Sverige är ett skönt välfärdsland. Friheten är omfattande. Men politiker, myndigheter och media talar alltmer om vad du och jag får tycka och säga (och vad vi inte får tala om). Fram växer en ny religion med ett nytt prästerskap. Nu predikas inte längre Bibelns budskap, utan det goda samhällets politiskt korrekta moralvärderingar. PK-lärans bas är de mänskliga rättigheterna. Från dessa rättssregler flödar nu knippen med moraliska värderingar, i form av PK-normer, som rör minoriteters rättigheter, feminism, klimatförstöring, invandring, auktoritetskritik mm. Värderingarna står alltså i allmänhet på en rimlig grund.
Men problemet är att PK-eliten - liksom flydda tiders präster - hävdar ett åsiktsmonopol. Den som inte anpassar sig fullständigt hånas. Hon och han påklistras alla möjliga slags nedsättande etiketter. Media pläderar betongfast för den nya PK-läran. Debattinlägg som går emot refuseras. Banne den som säger nå´t annat! Samtalet vid kaffebordet på jobbet tystnar. Du blir osäker...
PK-läran och PK-samhället blir på så vis ett allvarligt hot mot vår åsiktsfrihet. Anti-PK-bloggen vill problematisera och kritisera den nya PK-religionen och dess predikanter. Min blogg står nämligen på det fria ordets sida! Templet från antikens Aten får symbolisera det fria samtalet.
Dagen efter publiceringen av den interna polisutredningen om misstankar om jäv för polischefen Mats Löfving slår landets feminister till. Man publicerar ord från den person, Linda Staaf, som i många år haft en kärleksrelation med Löfving , alltså det förhållande som föranlett misstankarna om jäv.
Så här lyder SvD:s feta rubrik:
Jag har prövats på ett omänskligtsätt
Och DN låter Staaf påstå:
En form av upprättelse för mig
Detta menar således den person som gynnats genom fyra-fem beslut från sin chef och haft nytta av dem. Polismyndighetens vinklade utredning tar tyvärr inte sikte på Staafs medansvar. Hon har förvisso intagit en underordnad position till en början. Men njutit frukterna av sin relation med chefen. På så vis uppkommer frågan om Staaf åtminstone har ett moraliskt ansvar för den jävssituation som uppkommer.
Det är tydligt att varken Staaf eller hennes mediala uppbackare menar att hon bär minsta ansvar. Staaf påstår till och med att hon fått upprättelse. På ett moraliskt plan måste hon som gynnad under lång tid visat påtaglig försumlighet i rollen som ganska hög anställd inom den svenska rättsapparaten. Men nu framställs hon som en vinnare. Hon som jobbat med att förhindra brott har själv på nära håll sett hur en närstående man hjälp henne framåt på ett uppenbart jävsartat vis.
Min text vänder sig inte mot Staaf. Hon får tycka vad hon vill. Så nu lämnar jag hennes situation.
I dagens blogg vill jag gissla mediernas enögda feminister. Dessa personliga åsiktsmånglare som var dag tanklöst för fram statsfeminismens budskap. Trots att man definitivt inte menar det så blir följden att kvinnor måste anses som ansvarslösa våp. På ett bredare samhällsplan gäller detsamma kvinnor som säljer sex mot pengar. Och på ett snävare privat plan även kvinnor som stillatigande inom kulturlivet ser till att favoriseras av män på ett vis som blev gnistan till svenska #Me too. Denna korruptionsliknande aspekt är synnerligen intressant, menar jag. Men det är tabu att tala om den.
Sverige lider som bekant under en tung byråkrati. Den gör att offentliga beslut försenas. Att skattepengar förstörs. Att nya byråkrater ständigt anställs under de gamlas ledning. Och att vi alla – via medierna -ständigt tvingas höra dumma pekpinnar. Massor av elände med andra ord.
Häromdagen rapporterade SR om en långsamt återgång från covid. Påpassligt intervjuades en tjänsteman från Gotlands kommun av kvinnligt kön. Hon bar titeln ”Folkhälsostrateg”. Alltså den nya tidens spåkvinna eller medicinska orakel.
Hon verkade bekymrad. Det intressanta var det hon sade om livet efter covid:
Vi måste öva på att träffa andra människor igen.
För byråkrater är således inget så enkelt att ännu en pekpinne kan undvaras.
Anna Dahlberg på Expressen har nyligen skrivit en läsvärd text med den sköna rubriken: ”Så här vänder man en skitskola”. Hon berättar om två erfarna skolledare som tog på sig uppdraget att reformera en grundskola i Botkyrka som staten tvingats stänga ned på grund allvarliga störningar från elevers sida. Texten borde läsas av alla som jobbar inom den svenska skolan, framför allt de som är rektorer, sitter i skolnämnder och förstås högre upp på Skolverket. Det som sägs går nämligen rakt emot den svenska kravlöshetens evangelium. Vänsterns heliga dröm.
Det som hände i Botkyrka med två kloka nya rektorer vid rodret var ändå egentligen inget märkvärdigt. De använde bara det bondförnuft som brukats i vårt land under decennier innan 1960-talets vänsterpedagoger tog över med hela havet stormar som följd.
Vänsterns nya pedagogik satte individen i centrum och barnets vilja blev närmast lag. Betyg ansågs som repressiva verktyg. Och krav på ordning likaså. Konflikter måste lösas på barnens villkor – inte genom tydliga pekpinnar från lärarna.
De två rättframma rektorerna i Botkyrka återvände helt enkelt till tidigare pedagogiska erfarenheter. De vände på vänsterns drömliknande ideal och satsade på krav och ordning. Erfarna pedagoger vet nämligen att inlärning måste baseras på kollektiv erfarenhet och samverkan ovanifrån – inte på Jean-Jaques Rousseau´s poetiska ideal om den fria individens uppfostran. Rousseaus drömmar krossade för övrigt genom franska revolutionens terror. Skolan är en plats för träning, som måste utföras under tydliga krav från lärarnas sida. Bristen på ordning, hela havet stormar, tilläts alltså rasera all skolning i Botkyrka, innan en reformagenda sattes på plats.
Den som följer mina bloggar ser att jag ständigt kritiserar pedagoger och psykologer som driver vänsterns syn på livet och skolan som en frihetsoas. Jag förespråkar givetvis inte det gamla auktoritära samhälls- och utbildningssystemet med hån och slag, utan vill enbart återinföra tydliga krav inom politiken och effektiv ordning som bas för inhämtning av kunskaper.
Ett särskilt ont öga har jag till dem som förespråkar så kallat ”lågaffektivt bemötande”, alltså en teori som baseras på att läraren inte tydligt ska visa sitt missnöje med en elev som agerar i strid med skolans regler (om nu normer gällande ordning öht finns där). Detta mjukisideal sammanfattar enligt min men mening vänsterns sjuka skolpolitik. Ty i svaga lärares händer – och utan samverkan med krav och ordning – tenderar metoden att eskalera svårigheterna att skapa en god miljö för studier. Det är ju naturligt att lärarnas irritation och ilska måste variera med graden av störning en elev orsakar. Få lärare startar för övrigt med hög affekt, men ibland måste man förstås ryta till. Samma mesiga attityd från lärarens sidan uppfattas givetvis av en stökig elev som att hans eller hennes beteende inte var så farligt.
Läs gärna mer om detta problem i Anna Dahlbergs goda artikel!
Polisens interna utredning om Mats Löfvings jäv är inte tillräcklig. Givetvis inte heller den brottsutredning som nu lagts ned. Som framgår av interaktionen mellan det inblandade i toppen av Polismyndigheten så är problembilden mycket större och förvirrande än Löfving och Staaf. Även andra höga chefer tycks ha agerat korrupt.
Tornberg tog över 2018 efter supersossen Dan Eliasson som sparkats vidare efter fyra års schabbel. Polischefen Tornberg måste ju på nära håll ha sett hur en felaktig kultur under flera år utvecklats bland höga chefer. Han borde också ha förstått att det är något allvarligt fel med polisen oförmåga att få bukt på en skenande våldskriminalitet. Vad jag har hört har han – i motsats till Löfving – aldrig lyft frågan om ”klanvåldet”, som en följd av en hög svensk invandring samt bristande integration.
Det tycks som Tornberg helt politiskt korrekt traskat vidare i sossarnas fotspår. Liksom statsminister Löfven har han inte förstått våldets orsaker eller – snarare – vågar han inte tala klarspråk om det. Just denna brist på öppenhet är ett farligt gift i en polisiär verksamhet där det gäller att för folket förklara vad som verkligen händer i den undre världen. Om inte klartext talas blir det omöjligt att lansera skarpa förslag. Dessutom uteblir nödvändiga risksignaler till politiker och myndigheter som ska kontrollera invandringen till landet.
Tornbergs vinklade utredningsuppdrag till Runar Vinsten – som inneburit att Löfving offrats – är bara en täckmantel för polischefens egen oförmåga att leda verksamheten. Följden har blivit att Linda Staaf som under många år haft en kärleksrelation med Löfving – ett förhållande som hon själv hör och häpna kallat en ”ytlig” relation – blivit vinnare. Alltså har den person som för egen vinning lockat Löfving till flera övertramp vunnit framgång inom polismyndigheten.
Sammantaget är det nödvändigt att ge polisens ledning nytt blod. Det är hög tid för regeringen att sätta ned foten och tillsätta en ny ledning för polisen. Omplacera rader av betongrövar! Utse en tuff administrativ trojka med olika kompetenser (men inga vänsterkriminologer för guds skull). Och låt den mest handfaste av dem vara boss.
Låt dem börja med att – utan ögonbindlar – rapportera om vad som är orsakerna till klanernas våld i Sverige samt vilka metoder och materiella resurser som krävs. Och se för sjutton till att dessa personer inte har haft ett uns av kontakt med den politiska eliten, oavsett politisk inriktning. Det krävs som sagt tuffa och självständiga tag. Antalet poliser är viktig, särskilt då det gäller att snabbt utreda och skaffa fram bevis rörande kulor, vapen , DNA mm, men än viktigare är hur poliserna används. Idag tycks poliserna i yttre tjänst ständigt agera i flock. Kanske kan de göra större nytta om de jobbar mer individuellt?
Det är viktigt att armlängds avstånd skapas till poliserna fack. Dessa gnällspikar – med sossebindningar – är en del av polisens oförmåga av idag.
Säpo: Muslimska brödraskapet är ett hot mot Sveriges demokrati
Måste det till en avhandling från Teologiska institutionen i Lund för att svenska SÄPO öppet ska gå ut med detta påstående? Varför jagar inte SÄPO dagligen skumma bidragsansökningar från olika islamska organisationer? Varför har SÄPO i åratal inte till sossarnas regeringar och allmänheten rapporterat att islamska rörelser utgör en fara för samhället?
Sverige är rena Absurdistan. Där ges offentliga stöd till organisationer som motverkar integration. Där regerar politiska fantaster, medan de slänger skit på realisterna. Och landets SÄPO säger efter lång tid det nästan alla vet.
Folket hukar. Vad för slags demokrati är detta? Jag kan inte låta bli att tänka på Hayeks berömda bok: Vägen till träldom. Han förklarar varför eländet uppstod i Tyskland. Det öppna samhället bygger på frihet, inte på statliga bidrag till öppenheten fiender.
Den som läser mina krönikor kan få en bild av att våldet i det svenska samhället enbart sammanhänger med invandrade klaners framfart, dvs ungdomar som vill försörja sig genom knarkandel, beskyddarverksamhet och annan brottslighet. Så är det förstås inte . Dödande, våld och annan kriminalitet har en bredare förklaring och personbas. För det första finns det inhemska svenska klanliknande organisationer som sysslar med grov brottslighet. Jag tänker på syndikat i stil med Hells angels och deras ibland dödliga våld. Men även andra kriminella nätverk som i stor skala försörjer sig genom bedrägerier, exv via bilbränder (försäkringsbedrägeri) eller assistansbidrag enligt LSS. Och om man ser på kriminell skatteflykt vidgas förstås kretsen av brottslingar avsevärt till även vänner i finrummet.
När det gäller dödligt och annat grovt våld pekar kriminologer, politiker och medier gärna ut socioekonomiska förklaringsgrunder. Och en god del av klanernas kriminella ungdomar härrör förstås inte från familjer som tillhör samhällets medel- eller överklass. Men då det stora flertalet invandrarungdomar inte sysslar med brott – och statistiken ändå visar att invandrare begår kanske 3 gånger så många våldsbrott jämfört med infödda svenskar – så framträder tydligt en klanprofil som viktig förklaring till svenska brott. Klanernas medlemmar har med andra ord en våldskultur med sig från sina ursprungsländer. Den svenska statens samhällsmoral respekteras helt enkelt inte av dem. Man har sina egna kulturella värderingar. Och hyser ofta ett hat mot det Sverige som inte gett dem samma grundförutsättningar som andra unga svenskar. Man kan kanske tala om att åtskilliga brott därför begås i trots, desperation och vilja skaffa fram stora pengar.
I denna text tänker jag lyfta ytterligare en förklaring till dagens svenska våldsbrottlighet, dvs mediesamhället. Läsaren blir kanske förvånad och tänker att Bonniers och SVT har väl inget med våldet att göra. Där huserar ju vänsterns många Prussiluskor, som med huvudet på sned och fingret i luften förfäras över alla våldsdåd, samtidigt som de ropar fy eller usch. Men jag menar bestämt att medieindustrin bär sitt ansvar för våldsvågen. Inte direkt, men på ett påtagligt indirekt vis. Så här tänker jag.
Den som slår på teven eller klickar in på en streamingstjänst möts av en tsunami av våld. På tunnelbanan möter jag ständigt ungdomar som – av ljudet att döma – kollar filmer där skotten smattrar och bilhjulen skriiiker. Till och med SVT, som finansieras genom statligt tvång mot dig och mig, sprider varje dag vågor av dödligt och icke dödligt våld till allmänheten. För unga människor som lever i stabila sociala sammanhang är nog detta mindre farligt – om än kulturellt förödande – ty man inser klart att det rör sig om teater.
Det gör nog även flertalet ungdomar från mindre bemedlade familjeförhållanden. Men det farliga är att våldet idealiseras genom kända regissörer, skådisar, miljöer samt bevakning i medier. Våldet framstår som en alternativ metod för problemlösning. Själva filmmediets glänsande fasad samt dess tuffa och vackra människor fungerar förtrollande, menar jag. Det vis ser är oftast inga nedknarkade eller fyllon (såsom på stan idag), utan människor som smart och övertygande sysslar med kriminalitet. Och aktörerna i bild tjänar på den vägen stora pengar. I bild ser vid lyxliv, snygga brudar och väskor fulla med dollars, euros eller kronor. Och dessutom presenteras det blodiga våldet ofta kraftigt sminkat så att inslagna huvuden, knarkrus och trasiga inälvor inte syns. Det brottsliga våldet framställs nästan som rumsrent och lockande. Och avsändarna är ju företag med normalt stor samhällsrespekt, såsom det tvångsfinansierade SVT. Här envisas cheferna dessutom med att kalla sitt utbud av fånig underhållning som möten ”framför lägerelden”, dvs arrangemang för sammanhållning av det svenska folket.
På så vis idealiseras en – ofta amerikansk – våldskultur i svenska medier. Till och med SVT frossar i trailers för importerade och egentillverkade otäckheter. Flera gånger samma kväll hör jag i dagarna rop om blodiga ”händelser vid vatten”. Den officiella förklaringen är behov av spänning och tidsfördriv. Okej, ifall konsumenterna av detta blodiga dravel tydligt kan skilja mellan verklighet och teater. Även om det stora flertalet människor nog klarar av detta, så biter sig ändå våldets mentalitet fast, menar jag. Vi ser ofta hur ganska vanliga svenska män och kvinnor plötsligt och svårförståeligt tillgriper dödligt våld. En ung man i Höör dödar plötsligt en bekant tjej och gräver ned henne. Och två unga kvinnor i Vetlanda samverkar (på obekant vis) med att i egen bostad överraskande döda en kvinnlig kompis, som de fått med sig från krogen för en efterfest. Är inte dessa exempel stöd för mitt påstående om att – spontant men även planerat – vardagsvåld har blivit en del av medial svensk kultur. Är det inte högst troligt att mediernas flöde av blodiga brott blivit så trivialt att unga människor på en ingivelse kan ta efter?
I flera krönikor har jag angripit medierna för att de under ett par decenniers tid kraftigt trissat upp nöjes- och underhållningsfrekvensen. Och att detta skett på den seriösa samhällsbevakningens bekostnad. Det rör sig om medieföretagens intresse av att tjäna pengar eller att följa med i medieindustrins kommersiella utveckling (det senare är framför allt SVT:s trista roll). Mitt förakt för mediesamhällets utveckling grundar sig främst i att propagerande vänsterjournalister dagligen sysslar med hanteringen av det nya lättsmälta och blodiga utbudet samt att det dagligen presenteras via politiserade åsiktsreportage.
Ifall det jag skrivit om medievåldets samhällsfarlighet nu är rätt blir mediemarknaden än mer vulgär och frånstötande. Enligt min åsikt deltar därför press och teve på distans i det blodiga våld som utspelas i verkligheten – i Höör, Vetlanda, Södertälje och i Stockholms förorter. Även om min reaktion kan förefalla teatralisk anklagar jag således den svenska medieindustrin och dess anställda lakejer. Ni sysslar inte bara med fridfulla lägereldar, som man vill få folk att tro, utan göder blodiga våldsyttringar i vardagen.
Våldsutvecklingen i det svenska samhället bidrar således till en mörk bild av mediesamhället. Även om enskilda kvalificerade journalister finns ser vi mediernas ”race to the bottom”.
Bulletin är en underhållande och normalt klok lektyr. Till den förra kategorin hör dagens betraktelse av den intressanta skribenten Erik Lidström. Temat överraskar. Han menar -i kraftigt sammandrag – att den nutida människan saknar kroppsegna vapen. Annat var det förr. Vi har burit vapen sedan vi tog våra första steg på planeten. Lidström anser att det är onaturligt för oss att gå försvars- och vapenlösa.ü
Jag påstår att Lidström tycks leva kvar på stenåldern eller i klansamhällenas tid. Han bortser från det civilisationsprojekt som en starkt kunga- och sedan statsmakt medfört. Allas krig mot alla har utbytts mot statligt våldsmonopol. Lidström glömmer därför 1600-talstänkare som Hobbes och Locke, vilka ville se staten som en skyddsmur mot ohejdad våldsutövning. Ungefär i den anda som vi idag efterfrågar statens makt mot klanernas mördare.
Därför är det inte alls längre naturligt att som civilperson gå obeväpnad. Vurmen för civil beväpning är en kvarlega från statsmaktens utbredning över Nordamerika, en tid då laglösheten frodades och en pistol var ett rimligt skydd. Att drömmen lever kvar är lika korkat som tsunamin av filmer från Hollywood. Men vapen ger inte dig och mig skydd i dagens svenska förorter. Möjligtvis hör vi pistolskott och ser blodspår. Men flertalet klanbrott och mord är interna uppgörelser inom grupper som är fulla med nyanländas ungdomar. Vi ser huvudsakligen dödande inom en liten minoritet i utanförskap. Låt vara att många fler andra är skraja.
Få vanliga svenska hotas med andra ord av gangstrarnas skjutande. Och om vanliga svenskar – med USA som förebild – skulle skaffa handvapen blir risken stor att vapenvåldet även hos oss spårar ur och drabbar många, många fler människor utanför klanernas kretsar. Tillgången till vapen i vardagen innebär ett potentiellt hot om spontant våld i ett modernt samhälle (där statens monopol måste bevakas).
Därför har Lidström – för tillfället hoppas jag – spårat ur. Det han säger om den historiska framväxten av vapen är intressant. Men då han anländer till nutid – om han verkligen gör det – känns resonemanget totalt verklighetsfrämmande. Idag är civil beväpning ett minoritetsproblem. Om majoriteten ska beväpnas är vi tillbaka i medeltiden eller i Vilda västern. Det är en farlig romantik som kanske passar på teve, men som har livsfarliga komplikationer.
I media sägs Ardalan Shakarabi – mångårig tidigare sosseminister och kramare av höga ledare i Iran – att S-partiet gärna vill samarbeta med den nya regeringen om en lagstiftning för brottsoffer. Detta hörs alltså från en höjdare som suttit i sossarnas regering under 8 (åtta!) år. Hans parti alltså haft massor av tid på sig för att lyfta frågan och skapa en lag. Men det har inte skett. I stället har sossarna tyckt synd om klanernas brottslingar och alltför länge låtit bli att komma med skarpa förslag mot dem. Då var det tyst om brottsoffer.
Varför partar folk skit om politiker. Det har att göra med sådana människor som Shakarabi. Alltså politiker som bara snackar efter att länge ha varit passiva. Det sammanhänger med den politiska klassens oförmåga att prioritera andra intressen än sina egna. Märk att Shakarabi nu får många tusen i månaden som kompensation för rollen som före detta statsråd. Tala om att slösa med statens pengar!
Just nu kritiserar svenska medier att den nya regeringen avser att byta ut ett antal höga myndighetschefer. De sparkas i så fall – med goda villkor – till den så kallade elefantkyrkogården på Rosenbad. Under sossarnas tid vid makten har många tjogtals personer med partibok S fått jobb som generaldirektörer för att leverera sossepolitik. Och de har sannerligen gjort vad partiledningen önskat. Trots en rejäl dipp sedan Olof Palme tillträdde som partiledare ger sossarnas siffror i allmänna val tydliga besked.
Därför är det knappast förvånansvärt om några centrala myndighetschefer nu får sparken. Detta gäller exv chefer inom polisen, invandrarverket, Sida och Skolverket. Om TIDÖ ska genomföras måste den nya politiken – som riksdagen beslutat – hamna i gynnsamma händer, helt enkelt. Inte i sossarnas gamla rostiga maskin för politisk destruktion och kontroll. Det är den man ser inom Polismyndigheten. Här har svaga ledare i toppen låtit polisbossar härja tämligen fritt. Politisk korrekthet, flockbeteende och mycket annat som sammanhänger med sossarnas oförmåga att se kriminaliteten i vitögat. Tillsammans med den tidigare strafflagstiftningnn – som nu reformeras – har de klankriminella fått luft under vingarna och nödvändiga fängelser försummats. Det är ju synd om brottslingarna.
Att höga chefer sparkas betyder dock inte att nya cheferna ska vara politruker, såsom några av höjdarna på nyss nämnda verk har varit. Generaldirektörer bör vara oberoende och kompetenta administratörer. Alltså personer med god utbildning, erfarenhet och självständighet. Märk att Ribbenhag inte slutar på Invandrarverket på grund av inkompetens, utan på grund av att han varit med för länge samt officiellt ifrågasatt ett centralt syfte i TIDÖ. Hans inställning är inte förenlig med den nya utlänningslagstiftning som är på gång och som Sverige sannerligen behöver.
Risken finns förstås att regeringen väljer partivänner till de lediga befattningarna. Men den svenska byråkratins usla resultat i förhållande till satsade pengar förskräcker. Orsaken är att fel sorts chefer valts i åratal. Låt oss hoppas att den nya regeringen drar rätta slutsatser av sossarnas byråkratvälde och satsar på förtjänst och skicklighet – och inte på partisympatier.
Det berättas att sjukvårdsminister Acko Ankarberg, KD, sägs förbereda en lagstiftning som kraftigt ska förenkla könsbyte: enbart genom en anmälan från den som så önskan. Detta sker alltså på ett departement som nu bör ha en avveckling av landstingen som prio ett. Hon kör med andra ord vidare med sossarnas minoritets- och identitetspolitik, i ett läge då nationen skriker efter strukturreformer.
Frågan om en reglering av könsbyte är komplex. Ytterst kan ett könsbyte få allvarliga skadeverkningar om personen ifråga ändrar sig efter en genomförd korrigering. Därför måste höga medicinska krav uppställas. Dessa utredningar tar lång tid och kostar stora pengar för sjukvården.
Någon invänder kanske att en anmälan om könsbyte behöver inte leda till operation och andra medicinska ingrepp. I så fall medför väl inte ens en anmälan enbart på grund av ett infall någon skada. Detta är korttänkt. Ett enligt lag utfört byte av kön medför nämligen att personen ifråga får annorlunda rättigheter i samhället. Han eller hon kan svårligen nekas vissa jobb – där rollen som man eller kvinna är viktig. Hur ska personen behandlas i offentliga badhus och på allmänna toaletter i exv skolor? Vilket kön ska personen ha rätt att tävlingsidrotta under? Är inte risken stor för att könsbyte medför ytterligare konflikter om diskriminering?
Därför talar det mesta för att en noggrann medicinsk utredning efter inträde i mogen ålder behålls som krav för beslut om byte av kön.
Därför bör Ankarberg snarat ta itu med vårdens centrala problem. Kom igen för sjutton!
I Bulletin ser jag ett foto på fyra C-ledare, tre före detta och så den nuvarande turken Murre. Före-dettingarna är förstås Olof Johansson, Maud Olofsson och så Annie Lööf, som lämnar ett parti i fritt fall.
Min tanke då jag såg bilden var att den speglade ett skräckkabinett. Den flummiga och hummande Olof Johansson som motarbetade Öresundsbron. Maud Olofsson som förmodligen är den enskilda politiker som kostat skattebetalarna flest miljarder via exv Vattenfalls usla affärer. Och så Annie Lööf som svarar för partiets nuvarande störtdykning genom att agera sosseparti light. Turken Murres förflutna lär bli ytterligare ett sänke för C.
Jag blir så glad om C går under. Ledarna har visat att partiet inte är värt folkets respekt inom svensk politik. Och Murre ser ut att bli samma stolpskott som Lennart Daléus blev (1998-2001) efter Johansson schabbel.
Centerns värsta fiende är bondesamhällets tillbakagång. Näst värst är de senaste partiledarna. Allt detta är logsikt och bra. Så fem ggr C = katastrof. Sannerligen!
I mitten av januari startade DN en journalistisk kampanj som man kallar ”För en upplyst värld”. Meningen är att tidningens skribenter ska kasta ljus över händelser i omvärlden. Tanken är att hjälpa läsaren förstå vad som sker. Initiativet låter kanske bra. Men det är ändå problematiskt.
Ett starkt ljus över skumma skeenden är nog bra. Men kampanjen måste ses i belysning av hur landets gammelmedier agerar sedan länge i nutid, dvs utvecklingen mot åsiktsjournalitstik och tendensen till kraftigt försvagad nyhetsjournalistik på djupet.
Det som jag således är rädd för är inte själv upplysningen, utan journalisternas val av studieobjekt och deras alltmer egofixerade resonemang – normalt från vänsterhållet. Ska vi få ser mer av detta så är DN:s nya kampanj bara ytterligare ett steg mot skuggornas landskap.
Huvudproblemet är att vänstern idag – och förmodligen framöver under överskådligt tid – anser sig ha ett tolkningsföreträde, eller med andra ord en självpåtagen rätt att formulera det svenska samhällets färdriktning. Det finns alltså bara en linje och inte flera politiska riktningar i konkurrens. Innebörden är att flera centrala problemområden hamnar i skuggan. Här ges enbart vänsterns svar, något som tydligt syns i rapporteringen om klimatskräck, mörkandet av invandringen som drivkraft för klankriminalitet, en bostadspolitik under sossebetong, en skola i fritt fall främst på grund av kravlöshet och oordning osv. Tydligast framträder enögdheten i klimatfrågan där jag i DN inte en enda gång mött exv den kritik som det världsomfattande vetenskapliga nätverket Clintel riktar mot FN och IPCC:s klimatskräck. Problemet är således en brist på öppenhet i mediernas bevakning – enbart vänsterns förklaringar släpps fram. Relevanta alternativ förtigs med andra ord och lämnas i mörker. Kruxet är just bristen på ett öppet samtal där motstående förklaringar tillåts brytas på ett vis som förr var vanligt i svenska medier.
Jag menar att vi ser hur journalisters ambition att upplysa publiken om verkligheten kan missbrukas. I stället för öppna samtal möter vi vinklade berättelser i DN – landets till upplagan största morgontidning. Att DN:s åsiktsjournalister skulle kunna bryta avsaknaden av meningsutbyte är därför knappast troligt. Vi lär få se mer av vinklingar, gissningar och navelskådande egotexter i Björn Wimans och Hanna Hellqvist stil. Det är inte upplysning, utan snarast en form av mörkläggning.
DN:s klimatredaktion går i dagens tidning till angrepp på den nya regeringen för senfärdighet om elstödet. Det kan nog ligga något i kritiken. Men klart är att nya statsråd kan få svårigheter att styra om tjänstemän på ett departement som i åtta års tid fört en politik som gått ut på nedlagda kärnkraftverk och höjda skatter på energi. Dessutom är EU-rätten en djungel, som också delvis tillåtits växa hög genom åtta års undfallande sosse- och Mp-styre.
Det vi ser är hur en tidning som i valrörelsen backat upp sossarna och Mp nu skyller en ovan regeringsmakt för att var sen rörande PROBLEM SOM VÅLLATS AV SOSSAR och MP. Det är ju inte klokt!
Det vi ser är rena politiska propagandan. Denna min slutsats bygger också på att DN:s journalist – ansvarig för klimatskräckens spridande – är en av de två som håller i pennan. Denna man har genom sin absurda hets rörande CO2 bidragit till att sossarnas förödande energipolitik kunnat lanseras. Att svenska folket lider under höga energipriser är den stora skandalen som DN konsekvens missat. I stället hugger DN nu på en regering som försöker kravla nationen upp ur sossarna dyngpolitik.
Som sagt. Det är inte klokt! Och det sker i en tidning som samtidigt driver en stort uppslagen kampanj för ”upplysning”. Därför skulle man kunna kalla DN en skämttidning. Men sanning att säga rör det sig om vänsterpropaganda.
Hållbarhetens psykologiska dimension. Det gäller för klimatskräckens rörelse att övertyga människor om vad som är hållbart respektive ohållbart. Wikimedia
Genom det flummiga ordet ”hållbarhet” vill politiker och medier som bekant frälsa allmänheten från ondo. Det är ungefär som att säga Amen. Detta hebreiska ord betyder ungefär något i stil med ”sannerligen” eller ”låt det ske”. Inom klimatskräckens rörelse används således ordet ”hållbart” för att tala om att roulettens kula hamnat på rätt nummer.
All kloka människor inser att verkligheten normalt inte är svart eller vit. Många fenomen har såväl dåliga som goda sidor. Men frälsarna bakom klimatångestens ideologi är sluga och vet hur folk ska bedras. Genom att stämpla ”hållbart” på ett skeende höjs det till skyarna och antitesen förvandlas till något ohållbart. Alltsomoftast således rena lurendrejeriet.
Idag har jag ett slagkraftigt bevis. Under många år har klimatets och politikens skojare lyckats stämpla ”ohållbart” krigsmaterielindustrins produkter. Stora investmentbanker som gått i dessa ordvrängares ledband har följaktligen slutat att satsa pengar på vapenföretag. Och ägare av andelar i pensionsfonder har gått miste om goda pengar.
Hur korkad får man vara? Om inte vapen tillverkas inom fredliga nationer kommer ju sådana farliga människor som Hitler och Stalin att ta hem spelet. Vapen är med andra ord något nödvändigt för att trygga fred, även om det kan bli en blodig trygghet.
Efter Putins två stora anfall på Ukraina sedan 2014 börjar man höra andra toner om nyttan av krigsmateriel från det stora bankjättarna. Plötsligt säger flera av dem att vapentillverkning är hållbar. Och så är det förstås, tycka vad man vill om stridernas följder.
Min moralkaka av idag är således att det öppna samtalet är en absolut nödvändighet. Och att flummiga frälsare som använder sunkiga ord i skumma syften måste man akta sig för. Varning för klimatets talibanrörelse! Det sägs att ammunitionsbrist råder för Ukrainas frihetskrig. För denna ansvarar delvis hållbarhetens flummiga evangelium.
Många förväntar sig att ett nyhetsmedium ska agera som en spejare. Det vill säga med liv och lust se vad som händer i Sverige och omvärlden. Innebörden är att man försöker berätta om krig, politiska omvälvningar, allmänna val, politiska beslut, företagsskeenden, olyckor, väderlek, sport osv. Den kritiska rapportören med andra ord, som speglar viktigare händelser som har inträffat utanför redaktionen.
Efter att i många, många år ha följt de tvångsfinansierade medierna SR/SVT måste jag säga att dessa inte konsekvent har det fokus som jag anser som givet för nyhetsmedier. Visst presenteras en god andel händelser som många andra medier världen runt också rapporterar och som därför kan sägas uppfylla mitt ideal. Men alltoftare ser jag och andra kritiker hur journalisterna på framför allt SVT – men även SR – har sina egna agendor. Varje dag rapporterar SR/SVT i skräckens termer om exv klimatet . De fenomen man följer rör inte dagsfärska händelser eller tendenser som bevisligen nyss har hänt. I stället sprider SVT:s journalister sina egna analyser av vad de tror sig se. Framför allt gäller detta FN:s och IPCC:s tolkning av klimatets utveckling. Följden blir att andras uppfattning – dvs många högt uppsatta klimatexperters vid världens universitet – fullständigt ignoreras. Aldrig hörs ett ord som innebär att FN:s egen linje ifrågasätts. Den anses som huggen i sten.
Detta måste tyvärr avspegla beslut på hög nivå inom dessa medier. Liksom Bonniers medier – något som Heidi Avellan på Sydsvenskan berättat för mig via e-post – har man på redaktionen bestämt sig för att följa en viss tolkningsprincip: försiktighet. Därmed blir FN:s skräckprognoser om klimatet dogmer, trots att de måste anses som osäkra. De ska inte sättas ifråga. Och kritiska uppfattningar hos FN:s kritiker ska över huvud taget inte föras till torg. Det vore nämligen oförsiktigt, tycks man mena.
Det vi ser är alltså motsatsen till kritisk och öppen nyhetsförmedling. När det gäller klimatets utveckling och skeendenas orsaker skapar alltså SR/SVT nyheter av enbart en sidas syn på saken. Jag och många med mig menar att detta är en fördärvlig journalistisk linje. Om inte öppenhet tillämpas uppstår det som måste kallas propaganda.
Att svenskt så kallat public service berättar sådana tillrättalagda sagor för publiken är inte bara olagligt. Det innebär en systematisk desinformation av den allmänhet som till råga på allt tvingas betala för eländet.
Jag ser därför fram mot den dag då den nya regeringen lägger fram direktiven till den bebådade utredningen om reformering av SR/SVT. Det är brådska. Ty varje dag skapar de två medieföretagen nyheter som enbart delvis innehåller sanningar. Återstående del innehåller alltså osanningar eller åtminstone osäkra påståenden Och detta genom SR/SVT som skattebetalarna tvingas bekosta.
I SvD den 11/2 publicerades ett upprop – från en lång rad kvinnor inom olika organisationer och nätverk – under rubriken: ”Radera inte moderskap från föräldrabalken”. Syftet är att protestera mot det nya juridiska språk som håller på att lanseras i Sverige avseende relationen mellan man och kvinna eller moder och fader. Protesten gäller ett förlag till ändring i Föräldrabalken, dvs den svenska lagstiftningens grundbult inom familjerätten. Saken gäller lagförslagets språk. Orden kvinna , man, mor och far avses uteslutas ur lagtexten. Förklaringen är uppenbart att de två biologiska könen anses diskriminera personer som inte identifierar sig med den traditionella tvåkönsnormen. Här följer ett smakprov från lagförslaget:
”Lagen ska dock inte gälla när ett föräldraskap för den som inte har fött barnet och inte heller har bidragit med sina spermier till barnets tillkomst ska ersätta föräldraskapet för den som har fött barnet.”
Jag tror inte läsaren förstår något. Jag är själv frågande. Och vågar knappast gissa vilken situation som lagförslaget avser. Men troligen tar regeln sikte på att försöka beskriva att en person i en samkönad relation ska kunna anses som förälder.
Varför ska vi tvingas läsa sådan rappakalja? Få personer i det svenska samhället opponerar sig nämligen mot att familjebildning i samkönade relationer ska ses som äktenskap samt att dessa parbildningar ska ha laglig rätt till föräldraskap, såsom den redan har. Men för denna minoritetsfråga menar jag inte att majoritetssamhällets syn på att män och kvinnor som föräldrar måste raseras i svensk lagstiftning. De samkönades rättigheter kan ju enkelt lösas – om behov öht finns – genom att en separat regel infogas i lagtexten.
Orsaken till att regler av detta slag växer fram i svensk rätt är enligt min mening rena rama symbolpolitiken. Det vill säga en vilja från politiker att ge en honnör åt hbtq-hållet, trots att saken redan är klar och en bekräftelse enkelt kan åstadkommas utan dimridåer av ord och omskrivningar som få människor förstår.
Jag menar således att kvinnouppropet i hög grad är befogat! Förslaget innebär ju att kvinnor och män görs osynliga inom familjerätten! Vi kan inte tillåta minoritetens önskningar diktera andra lagregler än – som enligt huvudregelns princip – bör skrivas för en samlevnad som är typisk för majoritetsbefolkningen. Själva sakfrågan – att föräldraskapet är mångfacetterat – råder det som sagt enighet om. Därför är den lagtext vi ser närmast ett komiskt beställningsverk. Den visar att svenska politiker blivit marionetter i en dockteater där den vanliga verkligheten inte kan beskrivas i lagtext.
Därtill kommer själva problemet med en lagtext som är oläslig. Jurister har i årtusenden fått lära sig att skriva klart och redigt. Men sedan flera år har EU-rätten översvämmat svensk lagstiftning och åstadkommit hänvisningar till EU-förordningar som emellanåt är närmast oläsbara. Nu vill även hbtq-rörelsen invadera den svenska familjerätten. Ska jag skratta eller gråta?
I angloamerikansk rätt står realismen i centrum. Wikimedia
Den i dagarna omtalade HD-domen om beviskraven för ett mord på en busshållplats i Märsta är spännande läsning. Domen påminner om Sherlock Holmes analys av olika delar av ett händelseförlopp, som utmynnat i blodig död. Högsta domstolen resonerar öppet för och mot den tilltalades ansvar i de olika stegen utav åklagarens brottsbeskrivning. Med hänsyn till den tvekan som därigenom kan utläsas framstår ändå domstolsmajoritetens sammanfattande analys – i en fällande dom – som övertygande enligt min åsikt. Men en domare i HD är av annan åsikt. Och hans domskäl framstår också som rimliga!
Jag tror därför att det är något som saknas i majoritetens (och för den delen även minoritetens) domskäl. Och kanske är detta något som tyst föranlett majoritetens fällande dom. Nämligen mordets sociala kontext.
Dådet är uppenbart en uppgörelse i gängmiljö, med rader av klanmedlemmar inblandade i bakgrunden. I så fall förväntar jag mig en redogörelse för den tilltalades syndaregister – som uppenbarligen är digert enligt existerande dokument – ett faktum som öht inte diskuteras i samband med HD:s val av lösning. Denna grundas enbart på hur olika moment i bevisningen ska tolkas.
Det jag skulle vilja se är uttalanden om varför en friare bevisprövning krävs vid allvarliga brott som utspelas i en kriminell gängmiljö. Det är nämligen inte vardagens civila konflikter vi möter i rättsfallet, utan en spelplan som befolkas av interna och externa konflikter, i respektive mellan klaner i kommersiella samt brottsliga nätverk. I dessa bedrivs droghandel, försäkringsbedrägeriet (bilbränder), beskyddarverksamhet och verktygen är våld, mord och allmän hänsynslöshet. Och miljön främjar systematiskt handlingar som med yttersta allvar innebär nonchalans och kränkning av det svenska rättssamhället.
Min poäng är att dessa uppenbara outlaws måste mötas med särskilda bevisregler, som försvårar för dem att dra nytta av rättssamhällets ordinarie principer för bevisning i brottmål. Även om jag förstås inte kan styrka detta tror jag att min tanke finns som en tyst tes bakom HD:s domskäl. Enligt min mening hade det varit bättre om domstolens majoritet försökt att artikulera och förklara en sådan bevislättnad för åklagarsidan.
Jag inser att min kritik kan bemötas med flera invändningar och högtidliga principer rörande hanteringen av brottmål i ett rättssamhälle. Men HD:s slutsats innebär onekligen en bevislättnad. Och den bör enligt min mening motiveras i klartext. På så vis ökar förstås även domens värde som prejudikat.
I dagens SvD skriver den alltid intressanta lundaprofeten Inger Enkvist om hur ett digitaliseringshysteri skadar den svenska skolan. Blinda byråkrater agerar som iPad-talibaner. Stor tid av skolans tid upptas av fingrande på datorer. Och detta via tvång från byråkrater, pedagoger, många lärare och diverse skolplaner.
Naturligtvis är träning på datorhantering nyttig. Men som alla vet skaffar sig nästan alla barn ändå denna erfarenhet genom egna drivkrafter. Följden blir att ungdomarna snart inte kan skriva för hand eller vill läsa böcker. Informationssökning utanför nätet via böcker görs med andra ord svår. Och en öppen kunskapsinhämtning likaså. Svårast får förstås de som har vacklande språkliga kunskaper.
Enligt min mening agerar den svenska skolans sk pedagoger med förakt för sunt förnuft och beprövade vetenskapliga teorier om hur en planerad inlärning måste fungera. Talibaner brukar som alla vet agera med dödsförakt. Nu tar byråkrater och pedagoger tyvärr sig inte själva av daga. Det är framtida generationer som hotas.
Enkvists krav är därför att den nya skolministern Lotta Edholm måste återkalla Skolbyråkratins propåer om digitalisering av skolan. Jag instämmer. Det är dags för ett nytt vägval inom hela det svenska skolsystemet. Kunskaper! Ordning! Slopat skoltvång (tvång fungerar ändå inte positivt för de som redan halkat efter). Och bättre anställningsvillkor för lärare.
Det måste bli slut på sossarnas politik som i handling gått ut på förakt för kunskaper. Bildningen fiende nummer ett – Göran Persson – bör om möjligt hånas i egenskap av syndare via sin tid som avvecklare av statens grundläggande skolverksamhet.
Det som sker inom S-partiet i Botkyrka är tecken på en organisation i fritt fall. Samtidigt som partiledningen högröstat idiotförklarar den nya regeringen så ser vi ett parti med en moral på bristningsgränsen. Deras politiska argument mot regeringen i NATO-frågan är rena slagen under bältet. Morgan Johansson klagade igår kväll på SVT över att SD ställt till det för regeringen och försvårat ett inträde i NATO. Men varken – eller Billström för den delen – sade inte ett knäpp om att sossarnas egna samarbetspartier, V och Mp, är mot NATO-samverkan!
Så över till Botkyrka. S-regeringar har i åratal köpt röster i val genom kostsamma bidrag till sina egna grupper, framför allt invandrare och personer som inte arbetar (eller intjänat pension). Alltså många boende i Botkyrka. Och så läser jag i tidningen att en fraktion inom S-partiet i Borkyrka som tycks vilja stötta Östlin i e-post utlovat snabba medlemskap i sossarnas parti – inför ett kommande möte i mars – utan att den inträdande behöver erlägga de drygt 200 kronor som utgör medlemsavgift. Bakom denna fraktion för Östlin sägs Robert Aslan på ABF stå. Det tycks alltså som ABF fungerar som slagträ för både motståndare till Östlin och hennes uppbackare. Tala om röd röra!
Det intressant är nu hur såväl S-partiets toppar som dess basorganisation använder ekonomiska bidrag för att gripa makten. Hungern efter politisk makt – och de pengar som erövras av yrkespolitikerna – gör att man använder sig av något som ligger nära korruption. Därför stämmer ordspråket: sådan herre sådan hund.
Alla initierade vet att en unga våldtäktsmän ofta enbart drabbas av samhällstjänst. Och att en knivhotade rånare behandlas på samma vis. Ändå utropar Peter Wennblad i en ledare i SvD
Håll småbrottslingar borta från fängelserna
Visst förstår jag att det kan bli trångt när straffskärpningar är på gång. Men risken att en ”småbrottsling” ska låsas in är så liten att rubriken närmast blir skrattretande.
Attityden sammanfaller med S-ideologin om att straffpåföljder inte är bra för unga människor. Så kan det förstås vara ibland, men samtidigt kan straff bli en läxa för livet. Dessutom måste farliga individer hållas borta från allmänheten.
Tråkigast är dock rubriken på grund av att de straff som idag döms ut mot unga för allvarliga brott, såsom våldtäkter, rån och knivhot, är så skrämmande milda. En återfallsrånare lämnar rättssalen med en hånfull blick mot den som person drabbats. Utan att behöva räkna med fängelse, utan endast att exv behöva kratta på en kyrkogård någon vecka.
Den svenska storskaliga byråkratin inom staten och vårdapparaten är som bekant ett av mina främsta hatobjekt. Genom tung beskattning tvingas medborgarna betala för – i huvudsak – onyttigt myndighetselände. Vi ser ett kostsamt och tungrott system som är dysfunktionell och dessvärre skapar ytterligare byråkrater enligt Parkinson´s bekanta lagteorier. Bara att tänka på´t och skriva om det nu gör att jag känner obehag.
Till mina känslor av desperation hör byråkraternas eget språk. Man uppfinner nya ord för att att försköna verkligheten, i stil med att städare kallas ”hygientekniker”. Inte så mycket till glädje för den anställde, utan för att förgylla den offentliga verkligheten. Och klanernas unga våldsbrottslingar förvandlas – av det som skönmålat kallas Kriminalvården – till ”klienter”, ett ord som annat är tänkt att beskriva en frivilligt underordnad och privat relation baserad på förtroende.
I dessa dagar av kriser som politikerna själv vållat inom polis- och vårdverksamhet dyker dessutom var och varannan dag orden ”särskild händelse” och ”stabsläge” upp. Byråkraterna kan verkligen trolla med språket för att få den trista egna verkligheten att framstå som smidig och på tå. Det gäller att försöka övertyg en trött allmänhet om att byråkratin ändå är deras goda vän. Med andra ord att det som inte funkar ska ges en bild av att vara på banan.
Man borde vänta sig att svenska journalister skulle dödskallemärka denna utveckling. Men det sker inte, ty de är inte längre samhällets granskare och kritiker, utan tillhör vänsterns vänkrets kring ”det starka samhället” (bara det en förskönande omskrivning av ett samhälle som kraftigt begränsar medborgarnas frihet).
Nej, nu måste jag ta mig en lugnande tablett. Det verkar nämligen som om jag drabbats av ”psykisk ohälsa” och ”ADHD”. Jag tror jag behöver slappna av. Ta fram hängmattan….
Idag har DN två ledare som visar hur fel socialdemokratins uppbackare har. Båda ledarna rör invandring.
I huvudledaren angrips ett förslag från M- och S-politiker i stockholmsregionen om en prislapp för den som vill ha tolk vid besök inom vården. Här talar tidningen om att M och SD vill straffa invandrare och offra vården. I en mindre rubrik sägs: ”M och SD vill göra det svårare för läkare att förstå sina patienter. Påståendena om partiernas destruktiva vilja är horribla. Och tidningen bortser helt från att utgångspunkten är ett syfte att integrera invandrare. Genom krav på dem – att ta hjälp av anhöriga och själva inse att kunskaper i svenska är nödvändiga – så motiveras nyanlända handgripligen till språkträning. Detta är ju A och O för att inlemmas i det svenska samhället. Detta förstår inte DN utan ser bara saken som ett förlorat penningbidrag för tolkning.
I den andra ledaren säger den manliga (!) författaren att ” om jag var muslimsk kvinna skulle jag också bära slöja”. Huvudförklaringen är hans vilja att visa samhörighet. Han pekar också på Paulus bibliska ord om täckt huvud för kvinnor i församlingen. Att slöjan bärs frivilligt tycks han anse – ty först om han blivit ålagd att bära slöja skulle han i protest ta av den. Även här talar författaren i realiteten för fortsatt islamskt och manligt förtryck mot kvinnor. Och den utsattheten vill DN skydda i det svenska samhället som skriker av brist på integration.
DN påstår sig vara liberal, dvs älskare av fria val. Men tidningen menar att en vårdsökande inte själv – med hjälp av anhöriga och vänner – ska lära sig kommunicera med vårdpersonalen. I stället ska samhället genom tolk de facto verka för utanförskap. Detsamma gäller tidningens stöd till kvinnor som bär slöja. De skall fortsätta att genom klädsel påvisa att de är annorlunda.
Det som DN skriver är motsatsen till liberal frihet. För samhället gäller det att ställa rimliga krav på individen att välja inlemmandets väg till framgång i Sverige. Apropå rubriken ovan är det i själva verket DN som vill göra det svårare för invandrare att växa in i det svenska samhället. Liberaler brukar ofta – och inte sällan fånigt – kritisera konservativa för att vara tillbakasträvare. Men här det DN som agerar förstockat och mot bättre vetande.
Sunda konservativa förstår att integration kräver måttliga uppoffringar från de nyanlända som vill bli svenska medborgare. Den kampen har förr gjort många svenskar som utvandrat till USA till vinnare relativt sett. Men DN pläderar för en dysfunktionell kravlöshet. Det är rena rama sossepolitiken! Och detta genom två ledare samma dag i DN.
Varför har det blivit så? Varför spås Sverige vara enda minusland inom EU? Det finns säker flera samverkande orsaker, såsom en byggindustri som är körd i botten av skatter, byråkrati och hyresgäströrelsen. Men åtminstone en annan liknande förklaring sticker kraftigt ut.
Under åtta års tid fram till i höstas har Sverige regerats av Socialdemokratin. För att uppnå partiets mål i absolut alla lägen – att regera nationen – har man tvingats att ”göra upp med djävulen”, dvs Miljöpartiet, samt andra villiga uppbackare, framför allt partierna V och C. De fyras gäng har drivit en svensk energipolitik som förvandlat Sverige från en nation med elöverskott till motsatsen idag Detta framför allt genom nedläggning av fyra fungerande kärnkraftverk.
Med öppna ögon har alltså sossarna låtit miljötalibanerna bestämma energipolitiken. Och sedan förra året är krisen uppenbar för nästan alla svenskar. Den förklarar sannolikt utgången av förra årets riksdagsval, även om den dåvarande regeringen och svenska medier gjort allt för att förklara bort nedsläckningen av kärnkraftverken.
Vilka svenska företag vill idag expandera i ett Sverige? I ett land där några statligt närstående bolag sedan några år sysslar med ett storskaligt och osäkert projekt att framställa stål via vätgas. Större delen av nationens krympande elproduktion kommer att slukas av detta stalinprojekt ,som förefaller vara rena dår-pippin. Att en smånation som Sverige ska prova denna riskabla väg är ett tecken på politisk inkompetens. Bakom den står partierna S, Mp, C och V.
Vänstern bär alltså ansvaret för en sjunkande svensk tillväxt. Men skadan bärs av medborgarna och företagen. Det vi ser är följderna av ett ekonomiskt plantänkande som socialismen gillar. Vi ser alltså hur marknaden och friheten krymper. Precis som i det gamla sovjetsamhället.
En del av den svenska politiska debatten står idag mellan nationalism och globalism. Med dessa ord vill partierna slå varandra i huvudet. I Sverige tycks numera nationalism vara ett fult ord. Medan globala lösning framställs som mål för lyckans land.
Utan tvekan kan nationalism var något farligt. Jag tänker på personer eller rörelser kring Hitler, Putin, Trump och Orban. Men samtidigt är globalismen i form av Stalins tankar om internationell kommunism samt federalismen inom EU lika beklämmande. Men såväl nationalism som globalism har förstås goda sidor exv i form av självbestämmande respektive ett omfattande stöd till Ukraina.
Man kan därför inte förespråka antingen nationalism eller globalism. Det gäller att finna en bra mix förstås. Marknadstänkandet – som är centralt för min politiska övertygelse – omfattar nämligen båda begreppen. Såväl konkurrens på ett nationellt som på ett internationellt plan. Även för svenska staten gäller det att balansera mellan nation och omvärld på ett förnuftigt vis. Därför är det inte klokt att ansluta sig till EU:s federalism eller att strö jättestora pengar på u-landsstöd. Men inte heller att låsa sig inne miljörörelsens kamp för återgång till ett förindustriellt svenskt samhälle eller att motarbeta frihandel mellan nationer.
Framtiden gäller alltså en politik där nationella och globala aspekter förenas på ett rimligt och efektivt vis.
Jag är som bekant evigt trött på alla mediala skräckreportage om klimat och miljö. Allra minsta oväder sätter fart på veklagan. Är det för varmt beror det klimatet. Likaså om det är kallt ett tag. Och minsta insekt, fågel, fisk eller djur som plötsligt syns färre gånger innebär att mångfalden är körd i botten. Inte minsta framgång får historiens många berättelser om klimatomställningar, som inte inneburit att mänskligheten gått under (om än lidit svårt ibland).
Medierna har som bekant speciella journalister – klimatpredikanter – som håller cirkusen igång. Det rör sig om frälsta personer med bakgrund i miljörörelsen. Man kan därför inte förvänta sig att kritiska idéer släpps fram.
Här följer ett dåligt exempel. Nu är det ett stopp av utrotande av jättebjörnloka, parkslide och skunkkalla som utlöser skräckrubiker. Sydsvenskan skriver:
Oro i Skåne när regeringen slopar budget mot invasiva arter
Efter femtio år i Lund – nuboende på Lidingö – kan jag bara skratta. Att några talibaner samt anställda på naturvårdsverk eller länsstyrelser – av sysselsättningsskäl – oroar sig kan jag förstå. Men skåningen tar rubriken med stort smil, tror jag. Man är i stället bara glad över att en svensk Regering äntligen börjar prioritera hur våra skattepengar ska användas. Invasiva arter har ju funnits i alla tider. Människan är en – och byråkraterna på svenska myndigheter för övrigt en annan.
Än en gång har alltså Bonniers Sydsvenska gjort bort sig. Det är mycket roligt! Det händer varje dag.
Det svenska folket indoktrineras av politiker och medier att gå i samma takt. Detta sker samtidigt som DN annonserar vilt om vikten av ”upplysning”. Men upplysning är lika med öppenhet. Och den väg DN och SvD marscherar är den motsatta. Man driver rader av heliga kossor på samma korrekta väg. Utan att tala om för läsarna att det finns alternativa – och mer öppna – projekt för upplysning.
Under en tid har SvD propagerat för ett projekt som kallas ”inre upplysning”, dvs inner development, IDG. Det låter ju så vetenskapligt och fint. Men är i själva verka en rappakalja av självklart psykologisk trams. Tanken är att individen ska vara, tänka, relatera, samverka och agera. Allt för den heliga dogmen om ett hållbart samhälle. Vem vill inte skriva under på alla dessa uppmaningar? Men det är flummiga. Och bakom lurar förstås FN:s och IPCC:s politiska målsättningar och skräckscenarier. Ord som öppenhet och kritiskt tänkande finns förstås med i surdegen, men de används inte på det vis som vanligtvis avses med fenomenen vidsyn och oberoende granskning. Genom kopplingen till den heliga hållbarhetsdogmen blir det rena söndagsskolan. Alltså: Tro på det Gud vill!
Det rör sig om en uppmaning till individen att låta sig proppas full med politiskt korrekta idéer och låta bli att kritisera ”den rätta vägen” eller den ”rätta läran”. Det hela påminner om teserna i Maos lilla röda. Alltså en samling allmänna sentenser med trevlig framtoning som ska användas för pracka på mänskligheten mål som är högst diskutabla och ibland livsfarliga. Idén bakom IDG är i verkligheten (men inte i ord) densamma som Mao vilja att få människor att lyda. Mao ville att ”låta alla blommor blomma”. Innebörden var faktiskt att ta livet att miljontals kineser som hade andra åsikter.
Att vänsterns journalister tillåts rumstera i SvD med liknande dumheter säger mycket om dagens mediala samhälle. Flummiga ord används för att påverka människor i den riktning som journalisterna själva tycker är bra. Det är motsatsen till det öppna samhället debatt för och mot. På så vis blir IDG basen för propaganda. Att IDG används vid några universitet är enbart ett tecken på vissa vetenskapsmän och kvinnor saknar förmåga att skilja mellan mål och verklighet eller mellan ord och sanning.
I Sydsvenskan läser jag idag följande märkliga rubrik:
Kvinna fick rumpan förstorad utan att betala – åtalas för bedrägeri
Tala om baktankar. Inte bara hos kvinnan ifråga utan hos Sydsvenskan. Genom sådana texter behöver journalisterna inte tänka om relevanta samhällsproblem. Inte ens tänka alls.
En av mina teser rör att mediesamhället medfört en stegrad satsning på underhållning och nöjen av alla de slag. Det blir billigare så än att ha välutbildat folk som presterar kvalificerade och kritiska analyser. Därför blir gammelmedierna tyvärr allt mer lika kvällspressen. Alltså mest strunt och skribenternas högst personliga åsikter, normalt åt vänster. Fy sjutton!
Ibland möts jag av påståendet att jag är en hatare av socialdemokratin. Det är inte en sann slutsats. I stället menar jag att socialdemokratin spelat en positiv roll för den svenska nationens utveckling. Men alls inte längre.
S-partiet har historiskt sett varit en viktig kraft – tillsammans med liberalerna – för att främja vårt tidigare svenska tvåkammarsystem i Riksdagen. Man måste komma ihåg att Hjalmar Branting (och liberalen Karl Staaff) drev frågan om fortsatt majoritetsval i enmansvalkretsar enligt brittiskt mönster. En lösning som – om den realiserats – skulle ha vitaliserat dagens svenska demokrati. Men han blev nedröstad i Riksdagen. Högern var nämligen rädd för att förlora alltför många mandat!
Socialdemokratin och vänsterliberalerna ska också hedras för en rad andra demokratifrågor, såsom den allmänna rösträtten för män och kvinnor. Likaså bär åtskilliga välfärdsprojekt till stor del en S-stämpel, något som synts inom utbildningssektorn, socialförsäkring och arbetslagstiftning fram till 1970-talet. Framgångarna ökade inte minst genom goda ekonomiska krafter som delvis hade sin grund i att Sverige stått utanför det andra världskriget och efter freden fått en stor konkurrensfördel.
Men i samband med Tage Erlanders avgång och Olof Palmes tillträde har socialdemokratins röstandel sjunkit från omkr 50 % av väljarkåren (1968) till 30% i senaste val (2022). Min tolkning av skeendet är att välfärds- och högskattesamhällets krafter medfört att väljarkåren fått allt svårare att godta arbetarrörelsens ideologi. Många talar inte längre om en klass av arbetare utom om anställda i olika roller. Kloka socialdemokrater borde alltså för femtio år sedan i grunden ha omprövat sin politiska linje. Men Palme var inte av den ullen. Hans modell var att i stället grundmura S-partiets ställning genom olika sluga lagreformer. Ett begynnande korporativt Sverige – som tränats och fått luft under kriget – slogs nu fast i lag.
Redan 1968 befästes Hyresgäströrelsens makt över hyressättning genom en ny hyreslag. Under 70-talet kom även S-partiets satelliter inom den fackliga rörelsen att få ett slags lagstiftat monopol rörande kollektiva avtal för anställda, med innebörden att konkurrerande fackföreningar kraftigt hämmades. Genom lagstiftning gavs även stöd åt ABF och liknande rörelser som sysslade med politisk propaganda i form av statligt finansierade studiecirklar. Politisk opinionsbildning – eller propaganda – var nämligen Palmes särskilda skötebarn och dagens system med statligt finansierade SR/SVT stärktes genom ägarstiftelser som kreativa lösningar för en smygande politisk kontroll. Palmes stora favorit, SR/SVT, hade hör och häpna statligt monopol i etern ända fram till 1990-talet. Radio Syd, som sändes från utlandet, förföljdes länge juridiskt av staten. Till bilden hör även att en växande statlig byråkrati kom att främja socialdemokratin efter att S-partiet hamnat vid regeringens roder. Trogna chefer styrde ivrigt sina myndigheter via dolda signaler från kanslihuset.
Även efter Palme fortsatte den socialdemokratiska linjen att genom lagstiftning befästa makten över ett Sverige i partiets händer. Tillskapandet av Boverket 1988 innebar att planering och byggande i landets lades under statlig betong (genom Ingvar Carlssons försorg). En annan ödesdiger lösning – nu i Göran Perssons regi – blev överförandet av skolan från statens experter till tusentals svagt utbildade kommunpolitikers händer. Det svenska försvarets nedrustning bar också den fredsälskande socialdemokratin ett delansvar för.
Det jag vänder mig emot är främst hur socialdemokraterna genom lagstiftning strategiskt riggat svensk demokrati på ett vis som kraftigt försvårar ändade väljaropinioner. Ständiga röstköp genom bidragsreformer är trista, men ligger förmodligen inom demokratins spelregler, även om deras svenska omfattning måste ses som svåra överdrifter. Men lagstiftning som baseras på att närstående organisationer till S-partiet ges företräde framför andra konkurrerande rörelser och enskildas framförhandlade avtal måste klart ses som stridande mot den västerländska demokratin. Inom den senare ska den enskildes vilja hyllas och inte ett visst parti och dess närstående organisationers val.
Huvudförklaringen till min idag grundmurat negativa inställning till S-partiet sammanhänger med att partiet fräckt biter sig kvar vid makten. Partiet ser sig som politiskt förmer än andra och därför använder man statsapparaten i syfte att rädda ett rämnande förtroende hos den svenska befolkningen. På så vis har socialdemokratins kräftgång sedan 1968 format en politisk cancersvulst inom samhällskroppen. Sjukdomen syns även i den öppna dörrens politik som partiet drivit beträffande invandring. Lockelsen har varit rösterna – dvs nya väljare – genom den miljon nyanlända till Sverige under det senaste decenniet. Följden av partiets kontrollbegär har blivit enorma kostnader för nationen och den våldsamma brottslighet vi i nutid ser. Alltså en utveckling som statsminister Löfven säger sig ”inte ha sett komma”.
Idag ser vi därför hur två politiska rörelser slår mot varandra medan den gamla borgerligheten försöker regera landet. På ena sidan ett demokratiskt skamfilat S-parti som med näbbar och klor försöker ta heder och ära ifrån SD. På den andra sidan ett nationaldemokratiskt parti som har invandringskritik som sitt huvudnummer. Båda organisationerna vill tyvärr se en mycket stark svensk statsmakt och de ogillar liberala lösningar via marknaderna och individernas fria val. Sossarna är globalister – såsom socialister och kommunister alltid varit. SD är nationalister som vill behålla Sverige svenskt, vad nu detta innebär.
Mot varandra står alltså ett S-parti med extremt globala ambitioner och ett SD med starka nationella strömningar. Båda organisationerna önskar att bli statsbärande. Men deras renodling av globalism respektive nationalism kan inte lösa Sveriges nuvarande och framtida problem. Som vän av marknadsliberala lösningar är jag därför rädd för att det framtida svenska samhället – med någon av dessa organisationer vid statens roder – kommer att bygga en än starkare svensk stat som skapar ännu mindre frihet för marknad, företag och enskilda individer.
Det antika Roms eliter förstod verkligen hur man skulle få lugn på folket. Genom att arrangera underhållning (spel) och ge bidrag (bröd) så lappades storstadens Roms många konflikter hjälpligt över.
Nutidens Sverige uppvisar förbluffande likheter. Mitt i den så kallade välfärden finns mångåriga olösta strukturkriser som inga ledande politiker vågar ta i. Den nya regeringen satsar förvisso djärvt på att motverka klanernas dödliga krig. Och apropå krig – att få in Sverige i NATO. Viktiga frågor förstås. Men vad händer i övrigt? Vård, skola, boende, skatter är krisområden som blöder. KD:s Busch – upp över öronen engagerad i elbidrag – släpper den centrala frågan om vårdens organisation och kostnader. Och L-partiet hummar om privatskolor, utan att lyfta själva problemet: kunskapsbrist hos eleverna.
Därför är jag förbittrad över att höra hur man i Sverige erbjuder underhållning och bidrag för att få svenskarna på gott humör. Visserligen utan direkt politiska beslut, men i nuläget lanserar den tvångsfinansierade teven än en gång sitt ABF-liknande jippo: Mellot. I stället för politik erbjuds folket sömnpiller och drömmar. Dessa time-killers kallar statstelevisionens chefer för samlingar kring lägerleden, helt i stil med vokabulären hos ABF:s unga örnar.
Och så den årliga föreställningen där välgödda chefer inom det idrottskommerisella komplexet ska få stat och kommun att finansiera OS. Hundratals miljoner ska alltså satsas på skitskytte mm i grenar som bara attraherar de få som orkar engagera sig extra dravel – dessutom tävlingar där ändå världsmästerskap arrangeras med täta mellanrum.
OS är förstås bara ett exempel på min irritation. Men OS-rörelsen förkroppsligar dessutom en världsomfattande maskin för korruption och vänskapsgåvor, genom vilket odemokratiska bossar på rad skapar sig en egen försörjning. Och på det tåget hoppade det svenska Riksidrottsförbundets chef häromdagen. Hans organisation, som redan badar i skattebetalarnas pengar, vill ha ännu mer för ett vinter-OS i Stockholm. Plötsligt är all flygskam (för tusentals resenärer till ett Stockholm utan snö) glömd. Nu gäller det försörjning av eliten inom det idrottskommersiella komplexet. Och för den delen mediernas fokusering på underhållning i stället för kritisk samhällsanalys.
Det svenska samhället badar i kriser. Eliten vågar inte ta itu med smeten. Man har sin egen framtid att tänka på. Istället satsar man på spel och bidrag för folket.
Ibland måste jag nypa mig i skinnet för att känna efter om jag verkligen är vaken och läser vad som står i tidningen framför mig. Senast idag vid läsning av Sydsvenskans nätversion.
Nästan högst upp syns ett tämligen långt reportage om en person från någon slags invandrarförening. Han heter Chris Makoundoul. Mannen är missnöjd över ett svenskt möjligt inträde i NATO. Därför har han ansökt hos polisen om att få bränna en koran utanför Turkiets ambassad i Stockholm. Inte för att han faktiskt tänkt bränna upp den, utan för att överlämna den som en hyllning till Erdogan, som lovat att hålla Sverige utanför NATO så länge eldning av koraner tillåts i vårt land.
Mannen är uppenbarligen snurrig. Förmodligen på grund av något slags märklig islamsk fredsälskan där heliga krig är en vanlig lösning. Men detta är inte min poäng nu. Orsaken till att jag nästan tappar andan – och i stället bloggar – är att Sydsvenskan tillåter en man som är lika förvriden i sinnet som Paludan att få stort uppslagna rubriker på tidningens hemsida (och nu tyvärr utan betalvägg!).
Men det finns förstås en förklaring. Så långt kan vänstern och Sydsvenskans NATO-hat alltså gå..
Min kritik av socialdemokratin på denna blogg är som bekant intensiv. Det som en gång i tiden var en levande rörelse har nu förvandlats till privategoismens betong. Skeendena i Botkyrka, där kommunstyrelsens ordförande Ebba Östlin (S) röstats bort på ett internt partimöte i Botkyrka är ett tecken på partiets förstelning – ett fenomen som blivit allt tydligare sedan Olof Palmes tid.
Bakom kuppen står ABF Botkyrka/ Salem, som väckt frågan om bristande förtroendet för Östlin. 179 röster avlades, och med snäv marginal, 91–88, förlorade hon. Aftonbladet (30/1) hävdar att så många som ett 50-tal nya medlemmar varit på plats under omröstningen, dvs personer som ABF Botkyrka/Salem ska ha rekryterat till S-partiet enkom i detta syfte.
Någon säger kanske att det hela bara rör ”en intern S-angelägenhet”. Men så är det ju inte alls! Botkyrka kommun har en befolkning på omkring 100.000. Det är deras politiska vardag som ledarfrågan rör, inte bara de ynka 179 sossar som samlats ihop för exekutionen av Östlin.
Vi ser alltså hur S-partiet envisas med att se sin så kallade ”arbetarkommuner” som företeelser vilka står över en diskussion genom de vid allmänna val utsedda ledamöternas syn på vem som ska leda en stor svensk kommun. Bara själva ordet ”arbetarkommun” ger mig rysningar. Det för tanken till Lenins sovjetiska organisationer under hans – av Tyska riket finansierade – kuppartade revolution 1917, mitt under brinnande världskrig. Demokratiskt valda politiker störtades av en klick skurkar, liknande den i Botkyrka.
I Botkyrka har alltså ett litet anhang av skumma sossar – missnöjda över Östlins hårda nypor mot ABF och kriminella – slagit till vid ett möte inom denna svenska form av råd (sovjeter). Och sossepartiets toppar – dvs högsta sovjet – har hittills stillatigande låtit rena skurkar göra uppror, i en fråga som i grund och botten inte rör S-partiet, utan de nästan 100.000 tusen som bor i Botkyrka.
Jag har i åtskilliga bloggar redan sagt att S-partiet gjort sitt i svensk politik. Men partiet vägrar att släppa taget och tacka för sig, medan folk ännu minns det goda som uträttats fram till mer än ett halvsekel tillbaka i tiden. I stället har partiet utvecklats till ett band av rövare som för sin försörjning med näbbar och klor kämpar för makt över Sverige till nästan varje pris. Maktfullkomlighet modell S är det vi ser i fallet Botkyrka.
På så vis blir tragedin i Botkyrka en demokratisk läxa för Sverige. Sossarna måste snarast döpa om sina ”arbetarkommuner” till lokala partiorgan. Och i demokratins namn välja en ny färdriktning. Sluta också tala om ett ”arbetarparti”. Mer träffande vore att prata om ett ”invandrar- och pensionärsparti” som leds av en politisk elit som minsann inte längre kan kallas arbetare. Flertalet S-ledare saknar egen erfarenhet av blåkläder och smuts under naglarna. Möjligtvis har man träffat fabriksarbetande äldre släktingar. Dagens ledargeneration inom sossarnas parti är blott och bart en politisk elit, som valt att försörja sig på politiskt beslutsfattande över andra.
Att nutidens svenska kriminella nätverk upptäckt framkomstmöjligheter inom S-partiets maktsfär i det utsatta Botkyrka är sannerligen ett tidens tecken. Så agerar maffior. Tyvärr. Men en nyttig läxa upplever vi trots allt.
Som kanske är bekant har SVT på sin agenda för nyhetsreportagen Rapport och Aktuellt att varje kväll ska ha minst ett skräckinslag om klimatet. Det är tröttsamt.
Igår skred båda kanalerna till verket med samma enögdhet. Nu radades uppvärmningens påstått negativa följder upp. Vatten flödade utan att svenska skador uppvisades, renar sades få det svårt med renlav, hundar fick fästingbett, mindre havsis uppmättes förstås, det var för varmt i svenska fjällen för rödingar (alltså inte journalister utan fiskar), den småländska sjön Bolmens vatten blev brunare osv. Allt påstått elände på grund av den något höjda medeltemperatur som uppmätts.
Blindheten på en ögat – det högra – var fullständig. Inte ett ord om uppvärmningens positiva effekter, såsom:
Svenska skördar spås öka med omkring 11% 2022 enligt Jordbruksverket.
Uppvärmningen medför lägre energiförbrukning för svenska hushåll och myndigheter.
Färre människor skadas och dör på grund av köld. Trivseln ökar åtminstone i staden och på sjön.
Mindre havsis är bra för sjöfarten
Hundar slipper frysa i mindre utsträckning.
osv
Dessutom är SVT:s rapportering så vrängd och i några fall baserade på rena gissningar. Löjligast är kanske tappet för rödingen, som ersatts av en uppgång fö aborren. Eller ännu värre fästingarnas hotfulla utbredning och attack mot hundar, dvs två invasiva arters kamp inför en tredje art, dvs människan. Jag tar mig för huvudet.
Som vanligt avslutades reportagen med en predikan av Erika Bjerström, som med prästerlig min och utan naturlig reservation för sin epistel, framhöll för församlingen att fjällvärlden höll på att förbuskas. Amen!
Det är hög tid att den nya regeringen beslutar om en utredning av hur SVT och SR (radion har än fler predikanter) ska reformeras. Lagens krav på oberoende rapportering överträds nämligen rakt upp och ned. Sverige behöver – om inte en nedläggning av SVT/SR ska ske – ett system för granskning som är värt namnet. Se mina tidigare bloggar (sök på granskningsnämnd).
En av SvD:s ledarskribenter, Maria Ludvigsson, överraskar idag med följande rubrik med anledning av centerledarens snara avgång:
Annie Lööf är ännu ung och lovande
Okej att hon är omkring 40 år. Men om hon är lovande kan sannerligen diskuteras. Det måste nämligen bedömas mot Lööfs förflutna. Och åtminstone under de senaste fyra åren har hon fört en politik som nästan enbart bottnat i en enda fråga, nämligen att motarbeta SD. Detta har skett till ljudet av smattrande skott i förorterna.
Skyttarna är i huvudsak unga invandrare och agerar inom sina klaner som mördare till följd av utebliven integration. Bakom denna frånvaro syns sossarna, som backats av Lööf. Just det faktum att C-partiets Lööf i många frågor stöttatt S-regeringar är det allvarliga. C borde i stället stödja en borgerlig regering, något som Lööf lovat sina väljare genom ett (inte infriat) löfte att annars äta upp en sko. Men hatet mot SD har förblindat Lööf. I stället har hon med sossarna verkat för en allvarlig splittring av svenska folket genom att med svaga skäl påstå att SD saknar demokratisk legitimitet.
Massor av viktig sakpolitik har på vis försummats av Lööf. Sveriges nationella behov har med andra ord eftersatts i tron att Lööf själv skulle kunna fungera som en balanskonstnär i mitten. Sossarna har tackat och tagit emot. Därför kan man inte påstå att Lööf är lovande. Jag skulle säga att hon misslyckats, en dom som väljarna dessutom nyligen fällt.
Ludvigsson rubrik är därför bara ren artighet. Kanske beroende av feministiska sympatier, något som gör rubriken än mer förvånande. På en ledarsida ska man enligt min mening skilja mellan person och sak. I dagens svenska medier blir detta närmast omöjligt. Ingen vet nämligen om en kvinna hyllas på grund av sina resultat eller sitt kön. När manliga journalister förr granskade sina manliga kamraters dåd så var alla klara på att slutsatserna måste könsfiltreras på grund av männens dominans inom yrket. Men idag då kvinnor dominerar journalistkåren tycks behovet av filtrering ha glömts bort. Det är desto värre då feminismen nu blivit en statsideologi.
Medier och sk faktagranskare hos olika medieföretag döljer sanningen. Detta är nog ingen nyhet, Men exv Facebook och franska AFP dödskallestämplar officiellt – och vägrar att publicera – texter som är kritiska mot Miljökyrkans fastslagna trosläror. Detta skriver en känd dansk forskare, Bjorn Lomborg, i Wall Street Journal. Lomborg visar att isbjörnspopulationen inte minskar, som miljötalibananerna påstår, utan ökar. https://www.climatedepot.com/2023/01/27/bjorn-lomborg-partisan-fact-checkers-spread-climate-change-misinformation/
Inte nog alltså att osanningar tillåts härska genom mediernas ovilja att presentera kritiska upplysningar. Yttrandefriheten beskärs dessutom via de stora sociala mediernas framfart där inlägg censurera på grund av att det anses: MISLEADING!” Problemet lyfts i den alltid intressanta Klimatupplysningen.se:
Jag frågar mig därför om vi kan lita på gammelmediernas och de nya stora sk sociala medieföretagen? Svaret är tyvärr nej. Som medlemmar i Miljökyrkan presenterar många av dem förstås enbart den ”rätta” läran. Och man bekrigar kritiker av annorlunda mening. Det vi ser påminner om kristendomens och islams heliga krig mot oliktänkande.
Inte nog med att talibanrörelsen kostar världssamhället ofantligt stora pengar. Man vill dessutom inte ens låta människor lyssna på alternativa idéer som är sanna eller oppositionella. Västvärldens dröm om det öppna samhället raseras med andra ord. En ny era upplysning måstre till!
Denna skada som den förlorade öppenheten vållat är enorm. Jag får en vision av det medeltida samhällets återkomst.
I dagens SvD har Peter Wennblad en fin ledare. Han visar att Naturvårdsverket i åratal drivit en falsk miljöpolitik i sin rapportering till EU om ett allvarligt tillstånd i svenska skogar. Dessutom framhåller han den nya miljöministerns förtjänster i och med att hon skickat en vass kritik till Naturvårdsverket och uppmanat verket att rätta sina misstag.
Vid EU:s senaste bedömning av hur svenska skogar ska klassas från bevarandesynpunkt blev svaret ”otillräcklig” eller ”dålig” för 14 av 15 skogstyper. Vi var således sämst i EU-klassen på att bevara vår skog. Detta på grund av Naturvårdsverket vinklade underlag till EU.
Wennblad skriver: ”Redan intuitionen säger att något är galet. Hur är det möjligt att EU:s mest skogsbeklädda land klassas som sämre än till exempel Tyskland, där hälften av landytan används till jordbruk och djurhållning?”
Svaret på Wennblads fråga är att byråkrater på Naturvårdsverket driver politik. Man följer Mp:s politik avseende miljön, där även falska uppgifter – som kan skrämma upp publiken – anses bidra till en god politik. Det är därför jag kallar Mp för miljötalibaner. Och byråkraterna är lagbrytande aktivister, väl att jämföra med personer som klistrar fast sig på landsvägar och landningsbanor. De vägrar att respektera rättssamhällets grunder.
Därför heder åt den unga miljöministern Romina Pourmokhtari som vågar ryta till mot byråkraterna på Naturvårdsverket. Minskade anslag är nog ett ännu bättre vapen mot en myndighet som skadar svenska nationens intressen och vränger lag!
Följande budskap framförs på SVT:s hemsida häromveckan:
”Depressioner, självmord och PTSD-diagnoser”. Detta varnar psykologen Maria Bragesjö för på SVT.se. Hon menar att våldet får långtgående konsekvenser för barn och unga som skjuter andra och själva utsätts för attentat. Följden blir att stressen och oron för att dödas kan orsaka regelrätta krigsskador menar hon, som tillägger: ”man skulle kunna likna det vid barnsoldater.”
Det ligger sannolikt en del i vad psykologen varnar för. Men jag vill tillägga följande två mer relevanta undringar.
Har inte även en ung man ansvar för sina handlingar? Om än inte fullt mogna måste klanernas killar förstå vad de håller på med. Och de struntar i följderna. Eller så rycker de på axlarna och tar eventuella konsekvenser.
Jag tycker inte att en universitetsutbildad psykolog kan tillåtas skära bort fundamentala fakta om den enskildes ansvar och viktiga samhällsförklaringar till personens handlande. Här får vi enbart budskapet att klanernas unga mördare är sjuka. Det egna ansvaret – dvs viljan att faktiskt begå brott – trollas med andra ord bort. Dessutom sägs inget om invandringens betydelse för klanernas kriminalitet. Sannolikt hade en halverad invandring medfört 50% mindre brott från klanernas sida. Även politikernas ansvar bör framhållas. En bättre integration – alltså inte bara bidragspengar – hade sannolikt också minskat brottsligheten. Tänk exv om LO tillåtit specilallöner för nyanlända!
Svenska medier fullgör enligt min åsikt inte sin uppgift att presentera saklig och relevant information. I stället bankas ihållande in vänsterns budskap: det är syn om unga brottslingar.
Jag medger att avsaknad av tak över huvudet är ett betydande svenskt samhällsproblem. Men det är så att säga inplanerat. Genom åratal av svag politik har rader av nationella strukturproblem därför tillåtits bestå.
Bristen på bostäder beror på sossarnas betongsamhälle i form av stelbent hyreslagstiftning, hyresgästföreningar som godtar superlåga hyror i centrala lägen, ett Boverk som planerar för långsamma beslut och dyra bostäder (hög kvalitet), en svensk beskattning som gynnar bostadsrätter och villor osv.
Allt detta känner förstås DN:s ledarskribent till, hoppas jag. Men han eller hon väljer att vända bort blicken. Och ser därför enbart ett ömkansvärt minoritetsproblem. På så vis vill man inte förstå de politiska brister som skapar majoritetsbefolkningens hemlöshet.
Därför måste jag kassera DN:s rubrik och ersätta den med:
Hur mycket politisk och medial dumhet tål Sverige?
Min fråga är avsevärt mer aktuell och träffsäker än DN:s vilsegång i pannkakan. Det tråkiga är att desinformationen är politiskt betingad och understöds av Bonniers starka imperium, som förr i tiden visade större teoretisk och politisk klarsyn. Nu är det vänsterns och liberalernas tycka-synd-om-politik som gäller.
Socialdemokraterna, som enligt Stefan Löfven ”inte sett” den grova kriminaliteten ”komma”, har därför under åtta års tid misslyckats med att bygga säkra institutioner för unga våldsbrottslingar. Nästan varje dag rapporteras således idag att en ung man är misstänkt för mord samt att killen nyligen flytt från det ungdomshem han tagits in på – detta på grund av tidigare allvarliga våldsövergrepp.
Förklaringen är en ovilja hos vänsterliberalerna att se kriminaliteten med öppna ögon. I stället för att bygga ”ungdomsfängelser” skickas farliga unga till inrättningar utan säker bevakning och kontroll. Vänstern ogillar nämligen att tala om ”fängelser”. Ojojoj, det blir för repressivt. I stället talar man om SIS-hem och sluten ungdomsvård, dvs anstalter som främst är anpassade för barn och unga med sjukdomar av olika slag. De är enkla att fly från.
På så vis blir förstås frånvaron av säkra fängelser för unga en delorsak till det blodiga dödande som pågår i Sverige. Oförmågan och oviljan till förnuftiga politiska beslut bidrar med andra ord till kriminalitetens utbredning. Så går det när nationens Prussiluskor ska planera samhället. Man tycker synd om kriminella, pekar möjligtvis finger men fattar beslut som alla bör förstå är dåliga.
För detta bär sossarna skulden genom att under åtta års tid ha visat ovilja att se sanningen i vitögat. When will they ever learn?
Häromdagen sa sossebossen Magdalena Andersson till SvD att SD är ett hot mot Sverige och nationens NATO-ansökan. Och V-ledaren utropar att Tobias Billström genom sitt agerande mot Turkiet förvärrar situationen. Detta meddelar SvD på ett vis som helt saknar kritisk analys av uttalandena från S- och V-partierna. Det säger en hel den om vänsterns grepp över svenska medier.
Medier och vänsterpolitiker förtiger sanningen om NATO-inträdet. S- och V partierna har i åratal stoppat en svensk anslutning till alliansen, något som M-partiet länge drivit. Fem i tolv – efter åtta års krig i Ukraina – ändrar sig sossarna. Men V-partiet är fortsatt mot NATO.
Hur sjutton kan då journalister på SvD rapportera om att SD är ett hot mot Sveriges ansökan. På sossarnas egen sida är ju V och Mp ännu mot NATO. Och SD kritiserar inte NATO, utan enbart Erdogans odemokratiska framfart, något som är en sanning.
Med de medier och journalister som Sverige har är det dessa som är nationens främsta problem. Alltså vänsterfolk som – utan att tydligt redovisa sin egen position – politiserar ohämmat. Och det sker i SvD – som kallar sig oberoende konservativ – en tidning som årligen får omkr 65 miljoner i statligt presstöd.
Det är faktiskt vänstern och medierna som utgör ett hot mot svenska folket. Men denna sanning är tabu.
Flertalet västerländska statsmän försöker skilja mellan objekt och subjekt samt mellan politik för inrikes resp utrikes förhållanden. Svenska medier är därför förvånade över hur Erdogan använder NATO för egna inrikes behov.
Jag menar att detta principlösa tänk har att göra med muslimska traditioner. Religionen är överordnad samhället. Den som kritiserar islam är en avfälling som heligt måste bekrigas. Och Erdogan bär fram islams banér, påstår han.
I stället för att skilja mellan objekt och subjekt liknar Erdogans politik rörande NATO således en turkisk bazaar där varje argument ingår i köpslagan och kompromissandet. Där försöker sluga köpmän få ut det mesta av sina avtal. Även om svensk inrikespolitik inte har mycket att göra med NATO använder Erdogan helt fräckt den svenska yttrandefriheten som vapen mot ett medlemskap i militäralliansen. Han struntar i NATO:s angelägna behov på norra flanken och han gör det i syfte att vinna ett kommande val.
Hur länge ska USA tolerera Erdogans bazaarpolitik? Det verkar som det kristna USA börjar tröttna.
Än en gång ser vi hur unionens utveckling går åt fel håll, dvs överstatlighetens. Förvisso har EU stolta deklarationer om subsidaritet – alltså en princip om att beslut ska tas närmast ett politiskt problems kärna. Men idag läser jag i SvD om svenska kommunalpolitikers oro över planer från EU om att genom reglera tillskapa en ökande mängd parker och grönytor i tätorterna.
Min undran – och ilska – rör vad Bryssel har med den saken att göra? Om folk och politiker i Mora vill ha fler centralt belägna lägenheter byggda måste naturligtvis beslut härom tas i Dalarna, utan hänsyn till regler från byråkrater i Bryssel.
EU har förvandlats från en nyttig maskin för frihandel till en hydra, som vill regera och reglera Europa under Frankrikes och Tysklands taktpinnar. Federalismen är en fel och farlig väg ifall den begränsar lokal demokrati och marknadernas frihet. Och att denna utveckling till råga på allt sker genom union som är djupt splittrad.
Man åstadkommer inte enighet genom diktat! Följden blir bara desperation samt ytterligare splittring och ännu fler överstatliga regler.
Sossarnas kriminalpolitiska talesman, Ardalan Shekarabi, menar att regeringen är saktfärdig med reformering av kriminalpolitiken. Uttalet innebär en häpnadsväckande dubbel moral.
Han har själv sedan 2014 suttit i S-regeringar som inte blivit färdiga med nödvändiga reformer. Man har de facto tyckt synd om klanernas mördare. Alltså åtta år av passivitet mitt under blodigt dödande och annat våld. Denne man – och jurist – har nu alltså mage att kritisera en regering som med TIDÖ gått bräschen för omfattande nya brottslagstiftning. En regering som jobbar hårt med öppna ögon.
Det är märkligt hur politiker kan förvandla svart till vitt. Det förklaras av en kamp inom den politiska klassen. Lika konstigt är det att människor går på sådan usel propaganda. Socialdemokratins opinionssiffror stiger. Men partiet för en politik mot stupet baserad på ovederhäftighet och lögner. Jag hoppas att det på sikt kommer det att slå tillbaka mot S-partiet.
I fallande läge utser Centern idag den turkiska medborgaren Demirok till partiledare. En kusin till honom är en av Erdogans nära medarbetare. Själv har han två domar för misshandel på sitt samvete.
Idag kallar han sig en ”förortstkille”. Det kanske går hem hos ett fåtal invandrare där. Viktigare är att landsortens väljare – de som förra året röstat på C – får klart för sig att man måste på ett annat parti i nästa val. Det är ju bra.
Centern är ett parti vars ungdomsförbund under Lööfs tid förespråkat månggifte. C förnekar sig således inte vid dagens val av ledare…
Varning! Jan Jonsson VD på dataföretaget Mullvad, varnar oss i SvD häromdagen för nya storskaliga krav och regler från EU. Han utropar ”Stoppa förslaget om massövervakning i EU”.
Jonsson skriver att EU-kommissionen planerar att införa en digital övervakning vars motsvarighet bara går att hitta i totalitära stater som Kina. Det sker utan bred europeisk debatt, säger han.
Ett lagförslag är således på gång inom Kommissionen som innebär att alla medborgare i EU ska få sin kommunikation övervakad och granskad. Systemet kallas för ”Chat control” och omfattar samtlig kommunikation enligt Jonsson:
”alla dina telefonsamtal, varje gång du ringer i videoläge, alla dina sms, varenda rad du skriver i olika meddelandeappar (även krypterade tjänster), dina mejl, rubbet – allt kommer att kunna filtreras i realtid och potentiellt fastna för djupare genomgång. Det här gäller även bilder och filmer som du sparar i molntjänster, alltså i princip allt du gör med din smartphone. Med andra ord: ditt privatliv står helt naket inför statlig beskådning.”
Tystnaden omkring detta ruskiga projekt är oroväckande. Ansvarig EU-kommissionär för förslaget är Ylva Johansson, före detta sosseminister och före detta riksdagsledamot för Kommunisterna. Det är typiskt att en person som Johansson står bakom ett förslag som för tankarna till Karin Boyes bok ”Kallocain” samt till författare av andra dystopier som ”Du sköna nya värld ” (Huxley) och ”1894” (Orwell). För att dölja sanningen motiveras lösningen av ett behov av att hålla koll på barn. Är dom galna i Bryssel? Här finns ju redan olika appar för den som vill! B-laget inom EU förefaller såväl korkade som dåraktiga.
Skeendet belyser min starka kritik av EU:s utveckling till en överstatlig hydra. Det är dags att vrida EU:s klocka bakåt. Det Europa behöver är en gemensam marknad – inte en vildvuxen polisstat.
SvD är på alla plan utom ledarsidan en vänstertidning. Journalisterna bråkar nämligen dagligen med regeringen och kramar sossarna. Och idag – mitt under regeringens kraftsamling mot klanernas dödliga våld – ger SvD plats åt en advokat, Jakob Lindgren, som vill att att kriminella barn bör ses som brottsoffer, ungefär som när utländska tjejer rekryteras för sexhandel. Han skriver:
”Synen på barn som förövare måste ändras. Ett viktigt steg i den riktningen är att låta brottet människohandel innefatta rekrytering av barn till kriminalitet. Redan idag gäller detta för rekrytering för sexuella ändamål eller tvångsarbete. Samma reglering borde gälla dem som rekryterar barn till kriminalitet. Då läggs ansvaret där det ska läggas.”
Advokaten måste vara av banan. Vad har sexhandel med den inhemska klanbrottsligheten att göra? Att rekryterare kan straffas är en sak, och bra, men sexhandel är ju för unga kvinnor lagligt, tyvärr! Till saken hör att ungdomar som deltar i klanernas kriminella och blodiga nätverk inte direkt är tvingade, utan lockas av skilda ekonomiska och personliga skäl till ett eskalerat deltagande.
Dessutom innebär advokatens plädering att inget straffansvar kan utkrävas av de unga gärningsmännen – han talar om åldrarna 15-17 år. De ska alltså få frikort ifall advokaten får som han vill och som SvD uppenbarligen verkar önska backa upp. Enligt min mening bör däremot straffbarhetsåldern – 15 år – sänkas något. Och påföljder ska givetvis utdömas och verkställas i effektiva ungdomsfängelser. Slutligen måste nyrekryteringen minskas genom begränsad invandring och inriktas enbart mot planerad kvotering.
Min uppmaning till Schibsted (SvD) – och för den delen även till Bonnierkoncernen – är att man måste ta ett nytt grepp om journalistiken, så att den någotsånär anpassas till en tidnings ”officiella linje”. För SvD:s del råder idag en uppenbar konflikt. För DN och Sydsvenskan finns åtminstone en djup klyfta. Journalisterna inom båda koncernerna skriver nämligen efter egna politiska åsikter. Är det detta som menas med ”oberoende” journalistik?
M-regeringen under anfall av den politiska klasen. Wikimedia
Vi har haft en ny regering under snart en tredjedels år. Jag förstår att den har mycket att göra. Men tystnaden om tänkbara reformer är stor. Och det är bråttom på flera fronter.
En av mina käpphästar är en dysfunktionell svensk vårdapparat. Alltså 21 regioner (landsting) där politiker och byråkrater var för sig försöker lösa problem. Att köerna blir långa är en självklarhet med så många krångelpellar i farten. Man har inte ens kunna lösa ett nationellt datasystem för journaler! Och där sitter flera tusen högavlönade som drar åt olika håll. Rena vårdeländet!
Men regeringen har inte sagt ett ord om detta efter valet efter vad jag – som är en spejare – har sett. Frågan är givetvis en het potatis inom den politiska klassen. Där är rollen som regionpolitiker en del av karriärsystemet, som jag beskrivit i andra bloggar. Om 21 regioner politiker ska slås samman till en statlig styrelse (med förslagsvis tre nämnder) försvinner självklart massor av jobb för politiker. Och ännu fler byråkratjobb går också upp i rök. Skattepengar kan sparas för bättre syften.
Det är KD:s plikt att hissa flagg i denna fråga, som man talat sig varm för under valrörelsen (om än något dämpat jämfört med Busch´s tidigare kraftfulla ord). Men nu måste den nya sjukvårdsministern från Jönköping snarast tala om hur en tänkbar färdplan ser ut! En utredning bör snabbast möjligt tillsättas och en reform ska kunna inledas under nuvarande mandatperiod.
Det är bråttom. Många väljares bild av den nya regeringen är tyvärr skakig. Man har inte haft tu med sig i starten – och dessutom klantat en hel del. Därför är det extra angeläget att visa muskler nu. Alla inser att 21 regioner med egna politiker och byråkrater är en skadlig lösning, ekonomiskt och rationellt.
Så nu gäller det för minister Acko Ankarberg att snabbt visa framfötterna! Hon har den politiska klassen mot sig. Men folkets och det sunda förnuftets stöd. Mitt grundtips är tyvärr att politikerväldet tar hem spelet.
Jesus om fariséerna: ”De är blinda ledare som leder andra blinda, och om en blind leder en blind, så faller båda i gropen.” Wikimedia
Nättidningen Kvartal är ofta läsvärd. I ett nyhetsbrev skriver sajtens Jörgen Huitfeldt om en kommande artikelserie som ska heta ”Föregångslandet som försvann”. Den rör förstås Sverige. Han menar att våra växande problem har vänt en tidigare skönmålning till sin motsats. På många håll utomlands ”används Sverige allt oftare som ett skräckexempel. Okontrollerad invandring, växande otrygghet och en alltmer brutal gängbrottslighet är några av de områden som ofta tas upp när Sverige beskrivs i utländska medier” skriver alltså Huitfeldt.
Upplägget är enligt min mening lovvärt. Men det har minst två problem. Frågan är nämligen om Sverige någonsin varit ett föregångsland som många svenskar tycks vilja tro. Dessutom måste Huitfeldts förhoppning om möjligheten av det svenska föregångslandets återkomst tas upp till diskussion.
Det kan inte råda någon tvekan om att Sverige – som stått utanför det senaste världskriget – fick särskild uppmärksamhet då vapnen tystnat och den svenska industrins hjul snurrade utav bara sjutton. Ett plågat Europa såg den svenska välfärden kraftigt öka. Arbetsfreden under de goda svenska efterkrigsåren väckte också intresse. Och socialdemokratins långa maktinnehav uppmärksammades förstås, låt vara med viss förvåning och undran över en socialism – som ofta utvecklats med kommunistpartiets stöd.
Det talades ibland om Sverige som en ”medelväg” mellan systemen för marknads- och planhushållning. Bakom detta låg en svensk politik med ovanligt stark statsstyrning jämfört med vad som varit vanligt i västvärldens nationer. Det var delvis socialdemokratins korporativa lagstiftningsmönster som framkallade förvåning. Det vill säga LO och arbetsgivarnas samverkan och den av parterna sammansatta arbetsdomstolens nyskapande reglering inom de tunga kollektivavtalens sfär. Redan före kriget fanns regler om semester, hyresreglering, bostadsbidrag och barnbidrag. Efter kriget genomfördes en omfattande socialdemokratisk lagstiftning rörande utbildning, sociala stöd, hyror mm.
Trots en omfattande arbetsrättslig reformlagstiftning förlorade socialdemokratin under 1970-talet vinden i seglen. Till detta bidrog allvarliga strukturkriser inom den svenska industrin, framför allt avseende tillverkning av skepp och textilvaror. Tydliga tecken syntes på att socialdemokratin tycktes ha kört fast i sin egen svenska modell! Från och med Palmes tillträde och riksdagsvalet 1970 har det stegvis gått utför. Än idag kan man säga att Sverige lider under rader av olösta strukturproblem, framför allt avseende bostäder, vårdens tillgänglighet, sysselsättning, försvar mm. Även nya samhällsproblem har tillkommit, såsom svagare resultat inom ett kommunaliserat skolväsen (genom Göran Persson) samt massinvandring med därmed följande skenande våldsbrottslighet (under de senaste åtta åren på grund av bristande integration som främst baserats på statsbidrag). Dessutom en energikris på grund av nedlagd kärnkraft och skyhög beskattning av el och olja.
Något tillspetsat har femtio år av olösta strukturfrågor i nutid skapat en bild av bristerna i det samhällsbygge socialdemokratin stått bakom. Roland Huntfords kritik från 1970-talet av Sverige i boken ”The New Totalitarians” har enligt min mening ännu ett rimligt förklaringsvärde. I den svenska versionen säger baksidestexten:
Huntford visar hur effektivt Sverige har gjort sig beroende av det socialdemokratiska partiet, som har uppehållit makten, utan betydande avbrott, sedan år 1932. Detta parti har framgångsrikt underminerat svenska riksdagen dess roll och ersatts av en väldig byråkratism som har bidragit till fast pakt mellan fackföreningspåvarna och staten. Han visar också hur svensk historia har gjort svenskarna motsträviga inför avgörande frågor eller att sticka av från den stora massan.
Istället har svenskarna blivit det lydiga och fogliga numret i en stadsplanerares eller socialists dröm. Allt i svenskt liv är anpassat efter utvecklingen av ett effektivt regeringsmaskineri. Till gengäld har svenskarna fått framgång, hygien, social säkerhet och det ovanligt andefattiga nöjet av sexuell frihet.
Enligt min mening är det därför tveksamt om Sverige någonsin framstått som ett föregångsland för utländska betraktare. Det rör sig tvärtom om svenska politikers självbild. Främmande länders socialister och radikaler har kanske känt en lockelse. Men flertalet sansade betraktare har nog förhållit sig avvaktande.
Idag blir detta hursomhelst klart. I en text i nättidningen ”Det goda samhället” samlar Gunnar Sandin ett antal färska kritiska åsikter om vårt lands utveckling. Tyska Bild skriver den 5/1 om att klanernas våld uppstått genom ett ”dödligt integrationsmisslyckande”. Sandin pekar även på att liberala Jyllandsposten den 10/1 i en ledare kallat Sverige en ”uppenbar tragedi”, detta med sikte på nationens invandrings- och kriminalpolitik.https://detgodasamhallet.com/2023/01/13/gunnar-sandelin-dansk-press-beskriver-sverige-som-en-tragedi/
Svårare är det att diskutera realismen bakom Huitfeldts förmodade önskan om att se Sveriges som ett framtida föregångsland. En grundläggande förutsättning är förmodligen att politiker och folk har en sådan ambition samt har förmåga att realisera den med verkan på utländska betraktare. Det tragikomiska är att politikerna bombarderar väljarna med ord som att vårt land är ett föredöme och en moralisk stormakt. Till saken hör att den svenska politiska åsiktskorridoren är trång och inga tydliga tecken syns på nytänkande. Medier och politiker tycks tyvärr gå i samma takt.
Undantaget är kanske SD, som hittills vuxit stadigt i väljaropinionen. Men frågan är vad partiet har att bidra med, frånsett berättigad kritik av massinvandringen och dess konsekvenser. I grunden tycks SD:s ambition vara att bygga ett slags nationellt och socialinriktat folkhem. Detta kräver en stark stat och kontroll över marknaderna. För SD saknar begrepp som liberalism och konkurrens (marknad) politiskt värde. I strukturella frågor rörande socialförsäkringar och arbetsmarknad tycks man dela socialdemokratins betongartade mål. Vi har därför nyligen sett hur SD vill att staten ska spendera pengar på höjda pensioner till personer som inte själva tjänat in en sådan rätt. Dessutom har SD visat kalla handen till EU-direktivet om minimilöner – en reform som skulle kunna motverka den svenska korporativismen på arbetsmarknaden samt öppna dörren för löner som gör att arbetsgivare uppmuntras att anställa mindre kvalificerad arbetskraft (framför allt nyanlända i utanförskap).
Min slutsats är därför att vi även i fortsättningen kommer att från politiker och medier höra ett skryt om Sveriges storhet. Det sker ju för internt bruk, i syfte att vilseleda svenska folket om Sveriges reella position i utländska betraktares ögon. Men med tiden bör utlandets förvåning och kritik ändå gröpa ur förträfflighetens vackra sten. Resultat blir en projektion av den svenska nationen som ett samhälle av betong. Svenska folket börjar redan idag inse att politiker och byråkrater inom vården, skolan, välfärden, löne- och hyresbildning, u-landsbistånd mm skapat ett förstenat och delvis dysfunktionellt samhälle. Alltså en högskattenation som folk utomlands – ifall de ens bryr sig – skrattar och skakar på huvudet åt. Alltså något av den svenska tragedi som Jyllandsposten talar om.
Eget beröm luktar illa, heter det. Vidare sägs det att beröm måste man tjäna in. Men svenska politikers självförhävelse är som sagt ett vapen som är avsett för inhemskt bruk: man vill bedra svenska folket.
Just nu bråkas det om regeringens besked att kommande energibidrag ska sekretessbeläggas. Det reser frågan om offentliga utbetalningar ska hållas hemliga över huvud taget.
Jag förstår att sjukdomar och hälsa är frågor som rör den enskildes personliga integritet. Säkert finns det även en del andra känsliga skäl, såsom exv olika former av vårdbidrag som utbetalats samt mistankar om brott som ännu inte medfört prövning. Här rör det sig om kroppsligt och själsligt känsliga uppgifter om en viss person som kan ha varit hur skötsam som helst. Allmänheten har heller ingen anledning att snoka i uppgifter av detta slag.
Som vän av en välfärdsstat är jag för sociala stöd i pekuniär form. Men då mina skattepengar används menar jag att huvudregeln måste vara öppenhet och att ribban för sekretessbeläggande därför måste placeras synnerligen högt. När det gäller elbidrag till husägare, företagare och andra privata subjekt finns det enligt min mening inte ett uns av skyddsbehov. Att bidraget formas efter förbrukningen storlek är inte ett tillräckligt skäl för sekretess. Stora boendeytor – och företags energibehov – syns ju redan från gatan, så att omfånget av bidrag kan uppskattas. Offentliggörandet av bidragsbeloppen i pengar skadar därför ingen. Öppenheten främjar enbart en rimlig kontroll av att allt gått rätt till och hur bidragen fördelas socialt inom landet.
En viktig del av det svenska samhällets problem är enligt min åsikt en synnerligen överdriven sekretesslagstiftning. Ansvaret för detta har förstås främst nuvarande L-partiet, som ständigt jagar myggor och sväljer kameler. Vi ser problemen inom flera samhällssfärer. Brott döljs genom att myndigheter inte tillåts kommunicera med varandra om penningutbetalningar. Och myndigheter kan i många sammanhang inte ge raka och snabba besked till privatpersoner på grund av att ”det råder tystnadsplikt om saken” som det brukar heta. Ansvarstagande från offentliga tjänstemän undviks på så vis i många fall.
Därför måste sekretesskälen som finns i lag bantas kraftigt! Min åsikt är att den som i pengafrågor tar emot något från det offentliga – frånsett utlägg för vård od – måste tåla att penningbeloppet blir offentligt. Den mottagare som vill vara hemlig kan enkelt meddela att han/hon inte önskar ta emot slantarna.
Vi ser nu hur Finland kanske överväger att köra vidare ensam i racet för medlemskap i NATO. Jag förstår våra grannar.
Skeendet belyser hur svenska folket drabbats hårt av sossarnas år vid makten. Dels har NATO-frågan förhalats till en minut före tolv. Medlemskap har varit tabu, även efter ryssarnas första anfall mot Ukraina 2014. Först förra året fick S-ledningen upp ögonen. Stora delar adderas väljarkår förstår ännu inte vad som hänt.
Viktigt är också hur sossarna försvårat nationens inträde genom år av gullande med kurdiska kommunister. Omkring 100.000 flyktingar har tagits emot med öppna famnen i vårt land, medan våra nordiska grannar varit mycket mer försiktiga. Många kurdiska väljare till S och V har såldes rekryterats. Och Kakabaveh fick en plats i riksdagen.
Dessutom har polisen varit slapphänt vid beviljande av tillstånd till demonstrationer. Paludan har tillåtits resa land och rike runt. Redan i påskas (2022) har han fått mer utrymme än vad en rimlig yttrandefrihet kräver. Varför då nyligen tillåta en demonstration framför turkiska ambassaden? Hade inte en mer avlägsen plats varit tillräcklig för den femtioelfte koranbränningen? Som sagt, har inte hans yttrandefrihet på svensk mark erkänts tillräckligt?
Sverige betalar nu priset för år av vänsterpolitik – och röstköp. Samt för en förvriden syn på yttrandefrihet. Medierna hurrar. Men jag har fått nog. Varför klarar sig det demokratiska Finland från turkisk kritik?
Medierna är fulla med dödsskott och sprängdåd. Människor hukar under kulor och splitter. Men politikerna vågar inte ge några svar på frågan varför Sverige har blivit en stat där – liksom i Mexico – brottsligheten jagar nationens folk.
Men svaret är tämligen enkelt. Det kan sammanfattas i fem ord. Massivandring, islamism samt utebliven integration.
Varför svaret inte syns i den mediala debatten är att det kan missuppfattas som rasism, dvs att invandrande muslimer främst sysslar med kriminalitet. Så är det förstås inte. En jättestor majoritet nyanlända är givetvis inte brottslingar. Men genom att ivandringen passerat 1 miljonstrecket under tio års tid blir det sammanlagt många kriminella. Till saken hör att utrikesfödda och deras barn har 2,5-3 gånger oftare varit brottsmisstänkta än svenskar med svenskafödda föräldrar, enligt en ganska färsk BRÅ-rapport. Då statistiken visar att omkring 4% av den invandrade befolkningen begår brott blir 4% av 1 miljon cirka 40.000 personer. Detta gäller dock alla typer av brott, såväl lindriga som allvarliga.
Men svaret blir ändå ganska klart. En kraftigt ökad invandring har alltså skapat flera tusen mycket allvarliga brottslingar, dvs de klanmedlemmar som idag dödar och bombar. Via islam göds mao ett klanbeteende hos åtskilliga nyanlända. En kulturell klyfta har uppstått där religion och klan är viktigare än statens krav. Denna kulturella barriär är det också tabu att prata om.
Enligt min mening måste varje gott samhälle tala klartext om sina allvarliga problem. Det faktum att en etniskt och kulturellt anonym grupp nyanlända utpekas som särskilt ansvarig är inte ett skäl för tystnad. Ty i så fall kommer tystnaden att dölja det faktum att invandring utan integration även i framtiden kommer att skapa ökad kriminalitet. Alla politiker som har makt över invandringen och dess omfattning måste därför öppet tala om de statistiska riskerna. Vad ska vi annars med BRÅ-statisk till? Hur ska annars folk vid allmänna val kunna rösta mot partier som tar uppenbara risker med invandring?
Ändå vågar nästan ingen politiker eller inget massmedium ge det tämligen enkla svar jag nyss räknat fram.
Slutligen vill jag som medlem i en gammal invandrarsläkt – valloner och finländare – peka på nyttan av reglerad invandring. Planering av kulturellt och lättintegrerad invandring ska alltså ske. Det är nutidens slappa låt-gå-invandring jag kritiserar – ett område där Sverige också statistiskt sett visat sig vara en förlorare jämfört med våra grannländer. Orsaken är en närmast religiös vilja från politikernas sida att öppna svenska folkets hjärtan. Detta sker i en nation som officiellt kallar sig ett föredöme och en moralisk stormakt. Jag får dåndimpen!
Vänsteraktivisten Olle Lönneus förnekar sig inte. Han driver som vanligt Bonniers vänsterlinje. Vad sägs om denna rubrik på nyhetssidorna : Kristerssons första 100 dagar – därför tappade han folkets förtroende
Det han menar är uppenbarligen att regeringen är körd redan efter 100 dagar. Hur han vet det är en gåta. Förmodligen någon opinionsundersökning. Jag vill minnas att Kristersson var den partiledare som fick högst förtroende?
Hursomhelst äger just nu den förväntade klappjakten rum på den nya högerregeringen. Vänsterns journalister driver stenhård politik mot Kristerssons regering. Var det meningen att den tredje statsmakten skulle propagera och föra partisk inrikespolitik på nyhetssidorna? Något likande har vi inte sett från bonnierpressen då sossarna under åtta år kört nationen i botten. Det vi ser är vänsterpropaganda, helt enkelt.
Ändå påstår nationens journalister och deras arbetsgivare att man driver saklig och oberoende journalistik. Den som tror på det måste var en stolle. Därför måste SR/SVT omformas. Jag vill inte betala skatt för smygpropaganda som liknar Lönneus skrönor. Nya regler för Granskningsnämnden och företagens egna kontroll måste till! Och SVT:s tal om samling vid lägerelden är lika töntigt som korvgrillning i ABF:s regi.
Ett av mina bidrag till regeringsskiftet i höstas! En retuscherad sosseaffisch.
Riksdagsmannen Jakob Olofsgårds berättelse nedan blixtbelyser hur Magdalena Andersson agerar för att splittra svenska folket. Saken gäller en skolklass som L-partisten Olofsgård vänligt guidat i riksdagens hus. Då kan inte Magdalena Andersson (utan att tillfrågas) låta bli att säga några splittrande ord till de häpna ungdomarna. Här en skärmdump från Twitter, som Dan Korn i Bulletin pekat ut:
Att det rör sig om splittring från Andersson sida är fullt klart. Hon har häromdagen i SVT:s nyhetsprogram anklagat statsminister Kristersson för att låta SD driva utrikespolitik i frågan om Turkiet som försvårar ett svenskt NATO-inträde. En uppenbar lögn – ty SD driver en hård linje av kritik mot Erdogan, medan regeringen tvingas till att undvika kritik, som man nog annars gärna uttryckt. Det är rena dubbelmoralen från Anderssons sida och ett försök att splittra folket. Hon knystar förstås inte om att Erdogans missnöje främst bottnar i åratal av sossepolitik visavi mängder av inflyttade kurdiska kommunister och annat vänsterfolk. Än mindre vill hon erkänna S-partiet samarbetat med V-partiet i en rad frågor som rör Turkiet. Alla minst vill hon prata om hur Andersson valdes till statsminister genom att fjäska för Kakabaveh – ännu en kurdisk kommunist. Vi ser alltså hur en fd statsminister sjunker så djupt att hon inte ens kan lämna en skolklass ifred från sossarnas splittringsaktion. Det är ett lågvattenmärke! Så agerar ett parti som tror att man äger landet Sverige. Inte undra på att vänstern i senaste skolvalet (2022) inte ens fått 30% av rösterna. Det är bra att det går utför för S, Mp och V.
Vänstern brukar tala sig varm för att ena det svenska folket. Men förutsättningen är att nationen i så fall måste rösta rött. Det är sosselogik det!
Universitetet i Malmö har ett orört statsbidrag liggande i sin redovisning de senaste 5 åren. Kontot tar sikte på ett bolag som universitetet äger och tanken är att ge bolaget en möjlighet till kommersialisering av uppfinningar från den högskola som numera kallas universitet.
Min första tanke var: inte en enda utvecklingsbar idé på fem år. Det ligger möjligen något i detta. Men min andra idé var kanske att det fanns ett bra tänk. Malmö universitet är kanske emot att amatörer ska syssla med affärer och på den vägen bränna skattebetalarnas pengar.
Vad ska man tro? Tyvärr är min slutsats en förmodan om att kommersiella idéer saknats i fem års tid. Universitetet i Malmö är ju ett sossepåfund. Partiets eget fäste, Malmö kommun, har ju numera såväl skyskrapa (Turning Tower), tunnelbana (Pågatåg) som eget universitet. Dessutom är staten och ett antal kommuner mångmiljardgivare (genom lagtvång) till Malmö kommun för att dess ekonomi ska gå runt.
Det på så vis befästa fattighuset, Malmö kommun, blir alltså en symbol för en mångsidigt statligt subventionerad verksamhet. Det är således inte den rätta platsen för ett livskraftigt start-up-företag.
”Ett grönare, säkrare och friare Europa”anger statsminister Kristersson som mål för EU under Sveriges ordförandeskap. Jag har förstås inget emot slagorden. Men detaljerna är oklara. Och motsättningarna inom EU stora. Dessutom rullar som vanligt en utvidgning av unionen vidare åt sydöst. Där väntar ruggiga stater med stora demokratiska problem. Detta gäller tyvärr även Ukraina. Låt mig vrida och vända på statsministerns ord.
Vad gäller det gröna ordet är det pågående helvetet rörande hållbarhetsdogmen särskilt oroande. Just nu ser vi på nära håll i vårt land hur denna tes har inneburit storskaliga investeringar i ny teknik, som är såväl oprövad som osäker vad gäller tillgången till energi. Det rör sig om ett planekonomiskt tänk, med de uppenbara risker som en marsch av alla i samma riktning ständigt innebär.
Vad gäller säkerheten har vi sett hur EU drar åt olika håll politiskt sett. Framför allt Ungern och några länder kring södra Medelhavet har samverkan med Ryssland. Och Frankrikes roll är alltid knepig. Landets nuvarande Napoleon vill gärna spela en roll i kläder som är alltför stora för honom och hans nation. Alla minns hans egna möte med Putin. För min del räcker det med att Nato driver försvarspolitik. Att EU skickar pengar (eller materiel) till Ukraina är förstås bra. Men trassla i övrigt inte in en oenig union i ukrainafrågan.
Vad gäller friheten känns Kristerssons och EU-ledarnas slagord mest oroande. Alla är ju för frihet, förstås. Men EU:s praktik är inte bara frihandel. Just nu laddar unionen upp för ännu en stor och synnerligen kostnadskrävande satsning för EU:s nettobetalare, såsom exv Sverige. Federalismen byggs ut på nästan alla plan, såsom grönskan, försvaret och alltså enskilda medlemsnationers frihet. Just nu lanseras inom EU ett megaprojekt som avser att ta upp kampen med USA om stöd till hemmaproduktion och press mot inflation. Snart kommer vi att få höra talas om gigantiska belopp i euros som svenska folket ska betala en del av. Alltså ännu fler storbidrag till EU:s syd och öst. Och därför ännu mindre fri handel. Följden blir ökade krav på de rikare nationerna att betala samt ännu en öppning för de ”fattigare” att bränna av pengar som gratis regnar från himlen.
Jag är sedan länge rädd för EU:s federalism. En organisation för fri och marknadsinriktad handel är vad jag vill se, som en gång i tiden. Inte den monolit där Europas politiska B-lag tillåts styra med en överdimensionerad byråkrati. Bara sammansättningen av kommissionärer är ett exempel på planerat misstyre. De sämsta reser till Bryssel! Och i ett grälsjukt parlament lanseras rader av förslag som för varje månad spär på federalismen. Ett parlament som inte ens förmått slopa en av dess två palats i Strasbourg respektive Bryssel ska alltså leda oss in i framtiden.
Denna oförmåga är unionens kainsmärke tillsammans med dess storvulna ambitioner och oeniga medlemskrets. Vi ser ett EU med punka och nästan tom bränsletank (eller energitänk) som är på väg mot en betongvägg. Den svenska regeringen tycks inte kunna hindra – om man ens vill med liberalerna i baksätet – denna färd.
Fy sjutton säger jag än en gång. Släpp loss kreativiteten genom konkurrens på en fri marknad!
Torsten Sandström
PS! Papperstiger var ordförande Maos ord för en fiende som saknade riktigt vassa tänder, såsom USA under kriget i Vietnam. DS.
Vi har alla hört talas om Lex Sara och uppmaningen att tillkalla statliga kontrollanter då det går fel. I samma anda funkar Lex lilla hjärtat. Och snar kommer Lex åttaåringen i Luleå. Regeländringar kan vara bra, men en storskalig rättsapparat är svår att styra upp. Byråkratin ärrs tung. Dessutom finns en planerad slapphet i systemet som kanske först borde uppmärksammas. Alltså en åt-gå-anda som i sin tur ger upphov till de problem som Lex X avser åtgärda.
Jag tänker på att förövarna i många fall redan är kända på grund av problem med kriminalitet, svår psykisk sjukdom osv. Men här finns höga murar som gör att potentiella åtrerfallsmänniskor inte tas om hand i tid och hålls inlåsta. Om lilla hjärtats föräldrar inte lättvindigt släppts fria hade deras knarkproblem inte medfört dotterns död.
Det problem jag är ute efter är den svenska snällismen. Eller rättare sagt mentaliteten att tro gott om människor som begått brott och ännu tvingats få tid att kvalificera sig för frihet. Med andra ord talar jag om behovet av en lagreglerad metod om försiktighet vid beslutsfattande där barn är med i spelets utkant. När det finns risker för barn ska inte ett brott sonas alltför snabbt. Till rollen som förälder hör enligt min mening en hög grad av skötsamhet, varför allvarliga problem som yppats inte ska medföra rätt till vårdnad eller umgänge, utan att en god tid av skötsamhet tydligt visat att personen ifråga klarar sin uppgift som förälder. Kanske bör systemet rättsligt formas som en stark presumtion för förlorad vårdnad/umgänge, som endast kan brytas med tidens gång och starka bevis på skötsamhet.
Någon tycker kanske att jag är grym. Men det jag skriver är egentligen bara sunt förnuft, som för övrigt ofta redan tillämpas. Men snällismen och byråkratin motverkar detta emellanåt. Det gäller alltså att bryta tycka-synd-om-mentaliteten i Sverige avseende människor i riskzonen för problem. Alla individer är inte goda per definition. Historien och verkligheten bevisar detta. Men hundra år av sossemakt har vänt sanningen upp och ned. Och ersatts av tanken om att det gäller att vara god och hygglig oavsett om den person saken gäller har misskött sig grovt.
Jag tycker inte att samhället ska lita på en sådan person då det gäller barns bästa? Följden blir bara nya Lex lilla hjärtat.
Framtida användning av svenska vindkraftverk? Wikimedia
I Bulletin svingar Erik Lidström sitt svärd åt alla håll så att det går hett till. Rubriken är:
Riv vindkraftverken innan kallduschar blir vår nya religion
Lidström är ofta läsvärd i och med att hans analyser är djupa och har skärpa. Men vad vill han egentligen åstadkomma i texten om vindkraft och religion? Det verkar som han på samma gång vill återställa en urmodig kristendomen i Sverige som att riva fungerande vindkraftverk i tider av elbrist. Många bollar i luften alltså, även om några är säkra.
Likt Don Quijote slåss Lidström för ett mål som förblir dunkelt. En massiv utbyggnad av kärnkraft verkar vara hans mål. Det kan jag hålla med om. Och att klimatrörelsen blivit något av en ny religion tycker även jag och många andra. Men hans rallarsvingar åt alla håll skapar inte en förnuftig bas för samtal, såvitt jag kan se. Man tappar tilltro till sådan kritik av samhället.
Gör inte befintliga vinkraft nytta när det väl blåser? Och vilket värde har den kristna religionen dagens samhälle? Den har för övrigt delvis ersatts av na dogmer, som Lidström berättar om.
Så kom igen Erik och renodla kritiken! Skjut in dig på enstaka problem eller tydliga frågor för reformer!
Häromdagen hörde jag polismästare Carin Götblad intervjuas i SR P 1 Morgon. Hon är feministernas favorit: en mjukispolis som gjort karriär med politiskt stöd från vänster. Alltså en av många polischefer. Också den bakgrund som främst förklarar den svenska polisens oförmåga.
Men mediepolisen Götblad tycks inte ha minsta koll på läget. Budskapet var ungefär: vi ska nu fixa det dödliga våldets problem. Efter åtta år av klanernas krig och dödliga framfart är det alltså dags nu säger hon alltså som chef. Vem ska tro på henne, mer än naiva feminister och rödskinn. Om hon och hennes kollegor inte förmått göra rätt tidigare, varför ska vi tro på dem nu? Förvisso har den nya regeringen några bättre verktyg jämfört med Götblads sossar. Men det är ju samma oföretagsamma kompischefer som ska göra jobbet. Och springande i flock pekande på andras ansvar.
Götblads analys av brottsligheten är också den typiskt svenska ytliga korrekthetens. Inte ett ord om att kriminaliteten är importerad. Så länge nyinflyttning sker utan integration kommer klanerna att fyllas på med nya vilsna ungdomar som ser snabba cash inom räckhåll. För Götblad – som ideligen hänvisade till forskningen hör och häpna – är det tyvärr förbjudet att prata om invandring. Roten till det onda är alltså tabu. Efter åtta år av sossestyre!
Med sådana polischefer kommer den nya regeringen förstås få det svårt att verkställa den kriminalpolitik som behövs. Särskilt som mediernas journalister spelar på Götblads planhalva. Med geten som trädgårdsmästare går det troligtvis fortsatt åt skogen…
Min fasta övertygelse är att exv DN, SvD, Sydsvenskan, SR och SVT sedan ett par decennier alltmer satsat på åsiktsjournalistik samt att faktarapporteringen därför fått stryka på foten. I denna text vill jag påvisa vilka mekanismer som jag tror ligger bakom detta. Jag kommer dessutom argumentera för att effekten allmänt sett har blivit att gammelmedierna kommit att drivas åt vänster.
Skådande affischer i T-banan eller på busshållplatser i Stockholm slår det mig vilket starkt grepp mediala ämnen kommit att få. Jag ser reklam om nya filmer, streamingtjänsters släpp av serier, kommande sportevenemang, underhållande teve- och radioprogram osv. Därför tycker jag mig skåda in i en viktig del av det nya mediasamhällets upplysta maskinrum. Märk att det inte längre är varusamhällets prylar som huvudsakligen utannonseras för folk som färdas kommunalt i storstaden. Det som exponeras är numera i huvudsak lättviktiga nöjen eller underhållning för folk i farten.
I dagens mediala samhälle kan man därför säga att pappersmediernas påtagliga ekonomiska svårigheter tagit ut sin rätt. Läsare av papperstidningar möter således också allt mindre av färska eller för dagen producerade nyhetstexter, men däremot alltmer material som för veckor sedan skrivits för lagerhållning och som publiceras för att fylla bladet med underhållning. Som spaltfyllnad används TT:s texter som tillverkas kommersiellt för publicering i åtskilliga medier. Den expansion inom pressen jag talar om rör rapporter om livsstil, sjukdomar, psykologiska spekulationer, egotrippade krönikor, Human Rights, bilar, bostäder och förstås rena nöjen som sport, film, teve och annat lättviktigt tidsfördriv. Min poäng är att den nya inriktningen av gammelmedierna lever i symbios med de kampanjer jag ser i Stockholms tunnelbana och busskurer. De två mediala fenomenen befruktar varandra i rundgång: annonsen på stan, tevereklamen och papperstidningens lättsmälta gods. Det rör sig totalt sett om en gemensam kör där solisterna växlar.
Den dominerande mediesatsningen är alltså numera att kränga en ny underhållningskultur med sikte framför allt på rörliga bilder, men även satsningar på klatschiga radioprogram och poddar. Det är nämligen här som reklampengarna numera finns att hämta. Producenter av varor och tjänster har nämligen insett att köp av reklam ger bäst intäkter om köpen sker i anslutning till underhållning av enkel karaktär. Och därför har de gamla pappersmedierna anpassat sitt textutbud till det som kan alstra reklamintäkter i det egna företagets tidningar eller – vilket är centralt – i andra delar av mediekoncernen ifråga (framför allt deras streamingtjänster). En liknande inriktning mot underhållning syns i radio och teve – med något undantag för SR/SVT som balanserar mellan ett äldre reklamförbud å ena sidan och intäkter från sponsring å den andra. SVT:s tjatiga annonsering av det egna programutbudet följer helt klart den kommersiella trenden.
Den mediala industrin gynnas och expanderar genom detta givande och tagande mellan reklamföretag, varuproducenter och medieindustrins olika aktörer, såsom tidningar, teve samt inte minst leverantörer av olika arrangemang (såsom film, sport, nöjesprogram mm). Det är alltså den nya mediala affärskulturens symbiotiska system vi ser i blixtbelysning. Dess drivmedel är som sagt lättviktig underhållning av olika slag. Ett handfast exempel på mediasamhällets hittillsvarande kulmen är att Elvis Presleys dotters bortgång häromdagen förvandlas till en förstasidesnyhet.
Så över till mitt svårbevisade påstående att systemet allmänt sett främjar vänsterpolitik. De stora nyhetsmedierna – press, radio och teve – har som sagt insett att faktareportage med nyhetsambitioner är såväl dyrbara att producera som inattraktiva för den genomsnittliga mediekonsumenten. Därför har pressens företagsledningar bestämt sig för att begränsa det dyrbara nyhetsflödet och satsa på den kravlösa underhållning som jag nyss beskrivit. Med öppna ögon görs givetvis detta val av medieföretagens chefer.
Allt tyder på att deras val samtidigt förskjutit tidningarnas politiska linjer vänsterut. Den åsiktsjournalistik som hamnat i fokus passar nämligen inte särskilt bra samman med konservativa budskap innehållande hårda fakta. Särskilt inte som journalistkårens hjärtan – enligt genomförda vetenskapliga studier – till omkring 70 % bultar åt vänster. Konsumenterna av lättsam underhållning efterfrågar nämligen sällan politiska principer samt mångordiga texter med krav på effektivitet inom den offentliga politiken (eller om tuffa besked till medborgarna). Däremot samvarierar nöjeskonsumtion ofta med krav på offentliga bidrag och globala satsningar till nödsatta. Till saken hör att den billiga underhållningen generellt sett oftare slukas av människor i lönelägen som inte drabbas av statliga inkomstskatt. Mottagandet av bidrag passar därför väl samman med sövande nöjesprogram framför tevesoffan.
Medieföretagens stora aktieägare har stillatigande godtagit denna vänstervridning. Inte för att man allmänt sett gillar den, flertalet av dem är högervänner, utan för att det nya utbudet är ekonomiskt lönsamt. Underhållning säljer helt enkelt bättre, särskilt om den kryddas med en kravlös och flummig vänsterpolitik inriktad till en bred och bidragshungrig folkmassa. Mediernas koncerner kontrollerar dessutom ofta olika typer av företag och genom att inrikta rapporteringen i pressen mot texter om sport, livsstil och annat med nöjesriktning maximeras företagsgruppens totala intäkter. Journalisterna blir följaktligen fria att driva åsiktspolitik samtidigt som mediekoncernens vinster hålls uppe. Ägare och journalister är således nöjda.
Jag pekar alltså på en utveckling som, enligt min mening, är påtaglig inom den svenska mediesektorn allmänt sett. Men satsningen på underhållning av lönsamhetsskäl går förstås stick i stäv med nyhetsföretagens roll som tredje statsmakt, dvs den tidigare ambitionen att agera som kontrollör av regering och riksdag. Men skiftet i mediernas utbud – till åsikts- och nöjesproduktion – följer enbart marknadsekonomins logik och företagens behov av vinster.
Utvecklingen hindras inte heller av en tendens till ökning av statens bidrag till medier av skilda slag, något som exv belyses av att SvD årligen mottar 45 miljoner i presstöd för en rapportering som följer den utveckling mot underhållning jag talar om (med undantag för ledarsidorna). Tvärtom tycks en bred grupp av politiker med vänster- eller vänsterliberal inriktning gilla att bidragens och kravlöshetens evangelium predikas i spalterna. För breda folklager fungerar nämligen mediesamhället numera som en perfect time-killer. Slätkammade människor som sover gott om natten har i alla tider uppskattats av den politiska eliten.
Som avgående partiledare ville Annie Lööf delge riksdagen och det svenska folket några sanningens ord. Det hon sade var också riktigt, nämligen att vi måste ”minska splittringen ” inom svenska politik.
En okritisk lyssnare kunde kanske uppfatta henne som en politiker med ledstjärnan att just överbrygga splittringen mellan rörelser i svensk politik. Men Lööfs oöverstigliga problem är ju att hon själv inte alls levt inom politiken som hon lärt. Hon har inte drivit sak- eller resultatpolitik under de senaste åtta årens tid. I stället har hon främst hetsat mot SD. Hon har kallat partiet för rasistiskt och ännu värre, utan annat stöd än att kunna peka på enskilda personer från förfluten tid (hennes eget parti har liknande personer från bondeförbundets dagar). Framför allt har hon inte samarbetat med SD, utan valt att stödja S-partiet, trots att C och SD har flera gemensamma politiska mål. Det Lööf sysslat med är just splittring inom politikens Sverige, i syfte att själv framstå som en förgrundsfigur för mitten.
Splittringen har varit olycksam under åtta års tid. Den är antagligen en delförklaring till att C-partiet förlorat stor i valet 2022. Väljarkåren vill se resultatpolitik och inte invektiv mot politiska motståndare. Lööf avslutar alltså sin karriär inom politiken med ett misslyckande som är fullständigt självförvållat och orsakat av en form av hybris – eller blindhet – som till råga på allt tycks ha odlats i Värnamo. Hon är nämligen en motpol till smålänningens idoga praktiska gnetande i samtal med andra. Men hon vill inte lyssna, ty hon vet redan bäst.
Hennes hycklande slutord blir den bild som hon kommer att få leva med då hon nu träder in i den politiska klassens mausoleum. Visst lever hon. Men nu ska hon försörjas av det svenska folk som hon tillsammans med sossarna lyckats splittra rejält. Något dåligt samvete kan vi inte räkna med att hon har. Ty hon tillhör en personlighetstyp som aldrig gör fel.
Det är politikernas sak att översiktligt – och bara punktvis i detalj – reglera polisiär verksamhet genom lagstiftning. Därefter ska politikerna ta bort händerna från hur polisens chefer sköter sin organisation. I princip ska polisledningen självständigt ansvara för polisverksamheten.
I det lilla och politiskt genomsyrade Sverige fungerar det inte så. Här utses cheferna inte för att det ska agera självständigt – det är bara den vackra förpackningen som ser sådan ut. I själva verket väljs den högsta chefen inte för sin självständighets skull, utan för att personen visat sig smidig inför politiker, fackföreningar och medier. Jag menar inte att chefer ska väljas för att de är kända för att egensinnigt köra sitt eget race. Men valet av ledare ska ske av personer med största integritet, god juridisk utbildning samt erfarenhet av hur en stor organisation effektivt ska ledas mot verklighetens mål.
Givetvis ska han/hon lyssna på omgivningens krav och synpunkter. Men numera saknar polischefen en styrelse ovanför sig. Ledningen är alltså direkt underställd regeringen. Det är inte bra enligt min mening. Bäst vore om polischefen öppet kommunicerar med en styrelse, som inte valts efter partifärg eller facklig tillhörighet, utan på grund av ledamöternas erfarenhet av svåra beslut på hög nivå i det svenska samhällets verklighet. På så vis minskas graden av inofficiell politisk styrning som vi sett alltför mycket av på senare år. Palmeutredningen är ett tydligt skräckexempel.
Jag menar även att dagens kompetenskrav på polisens anställda måste förändras. Frågan är om dagens 2 1/2 års utbildning på polishögskola är den optimala lösningen, då ändå en rad människor med annan utbildning är anställda inom organisationen. Jag menar att en kortare men mer differentierad utbildning för olika polisiära uppgifter borde vara en mer effektiv lösning. Skillnaden mellan uppdrag för exv utryckning, trafikkontroll, pass, samhällsinformation samt utredning (av svåra brott) är så stor att en formell specialisering av polisrollen på allvar bör kunna genomföras vid utbildning i polisens egen regi. Självklart bör möjlighet till vidareutbildning också arrangeras för effektivisering och karriärmöjligheter. Redan idag är omkring 13.000 av sammanlagt 35.000 vid Polismyndigheten sk civilanställda (och inte medlemmar i Polisförbundet).
Genom att minska inflytandet från politiker och fack över det dagliga polisarbetet – och lämna de operativa och strategiska problemen till självständiga höga chefer med juristutbildning och hög administrativ kompetens – bör många av polismyndighetens sjukdomar kunna botas. Vi måste se chefer med egen auktoritet och inte bara politiska ledsagare. På så vis kan arbetet i flock kunna minskas. Och polisen måste kunna ges en förbättrad utrustning (utan dagens många sidoblickar till den politiskt korrekta mjukheten).
De katastrofala kriminella skeenden som utspelas i dagens Sverige är tecken på minst två svenska politiska sjukdomar. Dels en fallenhet för invandring utan annan integration är penningbidrag. Dels drömmen om mjukischefer som styrs av politiker och fackföreningar.
DN inleder nu en kampanj för det man kallar en ”upplyst värld”. Chefredaktören säger:
– Det är ett försök från vår sida att uppmärksamma värdet av fri och oberoende journalistik. Kanske mer än någonsin behövs det reportrar och fotografer som med hjälp av frågor och kameror lyser upp skeenden och gör dem mer begripliga.
Jag har inte det minsta emot upplysning. Det behövs mycket av den varan i Sverige. Men problemet i dagens mediesamhälle är att oliktänkande utestängs. Om det inte blir någon fri debatt kan ju inte åsikter mötas för att främja tankeutveckling. Världshistorien känner sannerligen till vådan av slutna tankesystem, inte bara inom Hitlers, Stalins och Maos diktaturer, utan både tidigare och efteråt under exv kristendomen och islam.
Det är därför stora filosofer efter senaste världskriget pläderat för det ”öppna samhället”. DN:s spalter är långt ifrån öppna. Journalisterna driver vänsterpolitik, genom att ständigt framhålla röda argument och kritisera blåa. L-partiet som just klarart 4%-spärren till riksdagen genom Johan Persson uppryckning hånas av DN bara för att man samtalar med SD.
Och klimatskräckens vetenskapliga opponenter stängs ute från DN. I stället jagas den L-märkta minister som driver en pragmatisk energi- och miljöpolitik. Heidi Avellan i bonnierkollegan Sydsvenskan har i e-post till mig skrivit att tidningens klimatlinje bygger på ”försiktighetsprincipen”. Skulle det vara oförsiktigt att släppa fram kritiker till FN:s ödessymfoni?
Därför är jag inte det minsta imponerad av DN:s tal om en upplyst värld. DN verkar i praktiken idag inte för upplysning (det skedde däremot i min ungdom). Det som DN och andra gammelmedier behöver är en upplyst journalistik där olika åsikter kan komma till tals. Alltså öppna spjäll! Men se det vill inte journalisternas skrå höra talas om! Det är här som skon allvarligt klämmer. Peter Wolodarski är en farlig åsiktsmånglare. Han ser det inte själv, vilket inte gör saken bättre.
En nästan utdöd dinosaurie som jagar svenska folket. Wikimedia
I en bra artikel i dagens Bulletin kritiserar Mats Skogkär medierna för att krypa för den ”flinande” Magdalena Andersson. Han skriver bland annat:
Världen längtar efter “mindre konfrontation och polarisering”, förkunnade Andersson i sitt installationstal som partiordförande. I opposition har konfrontation och polarisering istället blivit Anderssons främsta kännetecken.
Det är så sant som det är sagt! Förklaringen är att hon och medierna surfar på ett gammalt fenomen, nämligen att socialdemokratin ska uppfattas som det parti som formar den svenska politiken och formulerar vilka problem som är relevanta för nationen. I en partiledardebatt nyligen slog hon sig för bröstet och rekommenderade motståndarna att agera lågintensivt. Själv använder hon sig av mobbing och politiska anfall. Hon och hennes parti är svenska mästare på att smutskasta andra och trixa med sanningen. Hennes härskarteknik är inte könsbunden – något som feminister däremot menar är ett manligt kännetecken – den är en produkt som odlats inom socialdemokratin från begynnelsen. I partiets ungdom fanns det i och för sig grund för stark tilltro för den nya rörelsen. Men inte nu längre. I och med Olof Palmes tid vid regeringsmakten har partiet utvecklats till en maskin för maktfullkomlig kontroll av Sverige – alltså inte längre en politisk befriare av nation och folk. Deras främsta metoder är röstköp och allianser med journalister.
Sveriges främst problem är att medierna domineras av vänsters journalister. Det är medierna som gett sossarnas deras stora svängrum. Först då mediernas ägare ser till att de anställda vid press, radio och teve agerar politiskt oberoende vid all nyhetsförmedling kommer Sverige att komma på fötter.
Det svenska samhället skakas av klanernas krig. Våldet stegras. Blodet flödar. Svenskar i städerna hukar av skräck inför detta av politikerna vållade inferno. Jag anser att framför allt Reinfeldt ,Löfven och Andersson (Magdalena) bär ett tungt ansvar för den storskaliga invandring som är den yttersta roten till våldet (som uppstått pga frånvaron av reell integration). Detta våld och dess orsaker måste sannerligen påtalas.
Men nu förefaller dessutom ordet våld ha inflaterats. Kanske för att det används så ofta. Men snarare på grund av politiska skäl. Jag tänker nu på svenska feministers bruk av ordet mot svenska män. Visst använder tyvärr en minoritet män allvarligt fysiskt våld mot kvinnor. Det är ett faktum som måste angripas. Men kvinnorörelsen missbrukar ordet genom att tala om psykiskt våld. Det sker i stället för att tala om fenomen som indoktrinering, bedrägeri, hjärntvätt eller terror. Våld innebär däremot ett oönskat kroppsligt angrepp. Häromveckan hörde jag en journalist på SR P1 till och med tala om ekonomisk våld, som beteckning på handlingar utav män som för ekonomisk vinning lurat kvinnor att skriva på papper.
Min uppfattning av den svenska journalistkårens genomsnittliga kompetens är som bekant att den håller en låg nivå. Åtskilliga kårmedlemmar missbrukar det fria ordet. Det är förstås viktigt att ord används med pregnans och inte för att vränga eller politisera. Stor skillnad råder mellan att mörda någon och att lura denne. Men om våld används för att beskriva båda skeendena förvrids givetvis berättelsen om verkligheten.
Det är därför avsikten att driva propaganda som är orsaken till att ordet våld används i så skilda sammanhang. Därför är våldmissbruk allvarligt.
Statssekreteraren och journalisten PM Nilsson har tjuvfiskat ål i Blekinge. I stället för att snabbt erkänna och betala böterna drar han på Facebook en lång vals om att han som uppväxt i regionen har någon slags medfödd fiskerätt till ål. Trots ett tydligt lagförbud.
Många pojkar har nog – liksom jag själv – tjuvfiskat en del. Man har tagit en uppenbar risk och haft kul. Men nästan ingen skulle – om man tagits på bar gärning med rejäla fiskeredskap i hand såsom Nilsson – komma på idén att försvara sig med att man har en naturlig rättighet att fiska ål. Det verkar nästan som Nilsson tror att han tillhör en ursprungsbefolkning. Nej Nilsson, det är bara böja sig och erkänna misstaget. Nu är det för sent. Han bör lämna sin post inom statsrådsberedningen.
Varför agerar PM Nilsson annorlunda? Jag känner inte alls till hans själsliv. Han verkar inte dum, utan närmast smart, trots det skedda. Men han tillhör dels gruppen kända journalister, dels numera gruppen svenska politiker i högt uppsatt ställning. Det är en farlig kombination .
Jag menar att hans agerande är ett läskigt tecken på elitärt agerande. Han tycks tro att han har en rätt som ingen annan har lagligen och detta pga sin ställning som uppvuxen i skärgården. Min kritik av den politiska klassen i Sverige är seg och hård. Nilssons agerande påminner om att han anser sig tillhöra en skyddad grupp. Blir han kvar på Rosenbad bekräftas detta.
Att han ännu är statssekreterare hos Sverges statsminister är illavarslande.
Tyvärr behövs tuffa straff för skräckens våldsmän. Wikimedia
Det är förunderligt hur blinda Stockholms universitets krets av professorer i kriminologi är. Häromdagen sablade Henrik Tham i SvD ned regeringsförlagen till en stramare kriminalpolitik under följande rubrik:
Det handlar om kriminalitet – inte terrorism
Hans angrepp riktar sig mot den nya justitieministerns tal om att klanernas våld är en form av terrorism. Thams ord publiceras samma dagar som bomber sprängs framför rader av husdörrar i Sverige! Anledningen är förstås en vilja att med hot skrämma någon. Att svenska folket oroas kraftigt är ju självklart. Rädslan sprider sig. Om inte detta är terror så säg.
Och Thams slutsats blir därför så korkad som rubriken meddelar. Det vi ser är föstås såväl kriminalitet som terrorism.
Varje samhälle har behov av ett effektivt straffsystem. Det gäller att finna en fungerande lösning mellan rehabilitering och inlåsning. Då den förra formen av många förbrytare ses som en eftergift från samhällets sida så att de kriminelle tillåts fortsätta sitt beteende återstår fängelse som den normala formen av straff för grövre brott, även om denna metod normalt inte heller förvandlar den dömde till laglydig. Men inlåsning skyddar åtminstone temporärt samhället tills vidare. Detta är bra, även om det är en dyrbar form av straff. Och några fängelsekunder kommer faktiskt på bättre tankar.
Med kriminologer av Thams och Sarneckis dignitet är det sannerligen inte underligt att svenska sossar i åratal gått vilse i kriminalpolitiken. Typiskt är att att Löfven inte ens ”såg det komma” – dvs vågen av våld. Detta visar att landets politiker och kriminologer helt enkelt gått vilse i pannkakan. Men stöd i landets gammelmedier har de. Tyvärr.
Tham påstår att den nya regeringens politik är kontraproduktiv. Men det är kriminologerna som i åratal spritt icke fungerande läror. Idag ha vi mängder av kriminella, otillräckliga fängelser, slapp inlåsning av unga och en skrämmande brottslighet. Och så blinda kriminologer förstås.
Häromdagen skrev jag om Sydsvenskans medlidande rubrik om en person som klistrat fast sig för att stoppa en flygavgång. Idag kommer tidningen igen med ännu en hetsande rubrik i exakt samma fråga:
Pontus Bergendahl Jag handlade i nöd inför klimathelvetet – idag åker jag i fängelse
Det finns inte minsta anledning att TVÅ GÅNGER rapportera om att straffet ska verkställas och detta i ordalag som strålar av sympati visavi förövaren. Det räcker nämligen med att slå fast att mannen ifråga dömts, vilket redan skett för länge sedan.
Det vi ser är alltså renodlad propaganda till förmån för brottslighet eller rätten att bryta mot svensk lag om man vill. I förtäckta ordalag manar tidningen med andra ord till aktivism och kriminalitet. Med samma logik har klanerna rätt att ta till våld – det är synd om killarna – de vill ju bara försörja sig och samhället har förnekat dem integration genom studier och jobb.
Det som sker visar att Sydsvenskan inte längre kan betecknas nyhets- eller faktatidning. Tidningen, som sägs av Bonniers, är ett propaganda blad. Risken för fake news blir stor. Den som läser tidningens nyhetssidor kan alltså inte vara säker på om man tar del av nyktert rapporterade faktiska skeenden av vikt eller om Sydsvenskan sprider propaganda. Är det journalisterna som ytterst ska styra tidningens innehåll?
Jag frågar därför än en gång: vem kan lita på att Sydsvenskan förhåller sig objektiv i sin rapportering? Mitt svar blir: ingen.
Jag har i denna blogg tidigare kritiserat SR:s långkörare ”Sommar i P1”, som jag menar förmedlar konsekvent politisk korrekthet från utvalda kända tyckare, framförallt personer från det vänsterhåll som SR:s egna journalister favoriserar. Nu får jag vatten på min kvarn. Det visar sig nämligen att redaktionen klipper bort sådan som kan förarga en korrekt tänkande krets av lyssnare i hängmattan.
Enligt SvD har sommarprataren Hana Al-Khamris – som SR uppenbarligen valt för att fylla en kvot – i somras fått höra att SR ur hennes program klippt bort en jämförelse mellan svenske och saudiske kungens syn på kvinnlig tronföljd. Inte en detta anses tillåtet. Det folk som lyssnar ska inte störas med samhällskritik i ett evigt sommarflöde av trivialiteter och tillrättalagd politisk information…
Det är avtackning av Annie Lööf i riksdagen idag. Frågan är bara om det finns något att tacka för?
Under åtta år med sossestyre har hon bidragit till landets kräftgång. Dagens problem med stora nedläggningar av kärnkraft och hejdlös brottslighet bär hon faktiskt ansvar för genom DÖ och Jöken. Och särskilt som hon backat upp S-partiets med Löfven som fantastiskt nog påstått att ”vi såg inte problemen komma”.
Det enda jag därför kan tacka Lööf för är att hon slutar, efter en bedrövlig valrörelse där bondeförbundets gamla ideal delvis offrats för att få partiet att passa städernas vänsterliberala kvinnor.
Nu kommer nästa steg. Som medlem i den politiska klassens högre division ska Lööf försörjas med uppgifter som inte behöver vara viktiga, tunga, men galanta och väl betalda. Låt oss se vad livräntan blir för att ha medverkat till att förstöra nationen. Egentligen borde hon betala skadestånd, förutsatt att lagen varit annorlunda skriven.
I Sydsvenskan den 15/1 ser vi stor bild på en allvarlig man. Allt är upplagt för en deltagande journalistisk insats, som ömmar om personen ifråga. I samma riktning talar rubriken underförstått:
Limmade fast sig på landningsbana – nu ska han avtjäna sitt fängelsestraff
Upplägget är alltså inte en allvarlig kritik av en person som gör något allvarligt. I så fall kunde man säga det tydligt eller helst inte skriva om brottslingen ifråga. Men fallet ska upp på bordet. Ty tidningen menar att mannen ifråga handlat politiskt korrekt,
Dag efter dag bearbetar vänsterns journalister allmänheten med sina personliga politiska åsikter. Många i publiken går tyvärr på propagandan. Men minst lika många slutar att tro på medierna och sluter sina ögon och öron för dem. Medierna får alltså en position som inte alls varit tänkt.
Allt som den nya regeringen gör tycks vara fel – av medierapporteringen att döma. Okej att det finns anledning av kritisera punkter i Kristerssons politik, särskilt bidragshelvetet kring höga energikostnader (i stället för raka rör med sänkta skatter). Men TIDÖ-ambitionen är god och mycket annat som regeringen vill.
Just nu skriar västerns många journalister – inklusive pajasen Alex Schulman på DN – över att regeringen uppvaktar sin Turkiska motsvarighet i syfte att få NATO-anslutningen i hamn. I själva verket vill vänstern inte att Sverige ska vara med i NATO. Men det vågar man förstås inte säga av rädsla för folkets opinion. I stället kritiseras livfullt regeringens uttalande om demonstrationen häromdagen då en docka av Erdogan i Stockholm avrättats genom hängning. Regeringen har bara sagt att det är en smaklös demonstration. Men då går vännerna av de svenska kurdiska kommunisterna igång. Stolliga journalister påstår löjeväckande att det är odemokratiskt att kritisera en demonstration.
Det högst oklart varför det vore odemokratiskt. Att ministrar kritiserar ett domstolsavgörande är en sak. (Apropå det är SD:s Richard Jomshof inte minister utan folkvald med fri rätt att kritisera, såsom Annie Lööf i egen hög person också gjort en gång i tiden gjort.) Men att regeringen i allmänna ordalag säger sanningen om att avrätta en namngiven docka är förstås något helt annat – det rör inte om ett angrepp mot maktfördelningen i samhället, utan just kritik av en smaklös inrikespolitisk händelse.
Jag återkommer därför till konstaterandet att den svenska nationens största problem är en vänsterpolitiserad kår av journalister. De rapporterar inte fakta, utan för fram egna politiska åsikter stup i ett. En högervridning vore i och för sig lika illa. Men ganska få journalister är marknadsliberaler eller högerinriktade. Dessutom har de normalt respekt för mediernas roll som en tredje statsmakt. De försöker därför avhålla sig från att skriva i egen sak om verkliga skeenden i samhället. Men vänsterns journalister gör tyvärr motsatsen. Ty de menar att de har rätt i sin analys. De kan med andra ord inte ens skilja mellan fakta och åsikt.
Det är därför jag menar att den tredje statsmakten – de svenska medierna – är döende. Till och med en dödsprocess som stöds med statsbidrag! En märklig form av medialt harakiri.
Kan det vara ökad solstrålning och minskad reflexion som svarar för den mesta uppvärmningen? Wikimedia
Här följer en länk till en intressant text från Klimatupplysningen.se. Docent Gabriel Oxenstierna är en flitig och skarpsynt skibent. Han pekar här på att det kan finnas andra förklaringar till uppvärmningen än bara CO2, dvs minskad solreflexion (albedo).
Att han är på rätt spår bekräftas av två kommentarer från min klimatguru, dvs meteorologiprofessorn Lennart Bengtsson). Läs dem! Tänk om svenska politiker och journalister ville ta av sig sina ögonbindlar och ta del av kritiska synpunkter! Det krävs förstås en del ansträngning, som följande text visar. Men det öppnar ögonen för att verkligheten inte är så enkel som FN:s ledare skriar om
En effekt av den nutida samhällsutvecklingen – individualiseringen – är att alltfler människor känner sig kränkta, trots att de själva kanske försatt sig i klistret. En annan följd är att Human Rights-tänk kommit att ersätta kristen ideologi. Jag har egentligen inget mot denna utveckling.
Utan att veta vad som hänt i Lund ser jag hur dessa tendenser flätas samman. Eventuella fuskare är upprörda. Och de hänvisar till sina mänskliga rättigheter.
Något underligt bör ha inträffat i och med att Lunds universitet reagerat. Om de berörda har handlat helt korrekt hade nog inget bråk uppstått, tror jag. Om de handlat på gränsen har de själva tagit en uppenbar risk.
Det svenska samhällets överdrivna tal om mänskliga rättigheter avspelas alltså även i det underligaste situationer. Det är dags att skala ned. Men det sker ju inte. I Lund har till och med en ny statlig myndighet inrättats för Human Rights. Så fler rubriker av detta slag är tyvärr att vänta…
Sist en undran över Sydsvenskan attityd. Rubriken talar för att tidningen närmast tar ställning för eventuella fuskare. Det är synd om dem. I vanlig vänsteranda.
I Sydsvenskan idag intervjuas den före detta S-ministern Shekarabi med rötter i Iran. Han är, som man kan förvänta sig, inte nöjd med den nya regeringens politik i Iranfrågan. Den har varit alltför flat. Han säger: ”Det är en skandal”.
Visst ser vi en skräckregim i Iran. Men vi ser också ett hoppfullt uppror. Det är det iranska folkets sak att göra uppror mot den otäcka islamska regim som mullorna skapat. Såvitt jag förstår har den ny svenska regeringen uttryckt sin avsky. Och svenska medier också.
Frågan är vad det avlägsna Sverige mer kan göra? Sossarnas mångåriga metod har varit att locka invandrande revolutionärer till Sverige. Exempelvis finns cirka 100 000 kurder i Sverige och de ger som vi ser omkring oss vänstern ett stöd i allmänna val. Lika illa är att många gånger fler invandare har lockats till Sverige genom uttalanden om att vår nation kan erbjuda asyl eller Reinfeldts tal om att ”öppna våra hjärtan”. Även denna globalisering genom inflyttning har blivit ett sätt att fånga in nya väljargrupper, med statliga bidrag som sockerbitar.
Jag är inte mot invandring. Men den ska vara kontrollerad, kvoterad och helst bygga på nationens behov av arbetskraft inom vissa sektorer. Det är dessutom en fördel om invandringen är kulturstyrd – historiskt sett har inflyttning av kristna visat sig klart överlägsen jämfört med inslussningen av svagt utbildade islamska flyktingar. Det rör sig om förmågan till integration. Kvoterad invandring är alltså att föredra.
Däremot är jag en motståndare till vänsterns uppmaningar till fattiga och förtryckta att flytta hit. Vi har under åtta års tid med sossestyre sett hur det svenska samhället skälver genom en omfattande våldsvåg, som i huvudsak har sin rötter i en misslyckad integration under en storskalig invandring som just lockats fram.
Att det finns partitaktiska överväganden bakom invandring är tyvärr en sossespecialitet. Detta – i kombination med massiva bidrag – skapar nya väljargrupper för en vänster som annars har svårt att rekrytera väljare. Få medier talar om att i det senaste skolvalet uppnådde partierna S och V inte ens 25% av rösterna dvs (16 resp 8 % av ungdomarnas röster). TIDÖ-partierna samlade däremot omkring 60%! Det är främst mot den bakgrunden man måste se S-partiets och Shekarabis strävan att locka människor att flytta till Sverige…
Vad sägs om gårdagens rubrik av Olle Lönneus i Sydsvenskan om Turkiets reaktion på demonstrationen i Stockholm mot Erdogan:
Hängda dockan visar att det inte är lönt att fjäska för Erdogan
I sann vänsteranda säger tidningens rubrik inget om det osmakliga att vilja hänga en politisk motståndare. Demonstranterna tar alltså ställning för de kurdiska revolutionärer som förmodas glädja sig åt hängningen.
Uppenbarligen har demonstrationen retat Erdogan. Men den nya regeringen har inte ”fjäskat” för denne diktator som Sydsvenskan och Lönneus påstår. Regeringen driver enbart angelägen svensk politik för att vinna ett NATO-medlemskap, som jag anar att Lönneus personligen, i sann vänsteranda, är emot. För den svenska nationen är NATO-medlemskapet däremot av högsta prioritet och demonstrationen därför oönskad. Att gå Turkiet till mötes är därför inte fjäsk så länge Sverige håller på sina egna principer, vilket skett.
Det vi ser är hur journalister tar över politiken i Sverige. Deras skepsis till NATO gör att de struntar i vad folkflertalet anser. Vi ser också de negativa konsekvenserna av att socialdemokratin gjort vårt land till parkeringsplats för revolutionärer, som betalar tillbaka gästfriheten genom att hurra över hängningen. Fy sjutton!
När ska vänstern lära sig? Svaret är tyvärr: aldrig.
Talmannen kan ses som riksdagens ordförande. Det gäller att se till att beslut fattas enligt gällande regler. Det är bra! Idag heter han som bekant Andreas Norlén och verkar vara en synnerligen ceremoniellt intresserad moderat. Typiskt nog är han jurist. Han agerar med stort ego i en öppen men ändå utpräglad rituell stil. Inom parantes ser jag på Twitter att han i kyrkan efter tio års äktenskap förnyat sig vigsellöfte med hustrun! En stark tro på ceremonier. Ordning och reda ska det alltså vara.
Men nu verkar det som om ceremonierna har stigit honom åt huvudet. Som bekant avsåg han att besöka Turkiet och tala med sin kollega i parlamentet där. Men det blev inget av. Turkarna sa nej. Det var bra anser jag.
Min undran är vad Norlén hade där att göra. Som representant för den svenska demokratin finns inget att hämta eller fira gemensamt med Turkiet som närmast måste ses som en diktatur, där Erdogans motståndare fängslas på rad. Och riggade val, som går ute på att ge Erdogan makten.
Någon säger kanske att lite fjäsk för Turkiet kan inte skada om vi snabbast ska med i NATO. Nog behövs det artighet, men det ska regeringen stå för i så fall, något som idag sker oklanderligt enligt min mening. Talmannen ska däremot värna demokratin. Ingen tror väl att Norlén tänkt åka till Ankara för att kritisera Turkiets bristande demokrati? Eller att Erdogans koryféer kan övertala att släppa sitt maktspår.
Nej, det skulle bara bli en meningslös turistresa för ytterligare ceremoniella uppvisningar. Lite norlénskt bugande efter att talmansdockan vridits upp och börjat sprattla. Så fånigt. Inte alls roligt.
Den som googlar kring bokstavsbeteckningen ADHD slås av förundran. En formlig explosion av sajter som erbjuder privat hjälp. Det gäller kurser, utredning, medicinering , terapi osv. Minst hundra hjälpsamma företagare ställer upp för att analysera dig och säger sig erbjuda hjälp till bot. Det måste röra sig om en mångmiljonindustri på ADHD:s altare. Detta trots att de inte tillhandahåller några exakta vetenskapliga metoder som byggts under med medicinska prover, tester, röntgen/screening ed krav som likar vanliga läkemedels hårda tester. I centrum tycks bara stå insamling av sociala data kring den person som tror sig ha ADHD. Och på det för han/hon normalt en bekräftelse.
Om det har rört sig om exakt vetenskaplig diagnosticering hade jag inte knystat. Men nu rör det sig ju om troende ADHD-schamaner som gräver guld och profiterar på människors okunskap och rädsla för en sjukdom som kanske inte ens finns.
Jag skriver detta i kölvattnet av den artikelserie i SvD där nya trosvissa bekännare av egna ADHD-symptom träder fram. Det påminner närmast om en väckelserörelse under SvD:s ledning. Och det underliggande temat är: vi har nog alla våra psykiska sjukdomar såsom ADHD. Utan tvekan har vi samtliga olika psyken (jag bortser nu från svår psykisk ohälsa), men en ofantligt stor majoritet har bara små psykiska variationer inom det normala. Trots detta driver svenska medier, särskilt nu SvD av alla, en kampanj som skrämmer upp, men försöker trösta med diagnosen ADHD. Detta med år av läkarbesök och pillerätande som följd.
Jag undrar hur människor klarade att leva för fyrtio år sedan? Svaret måste vara att alla var sjuka utan att veta om det. Nu ska däremot alla bli medvetna om sin själsliga svaghet och följden har blivit att den psykiska ohälsan hamnat i topp, med diagnosen ADHD i spetsen.
Vilka är vinnare på denna utveckling? Knappast svenska folket i allmänhet. Men däremot läkare, psykologiska schamaner och pillersäljande företag som alla gräver guld. Och svenska medier hejar på. Politikerna osså. Jag tror de senare hellre vill se sjuka individer än att folk inser att samhället är sjukt. Min förmodan är hemsk. Men tänk om den är sann!
På Lunds universitet för länge sedan kallade (i all vänlighet) en kollega – som jag samarbetade med – mig för ”outsider” . Jag minns inte riktigt vad saken gällde. Antagligen för att jag i något avseende gick min egen väg och att de inte var första gången. När jag nu som krönikör och bloggare sitter framför datorn klingar kollegans ord helt rätt. Till saken hör att hon med tiden utvecklats till en tämligen känd insider inom universitetslivet! Hursomhelst var hennes analys korrekt avseende min roll som en mer civiliserad Tjalle Tvärvigg, ifall någon mot förmodan minns denna seriefigur.
På äldre dagar har jag försökt reda ut hur jag kommit att hamna i positionen som en motvalls man. Det är inte enkelt att klargöra. Till saken hör nämligen att jag inte är en hundraprocentig outsider. Exv mitt yrkesval samt intresse för golf och det goda livet – i form av mat, rödvin och solen på Rivieran – pekar ju direkt på att jag inte är någon genuin Hillbilly. Inte heller tror jag mitt självförtroende är överdrivet grundmurat i stil med Tjalles. Jag tror därför att resultatet av min självanalys stannar vid att jag helt enkelt dragits till den intellektuella positionen som outsider genom känslan av motstånd mot politiska eliter. Mitt gymnasiala möte med Vilhelm Mobergs bok ”Därför är jag republikan” (1955) har kanske pekat ut färdriktningen. Mobergs rättvisepatos och hans angrepp mot kungafjäsk, kyrka och ärvda statliga positioner formade mig. Ett motstånd mot kungliga, statliga och religiösa eliter blev därför min politiska startpunkt. Och i den tycks jag fast.
Med den bakgrunden blev jag under studieåren i Lund på 60-talet ett självklart byte för vänsterns rörelser. Man kan säga att marxismen beskriver den historiska kampen mellan eliter och outsiders, varvid växlingar sker genom klassernas kamp tills det ideala socialistiska samhället segrat. Därför framstod den svenska arbetarrörelsen historia som en lovsång för de som utifrån lyckades eliminera elitens politiska makt.
Men för mig som ung juriststudent blev gruvstrejken i Kiruna, Svappavaara och Malmberget 1969/70 en bekräftelse på att arbetarna tyvärr behållit rollen som outsiders i relationen till den socialdemokratiska staten, dvs den elit som förvaltade ägarskapet över LKAB. Den nytillträdde statsministern Olof Palmes bakgrund och framtoning var också överhetens. Till bilden hör även att Palmes ord om Medbestämmandelagen (1976) – ”den största demokratireformen sedan den allmänna rösträtten” – helt klart framstod som elitens förljugna röst för mig som ung doktorand i juridik.
Min kritiska inställning till Socialdemokratin har sin grund i att partiet utvecklats till ett organ för en politisk klass. Partiet har inte i praktiken utvecklat demokratin för att skapa det goda samhället där vanliga människor ges maximalt inflytande. I stället har S-partiets funktionärer byggt ett samhälle med fem trappsteg mot egen makt över staten, dvs positionerna som fackföreningsledare, kommunpolitiker, regionpolitiker, riksdagsman samt statsråd. Än idag är detta den socialdemokratiska elitens trappa för befordran till makt (och delvis även för andra partiers politiker). Till S-partiets position för inflytande hör även en i lag fastslagen metod för att kontrollera det svenska samhället. I förskönande ordalag utpekas alltså en ”svensk modell”, i vilken partieliten på olika trappsteg ska verka för att locka till sig väljare. Genom korporativa lagregler ska fackföreningar, hyresgästföreningar, kulturföreningar, statsbyråkrater och politiker på hundratals plan samverka i syfte att behålla makten över statsapparaten i den heliga socialdemokratins händer. Det är faktiskt inte fråga om något annat än att insiders tillsammans verkar för att kontrollera en bred väljarkår bestående av outsiders.
Min vänstersväng blev på grund av detta och andra skäl övergående. Det är möjligt att jag idag – liksom andra byggare av politiska strategier – överdriver något i min strävan att få texten att hålla samman. Eliter av olika slag finns som bekant i nästan alla samhällen där de kämpar för att nå makt. Men nu är min poäng att just de politiska eliternas inflytande bör begränsas genom regler i en nations författning (grundlag). Alltså bör politiska insiders hållas så kort det går för vidga folkets inflytande. Men för svensk del har rotation inom politiken inte eftersträvats! 4%-spärren till riksdagen stänger tämligen effektivt uppstickare ute. Politiker lever allt oftare hela yrkesliv i partiernas tjänst. Vidare har inslag av direkt demokrati valts bort. Och medlemsavgifter för partiernas finansiering har ersatts av statligt partistöd. Den svenska politiska klassen biter sig alltså fast.
Därför är det ständigt av fundamental vikt att fundera över frågan om samhällets in- och outsiders. Näringslivets makthavare sköter sig efter omständigheterna bra. För mig har det följaktligen blivit en angelägen uppgift att diskutera den svenska politiska eliten. Som jurist gör jag det på yrkets vägnar då basen rör den politiska klassens roll inom lagstiftningens ramar. Det är alltså en självklarhet för min del.
Med viss förvåning – jag anar orsakerna – noterar jag dock att flertalet svenska statsvetare tycks ha avlagt tystnadslöfte om att delta i debatten om vidgad demokrati. Forskare inom ämnet ”political science” – om några – borde nämligen ta på sig ledartröjan. Men inte. Samma passivitet visar den tredje statsmakten, dvs nationens medier. Är det något av gammelmedierna som över huvud taget nämnt orden ”politisk klass” eller ”politiska eliter”? I stället sjungs ofta hyllningskörer till ”Den svenska modellen”. Med sådana mäktiga vänner blir det förstås gärna feststämning i den politiska elitens maskinrum.
Steven Jörsäter skriver i den gratis nättidningen ”Det goda samhället” – alltid läsvärd – hur svenska politiker enats om en sammansvärjning rörande sk grönt stål. Det är inte fråga om en bättre produkt funktionellt sett, men betydligt dyrare. Företag och politiker hoppas nämligen på att EU ska lägga höga avgifter (kanske förbud) på annat stål. Bingo för svensk affärsverksamhet inom planekonomin.
Så funkar miljötalibanernas tänk. Utan att ha klara forskningsbesked om verkan av CO2 satsar svenska politiker och statsföretag på ett kostnadskrävande projekt, som kanske inte ens lyckas pga tekniska skäl eller en bristen på de massor av el som projektet kräver.
Rövare i Kamomilla stad – välj bara partifärg. Wikimedia.
Visste du att 52 procent, eller 10,23 kronor, av priset vid bensinmacken utgjordes av skatter? Lika illa är beskattningen på el. Nästan lika illa är det rörande köp av el, 39,2 öre per kWh vid elkontakten. Boende i ett antal kommuner i norra Sverige har dock ett avdrag på 9,6 öre per kWh.
Jag blir därför förbannad då jag hör politikernas snack om energibidrag och klagan över inflationen. Varje liter bensin eller kWh medför alltså beskattning till nässtan hälften av priset. I stället för att prata om krångliga bidrag till folket – eller yra om hög inflation – vore det såväl enklare som mer effektivt att sänka skatterna och därmed priset på energi. Då svenskar har högre priser vid macken än nästan alla EU-länder måste vi kunna strunta i vad Bryssel eventuellt har att säga om en svensk skattesänkning.
Den svenska politiska eliten tycks således ense om ett superhögt skattetryck. På så vis slipper man fatta politiskt känsliga beslut om sänkning av olika bidrag respektive minskning av den ofantliga statsbyråkratin. Det är bara att höja skatten – hej och hå! Och medierna – politikernas bundsförvant – kniper käft och diskuterar bara bifrågor, såsom bidrag hit eller dit – idag eller i morgon – i stället för strategiska skattesänkningar.
Den svenska politiska klassen har grundlurat ett svenskt folk som i århundraden hukat under skiftande eliter. Vi är slavar under Kasper, Jesper och Jonatan, som vi olyckligtvis själva utsett i allmänna val. Sverige behöver därför mer direkt demokrati – raka rör mellan dig och mig och riksdagens ledamöter. Tillåt oss välja politiker och inte bara välja mellan partiernas långa listor av trogna klättrare!
DN öppnade häromdagen sina spalter för politisk propaganda från ett gäng närstående till socialdemokratin, dvs Christina Jutterström, Jan Scherman, Leif Pagrotsky, Allan Larsson och Lotta Fogde. Som du kan ana gäller det ett försvarstal för något som de fem vill kalla pulla public service. Alltså de skattefinansierade företagen SR och SVT som enligt min mening alltför ofta driver vänsterpolitik.
De fem vill stärka SR/SVT:s självständighet och önskar få verksamheten skyddad i grundlag. Olof Palme hade – något förvånad – blivit supernöjd att läsa att en skattefinansierad opinionsbildning ska ges författningsskydd.
Det är intressant att se hur de fem uppfattar TIDÖ som ett hot mot SR/SVT. Det är en del av deras politiska tricksande. Så här står det nämligen i TIDÖ:
Public service Mediernas frihet ska värnas, och mångfalden av olika medier ska främjas. Public service- mediernas oberoende ska bestå och dess långsiktiga finansiering vidmakthållas. I ett delvis nytt medielandskap behöver public service-verksamheten utvecklas, som en del av den demokratiska infrastrukturen. Detta ska vara inriktningen inför den kommande tillståndsperioden 2026–2033.
Givetvis måste TIDÖ läsas som ett principiellt försvar för SR/SVT. Det som vagt efterfrågas i TIDÖ är en allmän översyn i takt med tiden. Det politiska samtalet idag rörande SR/SVT gäller dels utbudets omfattning (ska exv underhållning tvångsfinansieras), dels huruvida journalistiken verkligen är oberoende som nuvarande lagstiftning kräver.
Det är därför högeligen intressant att de fem agerar tillsammans genom en text i DN. Varför citerar de inte TIDÖ? Vill de tvinga dig och mig att betala för nöjen och sport via SR/SVT? Har de något emot lagstiftningens krav om att företagens rapportering ska vara saklig och oberoende? TIDÖ kan endast tolkas som att dessa två frågor möjligtvis kan komma att undersökas. Vem önskar inte det? Jag har i flera bloggar lämnat förslag till reformer i denna riktning. Såvitt jag förstår vill de fem däremot i Olof Palmes anda bevara status quo och låta SR/SVT drivas utan egentlig samhällskontroll, men med full tvångsfinansiering via våra skattsedlar. Dessutom pläderar man för stöd i grundlag.
Det är karaktäristiskt för dagens svenska gammelmedier att man trixar med sanningen. Den text som de fem skrivit visar klart hur man medvetet misstolkar TIDÖ, som inte uttrycker ett hot mot sk public service, utan möjligtvis pekar på behov av reformer.
I klartext menar jag att de fem pläderar för fortsatt vänsterkontroll över SR/SVT. Som sagt i Olof Palmes anda.
Först tre månader efter riksdagsvalet vågar DN säga sanningen om sossarnas politik. I sin ledare den 9/1 utropar nämligen tidningen:
Pensionerna används för att köpa röster
Det som många länge känt till – och jag bloggat om många gånger – konstaterar alltså DN:s ledarredaktion den 9/1. Bättre sent är aldrig, kan man säga. Men sossarnas iver att få sin variant av pensionshöjning igenom för att verkställas bara några dagar före valdagen borde har föranlett en snabb kritik från DN. Mönstret med bidragsköp är för övrigt ingen ny metod för S-partiet.
DN är således en papperstiger. Man ger sig ut för att vara liberal och tuff. Men är i själva verket sossarnas bästa vän. Egentligen agerar tidningen som konservatismens främsta vän, i den meningen att en slutkörd socialdemokrati hyllas medan partiets kritiker hånas. I det perspektivet blir TIDÖ radikal.
I Bulletin 10/1 skriver August von Seth en krönika som går till ilsket angrepp mot alla som reagerat på den svenska kungens fåniga ord om en grundlagsändring till kvinnlig tronföljd. von Seth talar om en skamlig kampanja mot ”vår” kung.
von Seth argumenation baseras på idén om att lagstiftning inte ska få retroaktiv verkan. Det kan tyckas övertygande, men gäller enbart strafflagstiftning enligt åldriga principer, numera 2:10 Regeringsformen. Så här har von Seth fått juridiken om bakfoten. Den som tänker fritt anar att angelägna samhällsförändringar riskerar att gå i stå om förbud mot retroaktiv verkan införs visavi alla tänkbara bärare av förmåner av olika slag. I politikens värld är nämligen reformer nödvändiga för en rimlig samhällsutveckling. Och olika gynnade subjekt – nu politiskt förhatliga – ska inte ha möjlighet att förskjuta en demokratiskt beslutad reform framåt i tiden. Märk att jag inte nu talar om äganderätt och liknande principer som brukar anses okränkbara (med några viktiga undantag).
Mina argument mot kungens oförnuftiga och förvirrade resonemang kan sammanfattas så här:
Monarki står i strid mot demokratins principer om alla medborgares principiellt lika ställning.
2. Könsneutral tronföljd är därför bättre än enbart manlig.
3. Grundlagen i en rättsstat ska vila på logiskt sakliga principer och inte på traditionens makt.
von Seths argumenation i sin text strider mot punkterna 1 och 3. I grunden tycks det vara traditionens makt som är hand ledstjärna – inte demokratin eller folkväldet genom riksdagen. Han försvarar en murken monarki och gråter inga tårar över förlorad meritokrati. Talet om respektlöshet mot ”allehanda auktoriteter” känns närmast patetiskt. Hur är det med respekten för demokratin?
I slutet av texten går han i spinn:
Den hatstorm som nu eskalerar i samhällsdebatten tyder på en respektlöshet mot allehanda auktoriteter i Sverige och riskerar att långsiktigt hota tilliten till staten – en farlig utveckling, minst sagt. För låt oss vara ärliga: den nyligen uppblossade kampanjen mot Sveriges kung grundar sig inte i vad han eller någon annan kunglig har sagt – utan på ett sug bland vissa att riva ned och förstöra allt historiskt, kulturellt och hierarkiskt i landet. Men utan de värdena försvinner Sverige som vi känner det.
Direkt falska är orden om att debatten inte handlar om vad kungen sagt.
I många bloggar har jag frågat om man kan lita på svenska medier eller på forskare? Frågan är nämligen om de framför egna personliga åsikter eller faktanyheter. Det blir enligt min mening allt svårare att avgöra om de som yttrar sig pläderar för en egen åsikt eller om det är obestridliga fakta som presenteras.
Här ett tydligt exempel från Sydsvenskan den 31/12. Rubriken talar för sig själv:
”Ny forskning visar att konsumera mindre gör oss lyckligare.” Våra nyårslöften kan minska det miljöavtryck vi lämnar efter oss, samtidigt som vi känner oss lyckligare och mer tillfreds med våra liv, skriver Tullia Jack, biträdande lektor vid institutionen för tjänstevetenskap i Helsingborg.
Det vi ser är en horribel blandning av olika skeenden och påståenden. Hur kan en forskare veta det som rubriken säger? Svaret är antagligen genom intervjuer. Men dessa säger ju inget om svarspersonen verkligen talar sanning eller om han eller hon vet vad som gäller. Det kanske bara rör önskningar, som det blir intet av. Han eller hon vill kanske försvara sitt eget dåliga samvete. Vem vet? Vetenskaplig sanning är nämligen oåtkomlig genom intervjuer. Det vet varje person som lyssnat på förhör i domstol. Samma sak bör gälla utanför domstol – ty människor vet normalt vad som bör sägas.
Och hur säkert är sambandet mellan nyårslöften och lycka? Jag tror tvärtom att konsumtion gör många lyckliga, något som tyvärr kan resultera i problem med ekonomi och med bristande kulturella eller politiska ambitioner. Dessutom vet vi att nyårslöften ofta bryts, med påföljande känslor av besvikelse eller bedrövelse.
Min slutsats är att Tullia Jack egentligen bara gissar. Hon agerar faktiskt som spågumma. Tullia Jack uttrycker sina personliga åsikter, dvs hennes önskningar om framtida klimat och konsumtion. Att Sydsvenskan bort veta bättre än att tala om ”ny forskning” är således fullt klart. Men många journalister har inte ett hum om vad vetenskap är. Man tror ju på de sagor som Tullia Jack berättar med hänvisning till sina frågeformulär fyllda med halvsanningar. För övrigt delar Sydsvenskans journalist antagligen hennes åsikter. Och så lurar man läsarna med att forskning (på lösan grund i detta fall) är lika med sanning. Mediernas hantering av fakta respektive åsikter är således beklämmande.
Verkligheten kring den så kallade forskarens utsagor flyter med andra ord. Då ska man knipa käft. Men hon ställer upp i Sydsvenskan med foto iklädd lagerkrans. Dessa löv må ha vissnat snabbt. Hon kunde lika gärna fotograferats med en kopp kaffesump. Men löven är ännu ett tecken på att hon vill få önskningar att framstå som vetenskap. Löven har tyvärr utdelats av något universitet som har samma syn som Tullia Jack på vad vetenskap är.
Elsa Widding har efter många påhopp skrivit en text som såväl DN och SvD vägrat att publicera. Du måste läsa vilka ord som alltså är förhatliga i nationens medier! Det säger nämligen i klartext hur smal den svenska åsiktskorridoren är. Samt hur nationens PK-medier agerar, samtidigt som de som lismande präster talar om öppenhet mm. Texten är förstås publicerad på Klimatupplysningen.se.
Sydsvenskan gläds över att Malmö så kallade universitet fyller fem år. Grattis!
Men nu har sossarna backat upp sina Malmöbossar med skyskrapa, tunnelbana (Skånetrafiken) och alltså universitet. Men inget tyder på att Malmö kommun själv klarar sin ekonomi utan miljardbidrag från statskassan och några uppsvenska kommuner.
På så vis är Malmö ett flaggskepp för att det är möjligt att leva flott på andras pengar. Man kan säga att detta är sensmoralen av hela S-partiets politik, dvs lev väl på andras tvångsbidrag. Det är trist.
Jag läser att Roger Akelius i en intervju med Dagens industri (Di) uttalat sig i utbildningsfrågor. Han är kritisk mot betyg i skolan. Och säger:
”Krav är översitteri”
Akelius må vara en skicklig finansman. Men vad vet han om skolan, mer än att han själv genomgått en hel del utbildning med teknisk inriktning. Därför verkar han inte vara den Intervjuperson man först ska välja då det gäller betyg i skolan. Han kanske menar att han klarat sig bra utan toppbetyg. Men man måste kräva bättre argument om man generellt ska uttala sig om betyg.
Krav kan som bekant vara små, mittemellan, stora eller helt enkelt överdrivna. Att allmänt säga att krav är översitteri passar förstås på överdrivna krav. Men att dra alla nivåer över en kam är förstås fel. Det hajar nästan varje elev. Särskilt i ett land som Sverige , där kraven i skola och annan utbildning tenderar att ligga på den lägre sidan av mittemellan. Det är alltså ett dumt uttalande av Akelius, som borde ha snackat mer nyanserat. Betyg är ju en viktig drivkraft för många som studerar. Det är också en god service till potentiella arbetsgivare då de försöker finna en lämplig person för anställning. Akelius är alltså ute på hal is. Men med alla sina pengar klarar han sig nog från kritik.
Min kritik riktar sig främst mot Di, som plockat ut ett enskils uttalande ur en bredare kontext. Och sedan slås Akelius ord upp i en fet och svulstig rubrik. Varför gör Di så? Någon säger kanske att tidningen vill vara populär. Men det tror jag knappast, ty läsekretsen – främst anställda inom näringslivet – delar nog min uppfattning att krav och betyg är något positivt.
Min slutsats är därför att Di – vilket tyvärr blivit en allt vanligare vana sedan Bonniers köpt tidningen – vill driva politik på vänsterkanten. Kommunister, sossar och vänsterliberaler gillar att tala negativ om betyg. Deras pedagogiska vision är friheten. Och så går man till överdrift och menar att krav och betyg ungefär leder till den lärarroll som Stig Järrel spelar i Bergmans film Hets. Di driver alltså politik på vänsterkanten, dvs framför teser som vänsterns pedagoger länge upprepat i vårt land med en sjunkande kunskapsnivå som följd.
Göran Persson skadade skolan allvarligt genom kommunaliseringen. Nu bidrar Di alltså till fortsatt nedgång i framtida PISA-mätningar. Tacka Bonniers för det! Eller rättare sagt, kritisera den förlagskoncern stenhårt som driver en felaktig vänsterpolitik genom olika tidningar!
Författaren och fd ordföranden för PEN, Ola Larsmo, är en av många vänstergängade inom vänsterns elit. I Sydsvenskan utbrister han idag genom följande rubrik:
”Högerrollen på twitter låter sig inte tigas ihjäl”
Det må så vara att trumpismens i USA uppvisar ödesdigra tecken och att en stor del av det amerikanska folket håller på att förvandlats till demokratins fiender. Eller att den breda publiken snarare är förblindad av en onyanserad och alltså delvis dåligt underbyggd kritik av den politiska klassen i USA (som sannerligen är värd att kritisera).
Larsmo är förblindad av sitt hat mot konservatismen. Därför ser han inte vad som händer i vårt land (och delvis i USA). Här har vänsterns krafter – med kommunister i täten – i huvudsak erövrat det politiska samtalet. Han själv är en av dessa, som med PEN som organ, basunerar ut sin ständiga kritik mot liberaler och högerkrafter. Detta sker genom ett nära samarbete med nationens journalister som normalt befinner sig på samma politiska linje.
Såväl i USA som i Sverige är det medierna som driver politikerna framför sig. Alternativt agerar de som elitens megafoner. Därför menar jag att journalistikens åsiktsinriktning vänsterut bär en del av ansvaret för reaktionen, dvs det elände som odlas inom Twitter och en del andra sajter för fåordig och onyanserad kommunikation. Larsmo är alltså – utan att själv veta det – ansvarig för en osund utveckling. Han och andra medlemmar inom PEN måste vända sig till den egna yrkeskåren och desarmera den politiskt enögd propaganda som pågår. Dagens rubrik i Sydsvenskan – med adress högerut – tyder på att detta inte kommer att ske.
Snart inleds det som kallas ”Folk och försvar” på en skidort norrut.
Med anledning av Sveriges ansökan om inträde i NATO – och en begynnande svensk upprustning (efter en storskalig nedrustning) – menar jag att det är dags att byta namn på tillställningen. Jippot bör kallas:
”Folk med försvar”.
Okej, det är en liten reform som inte kommer att störa elitens skidsemestrande på andras bekostnad. Men ändringen är en viktig tidsmarkör.
Allo, allo – hemliga arméns tid är snart över…
Torsten Sandström
PS! Bloggaren har gjort lumpen och är alltså ingen vapenvägrare som sossarnas nyss avsuttne försvarsminister, dvs dalmasen som aldrig vill se en anslutning till NATO. Mannen är nu försvarsutskottets ordförande. Allo, allo, hemliga armén. DS
SvD, som kallar sig obunden konservativ, kör nu i sämsta veckotidningsstil en artikelserie med budskapet att även vuxna och åldriga personer sannerligen kan ha ADHD. Rader av övermogna män och kvinnor ställer upp och vittnar i tidningens bönemöte. Intressant är att man i en annons söker efter nya intervjuobjekt, så serien kommer nog att räcka minst ända fram till påska.
I annonsen – rubricerad ”Är du äldre med ADHD” – letar tidningen efter personer som känner sig ”annorlunda”. Hurdå annorlunda? Alla människor känner sig väl emellanåt som avvikare i något avseende! Bara frågan avslöjar det flummiga vi står inför.
Frågan tyder på att SvD:s journalist inte tänkt igenom problematiken tillräckligt. Eller att hon (Johanna Aggestam) inte vill tala om sanningen, nämligen att ADHD kanske inte är en riktig sjukdom, utan bara en diagnos som klåfingriga amerikanska läkare och psykologer bestämt för folk som ibland agerar som man själv – men inte andra – vill. Några blodprov eller medicinska tester av hjärnan finns nämligen inte för att vetenskapligt bevisa vad som krävs för ADHD. Detsamma gäller kanske vissa allvarliga själsliga symtom, men här talar personens förvirring, ångest och verklighetsfrånvaro sitt tydliga språk. ADHD tycks däremot kunna stämplas i pannan på vem som helst.
Redan idag har diagnosen ADHD ökat lavinartat. Och genom SvD och andras påhejningar kommer skaran av ADHD-personer förstås att vidgas än mer. En orolig människa – eller personens föräldrar – tycker ju normalt att det är skönt att få ett papper och medicin mot livets vedermödor. Samhällets kostnader för läkare, psykologer, speciallärare och inte minst piller är ansenliga. Och högre ska de bli om SvD lyckas i sin kampanj.
Märk ordet kampanj. Det SvD gör är en påtaglig del av den nya journalistiken. Den påminner om myndigheters information till folket. Tidningen avser nämligen att styra det läsande folket. Tidningen vill framman en väckelserörelse till förmån för ADHD. Det rör sig med andra ord om propaganda – som i detta fall bygger på föga vetenskaplig grund.
I min naiva ungdom trodde jag att medierna skulle analysera och kritisera faktiska händelser. Så är det inte längre. Nu talar tidningar, radio och teve myndigt till publiken. Och det man talar om – i detta fall ADHD – är kanske ingen annat än etikett på människor som ibland agerar annorlunda i situationer som är så allmängiltiga att det kan röra vem som helst.
Låt unga och gamla uppsöka sin vårdcentral och säga att han eller hon känner oro. Jag har inget emot att besöket leder till ett recept på lugnande piller. Men för detta behövs väl ingen särskild diagnos i bokstavskombinationens form. En tablett och några välmenande ord om att ta´t lugn eller att ta nya tag räcker väl bra? Det sker redan idag genom kloka lärares försorg, utan att man talar i tungor om bokstäver. Men inte genom ett visst kompani av psykiatriker och psykologer som bara flyter med strömmen från USA och vill förklara det tämligen normala som en särskild sjukdom.
På så vis kan man spara diagnoserna för allvarliga tecken på själsliga störningar. Och kanske få medierna att nöja sig med en diskussion om verkliga sjukdomar.
Det är intressant att se hur Sveriges kung missat demokratins tåg. Hans farfars far tvingades förstå bättre och tog faktiskt lärdom. Nuvarande monark borde således sedan länge ha förstått att kvinnlig tronföljd beslutats i demokratisk ordning. That´s it! En omedelbar anpassning måste därför ske om inte republik ska införas. Så håll inne med egna politiska åsikter!
Lika trist är att se hur kungen i praktiken motverkar sin kvinnliga efterträdares jobb. Det kan ju inte vara roligt för henne att höra att jobbet i framtiden bäst utförs genom en broder, som mest verkar intressera sig för sportbilar och en brud från en såpopera. Men för kungen är traditionen viktigare är demokratin!
Som inbiten republikan finns alltid införandet av ett presidentämbetet med på min dagordningen. Givetvis inte högst upp – Sveriges strukturproblem är alltför svåra och många – men monarkin hägrar ändå för min del. Alltså ännu ett steg för en utbyggnad av svensk demokratin, dvs att nationens högsta ämbete inte längre ska ärvas.
Torsten Sandström
PS! På förekommen anledning vill jag tillägga att enbart retroaktiv strafflagstiftning är förbjuden i svensk grundlag, 2:10 Regeringsformen. DS!
I teve rapporteras under 2022 nästan alla mord som klanernas gangsters står bakom. Ofta har vi fått se tämligen intetsägande rörliga bilder från själva brottsplatsen. Men ändå kan man konstatera något viktigt rörande polisens arbete eller organisation efter det att långa blåvita plastband satts upp kring platsen där dådet begåtts och tekniker ska jobba. Massor av polisbilar och långa rader av poliser som ofta i klungor samtalar med varandra. Detta sker medan brottslingarna är på en helt annan plats.
Likaså möter man numera nästan aldrig en ensam polis på staden, såsom konstaplar förr sågs komma gående. Om poliser alltid agerar två och två måste ju antalet unikt bevakande ögon i praktiken halveras. Någon invänder kanske att det är en säkerhetsfråga att poliser alltid åker ut i flock. Men utomlands syns ibland ensamma poliser på gatorna. Polisernas ”närvaro” – som den laglydiga allmänheten uppskattar – dubbleras förstås om de ofta jobbar var för sig.
Enligt min åsikt ser vi hur svenska fackföreningar önskar att polisarbetet ska bedrivas: alltså i flock. Och detta har förstås socialdemokratin upphöjt till en norm. Dessutom har polisernas höga chefer rekryterats utifrån viljan att normalt gå facket till mötes. Sossarnas aversion mot hårda tag mot brottslingar – som betraktas som offer för samhällets orättvisor – syns därför i stora brister i polisens utrustning. Vid påskkravallerna förra året visade det sig att polisen saknade vattenkanoner, tårgas, elvapen och flera andra verksamma verktyg. Man tycktes även sakna planer för attack utan hukade bakom brinnande bilar. Men brottslingarna och sossarnas ideologer ledda av Jerzy Sarnecki var förstås nöjda.
Att svensk polis inte klarar upp våldsvågens brott beror antagligen främst på att man är dåligt organiserad. För detta svarar de högsta cheferna och de politiker som utsett dem. Antagligen behövs inte ännu en stor och tidskrävande utredning om eländets orsaker. Med nya administrativt skickliga och självständiga chefer samt sunt förnuft – dvs att tycka-synd-om-syndromet slängts i papperskorgen – kan stora reformer komma att ske. Och betala gärna poliserna bättre, men kräv att de normalt ska sluta agera i flock.
Varje dag levererar SVT ett inplanerat propagandainslag med klimathets. Ofta med översteprästinnan Erica Bjerström som officiant. Liksom en pastor vet hon precis hur läget är. Trots att högt utbildade vetenskapare i stil med meteorologiprofessorn Lennart Bengtsson i skrift förklarat att någon klimatkris inte existerar så predikar Bjerström FN:s surrealistiska eländesbudskap. Inte minsta tveksamhet om den roll som CO2 spelar! Hon lyssnar alltså inte ens till moderata klimatrealister. I sin hemkokta roll som expert känner hon nämligen sanningen. Detta utan djupare utbildning i eller kunskaper om klimatfrågor. Hon är enbart en miljöpartist som kommit upp sig.
Det allvarliga är att det genom staten tvångsfinansierade SVT propagerar enögt (något som även SR gör). Vetenskap baseras däremot på öppenhet, dvs på att åsikter bryts mot varandra. Men detta gäller inte SVT. Det är därför jag menar att SVT är ett organ för politisk propaganda.
Givetvis smärtar det mig att lyssna på Bjerström. Likså att jag tvingas betala lön till henne via skattsedeln.
Svaret är enkelt. Sosseregeringar har under åtta år med Miljöpartiet bestämt att skatter och avgifter på energi ska vara höga. Det krävs av det heliga klimatet, har man sagt. Man har till råga på allt kopplat beskattningen till index, så att skatten ökar då inflationen brakar vidare. Därför är det tragikomiskt att sossarna igår i riksdagen föreslagit en elakut, så att folk som inte klarar sina räkningar ska få lagligt uppskov, med statlig garanti till elleverantören.
Den nya regeringen är lika stollig. I stället för att sänka skatter och avgifter så att folk direkt vid leveransen får ett lägre pris så jobbar regeringen på ett komplext bidragssystem, som närmast retar folk och företag. Några bidrag kan vara okej. Men det gäller ju att stoppa eländet med höga priser från leverantörerna , dvs el- och oljebolag, som tvingas lägga på höga skatter.
Jag anar – men verkligheten är en djungel – att EU har regler som hindrar eller kan komma att hindra skatte- och avgiftssänkningar. Även här syns EU-hydrans ambition att försöka driva miljö- och energipolitik, trots att man redan katastrofalt tagits på sängen genom nedläggningar av kärnkraft och av utvecklingen i Ukraina (sedan 2014!).
Att den nya regeringen tyvärr vill hålla skatterna på energi uppe tyder på att man hamnat i sossefällan: höga skatter är bra så att bidrag till folket och u-länder kan betalas ut. Jag har i tidigare bloggat varnat för en sådan låt-gå utveckling med en ny borgerlig regering som syntes i pipelinen. Regeringen har nu hamnat i SD-fällan. Denna är att SD vinner röster på att stå utanför en regering som just nu håller på att skinna det svenska folket genom skatter och avgifter. Naturligtvis kommer SD att utnyttja läget och kritisera regeringen vid nästa val. Men ändå tar sossarna förstås hem spelet.
Felet är alltså att Kristerssons regering för en sossepolitik light, i stället för att sänka skatterna och statens många, många onödiga utgifter. Men regeringen vågar inte ta fajten med sossarna. Man vill hålla skatterna uppe för kommande bidrag…
Det är eländigt att se.
Torsten Sandström
Här följer statistik om de höga svenska priserna på bensin respektive el:
Än en gång återkommer jag till den svenska vården och att någon form av sammanslagning eller centralisering av de 21 svenska regionerna sedan länge är nödvändig. Ett stort gäng politiker och många gånger fler byråkrater gör nämligen i huvudsak samma jobb, men i 21 olika kontorslokaler. En centralisering eller någon form av förstatligande måste därför ske.
En viktig förklaring är att de berörda politikerna inte gör sitt jobb – vilket bevisas av vårdens kostnader, bristande tillgänglighet, läkarnas få patientbesök, allt i relation till utlandet där OECD:s siffror är dystra för svensk del. Men inget händer. Väl på plats i regeringen är Ebba Busch knäpp tyst.
Att regionpolitikerna inte vill rationalisera bort sig själva är enkelt att förstå. Men deras svaga handhavande av vården i varje landsting för sig är ett uppenbart problem. Staten tvingas skjuta till miljarder varje år. Att inget sker beror på politikernas eget intresse. De vill helt enkelt inte avskaffa sig själva.
Att allt rullar på i gamla hjulspår är således ett tecken på en form av korruption. För att fortsätta på samma dåliga väg som hittills mottar politikerna ekonomisk ersättning. Att regeringen inte tycks våga ta tag i saken pekar på en allvarlig följ av sammanhållningen inom den politiska klassen. Det är många politiker som försörjs genom det elände jag nu talar om. Landstingen är P-platser för många mediokra politiker som stannat i karriären.
Häromdagen innehöll SvD en lång artikel som rörde människans tarmflora, dvs hur bakterierna i vår matsmältningsapparat utvecklats under många tusen års lopp. Till det yttre var det förstås fråga om den vanliga rädslan för livets historiska utveckling. Greppet var nämligen ”den hotade tarmfloran”, dvs att människor från förr – nu med släktingar på avlägsna plaster – har en annan och bättre biologisk sammansättning i sitt tarmsystem. Alltså ungefär samma tema som dagens tjat om hotade biologiska arter på grund av människans framfart.
Jag pustar förstås vid läsning av sådant. Visst har människans biologi förändrats något under årtusendens lopp. Långsamt men säkert har en anpassning skett till miljöns utveckling. Tänk bara på Syd- och Nordamerikas indianer och deras katastrofala hälsa då de mötte invandrare från Europa med en annan biologi och immunitet än folken på kontinenterna på andra sidan Atlanten! Indianerna smittades och avled i mängder.
Det är därför närmast självklart att västvärldens folk idag även har en annorlunda tarmflora än våra forntida släktingar som levde under annorlunda betingelser vad gäller, föda, miljö, medicinsk behandling osv. Följden blir sannolikt att vi har svårigheter att klara av de påfrestningar som dåtidens folk och deras magar pallade för. Än sedan då? Jag hoppas nämligen att vi ska slippa återvända till deras utvecklingsstadium.
Min poäng är att många människor som skrämts av det ideliga talet om hotande arter, bristande mångfald och klimatskräck tycks vilja föra oss tillbaka till Sörgården, dvs ett samhälle av helt annat slag än dagens moderna. Troligtvis har detta drömsamhälle friskare luft, färre gifter och ett lugnare tempo än det vi lever i. Men samhället har inte alls samma välfärd, ekonomi, teknik, kultur och inte minst framåtanda än vad vi vant oss vid. Då inga får odlas eller kossor tillåts (de fiser ju CO2) i framtidens Sörgården kommer såväl kläder, mjölk och kött vara borta. Sak samma med fisken då fångster måste upphöra för att bevara mångfalden. Likt väderkvarnar gestikulerar dagens miljötalibaner efter ett återvändande till en förelegad, jobbig, kall och hungrig livsform.
Jag hoppas att den inte blir av. Inte minst på grund av att vår tarmflora inte är förberedd på den nya kosten. Jag tilltalas inte heller av den nya kulturen med skambelagda resor, igenvuxna skogar och avståndstagande från livets guldkant. Jag vill helt enkelt inte leva i talibanernas Skansen-Sverige. Nu är förvisso mina år räknade, så jag slipper lyckligtvis. Men jag tror inte att mina barn, barnbarn osv kommer att leva ett gott liv om talibanerna tillåts regera tillsammans med sossarna.
Vi får ofta höra att ett samhälles intresse för sina minoriteter är ett tecken på civilisation. Det ligger naturligtvis något i detta. Men egentligen är det inte själva minoritetsaspekten som skiljer gott från ont. Det är istället själva öppenheten eller vakenheten – inklusive frånvaron av tabun mot avvikande – som leder samhällsutvecklingen i en bra riktning. Eller med ett sammanfattande ord: upplysningen. Alla relevanta problem måste uppmärksammas, men hur de ska graderas inbördes måste bedömas från en politisk utgångspunkt, så att effektiv ekonomisk utveckling, kultur, välfärd, miljö främjas.
Jag har i många år studerat aktiebolaget som juridisk konstruktion. I aktiebolagslagen (ABL) renodlas en beslutsapparat för kontroll av ekonomisk tillväxt inom organisationer på aktier med framför allt flera ägare. Meningen är att det inför varje beslut mellan ägarna ska vara fullständigt klart vem som bestämmer. Den övergripande principen är som bekant att den som har flest aktier – eller snarare röster (om aktierna har olika röstvärde) – ska bestämma bolagets beslut.
I syfte att locka småsparare och ge dem ett rimligt skydd kompletteras dock majoritetsmakten med ett brett bälte av normer i ABL om skydd för minoritetsägare. Tanken är att minoritetsägare inte otillbörligt ska kunna särbehandlas. ABL innehåller därför en rad skyddsmekanismer som kan motverka maktövergrepp från majoritetens sida i speciella fall. Till saken hör att dessa minoritetskyddsregler formats restriktivt, så att inte en normal maktutövning från majoriteten hindras. I den praktiska rättstillämpningen brukas därför minoritetsreglerna sällan. Oftare funkar de dock som ett återhållande maktmönster. Till saken hör att småägare normalt tycker att majoritetens ska bestämma.
Ett av den svenska nationens många politiska problem är, enligt min åsikt, att skyddet av allehanda minoriteter utvecklats så långt att det stör effektiva samhällsbeslut. Att detta skett sammanhänger delvis med tanken om att minoritetsvärn är ett tecken på civilisation. Men det beror också på att svenska politiker – i jakt på röster vid allmänna val – lanserat rader av lagprojekt som avses värna olika särgrupper. Det har enligt min mening gått så långt att likabehandling utvecklats till en rättighetsdogm. Även små minoriteter kräver att få bestämma. Fokus flyttas därför från ett kunskapsmål i skolan till att alla elever ska behandlas likvärdigt där – hur nu det ska gå till i en stökig skolmiljö.
Till detta bidrar att hundratals intresseorganisationer var för sig driver sina medlemmars gruppintressen. För minsta särfråga finns åtminstone en förening som kräver en rätt att kunna stoppa ett visst beslut eller att få offentliga penningbidrag. Några av dessa minoritetsprojekt är i sina detaljer naturliga och nödvändiga, såsom vissa regler om diskriminering eller skydd för så kallad ursprungsbefolkning.
Men utvecklingen har, som man kan vänta sig, kommit att inta proportioner som allvarligt begränsar det svenska samhällets beslutsförmåga. Typisk är socialdemokratins sluga slogan om ”att alla ska vara med i båten”. Detta trots att många vet att beslut till majoritetens eller effektivitetens fromma är bäst. I samhällsdebatten kräver därför nästan varje grupp inflytande. På så vis flyttas samhällets fokus från centrala problem till bifrågor. Och följden blir att landets domstolar korkas igen av rättstvister. Verkställighet av viktiga projekt avseende samhällsbyggnad går därför i stå. Den svenska tidsrymden från byggplan till spaden i jorden är extremt lång. Enligt samma mönster proppas offentliga styrelser fulla med minoritetsföreträdare. Vidare riskerar krav på kvotering till exv bolagsstyrelser medföra att brister på kompetens uppstår. Och så vidare.
Tydligast syns problemen inom miljöområdet. Nödvändiga investeringsprojekt dras långbänk på grund av omfattande möjligheter för särintressen att driva talan inför rätta. Givetvis ska den närmaste grannen till ett miljöprojekt ges talerätt. Men i vårt land har de berättigades krets vuxit lavinartat. Att byggprojekt tar extremt lång tid till inflyttning är alltså självklart.
Liknande köer uppstår i allehanda domstolstvister där enskilda getts rätt att besvära sig över exv ett offentligt bidragsbeslut som inte beviljats. Idag gäller i flertalet situationer en rätt att få avslaget överprövat i åtminstone två instanser, oavsett om tvisten bara rör sig om några hundralappars värde.
Jag menar att effekterna sammanlagt blir allvarliga för ett smidigt fungerande samhälle. Tidsfördröjning. Massor av onödigt juristarbete. Och inte minst en förödande utveckling av den svenska mentaliteten. Inte har det svenska minoritetsskyddet skapat rader av trygga och nöjda medborgare. I stället har följden blivit ett folk av missnöjda rättshaverister, som anklagar det svenska samhället för att kränka deras rätt. I dagarna vill socialdemokraterna följaktligen skapa en bidragsakut för de svenskar som dignar under alla energiskatter som partiet själv hittat på tillsammans med Mp.
På så vis har svenska politiker bundit ris till sina egna ryggar. Och folket blivit gnällspikar. Utan att tänka på konsekvenserna har man gått nationens mängder av intresseorganisationer till mötes. Och folket har förförts av vackra ord och accelererade krav om minoriteters rätt. Ena dagen rör det gamlas rätt, den andra dagen ungdomars utanförskap. Och varje dag står sexuella minoriteter högst på agendan. Följden har blivit en ineffektiv svensk beslutsapparat och missnöjda medborgare. Någon lärdom av minoritetsskyddet i ABL har förstås inte tagits.
Det pratas mycket om behovet av en svensk litteraturkanon, alltså en lista över de viktigaste svenska böckerna under historien. Det sägs att en sådan lista skulle vara bra för skolan. I min värld vore kortare, tydligare och mer praktiskt inriktade läroplaner att föredra. Framför allt tycks träning behövas i att öht läsa böcker samt att kunna läsa och skriva för hand – inte bara knappa på en mobil eller en dator. Men snacket om en kanon visar hur den svenska dubbelmoralen funkar. Höga mål om en kanon i drömmarnas värld. I praktiken vacklande kunskaper och förmågor.
Min ingång till idén om en litteraturkanon är som vanligt historisk. Ordet är grekiskt och betyder ungefär rättesnöre, dvs något som ser till att en byggnad hamnar vågrätt och lodrätt. För hus är detta givetvis nödvändigt. Men knappast inom kulturen. Där ska ”tusen blommor blomma” för att citera en i och för sig synnerligen allvarliga dubbelmoralist (ordförande Mao). Särskilt tänkvärt är att begreppet kanon använts inom kristenheten för att nagla fast den korrekta trosuppfattningen och mängder av krav mot enskilda. Alltså en föga vacker historia.
En svensk litteraturkanon blir således en officiell åsiktskorridor rörande läsvärda böcker. Hur den ska se ut kan nästan vem som helst få bestämma. Det är en smaksak. En kanon blir ju ändå bara en politiskt korrekt lista över böcker.
I stället för att ständigt fokusera på det korrekta bör svenska folket övas i öppenhet och självständigt tänkande. Att läsa är bra, men att göra det fritt är bättre. Men av detta är den svenska politiska eliten förstås ointresserad. Man vill nämligen ha slätkammade väljare som sover gott på natten och röstar på Socialdemokraterna…
