Den svenska ungdomskulturen håller på att spåra ur. Tjogtals intervjuundersökningar visar att barn klagar över sin bräckliga position i samhället. Men som man frågar får man svar, brukar det heta. Det tillhör förmodligen den vanliga ungdomsrollen att kryssa för missnöje i enkätformulär, trots att barnet ifråga är ungefär lika nöjd som de som fått frågan för tjugo år sedan.
Det vi ser är med andra ord en samhällsstyrd urspårning. Det är i huvudsak curlande politiker, medier och föräldrar som bär ansvaret för nutida dogmer om ungdomlig oro och ångest. Denna politiska styrning får naturligtvis allvarliga problem. Det ligger förstås nära till hands att tro att rapporteringen om oro blir en självuppfyllande profetia. Så fort en ungdom känner att livet tar emot – vilket sker för de flesta människor under uppväxtåren – så för söker omgivningen finna en sjukdomsförklaring. Det räcker alltså inte med med uppmuntrande ord – ta´t lugnt, ganska upp dig osv – utan i vårt land kopplas en bred kår av psykologer och psykiatriker in. Och då är det fara i färde. Vad som helst kan faktiskt ske. Medierna spinner då loss om ungdomars sjukdom.
Om jag bortser från mängden diagnoser fulla med bokstäver – så räcker det med att betrakta frekvensen av utskrivning av lugnande mediciner, sk psykofarmaka. I vårt land skrivs nämligen tre (3!) gånger oftare lugnande medel ut än i vår grannländer. Är alltså svenska barn sjukare än danska, norska och finska? Det har jag svårt att tro. Däremot har vår nation många fler psykologer och läkare med inriktning på själens krämpor. Och de är – liksom nationens politiker och medier – naturligtvis fångade av de alltmer spridda teserna om ungdomlig ångest och oro. Många gånger är detta tyvärr professionernas livselixir. Det bidrag till nya vårdjobb och ökad försäljning av psykofarmaka.
Jag påstår att även den svenska skolans problem delvis sammanhänger med en liknande darrig samhällsanalys. Rädslan för oro och ångest har inneburit att kravlöshetens evangelium predikats i åratal inom utbildningsväsendet. Den som underpresterar rår inte för detta, ty orsaken är själsliga krämpor. I syfte att hjälpa den enskilde lindas hela skolverksamheten in i bedövande bomull. På vis tenderar kunskapsnivån att drabbas. Och den traditionella lärarrollen förvandlas till vårdarens. Om höga kravs inte ställs på elever behövs naturligt nog inte skickliga kunskapsförmedlare. Osv.
Det vi ser är en svensk ungdomskulturell spiral i nedåtgående riktning. Jämförelsen med våra grannar – både vad gäller lugnande mediciner och skolprestationer – visar att Sverige skaffat sig ännu ett självförvållat strukturproblem. För detta ansvarar främst den svenska socialdemokratin. Det är huvudsakligen sossarna som länge drivit den svenska vård- och socialdogmatiken. Genom social ingenjörskonst tror S-partiet att man kan bygga en trygg ungdomskultur. Följden har blivit allvarliga överreaktioner och en generation av oro och psykiska diagnoser.
Det är därför det svenska samtalet om Sverige som en moralisk stormakt vad gäller ungdomars liv och hälsa påminner om kejsarens nya kläder. Och än värre. Som sagt, genom allvarliga snedtramp – kravlöshet och överreaktioner – hotas generationer av barn att skadas. Detta i ett land där i åratal pengar strömmat till skola och vård.
Torsten Sandström
