Wikimedia
Att bedöma affärsframgångar är givetvis enkelt i efterhand. Men då själva affärsavtalet sluts tar normalt förhoppningarna över riskerna. Jag skriver detta efter pensionsbolaget Alectas nu konstaterade megaförluster. Totalt sett har många miljarder gått åt skogen. Men i förhållandet till Alectas hela förmögenhet bara en blygsam andel.
Det som irriterar mig är emellertid den högsta ledningens kritik av den chef som svarat för aktieköpen i de amerikanska bankerna. I stället för att själva ta på sig en tydlig del av ansvaret för bristande kontroll väljer höjdarna ett bondeoffer i syfte att rädda sina egna karriärer. Jag klandrar alltså styrelseordföranden Ingrid Bonde för sin kritik av den aktuella chefen några snäpp ned i företagets ledning. Bonde borde ha hållit inne med sitt klander. Självkritik hade varit klädsam.
Det kan knappast råda någon tvekan om att Bonde under sina tre år som ordförande i Alecta haft möjlighet att ta ställning till hur förnuftiga köpen av de amerikanska bankaktierna varit. På ett tidigare stadium kunde hon ha initierat en försäljning. Men hon har såvitt vi vet inte agerat. Klart är att hon i efterhand dömer ut den aktuella chef som genomfört affärerna.
Det är dåligt och fegt. Bondes affärskarriär är knappast lysande – mängden uppdrag inom den offentliga sfären förskräcker. Att hon inte vågar stå upp för sin underordnade chef är ett tecken på ynklig strävan efter obefläckad karriärism. Under hennes tid på toppnivå inom statliga Vattenfall rullade minsann förlustmiljarderna genom köp av aktier i skandalbolaget Nuon. Hennes närhet till den svenska staten har hittills fungerat som en skyddsängel. Men nu drabbas en underordnad av bondeoffer. Jag undrar om verkligheten inte nu hunnit ifatt den person som hittills lyckats balansera på tunn is. Hon borde avgå. Det vore i så fall i grevens tid.
Torsten Sandström
