Just nu lyser den svenska kravlösheten med eldskrift i svensk vardag. På Gröna Lund har ett invandrargäng spritts skräck bland föräldrar och barn genom att ta för sig och strunta i gällande regler. På Tele 2 Arena har AIK:s Black Army utsatt spelare och publik för fara genom att storman planen och skjuta raketer.

Reaktionerna på svenska medier är förfäran allmänt sett. Men genast rycker vänsterns ambassadörer för förståelse ut. Man vill inte klandra enskilda ungdomar eller deras föräldrar. Det är i stället det svenska samhällets fel som placerat unga män i utanförskap. Med ambitionen att förstå och legitimera otäcka attityder hos ungdomar bidrar svenska medier till fortsatt och eskalerat elände. Som man sår tvingas man alltså skörda.

Jag är en gammal man. Och åldringar tenderar förstås att förskräckas över ungdomens moral. Det jag irriterar mig över är dock politikernas och mediernas passivitet och valhänthet. De som borde försöka se klart lever i dimmornas och undanflykternas värld. Genom tystnad vill man göra sig populär. Och än värre, man tror på pedagogers och psykologers irrläror om att det gäller att undvika stigmatisering och att ett lågaffektivt bemötande är rätta lösningen. Man menar att allt är samhällets fel. Gammal klok fasthet hånas och förståelse predikas.

Jag förespråkar inte repression. Men krav och fasthet, samt en analys baserad på sunt förnuft och inte på frälsares flummiga teorier. Det är politiker och medier som ansvarar för att Sverige sakta rasar nedför utförsbacken vad gäller ordning och kunskap i skolan, kriminalitet, droganvändning, rättssamhällets och vårdens stress osv. I ställe borde press, radio och teve porta alla dessa slapphetens forskare som sprider budskap som inte har fast vetenskaplig förankring (svartlista även Göran Greider deras apostel).

Nationens politiker borde sluta att krama dessa unga illdådsmakare. Och det är bråttom. Ett land med höga skatter och hundratusentals byråkrater halkar sakta ner i smutsen på grund av politiker som inte vågar ta på sig hårdhandskarna. Bara själva tanken på tuffa tag får dem att må illa. En nation där makthavare inte vågar visa rimlig fasthet är självklart illa ute. Men med löst budskap, glädje och hissad flagg sjunker den svenska statsskutan.

Så långt har det gått.

Torsten Sandström