Blog Image

Anti-PK-bloggen

______________________________

Sverige är ett skönt välfärdsland. Friheten är omfattande. Men politiker, myndigheter och media talar alltmer om vad du och jag får tycka och säga (och vad vi inte får tala om). Fram växer en ny religion med ett nytt prästerskap. Nu predikas inte längre Bibelns budskap, utan det goda samhällets politiskt korrekta moralvärderingar. PK-lärans bas är de mänskliga rättigheterna. Från dessa rättssregler flödar nu knippen med moraliska värderingar, i form av PK-normer, som rör minoriteters rättigheter, feminism, klimatförstöring, invandring, auktoritetskritik mm. Värderingarna står alltså i allmänhet på en rimlig grund.

Men problemet är att PK-eliten - liksom flydda tiders präster - hävdar ett åsiktsmonopol. Den som inte anpassar sig fullständigt hånas. Hon och han påklistras alla möjliga slags nedsättande etiketter. Media pläderar betongfast för den nya PK-läran. Debattinlägg som går emot refuseras. Banne den som säger nå´t annat! Samtalet vid kaffebordet på jobbet tystnar. Du blir osäker...

PK-läran och PK-samhället blir på så vis ett allvarligt hot mot vår åsiktsfrihet. Anti-PK-bloggen vill problematisera och kritisera den nya PK-religionen och dess predikanter. Min blogg står nämligen på det fria ordets sida! Templet från antikens Aten får symbolisera det fria samtalet. 

Stöd denna blogg!

MYCKET TACKSAM FÖR GÅVOR!

Bildresultat för swish

            1231429604

                eller

BIC/IBAN: HANDSESS / SE75 6000 0000 0003 2664 2811

Surprise, surprise!

Uncategorised Posted on tis, mars 31, 2020 17:01:36

Jag vill inte skylla coronakrisen på M:s ledare i Stockholms läns landsting. Men, som jag skrivit i en tidigare blogg bär hon med många andra landstingspolitiker ett tungt ansvar för regionernas dåliga materiella beredskap (trots påminnelser under åren från Socialstyrelsen). Och så nu dessa ändrade säkerhetskrav, som stegvis dragits ned på grund av brist på skyddsutrustning/materiel. Vårdpersonalen utsätts för stora risker för att politiker och byråkrater inte förmått planera på ett kompetent vis. Den övergripande ledningen – och administrationen – har brustit i Region Stockholm liksom i flertalet andra landsting.

Det är poetiskt att se henne och kollegorna med vita hjälmar på under uppbyggnad av försvarets sjukhus i Älvsjö (?). En bild av aktiva politiker odlas. Och så säger hon det som alla redan vet: att behovet av sjukvård ökar pga corona. Nya friska pengar tycks efterfrågas efter de gamla som redan förbrukats.

Där står alltså en person som medverkat till att gigantiska resurser satsats på administration under senaste decenniet (plus omkring 30%). Tänk om dessa miljarder använts på vårdpersonal, skyddsmateriel, ombyggda lokaler (i stället för ett superdyrt nybygge i Solna) mm!

Det är kanske till försvar mot äggkastare som de Fyras gäng på bilden bär hjälmar? Det är ingen tvekan om att M-partiet – som leder landstinget i Stockholm – måste utkräva ansvar av Svenonius. Det räcker inte med en politisk karriärist. In med en ny ledare, som kan samtala med personalen och har medicinsk kompetens samt erfarenhet av hur en vårdorganisation ska skötas.



(S)å talar en stor affärsman

Uncategorised Posted on tis, mars 31, 2020 12:31:26

Göran Persson: Låt småspararna ta emot utdelningarna

Rubriken är från Dagens industri den 30 mars.

En aktiebolagsrättslig grundsats är att alla aktieägaren med samma aktieslag ska behandlas lika. Nu vill den avdankade politikern Persson ändra på detta på grund av corona. Tanken tycks vara att enbart fysiska personer ska få rätt att ta emot utdelning exv från den skandalbank där han själv är ordförande. Däremot ska inte pensionsfonder och försäkringsbolag – som också behöver pengar för åtaganden till vanligt folk – få någon utdelning. Juridiken och logiken gör en vurpa.

S-partiets nya finansprofil tänker givetvis som en politiker, i jakt på väljarnas röster. Inte på aktieägarnas förtroende för det bankaktiebolag som hans politiska kompisar valt att placera honom i ordförandestolen för. I sossebanken är Person ordförande och en annan trogen sosse VD, dvs Jens Henriksson (en gång i tiden statssekreterare i Persson regering). Alltså bu(S)iness as usual .



Marschen mot trivial journalistik

Uncategorised Posted on mån, mars 30, 2020 17:26:57

Vad är det som händer i svenska medier? Mediehusen slår sig ofta för bröstet och hävdar att de sysslar med grundlagsskyddad journalistik. Pyttsan, säger jag. Viss går det ibland att läsa goda texter, med glänsande analyser och goda belägg. Men det blir alltmer sällsynt. Tyvärr.

Rubriken från SvD häromdagen visar på marschen mot det triviala. Den fråga som ska bevaras är hur man ska tilltala en telefonförsäljare.

Läs ovan vad den sk journalisten svarar. Vilka belägg hon har för sin mening går inte att veta. Den bygger på någon slags allmän hygglighetstanke. Men vad säger att en ombedd uppringare ska behandlas med respekt? Om den som svarar känner irritation eller till och med ilska över påringningen bör den väl tillåtas komma fram? Ärlighet är kanske bäst?

Därför säger jag att det enkla svaret är: gör som du behagar – du har ju inte bett om att bli uppringd.



Varför har moderaterna valt fel väg?

Uncategorised Posted on mån, mars 30, 2020 12:23:41
En ny vår för moderat politik?

I Svante Nordin intressanta bok ”Sveriges moderna historia” (2019) skildras svensk politisk utveckling från 1800-talets början fram till våra dagar. Mest spännande är det sista kapitlet om politiken efter 1976. Oj, så fort man glömmer sin nutids historia! Vi får bland annat läsa hur sovjetkommunismens upplösning liksom ett biljardklot sätter andra bollar i rörelse. I bakgrunden syns spelarparet Ronald Reagan/Margaret Thatcher. Europa frigörs, EG/EU expanderar och USA dominerar världen (tills vidare!). Här följer en kort skiss över den svenska politiska spelplanen sedan 1990.  

I början av 1990-talet tyckte Karl Bild det såg ljust ut för M. Han trodde på ett systemskifte via paroller i stil med: bort med S-partiets kollektiva strukturer, mer europasamarbete, sänkta skatter och statsutgifter, privat konkurrens inom den offentliga sektorn osv. I boken skildras hur M-partiet, efter några initiala framgångar  för Bildts ministär (1991), till sist körde fast. En orsak var kompromisser inom den ständigt spretiga borgerliga koalitionen. Viktigare var att Sveriges ekonomin hamnade i akut kris efter ett utdraget och korkat försvar av en fast kronkurs. Med hjälp av oppositionen skars det därefter i välfärden, skatterna höjdes, försvarets nedläggning inleddes  och den borgerliga koalitionens opinionssiffror dalade. Bildt förlorade 1994 års val till Göran Persson. Och reste sedan som oppositionsledare till Balkan för att odla sina politiska intressen där.  

År 2006 var det dags igen. Nu för Reinfeldts rivstart med sin första regering. Partiet kallades numera ”De nya moderaterna”. Regeringen blev ännu en koalition, som nu gick under namnet Alliansen. Resultatet blev ytterligare år av ”sossepolitik light”, men nu förstås i Alliansens regi och under liberala slogans. Det nya var inte stora skattesänkningar (frånsett för villaägare) eller besparingar i statens utgifter (frånsett försvaret), utan ett närmande till S-partiets ideal om globalisering, villighet till invandring och frånvaro av ett försvar värt namnet. Visst minskades skattetrycket något och staten behöll rimlig kontroll över ekonomin. I centrum stod en stor tilltro till globala lösningar för fred och bistånd – inklusive en omfattande  utvidgning av EU –  med följden att det svenska försvaret bantades till ett minimum (medan militär personal skickades till Afghanistan!).

I valrörelsen 2010 gick M visserligen fram något, men övriga koalitionspartier ännu mer tillbaka, så att regeringens underlag försvagades, trots påtaglig kräftgång för S. Orsaken var framför allt SD:s expansion, med stark kritik mot Alliansen från höger. En på så vis skadeskjuten borgerlig regering förlorade än en gång greppet över svensk politik. I  följande valrörelse eskalerade SD:s framgångar eskalerade och deras flykting- och EU-politikpressade regeringen. Reinfeldts vädjan om att folket bör öppna sina hjärtan för invandring bidrog till nederlaget 2014 –  en förlust för Alliansen på 32 mandat och en vinst för SD med 29.  Reinfeldt avgick på valnatten och Alliansen vägrade ödesdigert att regera med stöd av SD. Alltså blev det dags för två ytterst svaga S-regeringar under Löfvens ledning (2014 och 2018). Den första räddas av DÖ med stöd av Alliansen, den andra av Jöken (med bara av C och L). 

Går det att kort beskriva varför M misslyckats? Jag tror det. Den främsta förklaringen är inte nödvändigheten att regera i koalition med allierade, även om det varit en bidragande orsak. Jag tror att steget bort från en ”moderat” konservatismen varit huvudorsaken. Genom en flummig M-liberalism har regeringar med nöd hållits samman. Därmed har också satsningar på globala frågor underlättats. Men väljarkåren har inte varit övertygad om nyttan med storskaliga satsningar på gränslöshet via EU, FN, Sida samt en öppen dörr för invandring. I allmänhet ser väljarna och skattebetalarna naturligt nog till sitt eget bästa och till Sveriges. På så vis är de främst nationalister och inte kramare av omvärlden, som för övrigt visat sig skapa svåra problem i form av konflikter, krig och flyktingrörelser. USA:s stegvis minskade intresse för Europa och omvärlden har dessutom skapat bekymmer för nationer som liksom Sverige valt att avrusta. Finland har med öppna ögon insett riskerna. Till detta kommer ett byråkratiskt och kostsamt EU, med rader av överstatliga regler och tydliga svårigheter att hålla samman.

M-partiets avsteg från en nykter moderat konservatism har utsatt partiet för folklig kritik från höger. Redan framväxten av Ny demokrati borde ha varit en varningssignal. Ändå tog SD:s inträde på den svenska politikens arena M på sängen. I stället för att omformulera liberalismen till skydd för rättsstaten och marknaderna har M-partiet och Alliansen fortsatt en politik som närmast påminner om S-partiets gamla mönster.

M:s val av en global vision har dessutom visat sig utmanande på så vis att S-partiets  gamla kollektiva strukturer i huvudsak lämnats orörda. Nationen lider av stora problem avseende bostäder, arbetsmarknad, skola, kriminalitet, försvar, byråkrati, höga skatter osv. Några av dessa mångåriga S-problem har förvärrats genom en oklar M-globalism. Andra har helt enkelt skjutits på framtiden år efter år. Betraktat från en svenskt nationell position är denna passivitet oförlåtlig och förstärker bilden av M-partiets strategiska missbedömningar. 

Frågan är därför om M har en möjlighet att med framgång ändra färdväg. SD har som bekant redan intagit en tydlig nationell position med tämligen bred folklig förankring. Jag tror ändå att M har en bra chans att lyckas med en ”moderat nationalism”. Men en förutsättning är att partiet vågar tala ur skägget och inte bara ängsligt sneglar på partierna S, C och L. Jag menar givetvis inte att SD:s politik ska kopieras (liksom Reinfeldt gjort med S). SD:s program är i vissa avseenden grovt och bör självfallet balanseras och nyanseras. 

Ungefär så här. All invandring är inte fel, men en nationellt oplanerad är det. Et försiktigt internationellt politiskt samarbete räcker inom och utom Europa. Vidare måste de strukturella problem som S-partiet skapat –  och som nationen brottats med i åratal – ges klara lösningar. Inte fler tomma löften, men klara löften om bostadsbeskattningen, hyresregleringen, kunskapsskolan, den korporativa arbetsrätten, byråkratin, straffrätten, försvaret osv. M:s närhet till många kunniga jurister med moderat konservativa värderingar kan här hjälpa till.  

Slutligen bör M gå en rad kritiker till mötes som menar att svensk demokrati inte fungerar optimalt. Ett system för oberoende tillsättning av högre domartjänster och en författningsdomstol är sedan gammalt angelägna projekt. Dessutom måste sjukvården förstatligas – landstingens politiker har misslyckats kapitalt i sin satsning på byråkrati. Därför tror jag att en grundlagsreform måste till. Viktigast är att folket ska ges rätt till initiativ för genomförande av folkomröstningar enligt en modell som liknar den i Schweiz. En sådan reform kan få bred uppslutning hos väljare som är evigt trötta på yrkespolitikernas fullkomliga makt över lagstiftningen. Risken att några politiker förlorar sina jobb måste tas. Vinnare blir Sveriges folk och de politiker som segrar.  

Torsten Sandström

2020-03-30



Raketmannens haveri

Uncategorised Posted on sön, mars 29, 2020 16:14:16

När det mediala utrymmet i coronatider krymper för den annars så vanliga klimathetsen växlar Rockström fot som krönikör i SvD. Liksom forna tiders kyrkomän måste allt ont förklaras som djävulens verk. Och vips blir människans framfart – skogsavverkning, CO2 och uppvärmning – orsaken till det nya virus som nu drabbar världen.

När det gäller orsakerna till uppvärmningen slirar Rockström med den vetenskapliga bevisningen. Även om CO2 kan vara en delförklaring talar nämligen mycket för att exv solens strålning har sitt finger med i spelet.

Och nu genomför Rockström samma förenklade resonemang rörande coronaviruset. Han menar att orsaken till spridningen av viruset är skogsavverkning, som medför såväl uppvärmning som att djurarter flyr och sprider farliga virus. Att människors kontakter med vilda djur kan ha betydelse för spridning av virus är en sak. Men att slumpmässiga virusmutationer visar sig farliga för människan är en helt annan sak. För övrigt bör mutationer av detta slag ha skett i djurvärlden under många hundratusen år. Alltså innan människan trätt in på scenen. Såvitt jag förstår.

Historien visar hur kyrkoledare använt olika farsoter för att skrämma människor att rätta in sig i ledet. Samma sak gör Raketmannen nu. Det är lågt. Men, med prästens självklara min påstår han förstås att ändamålet helgar medlen. På så vis blir människor med stark tro inte pålitliga. Det visar att Rocket man inte sysslar med naturvetenskap.



Medial kommers…

Uncategorised Posted on fre, mars 27, 2020 21:32:52

Medierna ser på sig själva som frihetens och ärlighetens representanter på jorden. Tidningar, radio och teve är upptagna av temat om det egna oberoendet och sakligheten. Deras påstådda oavhängighet lyser som en gloria över den bild de presenterar av sig själva.

Så ser mediernas självporträtt ut. En bild som upprepas i alla officiella sammanhang. Och för folket varje dag. Men verkligheten är en helt annan.

Så här ser en vanlig kväll ut framför teven. Här flabbar Babben Larsson på ena kanalen tillsammans med sina många kändiskompisar. På den andra kanalen syns Lill Babs dotter och någon av familjens Wahlgrens många alla nollor. Alltså inga okända och spännande karaktärer, enbart långvarig odlade och utslitna affärssubstrat.

Bland hundratals kämpande kändisar som klänger kring vulgoteves slaka lina syns politiker, arkitekter, antikhandlare, auktionsfirmor mm. Allt kryddas av sportmedaljörer, musiker, konstnärer, kockar mfl. Alla i behov av reklam för framtida jobb. Hela gänget skrattar på kommando och visar vita tandrader. Naturligheten är minus 100 procent.

Allt är alltså stylat. Inget är verkligt eller förankrat i vardagen eller i landsbygdens tempo. Bara flåsande skämt och skratt. Kramar och pussar. Det är inte fråga om en fri kultur. Allt är marknadsföring och reklam. Snabba pengar på kontot är det som gäller. Sedlarna prasslar.

En del av alla dessa intigheter bekostas tyvärr av skattebetalarna. Annat finansieras av reklamkanaler. Men kontentan är ändå innehållslöshetens bittra kamp mot idéerna vakuum. Det hela pekar i en riktning mot kulturell undergång. Ty en levande medial presentation förutsätter frihet och kritisk öppenhet. Undergången förklaras av tankens tomhet, hjärnors infarkter, frånsett strävan förstås att sälja programtid till bästa möjliga pris.

Vi skådar alltså den svenska kulturens business as usual. En marsch på väg mot kulturens djupa stup. På 1960-talet talade man om indoktrineringen av Sverige. Problemet är detsamma idag. Vem är det som vinner på att folket ständigt förs bakom ljuset?

tene

tt starkt ljus över



Löfven krishantering saknar logik

Uncategorised Posted on fre, mars 27, 2020 16:50:35

Vid dagens presskonferens angående virusepidemin manar statsminister Löfven till sans och samling. Det är bra. Han kräver också att alla måste visa ”folkvett”. Det är mycket bra. Slutligen manar han alla att ta ”ansvar”. Det är jättebra.

Men i en annan stor nationell kris, den som rör kriminella gäng som mördar och spränger bomber, är det andra ord som passerar statsministern läppar. Här gäller inte ansvarstagande eller utkrävande av ansvar. Då det gäller en brottslighet som fötts av en omfattande och missriktad invandringspolitik sjunger Löfven sannerligen inte ut. Han är tyst eller så försöker han skylla på brats från Djursholm som köper hasch och på så vis lockar andra till kriminalitet.

Det finns minst två orsaker till att Löfven inte klarar av att hantera brottskrisen. Den ena är att vänsterns ser på brottslingar som offer för sociala omständigheter. Se en annan blogg jag skrivit idag! Den andra orsaken är att S-partiet själv bär ansvar för sin egen misslyckade invandringspolitik.

För Löfven går inte politik och logik hand i hand. Det är Sveriges stora dilemma idag.



Från heders- till offerkultur.

Uncategorised Posted on fre, mars 27, 2020 15:10:43
Kopia av Kopparmatte (Stockhoms stadsmuseum). Originalet finns på Stockholms tingsrätt. Förr placerad på skampålen, på Stortorget.

Viktiga steg i ett samhälles utveckling skapar nya människoideal. På så vis formar makthavarna ideologiska instrument för styrning av individerna. Två amerikanska sociologer, Bradley Campbell och Jason Manning, har sysselsatt sig med ett intressant historiskt utvecklingsschema i tre steg. Modellen är mycket förenklad, men ger oss viktig förståelse av olika eliters ambitioner att i nutid kontrollera egna och underordnades positioner. 

De tre utvecklingsstadier som lyfts fram är hederskultur, värdighetskultur respektive offerkultur. Jag tror vi egentligen känner till dem alla tre ganska väl. Men vi anar kanske inte fullt ut effekterna av – och de politiska orsakerna till  – deras framväxt.

Äldst är givetvis hederskulturen, som fortfarande lever kvar i stora delar av världen. Den baseras på ett samhälle där en central lagstiftning ännu inte fått en dominerande ställning.  Därför formas spelreglerna i huvudsak av åldriga moralisk mönster som utvecklats av de makthavande. Avsaknaden av en stark central samhällsmakt medför att olika befolkningsgrupper, eller klaner, själva handhar styrningen av levnadssättet, brotten och straffen. Här finns alltså inte våldsmonopolet hos en stat, utan hos olika klaner vilkas medlemmar utgörs av släkter, familjer och regionala eller lokala befolkningsgrupper. Man kan därför tala om ett ”privat monopol” på våldsutövning. Klanens hövding och ledande skikt styr utan domstolars inflytande och deras justis är i allmänhet baserad på en strikt åtlydnad av gruppens moral och drakoniska straff för den som avviker. Som bekant möter vi  idag klankulturer i exv Mellanöstern och delar av Afrika. Men de existerar även hos oss i västvärlden, exv maffian i Italien och inom grupper av invandrare i svenska storstäders förorter. 

Demokratins genombrott innebär ett frontalangrepp på de gamla kulturer som baserats på heder. Det nya samhället bärs nu upp av en värdighetkultur, ett ord som markerar motsatsen till klanens våldsmakt eller den moral som brukar kallas ”djungelns lag”. Fram träder visionen av den dygdige medborgarens rättsstat. Ideal som medborgare, parlament, allmängiltig lagstiftning och domstolarnas oberoende har helt (eller som nyss nämnts, delvis ) sopat undan den äldre gruppmoralen i flera världsdelar. Lagen gäller för alla och avses även skydda individen gentemot statens eventuella övergrepp. Detta demokratiska samhällssystem har sina  rötter i antikens Aten och har senare getts en tydligare bild av upplysningens filosofer. Och sin första gestalt framträder rättsstaten i de engelska, amerikanska och franska revolutionerna  (1688, 1776 respektive 1789).  För svensk del har en liknande samhällsordning byggts ut under senare halvan av 1800-talet. Genom lag ges alla medborgare samma rätt. Och varje medborgare bär samtidigt ett eget ansvar för att följa gällande regler. Vidare är det  domstolarnas sak att skydda individen samt att utmäta ansvar av henne eller honom.

Mot denna bakgrund är det intressant att fundera över det tredje steget, dvs nutidens offerkultur. Sedan omkring femtio år tillbaka  betraktar den politiska eliten i flera västländer individen inte längre som ansvarig för sina gärningar. Människan ses nämligen som en marionett, som styrs av bakomliggande skeenden i samhället. Samhällsforskare talar nu om strukturer  eller osynliga krafter, som påverkar individen så att denne utför handlingar utan att – som det sägs –  egentligen vilja göra det han eller hon faktiskt gör. I familjen kränker mannen kvinnan.  I skolan bråkar barnet. På stan intar många droger. Och framför allt utförs allvarliga brott av unga människor som ”inte vet bättre”. Alla dessa allvarliga skeenden framträder genom osynliga trådar, som styr händelserna i Sveriges stora dockteater.  

Flera samhällsvetare – från Marx till Durkheim och Foucualt –  har utvecklat olika teorier om strukturer i syfte att med god vilja förklara sociala händelser. Ibland är deras svar spännande. Men de är också spekulativa och vilar i allmänhet på lös vetenskaplig grund. Men mycket viktigare är att politiker med vänsterinriktning missbrukat dessa teorier för sina egna politiska ändamål. Syftet har blivit att legitimera enskilda individers avvikelser från umgängesregler som bestämts i demokratisk ordning – ofta genom lagstiftning. På så vis har offerkulturen häpnadsväckande nog öppnat dörren för en allmän strävan efter att befria individen från ansvar. 

Denna tendens har under några tiotals år blivit tydlig i vårt land. Effekterna är ytterst allvarliga – upplösningen av den enskildes ansvar har stegrats. I SVT:s Uppdrag granskning häromdagen berättar brottsutredande poliser och åklagare om hur den svenska straffrättens regler numera impregnerats så av barnrättskonventionens strukturtänk att det praktiskt taget blivit omöjligt att anhålla unga förövare som begått allvarliga brott. Några åklagare talade liksom frikyrkliga präster i tungor om de stackars barnens roll som offer i det svenska samhället. En ung brottsling som myndigheterna alltså inte kan hålla kvar på polisstationen mer än några få minuter. Ett offer som, väl ute i det fria, snart begår nya illdåd. 

Det tragikomiska i SVT:s reportage är att föräldrar till dessa offer – det rör sig oftast om invandare från främmande kulturer  – anser att det svenska samhället är för slappt och ovilligt att utkräva ansvar. De berättar att de därför skickat sina unga förövarbarn till hemlandet för hård uppfostran under några månader. Detta visar – föga förvånande – att den moderna offertanken strider mot de hårda klankulturer som föräldrarna uppfostrats med i sina ursprungsländer. 

Men framför allt blir det skrämmande tydligt hur den nya offerkulturen luckrat upp moralen i den demokratiska rättsstaten. Den bygger som sagt på värdighet, dvs inte bara på rättigheter utan också på skyldigheter. Meningen är att en person som avviker från gällande straffrättsliga normer ska sakföras, inte enbart smekas medhårs och förklaras som ett offer för sociala omständigheter. Jag menar därför att ett tungt ansvar vilar på de politiker som i riksdagen står bakom den nya svenska straffrätten och barnkonventionens alltmer snedvridna samhällseffekter. Politikerna delar sitt ansvar med många jurister, som tjänstvilligt stått bakom lagreglernas utformning eller mekaniskt tillämpar dem varje dag. På så vis blir den nya offerkulturen ytterligare ett tecken på att Sverige är på väg bort från den demokratiska rättsstatens ideal om nödvändigheten att ansvar utkrävs. Av hög som låg, av gammal som ung. Moderation kan förstås ibland behöva visas. Men ingen brottsling är fri från ansvar!

Torsten  Sandström

2020-03-27



Goda och dåliga myndigheter

Uncategorised Posted on tor, mars 26, 2020 22:36:29

Heder åt Anders Tegnell och för övrigt även han kollegor på Folkhälsomyndigheten. Det är svårt för en lekman att själv bedöma vilka beslut som måste fattas mot spridning av virus. Men Tegnell berättar sakligt, faktarikt och utan choser om virusutvecklingen och lämpliga motåtgärder. Just vetenskapligheten och beredskapen att analysera svåra frågor som möter honom imponerar. Så ska en statlig tjänsteman fungera, låt vara att myndighetens namn klingar förskolemässigt.

Däremot är många av de andra myndigheternas representanter vid de dagliga pressträffarna bedrövliga. De framstår som vittnen vid bönemöten i Filadelfiakyrkan. På grund av att de inte nämner minsta fakta som är nya står de där och bara maler på, för att – som de tycks tro – lugna lyssnarna. Socialstyrelsen och Beredskapsmyndigheten tillhör detta bottenskikt. Igår upprepade alltså företrädaren för Socialstyrelsen allehanda trivialiteter, som inte tillförde något konkret. Hon lyckades i varannan mening använda ordet ”säkerställa”, typiskt nog. Om något över huvud taget går att säkerställa så är det att vi inte har de vassaste knivarna i toppen på flera av våra vildvuxna och byråkratstinna statliga myndigheter.

Ett problem är att det förstås slösas med pengar. Ett annat, och i sammanhanget allvarligare, är att människor inte förstår vad de säger och varför de bara orerar. Det skadar förtroendet för den svenska staten och politikerna bakom den. Det vill säga de politiker som var dag verkar för att utvidga byråkratin. Ridå!



Politiker på rad med huvudet i sanden

Uncategorised Posted on tor, mars 26, 2020 11:42:44

I flera tidigare bloggar har jag skrivit om ett påtagligt dödläge i svensk politik. Tunga politikområden med stora problem, såsom bostäder, skola, vård, försvar osv. Jag menar inte att dödläget beror på det nuvarande parlamentariska läget, dvs den låsning som skett genom Jöken. Problemen är nämligen mycket äldre.

De har inte heller adresserats på senare tid, mer än i svepande uttalanden i stil med ”att så kan vi inte ha det” eller ”nu måste vi verkligen”. I den senaste valrörelsen sågs affischer om exv behovet bostäder. Men inget händer efter valet, mer än att nya drömmar yppas. Några konkreta lösningsförslag har alltså inte lanserats för lösa nationens flera stora strukturproblem.

Mitt konstaterande gäller i princip för samtliga politiska partier. De har i huvudsak enbart manövrerat för att erövra nya väljare vid valet år 2022. Jag menar att vi ser ett bedrövligt politiskt schackspel. Nya idéer saknas helt enkelt. Samma gamla politik tycks med andra ord fortfarande gälla. Och detta trots att Sveriges kroniska problem alltmer skärps. 

I en blogg häromdagen knyter jag an till den passivisering eller rentav förstening som ägt rum. Jag diskuterar två historiska skeden i svensk politik. Det första var några årtionden efter att tvåkammarriksdagen satts på plats, alltså perioden omkring 1880-talet. Också då var den politiska tankefattigheten utbredd. Begränsade reformer genomfördes av kungens betrodda adelskamrater och några högt utbildade byråkrater. Men dåtidens stora frågor om rösträtt, 8-timmarsdagen, bostäderna och försvaret lämnades i träda. Idéer och ambitioner saknades då – liksom idag – hos den politiska eliten för genomgripande reformer. Först senare generationer av politiker tog under 1910-talet på sig att i praktiken lösa några av de stora problemen. Och det var då ännu inte S-partiet som regerade, utan liberala krafter som stod för reformerna.

Det andra skedet jag lyfte fram i min blogg var perioden efter andra världskrigets slut. Under 1950- och 60-talen fullbordades S-partiets storskaliga kollektivisering av Sverige. Det var inget arbete som genomfördes slumpartat. Här fanns en röd tråd att låta S-partiets organisationer styra riket i samarbete med villiga storföretagsintressen (och många av fanns av det senare slaget). En viktig länk var en kraftig utbyggnad av statens olika myndigheter.

Det var under Erlanders tid som den statliga byråkratin erövrade och cementerade nationen. Det var under Palme som de av folket finansierade radio-och tevebolagen fick en tydlig vänsterprägel. Och det var även han som storskaligt lyfte det globala projekt, som tidigare kanske varit Brantings mest bestående bidrag till nutidens Sverige. 

Trots att de två skeden jag pekar på har olika innehåll – de beskriver dels en handlingsförlamning, dels en omfattande kollektiv expansion –  har de intresse för dagens svenska politiska situation. 

Jag menar att S-partiets kollektiva uppbyggnadsfas idag är passerad huvudsakligen .  Vi befinner oss nu alltså i den tankefattiga era som jag pekat på inledningsvis. Ett stagnerande S-parti kämpar med näbbar och klor för att sitta kvar vid regeringsmakten. Desperationen syns tydligt. Därför säljs idag ut det lilla lager S har kvar av traditionella vänsteridéer.  

Samtidigt väljer C- och L-partierna en vacklande färdriktning. Man vet inte vad som är god sakpolitik – trots de stora problem som existerat sedan flera år – utan vill endast säga nej till SD-partiets medverkan i statens politik. Resultatet av Jöken blir därför att mandatperioden 2018-2022 framstår som en transportsträcka. Alltså fyra år av käbbel om marginella samhällsproblem.

Intressant är hur få politiker och medier som uppmärksammar det läge av politisk stagnation som nationen befinner sig i. Ett exempel. Politikerna bråkar om en extremt improduktiv offentlig arbetsförmedling ska läggas ned – vilket först beslutats En tid senare bråkas det om den ska hållas vid liv, något som man senare enas om. De många miljarder som i åratal slängts bort på projektet ska alltså nu följas av ytterligare förlorade miljarder.  

Partiernas avsaknad av rejäla sakpolitiska stora frågor är pinsam. De stora mediehusen lägger också locket på rörande framtidens frågor. Men tystnaden och handlingsförlamningen påtalas av många fristående kritiker, i det som något föraktfullt brukar kallas alternativa medier.

Det etablerade samhällssystemet under kritik står inför två val. Antingen nytänkande och reformer eller handlingsförlamning och förstelning. Reformvägen tycks otänkbar. Kvarstår tankefattighetens träda, som påminner om läget under det sena 1800-talet (se ovan). Stagnationen följs alltså av angrepp på de personer som blottlägger vad som sker. I min tidigare blogg visar jag på hur giftiga kritiker som Strindberg och Moberg utsatts för påhopp. En liknande förklaring finns till politikernas och mediernas fundamentala tystnad om den pågående kritiken av politisk korrekthet. Eliterna inser nog udden av kritiken. Men man vill inte veta av den. Kritiken anses nämligen som olämplig. Och visst är den det för den som har något att dölja. 

Enligt min mening finns det dock ingen annan väg framåt än ett öppet politiskt samtal. Förklaringen är enkel. Det svenska samhället måste reformeras på flera viktiga områden. Att stoppa huvudet i sanden inte är någon lösning visar världshistorien med tydlighet. Ändå står Sveriges politiska makthavare idag på rad med sand ända upp till axlarna. 

Torsten Sandström

2020-03-26



Hur starkt är Löfvens samhälle?

Uncategorised Posted on tis, mars 24, 2020 22:50:24

I åratal har vi från S-partiet hört talas om behovet av ”det starka samhället”. Tillsammans med ” den svenska modellen” har begreppen blivit slitna mantran. Jag menar att det är verbala reliker från det tidiga 1900-talets samhälle. Alltså hyllningar till den stat stat som avsågs planera nationens ekonomi och folkets behov. Alla vet hur det gick med den sovjetiska drömmen. Ändå har S-partiets makt över politiken medfört att den starka staten fortsatt att vara honnörsord i många munnar. Till och med Fredrik Reinfeld har – häpnadsväckande nog – önskat att M-partiet skulle bli ”statsbärande”

I tider av politisk kris och oprövade virus faller plötsligt betongstaten in spe samman. Kvar står förvirrade ministrar och politiker som lovat för mycket. Personer som inte kan leva upp till sina löften. Den starka staten förvandlas till ett hån. Utvecklingen är inte så svår att förutse. Storstilade – men ogrundade – löften riskerar att falla platt till marken.

Enligt min mening ska nämligen ett samhälle inte gjutas i betong. Här delar jag dåtidens liberalers kritik av staten (nutidens liberaler kramar som bekant S-partiet). En bra stat vilar på folkets armar. Det är ett lyssnande och självkritiskt samhälle. En organisation som styrs av kunniga människor, som dessutom är beredda att efter en tid överlämna makten till andra. Just ordet ”lyssnande” är centralt. Enligt demokratins spelregler ska de styrande förverkliga folkets drömmar. Politikerna ska inte främst trumpetare ut sina egna åsikter och förhärliga dem. Historien visar åtskilliga katastrofer som skapats av makthungriga ledare med välsmort munläder.

Jag tror därför att nutidens svenska politiker har bundit ris till sina ryggar genom det storvulna talet om den starka staten. Det är inte stora ord skattebetalarna önskar, utan valuta för sina skattepengar. Innebörden är ledare som noga hushållar med andras pengar. I detta perspektiv riskerar styrka innebära missbruk av makt och folkligt förtroende.

Dagens Sverige står inför en rad strukturella problem med gamla rötter. Därför framstår talet om ett starkt samhälle bara som svepskäl för att de politiska ledarna ska sitta kvar vid makten. Löfvens starka stat faller samman så snart folk tröttnat på politiker som inte gör vad de lovat. Per Albin Hansson och Tage Erlander pratade mindre om den starka staten än den bestämda viljan att leverera reformer. Beslut fattades också! Sedan deras tid framstår talet om den starka staten som ett hån för dem som vill se en livaktig demokrati.

I kommande tider av politisk turbulens tror jag därför att nutidens yrkespolitiker tvingas tänka om. Ska demokratin leva måste politikerna lyssna på folket. Partierna betydelse kommer att avta. I grundlagen måste skapas säkerhetsventiler så att vanliga människor kan få sina valda representanters beslut överprövade genom folkomröstningar. Med sådana regler på plats kommer vi givetvis att få se en ny politisk vilja att fråga och lyssna från de valdas sida. Och allt snack om en stark stat kommer mest att framstå som fånigt.

Jag tror inte en politisk utveckling i den riktning jag önskar är utesluten. Men den starka statens yrkespolitiker riskerar att bli svurna fiender till projektet.

Torsten Sandström

2020-03-25



Två mediala fattighus är ute med håven

Uncategorised Posted on tis, mars 24, 2020 15:46:31

Bonnier- och Schibstedtkoncerna dominerar som bekant svenska medier tillsammans med det statsfinansierade SR/SVT. Enbart detta konstaterande styrker att en öppen politisk debatt blir svår. Klart är att det betyder att politiskt korrekta lösningar huggs i sten.

Idag läser jag i Dagens Industri att Tidningsutgivarna och företrädare för de två stora mediehusen vädjar om stöd från annonsörer, staten och andra för att täcka upp hålet efter annonser som uteblivit pga coronakrisen. Motiveringen är att stöd behövs ”för att skydda medieföretagens grundlagsskyddade uppdrag att producera kvalitetsjournalistik”. Särskilt framhålls risken för desinformation från sociala medier.

Jag vill så skratta! Två fattighus står där och bönar – skänk en slant. Den journalistik som DN, Expressen, SvD och Aftonbladet kan inte i ett svep betraktas som högkvalitativ. I mina bloggar har jag lyft fram vardagliga exempel på skräpskrivande. Och då har jag ändå inte systematiskt tittat på de två bottennoterade kvällstidningarna. Begäran om stöd avser alltså de fakta att finansiera fortsatt nonsensjournalistik. Det är faktist så att många nätsajter och bloggare håller högre kvalitet. Men kruxet är att de skriver frisinnat – inte politiskt korrekt. Därför hånas de ofta och kallas ibland ”Swish-horor” av de två mediehus som nu är fräcka nog att gå med tiggarstaven.

En orsak till att jag bloggar om detta är att det finns en risk för att staten hörsammar begäran om stöd. Märk att SvD redan får 40 miljoner per år i presstöd. Den inofficiella motiveringen är att pressen upplåter sina spalter åt den politiska eliten och ger etablissemanget viktigt eldunderstöd.

Särskilt komiskt är Tidningsutgivarnas påstående att man har ett grundlagsskyddat uppdrag att producera kvalitetsjournalistik. Visst är det meningen att pressen ska informera sakligt. Om det sker i verkligheten är som antytts en annan sak. Men tanken är också att kritisera och bidra till en öppen diskussion. Detta gör mediehusen definitivt inte i den utsträckning som är möjlig. Locket på är den paroll som tillämpas mot mångfald.



Mulla Wimans globala predikotext

Uncategorised Posted on tis, mars 24, 2020 11:17:20
Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är 36B84B9A-3F4F-4DE0-833F-EB0897176808_1_201_a.jpeg
Rubrik från DN 2020-03-22

Wiman, DN:s kulturchef är från vettet. Hans ambition verkar vara att fånga läsare genom skrämseltaktik. Länge har han som jag påtalat kört med klimatskräck. Likt Dracula dras han nu till människornas kroppar och de risker som corona visar upp. Såväl klimat som corona ger blod åt Wimans stora globala projekt. I rubriken ser vi därför söndagens predikotext.

Visst sker transporter och affärer idag i steggrad utsträckning över de nationsgränser som kartan visar. Men detta betyder inte att ”ALLA” sitter i samma båt. En del människor lever i demokratier, andra under diktatur. Få är rika, många fattiga, men flertalet hankar sig drägligt fram. I stora delar av världen lever bönder inte ett globalt liv, utan i lokalsamhällen. Även i vårt land över åtskilliga utan närmare kontakt med globalsamhället. Sådana trista fakta bekymrar förstås en kulturchef föga. För Wiman är världen en stor sagobok, som ”ALLA” samlas kring.

Ökad handel och samfärdsel bör enligt min mening bejakas. Detta bidrar till att fattiga får det bättre och diktatorer sämre. Men det är ingen mirakelkur. Vi ser framväxten av industrigetton i u-länder och rostbälten i västerlandet. Det verkar därför som globaliseringen också skapar problem. Den skapar också jättestora privata företag, bläckfiskliknande internationella organisationer och nya gigantiska byråkratier. Globaliseringen har som mycket annat en baksida, som sätter demokratierna på stora prov. Detta syns exv inom FN och i splittringen inom EU. I Wimans sagobok berättas inte om detta. Han sysslar nämligen med att omvandla Sörgården till en kosmopolitisk saga.

Jag kan förstå att en mulla predikar som Wiman gör. Hans saga ska – liksom andra myter – lugna lyssnarna och få dem på gott humör. Därför blir språkliga nyanser mellan ”alla” och många irrelevant. Däremot har jag svårt att tåla den dubbelmoral som blir följden av idén om alla i samma båt. Alla har inte samma intressen! DN anklagar andra för spridande av falska eller vinklade nyheter. Men DN låter bara Wiman trampa på.



PK i kvadrat!

Uncategorised Posted on mån, mars 23, 2020 16:40:33
Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är D8E742CA-2440-482E-82C5-5BD05949C206_1_201_a-2.jpeg

Även om jag är en luttrad läsare av SvD och DN så höjer jag ögonbrynen åt dagens rubrik från SvD, som meddelar:

”Växtbaserat kött – hot för vita, heterosexuella män”

Alltså har ännu en skribent som släpats in på scenen. Idag verkar det vara en kille från USA. Om honom vet jag inget annat än han själv tycker att han vet bäst. Det som han kommit fram till via egna studier sammanfattas i rubriken ovan.

En slutsats av denna tycks alltså bli att färgade bögar gillar vegoprodukter. Likaså tycks man motsatsvis kunna sluta sig till att kvinnors åsikt antingen är ointressant, alltför varierad eller enbart lutar åt vegetarisk föda.

Det nya samtalet om identiteter är häpnadsväckande fritt från logik och hårda fakta. Det rör sig om känslor, som individen själv bestämmer över och formar genom sin vilja. Förmodligen talar författaren bara om hur just hans vänner vill ha det. Men verkligheten är mycket mer mångfacetterad, något som alla vanliga människor vet. Dessutom följer den inte alls kön eller hudfärg. Hur ska för övrigt miljarder av kineser och indier passas in i SvD:s budskap?

I verkligheten gillar sannolikt flertalet män och kvinnor oavsetts sexuell läggning och hudfärg såväl kött som vegetabilier. Räcker inte denna kunskap? Den är för övrigt känd sendan flera tusen år.

Många journalister ser som sin uppgift att försöka driva propaganda för sina egna åsikter och personliga val i livet. Jag menar att denna utveckling bidrar till de traditionella mediernas undergång. En dödsdans som just nu utspelas framför våra ögon. I så fall rör det sig närapå om självmord. Utan att riktigt förstå det försöker nämligen skrivarseminaristerna göra sig av med läsarkåren. Det är inte klokt!

Det finns en SVT-program som heter smartare än en femteklassare. Nu är det dags för nästa tema: smartare är en publicist. Tala om ett kunskapsrace to the bottom.



Den politiska klassen är ett väghinder!

Uncategorised Posted on sön, mars 22, 2020 18:20:15
Många politiska stoppklossar finns i vårt land

Någon menar kanske att min kritik av de svenska landstingen/regionerna är tjatig. Men orsaken till mina skriverier är att vårdapparaten beskriver ett av nationens huvudproblem. Vi ser 21 stora offentliga organisationer, som slukar gigantiska penningbelopp, men som samtidigt inte ger medborgarna den tillgängliga vård som behövs.

Stockholms läns landsting leds sedan 2017 av M-partisten Irène Svenonius, med mångårig bakgrund inom ledningen för Stockholms kommun. Hennes år i landstinget kantas av problem och skandaler. Först skrytbygget av det nya Karolinska sjukhuset, med stora budgetöverskridanden och jävsanklagelser rörande makens uppdrag inom en konsultfirma bakom projektet. Sedan skandalen med en överläkare som falskt anklagats för antisemitism (en person som uppger att han ännu inte fått någon ursäkt från någon överordnad). Hennes orakelsvar på SVT är bedrövliga. Och framför allt för att det stora landstinget misslyckas med att ge medborgarna den tillgängliga vård de efterfrågar. Allt medan byråkratin kraftigt ökats.

I det vanliga livet hade en person med sådana meriter tvingats träda tillbaka. Detta gäller särskilt för ett parti som M, där kritik med all rätt riktas mot politiker/byråkrater som visat inkompetens. Partiet arbetar sedan en tid i motvind och måste därför visa muskler. Men svensk politik – och i synnerhet landstingens ledningar – tillhör verkligen inte det vanliga livet. Här sitter politiska M-bossar kvar. Och Aida Hadzialic, en ny S-boss, sätts på plats vid sidan om Svenonius, efter att ha sparkats som minister i en S-regering. Hej – och – hå, makten framför allt!

En viktig orsak till mina upprepade skriverier är att landstingens politiker skapar en blixtbild av nationens politiska klass. Alltså personer som valt politiken som yrke och därpå tilldelats makt och goda anställningsvillkor. De två politiker jag namngett blir på så vis representanter för såväl ett yrke som en klass med en distinkt funktion och uppenbara egna intressen. Att jag nämnder två kvinnor beror på att de är mest kända. I kulisserna finns nämligen rader med män från olika partier, alla iklädda skyddsvästar av betong.

Detta är förklaringen till att de även i fortsättningen blir försörja genom politik. I det vanliga livet hade sådana personer tvingats se sig om efter andra jobb. Att de sitter kvar – eller ges nytt förtroende – är just ett tecken på något onormalt. Det vill säga något som inte vanligt folk kan räkna med för egen räkning.

Men svensk politik har stagnerat och löser inte gamla strukturproblem. De svenska partier som lyfter och erkänner problemet med yrkespolitiken lär få många röster i ett kommande val. Men något sådant parti finns inte på kartan över vårt land. Stoppklossen är nämligen den politiska klassen själv.



Försiktighetsprincipen är vetenskaplig rappakalja.

Uncategorised Posted on sön, mars 22, 2020 15:29:38

Försiktighet är en dygd, brukar det heta. Alltså en form av allmän livsmoral, som vi alla mer eller mindre ofta följer. Egentligen rör det sig närmast om en uppmaning att undersöka alternativa handlingsalternativ, i en livssituation som kan vara riskfylld. Alla inser att resonemanget tenderar att bli mycket vagt. Ingen positiv lösning ges således. Enbart beskedet om den negativa vägen, dvs att undvika det som är riskfyllt eller problematiskt.  

Frågan är om ett försiktigt moraltänk kan upphöjas till en allmän princip för mänskligt handlande. Det verkar som några människor anser det. På Wikipedia sägs: ”Försiktighetsprincipen innebär att handla på ett sådant sätt att risker undvikes.” Definitionen ger inte mer substans än jag inlett med eller ungefär: undvik risker, välj andra lösningar!

Den svenska miljöbalken sägs ibland innehålla en försiktighetsprincip. Men det utpekade lagrummet 2:3 MB säger endast att den som vidtar en åtgärd ”skall utföra de skyddsåtgärder, iaktta de begränsningar och vidta de försiktighetsmått i övrigt som behövs för att förebygga, hindra eller motverka” att olägenhet uppkommer för människor och miljö. Såvitt jag förstår kräver ett stopp av en planerad åtgärd ändå en granskning av om en olägenhet verkligen riskerar uppkomma och vad som i så fall är orsaken. Även om lagrummet inte säger det explicit är det troligt att följden blir att den person som står bakom åtgärden har bördan att motbevisa olägenhetens uppkomst. Det verkar bra tycker jag.

I en debattartikel om coronakrisen i dagens SvD pläderar två forskare från Karlstad:”Sverige får inte släppa försiktighetsprincipen”Meningen är att på vetenskapens väg slå fast att principen ska styra beslutsfattande om hanteringen av smittan. Författarnas definition är: ”Enkelt uttryckt innebär försiktighetsprincipen att när det uppstår hot mot liv eller miljö bör förebyggande åtgärder vidtas för att förhindra skada även om den vetenskapliga bevisbördan är osäker.” Det intressanta med deras inlägg är att det saknas besked om vilka konkreta beslut som måste fattas för att följa den hyllade principen (de räknar bara upp vad andra nationer valt att göra). Myndigheten för Folkhälsans agerande under krisen är just en balansgång mellan beprövade och oprövade metoder, ett försök att begränsa smittans spridning. Viruset är nämligen nytt och därför blir hanteringen ett sökande som självklart inte har något att göra med att stirra sig blind på ordet försiktighet, utan mer att begränsa risker av flera olika slag. Full säkerhet nås för övrigt inte ens om hela samhället stängs ned och varje människa plastas in.

I ett tidigare inlägg på min blogg har jag citerat Heidi Avellan som i klimatdebatten anfört försiktighetsprincipen som skäl för att inte lyssna på de vetenskapsmän som är skeptiska till att CO2 är orsaken till uppvärmning av himmel och jord. Hennes tanke tycks vara att motverkandet av CO2-utsläpp är det försiktigaste handlingssättet, oavsett vilken orsaksförklaring som är vetenskapligt mest giltig. I viss mån kan jag förstå en sådan ståndpunkt. Men om den tillämpas storskaligt – något som hon och andra journalister kräver mot kol, olja, gas och kärnkraft – riskerar konsekvenserna att bli dramatiska för såväl människor som samhällsekonomin. I så fall talar väl principen själv för att en försiktigare lösning måste väljas än avveckling av CO2? Eller?

Hursomhelst pläderar flera personer för en försiktighetsprincip. Vad den innebär är dock högst oklart. Tanken om en nödbroms tycks vara gemensam. Alltså en negativ inställning till åtgärder som förefaller farliga. Som antytts blir principen ett vapen i handen på den som vill stoppa något som han eller hon anser riskfyllt. Men om ett stopp är diskutabelt och samtidigt leder till uppkomsten av andra olägenheter för ekonomi eller hälsa riskerar, såvitt jag förstår, tanken om försiktighet gå i baklås.  Principen ger alltså upphov till en cirkel av försiktighetspropåer, som ställs mot varandra. Såväl de två karlstadsforskarnas hej-och-hå rörande corona som Avellans CO2- motstånd visar detta. Om jag har rätt kan försiktighetsprincipen användas mot i stort sett alla mänskliga handlingar. Att gå över gatan kan vara farligt. Att stå kvar kan också medföra risker, inte bara på platsen utan för vad man riskerar att gå miste om väl framme på andra sidan gatan.

Därför anser jag att försiktighetsprincipen är vetenskaplig rappakalja. Vi ställs varje dag för val där principen om försiktighet slirar. Det sammanhänger med att riskerna ofta är många, av olika karaktär samt mer eller mindre säkra. Därför är det bättre att tala om minimering av risker, något som miljöbalkens ord påminner om. Ska jag åka bil, cykla eller ta bussen till stan? Eller kanske rentav stanna hemma och gå miste om inkomst, så att jag förlorar bostaden och inte kan försörja min familj? 

Även utanför den privata sfären är riskerna många oavsett vilken lösning som väljs. Kärnkraft har som bekant uppenbara risker. Men också stora fördelar beträffande elproduktion, något som vårt land profiterar på. Hur sjutton ska säkerhetsprincipen tillämpas här? Om kärnkraften förbjuds så tvingas Sverige (liksom Tyskland) bränna fossilt bränsle eller biomassa som ökar de förhatliga CO2-utsläppen. Ska alla drivhusgaser förbjudas måste vi sluta flyga samt hoppas på elenergi från luft och vatten. Alla beslut har sina plus och minus, större eller mindre risker. Det vi var dag sysslar med är att väga risker mot varandra och välja den mest fördelaktiga lösningen och eliminera en annan.

Min slutsats är därför att det tvärsäkra talet om en säkerhetsprincip skymmer bakomliggande politiska val. Genom att peka ut en viss risk som fientlig mörkas flera andra alternativa risker, som i så fall sätts i spel. Under täckmanteln av en vetenskapligt klingande princip tillåts med andra ord politik att bedrivas. Denna typ av avledningsmanövrer är vanliga i dagens politiska liv. Det är en variant till mediernas PK-propaganda. Att journalister som Avellan sysslar med det går alltså att förstå. Däremot är det åt skogen att två forskare från Karlstad försöker få principen att framstå som vetenskap.  Men i Värmlands skogar gäller förstås fortfarande dikt framför verklighet.

Torsten Sandström 

2020-03-22



DN i coronatider

Uncategorised Posted on sön, mars 22, 2020 12:22:20
Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är images.png
PK-attributens allt-i-ett.

En oro sprids över landet just nu, i konkurrens med den hets som medierna framkallat rörande sol och klimat: CORONA. Om man ser till ekonomi och samhällsreaktioner talar mycket för att det är mycket bekymmersamt.

Detta uppmärksammar förstås DN. Men jag häpnar ändå över hur navelskådningens journalistik ökar i omfång. Kolla bara dagens rubrik:

”Hur ska jag hantera min elaka svärmor?”

Hur subjektiv tillåts en stor dagstidning bli med namnet Dagens nyheter? Svärmorssnacket är både urgammalt och falskt och beror antagligen oftast på konkurrens och oförståelse mellan kvinnogenerationer.

Och hur stor kan mediernas tilltro bli att lyssna på psykologer och andra socialingenjörer? Sverige har – förutom corona – en rad strukturella samhällsproblem. Det är uppenbart, men medierna är ändå tysta. Däremot denna löjeväckande rubrik, som dessutom slår tillbaka på den kår av journalister som i busslaster åker till partikongressen hos Feministiskt initiativ.

Göran Palm skrev på 1960-talet debattboken Indoktrineringen i Sverige. Att den inte är kurslitteratur på dagens skrivarskolor kan jag förstå. Vidare skrev Maja Ekelöf 1970 boken Rapport från skurhink. Den presenterar ännu ett perspektiv som är lämpligt att studera för en yrkesgrupp (journalister) som själv producerar mest skräp.



Huvudlös konst

Uncategorised Posted on lör, mars 21, 2020 18:21:50

Kan någon påstå att denna bild är kreativ? Eller att den är svår att åstadkomma? Det enda som krävs är självförtroendet att kalla det konst i fråga om en bild som påminner om en förstaklassares teckning. Samt förstås att en svartklädd expert med hornbågade glasögon och allvarligt min som kallar bilden ett konstverk. Själva prislappen gör förstås sitt till. Det hela påminner om börshandel med fiktiva värden. Eller att en sedel av papper betingar ett värde. Förtroendet för Bukowski gör att 1,7 miljoner fiktiva kronor utväxlas mot ett huvudlöst och lika fiktivt konstverk. Det erkänner för övrigt Bukowski via texten i annonsen – ”konsten att sälja” i stort sett vad som helst.

Enligt min mening får vi en inblick i det nutida konstbegreppets demokratisering. Alla ska kunna skapa konst. Och då blir det som det blir, förstås. Men ett riktigt gott skratt är värt 1,7 miljoner i tider av hotande virus.



Wiman håller krisens gryta kokande

Uncategorised Posted on lör, mars 21, 2020 14:53:23
Även frälsningssoldaten Björn Wiman söker stöd.

DN:s Björn Wiman seglar vidare i sin stora trosvisshet. Som kulturchef på tidningen sysslar han med att sprida sina egna värderingar i politiska frågor. Alltså inte om litteratur, konst och dylikt utan om samhället i stort. Det märkliga är att han basunerar ut sitt klimatbudskap, utan att försöka förankra det i vetenskapen. Wiman bara stövlar på och följer den politiskt korrekta strömmen i den riktning näsan pekar. Han fungerar på så vis som en förstärkare, en megafon, för korrekthetens budskap.

I DN häromdagen bollar han med såväl den egna uppfinningen, klimatkrisen, och den av verkligheten givna oron, dvs coronaviruset. Han rör alltså friskt om i alla krisgrytor. Kris och hysteri hjälper honom att bilda politisk opinion. Nu bara ett citat från gårdagen många egendomliga påståenden:

Klimatkrisen kommer att finnas kvar när coronapandemin har klingat av. Det fossila samhället kommer att försöka slå tillbaka omställningen med förnyad kraft, likt ett sårat rovdjur

Kan man säga tydligare att klimatkrisen är skapad av människor, låt vara med en djurisk metafor? En ond grupp av människor kämpar alltså för fossila drivmedel. Och Wiman är förstås själv den gode profeten, som exakt känner till orsakerna till uppvärmningen. Han vet att fossil energi är orsaken. Märk att han inte pekar ut förbränning av biomassa, som också skapar drivhusgas. På så vis följer han lydigt miljörörelsens talibanism. Att massor av företag och privatpersoner försöker begränsa användningen av kol, olja och gas har inte ens Wiman lagt märke till.

Av Wimans text framgår vidare att en av hans vänner – ännu en troende klimatskribent – tvingats ställa in sitt flyg från USA till Stockholm. Här vill Wiman inte tala om flygskam (utan bara att det kanske är ”ironiskt” att vännen tänkt ta flyget). Med tanke på Wimans framfart i spalterna och i fjällens skidbackar (se tidigare blogg) gäller alltså en CO2-moral för de troende och en annan för de otrogna. ”Ändamålet helgar medlen” sägs ha varit ett motto hos medeltiden jesuiter. I trons namn tilläts i vart fall brutala medel. Hur det än var så har det nu blivit Wimans valspråk.

Enligt journalistyrkets etiska regler föreligger en plikt att kritiskt granska de källor som en text byggs på. Det finns flera vetenskapliga läger i frågan om uppvärmningens orsaker. Därför undrar jag när Wiman ska starta med en saklig analys? Det är hög tid om DN:s rykte inte ska sänkas helt.



Säkerställande-pandemi

Uncategorised Posted on fre, mars 20, 2020 14:45:49

Just nu lyssnar jag på det statliga myndigheternas dagliga coronabön på SR/SVT. Radion står på i min bakgrund. Jag förstår fullt väl att information behövs i allvarliga situationer. Men dagens talare använder i nästan varje mening ordet ”säkerställa”. Den lärdom vi gjort av Corona är precis motsatsen, dvs att det är svårt att få grepp om visrusets spridning och att framtiden alltså är oviss.

Osäkerhet gäller med andra ord. Men det är ändå inte rimligt att basunera detta. Men inte heller den osanna motsatsen om att myndigheter ställer allt säkert.

På så vis fungerar myndigheterna som den nya tidens präster. Lugnande ord uttalas från predikstolen. Ok, att vissa människor finner ro. Med min kritiska läggning blir jag tvärtom mer oroad av att det påstås saker som vi inte kan var SÄKRA på. Och att ordet säkerställa upprepas gång efter annan.



Oviljan att förstå varför privatisering kan vara förnuftig

Uncategorised Posted on tor, mars 19, 2020 11:41:02
UPPLYSNING!

Sveriges socialminister Lena Hallengren är glad över att träffa en skånsk moderat som inte gillar privata bolag inom äldreomsorgen. Att han drabbats av problem kan bero på brister i den egna upphandlingen av privat omsorg! Hallengrens reaktion är tröttsam, men även typisk för nationens vänsterrörelser i olika skepnader.  Det rör sig om en ovilja att försöka sätta sig in sociala realiteter. Men också en vana att sluta ögonen och drömma om den bästa av alla världar. Det vill säga den som beskrivs i det egna politiska programmet.

Min utgångspunkt är att driftsformen för en verksamhet inte nödvändigtvis är avgörande för resultaten. Valet mellan offentlig eller privat drift bestämmer inte i teorin utfallet. Men i praktiken blir en privat lösning normalt effektivare och billigare. För att åskådliggöra mitt påstående tänker jag berätta om mina egna erfarenheter. Under nästan tio års tid – för länge sedan – var jag verksam som prefekt (institutionschef) vid en av Lunds universitets största enheter, med omkring hundra anställda och en budget på c:a 100 miljoner kronor. Till saken hör att prefekten väljs av de anställda vid organisationen. Jag tillträdde på grund av att den ordinarie chefen plötsligt avled. Under ett antal år bedrev det nya team jag ingick i ett reformarbete av en tämligen eftersatt verksamhet. 

Ägandeformen. Det säger sig själv att en chef, med en privat ägare flåsande i nacken, tvingas agera målinriktat. Och det behöver inte bli fråga om tvång ifall chefen belönas med hänsyn till framgångar som uppmätts. Vidare blir motivationen hög att följa direktiv och undgå påföljder mot avvikelser. Dessa incitament saknas normalt vid offentlig drift. Där saknas bonusar, direktiven är luddiga och sanktioner närmast uteslutna. En annan belastning för statlig eller kommunal verksamhet är de fackliga organisationernas starka ställning. Politiker i ledande ställning har ofta sin bas där och ser i vart fall till att fackens ord ges tyngd. Vidare har cheferna själva ofta facklig bakgrund. Detta medför givetvis att beslutsapparaten blir mycket seg och att kostnaderna ökar i offentlig regi. 

Organisationen. Högsta chefen skapar inte själv resultaten, utan är självfallet beroende av att övriga anställda lägger manken till. I privata företag finns flera mekanismer för att driva fram snabba, effektiva och mindre kostnadskrävande lösningar på olika nivåer inom organisationen. Och det är förstås ledningens sak att driva på och inskrida om någon kugge i maskineriet inte fungerar. Min erfarenhet är att personstyrning inom staten är ytterst komplicerad. Förvisso är ett universitet en organisation med många kompetenta medarbetare, men också en bred samling av mycket svårhanterliga egocentriker. Med tanke på fackföreningarnas styrka utlöser enbart en enkel tillrättavisning ofta ett rabalder, som riskerar att medföra att inget händer. Arbetstakten i den dagliga driften kommer därför i andra hand. Många anställda går enbart på halv maskin. Och det är tämligen givet då bristen på effektivt ledarskap i allmänhet saknas i offentligt driven verksamhet. 

Finansiell styrning. Privata företag ägnar som antytts mycken energi åt att planera och mäta utfallet i pengar. Onödiga kostnader jagas. Och effektiva ledare belönas. I och med att målet är vinst blir eventuella framgångar på så vis tydliga och problemen ges även en prislapp. Här är skillnaden milsvid jämfört med offentlig driven verksamhet! Grundorsaken är systemen för planering och penningtilldelning inom stat och kommun. Där tilldelas verksamheten normalt en klumpsumma, en tilldelning som ska räcka för driften under ett år. De närmare grunderna för utnyttjandet av resurser är oklara eller till och med omöjliga att genomskåda. Och resultaten, dvs utfallet av myndighetens verksamhet är mycket svår att mäta. Följden blir i regel att tilldelade medel förbrukas rakt av. Och stor energi läggs ned på att äska ökad tilldelning inför kommande år. 

Därför blir de anställdas ambition att visa ekonomisk hänsyn nära nog noll. En chef som vill spara möts därför inte sällan av en oförstående kommentar i stil med att ”det finns ju pengar i budgeten”. 

Min kortfattade rapport kan förstås utvidgas. Men bilden av ett inbyggt offentligt slöseri som godtas av naiva politiker är tillräckligt tydlig. Jag tror inte att all offentlig verksamhet kan/bör privatiseras. Men jag är övertygad om att upphandling av tjänster i privat konkurrens bör ges ett kraftigt ökat utrymme. St Görans sjukhus som ägs av Capio AB drivs till en kostnad som är omkring 15% lägre än jämförbara enheter i Stockholmsregionen.  Och ändå går verksamheten med ett överskott som naturligt nog tillförs den privata ägaren! Skattebetalarna gör med andra ord en dubbel vinst. 

Därför menar jag att många offentliga verksamheter bör kunna underkastas en upphandling. Alternativt kan ett av samhället ägt aktiebolag ta över driften i syfte att dra nytta av de drivkrafter som en drift i offentlig regi saknar. Jag vet att detta skett med St Eriks ögonsjukhus i Stockholm. Det mesta talar för att det finns en god potential att komma ifrån dagens utbredda offentliga slöseri. Många tecken tyder på att personalen också kan beredas bättre anställningsvillkor och få ökad tillfredsställelse i arbetet. 

I tider av corona har St Görans akutmottagning nyligen fått mycket beröm i media. Om Sverige bara får en socialminister – och andra ledare – som försöker se verkligheten som den är finns goda förutsättningar för höjning av tillgängligheten inom vården. Det krävs också att yrkespolitiker, från alla partier, avstår från privilegiet att låta sig försörjas av de svenska landstingen/regionerna. En gigantisk politisk utmaning ligger i slopandet av vänsterns blinda tilltro till drift i offentlig regi. Inget tyder tyvärr på att dagens politiker ännu insett sitt missbruk av rätten att besluta för folkets räkning. 

Torsten Sandström

2020-03-19



Lägg ned landstingen!

Uncategorised Posted on ons, mars 18, 2020 16:30:45

Jag upprepar alltså ett av mina mantran. Landets 21 regioner och deras stödföretag SKL/SKR har nåtts vägs ände. Trots flera påminnelser från ansvarig statlig myndighet har de ansvariga regionerna inte lagt upp lager med nödvändigt sjukvårdsmateriel. Detta som påbröd till alla långa köer och brist på sängplaster som många klagar över. Allt detta händer under de tio år som visat en 30-procentig ökning av landstingens administratörer! Det är helt enkelt inte klokt. En fundamental oförmåga från politikernas sida.

Vem tror att ICA skulle missa lagerhållningen med matvaror? Eller att ett flygbolag står utan flygfotogen? Eller att bilföretag saknar insatsvaror? Den privata sektorn tänker enkelt, praktiskt och ansvarsfullt. Avgörande är att de har kompetens att driva sina företag effektivt och lönsamt. De landsting eller regioner som styrs av yrkespolitiker klarar inte av den enklaste lagerhållning.

Alltså: dags för upphandling av vårdtjänster via privata företag! Låt staten sköta detta! Och se till att regionernas politiker och byråkrater sägs upp! Låt även SKL/SKR:s vandra till soptippen! Min uppmaning bör spara många, många miljarder sköna skattekronor och på så vis lätta skattebetalarns börda. Tala om win-win!



Forskare kritiserar avvecklingen av svensk kärnkraft

Uncategorised Posted on ons, mars 18, 2020 11:27:49

Trots att Sverige idag är beroende av kärnkraften är det tabu att framhålla dess förtjänster. Det är en tydlig bild av nationens enkelriktning. En liten grupp klimattalibaner topprider svenska folket och framtvingar högre elpriser. Därför är det uppfriskande att SvD idag publicerar en debattartikel som menar att det är en kostsam politik som förs i kärnkraftsfrågan.

https://www.svd.se/kostsamt-misstag-att-avveckla-karnkraften



En gammal metod att jaga kritiker

Uncategorised Posted on tis, mars 17, 2020 11:15:03
Karlsborgs fästning – en symbol för politiskt vanstyre. Öppningsår:1830.

I historiska brytningstider sker en kamp mellan gammal och ny moral. Det är egentligen självklart. Äldre mönster ifrågasätts. August Strindberg beskrev de senare decennierna av 1800-talets Sverige som en döende samhällsform, som borde ersättas av något nytt och bättre. Han skildrade i romanen ”Det nya riket” (1882) Sverige som ett land av självbelåtna skojare, som höll varandra om ryggen. Det gamla samhällets krafter slog förstås tillbaka. Det blev skandal och författaren beskrevs som ärelös och sinnesrubbad. 

Något liknande drabbade Vilhelm Moberg mindre än hundra år senare. Under S-partiets väg till makten byggdes en överdimensionerad statlig byråkrati upp. Där samlades tjänstemän med gemensamma värderingar och en stark kollegialitet. Det var fråga om att forma kollektivens samhälle där den enskildes frihet kom i andra hand. Samhällets styrka, rykte och goda vilja gick före den enskildes rätt. Därför måste varje medborgare visa lojalitet med statens apparat. I sina skrifter stångade sig Moberg blodig. Satiren ”Det gamla riket” (1953) blev ett resultat. Även Mobergs heder och andliga hälsa sattes ifråga. Men idag förefaller många anse att Mobergs kritik i grunden var korrekt, om än kanske något överdriven. 

Jag skriver detta med anledning av några rader i filosofiprofessor Svante Nordins bok ”Sveriges moderna historia” från 2019. Nordin skildrar hur Strindberg bekämpade ett samhälle som sökte försvara något som inte längre verkade för folkets behov och som Strindberg därför såg som orättfärdigt. Elitens motåtgärd att dödskallemärka Strindberg var alltså logisk. Nordin kallar reaktionen för ”politiskt korrekt, …ett villkor för medborgerligt förtroende ”. Med historien som facit visar det sig vem som tänkte rätt. 

Det intressanta med såväl exemplet Strindberg som Moberg är hur eliternas bevarandeideologi växer fram. Vad är det som gör att det bestående samhället kräver förtroende och lojalitet med det rådande systemet? Svaret är inte enkelt. Men det sammanhänger i grunden med ett samhälle som visar tydliga sjukdomssymptom. Alltså en maktapparat som kämpar för sitt bestånd (i det förra fallet) respektive uppbyggnad (i det senare).

I båda fallen möter vi politiker som värnar en bestämd klass´ intressen. På Strindbergs tid en politisk klass som nått vägs ände. På Mobergs en begynnande S-hegemoni. Alltså cementering av eliter med gemensamma värderingar och anspråk på politisk makt. Deras tilltro till den egna politiken är stor och man är därför beredd att bruka maktmedel för att hindra opposition som växer fram. Särskilt farliga betraktas de som via mediala tribuner vågar kritisera de politiker som anser sig fullkomliga och utsedda att leda nationen. Eliterna är därför villiga att gå långt i syfte att stoppa angreppen på ”den rätta vägens politik”. 

Enligt min mening händer i nutid något som påminner framför allt om bilden av 1880-talets Sverige. Några decennier efter Mobergs attacker har S-partiets kollektivisering och korporationernas makt gjutits i betong. Sverige har blivit en centralstyrd fästning, där S-partiets olika organisationer samverkar för att gräva en milsbred vallgrav. Och den byråkrati som förskansat sig i borgen  är lika omfattande och lojal som fästningens torn. Bland väktarna ser vi en rad företag och organisationer som inte utsetts i allmänna val, utan som på olika vis drar nytta av det bygge som svenska folket bekostat. 

Det som fullbordar jämförelsen med flydda tider är att den svenska statsapparaten inte förmår lösa det nutida Sveriges politiska problem. Vård, skola, bostäder, försvar, rättsväsende osv befinner sig i kris trots – och delvis på grund av – att skyhöga skatteuttag gjorts under flera årtionden.  En ytterligare likhet är framväxten av en politisk klass med tydligt gemensamma intressen. Denna består inte längre av enbart S-partiets medlemmar och medlöpare. Större delen nationens yrkespolitiker har gemensamma intressen att försvara från ”Den nya fästningen”. 

Vi ser alltså politiker som är trogna yrkespolitikens spelregler. Det rör sig om personer som kräver lojalitet av svenska folket, som nära nog saknar alternativa politiker att rösta på. Detta mönster av lojalitet eller krav på förtroende avspeglas i den PK-ism som Nordin nämner och som sysselsatt mig och andra bloggare under några år.

Märk att PK-reaktionen fått en något annorlunda karaktär sedan Strindbergs tid (som Nordin skildrar i sin bok). Borta är nu den offentliga apparatens juridiska repression. Numera brukas mer raffinerade former för att motverka att kritiken av det politiska systemet sprids. Framför allt sköts angreppet mot PK-ismens kritiker numera via medierna. Till saken hör att staten själv sett till att skjuta upp de lojala betongsatelliterna SR/SVT och tvingat folket att punga ut 8 miljarder kronor årligen för detta. Inte heller medierna är direkt förtryckande. De fungerar normalt på ett mer försåtligt vis. En metod är att presentera det bestående politiska systemet som det enda rätta. Alltså ett normaltillstånd som inte sätts ifråga. En annan metod är att över huvud taget inte nämna PK:s kritiker vid namn och än mindre ge dem plats i tidningar och etermedier. Försvaret av Den nya fästningen är alltså mer genomtänkt och mer fördolt än de medel som Det nya riket använde på sin tid. 

Lyckligtvis menar jag att försvaret nu som då är dömt att misslyckas på sikt. Kollektivismens fästningsmurar vittrar snabbt och försvararna är under attack. Det svenska folket vandrar nu för tiden till individualismens frihetssång. Jag tror därför att samhället kommer att reformeras. Detta kommer i sin tur att skapa nya spänningar och samhällsproblem. Hur de gestaltas går ännu inte att beskriva. Inte heller hur den politiska klassen kommer att se ut efter det att kollektivens betongsamhälle upphört. 

Torsten Sandström

2020-03-17



Mer om jämlikhet in absurdum

Uncategorised Posted on tis, mars 17, 2020 10:56:24
Risken med för många heliga kor!

I tider av coronavirus skriver Ivar Arpi på SvD ledarsida idag om hur de svenska jämlikhetsdogmerna tillämpas framför lagens mål om en maximal bekämpning av smittan. Folkhälsomyndigheten har vägrat att uppmana till hemmajobb resp hemmajobb. Myndigheten tänkte mer på olika familjers svårigheter än på minsta möjliga smittspridning.

https://www.svd.se/coronaviruset-kan-inte-besegras-med-jamlikhet

Än en gång ser vi alltså hur politiskt korrekta myndighetschefer hukar för den politiska ideologin. Vårt land har alltså inofficiella mål för styrning vid sidan om lagregler om smittskydd. Detta genom att höga myndighetschefer ofta har partibok, normalt av märke S. Men också på grund av genomslagskraften i en offentlig jämlikhetskultur, som ofta slår blint och slint.

Jag tror inte Sverige går under pga corona, även om viruset kan slå hårt. Däremot tror jag nationens framtida demokrati och välstånd hotas av ett kommando(S)ystem vid sidan om lagstiftningen. Mer om detta i min blogg från 2020-03-20.



Alestig rycker i spakarna

Uncategorised Posted on mån, mars 16, 2020 23:00:15
A propos kvacksalvare…

I SvD idag gläds tidningens miljöpropagandist nummer ett, Peter Alestig, över att industrin tycks stå stilla i Piemonte, Italien, på grund av coronaviruset. Alestig har nämligen lyckats hitta forskare som tvärsäkert påstår att många färre dör på grund av de minskade utsläppen av kvävedioxid än av det rusande coronaviruset. Jag kan inte bedöma sanningshalten i Alestigs påståenden, men de förefaller sakna ett rimligt tidsperspektiv mellan exponeringen för NO2 och tiden för ett eventuellt dödsfall, jämfört med Corona. Viruset verkar som alla vet snabbare, nästan omedelbart vid luftvägskontakt. Men sådana trivialiteter är inget som Alestig bekymrar sig över. Han är en skrämselkvackare som talar från sin tribun på SvD. En tidning som förr höll vetenskapen fackla högt.

Är det inte CO2 så är NO2 som Alestig bollar med var dag då han sitter på redaktionen och rycker i krisens spakar. Jag tror inte Alestig själv kan bedöma trovärdigheten i forskarnas påståenden. Han borde alltså ligga lågt. Men i stället tar han fram megafonen. För budskapet främjar nämligen hans politiska alarmism.

Skulle det i framtidens visa sig att han haft fel kan han alltid, som Sydsvenskans Heidi Avellan gjort på min blogg, ducka och säga att han följt ”försiktighetsprincipen”. Detta är en princip som FN predikar. Det rör sig inte om vetenskap utan om politik, ty FN vill ta ledningen över världens nationer. FN:s egen framtid väger tyngre än vetenskapens ord. Principen innebär i klartext att man tror på vad som helst bara FN tycker att det är ett försiktigt val.

Kanske bäst att börja tro på tomten – av ren försiktighet?



Smittande kamratskap

Uncategorised Posted on mån, mars 16, 2020 11:47:51
Den undre bilden och rubriken från en ledare i DN.

På bloggen har jag kritiserat fd S-ministern Eliassons kramande av Azar i Stockholm för en tid sedan. På bilden ovan fraterniserar gubbarna i Iran. En mångårig vänskap alltså. Det rör sig om en annan smittsam sjukdom än den som är aktuell idag.



Det sägs att historiens inte upprepar sig…

Uncategorised Posted on mån, mars 16, 2020 11:35:19
Artikeln är från Namn och Nytt, DN

De svenska landstingens misslyckande har en lång historia. Nu kallar man sig förvisso regioner, men strunt är strunt om än i gyllne dosor.



Att koka soppa på en spik

Uncategorised Posted on sön, mars 15, 2020 21:30:25

Hörde häromdagen på det skattefinansierade SVT att en sociolog vid Lunds universitet drev ett projekt om fysiskt våld mellan syskon. Du läste rätt: våld mellan två syskon. Vidare meddelades det att studien baserades på intervjuer med 6 (sex personer), om jag hörde rätt.

Än en gång undrar jag över den vetenskapliga relevansen i budskapet. Hur kan så få personer vara ett underlag för allmänna slutsatser? Och vad säger att det fåtal intervjuade uppfattat saken rätt?

Än värre är faktiskt ämnesvalets relevans. Våld i samhället och våld inom familjen är förstås intressanta objekt för studier med gott om material att undersöka. Men våld mellan två syskon? Nej, ämnet saknar faktiskt samhällsgiltighet. Nästa studie rör kanske våld mellan siamesiska tvillingar?

På SVT:s hemsida framgår det vidare att studien uppmuntras av en professor från Örebro universitet. Här finns kanske ännu ett problem i sammanhanget. De nya högskolornas framväxt skapar en delvis nyttig konkurrens för de stora lärosätenas del. Men det finns ännu större risker. Vi ser prov på barfotaforskning från Örebro i ordet rätta bemärkelse (staden var en gång i tiden ett centrum för tillverkning av skor). De nya högskolorna har problem med att rekrytera goda forskare och lärare. Därför öser man in personal från de egna leden. Inte sällan anställs personer som blivit överflödiga vid de stora universiteten. Utvecklingen leder givetvis till en form av kunskapsdevalvering.

Att resultatet blir forskning som bär åt skogen är klart. Än värre är de vacklande kunskaper som svaga lärarkrafter förmedlar till tusentals studenter vid de regionala högskolorna. Ungdomar som tror att högskolan nästgårds har bra kvalitet. Att Göran Persson undergått icke avslutad utbildning i Örebro blir på så vis en tankeställare. Att han utsetts till hedersdoktor i Örebro styrker min tvekan.

Det sägs att skomakare bör förbli vid sin läst. Kanske ligger det något i detta?



Amatörboxning verkar numera ses som ett brott!

Uncategorised Posted on sön, mars 15, 2020 12:21:52

Jag har alltid trott att samhällsorganiserad misshandel varit laglig. Amatörboxning är ju sedan länge tillåten i vårt land. Även kickboxning. Riktiga snytingar godtas även om blodet sprutar. Sådana är spelets regler. Men nu vet jag bättre. I en dom från Uppsala tingsrätt döms några sektledare för att de i Guds namn med knuffar och slag hårt tuktat ett antal församlingsmedlemmar.

Jag är varken förtjust i boxning eller kyrklig verksamhet. Men båda sysslorna är klart tillåtna och kyrkor kan för övrigt ha något gott med sig för de troende. Och de som ger sig in i verksamheten vet ju vad som sker och har definitivt möjlighet att omedelbart dra sig undan om de blir besvikna. På så vis blir det svårt att tala om tvång. Alltså så länge det utövas enligt den interna regelbok som gäller för boxningsklubben eller den religiösa sekten ifråga.

Det är signifikativt för det svenska samhället att åklagare och domstolar väljer att stödja de församlingsmedlemmar som ångrat sitt deltagande i sektens möten. Den riktiga reaktionen är att beklaga deras misstag. Däremot inget åtal.

Men i vårt land betraktas medborgaren som en svag stackare som staten ständigt måste skydda. Idén om den fria viljan är sedan länge slängd på det politiska samtalets sophög. Att en församlingsmedlem själv ska bära sitt ansvar egna dumheter är för det offentliga Sverige otänkbart. Här finns nämligen osynliga krafter, så kallade strukturer, som befriar den enskilde från eget ansvar för sina val att handla.

Här ser vi orsaken till att ansvarsfrihet beviljas inte bara för felande myndighetspersoner, unga brottslingar, kränkande skolelever utan också för personer som frivilligt ställt upp på något dumt och sedan ångrar sig. Det svenska rättssystemet har sannerligen valt fel spår. Jag hoppas att domen från Uppsala kommer att överprövas!

Torsten Sandström

2020-03-15



Ett samhälle som smittats av riskhysteri

Uncategorised Posted on lör, mars 14, 2020 12:08:14
Bild: moralmammans blogg.

Dagens svenska kaos kring coronaviruset har naturliga skäl. Ett för ögat osynligt biologiskt väsen har utvecklats som världen runt hotar många och leder till att multisjuka riskerar att dö. Här finns alltså mycket starka skäl för offentlig vaksamhet och aktivitet. Men just därför krävs också lugn, saklighet och inte minst förnuft.  

I Sverige har spridningen av viruset lett till hysteriska reaktioner från politiker och myndigheter. Politiker som inte vet något om medicin står på rad och manar till beredskap. Och myndighetspersoner som inte vet mycket om politik lägger ut texten om olika samhällslösningar. Jag menar förstås inte att politiker och myndigheter ska hålla tyst. Men personer som blivit tagna på sängen av viruset – och av nationens bristande beredskap – måste ändå sansa sig.

Det svenska dilemmat är mängden offentliga uttalanden. Först inkallandes det statliga ”krishanteringsråd” som skapades efter Göran Persson tsunamidebacle under julfirandet 2004. Därefter coronasnack av många regeringspolitiker – inte bara statsministern. Och framför allt höga toner från klungor av administratörer. På grund av landets överdimensionerade byråkrati – alltså mångfalden av statliga myndigheter –  uppstår en kakafoni av olika varningar om corona. Vilka påbud som gäller blir oklart. Det visar på Sveriges sårbarhet. Nationen har sedan länge byggt upp ett politiskt system – och en djungel av ämbetsverk – under parollen ”nolltolerans mot all risk”.  Och när det blir skarpt läge så bryter kaos ut. Tjogtals personer talar i munnen på varandra i former som får svenska folket att tro att en snar död hotar alla.

Om jag vänder blicken från corona så menar jag att staten, med den stolta symbolen Tres Coronas, under många år bundit ris åt sin egen rygg. Den politik som förts från vänster till höger har gått ut på att vagga in medborgarna i en falsk trygghetssömn. Hundratals lagar har expedierats med den explicita förklaringen att eliminera risker vad gäller klimat, arbetsmiljö, bilkörning, barnavård, omhändertagande av unga brottslingar, mobbing, bränder, bomber och allt annat som möjligtvis kan vara farligt i ett modernt samhälle. Och några tiotal statliga myndigheter har inrättats enbart för att via direktiv bädda in medborgarna i trygghetens bomull. Lyssna bara på hur de tilldelats namn via väl tillrättalagda ord om folkhälsa, samhällsskydd, elevombud, hav och vatten, delaktighet, riskvärdering, e-hälsa, omsorgsanalys osv. Genomgående predikas nolltoleransens höga visa. ”Var lugn, storebror bäddar om dig och ser till att nolltolerans gäller”. Och ändå inträffar nästan dagligen olyckor på alla de politikområden jag nyss räknat upp! Trots alla lagar och myndigheter kraschar det förstås var dag. Man kan därför undra om det inte räckt med ”Statens haverikommission”.

Skämt åsido. Min poäng är att varje samhälle tydligt måste deklarera att risker tyvärr är naturliga och att varje medborgare själv måste inrätta sitt liv efter detta. Statens uppgift är inte att stå i främsta ledet och vara själavårdare. Samhällets ansvar är enbart att forma ett fåtal strategiska organisationer för reglering och effektiv kontroll. Med strategisk menar jag samling under övergripande funktioner som framför allt trafik, sjukvård, energi (och brand), arbete och yttre miljö. Enbart en sammanslagning – eller omfördelning av uppgifter – inom mängden av befintliga myndigheter borde skapa avsevärda effektivitetsvinster. För att inte tala om hur många onödiga byråkrater som kan friställas och hur många miljarder som kan besparas skattebetalarna!  Olyckor och katastrofer ska tacklas med sans och förnuft, inte genom myriader av regler och förnumstiga byråkrater som drar åt delvis olika håll. Och som – när olyckan är framme – meddelar att nya föreskrifter är på gång. Idag ser vi hur myndigheter som alla delvis fått uppgiften att svara för sjukvård duckar för frågan om vem av dem som borde ha kontrollerat tillgången till strategiskt sjukvårdsmateriel. Och några andra myndigheter talar yrvaket om att livsmedel bör lagras, liksom förr. Denna förvirring beskriver den förvuxna statliga byråkratin i ett nötskal. 

En bra fråga är varför denna politiska hysteri har vuxit fram i vårt land. Enligt min åsikt finns flera svar. Det övergripande är S-partiets idé om att människors existens i samhället måste regleras, från vaggan till graven. Regleringen har blivit en politisk uppgift. Därför har också tusentals byråkrater enrollerats som samhällsingenjörer med uppgift att styra dig och mig i stort och smått. För att bli kontrollerade tvingas vi alla att tillsammans betala många hundra miljarder kronor om året. Effekten blir förstås att människornas privata sfär stegvis begränsas. Resultatet blir också att individens initiativkraft och förmåga samtidigt beskärs. Sverige har därför utvecklats till ett samhälle där folket står under politikernas förmyndarskap. Enligt  grundlagen är relationen den omvända.

Någon invänder kanske att politikerna har goda avsikter och bara vill hjälpa till. Det är kanske så, men jag tvekar, varom mera snart. Om jag jämför med världens kommunistiska stater blir det offentligas svar just att folket behöver storebror statens bistånd i ett komplext samhälle. De svagaste individerna blir på så vis slagträn för att frånta mängden övriga medborgare den egna makt och ansvar som behövs för utveckling av ett fritt folk i en god nation. Utan att noga tänka sig för inskränker politikerna individernas frihet. 

Nu slår det mig att det kanske är så att de noga tänkt efter?  Jag tror nämligen att det finns ännu en förklaring, som vid första anblicken kan förefalla hemsk. Nämligen att politikerna önskar skapa en politisk kontroll över väljarna. Detta styrks av att folkflertalet behandlas som små barn, som inte själva kan reda ut verklighetens många risker. Parollen ”nolltolerans” visar just hur politiker och byråkrater försöker slå dunster i människors ögon. Den kontroll jag talar om har förstås ett tydligt politiskt syfte. Tanken är att alla omyndigförklarade ska ge sitt bifall vid valurnan. Och i kollektivens och korporationernas Sverige har detta illusionsmakeri hittills fungerat. 

Men nutidens svenskar är bättre utbildade och framför allt inriktade mot individens rätt, dvs för egot och familjen. Kommer politikerna därför på sikt att lyckas bibehålla sin kontroll över folket?  Jag tror inte det. Även om den politiska eliten bara kör på som förut.

Torsten Sandström 

2020-03-14



Gödsel brukar göra nytta

Uncategorised Posted on fre, mars 13, 2020 16:18:07
Skämtteckning om Abraham Lincolns metod att finansiera Nordstaternas inbördeskrig.

På min blogg har Sveriges Riksbank aldrig hittills fått beröm. Men idag. Det finansiella systemets passivisering genom coronakrisen är förödande och hotar företag och anställda. I värsta fall hela det ekonomiska systemet. Att göda samhällsekonomin genom att låna ut 500 miljarder nyskapade kronor för lönsamma satsningar inom näringslivet är genialt. Inte ens Mp-partiet kan klaga. Gödningen sker inte med kemikalier och till och med utan den dynga, som de annars vurmar för. Bara genom att trolla fram ny likviditet. Frågan är bara hur det går med kronans värde? Här har Riksbanken nämligen dåligt rykte.



Tala om fake news!

Uncategorised Posted on fre, mars 13, 2020 15:47:45

Vi ändrar från och med idag vårt sätt att jobba så att vi kan fortsätta leverera journalistik i världsklass även i det läge som råder

Så skriver Aftonbladets Ander Lindberg på Twitter (med anledning coronakrisen). Saklighet lär vara ett officiellt yrkeskrav för journalister. Att någon från Aftonbladet tycker att tidningens journalistik är OK måste vi tåla, trots att den i själva verket håller låg klass. Kvällspressens sensationsskrivande håller inte måttet helt enkelt. Men att som Lindberg gör påstå att journalistiken är av världsklass är helt enkelt osakligt. Det visar att han som yrkesman inte håller måttet. Om någon mer än han själv tidigare trott på en toppnotering vill säga. Vi möter en hisnande hybris från den politiska bröd(s)krivarens sida.



Ett svensk ångestmaskineri

Uncategorised Posted on fre, mars 13, 2020 11:27:05

Texten är från dagens SvD. Orden tillhör det ökande inslaget av spaltutfyllnad – köpt från TT – ord vi numera ser var dag i alla tidningar. Pressens svaga ekonomi skapar med andra ord en tydlig likriktning.

Och inte bara steg i samma takt. En tilltagande enögdhet blir följden. Resultatet blir att alla svenska PK-teman flödar i spalterna. I rubrik och text anges klimat, familjeproblem, våld och kränkningar som förklaringar till ökad ångest hos barn. Det föga vetenskapliga underlaget är telefonsamtal till Bris. Till råga på allt har alltså SvD själv i någon mån bidragit till att barnen ringer till Bris. Som i sin tur utfärdar larmrapporter. Så funkar vårt land, tyvärr.

Bris framstår delvis som en affärsorganisation. Den lever på bidrag utifrån. Någon nytta gör kanske Bris in enskilda fall. Med pengarna avlönas förstås personalen. Verksamhetens intäkter var 2018 omkring 60 miljoner kronor. Till c:a 60 anställda har i runda tal 31 miljoner betalats i löner. Ungefär hälften av inkomsterna går alltså åt för att försörja tjänstemän. Högsta chefen kammade själv hem nästan en miljon kronor på sin idealism. Organisationen ägde värdepapper för 24 miljoner.

Tacka sjutton för att Bris vill krama barnrättskonventionen och ständigt släppa ut ångestrapporter i landet medier. Det borde förstås tidningarnas redaktioner veta, men faller ändå för PK-ismen och målet att fylla spalterna.

Slutligen, inte ett ord om ångestens relevans! Mediernas egen uppblåsning av Greta T är antagligen den främsta orsaken till oron över klimatet. Till saken hör att forskarsamhället inte alls är överens om att CO2 är förklaringen till en ökad uppvärmning. Värmen bero troligtvis på solens strålning och sammanhängande faktorer utan direkt bäring på förbränningen av kol, olja, gas eller biomassa.

Man skulle kunna tro att Jockmocksjokke återuppstått: tjosan, tjosan!

Torsten Sandström



Vilhelm Moberg saknas i vår tid.

Uncategorised Posted on ons, mars 11, 2020 22:20:26

En god biografi är nyttig läsning. Vi tillåts följa en känd persons ringlande liv. Hans eller hennes människomöten ger färg åt dåtiden och hjälper oss förstå nuet. Om inte huvudpersonens liv är fängslande nog så kan ändå tidsandan ofta fascinera. Och är  berättelsen god får läsaren en mättad lektion i historia.  

Detta skrivs med anledning av att jag nyligen läst Jens Liljestrands bok om Vilhelm Moberg, ”Mannen i skogen”, 2018. Denna biografi sticker ut på flera vis. Framför allt den språkliga dräkten. Liljestrands prosa är mjuk och livfull. På så sätt uppstår en harmoni med bokens huvudperson. Mobergs språk bär nämligen den självlärdes omedelbarhet och ordkonstnärens varierade prosa. Utan några märkvärdiga skolstudier stakar Moberg själv ut sitt liv som journalist, författare och inte minst debattör. Från tillvaron som fattig son till en indelt soldat från ”mörkaste Småland” kämpar han sig fram till positionen som Sveriges mest lästa och välbärgade författare.

För min del är kanske inte Liljestrands analyser av Mobergs många böcker och pjäser den mest intressanta läsningen. Men de ger en god inblick i Mobergs tankeliv och blir en viktig hjälp att förstå hans bakgrund, arbete och levnadsöde. För mig blir alltså inte Mobergs författarskap det centrala i biografin – det talar bäst för sig själv vid läslampan – utan hans liv och personlighet. Liljestrands många textsidor gör det möjligt att tränga in minsta vrå av Mobergs karaktär. Det porträtt som läsaren möter framstår som äkta, även om det förstås inte går att bestämma sanningshalten närmare. Man inser snart att Liljestrand är en beundrare av Moberg, låt vara att han anstränger sig att även skildra föremålets mindre behagliga sidor. Som alla människor visar förstås Moberg upp några mindre angenäma drag. Han kunde vara besvärlig, påstridig och långsint. Många personer som han möter i yrket betraktas med tiden som fiender. Men en del av detta var nog en följd av hans ständiga kamp som författare och frispråkig kritiker. 

Som person framstår han ändå som helgjuten. Med tanke på de stora framgångar han med tiden fick är ett behagligt liv i solen att vänta. Det vill säga en materiell tillvaro i överflöd, i kombination med nöjet att låta sig kramas av samhällets eliter. Men här framstår Moberg som den småländska gårdshunden. Han lever närmast hela tiden samma liv på den trygga gårdsplanen, låt vara att platsen varieras rejält geografisk. Han leker, vaktar, skäller och älskar att lapa sol i sin ensamhet. Jag skrev först ”i ensamt lugn”, men måste genast justera mina ord. För det karaktärsdrag som dominerar bilden av Moberg – bakom munspelande, glättigt skämtande och kvällar av fester – är just den oroliga andens. I Liljestrands bok skildras han med manodepressiva drag, som jag ser det. Alltså ett liv mellan skapandets lyckliga stunder och den sömnlöshet och ångest som följer på perioder av improduktivitet. Delvis förklarar den själsliga oron kanske hans knepiga relationer till yrkeskontakter av många slag. Att sömnlösheten till sist ändade hans 75-åriga liv i vågorna utanför Väddö är dock ett faktum. 

Det jag mest beundrar hos Moberg är den helgjutenhet som nyss nämnts. Han agerade som yrkesman efter eget huvud och valde inte åsikter efter omgivningens krav. Med tanke på hans ursprung hade han enkelt kunna bli det statsbärande S-partiets kelgris. Men efter en kort tid som nykterhetskämpe och ungsocialist utvecklades han till en kombination av liberal och anarkist. Däri fanns en logik, ty Moberg var en individualist och frihetskämpe.  Hursomhelst ägnade han stor tid åt att nagelfara S-partiets pågående bygge av ett kollektivt och korporativt Sverige. Han kritiserade alltså tidigt det problemfulla samhällssystem som i våra dagar är på tillbakagång och kanske upplösning. 

Trots möjligheten att motta lagerkransar från samhällets eliter värnade Moberg sina egna åsikter och värderingar. Under hans engagemang i dåtidens rättsröta – affärer som bär namn av Kejne, Haijby och Selling – hånade han den juridiska apparat som S-partiet valt att ta över från äldre tider, då juristkårens var ett slutet skrå som rekryterades från överklassens familjer.  Moberg åstadkom flera mediala frontalkollisioner. Även hans gisslande av den svenska byråkratin är värd beundran. Ändå var den för sjuttio år sedan bara en tåfjutt jämförd med dagens pyramider av statliga tjänstemän. Mobergs kritik tog inte bara sikte på byråkraternas många onödiga arbetstimmar och givna status i samhället, utan främst deras följsamhet mot den politiska makten. Här fanns en given koppling till den rättsröta mot vilken han kämpade. 

Samma frenesi präglar Mobergs kritik av elitens olika institutioner. Hans bok ”Därför är jag republikan” är en klassiker, som jag slukade med hull och hår i min ungdom. Den grep mig så att jag lång tid upprepade Mobergs tankar i min liberala familj. Ända tills min mamma tröttnade och utropade ”ned med monarkin!”.  Fortfarande anser jag att Mobergs kritik är riktigt. Framför allt är bilden av en inför kungahuset bugande och fjäskande klass av politiker (och mediefolk) ännu giltig. Framför mig ser jag bilden av liberalen Ingemar Eliasson som riksmarskalk i vinjetten till min blogg häromdagen.  Mobergs kritik stannade inte vid monarkin som sådan, utan riktades även mot en rad andra gyllne institutioner, såsom Svenska akademin och  utdelningen av hedersdoktorat vid landets universitet. Just nu påminner jag mig att statsminister Göran Persson tilldelats en doktorshatt i Örebro (som Person upphöjt till universitet), något som antagligen får Moberg att skratta i sin grav. 

Mycket av detta och mer därtill finns att läsa i Liljestrands omfångsrika bok. Den är en bred och stillsam hyllning till en stor personlighet. Om fler framträdande svenskar idag vågat agera som Moberg hade den politiska debatten gynnats av en nyttig stökighet. Dagens politiska elit är väl så lämplig måltavla som de Moberg gisslade. Den politiska korrektheten inom medierna är väl så framträdande. Och tillsättningen av höga svenska domare har mer att önska vad gäller frihet från politiskt inflytande. Det behövs således en ungdomlig variant av ”Ville i Momåla” även i vår tid.

Torsten Sandström

2020-03-11



Journalistik via horoskop.

Uncategorised Posted on ons, mars 11, 2020 16:29:57

Marit Richert på SvD tillhör de främsta i kretsen av landet många navelskådande och egotrippade journalister. Nästan varje dag påstår hon något som knappast genomgått sträng faktakontroll.

Många journalister ser att publiken försvinner för dem. Läsarna överger alltmer dagspressen och söker information på internet. Inte undra på att hon låter de få kvarvarande läsarna ta del av rubriken ovan, som verkar tagen helt ur tomluften. Eller rättare sagt från hennes eget huvud.

PS! Den som tror att jag hyser särskild agg till kvinnor bör granska mina bloggar och räkna. I toppen på min lista över bottenjournalister ligger nog Björn Wiman och Peter Alestig. Märk också att det finns fler kvinnliga journalister än manliga, numera. Än fler är under skolning. Varför dras kvinnor till detta jobb? Kan det finnas en biologisk förklaring?



Tryggt i coronatider?

Uncategorised Posted on ons, mars 11, 2020 15:53:31
Erfarenhet och kompetens krävs i i Coronatider. Här syns en del av Sveriges ledarskap. Hur ska det gå?


Medial navelskådning.

Uncategorised Posted on mån, mars 09, 2020 10:45:37

Denna rubrik med undertext är från DN häromdagen.

”Jag överraskas av vreden som väller fram”

 Emma Bouvin ser ett bekant ansikte – och minns känslan av att bli bortvald i skolan.

Orsaken till att jag uppmärksammar dessa ord ur en standardkrönika i svensk dagspress är den fullständiga inriktningen på journalistens egna jag. En verklig fundamentalism. Journalisten Bouvin har på stan plötsligt sett ett ansikte från förr och minns genast sina egna personliga problem från dåtiden.

Jag kan ha förståelse för hennes känsla som ung och i rollen som stående utanför gänget. Men det är inte klokt att jag och andra ska behöva läsa vad som inträffat henne för mer än tio år sedan. Berättat av en journalist som verkar ha klarat sig väl socialt därefter. Det rör sig helt enkelt om medial navelskådning. Att skriva en text om ett vardagligt ingenting för majoriteten läsare. Ännu ett bidrag till psykologiseringen av det svenska samhällssamtalet. Journalistens vrede rör det egna jagets subjektiva upplevelser tiotals år tillbaka i tiden.

Finns det någon läsare som aldrig upplevt något liknande? Sånt är livet helt enkelt. Varför inte rycka på axlarna och i stället försöka skriva något väsentligt om samhällets hundratals problem? En analys där inte det egna subjektet står i centrum. Jag, jag, jag och så jagets känslor…Pust!

På bloggen har jag tidigare undrat om pressens svaga ekonomi är orsaken till att man numera bara har råd att betala billiga journalister. Tyvärr verkar det vara så. Åtminstone presenteras billig journalistik.

Tosten Sandström



En vidgning av den svenska demokratin kan inte vänta!

Uncategorised Posted on sön, mars 08, 2020 12:09:51

Jag har nyligen skrivit om att det är ”Hög tid för mer demokrati”. I artikeln pläderar jag för ett viktigt nytt steg: ett ökat inslag av direktdemokrati i svensk grundlag. Efter exv schweizisk förebild menar jag att folket måste ges rätt att inom kort tid efter en lagstiftning få dess politiska giltighet prövad genom en folkomröstning. Jag önskar också att en möjlighet införs i Regeringsformen för varje medborgare/organisation att samla ett par hundra tusen röster för en viss politisk lösning, i syfte att senare få sitt initiativ prövat genom en folkomröstning.  

Det är alltså fråga om två idéer som avser att injicera friskt blod i en svensk demokrati som går på tomgång. Folkets tilltagande distans från politikerna måste kapas genom att medborgarna direkt kan driva igenom politiska beslut. Det stabila och förmögna schweiziska samhället visar att reformerna inte innebär ett hasardspel. I stället fungerar de som säkerhetsventiler mot framväxten av en ohörsam politisk klass.

En viktig orsak till att jag skriver dessa rader är den allmänna politiska och tekniska utvecklingen i västvärlden i allmänhet och i Sverige i synnerhet. Låt mig kort peka på några skeenden som talar för att en vidgning av den svenska demokratin är nödvändig.  Låt mig förklara varför.   

Individualismen. Sverige har mer än andra stater i väst under många årtionden levt under en stark kollektiv styrning. På så vis har välfärden byggts ut och skatterna stegrats. Men i jämförelse med våra nordiska grannar är medborgarnas trygghet inte påtagligt märkvärdig. Detta förklaras av kollektivismens baksida. Det vill säga existensen av många myndigheter – med omfattande byråkratier – och stora onödiga satsningar på områden som S-partiet och dess bakomliggande rörelse pekat ut. Extrema penningbelopp har gått åt för invandring och stöd till u-länder. Satsningarna oroar de svenska skattebetalare, som inte längre deltar aktivt i S-partiets kollektiva apparat. Denna är numera tydligt på väg utför. Till stor del sammanfaller detta med en framväxande individualism.

Människor tänker nämligen numera i annorlunda banor än för fyrtio år sedan. Tilliten till samhället minskar på så vis.  Ett tilltagande missnöje har vuxit fram över att mycket höga skatter inte längre syns i en välfärd av toppklass. Tydligast märks detta inom den svenska vården. Tillgängligheten mätt i snabb tillgång till läkarbesök, sjukbäddar eller behandlingsrum har sjunkit samtidigt som vårdadministrationen vuxit med nästan 40% under de senaste tio åren! Det växande missnöjet spär på den individualism jag nu skriver om. Kritiken mot politikernas misshushållning måste rimligtvis mötas med reformer och krav på ökat folkligt inflytande över den gemensamma sektorn.

IT-samhället. Den elektroniska revolutionen är på gott och ont en del av individernas uppbrott från kollektivismen. En stor del av människornas arbets- och fritidsliv cirklar idag kring datorer och internet. Kontakter med samhället sker alltmer över nätet. Och det offentligas ideologiska makt över individerna försvagas samtidigt för vart år. Detsamma gäller de traditionella mediernas inflytande, såsom press och de skattefinansierade SR/SVT. Medborgarna söker i stället information och kontakter över internet. Tekniken skapar alltså en potential för en ny politisk delaktighet. Allmänna val kan därför idag enkelt kompletteras med nya digitala former för politiskt inflytande. För alla som på allvar talar om folkstyre finns alltså nu en potential för politiskt nytänkande. 

Den politiska klassens överhöghet. Mot individernas inlemmande i nya former av direkt demokrati på nationell och kommunal nivå står dagens svenska kår av yrkespolitiker. Under en handfull decennier har uppgiften att förvalta det offentliga förvandlats till ett yrke. Alltså jobb med påtagliga förmåner och trygghet. Alla partier har idag sina politiska karriärvägar från grundskolan eller gymnasiet. Unga människor utan erfarenhet från arbetslivet skolas på så vis in i ett yrke som går ut på att fatta beslut som rör andra. Utvecklingen innebär i praktiken en spärr mot nytt tänkande om en kontrollerande folklig direkt demokrati. Ledande politiker visar därför ingen vilja att agera för en vidgning av den svenska demokratin. Kontrollerande folkomröstningar framstår tvärtom som ett hot mot den nuvarande politiska eliten. Detta gäller i princip företrädare för samtliga partier, oberoende var de befinner sig skalan vänster-höger. Man skulle kanske kunna tro att liberaler och högerpolitiker önskar satsa på individuell makt för väljarna mellan valen, i syfte att avlägsna kollektivens byråkratiska satsningar och öka den enskildes frihet. Men rådande partistrukturer och deras kårer av yrkesjobbare talar för status quo, dvs att folket hålls utanför direkt medverkan i politiken mellan valdagarna.  

Det sist sagda kan förefalla dystert. Men alla inser att klokt politiskt nytänkande kan bli en hävstång för politiska kretsar som förstått att kollektivens makt är på upphällningen. Det finns därför en god potential för politiker som insett individualiseringens styrka och tempo samt den nya teknikens (IT) möjligheter att vinna många väljares bifall. Kommunikationen över internet har i flera nationer snabbt åstadkommit kraftiga opinionssvängningar. Vi har nyligen sett det exv i England, Frankrike och USA.  Mycket talar för att Sverige står på tur. 

Jag menar därför att den politiska terrängen i vårt land bör vara god för genomtänkta initiativ för direkt demokrati. Den som tar täten har mycket att vinna. Medborgarna är helt enkelt mogna att lockas av reformer. En naturlig start är mål om direkt demokrati i partiernas program. På så vis kan många sköna väljarröster sannolik räknas in. Därefter samverkan för en rimligt snabb grundslagsreform. Införandet av folkliga kontrollinstrument kräver förstås noggrant övervägande. Men det schweiziska mönstret kan snabba på marschen framåt. Det är nämligen hög tid att den stabila individualismen hos det gamla alpfolket ger kollektivens Sverige en ordentlig läxa! Ett fortsatt kollektivt tänk framstår därför som konservativt. Men den som vill blanda representativ och direkt demokrati är däremot progressiv.  

Torsten Sandström

2020-03-08



Helt rätt!

Uncategorised Posted on lör, mars 07, 2020 23:34:45

Det är inte ofta jag fullt ut kan instämma med DN. Än mer sällan med tidningens syn på det som man vill kalla ”konst”. Men i detta fall godtar jag med glädje såväl bild som rubrik.

Exemplet visar att kombinationen av teknik, kompetens och kreativitet kan skapa något unikt. Det vill säga bilder och former som kräver eftertanke och långvarig träning. För mig är detta konst. Något behov finns inte av förklarande ord med politiska förnumstigheter.



Ständigt samma frihetsmantra!

Uncategorised Posted on lör, mars 07, 2020 23:21:45
Valpen Pigge, som mött både kärlek och krav. Utan bestämda krav hade han inte rättat in sig i familjens led, tror husse. Foto: Vanja Söderbergs kennel för dansk-svenska gårdshundar.

Kerstin Malm: Hundar mår sämre av dominanta ledarskapsidéer

Rubriken ovan är från DN 2020-03-03. Man kans säga att den uttrycker DN:s moraliska ledstjärna. Och den är fast förankrad i Sverige sedan flera decennier. Vanligtvis talar psykologer och pedagoger från landets universitet om vad som är bäst för unga människor. Hur de kan veta det är inte enkelt att förstå för folk med vetenskaplig skolning. För det går ju inte att koppla upp folks hjärnor mot en dator och kolla. Och för övrigt är de data som framkommer bara uttryck för just den uppkopplades syn på saken. Detta är pedagogikens och psykologins dilemma.

Idén om att tuffa besked inte är bra för människor har spridit sig med vänsterns kraft över hela det svenska samhället. Idag predikas därför budskapet om ansvarslöshet för unga, för brottslingar och för ämbetsmän. Sverige håller därför på att nedgraderas till slapphetens förlovade land. Inte oavsiktligt. Utan just på grund av vänsterns ideologer som sprids från landets universitet och politiska partier.

Nu är det alltså dags att föra över kravlösheten även på hundars uppfostran. Stackars valpar säger jag! Kerstin Malms budskap är att uppmuntran är den enda rätta vägen och hårda tag definitivt fel. Jag är såväl barnafar som hundägare. Dessutom mångårig aktör i lektionssalen. Visst är uppmuntran och positiva reaktioner normalt den rätta vägen vid umgänget med unga människor (och hundar). Men landets pedagoger vill inte förstå att krav dessutom är absolut nödvändiga. Denna enögdhet leder till negativa resultat. Den som bara får beröm och klappar på axeln inser inte att samhället också bygger på anpassning och ytterst lydnad (o detta för vänstern så hemska ord!).

Ett av Sveriges stora problem är anti-auktoritetens höga visa, som sjungs över allt. Enögdheten för påfallande. Och i den nya individualismens samhälle får den moderna anti-auktoritära ideologin förödande effekter. Den blir ett vapen mot en nyttig gemensamt moralitet. Frihet är nämligen ett politisk/filosofiskt värdeord, som inte fungerar som ensam målsättning för ett samhälle. Verkligheten består nämligen inte bara av kramar och bomullsargument som bilden av Paradiset presenterar. Fullständig frihet medför anarki. Och det är denna upplösning vi allt oftare möter i vårt land inom skolan och vid hantering av brottslingar. Därför måste alltid balanserande åtgärder till, dvs inte bara kärlek utan också krav och faktisk ibland dominanta idéer.

Min dröm är absolut inte hugg och slag. Men jag tror att tydligt motstånd krävs för att en ung individ ska formas väl och genom belöning utvecklas till en bra medlem av samhället. Detta gäller inte bara barn och brottslingar, utan också för hundvalpar.



Coronaångor och Mellorök på lördag

Uncategorised Posted on fre, mars 06, 2020 22:44:51

Ett av SVT:s favoritargument för sina ideliga satsningar på tjo- och tjimprogram av den mest banala sorten är att man vill samla hela svenska folket ”framför lägerelden”. SVT:s ledning tror nämligen att frågesporter, gissningstävlingar, kamper mellan pensionerat idrottsfolk osv bidrar till en sammanhållning mellan svenskarna. Alltså en samling framför en artificiell brasa.

Min åsikt är att sådana lägereldsmöten enklast och billigast anordnas av privata tevekanaler och inte via din och min skattsedel. Låt var och en lösa inträdesbiljett och ta med sina korvar, så att säga. Snacket om lägereld är egentligen rena löjan. Det är ett svepskäl för tvånget att ta ut en statligt teveavgift helt enkelt. Till saken hör att allt färre ungdomar över huvud taget kollar på SVT:s kanaler (än mindre lyssnar till SR:s). Men alla ska ändå tvingas betala för mötena framför SVT:s CO2-osande brasa.

A propor os från vedbrand. I dessa tider av coronavirus förefaller det jättesjukt att anordna ett stormöte med massor människor packade framför vedbrasan på Friends Arena i Solna.. Vilken risk för smittspridning i festlokalen! I grannlandet Danmark har därför beslut fattats om en final utan publik. Men där har man inte någon vision om lägereld förstås. Lite smittspridning i Solna på lördag tycks SVT vilja acceptera för den goda gemenskapens skull.

Alltså körs spektaklet med publik. Det gäller också stora pengar. Biljetter är redan sålda. Framför allt är det omöjligt för cheferna på SVT att ställa in den stora brasafton som ska legitimera att du och jag betalar för något som vi egentligen struntar i eller kunde fått gratis via en privat reklamfinansierad arrangör.

Då jag gäspar över Mellot och ansiktsmaskerna för övrigt är slut på apoteket avstår jag från SVT:s invitation till korvgrillning på lördagkvällen. Mer CO2 är fel väg att gå säger för övrigt Greta T varje dag på SVT:s kanaler.

Slutligen anser jag att SVT agerar som en kristens undergångsrörelse. Alltså oklokt med tanke på framtiden. Cheferna satsar nämligen allt på fortsatt stöd via (s)taten enligt nu gällande idéer, trots att det betalande folket tvekar. Men när det väl brister för SVT står journalisterna där med tomma händer och fickor utan pengar. Då får dom väl arrangera soppkök för personalen. Håll grytan kokande blir parollen. Okej, här kan SVT kanske ha nytta av sin brasträning framför Mellot.



Nya klimatbekämpande innovationer från Grönköping

Uncategorised Posted on fre, mars 06, 2020 17:43:11

Å försök kommer ”Feministisk klimatpolitik” att lanseras i Grönköping, enligt vad som framkommit från säker källa. Bakgrunden är det faktum att utandningsluft innehåller cirka 100 gånger mer koldioxid än vad inandningsluft gör. Därför finnes underlag för kvoterad utandning, där enbart kvinnor tillåtas att utandas helt fritt, medan män måste uppsöka särskilda utandningskiosker, där giftet omhändertages för omedelbar destruktion.

utandningskiosk

En koldioxidsäkrande utandningskiosk i vinterskrud. Notera den filtrerande skorstenen upptill å själva kiosken!

Tack till Rolf Oward och Klimatupplysningen.se som håller svenska folket underrättat om hur CO2 måste bekämpas!



SvD:s politiska falskspel

Uncategorised Posted on fre, mars 06, 2020 14:41:43

Dagens ledare av Tove Lifvendahl i SvD är välskriven. Många vackra ord, som delvis överskuggar substansen. När jag läser texten om Jimmy Åkessons resa till Grekland blir min känsla att hon bort ägna sig åt skönlitteratur och inte åt politisk opinionsbildning. Hennes texter innehåller nämligen för mycket av M-partiets gamla skåpmat, kryddat med piffiga vändningar. Hon framstår därför som en trött politisk mittenkommissarie och inte som aktiv opinionsbildare på högerflygeln.

I dagens ledare menar hon uppenbarligen att Åkesson slår in öppna dörrar då han till flyktingar i Grekland säger att ”Sverige är fullt… tyvärr”. Hon skriver: Åkesson vet att sju av åtta partiledare huvudsakligen delar hans inställning i sak (”vi ska inte tillbaka till 2015”), men aldrig skulle drömma om att bete sig på det sätt som han gör.

Här axlar M-politikern Lifvendahl själv i rollen som råttfångare i Hameln, dvs en position som projiceras på Åkesson i den ”installation” hon målar upp. Visst agerar Åkesson populistiskt i ordets rätta bemärkelse – han äntrar scenen och brukar simpla men klara ord. Om hans framträdande är smakfullt tål att diskuteras. Men det Lifvendahl inte vill se är att hans aktion är helgjuten, till skillnad från merparten av övriga partiledares framfart. De visar nämligen inte sina kort, utan passar.

SD är mot fri asylrätt och är det parti som drivit fram 2016 års skärpningar i utlänningslagen. Övriga partier har bytt åsikt under trycket från 2015 års massinvandring och folkets motreaktioner. Dessutom värnar övriga partier asylrätten och det moment 22 som enligt min mening gör den ohållbar, nämligen att flertalet som vägrats asyl av domstol ändå inte kan utvisas pga läget i deras hemländer.

Övriga partiers ord att ”vi ska inte tillbaka till 2015” är därför i huvudsak tomma. Grekland, EU och Sverige önskar stoppa flyktingströmmen, vilket i och för sig innebär ett avsteg från den heliga asylrätten. Men många flyktingar lär ändå söka sig upp genom Europa på olika vägar. Intervjuer från Grekland talar sitt tydliga språk. Tyskland och Sverige är målet, ty där är bidragen mest generösa och den först utsände mannen ges rätt att senare få med sig sin familj.

Allt detta vet Tove Lifvendahl förstås. Men som fast i den traditionella politikens bur förmår hon inget annat än att påstå att övriga partier har samma politiska bas som Åkesson i det nuvarande flyktingkaoset. Det är med andra ord ett falskspel som hon och SvD bedriver.

Mitt råd till Lifvendahl är därför att hon bör låta andra ledarskribenter sköta snacket i så viktiga frågor som rätten till asyl. På min blogg har jag flera gånger framfört argument för att asylrätten bör slopas, senast 2019-12-18. Med tanke på hur EU, Grekland och Sverige nu agerar verkar asylrätten för övrigt närmast död i praktiken. Och i realiteten är den mer ett politiskt dragspel än bindande juridik.

Det vårt land så intensivt nu behöver är inte taktiskt spel. En öppen diskussion om svåra frågor är det som gäller! Det blir jobbigt. Men är nödvändigt.

Torsten Sandström



Babbel på SVT analyserar Frankensteins själsliv

Uncategorised Posted on tor, mars 05, 2020 22:15:04

På bloggen har jag tidigare kritiserat SVT:s litteraturprogram Babel. Då jag är en bokslukare vill jag gärna få allsidiga tips och fortsätter därför att kolla detta programinslag. Böcker är nämligen en av mina livsnerver. För mig är det fråga om att finna kunskaper om livet -framför allt om verkligheten i social, teknisk och biologisk bemärkelse. Men efter 40 minuter av babbel stängde jag av.

Varför? Mitt svar är ungefär detsamma som i tidigar blogg i Babel. Programmet har en framtoning som är 100% politiskt korrekt. Detta syns framför allt i en feministisk riggning. Under den tid jag var kvar häromkvällen gavs röst åt 9 kvinnor och två män. Förutom programledaren representerades det otäcka könet i framträdande reportage av 3 kvinnor. En av de senare var en före detta socialdemokratisk minister.

Jag kunde under min närvaro i tablån konstatera två huvudteman. Det ena var serien med Kittyböcker, som följaktligen gav ordet till en rad kvinnor. Det andra temat rörde en man, men inte en verklig man utan ett monster, Frankenstein.

I detta tema utspelades det mest bisarra skeendet innan jag släckte ned. En kvinna – känd från SvD med betyg i psykologi * – och en man intervjuades om en bok som de skrivit om psykoterapi av monstret ifråga. Ja, du läste rätt. En psykolog som analyserar en helt overklig person, till råga på allt ett manligt monster. Inte nog med att Frankestein är ett påhitt. Dessutom påstås hans fiktiva själ kunna analyseras av en psykolog. Jag måste nypa mig i skinnet för känna om det är en mardröm! Men inte.

Läsaren kanske tror att jag är allergisk mot psykologi som vetenskap. Det är inte sant. Vanligtvis är amatörers analyser av varför en person agerar som han eller hon gör intressanta. I ämnet psykologi behandlas en rad intressanta mänskliga experiment. Men också svårigheter med att på förklarar slutsatsernas vetenskapliga giltighet. Psykologins vetenskapliga metoder är nämligen tveksamma, särskilt intervjuer. För att inte tala om Freuds analyser!

Därför stängde jag av programmet. Jag stod inte ut med 50% feministisk vinkling och 40% absurd overklighet (med politiskt korrekt könsanknytning). Det blir alltför tillrättalagt och ointressant för den som älskar böcker av olika genrer.

Jag menar därför att söndagens Babel kan hjälpa en tvekande att förstå hur en journalist och programledare – medvetet eller omedvetet – försöker kringgå lagens krav om att det statsfinansierade SVT ska agera öppet och politiskt obundet. Frånsett inslaget om Birgitta Dahls förekom förvisso ingen partipolitik. Men ändå hade programmet en tydlig vänsterframtoning i sitt val av medverkande, teman och attityder.

Torsten Sandström


*Så här vetenskapligt förtroendeingivande presenterar hon sig själv på Wikipedia: Jägerfeld är utbildad psykolog, men har även studerat filosofi och sexologi. Hon debuterade 2006 med romanen Hål i huvudet. 2010 gav hon ut sin andra roman Här ligger jag och blöder, som översatts till engelska, ryska, franska, slovenska, japanska, finska, danska och norska. 2013 kom Jag är ju så jävla easy going.



Vem tar hem spelet – män eller kvinnor?

Uncategorised Posted on tor, mars 05, 2020 15:55:37

Den som lyssnar på feminismens sirener riskerar att navigera vilse och gå på grund. Det visste redan Homeros. Ändå basunerar dagens svenska havsnymfer ut sitt långrandiga budskap för att locka till sig medlemmar av det egna könet. I historiens perspektiv känns det tröttsamt. Men sådan är tyvärr vår svenska verklighet. Sirenerna vill få mig skämmas över det manliga könets framfart. 

Det vanliga temat är att männen tagit hem spelet, att de förtrycker kvinnorna och gottar sig åt att vara samhällets lyckogossar. Budskapet har upprepats så många gånger i svenska medier att många ser det som en sanning. Jag tror flera kvinnor som råkar läsa min text så här långt nickar bifall.

Därför vill jag gärna berätta om en text i Forskning & Framsteg 2019-05-16, ett organ som knappast kan anklagas för machobudskap. Henrik Höjer skriver här något tvetydigt om ”Männen i skuggan av mannen”. Men hans budskap är inte alls svårt att förstå. I sammandrag menar han att världens mäktigaste är män. Men för genomsnittsmannen ser det annorlunda ut. Många är förlorare. Medan kvinnorna normalt intar en medelposition. Artikeln som bygger på psykologisk, social och inte minst biologisk forskning måste ses som en bredsida mot den svenska feminismen. Där är mannen som sagt vinnaren och kvinnan sackar efter. I själva verket tillhör kvinnorna majoritetens stora mittklunga. Därför tar de sammantaget hem flest poäng i människornas spel om makt och lycka.

Klart är att män har flest toppositioner inom näringsliv och politik. Det är detta som utmanar nutidens feminister. Men de är synsvaga och uppfattar inte att män i betydligt många fler sammanhang verkligen tillhör gruppen förlorare. De sitter mer i fängelse, omkommer i krig i stora skaror, jobbar hårt med smutsigt tunga jobb, skadas i arbetsolyckor, bor oftare på gatan, tar flitigt livet av sig och dör till råga på allt i allmänhet av sjukdomar  tidigare än kvinnor gör. Även rörande begåvning tycks de tillhöra det smala toppskiktet, men ockuperar samtidigt  det mycket bredare bältet i botten.   

Ändå envisas Sveriges feminister med att framställa det motsatta könet som en samling lyckans ostar.  Förklaringen är feministernas snäva inriktning mot att erövra maktpyramidens spets. Och så har de en fäbless för att se män som en sammanhållen elit, där alla tillhör en struktur av vinnare. Feministerna vill därför inte se att gruppen kvinnor egentligen är de som tar hem spelet totalt sett, jämfört med det manliga kollektivet. 

Feministernas felsyn har flera förklaringar. En är att deras grupp leds av en mycken liten krets av huvudsakligen akademiker, som förklarar sina personliga svårigheter att göra karriär med hänvisning till hindrande manliga strukturer. 

En annan orsak är oviljan att se relationen kvinna – man i ett biologiskt perspektiv. I feministernas värld är förtrycket socialt betingat, punkt slut. Alltså blir det fråga om osynliga strukturer som gör män till förtryckare och kvinnor till en plågad kast, det andra könet. 

Enligt min mening är biologin den främsta förklaringen till att kvinnorna hamnat i  mellanpositionen på samhällskurvan för fördelning av lycka och makt. De har sluppit rollerna som krigare respektive den fysiskt tunga positionen som arbetare inom jordbruk och industri. Jag vill inte påstå att kvinnors omhändertagande av barn och hushåll saknat krävande inslag. Men farorna och förslitningen har alltid varit – och är fortfarande – avsevärt mindre full av risker än de män ställs inför, mätt exv i antalet dödsfall i arbetet eller positioner som uteliggare. Kvinnans urgamla kontroll av familjen har inte bara varit mindre riskfylld, utan dessutom mer harmonisk och (märk väl) mindre utsatt för negativ konkurrens och stress. 

Det blir därför problematisk att avgöra vilket kön som ska ses som vinnare eller förlorare. Om man ser till makten över politik och näringsliv, dvs samhället toppskikt, blir säkert svaret att en mindre krets av manligt kön hittills segrat. Men om man ser till samhällets botten blir bilden lika tydlig att de är en grupp av män som har det tuffare eller till och med måste ses som förlorare. 

Däremot har kvinnorna som kollektiv –  och statistiken visar att det finns fler kvinnor än män – sedan länge intagit en trygg mittenposition. Rollen kanske inte är så gloriös som klicken akademiskt utbildade feminister önskar. Men positionen har hursomhelst varit tryggare, mindre konkurrensutsatt och mer ägnad att framkalla vilja till samarbete och konsensus. Framför allt har kvinnor som grupp skaffat sig en tydligt bättre position än majoriteten av män, som i samhällspyramidens nedre del utför enformiga, fysiskt hårda och farliga sysslor. 

Även om artikeln i Forskning & Framsteg inte säger det explicit så är budskapet en smocka mot feminismens solarplexus. Könen är inga sociala konstruktioner, utan historiska och biologiska fenomen. Som jag ser det måste därför sirenernas locksång av billiga politiska könspoäng tystna då den strandar mot den sociala och biologiska verklighetens hårda klippor. 

Torsten Sandström

2020-03-05



Tala om populism!

Uncategorised Posted on ons, mars 04, 2020 22:36:05

EU-kommissionen meddelar nu att man ska lägga fram ett förslag för att ”eftersträva” det som kallas ”klimatneutralitet” till 2050. Än en gång plockas alltså dragspelet fram. Nu spelas klimatvalsen upp. Målet ligger 30 år i framtiden. Och medlen för att komma fram meddelas inte. Ordet ”eftersträva” är politikerna önskeuttryck. Ungefär som det svenska uttrycket nollvision. Jag befarar att vi kommer att få se hur EU kommer att plåga Europas företagare med meningslösa utsläppsrätter. Det gäller att få in stora pengar till Bryssel för att låta byråkratin expandera.

I syfte att vinna tid och popularitet presenterar EU.s ordförande idag förslaget tillsammans med Greta T. En ung tjej som inte har någon vetenskaplig tyngd. Inte ens gått ut grundskolan. Hon har enbart den aura som politiker och medier gett henne. Är inte denna komedi populism, så säg? En lekstuga i Bryssel! Men med tanke på hur mycket av folkens pengar som slösas är det egentligen fråga om en tragedi.

Samtidigt hånas alla forskare och andra som ännu inte anser att tillräckliga belägg lagts fram för att CO2 är orsaken till uppvärmningen. Realismen har helt sonika förts bort från diskussionen.

Jag tror jag har hamnat på fel planet!



Könskrig?

Uncategorised Posted on tis, mars 03, 2020 22:26:35

”En nakenhet fri från den manliga blicken”

 Elin Berges fotobok ”Awakening” skildrar en kvinnlig nyandlighet.

Rubrikerna är från DN 2020-03-03.

Hälften av Sveriges vuxna befolkning klipps genom en feministisk rubriksättning bort från samhället. Mäns blickar förklaras som upptända av åtrå och slemmiga fördomar. Endast kvinnor antas vara kapabla att se det motsatta könet med objektiv blick skild från sexualiteten. Allt detta andas faktiskt rubriken, som inte innehåller ett uns av preciseringar eller reservationer. Ett kategoriskt manshat manas fram.

Så långt har alltså feministerna propaganda gått 2020. Den har getts utrymme i flertalet svenska medier. I vårt land förs därför inte längre en öppen och balanserad diskussion om kvinnor och män. Vi har ju en feministisk regering! Bara det påstående – som rubriken motsatsvis uttalar – att kvinnors förhållningssätt till män är fritt från fördomar och sexuella anspelningar är hårresande i sin förnumstiga förslagenhet.

Några tiondels procent av svenska folket, alltså landets universitetsfeminister, har nu slitit till sig megafonerna i syfte att tala till befolkningen via landets medier. En liten spillra förblindade kvinnor har alltså getts politisk makt att föra krig mot landets alla män. Jag häpnar. Men mer än 9/10 av alla kvinnor och män lyssnar inte på könshatet. De fnyser åt den maktlystna minoriteten och har för övrigt viktigare saker att syssla med. Ändå rullar Fi-mobbens tidningspressar vidare vart dygn. Och radio/teve basunerar ut dess enögda budskap. Och det ska kallas en ”kvinnlig nyandlighet”!



Gästskribent: Jan Norberg.

Uncategorised Posted on tis, mars 03, 2020 18:47:20

Idag är det premiär för en gästskribent som jag uppskattar: Jan Norberg. Hans text kan ses som en kommentar till min blogg Hög tid för mer demokrati (den 27/2). Vi är förstås delvis oense, men jag anser att Jans klarsyn bör publiceras. T.S.

Bra med ordnade tankar. Och öppenhet.

Kollektivismens arv påverkar oss.

Inspirationen till dessa tankar har grott länge och med ödmjukhetens signum får vi alla rannsaka oss på djupet för att förstå varför det blivit som det blivit i dagens Sverige, men framför allt vad vi som individer kan göra åt denna så typiska svenska åkomma som kollektivismen utgör.

Torsten Sandström har i sin artikel reflekterat på sitt eleganta och lättförstådda sätt och det är inte svårt att hålla med om de slutsatser han drar med anledning av att den socialistiska kollektivismens effekter nu blivit så övertydliga att de med bedövande kraft sköljer in över oss varje dag.

Innan jag går in på enskildheter så vill jag ändå börja från slutet, det är först när vi alla befriat oss från rädslan att inte själv som individ våga stå för våra åsikter som självkänslan inställer sig som ett stöd för ett personligt ställningstagande i det samhällskaos vi nu ser breda ut sig.

De olika formerna av den svenska socialismen (företrädd av alla partier) förutsätter att vi som individer underställer oss kollektivets företrädare, dvs partiledningarnas ständiga mantra om förträffligheten med just det parti de företräder såsom representativa för våra åsikter. Inget av dagens riksdagspartier kan fånga upp allas åsikter.

Samtliga dagens partier saknar den legitimitet som en tydlig ideologi innebär. I dag gäller snabba utspel, väl tajmade för att väcka medias intresse och sympatier. Sandströms slutsatser blir att den form av representativ demokrati som vi sett utvecklas så negativt under många årtionden måste reformeras i grunden. Något vi alla kan ställa upp på.

Vad väljarna som individer tycker i enskilda sakfrågor skall inte längre läggas i munnen på oss som kollektiv, vi kan tänka själva, tycka fritt och uttrycka våra åsikter som ansvarsfulla individer. Detta förutsätter dock att vi alla som individer vågar träda fram och offentliggöra våra åsikter utan att anonymt ta skydd bakom vad andra tycker (kollektivismen).

Pk-samhällets samtliga företrädare framträder tydligt med sina namn och vinner därför den moraliska kampen redan innan matchen börjat.

Skulle den anonyma massan ge luft åt sitt missnöje så avfärdar dessa pk-företrädare alltid missnöjesyttringar genom svepande formuleringar om missaktning, lyckas men inte tysta de anonyma missnöjesyttringarna så ger man sig på dem genom kraftfull stigmatisering såsom bruna hatsvansar, homofober, islamofober, klimatförnekare, osv, osv.

De anonyma kritikerna blir ganska enkelt avväpnade som fega kräk då pk-företrädarna alltid framträder med sina rätta namn, och då problemformuleringsprivilegiet och tolkningsföreträdet alltid tillfaller de vilka framträder under sina rätta namn, så kan dessa pk-företrädare fortsätta sitt åsiktsförtryck. En pk-ist är stolt i allt sitt vansinne, hur konstigt det än kan låta för oss övriga.

Det måste dock sägas att ännu så länge går pk-isterna relativt säkra då den breda majoriteten är tystade av den politiska korruption som samtliga riksdagspartier är en del av. Politikerna och pk-isterna inom myndigheter både skriver och tolkar svenska lagar, EU-direktiv och FN-proklamationer. Sandströms slutsatser är helt rätt men då grundlagsändringar tar ganska lång tid anspråk så är dessa kloka ord tyvärr ett slag i luften, åtminstone i närtid.

Direktdemokrati och tvingande folkomröstningar vore ju självklart något att införas direkt, här och nu, men vägen till detta är både lång och tidsödande.

Vad vi däremot kan göra, här och nu, är att ge luft åt vårt missnöje genom att vi alla tar ett steg fram i banan och skriver e-post till riksdagspartiernas olika företrädare, publicerar debattartiklar, kommenterar och stödjer alla vars åsikter vi delar.

Huvudsaken är att vi alla törs uttrycka våra åsikter utan att känna behovet av anonymitet, det är just anonymiteten som gör att de missnöjdas åsikter kan avfärdas så enkelt av pk-företrädarna.

Jan Norberg



Ett folkrättsligt behov!

Uncategorised Posted on tis, mars 03, 2020 11:57:27

Den som skådar ut över världen ser områden av skriande fattigdom och svält. Men på flera sällen syns också samtidigt ofantliga rikedomar. En viss tröst är att diskrepansen blivit mindre. Eller kanske rättare sagt att de fattigaste förbättrat sin position under senare decennier, allmänt sett genom eget hårt arbete. Till detta kommer också ibland en omfördelande nationell beskattning. Utvecklingsbistånd från utlandet har däremot enbart marginell betydelse.

Direkt stötande är existensen av diktatorer Jorden runt, som inte bara förtrycker sina medborgare, utan också stjäl deras pengar och gömmer dem hemma eller utomlands. Såväl Putin som hans före detta statsminister Medvedev sägs ha ofantliga rikedomar. Den förre redovisar dem inte i hemlandet, utan offentliggör komiskt nog enbart småsmulor. Han lär dock ha placerat enorma medel hos bulvaner i väntan på framtiden (därför vågar han inte släppa taget). Viss insyn finns däremot i Medvedevs förmögenhet. Han äger såväl slott, jordegendomar, båtar, vingård i Italien osv för omkring 10 miljarder kronor. Framfarten får bankrånare att framstå som blyga violer.

Så länge förtryckarnas förmögenhet finns kvar i hemnationen är inte mycket att göra, i hopp om en inhemsk revolution eller liknande. Men då tillgångar förs över till utlandet borde en möjlighet finnas att beslagta dem. Vissa stater, såsom USA, har nationell lagstiftning som kan användas för att frysa diktatorers tillgångar i USA. Det är bra.

Men många andra nationer ser mellan fingrarna på hälerigods av alla de slag, jfr Medvedevs italienska vingård. Den som befinner sig i kvarteren kring Place Vendôme i Paris ser dagligen hur rika män och kvinnor från Afrikas diktaturer – med privatchaufförer – rör sig mellan lyxbutiker av alla slag. Det sägs också att många miljoner från svenska Sida finns på bankkonton i Paris som exv tillhör Arafat och hans familj. Hälerimedel finns antagligen också på banker i exv London och Zurich. Det verkar som flera västliga demokratier främst ser fördelar med att ha ruffelpengar på plats i den egna nationen. Det är ju lönsamt för landets banker och fastighetsmoguler. Eller så vågar man inte bråka med utländska makthavare.

Enligt min åsikt bör därför en folkrättslig konvention omgående utarbetas om möjlighet att ta utländskt hälerigods od i beslag i landet där det befinner sig, Detta i väntan på en säker process om återbäring till hemnationen. Sverige, som kanske är världens främsta kramare av folkrättsliga konventioner, bör ta ett initiativ till detta. Givetvis kommer få förtryckarstater att skriva under en sådan internationell överenskommelse. Men det spelar inte så stor roll. Det bör sättas press via EU för en sådan reglering som fryser förmögenheter inom hederliga nationer där de deponerats. För att på den vägen hindra världens i särklass största bovar från att leva gott i framtiden på just dessa medel.

Torsten Sandström

2020-03-03



Fimpa BEO!

Uncategorised Posted on tis, mars 03, 2020 11:39:45
NEEEEEEEEEEEEEEEEJ!!!!!!!

Jag vill bara skrika ut min ångest! Hör vad Barn- och elevombudsmannen (BEO) sysslar med. En elev – en pojke – som kränkt en kvinnlig skolkamrat med en sexbild på sig själv har fått hjälp av BEO. Orsaken är att skolans rektor visat sexbilden för pojkens föräldrar! Tingsrätten gör förstås tummen ned och ogillar BEO:s krav på skadestånd till killen. Men vad håller BEO på med? Det är inte första gången som BEO agerar på ett fullkomligt galet vis.

Därför instämmer jag helt i Maria Ludvigsson fina ledare i dagens SvD.

https://www.svd.se/lagg-ner-barn-och-elevombudsmannen

Ytterligare ett övergripande problem måste betonas i sammanhanget. Som Ludvigsson skriver så går svensk skolpolitik åt fel håll. Sedan 1960- och 70-talen har S- partiet (och för övrigt även även alliansregeringen!) medverkat till att avskaffa lärarnas auktoritet. Först i klassrummet och därefter i skolvärlden. BEO är en vänsterliberal marodör, en betald torped med uppgift att lösa upp krav på ordning och studiero i skolan och ge avvikande ungdomar stöd mot de som arbetar där.

På en högre nivå rör det sig om framför allt S-partiets tilltro till samhällsstyrning genom myndigheter av olika slag. Inte bara i skolan utan över hela Sverige växer den offentliga byråkratin dag för dag. Vi ser det inte minst inom vården där det finns flera tiotusentals administratörer, men inte tillräckligt med vårdpersonal. På så vis håller den svenska byråkratin på att kväva den offentliga sektorn. Inte bara genom att dränera den (och skattebetalarna) på miljarder, utan också genom att plantera in fientliga administratörer som sätter käppar i hjulen för själva kärnverksamheten.

Det hela framstår som en mardröm. Men det är faktisk vad som händer i vårt land. Just nu. Dag efter dag, timme efter timme. Därför räcker det inte med att vi skriker ut vår ångest. Nej, ut med S-regeringen. Och in med politiker som inte bara kör vidare i samma hjulspår! Det krävs massor med nytänk!



Vanan, tron och sanningen

Uncategorised Posted on mån, mars 02, 2020 15:27:11
Allt är enkelt att vänja sig vid!

En hovman följer smidigt de ceremonier som dagligen utspelas. Och den som lever i en kriminell miljö reagerar inte över de tuffa tag och orättvisa beslut som emanerar från ligans ledning. Jag menar att en liknande typ av vanetänk gäller för journalisterna på Sveriges mediehus. De har valt sitt yrke för att få utrycka sig efter eget huvud. Därefter har de skolats in i mediernas  miljö med radikala idéer. Så när de träder in på mediehusens redaktioner är de väl tränade i att försöka se världen från sin egen position och framför allt beskriva den  enligt det värdeschema de har med sig i portföljen. 

Till min bild hör att dagens medier alltmer fjärmats från fokus på hårda fakta. Fakta var en nödvändighet för flydda tiders journalister. De briljerade i att söka belägg för de ord, som de präntade ned eller läste upp i radio teve. Saknades ett antal belägg för en rapport så uteblev publiceringen helt enkelt.

Jag menar inte att faktakoll numera upphört. Men gränsen mellan händelser som kan beläggas och journalisternas egna åsikter har definitivt luckrats upp. Förmodligen beror detta ytterst på på mediernas ekonomiska situation, på grund av minskade annonsintäkter samt konkurrens från lätt tillgänglig information från internet. Resultatet har blivit en mindre faktatät rapportering och en stegvis inriktning mot en journalistik av kvälls- och veckotidningarnas typ. Alltså mer svepande och personliga berättelser. På så vis har åsiktsjournalistiken fått en fast position på dagens svenska redaktioner, oavsett inslagets art. Dörren står alltså vidöppen för reportage om skribentens personliga syn på världen och livet. Politik blandas med lättsamma tankar. Den lilla strimma som förr reserverades för egotrippade krönikor har idag vidgats till ett huvudflöde inom svenska massmedier.

Människor vanor och livsmiljö hindrar som sagt förmågan till kritisk distans. Detta gäller förstås även journalisterna på landets stora mediehus. Men vanans makt förblindar också  mediekonsumenterna. Med tiden framstår det dagliga flödet av åsikter, lättuggade ord och nojsande attityder som den enda kost som är ätbar. Oförmågan till kritik förstärks av att medieutbudets kärna präglas av den nya värdeladdade lättviktigheten. För äldre tidningsläsare, den krets som jag tillhör, blir däremot upplevelsen smärtsam. Visst finns det ännu lysande undantag, dvs texter där fakta blandas med djupa analyser med dussintals belägg. Hursomhelst har den nya tidens mediekvalitet förändrats tydligt. Och färdriktningen är enkla ord och analyser som proppats fulla med högst personliga åsikter – dvs ord som inte kan beläggas med fakta. 

Jag skriver detta på grund av att chefen för SVT, Hanna Stjärne, envist påstår att hon inte kan se någon vänstervridning hos det egna mediebolaget. Okej, det vore i och för sig en sensation om hon hävdade motsatsen. Som chef på ett skattefinansierat medium – kringgärdat av lagregler om opartiskhet/oberoende – tvingas hon förneka de tusentals anklagelser som riktas mot de statsfinansierade mediebolagen. 

Jag vill inte försvara Stjärne, men jag tror faktisk att hon menar det hon säger. Hon ställer sig inte rakt upp och ljuger om sitt mediums politiska oberoende. Nej, förklaringen till Stjärnes agerande är i stället den vaneteori jag inlett denna text med. Liksom hovmannen varken ser eller förmår hon kritiskt granska vad som händer i hennes omgivning. Hon och flertalet av de kollegor hon dagligen umgås med befinner sig nämligen på liknande våglängd åt vänster. Det gäller också personerna i de stiftelser som äger SVT/SR och som utser bolagens chefer. Om inte gangstern i en kriminell klan tydligt kan se alternativa handlingssätt och värderingar till sin egen livsföring, hur ska man då begära att Stjärne ska förstå att många av hennes anställda dagligen åsidosätter lagens krav på en politiskt oberoende rapportering. Även Stjärne agerar dagligen under vanans makt.

Ett ytterligare skäl till hennes oförmåga är det politiska system hon befinner sig i. Jag påstår att S-partiet sedan Olof Palmes tid medvetet uppmuntrat SR/SVT:s ledningar att i rapporteringen tillgodose vänsterns politiska program. I och för sig ogillade Palme kommunister, men mottog gärna hjälp från dem för att kunna framställa S-partiets position som vänster om mitten. S-partiet har liksom världens kommunistpartier förstått behovet av indoktrinering och propaganda. Arbetarrörelsen är uppbyggd efter samma mönster. Men inte helt illa ment. Ty förklaringen påminner än en gång om min vaneteori. S-partiet har helt enkelt betraktat sina politiska värderingar som sanna, på samma vis som Stalin, Mao, Brezjnev, Ohly och de andra. Och sanningsvärdet har de alla förstås fått bekräftat av mängden journalister som villigt ställt upp för att jobba för budskapet på tidningar, radio och teve. 

Sist i mitt försök till bevisföring några egna erfarenheter. Jag skrev i min ungdom en avhandling om de privata arbetsgivarnas disciplinrättskipning.  ”Privatjustis mot anställda” heter boken, som är klart marxistiskt inspirerad. Min metod var i och för sig traditionell juridisk, med vanliga rättskällor i stil med lagar, rättsfall och litteratur. Men min utgångspunkt var ändå vänsterns dogmer om klassamhället, kapitalisternas makt och de anställdas plikt till kamp för sin egen välfärd. Liksom teologen i allmänhet baserar sitt skrivande på Bibeln, ansåg jag att Marx´ analys vara den rätta. Jag anpassade därför mitt skrivande efter mitt vanliga tänk. Sanningen blev alltså en fråga om tro. Och även omvänt skapade min tro en bild som jag tog för sann. Mina värderingar blev så korrekta att det var svårt att ta andra åsikter, eller kritik, på allvar. 

Jag tror inte att Stjärne är marxist. Men att hon tror på vänsterns ideal är jag övertygad om. Detta är roten till hennes oförståelse. Och på allvar säger hon då förstås att hon inte kan se någon vänstervridning hos sina medarbetare på SVT. Även om vänsteråsikter yppas där i mångfald. 

Torsten Sandström

2020-03-02



Ta det i brasan!

Uncategorised Posted on sön, mars 01, 2020 17:00:35

Bloggens konstkritiker skrattar hela vägen till kaminen. Visst är det prydliga vedstaplar. Men det är okonst. Det enda originella är att kalla det konst.

Från DN:s sk konstsidor idag.



DN sprider dubbelmoral

Uncategorised Posted on sön, mars 01, 2020 16:15:55
Citat från dagens DN-predikan

Söndagens DN innehåller som vanligt en predikan av pastor klimatarius Björn Wiman. Som brukligt lägger han ut en i IPCC-bibeln given predikotext. Men idag försöker han flörta med församlingen genom att föra fram ett populärt ämne. I tider av sportlov framgår det nämligen att han är intresserad av utförsåkning. Han intar självfallet den avvaktande positiva position som passar en CO2-apostel från DN-skrapan. Alltså att fjällresor för färd utför är skönt, men ”komplett onyttigt”. I övrigt ägnas texten åt att brodera ut glädjen över att åka upp och nedför backarna.

Jag är själv enbart intresserad av skidåkning för långfärder (och inte särskilt många kilometer). Efter närmare funderingar undrar jag hur Wiman får sitt brev till församlingen i Absurdistan att gå ihop. Han som annars i helg och söcken förfasar sig över bilutsläpp, flygresor och andra skamliga aktiviteter hos sin församling. Wiman som ständigt brukar gå på som sin predikobroder på Aftonbadet, flygskammens Ander Lindberg (en man som intressant nog nyligen tagits på bar gärning på Arlanda (på väg till semester med hela familjen)!

Om Wiman önskat undvika en anklagelse för dubbelmoral hade det varit passande att räkna upp hur mycket utsläpp av CO2 som en familjeresa till fjällen bidrar med. Nu menar jag absolut inte att människor behöver känna oro eller skam över sådana utfärder. Vanligt folk har för övrigt i allmänhet inte råd med denna familjelyx. Men för en präst, som själv brukar framföra söndagsbudskap av Wimans vanliga slag, gäller något annat.

Och det som krävs är konsekvens! En fjällresa tur och retur för flera dagars åkning upp och nedför backar fulla av dyrbar specialutrustning, liftar, konstnö och pistmaskiner måste förbruka ansenliga mängder CO2. Alltså den gas som Wiman hånar andra för att släppa ut i onödan. Märk hans eget val av ordet ”onyttigt”, som enbart antyder ett uns av syndabekännelse. Men själva fenomenet CO2 – han favoritcredo – utelämnas i dagens predikotext. Wiman beskriver till och med sin sport som ”vit”!

Jag är inte särskilt förvånad över apostlarna Wimans och Lindbergs framfart. Så har präster agerat i alla tider. Moralen riktas till andra, dvs församlingen. Prästens egen livsföring är något annat. Eventuella diskrepanser kan ändå legitimeras genom att det är den rätta tron – och den goda bönen – som är avgörande enligt religionens lagar.

På bloggen har jag tidigare visat avsmak för Wimans texter. Nu åker han utför med lawimans fart…

Torsten Sandström

2020-03-01



Sveriges politiska situation i ett nötskal

Uncategorised Posted on lör, februari 29, 2020 18:08:16
Sydsvenskan sägs vara oberoende liberal. Hörde jag ett skratt?

Så här skriver en V-partist i Sydsvenskan. Mannen är riksdagsledamot och tillika ordförande i ett utskott. Han kommer från ett parti som aldrig visat intresse för att få inkomst och utgifter att gå ihop i någon offentlig verksamhet. Höj bara skatterna! Kloka personer brukar säga att det inte finns några gratisluncher. Men för personen som leder trafikutskottet finns det bara fria resor i kollektivtrafiken. Andra ska betala.



DN kör aldrig med fake news!

Uncategorised Posted on lör, februari 29, 2020 17:43:42

”Varför är alla i Vasastan besatta av kroppen?”

 Hanna Hellquist skriver om rökförbud, rena tankar och hälsosamma val.

Sådan är rubriken till en text i DN:s nätversion. Författarinnan vill beskriva en besatthet av kontroll över kropp och hälsa. Det är möjligt att hon har rätt. Men det är knappast någon nyhet. Bara det vanliga identitetsköret som lärs ut på skrivarkurser landet runt.

Alltså ännu navelskådande krönika. Hon kanske inte själv är ansvarig för rubriken. Men måste ändå bära bördan för misstaget om hur målgruppen som beskrivs uppfattas. På DN gäller inte längre vanliga regler om kontroll av fakta. Tvärtom påminner profilen om Jockmocksjockes trosan-tjosan. Alltså ett försök att locka läsare till DN genom plattityder. Då blir det ofta grova fake news. I stil med ”alla i Vasastan”. Alla? Hundra procent med andra ord. Mer träffande vore kanske att peka ut de vänner som Hellqvist möter i Vasastan, dvs 30-åriga skådisar, ungdomar med skrivarambitioner och folk med kurser i genusteori i bagaget.

Någon invänder kanske att meningen var att dra till med skämt. Men inget i artikeln visar på skämtlynne. Dessutom ska tidningar, som inte har humor som huvudlinje, få frikort från kravet på faktakoll.

Ett ögonblick tänkte jag försöka svara och skämta till det genom att i bloggen använda rubriken ”DN kör alltid med fake news.” Men jag valde en ännu mer komisk rubrik. En rubrik som dessutom gör många läsare irriterade, dvs personer som tycker DN utvecklats till en bla(s)ka.



SVT faller på eget grepp

Uncategorised Posted on lör, februari 29, 2020 09:44:06
Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är fullsizeoutput_bdc.jpeg

SD:s initiativ i riksdagen att försöka kalla några representanter för SR/SVT har avvisats. Flertalet partier är förfärade och hissar röd PK-flagg. Alltså samtal med två bolag som finansieras med mellan 8-9 miljarder årligen från svenska folket anses för goda för att ens infinna sig och lyssna/svara. Såvitt jag förstår är det inte fråga om tryckfrihet eller yttrandefrihet, utan enbart en ovilja att över huvud taget svara på frågor om SR/SVT:s politiska oberoende. Som framgår av SvD:s rubriker ovan anses bara ett sammanträde som något avskyvärt.

Enligt den mening som jag framfört i många bloggar bryter SR/SVT systematiskt mot kravet på oberoende. Ett flagrant exempel var inhoppet i slutdebatten på SVT kvällen före riksdagsvalet 2018. Denna spektakulära tillrättavisning av Åkesson var förvisso av engångskaraktär. Men ett gott bevis på ett viktigt problem. Enligt min mening sker den massiva politiska vinklingen normalt på ett annat vis. Vanligtvis genom frågor till personer som antas svara på ett politiskt korrekt vis, dvs i allmänhet åt vänsterhållet. Genom valet av ämnen och intervjuoffer drivs således en kategorisk propaganda, vill jag påstå. Och då orden inte kommer från journalistens mun direkt anser ledningen att allt är bra. Det är det förstås inte.

Mediesveriges reaktion är alltså upprördhet. Man menar att journalisternas frihet beskurits genom SD aktion. Men Hallå! Blir det tryckfrihetskräkning om en Bonniertidnings ledning refuserar en artikel från en egen journalist och vill ändra i texten? Detta händer ganska ofta. Och ingen skriker om detta på nationell nivå. Mediernas ägare bestämmer i slutändan vad som publiceras.

Men många av landets journalister anser att friheten kränks om SD, som representant i riksdagen för 20% av folket, enbart vill samtala med SR/SVT:s ledning om hur de driver de företag som till 100 % finansieras av skattebetalarna med 8-9 miljarder per år. SR/SVT är i lag bundna att agera politiskt obundet. Sveriges journalister måste förstå att obunden politisk nyhetsförmedling faktiskt går före journalistens personliga åsiktsfrihet. Och om en egen politisk åsikt presenteras föreligger i princip en lagöverträdelse.

Okej, nu blir det inga frågor och svar i riksdagen. De heliga journalisterna behöver inte bikta sig. Men allt tyder ändå på att SR/SVT:s år är räknade. S-partiet har alltid gillat en journalistisk vänsterflygel, som från ytterkanten driver på hårt i partiets riktning. På så vis framstår partiet som mindre rött och kan enklare få skatterna höjda. Men statistik visar att den unge generationen alltmer struntar i statstelevisionen. Betalning av årlig avgift kommer på sikt att bli mer omdiskuterad. Och många svenskar tycker, liksom jag, dvs att journalisterna systematiskt fuskar med oberoendet. Och därför vill man inte betala.

Kloka chefer för SR/SVT borde därför ha sagt ja till SD:s invit nyligen. Om tvätten är ren finns det ingen anledning för SR/SVT att avstå från en redovisning. Därför talar mycket för att bolagen kommer att falla på eget grepp. De två företagen kommer med stor sannolikhet att i framtiden tvingas till stora eftergifter under galjen. Attityden att sätta de röda vänsternäsorna i luften kommer nog att straffa sig. Det hoppas åtminstone jag.

Torsten Sandström

2020-02-29

PS! Rubriken om att journalister ska ”straffas” är uppenbart vinklad. Det är inte kriminallagstiftning som efterfrågas. Däremot behövs en mycket tydligare intern och extern kontroll av programinslagens oberoende. Idag verkar inte ens interna samtal föras om problemet. SVT:s Stjärne har i intervjuer sagt att hon inte en tycker sig se några som helst vinklingsproblem. Ska det vara så svårt att förstå att en vänstervridning dagligen sker. Och att företagen är skyldiga att motverka den med anställningsavtalets påföljder. Men om ledningen är blir händer förstås inget. Men på sikt hotas sannerligen företagens existens.



När allt bli konst

Uncategorised Posted on fre, februari 28, 2020 18:00:47
SvD har varit på utställning och visar upp det bästa.

Det bilden visar påstås vara ett konstverk. Titeln är: I might die before I get a rifle.

Om ett foto på en granat ska kallas konst – med en fånig titel – kan allt vara konst. Alltså blir ingenting längre något märkvärdigt.

En bajskorv med titeln: Till männens lov blir alltså något för Moderna muséet att ställa ut. Det är ju det politiska budskapet som skiljer en bajskorv från en annan.



Smarta val via dejtingsidor motsäger feminismens dogmer

Uncategorised Posted on fre, februari 28, 2020 10:33:30

Genom en nära familjemedlem har jag fått ett lästips som väckt intresse. I en artikel i Financial Times (FT) beskrivs de elektroniska dating-apparnas undergörande effekter, ”How datings apps are transforming realationships, 2019-12-04. Det rör sig om en lavinartad ökning av kontaktsökande över internet. I USA visar det sig att matchningen över internet för äktenskap under 2010-talet kommit att dominera byggandet av partnerrelationer. Träffar via danshak, vänner, arbete mm har distanserats med minst 20%. Och antalet skilsmässor tycks också ha minskat på grund av uppkomsten av mer stabil kärlek via internet. Det är faktiskt utomordentligt goda nyheter, som jag gärna presenterar på min blogg, vilken annars mest behandlar trista samhällsproblem. 

Min glädje gör mig också lite generad. Detta på grund av mina fördomar mot att söka kärleksrelationer på distans. Till bilden hör mitt eget föga cyberburna spejande efter partner under 1960-talet (om någon minns den tiden). Det var då en ganska krävande verksamhet av typen trial and error mot ett skönare och mer fungerande mål. Men detta ska ändå ses mot bakgrund av äktenskapsbyggande via familjebeslut som man med skräck hört talas om några generationer tidigare. Min förlägenhet beror också på de kontaktannonser jag i barndomens tid med förundran läste i dagspressen. I ett besynnerligt språk av märkliga förkortningar  flög fantasin iväg om personerna bakom annonser om ”bek. ev. äkt.”, där män och kvinnor i alltför korta ord beskrev sig själva och sin önskvärda partner. Genom internet har alltså denna förmedling idag vuxit till en stor blomstrande marknad för äktenskap. 

Ordet marknad kanske stöter någon. Tankar mot prostitution smyger sig fram. Men det är också fördomar. Som artikeln visar –  med ekonomernas könlösa språk om utbud och efterfrågan – är sökandet efter en partner att likna efter spaning efter en bil eller en hundvalp som man kan gilla. Ju mer man vet om ”varan” desto snabbare, billigare och bättre blir faktiskt ”köpet”. Just bredden av information – och en stegvis ökad precision i beslutsfattandet –  är faktorer som marknadsföring över internet främjar rörande kontakter för kärlek. Och visst är det fråga om en typ av kontrakt. Rättigheter och skyldigheter skapas för ofta långa tid och med många konsekvenser för andra.

Kontaktformen över internet rör själva annonseringen. Det är sedan upp till parterna att ta del av erbjudanden och fundera om hur man ska gå till väga. Finessen är bredden i utbudet och smidigheten och möjligheten att gå vidare. Detta antagligen först genom en kontakt över e-post och därpå via face time eller liknande. Här ges goda möjligheter att vraka och välja bort efter eget huvud. Måhända skapas i så fall besvikelser, men de tillhör för övrigt ständig bilden för den som söker bygga en vänskapsrelation. Nästa steg i kontaktbyggande är ett möte, som enligt artikeln ofta sker på en offentlig plats i stil med en bar, kafé eller restaurang. Den fysiska träffen ger upphov till ännu ett exit eller fortsatta träffar osv. Och inte så sällan alltså till sambo- eller äktenskap. Överblicken och en fortsatt eventuell upptrappning i smidiga former gör dejtingsidorna till en välsignelse för vår tid. 

De statistiska forskningsdata som FT:s text bygger på ger en del annan intressant information, även om fakta bör sättas under lupp. Data kan knappast säga ge Sveriges vänsterfeminister uppmuntran, något som förstås gläder mig. Intressant, men knappast förvånande, är de biologiskt betingade skillnader mellan könen som framkommer. Ett exempel är könens olika ranking av varandra vad gäller attraktivitet vid mötena i appens form (och sannolikt något senare). Männens bild beskriver en normalfördelning mellan hög och låg attraktivitet. Däremot tenderar omkring 80% av kvinnorna att klassificera männen åt det minst attraktiva hållet. Detta borde tala för att matchningen inte fungerar. Men det gör den ändå! Det visar sig nämligen att kvinnorna ändå ger sig på sexuella relationer med män (svarar omkring 80% under senaste år). Orsaken verkar vara att de ofta ratar jämnåriga kontaktsökande killar i åldersgruppen 18-30 år. I stället föredrar de män som är äldre än de själva. Det är inte klart vad det är som triggar kvinnornas val, men man kan anta att det rör sig om faktorer som trygghet, ekonomi, bostad od. Men klart är att det är kvinnorna som bestämmer ”priset” på äktenskapsmarknaden över internet. Och att en del unga män tvingas kämpa hårdare eller helt enkelt välja ett liv tills vidare i oönskat celibat (som flera män än kvinnor tycks göra enligt artikeln).

Trots att kvinnorna i undersökningen inte uppfattade den manliga populationen som attraktiv så sker alltså ändå parkopplingar som ibland leder till äktenskap. Detta är förstås nedslående för en radikal feminist. Men egentligen tämligen naturligt. Kvinnor liksom män gör inte alltid optimala val. Man väljer typiskt sett partner på pragmatiska grunder. Det blir en person som man tror är hållbar för den fortsatta relation båda parter ofta hoppas på. Inget tyder på att kvinnor allmänt sett väljer bort män för att de tillhör ett kön med härsklystna förtryckare, såsom feministerna talar om. 

Vänsterfeminismen är därför inte en ideologi för hållbara relationer. Enbart för dem som kraschar och där skulden ska vältras över på mannen, som enligt feministernas doktrin är den felande patriarken. Men en bred majoritet av kvinnor – och även män – ser det inte så. Man förstår att valet av partner varit just pragmatiskt – och vid tiden för relationens uppkomst kanske det bästa möjliga. Strukturtänket – dvs den sociala position mannen getts som härskare – finner de allra flesta enbart fånigt. Det betraktas som en efterhandskonstruktion. Alltså något för kraschade relationer

Detta styrker den åsikt jag framfört i tidigare bloggar om #Me too. I ett antal uppmärksammade fall har kvinnor initialt gjort val som de uppfattat som praktisk riktiga från ett intresse av karriärs eller partnerskap. Sedan har relationen spruckit. Och många år (!) därefter – då den mediala #Me too-rörelsen dragit igång – väljer ett antal vänsterkvinnor att lansera sitt eget mindre väl genomtänkta val som ett övergrepp. Det jag skriver gäller förstås inte alla kvinnor eller det fåtal brott som uppmärksammats. Men annars menar jag att det väl beskriver feminismens vrångbild. Feminismen förmår inte ens förklara kraschade relationer. 

Torsten Sandström

2020-02-28 



Rocket man sätts ånyo ifråga

Uncategorised Posted on tor, februari 27, 2020 16:27:29
En propagandist med profetisk pose

Det börjar hända saker i klimatdebatten, tror jag. På senare tid har jag sett flera kända debattörer stiga fram och ifrågasätt den enkelriktade klimathets som politiker och media sprider. Medierna egna hetsjournalister går i spinn. Det tolkningsföreträde som de hävdar sätts nämligen ifråga.

I dagens SvD sablar den danske statsvetaren och miljöskribenten Bjørn Lomborg ned Johan Rockströms bristande vetenskapliga bevisföring. Den av medierna skapade raketmannen bemöts med orden: ”Håll dig till data, Rockström”. Alltså hårda bud för Klimatkrisens apostel.

Kanske är det så att klimathetsens bägare nu börjar svämma över. Många människor börjar fundera själva och söka fakta på internet, där massiv information finns om alternativa orsaker till uppvärmningen. Vissa medier börjar få kalla fötter för den trosvissa propaganda som Rockström och Greta T sprider och som mediehusen – trist nog – förmedlat utan närmare egen granskning av fakta.

Uppmaningen att hålla sig till data är givetvis en vetenskaplig grundsats. Och en öm tå för Rockström. Bristen på klara fakta är central för min skepsis till Rockström och FN:s miljöpolitiker. Deras bevisföring övertygar inte, särskilt som en stor grupp naturvetare med inriktning mot forskning om atmosfären tvekar över om CO2 är boven i klimatdramat. Så länge jag inte kan få ett övertygande bevis om uppvärmningen och dess orsaker anser jag det vetenskaplig korrekt att just tveka.

En annan sak är att kritisera Rockström och klimatkrisens andra predikanter. Sådan kritik är nödvändig! De måste redovisa fakta. Lomborgs text övertygar och bidrar på så vis till min skeptiska position. Texten rör bränderna i Australien och deras orsaker. Läs den gärna!

https://esvd.svd.se/1001/Svenska-Dagbladet/284685/2020-02-27/12219595/Hall-dig-till-data-Rockstrom



Hög tid för mer svensk demokrati!

Uncategorised Posted on tor, februari 27, 2020 10:15:11

Många traditionella demokratier har byggt sina grundlagar på en tanke om politisk tröghet. Tanken är att snabba skiftningar i väljaropinionen inte ska få alltför häftiga effekter på framför allt lagstiftningen. En tillfällig väljarvind ska inte tillåtas rasera tidigare system för att införa revolutionära lösningar. Historien lär oss nämligen inte bara att gamla eliter kan förtrycka folket, utan också att folkliga uppror kan omstörta och alltför hastigt och osunt omgestalta samhället. 

Den franska revolutionen är ett bra exempel. Det kungliga enväldet avvecklades alltför hastigt, för att ersättas av en ny konstitution med folkstyre. Men de franska revolutionärerna ville då inte lyssna på Montesquieu´s kloka idéer om behovet av en tydlig och stabil maktdelning. Regimen utvecklades som bekant  snart till ett blodigt terrorvälde. Omkring hundra år tidigare hade England valt en föredömlig alternativ lösning. Parlamentets befintliga maktställning utvidgades nämligen kraftigt (1688) i och med att kungarna tvingades acceptera en ny roll som i huvudsak konstitutionella monarker.   

Redan innan den franska revolutionen hade amerikanernas frigörelse från britterna slagits fast genom kloka tankar i den amerikanska konstitutionen. Här sattes verkligen Montesquieu´s idéer på plats. USA:s grundlag bygger nämligen på checks and balances, dvs maktdelning mellan olika statsorgan. Framför allt ska en senat hindra hastiga politiska omvälvningar, som vi nyligen sett prov på. 

Även Sveriges första parlament 1866 har byggts på likande vis. Jag tänker nu framför allt på riksdagens första kammare, som fungerade som en senat för politisk tröghet. Landets nuvarande regeringsform från 1971 är framför allt S-partiets tankefoster. I och med att S anser att folkstyret är i säkra politikers händer behövs inga checks and balances. Och därför har den svenska första kammaren slopats! Inte heller slår regeringsformen fast någon särskild domstol för kontroll av lagstiftningsmakten. Vidare finns liknande problem avseende utseendet av svenska domare. Idealet är domarnas självständighet från politikerna. Men i vårt land räcker det med en domarnämnd med tydligt inflytande från regeringsmakten, som även står bakom den slutliga utnämningen. 

Man kan därför säga att landets politiker med öppna ögon struntat i att bygga ett juridiskt system som avser att kontrollera dem själva. I makthavarnas bevarandeperspektiv är detta förståeligt. Men knappast bra för folkets behov av kontroll av politikernas makt, dvs främst kontrollen över stiftandet av lagar. Men även för att lagarna ska tillämpas på armlängds avstånd från politikerna.

Det är därför enkelt att bli dyster över Sveriges framtid. Men det finns hopp. Jag menar att svenskarna måste ta sig samman och verka för att den svenska grundlagen byggs om i kontrollerande riktning. Visst vore en senat bra, men en ökning av antalet politiker är kanske inte rätt väg att gå. Däremot bör en självständig lagprövningsinstans införas. Och utnämningsmakten avseende högre domartjänster – samt även myndigheternas toppchefer – bör läggas direkt i händerna på ett organ som är sammansatt enbart av självständiga jurister. 

Men detta räcker inte menar jag. Med utländska förebilder bör en effektiv mekanism för direkt folklig kontrollmakt byggas. I vårt land vet nästan ingen namnet på den politiker man själv röstat på. Partierna ogillar också personliga opinionsyttringar av riksdagsledamöter. Etablissemanget menar att partierna ska bestämma politiken i riksdagen. Jag anser därför att nya kontaktvägar på något vis måste öppnas mellan väljare och de valda ledamöterna riksdagen. Valen måste mer inriktas mot personen/ledamoten och mindre på viljan hos partiernas byråkratier därbakom. På så vis får Sverige en mer levande demokrati. Och riksdagens ledamöter får en aktivare och nyttigare roll – från att idag enbart agera som ett kompani av knapptryckare. En form av personligt politikeransvar byggs. 

Men inte heller detta räcker enligt min åsikt. Sveriges demokrati skulle ta ett stort språng framåt om medborgarna i grundlagen gavs någon form av initiativrätt för prövning av ett kommande lagförslag genom en senare folkomröstning. I omvärlden är Schweiz´ grundlag mest känd. Och i alplandet fungerar den tydligt återhållande på klåfingriga politikers ambitioner att hastigt omreglera nationen genom nya lagar av alla tänkbara slag. Inom hundra dagar före en lags ikraftträdande har nämligen en schweizisk folkopinion på 50.000 personer rätt att begära folkomröstning om lagen ifråga. Dessutom har varje medborgare som (inom 18 månader) kan samla 100.000 namnunderskrifter rätt att få ett politiskt förslag prövat i folkomröstning. Vanligtvis misslyckas opinioner av de båda slagen. Men inte alltid. Viktigare är att politikerna på så vis noga kommer att tänka sig för innan en kontroversiell lagstiftning föreslås. Lika positivt för demokratin är möjligheten att arrangera en folklig politiskt rörelse för att riva upp en omstridd lagstiftning eller bära fram ett angeläget förslag. Och allra bäst är att folket genom en eventuell omröstning kan säga ett tvingande  ja eller nej. Det är alltså fråga om direkt demokrati av ett slag som vi svenskar så väl behöver.

I nutid behöver inte heller en sådan svensk lösning kräva alltför mycket administrativt besvär. Jag har i tidigare bloggar skrivit om att röstning ja/nej bör kunna ske via de digitala BankID som många svenskar redan har. Efter att ett folkligt initiativ mot lagen fått tillräckligt stöd ges medborgarna rätt att under en kortare tidsrymd (en vecka?) via dator och BankID knappa in bifall eller avslag. Oj, vilket demokratisk lyft för folket!

Ett sådant system är alltså mycket enkelt att åstadkomma och kan ges hög säkerhet (anonymitet). Någon kanske undrar varför det då inte redan är på plats. Svaret är tämligen enkelt. Landets politiska etablissemang vill inte tänka nytt eller fråntas kontrollen över lagstiftningsmakten. Kollektivens makt över Sverige är hård som betong. Organisationer och politiker vill själva kunna höja skatterna och fortsätta att kontrollera folket genom nya lagar. Införande av direkt demokrati hotar förstås deras maktställning. Därför kan vi räkna med att de kommer att försvara sig med att en folklig vetorätt riskerar att stoppa nödvändiga lösningar av komplexa frågor. Detta är huvudsakligen svepskäl. Det rör sig i verkligheten om motstånd mot en ny typ av folklig kontroll över politikerna själva. Just deras ovilja är ett synnerligen starkt argument för att den svenska demokratin snarast måste vidgas. Märk också att Schweiz´ ekonomi, valuta och välfärd sedan länge är god och stabil jämfört med vårt lands. 

Men viktigare är att snart hundra år av svensk S-kollektivism gör en grundlagsreform nödvändig. Kollektivismen har blivit en bromskloss för folkligt inflytande anpassad till en ny tid. Det som behövs idag är en aktivering av medborgarna för vidgad demokrati. Detta i ett tidsskede där såväl samhällsbehoven som tekniken starkt talar för nytänkande. 

Torsten Sandström

2020-02-27



Två mediala produkter

Uncategorised Posted on tis, februari 25, 2020 20:56:49

SvD meddelar idag följande:

Thunberg träffade fredspristagare

Den svenska miljöaktivisten Greta Thunberg har träffat en av sina förebilder.

Jag har inget mot att Greta och Malala träffas. Det är fint. Men det är ingen nyhet värd att spridas. Spridningen har nämligen enbart en orsak. Att slå fast att de två är storheter. I själva verket är båda främst produkter av medierna själva. Meningen är att medierna vill leda våra tankar och intressen i en viss riktning som bestäms från mediehusens ledningar. De två kvinnornas möte är lika ointressant som melodifestivalen, en annan medialt riggad historia.

Allt är ett tecken på att press, radio och teve har lämnat sin kritiskt rapporterade roll och gått in för en värdeladdad och propagerande. De vill styra dina och mina tankar i en viss riktning. Varning!



Tala om riggad forskning!

Uncategorised Posted on tis, februari 25, 2020 17:10:42

Det finns märkliga ”forskare” på Chalmers i Göteborg. Detta a propos Kell Vowles medverkan idag i Sydsvenskan som expert på varför ”vissa människor förnekar klimatkrisen”. Att försöka ge ett svar på en sådan fråga verkar vara omöjligt med vetenskapliga metoder. Men det tycker uppenbarligen inte mannen som presentera sig själv som följer.

Kjell Vowles

Doktorand, Teknik-, vetenskap och samhälle, Teknikens ekonomi och organisation.  kjell.vowles@chalmers.se  +46317726585  Hitta till migKjell Vowles är doktorand inom projektet CEFORCED. Han har en bakgrund som klimatjournalist och statsvetare, och kommer på avdelningen för teknik, vetenskap och samhälle att undersöka om och hur klimatförnekelse, särskilt i kombination med auktoritär nationalism, fördröjer omställningen mot ett samhällssystem som befinner sig inom de planetära gränserna. 

Alltså ännu en ung människa med diffusa meriter som deltar i klimathetsen. En person som tror sig veta bättre än flera hundra meriterade forskare i naturvetenskap. Han tycks själv enbart ha något betyg i statskunskap och typsikt nog ha jobbat som journalist. Vilken fantastisk grund för att bedöma rader av naturvetares ambitioner! För övrigt verkar hans projekt avse rena skådningen i kristallkulan. Om man läser hans presentation är dessutom svaret på ”forskningsuppften” redan klart. Det är inte klokt att Chalmers, en erkänd naturvetenskaplig institution, sysslar med sådan riggad och ovetenskaplig själsforskning! Vidare är det allvarligt att forskningsmedel slösas på en så eländig verksamhet som den Vowel sysslar med. För Chalmers del rör det sig om ett vetenskapligt mörker.

Torsten Sandström

PS! Särskilt intressant är Vowels vision att hålla sig ”inom de planetära gränserna”. För min del är jag mest intresserad av orsaken till att temperaturen på Jorden förefaller att öka. Är det CO2 som är orsaken eller kanske den kryptonit som stålpojken Kjell famlar efter i planetsystemet? Eller möjligtvis rentav solens strålning?



Vad händer i Gökboet?

Uncategorised Posted on mån, februari 24, 2020 21:29:53

I kväll ser jag i Rapport SVT1 att Peter Eriksson från Mp har fått en roll som expert på coronavirus inom regeringen. En självklar man från Kalix. Ska jag skratta eller gråta? Det är förbluffande och ett tecken på politiskt svenskt förfall. En person som är en gycklare vad gäller vetenskaplig kompetens uttalar sig för regeringen Löfvens räkning (som i sin tur sannerligen inte är någon kunskapskälla). Vanliga människor vet nämligen avsevärt mycket mer än såväl Eriksson som Löfvens följe. Detta är enligt min mening ännu ett tecken på den svenska politikens förfall.

Vem är ansvarig för detta elände? Svaret är enkelt. C- och L-partiet har gett klartecken för S-regeringens fortsatta vanstyre av landet. Detta genom Jöken. Och för S finns bara en enda ledstjärna, dvs makten framför allt. Med öppna ögon vandrar alltså Löfvens kvotering spikrakt mot stupet. Allt till skada för Sverige.

Endast en ny regering med M, KD och SD kan möjligtvis skapa förtroende hos folket för svenska politiker. Men än så länge klamrar sig proppen Löfven & Co fast vid makten…



Korruption!

Uncategorised Posted on mån, februari 24, 2020 16:12:32

Under en vecka i Provence försöker jag förstås följa fransk politik. Där händer det saker. Ofta mycket spektakulära skeenden i stil med de gula västarna. Eller att två traditionella maktpartier inom några månaders tid nästan raderas ut i ett allmänt val (2017). Stora svängningar är inget nytt i fransk historia. Men efter en tids turbulens brukar allt återgå till det gamla. 

Just nu påminner franska medier oss om detta. Man pekar nämligen på hur det republikanska partiet tappat fotfästet genom att deras presidentkandidat Francois Fillon ertappats med fingrarna i syltburken 2017. Humortidningen ”Den fjättrade ankan” har nämligen avslöjat att fru Fillon mottagit miljonbelopp från franska parlamentet för att vara politisk sekreterare till sin make. Detta trots att Penelope Fillon under många år framträtt i medierna som hemmafru boende på ett slott vid Sarthe från1400-talet. Just idag har brottmålsprocessen mot de båda inletts.

Det är något friskt och sunt med att höga medlemmar av den politiska klassen ställs inför rätta för korruption av olika slag. Även om vågorna tämligen snart brukar lägga sig fungerar ändå rättssamhället som det är tänkt. Den franska korruptionen har historiskt sett djupa rötter.

I solen under mimosans gula svall (och doft av min folkskolas Björnklister) kan jag inte låta bli att tänka på korruptionen inom den svenska politiska klassen. Jag medger att mutkulturen i vårt land inte är lika utbredd och spektakulär mätt i buntar av sedlar som i Frankrike. Men olika former av vänskapskorruption förekommer förvisso. Även i vårt land har makar till högt uppsatta politiker – till och med ministrar – fått en faslig sprutt på sina guldkantade politiska karriärer. Om det varit fråga om ”otillbörliga förmåner” får vi tyvärr aldrig veta. Ty i vårt land är de rättsvårdande myndigheternas grundinställning att ledande politiker inte sysslar med korruption.

I Frankrike gäller den omvänd synen på den politiska klassen. Såväl folket som åklagare har en kritisk inställning. Då jag i solstolen vid olivlunden smakar på mitt rosévin – betalt med egna beskattade pengar! – önskar jag att den svenska rättsapparaten hade valt en liknande kritisk distans till nationens politiker. Men för detta krävs förstås att höga chefer inte tillsätts på grund av partibok. Och ett återinförande av ämbetsansvaret är också nödvändigt. 

Torsten Sandström

Humor är motsatsen till PK. Den som har något att dölja skämtar sällan.


EU:s kris blottas

Uncategorised Posted on mån, februari 24, 2020 14:56:24

I svenska medier – framför allt DN och Sydsvenskan – framställs i dagarna Sverge som ”snåljåpar” i diskussionen om EU: budget. Så agerar de nya liberalerna. Deras frihetsbudskap lyder: det är rätt att höja EU-avgiften. Ett hugg i ryggen på alla som tycker unionen ska hushåla bättre. Inte undra på att L-partiet är på väg ut ur riksdagen. Delvis pga dödskyssar från Bonnierpressen.

Endast en mindre grupp av sammanlagt 27 nationer är nettobetalare, dvs satsar mer pengar än de får tillbaka från unionen. De flesta lever alltså på bidrag från EU. Därför står 22 nationer bakom ett krav om att Holland, Danmark, Österrike och Sverige ska tvingas betala mer. Tyskland – som betalar mest totalt sett – ger de 4 nettobetalarna visst stöd. Sverige är den näst största nettobetalare i förhållande till folkmängden.

Efter Brexit vill nu Kommissionen att budgethålet ska fyllas. Man vill alltså inte anpassa munnen efter Brexit, utan i praktiken öka medlemmarnas insatser. En lång rad länder i syd och öst vill att de som idag betalar mest för unionen ska betala ännu mer i framtiden, så att de själva (de verkliga snåljåparna) ska slippa en ökning, dvs få rätt att bibehålla sina stora penningbidrag.

Utan tvekan drar EU:s 27 nationer åt olika håll politiskt sett avseende inställningen till överstatlighet, invandring, jordbruksbidrag osv. Alltså även när det gäller vem som ska betala kalaset och vem som ska få frikort. Enligt den mänskliga naturens lagar ropar då friåkarna på ökade bidrag från de mer välbeställda. I spetsen för kraven mot de fyra står nationer som Frankrike, Italien, Portugal och Spanien som inte tyngs särskilt av EU-avgifter och alltså tar tillbaka massor av sköna slantar via jordbruksbidrag och andra stöd. Alltså en ren egoistisk politik.

Vi står alltså framför en union utan gemensam politisk inriktning. Många drar åt olika håll. Splittringen inom EU efter Brexit medför att unionen vacklar. En kollektiv hydra som skälver på grund av interna spänningar. Och ändå ska nya pengar satsas efter gamla mindre bra insatser. Många nationer vill få ut pengar från gemenskapen för att sedan vara ifred. Jag, som är mot överstatligheten, förstår intresset av självbestämmande. Men jag menar att splittringen peka på att unionen måste omformas och bantas rejält. Backa klockan tillbaka till ett ekonomiskt samarbete, med gemensam lagstiftning endast i frågor om handel, transporter samt fri rörlighet för medborgare som studerar eller lönearbetar (i ordets reella innebörd).

Det behövs inget låtsasparlament (med två parlamentshus till råga på allt!). Och en avsevärt mindre byråkrati under Kommissionen vore en välgärning. Ett kraftigt bantat antal rättsakter (tvingande lagregler) skulle också göra att EU-domstolen får mindre att göra och begränsat svängrum. Allt medför att politisk makt som överförts från 27 nationer återgår till deras egna parlament, där de hör hemma. Det är hög tid för ingripande reformer innan splittringen övergår i kaos.

Men grundtipset är fortsatt kaos. Siffrorna 22-5 för ökade avgifter (för de senare 5) är dystra. Och med sådana påhejare som mediahuset Bonnier lär det bara bli värre.



Polis och åklagare blundar för hatbrott av unga invandrare.

Uncategorised Posted on sön, februari 23, 2020 14:45:27
Rubriken till en tre sidor lång artikel om rån, hot och piskning. Den unge brottslingen kallas ”Nils”. Fake news?

Det är något märkligt som skett i svenska samhället under senaste decenniet. En storskalig invandring har medfört att ungdomsgrupper bland de nyinflyttade ägnar sig åt systematisk brottslighet, med inslag av våld och hot. Vi följer utvecklingen var dag i svenska medier. Modiga poliser blottlägger ibland den verklighet som medierna mörkar. Och den är just att det rör sig om unga invandrare som rånar, piskar, pinkar på offret och uttalar allvarliga hot. 

Varför sker det nu? Jag litar på polisinspektör Anders Karlsson som i GP häromdagen avslöjat att invandrarungdomar dominerar som gärningsmän. Vi vet alla att invandring inte är något nytt svenskt fenomen. Under 70 års tid har inflyttning skett med regelbundna intervaller. Först  var det i allmänhet fråga om invandring från grannländer (främst Finland) i syfte att finna jobb. Men senare har även inflyttning av ekonomiska och politiska flyktingar från syd- och mellaneuropa förekommit. Okej att en liten del av de då nya i landet ägnat sig åt kriminalitet och blivit en belastning för rätts- och kriminalvården. Men brottslingarna har sällan varit ungdomar. Och kriminaliteten har framför allt inte haft den etniska karaktär vi ser i nutid, dvs urinering, piskning och provocerande rop i stil med ”svennehora” och ”mammaknullare”.  

Ungdomsbrottsligheten har alltså idag fått en ny karaktär och omfattning. Det rör sig om kulturella faktorer hos de unga brottslingarna. Men också om en ny attityd från det offentliga Sverige. Jag tänker på Fredrik Reinfeldts olyckliga ord om att svenskarna måste ”öppna sina hjärtan”.  Denna frikortsproklamation har Stefan Löfven därefter gjort till sin. Signalen är ett välkommen, utan medföljande krav på assimilering eller anpassning. Signalen om den öppna dörren har tillsammans med S-regeringens oförmåga att fixa enkla jobb (via LO och kollektivavtal) fullbordat ett statligt svek mot de som anlänt med frikort i hand. Vilseledandet bottnar också i en skriande brist på bostäder.  

Till saken hör att olika svenska regeringar i förväg varit väl medvetna om vilka nationer som de senaste vågorna av flyktingar härstammat ifrån. En grupp från Afganistan/Iran, en annan från Somalia och en tredje från krigets Syrien. Alltså en bred krets av skilda kulturer. Detta   bör ha signalerat försiktighet hos den svenska statens ledning. Allmänt sett har nämligen en majoritet av de nyanlända med sig i bagaget islamsk religion, låg utbildningsnivå, språklig splittring och erfarenhet av klanernas kultur. Följaktligen saknar de inflyttande kunskap om hur västerländsk demokrati och rättssamhälle funkar.  Alltför många av de inresande har alltså en tung ryggsäck att bära för att inlemmas i Sverige. Det mesta av detta har svenska politiker känt till. Med tanke på den bristande tillgången på jobb, bostäder och adekvat skolutbildning borde man ha dragit i nödbromsen. Men inte. Dörren har varit öppen.  

En del av detta misslyckande syns just i den etniskt betingade ungdomsbrottslighet jag nu talar om.  Sveriges öppna dörr och flödande ekonomiska bidragssystem har givetvis framstått som hoppingivande. Men i verkligheten har det blivit en invitation till positionen som andra klassens samhällsmedlemmar. Särskilt för unga invandrare, som i skolan ställts inför välfärdens klyfta, måste denna erfarenhet vara tuff. Så var det förstås delvis även för invandrarbarn från 1950-talet och några decennier framåt. Men deras kulturella position var en annan. Och även förutsättningar för integration var bättre, dvs möjligheten till jobb, bostäder och skolning. Allt detta motverkade på den tiden uppkomsten av känslor av etniskt hat mot svenska skolkamrater. 

Särskilt två samverkande kulturella faktorer bidrar till att en betydande andel av dagens nyanlända ungdomar lockas till etniskt svenskhat. Islam och klangemenskap. Såväl ursprunget i klaner som den islamska religionen lockar fram en inre gemenskap mot den större yttre kretsen av individer. Och inte bara gemenskap, utan också fientlighet samt ytterst kamp mot fienden. Jag vågar inte påstå att en kampattityd generellt sett främjas genom islamska imamer. Men ändå av flera. Sammantaget är det högst troligt att en gemenskap närts mot ett svikande Sverige och dess invånare. Svenska skolungdomar har därför blivit målet för hatiska känslor på grund av brustna förhoppningar om det goda livet i välfärdens Sverige. 

Jag skriver inte detta för att urskulda de ungdomar som begår de förskräckande dåd jag nyss nämnt. Som framgått vänder jag mig mot en generation av svenska politiker som bär huvudansvaret för eländet. Även mot flera medier som servat dem, se exv dagens bild ovan med citat från SvD. Med statsminister Lövfen i spetsen fortsätter än idag några att sopa problemen under mattan. Att det rör sig om etnisk brottslighet mörkas nämligen. Det är ynkligt. Det rör sig nämligen om hatbrott mot ungdomar just på grund av offrens roll som svenskar. Beklämmande är även gruppen vänsterinriktade ”forskare” som deltar i mörkläggningen.  

Slutligen undrar jag över den svenska rättsapparatens hantering av det etniska ungdomsvåldet. För polis och åklagare verkar det vara tabu att bruka brottsbalkens regler om hatbrott eller hets mot folkgrupp mot invandrare.  Jag är inte ensam att undra över oviljan att lyfta fram varnande exempel bland de hatiska ungdomar jag nämnt. Senast av juristprofessor Mårten Schultz häromdagen i SvD. Ett etniskt färgat hat gör nämligen att lagen ser särskilt allvarligt på våldsbrotten ifråga.

Åklagarnas passivitet är särskilt intressant och allvarlig. Den är nämligen en spegelbild av den politiska elitens syn på ungdomsbrottsligheten. Därför tillämpas brottsbalkens regler inskränkande och i den anda som etablissemanget förespråkar. Detta är inte förenligt med den svenska rättsordningen. 

Torsten Sandström

2020-02-23



Konsten att rigga en klimatkris

Uncategorised Posted on lör, februari 22, 2020 15:15:01

Så här skriver professor em Ingemar Nordin på Klimatupplysningen.se:

Det är inte sant att 97-98 procent av världens klimatforskare skulle vara eniga om att människan hotar Jordens klimat. I tre studier är det bara 0,7 procent, 3,6 procent och 0,5 procent av de först tillfrågade som anser att mänsklig verksamhet har betydande eller avgörande inverkan på Jordens klimat.

De tre studierna visar således att bara få av en större mängd tillfrågade klimatforskare svarar att mänsklig verksamhet (alltså främst CO2) har betydande eller avgörande inverkan på Jorden klimat. Genom att bortse från ett stort bortfall blir det möjligt att tala om konsensus och på så vis rigga en klimatkris. Ingemar Nordin visar hur svarssiffrorna kokas ned i följande figur. Med ”rätt” svar avses märkligt nog därför att mänsklig verksamhet orsakar uppvärmningen.

Genom att den som står bakom enkäten sållat bort svar som man inte gillar eftersträvas det som uppdragsgivaren kallar ”konsensus”. Inte i något seriöst vetenskapligt sammanhang skulle detta anses godtagbart. Talet om konsensus från IPCC är alltså rena bluffen. Jag använder det starka ordet ”bluff” i och med att det rör sig om ett systematiskt vilseledande av allmänheten på global nivå.

IPCC tycks vara ute efter en politisk kontroll av klimatfrågan. Antagligen är det inte bara jag som påminns om påvekyrkans våldsamma kontroll av dogmen om jorden som centrum i universum.



Jämlikhet in absurdum

Uncategorised Posted on tor, februari 20, 2020 15:13:27
Helig, helig, helig är…Bild: SR.

Jämlikhet in absurdum

Upplysningstidens och industrialismens gåvor till mänskligheten är synen på de vuxna individerna som medborgare med lika juridiska rättigheter. Vilken kontrast mot samhällen som baseras på klaner eller på stånd! Därför är demokratin och den juridiska jämlikheten något att värna. Alla läsare vet att det även finns andra jämlikhetsperspektiv. Många är värda att diskutera och kanske hylla. Men inte alla. 

I det svenska välfärdssamhället uppfattas ofta ekonomisk jämställdhet som ett ideal. Alltför stora materiella skillnader brukar leda till spänningar som inte är bra. Men många kloka menar att fullständig ekonomisk likställdhet varken är möjlig eller bra. Hårt arbete, utbildning och ansvar måste nödvändigtvis löna sig. Enskildas möjlighet att höja sitt välstånd är en viktig samhällelig drivkraft – något som det stagnerande Sovjetunionen belyser. Dessutom tenderar i varje samhälle den politiska eliten att sträva efter egna ekonomiska fördelar. Den viktiga frågan om välfärd måste därför tacklas så att individer med svagast position inom rimlighetens gränser måste ges ett stöd från det offentligas sida.

Det sista sagda leder till slutsatsen att alla jämlikhetsprinciper måste tillämpas med förnuft. Så sker för övrigt i flertalet av västvärldens samhällen. Inte ens alla människor ges samma juridiska rätt. I alla stater finns åldersgränser som medför att barn inte ses medborgare i den meningen att de har rösträtt eller rätt att bestämma över sin ekonomi eller ställning inom familjen. Den enkla förklaringen är att det (än så länge) anses orimligt att ge barn medborgerliga rättigheter. Jag menar att ett gott samhälle på liknande vis alltid måste pröva om ett jämlikhetskrav är befogat från sociala och ekonomiska utgångspunkter. I flertalet nationer diskuteras avvägningar av detta slag öppet och kritiskt. Det är sunt, enligt min mening. 

Min poäng med denna text är Sverige avviker från detta ideal om nödvändigheten av en öppen och kritisk diskussion i jämlikhetsfrågor. I vårt land har nämligen likhetsdogmen utvecklats till en helig ko. Banne den som vågar ifrågasätta olika minoritetsgruppers krav på likabehandling. Kritiska synpunkter mot likhetsprincipen är med andra ord tabu, även om argument mot skapandet av exakt likhet ibland kan tyckas högst rimliga från ekonomisk och social synpunkt sett. Bara själva ifrågasättandet av likhetsnormen anses som ett allvarligt övertramp. Följden blir en anklagande min och ord i stil med att ”alla människor måste ha rätt till samma liv och välfärd”. Eller att ”alla människor är lika värda”.  Därmed brukar fortsatt diskussion tvärt upphöra i vårt land. 

Jag menar att detta tabu medför att Sveriges positions som välfärdsnation faktiskt hotas. Att alla vuxna har samma juridiska rätt innebär inte att de har samma värde för samhället. Så är exv en skötsam individ mer värdefull än en vanebrottsling. Vidare kräver välfärd alltid hushållning, något som i sin tur medför att en kritisk diskussion alltid måste föras om rimligheten i användningen av offentliga medel. Den nation som inte hushållar är dömd att sacka efter som distributör av ekonomisk och social välfärd. Detta känner många politiker till. Men jämlikhetsdogmatiken i vårt land är så stark att få offentligt vågar säga mot.   

Nu undrar förstås många läsare vilka exempel jag tänker på när det gäller jämlikhetsmissbruk. Jag tänker på olika likhetsinsatser på beställning från olika minoritetsgrupper. I åtskilliga fall offras nämligen enligt min åsikt offentliga medel på jämlikhetens heliga altare.    

Först tänker jag på lagen om stöd och service till funktionshindrade, LSS.  I lagtexten spikas målet om främjande av ”jämlikhet i levnadsvillkor och full delaktighet i samhällslivet”. Idag ges därför omkring 15.000 personer (0,5 promille av befolkningen) c:a 28 miljarder kronor i LSS-bidrag. Jag anser givetvis inte att bidragen ska slopas rakt av. Men det rimliga i att i lag gräva ett sådant slukhål i statens budget måste starkt sättas ifråga. ”Full delaktighet” är för övrigt inte möjligt. 

Gigantiska skattebelopp förloras också på en ohämmad statlig satsning på att såväl den offentliga som privata arbetsmiljön måste anpassa till handikappade, oavsett om det på arbetsplatsen ifråga finns någon individ i behov av stöd. Den politiska motiveringen är att en beredskap måste skapas för allas delaktighet i arbetslivet. Det statliga Arbetsmiljöverket ska numera verkställa denna kostsamma offerceremoni, där andra tvingas betala. Än en gång är jag kritisk till själva principrytteriet. Och till tron på en kostnadskrävande byråkratis välsignelse. Däremot kan en prövning av ett vettigt stöd i individuella fall vara rimligt. 

Samma ståndpunkt har jag till det generella och storskaliga slöseri som sker i Boverkets regi. Nu gäller det handikappanpassning av svenska bostäder. I och med att planerna inte tar sikte på enskilda individers behov utan på minoritetsgruppens allmänna behov (i förebyggande syfte) är den givna följden att redan mycket höga svenska byggkostnader späs på med gigantiska belopp totalt sett. Detta syns minsann i den planbestämda bostadsbrist som härjar vårt land.  

I dagarna diskuteras två ekonomiskt mindre spektakulära jämlikhetsprojekt, som båda tydligt belyser det svenska samhällets allvarliga dilemma. Det ena är ett kraftigt ökat antal operationer av unga med diagnosen könsdysfori. Alltså oroliga ungdomar som lockas till förhastade könsoperationer. Mängden oåterkalleliga ingrepp riskerar att skapa en framtida kris liknande exv de om tvångssterilisering och fosterhemsplacering i förfluten tid. Det andra exemplet rör skolmaten. Det har i dagarna visat sig att elever med krav på specialkost kan tvinga ett skolkök att servera omkring 18 olika menyer var dag. Är detta verkligen rimliga välfärdssatsningar? Tydligare kan politikernas rädsla för likhetstabut inte presenteras!

De onyanserade svenska jämlikhetsdogmerna riskerar som sagt att välfärden hotas i grunden. Med det menar jag uppkomsten av brist på offentliga resurser till vård, skola, bostäder, integration, brottsbekämpning osv. Till synes gränslösa satsningar på minoriteters rätt skapar en allt tydligare motsättning till majoritetssamhällets stora behov. Därför är det hög tid att sätta den heliga jämlikhetens ko på bantningskur. Framför allt måste en fri diskussion tillåtas om rimligheten i olika minoritetsgrupper krav på samhällsstöd. Här lägger än en gång PK-ismen hinder i vägen! Det gör också politikernas syn på folket som mjölkkossa för ständigt höjda skatter. 

Torsten Sandström

2020-02-20 



Rapport från Absurdistan

Uncategorised Posted on ons, februari 19, 2020 22:31:30

I kvällen Uppdrag granskning (UG) behandlades bostadskrisen, med fokus på trakten kring Ludvika. Detta med anledning av två privata fastighetsbolags uthyrning av bristfälliga kåkar. I dem bodde framför allt invandrare utan jobb, men även arbetslösa svenskar. En mycket dyster social bild av Sverige. Det genomreglerade fattighuset. Alla levde på social-. och bostadsbidrag. Ansvaret för skeendet övervältrades framför allt på M-kommunen Täby, från vilken många anvisats bostad i Ludvika.

Men att fokusera på olyckliga hyresgäster i Ludvika ger en förvriden bild, enligt min mening. Så här motiverar jag detta i punktform.

  • Massinvandringen har triggats och godtagits av framför allt S-partiet.
  • Bristen på bostäder sedan länge likaså, genom en hyresreglering som gör byggande av hyresrätter olönsamt (och svartkontrakt lönsamma). Dessutom har Boverkets ständigt fördyrande byggregler gjort nybyggande minde intressant.
  • S-partiets samspel med LO har stoppat specialavtal (eller lagregler) om temporärt låga löner för okvalificerade invandrare i behov av jobb samt vilja till försörjning utan bidrag.
  • Enligt samma mönster har beredskapsliknande jobb länge motverkats, dvs sysslor för att hålla landet igång med gatu- och vägstädning, röjning av sly, miljösanering mfl arbeten av samhällsnyttig karaktär. Arbeten som kunnat bidra till försörjning utan bidrag (eller med mindre).
  • På grund av bidragssystemens generösa utformning blir arbeten av detta slag mindre attraktiva varför motivationen att slippa arbeta gynnats. Bidragspraktiken börjar likna medborgarlön!
  • Ny invandring av omkring 20.000 planeras under 2020, så att problemen därför kommer att förvärras.
  • Krisen har stegrats medan svenska Sida under tiden betalat flera tiotals miljarder till utlandet för att fylla ett kontraproduktivt 1%-mål.

Det svenska samhällets problem är alltså självförvållade. Under många år har politikerna fört en felaktig politik. De har alltför länge låtit bli att ta itu med nationens strukturella politiska problem.

Att detta händer i Absurdistan är knappast förvånande.



Lyckligt systemfel

Uncategorised Posted on ons, februari 19, 2020 10:13:15

Den svenska tanken om ett alkoholmonopol är egentligen fel. Monopol medför som regel begränsad tillgänglighet och högre priser. Klart att det vore praktiskt att kunna köpa vin i livsmedelsbutiker och enkelt köra hem flaskorna.

Men min erfarenhet av franska stormarknaderna är inte helt uppmuntrande. Och då talar jag om jättevaruhus. Ett mycket brett utbud franska viner förstås. Men bara strunt vad gäller andra nationers goda viner exv grannlandets Italiens.

För den som gillar ett brett sortiment av framför allt vin funkar Dent svenska monopolet väl. Systembolaget har i sina led mycket kunniga vinköpare anställda. Bolagets storlek och därmed förmåga till köp av stora partier medför hyfsat låga priser. Och som sagt är bredden på utbudet i butikerna strålande.

Så även om det svenska monopolet i teorin är ett systemfel är det i praktiken ett lyckligt sådant. Det gäller att ta vara på de av samhället organiserade glädjeämnen, anser jag.



Ödesstund för S-partiet

Uncategorised Posted on tis, februari 18, 2020 16:16:04
Ett ögonvittne avslöjar i GP en sanning som är synnerligen obehaglig för de vänsterliberala och BRÅ.

Med näbbar och klor försöker flera i S-partiets ledning att under mattan sopa fakta om klanernas brottslighet i storstäderna. Löfven pratar om att de är offer. Andra gråter över deras sociala bakgrund. Och många av landets universitets- och högskolekriminologer fungerar som deras back upp.

Ingen av dem lägger fakta på bordet och sjunger ut! Jag och många andra bloggare har försökt framföra motargument. Men etablerade medier tror tyvärr bara på en enda förklaring: den politiskt korrekta.

Idag publicerar den frispråkiga GP en text av polisinspektör Anders Karlsson, som lugnt och sansat ger sin bild av den problematik han möter till vardags. Bilden är helt annan än S-partiets och dess medlöpares. Polischefens förklaring är i korthet att en storskalig invandring misslyckats på grund av en urusel integrationspolitik.

Det är något stort och mycket bra att en högt uppsatt polis öppnar sin mun och säger det som en stor del av svenska folket i och för sig redan förstått. Det läggs med andra ord ett viktigt papper på bordet. Läs själv vad Anders Karlsson skriver.

https://www.gp.se/debatt/förnedringsrånen-är-en-konsekvens-av-för-stor-asylinvandring-1.24175270

Texten innebär en katastrof för regeringen. Nästa steg i utvecklingen brukar bli att S-medierna med DN i spetsen hånar budbäraren av den obehagliga sanningens budskap (om den inte helt sonika förtigs förstås). Dessutom kommer vanligtvis alla internetmedier och bloggare att få ytterligare ovett för vad de skriver. Och så tillsätter kanske (efter lång tid) BRÅ en vinklad utredning, som visar att den officiella och politiskt korrekta bilden i huvudsak är korrekt. Så funkar nämligen det svenska legitimeringssystemet.

Jag tror ändå att vågen av ungdomsrån – tillsammans med en i övrigt fullständigt misslyckad kriminalpolitik – kommer att bli ett sänke för Löfvens kvotering, förlåt regering. Det är bra. Men i sanningens namn delas hans ansvarar Alliansen och V-partiet. Läs vad Anders Karlsson skriver om den svenska straffrättens år av smeksam behandling av allvarliga brottslingar, av vilka merparten alltså har invandrarbakgrund.

Även om totalts sett få invandrare procentuellt ägnar sig år brott, så kommer antagligen varje grupp om 1.000 nyanlända att på sikt medföra omkring 25 ungdomskriminella. Nu planerar Migrationsverkar för en invandring 2020 på omkring 23.000 personer. Det innebär ett tillskott av c:a 500 framtida ungdomsbrottslingar enbart på grund av invandringen. Om inte regeringen och de andra i JÖK-boet snabbt drar i nödbromsen.

Torsten Sandström

PS! Ser tyvärr att GP numera valt att enbart låta prenumeranter ta del av texten. Kanske kommer den ändå att dyka upp på internet?



Frihet är det bästa ting…

Uncategorised Posted on mån, februari 17, 2020 11:48:01

Biskop Tomas ord från 1400-talet klingar ännu skönt. Då var den stora frågan en bred svensk samhällskamp mot kungliga övergrepp. Kungens fogdar skinnade bönderna och pengarna användes i allmänhet för danska intressen. Idag är huvudfrågan enligt min mening liknande. En svensk politisk klass – framför allt en S-märkt sådan – beskattar folket över öronen samt använder deras pengar till stora internationella projekt med svag anknytning till inhemska behov. 

För mig som driver en blogg mot svensk politisk korrekthet blir frihetsvisan härlig sång. PK-ismen fungerar nämligen som elitens ideologi mot sina kritiker. Även om biskop Tomas manövrerade med försiktighet vågade han ta ställning för maktens kritiker. Nutidens prästerskap håller däremot på med en bibelöversättning till journalisternas PK-språk. 

Den nutida svenska ofriheten syns framför allt på tre plan. Låt mig berätta. 

Totalitära ideologier särbehandlas. Vi lever i en tid då vi kan dra tydliga slutsatser om 1900-talets totalitära ideologier. Såväl kommunismens som nazismens framgångar hade en klar koppling till djupa politiska och nationella konflikter. Utan första världskriget hade ingen av de två hemska ideologierna vuxit sig stark. Såväl Lenin som Hitler surfade på krigets utveckling respektive konsekvenser (fredsfördraget i Versailles för Hitlers del). I kampen för att vinna det andra kriget sökte såväl Stalin som Hitler efter syndabockar. Båda två lät därför kommendera fram ett hänsynslöst mördande av oskyldiga människor. I Sovjet på grund av att medborgare ansågs motarbeta kommunismen. I Tyskland främst på grund av ras. Till saken hört att många fler miljoner utplånades av Stalin –  och senare Mao – än i Hitlers förintelseläger.

Frågan är vilken aktualitet det som inträffade då har i dagens Sverige mer än 70 år senare. Jag pläderar absolut inte för glömska. Men jag vill peka på den särskilda historiska kontext som nyss nämnts. Och så tänker jag på dagens partipolitiska samtal. I vårt land får nämligen V-partiet klappar på axeln från såväl S-partiet som många av landets journalister. V-partiets ungdomsförbund hyllar i sina stadgar ännu kommunismen. Däremot smutskastas SD-partiet av samtliga vänsterliberaler. Både V och SD har sina historiska rötter i situationsbundna totalitära ideologier. Men enbart det ena partiet anses samhällsfarligt i dagens Sverige.

Globalismen ses som en naturlag. Flera svenska politiska partier har bestämt sig för en politik som innebär att väljarnas fokus ska vändas från den svenska vardagen för att i ställe riktas mot utlandet. Framför allt till stöd för fattiga och förtryckta folk. Det pläderas även för allt större satsningar på stora internationella organisationer, som EU och FN. Jag är mot svensk isolationism. Däremot vill jag se en svensk nyttokalkyl. Sidas satsningar måste ske med måtta – inte med procentmål – samt med hänsyn till att pengar behövs för svenska behov inom vård, skola, bostäder, försvar osv. Vidare är en tydlig balansgång nödvändig så att politisk makt inte slussas i främmande händer i Bryssel, NewYork, Genève eller på annat håll.  

Furstar på biskop Tomas tid ville förmå folket att bortse från sina egna problem. Tanken var att skymma främmande makters hot mot svenska intressen. Men det lyckades inte alltid. Under några decennier av bondeuppror verkade allmogen för svenska nationella intressen. Även idag använder den svenska politiska klassen globalismen som ett slags lockbete. Det låter så generöst och vackert att att tala om en gränslös världs behov. Diffusa och svepande ord bäddar för att riksdagens maktställning utarmas och politiska beslut förs över till personer utomlands. Till makter som inte utses i allmänna val. Liksom på biskop Tomas tid rör det sig om en utarmning av gamla sedvänjor om svensk nationell kontroll av landets egna resurser.   

Orsakerna till klimatets uppvärmning mörkas. Vid sidan om globalismen finns ett annat fett lockbete för att vända svenska folkets blickar från nationens brister i välfärden. Jag tänker på den klimatångest som odlas av svenska politiker och medier. På kort tid har en fullständig paranoia brutit ut rörande utsläpp av växthusgaser. Varje ord och resa som en 16-årig skolflicka företar sig betraktas som vetenskapliga bevis. Däremot vill landets makthavare och medier inte ens nämna kritiska argument från många hundra forskare från skilda discipliner. En fullständig tystnad råder om FN-organet IPCC:s politisering av klimatdebatten.  

Tids nog kommer de klimatpolitiska överdrifterna sannolikt att blottläggas. Det svenska folkets systematiska vilseledande kommer då att medföra en reaktion. Bäva månde landets miljötalibaner!

Den gemensamma nämnaren i de tre frågor jag lyft fram rör försök att vilseföra allmänheten för att bevara den politiska makten i den politiska klassens händer. Det jag säger kan låta konspiratoriskt. Men varför är politiska sammansvärjningar idag mindre troliga än de var på biskop Tomas 1400-tal?  Därför är det rimligt att anta nationens väljare förr eller senare tröttnar på dagens politiska elit. Det blir nog inte fråga om ett uppror som förr med yxor och armborst. Men eliten kan komma att avlägsnas i ett allmänt val. Bara tillräckligt många ställer upp och sjunger en frihetsvisa till det öppna samhällets lov. 

Frihet är det ädlaste ting, som sökas må all världen kring…

Torsten Sandström

2020-02-17



Wiman är sanslös

Uncategorised Posted on sön, februari 16, 2020 17:10:04

DN:s kulturchef agerar fullständigt hysteriskt. Kolla rubriken ovan. Den tar sikte på några personer som kallas klimatförnekare och getts plats på GP:s ledarsida. Läs rubriken ovan om vad Wiman påstår!

Jag har på senare tid lagt ned en hel del tid på att läsa in mig på vad Klimatupplysningen.se skriver om jordens uppvärmning. Liksom beträffande FN:s klimatpanels (IPCC) utsagor räcker inte är min vetenskapliga kompetens för att bedöma om det som sägs är sant eller inte. Detta är grunden till min skepsis till IPCC:s kategoriska påståenden. Då ord står mot ord måste jag förhålla mig avvaktande. Därför dras jag till motståndarlägret som lanserar en lång rad av argument som talar mot att människan, dvs CO2-utsläpp, bär huvudansvaret för planetens uppvärmning. Enligt min åsikt är skepsis den riktiga slutsatsens vetenskapsteoretiskt sett.

Men vad gör Wiman? Han predikar hatiskt för CO2. Jag har inte läst en rad där han försöker stapla vetenskapliga fakta och väga dem mot varandra. Hans agerande är rabiat ovetenskapligt. Rader av politiska påhopp och kränkande uttalanden. Det är faktiskt rätt att tala om skandal.

Det som står i rubriken slår alltså med kraft tillbaka på Wiman själv. Att han av DN tillåts syssla med denna långvariga pajkastning är förunderligt. Min enda förklaring är att CO2 utnämnts till joker i ett pågående globalt politisk kortspel. Med detta trumfkort vill vänsterliberalerna vinna folkets gunst. Målet är att befästa makten. I det politiska spelet agerar FN som härförare. Svenska politiker och medier är kompanichefer. Och Wiman tillhör fotfolket.

Även om den menige Wiman inte förstår det så agerar han för att V, S, Mp, C och L fortsatt ska ta hem spelet om makten över Sverige. Därför tillåts han skriva vilka stolligheter som helst. Bara det skrämmer läsarna så att de rättar in sig i det politiska ledet. Historiskt sett har den typen av propagandister ställt till mycken skada. Det är sorgligt att två av bonnierkoncernens flaggskepp – DN och Sydsvenskan – fallit så lågt. Men heder åt GP!

Torsten Sandström

PS! här är länken till den GP-artikel som verkar ha gjort Wiman blindgalen. Den är skriven av Göteborg kommuns tidigare miljöchef Göran Värmby och ger ett sakligt och öppet intryck.

https://www.gp.se/ledare/dags-för-mer-realism-i-klimatfrågan-1.23553979



Inte liberalismens fel – utan liberalernas

Uncategorised Posted on sön, februari 16, 2020 12:18:32

På twitter skrev för några dagar sedan Payam Moula som följer. Han är chefredaktör på den socialdemokratiska idétidskriften Tiden:

”Den moderna liberalismen, som är näringslivets påhitt, har spridit sig som en cancer. Sjukdomen förpestar våra samhällen och har även nått arbetarrörelsen. Nu ska den utrotas”.

Författaren till dessa ord är helt ute och reser. Det svenska S-partiet har alltid byggt sin politik stående med ena foten i ett liberalt marknadstänk. Nu har politiken slagsida åt det liberala hållet. Men knappast av fri vilja från S, utan enbart för att behålla regeringsmakten. Att Payam Moulas ord är motsatsen till ett liberalt frihetstänk är uppenbart, då han talar om att ”utrota” andras politiska program. Alltså en vänstertotalitär attityd, som gör ett öppet samtal omöjligt.

Dagens liberaler har utvecklat sin ideologi till en sammansmältning med S-partiets program om ett kontrollsamhälle. Ett auktoritärt samhälle där yrkespolitiker tar från de rika för att försörja sig själva och en månghövdad och improduktiv byråkrati. Visst är parollen ”välfärd” och bidrag slussas också hit och dit. Men svenskarnas välfärd kräver omkring 10-20 % mer skattepengar än den danska på motsvarande nivå. Förklaringen är det offentliga slöseri som dagens liberala politiker är med om att driva fram.

Nutiden svenska ”liberaler” bedriver alltså inte längre liberal politik. Den klassiska liberalismen är marknadens och individualismens ideologi. Här finns en skepsis mot statliga ingripanden och en avsky mot ”den starka staten”. Den klassiska ideologin är kryddad med välfärdslösningar. Statlig styrning godtas för att skydda individen mot marknadens destruktiva inslag. Och en hel del sådana dysfunktioner finns. Men målet var i begynnelsen att ge människornas frihet och att låta dem välja så långt som möjligt. Framför allt skulle statligt förmynderi undvikas. En sådan beskrivning av den klassiska liberalismen kan även jag anamma.

Så, problemet är inte liberalismen som sådan. Däremot är de nya liberalerna på fel väg. De marscherar i praktiken till kollektivens kampsånger. Alltså vandrar de i riktning mot Payam Moulas tänkande. Dessutom stödjer dagens liberaler en regering som är befryndad med Moulas. S-partiet finansierar nämligen hans arbete.

Nutidens liberaler förlorar alltså på eget grepp, genom att krama S-partiet under en valperiod. Inte undra på att L-partiet är på väg att utraderas. Med stöd av framför allt DN/Sydsvenska marscherar de käpprakt mot undergången. Jag har inget emot detta, även om jag med viss sorg tänker på mina föräldrars stolta Folkparti.

Torsten Sandström

2020-02-16



Naiva bonniermedier!

Uncategorised Posted on sön, februari 16, 2020 00:38:15

Så här ropar Sydsvenskan ut i dagens rubrik: ”Xi försökte stoppa virusspridning 7 januari”. Bilden visar diktatorns välvilliga förutseende. Det vill säga hans påstått tidiga kamp mot viruset.

Nu, två månader i efterhand, försöker Xi plocka billiga politiska poäng. Och Sydsvenskan nappar direkt. Plötsligt förvandlas rädslan för coronaviruset till en kinesisk politisk manifestation. Ordförande Xi förutsåg katastrofen redan vid årets ingång. Påstående lurar nog en och annan kines. Och idag ska skånska läsare bedras.

I min röda ungdom läste jag Peking Review. Då hyllades varje vecka ordförande Mao, som allvetande förde Kina till en allt större katastrof med våldsam död. Nu är strategin något annorlunda., men ändå propagandistisk. Jag trodde inte att jag skulle få uppleva något liknande år 2020 i en svensk dagstidning.

Men det är sannolikt fråga om fake news. Fotot är arrangerat i nutid. Enligt bonnierpressen är det bara högernationalister som sysslar med fake news. Så fullständigt fel de har!



Vad gör Björn Wiman?

Uncategorised Posted on lör, februari 15, 2020 14:36:27

Klimatdebatten rör mycket viktiga frågor. Vi måste alla värna miljön. Och därför motverka giftanvändning, bilavgaser, havsutsläpp och slöseri med ändliga oljeprodukter. Det gäller att hushålla med såväl den fysiska miljön som med skattepengar.

Framför allt måste klimatfrågan diskuteras allsidigt, seriöst och utan skygglappar. Alltså, upp med alla argument på bordet! Tyvärr har DN valt en annan linje. Tidningens kulturchef har intagit en ledande roll i spridandet av den nuvarande klimathysterin. Just valet av en kulturskribent till uppgiften visar att seriositet inte efterfrågas. Varför inte låta någon med naturvetenskaplig kompetens sköta denna grannlaga uppgift? Valet av Wiman tyder faktiskt på att en politisering av frågan är avsedd.

Men i dagens tidning tycks Wiman utöva självkritik. Det är kanske svårt att tro, men bilden ovan är från tidningen. Vi får se honom på foto såväl stående som hukande med huvudet i sanden.

När han väl drar upp knoppen igen kanske det är dags att berätta om att det finns olika vetenskapliga läger i klimatfrågan. Alltså inte bara CO2-hysterikerna. Det är dags att presentera olika vetenskapliga grupper vid sidan om det politiska organet IPCC, som startats av Al Gore. Med ögonen uppe ur sanden gäller det att använda båda. Alltså inte bara det som vänsterliberaler brukar.



Häxjakt på Lunds universitet

Uncategorised Posted on lör, februari 15, 2020 12:04:55

Idag blev jag riktigt förvånad. Och glad. Läste nämligen en bra artikel av Per Ewert i webbtidningen ”Världen idag” Efteråt ville jag ta reda på vilka som står bakom tidningen. Det visade sig vara en fristående organisation med anknytning till KD. Det är intressant att kristna människor idag inte bara intresserar sig för egen dogmatik, utan också av kritik av farliga ideologiska mönster.

Artikeln handlar om ”Ansvaret för häxjakt på våra universitet”. Ett tema som flera svenska skribenter lyft, framför allt Ivar Arpi på SvD, men även jag själv på denna blogg. Här nedan följer många kloka ord. Läs gärna och fundera.

https://www.varldenidag.se/ledare/ansvaret-for-haxjakt-pa-vara-universitet/reptaA!qIjJbBAr9MWKkxbs7rQA/

Med tanke på all uppmärksamhet de senaste åren bör Lunds universitets ledning ta sig en rejäl funderare över hur organisationen ska agera för att bibehålla sitt rykte som fri förmedlare av kunskap. Det är hög tid! Svårigheten är förstås den svenska staten och S-partiets avsikt att bestämma åsiktsbildningen. Och alla andra smidiga och ”rätt” tänkande personer i universitetets styrelse och ledning.

Torsten Sandström



Ska ett barn styra klimapolitiken?

Uncategorised Posted on fre, februari 14, 2020 22:39:58
Se Klimatupplysningen.se för nämare dokumentation!

Jag hör ikväll på tevenyheterna hur Greta T upprepar tjatet om att politikerna sviker ungdomen och för en politik i strid mot vetenskapens rön. Samma budskap presenterar svenska medier vecka efter vecka, dag efter dag. Ju fler gånger det upprepas desto starkare blir förstås allmänhetens tro att orden är sanna. Så vill nämligen medierna ha det. Så har alltid propagandister valt att agera.

Det förfärliga är att sakfrågan fullständigt hamnat i bakgrunden. Ingen från de stora mediehusen talar nämligen om de olika vetenskapliga läger som finns rörande uppvärmningens orsaker. Medierna upprepas bara hyllningarna till IPCC, dvs FN:s klimatpanel. Problemet är att det finns en bred grupp vetenskapsidkare som har motsatta åsikter. De menar att IPCC är ett politiskt organ med handplockade ledamöter, av vilka många inte ens sysslar med forskning om solen, atmosfären eller annan naturvetenskap, som rör luften, vindar och vatten på vår planet.

Idag lyssnar alla endast på ett barns rop från mediernas tribun. I stället för att anordna en stor vetenskaplig konferens där olika läger tillåts mötas för att öppet vädra sina argument. På så vis tillåtas alla att lyssna till, dokumentera och sprida deras olika förklaringar till uppvärmningen. En sådan konferens är enkel att arrangera och tusenfalt viktigare än att lyssna till Greta T:s mekaniska upprepande av det hon blivit lärd att säga. Det vill säga IPCC:s ord.

En synnerligen handfast början är att undersöka hur IPCC har satts samman. Redan idag finns fyllig kritisk information om detta på internet, uppgifter som svenska medier konsekvent mörkar. Svaret rörande valet av IPCC:s ledamöter blir påtagligt genant för dem som menar att konsensus råder inom naturvetenskapen.

Allt tyder däremot på att konsensus råder inom etablerade politiska CO2-kretsar. IPCC har nämligen formats för att det ska se ut som konsensus uppnåtts. FN önskar nämligen ha en fast hand över klimatfrågan. Här finns nämligen mycket politisk makt och stora pengar att hämta. I vårt land har FN status som Guds representant på Jorden.

Min inledande fråga om ett barn ska styra klimatpolitiken bör utvidgas. Ska medier, politiker och FN styra vår framtida klimatsyn?



Politiker ska inte sköta banker

Uncategorised Posted on fre, februari 14, 2020 22:07:23
Sossarnas bank krisar av naturliga skäl

Svenska folket har en S-regering som inte klarar sin uppgift. Problemen bara väller fram på alla möjliga olika håll i landet. Och inget sker för att stoppa förfallet. Regeringen ligger ständigt några år efter med besked om tänkbara lösningar. Oftast beroende på att nuvarande reglering har S själv hittat på. Ska vi tro att syndaren själv är bäst lämpad att reformera?

Samma scenario syns rörande Swedbank som är S-och C-partiets gamla banksamverkan (några minns kanske när de regionala Sparbankerna och Föreningsparbanken gick samman i nuvarande Swedbank?). Det rörde sig om fackförenings- och bondepampar som vill låtsas att de kan driva bankrörelse (och förstås uppbära arvoden för detta). Alltså personer som är utsedda i val med tydliga politiska förtecken. Bolagsverksamhet kräver däremot vana av affärer, utbildning, erfarenhet, ansvar och frihet från olika bindningar till icke-kommersiella intressen. Allt detta saknas normalt hos politikerna bakom Swedbank.

Swedbank har en fd statsminister som ordförande. En sosse som VD (med bakgrund i Folksam) och en historik proppfull av politruker med olika namn. Inte undra på att bankens krisar. Idag klarar man inte ens IT-verksamheten! Det rör sig om samma oförmåga som nationen lider under nuvarande katastrofala S-regering.

Om du är kund i Swedbank blir mitt råd. Klipp av dagissnöret. Sluta tro på S-partiets propåer om det kan sköta andras affärer. S-partiets tid är ute. Med andra ord: byt bank!



Värdegrund eller civilkurage?

Uncategorised Posted on fre, februari 14, 2020 16:05:39
Tack Robert Toth för bilden!

Den 14 februari – alla fria hjärnors dag – är det dags angripa ännu en svensk helig ko: värdegrundstänket. Vad är förklaringen till att Sverige utvecklats till värdegrundens förlovade land? Som bekant har varje myndighet sin förteckning över hur kommunens personal förväntas uppträda. Och storföretagen excellerar i plakat som anger vilka egenskaper som anses ”hållbara” och därför måste främjas.

Jag har själv vid en avslutningsceremoni på Lidingö för tio år sedan hört lärarna sjunga skolans ”Värdegrundsvisa”. Alla föräldrar stod i givakt. Till bilden hör att majoriteten boende i kommunen röstar på M-partiet.

Varför måste tämligen självklara beteenden tecknas ned och högtidlig presenteras som viktiga förhållningsregler? Kan man inte längre räkna med att nationens medborgare själva inser hur de normalt bör uppträda? Fungerade landet sämre förr då liknande rättesnören inte sattes på pränt eller spikades upp på anslagstavlor? Var människorna på den tiden kanske mer kunniga och skötsamma, i motsats till idag?

Jag tror inte att framväxten av värdegrundshysterin har något att göra med existensen av problem inom de olika verksamheter som förhållningsreglerna tar sikte på. Förklaringen är en helt annan. Det handlar helt enkelt om ett krav på social och politisk kontroll från samhällets eliter. Historien visar nämligen att liknande påhitt tidigare förekommit. Man behöver bara gå omkring hundratrettio år tillbaka i tiden för att stöta på husförhör där landets präster tvingade menigheten att rabbla katekesen.

Efter att kristendomen förlorat greppet över nationen gör nya furstar anspråk på kontroll. Jag har tidigare skrivit om den generalplan som S-partiet sedan 1930-talet utvecklat för landets politiska styrning, via arbetarrörelsens många olika satellitorganisationer. Genom en mångfald paroller om kollektivens makt – samt via väl besökta möten och studiecirklar – spreds det propaganda och utövades kontroll av folket. Här fanns i och för sig ett nyttigt hyllande av det medborgarskap, som tillkom varje enskild inom kollektivet. Publiken uppmanades ta tillvara sina medborgerliga rättigheter. Dåtidens skola meddelade en liknande uppfostran, med krav på flitiga studier för avancemang in i meritokratins gyllene samhälle.

Det kan knappast ha gått någon förbi att S-partiet – liksom tidigare kyrkan – idag har förlorat greppet över Sverige. Men fortfarande lever arbetarrörelsens kollektiva kontrollideologi kvar. Och lydnaden sitter ännu hårt i många svenskars själar, även om de inte längre går på fackmöten, studiecirklar, föreningsstämmor osv. Men de röstar inte heller lika ofta på S-partiet, som sedan 1970-talet stegvis förlorar röster och politisk inflytande. Men ändå har partiet på ett fräckt vis klamrat sig fast vid makten i minoritetsställning.

Saken är nämligen den att ingenting är farligare än ett skadskjutet vildsvin. Eller för Sveriges del en S-förmyndare som håller på att förlora sina myndlingar. Därför stegras kontrollbehovet. Och så utgår det påbud om att värdegrunder måste spikas upp över hela landet. Ett lydigt svenskt folk gör fortfarande som S-partiet vill. Märkligt nog deltar även andra partier per automatik i hukandets rörelse. Den som omyndigförklarats brukar normalt förhålla sig undergivet.

Existensen av dokument med värdegrunder förklaras alltså av att eliten inte längre litar på landets medborgare. De tilltros inte förnuft och omdöme. En värdegrund ska tala om för dem att något osynligt men heligt subjekt ovanför dem bestämmer. Dessutom underhåller värdegrunder en rad delvis omstridda politiska ideal i nutiden. På så vis önskar den politiska klassen styra folket i den riktning överheten önskar, så att makten permanentas. Alltså blir globalism och klimatskräck en del av de teser som spikas upp landet runt. Vad är effektivare än att anställda på landets myndigheter, företag, skolor osv själva deltar i kontrollen genom att vara med vid reglernas utformning? På så vis får värdegrunderna en helt annan legitimitet än äldre tiders katekeser och mötesbeslut inom facket, ABF och kooperationen.

I min värld behövs inga publika pekpinnar med politiskt eller moraliskt innehåll. Sverige har sina lagar och sedan länge en mångårig skolplikt. Och enligt lag är det föräldrarnas ansvar att uppfostra sina barn. Så låt människor bestämma själva den moraliska färdriktningen. Låt dem fundera fritt och ta ansvar för sina egna val i livet. Om storebror spikar upp regler är det för att behålla den politiska makten. Svenska folket måste sluta huka inför politiker med en egen agenda.

Varför litar inte nationens politiker på enskildas civilkurage? Så här definieras begreppet i Wikipedia: Att ha civilkurage innebär att ha mod att stå för sin mening även när det innebär en personlig risk, förmågan att stå för sina värderingar, trots vetskap om öppet eller latent motstånd från omgivningen. Civilkurage blir på så vis ett hot mot S-partiets vilja att permanenta ett kollektivt betongsamhället. Genom värdegrundsarbete ska självständigt tänkande brytas ned.

Därför gäller det nu att släppa S-partiets dagissnöre. Visst ska man lyssna på andra. Men alla måste ständigt uppmanas att själva fundera och inte ta storebrors budskap för givet. Som medborgare i Sverige har du rätt till detta. Däremot har staten ingen rätt att tala om vad du och jag ska tycka om politik och andra värderingsfrågor. Jag menar därför att utfärdandet av plakat med värdegrunder strider mot medborgarnas tanke- och åsiktsfrihet.

Torsten Sandström

2020-02-14



SvD driver feminism

Uncategorised Posted on fre, februari 14, 2020 12:20:29
SvD är med på enkelspåret…

Så här ser en rubrik ut i dagens SvD rörande en ny film:

Kastar ut maken – franska filmsuccén är ljuvlig

Okej, att det rör en recension. På dem kan inga sakliga krav uppenbarligen ställas. Men ändå är rubriken satt för att provocera manliga läsare och kanske glädja ett fåtal kvinnliga. S-partiet driver officiellt en feministisk politik. Det gör däremot inte SvD ännu. Men väl inofficiellt. Könskampen pågår varje dag. Ett fett statsbidrag ger luft åt systematiskt mansförakt.

Landets medieexperter lägger pannorna i djupa veck för att förstå de traditionella mediernas kris. Lägg av med det! Kolla i stället vad som skrivs och sägs i tidningar och radio/teve. Vem som helst kan se och höra att en feministisk och vänsterinriktad kår av journalister framför åsikter som bara omfattas ev en mycket liten minoritet i Sverige. F! erövrade blott 0,46 % av rösterna i senaste riksdagsval. Avvikelsen från majoritetens övertygelse förklarar bra varför människor alltmer söker trovärdiga nyheter och texter på internet.

Kloka människor struntar därför i prenumerera för dyra pengar. Själv har jag numera bara digitala prenumerationer. Främst för att kunna studera de gamla mediernas svanesång…

Torsten Sandström

PS! Läser den 14/2 på internet en ledare i Sydsvenskan av Heidi Avellan till försvar för feminismen. Den avslutas så här:

Har inte feminismen gått för långt, som somliga gör gällande? Nej, tvärtom, jämställdheten har inte ens nått ända fram. Det enda som räknas till slut är precis detsamma som räknades från början: kvinnor ska ha samma rättigheter, skyldigheter, möjligheter som män – och egna pengar. Det kan inte vara för mycket begärt.

Såvitt jag läser svensk lagstiftning har kvinnor exakt samma rättigheter, skyldigheter möjligheter som män och dessutom rätt till sina egna pengar. Så vad sjutton bråkar Avellan och feministerna om? Jo man vill förkunna att kvinnors egna val – med ibland ekonomisk sämre konsekvenser – är påverkade av förtryckande män. Feministerna vill alltså peka ut en könsfiende.



Tro inte på enkla lösningar

Uncategorised Posted on tor, februari 13, 2020 16:48:53

Just nu är landet politiker desperata. De har i åratal misslyckats med straffrätten varför brottsligheten formligen sköljer över samhället. Många politiker är rädda att förlora sin försörjning. Nu tror många av dem att en avkriminalisering av narkotikainnehav ska stoppa klanernas kriminalitet. SvD släpper till och med fram en vänsterliberal kriminolog som pläderar för att eget bruk ska legaliseras.

Den som tänker ett steg ytterligare förstår att det inte blir en kvick fix. Fortfarande krävs distributörer till enskilda brukare. Här konkurrerar klanerna. Dessutom vill många ha olika starka droger. Även detta sköter klanerna. Än viktigare är att om klanernas marknad begränsas så måste de se sig om efter nya intäktskällor. Redan idag förekommer utpressning mot affärsidkare. Räkna med att denna typ av brottslighet kommer att öka om knark legaliseras i någon form.

Jag är varken knarkare, vänsterliberal eller kriminolog. Kanske är det därför jag ser verkligheten klarare?



Bloggen passerar 11.000 besök per vecka…

Uncategorised Posted on tor, februari 13, 2020 15:05:36

Att jag har roligt med min blogg är klart. Hoppas att det syns. Skoj är det också att andra besöker bloggen. Det är verkligen förunderligt hur en blogg kan födas och spridas på internet. En bra bild är talesättet om ringar på vattnet. Förmodligen sammanhänger en ökad besöksfrekvens också med att traditionella medier delvis kört fast i sin fantasilösa och korrekthet. Den slutna officiella diskussionen i de stora mediehusens trånga korridor främjar förstås alternativa medier.

Många tror liksom jag på det öppna samtalet. Min vägran att nappa på erbjudanden om reklam på bloggen sidor bidrar förhoppningsvis till öppenheten.



Som man ropar får man svar

Uncategorised Posted on ons, februari 12, 2020 11:49:58
En feministisk bastion?

I Sydsvenskan av idag berättas att Anette Agardh, professor i global hälsa, skrivit ett debattinlägg som riktas till Lunds universitet. Hon påstår enligt SDS att: ”En betydande andel anställda och studenter vid Lunds universitet har varit med om sexuella trakasserier.” Något senare meddelar Sydsvenskan att det rör sig om en av fyra kvinnliga studenter”.

Jag ifrågasätter inte att ett betydande antal övergrepp totalt sett förekommer inom en så stor organisation som universitetet i Lund. Här studerar omkring 40 000 och personalen består av c:a 8 000. Det är naturligt att en liten andel av dessa många individer ibland agerar regelvidrig och kränkande i ett könsperspektiv. Lika klart är att det måste bekämpas.

Men då en professor – förvisso i tidernas flummigaste ämne, global hälsa – talar om att en betydande andel av studenter och anställda sysslar med sexuella trakasserier ställer jag mig tvekande. Min första reaktion är att det rör sig om det vanliga feministköret, som har en befäst bastion vid Lunds universitet.

Min andra reaktion blir en undran hur den globala hälsoprofeten kommit fram till det hon påstår. Jag vet svaret. Omfattande enkäter har nämligen skickats ut kors och tvärs inom organisationen. Detta leder till en naturlig kunskapsteoretisk fråga om den vetenskapliga relevansens av intervjuer för att fastställa sociala fakta, exv om kränkningar av skilda slag. Frågeställningen är givetvis särskilt aktuell vid ett stort svenskt universitet. Där funderar nämligen många lärare och elever ofta över om och hur kunskaper kan valideras. Men detta stoppar förstås sällan personer med frälsarambitioner från att bygga sin forskning på lösan sand.

Det är självklart att det inom en jätteorganisation som den i Lund finns ”en betydande andel” allmänt missnöjda individer. Missnöjet kan beror på vad som helst. Även privata problem som inte det minsta rör universitet. Med ett uns av kunskap om människans natur är det tydligt att sådan irritation kan komma att avspeglas i de svar som lämnas på en enkät. Svarspersonen avreagerar sig helt enkelt. Det är mänskligt. I stället för att rannsaka sin egen roll i en problematik anklagas subjekt i närheten. Därför blir det tal om 25% av alla studenter känner sig kränkta.

Innebörden är att enkätsvar om så laddade frågor som kön och särbehandling i grunden måste sättas ifråga. Jag har därför – från vetenskaplig utgångspunkt – svårt att förstå hur en professor i Lund kan ge sig in på det projekt som Agardh gjort. Redan från början borde hon ha sagt nej och att forskningsuppgiften är omöjlig att genomföra via enkäter.

Men hon har ju inte sagt stopp och nej tack. Därför återvänder jag till min initiala reaktion om feministköret. Ett av många svenska tabun är att #Me too inte tillåts sättas ifråga. För feminister blir det därför fritt fram att blåsa upp myter. Exempel på kränkningar inom en stor population förstoras på så vis till slutsatser om betydande överträdelser av koden för umgänge mellan könen. På så vis befäst myten om männens systematiska förbrytelser.

Av denna anledning bör feminismen motverkas i samhället. Den saknar hursomhelst plats vid vetenskapliga institutioner. Där ska nämligen enbart kunskapsteoretiskt väl grundade metoder brukas.

Torsten Sandström

2020-02-12



Det korrekta syftets konst

Uncategorised Posted on tis, februari 11, 2020 16:09:36

Joanna Persman påstås skriva om konst i SvD. Bilden ovan – med undertext – presenterades häromdagen under den klargörande rubriken: Hårda praliner mot existentiell ångest.

En sådan bild kan efter #Me too bara en kvinna visa i offentligheten. Okej, fotot har tagits av en man, som kallar bilden Playing nudes. Det ser ju glatt och trevligt ut. Vem som helst hade på ett badhus i Asien (mot schysst betalning) kunnat ta ett liknande foto. Men varför är tjejerna nakna? Och varför anses bilden värd att lanseras i media, efter allt snack om mäns fokus på kvinnors kroppar? Här syns åtta unga helnakna kroppar. Men i och med sitt kön får Persman frikort från #Me too. Jag är inte pryd. Men ogillar i högsta grad dubbelmoral.

Dessutom fortsätter jag min kritik av den nutida konstens tomhet på kreativitet och teknisk talang. Detta medför att bilder som kallas konst måste ges förklaringar, som skapar intryck av största eftertanke. ”Playing nudes” får dock anses vara en äkta varubeskrivning. Men kolla bildens undertext (av Persman)! Där talas om ”existentiell vånda och tomhet i den smått absurda verkligheten”. Är det någon annan är Persman som kan få detta att gå ihop med åtta glada näcka kvinnor? Kanske är själva glädjen absurd i den dystra värld Persman upplever?

Jag förstår ingenting annat än att den konst som nutida svartrockar hyllar är helt politiserad. Det rör inte längre kvalificerade bilder, utan endast särskilt utvalda korrekta ord.



Okunniga lagstiftare

Uncategorised Posted on tis, februari 11, 2020 11:41:57
En svensk lagstiftare tror att Barnkonventionen kommer att lösa alla problem.

Socialminister Hallengren uttalade sig i gårdagens P1 Morgon om ett tragiskt fall. En domstol har beslutat att flytta en 3-åring från ett familjehem åter till sina knarkande föräldrar. Därefter har barnet skadats och avlidit. Hallengren sa något i stil med: Sedan årsskiftet har barnkonventionen blivit lagstiftning, varför problematiken får sin lösning.

Jag tror hennes uttalande tydligt speglar svenska lagstiftares naivitet. Politikerna beslutar om att göra en mycket allmän regelsamling (Barnkonventionen) om barns rätt till lag – och vips tror de att frågan har åtgärdats. Det är deprimerande att ständigt se tillväxten av nya regler samtidigt som ungefär samma gamla problem fortsätter att hopa sig. Bakom fenomenet finns naiva svenska lagstiftare, som saknar förståelse för vad juridik är eller hur rättsligt beslutsfattande funkar. För politikerna är det mest drömmar. Det vill säga luftiga idéer och ord i en konvention som inte funkar då den placeras i ett komplext system av redan befintliga rättsregler. Den som inte tänkt djupare på lagstiftningens funktioner trampar därför ofta snett.

Barnkonventionen är en mycket fåordig lag som enbart säger att en folkrättslig konvention med samma namn ska bli svensk lag. Det betyder inte att konventionens många och mycket allmänt hållna regler blir verkningsfulla. Den nya lagen säger nämligen inte att dess regler ska ha företräde framför annan reglering. Därför kommer sådan nyskapad allmän lagstiftning normalt tvingas vika för existerande specialreglering. Och vad gäller barns relationer finns det redan många precisa normer inom familje- och förvaltningsrätten. En domare som ska döma i en tvist – där någon gör barnkonventionen gällande – kommer därför nästan alltid att tvingas välja specialregeringen. Alltså kommer lagen om barnkonventionen i flertalet fall att bli verkningslös och stanna på papperet. Men den kommer ändå att oroa och motverka säkert juridisk beslutsfattande.

Detta vet skolade jurister. Skandalen är att politikerna bakom lagen inte har en aning om detta. Liksom Hallengren är de så nöjda bara de skrivit en lag om barns rätt. Hej – och- hå! De förstår inte att denna lag kommer att slira. De har lovat väljarna allt möjligt om barns rättigheter. Men så blir det bara pannkaka.

Höga jurister i Lagrådet har upplyst politikerna om detta innan barnkonventionen blev lag. Men ändå vill de inte förstå. De är så förblindande av lagstiftningens magi – och viljan att blir återvalda – att de inte lyssnar på juristernas ord. Och så sätter de en i huvudsak tom lagreglering på plats med samma förnumstiga ord som Hallengrens. Bakom hejar förstås en superflummig ”barnrättsrörelse” på – ledda av dåligt pålästa jurister och socialarbetare. Alltså Sverige i ett nötskal.

För att köra bil måste man ha körkort. Men för att lagstifta behövs inte ett uns förnuft. Det räcker med att prata strunt. Som Hallengren i P1 igår. Det är faktisk beklämmande.

Möjligtvis är Hallengren förledd av Olof Palme som skrivit boken ”Politik är att vilja”. I så fall ser vi nu vådan av hans vilseledande dogm. Det räcker inte med vilja. I min värld är nämligen politik att genomföra just det man lovat. Här har Hallengren & Co en lång väg att gå. Men på vägen kommer de att tralla: Kom nu då – barnprogram i teve två.



Ansvarslöshetens mantra

Uncategorised Posted on mån, februari 10, 2020 17:22:46

I en rapport häromdagen ges en skrämmande bild av en snabbt ökande brottslighet av barn mot andra barn. Det rånas, misshandlas och kränks. Ensamma ungdomar under 15 år rånas på statusprylar av olika slag och brottslingarna är ofta jämnåriga. Offret hotas, hånas och skräms. Polischefen Carin Götblad säger sig vara ”häpen” över dengrovhet som beskrivs i rapporten: exempel är våld mot huvudet, knivhuggningar, sparkar och dödshot samt de psykiska skador barnen drabbas av.

Så här säger Götblad till Expressen:

”När vi pratar om barn är det enbart som offer, och de misstänkta är ju också offer i någon mening, men det här är ändå något vi måste ta itu med, att barn också begår brott.”

Detta sägs 2020 efter många år av problem. Och än en gång hör vi ansvarslöshetens mantra. Gärningspersonen är ett offer för strukturer som han själv inte rår för. Så länge denna heliga formel upprepas varje dag kommer det svenska samhället aldrig på fötter, tror jag. Den som utför nidingsdåd känner nämligen samhällets förstående hand i ryggen. Dessutom stöd från höga poliser som Götblad. Poliserna bör stå i första fronten och barskt läxa upp unga kriminella.

En sak är att sociala förhållanden i enskilda fall kan vara orsaken till ett brott. En helt annan är att dagligdags upprepa mantrat i olika sammanhang, så att det uppfattas som förståelse för ett illdåd.

Här bär svenska politiker – inklusive Götblad – ett tungt ansvar för den slappa hanteringen av tung ungdomskriminalitet. Även förstås lagstiftaren. Förståelsen syns i milda påföljder eller inga alls, i generösa straffrabatter osv. Och den syns givetvis i att brottsligheten upprepas och eskalerar (de ungas brottslighet sägs ha ökat 100% på fyra år). Alla representanter för samhället som finns omkring ungdomsbrottslingarna sprider förståelsens livsfarliga virus. Smittan syns i återfall. Och förstås i att helt oskyldiga unga och gamla drabbas av nya vågor av brott.

Jag tror att Sverige på sikt måste komma ifrån 15-årsgränsen, som gäller för att vara straffbar. Därför kan det vara intressant att titta på de gränser för straffmyndighet som finns utomlands. Enligt Wikipedia gäller följande:

6 år – North Carolina, USA
7 år – vanligen i USA
9 år – Malta
10 år – Frankrike, Storbritannien (England, Nordirland och Wales) och Irland
12 år – Nederländerna, Israel och Storbritannien (Skottland)
13 år – Grekland
14 år – Bulgarien, Cypern, Estland, Italien, Lettland, Litauen, Rumänien, Slovakien, Slovenien, Spanien, Tyskland, Ungern och Österrike
15 år – Finland, Island, Norge, Sverige, Tjeckien och Danmark
16 år – Belgien, Luxemburg och Portugal
17 år – Polen
18 år – Belgien

Man bör komma ihåg att en låg åldergräns i allmänhet förklaras av att påföljderna är lindriga eller enbart symboliska. Men rättssamhället – och inte bara kommunala myndigheter – tvingas ändå att reagera och statistik samlas på så vis. Enligt min mening bör Sverige följa det västerländska mönstret med en gräns på mellan 10-12 år. Att straffen i så fall måste vara relativt milda upp till 15 år är naturligt. Men någon form av påföljd är nödvändig, som dessutom görs mer kännbar vid eventuell upprepning. För upprepning efter 18 år bör inga rabatter utgå. Det förefaller vara dags att bygga särskilda ungdomsfängelser igen! Bara själva begreppet ungdomshem ger en skev bild, liksom ungdomsvårdsskolor förr gjorde. Sluta tala om vård och ta i stället sikte på att ”bättring” kan vara möjlig.

Att S-partiet och de vänsterliberala har kört fast i ett offer- och vårdtänkande kan jag förstå. Men att oppositionens politiker inte vill eller vågar tala rent ut är trist. Det säger en del om hur S-partiets samhällsideologi gripit tag om ett hukande svenskt folk. Fram för en opposition värd namnet! Klarspråk gäller och inte heliga formler!



Dagens alestigare

Uncategorised Posted on mån, februari 10, 2020 11:44:59

Den feta rubriken är från dagens SvD.

På min blogg har jag som bekant klimatrapporter från såväl Grönköping som från Peter Alestig på SvD. Mot en seriös bakgrund levererar båda medierna komik. Grönköping gör det med avsikt. Alestig helt omedvetet.

Jag menar inte att avsmältningen av Antarktis är något att skoja om. Tvärtom. Men frågan är hur den ska förklaras och hur orsakerna bör presenteras. I sina skriverier pekar Alestig utan tvekan ut CO2 som orsaken till uppvärmningen. Trots att många naturvetare är skeptiska till CO2 som förklaring. Vidare presenterar han sin klimattro i skräckens tecken. En glaciär med annat namn döps snabbt om till ”Domedagsglaciären” (förvisso med citationstecken).

Och vips har Alestig fullgjort dagens insats från skräckkammaren. I stället för att lugnt och metodiskt försöka beskriva de vetenskapliga läger som finns inom forskningen om vad som händer i atmosfären. Varför inte börja med hur knepig sammansättning IPCC har. Fler politiker (samhällsvetare) än atmosfär-, rymd och solforskare, förefaller det.



Att hålla klimathetsen igång…

Uncategorised Posted on sön, februari 09, 2020 23:03:22
Skärmbild från dagens SvD. Ingen charmbild alltså…

Rubriken och författarens rykte kräver inga förklarande ord. Inte rör det sig om vetenskapsjournalistik heller. En sådan kräver öppenhet för alternativa förklaringar och förmåga till reserverade slutsatser. Nej, för Alestig gäller det att banka igenom ett trosvisst budskap. För det avlönar SvD honom uppenbarligen. I sak – om inte i tonläge – påminner han därför om en känd rollgestaltning i en film av Ingemar Bergman.



Vårt tids mytologer

Uncategorised Posted on sön, februari 09, 2020 17:38:08

I dagens ledare i SvD har Tove Lifvendahl en vettig text, med den intressanta rubriken Sånt man inte får säga i det här landet”. Jag spände blicken och tog ännu en kopp gott te. Det verkade ju vara upplagt för en presentation av den svenska politiska korrektheten. Men den nämndes inte vid namn. Begreppet PK är tabu i svenska medier, varom mera snart. Inte heller ett försök att presentera helhetsproblematiken om vad man inte får tala om.

Men ändå lyfte Lifvendahl två exempel. Det ena rörde den kontraproduktiva extrabeskattning som är på gång av tjocka plastkassar. Det andra att män efter #Me too blivit skrämda att tala om kvinnors kroppar.

Det Lifvendahl skriver är okej och har bra målsättning. Men det känns så förbaskat torftigt, något som författaren tycks medge mellan raderna. Många ord men liten verkstad brukar man säga. Detsamma gäller avslutningen, som jag faktiskt måste läsa flera gånger för att förstå. Jag citerar Lifvendahls slutsatser om sina två exempel:

Små obetydligheter kan tyckas, men är uttryck för starkt styrande sociala regler med regi uppifrån. Ordet hyckleri beskriver väl närmast vad det handlar om i de här nämnda fallen men låter alltför hårt; det görs ju inte för att lura någon, utan för att det har ett pris att avvika från det som har bestämts är så man gör (det handlande subjektet medvetet frånvarande). Att normer förändras och utvecklas är naturligt, men framgången borde mätas i om de dygder vi upprätthåller gör oss klokare eller ger oss en bättre karaktär. Om det förment vetenskapliga saknar täckning, och det inbillat jämlika snarare gör oss stumma inför varandra, vad är förändringen värd då?

Jag anar oråd då någon talar i tungor. I stället för att skriva en fyllig och mer pregnant text sprids dimmor om själva tystnadsproblemet. Först en förminskning: det rör sig nog om ”små obetydligheter”. Sedan ett märkligt påstående om att fenomenet inte yppas för att ”lura någon” samt att ”det handlade subjektet (är?) medvetet frånvarande”. Hur skulle det öht kunna vara närvarande i de två exempel som nämns? Och hur stämmer slutsatsen med den riktiga inledningen om ”regi uppifrån”. Vi ser en text som tycks våndas över om författaren vågar sjunga ut.

På så vis visar Lifvendal att hon själv är fången i PK-buren. Det är i och för sig inte så svårt att förstå i och med SvD är en av PK-ismens viktigare motorer. Med några lysande undantag sprider nämligen SvD:s journalister varje dag läran om ”sånt man inte får tala om”. Sida upp och ned. Ofta genom att tala om vad man måste tala om, dvs något helt annat än huvudsaken.

Därför blir det knepigt för Lifvendahl – som kommit något spännande på spåren – att reda ut vilka som är avsändare och mottagare, utan att ge sig in på det tabubelagda som många skribenter på alternativa medier talat länge om. PK-läran är nämligen en tung politisk ideologi, förvisso med vaga konturer vad gäller frågor som omfattas. Men bakom den står ett svenskt politiskt etablissemang. Och förrättande präster är journalisterna på landets stora mediehus. De kan knappast sägas vara ideologer, ty de förmedlar inte tankar som de själva format efter samtidens krav. Däremot berättar de politiska sagor, som andra kommit på. Därför kallar jag dem mytologer.



En kossas mentala rättigheter tolkas i svensk domstol

Uncategorised Posted on fre, februari 07, 2020 23:54:34
Kor är heliga i Indien och Sverige. Två nationer som har en lång väg att vandra mot ljuset.

I flera texter har jag pekat på hur en sanslös miljörörelse drivit fram en extrem svensk detaljreglering. Den kostar många miljarder per år i skatter från dig och mig. Till liten nytta. Nu vill jag peka på ett rättsfall som gäller djurhållning. Det är bara ett i mängden av huvudlösa rättsfall, som i detalj bestämmer hur en djurhållning ska se ut hos individerna X eller Y. Det vill säga en fråga som X och Y själva bör bestämma över, så länge djuren inte plågas.

Märk väl att rättsfallet inte rör vanvård avseende smuts eller dålig föda. Avgörandet tar sikte på en kossas psykiska behov i stallet. Av naturliga skäl har kossan inte själv yttrat sig. Men kammarrätten i Sundsvall tolkar de facto hennes tankar och anser att Länsstyrelsen har rätt att förbjuda lantbrukaren X att hålla en ensam kviga i ett stall i sällskap med enbart hästar. Nötkreatur anses nämligen ha behov av artfränder, påstår svensk miljömaffia.

När det gäller en kossas välbefinnande godtas således en form av rasism för att skydda kossans behov av sällskap i stallet. Förmodligen finns det stöd i lag för detta märkliga konstaterande. Men även lagreglerna måste vila på en vettig grund. Hur sjutton kan en lagstiftare eller domstol veta vilka känslor och behov en kossa har? Avgörandet är faktiskt rena vanvettet.

I ett vidare perspektiv är det fråga om en ny syn på djurens rätt. Jag menar förstås att djur inte ska plågas på ett vis som breda människolager ogillar. Men då rättsregler skrivs om djurs känslor och själsliga behov har det gått för långt. Dessutom undrar jag hur avgörandet stämmer med att minst en halv miljon svenska hundar lever ensamma med sin matte och husse? Det sägs ju att hundar är flockdjur. Men de viftar ändå på svansen i sin ensamhet med matte och husse utan närhet till en artfrände. Det är väl bara en tidsfråga innan Länsstyrelsen knackar på dörren med ett föreläggande.

Avgörandet är ännu ett av många ett exempel på att svenska myndigheter och domstolar sysslar med att sila mygg och svälja kameler. Domarna gör det förstås inte självmant. Bakom domen finns sannolikt motivuttalanden från naiva S- och Mp-politiker, som genom lagstiftning vill förvandla djurens värld till detaljerad juridik. Jag undrar hur mycket av samhällets ekonomiska resurser som ska lägga ned på sådana här stolligheter? Behoven på många andra områden är mångfalt större. Ändå sysslar rättsapparaten med djurens mentala rättigheter i stallet.

Tveklöst har det gått för långt på detta område liksom rörande många fler inom svensk politik. Det finns en uppsjö viktigare samhällsfrågor att reglera- och ännu fler att avreglera! Nu är det hög tid att kloka svenskar reser sig och samlas till en kamp för reformering av det svenska samhället, juridiken och byråkratin. Den eskalerande politiseringen en av samhällslivet allra minsta detaljer måste få ett slut. Människor ska själva bestämma över sin vardag, så länge de handlar med rimligt förnuft och inte skadar andra.

Jag återkommer snart med en en blogg som tar sikte på några nödvändiga förändringar. Det är bråttom att medborgarna befriar sig från en kontraproduktiv klass av politiker. Det har skett förr i svensk i historia, även om det ligger mer än 500 år tillbaka i tiden.

Torsten DSandström

2020-02-08

PS! Denna text har en viss verklighetsanknytning till min föregående om kannibalism i Grönköping. DS

Här följer kammarrättens domskäl:

SKÄLEN FÖR KAMMARRÄTTENS AVGÖRANDE
Aktuella bestämmelser

Den 1 april 2019 upphävdes 1988 års djurskyddslag (1988:534) och ersattes av 2018 års djurskyddslag (2018:1192). Samtidigt upphävdes också de föreskrifter som länsstyrelsen och förvaltningsrätten har hänvisat till. I stället trädde Statens jordbruksverks föreskrifter och allmänna råd (SJVFS 2019:18) om nötkreaturshållning inom lantbruket m.m. i kraft. De nya bestämmelserna innehåller inga ändringar i förhållande till de gamla som är av betydelse för detta mål.
Kammarrättens bedömning
I målet är ostridigt att den aktuella kvigan inte hålls med något annat nötkreatur och att hon inte utsätts för något lidande. Av utredningen framgår även att kvigan hålls med hästar dels i ett stall, dels i en hage. Hon har också daglig kontakt med en hund och med människor.
Länsstyrelsens befogenhet att meddela förelägganden omfattar alla förelägganden som behövs för att djurskyddslagens bestämmelser eller med stöd av lagen utfärdade föreskrifter ska följas. Att ett djur utsätts för lidande utgör inte en förutsättning för att länsstyrelsen ska kunna utfärda ett föreläggande.
Kvigan är ett nötkreatur och jordbruksverkets föreskrifter och allmänna råd om nötkreaturshållning inom lantbruket m.m. är därmed tillämpliga. Enligt dessa föreskrifter ska nötkreatur hållas på ett sätt som innebär att de kan ha ögonkontakt och beröra varandra. Nötkreatur ska alltså hållas med en artfrände för att djurskyddet ska upprätthållas. Något av undantagen som anges i bestämmelsen är inte tillämpligt. Vare sig den omständigheten att hästars behov av social kontakt tidigare ansetts kunna tillgodoses av nötkreatur eller att föreskrifterna för nötkreatur har en lantbruksprägel utgör skäl att frångå gällande föreskrifter.
Länsstyrelsen har därmed haft fog för sitt beslut att utfärda ett föreläggande för att se till att djurskyddslagen och dess föreskrifter efterlevs. Överklagandet ska därför avslås.



Grönköping: Kannibalism för klimatet

Uncategorised Posted on fre, februari 07, 2020 18:05:47

Då alla tidigare symbolhandlingar i kampen mot klimatet icke haft önskad effekt, dvs alltför få ha gått å markerings- och godhetsmanifestationer såsom ”vinterdäck mot klimatet”, ”kaviar för klimatets skull” och ”rädda planeten – nys sällan”, ha de ansvariga å Grönköpings Godhets- och klimatförening beslutat att banka å den verkligt stora skrämseltrumman och lanserade därför – å helgens matmässa ”GastroSummit” – tanken å ”Kannibalism för klimatet”.

-Givetvis får begreppet att äta eller ätas en helt ny innebörd, säger en av initiativtagarna bakom lanseringen, men lite svinn får man räkna med i kampen. Vi måste besegra klimatet till varje pris, och vad kan vara bättre än att ärofyllt få offra sig å ett sådant godhetsmarkerande altare.

GK kannibalism

Förväntansfulla kannibaler-in-spe inför de första klimatkorrekta tuggorna.

Rolf Oward

Tack till klimatupplysningen.se



Ett språk utan mening!

Uncategorised Posted on tor, februari 06, 2020 22:45:12
Rättare sagt: en så kallat fri press. Det är synd om människorna sa visst Strindberg.

Vi lever i ett galet Sverige! På landets största före detta konservativa dagstidning, SvD, har idag en grupp vänsterjournalister fått ett starkt fotfäste. Detta syns tydligast på kultursidorna, där praktiskt taget vilka påståendens som helst trycks. På så vis blir förstås all korrekturläsning onödig. Idag tänker jag inte så mycket på provokativa åsikter, värderingar, utan på vanlig språklig logik och substans. Vad sägs om följande ord från kulturchefen?

Världen över diskuteras könsneutralt språk, vilket väcker känslor – men också frågor. Betyder han ibland hon? Kan pluralis användas om en enda person? Är mindre femininum mer inkluderande? Och är en man verkligen människa?”

Ta dig tid och fundera över de fem meningarna. Bena upp dem ord för ord. De innehåller samtliga fabulösa oklarheter. En praktisk filosof måste få hjärnblödning av att läsa texten. Verklighetens krav på ett pregnant språk förintas och kvar står bara en samling ord utan tydlig mening. Ordbajs sa man förr och det är faktisk en korrekt etikett. Det är numera de radikala journalisternas främsta arbetsverktyg.

Kritiker av PK-samhället brukar peka på att ett kunskapsfientligt tänk håller på att breda ut sig. Innebörden är att fakta relativeras. Och att vad som helst kan presenteras som sanning. Om ledande medier agerar på detta vis, vad kan man då begära av skolans elever? På sikt hotas Sveriges position som kunskapsnation – den lutar för övrigt redan som tornet i PISA.

När jag skriver detta erinrar jag mig att SvD och Aftonbladet har samma ägare, en norsk mediekoncern. Där står uppenbarligen inte kvalitet, vett och sans högt i kurs, bara tidningarna säljs och får in annonsintäkter. Hör samtidigt att inkomsterna för annonsering minskar för flera medier, bla Aftonbladet. Det glädjer mig verkligen. Jag förstår att vanliga människor redan har slutat att läsa tidningar med fullkomligt oförståeliga texter som den ovan. Vem vill betala för nonsens?

Samtidigt inser jag att landets etablerade politiker är villiga att låta staten alltmer finansiera svensk press. SvD får redan 40 miljoner kronor i stöd från staten. Inte undra på att vänsterns flummiga språk tar över dag för dag.



Journalister och politiska värderingar

Uncategorised Posted on tor, februari 06, 2020 16:17:40

Lund är en akademisk ankdamm. Men också en politisk. Följaktligen får såväl partiet Mp som V vardera omkring 9% av väljarnas röster i senaste kommunalval. Bland de rödgröna näckrosorna i dammen simmar naturligtvis även Sydsvenskans ankor och kvackar.

Detta illustreras av dagens nätupplaga av Sydsvenskan. Högt upp på lundasidan ser det ut som på bilden ovan. Samma person är med på tre (3) foton och i olika sammanhang. Hon heter Svensson-Smith och tillhör Mp. För några år sedan satt hon i riksdagen för V. Med god pension i bagaget är hon nu kommunalpolitiker i Lund. En bekväm syssla, som påminner om bloggarens. Att hon favoriseras av Sydsvenskans journalister är självklart.

Är det någon som undrar hur kommunen kan slänga bort en miljard kronor på en spårvagnslinje från centrum till ingenstans?



Svensk politisk ohälsa

Uncategorised Posted on tor, februari 06, 2020 11:09:53
Svenska politiker döljer sitt eget ansvar för roulettespelandet

Svenska politiker talar ständigt om en ökande psykisk ohälsa i samhället. Då avses inte allvarligare själsliga rubbningar. Utan mer lindriga åkommor. Vanligtvis menar man olika mentala beteendestörningar (exv ADHD) eller det som brukar kallast ångest. Så här beskrivs ”ångest” enligt den officiella terminologin Svenska MeSH:

”Känslor som oro, ängslan och överhängande faror, dock inte funktionshindra(n)de som vid ångeststörningar.”

Enligt Wikipedia är ”Ångest …en helt normal reaktion och de allra flesta upplever ångest då och då.”  Till bilden av de själsliga åkommor jag nu skriver om är att de vanligtvis är övergående. 

En självklar fråga är varför ohälsa av detta slag ökar. Det finns antagligen flera svar. Ett är att det nutida samhället är mer komplext och ansträngande än äldre sociala system, vad gäller arbete, skola, boende och familjerelationer. Ett annat svar är att ökningen sammanhänger med ett vidgat fokus på själsliga problem från politiker, läkare och enskilda individer. Om det är sant beror ökad ohälsa på en stegrad frekvens av anmälningar/diagnostisering. Paradoxalt nog har i så fall kanske en ökning i sjukdomsfrekvensen inte skett. Enbart antalet mätningar har ökat och fler har svarat ”jag mår inte bra”. Att Sverige ligger i toppen bland västvärldens industristater på antalet rapporterade själsliga åkommor skulle på så vis få en förklaring. Slutligen finns det även andra tänkbara skäl, som jag nu förbigår, såsom exv ökad användning av olika droger och andra kemiska substanser inom- och utomhus.

Det förefaller rimligt att anta att den ökade ohälsa som svenska politiker och medier basunerar ut beror på en kombination av dessa förklaringar. Av enkelt förståeliga skäl sysselsätter sig nästan aldrig landets politiker med en diskussion om deras egna ansvar för det ökande ohälsa som rapporteras. Såvitt jag förstår finns det olika skäl till politikernas passivitet. Låt mig nämna två: en okunskap om politikens verkningar respektive en avsikt att dölja dess effekter. Båda förklaringarna är förstås allvarliga, men på skilda vis. Låt mig förklara.

1 Okunskap om politikens verkningar. Jag tror faktisk att flertalet politiker är så naiva att de inte inser att de medverkar till en samhällskris rörande bostäder, vård, skola, försvar, kriminalitet, byråkrati osv. De inser med andra ord inte att en avsevärd del av den ångest som rapporteras i samhället är orsakad av dem själva. De försvarar sig nog med att de varje dag talar om att dessa politiska problem ska fixas. I varje valrörelse dyker nämligen samma sakfrågor upp årtionde efter årtionde och löften utfärdas utan att något viktigt sedan händer.  

Dessutom medverkar politikerna tillsammans med de etablerade medierna till ohälsan genom exv en hänsynslös ångestskapande klimatdebatt, i vilken världens undergång står för dörren. Alltså en medveten skrämselpropaganda, som ytterst ska fånga röster i kommande val. Och medierna spär på genom otaliga reportage om människors identitet och hälsa. Ingen försöker få människor att ta det lugnt och i stället jobba mot samhällets påtagliga brister. 

Till bilden av oförståelse hör slutligen en växande klasskillnad mellan politiker och vanligt folk. Olikheter rörande bostäder, skolor, löner, arbetsvillkor etc gör att makthavarna lever i elitens – inte problemens – Sverige. Inom den politiska klassen är hälsoproblemen färre. 

2 Avsikt att dölja politikens effekter. Jag menar att talet om ökad ohälsa måste vara en metod som politikerna använder för att sopa samhällsproblem under mattan. Det kan låta hemskt. Men man hör nämligen sällan landet politiker erkänna de skriande brister som samhället uppvisar och som de själva faktiskt främst svarar för. Ifall de medgett sin oförmåga riskerar de nämligen förlora rollen som politiker och den trygga försörjning som de önskar. Därför tillgriper makthavare och medier den motbjudande lösningen att sätta sjukdomsdiagnoser på naturliga symptom hos vanligt folk för en eskalerande samhällsoro och tristess. 

Någon säger kanske att jag tar i då jag påstår att ohälsan är avsiktligt skapad av samhällets etablissemang. Men sociala missförhållanden sägs ofta vara en orsak till reaktioner av ångest och liknande. Ifall det är sant att ohälsan faktiskt ökar i vårt land så borde landets makthavare genast inleda en diskussion om vad som är orsaken till diagnoshysterin. Men den debatten ser vi inte. I stället hör vi enbart beklagande över en ökad frekvens av läkarbesök och utskrivna piller. 

Därför menar jag att valet att sjukdomsförklara en ökad del av befolkningen är en del av en tyst samhällsstrategi. Den leds främst av S-partiet, men flertalet övriga politiker i Sverige stämmer faktiskt in i ohälsans klagosång. Strategin har dessvärre sin grund i en annan typiskt svensk kanon: hyllandet av individens frihet från eget ansvar. Att tala om att en enskild som känner oro ska besinna eller skärpa sig är numera tabu. Enligt den officiella ideologin är nämligen individen endast en viljelös fjäder som flyter hit och dit på ett oroligt samhällshav. I stället är det sociala strukturer som styr individen. Därför hörs inte längre utrop i stil med ”skärpning” eller ”ta dig samman”. Och av samma anledning smeks ungdomar, som ställer till bråk i skolan eller genomför brott, ständigt medhårs. De sägs vara offer för trista samhällskrafter.

Resultatet blir alltså att svenska politiker slår knut på sig. Strukturtänket och ansvarslöshetens credo innebär de facto ett medgivande av att den själsliga ohälsan har sin grund i det (bristfulla) samhällsbygge som politikerna genomfört. Samtidigt förnekar de själva ansvar för det sjuka samhälle som skapats. Politikernas samtalsposition blir med andra ord ohållbar. Följaktligen måste de förtiga sitt eget ansvar för den ohälsa som rapporteras. Dystert nog.   

Torsten Sandström

2020-02-06



Tala om brist på sakligt grundad analys!

Uncategorised Posted on ons, februari 05, 2020 11:56:02

Rubriken är från första sidan i SvD idag. Alltså en grundton av vanlig svensk hybris, i stil med göticismens idéer om att svenska goter infört kristendomen i romarnas fallande rike. Medier som annars föraktar nationalism är fullkomligt hysteriska med att framhålla Sverige som politiskt föredöme.

I sak än värre är faktiskt påståendet av vår nation gjort största klimatinsatsen mot kolkraften. OK, vi har omkring 40% kärnkraft för elframställning, på 6 reaktorer i drift, av vilka en ska stängas. Men detta talar förstås Alestig ogärna om. Än mindre om att Frankrike har 58 reaktorer i drift och att nationens el till omkring 75 % kommer från atomkraft! Man brukar säga att en person löper amok om han eller hon pratar kvalificerat nonsens. Och det gör Alestig faktiskt. Han predikar nämligen.

Värst ute är dock förtroendet för Alestig och SvD vad gäller analys av orsaken till den pågående uppvärmningen. Han vägrar att tala om att den kan bero på ökad solstrålning, förändrade havsströmmar, vulkanism och annat. För Alestig är människans utsläpp av CO2 orsaken, punkt, slut. Jag menar därför att det är omöjligt att lita på Alestigs analysförmåga i och med att han står bakom en så felaktig faktaförvanskning som i dagens SvD, se ovan.



Kejsarens nya psykologer

Uncategorised Posted on tis, februari 04, 2020 11:43:01
En bild av pedagogiken i en skola i Svedala, med det i sammanhanget komiska namnet Aggarpskolan

Oförmågan att utkräva individuellt ansvar tillhör vårt lands främsta problem. Det syns i politiken och inom byråkratin där felaktiga beslut enbart läggs på hög. Inga påföljder. Det syns i brottslighetens värld genom en kombination av minimala straff och generösa straffrabatter. Även inom barnuppfostran har sedan 1970-talet frihetstänket dominerat i bästa flower-power-stil. Likaså har den svenska skolan stora bekymmer med upprätthållande av ordning och inte minst med att leda avvikarna på rätt väg.

Jag skriver därför än en gång om ett stort psykologi/pedagogik-jippo. Nu med anledning av ett reportage i Sydsvenskan om sk lågaffektivt bemötande. Ett antal psykologer/pedagoger har tagit denna idé på entreprenad och åker land och rike runt för att frälsa Sveriges rektorer och lärare. Tanken är att inte brusa upp och möta den avvikande eleven med hårda ord (hårda tag verkar i det närmaste redan förbjudna). Budskapet faller vissa (märk väl mina två s) rektorer, pedagoger, lärare och så förstås raden av vänsterjournalister på läppen. Varför stöka om man kan vara passivt undanglidande. Vilken genial psykologisk/pedagogisk idé! Att glida undan frågan om ansvar, gång efter annan.

Nu är själva idén gammal som gatan. Men förr aldrig avsedd som enda patentmedicin, utan enbart som ett möjligt första steg vid lindriga avvikelser. Visa tänkare har länge förstått att värre missförhållanden kräver skarpa verbala reaktioner. Och ännu större bråk måste följas av tufft ansvar i stil med avstängning. Det lågaffektiva tänket blir därför som som kejsarens nya kläder. Det är som helhetslösning noll och ingenting, inte bara som åtgärd sett (dvs passivitet) utan också som metod för framgångsrik uppfostran. I flera tusen år har filosofer och jurister förstått att ett mönster med stegvis ökade sanktioner (progressiv disciplin) är den rätta vägen till framgång, förutsatt att avvikaren inte är en ohjälplig psykopat (vilket ytterst få skolungdomar är).

Det jag nu skriver klassar förstås majoriteten av landets pedagoger och vänstermänniskor som reaktionärt. Vidare hånar journalisterna förstås allt tal om successivt hårdare tag. Och regeringen med sina s-kriminologer gnuggar händerna och ondgör sig samtidigt över en växande retorik från höger. I Sverige är det som jag skriver således en officiell osanning. På de flesta håll världen runt ses det däremot som sunt förnuft.

Jag menar att de kringresande psykologernas tänk är samhällsskadligt. De blåser nämligen under den felande individens självsyn och låter honom hållas på den väg han själv valt. Denna typ av pedagogik går alltså ut på att hylla individens befrielse från ansvar.



Nästan som svensk grundlag

Uncategorised Posted on mån, februari 03, 2020 12:25:52

Den som följer min blogg märker att jag ofta pekar på att Sveriges grundlagar – Regeringsformen (RF), Successionsordningen (SO), Tryckfrihetsförordningen (TF) och Yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) sedan länge fått konkurrens från en rad skrivna och oskrivna normer. Det är märkligt, ty i ett rättssamhälle ska grundlagarna stå över allt och reglera de centrala maktförhållandena i samhället. Min främsta kritik har riktats mot den korporativism som existerar, i kraft av såväl tysta normer som lagstiftning. Idag vill jag säga några ord om andra övernormer som finns i arbetsmiljölagen, AML.

Lagens bakgrund är helt normal. Industriell produktion innebär allvarliga fysiska risker för anställda. Därför är skyddsregler i AML en självklarhet. Det är inte det jag nu kritiserar.

Däremot har det korporativa Sverige utvidgat AML på ett fullkomligt överdrivet vis. Fackföreningarnas makt syns här tydligt. Vidare har en statlig myndighet, Arbetsmiljöverket, getts en vidsträckt rätt att skriva specialförfattningar, sk föreskrifter. Och detta har skett om nästan allt mellan himmel och jord. Dessutom betraktar AML märkligt nog studenter och elever i alla skolor arbetstagare, trots att de inte utför riskfyllt lönearbete, utan är under utbildning för sitt eget bästa. I och med att begreppet arbetsmiljö alltså utvidgats kraftigt uppstår en bred juridisk oklarhet och stora risker för rättssäkerheten. En nedgradering av det svenska rättssamhället har blivit den naturliga följden.

Problemet syns enligt min mening främst vad gäller psykiska arbetsmiljörisker. Ty även själsliga våndor som riskerar att uppkomma på arbetsplasten eller i undervisningen omfattas. Resultatet har blivit att fackföreningarna fått en joker i sin hand. Genom att påstås att ett fenomen i arbetsliv och undervisning ger upphov till psykiska risker kan fack, olika missnöjda och Arbetsmiljöverket sätta press på det subjekt som står bakom verksamheten ifråga. Och detta utan annat skäl är att någon påstår att ett själsligt problem existerar.

Jag har i bloggar skrivit om att datoriserad identitetsigenkänning i en skola hamnat i skottgluggen. Vidare om att en kurs vid Psykologiska institutionen i Lund klassat som en arbetsmijörisk efter att en student klagat på lärares attityder. Själv har jag för många år sedan sett hur en rullstolsbunden kvinna på ett bibliotek i Skåne av sin kollegor utpekats som en arbetsmiljörisk för att hon inte kunde utföra visa jobb och att hennes ”kamrater” därför fick anstränga sig extra. På ett kommunalt bibliotek!

Igår hörde jag talas om att arbetsmiljön i Svenska kyrkan ska granskas av Arbetsmiljöverket. Nu påstås det att personal där uppför sig kränkande, att särbehandling sker, att anställda mobbas eller motarbetas. Alla inser snabbt att en meningsmotsättning eller diskussion mellan chefer och anställda enkelt kan uppfattas som en kränkning av den som är missnöjd. Att det blir extra vanligt i vissa miljöer – som kyrka och universitet – tillhör bilden av små bråk på ankdammar. Och AML kan sättas i spel mot exv en arbetsgivare även om anmälaren själv är orsaken till att motsättningar uppstått. Genom AML:s svepande system av gummiföreskrifter kan praktiskt taget allt som är naturligt och rimligt förvandlas till en arbetsmiljöfråga. Det är allvarligt.

Varför inte låta verksamhetsföreträdare själva hantera gränserna för kritiska samtal inom den egna verksamheten. Om agerandet är brottsligt så finns det som bekant redan ganska tydliga normer i Brottsbalen och på så vis en väg för tvistelösning oc eventuell påföljd. Likaså finns det regler om en särskild statlig prövning för dem som hävdar att de utsatts för en arbetsskada.

Jag anser däremot att staten hålls sig utanför det vardagliga samtalet i arbete och skola. Ordergivning, kritik och upprörda ord bör ligga utanför AML. Att någon gång ett övertramp sker vid val av ord och tonläge på en arbetsplats eller skola är beklagligt (men faktiskt naturligt, liksom ibland inom en familj). Men det behövs inte ett särskilt AML-maskineri för att hantera problem som är oklara, i allmänhet tämligen normala samt ofta enbart beroende av något skilda synsätt mellan de inblandade. Därför bör AML snarast möjligt ändras så att endast ”allvarliga” psykiska risker eller ”uppenbara” själsliga problem omfattas! Och strikta direktiv måste ges till Arbetsmiljöverket att ägna sig åt viktigare frågor. Lämna vardagens själsliv utanför AML:s byråkratiska maskineri!

Enligt min mening har AML blivit en hydra. Ett kontraproduktivt regelsystem om själsliga risker som hotar ett normalt umgänge i arbetsliv och skola. Den person eller fackförening som är missnöjd kan hur enkelt som helst trolla fram en psykisk arbetsmiljörisk ifall man vill komma åt en verksamhetsutövare. Jag förstår att S-partiet, som står bakom monsterreglerna, vill ha det så. Men jag. undrar varför politiker från andra läger accepterar att korporativismen breder ut sig runtom i landet. För att citera en mindre framstående tänkare från S-leden: ”Så här kan vi inte ha det!”

Min undran över borgerliga regeringars agerande vid makten är berättigad och värd några ord. Det tycks som om de ”rakt över” tagit över S-modellens korporativism. Det har under flera år vid makten funnits goda möjligheter att städa upp efter S-partits kollektivism. Men den lever vidare och än idag stökas det bara om detaljer i LAS, utan att något händer.

Fredrik Reinfeldt bär ett särskilt ansvar. Han önskade explicit få sitt parti att vara ”statsbärande”. Och för att nå detta mycket märkliga mål satsade han på en ”S-politik Light”. M-partiet lider fortfarande av samma sjuka, även om ”lightviruset” tycks börja läka ut under åren i karantän. Nu krävs stora visioner om strategiska förändringar av Sverige! Problemen har hopat sig!

Torsten Sandström

2020-02-03



Nästa »