Utredaren har nu lämnat ett förslag till lag om en åldersgräns för sociala medier. Utredningen ger årligen (1 januari) varje kull av 15-åringar rätt att i eget namn ladda ned och kommunicera på nätet (med vissa undantag för naturliga kontakter). Enligt min mening en kort och rättfram lag. Frågan är främst hur den ska genomdrivas och kontrolleras. Vi får se.

Tanken är att ny teknik slår ut viktiga sociala färdigheter och att barn blir enkla offer för mediernas fördummande verkningar. Jag menar alltså att läs- och skrivfärdighet hotas av ett evigt knappande på mobiler som sprider sig som ett allvarligt social virus. Kampen mot detta gift blir givetvis svår. Men den är viktig om inte mänskligheten ska utvecklas till robotar. Träning i egna färdigheter, tänkande, skapande hämmas nämligen. Vidare hindras unga kroppar från att utveckla många viktigare krafter än blickande och knappande som styrs från jätteföretag i USA, Kina osv.

När det väl är sagt kan jag inte låta blir att dra vidare slutsatser. Det mediernas samhälle som styr mänsklighet och politik är en nästan lika stor fara för en majoritet av nationens vuxna. Att 15-års- eller myndighetsgränsen passeras innebär inte att svensken – enligt min åsikt – är mogen att hantera synnerligen viktiga samhällsproblem. Särskilt inte som folket utsätts för ett kolossalt medial tryck som påverkar – och i stort sett styr – människors handlingar. Den svenska demokratin darrar med andra ord!

En stor del av mina bloggar handlar om den mediala tsunami som du och jag utsätts för från morgon till kväll. Man kan inte säga att detta livliga brus är folkbildning. Det rör sig till största delen om inbäddning i nöjesindustrins dimmor, dvs våld, glamour, sport, livstil, psykologjargong, tidfördriv och mycket annan som inte rör bildning, i den mening att människor bibringas viktiga kunskaper och ökar sina intellektuella eller manuella färdigheter. De ny medierna förmedlar ett passiviserande slötittande på nojs, flabb och andra intigheter. Ordet ”time-killers” är mitt i prick.

Till bilden hör därför en för demokratin farlig likriktning genom att vänsterns dogmer kommer att genomsyra medierna och deras aktörer. Mellan tjutande bildäck, pistolskott, blodigt våld, vrål och ständig flabb impregneras med andra ord folket av rödgröna teser (som gör riksdagsvalen till rena formaliteter för flertalet mänskliga robotar). I mediesamhället sköter därför i praktiken journalisterna statens centrala verksamhet. På så vis bestämmer ytterst mediehusen hur lagstiftning ska utformas och landet styras. Tillspetsat förvandlas Regering och Riksdag till marionetter mediernas hand.

Det kanske mest raffinerade i detta spel är att folket genom tvångslagstiftning tvingats att finansiera de främsta propagandamedierna, dvs SR och SVT. På deras – och även pressens – redaktioner utformas vilka samhällsvärden som ska ses som goda respektive dåliga. Mellan nöjesindustrins kaskader träder således SR och SVT in och glorifierar de partier som anses goda, samtidigt som de skadliga partierna får veta att de saknar folkets stöd.

Någon kanske säger att detta påminner om Stalins och Brezjnevs samhällen? Javisst. Men här var den diktatorisk formen så fundamentalt tydlig, dvs syn- och hörbar. I västerlandets mediesamhällen sker indoktrineringen med större raffinemang. Varvat med flabbande kändisar och smidiga vänsterjournalister blir likriktningen dessutom effektivare. Det är även så att folket från teven och mobilen kommer att känna samhörighet med mediernas mångfald politiska kommissarier med i stort samma politiska värdegrund.

Stalin och Brezjnev hade inte kunna drömma om hur smidigt mediesamhället i framtiden skulle lyckas lösa frågan om propaganda. Dom hade alltså mycket av lära av dagens politiska kommissarier.

Torsten Sandström

I morse surfade jag som vanligt genom SvD tryckversion på internet. Mitt intresse har med åren blivit allt mindre. Liksom konkurrenterna – DN och Sydsvenskan (båda från Bonniers) – framstår SvD alltmer som en blaska. Politiska journalister kränger sina egna åsikter till läsare som hukar (och mekaniskt betalar).

Nedgången syns även tydligt då det gäller texternas färskhet. SvD försöker inbilla publiken att man är en dagstidning med purfärska nyheter. Pyttsan! I själva verket blir tidningen alltmer lik ett vecko- eller månadsblad – i den meningen att texterna kunde ha skrivits för längesedan – långt tidigare än de ”nyheter” som tidningen var dag försöker kränga som aktuella.

Idag slogs kanske ändå ett rekord. På sportsidorna sökte jag efter resultatet av gårdagskvällens svenska landskamp i fotboll. Den hade inte SvD hunnit med att få i sin digitala tryckversion. Till min förvåning såg jag dock en kort text om ”Guld till Finland”. Som vanligt var den skriven av SvD:s och svenska mediers officiella ”trollfabrik” nummer ett, dvs TT. Idag på fredagens morgon meddelade således SvD via min padda att Finland i söndags tagit guld i HockeyVM! Att rapporten är fem dagars försenad bevisar alltså min slutsats om SvD som ett veckoblad. Tillika en ”nyhetskälla” som stöds genom stora statliga bidrag (presstöd)! Man kan storkna för mindre!

Min käpphäst är som bekant att mediesamhällets journalister tagit över styret av Sverige. Det sker systematiskt genom en politisering vänsterut i spalterna. Men också genom prefabricerad utfyllnad i spalterna. Statliga bidrag ges till SvD:s verksamhet vars funktion i huvudsak är att indoktrinera publiken och se till att den politiska klassen kan sitta kvar i Riksdag och Regering. På så vis blir penningbidragen ett stöd till den politiska klassen.

För talade man högtidligt om pressen som den tredje eller fjärde statsmakten (beroende på om domstolarna ska inräknas vid sidan om de politiska organen). Tanken var pressens kritiska kontroll av politiken. En sådan sakligt god funktion utövade pressen förr. Idag är rollen som oberoende kritiker död. Nu är det press, radio och teve som styr. Detta via av staten utbildade journalister som på ”prästseminarier” fått lära sig att socialismen är den enda sanna läran. Och att medierna är dess profet.

Torsten Sandström

Min blogg från igår får sin bekräftelse i dagens redovisning av SCB:s mätning av den politiska opinionen. Tidöregeringen backar. Mediernas larvfötter styr svensk politik. Journalister talar således om hur vi ska rösta. Och de bestämmer vilka frågor politikerna vågar lyfta. Så är det tyvärr bara!

Vi har fått ett storebrorssamhälle. Få hade väl för femtio år sedan trott att nationella journalister (dvs deras tydliga majoritet) skulle vara bovarna i denna utveckling. Men för Sveriges del har statsfinansierade medier varit en viktig orsak. En annan socialdemokratisk fix idé har varit tillväxten av offentlig – särskilt statlig – byråkrati. Inom varje myndighet finns politiska kommissarier som dagligen ser till att vänsterns dogmer förstärks. Andra byråkrater bygger den starka stat, som med larvfötternas styrka kör över individers rop på frihet och äganderätt. Svensken tillvaro är från vaggan till graven inbäddad i offentlighetens läskiga betong. Och borgerliga politiker duckar bara!

Utbasunerandet av SCB-mätningens siffror i svenska medier kommer förstås att förstärka uppförsbacken för Tidöregeringen fram till valdagen. Särskilt som mediernas journalister med hökens blick och vassa klor spanar in alla frågor som kan skada Tidöfolket. Vänsterns mediala hökar släpper minsann inte taget! Om inte en SD-kvinna (polis!) med bilfylla kan skapa rubriker så kan en fifflare och ev barnporrsurfare från SD vara första nyheter i veckor framåt på SVT, SvD, DN och Sydsvenskan – för att inte tala om vinklade rapporter från kvällstidningarnas många vänstergängare.

Min tes idag är alltså att mediesamhället skapat ett storebrorsdito. En läskig hydra som påstår att det är demokrati att utnyttja ”oberoende” nyhetsmedier för propaganda åt vänster. Ty liksom för femtio år sedan är storebrors stat en konstruktion som byggts på socialismens teser.

Att Tidöregeringen under fyra år inte förmått lansera strategier för att avveckla sossarnas bläckfiskliknande stat är sannerligen en tankeställare. Bra är förstås saneringen av kriminal- och utlänningspolitiken. Men förnyelsen av 8 miljarder till SR/SVT är ett jättestort tramp i klaveret. Ett gigantisk misstag, som Tidöfolket inte ens insett vidden av. Det är här skon klämmer. Sossarnas dogmer har nämligen – utan att högern hajat det – blivit politiska trossatser för borgerligheten. Så illa är det!

Torsten Sandström

I min ungdom talade några av mina vänner som studerade psykologi och sociologi om ”bandwagon effect”. Innebörden är att en människa tenderar att ta efter det som andra människor gör eller säger. Det rör sig med andra ord om en mellanmänsklig attityd som är vanlig (även om den aldrig har gillats av mig). Om många hyllar Magdalena Andersson röstar alltså kvinnor på sossarna. Och om medierna i en kör kritiserar SD så drar sig många för att rösta på detta parti. Sådan är verkligheten i mångt och mycket. Människan är en social varelse. Man vill slippa tänka och bara vara snäll. Att gå mot idéströmmen är således svårt för många.

Inför det stundande riksdagsvalet finns det dagligen uppdaterade mätningar från ett otal institut som ger en fingervisning om det politiska läget. Ibland sammanställda och kommenterade av mediernas sk ”experter”. Den som ofta lyssnar på SR P1 – såsom jag själv gör – matas var dag med ord som talar om hur svårt Tidöregeringen har det i opinionen. Det är därför klart att dessa kommentarer tenderar att gynna vänsteroppositionen inför valdagen. Särskilt som merparten journalister mer eller mindre tydligt spär på med sina egna värdeomdömen och vinklade nyheter. Att tycka synd om personer med darriga uppehållstillstånd – eller upprepad misstro mot en riksdagsman som anklagas för barnpornografi – blir därför normalt något som spelar de rödgröna i händerna.

Detta är förstås känt inom politiska och mediala kretsar. I stället för att vara återhållsam surfar vänsterns aktivister på bandsvagnseffekten. Journalister på DN, SvD, SVT och SR formligen piskar upp opinionen mot Tidöpartierna. Man tar förstås sikte på tveksamma eller ointresserade svenskar. Drygt 1,2 miljoner av de 7,8 miljoner röstberättigade svenskar har nämligen inte ännu tagit ställning, enligt bandvagnsföretaget Verian! Man kan säga att det är denna grupp som avgör valet.

Jag menar att Sverige just nu befinner sig inför ett politiskt vägskäl. Å ena sidan fortsatt stapplande av Tidöpartierna efter valutgången. Å den andra en förskräcklig återställarpolitik genom S-partiet, som tvingas ge kommunister och gröna talibaner köttben. I det perspektivet är mitt val enkelt: tidöfolket. Här är åtminstone färdriktningen rimlig. Medan de rödgrön i grunden kommer att skada nationen vad gäller invandring, energipolitik, kriminalitet och den vanliga kravlösheten på i stort sett alla samhällsområden. Varning, ta betäckning!

En enda strimma av ljus finns om de rödgröna vinner. S-partiet har nämligen fullt klart för sig att kommunister och klimattalibaner är skadliga ör nationen. Därför kan en mindre öppning finnas för en regering i mitten enligt dansk modell. Lösningen blir mer trolig om SD går framåt – och M backar – vilket är rimligt att anta. Under Anderssons ledning kan alltså en regering med M, KD, L och C komma att bildas. Centrum av den politiska klassen tar alltså makten! Det blir i så fall traditionell svensk vänsterliberal drömpolitik, som enbart är ett klart bättre alternativ än att släppa livsfarliga kommunister och klimattalibaner lösa. Men drömmarna innebär tyvärr bara slagord och kommer att fortsätta en inkapsling av Sveriges många, många strukturproblem. Dessa kan nämligen inte en mittenkoalition lösa.

Torsten Sandström

Midvinternattens köld är svår. Den s-märkta betongen är också hård. Liksom den svenska byråkratin.

Från år 2008 till 2024 ökade antalet statligt anställda med 37 procent, från cirka 190 000 till över 260 000. Under de senaste 15 åren har antalet statliga tjänstemän alltså vuxit med över 37 %. Det innebär i genomsnitt att över 12 nya byråkrater har tillkommit varje dag.

På SR P1 i morse diskuterade två byråkratkramare detta: Elisabet Svantesson och Mikael Damberg. Inför valet var dock de båda överens om att byråkratin måste granskas. Damberg sade till och med att ”varenda skattepeng” som gick ill onödig byråkrati skulle rättas till. Tala om politiskt vinklat struntsnack! Problemet rör inte småslantar. Det rör sig om många miljarder i utbetalningar för politiska projekt som inte ger tillräckliga resultat.

Det vet nog de två populisterna i dagens debatt. Men det sker inga stora antibyråkratiska reformer. För sossarnas del drabbas i så fall många egna politiska tjänstemän som man inte vill vara utan. De driver nämligen S-maskineriet på vardagsnivå inom offentligheten mellan valen.

För moderata politiker gäller det en ovilja att gå ut med osthyveln och kräva exv 10% nedskärningar inom statliga myndigheter. Man är helt enkelt rädd för att förlora väljare. Och att utsättas för ännu ett av medievänsterns många drev, dvs anklagelser om att göra stackars tjänstemän till offer för arbetslöshet.

Det är därför att antalet byråkrater inom staten ökar med ett dussin om dagen. Politikerna förmår inte ens omplacera uppenbart onödiga till nya uppgifter som för stunden påstås vara angelägna (och besätts med nyanställda).

Vad gäller den svenska sjukan ligger antagligen en svårartad och delvis onödig byråkrati på fem-i-topplistan. Det duger att snacka om saken några månader före valet. Men efter valdagen är det same procedur as usual.

Här finns en av anledningarna till mitt ständiga tal om den politiska klassen. Politikers vilja till omval är stark. Men förnyelse som riskerar mediala bråk vågar sig ingen på. Detta trots att byråkratin är så stor att den skadar offentliga verksamheter. Titta bara på 21 svenska regioner så förstår du varför vårdköerna är långa. Tusentals byråkrater är proppen Orvar. Pappersexercisen, tjänsteresor och sammanträden ökar. Antalet vårdinsatser per läkare och dag sjunker trots en stor läkartäthet inom regionerna. Och så in med ännu fler byråkrater som bara gör helvetet än värre.

Torsten Sandström

Från den 1 juli år passerar den svenska straffrätten tyvärr ännu ett trappsteg ned mot osäker reglering. Detta skedde genom att riksdagen den 20 maj beslutade om ett nytt brott i Brottsbalken 4:7 b: psykiskt våld.

Den som upprepat utsätter en
annan person för kränkningar i
form av beskyllning, nedsättande
uttalande, förödmjukande beteen-
de, otillbörligt hot, otillbörligt
tvång eller otillbörlig övervakning,
döms, om kränkningarna samman-
tagna varit ägnade att allvarligt
skada personens självkänsla, för
psykiskt våld till fängelse i högst
fyra år.

Det är alltså en sorgedag för tanken om svensk rättssäkerhet. Samt en triumf för politiker som fastnat i psykologernas fällor. Det räcker med beskyllningar, nedsättande uttalanden od ifall de varit ägnade att allvarligt skada självkänslan hos motparten i samtalet. Straffet är fängelse. Jag har i en text i Epoch Times den 3/4 hårt kritiserat det nya brottet, se även min blogg ”Snart knackar polisen på din dörr” den 14/4!

Bestämmelsen har uppmärksammats nyligen genom att läkaren Agnes Wold sagt att hon kan tänka sig att sitta i fängelse ifall hon måste kämpa mot ett barnbarns önskan om ingrepp för könsdysfori. Bara själva tanken att en förälder eller mor/farförälder inte ska tillåtas kämpa hårt i en central fråga för familjens framtid (utan anknytning till utländskt klantänkande) är förryckt. Men snart kan en sådan tuff kamp leda till en domstolsprocess mot någon i den äldre generationen!

Jag tror inte Agnes Wold behöver vara rädd. En person i hennes position angrips inte av en åklagare! Men som bekant är inte alla lika skyddade som den promille av folket som tillhör eliten. Som lagtexten är skriven – och med tanke på vänsterliberalernas syn på könsfrågor – är det inte otroligt att någon annan kan komma att åtalas. Bara tanken är läskig.

Det räcker alltså med ett tufft samtal från din sida med X samt ett psykologutlåtande om att X ´självkänsla kunnat skadas. Det är risken du tvingas ta som påstridig kämpe mot en familjemedlem. Familjebråket kan röra vad som helst och den som är tufft påstridig riskerar att bli polisanmäld för det nya brottet. Det är ju inte klokt. Hämnaren ges ett vapen som inte tidigare skådats – med undantag för processer om våldtäkt.

Storebrorssamhället har fått ännu ett dödsmärke. Den psykologiska vetenskapen (i de fall en sådan finns) bidrar till en förvandling av synen på vad som menas med en rättsstat. Jag tror få svenskar vill se detta ske. Men det händer via ivriga psykologer samt godtrogna jurister och politiker.

De jurister som medverkat vid tillkomsten av de nya reglerna borde se sig själva i spegeln och skämmas. Varför kommer vi kanske snart få besked om då polisen knackar på din dörr…

Torsten Sandström

Sydsvenskan var en gång i tiden en ledande nyhetstidning i södra Skåne. Många skickliga journalister hade sitt hemvist i Malmö. Men inte längre.

I takt med socialdemokratins fastklamrande vid makten – har den förra arbetarstaden Malmö kommun – blivit en parkeringsplats för invandare från nästan hela jordklotet. En äldre hög industriell sysselsättning har numera ersatts av invandring och utanförskap. Detta har förstås inte skett av en slump. Utan genom medveten planering för S-partiets bästa och i förvissningen om att kommunen ska bli den stora godhetens samlingsplats i Sverige. Alla förstår på så vis varför Malmö blivit en tummelplats för kriminalitet och en härd för rörelser för allsköns etniska och politiska grupper. Att komunnen dessutom till betydande del lever på statliga bidrag – samt skattepengar från Stockholm, Lidingö mfl välordnade kommuner – är förstås en logisk följd.

Fortfarande hävdar vänsterliberaler att Malmö blivit ett exempel på varmaste globalism. Men såvitt jag förstår har det hänt just på grund av den kravlöshet, värdenihilism och godtrogenhet som ersatt den förnuftiga flit och skötsamhet som präglat den tidigare sydsvenska arbetarmetropolen.

Okej, säger kanske någon, allting är föränderligt. Det är sant att ekonomisk utveckling och förnuftig humanism allmänt sett varit goda faktorer för samhällsförändring. Men inte för nutidens Malmö. Här har en planering – med en uppgiven axelryckning till stöd för ett politiskt parti som förlorat sin betydelse för ökad samhällsnytta – resulterat i en tröstlös och destruktiv låt-gå-politik.

Jag kom att tänka på detta då jag läste följande rubrik i Sydsvenskans nätversion den 27/5:

”Eid betyder allt, det är glädje” – Här firas Eid al-Adha runtom i Malmö.”

Sydsvenskan, som annars normalt inte firar några högtider med tydliga religiösa förtecken, löper således numera amok. En global kommun, med livskraftiga rötter i islam, måste förstås hyllas på det vis som pressen gör i Kairo, Beirut, Istanbul och Bagdad. I mina ögon är det som sker en extrem form av lansering av nya ”värden”. Det rör sig inte om förnuft eller planering för något nytt och gott för Sverige. Utan just för en axelryckning åt den passivitet som sedan några decennier S-partiet planerat för Malmö.

Visst har Malmö potential för ännu en förändring. Jag tror att den ligger i en tuff kravprofil och ett ökat eget politiskt ansvarstagande från kommunens och politikernas sida. Men för det måste staden sluta med att vara sossarnas lekboll och parkeringsplats för invandring. Man måste åter söka efter den goda demokratiska kärna som S-partiets elit förlorat i jakten efter politisk dominans. Jag tror definitivt inte islam (eller för den delen kristendomen) är en trampolin för ett nytt självskapat välstånd. Framtidens finns däremot i krav, djärvhet och inte minst kunskaper och hårt arbete. Alltså fenomen som S-partiet i sin ungdom hyllat. Men värden som nu medvetet körts i botten i vårt land – på ett vis som tyvärr Malmö blivit ett skyltfönster för.

Torsten Sandström

Någon säger kanske att det skulle vara en dröm att – liksom flugan på möteslokalens vägg – kunna avlyssna möten på SR:s och SVT´s nyhetsredaktioner. På så vis skulle bevisen bli tydligare för hur vänstervridningen bedrivs. Dvs hur ensidighetens propaganda växer fram.

Mitt svar är att det inte behövs. En kritisk lyssnare av resultaten kan ändå ganska enkelt kartlägga den politiska agenda redaktionen har. Först måste nyheter som kan svartmåla SD presenteras. Det är nämligen prio ett, dvs de rödgrönas främsta mål att framföra för SD obehagliga sk sanningar. Detta för att befästa S-partiet och dess grundmurade betongposition inom politik och medier (särskilt SR och SVT).

Som punkt två på agendan syns behovet att sprida klimatskräck, så att publiken inte slappnar av och tror att uppvärmningen främst kan ha andra förklaringar än CO2. Nu blir exv inblandning av skogsråvaror i bensinen ett perfekt ämne – även om förbränning av dem skapar lika mycket CO2 som olja.

Som punkt tre på redaktionernas programplan framträder den massiva offerjournalistik som landets journalister indoktrinerats i på sina prästseminarier. Det är faktiskt det enda ämne de är proffs på. För vänsterliberaler saknar nämligen människor en fri vilja. Du och jag är endast marionetter i ett spel som samhällets krafter styr. Därför gäller det att vid nyhetsrapporteringen till varje pris undvika inslag som visar att klanmördarna faktiskt vill döda mot betalning eller att arbetslösa tycker att det är enklare att uppbära bidrag än att ta lediga rutinjobb.

På så vis kan agendan kartläggas punkt för i nyhetsprogram hos SR/SVT. Framme vid vädret blir det givetvis mer skräck om värme och skyfallsregn (även om de förstås ofta är goda eller nyttiga nyheter). Och när det blir det dags för kultur så frossar verkligen de rödgröna i att presentera sin värderelativa kunskapssyn på litteratur, konst och inte minst populärt trams. Inget strunt är för litet för att höjas till skyarna. Ingen vänsteraktivist (exv Göran Greider) är så svag att personen slipper kritik.

Slutligen sporten. Någon tänker kanske att en vänsteragenda saknas här. Men inte. Nej nu gäller det feminismens sak. Seg snubbelfotboll med damer är något glödhett. Det blir en säker utfyllnad i tablån! Dessutom måste handikappades sportande vinklas så att denna offergrupp ges tillbörligt utrymme. Ingen prestation är för liten för att uppmärksammas. Programtid bränns av i goda syften. Till bilden hör att dessa inslag är mycket billiga för SR/SVT att köpa in! Alltså en enastående win-win-punkt på propagandaplanen vid dagens redaktionsmöte.

Att en stor del av svenska nationen i allmänhet inte ser på tablåteve stör inte redaktionens möte. Inte heller att vinklade nyheter förpestar stämningen hos publiken. På redaktionen gäller nämligen slagorden ”vinklas det som vinnas kan” och ”upp till kamp mot kvalen”.

Om du i närtid – mot förmodan – tänker delta i en sådan seans framför radion eller teven råder jag dig att kritiskt pricka av de punkter jag nyss nämnt. Jag är säker på att få rätt. Men varning! Antingen skrattar du ihjäl dig. Eller så smäller du av – utav ren ilska över att tvingas betala för skiten.

Torsten Sandström

PS! Mönstret gäller även andra redaktioner hos SR/SVT. Det kallas public service. Kostnaden för dig och mig är 8 miljarder om året. DS.

SR P1 upprepar idag sin oro över att de 17% utlandsfödda – som har rätt att rösta – inte kommer att gå till valurnan. Förvisso är ett högt valdeltagande något gott allmänt sett. Men om ork eller vilja saknas så är sofflocket också ett godkänt val.

Min oro rör närmast hur framför allt vänstern – de rödgröna – under drygt 20 års tid fört en politisk som främjat en storskalig invandring utan möjligheter till integration. De rödgröna har med andra ord lockat människor utan utbildning till Sverige och lovat höga bidrag till dem som anländer. På drygt 20 år har två miljoner människor invandrat till Sverige. Det bör vara ett europarekord eller kanske en pallplats i ett VM i negativ bemärkelse. Alla ser nämligen med egna ögon vilka allvarliga konsekvenser som blivit följden för vårt land genom hög arbetslöshet, dödlig klankriminalitet och stök i skolor.

På så vis finns en påtaglig risk att en betydande del av dem – som tillsammans utgör de 17% jag talar om – kommer att rösta för de rödgröna partierna. Dessa partier bildar i valet en skriande front mot Tidöregeringens reformer av utlännings- och straffrätten. Även exv införandet av ett bidragstak kritiseras hårt av S, V och Mp. Återställare utlovas vid valframgång!

Alltså är risken påtaglig att medborgare som fötts utomlands kommer att bli tungan på vågen i höstens val. Som problem ser jag inte dem som försörjer sig genom eget arbete och bidrar till nationens välfärd. Mitt fokus är på den breda grupp som tenderar att rösta för fortsatt invandring, höjda bidrag, lägre krav för svenskt medborgarskap, stopp för utvisningar, mildare straff för kriminella osv. En mångårig invandringspolitik har på vis blivit ett hot mot en traditionella demokrati. Genom att spä ut väljarkåren klamrar sig vänstern kvar på den politiska arenan!

Visst ska en gott Sverige öppna för invandring som främjar nationen ekonomiskt. Det är självklart. Men invandring ska definitivt inte vara en motor för en kulturrevolution som är omöjlig att överskåda. Under senare decennier har framför allt de rödgröna drivit invandringen som en kraft för att vinna nya väljare (bristen på arbetare som röstar rött ökar som bekant). Omfattande penningbidrag har på så vis kommit att låsa fast väljare i nationens utanförskapsområden. Enda lösningen för dem som passiviserats är att rösta rödgrönt! Det rör sig med andra ord om en ohelig allians.

Inte undra på att vänsterns public service, nu SR, blåser på för att få bidragstagarna till valurnorna.

Torsten Sandström

Pojken ifråga – två år plus – försvann från rumänska föräldrar ut i norrlandsskogen. Han återfanns efter flera timmars letande välbehållen. Så bra. Tack vara polisen, militärers och många privatas sökinsatser!

Baksidan är mediernas insatser efter killens upptäckt. Man hade väntat sig korta medelande om lyckliga fakta. Men inte. Det vanliga drev vars främjande lärs ut på journalisternas seminarier startade. Nu lanserades återigen den vänsterliberala offerteorin. Journalister – bland annat i SR – undrade om killen inte kunde ha letats upp tidigare om samhällets krafter fungerat bättre på det vis rapportören trodde sig veta.

Alltid samma krav mot det diffusa samhället, nu uppe i glesbygdens Norrland på en söndag. Det rör sig om en standardiserad vänsterdogm som uppenbarligen sprids på landets journalistseminarier. Eleverna får lära sig den rätta tron: ingen har något personligt ansvar – allt är samhällets fel – individerna är offer. Även långt ute i en avkrok av Norrland antas alltså staten stå i givakt då föräldrar uppenbart slarvat!

Offerteorin är skapad för att dölja ditt och mitt ansvar. Vi ska inte behöva skärpa oss, utan alltid påkalla stöd från samhället. Vi bär inget ansvar (än att gå till valurnorna). Det är politikerna som ska fixa vardagen.

I det aktuella fallet leder förstås offerteorin till en härdsmälta. Vilka hade legat närmast ett förhindrande av pojkens försvinnande än just hans föräldrar. Alla med hjärnsubstans vet att en två-åring måste övervakas. Till bilden hör att föräldrarna är rumäner som brukar komma till orten ifråga för att tigga. För att slippa säga något trist och kraftfullt om föräldrarnas ansvar vänder journalister blicken mot det svenska samhälle som verkligen gjort vad det kunnat i frågan! För att slippa anklagelser om rasism så ställer journalister självklart alla tankar om personligt ansvar på huvudet.

Detta händer i Sverige 2026. I höst är det dags att välja bättre politiker som vågar stå för individens moraliskt ansvar. Om sådana nu finns på landets valsedlar?

Torsten Sandström

En rubrik i DN den 22/4 ackompanjeras med en bild på M-förespåkaren Isabella Löwengrip. Så här lyder rubriken:

Amanda Sokolnicki: Moderaterna vill locka över alla korkade kvinnor

Statistiken visar att majoriteten svenska kvinnor hittills röstar rödgrönt. Det rör sig enligt min mening om en sociobiologisk effekt av kvinnan som familjens sammanhållande ankare. Där odlar hon normalt konsensus. Detta innebär att alla ska med i båten oavsett om den är sjöduglig.

Sokolnicki anser uppenbarligen att kvinnor är dumma. Åtminstone kvinnor som röstar åt höger. Vilket förfärligt förakt för hennes eget kön! Men vänsterliberalismens bygger på förakt för sina motståndare. Detta trots att V-liberalismen dogmer bygger på att alla har rätt, ingen kan göra fel samt i vart fall ska staten ge alla sitt bifall. Även brottslingar och andra som skadar samhället ska få en klapp på axeln och ett penning idag i fickan. Alltså den outsinliga godhetens budskap om drömmar som från början inte kan fungera.

Löwengrip har – vad jag vet – inte skadat det svenska samhället, utan har med viss framgång försökt försörja sig själv genom egen drivkraft och arbete. Ändå har Sokolnicki mage att tala om henne i samband med ord som korkad och som redskap för lurendrejeri. Sokolnicki – i sitt elfenbenstorn på DN – föraktar halva befolkningen i vårt land och menar att en tredjedel (av halvan) är dum som röstar högerut.

Dessutom undrar man över logiken. Om korkade ska lockas över, så måste målgruppen kvinnor ju nu rösta rödgrönt! A propå logik. När jag läste juridik och argumentationsteori framhölls en grundkunskap, nämligen att angrepp på en persons kroppsliga statuts – personargument – saknade logisk rang. Detta faktum är förmodligen något okänt för Sokolnicki. En journalist som talar om hela samhällsskikt som korkade måste ses som en dönicki och bara vara värd hån.

För mig rör den största bitterheten att DN – som i min ungdom var en kvalitetstidning – under åren med Olof Lagercrantz och framåt förgiftats av vänsterpolitik och de troende v-liberalernas farliga godhetsvirus. En sådan infektion måste i nutidens politiserande journalisters händer ses som närmast dödlig.

Torsten Sandström

Det är lördag och lunchdags (23/5). Idag blir det bacon, stekta ägg och kokt nypotatis för min del. Det låter väl lovande!

Så nu dags nyheter på radio. Som vanligt säger jag till min Google Home att sända SR P1. Det är Ekoredaktionens halvtimma. Jag är förvisso vaksam mot stundande propaganda. Men på gott humör, ibland kan det faktiskt vara okej.

Men inte denna lördag. Det första inslaget är några minuters tjat om att SD vill ha ministerposter ifall tidöpartierna vinner valet. Frågan rör främst om SD, som det förefaller, blir största tidöparti. Varför hajar jag till? Det är väl knappast något nytt att tala om. Betänk följande. Vi utgår från ett reportage om att sossarna kommer att vinna valet med kommunister och gröna i släpvagnen. Kan man över huvud taget tänka sig att SR då lyfter frågan om sossarnas ska ha flest ministerposter? Det är ju självklart och frågan P1 segar med är därför helt otänkbart. Därför vilar det aktuella reportaget på tanken att SD är parias och att ministerposter åt dem är något potentiellt farligt. Enligt den tankelinjen svartmålar svenska medier sedan länge riksdagens nästa största parti med omkring 20% av väljarna. Röster från var femte svensk väljare misstänkliggörs med andra ord av det radioföretag vars sändningar även denna grupps väljare tvingas betala.

Mitt lätt stekta bacon smakar förstås nu inte så bra som vanligt. Inslag nummer två ska behandla regeringens ekonomiska politik och M-partiets ord om att den svenska ekonomin förbättrats. Detta motsägs inledningsvis av en uppraggad yngre vänsterekonom från Lunds universitet. Och sedan av ytterligare två utvalda så kallade experter, vilkas ord klippts in. Regin är klar och planlagd. Jag som ser en sjunkande inflation och ökad BNP, sänkta skatter och lägre pris på bensin och mat sätter förstås en potatisbit i halsen.

Då jag återfått andan kommer inslag tre från det som kallas ”public service” (man vill nämligen jämföras med samhällsnyttig vård och transporter). Nu uppmärksammas aktuella demonstrationer i Havanna till stöd för Fidel Castros brorsa, dvs han som USA-åklagare vill åtala för att han kommenderat en nedskjutning av ett plan med kubanska flyktingar på väg från ön till Florida. Hur sjutton kan detta vara en nyhet högts på dagordningen? Svaret är givetvis att det rör viktiga skeenden för SR-redaktionens sorgsna kommunister. Visst intervjuas till sist kort en kubansk kvinna som talar om att demonstrationer sker i smyg i skymningen. Men det blir högst oklart ifall det rör regimfientliga protester. Om så var fallet är det antagligen en honnör åt lagstiftningens krav om att rapporteringen i SR ska vara oberoende!

Det är alltså inte bra för matsmältningen att lyssna på SR P1 Eko under en måltid. Min goda mat på tallriken förgiftades av det nyhetsval som SR utgör – dvs Raoul Castros stödpatrull på Östermalm, Stockholm. Liksom i Havanna sprids SR-propagandan via högtalare. Förvisso med ord som är mer tillrättalaga i vårt land och med diskret inlindning, men just därför desto mer effektivt. Slölyssnare ska inte förstå planens schema. Inslaget lurar givetvis även mediernas (i lag reglerade) Legitimeringsnämnd, förlåt Granskningsnämnden för radio och teve.

Det blir ändå fullt tydligt hur Ekoredaktionen värderar nyheter. Man väljer efter egna politiska ideal. Det rör sig om en tydlig planering med partipolitiska förtecken. Den röda tråden syns ju helt tydligt. Först gäller det att klämma åt SD. Sedan Tidöregeringen. Och i tredje hand ge Castros förtryckare en honnör som motståndare till ärkeboven USA. Allt finns nedskrivet i den interna tablå som inslaget följer.

Ha en glad Pingst om du förmår!

Torsten Sandström

Att en flock vänsterdemonstranter på väg till Gaza tvingas stå på knä beskrivs i svenska medier som en folkrättslig kränkning. Men tystnad råder om kartläggning av dödligt våld och terror från Hamas.

Mats Skogkär rannsakar det som kallas public service, särskilt SRT, i Bulletin den 21/5. https://bulletin.nu/skogkar-att-svartmala-israel-for-att-rentva-hamas. Han ger prov på hur de statsfinansierade medierna systematisk svartmålar Israel i krigets Gaza.

Däremot råder tystnad om Hamas ansvar för krigets start och rörelsens efterföljande dagliga terror i ruinernas Gaza. En balanserade rapportering borde synas i ungefär lika långa reportage om krigets två-tre-fyra parter. Men inte. De tvångsfinansierade medierna favoriserar utan hejd Hamas (liksom Hisbollah i Libanon) genom att närmast helt fokusera på Israels framfart. Det är inte journalistik som journalister med arabiskt klingande namn sysslar med tillsamman med den ökände israelhataren Cecilia Uddén.

Bitter är även att tystnad råder om Israels dokumentärfilm om hur orgiastiska våldtäkter och mord utvecklats mot israeler inför krigets start. Reportaget visar att Hamas terrorister agerar som djävulen i islamsk förklädnad. Kolla länken om du törs! Och betänkt hur SR och SVT förstorar en knäböjning av europeiska yrkesdemonstranter för Hamas! På så vis stödjer statsmedierna islams heliga krig.

https://www.civilc.org/silenced-no-more

Svenska medier klarar inte den balansgång som en rimligt kritisk faktajournalistik kräver. I stället blir det propaganda!

Torsten Sandström

Så här lyder en sorgsen mammas betraktelse över sitt elände i DN:s rubrik den 20/5:

Andra måste få chans att leva – det fick inte mina pojkar.

I underrubriken kan man läsa: ”det fick inte mina pojkar, som dog av överdoser”.

Mammans logik följer rådande system för logik. I decennier har nämligen politiker, medier och vänsterforskare talat om för svenska folket att det är samhällets fel om någon blir arbetslös, sysslar med brott, blir misshandlad av sin man, knarkar osv. Det rör sig om (menar man ) osynliga strukturer som på distans påverkar individernas livsbanor. Alltså absolut inte deras egna fria val. Individens egen vilja tycks alltså inte existera. Okej, kanske när det gäller att sträcka ut handen. Men inte då det gäller beslut att vägra ta ett ledigt jobb, döda, knarka med mera. Vi ser mao en av samhällseliten fabricerad offerteori. Den har fått förödande verkningar för Sverige och andra stater i västerlandet.

Förr jobbades det idogt, kriminaliteten var mindre, likaså det allvarliga drogberoendet, skilsmässorna var färre och barnen levde oftare ihop med sina föräldrar under kraftfulla förhållanden. Jag vill absolut inte påstå att allt var frid och fröjd. Men trots relativt begränsad välfärd var samhälls- och familjeproblemen trots allt mindre. Det måste vara en tankeställare.

Sedan decennier har välfärdsbidragen ökat rejält, antalet byråkrater har skjutit i höjden på allsköns myndigheter, utanförskapet har ökat pga av slapp invandringspolitik och familjesöndring, drogerna skördar liv och nära våld samt antalet psykiska diagnoserna för unga och andra har blivit oräkneliga.

Politiker och journalister måste vara blinda som inte vill se sambandet mellan de onda fenomen som vuxit sig starka å ena sidan samt å den andra dogmerna om att individen saknar eget ansvar. Människor är självklart inga robotar som styrs likt marionetter av sociala krafter (strukturer). Varje människa har en vilja och bär ett eget ansvar. Även om lockelser förstås finns måste vi alla lära oss att hantera våra drifter. För denna pedagogik svarar lagstiftaren och inte minst familjerna.

Visst kan som sagt svåra sociala omständigheterna pressa fram onda handlingar och passivitet. Men samhället måste vara på sin vakt och ständigt påtala individens eget ansvar och familjens roll för sammanhållning och styrning. Avvikare måste konsekvent kritiseras och sanktioner tillgripas – de ska inte bäddas i bomull, mängder av bidrag eller missriktad välvilja.

Det fasansfulla är att vänsterliberala politiker, journalister och forskare närmast konsekvent underlåter att formulera kraftfulla lösningar. Man väljer hoppets stig. Det vill säga nya bidrag, ny invandring, uppmaningar från statsteven att gifta sig vid första ögonkastet (med söndring som naturlig följd) och annan extrem slapphet vad gäller brottspåföljder, droger, psykdiagnoser osv.

Svenska folket har på så vis nära nog omyndigförklarats, men tillåts förstås ändå vid allmänna val rösta fram politiker som presenterar nya låt-gå-lösningar. Och det allvarliga är att de politiker som vinner valen ofta är de som står för ännu mer bidrag, passivitet och andra slappa regelsystem.

Framväxten av kravlöshetens Sverige har tyvärr skjutit idealet om medborgarens fria vilja i sank. Du och jag betraktas således som viljelösa robotar styrda av sociala spelregler. Den nya dogmatiken framstår – utmanande nog – som en garanti för att den politiska klassen ska segra vi allmänna val och behålla sin maktställning.

Hursomhelst har den politiska klassen misslyckats. I stället för att driva en balanserat kravfull politik har individens vilja skjutits i sank (särskilt avseende människor inom samhällets lägre skikt). Det är därför Sverige – och andra stater i väst – brottas med rader av svåra och självskapade problem! Opposition yppas inte sällan från förnuftiga medborgare som insett den samhällsfälla vänsterliberalismen gillrat.

Torsten Sandström

Det kan inte råda någon tvekan om att S-partiet är svenska mäster i politiskt trixande. Man har nämligen lärt sig det under minst hundra år – i och kring – makten över staten. Lurendrejeriet riktar sig mot väljarna men även mot andra partier. Det är gränslöst slugt. Men samtidigt löjligt i sin stora dumhet. Man säger en sak offentligt, men menar en annan egentligen som man inte alls vill tala om.

Magdalena Andersson är ledaren (just nu) för detta vilseledande. Hon förstår att det efter en ev valvinst blir närmast omöjligt att regera landet med kommunister och gröna talibaner i båten. S-partiet ser oöverstigliga problem tydligt. För att sossarna ska bilda regering krävs ett ja från de skräckinjagande allierades riksdagsledamöter.

Därför vill hon desarmera dem redan före valet. Detta tror hon ska ske genom en överenskommelse i fem punkter med Tidögänget. Det gäller energi, infrastruktur, skatter, kriminalpolitik och public service. Alltså fyra svåra hinder för sossarna – samt en käpphäst för att slå tillbaka SD – dvs ett bevarande av de statskontrollerade medierna. Alla punkterna avser politik där de politiska skillnaderna är extremt stora. Skulle man – mot all förmodan – komma överens om punkterna före valet kan Andersson efter valutgången villkora en ev regeringsbildning med kommunister och talibaner med ” sorry, frågorna är redan är lösta”. Och därefter släppa de rödgröna vildarna loss att härja med sina favoritfrågor så dumt som de förmår.

Fy sjutton vilken läskig krigslist! Givetvis kommer inte Tidöfolket att nappa på sossarna sluga krok. Varför skulle M, KD och L sälja sina bästa politiska argument inför valet genom en uppgörelse med en dumslug supertrixare som Andersson?

Särskilt intressant är enligt min mening att public service finns på önskelistan. Även här syns gränslöst sluga S-rävars tankar. Man vet att SR/SVT :s existens är lika med vänstermakt. Utan vänsterns journalister faller vänsterns Sverige som ett korthus, helt enkelt. Det inser många inom Tidögänget, särskilt SD. Så varför skulle man gjuta SR/SVT i betong? Däremot inser sossarna att den svenska politiska utvecklingen stegvis går emot medier som skattebetalarna tvingas betala.

Som jag skrivit i en tidigare blogg är regelsystemet om SR/SVT:s pengar baserat på inte mer än ett år i taget, dvs varje års statsbudget för sig. En klok ny regeringen kan alltså säga adjö till finansiering och låta vänsterns journalister söka pengar på marknaden bäst de kan. Lycka till i rävarnas håla på Sveavägen! Rättsläget är klart som korvspad! Det gläder mig mycket.

Torsten Sandström

I min korg med e-post på Lunds universitet hamnar var dag många intressanta brev av en mängd olika slag. Brevlådan berättar om en viss del av det svenska samhället i nutid.

På så vis får jag exv bevis på vad som är woke eller tvärtom, dvs vad som anses som politiskt korrekt i nutidens Sverige. Något naivt vill man kanske tro att det på en juridisk fakultet ska berättas om fenomen som rättssäkerhet, vänskapskorruption, bristande reglering av bostadshyror, rättsfall som spårar ut, omfattande slöseri med skattemedel, sjunkande kunskapsnivåer inom skolan eller högre utbildning, offentligt mismanagement, en skriande byråkratisk utveckling, vårdköer osv.

Men de gruppbrev som hamnar i min låda handlar tyvärr nästan aldrig om dessa centrala frågor. Däremot vimlar det av e-post om ”Hållbarhet” och ”Human Rights”. Särskilt folkrättens aktivister tycks ostoppbara i sin närmast religiösa iver. Naturligtvis ska även dessa ämnen avspeglas i en brevlåda på en juridisk institution. Men inte med denna fenomenala dominans! Det måste vara något sjukt på gång.

Det verkar som om den svenska rättsordningen skulle gå under om inte Klimatskräck och Folkrättsideologi ställs i främsta ledet. I själva verket rör det sig om ämnen som sammanlagt omfattar omkring en termins studier vid en svensk juridisk fakultet!

Dessutom är det två ämnena etiketter för frågor som regleras i synnerligen svepande rättsliga ordalag. Alltså inte hårda rekvisit med precisa regler. Utan i stället närmast en religiös dogmatik. Det rör även frågeställningar som omgärdas med starka politiska krav respektive fördömanden. Bara den hårt självsäkra attityden hos ämnenas företrädare borde göra att raggen reser sig på vurmade för vetenskap. Men den majoritet som ser dessa evangelier i sina brevlådor gäspar tyvärr bara. Aktivismen inom de två ämnena är däremot stor så att det knakar.

Det vi ser rörande folkrätt och klimatskräck är alltså två politiska rörelser som invaderar nationen. Några, ganska få gillar detta. Majoriteten rycker på axlarna och jobbar med sitt. På ett högre plan finns faror. Vi ser en utveckling som är onyttig och i värsta fall skadlig. Innebörden är att statens resurser riskerar att koncentreras på – relativt sett – små områden av rättsordningen. Dvs ämnen som inte är centrala för vardagens rättsliga liv.

Torsten Sandström

Idag kan ofantligt komplex information hanteras med hjälp av AI. Och svenska staten påstår att nationen ligger i framkant vad gäller digit kunskaper. Ändå lyckas tusen och åter tusen personer slarva eller lura till sig miljarder och åter miljarder. Bara i en rapport från Försäkringskassan häromdagen sägs att det totalt betalades omkring 1,1 miljarder kronor i sjukpenning ut till 11 000 nätverkskriminella under fyra år. Försäkringskassan vet inte hur många som faktiskt hade rätt till ersättningen, menar myndigheten.

För att stoppa fusket finns förstås en statlig utbetalningsmyndighet. För några dagar sedan läser jag följande:

”Det här är ett känt fenomen att man lämnar landet och tar med sig sina ersättningar” säger Per Eleblad, generaldirektör för Utbetalningsmyndigheten, till SR.

Det finnas alltså flera grova systemfel som innebär att kontroll inte kan utövas. Ett fel är att rådande legala möjligheter att utbyta information inte utnyttjas. Men än värre är svenska politikers ideal om att kontroll ska undvikas. Man talar om skapa ”tillit” till välfärdsstaten hos folket.

Om det vackra ordet ”tillit” ska tillåtas hindra rimlig och effektiv systemkontroll från myndigheternas sida är det en förklaring om bankrutt. Såväl moraliskt, politiskt som inte minst ekonomiskt. Det rör sig om många, många miljarder av skattebetalarnas pengar som bara slängs i slasktratten.

Den svenska politiska klassen klarar uppenbarligen inte ens enkla uppgifter. Och man döljer sig bakom ord som ”tillit”. I stället är det orden dumhet och oduglighet som ger rätt bild av den politiska elit som driver låt-gå-politik. Man missbrukar förtroendet från skattebetalarna och slänger bort deras pengar. Detta är något som är typiskt för passiva och drömmande vänsterliberaler. En vänsterliberal hoppas att människor ska visa tillit. Tydligare kan det inte bli att politiker är renons på förståelse av mänskliga drifter.

Torsten Sandström

Dagens Nyheter, DN, fascinerar mig. Inte för den höga journalistiska kvalitet som tidningen hade i mina yngre dagar. Utan egentligen för motsatsen, dvs hur en till upplagan stor morgontidning har förfallit till en blaska under en tid på omkring 30 år. DN har lett en medial utveckling som bevisar en övergång från kritisk faktajournalistik till flummig åsiktsdito. Om detta har jag bloggat några gånger. Med ett vagt hopp om att droppen urholkar stenen.

I DN 16/5 har jag ännu ett exempel. Rubriken säger det mesta:

Lisa Magnusson: Hjärtskärande när svenska kändisar tvingas till förnedrings-tv

Hennes ord rör en tevegenre i nutid där fokus är på en grupp människor – ofta mediernas egna kändisar – som utsätts för diverse hån, fysiska övergrepp osv i syfte att underhålla publiken. Givetvis är jag ingen vän av sådana vulgära reportage. Det är uppenbarligen inte heller Lisa Magnusson på DN. Men vad är det hon skriver: hjärtskärande när svenska kändisar tvingas till förnedrings-tv.

Vem tvingar en kändis, dvs personer som vill säja sin egen image? Är det inte fråga om vulgaritet och inte något hjärtskärande? Ordet hjärtskärande har – som det låter – en adress till stöd för någon som man tycker synd om.

Utvecklingen av rollen som kändis – ett fenomen som kännetecknar dagens medier(inklusive DN) – är något som Magnusson i sin yrvakenhet bort beskriva. Såväl kändisen som DN lever tillsammans i symbios. De klarar sig inte utan varandra. Utan kändisar är svenska gammelmedier slut!

Därför är ordet hjärtskärande fullkomligt missvisande. En stuntman på film får betalt för att falla och kanske slå sig. Sak samma gäller kändisar som ställer upp på förnedring. Det tar det onda med det goda, där betalningen och framtida jobb är belöningen. Kändisen har fri vilja att vägra och i stället försörja sig som vanligt folk.

Det jag nyss skrivit är sant och och något som en gymnasist snabbt borde kunna fundera ut. Men inte Lisa Magnusson på DN, en tidning som skryter in annonser om att man ska sprida upplysning och kunskaper. Tala om dubbel moral! Från hennes elfenbenstorn blir förnedringsteve ”hjärtskärande”. I själva verket är kändisfenomenet och vulgärkulturen en del av mediernas och DN:s livsnerv.

Slutligen a propå mediernas styrning av åsikter och samhälle. I veckor har fokus riktats mot Felicia i Mellot, dvs på Fröken snusk. En artist som blivit kändis genom att ha en slöja under näsan och över munnen, antagligen inspirerade av islam. SVT anser uppenbarligen att hon är en lämplig representant för Sverige. Hennes chanser att vinna haussades fram till igår – bakom Finlands vadslagningsjippo. Men! Fröken snusk gjorde fiasko och Finland sänktes. I medierna märks ingen självkritik – mest tystnad. SvD säger i sin digitala version: ”En tröst – vi slipper betala för detta.” Alltså ännu en medveten journalistgroda. Svenska folket har redan betalat och kommer att få betala för kommande SVT-Mellon (men vår nation slipper lyckligtvis det finala värdskapet).

Torsten Sandström

Som vanligt ger DN plats i sina spalter åt landets västerliberaler. 33 av dem har skrivit under ett upprop mot Tidöregeringens invandrings- och kriminalpolitik (30/4). Debattörerna påstår att regeringens reformer strider mot demokratins principer och den svenska regeringsformen. Enligt uppropet drabbas främst unga kriminella och invandrare. https://www.dn.se/debatt/larmet-ljuder-satt-stopp-for-nedmonteringen-av-rattsstaten/

Det är en tröttsam läsning. Åratal av socialdemokratisk låt-gå-politik inom utlännings- och straffrätt reformeras nu av Tidöregeringen. Blodet flyter nämligen i svenska bostadsområden där invandrarnas klaner ger tonåringar uppdrag att döda. Utvisning av utlänningar som domstol vägrat asyl kan normalt inte verkställas.

Vänsterliberala politiker har således varit brottslingarnas och de nyanländas bästa vän, tillsammans med radikala jurister, kriminologer och en god del av journalisternas skrå. Bland de 33 undertecknarna syns politruker som Sten Heckscher och Ann Ramberg. De båda har länge i statens korridorer regisserat socialdemokratins angrepp på rättsstaten. Märk att även yngre inom de 33:s krets vill bibehålla straffrättsliga lösningar som i realiteten innebär status quo. Vi ser alltså vänsterns vanliga kravlöshet och offerkultur: morden förklaras genom de ungas sociala bakgrund. Några förslag på alternativa lösningsalternativ till regeringens ges inte av de 33. Den spektakulära svenska brottskrisen erkänns inte ens som ett faktiskt problem i uppropet! Pamfletten innehåller bara flummiga påståenden om att den svenska rättsordningen äventyras av regeringens reformer.

Att DN ger plats åt 33 statsanställda som med konstitutionen som vapen spelar mördarna i händerna är ett tecken på en medial kris. Blodet flödar i press, radio och teve. Ett skrämt folket undrar vad som händer på gator och torg i Sverige. Åratal av massinvandring har skapat en kriminell våldsvåg som påminner om maffians USA (omkring 1930-talet). Men de 33 inom vänstereliten – det kamratskap som faktiskt står bakom den slappa straffrätten – blundar och viftar med Regeringsformen.

Regeringen har under snart fyra år jobbat med lagstiftning mot framför allt den ungdomskriminalitet som massinvandringen orsakat. Justitiedepartement och utredare sliter med diverse förslag till lösningar inom den svenska författningens ramar. Balansgången vid en nyreglering är inte enkel. Men det dödliga våldet ger litet utrymme för ytterligare år av debatt. Välgrundade förslag till lösningar har sänts på remiss. Och regeringen har lyssnat på Lagrådet och delvis ändrat sig. Rådets kritik är punktvis moraliserande och därför mindre legitim (mätt i distans från orden i gällande lag). Vidare är det enligt grundlagen regeringen som ska styra landet så länge riksdagen ger sitt bifall..

Jag kan inte se att reformen äventyrar det svenska statsskicket och demokratin. Det är ont om tid för att begränsa de unga kriminellas favoriserade position inom svensk straffrätt. Att straffen görs mer ingripande och åldern för straffbarhet sänks kan inte innebära ett hot mot nationens grundlagar och demokrati.

Däremot måste den svenska vänsterliberalismens ansvar för nuvarande kris kritiseras hårt. I uppropet från de 33 sägs att man vill värna rättsstaten. Ändå är det från deras krets som en asylrätt härstammar utan effektiva möjligheter till utvisning. Likaså regler om ”permanenta” uppehållstillstånd (1984). Vidare har ledande vänsterliberaler sagt sig ”inte vilja bygga några murar” mot flyktingar. De 33 ställer sig därför bakom den gamla kriminalpolitik som inte effektivt kunnat stoppa våldsvågen i massinvandringens spår. De 33 kräver ”konsekvensanalys” av Tidöregeringen, utan att själv ha granskat den äldre kriminalpolitik som man uppenbarligen anser bättre. Och nu ropar de 33 om ett hot mot den rättstat som de och deras likasinnade skapat!

Min åsikt är att en allvarlig passivitet – vänta och se – förespråkas av de 33. Jag är övertygad att idén förkastas av ett svensk folk som alltför länge plågats av i huvudsak importerat våld. I själva verket är det behovet av skydd för rättsstaten som bär upp de strategiska reformer som Tidöregeringen nu lanserar. Det 33 framstår med andra ord som förlorare. De använder desperat juridiken för att stoppa Tidöregeringens ambition att motverka den allvarliga kriminalitet som sköljer över landet.

Vi ser således 33 sömngångare som inte vill erkänna att deras kriminalpolitik har gått i kras. Därför använder dessa drömmande riddare konstitutionen som vapen. Man vill stoppa de ingripande och effektiva regler som behövs för att styra upp en systemhotande invandrings-och straffrätt. De 33 kämpar således inte för rättsstaten. Utan i stället för vänsterliberalismens avart. Alltså den som ständigt vilar på kravlöshetens drömmar. På så vis gråter de 33 krokodiltårar över sin egen passiva lagmodell som nu är på väg till skamvrån.

Torsten Sandström

Dagens industri har idag en fin debattext om svensk (och europeisk) försvarspolitik. Den är skriven Jacob Ämtvall, expert på säkerhet och totalförsvar på Företagarna. Rubriken är sååå fyndig, se ovan!

Saken gäller att Sverige än en gång är på väg att begå ett strategiskt misstag vad gällerl försvarets anskaffning av materiel. I stället för att dra lärdom av drönarkriget i Ukraina är politikerna på väg att lägga alla ägg i samma korg genom att satsa 60 miljarder på nya fregatter. Sak samma med dyrbara u-båtar (som ännu inte är färdiga!) och sannolikt nya generationer jaktflygplan.

Jag har länge kritiserat det som faktiskt kallas ”svenskt försvar”. Vi möter en genompolitiserad verksamhet, där vapenvägrare och feminister länge blivit lurade av med skjortan genom rundmagade generaler tyngda med guldgaloner. Politik, politik och åter politisk utan strikt koncentration på den militära verkligheten (jfr bilden ovan). De politiska beslutsfattarna är – med vissa undantag – en samling fredskramare som inte i tid upptäckt att krigets verklighet står för dörren och framför allt har förändrats av den nya tekniken och nu AI.

En rimlig undran är alltså varför Sverige har en Krigshögskola? Det är väl här kunskaper om nya stridsmedel ska studeras och snabbast möjligt presenteras för de rundmagade och deras pacifistiska uppdragsgivare (politikerna). I dagens SvD framför det stora amerikanska AI-företaget Palantir Technologies Inc:s chef militär kritik mot Europas ledare. Än en gång ser vi hur Europa sackar efter. De många skrytsamma i Stockholm och Bryssel slösar alltså med folkets pengar och driver den militära företagsamheten i fel riktning.

Slutligen bara ett litet exempel på trist högkomik. Så fort svenska medier presenterar militära nyheter så syns en bild på supersossen Peter Hultqvist (inte heller någon lättviktare). Mannen som på höga politiska poster misskött försvaret i nästan två decennier. Få vet att mannen inte ens gjort lumpen! Han är nämligen vapenvägrare. Dessutom är han kramare av Palestinas PLO (som samspelar med Hamas). Hultqvist blir på så vis en blixtbild av svenskt militärt elände i nutid.

Det svenska militära systemet har förr i tiden – jag tänker på 1600-talet – delvis byggt och skyddat nationen. Karl XII bidrog dock till enormt elände. En storvulen och psykiskt knepig kung plundrade folket på bondpojkar och pengar till stor skada för nationen. Och hans verklighetsfrämmande ideér tycks alltså fortfarande gälla. Först ett nedlagt försvar (fy Göran Persson och Fredrik Reinfeldt!) och därefter ett försök till upprustning. Och då ett slarvbygge med sprutande miljarder under en fana på halv stång. Alltså med sossar och moderater på kommandobryggan. Jag tar mig för pannan!

Torsten Sandström

Avslöjanden om hur ett statligt universitet i Göteborg, genom SOM-institutet, tillåtit SVT och SR att påverka uppläggningen av opinionsundersökningar är pinsamma för alla inblandade aktörer. Mest för saten/universitet som låtit ett institut att göra affärer i opinionsbranschen till glädje för SVT och SR. Se sk public serviceföretaget har länge skrutit med sitt höga förtroende i SOM-mätningar. Nu börjar vi förstå varför siffrorna blivit fel.

SVT och SR har betalat miljonbelopp och tillåtits påverka upplägget av SOM:s mätningarna. Bland annat har urvalet svarspersoner viktats så att gruppen SD-väljare blivit underrepresenterad. Följden har blivit att frekvensen svar som är positiva avseende ett förtroende för SVT/SR ökat! Juristprofessor Olle Lundin från Uppsala säger till Bulletin:

– Det betyder ju att undersökningen inte har något värde alls – att köpa en undersökning som man själv har varit med och utformat. Enormt slöseri med skattepengar. Jag trodde att SOM-institutet agerade på eget initiativ.

Det trodde faktiskt även jag. SVT/SR har med andra ord via SOM köpt sig en favoriserad position. Denna har under flera år utnyttjats för att SVT/SR ska kunna skryta om högt förtroende och kunna pumpa ut ännu mer pengar från skattebetalarna!

Jag har i åratal förundrats över SOM:s mätningar rörande opinionen rörande människors inställning till klimatet. Oscarsson, en göteborgsprofessor som som är sängvetare, förlåt statsvetare, har i undersökningar resp mediala intervjuer svartmålat ”klimatförnekare”, dvs personer som är kritiska till IPCC:s kategoriska tal om CO2 som ensam orsak till uppvärmningen. Personer som försöker söka kritisk sanning om klimatets skiften beskrivs således som tokstollar. Tala om politiserad forskning! SOM sysslar säljer egenfabricerad kunskap.

Jag menar därför att Göteborgs universitet måste utreda om SOM:s samarbete med olika intressenter rörande mätningarnas uppläggning verkligen är förenligt med vetenskapliga grunder. Hursomhelst ska SOM ställas i skamvrån. Där står redan sedan länge de två företag som kallar sig ”public service”. När blev korruption ett stöd till allmänheten? Det som hänt mellan SVT/SR och SOM är i själva verket en konspiration mot allmänheten!

Vi ser alltså hur listiga politruker bollar med fakta och hur forskare levererar det som önskas. Statens inblandning är ett hot mot en demokratisk rättsordning.

Torsten Sandström

Det är dags för ännu en vänlig erinran. Bloggen har rullat var dag i mer än fem år. Kostnader för teknik, webbhotell mm är faktiskt större än de gåvor på drygt en handfull tusen kronor som jag 2025 fått av vänliga följare. Exakt har bloggen enbart inbringat 4.065 kronor under hela 2025! Detta trots att den under senaste veckan haft mer än 15.000 besök sammanlagt. Man blir således inte förmögen av politiska skriverier (utan reklamintäkter) på nätet. 

Men bloggen är förstås ingen affärsrörelse. Den tar sikte på politisk kamp (högtidligt sagt). Men även en ivrig samhällskritiker måste förstås muntras upp. Därför är jag tacksam för en swish som inte alls behöver vara på ett stort belopp. Kolla den gröna rutan ovanför till höger!

Samtidigt vill jag varmt tacka de alltfler som redan gett mig en dunk i ryggen. Nu tar jag sats för höstens val!

Vänligen

Torsten

Mediasamhället har helgdag var dag. Intigheter från USA, Europa eller Sverige beskrivs i detalj och hyllas. I grunden är en värdenihilism drivande. Allt som medierna vill blir stort. Alla aktörer som medierna gillar är folkkära. Några krav på kompetens eller kvalitet besvärar inte mediesamhällets präster i templet. Journalister idkar navelskådning. Deras politiska åsikter styr. Fenomenens verkliga vikt – om den öht kan mätas – struntas det i.

Just nu ska det internationella Mellot predikas. I fokus står en svensk kvinna med svart slöja. Kanske till stöd för Hamas – hon kritiserar nämligen Israel. SvD har i dagens tidning två artiklar om Mellot, dvs något som enligt min åsikt är intet kulturellt sett (mer än att det kan beskrivas som en avart). Mest komisk i SvD är Handelshögskolans hippie-professor Micael Dahlen. Han är forskare i ”lycka och glädje” (jag skojar inte, men Handels gör kanske det). Med en så bastant kompetens predikar han förstås att Mellot ”gör dig gladare”.

Mediesamhället har till uppgift att hålla konsumtionen igång. Inte konsumtion av kvalitet förstås. Utan av medial strunt som gör att vi glömmer livets vardagliga problem och inte organiserar oss för att genomföra större samhällsförändringar.

När jag kollar SvD på morgonen eller slappar inför SVT en stund på kvällen blir mediernas funktion som psykofarmaka fullständigt klara. Värst är att deras epistlar om lycka kombineras med att projektet bäst ska genomföras genom att du och jag ska rösta vänsterliberalt. Men denna lyckomyt är faktiskt logisk. Att rösta vänsterut är en dröm om ett samhälle där alla ska få som de vill utan att behöva anstränga sig.

Men att det sannerligen är en myt ger verkligheten tydliga besked om. Många måste nämligen via arbete och skattsedeln betala för mediernas löften till andra. Och ändå får underklassen inte vad man tror. Bostadsbristen skriar. Skolan utbildar inte fullt ut kloka människor, man sysslar med inbillning. Droger blir en flykt från drömmen som brast. Ett liv på bidrag återstår för den som går på vänsterliberalernas drömmar som alltid saknar tydliga krav. Liksom mediernas ständiga flabb och lyckobrus blir följden för många passivisering.

Det som är upprörande är att samhällets eliter gett klartecken till denna passivisering och det utanförskap som blir följden. Om detta skriver den konservativa brittiska psykiatrikern Theodore Dalrymple en bok som jag just nu läser. Den heter ”Livet på samhällets botten” (2001, med undertexten, ”Världsbilden som skapar underklassen”). Den borde studeras av alla politiker och journalister.

Jag tror att du som läsare av mina bloggar kommer att få fler epistlar i ämnet.

Torsten Sandström

Häromdagen upprepades ett inslag i SR P1 som gick ut på att råttor plågar folket i Gaza. Journalisten – med ett namn som klingar Västasien – berättade om hur barn bets av råttor osv.

Jag betvivlar inte alls att skadedjur är ett problem. Barn och vuxna far mycket illa. Men frågan är vilka råttor som bär skulden till problemen i Gaza? Svaret är givetvis Hamas, som genom storskalig och dödlig terror startat kriget. Och fortfarande för Hamas krig mot Israel. Men Hamas nämndes inte med ett ord i SR-journalistens rapporter!

Ännu allvarligare är själva mönstret i SR:s rapporter från regionen. Reportrar med arabiskt klingande namn nämner nästan aldrig Hamas i Gaza eller Hisbollah i Libanon som orsaker till eländet. Översteprästen själv, Cecilia Uddén, har till och med utpekat Israel som skyldig till krigsbrott! Alltså inga försök till studier av hur Hamas och Hisbollahs ständiga terror bedrivs och de följder terrorn får för krigets fortsättning. Sak samma gäller SVT:s så kallade journalistiska arbete i regionen. Journalister med rötter i regionen bedriver med andra ord egen politik och skyddar de verkliga råttorna, dvs dem från Hamas och Hisbollah.

Det är faktiskt fråga om ett tydligt brott mot lagregleringen av public service. Någon tvekan finns inte om den saken. Jag hade gärna anmält rapporteringen till Granskningsnämnden. Men mina erfarenheter är att klagomål snabbt läggs ned och jag vill inte längre delat i en låtsasproces där dömande organ inte en meddelar utfallet till anmälaren, trots att e-postadress krävs för klagomål.

Nämnden tycks mena att egna politiska åsikter hos en journalist inte innebär ett ”beroende”. För detta krävs uppenbarligen beroende via en formell anslutning. Följden blir att medlemskap i Hamas/Hisbollah tycks krävas hos rapportören! Granskningsnämnden agerar således absurt. Det rör sig om en medial skandal som innebär att korrupta rapportering tvättas ren. Från svart till vitt.

Bara det att samma krets av beroende journalister under årens lopp fortsätter rapportera är en extremt allvarlig kräkning av lagstiftningen! Det rör sig om lagtrots från SR och SVT!

Torsten Sandström

Efter tolv år av rysk aggression och terror visar tydliga tecken i dagarna att Putin i huvudsak kommer att ge upp, åtminstone tills vidare. 300.000 döda ryska soldater och omkring 1 miljon skadade utan större framgångar på krigskartan tar nu ut sin rätt. Viktigt är att den ryska ekonomin går på knäna och att ryska folket börjar protestera offentligt mot inskränkningar i livsföringen, exv nedstängning av internet. Igår lät Putin berätta att han ville planera för fred, givetvis en fred på hans eget vis (med sossen och skurken Gerhard Schröder som förhandlare).

Inget talar för att Putin kommer att erkänna sin fundamentala förlust. Diktatorer medger aldrig att de haft fel. Han kommer föstås att beskriva eventuella landvinningar som en stor vinst. Ingen vet ännu hur kriget kommer att sluta. Men mycket tyder på att även en diktator måste ändra strategi för att över huvud taget överleva.

Att ryska folket blir förvånat är troligt. Men många blir säkert glada. Just förvåning och glädje är något mycket farligt för Putin som regerat med våldsmakt som osynligt lindats in i termer om fria val och mänskliga rättigheter. Jag menar att Putin därmed lever farligare nu än innan han eldade på kriget. Många kommer att inse att hans dröm om gammalrysk storhet gått i kras till enorma kostnader i liv och pengar. Här finns en öppning för möjlig revolt. Det är förstås något gott.

Men samtidigt inser mäktiga kretsar kring Putin – framför allt oligarker av alla de slag – att folkliga reformer kan medföra att de förlorar makt över nationens råvaror och den nödvändiga kulissen av folkstyre. Ryssland står således än en gång inför en möjlighet till frihetsreformer. Men historien visar att vägen kommer att vara strödd med törnen.

Om Putin störtas kan med andra ord mycket gott och även ont komma att ske. Min glädje är ändå stor. Särskilt glad är jag över en möjlig frihet för förtryckta folk i Ukraina och Ryssland. En glimt av glädje har jag även över vad ett tänkbart öppnande av Putins arkiv kan komma att medföra. Jag tänker särskilt på dokument om Putins mycket skumma relation med Donald Trump. Auktoritära krafter riskerar att drabbas tillsammans.

Det jag skriver om har förstås många okända scenarier och gigantiska risker. Ändå är denna blogg en yttring av glädje. Kamp för frihet lönar sig. En efterlängtad ”seger” för Ukraina och nationens uppbackare. Men jag bävar för följderna för EU:s del. Kortsiktiga politiker riskerar att alltför snabbt sluta rusta samt ge Ukraina medlemskap i unionen. Långt innan demokratin är på plats i en plågad nation med många inneboende olösta problem.

Torsten Sandström

Svenska medier är återhållsamma med rapporter och slutsatser om kommunvalet i UK. Labour och Tories förlorar kraftigt. Märk att goda demokratier – som UK – har separata kommunval! Men varför denna relativa tystnad?

Utvecklingen i Europa – påhejad av ett federalt misslyckande inom EU – är tydlig. Starka folkliga krafter visar på missnöje. Där är EU:s problematiska utveckling bara en av flera pusselbitar.

På ett vidare plan rör det sig enligt min mening om ett missnöje med den nuvarande politiska makten i åtskilliga nationer. Alltså kritik av självsäkra eliter som lovar runt men håller tunt. Detta är nämligen med få ord vänsterliberalismens credo.

Vi ser en utveckling mot centraliserad politisk makt. Vidlyftig planering – för folket sägs det – medför högre skatter, rigida regler och ökade byråkratier. Samtidigt mindre enskild frihet. Ägare av mark kan inte utnyttja den som man vill. Byggnation, skol- och vårdval begränsas av tröga offentliga byråkratier. En stark globalism medför hög invandring och nya kulturella strömningar som oroar människor. Särskilt som våld, brottslighet och terror följer i spåren, framför allt genom en inflyttande islamism. Lag och rätt anpassa till politikernas centrala planering från ovan. Följden blir att människor ställs inför en sjunkande välfärd i och med att storskaliga byråkratiska system slirar och slösar med folkets pengar. I systemen topp återfinns politiker och byråkrater.

I centrum för skeendet syns en politisk klass som biter sig fast vid makten och ilsket kritiserar politiska rörelser som försöker sticka upp. I exv Tyskland byggs brandmurar mot AfD och i Sverige löper SD politiskt gatlopp i elitens medier. Allt SD gör skandaliseras, även om andra partier (exv sossarna) har sina trollfabriker och trixare med sk kvittningssystem. Hand i hand med den politiska eliten går nämligen mediernas vänsterliberala journalister och andra drömmande lycksökare. Denna allians innebär en järnridå i ett kallt krig mot rörelser som – något oklart – vill se förändring och en vidgar demokrati.

I den moderna demokratins hemland, UK, tycks kraven på förnyelse inte kunna stoppas. Vad som blir den politiska följden är svårt att säga. Förmodligen hade en bättre grund för reformer kunnat byggas om inte den nuvarande politiska klassen varit så rabiat, utan i stället bjudit in till samtal och kompromisser i sann demokratisk anda.

Men detta har inte skett, även om moderaternas Tidölösning är ett gott tecken. Hinder mot förnyelse är nämligen något som kännetecknar en politisk klass. Kamp mot förlorad samhällsmakt kännetecknar ju de eliter jag talar om. De gör motstånd tills de faller. Detta lär oss historien genom rader av berättelser.

Torsten Sandström

Den 18/4 skriver Susanna Birgersson en klok ledare i GP med kritik mot den mediala skönhetsidustrin. Hon menar skönhetsjakten gör åldrandet till en fiende, något som riskerar att göra våra liv till en kamp mot det oundvikliga. Vi måste alltså lära oss att dö lite – och leva mer.

Jag instämmer till stor del. Media- och konsumtionssamhället jagar folket med förgängliga drömmar. Det rör sig i själva verket om indoktrinering eller propaganda. Ifall en nations majoritet drömmer som stolliga vänsterliberaler så förblir samhället i grunden kvar i sossarnas betong. Och det kostar dessutom ofantliga penningbelopp.

Enligt min mening bör Birgerssons recept – förutom hennes kloka tanke om mer nyttig realism (mot skönhetsdravlet) – dessutom användas mot något ännu farligare i nutidens Sverige. Jag tänker på mediernas och politikernas ständiga tjat om psykisk ohälsa. Trots en vård – om köerna fimpas – i toppklass så har vi bli blivit en nation på gränsen till själslig kollaps.

Visst finns det liksom förr människor som är svårt plågade av allvarliga själsliga krämpor. Men de är tämligen få och riktigt sjuka. Vården av dem får inte tillräckliga resurser. I stället satsar Sverige miljarder och åter miljarder på ett folk som inte förstått att man är friskt, utan blivit inbillat att alla bekymmer är utslag att psykisk ohälsa. Psykologer och själsläkare bidrar till inbillningen! Tala om inbillning i Kafkaklass!

Ju mer pengar som betalas till dessa infernaliska själskramare desto sjukar blir svenska folket. Det är en paradox som även ett barn kan förstå (om det får tänka kritiskt). Och sämst går det förstås för dem med riktiga psykiska åskommor som inte fullt ut får den vård som behövs.

Jag skriver ofta att Sverige är lika med Absurdistan. Med sådana. medier och politiker går nationen i fel färdriktning. Man följer en plan som är absurd. Från vår huvudstad, som borde döpas om till Kabul, predikas det således livsfarliga teser.

Sven Jerring sa – som kanske några minns – om den dystra fotbollsmatchen i Berlin 1936: ”japaner, japaner, japaner….”Jag skriver om politiken från Sveriges Kabul: talibaner, talibaner, talibaner….

Torsten Sandström

Tillgänglig statistik visar att kvinnor tenderar att rösta åt vänster medan män väljer högerut. Människors val är förstås svåra att kritisera. Dan Korn skriver en fin text i Bulletin den 26/4 som jag uppfattar som en signal för ett mindre maskulint politiskt budskap. Det är ett taktisk förslag som har goda skäl för sig.

Min analys är att mäns och kvinnors samhällssyn är färgad av könens biologi. Männen tar fajten och vill med tuffa lösningar se snabba resultat. Kvinnor strävar däremot i allmänhet efter konsensus och vill gärna att ingen ska vantrivas som ändrat den gemensamma båten. Könen dras således till olika typer av politiska samtal. Såvitt jag förstår är detta i grunden en biologisk konflikt. Jag talar nu förstås om genomsnitt. Eller med andra ord ett val mellan en vanlig mans- eller kvinnosyn.

Jag menar att konflikten egentligen bygger på en skillnad mellan drömmar om feminin harmoni å ena sidan och en maskulin önskan om raska politiska resultat å den andra. Enligt min mening innebär denna motsättning en broms för förnuftig samhällsförändring. Att sätta stopp för reformer just för att inte alla är med i båten – att konsensus inte råder – är att ge minoritetsåsikter ett tolkningsföreträde. Tvekan är i och för sig ett rimligt skäl för djupare funderingar i en demokrati. Men kravet på harmoni riskerar att motverka tanken om förnuftiga lösningar inom politiken.

Att människor väljer politik efter kön är alltså i grunden naturligt. Män och kvinnor utgör vardera ungefär halva befolkningen i en nation. Ändå måste könsvallen sprängas. Lösningar som baseras på förhoppningar om konsensus blir en appell för status quo. Jag medger att balansgången är knepig. Mot varandra står å ena sidan att överilade beslut fattas. Å den andra att förnuftiga lösningar fördröjs. Ett val mellan de två alternativen måste ske på något vis.

Om man analyserar konsekvenserna av kvinnors strävan efter konsensus får den nämligen tydliga partipolitiska följder. Ett krav på harmoni betyder kollektivism och rödgröna lösningar i ett annars alltmer individualistiskt Sverige. Det innebär även krav på global öppenhet, något som typiskt medför ökad invandring och breda satsningar på u-landsbistånd. Även storskaliga nationella välfärdsbidrag (alltså röstköp utan tuff kontroll) kommer in i bilden, liksom milda straff för kriminella. Dessutom blir ständiga krav på jämlikhet ett kollektivismens betonghinder (som bla satt stopp för kunskapsskolan). Det politiska betet i kvinnofällan förför således lättrogna. Det medför enligt min mening lösningar som inte är hållbara och inte sällan direkt skadliga.

Min åsikt är därför att kvinnofällan måste stängas. Drömmar ska aldrig ersätta realpolitik! Den svåra frågan är hur det ska gå till. Fria val nyttjas som bekant av vänsterliberaler för drömmande locktoner, som tenderar att bli samhällsfarliga, något som exv en långvarig svensk passivitet till massinvandring uppenbarligen visat sig vara. Ofta måste nämligen drastiska beslut fattas och detta snabbt.

Jag anser alltså att tanken om harmoni och konsensus är en vänsterliberal vision som visat sig skadlig för vårt land. Dimmor sprids och drömmar hyllas (av godtrogna). Denna vänsterliberalism måste ständigt kritiseras! Plädera dessutom för behovet av förnuftiga kompromisser inom politiken, så att könsfrågans locktoner inte kommer att peka ut färdlinjen. Att kvinnofällan måste göras extremt tydlig utesluter givetvis inte behovet av ett mindre maskulint politiskt samtal.

Torsten Sandström

Mats Svegfors har tappat balansen säger han. Det går att förstå. Och han har räddats av långvården. Det är värt en honnör till en dyrköpt svensk välfärd.

Men efter att han snubblat och fallit – allvarligt enligt egen uppgift – så har han kommit att inse att massinvandringen till Sverige varit nödvändig för att hålla vårdsektorn igång.

På grund av ramlandet ska man kanske inte ställa alltför höga krav på logiken. Men att SvD – nu i en andra stort uppslagen artikel – lyfter Svekfors idéer är betänkligt. Jag tror många läsare av tidningen irriteras av att SvD ständigt lyfter vänsterliberala favoritämnen. Och att det sker med hjälp av svag och egofixerad logik gör inte saken bättre. Massinvandringen har i grunden kostat Sverige enorma belopp och problem. Detta syns inte minst i brottslighet och gigantiska kostnader för invandrarkvinnor som inte jobbar.

Att ändå en god del nysvenska kvinnor arbetar inom vården är förstås mycket bra. Även om patienter klagar över språkförbistring och dåligt bemötande (jag har vittnen från min egen släkt). I grunden förändras således inte kritiken avseende invandring. Sverige måste sluta med att locka människor utan attraktiv kompetens till inflyttning! Det är detta som Tidöregeringen arbetat mot sedan 2022!

En vilsen före detta chefredaktörs syn på saken har ingen större betydelse i sammanhanget. Annat än att hans och SvD:s syfte är att motverka fortsatt Tidösamverkan. Flera prenumeranter som sedan länge lämnat DN för SvD suckar säkert tungt. Det är vänsterns journalister som styr mediasverige. För detta bär Svegfors tyvärr ännu ett portion ansvar…Som representant för den politiska klassen har han bidragit till nationens problem.

”När f-n är gammal blir han religiös” är ett bra talesätt. En gammal moderat som Svegfors har gjort karriär inom de gammelkonservativas led. På det har han försörjt sig väl. Nu vill han framstå som harmonins förespråkare. Udden är förstås riktad mot SD som faktiskt förmått Sverige att vakna upp ur den kris som såväl Reinfeldt och Löfven skapat. Svegfors vill nu (från långvården) få sympati och framstå som försoningens man. I själva verket bidrar han till vänsterns rörelse för hat och splittring: nu ska SD korsfästas!

Om jag minns rätt var det Gyllene tider som för länge sedan kritiskt (?) sjöng om ”Flickorna på TV2, åhå-hå”. Just nu pustar jag över gamarna på SvD, åh neee!

Torsten Sandström

Programinslaget kallas av SVT ”Partiledardebatt”. Det är en felaktig beskrivning. Det är i stället en tillställning som arrangeras av två av SVT:s utvalda drevkarlar, en man och en kvinna. Det är dom som regisserar partiernas framträdande och står i centrum. De väljer ämnen, som styckas och läggs till rätta. De spelar ut frågorna till den partiledare som de vill av närvarande politiker. Och struntar i att låta huvudaktörerna själva styra samtalet.

Aldrig någon kritisk fråga till socialdemokratin efter en regeringstid med nedlagd kärnkraft och höjda energipriser! Inte heller förekommer någon räkning av de olika partiernas programtid – alltså minuter som de har ordet. På så vis får alltid en egotrippad och klasskampsilsken kommunist mest programtid! Enligt min bedömning fick statsministern minst tid!

Jag menar alltså att det som kallas debatt närmast blir en PK-bestämd uppvisning från SVT:s sida. Det syntes inte minst vid valet av ämnen. Okej, viktiga frågor fanns på tapeten. Men i slutet av seansen visade agendas vänsterliberaler än en gång sin politiska färg. Man släppte loss vanliga drevet mot SD i en fråga som bara rör riksdagens interna arbete, dvs ett ämne som faktiskt regleras i riksdagsordningen. Enligt lag har varje ledamot rätt att delta i omröstning. SD räknade bort sina vildar och kallade in två ledamöter från den sk listan för kvittning. Maktförhållandet i riksdagen på valdagen upprätthölls med andra ord.

Genom att sluta med att lyfta denna procedurfråga – som sossar vid flera tillfällen struntat i vid omröstningar – så lyckades SVT sprida skräck över SD (på samma vis som SVT dagligen sprider klimatskräck).

Journalister säger ofta att de är experter på att värdera nyheter. Pyttsan! Så kanske det var förr, men nu är det struntsnack. De är experter på att driva propaganda i den politiska riktning som de själva önskar.

Programinslaget var alltså inte public service. Det var högst privat opinionsbildning i en viktig samhällsfråga: kommande val. Därför bör riksdagen slopa lagstiftningen om tvångsavgifter till SVT och SR. Låt företagen konkurrera om allmänhetens förtroende!

Förvisso har trista signaler utfärdats om att finansieringen ska pågå åtta år fram i tiden. Men inget hindrar att finansieringen stoppas exv redan efter höstens val! Några rättsligt bindande löften har nämligen inte utfärdats genom lagen ifråga. En ny paragraf – som slopar eller sänker beloppen till SR/SVT – kan alltså snabbt slå ut SVT:s och SR:s gratisresa på folkets bekostnad. Lagrådets syn på frågan då lagen var på remiss var nämligen så här. Låt mig citera propositionen:

När förslaget till finansieringslag behandlades framhöll Lagrådet i sitt
yttrande att det enligt regeringsformen (RF) inte finns något utrymme för
att anse att riksdagens beslut om tilldelning av avgiftsmedel inför en
flerårig sändningsperiod är något annat än ett riktlinjebeslut enligt 9 kap.
6 § RF. Regleringen i regeringsformen hindrar inte att riksdagen inför eller
under en tillståndsperiod ändrar beslutet om medelstilldelning.Proposition 2024/25:166 s 54.

Det var sannerligen ett positivt besked! Ljus sprids i mörkret. Men tyvärr är riksdagen full av vänsterliberaler och fega moderater…Alltså sådana som SVT:s journalister ständigt fraterniserar med.

Torsten Sandström

Annika Hirvonen tycks ha egna privata skäl att urvattna kraven på svenskt medborgarskap. Hon fraterniserar nämligen med afghanistaner. Därför nedlåter hon sig att – dumsmart nog – trixa med kvittningsreglerna för att få som hon önskar. Men hon gick på en mina. Följden blev förstås att SD struntade i att räkna in sin vildar i det underlag som kvittningsreglerna vilar på. SD kontrollerade ju de facto inte dem som lämnat SD (och hade fått kännedom om Hirvonens fientliga agerande).

Vilken part är det egentligen som bäst lever upp till tanken bakom den – i lag oreglerade – överenskommelsen om kvittning: Hirvonen eller SD?

Mitt svar är att personer som väljer att bli vildar måste – på något vis – räknas bort i kvittningssammanhang. Om de ändå visar avsikta att att rösta mot det parti som stått på deras valsedel så faller kvittningssystemet. Motsvarande antal icke-vildar på kvittningslistan bör kallas till omröstning.

Att svenska medier tar ställning för Hirvonen är bara ännu ett uttryck för en bastant svensk medial vänsterliberalism och dess ständiga hat mot SD. Min åsikt är att med vanliga moraliska krav på tolkning av texter är SD agerande närmast korrekt.

Hirvonens agerande är ett tecken på att Mp är en samling människor av samma skrot och korn som talibaner i Afghanistan. Följden blir en läskig syn på god moral vid tolkning av texter.

Jag är öht taget tveksam till regler i stil med dem som inte följer riksdagsordningens lagbestämmelser. Tala inte heller om ”kvittning”, som för tanken till lagliga motkrav i avtalsförhållanden. De facto talar vi nu om en strävan efter informell balans i riskdagen mellan blocken, av skäl som rör främst sjukdom. Att 10% av ledamöterna ges tillstånd att inte delta i riksdagens arbete är enligt min mening fråga om en lovlig eller olovlig frånvaro från riksdagens arbete. Detta är en nykter syn på hur grundlagen ska tolkas. Skärp reglerna och sluta med tramsiga överenskommelser vid sidan om grundlagarna. Skriv i stället ”regler om hur lovlig frånvaro ska hanteras vid omröstningar”.

Torsten Sandström

I alla tider har brottet våldtäkt varit svårt att bevisa. Det finns naturliga skäl för det. Vad som utspelas i enrum mellan två personer är självfallet svårt att styrka.

Länge har därför den svenska lagstiftaren tagit fasta på den yttre ramen kring sexbrott, dvs interaktionen mellan de aktuella personerna, platsen, förekomsten av hot eller våld eller den ena personens utsatthet. Den givna följden har blivit att oönskade sexuella övergrepp i vardagen mellan vänner i hemförhållanden samt utan inslag av brutalitet blivit svåra att få en fällande dom på. Bevisningen har gett en alltför splittrad och oklar bild av vad om skett. Detta har givetvis varit en allvarlig nackdel för den drabbade – i allmänhet en kvinna.

Sedan 2018 har därför beskrivningen av sexbrotten förenklats. Den yttre ramen – framför allt våld och hot – har slopats. I stället gäller att den som med en person som inte deltar frivilligt, genomför ett samlag eller en annan sexuell handling” numera ska dömas till våldtäkt.

Detta gäller brott med uppsåt hos gärningspersonen. I syfte att skapa en mer balanserad brottsbeskrivning har även grovt oaktsamma gärningar av detta slag kriminaliserats. Klart försumliga handlingar kan alltså idag straffas. Bakom denna sk samtyckesreform stod en socialdemokratisk regering. Flera riksdagsledamöter från oppositionen ansåg att en skärpning av straffet för våldtäkt av normalgraden varit att föredra. Vidare framfördes i den politiska debatten farhågor om bristande rättssäkerhet genom den nya regleringen av våldtäkt.

Rapporter från Brottförebyggande rådet (tex Brå 2020:6 och 2025:3) visar att antalet fällande domar för de två typerna av våldtäkt ökat med omkring 30% efter reformen. Ökningen tycks huvudsakligen omfatta sk ”nya fall”, alltså då en kvinna påstår bristande samtycke. Även den nya brottsrubriceringen oaktsam våldtäkt har bidragit till ökningen av fällande domar. I sin senaste rapport tycks Brå vara bekymrad över riskerna för bristande rättssäkerhet.

Denna rapport visar att några advokater, som tillfrågats om tillämpningen av samtyckesregleringen, oroas över effekterna för unga män. En advokat säger:

Lagen har syftat till att täppa till tidigare luckor. Samtidigt så innebär det att ungdomar som söker tillfälliga sexuella förbindelser riskerar långa straff enkom för att de uppfattar en situation annorlunda än sin tillfälliga partner. Jag är osäker på om det är rätt väg att gå. Det måste finnas utrymme för ungdomar att begå misstag utan att riskera att låsas in i flera år.

Det gäller således för lagstiftaren att fundera över vilka situationer som kan kräva en annan reglering. Advokatens yttrande pekar på en problemgrupp som förmodligen är svårt att gå till mötes, dvs ungdomar som är oerfarna och som under kortare tid inlett kärleksförbindelser. Här måste uppfostran och information ta vid. Föräldrar och samhälle måste ta ansvar för att kravet på samtycke inpräntas.
Men den som i ett vidare perspektiv ser på tänkbara problemsituationer ges kanske viss ledning. En grupp av fall är kvinnor som i besvikelse över att en kärleksrelation avslutats gör gällande att en våldtäkt skett. En medial granskning visar på att besvikelsefallen inte är få. I spåren av #Me too har några spektakulära exempel avdömts där en kvinna lång tid efter att hon hamnat i sängen med en man påstår att en våldtäkt skett.

Den så kallade ”kulturprofilen” dömdes 2018 till 2,5 års fängelse för två fall av våldtäkt. Vid olika dagar hamnade nämligen kvinnan ifråga i mannens säng och utsattes enligt domstolen för två våldtäkter! Av fri vilja fortsatte hon alltså umgänget med förövaren mellan dag ett och dag två.

Det finns även liknande mediala rapporter. En kvinna som i medierna går under täcknamnet ”Felicia” har anmält minst nio män för fall av våldtäkter. Enbart en av de anmälda männen har fällts för vad som faktiskt måste ses som en mycket grov våldtäkt. De övriga fallen pekar sannolikt på problem som är speciella för kvinnan ifråga. Mycket talar för att det rör sig om kvinnans liv, hennes egen syn på hur en sexuell relation bör gestaltas.

Jag menar därför att lagstiftaren bör försöka skriva regler som balanserar det fokus på frivillighet som de nya reglerna om våldtäkt skapar. En väg kan vara att formulera särskilda bevisregler för sexbrott i vänskapsrelationer, alltså i situationer där de inblandade öppet valt att umgås md varandra, men något för ena parten oönskat våld plötsligt inträffar. En antydan till detta framskymtar i HD-domen 2022 s 237, där en oaktsam våldtäkt inte kunnat styrkas. Domstolen anser nämligen att målsäganden inte varit tillräckligt aktiv med att avbryta en fortsatt kärleksstund, mellan parter som samma dag (och sedan några månader) frivilligt haft sex.

Men allmänna bevislättnader för ena parten är svåra att motivera. Ord står i allmänhet mot ord vid våldtäkter mellan vänner. För övrigt hävdas det att mörkertalen för sex utan ena partens samtycke anses som stora. Anmälningsfrekvensen är med andra ord låg.

Jag menar att en situation dock bör regleras. Problematiken rör våldtäkter som anmälts först flera dagar efter gärningen – troligtvis på grund av besvikelse över vänskapsrelationens utveckling. Domen mot ”kulturprofilen” är enligt min åsikt ett av flera exempel. Om en polisanmälan av första våldtäkten i rättsfallet snabbt skett hade inte den andra våldtäkten inträffat. En regel om skyndsam polisanmälan är enligt min åsikt en nödvändig lösning. Alltså en bestämmelse i stil med:

Straff för bristande samtycke kan endast utdömas för gärning som skyndsamt anmälts till polismyndigheten.

Några kommer nog att kritisera mitt förslag. Det händer nämligen att kvinnor lever under manligt förtryck. Det må så vara. Men då rör det sig om fall där den äldre regleringen (utan krav på samtycke) kunnat tillämpas. Såvitt jag förstår bör i dessa fall misshandel, olaga tvång eller hot – i kombination med tydliga tecken på sexövergrepp – räcka för tillräckligt grov påföljd mot övergrepp.

Kanske måste även något göras åt straffregleringen gällande ungdomars misstag och besvikelser i kärleksreaktioner. Dagens regler vilar på feminismens teser om manliga härskartekniker. Med denna inställning kan ett svårbevisat samtycke bli ett ödesdigert hinder för en ung man. En mer balanserad och rättssäker syn på brottet våldtäkt bör skapas. Det är lagstiftarens svåra uppgift.

Torsten Sandström

Texten tidigare publicerad i Epoch Times

Ett trött svenskt folk vaknar på 1 maj bryskt upp till verkligheten. Nu ska vänstern höja skatterna igen. Mot detta räcker inte huvudvärkstabletter.

Sossetidningen Sydsvenskan lämnar sitt bidrag idag den 2/5. Rubriken talar sitt tydliga språk:

Sverige behöver en nationell djurförsäkring

En chef vid S-märkta tankesmedjan Tiden, Maria Arkeby, förklarar. ”Att låta bli att göra något leder till ett samhälle där djur i allt högre grad blir en klassfråga”.

Något häpen undrar jag om det över huvud taget finns något privat svenskt som inte det allmänna ska betala för? Alltså något som bara några medborgare väljer men inte alla andra gör? Vad ska de enskilde bära ansvar för egentligen och anpassa mun efter matsäcken?

Sossarnas svar är uppenbarligen att allt som en svensk anser viktigt ska samhället bära ansvar för. Medborgarna ska alltså bara kräva. Inte göra val och anpassa sin ekonomi till vad börsen innehåller.

Jag tror till och med många sossar tvekar till idén. Man inser att det rör sig om alltför fett valfläsk. Men partiledningen riskerar tyvärr att nappa på lösningen. Att köpa röster i val är nämligen en viktig del av S-modellen.

Torsten Sandström

ägare till privat försäkrade gårdshunden Pigge

Inte ens en republikan – som jag är – kan undgå att inse att kungen igår fyllt 80 år. Jag har inget emot att hans födelsedag uppmärksammas i medierna. Kungen är ju ändå vår statschef enligt gällande grundlagar.

Min kritik idag rör enbart hyllningarna och framför allt deras storskaliga och underdåniga framtoning. Den mediala uppmärksamheten måste bedömas som enorm. Speglar detta svenska folkets stöd för monarkin?

Jag misstror inte opinionsundersökningar som visar att en majoritet av svenska folket är för ett svenskt kungarike. Då kungen inte utövar någon reell makt går detta att förstå. Man lägger förstås ingen större energi på kritik av en urgammal symbol som inte stör friden och ekonomin i landet.

Men därmed inte sagt att en bred majoritet svenskar är för det storvulna och stolliga prål som medialt utspelades igår. Massor av miljoner kronor avsattes för hela-dagen-rapportering av ett fenomen som just inget betyder för samhället. Ett överdåd av ceremonier. Och tusentals mediala rapportörer. Frän morgon till kväll. Och detta enbart för att kungen just inte betyder något av vikt för samhället!

Det som irriterar mig är inte bara proportionerna av hur kungen hyllades, dvs omfattningen i tid, rum och pengar av gårdagens mediala spektakel. Det som stör mig är själva formen, dvs innehållet i de rapporter som en bred krets svenska journalister nedlät sig till. Det stannade i allmänhet inte vid nyktert sakliga omdömen om kungen. I stället presenterades läskigt devota förgyllningar av hans gärning och person. Alltid extrema superlativer!

Detta påminner mig om min ungdoms böcker från Moskva och Peking om Stalin och Mao Tse Tung. De två framställdes som hjältar. Alltid personer som handlade inte bara rätt utan strålande bra. Igår framförde ett stort antal svenska journalister samma extremt devota hyllningar. Nationens alla självutnämnda mediala hovfjantar slog volter av lycka då de prisade kungen. Jag menar förstås inte att kungen varit samhällsfarligt som de två skurkar jag nämnt. Men journalisternas metoder är desamma. Att privata medier agerar så är en sak. Men att SR/SVT gör det, som jag och alla andra svenskar tvingas finansiera, plågar mig.

Vilhelm Moberg – ett intellektuellt och politiskt ljus under mina gymnasieår – menade att monarkin frammanar vördnadsbetygelser från devota medborgare. Han ansåg denna överdrivna kult främmande för en levande demokrati. Jag håller med honom. Nyktra och artiga gratulationer är en sak. Men att en kung, med vanliga mänskliga tillkortakommanden, höjs till gyllene skyar är inte förenligt med demokratins spelregler, helt enkelt. Det är faktiskt nästan samma fenomen som antikens romerska elit använde för att hålla folket i styr: bröd och skådespel.

Grattis i efterhand Knugen!

Torsten Sandström

Mediernas drev mot SD saknar like. Alla beslut som SD fattar beskrivs som odemokratiska. Att inte journalisterna själva inser detta – jag tänker bara på majoriteten – kan tyckas konstigt för den som inte insett att journalisterna lever i sin egen privata åsiktsvärld.

Dagens drev gäller en omröstning i riksdagen som Tidöpartierna tillsammans vunnit. Röstningen är helt lagenlig. Regeringsformen och Riksdagsordningen har alltså följts till punkt och pricka.

Problemet för drevets många karlar och kvinnor är att det som skett enbart strider mot intern praxis som den politiska klassen uppfunnit. Nämligen att en frånvarande ledamot i ett politiskt läger ska innebära att en ledamot ifrån motsidan ska ges ledigt (borträknas). För eliten och partierna är detta mycket praktiskt ty ledamöter kan i praktiken vara frånvarande (med arvode) av alla möjliga skäl. 10% av samtliga ledamöter är därför normalt frånvarande! Allt sker enligt en växlande lista där ledamöter som befriats från närvaro räknas upp. På så vis ges dessa ledamöterna extra fritid utan att förlora pengar. Systemet är alltså främst gynnsamt för den politiska klassen medlemmar.

Men nu händer detta. Då ett antal ledamöter som lämnat sitt parti efter senaste val närvarar vid en omröstning fungerar förstås inte detta system för politisk status quo vid beslut där röstetalen väntas väga jämnt. Den aktuella dagens beslut var viktigt – det gällde skärpta krav för svenskt medborgarskap. Man visste att två före detta ledamöter, som valts på röstsedlar för SD, skulle trycka på röd knapp mot regeringens yrkande. Därför hoppade två SD-ledamöter från ”kvittningslistan” denna dag in och röstade med all rätt enligt lagens regler. Då de rödgröna knappt förlorade omröstningen startade förstås drevet: SD har agerat odemokratiskt, skrias det.

Syftet bakom kvittningsreglerna har uppfyllts vid röstningen. Ändå anser vänstern att ett följande av Riksdagsordningens regler är odemokratiskt. Märk att SD inte ens formellt ingår i regeringen. Närvaro trots kvittning – en tveksam smygpraxis för tänkbara sjuklingar bland ledamöterna och liknande – hyllas med andra ord trots att lagens regler följts. Det är kvittningssystemet som måste ändras!

Detta sker i Lilleputtarnas Land. Alltså i Absurdistan.

Torrsten Sandström

LIDL:s matbutiker rusar fram. Omkring 15 % lägre matpriser är drivkraften. Dessutom skenar företagets vinst, meddelades det häromdagen. Vi ser med andra ord konkurrensens fördelar. Allt talar för att även basala vårdinrättningar kan drivas enligt liknande principer. Antagligen även delar av den svenska skolan.

Men i vårt land har matkonkurrens stoppats inom många kommuner för att politikerna vill ge stöd till COOP och ICA. I exv Markaryd och Osby har danska Nettos lågprisbutiker köpts upp av höprisets COOP. Och när det gäller privatisering inom skola och vård har politikerna inte förmått lösa en seriös svensk upphandling som innehåller hård kontroll, reaktioner och tuffa påföljder mot fuskare. Byråkrater saknar kompetens att leverera juridiskt stringenta kontrakt! Men att det kan fungera bra visar det stora vårdföretaget Capio, som lyckats sänka prislappen på sina goda vårdenheter med omkring 15% (jämfört med regionernas kostnadskrävande byråkratdrift).

Vårt land lider således under en gigantisk politisk betongklump. Dess skapare är sossarna, men till dess bevarare hör även politiker från den övriga politiska klassen. Genom detta tillåts nationens politiska elit sitta i orubbat bo med trygga löner för ”yrkes”arbete. Även deras hantlangare, en jättelik pyramid av byråkrater, bidrar till att stänga ute en väl fungerande public service (i ordets rätta betydelse – med andra ord till skillnad från SR/SVT).

På så vis är Sverige Absurdistan. Land ska med lag byggas, heter det. Vårt land byggs av en politisk elit med en djungel av paragrafer. Den vill inte släppa taget och agerar ofta mot sunt förnuft.

Torsten Sandström

Häromdagen lyssnade jag på SR:s Lördagsintervju (den 25/4). Johar Bendjelloul ställde frågor till Magdalena Andersson om Socialdemokraternas politik. Många av hennes svar var som vanligt undvikande upprepningar. Budskapet är: låt väljarna peka ut sitt favoritparti – sedan blir det möjligt att bilda regering (dvs kohandla).

Den största frågan enligt Andersson var – hör och häpna – partiets driv för ”elektrifiering” av Sverige i kamp mot Tidöregringen. Jag väntade mig förstås att Bendjelloul skulle problematisera hennes plädering för mer vindkraft och stöd till elbilar. Men hon tilläts tjata om elektrifiering.

Framför allt väntade jag på att Bendjelloul skulle ställa nyckelfrågan: varför lade den S-regering, du var en framträdande ledare för, ned fungerande kärnkraftverk? Med dessa kärnkraftverk i drift hade massor av ny el producerats till bättre pris. Men inte ett ord om detta.

Varför ställdes inte frågan? Den enda rimliga förklaringen är att Bendjelloul inte själv gillar kärnkraft. Han tycker inte att kärnkraft är något förnuftigt. Hans intervju kom på så vis – faktiskt i huvudsak – att centreras kring Bendjellouls egna politiska preferenser. Andersson dubbelmoral exponerades inte för att journalisten Bendjelloul själv tyckte att nedläggningarna var okej.

Jag menar att det som skedde – alltså Bendjellouls spektakulära passivitet – är ett av många, många allvarliga exempel på hur ständigt SR- och SVT-journalisters personliga värderingar av politiken blir styrande i kontakten med publiken. Han bidrog på så vis faktiskt med egen politisk propaganda. Anderssons hårresande dubbelmoral, dvs ointresse för kärnkraft, sopades under mattan samtidigt som hon tilläts plädera för elektrifiering. Med sådana journalister behöver S-partiet inga betalande medlemmar eller iögonenfallande partibidrag från staten.

Med sådana journalister motverkas förstås medial public service i ordets rätta mening. Politiseringen inom SR och SVT är en av vår tids stora politiska problem. Väljarna tvingas betala för SR/SVT samtidigt som de luras att lyssna på politisk propaganda. Dag efter dag översköljs de nämligen av vänsterpropaganda…

Torsten Sandström

I alla tider – fram till vår era – har konst varit något märkvärdigt. Alltså skapelser i färg och form som beundrats av publiken för att man uppfattat fenomenen som skickligt hopkomna, sköna eller kvalificerat kritiska.

Den tiden är nu förbi. Kanske inte hos allmänheten, men väl hos dem som anses sig som förståsigpåare, dvs gallerister, kritiker i medier samt en snäv krets av deras naiva medlöpare.

Jag ser den 28/3 i DN hur en utställning ges plats och presenteras mångordig. Det rör sig om två sk konstnärer med sina respektive utställningar. Linnéa Sjöbergs heter ”Out of character” och Olof Marsjas ”I din röst bor anden till ett språk”. Lokalen är Accelerator, Stockholm. Egentligen är deras egotrippade ambitioner inte värda ett ord i min blogg. Men jag måste kritisera!

Bara de två aktivisternas egen presentation av vad de vill visa bekräftar min tes om den samtida konstens – åtminstone partiella – dödsfall. De tillkännager flummiga tankar. När jag tar del av anmälarens ord i DN blir mina föraningar bekräftade. Sår här skriver nämligen Magnus Bons om de två:

Den ena en konstnärlig kameleont som ägnat sig åt tatuering och vikingalajv, den andra skapar skulpturala hybridgestalter med en air av samisk duodji. Kontrasterna är stora när Linnéa Sjöberg och Olof Marsja ställer ut parallellt i konsthallen Accelerators två underjordiska salar.

Vilket utstuderat och banalt ordbajsande språk! Både av de sk artisterna som av deras självutnämnda kritiker. Tyvärr har jag inte rätt att publicera bilder av deras utställning. En kritisk läsare hade häpnat. Jag skådar inga skapelser som är värda beundran. Eller respekt för avancerad samhällskritik. Det jag ser ger enbart en omedelbar känsla av ett besök på en loppis i stil med Erikshjälpen. Alltså rader av hopsamlade föremål. Ting som till 90 % tillverkats inom möbel- ,klädes- eller medieindustrin. Jag kan till och med förnimma den lätt fuktiga doften av begagnade varor som blivit kvar på ett lager. Lukten av hyllmeter med olästa exemplar av Månadens bok eller inlämnade kläder och prylar av skilda slag.

Det vi ställs inför är alltså två hippies som anmäls av en tredje. Inga krav. Bara en aldrig sinande vilja att förstå individens självhävdelse. Allt utan minsta respekt för publiken. Ändå tror jag betraktarna förstår att det är kejsarens nya kläder som Magnus Bons presenterar i ovädrat skick.

Torsten Sandström

Jag är en sann vänner av demokratins idé. Den har historiskt uträttat enorm nytta för miljarder av människor. Men den har uppenbara inneboende problem som kloka politiker måste hantera. Tyvärr råder det brist på sådana människor i maktställning. Nödvändiga reformer uteblir. Det är här skon klämmer. Såväl i vårt land som i USA.

Ännu en skottlossning kring president Trump blixtbelyser problemet. Den stolta amerikanska konstitutionen har inte följt med tiden. Initialt gäller detta förstås vapnens heliga ställning i USA. Vilda Västerns tid är sedan länge över, men privata innehav av vapen frodas ändå.

USA:s problem är förstås ännu större. Framväxten av storfinans och medier har under två sekel förlamat demokratin, i takt med kapitalismens pyramidala framgångar. Trump belyser dilemmat. En president som är mångmiljardär, med inflytande över ett gigantiskt komplex av massmedier, har kidnappat den amerikanska konstitutionen. Det har förstås skett förr, men inte i den gigantiska skala som under Trump. De två partier, Demokrater och Republikaner, som i och för sig förr styrt och ställt i USA på problematiska vis, har nu försvagats och därmed öppnat dörren för finans- och mediesamhällets makt över nationen. En auktoritär president, berusad av makt, styr genom dekret och massmediala uttalanden. Trump, som inför valet hånat krig, har under inte ens ett år i Vita huset låtit nationens vapenkrafter spela utom – och inom – landet.

Visst tycks oppositionella läger samlas mot Trump. Men kvar står två vilsna partiorganisationer samt en urstark finansiell och medial industri som ständigt för in nya ledare från den egna intressesfären. USA är illa ute! Jag menar således att landets konstitution har ett knippe viktiga problem som måste lösas. Visst kan kanske USA:s högsta domstol hjälpa till här. Men det krävs ett antal ändringar i konstitutionen för att den amerikanska demokratin ska räddas.

Jag är därför rädd för att demokratins förlamning i USA inte enkelt kommer att hävas. Den politiska elit som måste frälsa demokratin tvingas nämligen motverka den egna klassens intressen. Reformer är sannolikt mindre svåra i Sverige, där förändringar i partistrukturen sker, om än långsamt. Dessutom är det svenska finanskapitalet mindre politiskt aktivt, låt vara att medieindustrin tar för sig. Likafullt har även vår nation problem med sin politiska klass.

I USA blir det dock betydligt svårare. Särskilt som nationen vilar på sin sköna dröm om en storslagen konstitution. Trots att den numera är luggsliten blir vilsna drömmar – som vanligt – ofta hinder mot en förnuftig utveckling. Såväl i USA som Sverige är politiska löften och dimmor ett hot mot demokratin.

Torsten Sandström

Sydsvenskan bekräftar min eviga kritik av hur vänsterns journalister – en majoritet inom skrået – topprider den läsande publiken. Ett tydligt bevis är den gamle kommunisten Olle Lönnaeus rubrik i tidningen idag /25/4):

Olle Lönnaeus
Trump vill straffa Nato-länder – var det ett misstag av Sverige att gå med?

Här återkommer alltså V-partiets ståndpunkt i frågan om NATO-anslutning. Logiken tycks vara att Sverige varit säkrare utanför NATO, än i samverkan med en lång rad euorpeiska NATO-medlemmar. Vidare är undermeningen att USA håller på att lämna NATO, något som inte ens en diktator i Trumps klass kan göra i en handvändning.

Vi ser alltså hur en så kallad Liberal tidning i åratal ger en kommunist tribunen att driva egen svensk försvarspolitik! Lönnaeus bekräftar med andra ord hur en stor grupp journalister sedan decennier kapat svenska massmedier, dvs organ som säger sig vara oberoende. Hur kan den som i decennier proklamerat V-partiets idéer sägas vara oberoende politiskt? Lönneaeus om någon är vanekommunist.

Varför är minoriteten av skickliga och oberoende rapportörer på landets medier så tyst? Bör man inte peka finger år Lönnaeus och andra kollegor som propagerar? Jo det bör man. Gör som Kvartal.se i min blogg från igår. Skäm ut dem!

Torsten Sandström

Reklamaffischerna är sköna. De har synts i tunnelbanan i Stockholm. Tre blixtbilder som presenterar tre svenska gammelmedier – DN, SVT och SR – och deras dubbelmoral. Tre urgamla djur med de svagheter som de inte själva vill tala om. De påminner om medlemmar i flydda tiders skrån (med monopolambitioner på sina arbetsuppgifter). Givetvis blir det efter annonsen klagosång från journalistskrået, som påstår att man agerar objektivt, oberoende och opolitiskt. Sällan är politisk reklam så på prick och utmanande. Dessutom med kritik från skråets egna led.

Jag påstår inte att min skriverier är objektiva, oberoende och opolitiska. Men de gör alltså dessa tre gamla. Jag bara försöker skriva med förnuft och tydlighet.

Varken Kvartal, jag eller många nya digitala medier lever på statsbidrag. Vi försöker bilda opinion av egna krafter och med frivilliga bidrag från dem som vill stödja oss. Så har nästan alla massmedier förr agerat.

Nu flyttar Sveriges politiker fram sina positioner in i nationens mediala värld. Särskilt vänsterns politiker förespråkar statsbidrag till tidningar, radio och teve. Förklaringen är urenkel med lika läskig. Politikerna vet nämligen att kåren av journalister därmed ges en politisk plattform. I svenska medier har därför ordet ”oberoende” getts en helt egen tolkning. Det betyder inte återhållsamhet med egna politiska åsikter, utan frånvaro av formella externa bindningar till andra organisationer, företag, partier osv.

Jag menar att public service styr åsiktsbildningen i Sverige. Utan SR och SVT hade sossarna sedan länge förlorat makten. Det är alltså något allvarligt då staten tvingar folket finansiera medier!

Torsten Sandström

Jag har läst HD-domen om åtalet för grovt svindleri mot Bonnesen (B 7476-24). Utan att vara expert på straffrätt tycker jag domen verkar korrekt. Tingsrätten friade och Svea hovrätt fällde. Men hovrätten har gått vilse i brottet svindleri. Det krävs en aktiv och vilseledande manipulationsåtgärd från Bonnesens sida i syfte att påverka priset på Swedbanks aktie. Hon har bara med frenesi (och fåniga ord och miner) i mediala intervjuer förnekat rader av tuffa frågor från journalister. Just att det skett spontant och muntligt inför medier gör således att yttrandefriheten bör bidra till att kunna skydda henne från att dömas för svindleri.

För svenska företag är detta en naturlig lättnad. Då en VD i intervjuer bemöter direkt kritik skulle annars hot om marknadspåverkande manipulationer uppstå. För medierna vore detta en stor nackdel. De journalister som under åren jagat Bonnesen för svindleri får där en tankeställare! Hon har inte agerat som en episk svindlare som blåser upp tillgångar i eget eller ett företags vinningssyfte. Hon har försökt smita från ansvar fö Swedbanks skurkaffärer.

Därmed inte sagt att Bonnesen saknar personligt ansvar. Flera medier – och hennes advokat – skriar nämligen om att ”hennes ära nu är upprättad”. Okej, hon är ingen brottsling. Men har ändå i egenskap av VD haft ett verkställande ansvar för att stoppa storskalig penningtvätt i Estland, något som hon bort känna till (pga den stora omfattningen i tid och pengar). Detta ansvar delar hon med styrelseledamöter i Swedbank som också bort ingripa. I styrelsen sitter flera socialdemokrater nära huvudägaren Folksam och Bonderörelsen (Centerpartiet).

För många kanske mitt resonemang framstår som märkligt. Bonnesen är inte ansvarig för brottet svindleri, men med största sannolikhet för oaktsam överträdelse av ABL-rättsliga regler, dvs en passivitet till skada för banken, en underlåtenhet som kunnat medföra gigantiska skadestånd till Swedbank.

Swedbank har räddat sin styrelse. Man har klokt nog offrat Bonnesen. Hon har sluppit skadeståndskrav i egenskap av VD med stöd av ABL. Krav som hon (eller ledamöterna i styrelsen) ändå inte kunnat betala. Det rör sig nämligen om flera miljarder.

Med nya sossar i ledningen 2019 efter Bonnesens fall – läs Göran Persson som ordförande och hans kumpan som ny VD Jens Henriksson – har ännu en gång en hårt skamfilad Swedbank kunna glädja sig åt att allt ljus riktats bort från banken och mot Bonnesen. Banken har bara duckat och betalat mer än 4 miljarder i straffavgift till Finansinspektionen och staten för penningtvätten.

Att Bonnesen i medierna nu framställs som hjältinna är alltså tragikomiskt. Det är ett tecken på att journalister har svårt med juridiken och älskar att peka ut syndabockar. Juridiken är inte helt enkel. Även Svea hovrätt trampade ju på en mina. Men sossarnas Swedbank har än en gång kommit på benen. Nu inte med stöd från staten utan med hjälp av alla kunder med bostadslån dom betalat höga räntor…

Vad är ett bankrån jämfört med att starta en bank, undrade Brecht en gång i tiden med stor ironi.

Torsten Sandström

Ingemar Nordin gör ännu ett förnuftigt inlägg på Klimatupplysnmingen.se , där han kommenterar ett klokt uttalande av den tyska energiministern Katherina Reiche. Hon klargör i Frankfurter Allgemeine att de senaste decenniernas så kallat ”gröna” politik har kostat Tyskland och Europa ett ofantliga belopp per år. Låt mig kort citera Nordins version av hennes beräkning bara för kontinentens kraftverk:

Här är en högt uppsatt CDU-minister i förbundskansler Friedrich Merz regering som öppet erkänner att två decennier av gröninspirerad fantasi har belastat kontinentens industriella kraftverk med dolda kostnader som nu, enligt uppskattningar hon citerar, uppgår till 36 miljarder euro per år och klättrar mot 90 miljarder euro. Nätutbyggnader, reservkraft för intermittent vind- och solkraft och den rena ineffektiviteten i att försöka driva en modern ekonomi på vädret: allt detta, säger hon, måste sluta bli bortretuscherat från den officiella berättelsen. Självbedrägeriet, varnar hon, är över.

Jag tror nog inte att självbedrägeriet är över. Men bubblan håller på att spricka. Även i vårt land sker en omsvängning sakta. Men den gäller bara vissa politiska partier och det går som sagt långsamt. Men förhoppningsvis kan omsvängningen påverka höstens svenska val. Endast en realistisk syn på ekonomi och klimat kan rädda vår kontinents framtid som välfärdens boning.

Läs gärna länken till Nordins text!

Torsten Sandström

https://klimatupplysningen.se/tysklands-energiminister-ger-tummen-ned-for-fornybar-energi/embed/#?secret=1iZ8SCcD9M

Ledningen för Lunds universitet flaggar för att stora pengar – massvis med miljoner – ska satsas på rekrytering av internationella toppforskare och ett antal öronmärkta områden för forskning.

Har vi inte hört den historien förr? Av informationen från personaltidningen FLUM, förlåt LUM, så nämns som exempel hållbarhetsforskning och samt studier i hur brott ska kunna förebyggas politiskt. I slutändan kommer vi säkert att få se massor av forskning om klimatångest, folkrätt och andra ämnen med anknytning till woke. Kanske kommer även några uppsagda amerikanska PK-forskare att kunna rekryteras? Lyckan hos beslutsfattarna i Lund blir fulländad om någon från woke kan räddas och att LU-styrelsens politiker kan slå sig för bröstet.

Alltså tycks resultatet bli en rad projekt som rör samhällsvetenskap och politik. Vi ser med andra ord toppstyrning i ställer för goda ideér från forskarnas bas. Jag kan inte läsa något om Artificiell Intelligens, Bioscience eller annan tung naturvetenskap/teknik som driver mycket av samhällsutvecklingen i andra nationer.

Så brukar det vara vid den akademiska ankdammen i Lund. Där plaskar en allvetande ledning runt och tror att man kan rädda Sverige och världen. Om magplask talas det förstås inte.

Sånt är livet vid dammen där bara ett eller annat bråk mellan änderna kan störa lugnet…

Torsten Sandström

Rubriken uttalar en gammal folklig sanning. Talesättet påminner mig om vad som sker i vänsterns Lund. Där har kommunalpolitikerna beviljat tidsbestämda pengar till en sk fristadsförfattare från Palestina. En utländsk kulturarbetare ges mao stöd. Bara detta beslut väcker förstås misstankar om vad som är rimligt att belasta skattebetalarna med.

Sedan en längre tid visar det sig att författaren i uttalanden har stött Hamas. De naiva politikerna i Lund utbrister: Vi tänkte inte på det!

Sedan dess har det funnits politiska krafter i Lund för att avsluta den stipendietid som beviljats författaren. Nu har kommunen avvisat denna stopplösning. Den som leker med elden får stå sitt kast, säger ett annat talesätt. Kommunens politiker måste därför ro i land den terroristsympatisör som man kramat. Det är politikerna som bär ansvaret för hur skattebetalaras pengar missbrukas.

Jag är glad över att numera bo på Lidingö. Där håller politikerna i skattepengarna. Men tyvärr tvingas dock Lidingö kommun skicka omkr en miljon till Skåne årligen. Det är Malmö som behöver socialstöd (utjämningsbidrag).

Min text cirklar på ett undre plan kring ordspråk som slår fast urgamla sanningar. Det finns därför många talesätt som skildrar urbota stollar och deras ansvar. Mina kritiska tankar tar nu främst sikte på den politiska klassen i vårt land.

Torsten Sandström

Statsministern och Jimmy Åkessons uppgörelse om en gemensam regering inför höstens val är ett stort steg. Inte just för förnuftiga bedömare som förespråkar klok sakpolitik. Men för det v-liberala svenska samhället. Här har sossarna i decennier brunsmetat SD. Och man gör det än idag, trots att S-partiet numera i stort ställer sig bakom SD:s invandringspolitik. Vänsterns journalister har med liv och lust deltagit i brunsmetningen.

Sossarna har genom sitt självpåtagna monopol att beskriva det svenska samhället de facto tvingat fega borgerliga partier och medier att stämma in i hetsjakten. Genom brunsmetning och röda linjer har sossarna hittills lyckat förhindra en rimlig svensk kompromisspolitik. Tidösamverkan har fört in en kil i de rödgrönas kampanj om hetsjakt mot SD.

Unde loppet av några veckor tycks L-partiets sönderfall ha sprängt sossarnas betongmur mot SD. Inom muren är de rödgröna oense om det mesta av vikt för Sveriges sunda framtid. Utanför muren har en ny allians vuxit fram. Den har en potential att bli historisk. De rödgröna inom muren kommer förstås att fortsätta med sin hetsjakt. Men de kommer antagligen att isoleras inom sitt självvalda betongfängelse.

Utanför muren finns däremot möjligheter till effektiva reformer av Sverige. Darra månde sossar och gröna vänstertalibaner! Att området inom deras rödgröna mur förvandlas till en politisk öken är ett rimligt antagande. Där kan de hållas med sina navelskådande och auktoritära ideologier.

Utanför muren finns däremot en vettig chans för att en ny svensk frihet kommer att odlas. Sossarnas maktbaser inom arbete- och bostadssektorn hotas. Absurda svenska vänsternära statsmedier kommer att – liksom brittiska BBC – tvingas till laglydnad under tuffare kontroll och begränsad budget. Sossarna favoritvapen – köp av röster genom bidrag – kommer att desarmeras. Arbetslinjen blir ett rimligt och kraftfullt verktyg. Invandringen kommer att bantas till proportioner som polis, skola, bostadsmarknad, statsbudget klarar av. Osv.

På så vis närmar sig S-partiet vägs ände. Deras historiska roll har spelats till sitt slut. Man kommer förstås att kvarstå som ledare för de vänsterliberala inom betongmuren. Men lyckligtvis långt från regeringsmakten.

Min profetia innehåller förstås flera osäkerhetsmoment. Många kvinnor är tyvärr fast inom betongmurens lyckodrömmar och hos de feminister som häckar där. Det är kvinnors röster och valsedlar från pensionärer som håller partiet flytande. Men det senaste skolvalet ger mig hopp, se bilden. Därför förutspår jag inför hösten ett nytt steg i S-partiets stegvisa nedgång och utveckling till en för nationen skadlig organisation. Sossarna har byggt en mur för den egna politiska klassens makt. Men muren skälver.

Torsten Sandström

En grupp professorer i folkrätt från Stockholms universitet klandrar den svenska regeringen för att den inte tydligt slagit fast att USA och Israels krig står i strid med folkrätten.

Vi ser alltså hur folkrättens företrädare alltmer påminner om världens moralpoliser. I stället för att nöja sig med att – inom ramen för studieplaner under juristutbildningen – förklara ämnets innehåll och gränser försöker man alltså läxa upp politiker för att de inte – enligt professorernas tolkning – klandrar främmande staters agerande. Många insatt vet att folkrätten påminner om religiösa budord. Det är svepande ord och storslagna drömmar. Tolkningen blir därefter. I Storbritannien håller Labourregeringen (på nationell nivå) därför på med att försöka reglera bort en del av det flummigaste kraven i EKMR, konventionen om mänskliga rättigheter. I och med att UK inte är med i EU blir en sådan reglering enklare. Grattis!

Det som de svenska professorerna håller på med påminner om en navelskådande seminarieövning, något som en regeringsföreträdare också fyndigt pekat på. I en fråga som inte direkt rör Sverige vill professorerna att den svenska statens ledning ska mästra USA och Israel. Motiveringen är enligt profeterna att Sverige hotas av att råka ut för anfallskrig i framtiden.

Enligt folkrättens profeter räcker det således inte med att – som regeringen klokt nog gjort – peka på att man är oroad över en krigisk utveckling. Nej, en folkrättare är en folkräddare, som i alla situationer ska predika den korrekta läran. Detta även om de egna orden inte ens är självklara. De finns nämligen andra tuggare av folkrättens teser som säger att orättfärdiga handlingar av Iran bör motverkas och detta ytterst med krig.

Den som smart spelar ut det senare kortet tycks ha trumf på hand. Men då drämmer folkrättens överstepräster sin Joker i bordet: enligt FN-stadgan måste krig beslutas av FN!

Att USA och Israel är djupt kritiska till hur FN – och alla dess olika organ – länge spelat terrorister i Mellanöstern i händerna är något som profeterna inte vill ta till sig och erkänna. Deras juridik är nämligen gudaliknande (se bilden ovan). Och de fyra är guds profeter. Tala om hur av människans skapade regler upphöjs till religion!

Enbart folkrättens jurister har en så uppblåst syn på sitt vetenskapliga ämne. För dem rör det sig inte bara om normstudier, som andra juridikforskare sysslar med. De senare pläderar kanske. Men folkrättens företrädare predikar och dömer.

Torsten Sandström

PS! Folkrättens företrädare påminner alltså om klimatskräckens apostlar. DS.

Visst är det bra om barn läser böcker. Men frågan är om skolan på bästa vis driver detta viktiga ärende som man egentligen borde. Läs- och skrivtränignen är nämligen eftersatt. Redan har vi bibliotek fulla med böcker, men få unga besökare. Ännu en svensk helig ko alltså…

Svenska statens – alltså sossarnas breda stat – har som bekant inrättat ett ALMA-pris till Astrid Lindgens minne. Flera hundra svenska anställda tvingas alltså årligen jobba enbart för att betala skatt för att finansiera detta svenska skrytprojekt. 5 miljoner vill nämligen en sosseregering ska avsättas för detta vänsterliberala drömprojekt. Till bilden hör att pengar oftast hamnar i utländska barnboksförfattares (eller illustratörers) händer. Den borgerliga regeringen vågar inte röra vid Astrid Lindgrens minne. Men man borde göra det i Pippis och Emils upproriska anda! Jag tror också att Astrid skulle ha gillat det.

Tänk vad 5 miljoner årligen betytt i stipendier till svenska kulturjobbare! Alltså 50 stipendier (som är skattefria) på 100.000 kronor! Men politiker struntar i kultur. För dem är kultur bara en dekoration som ska se stilig ut. Att kultur är nödvändigt har man inte hajat. Åtminstone inte de sossar som hittat på ALMA-priset. Inte heller de politiker som fuskar med sina CV:n och skriver dem fulla med snuttekurser som aldrig avslutats.

Torsten Sandström

_{Källa: Truth social}. _{Bilden säger en del om Trumps självsyn}. _{Men också om underdånigheten – eller viljan till manipulationer – inom kretsen kring Trump.}

Under antiken såg flera romerska kejsare sig själva om gudomar. Människor i allmänhet trodde på den tiden på gudomar, jättar och troll. Man spådde i djurs inälvor och trodde på siare.

En amerikansk president ser i nutid sig själv som båda kung och gud. Det har passerat omkring 2000 år mellan dessa makthavare. Upplysning och tanken om modern demokrati har idag c:a 200 år på nacken. Detta säger allt om det intellektuella tillståndet hos Donald Trump. Om har är galen eller en skojare spelar ingen större roll. Ty han skadar sin nation och världssamfundet. Om detta kommer historieböckerna att berätta i framtiden. Förutsatt av vår civilisation inte hinner gå under…

Torsten Sandström

Ett konsortium av investerare försöker nu rädda Stegra via tillskott av 15 miljarder kronor. Bakom en mindre del av dessa pengar står familjen Wallenbergs företagsgrupp. Då redan 70 miljarder av andra gröna finansiärer plöjts ned i Stegra (som haft olika namn) blir tillskottet obetydligt för ett Stegra som sägs vara ungefär halvfärdigt.

Tanken tycks vara att medier och politiker nu ska kunna peka på Wallenberg och få det offentliga Sverige (och kanske utlandet) att satsa ännu mer riskkapital. Det rör sig alltså om gambling på en hög nivå, vilket torra uttalanden av Wallenbergs nya man i Stegra tyder på. Osäkerheten är med andra ord mycket stor.

Det råder medial osäkerhet om ägandet i Stegra – således avseende relationen mellan gamla och nya ägare sam även om de tidigare långivarnas syn på framtiden. Även om Wallenbergs insats är liten relativt ett så är den f-politiskt strategisk och främst att se som en chanstagning fem i tolv. ”Går det så går det.” Man flaggar för grön teknik och hoppas att det ska gå hem.

Men för det offentliga Sverige kan konsortiet bli dyrbart. Om det är så att projektet bara är halvfärdigt (som ledningen av Stegra påstår) hur ska blott 15 miljarder på ett års tid kunna rädda Stegra? Därför kommer sannolikt mer offentliga pensionspengar att offras på den gröna religionens altare. Så går det när politisk tro blandas med affärer. Planekonomi är ingen väg till framgång.

Torsten Sandström

För juristen är språket det centrala arbetsverktyget. Bestämmandet av vad som är rätt eller fel sker genom pregnanta ord. Alltså ord och satser som är möjliga att tolka med största möjliga säkerhet.  Därför är jurister i allmänhet skeptiska till så kallade generalklausuler och liknande gummiregler. En bestämmelse om ”oskälighet” kan klinga bra för den som råkar i klammeri, men den öppnar förstås upp för godtycke.  

Problemet är att politiker däremot älskar svepande regler av detta slag. Genom att exv skriva ”hållbart” i en lagtext tror riksdagsledamoten att saken närmast är klar. Men i själva verket sopas problemet under mattan. Det blir advokaters, åklagares och i sista hand domares sak att tolka vad som är hållbart. På så vis upphöjs faktiskt domaren till lagstiftare. Få domare tycker om detta.  

Jag beklagar därför den politisering av lagspråket som blivit alltmer frekvent i vårt land. I denna krönika vill jag peka på något allvarligt i tiden.  Orden ”hot” och ”våld” har, som jag tror många inser, en betydande rättslig tydlighet. De har även en nära koppling. Båda avser något ont som sker. Hotet är främst verbalt, medan våldet är handgripligt. Men i det nutida svenska juridikspråket utsätts orden tyvärr för betänkliga angrepp.  Brottet ”olaga hot” i 4:5 Brottsbalken tar enbart sikte på hot om brottsliga gärningar som hos den drabbade framkallar ”allvarlig rädsla för egen eller annans säkerhet” avseende person eller egendom.

Nära hotet befinner sig brottet ”ofredande” (4:7). Det rör sig om oönskade fysiska närmanden. Andra hot eller fridsstörningar är såldes inte kriminella. Men kanske omoraliska i stil med orättvist klander eller mobbing.  Våldsbrotten i 3 kap Brottsbalken är däremot alla fysiska i den meningen att de rör kroppsliga angrepp mot liv och hälsa. Brotten tar sikte på skilda effekter för den utsatta vad gäller graden av allvarlighet. Brottet ”mord” är förstås grövst, medan ”misshandel” enbart tar sikte på tillstånden kroppsskada, sjukdom, smärta eller vanmakt. Läsaren inser att den person som enbart med ovilja kort håller en person i armen inte agerar brottsligt, men kanske dumt om fasthållandet är onödigt. 

Min lek med orden avser att visa på hur land och lag byggts med tydliga ord. Ordens pregnans har alltså högsta prioritet. Men i vår samtid syns idag politiska skeenden som avser att rubba tydligheten och därmed förutsebarheten. Det rör sig om vänstersinnade samhällskritiker som länge försökt klä sina politiska mardrömmar i ord som hotar den rättsliga stringensen.  På senare år har ett ökat vänsterliberalt fokus på identitetsfrågor inneburit en strävan att lösa upp juridikens pregnanta begrepp ”våld”.

Bakom rörelsen finns en mängd psykologer samt en mindre grupp jurister. Främst rör det sig om lanseringen av begreppet ”psykiskt våld”. En lika märklig variant är ”tyst våld”. Meningen med den nya kriminaliseringen är framför allt att försöka stoppa våld i parförhållanden. Ambitionen kan förstås tyckas lovvärd.  Men i båda fallen rör det sig alltså om att påstådda psykiska effekter ska likställas med fysiskt kroppsliga angrepp. Följden blir alltså att de enkelt synliga effekter som bär upp ordet våld kommer att urvattnas genom införandet av själsliga och således osynliga verkningar. Alla inser direkt att de psykiska effekterna är synnerligen oklara och svåra att bevisa. Därför kommer givetvis osäkerheten vid rättstillämpningen att öka. Domarnas personliga åsikter ges alltså ökat utrymme. Detta är knappast något som domarkåren önskar.  

Den 26 februari 2026 lämnade Tidöregeringen en proposition om införandet av det nya brottet ”psykiskt våld”. Så här motiveras det nya brottet: 

Psykiskt våld är ett allvarligt samhällsproblem och förekommer inte sällan som en del av mäns våld mot kvinnor, våld i nära relationer och hedersrelaterat våld och förtryck. Psykiskt våld förekommer inte minst i ungas parrelationer och våldet har ofta digitala dimensioner. De negativa effekterna för den som utsätts för psykiskt våld är påtagliga på såväl kort som lång sikt. Mot den bakgrunden bedöms det finnas ett behov av ett stärkt straffrättsligt skydd mot psykiskt våld. 

Jag inser givetvis att det i parrelationer kan förekomma trista – och ibland allvarliga – situationer. Men hur kan en för de inblandade säker utredning ske av en brottsbeskrivning som lyder: 

7b §
Den som upprepat utsätter en annan person för kränkningar i form av beskyllning, nedsättande uttalande, förödmjukande beteende, otillbörligt hot, otillbörligt tvång eller otillbörlig övervakning, döms, om kränkningarna sammantagna varit ägnade att allvarligt skada personens självkänsla, för psykiskt våld till fängelse i högst fyra år. För psykiskt våld döms också den som utsätter en annan person för otillbörlig övervakning som är varaktig, om gärningen varit ägnad att allvarligt skada personens självkänsla. 

Vi ser alltså hur lagstiftaren öppnar dörren för att tyvärr ganska vanliga smärre konflikter inom familjelivet riskerar att släpas inför rätta. Tämligen naturliga gräl kan av en illvillig part komma att anmälas som beskyllningar eller som förödmjukanden. Införandet av psykiskt våld raserar med andra ord de tydliga spärrar som tidigare byggts genom beskrivningarna av brotten olaga hot och misshandel. En familjemedlem måste alltså – under hot om straffpåföljd – bedöma hur hastigt uttalade ord riskerar att mentalt uppfattas av motparten. Ett skeende i dennes hjärna som inte kan ses eller höras kriminaliseras.  

Nu kommer polis, åklagare och domare att träda in och granska vad som skett vid ilskna samtal i hemmet eller över matbordet. Psykologer kommer att med vanligt flummiga ord vittna om vad som allvarligt är ägnat att skada självkänslan hos den som anmält sin partner. Vidare ska åklagare och domare försöka bedöma vad som i ett gräl inom familjen är otillbörligt. Märk att jag enbart kritiserar de själsliga effekter som nu kriminaliseras.

Jag menar att Tidöregeringen – i sin gränslösa välvilja – tar ett steg mot det storebrorssamhälle som George Orwell förutspått. Feministiska åklagare ges vind i seglen. Prussiluskan äntrar rättssalen. Familjelivets integritet hotas. I slutscenen förs den romerska rättens tes – ”mitt hem är min borg” – till skräpkammaren.       

Torsten Sandström

Texten tidigare publicerad i Epoch Times.

Så här tänker en riktig forskare när det gäller ett varmare klimat. Skön läsning. Källor: Det goda samhället och Klimatupplysningen. Två viktiga medier. Tack för det!

Inför höstens valrörelse sprider svenska gammelmedier skräck om att AI och trollfabriker kommer att påverka utgången. Hur detta ska gå till talar ma dock inte om.

Däremot är man knäpp tyst om den smygande valpåverkan som gamla tidningar i stil med AB, Expressen, DN, SvD och Sydsvenska i åratal bedrivit och nu stegrar inför valet. Värst är kanske SR och SVT. Utan att direkt peka ut det parti journalisten själv stöder pläderar de gamla mediernas journalister ständigt vänsterliberala lösningar! Och altid kritiserar man riksdagens partier till höger.

Det som sker är inget annat än en sammansvärjning mot nationens fria demokratiska val. Folket luras dagligen att troll finns på högerkanten, medan vänsterns politiker framställs som ädla och rättroende riddare. Detta är en berättelse som journalister framfört i flera decennier. Den lärs uppenbarligen ut på Sveriges seminarier för utbildning – dvs inbillning – av journalister.

Krav på att genom vetenskapliga undersökningar försöka åsiktsdeklarera medier och journalister tillbakavisas. Orsaken är självklar. Det är pinsamt om vänstervridningen bevisas. Sedan längre hävdar majoriteten av svenska journalister sitt politiska oberoende i massmedierna. Men bakom de offentliga tribunerna drivs vänsterpolitik så intensivt att det knakar.

Myten om oberoende journalistik är en svensk dynghög. Med hjälp av den bedrivs en konstant propaganda som är värre än hundra trollfabriker. Systemet är läskigt och dösjukt. Men det är Sverige av idag. Särskilt allvarligt är att folket över skattsedelns måste finansiera trollen hos SVT och SR.

Torsten Sandström

I debatten om Tidöregeringens omfattande reformer inom den svenska straffrätten har det svenska Lagrådet kommit att bli ett politiskt slagträ. Vänsterns journalister söker nämligen med ljus och lykta efter argument mot fenomen som kan stoppa lagförslag om straffskärpningar, sänkt ålder för straffmyndighet osv. Av den anledningen kan det vara bra att sätta sig in i hur lagrådet enligt den svenska Regeringsformen (RF) är tänkt att fungera.

I RF 8:20-22 finns den grundläggande regleringen som kompletteras genom föreskrifter om Lagrådets interna – eller formella – arbete (SFS 2003:333). Grundläggande är att organet i RF kallas för ”råd”. Dess beslut om laggranskning är alltså inte bindande. Det är också värt att citera vad som sägs i 8:22 om rådets materiella granskning:

22 § Lagrådets granskning ska avse

1. hur förslaget förhåller sig till grundlagarna och rättsordningen i övrigt,
2. hur förslagets föreskrifter förhåller sig till varandra,
3. hur förslaget förhåller sig till rättssäkerhetens krav,
4. om förslaget är utformat så att lagen kan antas tillgodose de syften som har angetts, och
5. vilka problem som kan uppstå vid tillämpningen. Lag (2010:1408).

Läsaren ser genast att Lagrådet inte bara ska slicka på pennan och tycks till. Uppgiften är alltså att sakligt granska hur föreslagna lagregler förhåller sig till varandra och andra rättsregler, om de är säkra att tillämpa och om de kan antas uppfylla de syften som anges i det aktuella lagförslaget. Meningen med grundlagens regler är att Lagrådet så gott det går ska undvika att framföra politiska argument.

Nur är det sist sagda inte så enkelt. Dels är rådets ledamöter förstås människor. Alla har sina egna värderingar och uppfattningar. Viktigare är att 8:22 RF av naturliga skäl ger utrymme för det man kan kalla rättspolitiskt granskning. Alltså kontroll av om en lagregel kan anses effektiv för en angiven uppgift samt om den är trygg att tillämpa på ett rättssäkert vis. Här kan många olika uppfattningar finnas. Detta gör att granskningen kommer att balansera mellan rätt och politik.

Övertramp från lagrådets sida blir därför svåra att peka ut. Men det gör heller inte så mycket då granskningen enbart går ut på att ge Regeringen goda råd. Ifall Lagrådet är kritisk till tyngre påföljder för brottslingar eller sänkt ålder för straffbarhet så ges enbart Regeringen initierade tips om vad de höga juristerna anser i frågan. Deras erfarenheter är givetvis viktiga och leder normalt till att Regeringen försöker baka in kritiska råd i sitt lagförslag.

Jag tror många inser att den våg av allvarlig kriminalitet som sköljt över Sverige måste stoppas. Ett tiotal år av miljoninvandring utan egentlig kontroll eller integration har i grunden skadat nationen rejält. Det är dock ingen enkel uppgift att bedöma hur det ska gå till. Men åratal av drömmar om att sociala åtgärder är bättre än straff har inte visat sig fungera. Kriminologin – som gärna kallar sig vetenskap – har alltså inte genom företrädarnas ständiga plädering för milda påföljder lyckats lösa sin självpåtagna uppgift.

Mot den bakgrunden är det enligt min mening naturligt att Regeringen nu försöker pröva en lösning som vilar på skärpta påföljder, särskilt för grupper som visat sig mest brottsaktiva eller befinner sig i en åldersgrupp som hittills inte kunnat straffas. Alltså två grupper av brottslingar som för framtiden är mest skadliga ifall de befinner sig på fri fot. Jag tror många inser att förslagen är vanskliga. Men svepande tal om ”förebyggande åtgärder” är såvitt jag förstår än värre. Det socialsverige som hittills misslyckats med integrationen inger mig knappast några förhoppningar.

Därför anser jag att Regeringen har goda skäl för sina skarpa förslag. Efter att ha lyssnat på den kritik från Lagrådet som uppfattas juridiskt pregnant axlar alltså Regeringen sitt politiska ansvar. I 1:6 RF heter det nämligen: ”Regeringen styr riket. Den är ansvarig inför riksdagen.” Det tycks som riksdagens ledamöter vill se skärpta möjligheter till straffpåföljder.

Att vänsterns journalister skriar då det gäller en rättslig hantering av brottslingar är för övrigt lika säkert som Jordens färd runt Solen hittills varit. Deras drömmar och ignorans är i sig ett gigantiskt problem. Att majoriteten journalister är varma förespråkare av friare invandring är i sammanhanget inget annat än ett hån.

Torsten Sandström

Många svenska trumpkramare har tystnat. Det är naturligt.

Redan inför sin andra presidentperiod framstod hans ohämmade orerande i olika frågor som beklämmande. Men han uttalade då samtidigt ett fåtal viktiga sanningar. Jag tänker då särskilt på hans kritik av europeiska ledares mångåriga gratisåkande inom NATO samt en del av Trumps kritik av vänsterliberalt woke.

Med tidens gång har Trumps samtalsstil kraftigt sjunkit från en låg utgångsnivå. Ord och beslut formligen väller ut ur hans mun. Den ena dagen si den andra dagen så. Alla som uttalar kritik stämplas som dårfinkar med lågt IQ – förstås även flera av hans forna vapendragare. Hans politiska framfart är som många inser extremt farlig för den amerikanska demokratin.

Ett par dagar med snabba och hårda attacker mot Irans ledning och krigsmaskineri hade antagligen gjort Trump till en vinnare (av vad som varit strategisk möjligt att taktiskt vinna visavi Iran). Men bländad av sin storhet samt inledande taktiska framgångar har Trump inte förmått att snabbt dra sig ur kriget. I stället har ett flöde av ord om gigantiska segrar sprungit ur hans mun. Detta trots att Irans ledning spelat ut det kort som Trump bort inse, nämligen Hormussundet. Trump – och krigsminister Hegseth – har använt ett språk om dödande och förintelse som inte sedan Hitlers tid hörts från en världsledare. Moralens gränser har överskridits fullständigt av dessa två personer som annars ofta talar om kristna ideal!

Mycket talar med andra ord för att Trump måste betraktas som en galning. Det är en vettvilling – omgiven av ja-sägare och smickrare – som leder USA. Jag tror många känner samma rädsla som jag över världens öde.

Slutligen gissar jag att historien kommer att avslöja rader av åtgärder av Trump som visat sig stå i strid mot konstitutionen. Även sannolikt oegentligheter i stil med att dra affärsmässig nytta – börspåverkande information – för egen eller familjens del av beslut som Trump fattat i rollen som president. Den som lever får kanske se!

Torsten Sandström

_{Genom ökade offentliga partistöd (och statliga bidrag till väljare) har den politiska klassen gjort sig oberoende av partiernas medlemmar (som följaktligen sjunkit i antal).}

Läsare av mina bloggar ser att jag ofta skriver om en ”svensk politisk klass”. Det gäller toppen inom de svenska politiska partierna. Alltså en avgränsad elit inom det det svenska folket.

Det rör sig om en grupp människor som utövar politisk makt över folket. Alltså en elit med tydligt egna intressen som de ständigt vill värna om.

Klassens medlemmar positionerar sig genom:

1 uppväxt inom familjer som tillhör ett visst parti,

2 träning i särskilda ungdomsförbund,

3 skolning i partipolitisk taktik,

4 maktutövning på lokal politisk nivå,

5 ständiga steg uppåt inom hierarkin efter visad anpassning eller lydnad,

6 fortlöpande högre ekonomiska arvoden lokalt och regionalt,

7 med tiden stigande löner, bidrag och pensioner för yrkespolitiska anställningar på heltid samt en livsstil som på många vis är elitistisk,

8 att elitens toppar – och deras anhöriga – ges möjlighet till vidare karriär genom offentliga anställningar,

9 att på den högsta toppen sälja ut sitt politiska nätverk av kontakter till privata företag mot skyhög ersättning,

10 att stegvis skaffa sig ett eget politiskt kodat språk, som förvandlar svar till vitt eller tvärtom och

11 att under resan uppåt ständigt påstå sig verka för folket bästa. Jämlikhet är nämligen lösenordet (åtminstone för troende vänsterliberaler).

—

I nutid tydliggörs elitens avsteg från det folk man vänder sig till genom att Socialdemokratin i årets valrörelse pläderar för en ”folkblandning”. Så här heter det nämligen om boendefrågan i slutklämmen av en skrift som sossen Lawen Redar står bakom:

Den ekonomiska, etniska och språkliga segregationen behöver brytas på en strukturell
nivå vilket kräver att befolkningen blandas. Samhället kommer behöva genomföra
insatser vi tidigare inte gjort, i en skala vi tidigare inte sett.

Om ledande socialdemokrater själv valt att ”folkblanda” sig själva hade orden varit viktiga och ingett respekt. Men en skrift av Timbro (förf Benjamin Dousa) visar att så inte alls är fallet. Ledande socialdemokrater lever alltså inte som man lär. Man väljer en livsstil som är mer elitär genom att bosätta sig i segregerade bostadsområden.

På så vis blir bostadsfrågan en punkt nr 12. Liksom tidigare svenska eliter – exv adeln – väljer den politiska klassen boenden i områden som är segregerade. Valet är mycket enkelt att förstå och inte alls självklart för politisk maktutövning. Men liksom den politiska klassbildningen i övrigt skiljer sig således praktiken från den teori som predikas. Särskilt vad gäller vänsterliberaler som evigt och i drömmarnas värld kräver jämlikhet i stort och smått!

Torsten Sandstrom

Nästan alla sansande personer vet att SR/SVT varje dag bedriver vänsterpropaganda. Men den Granskningsnämd som ska utöva kontroll är en papperstiger. Nämnden tycks bara finnas för att legitimera en idé om kontroll som i praktiken nästan aldrig ska utövas.

Problemet gäller för övrigt inte bara vänsterpropaganda. Den som knäpper på SVT möts av eviga kändiskavalkader. Alltså rader av fria företagare – ofta mycket väl betalda – som kämpar för att tjäna ännu mer pengar. Om man kollar SVT:s trista program ”Sverige Larv”, förlåt Live, sitter ett antal sådana kändisar i soffan var kväll och talar om sina affärsprojekt som pågår eller oftare är förestående. Det gäller ju reklam för att de ska tjäna pengar. Att de bereds plats blir en mycket billig satsning för SVT – med klirr i kassan för det företag som cashar in pengar efter gratisreklamen.

Men Granskningsnämnden gör inget! Flera så kallade experter – med egna affärsrörelser – är dessutom ständigt medverkande i SVT:s programtablå – än en rundlmagad arkitekt som babblar, än en rad antikhandlare – alla med flermiljonrörelser. Men Granskningsnämnden är passiv och SVT:s ledning klappar i händerna.

Jag har själv gjort anmälningar till nämnden i flera fall avseende politisk propaganda. Alltså har jag noga fyllt i begärda uppgifter – bland annat e-postadress – men aldrig fått ett enda besked om utfallet. Att själv söka efter resultat på nämndens sajt är dessutom så invecklat att man ger upp. Så jag vet inget om utfallet av mina klagomål. Men jag utgår från att de lagts ned. Det är rutinen. Den som vänder sig till en svensk domstol – även i en bagatellfråga – får däremot alltid tydliga svar. Min slutsats är att Granskningsnämnden bara är på låtsas, dvs enbart ett skämt, som ska legitimera ett ständigt flöde av vänsterpropaganda från journalister som driver politik som finansieras offentligt (med den i sammanhanget totalt förvridna tanken om skydd för deras yttrandefrihet).

Att svenska riksdagsledamöter inte tagit itu med nämndens bristande kontroll eller underlåtenhet att tydligt redovisa utfallet av klagomålen är inget annat än en stor rättslig skandal. Resultatet har förstås blivit det dagliga flödet av politisk propaganda samt den smygreklam jag nämnt. År efter år fortsätter dessa lagöverträdelser. Självbelåtna politiker tycks nöjda.

Det är minst sagt hög tid att tillsätta en statlig utredning om hur kontrollen ska bedrivas. Annars måste tvångsfinansieringen av SR/SVT över skattsedeln upphöra!

Torsten Sandstrom

_{Det finns mer att läsa i min bok om ämnet till dagens blogg. Kolla i bokhandeln!}

Klara Klingspor skriver en tankeväckande ledare i GP den 3/4. Den pläderar för nyttan av långtråkig läsning. Alltså aktiviteter som inte serveras i dagens digitala mediesamhälle. Även om jag inte ser läsning som långtråkigt så är det ett stillsamt och långsamt inhämtande av livskunskap. Alltså något verkligt gott.

https://www.gp.se/ledare/gastkronika/vi-behover-uppvardera-langtrakigheten.26e58f3a-d6f6-4b59-b4bf-c92e8d8df061

Jag tror därför att man måste rikta udden mot det nya mediesamhället som växer fram och bygger på icke-läsning. Där främjas digitala bildspel som begränsar tittarens egna fantasier. Talböcker erbjuder, liksom det skrivna ordet, också nyttan att sätta dina egna tankar och visioner igång. Det är något synnerligen viktigt. Förnuftiga och kritiska människor formas bäst på så vis genom att låta fantasin spela. Inte genom digital indoktrinering, som faktiskt är passiviserande och i ordets rätt mening långtråkigt farligt, särskilt för unga människor som inte haft tid att träna sin egen skaparförmåga.

Jag efterfrågar alltså inte en kampanj för långtråkighet utan för något sunt och stimulerande som läsning innebär om den odlas på ett bra vis. Framför allt är en kampanj för läsning hos unga något nödvändigt. Där har det eviga tittandet kommit att slå ut en stor potential till kreativitet. Det måste även stå klart att tittandet innebär en styrning från den som vill proppa sitt budskap i tittarens hjärna. Budskapen till denne kan vara såväl goda som onda eller meningsfulla respektive meningslösa. Men det rör sig om ett i huvudsak passivt slukande. Alltså färdiga bilder, som du inte i din egen fantasi måste bearbeta och översätta till något unikt.

Dessutom innebär det eviga tittandet och knappandet att unga människor inte tränas i att hålla i en penna. Att handskriften blir usel är ett mindre problem. Värre är att du som knappare fråntas nödvändig träning i att med penna eller pensel för hand skapa bilder och former. Unga människor tränas med andra ord inte i konstnärligt skapande på det vis som skedde för en generation sedan. Inte undra på att den moderna konsten domineras av installationer, dvs att hopsamlade prylar! Genom högtidliga, långsökta, flummiga titlar ger ”skaparen” därefter den nya icke-konsten rader av politiskt korrekta namn. Och dagens sk konstkritiker faller i farstun (dom har nämligen inte heller tränats i eget skapande med handen).

Träning att läsa, fundera, skriva och teckna är tidskrävande och kan på så vis kanske kallas långtråkig. Men det är en träning i att närma sig en ny underbar inre värld. Och genom dessa inre bilder skapas de mest storartade former av litteratur, bildkonst mm. Därmed öppnas även för ett samtal om liv och samhälle. Ett eget samtal om politik och kultur som inte styrts av dem som idag sänder digitala bilder till andra att sluka.

Att träna läsning och skrivning blir på så vis ett frihetsbudskap. Jag menar därför att dagens digitala mediesamhälle har en mycket allvarlig och farlig inneboende funktion. Att politikerna inte gör något åt saken – framför allt genom att styra upp den svenska skolan – är uppseendeväckande. Med sådana politiker går vi en på många vis farlig framtid till mötes.

Torsten Sandström

Idag ger SvD plats för en debattartikel skriven av en handfull föredettingar inom S-partiet, med partiets åldriga prinsessa i spetsen. Alltså Margot Wallström, som inte uträttat något påtagligt i praktiken inom politiken, men suttit på många stolar under sin resa från landsbygdens bankkontor till en ansenlig förmögenhet och pension inom den politiska klassen. Budskapet är att ökad sammanhållning krävs inom Sverige, rörande nationens näringsliv, för kunskaper i skolan, god energipolitik och ett pulserande föreningsliv. I huvudsak alltså välmenande ord som sagts av tusentals människor långt innan Wallström och hennes vänner fattat pennan.

Det som är problematiskt – och i själva verket synnerligen utmanande – är att Socialdemokratin och dess långvariga maktpolitik tillsammans med Mp, V och C faktiskt skapat de nationella dilemman som de nyfrälsta ny vill lappa ihop genom ett prästerligt tal om ”sammanhållning”. Så här lyder deras slutsång:

Det är så vi bygger framtidstro.
Det är så vi håller ihop som land.
Det är så vi leder – tillsammans.

Deras kria är alltså infam. Utan att tala om att S-partiet skapat nationens ättestupa eller galge står man nu framför den och kräver förändring. Det är ord som man kan vänta sig att en krets flummiga författare som tror sig kunna lösa en svensk gordisk knut.

Kretsen av väckelseförfattare är, enligt min mening, ett tecken på att sossarnas långa resa som maktparti befinner sig i slutfasen. Tesen lyder alltså räddas vad som räddas kan. Valrörelsen ska vinnas – inte med de gamla vännerna som antagligen är omöjliga – utan genom samverkan med borgerliga krafter. Trots ord om ”sammanhållning” vill man således splittra tidöfolket.

Mest obehaglig ser jag texten – under allt tal om framtidstro och samverkan tillsammans – mot bakgrund av att Socialdemokratin i åratal sysslat med just motsatsen, dvs personangrepp, misstänkliggöranden och framför allt brunsmetning av huvudkonkurrenten om yngre arbetares röster, dvs SD. Alltså det parti som de facto lett det nödvändiga reformarbete vi sett sedan överenskommelsen på Tidö.

Det är således en läskig soppa SvD erbjuder sin läsekrets på annandag påsk. Tyvärr gör nog inte redaktionen det för att folk ska inse S-partiets krampaktiga dödsryckningar. Jag tror nämligen tidningens journalistiska ledning (inte ledarredaktionen!) sympatiserar och tror på den vänsterliberala väckelse som översteprästen Wallström predikar. Man tror därför att det kan vara en lämplig avslutning på påskhelgen.

Som motståndare till S-partiets långa och vulgära jakt på att söka behålla makten ( efter Tage Erlanders tid) ser jag ändå en strimma av hopp. Texten är ett tecken partiets dödsryckningar. Inte en signal från högkvarteret på Sveavägen förstås. Utan från vilsna föredettingar som ändå hoppas på makt.

Torsten Sandstrom

Jag minns min ungdoms Putte Kock och hans Tipsnytt. Det rörde stryktips, dvs en produkt hos ett statsägt spelbolag som gick ut på att tippa 1, X eller 2 (hemmaseger, oavgjort, bortaseger) i 12 fotbollsmatcher. Uppenbarligen hade spelaren en chans på tre multiplicerat med 12 till alla rätt, dvs en obetydlig chans till framgång.

Detta påminner mig om klimatskräckens hållbarhets-rörelse och dess eviga snack om ”tipping points”. När det gäller uppvärmningens orsaker gäller för skräckens apostlar bara ett enda utfall. Trots att slumpfaktorerna är många blir oviljan att erkänna dem ännu större. Det finns nämligen rader av forskare världen runt som ifrågasätter FN och IPCC:s beskäftiga teser och snack om konsensus. Många är ense om att en uppvärmning pågår och att förbränning av olja, kol och skogsråvaror är en delförklaring. Men flera olika teorier finns om andra orsaker till ökande temperaturer. Tempväxlingar inom klimatet har dessutom, som förnuftiga människor vet, förekommit många gånger under historien, långt innan massvis med olja börjat brännas.

Valet av ordet tipping points är alltså infernaliskt. Det rör sig om framkallande av skräck, något som är symptomatiskt för klimatrörelsen. Den – och FN-chefen – agerar konsekvent efter tesen ”när argumenten är svaga så höj rösten”. Alltså i grunden en ovetenskaplig bas för ett samtal.

Jag har ofta använt ordet klimattalibaner. Det gör jag medvetet och som jag tycker rättvist. En religiös väckelse som sprider skäck anser jag agerar hänsynslöst. Den är inte värd respekt. Den bör hånas.

Putte Kock avslutade varje analys av tipsraden med att föreslå ett ”grundtips”. Han pekade alltså på att hans ståndpunkt, grundtips, enbart var en av två andra. Klimatskräckens förespråkare – exv Johan Rockström – använder däremot inte ordet ”tipping” som ett tips (en gissning). Han vill påstå att det finns ett enda moment av absolut kris. Så agerar en taliban. Han gör våld på verkligheten. Även om han kan ha rätt med sitt tips så agerar han ovetenskapligt.

Torsten Sandström

Länge har den högre utbildningen varit en tummelplats för politisk väckelse. Det är enkelt att förstå. Och oftast bra eller åtminstone oförargligt. Detta dessutom på grund av att de politiska rörelserna normalt balanserats av motkrafter vid högre lärosäten.

Jag minns själv min egen och andras vänsteraktivism på Juridicum vid Lunds universitet på 1960-talet. Visar frälsta och betraktades av omgivningen med befogad skepsis (insåg jag i efterhand). Men vi accepterades enligt tesen om att det ska vara högt till tak. Dessutom var vi en minoritet, medan borgerlighetens forskare och dogmer kraftigt dominerade. Och denna höger värnade om tolerans. De senare dogmerna var förstås politiska, men inte direkt möjliga att översätta i olika partikoder.

Ändå kunde man dåförtiden tala om ett slags balans, tror jag. När jag idag ser vad som händer vid min fakultet i Lund höjer jag på ögonbrynen. Om det som sker ska mätas i de olika gästföreläsare, föredrag och seminarier är den vänsterpolitiska framtoningen massiv. På Juridicum domineras den politiska seansen totalt av folkrätten – och framför allt av predikningar om mänskliga rättigheter. Nästan alla arrangemang som sprids via webben rör Human Rights. Och målet är att propagera för fri invandring, hållbart klimat till alla, bostäder till invandrare, feminism, hbtq-åtgärder, studenters rätt att kalla Israels kamp i Gaza (mot Hamas) för folkmord osv. Till saken hör att studenter och doktorander med utländsk bakgrund ständigt inviterar egna åsiktsvänner till arrangemang i Lund.

Jag hade inte skrivit något om detta ifall många alternativa och balanserande arrangemang erbjudits. Det tycks därför som om vänsterliberalismen segrat i Lund. Jag menar att detta skett genom en planerad och massiv politisk satsning från Stockholm på just folkrätt. Många miljoner har slussats till Lund. I den akademiska ankdammen simmar såväl folkräddare från Juridiska fakulteten som likasinnade vid Wallenbergsinstitutet (RWI, budget 108 miljoner 2023) och Institutet för mänskliga rättigheter (budget 37 miljoner 2025 och c:a 35 anställda). Alla går i armkrok med EU-rättens många förespråkare av ökad federalism. Alltså en förfärlig samling av drömmande godhetspredikanter. Deras framfart hotar enligt min mening den nyttiga balans som förr funnits och som jag fortfarande åtrår. En balans är nämligen nödvändig.

En framstående juristutbildning kan inte byggas på ett enda ämne i den nationella juridikens marginal. Studenter av juridik i Lund måste givetvis erbjudas bredd och balans. Dessutom kritik av vänsterns påträngande budskap om att alla drömmar måste lösas i statens regi genom bidragsgåvor åt alla håll. Folkrättens frälsningsmöte måste balanseras!

Torsten Sandström

Svenska medier rapporterar med all rätt om det krisande data-journal-programmet Cosmic. Flera regioner har köpt grisen i säcken för miljardbelopp. Några andra regioner har köpt en annan nästan lika usel programvara.

Men som vanligt i vänstermediernas Sverige är det tyst om vem som sytt ihop affären. Säljarföretaget av Cosmic heter Cambio. Dess styrelseordförande är förre statsministern, sossen Göran Person. Han är en politisk handelsresande! Enligt AI har Persson ägarintressen i företag som är överordnat Cambio.

Allt tyder på att Perssons position i S-sverige påverkat de politiker och tjänstemän som står bakom upphandlingen. Inte kan väl en höjdarsosse bete sig som forna tiders hästhandlare? Han som talat i timtals om solidaritet. Och som öst galla över affärsmäns intressen. Nu deltar han i ett rån av de heliga landsting, regioner, som tyvärr driver en överbyråkratiserad svensk vård till skyhöga kostnader. Det är ingen vacker bild av förfallet inom S-rörelsen. Från rimlig kamp för småfolket till att mjölka det på skattepengar!

Vi ser med andra ord hur S-partiet nått vägs ände. Uppgiften att reformera Sverige var slut i och med Erlanders avgång. Därefter har det varit fråga om att klamra sig fast vid statsmakten genom rader av oheliga – och för skattebetlarna synnerligen förlustbringande – vänsterallianser. Värst av allt är Persons kommunalisering av skolan. Han har varit ledare för det drev för jämlikhet som slagit ut kunskapsambitionen. Svenska medier har som vanligt inte synat det som skett. Man har haft fullt upp med att jaga högerspöken. Statsmedierna har till och med bedrivit jakten på skattebetalarnas bekostnad.

Jag tror historiens bild av Sverige knappast blir vacker. Att bilden av Persson blir mörk är en alltför liten tröst…

Torsten Sandström

Läser i Sydsvenskan den 1 april följande, som kan vara ett skämt (men jag tor inte det):

Malmö ska få en signaturdoft – kostar halv miljon

I nutidens medier framstår förvisso det mesta som skämt i och med att kritiskt sakliga analyser ersatts av personliga åsikter från journalisternas sida.

Men jag kan ändå inte låta bli att hoppa på spåret. Malmö är i huvudstaden mest känt för att leva på offentliga bidrag som bland annat betalas av skattebetalarna i andra men välskötta kommuner. Pengar i miljarder kronor slukas med andra ord av Malmö kommun som inte vill rätta mun efter matsäcken. I jämlikhetens Sverige ska alla kunna festa på smitnotor. Malmö är ju sossarnas flaggskepp som styrts av vänsterliberaler i många år. Länge har sossen Katrin Stjernfeldt Jammeh varit primus bland slösarna!

Nu sägs det ibland att pengar inte luktar. Det tål att diskuteras. Men om talesättet är rätt behövs ingen fånig signaturdoft. Om ändå – så räcker det med en av lukt sopor eller fulla askkoppar från dem som lyxat på ett kalas som andra tvingats betala.

Torsten Sandström

En företag som liksom SVT sänder en så massiv mängd kändissmörja och bedövningsmedel (för folket) måste enligt min mening bantas. Dessutom – och än värre – för att SVT i 7 fall av 10 i nyhetssändningar rapporterar politiskt tillrättalagda åsikter av rödgrönt slag. Systematiskt överträder journalisterna gällande regler om oberoende rapportering.

Det är därför inte heller någon händelse att Anna Hedenmo jobbat många år på SVT och där helt fräckt spritt sitt rödgröna gift. Efter ett magplask – hör och häpna som ekonomijournalist i Handelsbankens regi – så börjar hon nu skriva för den vänsterliberala blaskan DN. Sammanhållningen inom journalistskrået är stark. Folket ska få politiskt korrekta åsikter genom rader av kändisar. Kända genom mediesamhällets egen skrattspegel. Även en kändis utan kompetens går hem.

Det som sker pop SVT är förstås tråkigt för alla dem som drabbas av nedskärningarna. Men det finns ett stort gäng som är ansvarigt för eländet och som sitter bergfast kvar!

Bantningen är i högsta grad en insats för public service. Om bara det onda stryks bort, vilket jag kanske inte tror. De värsta syndarna sitter stadigt kvar i sina elfenbenstorn.

Torsten Sandström

Förvisso skrivs det en del om en svensk satsning på drönare. Det är ju bra. Men en numera penningstinn försvarsmakt är ett potentiellt hot. Kompetent och kritiskt nytänkande är i riskzonen. Dyra flygplan och ubåtar måste sättas ifråga.

I dagarna har medierna rapporterat om att försvaret köper nya musikinstrument i Karlskrona och lägger ut beställningar på ny militärmusik. Va, utropar jag år 2026!

Här ser vi ett tecken på misshushållning. Ett svenskt försvar som i manskap bantat kraftigt ska få spelmän och musik! Det stridande manskapet har minskats från en nivå 1964 på runt 800 000 män (som är inkallningsbara) till en organisation på knappt 100 000 totalt (inklusive hemvärn).

Inte är det mer musik som behövs. I modern krigsföring används musiken enbart för parader. Parader inom glesa led med fotsoldater. Satsningarna visar på okunskap och skadlig konservatism hos magrunda officerare som tyngs av guldgaloner.

Nytänkandet är närmast noll, tycks det. Det visar satsningar på musik , kvinnliga kämpar och traditionella vapenslag, medan många muskulösa män från gymmen slipper värnplikt… Det är politikens Sverige vi ser!

Torsten Sandström

Den som liksom jag ofta ser på SVT:s nyhetsprogram, Rapport och Aktuellt, blir lika ofta besviken. Det finns nämligen en dold nyhetsagenda – en körplan – som inte bygger på vad som sker i verkligheten utan på hur SVT:s journalister uppfattar den genom sina politiska glasögon. Detta sker var dag. Om det så gäller klimatets uppvärmning eller krigen i Mellanöstern.

De pågående bombardemangen genom USA och Israel är brutala. Många civila liv förspills och egendom raseras. Det är den ena bilden av verkligheten. Och den sprids ständigt genom Samar Hadrous och Samir Abu Eid. Till det märkliga hör att de båda har sitt ursprung i regionen och att deras vinklingar givetvis riskerar att vara partiska. Trots detta – eller tyvärr antagligen på grund av detta – upprepas dessa reportrars reportage kväll efter kväll.

Den andra bilden av de massiva bombningarna har en bredare bakgrund och blir på så vi en bättre grund för förståelse av de nyheter som sker. Den projektionen tar inte bara sikte på fallande bomber, död och förtvivlande intervjuoffer. Den bilden ska alltid inledas med varför bomberna faller. I såväl Iran, Libanon som i Gaza är det shiamuslimer och andra islamska terrorister som ständigt infiltrerar, skjuter missiler, avfyrar kulsprutor och alltså dödar israeler (och faktiskt ofta även sina egna trosfränder). Om denna gerillaverksamhet hade upphört skulle bomberna sluta falla! Fred skulle faktiskt infinna sig. Den mångåriga och intensiva mordiska infiltrationen är alltså orsaken till att USA och Israels militärer fäller bomber och skickar iväg sina missiler.

Detta vet de båda reportrar som SVT ansett lämpliga som förmedlare av nyheter i regionen. Ibland antyds detta förstås. Men inte med den frekvens som behövs för att förklara det otäcka men logiska med det brutala dödandet i vardagen.

Om det jag skriver är korrekt så betyder det att SVT sysslar med propaganda mot det svenska folk som tvingas betala för den. Om jag har rätt skulle Josef Stalin på sin ha varit nöjd med en sådan nyhetsförmedling, i och med att den i grunden har en politisk bas som döljer en viktig sida av ett skeende.

Rapportering i Stalins anda sker alltså i Sverige enligt min mening var dag via Rapport och Aktuellt.

Torsten Sandström

Den svenska skolan är plågad. Pinad av generationer av flummiga politiker och pedagoger. De har alla med största välvilja önskat utveckla en skola med tydliga politiska drömmar och mål. Syftet har varit jämlikhet och inte maximal kunskapsinhämtning. Därför har inte praktiska skeenden i ett normalt klassrum stått i centrum, dvs en ordnad kommunikation mellan läraren i katedern och ungdomen i skolbänken.

I stället har nya pedagogiska experiment odlats, där den unga eleven ska frigöras och alltså befrias från sin traditionella position som underordnad, följsam och lydande. Följden har förstås blivit att lärarens roll som auktoritet satts ifråga. Detta samtidigt som läraren tilldelats alltfler sociala arbetsuppgifter och de ursprungliga – lärandet – satts ifråga.

Att lärarnas arbetsvillkor under årens lopp försämrats rejält är en naturlig följd. För denna skolpolitik svarar rader av vänsterliberala politiska drömmare. Deras medhjälpare – i rollen som pedagogiska rådgivare – har varit genrationer av pedagoger. Dessa har inte främst sysslat med traditionell forskning om interaktionen i klassrummet, om prov eller om betyg. I stället har de besjälats av storskaliga sociala visioner om en inlärning utan auktoritet, utan kontroll genom betygsrelaterade prov eller tydliga påföljder mot dem som stör ordningen. Svenska pedagoger har i stället ofta sysslat med visionär forskning om en jämlik skola. En storskalig invandring från utlandet har förstärkt denna tendens.

Därför har elever med nedsatt studieförmåga satts i centrum. Målet har konsekvent varit att söka höja denna minoritets kunskaper. Den viktiga majoritetsgruppens år i skolsalen har därför fått mindre fokus och resurser. Lärarna har blivit socialarbetare med låg lön och arbetslust. Jag menar att konsekvenserna av denna storskaliga drömpedagogik dystert kan avläsas i svenska skolungdomars sjunkande skolresultat i internationella mätningar under många år.

I nutid syns ännu en bister följd av politikernas och pedagogernas drömattityder. Hej-och-hå-tänkandet har medfört en överdriven och naiv tilltro till självstudier och elevernas egen användning av digitala verktyg, som datorer och AI. Dessvärre har den svenska skolan inte ens förmått utveckla effektiva nationella kunskapsprov i digital form. Här har Skolverkets 850 byråkrater – trots miljardsatsningar – ånyo misslyckats. Naiviteten yttrar sig i stället till en vardaglig individuell digitalisering av elevens studier och inhämtning av kunskaper.

Rapporter flödar följaktligen om att elever har svårt att hålla i en penna för att skriva för hand. Ett småbarns handstil syns nämligen långt upp i åren. Än värre är den sjunkande läsförmågan. Viljan och förmågan till studier av böcker och annat skriftligt material har kraftigt minskat. Sammantaget ger bristen av handlag med penna, papper och böcker en dyster framtidsbild av en svensk kultur. Vem förväntas skriva böcker om ingen orkar läsa dem? Vem kan tänkas åstadkomma bildkonst – av annat slag än simpla installationer – ifall människor inte skickligt kan hålla en penna i handen?

Svenska politiker ordar ofta vitt och brett om hur barn och ungdomars liv ska prioriteras och ”säkras”. Detta framstår som hån. Vi ser alltså en drömpolitik som länge bedrivits med förödande resultat. Tveklöst har år av vänsterliberal skolpolitik nu nått vägs ände. Mer av samma politik innebär faktiskt en katastrof. I stället måste ansvariga politiker, pedagoger och byråkrater pekas ut och fråntas ansvar för fortsatt förödelse. Skolverket måste bantas och omformas i grunden!

Det är därför hög tid att återuppliva 1980-talets Aktionsgrupp för kunskaper i skolan som nedlagts efter tillträdet av Bildts regering. Kloka människor måste ges en tydlig bas för att i framtida val rösta bort de politiker som valt fel färdväg. En ny skolpolitik kräver nämligen att nu ansvariga politiker, pedagoger och byråkrater fråntas sina jobb. Det som skett inom den svenska skolan gör det svårt att tänka sig en tydligare tolkning av talesättet ”att kasta ut barnet med badvattnet”.

Torsten Sandström

Som kritiker av vänsterliberal politik – med den amerikanska filosofen Thomas Sowell som föredöme – har jag skrivit att Trumps initiala politik inneburit en knapp handfull goda reformer (främst tänker jag på kritiken av EU-ledarnas sömngångarpolitik rörande försvaret).

Men som etablerad president för sin andra valperiod har Trump tyvärr tydligt visat sin egen politiks fördärv. Hans förakt för demokratin är nästan fullständig. Han angrepp med vulgära skamargument mot oliktänkande är djupt osmaklig. En pratsjukt självhävdelse som gått direkt till historiens skräpkammare. Hans användning av presidentposten för sina och familjens privata intressen framstår som vedervärdigt korrupt. Värst av allt är hans konsekventa styrning av USA via dekret, där kongressen rejält skjutits åt sidan och alla kritiker hånats. Rent sjukt är hans ord att man måste ”ta itu med” de HD-domare som nyss förklarat Trumps gigantiska tulldekret som olaglig.

Vi ser alltså hur en amerikansk demokrati på bara en handfull månader förvandlats till en enmansparodi – eller snarare en stor tragedi. Som Karl den XII i Kungsträdgården pekar Trump vilt – presidenten dock åt alla håll – där han vill styra världen. Något blir bra, men det mesta en enda stor härva av död, oro, bristande samarbete och ekonomisk kris. Tempot i förfallet förfärar.

Därför är det intressant att lägga märke till tystnaden hos hans tidigare ofta ganska inställsamma uppbackare. För många trumpkramare är detta påfallande pinsamt. Man kan inte ge Trump godkänt enbart för hans agerande inom något enskilt politisk område, såsom kritiken mot Europas passivitet eller stödet till Israel som anfallits. Det krävs nämligen en helhets- och framtidsanalys. Och den blir becksvart.

Torsten Sandström

Jag har i flera bloggar följt Elisabet Hand Ringqvists framfart som affärskvinna (in spe). Just på grund av att hon konsekvent gjort dåliga affärer. Ja till och med katastrofala liksom då hon som rådgivare till centerpartiets näringsminister Maud Olofsson – en annan amatör i branschen – talat sig varm för Vattenfalls förvärv av Nuon, med 95 miljarder i förlust för staten som följd. Därefter har sten lagts på börda av dåliga affärer och bristande förmåga att se potentiella värden. Detta bland annat som ordförande för Storskogen AB, som hon tvingats lämna. I dagarna uppmärksammas en mångmiljonkonkurs där hon som ordförande inte sett till att aktiebolaget ifråga störtat och underlåtit att upprättat den kontrollbalansräkning som ABL kräver. Noll koll, helt enkelt. Dessutom av en uppblåst kvinna som kallat sig ”lagstiftare”!

Helhetsbilden är okunskap och vårdslöshet hos en person med hög profil om den egna kompetensen. Att hon nu hamnat som ledare av Bondeförbundet, förlåt Centerpartiet, är logiskt. Efter två-tre bottenapp på ledarposten är Thand Ringqvist enda kamikazepilrot (i nästan samma stil som kollegan Mohamsson).

Att hennes oförmåga uppmärksammas är bra. Höstens val närmast sig. Thand Ringqvist som en grön producent av röda linjer måste tydliggöras. Västerliberaler av denna sort är nämligen en samhällsfara. Vilket hennes framfart inom affärslivet bevisar.

Kort sagt har Thand Ringqvist kostat det svenska folket mer än tillräckligt med pengar. Inbilsk som hon är kallar hon sig riskkapitalist. I mina ögon är hon en livsfarlig risktagare och därmed en urdålig kapitalist. Hon framstår närmast som en skojare, helt enkelt.

Torsten Sandström

Kina är ett märkligt land. På ena sidan en hård kommunistisk diktatur. Å den andra ett näringsliv som producerar högteknologiska världsprodukter som tufft konkurrerar med dem från väst. I en ledare i The Economist (14/3) berättas det om de spänningar som ett sådant samhälle skapar.

Den politiska makten tycks internt ganska säker genom de ekonomiska framstegen. Men inom en manstarkt kapitalistisk och åldrande adel av storbolagsägare tornar sprickor upp sig som kan förändra spelplanen. Den rikaste 10-delen av befolkning äger omkr 70% av all privat förmögenhet (och det rör sig om gigantiska värden!). Inom dessa led finns en betydande grupp av personer som tillhör kommunistpartiets toppskikt och deras släktingar. C:a 49 % av den totala ägareliten är äldre än 60 år.

Hittills har dessa ägare inte drabbats av besvärande beskattning. Varken i form av skatt på kapital eller arv. Däremot finns folkliga strömningar inom kommunistpartiet som gärna ser sådana skatter för att slussa ökad förmögenhet ned i samhället och vidga konsumtionen. Men partiets ledning vågar eller vill hittills inte fatta sådana beslut.

Ett knepigt politiskt problem är hur aktieägande och pengar – genom arv od – ska tillåtas gå över till yngre generationer som inte vuxit upp under partiets strikta ungdom. Man kan förstå att det här finns en potentiell politisk sprängkraft som kan förändra Kina. Enligt min mening alltså en möjlig öppning för att partiet ska försvagas. I och med att ledande partikoryféer och deras anhöriga tillhör toppskiktet bland ägarna står diktaturens ledning inför ett viktigt och svårt framtida problem.

Vågar partiets ledning lindra diktaturen och öppna upp det politiska systemet? Eller är det möjligt att fortsatt bygga en nation där kapitalism och kommunism förenas? Personligen vill jag se en strimma av hopp. Historien visar nämligen hur ekonomiska reformer ibland kan få en egen politisk kraft.

Men det kinesiska kommunistpartiet har tidigare valt våldets väg. Frågan är hur länge detta är möjligt i ett Kina med en allt mer vidgad konsumtion och välfärd? Kineser ser förstås vad som sker i andra nationer.

Torsten Sandström

Den 15/3 säger socialdemokraternas förra minister Ardalan Shekarabi att ett regeringssamarbete mellan Socialdemokraterna och Moderaterna kan vara bra för Sverige. Detta med anledning av en orolig omvärld.

Jag tolkar detta inte främst som S-bekymmer om vad som sker i Mellanöstern. Jag tror att sossarna börja känna motvind i årets valrörelse. I enlighet med S-tesen ”makten framför allt” blir en regering med M bättre än inget. Trots Mohamssons töntiga hattande hit och dit kan Tidöregeringen plötsligt lyckas erbjuda väljarna ett – som det tycks – fungerande regeringsalternativ. Sossarna har däremot en främlingslegion att samla, där ilskna ovänner drar åt olika håll och målar ”röda linjer” omkring varandra.

Åkesson plattade i gårdagens SVT Aktuellt fullkomligt till Mp:s taleskvinna – hon med turbanen – med ord i stil med att ”nu är er lekstuga slut”. Talibanen blev alldeles vit i ansiktet och knep ihop munnen.

Jag hoppas att det är så debatten kommer att formas fram till valet i höst. Det enda de rödgröna är ense om är att slösa pengar på omöjliga klimatsatsningar, lägga ned kärnkraftverk, höja skatterna, öka invandringen och slösa pengar på bidrag som håller folk borta från arbete. Man är utanföskapets vänner och fiende till en förnuftig arbetslinje.

När breda skaror av svenska folket får detta klart för sig får vi se en mer effektiv regering. Där kommer M och SD att bestämma. Och KD samt ev L spela en mindre roll än idag. Jag tror – eller hoppas – att SD:s medverkan kommer att tvinga fram viktiga reformer som de nuvarande regeringspartierna inte klarar av. De har nämligen till stor del kört fast i S-partiets problemformuleringar (som många inom KD och L hyllar). M måste förnyas i samverkan med SD!

Sverige behöver en ny och spänstig politisk elit. M har många murkna politiker som måste ersättas. När nuvarande ångest släpper finns spännande politiska öppningar. I bäst fall, förstås.

Torsten Sandström

Den förr så stolta morgontidningen DN har utvecklats till Pravda. En infam propaganda bedrivs i nästan alla frågor för rödgrön politik. Ledarsidan är naturligt nog värst.

Häromdagen förfärades den svenska klimatkrisens predikanter över att ingen minister från regeringen varit närvarande vid Klimatpolitiska rådets senaste seans, dvs dess presentation av sina åsikter. I DN togs saken upp i en ledare med rubriken:

Ledare: Ministrarna valde att stanna hemma – skäms regeringen över sin klimatpolitik?

Så infamt uttrycker sig alltså DN:s politiska ledning. Det är uppenbart att Tidöregeringern bedriver en medveten och i huvudsak saklig (*) politik om miljön. Jag är helt säker på att man inte skäms över den – det finns inte minsta anledning av det slag som DN tror.

Att ingen minister infann sig beror med största säkerhet helt enkelt på att man inte respekterar det sk klimatråd som den förra S-regeringen inrättat. Till detta råd har ett antal rödgröna legosoldater kallats. Vad det tycker – och kommer att säga – är lika klart som korvspad. Det är inte vetenskapliga, utan politiska råd som utfärdas. Men DN inser inte denna fundamentala slutsats om bristande tilltro till orådet.

Tidningen bedriver i sin tur bara politik. Man kallar den liberal. Men den är i själva verket rena rödgröna röran.

Torsten Sandström

(*) Min reservation rör regeringens bifall till att det dyrbara bränsle som tillverkats av skogsråvaror skulle minska uppvärmningen då det förbränns i bilmotorn. Om logiken gäller – att utsläpp av CO2 bidrar till ökat värme – så är nämligen regeringens bifall ologiskt. Att bränna skogsråvaror medför naturligt nog CO2 lika stor utsträckning som olja. En helt annan sak är att skogen växer åter och på så vis är förbränning av skogsprodukter biologiskt och ekonomiskt smartare. Men likafullt bidrar skogsråvaror i bilens tank till uppvärmningen lika mycket som bensin/diesel. Regeringen lurar alltså folket att tro något annat. Man agerar således demagogiskt! Detta trots att alla experter vet bättre.

SvD flyter som vanligt vidare i nutidens trendiga identitetssnack. Den 20/3 syntes följande rubrik.

Jobbiga personer i din närhet kan få dig att åldras i förtid

En studie av salivprover på folk visar nämligen att de människor som rapporterat jobbiga personer i sin närhet åldras snabbare än kontrollgruppen.

Vi ser ännu ett exempel på kvasivetenskap. Orsak och verkan blandas samman så att kvällstidningsnyheter kan presenteras om nästan allting. Ena dagen en Lyckoprofessor på Handelshögskolan i Stockholm – som jag berättat i en skoj blogg. https://anti-pk-bloggen.se/2023/11/01/omojlig-forskning-om-lycka/. Andra dagens spekulationer över åldrandets orsaker, spekulationer som SvD sysslar med..

Alla inser ju att folk som är misstänksamma och oroliga tyvärr riskerar ett kortare liv. Med andra ord är det själva misstänksamheten som kanske kan förklara att en person som våndas över andra dör tidigare. Det förefaller logiskt och mer troligt än att peka ut människor i omgivningen. Psykisk ohälsa – detta gummibegrepp – bör ändå tala för att ständig oro medför ett kortare liv.

Många minns säkert sketchen i Lorry med Peter Dalle som Uppfinnarjocke: ”Jag tänket inte på det”. Nutidens svenska medier lever i samma bubbla om att man alltid vet vad är sant och klokt. Trots att man inte sökt efter andra förklaringar. Journalisternas skrå kännetecknas nämligen av en naiv politisk vilja till frälsning av folket. Förr gällde det att presentera nya fakta om samhället. Nu rör det spekulationer om människans själ.

Torsten Sandström

Den 16/3 skriver Oscar Nilsson i Bulletin en text om en lärare som byter könsidentitet dag från dag i klassrummet:

https://bulletin.nu/lararen-som-byter-konsidentitet-fran-dag-till-dag

Finns det mer att säga om saken? Jag tror det. Först ser vi hur långt identitetsideologin spridit sig i Sverige. Okej för att växla kön. Men att det sker som en teater på offentlig plats, dvs i skolan var dag är något nytt. Annorlunda – och något förvånande – är även elevernas reaktion av Nilssons artikel att döma: dvs acceptens.

Min undran gäller om det som sker är en uppgift för samhället och särskilt skolan? Ska könsval framstå som ett flipperspel som utövas framför elever som är på plats för att söka kunskaper och inte privat könstänk.

Jag menar att det som sker är ett övertramp av svensk offentlig arbetsrätt. Inte ens en tillåtande demokrati ska förvandlas till en privat teaterscen, där offentligt anställda utför helt egna uppvisningar av egotrippade val. Bilden av godtycke och en för stunden skiftande privat verklighet kan inte vara skolans uppgift att förmedla. Det kan alltså inte vara en lärares uppgift att i skolsalen utföra ett privat skådespel om nyckfulla egna val av könsroller för dagen.

Typiskt är att skolledningen i den aktuella fallet tycks ha förhållit sig passiv. Jag menar att rollen som offentligt anställd knappast juridiskt kan förenas med det privata skådespel som läraren utövar. Personen är anställd i ett visst kön som arbetsrätten ska bygga på. Den aktuella läraren borde därför ha blivit tillsagd att välja en könsroll som lärare inom sin anställning. Att hatta mellan olika kön friskerar nämligen att elevernas intresse förs bort från det centrala: studierna.

Det vi ser är en blixtbild av ansvarslöshetens Sverige. Lärare gör som de vill i tjänsten. Skolans ledning förhåller sig passiv. I förlängning ges vi en förklaring till den svenska skolans nedgång. Alla tillåts göra nästan vad man vill. Identiteten slår ut formande av en förnuftig svensk demokrati.

Torsten Sandström

Ukraina skjuts sönder och samman av Ryssland, samtidigt som Putin levererar olja och gas till flera EU-länder. A propå petroleum och krig så har Trump fastnat i Hormuz utan att ha minsta koll på hur han ska avsluta sitt krig. Han hotar alla gamla allierade som inte vill hjälpa honom ur knipan.

I Sverige har utan minsta konkurrens en person med palestinskt ursprung valts till ledare för ett tidigare stolt parti, som ena veckan säger att man inte kan regera med SD för att i veckan därpå hävda att en regering tillsammans med SD går mycket bra. Den sega konflikten inom L-partiet medför att gamla L-spöken plötsligt stapplar ut ur garderoben. Det ena vill vinna val med Mohamsson. Det andra går med i C för att säga sig vilja regera med sossarna.

Vi ser med andra ord en politisk klass i väst som kämpar för sin överlevnad. Det som sker gör mig rädd. Har jag smittats av meningit eller är det västerlandets politik som är sjuk? Folket tycks ha förlorat ett sunt grepp över den politiska utvecklingen – ifall människor någonsin haft bra kontroll över sina makthavare. Det är medierna som styr via de politiska eliterna. Folket hukar i soffan framför teven. Där serveras Bolibompa för alla åldrar.

Om du vill försöka att förstå märkliga skeenden i vår värld kan kanske min bok ”Ceremonimästarna” vara till hjälp. Den finns i bokhandeln och på nätet och kostar ett par hundralappar. Kanske ett alternativ till ett lugnande piller? I vart fall nästan 500 sidor faktaspäckad läsning.

Torsten Sandström

Läsaren av mina texter inser att jag anser att SD varit en god kraft i svensk politik. Inte minst i frågan om invandring som kostat nationen gigantiska pengar och många andra problem.

Men i medierna ser jag nu att SD tycks vilja införa en lag mot mot det som oklart kallas ”icke-medicinsk omskärelse” (alltså mot religiös eller annan omskärelse än på strikt medicinska skäl). https://www.dn.se/direkt/2026-03-18/sd-brak-om-omskarelse-akesson-vill-se-undantag-for-judar/ SD verkar helt enkelt vara ute efter ett förbud mot religiös omskärelse, i och med att detta fenomen redan tillåts och regleras genom lagen SFS 2001:499 om omskärelse av pojkar.

Mediala rapporter tyder pikant nog på att höga företrädare inom SD har delade meningar i frågan. Jimmie Åkesson tycks öppna för att den judiska minoriteten ska ges ett undantag från en eventuellt ny förbudslag. Andra verkar vilja ha ett strikt förbud. Motiveringen är i senare fallet något i stil med att en omskärelse är ett oåterkalleligt ingrepp som kränker barnets religionsfrihet.

Jag häpnar över hur SD kan fokusera på en så marginell och tungt kulturellt förankrad fråga i Europa. Skadeverkningarna för små pojkar verkar vara ytterst perifera. Det upphaussade intresset tyder på att det i själva verket är religiösa grunder som styr diskussionen, närmare bestämt en aversion mot judiskt-islamska traditioner.

Jag menar således att frågan rör en oförarglig kulturföreteelse i vårt land. Omskärelse av pojkar har länge skett utan märkbara problem. Riskerna för skador är minimala. Religiösa vanor är dessutom ofta märkliga och omskärelse av pojkar – till skillnad mot flickor, nota bene! – är knappast värre än att svenskar i kyrkan om söndagarna intar ”Jesu blod som utgjutits” (vid nattvarden). Jag skriver därför: låt människor få syssla med uråldrigt hokus pokus ifall de så önskar!

Att frågan poppar upp inom SD är något olustigt menar jag. Det verkar inte främst motiveras av omtanken om små ”oskyldiga pojkar”. Därför förnimmer jag en känsla av att etnisk-religiös fördomsfullhet råder inom SD. På vänsterkanten är det tyvärr inte mycket bättre ställt. Där vill många förbjuda omskärelse med stöd av Barnkonventionen.

Torsten Sandström

Dagens industri (Di) har följande korta blänkare den 17/3:

Läkare blåste regionen på 85 miljoner – åtalas
En läkare som drivit vårdcentral i Göteborg riskerar ett långt fängelsestraff för att ha lurat skattebetalarna på svindlande belopp. Med hjälp av falska fakturor misstänks han ha fått Västra Götalandsregionen att betala ut 85 miljoner kronor, enligt ett färskt åtal. De misstänkta brottsvinsterna ska bland annat ha gått till fastigheter, motorbåtar och dyra bilar.

Det är jättebra av Di! Allt storskaligt fusk och slöseri måste rapporteras. Men det räcker inte. Det svenska samhället måste reformeras. Det offentligas maktutövning måste förändras. Svenska folket måste välja nya politiska ledare. Minst följande två steg måste tas.

För det första måste en grovvuxen svensk byråkrati tuktas och skärpas. Att en person kan lura till sig 85 miljoner måste tyda på allvarlig försummelse, dvs bristande kontroll. I en värld där AI tillåter kontrollkörning i stort och smått måste byråkratin snabbt lära sig använda detta verktyg. Alla utbetalningar måste inom de offentliga systemen kunna spåras och uppenbara fuskare snabbt pekas ut. Det krävs inte fler byråkrater, utan mycket färre, men smartare.

För det andra måste den svenska arbetsrätten reformeras. Anställningsskyddslagen och bristande påföljder rörande tjänsteansvar har faktiskt blivit ett skydd för vårdslösa offentliga chefer. I likhet med hur det är i Argentina skyddar den svenska arbetsrätten försumliga anställda. Inte minst chefer. I Buenos Aires håller president Milei just nu på att riva upp delar av den arbetsrätt som varit skadlig för Argentina. Sak samma måste ske i Sverige. Kampen gäller främst chefer som genom bristande ansvar åsamkar sina arbetsgivare stora förluster. Det måste i klartext bli enklare att göra sig av med försumlig personal. Först då kan man förvänta sig att en skärpning sker i toppen av det offentliga.

På nästan alla plan i det svenska samhället måste frågan om offentliga chefers ansvar lyftas fram och regleras så att cheferna förstår att det rör sig om allvar! Att det inte redan skett beror på att naiva politiker inte vågar ta tag i saken. Byråkraterna är deras kamrater och medhjälpare vid och mellan valen.

Torsten Sandström

Att L-partiet är kört beror, som alla vet, på självskadebeteende. Det intressanta är i dessa dagar mediernas drev. För vänsterliberala journalister är det prio ett att brunsmeta SD. Förvisso har SD historiska problem. Men politiken måste bedömas efter vad som skett sedan partiet kommit in riksdagen.

SD:s invandringskritik har under många år med bedövande tydlighet visat sig riktig. Sverige har åsamkats gigantiska skador, ekonomiskt, politiskt och delvis kulturellt. Ändå har nästan alla svenska medier längre jagat SD för nazism och sett invandringskritiken som ett bevis. Nu har nästan alla partier – utom Mp och V – bytt fot och stött omfattande lagreformer. Likväl förföljer svenska gammelmedier fortfarande SD. L-partiets medverkan med SD i Tidösamarbetet utmålas i medierna med avsky.

Att L-partiet nu fem i tolv försöker rädda en riksdagsplats genom att godta SD i en framtida borgerlig gering har gett journalisternas drev ny kraft. Nästan alla större gammelmedier – utom GP – slänger sig över Mohamsson för hennes SD-kramande. Hennes omsvängning är förvisso galen, men enda möjligheten att rädda sitt parti. Själv har hon tillhört motsidan till vänster i L, men försöker klamra sig fast i rollen som yrkespolitiker. Att se och höra henne är beklämmande.

Men drevet har helt sitt ursprung i vänsterliberala journalister önskans att härska över medierna. Att privata medieföretag inte stoppar detta är tankeväckande. Att SR och SVT deltar i drevet är däremot något allvarligt. De statsfinansierade medierna lägger sig i svensk politik. Avsikten är främja vänsterns sak. Tala om ett hot mot demokratin!

Sverige har under ett sekel utvecklats till Absurdistan. Tyvärr.

Torsten Sandström

Ett välskött SVT följer lagarna och ser till att journalisterna inte sysslar med propaganda- Men propaganda sprids var kväll i Rapport kl 19.30. Inslaget följer ett ganska tydligt schema för politisk opinionsbildning i stil med Aftonbladets. Flera punkter rörande åsiktspåverkan kan prickas av varje kväll. Ett stående inslag är exv klimatskräck, som ofta presenteras av en skäggig murvel med sympatier för de rödgröna.

Således är inte SVT välskött. Tvärtom bedrivs som sagt propaganda. SVT:s budget har av Tidöregeringen de facto bantats. Nu gäller det att banta ännu mer. Låt SVT betala för marknätet! Det tillhör enligt svensk planekonomi numera bara SVT. Svält ut de lagvrängande rödrävarna på SVT! Dessutom är marknätet kanske en bra användning av folkets pengar.

Ännu bättre vore om regeringen – på ett lämpligt vis – försöker tala om för SVT:s ledning att man – liksom BBC i UK – måste visa politisk balans och inte ständigt framföra vänsteråsikter. Men tyvärr är Moderater och Kristdemokrater dödsrädda för SVT och SR:s journalister. Deras självvalda frihet att propagera kritiseras nämligen aldrig!

Men så länge vänsterns journalister tillåts husera på den statsfinansierade teven och radion kommer Sverige aldrig att komma på fötter som demokrati. Bäst är därför att – mellan skål och vägg – hota med att slopa tvångsavgifterna om inte en mer neutral rapportering åstadkoms. Säg exv att SVT tycks vilja agera som ett privatägt bolag, så var så god, i framtiden ges SVT- och SR-företagen frihet att konkurrera om folkets pengar, utan stöd från lagstiftaren. Först med elden i baken finns en möjlig chans att SVT kommer att likna BBC.

Torsten Sandström

Den svenska rättsstaten slirar betänkligt. En statlig utredare kritiserar nämligen häromdagen kraftigt hur de statliga AP-fonderna har hanterat en mångmiljardsatsning på aktier i det onoterade Northvolt AB, som numera gått i konkurs med gigantiska skulder. Arrangemanget har igångsatts 2021, dvs under S-regeringens tid vid makten. I fokus står ett trixande med en investerande mellanhand – ett kommanditbolag – för vilket AP-fonderna 1-4 haft ett betalningsansvar. Märk att AP-fond 7 avstått.

Som bekant har politiker – med rätta – hårda ord att säga om småfifflare som försöker lura andra på deras pengar. Och medierna svärmar närmast av kritik mot fuskare av alla slag. Mitt i detta ser vi hur höga och välbetalda chefer på fyra AP-fonder tagit skyhöga och extrema risker med pensionärernas pengar. Utredarens kritik och Niklas Wykmans presskonferens är alltså ytterst befogad. Staten har genom AP-fondernas agerat som en usel riskkapitalist. Visst innebär alla aktieförvärv risker. Men i detta fall rör det sig om vänskapskorruption som lett till att folkets pengar satsats fel.

Det korrupta är nämligen de fyra fondernas kontakter – under bordet – med nationens regering. Det är bekant att sossar och miljöpartister tydlig stött Northvolt. Inte minst Magdalena Andersson har offentligt stött pengar till Northvolt! På så vis har företagets undermåliga planering fått ett kraftigt politiskt stöd. Inom de fyra fonderna har uppenbarligen saknats den kritiska personal som en gigantisk och spekulativ satsning givetvis kräver. Kommanditbolaget har enbart fungerat som en täckmantel, ett brevlådeföretag, utan egna resurser i forma av anställda och kapital. Fonderna bränner med en politisk klackspark av sådär 4-5 miljarder.

Vi hör många politiker – även Moderater – som hyllar den starka staten. Jag baxnar (tala i stället om en effektiv, förnuftig och minmal stat!). Så här riskerar det att gå om man släpper byråkrater från statliga fonder fria. De leker med skattebetalarnas pengar. Visste står de där nu med skam. Men de huvudsakligen ansvariga, politiker från S, Mp och V, duckar och spelar oskyldiga. Många av dem fortsätter till och med att hurra på nya satsningar till Stegra AB, som tycks med öppna ögon ha trampat i miljötalibanernas fälla. Och snart ska pensionspengar i samma syfte pumpas ned i urberget under Östersjön…Samtidigt snackar alla rödgröna om ”hållbarhet”. Ska jag skratta eller gråta?

Det är kanske tur att August Strindberg inte längre lever. I så fall hade den gamle sosse-vännen tuppat av. Men innan dess hade han förstås avfyrat många giftiga pilar.

Torsten Sandström

I SvD idag lyfts ett viktigt problem fram som verkligen är typiskt för Sverige, se länken nedan. Textens författare är Diana Vasiliou, som är expert inom utbildning och kompetensförsörjning på Företagarna. Rubriken säger vad saken rör:

Sverige har för många universitet

Vasiliou noterar frankt: ”Resultatet är ett land med 18 universitet för drygt tio miljoner invånare, där många universitet inte håller måttet.” Alltså, skriver jag, nästan två universitet per en miljon medborgare. Till saken hör att det dessutom tillkommer omkring 30 så kallade högskolor! Detta i en nation med c:a 100.000 arbetslösa akademiker (2025). Och där personer med studielån delvis befrias från återbetalning om man saknar tillräckligt med pengar. Det sker i ett land med arbetsgivare som med ljus och lykta söker efter anställda med attraktiv kompetens.

Tala om missbruk av skattepengar eller välfärd! En skandalös offentligt utbildningspolitik, helt enkelt. Vi ser alltså hur det offentliga köper vänliga känslor och röster från väljarna och deras ungdomar. Massvis av människor studerar mao ämnen som inte ger dem jobb. Studierna bedrivs på inrättningar som saknar tillräckligt hög lärarkompetens och elever med rimliga förutsättningar. De som inte får jobb efter undermåliga studier ges i stället möjlighet att leva på arbetslöshetsbidrag (som inte överprövas i tillräcklig omfattning).

Sverige har utvecklats till ett stort offentligt bidragscasino. Vid denna roulette samlas som sagt många förlorare. Vinnare är den politiska klass som i åratal har byggt detta lurendrejeri. Lurade är de unga som offras och inte minst skattebetalarna som tvingas betala ännu ett drömprojekt inom den politiska klassen.

Den som ser Göran Person med doktorshatt från Örebro sk universitet vet var de ansvariga för rouletten ska sökas. Han fick hatt och diplom för att han gjort Örebro il universitetsstad. Tänk om det blivit Katrineholm! Allians- och Tidöpolitiker har inte gjort det svenska utbildningscasinot bättre. Alla ska med i båten säger sossarna. Då flödar pengarna åt skogen…

Torsten Sandström

https://www.svd.se/a/rrPeoA/daliga-universitet-bor-avvecklas-skriver-diana-vasiliou

Nu är det dags för ännu en vänlig erinran. Bloggen har nu rullat var dag i mer än fem år. Kostnader för teknik, webbhotell mm är faktiskt större än de gåvor på drygt en handfull tusen kronor som jag hittills 2025 fått av vänliga följare. Exakt har bloggen enbart inbringat 4.065 kronor under hela 2025! Detta trots att den under senaste veckan haft mer än 15.000 besök sammanlagt. Man blir således inte förmögen av politiska skriverier (utan reklamintäkter) på nätet.

Bloggen är förstås ingen affärsrörelse. Den tar sikte på politisk kamp (för att använda högtidliga ord). Men även en idog samhällskritiker måste förstås muntras upp. Därför är jag tacksam för en swish som inte alls behöver vara på ett stort belopp. Kolla den gröna rutan ovanför till höger!

Samtidigt vill jag varmt tacka de alltfler som redan gett mig en dunk i ryggen.

Vänligen

Torsten

Vem har skapat kulten kring Greta T? Svaret är svenska journalister och rödgröna politiker. Hennes barnsliga skolstrejk har hyllats i syfte att visa vägen för existensen av en klimatkris. Greta T blev verktyget för klimatskräckens teologi. Hon framställdes som ett barnhelgon.

Och vänsterns globala nätverk har inte varit sena att delta i predikan av skräck. Initialt blev Greta T en politisk tsunami. Världsledare läxades upp av ett barn som läst sig fördärvad av FN:s klimatläror. Få vågade ifrågasätta henne och IPCC:s skräckpredikningar. Trots att uppvärmningens orsaker knappast kan ses som vetenskapligt bevisade. Inte heller tempot av uppvärmningen är klarlagt. Varför världshistorien tidigare – före existensens av förbränning av olja, gas eller bioprodukter – visat såväl mycket lägre som högre temperaturer är inte heller utrett.

Vi ser alltså hur medierna – och politikerna – använt Greta T som ett slagträ i en debatt som förvandlats till uppenbart politik. Hyllningarna har varit extrema. Men inte längre. Nu är rubrikerna finstilta om de ens syns. Greta T har nämligen visat sina kort.

Hon omfamnar nämligen nu en tydlig vänsterextremism, som dessutom är våldsbejakande. Detta talar förstås inte medierna om. Men de finstilta rubrikerna talar om hennes stöd till Hamas och Kuba. Två regimer som sannerligen bejakar våld. Två makter som sannerligen inte gett prov på demokrati eller hur hushållning ska ske med energi i ett samhälle. Två brutala gangsterregimer!

Att Greta T dessutom ständigt deltar i olagliga protestaktioner världen runt – med onödiga flygresor och kostsamma rättsprocesser – visar på en person – ett barn – som genom mediernas långvariga stöd har förstörts. En bortskämd flicka som spårat ur via mediernas hjälp. Låt mig därför återblogga min första text om Greta T från 2018. Sju år har gått utan att världen gått under!

Torsten Sandström

Då samhället exploaterar ett barn

Text från 3/12 2018

Greta Thunberg är 15 år. Hennes mamma är operasångerskan Malena Ernman med tydliga vänstersympatier. Greta skolstrejkade i höstas under 20 dagar och satt framför riksdagshuset. Målet var att få en svensk miljöpolitik i linje med Parisavtalet. I SVT2 kl 21 idag (2018-12-03) presenterades hon i Katovice där hon läste upp en deklamation under den pågående miljökonferensen, sittande vid sidan av FN:s generalsekreterare. Han lyssnade artigt på hennes förnumstiga ord. Alla omkring såg så glada ut.

Vilka tankar föder Gretas agerande (med mammans och pappans tillåtelse)? En tolkning är att se Greta som en ung hjältinna, nutidens Jeanne d´Arc, i kamp mot klimatförstörelsen.

Min tolkning är en ung tjej som villigt låter sig exploateras av samhället och en mamma i karriären. Greta bör självfallet gå i skolan som andra barn. Hennes mamma och pappa bör se till att detta sker. Någon bör kanske upplysa Greta om att världen står inför ett miljöproblem, men däremot inte en akut kris, som kräver avsteg från normala krav på närvaro i skolan. Hon kommer nog inte att vilja förstå detta. Liksom Jeanne d´Arc är hon frälst och vigd vid sin uppgift.

Min tolkning är därför att Greta låter sig utnyttjas politiskt. Att hennes föräldrar och en svensk tevekanal, som tvångsfinaniseras med avgifter från folket, använder Greta som ett politiskt vapen är inte bara smaklöst utan vettlöst. Det är en form av barnarov. Ännu ett billigt svenskt propagandanummer med en självvald barnstjärna i huvudrollen.

Vilken signal skickar exploateringen av Greta för övrigt till dom som bekymrar sig över tillståndet i den svenska skolan? Vadå kunskaper? Vadå närvaro? Gör som du vill och strejka för drömmar uppe i det blå! Sånt händer bara i Absurdistan.

Det är min syn på saken. Men jag skulle inte bli det minsta förvånad om Greta av nobelkommittén i Oslo tilldelas fredspriset nästa år…

Torsten Sandström

Folkpartiets förvandling – framför allt under Vet Bästerberg (alltså Bengt W) – till vänsterliberalismens populistparti Liberalerna är lärorik. Visst går det att försöka sprida drömpolitik till folket. Men när drömmarna ideligen kolliderar med varann tar det stopp. Någon form av konsensus måste det nämligen finnas i ett parti än att samlas under tesen att allt går att sprida som partiets linje.

Efter år med kritik av SD – och av vänstern älskade röda linjer – sägs L för dagen nu kunna i framtiden regera med SD. Vem kan tro på detta budskap under galgen?

Jag kallar mig liberal – alltså marknadsvarianten – och litar därför inte en promille på det gäng som för stunden samlats kring Mohamsson. Hon är en fåntratt som talar till folket som Prussiluskan till Pippi. Så långt har förfallet inom Liberalerna gått. Till och med Bengt Westerberg och andra drömmande predikanter har hoppat av.

En liberalism måste vila på ett förnuftigt frihetstänk, med nära rötter i tämligen breda folklager. Välfärdsåtgärder måste kombineras med tydliga begränsande krav. Kamp mot byråkrati måsta ha hög prioritet och inte vara ett verktyg för att lura väljarna att tro på framtiden. Skolan måste vila på kunskapsutveckling och inte på flummigt tal om jämlikhet. Öppna samtal måste vila på förnuft och inte på hela världens stormar!

Framför allt ska marknaderna i görligaste mån frigöras. Politikerna måste hålla tassarna borta från avtalens värld maximalt! Exv marknaderna för arbete och bostadshyra måste befrias från planekonomiskt tänkande via vänsterns politruker och byråkrater. Min typ av liberal vision har vida perspektiv! Den genomsyras av enskildas frihet i stort och smått och således inte på förmyndarskap.

Därmed finns ingen annan plats för L än historiens skräpkammare. Det är bättre att lägga ned L-partiet än att svamla om framtida samverkan med SD. Tacka Westerberg för det som sker om du vill!

Torsten Sandström

Grundlagen föreskriver att alla medborgare har samma rätt under nationens lagstiftning. Innebörden är framför allt att lagstiftningen ska tolkas och tillämpas neutralt – alltså lika för alla. Det är förstås något mycket viktigt och bra.

Men i svensk poltik möter vi varje dag ett ett annat och mer vidsträckt eller flummigt begrepp: jämlikhet. Det låter så bra, men är något märkligt. Kort tycks innebörden vara att alla ska behandlas lika, oavsett status som medborgare eller individ. Trots att vissa medborgare har handikapp av olika slag, begår brott, tillhör en etnisk minoritet, halkar efter i skolan eller på annat vis tillhör en särskild grupp med skilda behov så påstås det att jämlikhet ska gälla. Detta följer inte alls av grundlagen. Men i särskild lagstiftning formuleras ibland regler som särbehandlar behövande – exv pga kön eller handikapp – så att de av samhället kan ges stöd som behövs. Det är bra, men sker inte på grund av att människor är lika! Utan tvärtom med anledning av olikhet! Varje människa har sin egen uppsättning av förmågor som ofta avspeglas i DNA.

Men inom politiken odlats ändå myten om att människor är lika. Det anses förkastligt att över huvud taget ifrågasätta den svenska likhetsideologin. Ordet jämlikhet har blivit så heligt att det ständigt missbrukas av politiker, medier och andra. Denna jämlikhetsparadox har enligt min mening förvridit det svenska samtalet på viktiga områden. Jag påstår att dogmen om likhet har bidragit till att Sverige fått grus i maskineriet.

Ett enkelt typexempel är skolan. Där måste det helt överordnade målet vara att kunskaper ska inhämtas (för slantar som skattebetalarna satsar). Men så är det inte i dagens svenska skola. Där tvingar likhetsdogmen rektorer att favorisera elever som inte vill eller förmår delta i de studier som är gemensamma. Klart är att störningar av olika slag uppstår i skolans arbete. Effekten blir att mycket stora resurser satsas på avvikarna och att övriga elever går miste om det stöd som annars fått anses normalt.

Jämlikhetsdogmen sprider också oklarhet inom kriminaldebatten. Statistiken visar med förfärande tydlighet hur massinvandring i kombination med brist på förnuftig integration skapat brottslighet. Detta framför allt hos unga grabbar inom de nyinflyttade familjerna. I vårt land är prat om detta fenomen belagt med tabu. En förnuftig öppenhet hindras med andra ord. På så vis försvåras en nödvändig klarhet då utlänningspolitiken i framtidens ska formas. Till saken hör att medborgare som kritiserar massinvandringen svartmålas.

Slutligen bör den politiska klassens roll inom jämlikhetparadoxen noteras. I den stora demokratin Schweiz har jämlikheten i grundlagens anda drivits längre än i vårt land. Schweizarna tillåts som bekant samla underskrifter för att nå den gräns som gör att man med lagens stöd kan anordna en folkomröstning om föreslagen lagstiftning. Det intressanta är att svenska politiker valt bort denna möjlighet för vanliga medborgare att utöva makt mellan parlamentsvalen. Vårt lands politiker vill uppenbarligen inte – med lagens stöd – se andra som sina likar. Tala om skamspel rörande jämlikhet!

Vi ser således hur det i vårt land förs en jämlikhetspolitik för drömmarnas land. Genom att inte våga tala om människors olikhet – avseende ett brett spektrum av egenskaper – presenteras en politik som döljer verkligheten och därför knappast kan lösa samhällets många problem.

Torsten Sandström

Jag är numera sedan snart tio år bosatt på Lidingö. Bara någon gång om året besöker jag Lund och det Juridicum där jag verkat i stort sett hela mitt yrkesaktiva liv. Det är alltid trevligt att återvända dit man förr jobbat med roliga och mindre roliga sysslor. Alltså till den verksamhet man förr tyckt vara så vardagligt hemtam. Jag tror läsaren förstår vad jag menar. Till den plats där nästan allt är fullkomligt bekant, på gott och ont.

När jag nu åter är där har jag naturligt nog förvandlats till en outsider, som ofta ingen känner igen. Dessutom är flertalet verksamma på platsen okända för mig. Tillspetsat infinner sig känslan av att ha hamnat i en främlingslegion!

Givetvis kan jag rent intellektuellt förstå att det normalt måste bli som berättat. Tider och platser förändras och människor lägger nya år till gamla. Men om jag nu i backspegeln försöker skapa en känsla av hur jag upplevde livet på platsen förr blir det ändå märkligt att jag nu blivit en outsider.

Jag tror den store – men av nazismen anstuckne – filosofen Martin Heidegger hade varit en bra samtalspartner. I hans svåra bok ”Varat och tiden” funderar han över liknande problem. Alltså hur en verklighet som inte är så förändrad kan komma att uppfatta så helt olika.

Det är inte så att jag beklagar dessa känslor av främlingsskap. Inte alls. En vemodig känsla infinner sig kanske. Men hur en och samma plats – med pågående verksamhet – kan uppfatta så helt olika under årens lopp är ändå konstigt. Kanske något som är värt att skriva en blogg om på väg norrut igen med tåget?

Torsen Sandström

Dagens SvD har ett vanligt snyftreportagen om psykvården. Med en fet rubrik – och oroliga miner på bilderna – skrias att en grupp psykologer från Stockholm …

larmar om en utarmning av psykiatrin

Detta sker mot bakgrund av ständiga påståenden om att en svensk psykisk ohälsa ökar. Att antalet förfrågningar om vård tilltar är en sak. Men en helt annan är om detta innebär att svenska folket faktiskt blivit sjukare. Visserligen är samhället av idag mer komplext. Men detta är inte liktydigt med att folk måste bli sjukare. Tro på egen psykisk sjukdom kan nämligen spridas på ett helt annat vis än verkliga folksjukdomar. Bara genom ord kan man nämligen komma att ifrågasätta sin egen själsliga hälsa.

Min förklaring är folk är ungefär minst lika friska som för 30 år sedan. Förmodligen avsevärt friskare på grund av vaccinering, tabletter och kontroller. Men medier, politiker och inte minst de vetenskaper som säger sig syssla med psykvård har under decennier i en ofantlig tsunami tjatat om själslig ohälsa. Ständigt har detta mantra upprepats. Inte undra på att alla måste känna efter om man inte har en diagnos. Bara själva talet om ohälsa har enligt min mening fött en tilltagande tro på diagnoser och botande vård.

Den rubrik som SvD bort lansera i morse är faktiskt följande:

Psykologer utarmar psykiatrin

Alla har hört talesättet att droppen urholkar stenen. Det eviga tjatet om psykisk ohälsa har givetvis inneburit att många blir oroade och måste känna efter hur man mår. Medicinska experter på området, psykiatriker, har gott om jobb och tvingas inte ropa efter mer att göra. Däremot har barfotafolket, dvs psykologerna, anledning att ropa efter tusentals nya tjänster (som inte behövs). Varför behövs dom inte. Jo, just av den anledning att människor i realiteten inte är sjukare än förr. Man har bara tränats i tro att man drabbats av sjukdom! Och för denna utveckling bär psykologerna ett tungt ansvar tillsammans med en grupp läkare som – med amerikanska förebilder – önskar att ytterligare öka en redan diger katalog med flummiga diagnoser. Som vanligt vet nationens politiker inget om saken. Men som man ropar ges det svar, brukar det också heta. Vilsna politiker ställer upp.

Att nationens medier bidragit till eländet är klart. Svagt utbildade vänsterjournalister ställer sig alltid på den sida som menar att man är ett offer. Oroliga människor måste ges balsam, menar kåren av tyckande pennfäktare i gammelmedierna.

Det jag efterfrågar är således modiga politiker. Människor som vågar distansera sig från vänsterbruset och be människor sansa sig. Jag vill höra ord i stil med. Ta´t lugnt, det går över. Du är inte sjukare än folk var förr.

Min slutsats blir därför att det är samhället som är sjukt. Inte människorna, som sannolikt har det bättre än förr. Människor som inte fått höra sanningen.

Torsten Sandström

Följande kallelse till ett juridisk seminarium har fokus på något mycket vikitgt. Nämligen hur Ungern under Orban utvecklats i auktoritär och antidemoartisk riktning. Så här lyder mötets syfte:

”What Happens to Academic Freedom under Illiberalism? Insights from Hungary and the EU Legal Framework” with Eleonóra Wagenknecht.

Liberalism kännetecknar ett öppet samhälle. Kritisk riktas där åt många olika håll. Där ska såväl Orbans regim granskas som den politiska korrekthet som kännetecknar västvärldens vänsterliberaler. Jag menar nämligen att woke och PK också är ett politiskt gissel. Följden blir exv feminism, klimatskräck samt en övertolkning av folkrättens gummiregler så att Hamas ständigt gynnas och Israel kritiseras.

Den enögdhet jag skriver om kännetecknar svenska gammelmedier. Journalisterna där ser sig om öppenhetens helgon. Men är i själva verket nästan lika slutna som talibaner i Kabul. Detta är motsatsen. till liberalism. Alltså illiberalism.

Torsten Sandström

Givetvis är jag lite nyfiken på SVT:s största årliga ”lägereldsarrangemang”, dsv Melodifestivalen. Det är ju den som enligt SVT:s chefer ska skapa gemenskap mellan svenskar. Det är en viktig förklaring till det som SVT kallar public service och alltså ska jämföras med sjukvård och kommunikationer.

Jag tröttnade snabbt. SVT:s motivering om en lägereld som ska hållas brinnande är infernaliskt falsk. Okej att många tittare samlas kring teveskärmarna. Men vad är det som bjuds vid lägerelden? Vidbränd korv och unken musik. Hundra procent kommersiellt (med tjat om en gåva till ”Världens barn”). Det är så osmakligt.

Mitt svar pekar alltså på hundra procent verklighetsflykt. Dessutom inpackat i glitter och glam. Lampor blixtrar, eldslågor slår upp och konstgjord rök pumpas ut i en takt som antas förhöja brasaftonen. Lika plastartad och tillgjord är musiken och framträdandena. Det dansas och hoppas så att svetten lackas. En resa till Las Vegas framstår som förebilden för SVT:s chefer och deras utstuderade flört med ett svenskt folk som alltmer struntar i SVT/SR (men ändå tvingas betala).

Efter två decennier med massinvandring – omkring 2 miljoner nyanlända – måste serveringen vid brasan förstås ges en ny stil. Flera inslag av arabisk magdans och toner rån Kairo. Fullt med artister som ser ut som de kom direkt från Kabu och inte önskar raka av sig skäggen. Efter krav från Arbetsmiljöverket har ett gäng brandmän enrollerats för att släcka en eldsvåda som spritt sig. Och den vinnare som koras bär naturligt nog sin slöja – typiskt nog över munnen i och med ingen sång förväntas för SVT:s politiska arrangemang i medianens bazaar.

Varför detta prat om lägereld? Det är en förstås förevändning. Man vill visa att vanliga människor får betalt för den dyra statsteve som de annars inte tittar på. Huvudsyftet är mao att legitimera en tvångsteve. Och förhoppningen är att en eller annan från eldens rök och ångor ska få för sig att titta på Rapport/Aktuellt för att där få en dos – nu ett os – av politiska planering som är den verkliga förklaringen till dösnacket om ”public service”. Hur sjutton kan man få för sig att Mellot kan jämföras med vårdpersonalens eller de transportanställdas slit? Inte ens Rapport/Aktuellts journalister kör för fullt under helger då vanligt folk har tid att kolla nyheter! På lördagar och söndagar ser SVT:s nyhetsprogram ut som en PRAO-verksamhet! Repris på reprisen.

Nä, bort med statliga tvångsmedier! Låt SR/SVT försörja sig på köpare som gör fria val. Först då kan vi få medier som tvingas respektera sin publik (och inte går i politikers ledband). Struntteve finns det för övrigt ett överflöd av hos privata leverantörer. Sluta snacka om public service då det rör sig om vulgära arrangemang av strunt!

Torsten Sandström

Jag har skrivit mycket kritiskt om folkrätten. Det är inte så att jag motsätter mig mellanstatliga regler om centrala problem. Mina skriverier rör främst de folkrättsliga reglernas gummikaraktär. De lyder normalt som religiösa budord. Och de kan inte tillämpas som ordinära juridiska – där ett nät av regler med undantag – läggs till grund för utlösning av påföljder. Följden blir självfallet att domarnas politiska åsikter styr tillämpningen. Reglernas är många gånger ”sköna”, men alltså sega som gummi. Se bara på en central regler i den europeiska konventionens om mänskliga rättigheter, EKMR:

Artikel 8 – Rätt till skydd för privat- och familjeliv

1. Var och en har rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens.
2. Offentlig myndighet får inte inskränka åtnjutande av denna rättighet annat än med stöd av lag och om det i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till statens säkerhet, den allmänna säkerheten, landets ekonomiska välstånd eller till förebyggande av oordning eller brott eller till skydd för hälsa eller moral eller för andra personers fri- och rättigheter.

Det är självklart att när denna vackra men flummiga regel ska tillämpas på vardagliga mänskliga skeenden i Europa så blir det politik. Många rättsfall rör utvisningar brottslingar. Ett annat exempel rör variationen i menyer på fängelser som inte uppskattas av de intagna. Ytterligare ett rättsfall rör avsaknaden i Schweiz av lagregler mot hur äldre kvinnor ska skyddas från klimatets uppvärmning. Enligt min mening blir tillämpningen av Art 8 EKMR som att hantera ett dragspel. Det flesta läten är möjliga att mana fram genom att slita i bälgen.

Gummistrukturen medför också att talet om ”en regelbaserad världsordning” blir synnerligen knepigt. För att detta slagord ska gälla på världsarenan krävs att alla berörda makthavare respekterar folkrättens regler. I så fall finns åtminstone möjligheter till ett ordnat regelbaserat samtal. Problemet är som alla vet att respekten hos ledarna för många folkrika och starka stater är låg inför folkrätten. Hursomhelst blir utfallet som sagt osäkert genom att reglerna är som verserna i en psalmbok.

Någon tycker kanske att en ensidig tillämpning är tillräcklig även mot en nation som inte godkänner reglerna. David ställs mot Goliat. Vi erinrar oss med andra ord det kristna budskapet att vända andra kinden till. Men detta är inte juridisk problemlösning av det slag som det moderna samhället kräver och där utförliga regler ska styra domarnas tillämpning av rätten. Enligt min åsikt kan man bara tala om lag och rätt om det existerar tydliga regler mellan subjekt som alla binds av lagens ord.

I grunden medför därför den folkrättsliga oklarheten att det blir svårt att avgöra om ett brott mot folkrätten ska betraktas som något ont. Mycket talar för att USA:s pågående anfallskrig mot Iran strider mot åtskilliga folkrättsliga regler. Märk att USA i grunden av skilda skäl avstått från att skriva under åtskilliga folkrättsliga konventioner. Men är påståendet självklart att ett bekrigande av de mordiska mullornas stat är något dåligt? Det är mycket möjligt att anfallet inte leder till att mullornas regim störtas. Men enbart ett försök att ge demokratiska krafter i Iran en plattform för demokrati är förstås något synnerligen vackert. I massmedierna ser vi hur folkrättsliga experter vrider sig som maskar då de ska svara på om anfallet på Iran är något dåligt. En stockholmsprofet löste problemet genom att svara något i stil att kriget strider mot folkrätten men kanske är moraliskt. Man kan alltså tala om omoralisk folkrätt enligt denna siare!

När jag var ung i Stockholm löd slangfrasen: ”sila snacket, kisen”. Jag menar således att de myckna ordandet om en ”regelbaserad världsordning” måste ersättas av ett lugna och sansat samtal om folkrättens möjligheter och problem. Det gäller att sluta leka med orden! Det öppna samtalet saknar jag idag. Svenska politiker agerar som pratmakare. Och landets folkrättsliga profeter uppträder som mullor. Det vi hör låter som ett budskap från ett möte på Maranata.

Torsen Sandström

En svensk politisk skandal är lagtvånget att medborgare måste betala för SR/SVT. Trots att åsiktsfrihet gäller tvingas folket betala för medieföretag som pumpar ut propaganda och intellektuellt nonsens.

Att Olof Palme önskade ha en vänsterinriktning är enkelt att förstå. Resultatet syns vid svenska allmänna val. En mäng lydiga medborgare röstar röd-grönt. Utan SR/SVT är jag säker på att S-partiet sedan länge saknat närhet till regeringsmakten. Att Tidöregeringen inte befriar svenska folket från detta tvång är som sagt en skandal. Om mitt antagande är korrekt finns det stark anledning att skriva hätska texter som denna.

Nu dominerar knappast propagandan i statsmediernas utbud. Men den har ett rejält grepp över alla politiska reportage eller samtal som sprids via SR/SVT. Det som dominerar utbudet i SR/SVT är i stället en underhållning som är massiv, slapp, simpel och förslöande. Detta kallar cheferna på statsmedierna för ”lägereldsprogram.” Tanken kommer nog från sossarnas Unga örnar. Svenska folket ska samlas inför statsmedierna för att passivt insupa strunt. Rader av sk kändisar tillåts varje minut sprida flabb, egotrippning och reklam för sin egen framtid vid brasan. SVT och SR odlar sina egna kändisar. Då inga synbara kvalitetskrav finns blir dom många. På så vis hålls kändisfabriken ständigt igång och flabben ekar mellan alla struntinslag.

Att syftet är att bedöva svenska folket är uppenbart. Det nya inslaget på SVT – Sverige Larv, förlåt Live – är en enda utdragen time-killer. Trots att världen är i krig, brottsligheten sprider blod och skolan har knäckts av politikernas rop på naiv jämlikhet så rullar kändisfarmens skratt och glam på i SVT Live timvis varje dag. Det är rentav pinsamt att se hur programledarna anstränger sig för att skratta eller prata bort minut på minut för att i tid släppa in nästa inslag för bedövning av publiken. Trots gällande reklamförbud ges kändisarnas egna kommersiella arrangemang vareviga dag tungt mediala stöd pga tvånget för skattebetalarna att via avgifter finansiera den statsmediala cirkus som politikerna bestämt. Reklam för deras affärsinriktade shower sprids ständigt helt fräckt.

Det som sker är inte public service – i stil med exv vård och transporter – utan ett medvetet indoktrinerande av publiken, med politisk korrekthet eller enbart sövande strunt. Att svenska politiker använder språket – public service !- på ett så medvetet falsk vis är en skandal. Låt därför SR/SVT konkurrera med alla privata företag om pengar från dem som vill betala för utbudet. Skandal är rätta ordet. Jag slutar min text där jag börjat.

Torsten Sandström

Den som följt vad som skett inom S-partiet under decennier får en klar bild av demagogi. Man säger ett och gör något annat. Slagord med vänsterpopulism haglar.

Häromdagen snackade Mikael Damberg om att partiet skulle ta fasta på partikollegan Gustaf Möllers tes från 1930-talet :” Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket”. Så fräckt! Det är ju helt skrattretande. Det S-parti som i decennier köpt röster genom vidlyftiga bidragslöften ska nu börja spara! Vem kan tro på sådant nonsens?

I dagarna kritiserar Magdalena Andersson Tidöregeringen för att inget görs för att snabbt flyga hem svenskar som satsat på semester i Dubai och andra platser i öknens sol. Arbetarpartiets ledare hetsar med andra ord för blixtsnabb hjälp till solsemestrande trots att luftrummet är stängt pga kriget. Plötsligt säger sig S vara dubaifararnas parti!

Sossarna har utvecklats till ett renodlat kvinnoparti. Feministiskt prat om reformer har länge lurat svenska kvinnor att rösta på partiet. Innebörden är även ett stöd till Mp, C och V som måste till för att Andersson ska regera. Lättlurade går på sossarnas demagogi och får en regering med gröna och kommunister.

Det är svagt av sossarnas motståndare att inte bombarderar S-ledningen med kritik om samarbetet med de rödgröna. Konsekvenserna borde all förstå. Peka på nedlagda kärnkraftverk! Peka på höga bensinpriser! Peka på passiviteten mot invandring och gängbrottslighet! Peka på skolans förfall! Peka på eländet med bostadsbrist för att driva hyresreglering under namnet bruksvärdeshyra i sossarnas organisationers regi! Peka på vårdköer trots miljarder till sjukvården!

Det gäller alltså att tala klartext om den demagogi som S-partiet länge bedrivit. Rikta budskapet till kvinnor som är konflikträdda och tror på sossarnas sluga snack om att alla ska vara med i båten. En båt under S-ledning är livsfarlig!

Torsten Sandström

Tre välkända forskande ekonomer kritiserar EU:s gröna politik i en fin debatttext i dagens SvD: Magnus Henrekson, Christian Sandström och Mikael Stenkula.

Jag menar att andemeningen är att den gröna deal som EU talar om innebär en storskalig planekonomisk satsning. Den vilar på politiska drömmar om vad företag kan åstadkomma och framstår därför som ett frälsningsbudskap. Flera tecken tyder alltså på att EU satsar fel och att Europas ekonomi är på väg att ytterligare gå i stå. Den konkurrensutsatta marknad som Europas fäder ursprungligen drömde om är på så vis på väg att krascha.

Det som sker är något synnerligen allvarligt. Mest beklämmande är att sjukdomsinsikten rörande EU:s position tycks vara noll bland vår världsdels politiker. Många åker i skytteltrafik till Bryssel, medan kontinenten alltmer förlorar konkurrenskraft.

Läs gärna länken (om den passerar SvD:s brandvägg)!

Torsten Sandström

https://esvd.svd.se/p/svenska-dagbladet/2026-03-04/a/eu-s-grona-giv-underminerar-konkurrenskraften/1001/2140089/70344491

Tidöregeringen har – tyvärr under medial tystnad – gjort en mycket lovvärd insats för spridning av väsentlig samhällsinformation. Detta i syfte att få svenska myndigheter att bättre ta tillvara allmänhetens behov. I slutet av 2025 infördes nämligen en rätt för myndigheter att bryta mot dittills rådande sekretess (10:15a i Offentlighets- och sekretesslagen, OSL). Syftet är att sprida offentliga uppgifter som kan förebygga eller hindra brott. Tillika för att stoppa att en felaktig skatt, avgift eller utbetalning av bidrag beslutas av det allmänna. Tanken är att främja utbyte av upplysningar myndigheter mellan!  Utan tvekan ökas härmed samhällets möjligheter att komma åt brott och fuskande. Den vidgade offentligheten har även potential att spara stora pengar för skattebetalarna. 

Det som sker bör enligt min mening ses som ett första steg i nedmontering av rådande svenska lagsystem om sekretess in absurdum. Märk dock att de föreslagna reglerna enbart rör information som tar sikte på brottslighet och ekonomiskt fusk av olika slag.

Ändå innehåller OSL fortfarande ett synnerligen omfattande regelmönster om myndigheters plikt till tystnad om uppgifter som finns noterade hos stat och kommun. I grunden finns nämligen starka skäl för att en alltmer utbyggd offentlighet inte ska växa ut till en fiende till medborgarna. Individer ska våga kontakta en myndighet – exv vården eller andra basala sociala institutioner – utan att normalt behöva riskera att känsliga samtal eller uppgifter senare lämnas vidare. Saken gäller risken för ett ”storebrorssamhälle”. 

Men på senare tid har frågan om folkets behov – man kan säga ”lillebrors” rätt – hamnat i fokus. Ofta har medborgarna förstås starka intressen av öppenhet. Svenska folket måste ges en möjlighet att bedöma hur den svenska offentligheten agerar och inte minst hur skattebetalarnas pengar används. Viktiga myndighetsbeslut bör alltså inte hållas hemliga inför allmänheten. Läsaren inser att frågan om myndigheters sekretess är känslig och svår att avväga genom rättsliga regler. 

Särskilt intresse har riktats mot medborgarnas rätt att ta del av information om farliga människors brottslighet. Jag tänker alltså på domstolars fällande domar i brottmål. Självklart har varje människa rätt att på domstolens kansli studera originalversionen av domslut och domskäl. Men alla inser att detta är mycket opraktiskt i verkligheten. 

Märk att den som vet att en granne begått ett sexbrott eller annan allvarlig våldskriminalitet tar en stor risk om man via internet – exv i en samtalsgrupp mellan föräldrar – lägger ut ett varnande meddelande om personen bakom dådet. Varningen kan i värsta fall komma att ses som ett brott – en ärekränkning!  Ovetande om denna risk har nämligen en man (på en sluten Facebookgrupp på Ekerö)  under 2021 lagt ut en varnande bild på Vilma Andersson som just släppts på fri fot. Detta efter knappt två år år i fängelse för försökt till kidnapping av en tioårig flicka på ön. Mannen på Facebook dömdes för förtal. Vilma Andersson är som bekant nu häktad för styckmord. 

Vi ser alltså hur spridning av information om ett allvarligt brott kommit att kriminaliseras till skydd för gärningsmannen! Detta illustrerar ett uppenbart behov hos allmänheten att enkelt kunna skaffa sig information om farliga brottslingar. Med andra ord måste rimligt öppna kanaler finnas för att skydda oskyldiga från potentiella gärningsmän. I äldre tider spreds sådan information effektivt inom lokalsamhället. I modern tid har internet och databanker blivit det instrument som medborgarna måste kunna använda för att skydda sig. Eventuell sekretess måste enligt mi mening vika för offentliggörande av namn på personer som faktiskt begått allvarliga brott. Den som hävdar att brottet sonats genom straffet väljer med andra ord att utsätta medborgarna för risken för återfall. Jag menar att samhället genom regler om tystnad tar sida mot allmänheten. 

Som bekant har det länge funnits lättillgängliga databanker – alltså saluförd information – med namn på parter i olika svenska processer som avdömts (exv brott- och civilmål).  Delvis har databankerna fyllt det ändamål jag nyss nämnt. De har även gett samhället – inte minst landets jurister – upplysningar om vilka som är parter eller biträder med att föra talan i viktiga domstolstvister. Det har således länge varit möjligt att på nätet läsa en dom i den tydliga form som den faktiskt skrivits av domarna. Detta med rader av namn, adresser och andra personuppgifter.  Men det kan man inte längre!

Genom ett majoritetsbeslut av Högsta domstolen i februari 2025 (Ä3457-24) har nämligen sekretessregeln i 21:7 OSL tolkats mot bakgrund av EU-förordningen om dataskydd (GDPR). Majoritetens slutsats är att ett digitalt publiceringsföretags (Siren) begäran om utlämnande av domar inte kan bifallas. 

Enligt majoriteten gäller nämligen sekretess enligt GDPR. Domstolen menar att tillräcklig hänsyn inte tagits i svensk rätt till GDPR:s regler om skydd för personuppgifter. 

Två minoritetsdomare har en avvikande mening. De anser i korthet att Sirens databas omfattas av Yttrandefrihetslagens skydd för rätt till publicering. Därför gäller inte sekretess enligt 21:7 OSL. 

Läsaren inser att knepiga juridiska teknikaliteter således står mot varandra. Intressant är att höga jurister tolkar OSL så olika. Majoriteten agerar efter den komplexa federalism som präglar EU. Minoriteten tar ställning för det svenska samhällets och Sirens vida yttrandefrihet. 

Personligen har jag sympati för minoritetens lösning. Därför beklagar jag majoritetens ståndpunkt. Bakom den anas en vänsterliberal fäbless för svepande sekretess rörande personuppgifter. Allmänhetens skydd mot brottslingar tvingas då ge vika. 

Ett annat skäl till mitt missnöje är att domar över internet numera ser ut som schweizerostar. Rader med oläsbara koder för inblandade parter och biträden. Läsningen förlorar i precision, kön och smak. EU:s regelhysteri tar över svensk grundlag om yttrandefrihet.

Torsten Sandström

Tidigare publicerad i Epoch Times

Susanna Birgersson lyfter ett viktigt svenskt problem i en bra ledare på dagens GP, Göteborgsposten. Den rör sig om ett urtjatigt svenskt mantra om ”lika-möjligheter-skolan”. Alltså det planpedagogiska mönster som sossarna odlat i årtionden och som Tidöregeringren av rädsla och okunnighet tagit över.

Den ensidiga satsningen på likhetsnormen har spelat ut sin roll. Under 1900-talets första halva fanns det stark anledning att forma en skola som gav barn och ungdomar från studieovana familjer ett kraftigt rättsligt stöd. I och för sig finns en del av denna problematik kvar. för ett mindre antal. Kvar står därför jämlikhetsdogmen som ett offer på ett altare. En tom gest som skapar ofrihet och en skola med lägre kvalitet än möjligt. En del av denna problemtik har nu även skolplikten blivit. Många särbegåvade bar och unga tvingas kvar i en miljö dom för dem blivit förtryckande.

2000-talet kräver nytänkande inom svensk pedagogik! Idag måste föräldrar som vill – och kan visa att barn kan skolas i deras egen regi – ges friheten att bestämma själv, i stil med vad som tillåts ske i Danmark. Dessutom måste särskilt duktiga elever kunna slussas till klasser där deras särbegåvning tas till vara och tillåts utvecklas.

Men i sossarnas betongskola frodas ett jämlikhetstänk där respekt saknas för unika begåvningar. Allt ska stöpas i samma form. Det är samma tanke som bakom en planekonomi. Friheten beskärs och den dynamiska utvecklingen stannar upp. Vi ser hur ett överskott av politik påminner 2000-talet blivit ett hinder. Frihet och alternativt tänkande stoppas. Och Sverige sjunker i kunskapsligan. Detta sker via hurrande politiker. Det är faktiskt absurt. Det rör sig således om missbruk av lagstiftning.

Läs gärna Birgerssons ledare!

Torsten Sandström

https://www.gp.se/ledare/skolan-tar-inte-vara-pa-barnens-begavning.87f2cc6a-292a-4aa5-a5a9-677d834a5309

En kurdisk aktivist döms idag för olaga hot respektive ofredande. Han har hotat två ministrar i Tidöregeringen i missnöje med Sveriges politik. Hotet har skett genom att lämna en docka med avhugget huvud utanför biståndsminister Benjamin Dousas hem. En korg med hitleräpplen utanför migrationsminister Johan Forssells bostad bedöms som ofredande av tingsrätten.

Det verkar vara en rimlig och snabb handläggning av en elakartad brottslighet via utländska intresseaktivister.

Det tyckte däremot inte barfotajuristen, dvs journalisten Nils Funcke. Denne västgötska fristilare älskas av medierna och är därför med i varje sammanhang. En slags kompanjon till en annan rödgrön aktivist, Göran Greider.

I SR P1 Morgon pratade Funcke som vanlig sig varm för all yttrandefrihet. Att dåden skett utanför två ministrars hem var inte särskilt viktigt, menade denne person som bara ser en körfil vad gäller regleringen av personers rätt att yttra sig: fritt fram. Nu får han sitta med skammen över sin enögdhet. Att han lär sig något tror jag inte. Men han är körd!

På tal om fuskare inom skojare inom juridiken måste GW Persson nämnas. Oraklet från Polishuset. Ständig sosse. Han har erbjudit sig att finansiera kurdens brottslighet. Nu får han sig en smäll. Men inte heller denne mediala profet kommer förstås att lära sig något. Stor i orden men liten på jorden, heter det visst.

Vänsterns makt över mediernas Sverige är något mycket allvarligt. Hoppas mediesvallet blir en läxa för Moderaterna vad gäller att avrusta sossarnas makt över nationen! Börja med SR och SVT!

Torsten Sandström

Mitt under en föreställning på Dramaten i Stockholm häromdagen äntrades plötsligt scenen av en kvinnlig demonstrant med plakat för att ”rädda våtmarkerna”. Hon tjoade och tog plats som bara en egotrippad ”konstnär” förmår. Hon tog sig alltså själv rätt som de rödgröna brukar göra.

Det intressanta och komiska är att publiken på Dramaten inte alls reagerade! Man trodde det var en del. av föreställningen! I det svenska samhället kör ju normalt kultursektorn till vänster. Det kallas för armlängds avstånd och innebär att vänsterns byråkrater ska bestämma kulturens innehåll (och politikerna tvingas vara tysta).

Att svenska journalister också i allmänhet tillhör vänsterns fil bekräftas av att SvD genom att man ger den kriminella aktivisten stor uppmärksamhet i dagens tidning. Med stort foto på henne. Iförd nosring och sedvanligt pynt. Hennes namn ger en klang av Österlandet (som om något kräver en räddning!). Allt är som vanligt med andra ord.

Sverige är galet. En gammal norsk kritisk tänkare utbrast att han hade trodde sig ha hamnat på ”feil klode”. Så bisarrt är det svenska mediala livet idag. Gammelmedierna är dödsjuka!

Torsten Sandström

Är det två misstänkta på bilden, som Stockholms Energi annonserar i dagens SvD? Det ser så ut. Men dom tycker nog inte det själva.

De tillhör nämligen en krets av utvalda, dvs personer som ansvarar för drömpolitiskas satsningar i klimatskräckens anda. Alltså samma mentalitet som ligger bakom satsningarna i Northvolt, Stegra mfl projekt. Att ”rädda” vår existens får kosta vad som helst! Miljarderna flödar. De rödgröna klappar i händerna. Planekonomin går på full fart. Men när räkningens timme visar på fiasko går de ansvariga fria!

Varför inte välja en mer ”hållbar” stil och fundera över uppvärmningens tempo och orsaker? Ökad elproduktion – genom kärnkraft – förefaller vara viktigare än oprövade drömprojekt om att samla CO2 och sänka gasen i något hålrum….Men så tänker förstås inte klimattalibaner.

För dem är det närmast en religiös övertygelse. Man marscherar i rad på rad efter helgonet Greta T.

Torsten Sandström