Den i dagarna omtalade HD-domen om beviskraven för ett mord på en busshållplats i Märsta är spännande läsning. Domen påminner om Sherlock Holmes analys av olika delar av ett händelseförlopp, som utmynnat i blodig död. Högsta domstolen resonerar öppet för och mot den tilltalades ansvar i de olika stegen utav åklagarens brottsbeskrivning. Med hänsyn till den tvekan som därigenom kan utläsas framstår ändå domstolsmajoritetens sammanfattande analys – i en fällande dom – som övertygande enligt min åsikt. Men en domare i HD är av annan åsikt. Och hans domskäl framstår också som rimliga!
Jag tror därför att det är något som saknas i majoritetens (och för den delen även minoritetens) domskäl. Och kanske är detta något som tyst föranlett majoritetens fällande dom. Nämligen mordets sociala kontext.
Dådet är uppenbart en uppgörelse i gängmiljö, med rader av klanmedlemmar inblandade i bakgrunden. I så fall förväntar jag mig en redogörelse för den tilltalades syndaregister – som uppenbarligen är digert enligt existerande dokument – ett faktum som öht inte diskuteras i samband med HD:s val av lösning. Denna grundas enbart på hur olika moment i bevisningen ska tolkas.
Det jag skulle vilja se är uttalanden om varför en friare bevisprövning krävs vid allvarliga brott som utspelas i en kriminell gängmiljö. Det är nämligen inte vardagens civila konflikter vi möter i rättsfallet, utan en spelplan som befolkas av interna och externa konflikter, i respektive mellan klaner i kommersiella samt brottsliga nätverk. I dessa bedrivs droghandel, försäkringsbedrägeriet (bilbränder), beskyddarverksamhet och verktygen är våld, mord och allmän hänsynslöshet. Och miljön främjar systematiskt handlingar som med yttersta allvar innebär nonchalans och kränkning av det svenska rättssamhället.
Min poäng är att dessa uppenbara outlaws måste mötas med särskilda bevisregler, som försvårar för dem att dra nytta av rättssamhällets ordinarie principer för bevisning i brottmål. Även om jag förstås inte kan styrka detta tror jag att min tanke finns som en tyst tes bakom HD:s domskäl. Enligt min mening hade det varit bättre om domstolens majoritet försökt att artikulera och förklara en sådan bevislättnad för åklagarsidan.
Jag inser att min kritik kan bemötas med flera invändningar och högtidliga principer rörande hanteringen av brottmål i ett rättssamhälle. Men HD:s slutsats innebär onekligen en bevislättnad. Och den bör enligt min mening motiveras i klartext. På så vis ökar förstås även domens värde som prejudikat.
Torsten Sandström
