Anti-PK-bloggen

Den svenska ungdomskulturen håller på att spåra ur. Tjogtals intervjuundersökningar visar att barn klagar över sin bräckliga position i samhället. Men som man frågar får man svar, brukar det heta. Det tillhör förmodligen den vanliga ungdomsrollen att kryssa för missnöje i enkätformulär, trots att barnet ifråga är ungefär lika nöjd som de som fått frågan för tjugo år sedan.

Det vi ser är med andra ord en samhällsstyrd urspårning. Det är i huvudsak curlande politiker, medier och föräldrar som bär ansvaret för nutida dogmer om ungdomlig oro och ångest. Denna politiska styrning får naturligtvis allvarliga problem. Det ligger förstås nära till hands att tro att rapporteringen om oro blir en självuppfyllande profetia. Så fort en ungdom känner att livet tar emot – vilket sker för de flesta människor under uppväxtåren – så för söker omgivningen finna en sjukdomsförklaring. Det räcker alltså inte med med uppmuntrande ord – ta´t lugnt, ganska upp dig osv – utan i vårt land kopplas en bred kår av psykologer och psykiatriker in. Och då är det fara i färde. Vad som helst kan faktiskt ske. Medierna spinner då loss om ungdomars sjukdom.

Om jag bortser från mängden diagnoser fulla med bokstäver – så räcker det med att betrakta frekvensen av utskrivning av lugnande mediciner, sk psykofarmaka. I vårt land skrivs nämligen tre (3!) gånger oftare lugnande medel ut än i vår grannländer. Är alltså svenska barn sjukare än danska, norska och finska? Det har jag svårt att tro. Däremot har vår nation många fler psykologer och läkare med inriktning på själens krämpor. Och de är – liksom nationens politiker och medier – naturligtvis fångade av de alltmer spridda teserna om ungdomlig ångest och oro. Många gånger är detta tyvärr professionernas livselixir. Det bidrag till nya vårdjobb och ökad försäljning av psykofarmaka.

Jag påstår att även den svenska skolans problem delvis sammanhänger med en liknande darrig samhällsanalys. Rädslan för oro och ångest har inneburit att kravlöshetens evangelium predikats i åratal inom utbildningsväsendet. Den som underpresterar rår inte för detta, ty orsaken är själsliga krämpor. I syfte att hjälpa den enskilde lindas hela skolverksamheten in i bedövande bomull. På vis tenderar kunskapsnivån att drabbas. Och den traditionella lärarrollen förvandlas till vårdarens. Om höga kravs inte ställs på elever behövs naturligt nog inte skickliga kunskapsförmedlare. Osv.

Det vi ser är en svensk ungdomskulturell spiral i nedåtgående riktning. Jämförelsen med våra grannar – både vad gäller lugnande mediciner och skolprestationer – visar att Sverige skaffat sig ännu ett självförvållat strukturproblem. För detta ansvarar främst den svenska socialdemokratin. Det är huvudsakligen sossarna som länge drivit den svenska vård- och socialdogmatiken. Genom social ingenjörskonst tror S-partiet att man kan bygga en trygg ungdomskultur. Följden har blivit allvarliga överreaktioner och en generation av oro och psykiska diagnoser.

Det är därför det svenska samtalet om Sverige som en moralisk stormakt vad gäller ungdomars liv och hälsa påminner om kejsarens nya kläder. Och än värre. Som sagt, genom allvarliga snedtramp – kravlöshet och överreaktioner – hotas generationer av barn att skadas. Detta i ett land där i åratal pengar strömmat till skola och vård.

Torsten Sandström

Den som är politiker anförtros ett stort ansvar. Efter bästa förmåga ska han eller hon hushålla med folkets pengar. Signalen borde alltså vara försiktighet och sparsamhet i och med att andra ska tvingas betala. Man kan kanske säga att brottet ”trolöshet mot huvudman” beskriver hur ett politiskt uppdrag inte bör gestaltas, dvs hur det bör gå om förtroende missbrukas:

Om någon, som på grund av förtroendeställning fått till uppgift att för någon annan sköta en ekonomisk angelägenhet eller självständigt hantera en kvalificerad teknisk uppgift eller övervaka skötseln av en sådan angelägenhet eller uppgift, missbrukar sin förtroendeställning och därigenom skadar huvudmannen, döms han eller hon för trolöshet mot huvudman till böter eller fängelse i högst två år.

Men tyvärr gäller inte denna regel i 10:5 Brottsbalken för beslutsfattande i en politisk församling. Detta på grund av att besluten där antas vara välmenande och välgrundade av politiska skäl. Annars hade också polis och åklagare fått häcken full med att utreda politikernas framfart.

Ändå menar jag att många politiker måste ses som vaneförbrytare då det gäller att missbruka förtroende. I diktaturer saknar folket ofta tillit till nationens politiker, varför uppkomsten av trolöshet mot huvudman är en naturlig följd som få förtryckta irriteras över. Demokrati bygger däremot på förtroende. De fria valen förutsätts vara baserade på denna tillit. Men ändå blir tilliten en fiktion, något som i sin tur avspeglas i ett utbrett folkligt förakt för den politiska eliten. Till vardags klagar nästan alla på svenska politiker. Många känner sig svikna. Tyvärr ofta med all rätt.

Demokratin har med andra ord flera skuggsidor. Väl känd är Churchills fyndiga tes: ”Demokrati är den värsta formen av styrelse, bortsett från alla andra former som man prövat tidigare.” Hans uttalande ska ses mot år av egna erfarenheter från det brittiska parlamentet. Där har han förstås sett politiker som svikit löften till sina väljare. Och antagligen har han själv lockats till förtroendesvek. Dessutom har han sett otaliga beslut som fattats med effekt att pengar förslösats från nationens huvudmän. Han är även bekant med den värsta formen – röstköp genom löften om ekonomiska bidrag till några och beskattning av andra. Han har alltså sett hur demokratins lackmuspapper funkar. Och det färgas ofta rött, såväl i Storbritannien som i Sverige.

Visst finns det ärliga politiker. Men tyvärr är det så att de hederligaste kommer till korta vid kampen om jobben inom politikernas karriär. De ansvarsfulla vägrar att köpa röster som konkurrenternas väljare ska tvingas betala. Därför tycks det tyvärr som de mest kallhamrade och sluga politikerna tenderar att ta hem spelet. Så är det såväl i Storbritannien som i Sverige.

En sådan hänsynslös person var i min värld Olof Palme. Utan att tala om hur och varför läroprocessen gått till listade han ut ett antal grundprinciper för hur folket skulle bedras vid allmänna val. Den främsta tesen var förstås att riktade penningbidrag till vissa grupper skulle säkra socialdemokratins väljarstöd (i synnerhet som det angavs att de välbeställda skulle betala högre skatt för att finansiera bidragen). Palme visste även att manipulera demokratin i korporativ riktning, så att hans falanger utanför riksdagen – dvs bossar inom fack- och hyresgästföreningar samt trogna byråkrater – via lagstiftning gavs vidgad makt. Han insåg också hur SR och SVT enkelt kunde användas som allierade i kampen om väljarna. Genom att satsa på statliga journalisthögskolor och en i lag riggad styrelseform över företagen SR/SVT kunde han ge svenska medier en rejäl skjuts i vänsterns riktning. Till den mediala bilden hör skapandet av en Granskningsnämnd som – främst till namnet – sysslar med kontroll av journalisternas vänsteravvikelser i public service´ regi. Bakom Palmes politiska strategi fanns även hans vurm för den ”starka staten”, något som gjorde att privata företags nytta och de enskildas frihet närmast sågs som demokratiska hinder som måste övervinnas.

För att begränsa det utbredda politiska förtroendemissbruk jag nu skriver om måste svensk demokrati moderniseras. Den starka svenska staten måste växlas om till en demokratiskt effektiv offentlig apparat, som maximalt försöker hylla frihetens mål. En väg är vidgad rotation på politiska poster samt en öppning för inslag av direkt folklig demokrati. En annan viktig väg är att ge Riksrevisionen ett rejält utökat mandat och en faktisk maktställning inom stat och kommun. Liknande ett domstolsförfarande bör övervägas att Riksrevisionens kritik måste bemötas av regeringen och – vid skiljaktig mening – ges möjlighet till en slutlig prövning i sista instans i Högsta förvaltningsdomstolen ( eller hellre direkt i en nyinrättad Författningsdomstol). Mina förslag kräver förstås flera lagreformer, främst avseende Regeringsformen.

Min mening är alltså att en svag svensk rättsstat måste stärkas. Det är nödvändigt och bråttom. Nationen befinner sig nämligen i en rättsstatlig kris med flera andra dimensioner.

Torsten Sandström