Sverige lever i en efterkristen tid. Det är enkelt tt förstå varför budskapet om Jesus inte tilltalar nutidens befolkning. Medierna skapar ju redan berättelser som är mer trovärdiga och rafflande än Kristus agerande visavi lärjungarna, låt vara att press, radio och teve vinklar reportagen hårt och ofta till vänster. Dessutom har kyrkans krav på tionde flera gånger om övertrumfats av en tung statlig beskattning. Ett förenklat kyrkligt budskap har med andra ord ersatts av mediesamhällets svammel och nöjen. Jag sörjer inte kristendomen, men irriteras av nöjesindustrin.

I stället för kyrkans åldrigt stela dogmer lever vi idag under mediernas flummiga tortyr. Där upphöjs Greta Tunbergs barnsliga protester till ”hållbar” svensk politik. Och public service spär på med ”lägereldar för folket” – så säger SVT:s chefer – i stil med Mellot, Mästarnas mästare och Gift vid första ögonkastet. En punkterad svensk tredje statsmakt ansluter sig alltså till dansen kring kring en flummig nöjeskarusell. I landets till upplagan största tidning – Dagens nyheter – talar Hanna Hellqvist (den 18/4) om för läsarna att hon har fått en ADHD-diagnos. Kan egotrippande underhållning inom svenska medier nå en högre nivå?

Allt detta sker under svenska politikers beskydd. Deras tanke verkar vara att sovande medborgare framför teven och inför mediernas utbud är bättre än ett kritiskt och öppet samtal om politik. På så vis fungerar mediesamhället som ett politiskt sömnpiller. Eller som en bedövande narkos. Så vill uppenbarligen politikerna ha det. Den nutida politiska klassen – liksom sina historiska föregångare – vill således bita sig fast vid makten.

Ändå tror jag historien lär oss att de som tillskansat sig alltför stor politisk makt sitter löst. Tyvärr är mediesamhällets strategi om underhållning till slöa medborgare svår att bekämpa. Men jag tror att de politiska schamanernas undergång ändå är schemalagd i tiden -liksom numera kristendomen. Jag jobbar så gott jag kan för detta.

Torsten Sandström