Blog Image

Anti-PK-bloggen

______________________________

Sverige är ett skönt välfärdsland. Friheten är omfattande. Men politiker, myndigheter och media talar alltmer om vad du och jag får tycka och säga (och vad vi inte får tala om). Fram växer en ny religion med ett nytt prästerskap. Nu predikas inte längre Bibelns budskap, utan det goda samhällets politiskt korrekta moralvärderingar. PK-lärans bas är de mänskliga rättigheterna. Från dessa rättssregler flödar nu knippen med moraliska värderingar, i form av PK-normer, som rör minoriteters rättigheter, feminism, klimatförstöring, invandring, auktoritetskritik mm. Värderingarna står alltså i allmänhet på en rimlig grund.

Men problemet är att PK-eliten - liksom flydda tiders präster - hävdar ett åsiktsmonopol. Den som inte anpassar sig fullständigt hånas. Hon och han påklistras alla möjliga slags nedsättande etiketter. Media pläderar betongfast för den nya PK-läran. Debattinlägg som går emot refuseras. Banne den som säger nå´t annat! Samtalet vid kaffebordet på jobbet tystnar. Du blir osäker...

PK-läran och PK-samhället blir på så vis ett allvarligt hot mot vår åsiktsfrihet. Anti-PK-bloggen vill problematisera och kritisera den nya PK-religionen och dess predikanter. Min blogg står nämligen på det fria ordets sida! Templet från antikens Aten får symbolisera det fria samtalet. 

Stöd denna blogg!

MYCKET TACKSAM FÖR GÅVOR!

Bildresultat för swish

            1231429604

                eller

BIC/IBAN: HANDSESS / SE75 6000 0000 0003 2664 2811

Heidi Avellan måste vara ordblind!

Uncategorised Posted on fre, oktober 30, 2020 12:55:46
Heidi Avellan. Bild Wikimedia commons.

Heidi Avellan skriver på ledarsidan i Sydsvenskan något som överraskar mig. På tapeten har nämligen under flera år varit papperstidningarnas ökande frekvens av värderingar (åsiktsbildning), även när det gäller allmänna reportage om samhälle och nyheter. Dvs att den tidigare centrala skiljelinjen mellan fakta å ena sidan och värderingar/politiserande å den andra håller på att upplösas i nutidens gammelmedier. Allt fler värderande uttalanden sätts på pränt och detta inte alls bara på ledarsidorna. Avellan skriver:

I papperstidningen är det enkelt att ringa in åsiktsbildningen: den stannar på ledarsidan. 

Jag tappar hakan. Hon skriver om hur det borde vara i Sydsvenskan, DN, SvD mfl dagstidningar. Men så är det ju oftare inte alls! Hon skriver att det är enkelt skilja fakta från åsikter. Men problemet är att värderingarna flödar och att det inte alls är så enkelt för otränade läsare att inse detta. Det politiseras, värderas och opinionsbildas på nästan varje sida i de tidningar som nyss nämnts. Mina bloggar är proppfulla med exempel.

Avellan kan alltså inte ha läst sin egen tidnings spalter. Eller snarare är det så att hon är blind för vad som är en värdering. Det hennes kollegor tycker och skriver uppfattar hon antagligen som neutralt, korrekt och faktiskt relevant. Alltså något höjt över värderingar eller åsikter.

Det största svenska mediala problemet i samtiden är journalisternas oförmåga att särskilja sina egna privata åsikter från neutrala uttalanden. En form av politisk ordblindhet. Den är inte biologiskt betingad, utan orsakad av sociala och politisk skäl. Den är också accepterad – och sannolikt påhejad – av mediernas ägare.

Den. som vill läsa mer om detta rekommenderas ta del av min mer än två år gamla text i Det goda samhället, Från fakta- till åsiktsjournalistik, https://detgodasamhallet.com/2018/09/20/gastskribent-torsten-sandstrom-fran-fakta-till-asiktsjournalistik/#more-13346

Torsten Sandström

Please follow and like us:


C + V = sant

Uncategorised Posted on tor, oktober 29, 2020 15:52:19

Vi läser i tidningarna att Annie Lööf (C) och Jonas Sjöstedt (V) har just avslutat en serie av själv valda debatter. Frågan är varför just C för upprepade samtal med V i vänlig anda?

Att V-partiet alltid vill stå i centrum och söka uppmärksamhet är allmänt känt. Det är ingen nyhet. Men varför ställer Lööf upp på gulliga samtal med V?

En tes bakom Jöken har varit att C (och L) varken vill ha med V eller SD att göra. Därför ger C och L som alla vet stöd till S partiets minoritetsregering. Till och med möjligheten att föra sakpolitik med stöd av M, KD och SD efter valet 2018 förkastades. Och följden har blivit två eländiga år med Jöken och samarbete med ett S-parti som spelar krypkasino genom att gång efter annan vränga Jöken och skjuta beslut så länge som möjligt på framtiden.

Men nu har alltså Lööf rest landet kring och samtalat med V-partiets ledare. Man har förstås inte samma politiska åsikter. Men bara genom att ställa upp på en serie träffar med V-ledaren ger man denne en demokratisk legitimitet som C definitivt vägrar att erkänna SD. Visavi SD finns en skräck för beröring från C- partiets sida (trots att C:s föregångare Bondeförbundet hade uppenbara rasistiska sympatier).

Lööf ställer sig alltså bredvid Sjöstedt på scenen och samtalar vänligt, med små ironiska skämt. Hon vet att V-partiets ungdomsförbund i sina stadgar strävar efter kommunism. Ändå ger hon kramgo scenplats till Sjöstedt, V-organisationens chef.

Lööfs agerande är enligt min mening ytterligare ett bevis på att landet styrs av en vänsterregim, trots att L och C menar att de driver liberal politk. Jag vill inte ens kalla Jökens politik vänsterliberal, ty min definition på liberalism är en idépolitik som frigör nationen från auktoritära krafter. Men också en pragmatisk realpolitik. C-stödet till S-partiet är ett utslag av betongpolitik, som resulterar i att ett knippe svenska strukturproblem sopas under mattan.

Och nu har alltså Lööf haft flera diskussionsträffar med partiledaren för V, som har en kedja av företrädare med kontakter med sovjettidens förtryckarstat och med andra skrämmande regimer jorden runt.

Jag driver på min blogg en kampanj mot dubbelmoral. Alltså måste jag kritisera Lööf och C-partiet. Det behövs inte längre något bondeparti. Inte ens 0.2 % av svenska folket sysslar på heltid med lantbruk år 2020. Men C-partiets styrelse och ledande företrädare domineras av personer som själva eller genom föräldrar driver jordbruk. Det är hög tid att lägga ned C!

Torsten Sandström

Please follow and like us:


Bankomaten EU öppnas!

Uncategorised Posted on ons, oktober 28, 2020 15:17:04
Hela EU stormar. Lekstuga för B-lagspolitiker.

Många nationer kämpar med att få det privata och offentliga att funka. Alltså en rimlig blandning av näringslivsfrämjande åtgärder och beskattning för välfärd, utbildning och omsorg. Men också vettiga krav på företag och medborgare att följa gällande spelregler. Det goda samhället är en apparat som ger och tar samt skapar frihet och utövar kontroll. Ett system som är mångfacetterat och där en form av bra balans eftersträvas. Sådana organisationer väcker naturlig respekt inte bara hos medborgarna utan också hos andra nationer.

Jag skriver detta med tanke på den utveckling som den europeiska gemenskapen fått sedan den omvandlats till en union. Jag menar att den naturliga respekten för EU saknas hos många människor i medlemsländerna. Visst är det vanligt att många människor uttrycker förnöjsamhet med att tillhöra en europeisk gemenskap – att vara européer. Men detta innebär inte att man hejar på själva unionsbygget. Om detta vet man för övrigt ofta ganska lite. Vanligast är nog att det hörs irriterade röster över olika korkade detaljregleringar från unionens sida. I och med att många saknar kännedom om att flera regelmonster härstammar från just EU hålls missnöjet med unionen under kontroll.

Som jurist kan inte insikter i EU:s regleringsinferno undvikas. Låt mig först säga att det finns ett bälte med nyttiga normer som härstammar från den tidigare icke överstatliga gemenskapen. Jag tänker främst på direktiv som verkar för en harmonisering av affärer, handel, företag, transporter, arbetssökande osv inom kretsen av nationer. Men sedan antalet medlemsnationer ökats storskaligt – och ett låtsasparlament satts på plats – har sammanslutningen som alla vet förvandlats till en union, med en verksamhetsinriktning som alltmer ska öka federalismen och därmed styra de alltför många 27 medlemsnationerna.

Vi står alltså inför ett snabbygge som inte alls fungerar bra. Det är ett ständigt kiv mellan rika och fattigare nationer, mellan norr och syd, mellan demokratier och ännu inte fullvärdiga sådana, mellan nationalister och federalister, mellan jordbrukare och industriidkare, mellan rättsivrare och korruptionsbenägna osv. EU är idag inte en sammanslutning i harmoni. Och i det parlament in spe som den olycksaliga unionen utrustats med väcker åtta hundra politiker ständigt nya förslag till detaljstyrning, vidgad federalism, ökade kostnader och ännu mer elände. Rådet av ministrar far som tättingar till och från Bryssel för att dra i alla möjliga spakar som ändå inte ger rätt utslag, utan mest skjuter problemen på framtiden.

Coronaepidemin visar tydligt på EU:s eländiga tillstånd. I krisen gör de ledande länderna Tyskland/Frankrike än en gång som de brukar: beslut fattas om storskaliga åtgärder för att öka federalismen. Utan direkt stöd i EU:s konstitution bestäms att unionen ska genomföra en gigantisk upplånings- och bidragskarusell, som kommande generationer ska tvingas betala av. Omkring häften av de många lånemiljarderna ska skänkas bort som gåvor till medlemsnationer, som hittills misskött sina ekonomier. Merparten av upplåningen tvingas de välbärgade medlemsnationerna betala på sikt.

Det som sker är ett gigantiskt hasardspel där en union, som leds av B-lagpolitiker, ska fungera som Bankomat och låta vissa medlemsnationer lyfta ut mängder av sedelbuntar under begränsad kontroll. De nationer/politiker som visat sig absolut sämst att sköta sina finanser ges rätt att plocka ut mest pengar från Bankomaten. Alltså en ensidig storsatsning på unionens sämsta politiker på hemmaplan, ett program som ska administreras av Kommissionens B-lag i Bryssel. Jag tar mig för huvudet.

För mig är det därför självklart att en union av detta slag inte väcker respekt. Det som kännetecknar den goda organisationen saknas helt enkelt, dvs balansen mellan krav och ansvar samt mellan frihet och kontroll. Bakom de högtidliga orden om gemensam europeisk välfärd hotar rader av olösta kriser. Och det mesta talar för att ett ännu större elände kommer att uppstå när det visar sig att Bankomaten är tom på pengar. De politiker som vant sig vid gåvor vill säkert få mer.

Mina enkla slagord blir därför. Lägg ned EU och dess låtsasparlament innan allt blir värre! Återgå till en europeisk gemenskap! Begränsa kraftigt den nya gemenskapens budget! Och inga penningbidrag till odemokratiska eller korrupta nationer!

Torsten Sandström

Please follow and like us:


I mörkret är många statsanställda röda

Uncategorised Posted on tis, oktober 27, 2020 17:27:10
Gradbeteckning för senior politruk. Wikimedia.

Svenska medier presenterar Irene Wennemos och det statliga Medlingsinstitutets ställningstagande till statens utredning om nya LAS-regler som ett av flera objektiva utlåtande från den offentliga sektorn. Det är i praktiken såväl naivt som skrattretande. Även om myndigheterna enligt grundlagen ska agera opartiskt.

För det första är knappast något remissvar utan politisk bäring – i allmänhet råder en vinkling åt vänster, dvs åt den S-partihand som föder myndigheterna. Eller kanske oftare remisskrivarens personliga åsikter.

För det andra leds Medlingsinstitutet av Irene Wennemo. En person som har ett gediget förflutet från S-partiets intressesfär. Hon har bland annat under flera år varit anställd på LO! Och sedan jobbat som statssekreterare på Arbetsmarknadsdepartementet under S-regeringen.

Tala om ett objektivts svar från ett av staten finansierad myndighet! Jag skrattar tills tårarna flödar…

Please follow and like us:


Den politiska klassens legosoldater

Uncategorised Posted on tis, oktober 27, 2020 11:41:43
Carin Götblad på bild från kronprisessan Victorias bröllop. Wkimedia commons.

DN har i ett förtjänstfullt reportage granskat en stiftelse som tillkommit genom en gåva. Stiftelsens styrelse domineras av höga chefer från en statlig myndighet: Polisen. Stiftelsens syfte är enligt stadgarna att stödja behövande polisanställda, arbetsskadade och hjältar i tjänsten. Vidare ska stiftelsen ska främja allmänhetens förtroende för polisen! Stiftelsen äger en central belägen fastighet i Stockholm, med attraktiva hyreslägenheter.

Nu visar det sig att en rad högt uppsatta poliser – bland annat stiftelsens dåvarande ordförande länspolismästare och juris kandidat Carin Götblad – fått hyra fina lägenheter. För att fixa detta har hyresgäst med välgörande verksamhet sagts upp. Med hyreskontrakt sitter även en polischef som är gift med en person i ledningen för BRÅ – som ska granska Polisens verksamhet. I stället för att prioritera stiftelsens ändamål har den alltså drivits för höga chefers egen nytta. Enbart obetydliga belopp har avsatts till verkligt behövande. Vi står inför scenariot till en fars – eller egentligen en politisk kollaps.

Jag har i många bloggar kritiserat framväxten av en politisk klass. De personer som jag nyss nämnt kan inte direkt ses som medlemmar i denna elit. Men deras roller och agerande pekar på att de fullgör en viktig uppgift för den politiska klassen. Det syns i avslöjandena om hur Stiftelsen har hanterats.

Såväl Polisen som BRÅ är myndigheter med strategiska uppgifter i dagens Sverige. På höga poster inom de båda myndigheterna parkerar politikerna tjänstemän som man kan lita på ideologiskt sett. Det behöver inte innebära att de är medlemmar i S-partiet – även om det nog inte är ovanligt. Avgörande är att de är fullständigt lojala mot den politiska elit som satt dem på tjänster, via partibossar i centrala beslutspositioner. Lojaliteten byggs genom attraktiva tjänster och medföljande förmåner. En viss frihet från kontroll följer med uppdragen. Förutsatt att de fullgör sina centrala uppgifter att ta till vara det politiska partiets intressen. Och det ska ske med största noggrannhet. Och då har inte en stiftelses ändamål någon större betydelse.

Man kan kalla denna breda grupp av offentliga tjänstemän på nyckelpositioner inom staten för politruker. De utför dagliga politiska uppgifter utan att det syns att partiet har sina fingrar med i spelet. Jag tror de själva tycker att de agerar korrekt och utför betydande samhällsuppgifter. De ser sig som viktiga kuggar i ett större politiskt svenskt maskineri. För alla inblandade – klassmedlemmar och politruker – är mottagande av belöningarna centrala för sammanhållningen. De senare agerar nämligen som legosoldater med uppgifter som ibland är något obehagliga och skumraskbetonade. För detta krävs det riktigt goda vederlag.

Som DN:s goda reportage visar är alltså inte polistjänster och löner tillräcklig ersättning. Det är ibland också möjligt att tränga sig före till attraktiva lägenheter som en Polisen fristående stiftelse äger med ideell målsättning (välgörande ändamål). Det är utmanande att poliser fattar skumraskbeslut i rollen som styrelseledamöter i en stiftelse som ska främja allmänhetens förtroende för polisen. Det är ett tecken på en maktfullkomlighet. Såväl klassmedlemmarna i toppen som politrukerna längre ned känner sig säkra i sadeln. De vet att det har makten över det offentliga Sverige i sina händer.

Än så länge. Eliter brukar störtas och smädas. Min förhoppning är att det sker snarast – även om de ännu så länge skyddas av betongens Sverige. Det svenska samhället lider av en allvarlig sjukdom, som de politiska klassen således bär ansvar för.

Torsten Sandström

Please follow and like us:


Klimathetsarna hajar inte

Uncategorised Posted on mån, oktober 26, 2020 11:40:57
Källa: Wikimedia commons

Häromdagen läste jag följande rubrik i SvD:

Fler dödades av hajar – kan ha klimatkoppling

Rubriken ackompanjeras med ett läskig hajgap, som uppvisar en rad vassa tänder. På så vis presenteras ett av landet främsta medier en av dagens doser av klimatskräck. Rapporten sägs komma från Australien. Och teorin är att hajarna pga uppvärmningen lockas till varmare vatten med småfisk och därför närmare människorna så att dödliga skador uppstår.

Jag minns min första statistiklektion från ungdomen. Läraren berättade om paradexempel rörande fusk med statistik. Min minnesbild är av förståeliga skäl något dimmig. Men det rörde sig om en person som – via diagram – hävdade ett statististiskt samband mellan frekvensen av solens fläckar och något mänskligt eller samhälleligt fenomen i stil med – säg – magknip. Alla insåg genast att magont inte hade ett direkt samband med solen. Unga killar och tjejer skrattade följaktligen hjärtligt. Och på så vis fick vi en handfast kunskap om missbruk av statistik.

Idag funderar nog många läsare av SvD om tidningens hajteori verkligen beror på en ökad uppvärmning av strandvattnet. Någon säger antagligen att frekvensen hajar sannolikt sammanhänger med en ökad fritid eller turism samt alltså direkt med ett ökat antal badande människor. Med andra ord: fler hajattacker och mer blod. Eller hur?

Den mer logiskt lagde konstaterar kanske att strandvattnet med största sannolikhet bör ha varit varmare än djupvattnet även för mycket länge sedan. Då uppstår frågan varför hajarna länge simmat kvar i kallare vatten för att äta sig mätta på småfisk. Och varför de först nu närmar sig stränderna. Den kallare miljön på djupet ansågs ju tidigare okej för både bytesfiskar och hajar.

Min ungdoms lektion om solens fläckar gör mig obenägen att uppskatta den hajteori som SvD med faktaresistens sprider (förvisso med ordet ”kan” i rubriken som ansats till räddningsplanka). Dessutom känns det naturligare att försöka finna ett svar på ett möjligtvis varmare klimat och vatten just kring den stjärna – Solen – som vår planet färdats kring i miljontals år. Solens omtalade fläckar visar att enorma utbrott av energi sker periodvis. Vi vet också att Jordens elliptiska bana – och planetaxelns lutning mot energikällan – varierat under årmiljonerna. Att varmare och kallare klimat växlat är alltså fullt klart.

Den som är intresserad av klimatet på Jorden borde därför inte spekulera om hajar. Utan naturligtvis starta sina funderingar över ett varmare klimat genom att exv fundera över Solens fläckar och Jordens bana. Men politiker och medier hajar inte vad kunskapsteori går ut på. Eller rättare sagt: man vill nog inte förstå. Ty politisk ledande krafter basunerar ut att det är människan som är orsaken till den ökning av klimatets temperatur som alla talar om.

Liksom under påvedömets era är det nämligen tro, och inte sökande av kunskap, som styr åsiktsbildningen om klimatet i dagens samhälle. Förr präster nu politiker/medier. Nutidens högst prioriterade samtal styrs – liksom förr – främst av skräckteman med svag eller ingen vetenskaplig grund.

Torsten Sandström

Please follow and like us:


Haltande kriminalisering

Uncategorised Posted on sön, oktober 25, 2020 11:47:36
Källa: Kluwer Law och Wikimedia

Samhället ogillar som bekant en rad beteenden och föreskriver straff för att stoppa dem. Därför kriminaliseras en gärningsman och den som medverkat till brottet. Vid bedrägeri drabbas bedragaren – och hans medhjälpare – medan den lurade är målsägande och kan få skadestånd. Det verkar rimligt. Men om den senare personen inte lurats utan slarvat till det så får han/hon skylla sig själv.

Ett sådant schema verkar rimligt. Men när det gäller vissa typer av avtal menar politikerna bakom lagstiftningen ibland att bara ena parten i ett avtal ska drabbas av straff. Jag kan förstå att man tycker synd om en person som på något vis är beroende och känner sig psykosocialt tvingas att agera i strid mot samhällets önskningar. Men i Sverige ser jag inga självklara mönster i kriminaliseringen av vissa heta beteenden. Vad sägs om följande tre fall från verkligheten?

A. Såväl den som säljer eller köper knark begår brott,

B. Såväl den som säljer eller köper en hyreslägenhet begår brott,

C. Enbart den som köper sex begår brott, medan säljaren anses det synd om och går därför fri.

Nu frågar jag:

  1. Är det det bara den svage/utsatte som kriminaliseras? Nej, se A och B.

2. Är det bara den som tillhandahåller något attraktivt som kriminaliseras? Nej, se A och (sedan en lagändring 2019 även) B.

3. Förekommer det att bara köparen av något attraktivt kriminaliseras? Ja, se C.

Vi ser alltså att C-fallet avseende prostitution sticker ut. I min värld motverkas oönskade beteenden mest effektivt om att båda parter i en uppgörelse straffas.

Enligt min mening borde därför A-lösningen med straff för båda parter gälla även i C-fallet. Då blir det sannolikt en något bättre lagefterlevnad. Det är för övrigt tanken bakom kriminaliseringen år 2019 av köp av hyresrätt.

Jag skriver förstås inte detta för att jag gillar straffpåföljder allmänt sett. Orsaken är att jag vill peka på att feminismens enögda syn på prostitution har medför en haltande svensk kriminalisering. Något som svenska politiker dessutom är stolta över!

Torsten Sandström

Please follow and like us:


Sydsvenskan hejar på vänsterns Sverige

Uncategorised Posted on lör, oktober 24, 2020 12:19:50
Källa: Wikimedia commons

Sydsvenskan kallar sig oberoende liberal. Tala om falsk varudeklaration! Kolla följande rubrik den 22/10! Avsikten är att skrämma folk med LAS-spöket, dvs ett påstående taget från luften om att vänsterns snuttefilt ska försvinna. Skrämselbudskapet är oriktigt på flera vis. Några beslut är ännu inte fattade. Och dagens LAS skapar betydande negativa effekter för dem som bor i landet. Så här skriar SDS:

Debattinlägg: ”Centerpartiet och

Liberalerna kan redan korka

upp champagnen.”

Jag tänker nu inte bara på att tidningen numera är vänsterjournalisternas tummelplats. Dessutom. Under beteckningen debattinlägg väljer tidningen att presentera utvalda inlägg från publiken, med åsikter som journalisterna gillar politiskt sett. Detta är en vanlig och raffinerad medial teknik, som inte bara försöker signalera oberoende från tidningen, utan också en metod att framkalla folkligt vänsterstöd.

LAS är förstås inte någon gudagåva. En förstelnad svensk arbetsmarknad stänger ute ungdomar och invandrare (precis som svensk hyresrätt gör). Det är ett stort svenskt strukturproblem. L-partiet, som flaggar sig som liberalt, har delvis förstått detta, men inte helt ut. Möjligtvis har Sydsvenskans ledarsida också koll på detta, men få läser dess spalter (mitt intresse är också i botten). Men genom feta rubriker presenterar tidningen det vänsterbudskap som Bonniers valt att satsa på.

Det har givetvis tidningsägaren rätt till. Men att kalla tidningen oberoende liberal är att bedra publiken. Ett trix från slipade publicister, som lägger huvudet på sned, smilar och säger att de strävar efter att presentera fakta och öka friheten.

Dagens svenska journalistik uppvisar många knep att förvandla svart till vitt. Att lägga ett önskat budskap i en främmande persons mun – en insändare eller ett intervjuobjekt – är ett av de vanligaste. Tyvärr.

Torsten Sandström

Please follow and like us:


Politiker och affärsmän ska inte sitta i samma båt!

Uncategorised Posted on fre, oktober 23, 2020 12:10:11
Motsatsen till svensk korporativism. Källa Wikimedia commons.

Vid många möten under årens lopp med företagare av olika slag har jag mött åsikter som är djupt kritiska mot nationens politik och politiska partier, Främst hårda ord om S, V och Mp.

Men i medierna hörs oftast helt andra signaler. Här frotterar sig höga bolagschefer med politiker av alla slag, framför allt de i ledningen för stat och kommun. Därför undrar jag över vad det är som händer inom affärslivet, från det politiska samtalet privat över vinglaset till de ord vi hör eller läser i medierna. Jag menar nämligen att det syns ett oroande tecken på framväxten av ett affärspolitiskt, som ytterst kan bli allvarlig.

Allmänt sett kan jag förstå att bolagens ledningar ofta väljer att gilla läget i frågor som kan irritera deras kunder och på så vis minska omsättningen av varor eller tjänster. Vidare kan jag förstå att företagen önskar göra affärer på en allt bredare offentlig sektor, som sakta söker effektivare lösningar genom privatisering. Företagen lever självklart inte i ett vakuum. Därför är ibland ett dämpat tonläge naturligt.

Men det jag ser är inte en försiktig anpassning till ledande politikers strävanden. Tvärtom är det fråga om en charmoffensiv – där bolagscheferna privata värderingar lämnas åt sidan. Bossarna försöker med kraft ta tillvara affärsmöjligheter med den offentliga sektorns höjdare. Tillspetsat är det fråga om en korporativ utveckling där det privata och offentliga alltmer smälter samman i ett omfattande maktkomplex.

Ett exempel som jag tidigare bloggat om är storföretagens inval av höga före detta politiker i sina styrelser. Mönstret är tydligt avseende bolag som önskar göra affärer med det offentliga. Det kan exv avse bolags försäljning av varor eller tjänster dit respektive förvärv av egendom från det offentliga (fastigheter eller verksamheter). Också stora investeringar eller finansiering, på områden där det offentliga fattar viktiga beslut, exv om statsbidrag. Följden blir en sammanblandning av intressen. Risken är uppenbar att storbolag med goda politiska kontakter favoriseras framför företag som saknar tillgång till politikens bakdörrar. Risken är att höga politiker i bolagsstyrelser korrumperas. Och att konkurrensen vid upphandling sätts åt sidan.

Även stora svenska medieföretag spelar samman med politikerna. Det är uppenbart avseende SR/SVT, som är den politiska klassens tjänare (samt tvångsbetald av folket). Schibstedtskoncernen uppbär statsbidrag för SvD och ger samtidigt ut S-partiets Aftonbladet. Bonniers har sina fingrar med över hela mediesvergie. Det är uppenbart att opinionsbildningen vinklas från bolagens sida för att passa ledande politiska partier. Statliga presstöd av olika slag fungerar som ett lockbete i den politiska råttfällan. Den tredje statsmakten upphör att fungera som tänkt.

Det är nämligen fråga om en mångårig strävan från S-partiet att bygga ett korporativt politiskt komplex. De traditionella polerna är organisationer på arbets- och hyresmarknaderna samt olika kooperativ inom konsumtions- och bonderörelser. Men nu tycks allt större delar av det svenska affärslivet dras in i S-partiets svenska nationsbygge. Jag menar att utvecklingen är allvarlig. Den är först och främst inte avsedd i de svenska grundlagarna, som baseras på distinktionen mellan det offentliga och det privata. Dessutom är sammansmältningen dysfunktionell. Det offentliga riskerar att bygga betongstrukturer som inte är bra för medborgarna och är svåra att se. Och de privata företagen dopas genom enkla pengar från stat och kommun. Korruptionshotet är uppenbart. Och konkurrensen mellan företagen riskerar att sättas åt sidan.

Premraff är ett tämligen tydligt exempel som visar på vådan med sammansmältningen privat-offentligt. Företaget drar tillbaka sin ansökan om expansion i Lysekil efter att fått inofficiella löften om miljardstöd från Miljödepartementet. Och på så vis klamrar sig Löfvens regering kvar på skattebetalarns bekostnad.

I coronasverige har den korporativa gemenskapen ökat spektakulärt. Visst har statliga bidrag till företag för permitterad personal varit rimliga. Men ett brett statligt stöd till företag för omställning är något annat. Vi har sett en pengaregn utan like. Hundar biter inte den hand som föder dem sägs det. För s-partiet har bidrag varit en historiskt beprövad väg att knyta allianser med väljare. Ett vidlyftigt kommersiellt coronastöd riskerar att flytta pengar såväl till företag som inte behöver något, som till bolag som inte är livskraftiga. Företagen blir beroende av doping från skattebetalarna! Staten tar kommandot och talar om när vinstutdelning blir tillåten. Dessutom suger den ekonomiska kriminaliteten till sig en bit av pengarna.

Staten och kapitalet ska enbart umgås på armlängds avstånd. Ingen av dem kan lita på den andre. Deras uppgifter ska vara delade! De har nämligen skilda intressen, folket respektive aktieägarna. I S-partiets stora båt ska som bekant alla få plats. Att många ledande företagare kliver ombord är tecken på allvarliga problem. Faran med statskapitalism är överhängande. Ett sådant maktblock brukar inte förknippas med åsikts- och tankefrihet.

Torsten Sandström

Please follow and like us:


Jippon om allvarliga problem

Uncategorised Posted on tor, oktober 22, 2020 17:02:09
FN, DN och den heliga ande (Greta T). Wikimediacommons.

Idag är det än en gång lekstuga på landets största morgontidningen. Pojken Wolodarski lämnar över makten till en skolflicka.

Thunberg blir DN:s chefredaktör

– för en dag

DN och andra medier har själva skapat gurun Greta T. Nu ska de tvinga lyssna på henne – för en dag. Vilket skämt. Helige ande ges plats för en dag att sprida sitt budskap.

Greta T:s och klimatkrisens förespråkare talar om att vetenskapligt konsensus råder i klimatfrågan. Det är osant. Fler avvikande uppfattningar finns hos en stor grupp seriösa forskare om relationerna mellan sol, atmosfär och jordens yta. Det är FN som politiskt bestämt att konsensus råder och har då fuskat med statistiken, så att man bara lyssnat till ett fåtal forskare som tycker precis som FN vill. Läs om detta spektakulära bedrägeri på https://klimatupplysningen.se/vetenskap-2/konsensusfragan/

För övrigt har stora vetenskapsmän som Gallilei, Newton, Darwin och Einstein bidragit med upptäckter som rejält rubbat tidigare konsensus. Vetenskap bedrivs alltså inte genom konsensus. Påvekyrkan har därför tagit stryk flera gånger under historien. Nu riskerar den nya FN-religionen att råka ut för samma sak. Det vetenskapliga läget om CO2 och uppvärmning är alltså ännu oklart. Så länge är det realistiskt att tveka. Det gör jag.

Därför är FN, DN och Greta T predikanter för en osäker dogmatik. De sysslar alltså alla mer med politik än med vetenskap. Att Greta T inte inser det är förlåtligt. Men att DN och FN politiserar storskaligt är skrämmande. Att det sker i jippots respektive bedrägeriets form pekar på att de inte agerar seriöst.

Torsten Sandström

Please follow and like us:


Självgoda Me too-svenskar

Uncategorised Posted on tor, oktober 22, 2020 11:54:48
Wikimedia commons
Fel färg i toppen, men  annars ok. Källa: Wikimedia commons

Svenska medier hånar Danmarks sena uppgörelse med sina tafsande politiker. Men ruttna ägg riskerar att stänka tillbaka på kastarna.

I Danmark avgår politikerna med skadad heder. I Sverige sitter en talman från S-partiet kvar mandatperioden ut och ges därefter en ambassadörspost i Kanada som livränta. Den politiska klassen lever nämligen något olika liv i Norden.

Till den svenska bilden hör även att fullvärdiga medlemmar av den politiska klassen behandlas bättre av medierna – och ibland även av rättens tjänare – än andra politiker som ses som parias. Rättegångar mot ledande svenska politiker inom stat och kommun som fångats som sexbrottslingar får endast undanskymd medial uppmärksamhet.

Men en SD-politiker som erkänt att han i fyllan tagit en partivän på brösten drabbas av såväl åtal som mediestorm. Trots att kvinnan ifråga inte reser något krav mot tafsandet och menar att saken är utagerad genom mannens ursäkt. Hon vill inte ens vittna i processen. Men åklagaren visar en gränslös principfasthet i SD-fallet. Den skulle knappast bli aktuell om saken gällde en högt uppsatt S-politiker.

Mönstret är att S-partiet, sedan nästan ett sekel, betraktas som statsbärande. Vi står inför något som liknar ett indiskt kastväsende där den översta klassen, brahminerna, knappast får ifrågasättas. De kastlösa har sedan länge förstås vant sig vid detta. Även de politiska partier som representerar lägre kaster. Sverige är ett underligt och förstelnat samhälle. Särskilt om man jämför med normalitetens Danmark.

Torsten Sandström

Please follow and like us:


Det öppna samtalet lever under dödshot

Uncategorised Posted on ons, oktober 21, 2020 15:34:06
Dante Alighieri, Divina commedia, bild Pico Master, Wikimedia commons

Min blogg har för några år sedan startats för att värna det öppna samhället och det fria samtalet. Det hotas från olika håll. Främst syns allvarliga kränkningar från en liten minoritet invandrare, som i sina nya värdländer fortsätter att upprätthålla sin klankultur. Detta genom olagliga affärer, grovt våld och en egen justis. Alltså ett fullständigt förakt för den nation de anlänt till och uppbär penningbidrag från. Och följden har blivit något som liknar ett samhälle under terror, där oskyldiga lider, skadas och även dör.

Halshuggningen av läraren Samuel Paty i Paris häromdagen är bara ett av flera förfärliga exempel på hur islamister vägrar att acceptera den västerländska demokratins öppna samtal. En vanlig lärare som följer demokratins väg och för sina elever förklarar den fria tanken och fria ordet. Islamisterna upprepar – om än i mindre skala – det åsiktsförtryck och de fasor som auktoritära krafter, svarta och röda, framkallat under förra seklet. En modern vision av Dantes helvete med andra ord.

Men nästan lika förfärligt är hur de politiker och medier – som borde veta bättre – agerar för att tysta det fria samtalet i dagens Sverige. Just på grund av att de i ord hyllar demokratin, men ändå med näbbar och klor försöker snäva åt åsiktskorridoren och dödskallemärker motståndarnas åsikter. Trots att deras rivaler enbart framför budskap som är demokratiska. Alltså kränks det öppna samtalet av personer som anser att deras politiska linje är den enda korrekta. Dörren till ett fritt och öppet samtal slängs följaktligen igen med en smäll. Pang!

Att jag grupperar dessa propagandister bara några trappsteg ovanför halshuggande talibaner och likasinnade i Dantes kretsar av helvetet, beror just på att de har vuxit upp och skolats i en svensk kultur, som under hundra år hyllat det fria åsiktsutbytet. De vet att demokrati innebär att lyssna och diskutera. Nu tänker jag främst på politiskt korrekta vänsterpolitiker och en stor grupp intoleranta journalister. Själva förklarar de ständigt hur eftertänksamt och liberalt de uppträder. Men genom att försöka stoppa andra från att tänka annorlunda måste de enligt min mening ta plats som politiskt korrekta syndare i nutidens poetiska helvetesvision.

Jag menar att halshuggningen av läraren Samuel Paty måste bli en tankeställare för alla människor som uppfylls av ett oförstånd och en ovilja mot oppositionella. Givetvis är dödande och våld mycket allvarligare än tystnad och systematisk vägran att bemöta demokratiska åsikter, som omfattas av många, men som går mot åsiktskorridorens snäva teman. Men det måste vara politikernas och mediehusens uppgift att redovisa och – om man vill sakligt kritisera – oliktänkandes demokratiska åsikter. Även om man ogillar dem.

Torsten Sandström

Please follow and like us:


Modern svensk konst på topp! Eller på soptipp?

Uncategorised Posted on mån, oktober 19, 2020 22:24:07

Bilden är från Lidingö stadshus, där en utställning av ”konst” äger rum fortlöpande, vilket är bra. En del verk är kreativa och krävande vad gäller artistens hantverk och ambitioner. Men ett och annat är det jag kallar demokratisk konst. Det vill säga ting som vem som helst – även av misstag – kan åstadkomma. Skapelser som framstår som rent strunt (eller smutsigt). Alltså som sopor.

På grund av mediernas sk konstkritiker lanseras både det ena och det andra som verkar ha släpats in av katten. Vad sägs om det smutsiga lakan som jag fotograferat häromdagen i stadshuset. Förmodligen har skapelsen en titel som är så djup att den vill få oss att imponeras. Antagligen något om klimatkris. Men jag har inte noterat den, för en officiell förklaring gör inte saken bättre.

För mig är nämligen inte konstbegreppet demokratiskt. Det är fråga om kvalitet. Min åsikt är densamma om vetenskapen, exv vad som är bevisbart rörande orsaken till klimatets uppvärmning. Det är inte fråga om vad FN:s politiskt utsedda klimatpanel anser. Vetenskapliga frågor avgörs inte i politisk ordning – eller genom konsensus – såsom en gång i tiden Påvekyrkan bestämde att solen roterar runt jorden. Vetenskap är en allvarliga sak, som kräver en noggrann och försiktig bevisföring . Orsaken till uppvärmningen måste förklaras genom en kritisk diskussion. Men den vill FN, medierna, nationella politiker och Greta T inte veta av.

Då blir det som utställningen av smutsiga lakan på Lidingö stadshus. Det som borde vara något viktigt förvandlas till pajaskonster.

Jag är medveten om att förstå-sig-påare som Lars Vilks skulle anklaga mig för att inte förstå samhällskritiken bakom verket ifråga. Mitt svar är jag fått nog av sådant tänkande då jag ser den smörja av ting som omgärdar containarna på en näraliggande sopstation. Vad som är god konst är inte heller en fråga om konsensus, utan om existensen av kvalificerade uttryck i bild, färg eller form.

Torsten Sandström

Please follow and like us:


Kolla Klimatupplysningen.se!

Uncategorised Posted on mån, oktober 19, 2020 12:10:11
Tsunami, av Hokusai (1800-talet), Wikimedia commons

Mediernas försöker få oss att tro att katastrofer enbart tillhör nutiden och ett klimat som människan skapat. Varje svensk måste därför följa klimatupplysningen.se! Det är nämligen nödvändigt att skaffa fram motgift till FN:s stora politiska kampanj för en överhängande klimatkris. Idag presenteras följande nyttiga artikel av Ingemar Nordin.

Nej, naturkatastroferna har inte ökat


För en vecka sedan gick FN ut med en skrämmande rapport om en ”staggering rise in climate-related disasters over the last twenty years” (svindlande ökning av klimatrelaterade katastrofer under de senaste tjugo åren). Rapporten heter ”Human Cost of Disasters” och är sammanställd av FN-organet United Nations Office for Disaster Risk Reduction (UNDRR). En auktoritativ källa med andra ord.

Svenska media hakade givetvis på: SvT, SR, TV4, DN, Aftonbladet etc.

Men det dröjde inte många timmar förrän påståendena om en ökande mängd naturkatastrofer stötte på patrull och visade sig vara helt fel. Det visade sig att om man verkligen läser rapporten så motbevisar rapportens egna diagram den alarmistiska titeln. Om något så verkar det som att naturkatastroferna har minskat något:

Fig 5 of UNDRR report ‘Human Cost of Disasters,’ p. 10

naturkatastrofer1

Fig 5 of UNDRR report ‘Human Cost of Disasters,’ p. 10

naturkatastrofer2

UNDRR data shows that “climate-related” disasters have declined over the past 20 years (2000-2019)

Texten är hämtad från GWPF https://www.thegwpf.com/un-disasters-report-is-a-huge-blunder-and-embarrassment/

Även holländska tidningen De Telegraaf har en artikel https://www.thegwpf.com/new-un-climate-row-alarming-report-contradicted-by-its-own-data/  om detta. I den artikeln tas även upp problemen med den databas som förmodligen ligger bakom de alarmistiska uttalandena. Klimatkatastrofernas mästare, Roger Pielke Jr, förklarar att rapporten använt sig av en belgisk databas som länge dragits med metodfel i sammanställningen av data.

Men det är som vanligt. Det är de alarmistiska rubrikerna som får publicitet, medan dementierna överhuvudtaget inte nämns. Och sedan upprepas dessa fejk-nyheter av politiker och deras klimatexperter om och om igen tills det blir en del av den offentliga världsbilden. Det är så vilseledande nyhetförmedling går till. Man lär sig aldrig, eller vill inte lära sig, från tidigare blamager. Här är en sådan i det så förtroendeingivande public service från 2007 https://www.svt.se/nyheter/utrikes/kraftig-okning-av-naturkatastrofer : ”Kraftig ökning av naturkatastrofer”.

Ingemar Nordin

ingemar bild

Ingemar Nordin

Professor emeritus i filosofi. Forskningsinriktning är vetenskapsteori, teknikfilosofi och politisk filosofi. Huvudredaktör för Klimatupplysningen.

PS! Även följande text behandlar ett liknande tema. Här räknas också coronavirus in bland katastroferna. Torsten Sandström.

Please follow and like us:


SvD hyllar en vänsterextremist

Uncategorised Posted on mån, oktober 19, 2020 11:24:01

Så här lyder rubriken i söndagens SvD:

”Klimatrörelsen måste sluta gulla – dags för sabotage”

Trotsky och Stalin (båda med rena vita oblodiga skjortor). Bild: Wikimedia commons.

Att SvD uppbär 40 miljoner kronor årligen i statligt stöd är bekant. Att detta leder till en undergiven behandling av vänsterns åsikter måste anses sannolikt. Hursomhelst ger det tidningens stora skara av vänsterjournalister luft under vingarna. Nu ett läskigt vardagsexempel.

I SvD 18/10 presenterar tidningens hetsande klimatreporter Peter Alestig en hyllning av Andreas Malm. Den dyrkade är en person som förespråkar att klimatrörelsen måste ta till hårda tag mot stater, politiker och företag, som inte anammar Malms syn på att mänsklighetens undergång är nära. Nu räcker det alltså inte med fredliga prostester. Malm förespråkar därför våldsaktioner. Så måste SvD-rubriken (ovan) och följande citat tolkas:

Vi är fler nu, i flera storleksordningar. Det finns en annan ton av desperation i våra röster; vi pratar om utrotning och ingen framtid. Och fortfarande fortsätter allt väldigt mycket som vanligt. När når vi punkten där vi eskalerar? När drar vi slutsatsen att tiden har kommit för att också testa något annorlunda? När börjar vi fysiskt attackera de saker som konsumerar vår planet och förstör dem med våra egna händer?”

Irriterad, men nyfiken googlar jag på våldshetsaren Andreas Malm. I första hand önskar jag kolla om han sysslar med naturvetenskap, så att han har vetenskaplig kompetens att uttala sig om solen, rymden, atmosfären och frågan om jordklotets uppvärmning. Det har han definitivt inte. Läs själv länken som följer:

https://sv.wikipedia.org/wiki/Andreas_Malm

Där berättas att Malm har doktorerat i humanekologi, en vetenskap som inte utför naturvetenskapliga mätningar av vad som sker i atmosfären. Människan står i fokus för disciplinens forskning, som huvudordet ”human” pekar på. Att ämnet vill kalla sig tvärvetenskap är en täckmantel för en ideologisk intresseinriktning utåt mot naturen från människan. Någon egen naturvetenskap drivs alltså inte, utan man faller – som tusentals svenska miljöforskare – tillbaka på politikerna bakom FN:s klimatpanel. Deras bild av uppvärmning pga CO2 gäller mao för humanekologen Malm. För denna anpassning får han och andra forskningsbidrag i miljonklassen. Trots att IPCC inte ens har stöd av majoriteten av världens klimatforskare uttalar sig klimatpanelen tvärsäkert! Och Malm springer med flocken.

Men det som verkligen gjorde mig paff var Malms gedigna förflutna som vänsteraktivist enligt hans egen presentation på Wikipedia (se länken ovan). Han är medlem i det Socialistiska partiet, en trotskistisk organisation. Alltså ingen sosse, inte ens V-partist, utan en maktfullkomlig fullblodskommunist. Därför har Malm stött Hizbollas blodiga kamp mot staten Israel, framgår det av Wikipedia. Malm är uppenbarligen en våldets ideolog. Och nu gäller det klimatvåld.

En söndag i oktober hjälteförklarar alltså SvD och Peter Alestig denne våldets förespråkare. Det är inte bara ett nederlag för det öppna samtalet, som trotskister aldrig gjort sig kända för. Det är ett lågvattenmärke i CO2-hetsarnas ovetenskapliga kamp i SvD under Alestigs ledning. Och för det betalar jag en digital månadsprenumeration! Alestigs text följer i länken nedan.

Detta är inte klokt. SvD mörkar sin hjältes kompakta våldsdyrkan. Därför skriar jag med känd poetisk förebild: ”Jeg er visst kommet på feil klode!”

Torsten Sandström

https://esvd.svd.se/1005/Kultur/339553/2020-10-18/16389497/Klimatrorelsen-maste-sluta-gulla?mainissue=339555

Please follow and like us:


Det nya ståndssamhället Sverige

Uncategorised Posted on sön, oktober 18, 2020 10:19:19

Demokrati är något riktigt stort! Bild: DPLA.

Ståndssamhället anses som demokratins motsats. Idén byggde på att olika stånd (intresseorganisationer) styrde samhället utan allmänhetens eller folkets medverkan. Samhället beskrevs som en kropp. Kungamakten och adeln stod för kunskap, krig och beslutsmakt. Prästerna skötte relationen med högre makter. Och borgarna representerade de som arbetade med händerna. I många stater – dock inte Sverige – saknade bondebefolkningen representation. En majoritet av folket räknades med andra ord inte ens politiskt.

Denna brist på representation i ett framväxande industrisamhälle blev dödsstöten mot korporationernas rätt att styra. Industri- och finanskapitalet saknade formell politisk makt. För att inte tala om den allt bredare kretsen av arbetare som flyttat till staden för en bättre försörjning. Den svenska ståndsriksdagen gick därför i graven 1866. Därefter inleddes kampen för rösträtt eller medborgarskap för arbetare och kvinnor. Sverige var sent ute med full rösträtt. För män först 1909 (i begränsad form), allmänt för kvinnor 1919 och fullt ut för alla myndiga medborgare vid valet 1922.

Ståndsriksdagen gav alltså politisk makt till korporationer. Dessa stånd hade olika privilegier, exv hade adeln skattefrihet och rätt till offentliga tjänster. Viktigt i sammanhanget var borgerskapets (alltså hantverkarnas) skrån, som hade monopol på sina respektive sysslor. Medlemsskap, arbetsvillkor och priser bestämdes alltså genom varje skrå. Över huvud taget reglerades det svenska affärslivet strikt byråkratiskt. Någon näringsfrihet existerade således inte för det arbetande folket. Industrialismen – eller kapitalismen om man så vill – banade således väg för skråtvångets slopande och frihet att driva näring 1864. Alla inser att det var fråga om en dramatisk frihetsreform. En rätt för den enskilde att själv söka lyckan och fritt sluta avtal. Därför betonar dagens svenska grundlag näringsfrihet. I Regeringsformen 2:17 (RF ) sägs: ”Begränsningar i rätten att driva näring eller utöva yrke får införas endast för att skydda angelägna allmänna intressen och aldrig i syfte enbart att ekonomiskt gynna vissa personer eller företag.”

I dag diskuteras sällan frågan om Sveriges statsskick har korporativa inslag. Mitt svar är både ja och nej. Grundlagen tillåter inte att offentlig politisk makt utövas genom privata organisationer. Men å andra sidan har S-partiet i svensk lag format ett faktiskt förhandlingsmonopol för LO-förbunden, som på vis ges rätt att sluta kollektivavtal om alla anställdas löner. Enligt svensk rätt anses nämligen kollektivavtalens löner bindande för arbetsgivarna även gentemot oorganiserade. Dessutom saknar medlemmar i LO-fackens konkurrenter helt enkelt strejkrätt efter en ändring i MBL nyligen! Följden blir att en enskild arbetare saknar rätt att själv förhandla om lön på en arbetsplats där ett LO-förbund har avtalsmonopol.

För övrigt har ett liknade system genom lag formats för bestämmande av hyror i bostadsföretag. Effekten har blivit att S-partiets systerorganisation, Hyresgästföreningen, också erövrat ett förhandlingsmonopol. Den som inte är medlem i Hyresgästföreningen – och menar att den framförhandlade hyran är oskälig – förlorar normalt i hyresnämnden. Hyresgästföreningens avtal anses nämligen normerande. Monopolet för Hyresgästföreningen att bestämma hyran begränsar alltså den enskildes rätt att själv förhandla. Hyresgästföreningen bestämmer alltså även över icke-medlemmar. Dessutom betalar dessa indirekt en avgift till föreningen vis hyresavin. Tala om brist på avtalsfrihet! Kan tvång att gynna en S-organisation bli tydligare?

Svenska statsvetare har i allmänhet gillat sakernas tillstånd. Många forskare ser nämligen rådande samhällsförhållanden som självklara. Nils Elvander förespråkar en snäv definition av korporativism, som främst omfattar överlämnande av offentligt makt. LO-förbundens och Hyresgästföreningens maktställning avseende förhandlingar anses därför inte som egentlig korporativism. Med adress åt S-döttrarnas ingripande förhandlingsrätt skriver han i Svensk Tidskrift 1976: ”Det bör starkt betonas, att den korporativa metoden i och för sig inte är mindre demokratisk än den parlamentariska Man skulle lika väl kunna kalla den ”styrelse genom intresseorganisationer”.

Jag menar däremot att S-partiet genom lagstiftning byggt upp ett monopolsystem som ger medborgare olika rättslig ställning beroende på organisationstillhörighet. Icke medlemmar i S-partiets systerorganisationer fråntas i princip rätten att själv förhandla om lön respektive hyra. Någon säger kanske att en sådan förhandlingsrätt har begränsat värde på en marknad med brist på arbete och bostäder. Det må så vara. Men ingen skulle våga frånta präster eller bönder rösträtt i allmänna val, med hänvisning till att de ändå är så få att de inte bestämmer valutgången.

För mig är statens och lagstiftarens neutralitet till individer, företag eller intresseorganisationer en principfråga. Samma regler ska gälla för samtliga subjekt, oavsett politisk inriktning. Men det rör sig faktiskt inte bara om principer. Risken för politiskt maktmissbruk och korruption är avsevärd ifall staten och lagstiftaren favoriserar subjekt som är närstående till just en politisk rörelse av flera. Det spelar givetvis ingen roll om en lösning hyllas som ”Den svenska modellen”. Det är ju ändå fråga om S-partiets strävan efter att cementera sina egna intressen och makt via svensk lag.

Alltså menar jag att en reell svensk demokrati förutsätter att S-partiets lagmonopol upphävs. För den politiska oppositionen är detta en synnerligen viktig uppgift. Deras rädsla att irritera S-hydran är anmärkningsvärd. Monopolen lägger nämligen en död hand över arbets- och hyresmarknaderna. Även 2:17 RF (se ovan) kan tolkas som ett stöd för min demokratiuppfattning.

Slutligen är det viktigt att betona det historiska perspektivet. Fackföreningsrörelsen bidrog delvis till raserandet av ståndssamhället och skapande av ett friare demokratisk samhälle. Det vi nu ser är en modernare korporativ tendens, som riskerar att hota friheten. Medborgarnas behov av monopolorganisationer är idag inte stort. De har fullgjort sin uppgift, kan man säga. Nu utvecklas de – under ledning av S-partiet – till den odemokratiska Proppen Orvar.

Torsten Sandström

Please follow and like us:


Lurendrejeri med ”Den svenska modellen”

Uncategorised Posted on lör, oktober 17, 2020 10:38:30
Fasad i betongens samhälle! Wikimedia commons

Sedan årtionden har S-partiet lyckats förföra den svenska allmänheten och sina politiska motståndare med mantrat ”Den svenska modellen”. Begreppet framstår som något heligt och orubbligt. Såå fint! Men ingen talar om vad det innebär, mer än att det påstås vara något gott. Genom att bara viska orden ges S-partiet en form av tolkningsföreträde. Till och med oppositionen har anammat bönen: den svenska modellen – amen!

Kärnan i böneutroparnas tal finns i Saltsjöbadsavtalet från 1938. Då enades LO och SAF om en kompromiss, som bekräftade arbetsgivarnas bestämmanderätt samtidigt som de anställdas rätt att tillhöra facket måste värnas. Dessutom – och för framtiden viktigare bestämdes en förhandlingsordning mellan parternas branschförbund för träffande av kollektivavtal och handläggning av lokala tvister. Detta förhandlingssystem har medfört arbetsfred och schyssta löner för dem med jobb. På så vis har en förhandlingsmodell vuxit fram som varit bra för parterna. Antagligen också för svenska nationen. Men den saknar inte problem!

Viktigare är att notera hur förhandlingsmodellen därefter under 1970-talet och framåt har byggts ut genom lagstiftning, som LO beställt och S-partiet levererat. Denna lagstiftning har inte arbetsgivarns organisationer önskat, men tvingats leva med. LAS har skapat en påfallande trögrörlighet, i och med att begreppet saklig grund gjorts ytterst snävt i situationer då en anställd missköter sig. Vid arbetsbrist är det däremot fritt fram att säga upp. Problemet är här att arbetsgivaren i grunden tvingats att i första hand säga upp personer med kortast anställning. Att detta hämmar effektiviteten i näringslivet är uppenbart.

Ett annat av företag och myndigheter oönskat lagprojekt – bland de många som LO beställt – rör LO-förbundens rätt att driva förhandlingspolitik på arbetsplatsen på mycket gynnsamma villkor: arbetsgivaren ska betala full lön för den facklige förtroendemannen. Detta slås fast i lagen om fackliga förtroendemän (FML). I klartext får förtroendemannen alltså betalt för att förhandla och agitera för LO/S-partiet på arbetsplatsen. Alltså en rejäl bonus för S-partiet i varje valrörelse.

Alla de lagar som LO beställt har en politisk udd. Dels en honnör åt S-partiets goda vilja och maktambitioner. Men också en strävan att stänga ute andra fackföreningar från arbetslivet. Konkurrerande fack har ytterst få – om ens några – rättigheter inskrivna i lagtexten till LAS, MBL, FML osv. S-rörelsens monopolställning har med andra ord värnats i svensk lag – om än inlindad i de till synes neutrala orden ”central arbetstagaroganisation”. Endast en sådan, dvs LO- förbunden, ges en favoriserad ställning inom arbetslivet. Det är detta LO- monopol som är sanningen bakom täcknamnet svenska modellen.

Om något ska pekas ut som kännetecknande för en svensk modell så är det alltså inte det gamla och numera mossiga avtalet från 1938, utan 1970-talets beställningar av lagstiftning från S-partiet och den svenska staten. Alltså en tvångslagstiftning som få arbetsgivare har önskat. Ingen politiker som bugar och säger amen talar om lagtvång på LO-beställning! Orsaken förstår alla, lagtvång ger en obehagligt smak och framstår som ett demokratiskt trixande för att gynna den egna S-rörelsen. Därför väljer S-partiet – och förvånansvärt också oppositionen – att tala om en Svensk modell.

Få svenska arbetsgivarorganisationer vågar idag rikta kritik mot denna demagogi, som används för att favorisera S-rörelsen. Inom parentes gäller ett liknande system ägare av svenska hyresbostäder. Inte heller de vågar knysta om det hyreslagsprojekt som S och Hyregäströrelsen byggt. Här syns betongens skadeverkningar ännu tydligare. En skriande bostadsbrist och hyror som inte förslår till underhåll av bostäderna. Eländet är till och med så stort och uppenbart att ingen idag vill tala om en svensk modell för bostadsmarknaden.

Spm framgått är tal om en svensk modell försåtligt. Kärnan är ju LO och S-partiets maktställning över centrala samhällsfunktioner. De två organisationernas medlemmar kan kanske glädja sig åt en tvångslagstiftning på arbetsmarknaden, förutsatt att de har jobb. Arbetslösa svenskar och invandrare samt personer från andra fack gör sig däremot inte besvär.

Den svenska modellen är således en vacker etikett på något som rör tvång och beställd lagstiftning för LO- och S-rörelsens egen nytta. Under ståndssamhället (fram till 1860-talet) bestämde hantverkarnas skrån vilka som skulle få jobba och arbetsvillkoren. Idag dikterar LO och dess förbund villkoren för miljontals svenskar, oavsett om de är med i LO-facken eller inte. Därför har Sverige ännu tydliga korporativa drag. Full frihet för arbetsvilliga medborgare är ännu inte genomförd. Svensk demokrati är med andra ord ännu inte färdigväxt. Hindret är den gigantiska betongklump som kallas Den svenska modellen.

Torsten Sandström

Please follow and like us:


Svensk dubbelmoral rörande invandrare

Uncategorised Posted on fre, oktober 16, 2020 11:28:53

SVT-journalisten Christian Catomeris lämnar SVT:s Agenda efter att han kritiserat redaktionen namnval i Agendas alltför starkt regisserade partiledardebatt häromdagen. Partiledarna ombads nämligen diskutera den fiktiva brottslingen ”Hassan”. Att flertalet grova våldsbrottslingarna idag bär invandrarnamn är klart. Därför anser Catomeris antagligen att den fiktiva brottslingen bort kallas ”Nils”, i stil med SvD:s manus för en tid sedan i en artikel om unga invandrares våldsbrott (se bilden ovan).

Samtidigt läser vi om rektor Hamid Zafar från Afghanistan som gjort bort sig genom att under pseudonym ha uttalat sig rasistiskt i fråga om statens Israels medborgare. Detta gör alltså en person som av västertidningen Fokus utsetts till årets svensk 2018! Vidare ställs Zafars medverkan in i SVT:s struntprogram ”På spåret”. M-partiet spolar honom från sin integrationskommitté. Och Mullsjö kommun, som trott sig anställa en stjärna, sitter nu med Svarte Petter på hand. Den korade hjälten och föredömet trampas i smutsen.

Vad säger dessa två exempel om dagsläget i svenskt politik? Enligt min mening blottläggs en typiskt svensk dubbelmoral, som är ytterst allvarlig. Det är fråga om att den politiska korrektheten blivit en överordnad svensk samhällsnorm.

Å en sidan tycks Catomeris – liksom många andra vänsterjournalister – mena att det är förbjudet att använda ett fiktivt invandrarnamn i en diskussion om allvarlig våldsbrottslighet. Till och med höga svenska polischefer medger att invandrarnas klaner dominerar dagens svenska kriminalitet. Men Catomeris ogillar exempel från verkligheten. Heder år Agendas redaktion att – om ett namn öht behövs i diskussion om våld – välja det påhittade Hassan. Det belyser nämligen en dyster svensk verklighet.

Zafars fall visar på en stark strävan i det offentliga Sverige att stryka invandrarnas klanledare medhårs. SR och SVT gör allt för att kvotera in personer med utländska namn. Av antalet anställda på SR är 20% nyanlända, jämfört med c:a 10% totalt i dagens Sverige. Kontrollen av de korade är svag och ibland obefintlig. Och så visar det sig att att Zafar, liksom många andra muslimer i Sverige, uttalar sig hotfullt mot den judiska staten Israel och dess medborgare. Zafar borde aldrig ha uppnått den hyllade position som endast den politiska korrektheten falskeligen har skänkt honom.

Sådan är verkligheten i Absurdistan.

Torsten Sandström

PS! Min första version av denna blogg bygger på ett beklagligt misstag från min sida. Jag trodde nämligen att Catomeris slutat i protest mot Agendas redaktionsledning, som anklagat honom för att välja namnet Hassan. Det var alltså tvärtom. Catomeris slutar i protest mot redaktionens val av ”Hassan”. Jag ber om ursäkt för mitt misstag! Dålig faktakontroll av mig med andra ord!

Please follow and like us:


Mp:s miljöpolitik är helt åt skogen!

Uncategorised Posted on tor, oktober 15, 2020 11:03:18

Så här säger en ledande Mp- politiker (fd VPK-are) Karin Smith enligt Sydsvenskan:

”Skogsplantering på åkermark

blir lite konstigt”, säger Karin

Svensson Smith (MP).

Först vill jag påpeka att jag är en gammal gröna-vågare. Jag har spenderat mycken tid i skogen, med grönsaksodling, biskötsel och jakt. Så min grundinställningen är att naturen bör leva sitt eget liv, utan att för den skull hindra bönder och markägare från att vanlig mån försörja sig på jorden. Bara det sker via minsta möjliga ingrepp och utsläpp av gifter och onyttiga gaser.

Därför blir det viktigt att skydda naturen från en allt större skara av miljötalibaner, som skriker ut sin klimatångest, utan att försöka diskutera vad ett varmare klimat kan bero på – annat än gaser från fossila bränslen. Deras enögdhet gör att de till och med hyllar CO2 från förbrända skogsråvaror.

Som väntat saknar talibanernas politik logik på flera plan. Som Mp-bossens uttalande ovan signalerar så anses tidigare svensk skogsskövling för uppodling OK, medan miljövänlig skogsplantering och återställande av en naturlig äldre miljö blir fel.

Samma problem har talibanerna med invasiva arter. Ännu har jag inte hört att människan är en sådan art, men i det historiska perspektivet bär det svenska folket ett tungt ansvar för sin inflyttning och skogsskövling. För mig är uppodlingen av landet ett faktum som jag godtar. Men då åkrar står oanvända och uppbär bidrag från EU och staten för att hållas öppna blir jag upprörd. Klart att skogsplantering bör ske – något som dessutom är bra i ett CO2-perspektiv. Men talibaner vill inte se skogen, för i vägen står deras religiöst färgade drömmar om ”åter till naturen” av modell år 1800.

Människor, djur och växters förflyttning av egen kraft över nationella gränser är något naturligt. Men talibanerna vill inte ens prata om saken för respektive mot. De bara skriar om arters inflyttning i vårt land och vill satsa miljarder på att stoppa detta. Intryck skapas av att målet är en gigantisk svensk Sörgård modell slutet av 1800-talet.

Bakom detta syns en kolossal teknikfientlighet, som avspeglas i rader av dåligt genomtänkta miljardsatsningar rörande snabbtåg, elcyklar, elbilar, köp av mark för naturparker, hundratals miljoner till räddningsinsatser för vilda djur osv. Pengar strös över talibanernas altare för miljöoffer. För att inte tala om alla rimliga projekt som Mp stoppar till skyhöga kostnader för Sverige: kärnkraft, Premraff, begränsad invandring, skogsplantering osv.

Mp är ett minoritetsparti. Men pga S-partiets maktlystnad får Mp ett bestämmande inflytande över den svenska nationen. Det är i sanning en katastrof. Detta bär S-regimen ett mycket tungt ansvar för.

Torsten Sandström

Please follow and like us:


Kommers i välgörenhet

Uncategorised Posted on ons, oktober 14, 2020 11:06:56

Annonsen ovan betalas av offentliga och enskilda givare. Svenska UNICEF orkar inte ens att beskriva ett rimligt mål för det penningbidrag man fikar efter. På kanelbullens dag åstadkommer man därför detta elände. Lite tjo och tjim med andra ord.

Förklaringen är att givandet för många svenskar förvandlats till en rit. Oavsett målet eller syftet måste det skänkas pengar. Därför behövs inga rimliga argument. Inte ens ”skänk en slant”. Bara enfaldigt och vulgärt prat om nötkräm, som totalt saknar relevans i sammanhanget.

Sådan politisk korrekthet måste bekämpas! Visst är det okej att ge bort pengar. Men det måste står klart varför och till vilket ändamål pengarna ska användas. Och man måste upplysa potentiella givare att de redan storskaligt bidrar till ändamålet ifråga via skattsedeln. Sverige skänker bort drygt 50 miljarder årligen till många mottager jorden runt, av vilka 43 delas ut av SIDA. Till FN skänker svenska staten (eller du och jag) flera miljarder årligen. Bara UNICEF – moderbolaget bakom annonsen – är största mottagare med omkring 650 miljoner.

Få vet hur många administratörer FN:s UNICEF har. Men bara den svenska stödorganisationen har ett kansli med 50 anställda och väl avlönande (tacka för det om man jobbar med godhetsaffärer)! Den svenska organisationen drar in omkr 600 miljoner från enskilda givare årligen. Affärsidén är att skapa dåligt samvete hos svenska folket – som påstås har råd med nötkräm – för att på så vis kunna mjölka det på gåvor. Därför möts vi på stan av blå-vita ungdomar som avlönas för att samla in skänker. Business as usual. Här blir det inget tal om swish-horor, ty mottagarna på kansliet är sååå goda, ideella och politiskt korrekta!

Torsten Sandström

Please follow and like us:


Daily Mail: Sverige är gangsterparadis

Uncategorised Posted on tis, oktober 13, 2020 13:57:52

I utlandet ser man med öppna ögon på vad som händer i vårt land. Här hemma är vänsterpolitiker och stora delar av gammalmedierna blinda. Läs bara.

https://www.dailymail.co.uk/news/article-8818631/Swedish-police-chiefs-plead-resources-migrant-mafia-gangs-terrorise-country.html

Please follow and like us:


Önnevall – en i vänstergänget på SVT

Uncategorised Posted on tis, oktober 13, 2020 10:26:20
Källa: Wikimedia commons
Källa: Wikimedia

Jag har allmänt sett inget emot Fredrik Önnevall på SVT. Han verkar eftertänksam och välmenande. Men ändå framstår han som en symbol för SVT:s stora problem: den försåtliga vänsterrapporteringen. Trots att han blivit dömd för att i tjänsten olagligt ha smugglat in en flyktingkille så har han en framträdande position hos SVT. Eller rättare sagt kanske på grund av just denna politiskt korrekta kriminalitet.

Önnevall är en i vänstergänget på så vis att han utnyttjar en gemensam arbetsmetod. Den är utstuderad och därför svåråtkomlig för Granskningsnämnden, ifall den mot all förmodan ställs inför problemet. Som intervjuare ger han inte själv de politiskt korrekta svaren åt vänsterns håll. Nej, det sker i stället genom de ämnen och framför allt personer som han väljer i sina intervjuer. Alltså ett intervjuobjekt – ett ombud – som exv är tydligt för vidgad invandring, för existensen av en klimatkris och för feminismens syn på mannen som patriark. På så vis fungerar Önnevall som en effektiv murare av ett bastant värn för den svenska åsiktskorridoren. Och ingen på SVT kritiserar förstås honom – ty detta är vänsterjournalisternas knep, något som även gillas skarpt av PK-ismens chefer.

Häromdagen intervjuade han en popmusiker från Weeping willows. Personen ifråga framförde en hel bunt av de vanliga klimatkrisklichéerna. Rena åsiktsterrorn, från en person som inte gjort sig känd som vetenskapare utan som populärmusiker. Inte ett försök till nyansering. Än mindre underbyggnad med naturvetenskapliga argument om solen, molnens och jordens eventuella roll i sammanhanget. Alltså en repris på Greta T:s eviga spikande av enkla teser på Riksdagshusets dörr. På så vis gjorde Önnevall som intervjuare ännu en insats i den politiska korrekthetens tjänst. Om han förstått sin roll som beroende rapportör vet jag inte. Jag tror han helt enkelt uppfattar åsikterna som 100 % sanna. Och att motsatta åsikter är rena galenskapen. Han utför alltså något av en frälsares gärning.

Enligt min mening har han givetvis rätt att plädera för sina åsikter. Men det ska inte ske i ett publikt medium, som enligt lag ska visa politisk oberoende. Att han – och en stor flock av likasinnade kollegor – systematiskt kringgår reglerna med förbud mot politiskt beroende rapportering i statligt tvångsfinansierade medier är egentligen en rättsskandal. Och det blir inget annat genom att det sker dag efter dag – bara en ännu större rättsskandal. Det visar att landets ledande politiker är slapphänta med att se till att rättsordningen upprätthålls i situationer då de själva gynnas.

Torsten Sandström

Please follow and like us:


Att tänka i Bonniers ledband

Uncategorised Posted on mån, oktober 12, 2020 11:52:27
Surprise! Källa DPLA.

Så här skriver Sydsvenskan idag på nätet:

Per T Ohlsson: Absurt att det

kan bli regeringskris mitt

under en pandemi

I USA pågår som bekant presidentval mitt under en pandemi. I Sverige går folk till fabriksjobbet eller skolan mitt under en pandemi.

Och så ser vi statsvetaren Ohlsson förvånas över att V-partiet hotar med misstroendevotum – som de själva inte vill veta av och sannolikt aldrig kommer att verkställa.

Ofta undrar jag över om journalister lever i en annan värld – helt utanför verkligheten. Men så inser jag att de ständigt drivs av sina politiska agendor i vänsterliberal riktning. Givetvis vet Ohlsson att grundlagen inte gör något undantag för pandemier. Men hans rädsla för att L-partiet – Bonniers skyddsling – ska utraderas i ett extra val är så stor att han förlorar sansen. Om något är absurt så är det hans svårighet som publicist att skilja mellan politiska känslor och verkligheten. Han är tyvärr inte ensam.

. –

Please follow and like us:


Politiker som öppnar bakdörrar

Uncategorised Posted on mån, oktober 12, 2020 11:15:07
EXIT ONLY. Utgör inget hinder för höga politiker. Källa DPLA.

Realtid berättar den 7/10 så här om den kommande börsintroduktionen av Offentliga hus AB:

Med profiler som Carl Bildt och Björn Rosengren i styrelsen gör sig Offentliga Hus redo för en börsnotering på Nasdaq First North Premier Growth Market

Noteringen kommer att ske senare under oktober månad och ska ge bolaget ett ekonomiskt tillskott om cirka 1,2 miljarder kronor, dels genom en nyemission och ägarförsäljning på 750 miljoner kronor, dels genom lösen av en revers på 415 miljoner kronor.

Någon kanske tror att Bildt och Rosengren är affärsexperter och att detta är förklaringen till deras styrelseposter. Det verkar inte alls rimligt.

Alla tänkande varelser inser att de ska agera frontfigurer då storföretaget ifråga ska kommersialisera lokaler för det offentliga (eller köpa fastigheter från det offentliga). Då ska de två herrarna – beroende på den offentliga motpartens partitillhörighet – fungera som dörröppnare. Alltså snacka, smörja, visa vägen, lägga till rätta osv. Givetvis mot fet ersättning.

Det är fullt klart att risken är stor att den offentliga motparten ger partivännen Bildt eller Rosengren en förmån som ett konkurrentföretag utan politisk dörröppnare saknar. De två herrarnas säljer med andra ord ut sitt politiska kontaktnät och smörjer motsidans personer. De rubbar med andra ord en fri konkurrens. Att den offentliga motparten på så vis riskerar att göra en sämre affär än vid en mer öppen affärsförhandling är uppenbar.

Därför är det inte förvånande att de privata storföretagen numera ofta enrollerar höga politiker för kontakter med en alltmer privatiserad offentlig sektor. Jag är en stor vän av privatisering. Men däremot en fiende till politikernas mygel på skattebetalarnas bekostnad.

Det är ruggigt att se hur höga politiker agerar – män som ofta tar stora och fina ord i sina munnar. Men i skumrask dunkar man sina politiska kamrater i ryggen då man hjälper det privata till en god affär med stat eller kommun. Samtidigt tjänar de avsuttna politikerna feta pengar på mygelkontakter med partikamrater. Det är just dörröppningen som de två får betalt för. För att de ser till att det privata – och indirekt de själva – gör en god affär.

Dörröppning har blivit metoden för den politiska klassens elit att tjäna grova pengar. Att effektiv lagstiftning mot detta saknas är enkelt att förstå.

Torsten Sandström

Please follow and like us:


Faran med bidragsfloder

Uncategorised Posted on sön, oktober 11, 2020 11:02:10
Källa: DPLA.

Min bild av ett välfärdssamhälle rör sig om en rätt till bistånd när det gått ordentligt över styr för den enskilde. Eller alternativt en kortare tids stöd vid mindre behov. Långsiktigt stöd bör hursomhelst endast utgå till en person som är helt satt ur funktion att försörja sig själv. Den kanske viktigaste kuggen i maskineriet är att undvika att någon i onödan blir bunden till stödet från det offentliga. Det riskerar att funka som en beroendeframkallande drog. Drivkraften måste därför vara att försörjning på egen hand – alltså utan stöd från det allmänan – är det som gäller. Bidragsnivån måste alltså konsekvent ligga avsevärt lägre än vad en person med låg lön drar in. Och kontrollen av mottagarna måste också vara ingående, i syfte att undvika fusk och slöseri med allmänna medel.

Jag tror att många svenskar delar min syn på saken. Men jag är medveten om att åtskilliga däremot anser att stat och kommun via beskattning ska kunna försörja svenskar som av olika skäl inte vill eller avstår från att försörja sig. För många vänsterliberala politiker blir det senare en signal att dra till sig väljare. Att värva röster vid allmänna val genom bidragslöften är ett fenomen världen sett sedan romarrikets tid – och kanske ännu längre tillbaks. För demokratiska stater riskerar denna lösning att bli förödande. Att röster köps via löften om bidrag är på så vis demokratins förbannelse. För svensk del är detta dilemma uppenbart. Det är S- och V-partiernas återkommande trumfkort. Men när skatterna blir alltför höga skär den gemensamma motorn. Och väljare som lärt sig njuta av bidrag lockas lyssna till vackra ord från populister, som inte kan infria dem pga att resurser inte går att uppbringa.

Lika allvarlig är lockelsen för individen att anpassa sig till bidragsfloran och därför söka efter olika vägar att slippa eget arbete. Alla svenskar vet att det handlingsalternativet står nästan vidöppet i dagens Sverige. Med hänsyn till skatt på lön – och möjligheten till svartjobb i egen regi – blir det ibland till och med ett bättre ekonomiskt utfall för den enskilde att välja arbetslöshet eller sjukskrivning som försörjningsväg – trots att personen ifråga faktiskt är arbetsför. Här ser vi ett annat av den demokratiska väldärdsstatens stora dilemman. Att Sverige i hög grad lider under detta ok är också uppenbart för många. Men för politiker och medier med vänsterinriktning är det tabu att tala om saken. Mina ord uppfattas alltså som kränkande.

Orsaken till denna reaktion sammanhänger med vänsterliberalernas människosyn. Dogmen är nämligen att människan är god. Därför måste den demokratiska staten lita på den enskilde och inte misstro hennes vilja att själv försörja sig. Detta är det tredje stora problem som belastar den demokratiska välfärdsstaten. Alltså den vackra, men naiva godhetsdogmen.

Enligt min bestämda mening är människans godhet inte alls någon naturlag, oavsett om religiösa eller human-rights-rörelser påstår detta. Det är lika fel som att påstå att människan är egoistisk. Individerna är sociala varelser, som i varierande utsträckning kan tänka på såväl andra som sig själva. Framför allt är människan anpasslig. Och om förmåner bjuds är det naturligt att försöka ta dem tillvara.

Hursomhelst är det enkelt att motbevisa de båda teser som nyss nämnts om att människans natur är god eller ond. Det är lätt som en plätt i tider då vi möter extrem våldsbrottslighet samtidigt som folk skänker stora slantar till välgörande ändamål. Det gäller med andra ord att frigöra sig från både normen om individens godhet och själviskhet. I stället måste fokus riktas mot hur människor tenderar att agera i verkligheten då förmåner erbjuds. Här finns statistik att hämta om nyttjandet av den svenska nationens många välfärdsanordningar. Och ännu bättre uppgifter borde insamlas om politikerna bara önskade – eller vågade – ta itu med saken.

Enligt min mening är taktisk sparsamhet och ivrig kontroll centrala uppgifter för en god demokratisk välfärdsstat. Sverige befinner sig enligt min mening idag mycket långt från idealet. Och som jag antytt kommer det inte att bli bättre om en kursomläggning uteblir.

Torsten Sandström

Please follow and like us:


Visa civilkurage – kritisera kontraproduktiv politik!

Uncategorised Posted on lör, oktober 10, 2020 15:08:46
Från Stockholms tunnelbana, röda linjen, idag

Jag är allmänt sett kritisk till att offentliga penningmedel används för att påverka medborgarnas åsikter. Enligt demokratins lagar ska medborgarna via valda politiker styra det offentliga, inte tvärtom. Budskapen blir nämligen enkelt politiskt vinklade eller enbart fåniga. Risken att medborgarna ska tvinga betala skatt för propaganda ligger nära till hands. Möjligtvis kan jag tåla saklig information om regler som släppts från statens lagstiftningsmaskineri, exv om villkoren för allmänna val , vad som är straffbart eller regelinnehållet i olika stöd, bidragsformer och skatter/avgifter.

Däremot är jag definitiv emot moraliska påbud som finansieras genom det offentliga. Lagregler är en sak, men moral är en privatsak. Etisk information innebär en direkt öppning för politisk korrekt propaganda. Förekomsten av dyrbara affischkampanjer är därför ett stort demokratisk problem i Sverige.

Affischen ovan finansieras av Lokalrafiken inom Region Stockhol, SL. Jag har inget alls mot civilkurage, det är bara bra om alltfler vågar höja rösten. Men jag är alltså mot offentliga affischer, som du och jag betalar.

Men affischen uppmanar inte till att visa handlingskraft och mod. Jag blir rent ilsken då jag ser hur affischen utformats. Dvs hur mina pengar slängs iväg på kontraproduktiv propaganda/information. Vad sjutton innebär ”kollektivkurage”? Ordet tycks anspela på kollektiv trafik, men kurage är som alla vet något högst individuellt, alltså civilt! Värst är ändå uppmaningen att ”titta bort”. Rent språkligt är innebörden att vända blicken bort från något obehagligt. Alltså att strunta i att ingripa och agera modigt. Möjligtvis är en lustighet avsedd – den som skrev ”titta bort” har fumlat med språket och menat ”se dig omkring”. Och den politiker som sagt OK till kampanjen är förmodligen ordblind eller har inte sett affischen pga tjänsteresa.

Budskapet är alltså rena rappakaljan. Det förstärker min kritiska bild av de svenska landstingens/regionernas inkompetenta ledarskap. Tydligare kan inte den döda hand jag ofta skrivit om manifesteras. Man säger sig vilja något, men efter byråkraternas hantering (annonsering) tonar motsatsen fram.

Torsten Sandström

Please follow and like us:


A propos Svenska akademins många missar

Uncategorised Posted on lör, oktober 10, 2020 10:24:19
Emil Österman är konstnären. Källa: Wikimediacommons.

Alfred Nobel är verkligen en man i tiden. En uppfinnare av sprängmedel passar som alla vet väl in i utlandets bild av dagens Sverige. Vårt fredsdyrkande land ligger komiskt nog i toppen vad gäller bombkrevader i klanernas krig. Trots eviga drömmar om fred på jorden har svenskarna lyckats ställa till det för sig själva. Eller rättare sagt: svenska politiker har misslyckats kapitalt med att få lugn på gator och torg.

Ett nobelpris till en amerikansk poet är däremot ingen pangnyhet i nobelkrutets anda. Få är intresserade – ännu färre förvånade – de allra flesta bryr sig inte. De personer som öht är kulturintresserade är så vana vid att Akademin lyckas finna okända författare runtom i världen. Därför höjer få på ögonbrynen. Akademins meriter är ju inte heller övertygande och inte alls imponerande. Flertalet av världens största författare har Akademin lyckats missa. Förklaringen är som jag ser det konvenansens makt. Den traditionella synen på litterär smak och samhällspolitik har nämligen hindrat Akademins ledamöter från att kunna vaska fram tidens ledande skribenter. Från sin inskränkta miljö i Gamla stan har man främst valt den kultur som tidigare varit gällande.

Därmed inte alls sagt att Akademin konsekvent lyckats välja traditionella storstjärnor på väg uppåt. Här har ledamöterna typiskt nog propsat på att vara den goda litteraturens spåmän eller spåkvinnor. Att välja en bästsäljare är för simpelt för snillen som påstås ha utrustats med dundersmak. Därför gäller det att göra det banala avsevärt mer komplicerat. Efter att ha lyckats leta fram en okänd person som de arton anser lysande (eller hur många de nuförtiden är) så klubbas ett nobelpris. Att personen ifråga förblir okänd för huvuddelen av världens litteraturintresserade gör inget. Tvärtom. Det blir ett bevis på att Akademins ledamöter sannerligen vet bäst i fråga om litteratur.

På så vis blir även årets val av en poet ett tecken på att några skönandar i tundrans Stockholm – en plats som faktiskt för tio tusen år sedan låg under ett tio kilometers istäcke – verkligen utgör världens navelskådande elit. Och genom att välja en poet blir allt något enklare för spådomsexperterna framför sina kristallkulor eller fiskinälvor. För den moderna poesin talar verkligen inte klartext så att orden enkelt kan tydas. Tvärtom är själva avsikten att tala i bilder och metaforer, som alla kan tolka hur sjutton de vill.

Den den som kollar Akademins träffbild med den internationella litteraturvetenskapens omdömen ser något annat. Akademin har haft en sällsynt förmåga allmänt sett att lyckas missa litteraturens stora förnyare. Tänk bara på Ibsen, Tolstoy, Strindberg, Zola, Joyce, Proust och Plath. Som litteraturkännare måste man säga att Akademin verkligen har åstadkommit ett klent resultat. Man kan kanske säga att uppgiften varit omöjlig. Möjligtvis, men jag tror huvudproblemet varit att Akademin inte förmått bortse från rådande litterära konventioner. Det är just i den kulturella nedisningen som Akademin misslyckats. Devisen om snille och smak borde därför formuleras om till ”Snillen som dillar” eller ”Senila smakdomares smak”.

Utan dynamitkungen Nobels många pengar hade inte någon utlänning haft en aning om vad Svenska Akademin sysslar med. Med all rätt. Vem vill lyssna på litterära spådomar från en institution så helt under isen?

Torsten Sandström

Please follow and like us:


SD vill ge 10.000 kronor – till alla medborgare

Uncategorised Posted on fre, oktober 09, 2020 10:08:38

Gårdagens förslag från SD visar att partiet är av banan – i diket tillsammans med Jökens partier.

Ett rimligt nytänk är sänkta skatter, så att medborgarna får mer pengar i handen. Men inte bidrag som ska finansieras med upplåning. Vi ser nu att SD fångats av Jökens bidragshysteri. Koko! Och populismen skriks ut! Enligt vanliga mått mätt blir det ju fråga om vänsterpolitik. Ropen skalla – bidrag till alla! Så går det när en framtida maktposition ställs framför förnuftig sakpolitik.

Torsten Sandström

Please follow and like us:


Gökboets politik är en samhällsfara

Uncategorised Posted on tor, oktober 08, 2020 11:05:04

Svenska folket hukar. Från regeringshögkvarteret kommer en ström av nya pålagor. För att behålla regeringsmakten måste S-partiet fjäska med Mp och C/L. Utan stöd från dessa minoritetsintressen så pajar regeringen. Det är därför vi just nu ser en miljardrullning utan like, som du och jag ska betala på sikt.

Alltså har Jökens små partier möjlighet att få igenom sina minoritetsfrågor, alldeles oavsett hur kontraproduktiva de är. C och L som initialt ville konkurrensutsätta Arbetsförmedlingen (AF) vänder tvärtom och låter S-partiets heliga ko fortsätta att beta miljarder under några år, dvs låta bli att förmedla jobb till arbetslösa. För S är det viktigaste att AF:s anställda blir kvar oavsett om de utför något nyttigt arbete. I stället ges C/L rätt att låna upp pengar för skattesänkningar och minskade arbetsgivareavgifter för unga. En upplåning som antagligen inte kommer att ge de resultat man hoppas på. Men resultat räknas nu inte. Det gäller att låna upp stora pengar när sossarna ger alla frikort för att få behålla makten.

Särskilt utmanande är Mp-talibanernas makt över svensk politik trots att partiet snart inte stöds av väljare tillräckligt för plats i riksdagen. Varje dag godkänner S att minoritetspartiet Mp tillåts bränna av miljarder efter miljarder – enbart för att möta Mp:s hot att lämna regeringen. Först ett hemligt miljarlöfte till Preem, som vips lägger ned sin idé om utvidgning i Lysekil. Sedan hiskeliga eftergifter till Mp om en fortsatt invandring utan grepp om integrationen. Alltså fler arbetslösa, fler bidragsmiljarder och fler våldsbrott. Det är absurt. Svensk politik vilar på kvicksand, där Mp tillåts peka ut färden ner i gyttjan.

En annan absurditet är Mp:s särskilda skatt på vissa plastpåsar. Snabbt möts skatten med alternativa påsar i plast och papper, som många människor använder för att spara pengar (slippa en punktskatt), trots att miljön inte gynnas av de alternativa förpackningar som en dåligt genomtänkt skatt lockar fram. Men i kanslihuset sitter naiva politiker och drar eller rycker i spakarna, utan att ha tänkt igenom problematiken fullt ut. S-partiet håller god min i elakt spel. Makten framför allt är ju valspråket.

Minoritetspartiet, med den lämpliga förkortningen Mp, har tjogtals med liknande korkade miljöprojekt. I ena ända finns förstås något som är någotsånär bra mot utsläpp eller slöseri med kol/olja/naturgas. Men i andra ända finns ett hiskligt slöseri med nationens och skattebetalarnas pengar. S-partiet och Jökboets andra dårpippis tvingas applådera Mp:s storskaliga slöseri med dina och mina pengar. Rena lekstugan råder rörande bidrag till vråldyra elbilar. Eller till solpaneler som bara funkar molnfria dagar och som Jökens partier ändå tror ska kunna ersätta de kärnkraftverk, som funkat problemfritt i vårt land i decennier.

Hasse Alfredsson gisslade Pastor Jansson, som menade att livet var en påse. Alltså något tomt som man måste fylla med något. Det visade sig att Jansson kunde fylla på med vad som helst för att finna lyckan. Det är precist vad vi bevittnar i nutid. I Mp:s regi fylls Jökens påse med dåligt genomtänkta drömmar. Att miljarderna rullar spelar ingen roll. Målet är att hålla S-partiet vid makten och hindra en sund marknadsliberal politik från att regera landet, med stöd av KD. Någon säger kanske att Jökboets medlemmar vill stoppa konservativa krafter. Det är inte detta saken gäller. Det är fråga om fyra års symbolpolitik mot SD under förhoppningen att minoritetspartierna ska vinna fler väljare. Detta är en fientlig handling mot Sverige och folket! Och en för nationen ofantlig dyr och skadlig politik. Effekten blir att nödvändiga reformer går i stå under ytterligare många år, som exv Arbetsförmedlingens nedläggning, en modernisering av LAS, en friare hyressättning för nybyggande, 22 svenska landstings/regioners nedläggning, en kunskapsskola på plats, klanbrottslingar i fängelse samt ett försvar värt namnet. Sverige faller samman …

S-partiets och Jökens politik är som en tom påse med nötter. Dessutom samhällsfarliga nötter.

Torsten Sandström

Please follow and like us:


Elände, elände … och Trump

Uncategorised Posted on ons, oktober 07, 2020 10:23:35

I tidigare bloggar har jag skrivit att det är svårt att se något gott med Donald Trump. Han är förvisso vald i ett demokratiskt USA-val. Men motståndaren var då – liksom under årets kampanj – en skuggfigurer eller föredetting i en valrörelse som styrs av finanslivet. Hursomhelst, Trump är en översittare, rasist, extrem högerpopulist och oförmögen till mer avancerat intellektuellt tänkande. Världens mäktigast stat styrs av en person med drag av en psykopats själsliv.

Dessutom är han en lögnare. Hans budskap om att covid-19 är ofarligt är ju osant. Det är dessutom cyniskt, med tanke på de vårdresurser han själv förfogar över och den breda allmänheten saknar. Idag skriver den lundensiska historieprofessorn Kim Salomon i SvD om Trumps likhet med Hitler och Göring, som det framgår i deras uttalanden om nyttan av rejäla lögner. Ungefär så här säger de i sammandrag: Små lögner saknar värde för det sysslar alla med. Men stora lögner är att föredra för folk i allmänhet tror att ingen människa sysslar med sånt. Och de får effekt. De två herrarnas linje påminner om Trumps budskap de facto om covid-19 – och många andra meddelanden från presidenten. Därmed förstås inte sagt att Trump är nazist, påpekar Salomon helt riktigt.

Förmodligen får Trump stöd av sina mediala rådgivare att utnyttja covid maximalt till egen nytta. Och de tycker sannolikt att det är bäst att dra till med en rejäl lögn, som skakar om folk, som gärna vill tro att en president i USA talar sanning.

Därför kan jag inte låta bli att tänka på Lars Ekborgs strålande sketch om nyhetsuppläsning i SVT nyheter: Elände, elände, elände …. Idag skulle han sannolikt ha avslutat farsen med …Trump. Undermeningen i hans monolog var en kritik av vänsterliberala mediers indoktrinering av publiken. Och den är förstås aktuell än idag.

Torsten Sandström

Please follow and like us:


Rapport från nomenklaturans klassfest

Uncategorised Posted on tis, oktober 06, 2020 18:34:49
En annan nomenklaturas budskap

EU:s finansministrar har i dag enats om att stödja finansminister Magdalena Andersson (S) som EU:s kandidat för en tung post inom Internationella valutafonden, IMF,  berättar regeringen på sin hemsida.

Den politiska klassen dunkar alltså åter varandra i ryggen. Nu får Sveriges finansminster en klapp på axeln från EU. Den union som nyss har beslutat om en rekordupplåning som våra barn och barnbarn ska tvingas avbetala när de blir vuxna. Alltså beslut om upptagande av krediter för att skänka bidrag (gåvor!) till länder som missskött sin egen ekonomi i åratal och därför hamnat i klistret pga covid. Honnören till Andersson bottnar i en förnöjsamhet hos EU över att hon i sin svenska budget hoppat på tåget om upplåning för tämligen ordinära utgifter. Även här ska 100 miljarders-kredit betalas av framtida svenskar. Hon har alltså kvalat in till positionen som klassens bästa företrädare vad gäller spenderande på kredit.

På min blogg följer jag ett antal av nationens större politiska problem. Därför rapporterar jag ånyo om framväxten av en politisk klass som kan jämföras med forna tids stånd. En elit som försöker göra sig evig och därför håller ihop för framtiden. Alltså nutidens nomenklatura.

Please follow and like us:


Skänk en slant och strunta i om den hjälper någon…

Uncategorised Posted on tis, oktober 06, 2020 10:14:47
van Bree: Förnäm familj ger allmosa i en park. Wikimediacommons.

Ett svårt problem för mig är att hålla tyst när SVT och Radiohjälpen drar igång en kampanj man kalla ”Världen barn”. Visst kallas det välgörenhet och en del insamlade slantar når nog fram. Men ingen talar om vad administrationen kostar. Och hela upplägget är så förutsägbart: Du måste skänka 100, 500 eller helst ännu fler kronor till ”Världen barn”. För att få oss villiga att pröjsa så intervjuas både fattig och rik. På en teveskärm i bakgrunden rullar siffror som visar att många är villiga att skänka stora pengar till Världens barn. Därför skänker kanske du också en slant. Tack och lov! Prisa Gud!

Jag tror inte att just jag är särkilt hårdhjärtat eller oöm inför verklighetens stora problem. Många människor lever i fattigdom – även om världsekonomin stegvis förbättras och folk får det bättre, men inte alla. Barn dör. Samtidigt finns det ledare, i de nationer där fasansfulla scener utspelas, som lever i största överflöd. Men det är även värt att påpeka att ledaren för den svenska insamlingsstiftelsen bakom Världens barn – en dam i vacker ljusblå klänning som manar tevetittarna till ännu fler insatser – är en person som antagligen uppbär en månadslön på över 50.000 kronor för att just se till att pengar slussas till Afghanistan eller annan okänd plats, i syfte att lindra nöden där.

Min poäng är inte att vi ska sluta visa medlidsamhet. Det är naturligt att visa medkänsla. Men samtidigt måste vi försöka vara realistiska och agera med förnuft och utan förvillande tårar. Vi måste se vad vi själva kan bidra med, vad vi redan betalar över skattsedeln. SIDA delar ut 43 miljarder 2020 av dina och mina pengar och en stor del av dessa hamnar fel. Det finns stora risker på mottagarsidan, dvs lockelser hos personer som stoppar svenskarnas generösa pengabidrag i fickan.

Du som läser min text kanske tycker att jag är känslokall och ovillig att hjälpa personer i knipa. Om du själv är villig att betala utan att närmare tänka på resultaten är det självfallet okej för min del. Var och en måste få skänka iväg det som han eller hon äger. Men min poäng är att endast väl genomtänkta bidrag är nyttiga på sikt. Och att fattigas självhjälp ofta är mest effektivt. Att korrupta mellanhänder skor sig innebär en allvarlig systemrisk. Och bara inom Sverige lever några tusen personer tämligen gott bara på att administrera något som liknar välfärdens affärsrörelse. På så vis blir ett storskaligt och illa genomtänkt givande faktiskt kontraproduktivt. Problemen som du vill upphäva består och förvärras.

Det jag skriver är inte enkelt att förstå för en svensk som i årtionden uppfostrats med budskapet att det är ädelt att skänka (utan att närmare fråga sig över hur pengar ska användas). Därför blir huvudpoängen i min text att vi alla måste vara kritiska. Det är fel att lockas med i den svenska globalismens budskap om att givandet är stort och skönt. Det är en gammal religiös myt att generositet är något gott. Det är en förfelad tanke om att en gåva alltid är något bra. Idag är detta vänsterns politiska och globala budskap. Det gäller nämligen att motivera svenska folket till ytterligare uppoffringar! Jag är inte cynisk, utan i grunden realistisk. Så tänk dig för och följ inte bara propagandans budskap. För visst rör det sig om propaganda, som du dessutom själv betalar via avgifter till SR/SVT.

Torsten Sandström

Please follow and like us:


Liberalisering av knarket är rena verklighetsflykten

Uncategorised Posted on mån, oktober 05, 2020 15:01:07
Källa: Wikimedia commons

I Expressen skriver några liberala debattörer att marijuana måste legaliseras för att stoppa de kriminella gängen, med andra ord klanvåldet.

En typiskt liberal kvick fix. Tänk bort knarket och så försvinner själva brottsligheten bakom den. Men ack så korttänkt. Vem tror att klanernas killar kommer att gå till söndagsskolan ifall cannabis börjar handlas på Systembolaget (som liberalerna föreslår). Mest troligt är klanerna kommer att satsa på behovet av tyngre droger då det mildare gräset säljs över disk. Dessutom finns en uppsjö andra kriminella alternativ för gängen att exploatera. Redan idag sysslar de med utpressning under etiketten ”beskyddarverksamhet”. Den som inte betalar får sina fönster sönderslagna. En framtida lukrativ marknad förstås.

Liberalernas dilemma är alltså teori utan praktisk förankring och långa blickar på gammal erfarenhet. Också att de stödjer S-regeringen genom Jöken. Alltså medverkar de tydligt indirekt till LO:s förbud mot låglöner för nyanlända. Nu tror jag förstås inte att alla klanmedlemmar vill jobba skift eller ens åtta till fem till mot låg betalning. Men åtskilliga kommer att se en öppning till en jobbresa bort från förorternas ghetton. Alltså vägen mot assimilering, den lösning som gäller i civiliserade nationer. Men i vårt land ses assimilering som ett övergrepp på de nyanländas klankulturer. Därför är Sverige Absurdistan!

Please follow and like us:


Ett sjukt samhälle offrar en ungdomsgeneration

Uncategorised Posted on mån, oktober 05, 2020 10:10:57

Förr kallades skolbarn – oftast pojkar – som avvek från vanliga normer om ordning och uppförande i skolan för slynglar eller satungar. De åthutades, placerades i skamvrån och till och med luggades eller fick örfilar. I de flesta fall bättrade killarna sig. Andra fortsatte med mindre eller större kriminalitet. Jag talar inte om något idealsamhälle. Ibland gällde alltför hårda tag. Men odygdspåsarna fick klara besked om vad som var fel. Och tydliga instruktioner om att det främst var upp till dem själva att rätta in sig i ledet.

Jag skriver detta efter att ha hört hur det går till i en grundskola i en av storstockholms kranskommuner. Nu utrustas killarna ifråga med intyg på att de lider av ADHD eller annan bokstavsdiagnos. Så fort de ställer till med något trassel så säger de högt ”jag har ADH” för att avvärja ett kritiskt samtal. De får tid hos särskilda lärare. Och går före i matkön (åtminstone i den skola jag talar om). Diagnosen ger dem alltså en form av tolkningsföreträde.

Vi har nu alltså möjlighet att jämföra hur avvikande ordningsstörare behandlades igår och idag. Den unga person som förr kritiserades för sin oförmåga till anpassning får idag en diagnosstämpel, som låter dem åka i en gräddfil i skolan. I slutändan kanske resultaten blir ungefär desamma för vildbattingen ifråga från igår och idag. Några bättrar sig. Men alltfler än förr blir antagligen idag kvar i utanförskap.

Varför har det blivit så här? Om ansvariga kort ska pekas ut så är det landets politiker, pedagoger och läkare med inriktning mot psykiatri. Alltså politiker som tycker allt kravställande är något auktoritärt. Och pedagoger som på synnerligen lösa vetenskapliga grunder menar att ordning, betyg och krav på kunskaper inte är något att eftersträva. I stället beskrivs frihet, självstudier och ständig förståelse som pedagogikens mirakelkur. Och så slutligen läkarna, som genom kvasivetenskapligr hitte-på-diagnoser lägger pannorna i djupa veck och skriver ut läkarintyg som vilar på lösan sand.

Jag har i många blockar kritiserat bristen på krav i kombination med en diffus vetenskaplig idébildning. Jag menar att vi här ser en viktig förklaring till dagens svenska skolkris. Och i förlängningen kanske också till en eskalerande ungdomskriminalitet – även om det här tillkommer en viktig ingrediens: brist på integration av invandrarnas familjer.

Orsaken till min kritik bottnar inte någon vurm för ”lag och ordning” eller en naiv tro att skolan förr var idealisk för fostran av unga och inlärning av kunskaper. Allt var naturligtvis inte bättre förr. Så mitt intresse bottnar inte i någon dogmatisk konservatism. Tvärtom tror jag att min kritik bygger på något allmängiltigt och alltså tämligen tidlöst: en öppen diskussion om hur skolproblem under historien ibland har lösts på ett förnuftigt vis och med höga krav på vetenskaplig evidens. Innan reformer genomförts har lösningarna granskas kritisk, så att det bästa från förr blir kvar och endast det absolut mest trovärdiga förnyelsekraven sätts på plats.

Jag menar att merparten av landets politiker, pedagoger och själsläkare har agerat naivt och oförnuftigt. Allt talar för att de visat god vilja. Men ändå har de konsekvent valt lösningar som är oförnuftiga. Jag tror att många av dem agerat på grund av politisk ovilja mot gammal beprövad erfarenhet. Det nya och inställsamma har drivit på. Framför allt har deras naivitet och humana godtrogenhet lett till en rädsla för krav av nästan alla slag, såsom ordning, tillrättavisningar och betyg. De har besjälats av en naiv vänsterinriktad tro på att avvikarnas beteenden – genom en uppsjö av själsliga diagnosetiketter och allmänt tillmötesgående (dvs kravlöshet) – ska omvandlas till skötsamma unga män. Det är kanske rörande, men faktiskt mycket allvarligt feltänkt. Vi ser nämligen redan hur alltför många människor slutar att anstränga sig för sin egen försörjning. Krav riktas på bidrag från samhället. Sammantaget pekar detta på ett stort svensk dilemma.

Enligt min mening är det som sker i dagens Sverige ett gigantiskt socialt experiment, där riskerna och skadeverkningarna klart överstiger eventuella positiva resultat. Det rör sig om ett farligt hasardspel där riskerna är stora att flera generationer av bångstyriga unga människor – framför allt pojkar – kommer att bli förlorarna. Därför tror jag att historiens dom kommer att bli hård över Sverige. Domen kommer inte att hjälpa de drabbade. Och tyvärr kommer inte heller ansvar att utkrävas av de ansvariga.

Torsten Sandström

Please follow and like us:


Varning för journalister i åsiktsfronten!

Uncategorised Posted on sön, oktober 04, 2020 15:00:26

Björn Wiman: Därför

är domarens död en

katastrof

Rubriken är förstås från DN och skriven av översteprästen för krisfrågor, Björn Wiman, även propagandist för mycket annat. Nu rör det sig om en allvarligt sjuk HD-domares förväntade dödsfall i USA, alltså Ruth Bader Ginsburg.

Björn Krisman använder ord som påminner om jordens undergång, en katastrof. Bara detta borde vara nog för att uteslutas ur journalisternas yrkesetiska sammanslutning, som kräver sakliga proportioner i nyhetsförmedlingen.

Wiman bryter mot dessa moraliska normer. En dödssjuk domares död kan knappast ses som en plötslig förödelse – ett sammanbrott. I Supreme Court´s mångårig historia har domare avlidit med jämna mellanrum och alltid ersatts efter en tid.

Men det är nog inte själva dödsfallet som får Wiman att trycka på nödsignalen, som han alltid tycks ha bredvid sig på skrivbordet. Orsaken till hans alarmism är vänsterpolitisk. Trump förväntas nominera en konservativ kvinnlig jurist som ersättare för Ginsburg, något som även skett i dagarna. Wiman har svårt att acceptera normala spelregler i demokratins USA. Liberala och konservativa domarkrafter växlar nämligen i politikens historiska cykler. Men samhället består ändå i grunden, utan att det finns anledning till att yla om katastrofer som väcker känslor om jordens undergång. Den amerikanska konstitution, som Supreme Court ska tolka, är så lös i kanten att domstolens svar kan gå åt såväl vänster som höger, utan att för den skull anses vara orättfärdiga. Det är denna juridiska oklarhet som är orsaken till HD:s roll i amerikansk rätt.

Wimans agerande överskrider gränsen för en sansad, saklig och politiskt oberoende journalistik – ett gammalt västerländsk ideal. Den nya tidens åsiktsmånglande och sensationsladdade rapportering projiceras tydligt i Wimans skräckbudskap. Jag påstår därför att han är en alarmistisk pajas. I DN:s kulturdel driver han ett hänsynslöst politiserande. Alltid svart-vita skrikande rubriker och ställningstaganden för vänsterliberalismens politiskt korrekta budskap. Sällan några nyanserade för respektive mot argument. Utan pang på Wimans krisscenario.

Vanligtvis hetsar han upp sig själv och läsekretsen med texter om klimatkrisen. Jag har ännu inte sett honom försöka att i naturvetenskapliga termer belägga att utsläpp av CO2 är orsaken till jordatmosfärens uppvärmning. I så fall måste han samtidigt diskutera möjligheten av att solen – sedan den ”lilla istidens” slut i tidsskedet kring slutet av 1800-talet – bidragit med ökande strålning och alltså uppvärmning.

Problematiken är givetvis komplex. Jag kan självfallet inte ge något svar. Allmänt sett är det förstås bra om mindre olja och gas förbränns – resurserna är dessutom ändliga. Men även biodrivmedel bidrar till CO2 vid förbränning. Då det inte alls råder vetenskaplig konsensus om CO2 som boven i dramat – något som FN och dess klimatpanel helt fräckt påstår – förbehåller jag mig rätten att vara skeptisk. Även en alarmist som Wiman måste emellanåt ta upp motsidans argument. Annars framstår han som lika enögd som i kristexten om Ruth Bader Ginsburgs död tyder på.

Torsten Sandström

Please follow and like us:


Politikernas mörkläggning av Estonias last en rättsskandal

Uncategorised Posted on lör, oktober 03, 2020 15:21:56

Tallin, Estonias minnesmärke, Wikimediacommons

Som alla vet förliste m/s Estonia 1994. Först tio år därefter avslöjade Uppdrag granskning (UG) att rederiet i all hemlighet tillåtit transporter från Tallin till Stockholm av kvarlämnat ryskt krigsmaterial efter Sovjetunionens fall. Svenska politiker har bestämt förnekat tidigare kännedom om detta. Men nu finns det uppgifter om att nekandet kan vara osant och att den statliga utredning, som genomförts efter UG:s granskning av hovrättspresidenten Johan Hirschfeldt, kan vara tillrättalagd. Dessutom har utredaren märkligt nog förstört allt sitt bakgrundmaterial.

Detta avslöjar Peter Axelsson i Kvartal från 2019, en text som tyvärr hamnat i glömska på grund av att vårt minne av förlisningen falnat under 25 års tid.

Det är inte så att jag påstår att de två lastbilar med hemligt materiel, som varit ombord på Estonia olycksnatten, orsakat förlisningen. Knappast heller kan de förklara det hål som nu upptäckts i vraket. Men framför allt avslöjar de nya uppgifterna politikernas mörkläggning samt att det svenska folket kan ha vilseletts – i tio års tid – om den svenska regeringens vetskap om lasten i vraket i tiden vid katastrofen. Först talade nämligen regeringen om bärgning, men senare om betongingjutning och gravfrid. Rysslands intresse rörande krigsmaterielen i havets djup kan vara en rimlig förklaring till svenska regeringars desinformation mot såväl de dödas anhöriga som det svenska folket. Just nu står två svenska journalister åtalade för att ha deltagit i kartläggningen av det nyss avslöjade hålet i vraket.

Politikernas agerande påminner om hanteringen av de rättsskandaler som Vilhelm Moberg engagerade sig i under 1950-talet. Då samverkade höga svenska politiker och jurister för att lägga locket på rättsliga oegentligheter, som riskerat att skada den dåvarande S-regeringen. I den tioåriga mörkläggningen av Estonias last har hela det svenska politiska etablissemanget deltagit. Så läs gärna Peter Axelsson intressanta text i Kvartal, nedan!

Torsten Sandström

https://kvartal.se/artiklar/den-militara-smugglingen-pa-estonia-nar-visste-regeringen/

Please follow and like us:


Mona Sahlins eländiga klassresa

Uncategorised Posted on fre, oktober 02, 2020 11:02:48
Bild: Wikicommons

Som bekant har Mona Sahlin nyligen låtit publicera en skrift som tillverkats av en spökskrivare. Bara det faktum att en före detta partiledare för S-partiet inte själv kan hålla i pennan är ett dystert tidens tecken , särskilt som S-partiet skrytsamt talar om nationen som ett utbildningningsamhälle.

De stora mediernas anmälningar av boken är tämligen svala. Mest rör det sig typiskt nog om – vi lever ju under 2000-talets själskriser – försök till att kartlägga Sahlins psyke. Tydligt är att hon själv gärna bjuder in till sådana spekulationer. Men en närmast omöjlig uppgift. Och inte heller särskilt intressant är psykologiska gissningar om varför just hon gjorde si eller så. Förklaringen till personen Sahlin ligger nämligen, som jag ser det, inte främst på ett psykologiskt plan. Det är en sociologisk fråga.

Den läsare som undrar vad jag nu yrar om bör försöka spana efter sociala krafter bakom Sahlins politiska liv och leverne. Närmast kommer en anmälare i DN, Erik Helmersson, som efter i och för sig korrekta tuppräkningar av Sahlins tjogtals små och stora felsteg skriver att S-partiet framstod som ”en institution som fostrade människor att med maktens rätt tycka sig stå över såväl lag som moral. Kanske – förhoppningsvis – blev Mona Sahlin den sista i raden.”

Det är bra skrivet. Men förhoppningen om att hon blir den sista i raden är urbota naiv. Kom ihåg att Helmersson kommer från ett politiskt korrekt DN. Det innebär att han missar ett viktigt sociologiskt fenomen i sin analys av Sahlins liv i bokform. Det är en central pusselbit – förvisso ett tabu – som jag bloggat om åtskilliga gånger, nämligen att Sahlin är en ledande person inom den politiska klass som odlats i Sverige under mer än femtio års tid. Klassen har sin bas inom S-partiets rörelse, men syns också tydligt inom exv den före detta Alliansens partier. Innebörden är att politiker skolas från ungdomen, via politiska ungdomsorganisationer och uppåt inom partierna till allt högre positioner i det politiska livet. Om du talar vitt och brett samt är lojal mot partiet kan det gå bra. Du blir med andra ord yrkespolitiker. Och med detta följer ett liv inom nationens elit, vilket syns i karriär, löner, arvoden, reträttsposter, pensioner mm. Man kan säga att medlemmarna utgör en politisk adel, med de sköna villkor som förr tillkom grevar och baroner.

En medlem av den politiska klassen lär sig med andra ord att ta sin position för given. Han eller hon blir förblindad av sin överordnade sociala roll. Lagar och regler gäller inte fullt ut för politikens furstar. De allra flesta ledande politiker lyckas ändå navigera så att skandaler undviks, med resultat att de slutar på en hög och föga krävande position (sinekur) inom- eller utomlands. En riktigt golden handshake med andra ord!

Men en minoritet inom klassen lyckas inte med det. Där kan vi placera Mona Sahlin, utan att behöva räkna upp hennes alla fadäser och även de brott som kantat hennes liv inom Sveriges politiska klass. Hon är alltså inte typisk som klassmedlem, men ändå ett bra exempel på en politisk person, som föds in i ett parti och lever inom politiken större delen av sitt liv på synnerligen förmånliga villkor, utan att uträtta något som kommer att berömmas i nationens historieböcker.

Hon är förstås inte ensam. Men många manliga klassmedlemmar (och flertalet kvinnor) har klättrat på ett smartare vis, trots en och annan skandal. De kan idag sola sig i glansen från det politiska livets riddarhus. Sahlin får göra det bästa av situationen. Alltså slicka såren, urskulda sina många snedsteg och via spökskrivare försöka casha in bokroyaltyer som fickpengar.

Torsten Sandström

Please follow and like us:


S-syndrom-20 är farligare än covid-19!

Uncategorised Posted on tor, oktober 01, 2020 11:55:53

Förhandlingarna om LAS sprack som väntat. Enligt Jöken ska då en förberedd ny lagstiftning sätta på plats. Men det kommer nog inte att ske. S-partiet kan välja att hota med en regeringskris. Och ingen av gökungarna vågar ta ett nyval med de katastrofala opinionssiffror som nu gäller. Alltså kommer S att ta hemspelet genom att ge de förhandlande parterna längre tid. Alltså dagar, veckor, månader, halvår, år utan den ståtliga och nödvändiga strukturreform som en modern LAS innebär. Och vips är det 2022 och nyval!

Nu händer således samma sak som med den svenska Arbetsförmedling, som i åratal bara lyckats fixa ett par jobb per anställd och därför skulle läggas ned. I Jöken utlovades avveckling och privata lösningar i stil med vad som sker utomlands. Men S-partiet har lyckats att även skjuta upp denna viktiga strukturreform på framtiden.

Vi lär oss att S-partiet har lurat C och L in i gökboet. S motto var: makten till varje pris. För att slippa nyval var de C och L inte svåra att locka, särskilt om S tilläts russia med nyupplånade miljarder att strö ut (pengar som folket själv senare måste betala via skattsedeln). Den viktigaste lärdomen rör dock S-partiets hänsynslösa maktlystnad. Landet har ett tiotal riktigt stora strukturbekymmer. Frågor som legat i träda i många år (även under Alliansen!). En fråga rör LAS en annan Arbetsförmedlingen. Därtill kommer bostäder, skola, sjukvård, kriminalitet, rättsväsende, försvar mm.

För S är regeringsmakten A och O. Resultaten – sakpolitiken – blir enbart bifrågor. Så agerar enbart en politisk klass, som i minoritetsställning, med näbbar och klor, söker klamra sig fast vid statens ledning och feta jobb. Landet måste enligt partiets ideologer styras av S-rörelsens kollektiva och numera döda hand. Att den är är död syns verkligen idag tydligt, då de grundlurade gökungarna C och L tvingas åse att ännu en nödvändig reformering skjuts på framtiden…

Min slutsats är att Sverige lider av en mycket allvarligare pandemi än covid -19. Nämligen S-syndrom – 20 .

Torsten Sandström

Please follow and like us:


Sverige krisar som rättssamhälle

Uncategorised Posted on tor, oktober 01, 2020 10:35:00

Följande rubrik med undertext i Dagens industri 29/9 väcker mitt intresse:

Erik Selin åtalas för folkbokföringsbrott

Fastighetsmiljardären Erik Selin bor inte på kontoret. Ändå har han varit folkbokförd där, varför en åklagare nu åtalat honom för folkbokföringsbrott.

Enligt Erik Selin har han bara försökt skydda sig och sin familj.

”Det har bara varit för att skydda mig och barnen – jag har inte vunnit något på det här, det har tvärtom bara varit krångligt.”

Det är inte så att jag vill försvara den som avviker från svensk lagstiftning om folkbokföring. Dråpligt nog trodde jag först – av misstag – att det var fråga om ”bokföringsbrott” (med tanke på en höjdare från näringslivet).

Men orsaken till att jag reagerade rör en fråga jag bloggat om tidigare. Det finns nämligen många, många tusen invandrare – kanske hundratusen – som fuskar med sin plikt att som boende i landet uppge korrekt adress till folkbokföringen. Många fuskar med dubbel bosättning. Exv genom att vara bokförda i vårt land, medan de i själva verket bor något annan stans, såsom Irak, Iran, Turkiet osv. Problemet är hursomhelst att trixande med boende öppnar för bedrägeri med olika offentliga penningbidrag. Förmodligen rör det sig om fusk i mångmiljardklassen årligen. Men här ligger svenska åklagare lågt!

Det intressanta är alltså att en svensk åklagare väcker åtal mot Erik Selin. Det verkar inte som han undandragit sig skatt genom att skriva sig på kontoret, utan uppger trovärdig förklaring att slippa kriminella besök i familjens bostad. Det som irriterar mig är att åklagare ser mellan fingrarna på fusk i många tusen fall av fifflande invandrare. Däremot hoppar åklagaren på en miljardär som antagligen gjort rätt för sig i övrigt.

I ett rättssamhälle gäller principer om likhet inför lagen. Så om Erik Selin nu åtalas så måste många, många utlänningars brott mot lagen om folkbokföring snarast följa. Här finns ett gigantisk och mycket mer samhällsnyttigt jobb för åklagaren att ta itu med än att plåga en orolig företagsledare!

Nu tror jag inte detta kommer att hända. Och i så fall ser vi klart ytterligare en anledning till att Sverige inte är ett rättssamhälle. Jag har tidigare bloggat om andra exempel (sök på bloggen under ordet ”rättssamhälle”).

Torsten Sandström

Please follow and like us:


Uppvisning i svensk korporativism!

Uncategorised Posted on ons, september 30, 2020 17:08:56

Alla har hört att Preem har återkallat sin ansökan om att bygga ut sitt raffinaderi i Lysekil. Man undrar varför just nu – efter så många år av tvistande?

Preem säger att det rör sig om kommersiella skäl. Det är möjligt att efterfrågan på oljeprodukter är en förklaring. Men det finns sannolikt även andra skäl med i bilden.

Några e-postbrev från Lövins Miljödepartement visar nämligen att statssekreteraren i närtid haft flera kontakter med företagets ledning. Det talas om företagsstöd i miljardklassen för grönare bränslen. Vad som utlovats vet vi förstås inte. Men att Preem de facto fått ett bra bud pekar allt på.

Detta är verkligen en uppvisning i korporativ samhällsstyrning, helt utanför grundlagens regelsystem. Ett statsdepartement nära nog förhandlar med ett företag, som nyss fått klartecken från domstol till utbyggnad. För att regeringen i sista hand ska slippa ett besvärligt tillståndsärende på sitt bord har Mp genom Lövins departement kontakter direkt med med Preem. En regeringskris hotar nämligen om tillstånd beviljas av regeringen. Och för att hålla samman Lövfens kvotering – förlåt regering – utlovas Preem de facto pengar från staten. Enligt skolboken ska ärendet prövas på handlingarna. Men regeringen Löfven förhandlar med vinnande Preem för att få företaget att avstå. Mot bra penningvillkor av allt att döma.

Du och jag ska alltså betala skattemiljarder för att Löfven ska kunna sitta kvar och missköta landets ledning. Svensk miljöpolitik är rena miljardrullningen. Utan minsta nytto- eller effektivitetskalkyl offras miljard efter miljard på klimatets heliga altare. Allt som Mp stämplar Ok anses bra miljö. Och det som Mp vägrar stämpel är en klimatkris.

Det feministiska Sverige gör alltså upp med Preem, som i två företagsled ägs av ett bolag på Cypern. Preem leds av den mycket rike Mohammed (Hussein) Al-Amoudi från Saudiarabien. Den svenska regeringens hantering av ärendet passar väl in beduinernas politiska mönster.

Torsten Sandström

Please follow and like us:


Kejsarens pennfäktare har sig själva att skylla

Uncategorised Posted on ons, september 30, 2020 10:00:44

Så här skriver DN:s chefredaktör Peter Wolodarski den 27/9:

Det pågår ett krig mot journalistiken, ivrigt påhejat av världens mäktigaste person. Attackerna resulterar i rädsla och självcensur, även i Sverige.

Trump är inte alls min favorit. Men som ivrig kritiker av svenska gammelmedier känner jag mig givetvis ändå något träffad av Wolodarskis ord. Jag menar att svenska gammelmedier missbrukar sin position som föregiven tredje statsmakt. Utan tvekan är det så att vänsterns journalister har ett kraftig grepp över medierna och att de använder positionen för att driva åsiktspolitik, om än ofta inlindad eller förstucken. De formar på så vis en åsiktskorridor, som underförstått framför gällande åsikter, från vilka det är tabu att avvika.

Jag tror inte journalistkåren agerar på detta vis enligt en diabolisk plan. Nej, de uppträder som vänsterns ideologer gjort sedan ett par hundra år tillbaka i tiden: via egen övertygelse ser de sina privata värderingar som givna eller självklara. Den som tycker något annat måste talas till rätta, menar de. Av detta följer begreppet åsiktskorridor eller slagordet politiskt korrekta värderingar. Flertalet journalister inser alltså inte själva att de driver en politisk linje mot vilken invändningar måste kunna resas i ett demokratiskt samhälle. Till bilden hör att en en stor del av Sveriges befolkning – förmodligen en bred majoritet – hyser andra åsikter är journalisternas heliga prästerskap gör. Denna motsättning mellan svenska folket och journalisterna är lika uppenbar som att kritiken mot Donald Trump är befogad.

Wolodarski blir på så vis en i mängden av landets vanliga journalister. En man som satts på en alltför hög medial tron och, som kejsaren i Andersens saga, inte förstår hur landet ligger, dvs vad folk i landet verkligen tycker, tänker och ser.

Från tronen syns givetvis bilden av att ett krig pågår mot furstens många skribenter. I själva verket är kritiken av medierna saklig och även berättigad, med tanke på mediernas tänka position som en tredje statsmakt. Jag menar alltså att Wolodarskis gäng har sig själv att skylla. Det är deras mångåriga och samfällda åsiktsmångling i tidningar, radio och teve som är orsaken till att de nagelfars av många kritiker på sociala medier. Deras eget vägval har gjort dem till måltavlor för högst berättigad kritik. Tuffa invändningar är OK. Däremot inte brutala hot förstås.

Tyvärr talar mycket för att Bonnierprinsens klagan kommer att tillta i styrka. Och att närstående politiska intressenter och makter kommer att ingripa till stöd för journalistkåren. I pipelinen ligger särskilt stöd till livvakter för journalister och regler om att högre straff kan utdömas i situationer då en brottslig gärning rör en journalist. Jag försvarar inte alls brott mot journalister. Men jag är definitivt emot att åsiktskorridorens väktare ska ges särskilt straffrättsligt skydd. De har nämligen inte förtjänat detta. De agerar nämligen inte om sakliga kritiker av den politiska eliten, som tänkt var. De uppträder tvärtom som elitens försvarare.

Toirsten Sandström

Please follow and like us:


En blixtbild av mediernas verklighetsuppfattning

Uncategorised Posted on tis, september 29, 2020 14:53:26
Löfven har anledning att vara nöjd med medierna. Han har snappat upp ett rått politiskt budskap från forna tiders furstar. Källa: Newsvoice.

DN frågar idag sina mediala kollegor följande:

”Har ni problem med rasism på

redaktionen?”

Den rätta frågan borde vara:

Har ni problem med vänsterism

på redaktionen?

Sveriges främsta mediala problem är inte rasim mot journalister. Det är i stället journalisternas vänsteråsikter mot publiken.

Torsten Sandström, trött bloggare

Please follow and like us:


Den politiska konsten att trixa med ord

Uncategorised Posted on tis, september 29, 2020 11:48:43

I Sydsvenskan nätupplaga fanns häromdagen följande rubriker:

HEDERNS VAKANDE ÖGON

”Flickan får en annan regelbok än killarna”

Som yrvaken läsare undrar jag vad det är som händer. Är det ett allmänt problem som tidningen lyfter eller rör det sig bara om en grupp, kanske en minoritet? Den främsta orsaken till att mediereportage idag är så svåra att tolka är att orden formats efter den politiska korrekthetens mönster. Klarspråk används alltså inte, det är dödskallemärkt. Det anses förtryckande, lustig nog efter vad jag nu tänker berätta.

Ett försök till närmare undersökning av de egendomliga rubrikerna i Sydsvenskan visar följande. Det handlar om mäns kontroll och våld mot invandrartjejer i skolan. Men det sägs inte klart ut att det rört sig om nyanlända kvinnor och män. Inte heller att det rör sig om klankulturer och deras privata justis. Uttrycket ”hederns vakande ögon” borde egentligen passa på oss alla – svenskar och nyinflyttade – som vill att det ska vara lugn och ro i skolan.

Men ”heder” är ett kodord. Det luktar så gott, heder är ju något fint. Men kodordet brukas för att tona ned – urvattna – olika klankulturers grova övergrepp mot tjejer som vill bryta sig loss och anpassa sig till den svenska majoritetskulturen. Termen ”heder” avser att utstråla förståelse för klankulturernas egna traditioner, som delvis klandras inom åsiktskorridoren, men som det svenska samhället påstås ha ett ansvar för att förstå mekanismerna bakom. Signalen är alltså såväl negativ som positiv, något som jag tror är avsiktligt. Annars skulle ordet ”klanförtryck” användas, ett begrepp som direkt ger en laddning av något gammalt, främmande och grovt fel. Förvanskningen sammanhänger med en gigantisk respekt för invandrarnas kulturer – faktiskt även livsfarliga aspekter eller förtryckande sådana. Tänk bara på hijab och burka.

Unga svenska journalister har ganska länge skolats i pk-ismens språkbruk. Det rör sig om en i grunden politisk träning, som lär den unge hur hon/han bör skriva respektive inte bör uttrycka sig. Efter månader av skolning sitter beteendet i ryggmärgen. Följden blir att många allvarliga problem lindas in i lungnande ord, liksom bindor av bomull. Framställningen fjärmas med andra ord medvetet från verkligheten. Själva tanken är att vissa ord och uttryck anses politiskt förbjudna.

Som exempel följer här en mycket kort ordlista:

Hederskultultur=invandrarklaners förtryck/privatjustis

Rasifierad=person som påstår sig rasdiskriminerad

Ras=dödskallemärkt ord i svenska munnar

Modersmål=invandrares tungomål

Gängbrottslighet=invandrares klanbrottslighet

MC-gäng=motoriserade klanbildningar

Normkritik=kritisk granskning av manliga strukturer

Binär=heterosexuell läggning

Kön= en socialt självvald sexuell position

Struktur=osynlig social relation som påstås vara kraftfull

Uppvärmningen=ökad medeltemp i atmosfären med av vetenskapen ännu obevisad förklaring

Torsten Sandström

Please follow and like us:


Kriminaldebattens tabu vacklar

Uncategorised Posted on mån, september 28, 2020 11:10:03

Ekobrottsmyndighetens åklagare Björn Rosenlöv skriver i Dagens Juridik om att klanerna inte bara hanterar droger utan också driver storskaligt fusk med assistansersättning. Hans bedömning ät att fusket omfattar minst 50% av all utbetald ersättning, dvs omkring 14 miljarder per år. Det har åklagare och polis känt till länge, säger han. Enbart en bråkdel av fallen ureds.

Bara under ett par veckor i september har den svenska kriminaldebatten öppnats upp. Sprickan i tystnadens mur har rämnat. Plötsligt sägs sanningar som tidigare varit tabu. Initierade om brottsligheten har sedan länge haft information från insidan, men det offentliga Sverige från topp till botten har haft munkavle. Sådant hände förr bara när diktaturer föll.

Tidigare har bloggare och andra samhällskritiker fått skit för att de spridit rasistiska fördomar om svensk brottslighet. Vi väntar – förmodligen förgäves – på ursäkter från landets politiska eliter. Och inte minst från deras vapendragare inom medierna. Vi fungerar som den tredje statsmakten. Det gör inte de.

https://www.dagensjuridik.se/nyheter/ebm-aklagare-klanernas-ekobrott-hotar-fundamentet-for-var-valfard/?

Please follow and like us:


Kvotering till döds

Uncategorised Posted on mån, september 28, 2020 10:30:56
SL rullar lika bra oavsett kön, etnicitet och politik. Borde inte medierna ta efter?

Sveriges Radios ledning ställs nu till svars för att SR inte har tillräckligt många olika nationaliteter i sina anställdas led. Det är den anställde Palmira Koukkari Mbenga som leder upproret. Radiochefen svarar att omkring 25%, alltså en fjärdedel, av personalen har utländsk bakgrund. Till saken hör att antalet utrikes födda i landet är 20% av totalbefolningen!

I flera bloggar har jag lyft fram oviljan att stå upp för att det offentliga Sverige måste bygga på kompetens och inte på kvotering. Personer med bäst utbildning och mest erfarenhet ska ges jobb inom stat och kommun. Urvalet ska inte baseras på de som är mest politiskt korrekta. När det gäller SR har därför Koukkari Mbenga inte minsta anledning att klaga. Hon tillhör redan en överrepresenterad grupp. Hennes krav på en bredare representation av olika spridd invandrargrupper – från Somalia, Afganistan och jag vet inte var – är absurt. För mig spelar det ingen roll om jag lyssnar till en smålänning eller till en palestinier – det är substansen, dvs kompetensen och sakligheten jag efterfrågar.

Den fråga som en förvriden svensk diskussion i grunden gäller är alltså kravet på kvotering. I stort sett varenda minoritetsgrupp ska representeras här och där. Enfrågemännsikor kvoteras i alltså in, Sveriges ska på så vis styras eller representeras av de mest jämlika i alla olika avseenden. När det exv gäller regissörer eller journalister bråkas det inte om vem som är bäst utan om vem som är mest jämlik. Därför arrangeras festivaler för kvinnliga regissörer, dirigenter, kompositörer, kockar, konstnärer och nästan alla andra kategorier. De får inte uppmärksamhet för att de är bäst – utan på grund av sin identitet. Jag vet faktiskt inte om jag ska skratta – för det är hög komik – eller gråta över föraktet för konkurrens och kompetens. I bräschen går feminismen som närmast blivit en svensk statsrättsliga dogm. De påminner om den franska revolutionens gormande fiskarkärringar och stickerskor. Längst bak traskar andra som har svårt att komma fram, varför de sluter sig samman och bildar en egen minoritetsgrupp med kravet: kvotering!

Upproret inom SR har ännu en viktig vinkling. Invandrare vill öka kvoten anställda och feminister vill flytta fram sina positioner. Ljudnivån i debatten är hög. Chefer visar förståelse. Tyvärr sker allt i politisk korrekt ordning. Minoritetsgrupperna brukar därför dra längsta strået.

Men ingen chef eller anställd hos SR talar om kvotering av politiska åsikter. Förklaringen är enkel för de ledande. En kvotering behövs inte, urvalet blir ändå sådant på grund av mängden svenska vänsterjouranlister på jakt efter jobb. Omkring 80 % av yrkeskåren är vänsterögd, visar vetenskapliga studier sedan länge. Dessutom påstås med emfas att alla journalister agerar politiskt oberoende. Ha, ha, ha! Politiker och medier uppfattar inte vänstervridning som ett samhällsproblem helt enkelt. Man vill ha det så.

När jag öppnar en tidning eller hör en rapport från SR/SVT blir det därför ibland svårt att avgöra om den mot förmoda rör en faktisk nyhet eller enbart en vanlig signal från någon kvotgrupp. Min slutsats är att Sveriges mediala värld – allmänt sett – är ett stort träsk. I en del av sumpen skriks efter kvotering, kvotering! Och in rekryteras journalister med rätt kön, rätt etnicitet, rätt åsikt osv. Från kvicksanden hörs rop som hävdar att journalister jobbar oberoende trots kön, åsikt politik och andra kvoteringsgrunder.

Jag känner att jag vill skrika. Mitt land är på fel väg. Det enda jag kan göra är att blogga.

Torsten Sandström

Please follow and like us:


Stor parodi: Greta läxar upp medierna

Uncategorised Posted on sön, september 27, 2020 16:08:26
Bloggarens bild av klimatdebatten

I DN den 23/9 ser vi på bild hur Greta T – med en trumpen vet-bäst min – ställer chefredaktören Wolodarski samt tidningens klimatpastor Wiman mot väggen. Stor komik enligt min mening – givetvis helt oavsiktlig.

På ena sidan representanter för en av de många medier som genom intensiv bevakning förvandlat en okänd skolflicka till en världskändis. På den andra finns den lanserade produkten själv, dvs Greta T, i rollen som världens miljösamvete. Tala om av människan skapad klimatkris! Tydligare än så kan vi knappast få se det mediala spektakel som pågår i klimatfrågan. Tre personer som läst sig fördärvade på FN:s klimatbibel uppträder i samma cirkusföreställning. Men nya rubriker skapar förstås nya proselyter. DN är inte längre den tredje statsmakten. I stället krattar man propagandamanegen.

Innan klimathets inleds måste de bevisas vad uppvärmningen beror på. Är det atmosfäriska cykler i relationen solen jorden? Eller är det CO2? Det är den stora fråga som ännu inte vetenskapen lycktas besvara. Ändå har FN och medierna valt Greta T som sitt slagträ.

Torsten Sandström

Please follow and like us:


Budgetlögner

Uncategorised Posted on lör, september 26, 2020 11:50:28

Jökenpartiernas presentation av en historisk stor skuldsättning av framtida skattebetalare utfördes genom rökridåer av reklam och faktiskt lögner. En ”sjuhelvete” skönmålning kan man säga för att citera experter som verkligen vet vad detta innebär, dvs Löfven och Lööf.

I samma anda säger Finansministern i SVT Aktuellt häromdagen: ”Vi har sparat under de goda åren. Dom pengarna ska vi nu använda.” Så talar en person som förvandlar skuldsättning till påstådd användning av redan sparade pengar. Det är för sjutton inte fråga om användning av besparingar, utan om nyupplåning! Rena lögnen alltså! Att det sparats tidigare är en helt annan sak – statens skuld har då minskat. Nu ökar den katastrofalt med tanke på att man i huvudsak gödslar med pengar och hoppas på skörd i kommande val.

Och C-partiets Källström talar om ”en balanserad budget”. Den vanliga betydelsen av en budget i balans är att inkomster täcker utgifter – alltså utan upplåning. Men inte i C-partiets värld förstås. Där lever man gärna på bidrag, som medför att unga och gamla skattebetalare ska tvingas betala. På Wikipedia sägs att han studerat på Handelshögskolan. Fan trót! I vart fall inte redovisning, utan antagligen marknadsföring.

Det sägs ibland att folket förtjänar den politiska ledning man själv valt. Okej. Men är verkligen svenska folket såå fullständigt under isen? Och om C-partiet inte agerat vindflöjel hade Sverige faktiskt haft en regering som bättre speglar väljarkåren! Det är därför affischen ovan medger att C-politiken är felodlad. På denna punkt har de faktiskt helt rätt!

Torsten Sandström

Please follow and like us:


Skottlossning överallt – Sarnecki tvärvänder

Uncategorised Posted on fre, september 25, 2020 12:17:19

Varje dag talas det om dödliga skott. Eller om våldsamma påhopp, knivdåd eller andra kränkningar. Jag måste knipa mig i armen för att försöka förstå det nya som händer. Men det är svårt. Jag är van vid ett åldrigt Sverige, där människor respekterar varandra. Man lyssnar – kanske grälar man – men våldet är fjärran. Eller rättare sagt var något främmande förut. Så är det inte längre som alla vet.

Vi har vant oss vid våldet. Mitt i blodflödet hörs plötsligt s-partiets främsta undfallenhetsideolog Jerzy Sarnecki öppna munnen. Mannen son under tio år tid sagt att det inte finns någon anledning att samla statistik om invandrarnas brottslighet. Dessutom har han menat att hårda straff inte funkar. Och vad säger han nu då? Hör och häpna följande:

Nu krävs det – utöver breda insatser – resoluta åtgärder som långa fängelsestraff samt dessutom avskaffad ungdomsrabatt i kampen mot gängkriminaliteten..

En 17-åring som har begått ett gängmord kan inte låsas in i tre år. En 17-åring som deltagit i ett planerat mord måste låsas in på tio år. Då får man i dessa mycket speciella fall offra ungdomsrabatten, tycker jag, säger han.

Jag som följer samhällsdebatten förstår ingenting. Igår talade Sarnecki om diffusa ekonomiska och sociala problem. Och att kriminella inte blir bättre av fängelsestraff. Plötsligt gäller motsatsen, dvs hårdare straff. Men trots tvärvändningen vill Sarnecki fortfarande inte tala om klanbrottslighetens etniska koppling. Dvs att nyinflyttades släkter bygger nätverk kring brottslighet och befäster klanernas egen rättskipning. Han snubblar framåt, men vill ändå inte erkänna verkligheten fullt ut.

Tacka för det. Sarnecki har under sin livstid endast sagt det som är politiskt korrekt. Alltså har har han konsekvent dolt en uppenbar etnisk aspekt av brottsligheten i förorterna. Enligt PK-normen är det nämligen förbjudet att tala om invandrares kriminalitet. Det anses nämligen stigmatiserande för den laglydiga majoriteten av nyanlända. Sanningen rörande den våldsamma minoriteten är med andra tabu. Om sanningen nämns kan den få svenska folket att se ned på invandrare i allmänhet, tror S-partiet, liberalerna och förstås även Sarnecki. Tystnad om sanningen förespråkas med andra ord. Eliten tror att vanliga människor är dumma.

Förr eller senare tvingas landets makthavare inse att det inte längre går att sopa verkligheten under mattan. Det kommer att bli smärtsamt. Sarnecki har sedan länge förlorat sin heder. Och landets politiker kommer att få det svårt att rädda ansiktet. Sanna mina ord!

Torsten Sandström

Please follow and like us:


Politiska symboler är dagens melodi

Uncategorised Posted on tor, september 24, 2020 17:51:35

Det meddelas idag från USA att Uncle Bens förkokta ris överväger att byta varumärke på grund av att Black Lives Matter.

Från Vita huset meddelas samtidigt att nationalsymbolen – fram till valdagen – ska byta namn från Uncle Sam till Onkel Tom.

Och från Bonnierskrapan berättas att tidskriften BLM kommer att behålla sitt namn.

Please follow and like us:


Covidsnaran dras åt kring Löfven!

Uncategorised Posted on tor, september 24, 2020 12:00:29

Häromdagen snubblade jag över en artikel i SvD som påminner mig om något viktigt jag alldeles glömt rörande coronakrisen. Medierna har varit påfallande tysta om saken. Regeringen har inte sagt ett knäpp, utan bara allmänt hänvisat till att vederbörande statliga myndigheter bär ansvar för strategin rörande covid- 19. Inte regeringen själv.

Men efter Tsunamikatastrofen 2004 och Göran Perssons passivitet inrättades en ny myndighet inom regeringen: Kansliet för Krishantering. Där sitter särskilt anställda och uppbär lön för att samordna regeringens insatser i händelse av just en kris. Uppgiften beskrivs så här i en PM:

Regeringskansliets krishanteringsförmåga bör bygga på ett samspel mellan Statsrådsberedningen och departementen. Statsrådsberedningen bör ha ett tydligt, samlat och departementsövergripande ansvar för krishanteringsfrågor. Därtill har varje departement ett eget ansvar för krishanteringsåtgärder inom sitt verksamhetsområde. Mer om detta i länken nedan.

Själv meddelar regeringen följande om saken på sin hemsida: Regeringen ansvarar för krishanteringen nationellt. Det innebär bland annat att den ser till att centrala myndigheter samordnar och utvecklar sin krisberedskap.

Jag skriver detta med anledningen av att regeringen upprepade gånger i medierna frånhänt sig covid-ansvar och hänvisat till Folkhälsomyndigheten, Socialstyrelsen och MSB. Även juristprofessorn från Örebro Joakim Nergelius samt nationalekonomen Lars Jonung från Lund har i medierna ställt upp till regeringens försvar. Jag är inte imponerad över deras argument rörande Regeringsformen (RF). Myndigheterna är tydligt underställda regeringen, som alltså kan ge dem allmänna direktiv. Men givetvis inte kräva beslut i ärenden som rör namngivna personer eller enskilda åtgärder, se 12 kap RF.

Nu visar det sig alltså dessutom att regeringen sedan 2005 haft ett särskilt organ för krishantering. Dessutom yppas det att denna organisation under covidkrisen fortlöpande rapporterat till regeringen och samrått med olika statsråd och myndigheter.

Snaran om ansvar för den dödliga covidkrisen dras alltså åt kring Löfven. Skam åt en regering som inte klarat hanteringen bättre! En regering – som till och med har en egen organisation för krishantering – försöker alltså smita från det politiska ansvaret för covidkrisens många svenska dödsfall. Alltså har Löfven – trots rader av krisbyråkrater – begått en avsevärt mycket större blunder än Persson julen 2004. Skeendet visar också att en stor statlig byråkrati är kontraproduktiv. Sverige är med andra ord illa ute.

Torsten Sandström

https://www.krisinformation.se/detta-gor-samhallet/mer-om-sveriges-krishanteringssystem/samhallets-ansvar/regeringen

https://www.gov.se/contentassets/b9b5c9f1754b48448a73e7e00e443fe1/krishantering-i-regeringskansliet

Please follow and like us:


Dousa är framtidens politiker

Uncategorised Posted on ons, september 23, 2020 11:54:01

I SvD idag kritiserar Benjamin Dousa, ledare för moderaternas ungdomsförbund, Jökens budget. Det är ord och inga visor. Läs gärna länken nedan.

Hans avslutning är pang på-bra: Regeringen belånar nu min ungdomsgeneration för att ge mer pengar till de som inte jobbar.

Jag hoppas därför att den allvarligt sinnade Dousa ska undvika att dras in i den politiska klassens drömvärld och karriärnät. Håll fast vid din högersyn från Rinkeby! Akta dig för en politisk karriär som tvingar dig att korrumperas av politisk korrekthet!

Det blir förstås inte enkelt. Klassystemet vilar nämligen på att befordran sker stegvis under strikt kontroll av lojalitet mot klassens grundvärdering: anpassning till det korrekta. Möjligtvis kan Dousa bli en av de få som klarar av det. Han har ju också en bra utbildning från Handelshögskolan att falla tillbaka på. Kanske är han mannen som kan driva en politik mot Sveriges stora strukturproblem. Frågor som Alliansen i åratal vägrat att ta itu med.

https://esvd.svd.se/1001/Svenska-Dagbladet/331707/2020-09-23/15813947/Det-ar-min-generation-som-far-betala

Please follow and like us:


Därför kan du inte lita på journalister

Uncategorised Posted on ons, september 23, 2020 11:28:49

Det finns flera skäl att inte lyssna på Sveriges kår av journalister. Huvudorsaken är att de inte har samma åsikter eller värderingar som den genomsnittliga svensken. Journalisterna röstar nämligen till omkr 80 % åt vänster, dvs de stöder V, S, Mp C och L. Jökboets talesmän är just vad de är. Varför detta är ett problem återkommer jag till i slutet av texten.

Den som är vaken märker förstås detta dagligen. Nu ett exempel från samma dag (13/9) i Stockholm morgontidningar:

Kultursidorna skriver alla om böcker som utgetts av Göran Greider, S-partiets och SR/SVT favoritpolitiker. De skriver också om feministen Johanna Ekström, som haft sex med J-C Arnault och sedan gjort karriär inom #Me too. Att hennes pappa akademiledamoten Per Wästberg var kompis med Arnault tillhör bilden. Dessutom recenseras Alexander Schulmans senaste kria, en man som med emfas jagar personer med högeråsikter.

Sydsvenskans bidrag denna dag rör en lundaförfattare med bastant bakgrund inom vänstern. Rubriken lyder Nina Björk: ”Jag förstår ju inte varför vissa människor ska ha mer än andra”. Uttalandet är grotesk och för tanken till sovjetsamhällets kritik av kapitalismen i väster. Meningen var då att lugna en befolkning av nästan lika fattiga (frånsett partieliten i Moskva). Björk ifrågasätter ett i huvudsak välmående västerländskt system. Och pläderar de facto för en dödfödd planhushållning. Och Sydsvenskan ger henne förstås spaltutrymme på en söndag.

Du kanske invänder att tidningarna bara anmäler nyutkommen litteratur och att den ofta råkar vara skriven av vänstermänniskor. Men bokutgivningen har större volym än så – hela den politiska skalan finns representerad. Orsaken till att de fyra namngivna presenteras samma dag är att de är kändisar inom den trånga svenska åsiktskorridoren. Journalisterna väljer ut personer med åsikter som de tidningsanställda själva gillar.

Många människor med kritisk inställning inser förstås detta och läser inte dagens skörd av vinklade texter. Problemet rör att en ganska stor borgerligt röstande mellangrupp, som gärna vill tro på sin morgontidning, varje dag drabbas av den smygindoktrinering som journalistkåren står bakom. Dessa läsare luras var dag att tro att de läser något unikt, bra och sant. Liksom droppen urholkar stenen påverkas läsarna stegvis av de problemformuleringar som vänsterns skribenter ideligen presterar. Många prenumeranter tror att det som skrivs är objektiva budskap. I själva verket är orden personliga åsiktsförklaringar.

Som kritisk mediekonsument väljer jag alltså bort allt som på håll luktar vänsterliberal propaganda. Och så bannar jag mig själv för att jag betalar för skräpet. Jag har mig själv att skylla. Men problemet rör den mindre initierade och kritiska majoriteten. Risken är mycket stor att de blir lurade, som sagt. Man kan nämligen inte lita på att en text i en nutida morgontidning ens har en strävan efter politiskt oberoende eller saklighet. Jag vill påstå att det rör sig om ett politisk kommando – om än inte helt centralstyrt.

Någon invänder att mina exempel rör kulturjournalistik och att andra reportage har ett mer oberoende politiskt innehåll. Det är inte sant. För även på sportsidan finns det feminister som flitigt skriver texter om kvinnosporter som ytterst få personer läser – inte ens kvinnor komiskt nog. Situationen är liknande inom nyhetsförmedling och politisk debatt. Genomgående tydliga vinklingar i vänsterliberal riktning. Även mängden kåsörer som varje vecka skriver en spalt drar i huvudsak vänsterns, feminismens eller klimathetsens lass! Det mesta är alltså förutsebart och det jag kallar PK.

Så när vi öppnar en tidning – eller knäpper på SR/SVT – så utsätts vi alla för ett åsiktsflöde som vill tala om för dig och mig vad vi ska tänka och tycka. Detta är läskigt med tanke på att bara några tusen journalister får så stor makt över en befolkning på omkring 10 miljoner. För Jökboets partier är denna åsiktspåverkan smaskens. Alltså vänsterpropaganda som du och jag själv betalar för!

Det är därför jag skriver att vi inte ska lita på Sveriges journalister allmänt sett. Några är förvisso kritiska och sakligt skickliga. Men den stora majoriteten är eländiga åsiktsvrängare. Någon säger att jag är illojal mot det svenska samhällets grundideologi, dvs att press, radio och teve utgör en tredje kontrollerade statsmakt. Det är inte heller sant. Jag är tämligen lojal. Problemet är dagens svenska medier i huvudsak inte presenterar oberoende fakta och nyheter. Nästan alla reportage färgas av vänsterns ideologi – ofta i smyg, men inte sällan mer rakt på, som min text ovan illustrerar.

Torsten Sandström

Please follow and like us:


Brottsbalkens 29 kap är förklaringen till dagens våldselände!

Uncategorised Posted on tis, september 22, 2020 12:37:10

Varför är svenska domstolar så undfallande och förstående inför den grova kriminaliteten tror jag många undrar. Frågan är väsentlig. Många tror att det sitter rader av vänsterjurister, som på alla vis försöker se mellan fingrarna när det gäller brottsligheten. Detta är i grunden en helt felaktig slutsats.

Domarna följer nämligen svensk lagstiftning. Och ansvaret för denna bärs av landets riksdagspolitiker – framför allt de från S och V, men även delar av den före detta Alliansen. I åratal har de sett till att 29 kap i Brottsbalken (om hur påföljder ska bestämmas) slår fast att milda påföljder måste utdömas normalt. Dels ska fängelse generellt sett vara sistahandsvalet, alltså oavsett hur allvarlig kriminaliteten är. Dels ska domarna i regel inte ta hänsyn till sannolikheten för fortsatt brottslighet. Innebörden är att unga brottslingar ska betraktas som offer och därför behandlas extra milt vid valet av påföljd.

Svenska domare är tränade i att följa lagstiftningens krav. Det finns med andra ord ingen allmän vilja hos landets domstolsjurister att vara slapphänta eller förstående. Jag är närmast hundra procent säker på detta. Ty jag har mött många unga och äldre jurister. Men då lagstiftarna – dvs landets riksdagspolitiker i en deform 1989 under S-regeringen Ingvar Carlsson – i Brottsbalken bestämt att brottslingar ska strykas medhårs så följer domarna de regler som staten bestämt. Mer komplicerat än så är det faktiskt inte.

Vi ska således inte skjuta på pianisten, dvs domarna, utan på de naiva eller godtroende politiker som i åratal av landets vänsterkriminologer fått lära sig att tuffa straff inte fungerar mot brottsligheten. Dessa politiserande forskare bär alltså också de ett tungt ansvar för undfallenhetens påföljdsval som idag tillämpas i landets alla domstolar. Särskilt S-partiet har med näbbar och klor kämpat för milda påföljder. De tror att man gör de kriminella och samhället en tjänst genom att visa förståelse och föreskriva låga straff. I själva verket har samhället genom passiviteten hamnat i dagens våldsinferno. Och brottslingarna har fått en klapp i ryggen för fortsatt kriminalitet. Det är helt enkelt inte klokt!

Jag tror många förstår att det inte är enkelt att omvända kriminella till laglydighet. Deras utanförskap är ofta så befäst att hot och hårda bud inte avskräcker fult ut. Men fängelsestraff innebär ändå att de kriminella låses in – under en längre tid – och på så vis hindras från fortsatt brottslighet. Särskilt om fängelsemiljön stegvis förbättras för skötsamma kriminella – från vistelse i skogen utan mobiltelefoner till låsta anstalter närmare anhöriga och kontrollerad mobilanvändning och datorträning. Dessutom kan kanske hårda straff ändå vara en läxa, som får några klyftiga unga brottslingar att tänka om. Det är enligt min mening det man måste hoppas på. Inte på att de på fri fot ska välja en annan bana än brottets väg.

Nu står nationen inför en skiljeväg. Jag menar att den hitillsvarande politiken grovt misslyckats. Alltså dags för den motsatta lösningen, som många länder – exv Danmark – redan bestämt sig för. På några veckor har debatten delvis förändrats – numera talar till och med vissa journalister om klaner. Ja, inte alla medier förstås – de som finansieras av statliga avgifter är ännu ovilliga att tala klarspråk – kolla särskilt SR:s Monika (S)arinen, som komisk nog av misstag släppte fram sanningen i en Lördagsintervju i P1.

Som forskare kan jag inte låta bli att påpeka att de vänsterkriminologer – Sarnecki, GW Persson mfl – som står bakom misslyckandet måste kritiseras hårt. Framför allt måste de sparkas från inflytande via politiker, myndigheter och då framför allt Brå. Ut med dem! De ha genom sina upprepade signaler till riksdagens politiker om 29 kap Brottsbalken försatt Sverige i ett eländigt tillstånd. De personer som medverkat till försätta nationen i en krissituationär kan omöjligt tillåtas fortsätta med rådgivning till staten.

Till bilden hör att jurister normalt har en konservativ läggning. Jag vet att många domare är övertygade över att Brottsbalken av idag är förklaringen till krisen. Alltså domare som – liksom poliser och åklagare – står mitt i våldskarusellen och ofta möter samma brottslingar som tidigare gång efter gång. Men beslutsfattarna inom rättsvården har skolats i att lojalt följa riksdagens lagstiftning. Många kommer säker att känna stor tillförsikt om de får juridiska muskler att låsa in många fler – och på längre tid – än idag.

Efter alla år med S-regeringar, Alliansen, Sarnecki och GW Persson är det dags att pröva ett nytt och mer effektivt spår mot kriminaliten.

Torsten Sandström

Please follow and like us:


Jökboets budget är ett tecken på ren desperation!

Uncategorised Posted on mån, september 21, 2020 17:02:55

Min förklaring till dagens budget är att det nu är så trångt i jökens bo att desperata satsningar krävs av fågelungarna. S-partiet ser sin framtid som hotad från höger. C är en osäker allians – och två gökungar ser ut att snart inte kunna flyga alls, dvs Mp och L. Därför väljer S en massiv bidragssatsning – till och med sänkta skatter som annars ses som en (s)tyggelse. Allt i syfte att om möjligt vinna valet 2022. En annan nödvändighet för lugn i boet tills vidare är att de andra jökungarna också ges tillstånd att slösa med lånta pengar. Därför ännu en bukett av tämligen osäkra satsningar. De är så muntra att de till och låter S spendera ännu mer inför valet 2022 på några långsökta politiska projekt. Alla passar således på att låna för eget valfläsk när upplåningen ändå är ”gratis” och ska betalas av först i framtiden.

Det är rena upplåningssnurren. Lika hysterisk är mediernas reaktion. Nästan alla tycks nöjda av tjogtals bidragstransfusioner på kredit. Få talar om att en skyhög skuldsättning av staten sker för ändamål vid sidan av covid. Sydsvenskan som ingår i Bonniers vänsterstall citerar berömmande finansministers påstående: ”sossepolitik när den är som bäst”. Sådant är läget i den svenska åsiktskorridoren.

En rimlig budget hade självfallet varit balanserad. Alltså ett stort knippe besparingar på ett antal bidragsformer, SIDA och bantning av personalen på dussintals onödiga statliga myndigheter. På samma vis borde bidragen till landstingens sjukvård villkoras av rejäla administrativa bantningar inom vårdsektorn. Vidare bör stora bidrag till EU förstås slopas. Slutligen borde Jökens ungar åtminstone skissa på hur den gigantiska upplåningen ska betalas av i framtiden – så att väljarna får en färdriktning – förmodligen genom en reformerad beskattning av villor, bostadsrätter och fritidshus. Osv. Så hade en ansvarsfull regering agerat. Men i Jökens bo härskar inte sans. Där råder desperation. Och medierna håller som sagt tyst om eländet.

Sådan är den politiska situationen i världens föregångsland in spe: Sverige. Där köps röster inför politiska val med lånta pengar.

Torsten Sandström

Please follow and like us:


Jökboet gasar mot stupets kant

Uncategorised Posted on mån, september 21, 2020 10:25:13

Idag presenterar landets medier den nya svenska statsbudgeten för 2021. Det kommande valåret 2022 syns tydligt. Utan tydlig anknytning till coronakrisen strösslar nämligen Jökboets partier med skattepengar. Rena välfärdscirkusen, flertalet satsningar rör inte virusets effekter, utan. valfläsk.

Såväl SRP1 Morgoneko som SvD jublar över allt guld som ska ösas ut från Rosenbad. Så ser vänsterjournalister på spenderandet. Jag kunde inte notera en enda kritisk invändning. För säkerhets skull hade SRP1 hittat en nationalekonom från Uppsala som de (pga hans bakgrund) visste skulle säga något välvilligt om pengaregnet. En förr så samhällskritisk tidning som SvD ritade stora diagram över alla pengar som folk påstås kunna stoppa i fickorna. Jag kunde inte ens finna den traditionella översikten om hur kalaset ska finansieras för att budgeten ska ihop (dvs sparande respektive upplåning). Medierna agerande alltså som Jökens partier önskar, dvs att ett massivt regn av manna från himlen ska locka väljare 2022.

Alltså ingen eftertanke eller kritisk analys av de framtida konsekvenserna för staten och skattebetalarna. Att finansiering måste ske genom omfattande statlig upplåning är ett faktum som inte nämns på en ”glädjedag” som denna. Jökens partier har nämligen inte ens försökt skära i åtskilliga idag onödiga statsutgifter. Nej, man till och med sänker skatter och avgifter med lånta pengar! Alla Jökens partier har beretts möjlighet att spendera på framtida skattebetalares bekostnad. Alla i Jökboet rycker – hit och dit – i spakarna, utan att tänka framtida betalning eller landets stora strukturproblem. S-partiet lyckas skänka bort stora a-kassepengar inför 2022-23. Mp ges möjlighet att slänga ut miljarder på ytterst osäkra miljösatsningar. C-partiet lyckas sänka skatter och avgifter på kredit (!). Osv. Notan överlämnas till framtidens skattebetalare.

Visst måste det till extraordinära satsningar på grund av coronaviruset. Men däremot inte ett brett regn av pengar utan minsta tal om att skatterna måste ökas på något vis i framtiden. Rena glädjebudskapet för att muntra upp folk i coronatider. Någon gång efter valet 2022 kommer alltså räkningens tid. Då ska du och jag betala för Jökens hej-och-hå-politik. Var så säker! För de som inte hittills klarat av att spara på utgifter kommer inte att lyckas att skära i statens frikostiga spenderande på andras bekostnad.

Självgoda svenska politiker brukar ondgöra sig över hur deras kollegor i diverse bananrepubliker agerar. Nu sitter Jökens partier vid spakarna och drar och sliter utav ”sjuhelvete”, som Löfven och Lööf själva beskrivit penningsullningen. Rosenbad har blivit rena biljard – förlåt – miljardsalongen! Inte ett ord om besparingar! Inte ett ord om kommande skattehöjningar! Bara populistisk låt-gå-politik är det vi ser från Jökboet.

Mina förväntningar efter Jöken var i och för sig mycket låga. Men detta storskaliga slösande med hänvisning till corona saknar motsvarighet i svensk politik. Näringslivet använder corona för nytänkande och omstrukturering. Så agerar de som vill och kan hushålla. Jökens partier sätter däremot sprätt på på folkets pengar och kör med full gas mot stupets brant…

Torsten Sandström

Please follow and like us:


Under coronakrisen passar Jökboets partier på att låna till allt …

Uncategorised Posted on sön, september 20, 2020 17:32:51
Detta är min friserade version av Lööfs budskap, som på affischen vilseleder publikens tankar. Där talas det bara om skattesänkningar.

Jag har inget mot skattesänkningar eller lägre arbetsgivaravgifter. Men C-partiets snack är rena lurendrejeriet. Statens underskott ökar. Någon plan för att skära i slösande utgifter presenteras inte. Hålen ska fyllas med storskalig statlig upplåning. Och dessa lån måste givetvis betalas förr eller senare.

Hur underskottet i statens kassa ska finansieras (och på sikt elimineras) talar inte Lööf ett ord om. Skattehöjningar ligger alltså i pipelinen. Så typiskt för den felodlade politik partiet för. C-partiet bär ett tungt ansvar för Jöken och för att vi idag har en undermålig S-regering

Please follow and like us:


Varför ständigt detta likhetstänk?

Uncategorised Posted on sön, september 20, 2020 09:22:45

Har du tänkt på hur det svenska samtalet ständigt kretsar kring en upphetsning över att människor i Sverige – och för den delen även utomlands – lever under olika sociala villkor. Politiker, medier, myndighetspersoner och privatpersoner förfärar sig var dag över att individer har sämre betalt än andra, bor mindre bra, har läge pensioner, semestrar mindre lyxigt, deras barn har billigare kläder osv. Det är en formlig svallvåg av daglig ångest över sociala skillnader. Jag kan förstå människors ogillande av att andra lever i nöd eller fattigdom. Men det svenska välfärdssystemet skyddar närmast helt svenskar från att hamna i detta fattigdomsträsk. En annan sak är att sjuka, missbrukare och invandrare ibland riskerar att vara utan pengar för sitt dagliga uppehälle.

Det är i allmänhet inte nöd och extrem fattigdom som bekymrar nationens likhetsvurmare mest. Det är mer vardagliga och mindre skriande skillnader som upprör folk, avseende mat, kläder, boende, skolgång, hjälp med läxläsning, studier od. Ibland framhålls en skilsmässa mellan makar som orsaken. I andra fall utländsk bakgrund. Men i samtliga fall görs det offentliga svenska samhället ansvarigt. Intryck skapas av att stat och kommun är något slags garanter mot all ekonomisk olikhet. Alltså inte bara mot nöd, utan också mot vanliga och naturliga skillnader i välfärden.

Jag tror att det finns flera förklaringar till att det svenska folket förvandlats till likhetskramare in absurdum. En rör missförstånd, en annan och viktigare är politiskt planerad och utbasunerad.

Missförståndet rör det offentligas roll enligt lagstiftningen. De svenska grundlagarna bygger inte på ekonomisk likhet mellan individer. Regeringsformen föreskriver däremot att det offentliga ska tillerkänna varje medborgare samma rättigheter mot stat och kommun. Här ska samma lagregler gälla, varför domstolar och myndigheter måste behandla rik som fattig exakt lika, enligt vad som sägs i landets många lagar. Myndiga medborgare i landet har alltså samma rättigheter. Däremot har omyndiga och utlänningar som bekant inskränkta rättigheter. Det senare har landets många barnrättskramare och asylvurmare svårt att förstå. Rättsordningen innehåller med andra ord en lagfäst och principiellt väl genomtänk skillnad mellan olika individer och deras rättigheter. Ändå förstår jag att det är möjligt att missuppfatta den demokratiska staten som en garant för att alla boende i landet ska samma ekonomisk status. Men denna tes vilar alltså inte rättsordningen på.

Den planerade likhetsdogmen har en politisk grund. Hundra år av svensk S-politik har byggt en bastant kollektiv likhetsgrund. S-partiet och regeringen lovar alla närmast samma levnadsstandard. Detta sker oftast genom att skillnader sägs vara orättfärdiga. ”Så här kan vi inte ha det” säger landets genom tiderna mest populistiska regeringschef (i hård konkurrens). Förklaringen till S-partiet likhetsdogmatik är främst politisk, men också delvis formad av välvilja. Som politiskt vapen är dogmer rena dynamiten, Sedan Rom byggdes har politiker förstått att röster kan vinnas i val genom runda löften. För S-partiet är ekonomiska bidrag deras främst röstmagnet hos mindre välbeställda och invandare.

Någon invänder kanske att det svenska likhetstänket inte kan skada. Jag håller förstås inte med. Jag har givetvis inget emot funderingar om att extrem fattigdom och utanförskap måste motverkas. Men allmän likhet i levnadsförhållanden är däremot såväl omöjligt att åstadkomma som politiskt skadligt. Se bara på de kommuniststater som har provat på likhetstemat. Katastrof för folk i allmänhet och gräddfil för eliten har blivit följden.

Även om det kan tyckas krasst att uttalas av en favoriserad måste ett gott samhälle bygga på spänningar mellan välbeställda och mindre gynnade. Skillnaden är faktiskt nyttig och medför en viktig drivkraft, konkurrens, för förändring och förbättring för den enskilde liksom för samhället. Som sagt talar jag inte nu om extrema skillnader rörande liv och död, utan om de smärre ekonomiska och kulturella differenser som politiker och medier mest ondgör sig över till vardags.

Torsten Sandström

Please follow and like us:


Vilks bekräftar min kritik

Uncategorised Posted on lör, september 19, 2020 15:42:53

En praktisk illustration av Vilks konstteori. ”Laglydighetens gång” heter skapelsen, enligt Wikicommons.

I ett svar på min undran över hans konsten svarar Lars Vilks idag på Projektsanning, https://projektsanning.com. De facto bekräftar Vilks min beskrivning av hans konstsyn, se länken nedan.

Han skriver nämligen att allt är konst bara en expert bekräftar att så är fallet. I huvudsak går han till angrepp mot min person, utan att själv formulera vad konst är, mer än just en expertstämpel. Vilks beskriver mig som dåligt påläst, som en klagande över högt skattetryck, att jag inte förstått experternas roll, att jag stavat namnet fel på getabockens tillverkare osv.

Alltså främst personangrepp, men i sak småsmulor, frånsett just påpekandet att allt som förstå-sig-påarna erkänna som konst måste anses som konst. Alltså ett cirkelresonemang som är pinsamt. Att de sk kännarna ofta historiskt haft fel – och alltså vägrat ställa ut några av nutidens giganter – bevisar att Vilks konstsyn saknar godtagbar teoretisk grund. Det är klargörande på sätt och vis.

Please follow and like us:


”Den svenska modellen” är en samhällsfara!

Uncategorised Posted on lör, september 19, 2020 11:49:27
Källa: Wikicommons

Hjärntvättade svenskar får dagligen höra om ”Den svenska modellen”. Det rör sig om en lovsång till LO:s maktmonopol över lönebildningen på arbetsmarknaden. Att modellen köpts av landets storföretag beror på att LO på så vis utlovar fred på arbetsmarknaden. Jag bestrider inte att lugnet haft sina national- och företagsekonomiska fördelar. Men följden har blivit en svensk arbetsmarknad som byggts i betong, såväl ideologiskt som ekonomiskt. Människors frihet beskärs.

Det är denna betongskapelse som främst avses då politiker och medier ständigt hyllar ”Den svenska modellen”. Alltså en uppgörelse mellan LO och storfinansen bakom Svenskt näringsliv – en kollektiv och korporativ skapelse som bestämmer arbetsvillkoren för miljontals svenskar. Den står inte att läsa i grundlagarna. Men den har murats in i den svenska arbetsrätten. Fackföreningar utanför LO och arbetare som vill förhandla själva räknas inte av det offentliga Sverige. Det är med andra ord fråga om en odemokratisk* betonglösning.

Hyllandet av ”Den svenska modellen” är enligt min mening djupt problematiskt. Inte bara på så vis att staten i lag de facto tar ställning för S-partiets egen LO-organisation och de kollektivavtal som förbunden slutit. Andra fack saknar stridsrätt för egna avtal! Utan också på grund av att betongskapelsen på ett förödande sätt lagt en död hand över invandrings- och integrationspolitiken. Modellen medför stort mänskligt lidande för nyanlända, miljarder av onödiga bidragspengar från skattebetalarnas sida (till invandrare) samt en våg av grova våldsbrott från ungdomar som känner större närhet till klanerna än den stat som står bakom den modell jag kritiserar. Låt mig förklara närmare.

Det främsta misstaget – när det gäller integration av de många hundra tusen utlänningar som sökt sig till Sverige under senaste decennierna – är LO:s vägran att godkänna kollektivavtal med särskilda låglöner för nyanlända. Få arbetsgivare vill givetvis anställda outbildad, ovan och språkligt svag utländsk arbetskraft till vanlig lönenivå. Särskilda kollektivavtal med temporärt lägre löne för nyanlända skulle därför tillvarata såväl de senares intressen som företagens behov av att rekrytera anställda för mindre kvalificerade sysslor. På så vis skulle många tusen invandrare själva kunna försörja sig och sina familjer, enbart med smärre tillskott av bidrag för barn och boende under en övergångstid (tills de ges normal lön). Genom vardagliga jobb skulle de nyanlända dessutom automatiskt slussas in i svenska språket och den svenska kulturen. Och antalet ungdomar som valt klanbrottslighetens väg borde samtidigt rejält reduceras. Även unga svenska medborgare kan inlemmas på arbetsmarknaden denna väg.

Jag inser att det finns ett antal smärre tekniska invändningar mot mitt förslag om hur gränsen ska dras mellan olika kategorier av outbildade utanför arbetsmarknaden (och risker med att nuvarande anställda stängs ute). Men LO:s och S-regeringens konsekventa nej innebär att de påtar sig ett direkt ansvar för det växande utanförskapet bland de många hundra tusen invandrare som S-partiet (och även Alliansen) lockat till Sverige sedan år 2000. ”Den svenska modellen” är alltså den främsta anledningen till att Sverige lyckas sämre än andra nationer med att få nyanlända i arbete. Det måste stå klart att den svenska modellen på så vis inneburit en död hand.

Jag skriver detta för att påpeka att S-partiet måste ta ansvar för ett nytt tänk rörande avtalen på arbetsmarknaden. Då LO tycks vägra kategoriskt att ta ansvar måste regeringen och riksdagen agera. Men här syns ånyo ”Den svenska modellens” döda hand: ingen vågar tänka utanför boxen som det numera brukar heta. Betongmodellen står med andra ord i vägen, trots att temporära låglöneavtal inte alls skjuter den i sank! Modellen är alltså ännu en helig svensk ko. Detta har åtminstone svenska politiker lyckats inbilla folket.

Min oro över den av S skapade handlingsförlamningen stegras i tider då det från EU talas om nya regler, som inom hela unionen ska garantera minimilöner i nationell lagstiftning. Det är i sammanhanget en bra lösning. Sådana lagar finns redan i många demokratiska stater. S-partiets utsände i Bryssel Helen Fritzon avfärdar upprört sådana regler för svensk del – vi har ju vår svenska modell, hörs från hennes mun. Alltså en typisk vägran att lösa nationens integrationsproblem utan statliga bidrag. Det är därför jag talar om en död hand.

Då LO, S-regeringen och hela den bastanta kollektiva rörelsen står handfallen – och landet härjas av utanförskap, brott och höga skatter – måste alla goda krafter i riksdagen agera. Lagstifta snabbt om minimilön under exv tre års tid för nyanlända och ungdomar. Kör över LO i denna för nationen så viktiga fråga!

Men mina förhoppningar om L- och C-partiernas idag nödvändiga medverkan är inte stor. De har nyligen gjort upp med S-partiet om lägre arbetsgivaravgifter för åldrarna 19-23 år under en period av två år. En stor reform påstår en självgod C-ledare. I stället för att tänka stort och vettigt befäster alltså L/C den svenska modellen. Jökens partier blir på så vis del av den döda hand jag talar om. För ifall detta inte stått klart för dig redan tidigare.

Torsten Sandström

*Modellen är odemokratisk på grund av att svensk lagstiftning inte ska favorisera specificerade personer eller organisationer. Modellen gynnar LO-rörelsen och främjar alltså ett korporativt system.

Please follow and like us:


Lars Vilks drömmerier

Uncategorised Posted on fre, september 18, 2020 11:33:32

Med intresse läste jag Vilks inlägg 3100 på ProjektSanning. Hans texter är underhållande, ofta med bra knorr. Men tyvärr blev jag inte så värst mycket klokare denna gång.

Nu undrar jag. Blir det konst om jag pissar på Kungliga Slottet i Stockholm. Nej, antagligen inte. Möjligtvis en polissak. Men om jag kallar mig konstnär och urineringen utpekas av en ”expert” som performancekonst är det antagligen fråga om en finfin konstskapelse. Åtminstone om jag ska tro Lars Vilks.

Jag måste säga att jag har svårt att förstå Vilks konstbegrepp. Det är flera vaga ord i luften då han skriver om saken. Han talar om verklighet å ena sidan och konst år den andra. Det är ju inget nytt ens i ett flertusenårigt perspektiv. Förmodligen menar han att konsten på något för mig oklart vis ska förmedla verkligheten. Men som jag uppfattar honom behöver inte konsten vara ett ting. Han tycks alltså inte ha något krav på bild, form eller färg. Det räcker med ett skeende, exv en mänsklig handling, såsom exv ett uttalande, en påstådd tanke eller en protest. Allting flyter med andra ord.

Det verkar som Vilks inte bara talar om bilder eller skulpturer som ”konst”, utan även om en oändlig mängd olika andra mänskliga aktiviteter och lösa ting. Möjligtvis skriver han om ett ”allkonst”-begrepp som består av bilder, teater/ord och musik. Det vore i så fall bra om han klargjorde detta, så att vi får veta varför han kan uppfatta Oleg Kuliks hund eller Anna Odells psyksjukdom som ”konst”. Jag ser nämligen deras aktiviteter som politisk teater av en föga imponerande natur.

Han skriver om Rauchenberg, mannen med en berömd uppstoppad get som har ett bildäck kring midjan. Tinget har sagts uttrycka något i stil med konflikten mellan storstadslivets bilism och naturen. Den som inte får berättat för sig vad Rauchenberg avsett måste dock uppfatta installationen som rena löjan. Sannolikt finns det ett mer avancerat bildspråk för att kritisera avgasproblem i New York? Möjligtvis anser Vilks att det räcker med själva tanken eller irritationen hos åskådaren för att skapelsen ska ses som konst? Jag är rädd för det.

Vilks text – särskilt sammanfattningen – tyder på att konst kan vara vad som helst förutsatt att verket i ”konstvärlden” (vad nu det är?) stämplas som konst. I så fall en egendomlig cirkeldefinition av vad konst är. Konst är lika med konst. Men jag tror tyvärr att definitionen faktiskt är gällande i nutidens samhälle. Mitt pissande på Slottets väggar är som sagt ingen konst. Men om Vilks urinerar blir det plötsligt ett konstverk, om jag förstår saken rätt. På samma vis blir ett förskolebarns cykelslang kring en hund ett glatt skämt. Medan Rauchenbergs uppstoppade get – av vissa personer – betraktas som stor konst.

Ja, konstens nutida värld är verkligen en tummelplats för ordstaplare och förstå-sig-påare. Temat behandlas i många av mina bloggar. Jag som tror att konst rör sig om unika bilder – eller av människan skapade ting – som via färg och form presenteras på ett kvalificerat vis, av en vältränad och skicklig bildskapare. Självklart kan bilden ha ett syfte att förmedla verkligheten: antingen som en avbildning eller som konstnärens vision av något han/hon känner för. Men bildkonst är inte ord, gester, ljud eller miner. Det är något excellent som det krävs lång träning för att utföra.

Och sen får framtiden utvisa om konsten ska ses som något skönt, revolterande eller annars unikt sublimt. Helt oavsett vad nutidens gallerister, museianställda eller konstvetare tycker. Flydda tiders sk experter har nämligen ofta visat sig ha fel. Mycket talar för att samma sak gäller idag.

Torsten Sandström

Please follow and like us:


Aftonbladets gränslösa vulgaritet

Uncategorised Posted on tor, september 17, 2020 11:20:22

Den svenska kvällspressen är sannerligen inte känd för hög kvalitet. Tvärtom spekulerar kvällstidningarna på människors intresse för skvaller, sex, sensationer och låg nivå på journalistik. I och för sig menar jag att det stora morgontidningarna alltmer lockas följa kvällsblaskorna i spåren. Det sker genom korta texter, enkla budskap, tydliga åsikter i faktareportage osv.

Aftonbladet har en speciell roll som stor kvällstidning med ambition av ständigt försvara S-regeringens och dess många dotterorganisationer runtom i landet. Tidningen har en hög profil avseende den egna rörelsens höga moraliska standard. S-partiet är närapå gudaförklarat i AB:s spalter. Och tidningens chefsideologi, Anders Lindberg, vet alltid bäst vad gäller att vända kappan efter vinden och försvara det egna partiet. Han skriver om flygskam, men blir tagen på bar gärning på Arlanda inför en semesterresa. Alltså den vanliga dubbelmoralen. Det är så förutsägbart och så trist. Men S-politik och sensationsslask är Aftonbladets credo. Liksom dåtidens Pravda är man alltid beredd att försvara partiet.

Att tidningen ägs av Schibstedts är värt att påpeka. Vulgärjournalistik lockar många läsare och alltså många annonsörer. Jag tror Schibstedts struntar i varifrån deras vinster kommer. Pengar från Aftonbladet tycks i vart fall inte lukta, även om borde stinka lång väg. Det är verkligen syndapengar. Överskottet av konstant struntjournalistik. AB är därför Sveriges främsta vulgo-medium – en spekulation i texter som är motsatsen till ”god journalistisk” verksamhet!

Jag skriver detta med anledning av en AB-rubrik häromdagen över en text av en annan man med hög profil, men med eländiga beställningstexter i AB. Häromdagen lyckas han passera ännu ett lågvattenmärke:

Ebba Busch framstår som en

elak liten fan.

Jan Guillou: Hon vill bara gosa med extremhögern.

Du läser rätt. Tala om faktaresistent rubrik. Dels påstås att Busch är ”elak” vilket är svårt att bygga under med sakliga argument. Texten är ett angrepp på hennes personlighet, som varken Guillou eller AB kan känna till närmare. Men än värre är epitetet ”liten fan”. Enligt Google är hon 1,72 cm lång. Enligt samma källa uppges Guillou själv mäta enbart 1,7 – med hänsyn till könsskillnaden är han med andra ord en pjatt. Att han själv uppfattar sig som en bjässe beror bara på dåligt omdöme. Ont om självkritik är det nämligen gott om – för att travestera Blandaren anno dazumal.

Vad gäller AB:s påstående om att hon är en fan – alltså en djävul – möter vi än en gång ett personangrepp som inte går att underbygga. Att många inom vänstern stöter på djävlar i en egna rörelsen kan jag dock förstå. Lika undermålig är underrubriken om att Busch flörtar med extremhögern. Att Guillou själv har sina rötter i extremvänstern är däremot enkelt att styrka. Och att S-partiet i åratal regerat med stöd av kommunisterna är lika klart.

Någon invänder kanske: hur orkar du irritera dig över en tidning som saknar moral och enbart vill stödja S-partiet och Schibstedts vinstintresse? Invändningen är relevant. Men som vän av en öppen och saklig diskussion för jag krig mot alla försök att cementera åsiktskorridoren med osakliga argument. Guillous text i Aftonbladet är ett praktexempel på subjektiv slaskjournalistik.Tala om populism! Hans partivän Fidel Castro sa att ”Historien kommer att frikänna mig”. Det kan han förstås inte räkna med. Inte heller Guillou, som kommer att minnas som en osaklig och egocentrerad partigängare. En liten stöddig fan, som han själv brukar uttrycka sig.

Torsten Sandström

Please follow and like us:


Politisk propaganda – inget annat!

Uncategorised Posted on ons, september 16, 2020 15:45:37
Flyktingläger i Grekland: Wikicommons

Följande rubrik skriks ut i Sydsvenskan:

150 forskare kräver att Sverige

tar emot flyktingar från

nedbrunnet läger

Vad sjutton har invandringen till Sverige att göra med vad en eller etthundrafemtio forskare anser? Nationen har tusentals personer som kallar sig ”forskare”. Det politiska spektrat inom gruppen är brett. Jag gissar att inte ens hälften av dem röstar för det nuvarande Jökboets partier. Hursomhelst är det en obetydlig minoritet som vill öppna Sverige för flyktingar från Lesbos i en situation där nationen står upp till öronen med arbetslösa nyanlända och klankriminalitet!

Vi ser än en gång hur Bonnnierkoncernens ledning väljer den politiska propagandans väg i sammanhang där publiken väntar sig oberoende nyhetsförmedling. Vad 150 svenskar tycker är ingen stor nyhet – inte ens en liten. Naturligtvis vet även Sydsvenskans journalister att 150 personer enbart är en spillra inom den större gruppen svenska forskare. Men tidningen använder sig av deras upprop som en bricka i ett vänsterliberalt spel. Fullkomligt medvetet. Att skribenterna inte skäms beror på att journalisterna själva håller med de 150. Men de borde faktiskt känna skam i egenskap av utstuderade åsiktsmånglare.

Jag måste påpeka att jag inte saknar medkänsla med personer i flyktingläger. Deras liv är eländigt. Men jag förespråkar en reglerad invandring via särskilt utvalda kvoter av flyktingar. Asylrätten är nämligen ett moment 22 då personer som vägras asyl ändå blir kvar på grund av att utvisning mycket ofta inte kan verkställas. Min åsikt anses dock förkastlig att döma av landets medier. Inom dem regerar nämligen journalister (och tidningsägare) som gillar den propagandalösning vi ser i Sydsvenskan idag.

Torsten Sandström

Please follow and like us:


Netflix hånar Malmö med all rätt

Uncategorised Posted on ons, september 16, 2020 10:12:43
Rosengården i Malmö – mängder av paraboler som riktats mot hemländernas kulturer. Bild Wikicommons.

Först måste jag erkänna att jag inte är någon vän av kriminalfilmer. Det är nära nog det sista alternativet då jag zappar framför teven. Men häromkvällen blev det tio minuter med ”Den unge Wallander” på Netflix. Det handlade om en person som avrättades med en handgarant i munnen på Rosengården i Malmö. Det var ruskigt att se. Jag vet inte om historien var påhittad. Men den verkade ändå trovärdig.

Filmen sänds nu ut över ett av jordklotets största medienätverk: Netflix. Hela världen får alltså bekanta sig med Malmös brottslighet. Alltså ännu en sprängning där. I detta fall med dödlig utgång. Netflix skildrar också det som svenska politiker inte hittills velat erkänna, dvs klanbrottsligheten. Alltså några av de nyanländas familjenätverk baserade på hemlandets kulturella värderingar och normer. Med avsikten att skildra det skånska Malmö, så beskrevs en stad med invandrare i brottens brutala nätverk.

Oavsett sanningsvärdet i Den unge Wallander – som för övrigt kändes som en uppvisning i amatörteater – så blir filmen en uppgörelse med den svenska offentliga självbilden. Alltså med Sverige som ett föredöme för världens folk. På miljontals teveapparater globen runt presenteras alltså Malmö, det svenska S-partiets idealsamhälle, upp som en verkstad av våld och hårt polisarbete. OK att polisen löste mordet i filmen (antar jag), men ändå en bild av ett samhälle som inte klarar av att hantera den integration som måste till, ifall nationens politiker fortsätter att slussa in fattiga och dåligt utbildade invandare från främmande kulturer i söder.

På så vis blir Netflix´framställning en levande bild av dagens Sverige. En nation som leds av en S-regering, som inte vågar stå upp för att invandring förutsätter assimilering och tydliga krav. Det stora invandrarlandet USA har alltid haft som utgångspunkt betydande påbud om anpassning till värdlandets språk, kulturella värderingar, krav på sysselsättning (normalt utan bidrag) osv. En amerikansk dörr på glänt har med andra ord förr balanserats med krav på invandrarnas egna aktiviteter och inordning under rådande värderingar, utan ett kraftigt flöde av bidragspengar. I USA har således demokratin kombinerats med tuffa krav. Man hymlar inte – den nyanlände gynnas själv genom anpassning!

I Sverige har däremot S-partiets bild av demokrati förenats med en undfallenhet för de nyanländas kulturer, i form av språk, traditioner, religion osv. Jag har respekt för de nyinflyttades bakgrund allmänt sett. Det är ändå deras privata sak. Men just som nyanländ i en demokrati måste man i det offentliga livet avstå från sitt hemlands politiska kultur, klaner och företräde för det gamla hemlandets språk. Sverige är självfallet inte längre ett klansamhälle, där olika familjer och stånd representerar samhällsmakten. Vårt land är en enhetsnation, en sammanslutning av jämbördiga medborgare, med ett gemensamt språk, en enda lagstiftning, ett unikt system av domstolar och en gemensam välfärd som alla i görligaste mån måste sträva efter att ekonomiskt bidra till. Ingen har rätt till att åka snålskjuts utan stöd i lag.

Därför bekymrar jag mig över ett av Sveriges grundläggande problem. Det vill säga en fundamental oförmåga att värna det som ses som en gemensam kultur. Det är till och med så att vanliga svenska mönster förringas och ibland även hånas. Utan att vara en vurmare för USA menar jag att vi har mycket att lära vad gäller integration. Visst har den amerikanska staten påtagliga problem med de färgades och andra minoriteters anpassning. Men USA har ändå valt en tydlig väg av krav och rimlig frihet och inte – som Sverige – en enkelriktad kravlöshet och en flummig tilltro till att allt kommer att lösa sig, bara staten utan prut betalar ut månatliga bidrag till dem som inte själva vill offra sin åldriga och i vårt land samhällsfientliga gamla klankultur.

Världen betraktar alltså i nutid våldets Malmö via Netflix. En svensk S-ledd storstad med bidragspipeline direkt från regeringens högkvarter. Samtidigt fortsätter de boende i Rosengård att vända sina paraboler mot sina hemländers kulturer i Irak, Syrien, Somalia, Iran osv. Och det offentliga Sverige vägrar att fixa lagstiftning som öppnar för jobb i näringslivet till minimilöner åt outbildade. Vidare ges stora penningbidrag till islamska skolor och kyrkor. Och i offentliga annonser presenteras nyanlända med slöja – en symbol för manlig makt i feminismens svenska oas. Här ser vi Sveriges problem i ett nötskal.

Torsten Sandström

Please follow and like us:


Hållbarhets-tjosan!

Uncategorised Posted on tis, september 15, 2020 14:45:09

Vart jag än vänder blicken idag – såväl i påstått seriösa sammanhang som mot landets medier – predikas hållbarhet. Ska man var lite fin så tals det om Sustainability. Fina grejer hade Jocke från Jokkmokk sagt, Tjosan-tjosan!

Idag måste allt vara hållbart. Vad är innebörden? Möjligtvis betyder det klimatsmart, dvs att miljön inte ska belastas i onödan. Och i så fall är jag med på tåget. Men ordet klimatriktigt eller liknande låter förstås alltför svagt och lite amatörmässigt. Genom att tala om hållbarhet får tanken en vetenskaplig framtoning, vilket också syns i rader av forksningsansökningar, projektbidrag, tjänstebenämningar osv inom universitet och högskolor. Alltså ännu ett verbalt trick för att få något ganska självklart att framstå som ytterst avancerat.

Det påminner mig om en väckelserörelse. Hållbarhet blir för klimatets del en gudi behaglig lösning. Själva ordvalet framtvingar acceptans utan närmare sakargument. Vem vill satsa på något som inte håller? Man behöver alltså inte ens nämna CO2 som boven i dramat. Det blir ändå fullt klart att miljörörelsens traditionella mantran gäller. Stoppa fossilt bränsle! (Men bränn ved!). Håll landskapet öppet! (Men hindra skogsavverkning!) Skydda artrikedomen! (Men stoppa invasiva arter!). Osv. Dvs miljötalibanernas normala dubbelmoral.

Ingenting är ju hållbart för evigt. Varken du eller jag eller för den delen mänskligheten som sådan. Inte ens solens strålning mot jordytan är hållbar. Uppvärmningen har växlat under årtusenden efter varandra. Men för miljörörelsens främsta kämpar måste livet på jorden vara hållbart och konstant spegla jordbrukssamhällets miljöer från slutet av 1800-talet.

Du som läsare inser att hållbarhetspaketet omfattar en rad komplexa och politiskt laddade paroller, som delvis är motsägande. Det är dessa som krängs genom dimridån Sustainability. Jag köper inte en sådan tankeoreda. Det är fråga om kategoriska lösningar som påstås vara de ända rätta. Allt kokar ju ihop till ett rimligt skydd för miljön, som i sin tur kanske är bra för den gigantiska frågan om atmosfären kring jordklotet. Och på det budskapet satsar jag.

Personligen är jag alltså för klimatriktiga lösningar, dvs beslut som skonar miljön i rimlig utsträckning. Det tror jag också alla som pratar om hållbarhet egentligen är. Men genom att använda termen hållbar hoppas man kunna tänja ut syftet till något vidare, dvs till den politiskt korrekta synen i klimatdebatten. Innebörden är att man ska köpa FN:s klimatpanels alarmistiska och ödesmättade bild av planetens undergång i närtid. I brist på bevis håller jag inte med. När – eller bättre om – bevisen finns på plats ändrar jag min inställning till CO2 som orsak till en skadlig pågående uppvärmning. Tills vidare anser jag det mest rimligt att tro på att krisen frammanas skeden i kosmos. Och att FN:s politiska skräckscenario rörande CO2 förefaller vara en kraftig överdrift. Den som lever får se.

I stort sett allt ska vara hållbart. Från energianvändning, till maskiner, företag och myndigheter till förstås utsläpp, jordbrukande och fastighetsförvaltning. Även du och jag ska agera hållbart. Hej och hå! Det verkar som om begreppet även gäller omval av politiker. Kronan på verket tycks därför bli hållbara yrkespolitiker. Tjosan, tjosan!

Torsten Sandström

Please follow and like us:


Den politiska klassens populism

Uncategorised Posted on mån, september 14, 2020 12:23:25

Jag minns min ungdoms politiker. Under 1950-talet var det politiska samtalet stelt och trögt. Ganska trist. Men ändå seriöst för det mesta. Allvarliga farbröder staplade argument och siffror i högtidlig ton. Oftast respektfullt mot varandra, om än med tydlig irritation. Även kommunistledaren Hilding Hagberg behandlades faktiskt artigt, trot att han sprungit i Moskva och pussat höga ledare, liksom många av hans partivänner gjort.

Idag möter vi ett helt annat politisk samtal. Debattklimatet har ändrats. En viktig förklaring är att åsiktsskillnaderna minskat kraftigt. Korridoren av åsikter har med andra ord snävats åt. För att vinna väljare tvingas nutidens yrkespolitiker därför vända ut-och-in på sig själva för att försöka visa på nyanser till sin egen fördel. Det är oftast svårt. Därför bilder mest tomma ord och stora leenden. Den politiska substansen tynar.

En annan förklaring är att dagens elit har den politiska sysslan som ett yrke. Från skolan till pensioneringen. Följden har blivit att de skiljt sig från väljarkåren på flera vis. I och med att erfarenheter från högre studier och vanlig privat eller offentlig anställning blivit en bristvara har de svårt att veta vad vanliga människor tänker och tycker. Denna ovana leder till villfarelser i det politiska samtalet från talarstolarna. Därifrån hörs ett låtsat folkligt samtal. Ofta med inslag av tjohej.

Jag menar därför att det svenska politiska samtalet – på ett allmänt plan – blivit populistiskt. Alltså en populism till vänster- eller högerkant – ofta med antingen en globalistisk respektive nationell inriktning. Men populism är det ändå vanligtvis fråga om. Hur märks det?

Det framgår för det första genom att de politiska ledarna agerar som skådespelare. Deras utseende, minspel, kläder och tonläge är smidigt och inställsamt. Allt är yta – inte längre den strävan efter det seriösa djup jag minns från förr. Det nutida yrkesfolket agerar ungefär som fastighetsmäklare mot sina kunder, dvs du och jag som väljare och skattebetalare. Credot lyder: ju mer estradör en politiker är, mätt i karisma, desto större uppmärksamhet i nationens medier.

För det andra ger mediesamhället den politiska skådespelaren luft under vingarna. Medierna och yrkespolitikerna lever i symbios. Den ene klarar sig inte utan den andre. Sammanväxten är oerhört tydligare än under åren omkring 1950. I dagsläget verkar samtliga stora mediehus – oavsett officiell inriktning – stenhårt för en vänsterliberal politik. Utan medierna hade vi haft en helt annan regering!

Populismen syns för det tredje i de politiska budskapens innehåll och form. Även här framträder förstås anpassningen till radio, press och framför allt teve. Man får en känsla av ett plastartat reklambudskap tonsatt till Sound of Music. Korta ord utan pregnans. Ett tunt budskap i reklamens anda. Alltså inga löften, bara lösa ambitioner. Än en gång påminns man om försäljaren, mäklaren, som försöker kränga sin vara till villrådiga kunder, alltså till dig och mig som ska stå för betalningen.

För det färde har en politisk hätskhet vuxit fram i nutidens politiska landskap. Den förklaras främst av trängseln där – åsiktskorridoren har som sagt krympt. När krubban är tom bits hästarna, brukar det heta. Trängda råttor brukar också gå till anfall, säger kanske någon som gillar hästar. Dagens politiska samtal går därför till stor del ut på hån av motståndaren, som framställs som miltals iväg i politiken. Trots att det bara rör sig om en knapp meter. I stället för sakargument används invektiv och glåpord. Motståndaren – med ungefär samt åsikt – framställs som en marsmänniska. Alla inser att det knappast blir fråga om ett fungerande samtal. Och det är inte heller meningen. Det är fråga om reklam för yrkespolitiker som söker förnyad anställning på din och min bekostnad.

Det kanske mest komiska är att nästan alla anklagar varandra för populism. Ett gäng skådespelarna som var och en försöker iklä sig rollen som hederlighetens vän. Motståndarna framställs följaktligen som skurkar och lögnare. Trots att nästan hela den politiska klassen byggt sin tillvaro på samma politiska samtalsmetod: populism.

Torsten Sandström

Please follow and like us:


Tala klarspråk om invandringens effekter!

Uncategorised Posted on sön, september 13, 2020 12:18:26

Från Jökboet meddelas att en satsning på 900 miljoner kronor avses för något som kallas ”Förortslyftet”. Än en gång används en etikett som försöker dölja vad saken gäller. Fenomenet ”förort” har ju inget med något allmänt problem att göra. Många sådana svenska bostadsområden är rena idyllen.

Nej, nu är det en aspekt av en misslyckad invandring som ska förgyllas via ett åtgärdsprogram, som byråkrater ska slussa ut i det som brukar kallas ”utanförskapsområden”, en term som bättre beskriver målet för regeringens belastning av landets skattebetalare med ytterligare 900 miljoner kronor.

Större delen av pengarna gå till att ”förbättra arbetsmiljön i skolan”, som det så svenskt heter för att linda in något abstrakt och svåråtkomligt i bomull. Nästa lika mycket ska gå till ”familjehem”, sägs det, dvs en form av skyddat boende för barn med sociala problem, förmodligen kriminalitet, droger od. En rejäl slant ska också gå till ”språkutveckling i förskolan” som det heter på kanslisvenska.

Det går att på ett generellt plan förstå vad som är tanken. Spontant kanske något känns riktig, men… Typisk svensk social ingenjörskonst. Byråkrater ska anställas för att sättas i arbete för att fixa något som de antagligen inte klarar av. Okej, kanske kan något kan styras upp. Men jag är rädd för att satsningarna som vanligt kommer att synas i administration, dvs löner, kontor, planer, riktlinjer, tjänsteresor, grakatamenten och dylikt som i pytteliten mån förändrar själva problembilden: bristande integration på grund av ett fortsatt liv inom främmande kulturer i utsatta områden. Det är ju nyanländas knepiga existens där som är problemet. Förmodligen blir följden ännu ett svenskt politiskt slag i luften, innebärande fler byråkrater och högre skatter, som sagt.

Hur skulle jag vilja angripa problemet, kanske någon irriterat undrar? Först och främst borde man tala om vad saken gäller, dvs invandrings- och integrationsproblem. Kärnan är kulturskillnader och rotlöshet. En alltför stor grupp av invandare vägrar – eller saknar möjlighet – att anpassa sig till ett liv i Sverige. Familj, språk, utbildning och religion står så att säga i vägen. Följden är en ond spiral nedåt med kriminalitet och stök i skolan. Inte för alla förstås, men för tillräckligt många att en svensk kris uppstått. Även om en minoritet sysslar med våld och annan kriminalitet så växer Sveriges problem för var tusende nyanländ som inte inlemmas i arbete, språk och svensk kultur. Nu över till effektiva åtgärder.

Jökboets fyra partier har under tre års tid vägrat att fatta ett viktigt beslut med direkt effekt för ökad integration, nämligen rätt för arbetsgivare att anställa nyanlända till lägre lön än den som följer av kollektivavtalen. Då LO blanknekar finns ändå en lösning genom tvångslagstiftning om minimilöner, något som många andra nationer använder. Men för S-partiet är LO:s makt en helig ko, som förstås inte heter Maj-Gull eller Rosa, utan ”Den svenska modellen”. Med många fler i jobb kunde bidragsberoendet lindras och människor ges möjlighet att flytta till mer attraktiva bostadsområden. Om de sätts i låglönejobbet kommer de att prata svenska, försörja sig själva och som nyanställda inlemmas i svensk kultur. Detta borde kalla ”Den riktiga svenska modellen”. Men den är en dröm som stoppats av Jökens partier, som självgoda rycker i byråkratins bidragsspakar på din och min bekostnad

En annan viktig pusselbit är förstås en ny tuff kriminalpolitik. Brottsligheten måste bekämpas, inte bäddas in i bomull eller i vackra ord och förhoppningar. I klartext måste de kriminella klanernas medlemmar låsas in (häktas och sedan fängslas) så att det blir tydligt att fortsatt brottslighet inte är något attraktivt. Alltså fler platser i fängelser och på häkten! Här kunde 900 miljoner ge ett första bidrag med tydlig effekt.

Även klanernas identitets- och bidragsbrottlighet kan stoppas om regeringen tar krafttag. I förslaget talas förvisso om ”stärkt folkbokföring i utsatta områden”. Tanken tycks vara att få ett grepp om dubbla identiteter oss. Men för detta avsätts enbart småsmulor, sammanlagt 60 miljoner! Alltså är min rädsla för ord utan verkstad stor. En relativ snabb och rimlig lösning kan vara lagstiftning om personliga månatliga uttag av bidragsmedel hos Försäkringskassan för varje nyanländ samt folkbokförd svensk med utländskt medborgarskap.

Jag inser att särregler kanske ses som utmanande. Men först genom krafttag kan en allvarlig svensk nedåtgående spiral brytas. Och själva invandringen är ett särartat problemområde! Vi talar nu om personer som initialt inte är svenska medborgare och som tvingas leva på bidrag från det offentliga i ghettoliknade miljöer. Krav på personlig utkvittering av bidrag – alltså legitimering och registrering – gör det möjligt att få ett effektivt grepp om flera identitets- och bidragsproblem. Det stoppar i varje fall snabbt ministrar i Irak och Afghanistan att uppbära månatliga pengar från vårt land (något som alltså hänt)!

Sverige måste därför våga peka med hela handen. Det offentliga måste uttala vänsterns hatord nummer ett: assimilering! Om det behövs med tuffa tag! Det krävs alltså djärvt nytänkande och inte den vanliga låt-gå-politiken i förhoppning av byråkrater ska fixa eländet. Förmodligen krävs att Jökboet rivs för att få kloka politiska tankar på plats.

Torsten Sandström

Please follow and like us:


Journalistiskt harakiri

Uncategorised Posted on lör, september 12, 2020 16:23:34
Källa: Wikicommons

Följande meddelar Sydsvenskan idag:

Olle Lönnaeus: Löfven och Kristersson bråkar om gängen – trots att båda vill ha hårda tag

Det är förunderligt hur journalister med vänstersyn kan skriva. Intryck skapas av att Löfven och Kristersson är överens om kriminalpolitiken. Men det är fråga om bedrägeri.

Skillnaden är milsvid vill jag påstå. Kristersson driver konsekvent viktiga reformer inom straffrätten. Inte alltid de bästa, men syftet är gott. Löfven pratar mest – skyller ifrån sig – och gör det minsta möjliga. I flera fall mörkar han verkligheten. Han är inte alls någon reformator som vill ha ”hårda tag”. Han tror att brottsligheten kan bekämpas med undfallenhet och välvilja mot gärningsmännen. På så vis kan man säga att han stödjer klanernas kriminalitet.

Jag blir nedstämd över att se hur journalister pläderar för att hjälpa statsministern så att han inte se så handfallen ut i kriminalpolitiken som han i själva verket är. Min barnatro var nyhetsbudskap ska vila på fakta. Inte på skribentens egna åsikter eller värderingar. Nu inser jag åsiktsjournalistiken dominerar alltmer.

Det sägs att dagspressen står inför en ekonomisk kris. Det är kanske rätt. Men den journalistiska krisen är lika stor. Något av ett journalistiskt harakiri…

Torsten Sandström

Please follow and like us:


Sjujäkla simpelt!

Uncategorised Posted on fre, september 11, 2020 17:17:40

Nu har jag hört såväl Löfven som Lööf presentera Jökboets budgetförslag som ”sjujäkla” bra. Ordvalet säger en hel del. I ett seriöst samtal skulle det heta ”synnerligen omfattande” eller dylikt på traditionellt politikerspråk, där överdrifter tillhör vardagen. Men båda två säger ”sjujäkla”, alltså brukas en i sammanhanget ovanlig svordom.

Jag är inte pryd. Så det är inte fulspråket jag reagerar mot. Det är en klart avsiktlig populism jag vänder mig mot. Kombinationen: medial presentation plus oklart/enkelt fulspråk plus en folklig flört brukar i vetenskapliga sammanhang fylla kravet på populism. Om du söker på populism på min blogg ska du finna min textserie i ämnet. Populism finns såväl till vänster som till höger, vill jag påpeka. Tänk bara på Hugo Chávez och Jonas Sjöstedt samt Benito Mussolini och Donald Trump.

Här möter vi alltså en statsminister samt en partiledare med hög profil som båda fiskar efter stöd genom att låtsas svära folkligt. Två personer som annars brukar håna populism sysslar alltså själva med just detta. Dessutom avslöjar de sin egen bild av hur det tror ett samtal med folket ska gå till. Och så gör de sig till med lånta och simpla ordalag. Plötsligt står de där nakna! Vi får en inblick i kulturen inom Jökens bo. Det är olustigt.

I viktiga frågor vill folk givetvis höra seriösa budskap och löften från sina politiker. Inte bli tilltalade från ovan av bossar som låtsas vara folkliga. De agerar verkligen gement.

Torsten Sandström

Please follow and like us:


Vänsterns motattack

Uncategorised Posted on fre, september 11, 2020 12:07:08

Mediernas eget orakel Leif GW Persson säger i TV4:s ”Nyhetsmorgon” om Löving avslöjande. Löving sa som bekant att det i landet finns minst 40 klaner bakom den allvarliga brottsligheten: “Hade jag varit justitieminister så hade jag lyft ut honom för flera år sedan.”

Nu går alltså vänstern – GW är en gammal sosse har han själv sagt i SR – till anfall på den som avslöjat sanningen. Den enligt egen åsikt så allkunnige profeten GW har nämligen under många år inte vågat eller velat säga sanningen. Han har i de Fyras gäng av kriminologer nämligen medverkat till den svenska mörkläggning som kostat så mycket i människoliv och pengar. Han som vet allt är alltså överkörd av Löving. GW kan inte stå ut med att en hög polis säger emot honom, Jerzy Sarnecki och övriga politiserande professorerna i gänget kring S-partiet…

DN gör i sin ledare idag en liknande mörkläggningsmanöver med sikte på Lövings klanavslöjande. Utan att nämna Löving talas om något som tidningen uppfattar som minst lika allvarligt. Syftet framgår klart. Man undrar varför ingen upprör sig över den ”klan” som funnits mellan Sigtuna kommun och PEAB rörande diverse fastighetsaffärer i förfluten tid? SVT:s Uppdrag granskning har kartlagt detta fenomen. Inte DN själv.

DN:s ledare visar (indirekt) inte bara på vänsterliberalernas ovilja mot Lövings avslöjande. Lika dåligt är att ledarskribenten inte har en susning om vad en klan är. Det som skett i Sigtuna rör sig om korruption. En tidning som inte ens vet vad en klan är ska inte skriva om saken!

Torsten Sandström

Please follow and like us:


Klimattvivel är en sjukdom enligt statsfeminismen!

Uncategorised Posted on fre, september 11, 2020 11:35:41
Lyckoslanten, som Sparbanksrörelsen gav ut för hylla Spara och håna Slösa

På morgonens nyhetsprogram i SR P1 rapporterades om att ”forskare” sysslade med forskning om mäns attityder, avseende en påstådd benägenhet hos män att killgissa, dominera och visa våldstendenser. Forskningen styrdes av en docent vid namn Hultman, som hör och häpna var anställd på Chalmers av alla ställen. En teknisk högskola med stora personalnedskärningar i pipelinen! Kanske förebådas en allt intensivare satsning på feminism?

Sådant prat har vi förstås hört förut, dvs att feminister tror sig vara ägnade att sakligt presentera mäns sociala och biologiska fundament. Det är inte det jag vänder mig mot just nu. Ty vem som helst måste få kommentera en annan (det är F-mönstret som är trist). Det märkliga är att forskningen ska utröna om (den tjejgissade) mansrollen är orsaken till att fler män än kvinnor uttalar sig skeptiskt om CO2:s betydelse för klimatet. Syftet är med andra ord att klimatskepsis är något av en själslig sjukdom. En oförmåga som måste kartläggas av forskare in spe. I syfte att finna en bot.

Det är egentligen horribelt. Tvivel har sedan vetenskapens barndom för mer än 2000 år sedan ansetts som ett adelsmärke. Först när bevisen är otvetydiga blir tvivel något märkligt. Det verkar finnas rimliga bevis för att jordytan – och kanske atmosfären – har fått en högre temperatur under senaste decenniet. Den stora vetenskapliga frågan är, alltså den som vi skeptiker bekymrar oss över , vad som är orsaken. Den som tänker efter kan förstå att det inte alls är säkert att förklaringen är CO2. En lika rimlig förklaring är skeenden ovanför jordens yta, avseende solens strålning och cykler, molnen osv. Så länge jag inte kan ta ställning till om det rör CO2 eller skeenden som är oberoende av människan väljer jag en skeptisk inställning. FN:s klimatpanel är nämligen så späckad av politruker – och alltså vinklat utsedda ledamöter – att svaret från början är givet (dvs CO2). Läs massor om detta på http://klimatupplysningen.se.

Men i Sverige härskar inte skepsis. Här är POLITIK övernormen. Alltså härskar statsfeminismen över medierna och forskningen. Till och med en av landets förr så respekterad teknisk högskola (Chalmers) sysslar nu med politiserande själsforskning.

Den svenska sjukan har en tydlig anknytning till brist på kunskaper. Det syns från landets politiska ledning i toppen ned till politiken över den svenska skolan. Även vetenskapssamhället har invaderas av statsfeminismen. Med största självklarhet tar de plats i kursplaner, val av litteratur, utvärderingar, undervisning och inte minst i det offentligas utdelning av forskningsbidrag. Hundratals miljoner går till politiskt korrekt forskning. Här gäller alltså inte något av det tvivel som kännetecknar hög vetenskaplig nivå.

Den svenska forskningspolitiken saknar på detta vis vetenskaplig grund. Den påminner mest om Lyckoslanten. Politisk styrning, men inte i rimlig tankesparsam riktning. I stället är det Slösa som favoriseras genom hugskott och pengar.

Torsten Sandström

Please follow and like us:


SVT Sämst i test

Uncategorised Posted on tor, september 10, 2020 16:59:52

I dagarna är S-partiet irriterat på att en statlig partisammansatt utredning vägrat att föreslå grundlagsskydd till SR och SVT. Alltså en beställd utredning, som syftar till att ge de tvångsfinansierade mediebolagen ”evigt” liv. S-partiet vill givetvis även för framtiden få stöd från horder av vänsterjournalister på SR/SVT. Lyckligtvis har S nu stött på motstånd. Alltid något att glädja sig åt.

I min värld är det en skymf att medborgarna ska tvingas betala år ut och år in för SR/SVT och i vederlag få en massiv rapportering som backar upp S-partiet och partierna på vänsterkanten. Oavsett dina partisympatier måste du betala för vänsterreportage! Det förmedlar en känsla av pressen under Sovjettiden. Det är givetvis ohållbart i ett demokratiskt samhälle. Men så är det i Sverige.

Lika ohållbart är det ”lägerelds”-tänk som SR/SVT utvecklat för att – via underhållning – locka nationens politiskt ointresserade till sändningar från SR/SVT. Även här känner jag mig allvarligt kränkt av att vara tvingad att betala för smörjan. I tidigare bloggar har jag kritiserat den stora enfald som framför allt SVT serverar framför lägerelden. Flabb, kändisar och billiga lekar är den kost som publiken i sotröken framför elden får sig till livs. Host-host!

En kilometerlång rad av personer som råkat bli kändisar för att de är snygga, skrattar brett, sparkar boll, springer snabbt, spelar teater, åker skidor osv. Samma ansikten vecka efter vecka. Samma solvargsleenden och flamsiga skratt. Bilden av att ”Vi har så roligt” projiceras gång efter annan. Nya tävlingar och skratt på rad efter rad. Det liknar de allra larvigaste barnprogram för vuxna. Det är så trivialt att klockorna stannar och göken i uret tuppar av. Det innebär en förnedring att att servera underhållningsprogram av det slag som SVT gör var dag! Kvällsflabb i tevesoffan. Så utstuderat simpelt. Enda tänkbara förklaringen är att hålla folket framför SVT:s lägereld vaket, så att människorna – med flabben ringande i öronen – får en dos vänsterpropaganda och går till valurnan.

Till SVT:s skrattande terror hör reklamen för de egna programmen som skriks ut flera gånger per kväll, vecka efter vecka. Pust! Det sägs att vi skulle slippa reklam genom statsfinansiering. Men SVT:s egna reklam är lika fånig, påträngande och dessutom betalad av mig själv. Tillsammans med de andra fåntrattarna och kulturprissarna har jag nu minst 20 gånger sett att den stora underhållaren Anna Batra ska skoja till det för oss (det skulle inte förvåna mig om hon av vakterna av lägerelden anses som ”folkkär”). Om hon fått uppdraget av politiska skäl eller pga äktenskapet med Batra kan kvitta. Det enda försonande draget är att programmet heter ”Muren”. Med tanke på journalisterna partitillhörighet rör det sig förmodligen om en hyllning till såväl Järnridån som Berlinmuren. I åsiktskorridoren måste man skratta – bara det inte sker på makthavarnas bekostnad!

Efter att i 10 minuter häromdagen ha kollat ”Bäst i test” på SVT smäller jag faktiskt av. Såvitt jag förstår finns det ingen anledning att tvinga skattebetalarna betala för sådan kvalificerad smörja. För mig är det självklart att uppgiften genast bör överlämnas till de reklamfinansierade kanalerna. Och vips kan tvångsavgifterna sänkas med 50 %. Plockas därefter den dagliga vänsterpropagandan bort så minskar ytterligare 30% av de pengar jag måste betala per år till SR/SVT. Kanske lika bra att lägga ned hela SVT/SR-rasket med sin obehagliga tvångslösning. Usch för statligt förmynderi!

Jag lyssnar ibland i bilen på SR P4 och lokalradiokanalerna. Samma pladder, flabb och personliga åsiktsförmedling som vid SVT:s lägereldar. Kolla själv så får du höra. Intryck skapas att folk från gatan samlats i en studio för att skratta och svära med varandra för att få tiden att gå för unga lyssnare. Alltså en form av ”perfect time killer”, som alltså hålls igång med tvångsavgifter från dig och mig.

Min kritik tar således sikte på en framtvingad medial verksamhet som S-partiet och dess proselyter vill ge skydd i grundlag. Om något borde verksamheten förbjudas att hållas igång genom offentliga medel!

Det sist sagda var nog en överdrift. Varje dag presenterar framför allt SR P1 några guldkorn med kritisk och saklig journalistik. Men de försvinner tyvärr i det onyttiga och rentav onda mediebrus jag nyss nämnt. När jag får höra att den politiska klassen till vänster i grundlag (!) vill permanenta en indoktrinering som jag själv måste betala är jag, som framgått, benägen att säga adjö till SR/SVT. Jag är säker på att en nedläggning kommer att resultera i att nischade kvalitetskanaler dyker upp med reklam eller krav på avgift. En sådan lösning är för övrigt logisk i ett samhälle där medborgarna ska göra fria val rörande sin egen konsumtion av varor, tjänster och idéer. Men tanken om fria val är ett rött skynke för landets partier till vänster. De önskar inte frihet, något som grundlagsidén visar. De vill styra åsiktsbildningen i egna hjulspår. De eftersträvar alltså propaganda, även om ingen av dem vill ta ordet i sin mun.

Torsten Sandström

Please follow and like us:


Extrem svensk dubbelmoral

Uncategorised Posted on ons, september 09, 2020 12:21:23
KOPPARMATTE, den gamla skampålen från Stortorget i Stockholm, kopia, Stadsmuséet. Originalet finns på Stockholms tingsrätt.

En hög svensk polischef talade häromdagen om att det finns minst 40 klaner bakom den svenska grova brottsligheten. Programledaren började stamma på kanal PK, föråt SR 1. Och på någon minut avrättades en helig svensk ko, dvs den om att brottsvågen inte har en etnisk förklaring. Nu säger Löfving motsatsen: klaner står i centrum. Heder åt honom!

Dagen efter bryter en tsunami av dubbelmoral in över landets politiker och medier. Flera börjar tala om klaner. Såväl Mikael Damberg som Annie Lööf säger att detta inte var en nyhet. Vad hör jag? Två personer, som förut dödskallestämplat allt tal om klaner och etnicitet, har plötsligt länge känt till verkligheten. Det är nästan så att jag måste nypa mig i armen för att se om jag drömmer.

Men jag inser fuller väl att det följer av den politik som Jökboets partier driver. De menar att all invandring är god. Mantrat är också att alla människor är goda. Därför har det till för någon dag sedan varit tabu att tala om verkligheten bakom den svenska brottsvågen. Men nu står politikerna nakna. Och vad gör de? I klartext sägs att de hittills ljugit för svenska folket om en viktig aspekt av våldsbrottsligheten. Egentligen är det upprörande. Men det svenska folket har tyvärr vant sig vid att lögner är vardagsmat inom politiken.

Nu står ändå ett helt gäng extrema dubbelmoralister vid skampålen, Kopparmatte (se bilden) menar jag, som i bloggen under två års tid ständigt fört fram klantemat som en viktig förklaring. Främst vid Kopparmatte står landet statsminister, som för inte så länge sedan pekat ut knarkköpande brats från Danderyd som orsak till våldet. Strax intill honom – alltså näst intill Damberg, Lööf, Morgan Johansson mfl – står kriminologiprofeten Jerzy Sarnecki, som i åratal bekämpat allt tal om klaner och i tio års tid som expert i Brå sopat behovet av statistik och forskning under mattan. Under Kopparmattes piska står också en stor del av Sveriges medier, som naturligtvis haft god anledning att känna till verkligheten. Men i stället i många rapporter anonymiserat den, till och med genom att ge intervjuade brottslingar fiktiva svenska namn (se bilden nedan från min blogg för flera månader sedan).

Allt sker enligt vänsterliberalismens credo att inte tala om etnicitet. Tanken tycks ha varit att allvarliga fakta riskerar att bygga fördomar om alla invandrare. Politiker och medier har inte ens förstått att människor kan tänka själva. Därför har eliten tagit till lögner. Jag kan kan knappast tänka mig ett tydligare exempel på människoförakt från landets politiska ledning.

Så låt nu den politiska eliten kring Jökboet stå och skämmas vid Kopparmatte på torget i Stockholm. De storsvenska faktavrängarna är verkligen värda folkets spott och spe!

Torsten Sandström

Ett citat från en artikel om klanbrottlingar
Please follow and like us:


Domarmoralen i botten!

Uncategorised Posted on ons, september 09, 2020 11:04:40
Källa: wikicommons
Källa: Wikicommons.

Ordförande i den Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter är en isländsk jurist som heter Robert Ragnar Spano. Någon kanske väntar sig extra hög moral från en person med det uppdraget och den bakgrunden?

Men inte. Nu visar det sig att han nyss varit i Turkiet och mottagit ett hedersdoktorat vid Istanbuls universitet. Du läste rätt. En jurist som sysslar med humans rights åker till förtryckarstaten Turkiet för att belönas. Turkiet som har fängelserna fulla med politiska fångar, journalister mfl. Det är faktiskt vanvettigt handlat av ordföranden för Europas domstol för skydd av human rights! Han klappar Turkiet på axeln och solar sig i glansen av ryggdunkande kamrater.

Tidigare har FN:s kommitté för mänskliga rättigheter i Genève kritiserats för att ha åtskilliga ledamöter från olika förtryckarregimer. Folk från bloddrypande nationer tros styra upp Human Rights! Den svenske ledamoten Krister Thelin har bland andra framfört en rad kritiska synpunkter.

Många svenskar dyrkar som bekant såväl Europas som FN:s institutioner för human rights. Om flera av ledamöterna i dessa organ visar djup omoral förlorar inrättningarna som sådana min respekt. De tenderar att framstå som organ för legitimering av att goda krafter är i aktion. Enligt min mening fungerar en lång rad internationella sammanslutningar på så vis som flydda tiders påvemakt. Stora ord, men massor av fulspel bakom kulisserna tillhör påvedömets trista historia. Kyrkans många medlemmar trodde att allt var frid och fröjd – och man betalade för sin frälsning. Tyvärr gäller samma sak för en mängd svenskar, som naivt litar på FN och det globala systemets sätt att fungera. Man lutar sig tillbaka och tycker att satsade pengar är väl värda. Men inser inte att internationella organisationer faktiskt driver POLITIK och att förnuftet därför ofta råkar ikläm. Den som öppnar ögonen inser att rader av globala politiska karriärister struntar i den moral man predikar för andra. Liksom korruption är dubbelmoral det goda samhället främsta fiender. De kan liknas vid maskar som förtär samhällskroppen.

Torsten Sandström

Please follow and like us:


Kunskapssamhällets förfall

Uncategorised Posted on tis, september 08, 2020 10:22:26

En viktig förklaring till det offentliga svenska samhällets problem rör bristen på kompetens eller kunskaper. Det syns från S-regeringen i toppen och nedåt i det offentligas olika förgreningar. Folkhälsomyndighetens vägran att lyssna på andra nationers experter är bara ett exempel. Myndigheten vet nämligen bäst – de ser sig som forskare – och vill därför själv experimentera med svenska folket som försökskaniner. Med väl känt resultat! Mediernas alltmer utslätade journalistkompetens är ett annat exempel på publik kunskapsbrist. För anställning räcker med korta skrivarkurser. Därför lever faktakritik en undanskymd tillvaro, medan åsikter och värderingar flödar som en tsunami. Kunskapskrisen syns förstås även i skolan där universitetsutbildade experter predikar att eleverna själva ska söka kunskap. Givetvis med resultat att lyssnande på lärarna nedgraderas. Och att många elever kör av banan eller sackar efter. Vad kan orsaken vara till denna allvarliga svenska utveckling?

Jag tror man kan ge ett tämligen klart svar. Och då måste man åter titta på den svenska statens topp. S-regeringar har under flera decennier struntat i kunskapssamhället. Förstå mig rätt. Regeringarna har talat vitt och brett om kunskaper. Och satsat stora slantar. Men man förstår inte vad det är fråga om och varför kunnande är bra. Frånvaron av denna baskompetens är orsaken till att det går snett. För vänsterns del är kunskaper fråga om handgrepp, i stil med att söka efter jobb, surfa på internet, söka bidrag hos försäkrings- eller akassan, rabbla värdegrunder, läsa rubriker i Aftonbladet (exv om Glen Hyséns bröllopsdag) osv. Framför allt gäller det att hylla S-partiet och dess dussintals robotorganisationer. Detta är kunskapsbilden hos S-kollektivens Sverige. Alltså handgrepp för att lyfta lön och bidrag samt för att gå och rösta vänster vart fjärde år, efter att suttit i tevesoffan och slötittat på underhållningsprogram, som komiska SVT-chefer kallar samling vid ”lägerelden”. Alltså brasor som brinner i en anda av Unga Örnar och ABF.

Orsaken till denna kultursyn är inget annat än att S-vill fortsätta att kontrollera Sverige. Vi har under senare decennier haft en rad S-regeringar med en utbildningsnivå som inte mycket överskrider grundskolan. Är detta rimligt i ett land som påstår att kunskap står i centrum? Bilden är allvarlig. Visst hade Per Albin Hansson och Tage Erlander många lågutbildade ministrar i sina regeringar. Men på taburetter satt ändå oftast folk med självstudier och ett stort engagemang för förändring av en dyster social omgivning. Dessutom en handfull mycket välutbildade i stil med Ernst Wigfors, Karin Kock, Östen Undén, Gunnar Myrdal mfl.

Idag består S-regeringen av en rad svagt utbildade karriärister, som sedan skoltiden planerat en politisk bana inom S-organisationen. Alltså få personer med examen från landets universitet. I stället individer som tidigt inriktat sig mot yrkespolitik. För dem blev studier enbart en omväg mot målet. Närmast ett hinder för att nå makten. Den som inte själv sysslat med längre – och ofta enformiga – studier samt hårda prov vet inte vad som krävs och behövs för ett samhälle som ska baseras på vetenskapliga rön. Den politiska karriäristen ser till sin egen verksamhet – att styra och ställa -och förstår därför inte forskningens sakta faktasamlande och kritiska analys. Man begriper inte heller skolans behov av kunskaper, prov och ordning. Oförståelsen är logisk med tanke på rekryteringsbasen för politiker. Tyvärr är detta sanningen om dagens svenska politiska ledning.

Någon kanske invänder att tiden under Alliansen inte inneburit någon påtaglig förändring, trots att flera regeringar haft en betydligt högre utbildningsnivå än dagens S-variant. Invändningen är relevant. Men ändå kvarstår mitt svar att politiken idag formas av yrkeskarriärister. Detta gäller för såväl S som andra svenska partier. Därför sammanhänger bristen på förståelse av vad ett kunskapssamhälle kräver ytterst med framväxten av en svensk politisk klass, som murat in sig i Sveriges riksdag. Där finns en samling människor som inte förstår att utbildning är en kritisk och tuff verksamhet. Hårda bud för sökaren, men också stor finnarglädje och belöning i framtiden. Alltså konkurrens och krav. Också individuella drömmar och mål . Dagens politiker funderar inte över hur kunskaper bäst inhämtas. Däremot är man ivrigt sysselsatt med petitioner från olika kollektiva intresseorganisationer rörande LAS, LSS, SOL, VAB, RUT, ROT eller andra bokstavskombinationer. Vardagen består med andra ord av handgrepp – inte funderingar om rätt miljö för utbildning och kunskaper.

För den svenska politiska klassen framstår därför ett kunskapssökande liv som främmande. Man förstår helt enkelt inte att kritiska studier kan leda till något gott och stort. Ifall man tror på utbildning gäller det bara handfasta politiska mål som att jämställdheten måste ökas mellan män och kvinnor eller ”ohälsan” minskas i skolan. Därför öser staten också ut massor av miljoner på forskning med feministiska mål eller om hur barnens rätt ska främjas. Och på så vis närmar sig kunskapssamhället stupets kant.

Torsten Sandström

PS! Läs även gårdagens blogg om Matilda Ernkrans på Ministeriet för Högre inbillning.

Please follow and like us:


Ministeriet för Högre inbillning

Uncategorised Posted on mån, september 07, 2020 17:11:44

I Absurdistan finns en ministerpost som blixtbelyser landets problem. Löfvens regering har en minister för Högre inbillning och på taburetten sitter Matilda Ernkrans. Då några kloka beslut inte väntas passar hon perfekt för posten. Någon akademisk skolning värd att tala om belastar henne alltså inte. Arbetslivserfarenheten är också begränsad, ty hon har suttit i riksdagen sedan 18 år tillbaka (från omkring 20 års ålder). Alltså en typisk medlem av den unga svenska politiska klassen. Hon är med andra skapad för rollen som minister för Högre inbillning.

Jag har i en blogg häromdagen skrivit att bristen på akademiska kunskaper eller gedigen arbetserfarenhet är en viktig delförklaring till Sveriges omfattande problem inom vård, skola, rättsväsende, bostadssektor, skattepolitik, brist på försvar osv. I stället för kompetens har S-partiet valt lågutbildade karriärister, dvs yrkespolitiker sedan unga år.

Häromdagen hör vi Ernkrans säga något som ger handfast bild av att jag har rätt om vådan av bristen på kunskaper. Såväl ministrar som skola lider av ett stort underskott på bokliga kunskaper. Det framgår tydligt av Ernkrans svar på avslöjanden om att unga tjejer utsätts för våldsamt sex av sina unga manliga partners, om än frivilligt av allt att döma. Avslöjanden av detta slag kan givetvis inte gå Absurdistans S-regering förbi. I stället för att säga att det är föräldrarnas sak att tala med sina ungdomar om sex ropar Ernkrans till Sveriges medier: Varje lärare måste utbildas i sexualkunskap så att ungdomar i sin tur kan informeras. På Departementet för Högre inbillning finns det inte tid för eftertanke och analyser. Nej, Ernkrans rycker i spakarna och levererar svar som ska skapa en bild av aktivitet. Alltså handling utan kunskap och tankar.

Den svenska skolan har förvandlats från en kunskapsmiljö till en förvaringsplats för hundratals framkastade kampanjer som byggts på dåligt underlag. På departementet vistas klasar av politiska ideologer med vänsterinriktning. Alltså inga personer med djup kunskap och praktisk erfarenhet av vad inhämtande av kunskap kräver. Inte undra på att unga blir skoltrötta. Eller att det blir svårt med ordningen i skolan.

Men sådana sakliga argument biter förstås inte på en minister för högre inbillning. Hon rycker i sina spakar och trycker på knappar. Här fattas – alltså saknas – kloka beslut. Ministern menar nämligen att kunskaper av teoretiskt slag enbart är besvärande. Akademiska pedagoger har viskat det i hennes öra att kunskaper, betyg och ordning är oväsentligt, ja rentav skadligt. För henne är politiken allt. Förnuftet är intet.

Torsten Sandström

Please follow and like us:


En ny front mot grov brottslighet!

Uncategorised Posted on mån, september 07, 2020 10:39:53

I mina bloggar har jag från början använd orden ”klaner” och ”klanbrottslighet” för att förklara vilka personer som huvudsakligen står bakom det grova våldet i dagens Sverige. Men nationens politiska elit och medierna talar däremot nästan alltid om ”gängbrottslighet”. Skillnaden är oerhört viktig. Närmare bestämt preciserar ordet ”klan” våldsutövarnas bakgrund och gemenskap: de tillhör brottssyndikat med främmande kultur inom invandrarmiljön. En annan skillnad rör det offentliga Sveriges andra vrångbild, nämligen att brottsligheten har en ekonomisk och social förklaring som baseras på fattigdom och brist på jobb. Klanerna agerar nämligen som specialiserade kriminella affärsnätverk med stark sammanhållning. Samt en viljeinriktning mot att bedriva just våld för att främja inflödet av pengar.

En hög polischef, Mats Löfving, berättade tämligen frispråkigt häromdagen i SR:s P1´ lördagsintervju om verkligheten. Programledaren (S)arinen tappade för en stund fattningen och kontrollen över samtalet. Löfving beskrev nämligen rakt upp och ned de minst 40 klaner som opererar i landets våldstyngda förorter (med förgreningar därutanför). Bilden av maffialiknande affärsrörelser presenterades med andra ord. Inte ett ord från Löfving om politikernas och mediernas projektion av fattiga ungdomar som protesterar mot sin utsatthet. Löfvings presenterade unga välorganiserade män som valt ett ”yrkes”liv utanför den svenska lagens domäner. Alltså klaner med egen justis.

Det är nu hög tid att den svenska kriminaldebatten lämnar drömmarnas land. För framgång i kampen mot våldet måste alla relevant fakta om klanerna upp på bordet, så att beslutsfattare och medborgare kan förstå vad som sker samt vad som måste göras för att dämpa brottsligheten. Detta är för mig en självklar slutsats i en demokratiskt stat.

Men för landets politiska eliter innebär öppenheten ett hot mot tankar med djupa rötter. Varför de inte agerat tidigare. För många vanliga människor har det länge varit klart att våldsbrottsligheten har anknytning till invandring och kulturer i fjärran. Ett sådant påståendet har fram till Löfving varit tabubelagt.

Dessutom har har eliterna länge argumenterat utifrån snedvridna folkrättsliga teser om Human Rights. Mantrat har varit att alla människor är lika goda och att kulturella skillnader ständigt är av godo. Sanningen är en annan, nämligen att alla medborgare har samma rättigheter och skyldigheter. Alla människor agerar inte gott och åldriga kulturer kan vara skadliga (vårt land har sedan länge lämnat klanernas idévärld). Det svenska likhetstänkandet är nämligen en skapelse av politisk korrekthet. Ett mantra som fört det svenska samhället vilse i kriminalpolitiken. För detta bär ledande politiker, medier, BRÅ samt inte minst forskare inom framför allt kriminologi ett mycket tungt ansvar!

Löfvings yttranden har alltså öppnat en spricka i den officiella PK-muren. Därifrån hoppas jag att steget blir kortare till ett antal nödvändiga reformer. På grund av decennier av underlåtenhet måste synen på brottslighet att förändras i grunden. Stora penningresurser kommer att krävas för byggande av nya anstalter och häkten samt för anställning av personal som krävs för beslut som rör frihetsberövande. Vad som måste ske kan beskrivas genom följande slagord.

Polis, åklagare och tull måste ges mer muskler. Polisen bör ges resurser för omedelbart omhändertagande av brottslingar i alla åldrar, förutsatt att fängelse ingår i straffskalan. Begäran om häktning måste bli mer regel än undantag. Brott av barn ska i alla offentliga verksamheter anmälas till polisen. Tullen ska (vid färjor och gränser) särskilt kontrollera utförsel av misstänkt stöldgods.

Brottsbalkens regler om påföljdsbestämning skärps! Ungdomsrabatterna minimeras! Påföljdstypen samhällstjänst används endast vid första resan. Frihetsberövande som påföljd används enligt straffskalan för alla. Ungdomsbrott undantas explicit från tillämpning lagen om barnkonventionen.

Fängelse återinförs som normalpåföljd för unga vid allvarlig eller upprepad brottslighet. Effekten ska vara inlåsning utan uppenbara flyktmöjligheter. Mobiltelefonering med omvärlden ska endast ske under kontroll. Rabatterna för verkställighetens genomförande begränsas rejält (normal ska den dömde sitta tiden ut).

Brå läggs ned. Uppdrag för brottsforskning läggs ut på universiteten och förmedlas via oberoende forskningsråd. Endast politiskt fristående forskare ska ges uppdrag.

Statistik insamlas om samtliga data med relevans för den grova brottsligheten. Det ska inte ses som en integritetskränkning att notera fakta om status som invandrare i första eller andra generationen. Inte heller ska rimlig kontroll av en frihetsberövad anses integritetskränkande.

Det öppna samtalet är särskilt angeläget vid allvarliga samhällsproblem i stil med exv vålds- och egendomsbrott. Löfvings bild av klan- eller yrkesbrottsligheten måste innebära en punkt för slentriantänket att brottslingar inte själva rår för vad de ställer till med. En ung brottsling blir inte bättre av att ständigt möta inställsamhet och förståelse. Däremot blir tuffare tag en tankeställare!

Torsten Sandström

Please follow and like us:


Synen på våldsbrottsligheten

Uncategorised Posted on sön, september 06, 2020 11:08:08

Filosofiska tankar kan var mycket lärorika. Och faktiskt roliga. Bara ett så enkelt fenomen som en gnistrande svensk å med ganska snabbt flytande vatten. Vad sker när vi betraktar ån?

Läsaren suckar kanske tung och säger: alla vet väl för f-n vad vi ser då man stannar vid Lagan! Mitt svar är att filosofi faktiskt kan hjälpa oss att inse vad som händer då vi befinner oss vid rastplatsen invid Lagan. Och framför allt synen på brottsligheten i Sverige.

Det finns nämligen ingen enkel och självklar förbindelse mellan fenomenet – dvs Lagan – och din eller min bild av vad vi ser (förnimmer). Olika personer förnimmer nämligen samma fenomen på högst olika vis. Detta påstår jag med stöd från många – och gamla – tänkare. Om du inte tror på mig så läs vidare.

Det är inte så att jag förnekar existensen av Lagan. Inte heller bestrider jag människors förnimmelser vid rastplatsen därinvid, dvs att de ser, hör, luktar något och kanske även med handen känner av kylan i Lagans sakta strömmande vatten. Det jag menar är att människor behandlar förnimmelserna av fenomenet Lagan på högst skilda vis. Mitt påstående baseras på den kloke Emmanuel Kants tänkande (omkring början av 1800-talet). Även på vad efterföljande filosofer säger i den filosofiska skola som kallas fenomenalism. Påståendet illustreras också av funderingar hos författaren Marcel Proust (omkring 100 år senare), i stil med hans berömda minne av smaken hos madeleinekakan från tiden av hans barndom.

En förhistorisk jägare vid Lagan såg antagligen också vatten, men hans viktigaste förnimmelse av fenomenet var antagligen tillgången till fisk och rent dricksvatten. Stadsbon från 1800-talets senare del uppfattade nog å andra sidan Lagan som en lockande källa för vattenkraft. Dagens betraktare ser kanske mest vatten som riskerar att vara odrickbart? En fransman på besök kommer möjligtvis att tänka på minnet av en camping- och fiskeutflykt från barndomen med föräldrarna. Även många andra kan vid Lagan framkalla sköna dofter och händelser från förr av bad i det fria. Relationen mellan fenomenet och våra förnimmelser varierar med andra ord rejält.

Resultatet är att varje betraktare framkallar bilden av fenomenet Lagan enligt ett eget mönster för behandling av förnimmelser. Varje individ och personer från olika tidsskeden har alltså egna värderingar, fantasier och erfarenheter, som alla färgar det omedelbara intrycket av Lagan.

Det jag skriver har som nämnts en given politisk förklaring av hur du, jag och andra uppfattar olika fenomen i samhället. Tydligast är detta kanske rörande frågor om brottslighet och invandring. Den som i sin värdebas ser unga brottslingar som offer för sociala omständigheter de inte rår över får naturligt nog en mindre kritisk bild till dödandet och våldet. En motsatt projektion får den som – liksom jag – uppfattar brottsligheten som utslag av en alltför öppen invandringspolitik i kombination med en totalt misslyckad integrations- och kriminalpolitik.

Att människor behandlar samma fenomen helt olika är nog inte så mycket att göra åt. Däremot kan öppenheten vad gäller samhällsinformationens tillgänglighet och innehåll självfallet påverka förrådet av fakta och värderingar i varje individs mönstersamling för bildbehandling. Detta är ett viktigt skäl för min kritik av den svenska åsiktskorridoren av betong. I ett totalitärt kommunistiskt samhälle uppstår en kollektiv och likriktad värdebas, som gör att medborgarnas synfält begränsas. I demokratiska samhällen som vårt kan liknande resultat uppnås genom medier, som enbart serverar politisk korrekt information.

Därför måste PK-ismens bekämpas!

Torsten Sandström

Rapportör från Lagan

Please follow and like us:


Ett koko från Jökboet

Uncategorised Posted on lör, september 05, 2020 17:46:29

Efter att frivilligt ha avstått från regeringsmakten under senaste valperiod ska nu Annie Lööf försöka jobba upp partiet ur den kris som Jöken skapat. Det blir nog svårt. För vem kan lita på C-partiet? Jo, landets ganska få bönder förstås. Partiets ledning och politik hämtas och odlas nämligen på bondgårdar. Bönderna garanteras fortsatta bidrag om de bara håller käften om den liberala fristilspolitik som C-ledningen driver för att locka till sig röster från städerna.

Jag lever en god del av året på landsbygden i norra Skåne. Inte sjutton hör man där liberala ord från landsbygdens folk! Att någon av dem ens skulle kunna tänka på att införa månggifte – liksom Lööf en gång i tiden – är faktiskt stor komik. Men bidragen känns bra i plånboken, även om de riktigt stora pengarna går till grevar och baroner på skånska slätten.

På så vis kan Bondeförbundets landsbygdskollektivism leva vidare. Och gå i armkrok med S-partiets lika förlegade fabrikskollektivism. Jag menar: vi lever ändå i en nation där folket inte längre tror på varken blåbyx- eller folkdräktskollektivism á la Arbetets söner och I hängbjörkens skugga. Kombinationen S och C är idag verkligen upp och nedvända Sverige. Men sånt är livet förstås i Jökboets Sverige år 2020. Koko!

Please follow and like us:


Covid blottar den svenska byråkratins skadlighet

Uncategorised Posted on lör, september 05, 2020 12:01:50
Byråkraterna plågar det svenska samhället
Byråkraterna plågar det svenska folket

Efter ett halvårs envist fasthållande vid tesen att ansiktsmasker inte är bra mot covid -19 signalerar plötsligt Ohälsomyndighetens chef att en kursomläggning kanske är på gång.

Det coronamönster vi sett från myndighetens sida har konsekvent varit detsamma. Först en felaktig start, därefter ett envist tillbakavisande av kritik och till sist en omvändelse under galjen. I stället för att direkt lyssna på utlandet så vet den svenska Ohälsomyndigheten bäst och kör så länge tygen håller. Först när det brister läggs kursen om. Jämförbara nationer i utlandet har genomgående klarat sig bättre, se mina tidigare bloggar. Det svenska samhället har skadats rejält genom regeringens och vårdbyråkraternas agerande.

Därför är det nu hög tid att se över den svenska offentliga administrationen allmänt sett, dvs behovet och inriktningen av landets närapå 300 statliga förvaltningsmyndigheter. Här finns massor med dödkött att skära bort. Även landstingens mångfald av administratörer tynger vårdens tillgänglighet. Och statens ämbetsverk har inte klarat av corona. Det finns flera tiotals miljarder att spara på en rejält slimmad byråkrati. I stället ökar den år efter år. Så fort ett samhällsproblem uppdagas ropas efter nya myndigheter eller samordnare. Kloka människor borde förstå att byråkraters främsta effekt är tillskapande av nya chefer, principer och regler, som i sin tur kräver nya administratörer osv.

Problemet med mitt reformkrav är att det finns starka politiska krafter mot förnyelse. Myndigheterna fyller nämligen en legitimerande funktion: vi ska fixa problemen! Alltså tanken om korståg. De har också en funktion att avlasta regeringen från ansvar: det är myndigheternas sak att fixa saken! Det senare har vi verkligen fått ta del av under coronakrisen. Trots att myndigheterna enligt grundlagen lyder under regeringen hävdar S-ministrar att de inte ens kan föra allmänna samtal och ge allmänna direktiv till de egna myndigheterna. Det är rena löjan! Särskilt som de nästan dagligen träffas.

Självklart behöver en modern välfärdsstat skickliga administratörer. Men det ska vara kompetenta (och inte partigängare). De ska vara så få som absolut är möjligt, av skäl som rör effektivitet och ekonomisk hushållning. De ska tyglas genom skarpa direktiv och inte minst effektiva påföljder, i stil med ett ämbetsansvar (som S-partiet avvecklat). Allt detta klarar svenska affärsföretag normalt av. De jagar resultat, dvs intäkter och kostnader. Så lär av den privata sektorn och ta fram djungelkniven för att röja i den offentliga sektorns byråkrati. Det blir säkert smärtsamt för såväl politiker som onödiga byråkrater. Men bra för svenska folket.

Torsten Sandström

PS! Med anledning av den ökande våldsbrottsligheten i landet föreslog häromdagen två forskare från Lund i SvD att regeringen måste tillsätta en statskriminolog. Jag tar mig för huvudet. Regeringen faller ju redan tillbaka på den S-märkte Jerzy Sarnecki. Därför har det också gått åt skogen. Nej, nu är det ändringar i Brottsbalken som först och främst måste till! Sverige har i många decennier prövat undfallenhetens och de låga/korta straffens väg. Nu gäller det att ta rygg på Danmark.

Please follow and like us:


Rapport från Klassfesten.

Uncategorised Posted on fre, september 04, 2020 18:23:02
Klasskamraten Juholt. Källa: Wikicommons

Den som varit ordförande för det statsbärande S-partiet garanteras en livränta, även om tiden för ledarskapet varit kort och slirig. Sådana är spelreglerna för den politiska klassens högsta division.

Nu gäller det Håkan Juholt, som inte en varit ledare under ett års tid. Efter en sejour på Island ska han nu uppbära fortsatt livränta i Sydafrika. Alltså en form av sinekur (ickejobb) som andra högt uppsatta politiker kvalar in för på din och min bekostnad.

Frågan är vad han ska göra där för att fördriva tiden. Hans afrikanska partikamrater är bra på korruption och har knappast något positivt att lära av Juholt som svensk ambassadör och bidragsutdelare.

Please follow and like us:


Herr- och damfotboll är inte samma sak!

Uncategorised Posted on fre, september 04, 2020 10:12:42

I ett korrekt avgörande beslutar Diskrimineringsombudsmannen (DO) att det inte är diskriminering att damfotbollen löneläge är lägre än herrarnas. Det tycker inte Tidningarna Telegrambyrå, TT, som ska förmedla nyheter utan personliga åsikter. Man skriver nämligen något gåtfullt:

Det är inte lika lön för lika arbete inom den svenska landslagsfotbollen. Men spelarersättningarna är inte diskriminerande enligt lagen. Det har Diskrimineringsombudsmannen (DO) slagit fast.TT

Det vi ser är ännu ett exempel på den nya journalistetiken. Säg eller skriv vad du vill! Åsikter går före fakta! Särskilt statsfeminismens syn på Sverige.

Vem som helst bör kunna förstå att det inom kulturens värld är oerhört svårt att jämföra äpplen med päron. Måste alla konstnärer – män som kvinnor – oavsett kvalitet få lika mycket betalt? Måste författarnas royalties vare exakt liga höga i procent helt oberoende av efterfrågan eller försäljning? Måste damer som spelar inför nästan tomma fotbollsläktare – och med ett fåtal sponsorer – ha samma betalning som herrlirare? Alla bör inse att likalöner enbart kan fastställas för samma jobb på samma arbetsplats eller möjligtvis bransch av traditionell lönearbete, vilket inte proffsspel är. Förhållandena inom kultursektorn i vid bemärkelse är så speciella att könsdiskriminerande lönesättning enbart undantagsvis kan bli aktuell. Det borde även en journalist från en skrivarskola i Mörkhagen kunna inse!

Jag undrar därför om journalister saknar förmåga till objektiva analyser, där situationen X jämförs med den annorlunda Y-varianten.Där argument för respektive mot X och Y sakligt rapporteras, utan vinkling. För detta krävs förstås att skribenten frigör sig från sina egna personliga åsikter eller värderingar. Jag menar att dåtidens journalistmajoritet hade denna förmåga. I flera fall med lysande resultat.

Skillnaden med dagens journalister har flera förklaringar. En är tidningarnas chefer, som förr pekade med hela handen. Den stränge chefen tog fram rödpennan och strök bort ovidkommande personliga funderingar från nyhets- och faktarapporter. Sådana chefer är idag en bristvara inom mediehusen, där nya ideal och ideologier gäller, varom mera snart.

En annan är att mediernas konkurrens idag är större om annonsmedel mm, vilket gjort att enklare och mer underhållande material ges plats, dvs sådant som kan levereras av lägre betalda journalister, som inte klarar av stringenta resonemang. Därför köps dagligen massor av texter från TT, som på så vis sköljer över Sveriges medier. 

En tredje förklaring är den ideologi som sprids via journalistseminarier od. Det rör sig dels om indivualismens budskap: du ska lita på dig själv och låta din identitet ta plats. Dels om globalismens tankemönster där teser om mänskliga rättigheter ständigt sätts fokus. Tillsammans skapar dessa (delvis motstående) tankar en sörja av åsiktsdrypande reportage. Sådant säljer ibland – se exv Expressen och Aftonbladet – och gillas därför av mediehusen ledningar som suktar efter annonsörer. Men även cheferna där är påverkade av nutidens individualism och globalismen. Framför allt av tjo och tjim inom nöjesvärlden.

En fjärde förklaring är den vänstervridning som skett inom journalistyrket under loppet av ett antal årtionden. Den är rimligt väldokumenterad forskningsmässigt. Dessutom tydligt upplevd av många sansade iakttagare. Den text jag kritiserat ovan – om kvinnliga fotbollsspelares ersättningar – följer vänsterns allmänna krav på ”likalön”, utan att ens vilja se olika bakgrundsfaktorer. TT-journalistens reaktion hör vi nästan dagligen på SR/SVT. På så vis utvecklas vänsterns flummiga feminism. Och den tar allt större plats i gammelmededierna, som framför vänsterns konservativa ideal, huggna i sten.

Helhetsbilden är tröttsam och i grunden allvarlig. Men min bild är banne mig sann!

Torsten Sandström

Please follow and like us:


Då konst blir nästan ingenting

Uncategorised Posted on fre, september 04, 2020 08:26:53

I gårdagens SvD uppmärksammas ännu en konstutställning in spe. Tidningen lyfter fram två målningar som är sotgrå upptill och lite ljusare längst ned. Ungefär som på min bild ovan.

Det framgår att ”skaparen” vill uppmärksamma skogsbränder jorden runt. Han ”ville ge gestalt åt stämningen av undergång” skriver journalisten med huvet på sned.

Jag har tidigare bloggat om den nutida bildkonstens utveckling mot intet. Bilder som kan skapas av en apa med en sprayburk. Och så pang på med en titel, som i sotmolnets fall påstås heta Munken vid havet/Röda havets delning. Sist men inte minst måste en politisk korrekt förklaring anges av personen bakom verket. Det tycks som en apa klarar av det…

Vad är det som gör att en person nuförtiden kan förmå en gallerist att ställa ut något liknande och få en förstående artikel av en journalist (som jag dessutom betalar internetprenumeration för)? Svaret måste vara skapandets nivellering till intet gräns. Vem som helst ska kunna göra vad som helst inom kulturens värld, om personen så önskar. Krav på kompetens är något konservativt och auktoritärt. Tanken är en spegelbild av demokrati. Tala om vilken vrångbild det är!

Please follow and like us:


Det politiska samtalet i Absurdistan

Uncategorised Posted on ons, september 02, 2020 21:33:28

Regering, myndigheter och medier talar om att det nu går bra för Sverige med covid-19. Men faktum är att vi fortfarande ligger kvar på nästan samma trista plats på dödslistan mätt per 100.000 invånare (något snäpp bättre bara). Och USA ligger strax efter oss, trots alla medierapporter om coviddöden där. Våra grannländer är så pass mycket bättre att de inte ens syns i dödstoppen.

Så funkar en svensk nation som ser politiken som en fotbollsmatch. Heja Sverige! Där försöker man lugna medborgarna genom tillrättalagda och delvis falska budskap. Förr uppfattades medierna som kritiker av den offentliga makten. Idag är de tvärtom politikernas beskyddare. Tyvärr.

Please follow and like us:


Vad feministerna inte vill se

Uncategorised Posted on ons, september 02, 2020 15:06:13

Det skrivs i tidningarna om att forskningsrön pekar på att män drabbas väsentligt mycket hårdare av coronaviruset. Dödstalen är med andra ord högre för män.

Resultaten överensstämmer i övrigt med mäns kortare livslängd allmänt sett. Och att män oftare dör i arbetsolyckor eller i trafiken. Även av skador på grund av droger. För att inte tala om dödligt våld. Alltså många dystra skillnader till männens nackdel jämfört med det motsatta könet.

Min fråga är hur detta ska tolkas i ett feministisk perspektiv. Mitt svar blir att feministernas tal om sociala könskonstruktioner måste uppfattas som politisk propaganda. Visst finns det sociala attitydskillnader mellan könen. Men den viktigaste skillnaden mellan manligt och kvinnligt ligger på ett djupare plan, där en betydande del av mansrollen skapas. Det är fråga om biologiskt nedärvda belastningar (och även fördelar) som drabbar (resp gynnar) män. Sannolikt är det den kroppsligt påfrestande rollen som jägare och krigare som efter årtusenden fortfarande tar ut sin rätt i manliga skepnader. Förvisso har de starkaste, klokaste och mest anpassningsbara männen gått vidare. Men ändå inte levt så relativt skyddade liv som kvinnor gjort med barn och hem – trots stora risker vid barnafödslar förr i tiden.

Därför anser jag feministernas skrik om manliga härskarstrategier baseras på en oförståelse av biologins betydelse för mäns och kvinnors roller. Det är nog korrekt att vissa män kan vara framfusiga, härsklystna, våldsbenägna osv. Men detta har en liknande biologisk bakgrund som de dystra fakta som syns i ett genomsnittligt kortare och mer riskfyllt liv. Jag vill förstås inte försvara manligt våld eller själviskhet. Men jag menar att feministerna löper amok då de menar att övergrepp är fråga om sociala konstruktioner, som enkelt kan förändras genom lagstiftning, skolutbildning, terapisamtal od. Lika lite som kvinnors dominerande vårdintresse och benägenhet för konsensus är ytliga beteenden som snabbt kan arbetas bort via upplysning. Det rör sig i båda fallen om djupa könsskillnader med stark biologisk eller genetisk förankring.

Trots uråldriga biologiska rötter har såväl mans- som kvinnorollerna ändå förändras under det senaste århundradet. Det är främst fråga om en viljestyrd förändring inom latenta biologiska manliga respektive kvinnliga livskretsar (alltså inte mycket av det naturliga urval som Darwin talar om). Viljan till anpassning har huvudsakligen varit nödvändig och mycket bra. I grunden har utvecklingen styrts av industrisamhällets framväxt och utvecklingen av kontrakt som olika länkar mellan nationens medborgare. Demokratin har vuxit fram på samma samhällsgrund. Så industrialismen och kapitalismen har ett viktigt finger med i spelet, något som landets statsfeminister förstås inte vill kännas vid. Könens biologi anpassar sig således mycket sakta. Inte ens med snigelfart. Men ändå lite.

Detta är skrivet som moteld till den svenska statsfeminismen. Denna baseras alltså på en betänklig teorigrund, som pekar på sociala strukturer och andra ovetenskapliga tankesystem. Framför allt en obenägenhet att fundera över män och kvinnor som biologiska varelser, som sedan årtusenden ”laddats” med genetiskt betingade livsmönster under obetydlig förändring.

Den som inte ser eller förstår detta är blind eller oemottaglig. Eller med andra ord ovillig att försöka se verkligheten. Kvinnans roll har påtagligt ändrats och fått gynnsamma drag relativs sett, vilka delvis balanseras av åldriga nedärvda mönster med rötter i barnafödande och omhändertagande av små barn.

Torsten Sandström

Please follow and like us:


EU i förfall

Uncategorised Posted on mån, augusti 31, 2020 21:44:59

För mig är det närmast ofattbart hur landets globalister vägrar att se verkligheten, dvs de allvarliga utvecklingstendenser som syns inom EU. Stora ord om vikten av större gemenskap. I praktiken mer överstatlighet. Och så tystnad om ytterst oroande tecken på sönderfall och penningslöseri i kolossalformat.

Vi hör igen talas om hur vissa sydeuropeiska nationen missbrukar sitt medlemskap i unionen för vilket flera av dem uppbär miljardbelopp i bidrag. Nu tänker jag exv på den försäljning av pass som Cypern sysslar med. Med en axelryckning tillåts nationen sälja tudentals inträdeskort till varje land inom EU, till glädje för ryska, ukrainska oligarker och andra skurkar. De ges på så vis möjlighet att tvätta sina pengar inom EU. Till detta kommer redan känt fiffel – exv hos Malta – i form erbjudanden om penningtvätt, brevlådeföretag och storskalig skatteplanering.

En fundering över varför detta kan ske och varför korruptionen fortsätter i stort sett hela södra Europa (inklusive Frankrike och Belgien) är att unionens ledarskap är splittrat och svagt. Många förfasar sig över att Libanon i sönderfall har ett kvoterat ledarskap, där olika fraktioner – framför allt religiösa – ges makt över nationens ledning. Men det är ju precis vad som händer också inom EU. Här utgörs inte ledningen av de mest kompetenta politikerna. Tvärtom är det B-laget som sitter på en rad centrala poster inom Kommissionen och EU:s låtsasparlament. Sveriges representeras i Komissionen av Ylva Johansson – en karriärist och fd kommunist som varit gift med höga politiker, först en från VPK och sedan med sonen Åsbrink från S-partiet. Att det rör sig om kvotering blev fullt tydligt genom tydliga feministiska direktiv inför valet av nuvarande kommissionärer.

Men inte nog med detta. Än värre är libaniseringen (i likhet med vad som sker i Beirut). Var och en av de 27 medlemsnationerna har rätt att utse en kommissionär. Alltså även penningtvätts- och fiffelnationer, inklusive före detta kommuniststater med en flödande korruption. Vad kan vi vänta av en sådan unionsledning, som mest påminner om plockepinn? Ja, inte är det kloka beslut, utan i stället revirpinkning, mutor, lobbying och liknade bad management – alltså precis som i dagens Libanon på katastrofens brant.

Jag har ofta bloggat om min positiva inställning till en europeisk gemenskap för handel, affärer och transporter. För det räcker en mindre organisation i stil med fd EG/EEC. Och därmed ett ledarskap med A-lagsspelare, som inte nödvändigtvis kvoteras in nationellt eller via kön, utan på grund av kompetens. Dessutom bör medlemsantalet minskas. För att kvala in i gemenskapen måste varje nation uppfylla höga demokratiska krav. Avvikelser från dessa ska kunna medföra ett snabbt beslut om uteslutning ur gemenskapen. En sådan gemenskap är förstås billigare att hålla i drift, varför dagens enorma bidrag från framgångsrika stater till söderns gamla bossvälden kan slopas.

Som det ser ut idag är det alltså inte underligt att EU stegvis faller samman. Tyvärr måste man tala om ett förfall, som är förutsebart och därför i grunden planerat, till och med. EU är med andra ord en eländig historia.

Torsten Sandström

Please follow and like us:


I Danmark livstid – i Sverige fyra år med rabatt!

Uncategorised Posted on mån, augusti 31, 2020 11:06:39

I Köpenhamn har häromdagen svenska mördare, dvs några våldsamma klanbrottslingar som invandrat till Sverige, dömts till 20 års fängelse eller mer. Brotten är vedervärdiga och oursäktliga. Rena avrättningarna med automatvapen – pang, pang, pang … med dödlig utgång. Och så iväg från Köpenhamn i en stulen bil. Detta är den danska verkligheten. Men de fångades av dansk polis. Grymt våld och två döda, men också stenhårda straff. Tuff rättvisa skipas nämligen på andra sidan sundet.

Utanför domstolen säger försvarsadvokaterna att männen är orättvist dömda, ty i Sverige hade männen högst fått 4 år i fängelse (och sedan eventuellt rabatt). Men i TV talade en dansk åklagare klarspråk. Han menade att Danmark inte vill veta av den svenska ”gäst”brottsligheten. Därför hårda straff. Meningen var att stänga ut svenska klaner från Danmark. Ska de döda och utöva våld måste det ske i Sverige.

Vi ser alltså en tvär kulturskillnad över Öresund. I Danmark talas det klarspråk och inga undanflykter om sociala orättvisor bakom brotten eller liknande undanflykter. Även om ekonomiska förklaringar givetvis finns så anses det ändå inte tillåtet att godta dem för att förminska förfärliga brott som mord och våld. Danskarna förstår nämligen att undfallenhet bara riskerar medföra ytterligare kriminalitet. Därför är det bäst att låsa in på lång tid, som en varning till klanernas medlemmar. Och även som år av skydd från eventuella återfall.

Den svenska lösningen är som bekant den diametralt motsatta. Ett evigt tal om offrens kultur – och då menar man inte de avrättades utan våldsmännens kultur och sociala bakgrund! Från början tycker alltså svenska politiker synd om klanernas ungdomar, precis som om de är robotar och inte har något annat val är en våldsbrottets väg. I Sverige är åklagare och försvarsadvokater ense om yttersta mildhet. De följer bara den svenska brottsbalkens regler, som bygger på att alla brottslingar ska få en andra, tredje fjärde chans osv. Och dessutom ska alla unga kriminella få en femte, sjätte, sjunde osv möjlighet att bättra sig efter ett milt straff – samt dessutom en rejäl straffrabatt. Stackars ungdomsbottslingar! Hur ska de kunna komma på fötter med en sådan undfallenhet. Ansvarslöshet föder bara ny brottslighet.

Mellan Öresund löper med andra ord en juridisk barriär som påminner om en järnridå. På danska sidan en realism – du ska veta vad du ger dig in på om du väljer dödens väg. På den svenska en naiv tilltro till att syndaren kommer att bättra sig om han bara får en mild behandling, dvs ett varmt leende och en klapp på axeln efter en kort visit på polisstationen. Erfarenheten visar att den svenska idealismen totalt saknar verklighetsförankring. Undfallenhet sporrar snarast till förakt för rättvisan och därmed fortsatt och ökad brottslighet. I Danmark stängs fängelsets grindar bakom våldsmännen för lång tid.

Det som nu mest oroar mig är ännu ett svenskt sjukdomssyndrom. Svenska brottslingar som så önskar – kanske de två i Köpenhamn – kan få sina brott sonade i svenska fängelser. Alltså ytterligare en segdragen och oroande omgång av svenskt tycka-synd-om våldsmän. Snart är kanske mördarna från Danmark på svenska anstalter. Och då vet såväl du som jag att de kommer att behandlas med största-möjliga-undfallenhet! Ty i vårt land är straff inte straff. Inte något hotfullt eller tyngande långvarigt. ”Straff” är i Sverige enbart en förhoppning om att personen själv ska välja en ny väg. Om han vill.

Detta är ännu en orsak till att jag kallar Sverige Felfärdssamhället.

Torsten Sandström

Please follow and like us:


Att förneka verkligheten

Uncategorised Posted on sön, augusti 30, 2020 14:41:02

I dagens SvD får Ohälsomyndighetens chef plats för sin falska bild av hur myndigheten lyckats hantera coronaviruset:

Carlson: Vår bedömning har visat sig vara korrekt

Trots Sveriges placering i dödsstatistiken vidhåller han således att man har lyckats. Med ”korrekt” måste han ändå mena att nationens strategi minskat virusets skadeverkningar. Alltså agerar Carlsson som Löfven: ”förneka den dystra verkligheten – påstå att nationens strategi varit korrekt”.

SvD sprider på så vis ett falskt budskap. Rubriken fungerar nämligen så. Människor som inte tänker efter själva eller orkar läsa vidare säger: okej, det gick väl bra då. Rubriken bord ha varit något i stil med: ”Carlsson förnekar en felaktig strategi.”

Svenska medier bidrar på så vis – och i flera liknande former – till en förnekelse av verkligheten. De påstår att andra sysslar med fake news, men hur agerar man själv? Medierna kritiserar inte den offentliga makten. I stället politiserar mediehusen och slätar över politikernas fadäser. Att det händer i SvD, som får 40 miljoner kronor per år från staten i pressbidrag, är värt en fundering. Även på andra sidor i SvD ges ofta plats för tankar från vänster, förmodligen som tack för bidragen och hopp om framtida. Inte minst på debattsidorna presenteras tankar som aldrig annars skulle publicerats i en moderat tidning.

Please follow and like us:


Varning för ämbetsmän som brinner!

Uncategorised Posted on sön, augusti 30, 2020 11:49:44
En nedgående sol över föredömeslandet Sverige

Följande meddelar SvD i en kort notis:

Ny DO utsedd: Det är frågor jag brinner för

Lars Arrhenius har utsetts till ny Diskrimineringsombudsman (DO) i Sverige.

Förr fanns det höga statstjänstemän som tillsattes på sakliga grunder, dvs det som kallas ”förtjänst och skicklighet”. Att ämbetsanställda skulle vara politiska oberoende ansågs som självklart. Politiska tjänstetillsättningar var en styggelse. För att kontrollera de offentliga funktionärerna fanns ett omfattande ämbetsansvar, med straff i Brottsbalken. Inte för att den offentliga administrationen funkade klanderfritt. Men det blev i alla fall rättsskandaler då och då. Och ibland räfst och rättarting.

Nu är det tyvärr inte längre så. Tillsättning av en myndighetschef med politisk bakgrund är mer regel än undantag. Med eller utan partiböcker väljs lydiga och slätkammade. Hörsamma chefer följer snabbt informella signaler från regeringen. Oftast är de självgående med S-ideologin som ledstjärna. Den heter Kollektivens Samhälle. Ämbetsansvaret är i huvudsak spolat, genom en reform – eller snarare ”deformering”, av Olof Palme. Sådant är läget i Sverige, där folket hukar under byråkratin och den politiska klass som gett uppdragen. Och politikerna skryter om att vi är ett föredöme. Danskar och norrmän skrattar på sig av att höra den svenska chauvinismen. Övriga världen tror det är fråga om svensk ohälsa – kanske någon av bokstavskombinationerna SAP, LO och ABF

Rubriken ovan hjälper oss att förstå varför de politiska tillsättningarna är allvarliga. Lars Arrhenius är en S-anhängare som ”brinner”. Han är jurist. Som sökande till en domstolstjänst skulle motiveringen – att han brinner – vara skrattretande. En jurist ska passivt följa gällande regler, utan att själv vilja driva en särskild linje. Ungefär som gamla tiders ämbetsmanna-anda, då den var som bäst.

När det gäller landets många ”Korstågsmyndigheter” hamnar alltså juridiken i bakgrunden. Här gäller det att flytta fram politiska positioner. Det är sådant som myndigheter i stil med DO, Jämo, BO och många, många andra sysslar med, dag ut och dag in, utan att det står skrivet i någon grundlag. Därför blir cheferna brinnande sossar. De producerar många fler ord och dimridåer än praktiska lösningar. De ska nämligen legitimera att allt står rätt till i underlandet Sverige.

Nu har alltså den svenska ämbetsmannen brunnit upp och gravsatts. Ansvarsutkrävande behövs heller inte i och med att alla – även offrentliga chefspersoner förstås – är offer för sociala omständigheter. Det är inte deras fel om det går fel, det är strukturerna som styr deras handlingar. I askan efter branden syns ansvarslöshetens Mekka. Ansvaret för branden bär landets politiker med chefspyromanen Palme i spetsen.

Torsten Sandström

Please follow and like us:


Politiker som öppnar bakdörrar med solvargsleenden

Uncategorised Posted on lör, augusti 29, 2020 12:04:15
Politikens guldgrävare. Foto: Wikicommons.

Vi ser dem var dag i tidningars näringslivssidor. Breda leenden. Från avsuttna politiker med tidigare hög ställning inom partierna. Såväl statsministrar som regeringsledamöter på mer underordnade positioner. Men också en handfull politiker utan superhöga uppdrag förr. För att bara nämna några namn: Carl Bildt, Göran Persson, Leijonborg, Björn Rosengren, Per Nuder, Ilija Batljan, Göran Hägglund, Ann Batra… Med en förskönande omkring kallas de ibland ”dörröppnare” då de tagit plats i en bolagsstyrelse.

Ingen av dem har någon egentlig affärskompetens eller erfarenhet av just ledande arbete inom näringslivet. Men det behövs inte för dessa gyllne uppdrag i det privata. De tjänar nämligen pengar genom att sälja kontaktvägar mun mot den politiska arena där de tidigare försörjts. Nej, tidigare försörjning är inte rätt ord, i och med att de fortfarande uppbär guldkantade förmåner från livet som medlem i den politiska klassen.

Alla dörröppnare är lika glada. Och tacka för det. De tjänar pengar på det jag uppfattar som skumrasksysslor. Deras affärsråd är nämligen obetydliga. De vet inte mycket mer än gemene man om business. Det är alltså inte ekonomisk eller juridisk kompetens som de tillhandahåller. Men de har sina adressböcker fulla med värdefulla och unika kontakter inom det offentliga, dvs stat och kommun. Genom ett raskt telefonsamtal kan de fixa ett möte för ett företag som vill köpa fastigheter från ett kommunalt bolag. Eller ett möte med en statlig myndighet som förmedlar bidrag till näringslivet eller beviljar kontrakt inom sektorer som rör bredband, telefoni, finanser, försäkring osv.

Här finns miljarder för företagen att hämta via avtal med stat och kommun. Och feta kontrakt hjälper ”dörröppnarna” privata företag att erövra. Konkurrerande bolag som saknar dessa genvägar riskerar alltså att gå miste om kontrakten ifråga. Konkurrensen snedvrids med andra ord medvetet. Det är därför klart att näringslivets pampar försvarar fenomenet ”dörröppnare”, något som skett i Dagens Industri för en tid sedan!

Givetvis vet företagens ägare och VD:ar att dörröppnarna inte har mycket annat att bidra med. Men affärsfolket vet att dörröppnarna just kan mäkla kontakter bakvägen in i stat och kommun till stora pengar. Deras personkontakter och tidigare politiska status blir nämligen en brygga till politiker som förhandlar fram avtal för det offentliga. Dörröppnarna hjälper med andra ord privatägda företag att till ett relativt lägre pris snika åt sig pengar som de offentliga makthavarna – till skattebetalarnas fromma – antagligen kunnat spara in genom en mer öppen budgivning. Det anses visst lagligt. Och det är kanske så. Men det ligger mycket nära korruption. Och är enligt min mening hursomhelst exempel på dålig moral från den politiska klass som redan lever väl på det offentligas bekostnad. Att det saknas regler som hindrar dörröppningsåtgärder eller annan lobbying är därför logiskt. Ingen av de personer som nämnts ovan har mig veterligen motionerat mot dörröppning/lobbying som politiker. Jag har själv länge pekat på problemet i läroboken Svensk aktiebolagsrätt.

Någon tycker kanske att det är svag moral från min sida att skriva texter av detta slag. Jag känner själv viss olust. Men jag anser att svenska folket måste upplysas om vad den politiska klassen sysslar med. Det är mycket viktig! Sanningen måste upp på bordet! Skattepengar finns att spara! Skröplig politisk moral bör alltså avslöjas.

Torsten Sandström

Please follow and like us:


Vår tids överstepräster

Uncategorised Posted on tor, augusti 27, 2020 21:46:50

Sveriges kanske mest mediala person heter Göran Greider. Närhelst SR eller SVT sprids i etern hör man rösten från Vingåker. Dialekten påminner om Göran Persson från grannorten.

Jag delar förstås inte Greiders politiska åskådning. Men hans opposition mot S-ledningen är ibland uppmuntrande. Det intressanta med mannen är tyvärr inte hans egna ord och tankar. Det är att han är en nära nog 100%ig medial skapelse. Liksom hans barnkamrat Greta T är Greiders plats i radio, tv och tidningar skapad av framför allt SR/SVT. Medierna behöver nämligen orakel med politiskt korrekta åsikter. Greta T täcker upp klimatpredikan och Greider håller koll på vänsterkanten.

Därför är Greider med i nästan vilket program som helst från SR eller SVT. Det verkar som han är heltidsanställd tyckare där För SR/SVT:s journalister är detta mycket behändigt. De har en aning om att lagen kräver oberoende rapportering. Därför är de förhindrade att själva förespråka teser som är direkt hämtade ur partiprogram från V, S eller Mp. Men vips, då ringer man till Greider. På frågor i etern svarar Greider precis som journalisterna tycker och tänker. Och han gör det så spontant att inget verkar tillrättalagt.

En perfekt programlösning för de genom statligt tvång finansierade bolagen SR och SVT. Greider är en riktig hedersknyffel. En person som alltid går att lita på med väl smord mun! Med hans hjälp blir det enkelt att kringgå kravet på oberoende rapportering. I och med att han tycks bo på radio- och tevehuset drar han ett tungt S-politiskt lass. Att han inte alltid håller med partiledningen är ett plus. Dels framstår han som oberoende. Dels hjälper han S med åsikter från vänster, vilket på sin tid var en av Olof Palmes basala idéer med en statsfinansierad radio och teve.

Greider och Greta T är inte bara helgjutet mediala produkter. De hjälper även till att fylla ett ideologisk vakuum som uppstått inom S-leden sedan klasskampen visat sig inte längre funka som publikmagnet. Då behövs trosvissa förkunnare. Greider och Greta besitter inte expertis på något särskilt fackområde. Inga studier att tala om. Däremot är de djupt troende. De bärs av en strävan efter ordning i livets kaos – ritningar som de två tror på. Greider predikar Guds och vänsterns evangelium. Och Greta frälser klimatet från ondo – djävulen bär mänsklig skepnad, en satan som värmer atmosfären genom CO2. På så vis är de båda lika antropogena. De är formade av människor. De är som sagt mediernas språkrör.

I min ungdom roade jag mig med att lyssna på Maranataledaren Målle Lindberg, som drog landet runt och frälste folk genom att tala i tungor. ”Salamander absurdum” ropade Målle i småländska tältkyrkor och på Folkets hus i Jönköping. Mötesdeltagarna föll i trans. Det var dåtidens människoskapade trosbudskap. Idag är det Greider och Greta som sköter den antropogena trosförmedlingen.

Att så är fallet kan förstås inte de stora mediehusen erkänna.

Torsten Sandström

Please follow and like us:


Hur ska sexterror på en kyrkogård i Solna kunna förstås?

Uncategorised Posted on ons, augusti 26, 2020 21:41:25

I det eskalerandet våldets Sverige händer saker som förefaller oförklarliga. Inte alltid förstås. Om en full svensk man misshandlar sin hustru i barnens närvaro brukar händelsen rapporteras av polis och medier så att skeendet går att förstå. En rad viktiga detaljer om mannen, hustrun och händelseförloppet gör att allmänheten kan tolka vad som hänt och bearbeta detta för sig själv och i ett samhällsperspektiv. Det kan i bästa fall leda till att politiska beslut fattas som kan begränsa rysliga brott av liknande slag.

Tyvärr sker en sådan öppen rapportering alltmer sällan i dagens Sverige. Jag tänker nu på ett exempel vi hört talas om de senaste dagarna. På en kyrkogård i Solna har två unga pojkar, okring 15 år, klätts av, misshandlats och utsatt för sexövegrepp under hela åtta timmar nattetid. Förövarna rapporteras vara två män i 20-årsåldern. Så lyder den gåtfulla initiala medieberättelsen.

Det är rena skräckhistorien som förefaller ofattbar utifrån de uppgifter som polis och medier berättar om. Det är klart att allmänheten upprörs och oroas. Varför? frågar många.

Om jag kunnat ge ett klart svar hade jag berättat om det. Men jag surfar vitt och brett på internet och ställs då inför ytterliga uppgifter som varken polis eller gammelmedier berättar om. På en föga respekterad sajt, Friatider.se som befinner sig på skalan högerut från SD, ges idag en rad detaljer, som förefaller trovärdiga med anledning av deras detaljerade innehåll.

Den bild som nu framträder är att de två 15-åriga killarna klätts av och under lång tid utsatts för sexkränkningar av två unga 20-åringar, från Iran respektive Tunisien. Båda männen brottsregister är omfattande och flera detaljer rapporteras om dem i Fria.tider.se. Det verkar var fråga om en brottslighet som ceremoniellt avsett att kränka svenska grabbar.

Jag menar att om förövarnas kulturella bakgrund och brottsbelastning rapporterats öppet och snabbt genom de stora mediehusen hade människors oro lindrats i någon mån. Deras agerande på kyrkogården är nämligen så främmande och svårt att förstå, om man inte inser gärningsmännens bakgrund och klanperspektiv. Genom att centrala fakta mörkas blir med andra ord skeendet i Solna oförklarligt. Eller så öppnar det dörren för fördomar och gissningar.

Jag skriver detta för att befria nationen från åsiktskorridorens tvångströja att nationell bakgrund och brottsbelastning hos invandrare i Sverige inte ska ges medial uppmärksamhet. Inte en idag, tre dagar efter dådet, avslöjar landet stora medier brottslingarnas ursprung! Utomlands anges ofta sådana fakta systematiskt, utan några vidare kommentarer. Den svenska tystnaden leder enligt min åsikt till onödig osäkerhet, oro och ångest hos medborgarna över samhällets utveckling. Vidare kan knappast 20-åriga grovt brottsliga män göra anspråk på integritet rörande allmänna upplysningar om deras egen bakgrund.

Jag har skrivit flera gånger att alla fakta av betydelse för allmänhetens bild av brottslighetens Sverige måste upp på bordet i mediernas rapporter. Brottslingar ska förvisso ges ett skydd avseende personnamn, som inte skapar ökad förståelse. Men deras sociala bakgrund omfattas verkligen inte av skyddet för anonymitet. Särskilt inte fakta om invandring och tidigare brottslighet, som gör kriminaliten möjlig att förstå. Fakta ger samtidigt vissa öppningar för framtida åtgärder som minimerar risken för upprepning.

När nu framtidens invandring ska beslutas av landets politiker måste självfallet den allvarliga brottslighet som en minoritet av de nyanlända står för vägas in. Det finns en tydlig koppling mellan invandring, misslyckad integration och ökad grov brottslighet. Detta samband måste upp på bordet i den dagliga rapporteringen i landets medier. Politiker och mediehus måste tas sitt ansvar och informera svenska folket om viktiga data om den allvarliga klanbrottsligheten.

Torsten Sandström

Please follow and like us:


Halvt medborgarskap?

Uncategorised Posted on ons, augusti 26, 2020 11:53:11
Sverige är ett skönt föredöme!

Det ryktas att Justitiedepartement kommer att utreda en reform, som innebär halvt svenskt medborgarskap. Som alla vet måste man vara 18 år fyllda – och folkbokförd som svensk – för att definieras som medborgare i den svenska nationen. Men nu håller en ny mellanmjölksvariant på att växa fram: halvt medborgarskap.

Bakgrunden är följande. Den lagstiftning som förvandlat den folkrättsliga Barnkonventionen till svensk lag har gett barn från födelsen till 18 år egna rättigheter. Innebörden är att domstolar och andra myndigheter måste respektera den nya lagens regler om barns rätt. Förvisso uppstår en rätt enbart om den inte motsägs av annan lagstiftning. Och många konflikter finns! Men ändå kan man tala om barn med halvt medborgarskap.

Barnrättighetslagen är alltså det första steget. Men det ryktas, som sagt, att S-partiet anser att lösningen med ett halvt medborgarskap kan vara väg- och valvinnande. Man menar nämligen att det är en juridisk innovation som kan visa världens nationer att Sverige sannerligen är den ledande makten, i skiktet strax under supermakterna. Men framför allt kan den öppna dörren till att ge nya subjekt medborgarskapliga rättigheter. Tanken är främst att landets flera hundratusen invandrare – utan folkbokföring som svenskar – på så vis kan ges rösträtt – enligt mönstret för kommunala val från 1976. Den planerade reformen är med andra ord tänkt att ge S-partiet många tusentals nya röster.

Lagen om halvt medborgarskap har även flera andra användningsområden. Också gravida kvinnor kan tänkas ges dubbel rösträtt med intyg om ett foster i magen. Och även hundar, katter och en grupp andra husdjur ligger i pipelinen för deltagande i allmänna val genom sina ägare. Den svenska demokratin avses på så vis vidgas.

En utsträckt rösträtt för ofödda barn och djur vållar dock vissa gränsdragningsproblem. Det främsta rör rätten till abort, som olyckligtvis inskränker fostrets medborgerliga rättigheter. Ett annat problem rör vilka djur som ska omfattas av rättighetslagstiftningen. Källor inom Justitiedepartementet avslöjar att olika skadedjur måhända måste undantas. Särskilt C-partiet driver frågan om att granbarkborren ovillkorligen måste undantas från skydd. Problemet är emellertid att Mp envist är emot. Mp menar att även så små kryp som fästingar har sin rätt till lagligt skydd. Enbart invasiva arter vill Mp undanta från den tänkta lagstiftningen.

Det största problemet är dock rätten till abort. Från kristet håll menas att abort innebär en uppenbar inskränkning av ett fosters rätt till medborgarskap. Tvärtom insisterar L-partiet på att principen om halvt medborgarskap inte kan inskränkas på grund av hänsyn till det ofödda barnets integritet.

Även 20-årsgränsen för att köpa alkohol på Systembolaget sägs vålla svårigheter. Att en person med fullt medborgarskap (från 18 år) har rätt att rösta vid val, men inte köpa öl, vin och sprit medför nämligen att begreppet ”halvt medborgarskap” redan finns i svensk rätt. De två rättsinstituten riskerar alltså att kollidera. Saken måste utredas vidare.

Läsaren anar att den juridiska debatten om halvt medborgarskap är het inom det Jökbo som byggts efter valet 2018. Det är många bollar i luften säger en person med insyn i förhandlingarna. Men ambitionen att Sverige ska vara ett föregångsland för världens folk är ändå en stark drivkraft för en framtida reform.

Torsten Sandström

Please follow and like us:


Samhällsnoja

Uncategorised Posted on tis, augusti 25, 2020 11:38:34

Häromdagen bloggade jag om statsminister Löfvens uttalade om att S-regeringen ”valt rätt väg” i kampen mot covid-19. Alla som satt sig in i saken förstår att han far med osanning och att det är ett medvetet val. S tycker att förnekelse är den bästa strategin att förringa det elände man ställt till med. Men ändå känner jag mig paranoid över att landets statsminister upprepade gånger sysslar med uppenbar desinformation.

Jag har flera gånger tidigare bloggat om svenska officiella mätningar, som visar att svenska folket alltmer lider av psykisk ohälsa. Men ändå finns det inget som tyder på att svenska folket är sjukare med tanke på vårt relativt höga välstånd, bättre utbildning och kortare arbetstider. Troligtvis är det så att det som förr stämplades som stress eller olust nu har fått en egen diagnos med bokstavskombination mm. Vi är egentligen friskare än förr, men har tvingats yttra oss vår egen status och då är klagan ofta naturlig. Det behövs inte akademisk utbildning för att förstå att missnöje är en vanlig reaktion. Om man frågar efter sjukdom får man i allmänhet sjuka svar.

Min åsikt i tidigare bloggar överensstämmer med de slutsatser som professorn i psykiatri vid Karolinska institutet, Christian Rück, framför i en nyutkommen bok: Olyckliga i paradiset, med under titeln:varför mår vi dåligt när allt är så bra. Jag är alltså övertygad om att hans tes är korrekt.

Nu tillbaka till min oro över hur landets ledning agerar mot medborgarna. Varken Rücks eller mitt eget bloggbudskap är särskilt avancerat i den meningen att man måste vara medicinsk expert för att se att statistiska mätningar av hur svenskar upplever sin psykiska hälsa naturligt nog ger rejält överdrivna resultat vad gäller mängden själsliga åkommor. Men varför görs undersökningar av detta slag? Och varför tas de på största allvar av politiker och myndigheter? Svensk psykisk ohälsa har blivit ett mantra – närmast ett obestridligt faktum. Men varför säger inte ledande politiker ifrån?

Som Rück skriver framstår en sjukdomsdiagnos som ett frikort till sjukskrivning, medicinering och särskilt stöd i skolan. Diagnosen blir ett enkelt kvitto på samhällsåtgärder. Och detta trots att de själsliga krämporna i allmänhet är lindriga och enbart rör stress eller oro. Politikerna väjer alltså för verkligheten och litar på enkätsvar, som måste ses som mycket svaga bevis på verklig psykisk sjukdom.

Enligt min mening ser vi ännu en reaktion som påminner om Lövfens förnekelse av svenskt misslyckande rörande corona. Politikerna anar nog att sanningen är den som Rück skriver om psykisk ohälsa som han liknar vid en dimridå. Men politikerna förnekar ändå verkligheten. Syftet är att vagga in folket i tron att det verkligen är så sjukt som bristfälliga mätresultat visar.

Om jag har rätt – vilket jag tror – så har S-regeringen valt en medvetet förljugen linje mot det svenska folket. Det måste vara ett nytt och främmandet mönster i den moderna svenska politikens historia. Och landets många medier – med enstaka undantag, exv SvD:s ledarsida – jamsar med politikerna och skriver spaltmeter efter annan om den psykiska ohälsan. Jag tror det är därför jag får noja.

Torsten Sandström

Please follow and like us:


Ett lågvattenmärke i svensk politik!

Uncategorised Posted on mån, augusti 24, 2020 12:01:45

DN:s första sida skriker i lördags ut statsminister Löfvens summering av en dödlig vår och sommar med covid-19:

”VI VALDE RÄTT VÄG”

Med tanke på att Sveriges covidresultat har vållat stora rubriker i utländska medier på grund av de på flera punkter sämre svenska resultaten är Löfvens uttalande inget annat än en skandal – ett försök att inför den svenska opinionen förvandla svart till vitt. Det är inte första gången och förmodligen inte den sista… S-partiets medierådgivare vet att Löfvens metod lönar sig. Det finns inte så få svenskar som i varje läge tror på en (s)statsministers ord. Inte minst inom S-partiets åldrande väljarkår.

Det kan inte råda någon tvekan om att Löfven vet att han bluffar. Sveriges coronafacit är hittills helsvart i flera olika avseenden, som sagt. Därför är Löfvens mediala strategi skrämmande oärlig. Sällan ser man hur politiker så uppenbart väljer lögnens väg. I stället för en låg profil och ursäktande ordalag väljer Löfven att blåsa upp sig och fara med osanning. Det är ett lågvattenmärke i svensk politik vi bevittnar.

S-partiet och dess anhängare är flitiga då det gäller att anklaga andra för populistiska budskap. Men det Löfven håller på med är en form av populism. Enkla, braskande och osanna budskap i strålkastarnas ljus är något som flera ökända vänsterledare brukar syssla med. Nu bekräftar Löfven att han tillhör deras krets.

Det som oroar mig mest är regeringens strategival för att bemöta en situation där man uppenbart misslyckats. I stället för ett objektivt erkännande försöker S-partiet slingra sig och blanda bort korten, i syfte att bedra publiken. Det är förvisso inte första gången. Men för att röra ett så allvarligt – och medialt uppmärksammat problem – som ett dödsbringande ande virus markerar bedrägeriförsöket en ny fas i svensk politik. Lurendrejeriet bli officiellt och tränger undan den öppna och sakliga samtalet som är nödvändigt i ett gott samhälle. Kampen om statsrådsposterna blir viktigare än nationens framtid.

Torsten Sandström

Please follow and like us:


Varför vinklas forskning?

Uncategorised Posted on sön, augusti 23, 2020 11:29:04

Sydsvenskan uppmärksammar igår en doktorand i nationalekonomi, Sanna Ericsson, från Lunds universitet. Hennes forskning sägs visa att välutbildade kvinnor – som tjänar mer pengar än sina män – löper större risk att utsättas för våld.

Då jag själv känner till flera kvinnor som har bättre betalda jobb än sina fredliga partners hajar jag givetvis till. Men framför allt av kunskapsfilosofiska skäl blir jag intresserad. Hur kan man med vetenskapliga metoder fastställa att våldet orsakats av just skillnaden i ekonomi eller utbildning?

Jag antar att Ericsson samlat in ett antal rättsfall och i dessa utläst en statusskillnad mellan offret och gärningsmannen. Utifrån detta tolkningsmaterial dras slutsatsen om orsak och verkan. Ok att domstolen läser in ett brott, men vad lär orsaken till skeendet mellan kvinnan och mannen i rättsfallet? Min första fråga är därför hur representativt forskarens material är. Jag misstänker att det måste finnas än fler offer som misshandlats av partners med bättre eller likvärdig statusställning. Det vill säga allmän brottslighet i nära relationer.

Min andra fråga rör just våldets orsaker. Inte så få kvinnor lockas av män med machotendenser (grottans män beundras ibland fortfarande av kvinnor vid lägerelden). Kanske några av dessa kvinnor tyvärr drabbas av våld från partnern ifråga. Nästa problem är vad som är orsaken till våldshandlingarna. Är det kvinnans överordnade status (utbildning, lön etc) eller några särskilda karaktärsdrag hos mannen respektive kvinnan ifråga. Utan närmare information är jag allmänt sett benägen att tro på den senare förklaringen, dvs att orsaken till våldet finns i offrets och gärningsmannens personlighetsdrag, intellekt, alkohol, droger osv. Men jag är inte säker. Det tycks däremot Ericsson vara rörande betydelsen av status.

Dessutom är det en populär bild att män är avundsjuka på framgångsrika kvinnor. Även denna hypotes är möjlig, men knappast allmängiltig. Framför allt måste den bevisas med vetenskapliga medel. Många kvinnor tycks idag – liksom i forna tider – gilla att slå sig ihop med partners som kan dra in kulor och sprida status åt familjen. Enligt min mening bör samma sak gälla för män som i nutidens Sverige har träffat en kvinna med pengar och god ställning. Finns det rimlig anledning att tro att just statusskillnaden normalt utöser manligt våld mot den kvinnliga guldklimpen? OK, för enstaka fall. Men den som påstår att ett hämndliknande mönster finns, som Ericson tycks göra, har verkligen en vetenskaplig uppförsbacke.

För övrigt måste Anna Ericssons så kallade forskning ge märkliga signaler till landets feminister. Det är egentligen dråpligt. Ett besked är att en kvinna bör skaffa sig en partner som är bättre betald så att risken att utsättas för misshandel minimeras. På så vis blir löneskillnader till männens förmån en framgångsfaktor för tjejer. Ett annat tips är att kvinnan själv måste avstå från karriär i syfte att slippa hamna i ett ekonomisk överläge och av denna anledning drabbas av våld.

Denna och flera av mina tidigare bloggar visar att vetenskapsteori tycks vara en bristvara även på Lunds universitet, ett av landets största och äldsta forskningscentra. Det tycks som om den svenska statsfeminismen vidöppnat dörren för flummiga tankar om könens roller och deras orsaker. Jag bara väntar på budskapet från ”forskningen” att den säkraste metoden för en tjej att slippa manlig våld är en samkönad relation. Det kommer säkert att väcka intresse och bifall från Sydsvenskans journalister.

Slutligen måste jag undra över hur Ericssons forskning platsar inom ämnet nationalekonomi. Misshandel av ekonomiska skäl har som framgått en mycket udda anknytning till pengar och desto mer till psykosociala relationer. Och därför knappast alls till en nations ekonomiska förhållanden. Men ämnesvalet visar hur statsfeminismen fungerar. Kvinnor väljer först ett politiskt korrekt tema. Och försöker sedan tvinga in det i ett vetenskapligt fack. Att det sker med teorier som inte kan sägas vara vetenskapliga blir ofta följden.

Torsten Sandström

Please follow and like us:


Många förlorade år på grund av mellanmjölkens politik

Uncategorised Posted on lör, augusti 22, 2020 14:44:51

Den svenska politiken är märklig. Det finns många olika nyanser och politiker som försöker profilera sig. Men vips, så dras åsiktskorridoren samman. Och det M-parti som tidigare varit en sviktande men stabil bygga börjar gunga. Då ser vi moderata partiledare som försöker apa efter S-partiets gamla trapetsnummer. M vill vara statsbärande och göra om samma trollerinummer som S-partiet nyss lockat väljaropinionen med.

Någon frågar: vad är felet med det? Mitt svar är att Sverige valt att inte dra fördel av det politiska system vi ser i Storbrittanien eller USA. Med det menar jag majoritetsvalkretsarnas naturliga maktskiften. I de nationer som utgör den moderna demokratins vagga växlar nämligen makten, valrörelse efter valrörelse. På så vis ges en ny politisk linje rätten att bära demokratins stafettpinne framåt. Det sker en växling mellan labour och tories samt mellan demokrater och republikaner. Det är förvisso inte alltid som nya makthavare resulterar i nya politiska lösningar. Men politiken bygger ändå på en verklig konfrontation. Ut med det gamla och in med något nytt som kan vara bättre.

Jag är inte någon beundrare av varken Boris Johnson eller Donald Trump. Den senare är en politisk nolla med karktärsdrag av en diktator, enligt min mening. Och Boris är en svajig högerrebell av betydligt mindre format än Margret Thatcher. Men likväl representerar de två motsatsens eller konfrontationens politiska system. Alltså allvarliga försök att eliminera de svagheter som man ser i hittills förd politik. Båda nationernas system – med majoritetsval – ger Boris och Donald den hävstång som behövs för behövs för politisk förändring. Det är inte säker att förändringens vind blir framgångsrik. Det är just det vis sett prov på i USA under de senaste åren. Men min poäng är att det i UK och USA finns en allvarligt menad strävan efter politisk förändring i demokratisk anda.

När jag skriver detta tänker jag på Jökens Sverige. Där sluts överenskommelser mellan förlorarna i syfte att stänga ute SD-partiet från inflytande. Meningen är att låta S-partiet regera vidare i fyra (4!) år nästan som vanligt. Att en majoritet av folket röstat för ett regeringsskifte struntar förlorarna i. Jöken visar på en svag vilja att respektera folkets röst, ett trixande bakom stängda dörrar med handslag som regeringsformen inte känner till. Och därför får det gamla kollektivets S-parti regera vidare.

Så är situationen i mellanmjölkens och mellanölets Sverige. Här lever flertalet politiska partier kvar i bondesamhällets kollektiva gemenskapstro. Innebörden är att S-partiet lyckats forma korporativa strukturer som bygger vidare på böndernas och statskyrkans gamla syn på livet. Alltså en ideologi om att vi alla sitter i samma båt. Detta tänkesätt är i grunden felaktigt – kollektivens makt stämmer dåligt med tanken på ett samhälle där medborgarna som individer ska styra. S-ideologin försöker med ett skohorn tvinga in Sverige i kollektivens drömvärld om grundläggande gemensamma intressen. Som en följd av detta övergripande tankesystem driver M-partiet – då det varit i regeringsställning – faktiskt S-politik light. Vidare backar C- och L-partierna idag upp S-partiets makt över Jökboet.

På så vis har Sverige utvecklats till de politiska dimmornas land. Alla traditionella partier driver nästan samma politik. Och detta har blivit den svenska nationens stora politiska dilemma. Det är möjligt att det är en nödvändig konsekvens av proportionella val. Men jag tror inte det. Mellanmjölkens politik har blivit ett fostervatten för kollektivens gamla gemenskap, trots att nationen sedan mer än hundra år förvandlats till en stat av av individer, medborgare. Med mellanmjölken har följt ett politiskt klassystem där elitens företrädare bara låtsas vara motståndare. I själva verket är de klasskamrater som enats om att dela på makten år efter år. Därför har de bestämt sig för att hålla samman gentemot politiker som hotar deras gemenskap.

I det korta perspektivet tror jag tyvärr att varken majoritetsval eller direktdemokrati är aktuellt för Sveriges del. Men jag menar att M- och KD-partierna måste gräva upp den stridsyxa med de vänsterliberala som varit begravd sedan minst femtio år i svensk politik. Bara genom att höja rösten och garden mot vänster går det att få väljarna att tro att det finns ett icke-kollektivt politiskt alternativ för Sverige. Med det menar jag att M och KD måste visa den kampanda som vi ser hos partierna i UK och USA. Bilden av ett nytt Sverige måste presenteras i en rakryggad stil som Margret Thatcher gav prov på. Visionen ska inte vara avsedd som en politisk lösning för all framtid. Sådant – statsbärande tänkande – är farligt. Det räcker helt enkelt med att politiskt beta av den svenska nationens många och långvariga strukturproblem: bostäder, skatter, tillgänglig vård, skola, kriminalitet, integration, försvar osv. Uppgiften är krävande. Men den löses definitivt inte genom att gamla kollektiva strukturer bevaras.

Torsten Sandström

Please follow and like us:


Råby rymningshem i Lund

Uncategorised Posted on fre, augusti 21, 2020 15:20:02

Följande rubrik syns i Sydsvenskan efter att två unga män, 18 och 19 år, som dömts för att de sysslat med dödlig hantering flytt från Råby. De har fått vapenhjälp utifrån, personer som hjälpt dem rymma. Råby saknar höga stängsel och staket och är alltså enkelt att rymma från.

Facket: Sociala medier möjliggör rymningar

Facket menar vidare att Barnkonventionen har lett till större problem med rymningar.

Fackets reaktion ger en blixtbelysning av det svenska samhällets inställning till grova brott av ungdomar. För det första placeras mördare i ungdomshem som inte uppfyller rimliga krav på rymningssäkerhet, i form av staket och långt gående kontroller. Bara detta är en gest till mördaren att samhället ser milt på gärningen. Samhället signalerar alltså mildhet och slapphet även inför de allra allvarligaste brotten.

För det andra skyller facket på sociala medier, som givetvis kan fungera som en kontaktväg inför flykt. Men i själva verket är det statens underdimensionerade fysiska och personella inlåsningsapparat som är huvudorsaken till flykten. Råby tycks sakna stängsel som försvårar in- och utträde. Och personalen saknar exv el-pistoler ed. Men detta är inte politiskt korrekt att säga. Att skälla på mobiltelefoner är däremot OK. Men att ta ifrån brottslingar telefoner är förbjudet. Vilken idésörja! Allt bottnar i fackens benägenhet till vänstersympatier för brottslingar som samhällsoffer.

För det tredje är det intressant att Barnkonventionen lyfts fram som ett problem att hålla unga mördare inlåsta. Barn som är mördare måste nämligen ha telefoner, enligt S-partiets ideologi. Skydd för kriminella barn ansåg fd Barnombudsmannen Lena Nyberg i själva verket vara konventionens syfte i ett uttalande innan rymningen skedde. Nu verkar båda brottslingarna ha passerat den 18-årsgräns, där barnlagstiftningen upphör att verka. Men ändå ges en inblick i vilka skadeverkningar som en tillämpning av den lagreglerade barnkonvention får. Även för allvarligt kriminella tolkas lagen som en hjälpande hand – reglerna ska brukas så att kontakter underlättas med utomstående.

Jag menar inte att Sverige ska välja en brutal kriminalpolitik. Men den måste ändå kraftigt reformeras och bli hård för allvarliga brott eller brutala handlingar av unga. Dessutom krävs brant stegrade påföljder för upprepning av mindre allvarliga brott. Därför måste en ung mördare få ett mycket kännbart straff innebärande rejäl isolering. Framför allt måste anstalterna försöka säkra att allmänheten skyddas från rymningar och nya brott. Alltså en lång inlåsning med väl tilltaget geografiskt avstånd från hjälpande klaner (och på så vis även från anhöriga).

Vi läser i tidningarna om en ung man som dömts för många tiotals olika brott, knark, bilstölder, våld mm. Det resulterar i samhällstjänst (på en kyrkogård?) samt hjälp av Socialbyrån till eget boende. Efter flera resor blir det ungdomshem i tämligen öppen regi. Tagen för ny brottslighet gör mannen endast ett kortare besök på polisstationen, innan han släpps fri. Efter en tid döms han till ett kortare fängelsestraff. Väl ute kör han omgående i 100 knutar ihjäl en person med en bil han stulit. Givetvis saknar han körkort. Vilket budskap ges killen ifråga av det svenska samhället och rättsvården? Jag menar att budskapet är katastrofalt dysfunktionellt.

Det svenska rättssamhället har av politikerna helt enkelt getts lagregler som föreskriver stor passivitet och betydande förståelse för kriminella som samhällsoffer. Nu har nationen länge nog prövat kriminologernas undfallenhetsdirektiv, dvs mantrat ”fängelse funkar inte”. Men effektiv inlåsning har inte prövats för unga. Hursomhelst kan ordentligt instängda personer inte begå nya brott, så länge de sitter bakom galler. Det är alltså hög tid att välja en ny, tuffare och mer förnuftig kriminalpolitik. Framför allt för unga, som idag lärt sig att man inte behöver ta domstolar och straff på allvar. För detta krävs en ny svensk regering. S-partiet är nämligen kört!

Torsten Sandström

Please follow and like us:


Rapport från en domstol i Absurdistan

Uncategorised Posted on ons, augusti 19, 2020 22:19:14

Jag har tidigare bloggat om att Datainspektionen (DI) borde ges nya direktiv och få personalen nedskuren till minst hälften (i ett första steg). Orsaken till min kritik är en mångårig absurd tolkning av regleringen om dataskydd. I stället för att satsa på en förnuftig tolkning av ett begränsat antal centrala integritetsfrågor så jagar DI:s byråkrater landets myndigheter och beslutsfattare med verklighetsfrämmande förbud. Man vägrar att lyssna till vanliga människors syn på integritet och hoten mot privatlivet. Här följer ett exempel som jag nämnt i en tidigare blogg och som nu dömts av Förvaltningsrätten i Stockholm.

Skellefteå kommun använde i ett pilotprojekt ansiktsigenkänning för att registrera elevers närvaro. Projektet omfattade 22 elever under tre veckor. DI beslutade att kommunen brutit mot dataskyddsförordningen (GDPR) och tilldelade kommunen en sanktionsavgift på 200 000 kr samt en varning. Men kommunen invänder att samtycke till behandling av personuppgifter har lämnats av både eleverna och vårdnadshavarna. DI menar däremot att ojämlikhet mellan den personuppgiftsansvarige (kommunen) och den registrerade (eleven) är en faktor av avgörande betydelse för om ett samtycke ska kunna anses frivilligt.

Förvaltningsrätten gör armkrok med DI. Då skolan utgör en verksamhet som har mycket tydlig makt över eleverna – i allmänhet barn – kan samtycke, enligt DI, inte utgöra laglig grund för den behandling av personuppgifter som det överklagade beslutet omfattar. Förvaltningsrätten gör därför samma bedömning som DI och avslår kommunens överklagande.

Skolan är skyldig att kontrollera elevers närvaro. Detta tar sammanlagt avsevärd lärartid i anspråk om man ser uppgiften i ett nationellt perspektiv. Genom datorer underlättas förstås kontrollen. Om såväl elever som föräldrar godtagit kontrollen bör det enligt min mening vara fritt fram.

Men inte i storebrors Absurdistan! Här slår både DI och Förvaltningsrätten in en kil mellan skola (kommun) å ena sidan och föräldrar och barn å den andra. Alltså ännu en systemfientlig (och kontraproduktiv) insats av två statliga myndigheter. Barnens samtycke anser storebror således inte vara bindande – eleven anses beroende av skolan makt. Men skolplikt gäller ju för fasen! Jag anar att domstolens dom i grunden baseras på barnens så kallade rätt, enligt den lagstiftning som nyss gjort Barnkonventionen till gällande rätt. Domen visar alltså på konventionens befarade negativa funktion i svensk lagstiftning. Tolkningen av barns rätt är nämligen som att spela dragspel. Hej och hå!

Dyrbar lärartid måste alltså offras på personlig kontroll på grund av att barn påstås vara tvingade att ge sitt samtycke till datoriserad kontroll. Som om tvånget blivit mindre vid personlig kontroll genom en lärare! Trots skolplikt måste alltså varje år miljontals kronor slängas bort på personlig kontroll bara för att jurister inte vågar tänka förnuftigt. DI:s och domstolens egendomliga principer undergräver skolans försök att använda lärartiden till kunskapssamhällets och elevernas bästa. Någon invänder kanske att Absurdistan inte lägre är ett kunskapssamhälle. Jag är beredd att hålla med.

Min förhoppning är ändå att Skellefteå kommun överklagar.

Torsten Sandström

Please follow and like us:


Statlig miljonkonst för svampar!

Uncategorised Posted on ons, augusti 19, 2020 11:46:50
En vacker svamp blir en konstkännare i vänsterns Sverige!

Det sägs att nutidens tänkande präglas av jämlikhet även på så vis att varje idé är lika bra som någon annan. Frånsett förstås tankar som avviker från vänsterns ideologi. Och det är just denna som är motorn i det tankesystem där allt är lika sant och riktigt som något annat inom åsiktskorridorens gränser.

I mina bloggar har jag lyft fram flera exempel på nivelleringen. Ofta har det rört sig om ett betongfast likhetstänk avseende individers identitet. Men jag har också berört olika kulturinslag. Ett idylliserande program på SR P1 häromdagen gav mig ytterligare ett exempel, som Expressen för övrigt kritiskt uppmärksammat för omkring ett år sedan.

Det rör sig om ett statligt miljonbidrag till en ”konstutställning” i Nordmaling. Pengarna tycks ha fallit ut för att för att sökanden kommit på en så bisarr idé att den helt enkelt måste anses genial och ges stöd. Alltså enligt vänsterns konstideal: allt är konst! Den nyfikne läsaren undrar vad det kan var som är så utmärkt att det är värt en miljon av skattebetalarnas pengar på ett bräde? Projektet avser inte konst för vanliga människor. Inte heller kultur för eliter, som annars är brukligt. Nej, nu är det fråga om konst för djur, växter, insekter och svampar. Dessa ska njuta av konsten inom ett särskilt utstakat markområde, om jag förstår saken rätt. Publiken är alltså omänsklig. Den kan inte heller tala. I några fall kan den inte ens tänka i vanlig mening. Publiken är djur, insekter och svampar.

Projektet är alltså ännu mer utmanande än Gudrun Schymans installation i Almedalen då hon i protest eldade upp 100.000 kronor i sedlar. I Nordmaling rör det sig om 10 gånger så mycket pengar. Alltså större uppmärksamhet och ett avancerat konstprojekt. Dessutom slängs statliga medel bort. Och målgruppen – konstnjutarna – går inte ens att kommunicera med på ett känt språk. Flertalet av dem har ingen aning om att de står inför ett konstverk. Men det spelar ju ingen roll för nutidens kulturtalibaner. Enligt dem finns det nämligen inga gränser för vad som ska kallas konst. Hitta bara på något riktigt konstigt. Allt är konst och därför kan inte något särskilt känneteckna den kultur som är berömvärd.

I verkligheten har den svenska konstvärlden blivit ett fattighus. Tomt på geniala idéer. Men en socialbyrå dit alla med galna tankar kan söka sig för att få ett penningbidrag. En slant utan särskild krav på synbara insatser. I fallet Nordmaling kan inte ens målgruppens uppfattning av konsten utvärderas. Att den inte ens insett att den ställts inför konst är ställt utom tvivel, enligt vetenskapens nuvarande position.

Se exempel på statens främsta konstutställning: Nationalmuseum. Där ställs ett av Zorns mindre betydande konstverk ut med en nedsättande skriftlig kommentar (en skylt vid sidan om målningen) med kritik av Zorns verklighetsbeskrivning. Sveriges mest internationellt kända svenska målare i modern tid hånas på grund av hans kön, kvinnobild och konstsyn. Men på samma museum ställs i dagarna ut ett antal festklänningar som Sara Danius burit. Hon är kvinna och feminismen är S-statens ideologi. Hon har inte ens sytt kläderna själva. Men däremot sagt de rätta orden om männens härskarmakt. Och vips blir det fråga om konst i den nutida nollgraderade sorten, där allt är gott oavsett prestationens genialitet. Bildkonst rör sig inte längre om avancerade former och färger. Det räcker med jippon och oklara ord.

Den som liksom jag tror på upplysning är övertygad om att vänsterns tankefattiga kultursyn med tiden kommer att försvinna. På samma vis som kyrkans bibliska bild av människans roll gick under på grund av tankar av exv Voltaire och Darwin. Förnuftet segrade. Nutidens mörkerkrafter inom kulturen kommer också att föras över till historiens skräpkammare. Det är bara en tidsfråga. Men hur mycket spektakel, skattepengar och medialt beröm måste slösas bort innan mörkrets folk utvisas? Förmodligen måste vänsterns politiker först gå till skamvrån.

Torsten Sandström

Please follow and like us:


Nästa »