Folkpartiets förvandling – framför allt under Vet Bästerberg (alltså Bengt W) – till vänsterliberalismens populistparti Liberalerna är lärorik. Visst går det att försöka sprida drömpolitik till folket. Men när drömmarna ideligen kolliderar med varann tar det stopp. Någon form av konsensus måste det nämligen finnas i ett parti än att samlas under tesen att allt går att sprida som partiets linje.

Efter år med kritik av SD – och av vänstern älskade röda linjer – sägs L för dagen nu kunna i framtiden regera med SD. Vem kan tro på detta budskap under galgen?

Jag kallar mig liberal – alltså marknadsvarianten – och litar därför inte en promille på det gäng som för stunden samlats kring Mohamsson. Hon är en fåntratt som talar till folket som Prussiluskan till Pippi. Så långt har förfallet inom Liberalerna gått. Till och med Bengt Westerberg och andra drömmande predikanter har hoppat av.

En liberalism måste vila på ett förnuftigt frihetstänk, med nära rötter i tämligen breda folklager. Välfärdsåtgärder måste kombineras med tydliga begränsande krav. Kamp mot byråkrati måsta ha hög prioritet och inte vara ett verktyg för att lura väljarna att tro på framtiden. Skolan måste vila på kunskapsutveckling och inte på flummigt tal om jämlikhet. Öppna samtal måste vila på förnuft och inte på hela världens stormar!

Framför allt ska marknaderna i görligaste mån frigöras. Politikerna måste hålla tassarna borta från avtalens värld maximalt! Exv marknaderna för arbete och bostadshyra måste befrias från planekonomiskt tänkande via vänsterns politruker och byråkrater. Min typ av liberal vision har vida perspektiv! Den genomsyras av enskildas frihet i stort och smått och således inte på förmyndarskap.

Därmed finns ingen annan plats för L än historiens skräpkammare. Det är bättre att lägga ned L-partiet än att svamla om framtida samverkan med SD. Tacka Westerberg för det som sker om du vill!

Torsten Sandström

Grundlagen föreskriver att alla medborgare har samma rätt under nationens lagstiftning. Innebörden är framför allt att lagstiftningen ska tolkas och tillämpas neutralt – alltså lika för alla. Det är förstås något mycket viktigt och bra.

Men i svensk poltik möter vi varje dag ett ett annat och mer vidsträckt eller flummigt begrepp: jämlikhet. Det låter så bra, men är något märkligt. Kort tycks innebörden vara att alla ska behandlas lika, oavsett status som medborgare eller individ. Trots att vissa medborgare har handikapp av olika slag, begår brott, tillhör en etnisk minoritet, halkar efter i skolan eller på annat vis tillhör en särskild grupp med skilda behov så påstås det att jämlikhet ska gälla. Detta följer inte alls av grundlagen. Men i särskild lagstiftning formuleras ibland regler som särbehandlar behövande – exv pga kön eller handikapp – så att de av samhället kan ges stöd som behövs. Det är bra, men sker inte på grund av att människor är lika! Utan tvärtom med anledning av olikhet! Varje människa har sin egen uppsättning av förmågor som ofta avspeglas i DNA.

Men inom politiken odlats ändå myten om att människor är lika. Det anses förkastligt att över huvud taget ifrågasätta den svenska likhetsideologin. Ordet jämlikhet har blivit så heligt att det ständigt missbrukas av politiker, medier och andra. Denna jämlikhetsparadox har enligt min mening förvridit det svenska samtalet på viktiga områden. Jag påstår att dogmen om likhet har bidragit till att Sverige fått grus i maskineriet.

Ett enkelt typexempel är skolan. Där måste det helt överordnade målet vara att kunskaper ska inhämtas (för slantar som skattebetalarna satsar). Men så är det inte i dagens svenska skola. Där tvingar likhetsdogmen rektorer att favorisera elever som inte vill eller förmår delta i de studier som är gemensamma. Klart är att störningar av olika slag uppstår i skolans arbete. Effekten blir att mycket stora resurser satsas på avvikarna och att övriga elever går miste om det stöd som annars fått anses normalt.

Jämlikhetsdogmen sprider också oklarhet inom kriminaldebatten. Statistiken visar med förfärande tydlighet hur massinvandring i kombination med brist på förnuftig integration skapat brottslighet. Detta framför allt hos unga grabbar inom de nyinflyttade familjerna. I vårt land är prat om detta fenomen belagt med tabu. En förnuftig öppenhet hindras med andra ord. På så vis försvåras en nödvändig klarhet då utlänningspolitiken i framtidens ska formas. Till saken hör att medborgare som kritiserar massinvandringen svartmålas.

Slutligen bör den politiska klassens roll inom jämlikhetparadoxen noteras. I den stora demokratin Schweiz har jämlikheten i grundlagens anda drivits längre än i vårt land. Schweizarna tillåts som bekant samla underskrifter för att nå den gräns som gör att man med lagens stöd kan anordna en folkomröstning om föreslagen lagstiftning. Det intressanta är att svenska politiker valt bort denna möjlighet för vanliga medborgare att utöva makt mellan parlamentsvalen. Vårt lands politiker vill uppenbarligen inte – med lagens stöd – se andra som sina likar. Tala om skamspel rörande jämlikhet!

Vi ser således hur det i vårt land förs en jämlikhetspolitik för drömmarnas land. Genom att inte våga tala om människors olikhet – avseende ett brett spektrum av egenskaper – presenteras en politik som döljer verkligheten och därför knappast kan lösa samhällets många problem.

Torsten Sandström

Jag är numera sedan snart tio år bosatt på Lidingö. Bara någon gång om året besöker jag Lund och det Juridicum där jag verkat i stort sett hela mitt yrkesaktiva liv. Det är alltid trevligt att återvända dit man förr jobbat med roliga och mindre roliga sysslor. Alltså till den verksamhet man förr tyckt vara så vardagligt hemtam. Jag tror läsaren förstår vad jag menar. Till den plats där nästan allt är fullkomligt bekant, på gott och ont.

När jag nu åter är där har jag naturligt nog förvandlats till en outsider, som ofta ingen känner igen. Dessutom är flertalet verksamma på platsen okända för mig. Tillspetsat infinner sig känslan av att ha hamnat i en främlingslegion!

Givetvis kan jag rent intellektuellt förstå att det normalt måste bli som berättat. Tider och platser förändras och människor lägger nya år till gamla. Men om jag nu i backspegeln försöker skapa en känsla av hur jag upplevde livet på platsen förr blir det ändå märkligt att jag nu blivit en outsider.

Jag tror den store – men av nazismen anstuckne – filosofen Martin Heidegger hade varit en bra samtalspartner. I hans svåra bok ”Varat och tiden” funderar han över liknande problem. Alltså hur en verklighet som inte är så förändrad kan komma att uppfatta så helt olika.

Det är inte så att jag beklagar dessa känslor av främlingsskap. Inte alls. En vemodig känsla infinner sig kanske. Men hur en och samma plats – med pågående verksamhet – kan uppfatta så helt olika under årens lopp är ändå konstigt. Kanske något som är värt att skriva en blogg om på väg norrut igen med tåget?

Torsen Sandström

Dagens SvD har ett vanligt snyftreportagen om psykvården. Med en fet rubrik – och oroliga miner på bilderna – skrias att en grupp psykologer från Stockholm …

larmar om en utarmning av psykiatrin

Detta sker mot bakgrund av ständiga påståenden om att en svensk psykisk ohälsa ökar. Att antalet förfrågningar om vård tilltar är en sak. Men en helt annan är om detta innebär att svenska folket faktiskt blivit sjukare. Visserligen är samhället av idag mer komplext. Men detta är inte liktydigt med att folk måste bli sjukare. Tro på egen psykisk sjukdom kan nämligen spridas på ett helt annat vis än verkliga folksjukdomar. Bara genom ord kan man nämligen komma att ifrågasätta sin egen själsliga hälsa.

Min förklaring är folk är ungefär minst lika friska som för 30 år sedan. Förmodligen avsevärt friskare på grund av vaccinering, tabletter och kontroller. Men medier, politiker och inte minst de vetenskaper som säger sig syssla med psykvård har under decennier i en ofantlig tsunami tjatat om själslig ohälsa. Ständigt har detta mantra upprepats. Inte undra på att alla måste känna efter om man inte har en diagnos. Bara själva talet om ohälsa har enligt min mening fött en tilltagande tro på diagnoser och botande vård.

Den rubrik som SvD bort lansera i morse är faktiskt följande:

Psykologer utarmar psykiatrin

Alla har hört talesättet att droppen urholkar stenen. Det eviga tjatet om psykisk ohälsa har givetvis inneburit att många blir oroade och måste känna efter hur man mår. Medicinska experter på området, psykiatriker, har gott om jobb och tvingas inte ropa efter mer att göra. Däremot har barfotafolket, dvs psykologerna, anledning att ropa efter tusentals nya tjänster (som inte behövs). Varför behövs dom inte. Jo, just av den anledning att människor i realiteten inte är sjukare än förr. Man har bara tränats i tro att man drabbats av sjukdom! Och för denna utveckling bär psykologerna ett tungt ansvar tillsammans med en grupp läkare som – med amerikanska förebilder – önskar att ytterligare öka en redan diger katalog med flummiga diagnoser. Som vanligt vet nationens politiker inget om saken. Men som man ropar ges det svar, brukar det också heta. Vilsna politiker ställer upp.

Att nationens medier bidragit till eländet är klart. Svagt utbildade vänsterjournalister ställer sig alltid på den sida som menar att man är ett offer. Oroliga människor måste ges balsam, menar kåren av tyckande pennfäktare i gammelmedierna.

Det jag efterfrågar är således modiga politiker. Människor som vågar distansera sig från vänsterbruset och be människor sansa sig. Jag vill höra ord i stil med. Ta´t lugnt, det går över. Du är inte sjukare än folk var förr.

Min slutsats blir därför att det är samhället som är sjukt. Inte människorna, som sannolikt har det bättre än förr. Människor som inte fått höra sanningen.

Torsten Sandström

Följande kallelse till ett juridisk seminarium har fokus på något mycket vikitgt. Nämligen hur Ungern under Orban utvecklats i auktoritär och antidemoartisk riktning. Så här lyder mötets syfte:

”What Happens to Academic Freedom under Illiberalism? Insights from Hungary and the EU Legal Framework” with Eleonóra Wagenknecht.

Liberalism kännetecknar ett öppet samhälle. Kritisk riktas där åt många olika håll. Där ska såväl Orbans regim granskas som den politiska korrekthet som kännetecknar västvärldens vänsterliberaler. Jag menar nämligen att woke och PK också är ett politiskt gissel. Följden blir exv feminism, klimatskräck samt en övertolkning av folkrättens gummiregler så att Hamas ständigt gynnas och Israel kritiseras.

Den enögdhet jag skriver om kännetecknar svenska gammelmedier. Journalisterna där ser sig om öppenhetens helgon. Men är i själva verket nästan lika slutna som talibaner i Kabul. Detta är motsatsen. till liberalism. Alltså illiberalism.

Torsten Sandström

Givetvis är jag lite nyfiken på SVT:s största årliga ”lägereldsarrangemang”, dsv Melodifestivalen. Det är ju den som enligt SVT:s chefer ska skapa gemenskap mellan svenskar. Det är en viktig förklaring till det som SVT kallar public service och alltså ska jämföras med sjukvård och kommunikationer.

Jag tröttnade snabbt. SVT:s motivering om en lägereld som ska hållas brinnande är infernaliskt falsk. Okej att många tittare samlas kring teveskärmarna. Men vad är det som bjuds vid lägerelden? Vidbränd korv och unken musik. Hundra procent kommersiellt (med tjat om en gåva till ”Världens barn”). Det är så osmakligt.

Mitt svar pekar alltså på hundra procent verklighetsflykt. Dessutom inpackat i glitter och glam. Lampor blixtrar, eldslågor slår upp och konstgjord rök pumpas ut i en takt som antas förhöja brasaftonen. Lika plastartad och tillgjord är musiken och framträdandena. Det dansas och hoppas så att svetten lackas. En resa till Las Vegas framstår som förebilden för SVT:s chefer och deras utstuderade flört med ett svenskt folk som alltmer struntar i SVT/SR (men ändå tvingas betala).

Efter två decennier med massinvandring – omkring 2 miljoner nyanlända – måste serveringen vid brasan förstås ges en ny stil. Flera inslag av arabisk magdans och toner rån Kairo. Fullt med artister som ser ut som de kom direkt från Kabu och inte önskar raka av sig skäggen. Efter krav från Arbetsmiljöverket har ett gäng brandmän enrollerats för att släcka en eldsvåda som spritt sig. Och den vinnare som koras bär naturligt nog sin slöja – typiskt nog över munnen i och med ingen sång förväntas för SVT:s politiska arrangemang i medianens bazaar.

Varför detta prat om lägereld? Det är en förstås förevändning. Man vill visa att vanliga människor får betalt för den dyra statsteve som de annars inte tittar på. Huvudsyftet är mao att legitimera en tvångsteve. Och förhoppningen är att en eller annan från eldens rök och ångor ska få för sig att titta på Rapport/Aktuellt för att där få en dos – nu ett os – av politiska planering som är den verkliga förklaringen till dösnacket om ”public service”. Hur sjutton kan man få för sig att Mellot kan jämföras med vårdpersonalens eller de transportanställdas slit? Inte ens Rapport/Aktuellts journalister kör för fullt under helger då vanligt folk har tid att kolla nyheter! På lördagar och söndagar ser SVT:s nyhetsprogram ut som en PRAO-verksamhet! Repris på reprisen.

Nä, bort med statliga tvångsmedier! Låt SR/SVT försörja sig på köpare som gör fria val. Först då kan vi få medier som tvingas respektera sin publik (och inte går i politikers ledband). Struntteve finns det för övrigt ett överflöd av hos privata leverantörer. Sluta snacka om public service då det rör sig om vulgära arrangemang av strunt!

Torsten Sandström

Jag har skrivit mycket kritiskt om folkrätten. Det är inte så att jag motsätter mig mellanstatliga regler om centrala problem. Mina skriverier rör främst de folkrättsliga reglernas gummikaraktär. De lyder normalt som religiösa budord. Och de kan inte tillämpas som ordinära juridiska – där ett nät av regler med undantag – läggs till grund för utlösning av påföljder. Följden blir självfallet att domarnas politiska åsikter styr tillämpningen. Reglernas är många gånger ”sköna”, men alltså sega som gummi. Se bara på en central regler i den europeiska konventionens om mänskliga rättigheter, EKMR:

Artikel 8 – Rätt till skydd för privat- och familjeliv

1. Var och en har rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens.
2. Offentlig myndighet får inte inskränka åtnjutande av denna rättighet annat än med stöd av lag och om det i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till statens säkerhet, den allmänna säkerheten, landets ekonomiska välstånd eller till förebyggande av oordning eller brott eller till skydd för hälsa eller moral eller för andra personers fri- och rättigheter.

Det är självklart att när denna vackra men flummiga regel ska tillämpas på vardagliga mänskliga skeenden i Europa så blir det politik. Många rättsfall rör utvisningar brottslingar. Ett annat exempel rör variationen i menyer på fängelser som inte uppskattas av de intagna. Ytterligare ett rättsfall rör avsaknaden i Schweiz av lagregler mot hur äldre kvinnor ska skyddas från klimatets uppvärmning. Enligt min mening blir tillämpningen av Art 8 EKMR som att hantera ett dragspel. Det flesta läten är möjliga att mana fram genom att slita i bälgen.

Gummistrukturen medför också att talet om ”en regelbaserad världsordning” blir synnerligen knepigt. För att detta slagord ska gälla på världsarenan krävs att alla berörda makthavare respekterar folkrättens regler. I så fall finns åtminstone möjligheter till ett ordnat regelbaserat samtal. Problemet är som alla vet att respekten hos ledarna för många folkrika och starka stater är låg inför folkrätten. Hursomhelst blir utfallet som sagt osäkert genom att reglerna är som verserna i en psalmbok.

Någon tycker kanske att en ensidig tillämpning är tillräcklig även mot en nation som inte godkänner reglerna. David ställs mot Goliat. Vi erinrar oss med andra ord det kristna budskapet att vända andra kinden till. Men detta är inte juridisk problemlösning av det slag som det moderna samhället kräver och där utförliga regler ska styra domarnas tillämpning av rätten. Enligt min åsikt kan man bara tala om lag och rätt om det existerar tydliga regler mellan subjekt som alla binds av lagens ord.

I grunden medför därför den folkrättsliga oklarheten att det blir svårt att avgöra om ett brott mot folkrätten ska betraktas som något ont. Mycket talar för att USA:s pågående anfallskrig mot Iran strider mot åtskilliga folkrättsliga regler. Märk att USA i grunden av skilda skäl avstått från att skriva under åtskilliga folkrättsliga konventioner. Men är påståendet självklart att ett bekrigande av de mordiska mullornas stat är något dåligt? Det är mycket möjligt att anfallet inte leder till att mullornas regim störtas. Men enbart ett försök att ge demokratiska krafter i Iran en plattform för demokrati är förstås något synnerligen vackert. I massmedierna ser vi hur folkrättsliga experter vrider sig som maskar då de ska svara på om anfallet på Iran är något dåligt. En stockholmsprofet löste problemet genom att svara något i stil att kriget strider mot folkrätten men kanske är moraliskt. Man kan alltså tala om omoralisk folkrätt enligt denna siare!

När jag var ung i Stockholm löd slangfrasen: ”sila snacket, kisen”. Jag menar således att de myckna ordandet om en ”regelbaserad världsordning” måste ersättas av ett lugna och sansat samtal om folkrättens möjligheter och problem. Det gäller att sluta leka med orden! Det öppna samtalet saknar jag idag. Svenska politiker agerar som pratmakare. Och landets folkrättsliga profeter uppträder som mullor. Det vi hör låter som ett budskap från ett möte på Maranata.

Torsen Sandström

En svensk politisk skandal är lagtvånget att medborgare måste betala för SR/SVT. Trots att åsiktsfrihet gäller tvingas folket betala för medieföretag som pumpar ut propaganda och intellektuellt nonsens.

Att Olof Palme önskade ha en vänsterinriktning är enkelt att förstå. Resultatet syns vid svenska allmänna val. En mäng lydiga medborgare röstar röd-grönt. Utan SR/SVT är jag säker på att S-partiet sedan länge saknat närhet till regeringsmakten. Att Tidöregeringen inte befriar svenska folket från detta tvång är som sagt en skandal. Om mitt antagande är korrekt finns det stark anledning att skriva hätska texter som denna.

Nu dominerar knappast propagandan i statsmediernas utbud. Men den har ett rejält grepp över alla politiska reportage eller samtal som sprids via SR/SVT. Det som dominerar utbudet i SR/SVT är i stället en underhållning som är massiv, slapp, simpel och förslöande. Detta kallar cheferna på statsmedierna för ”lägereldsprogram.” Tanken kommer nog från sossarnas Unga örnar. Svenska folket ska samlas inför statsmedierna för att passivt insupa strunt. Rader av sk kändisar tillåts varje minut sprida flabb, egotrippning och reklam för sin egen framtid vid brasan. SVT och SR odlar sina egna kändisar. Då inga synbara kvalitetskrav finns blir dom många. På så vis hålls kändisfabriken ständigt igång och flabben ekar mellan alla struntinslag.

Att syftet är att bedöva svenska folket är uppenbart. Det nya inslaget på SVT – Sverige Larv, förlåt Live – är en enda utdragen time-killer. Trots att världen är i krig, brottsligheten sprider blod och skolan har knäckts av politikernas rop på naiv jämlikhet så rullar kändisfarmens skratt och glam på i SVT Live timvis varje dag. Det är rentav pinsamt att se hur programledarna anstränger sig för att skratta eller prata bort minut på minut för att i tid släppa in nästa inslag för bedövning av publiken. Trots gällande reklamförbud ges kändisarnas egna kommersiella arrangemang vareviga dag tungt mediala stöd pga tvånget för skattebetalarna att via avgifter finansiera den statsmediala cirkus som politikerna bestämt. Reklam för deras affärsinriktade shower sprids ständigt helt fräckt.

Det som sker är inte public service – i stil med exv vård och transporter – utan ett medvetet indoktrinerande av publiken, med politisk korrekthet eller enbart sövande strunt. Att svenska politiker använder språket – public service !- på ett så medvetet falsk vis är en skandal. Låt därför SR/SVT konkurrera med alla privata företag om pengar från dem som vill betala för utbudet. Skandal är rätta ordet. Jag slutar min text där jag börjat.

Torsten Sandström

Den som följt vad som skett inom S-partiet under decennier får en klar bild av demagogi. Man säger ett och gör något annat. Slagord med vänsterpopulism haglar.

Häromdagen snackade Mikael Damberg om att partiet skulle ta fasta på partikollegan Gustaf Möllers tes från 1930-talet :” Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket”. Så fräckt! Det är ju helt skrattretande. Det S-parti som i decennier köpt röster genom vidlyftiga bidragslöften ska nu börja spara! Vem kan tro på sådant nonsens?

I dagarna kritiserar Magdalena Andersson Tidöregeringen för att inget görs för att snabbt flyga hem svenskar som satsat på semester i Dubai och andra platser i öknens sol. Arbetarpartiets ledare hetsar med andra ord för blixtsnabb hjälp till solsemestrande trots att luftrummet är stängt pga kriget. Plötsligt säger sig S vara dubaifararnas parti!

Sossarna har utvecklats till ett renodlat kvinnoparti. Feministiskt prat om reformer har länge lurat svenska kvinnor att rösta på partiet. Innebörden är även ett stöd till Mp, C och V som måste till för att Andersson ska regera. Lättlurade går på sossarnas demagogi och får en regering med gröna och kommunister.

Det är svagt av sossarnas motståndare att inte bombarderar S-ledningen med kritik om samarbetet med de rödgröna. Konsekvenserna borde all förstå. Peka på nedlagda kärnkraftverk! Peka på höga bensinpriser! Peka på passiviteten mot invandring och gängbrottslighet! Peka på skolans förfall! Peka på eländet med bostadsbrist för att driva hyresreglering under namnet bruksvärdeshyra i sossarnas organisationers regi! Peka på vårdköer trots miljarder till sjukvården!

Det gäller alltså att tala klartext om den demagogi som S-partiet länge bedrivit. Rikta budskapet till kvinnor som är konflikträdda och tror på sossarnas sluga snack om att alla ska vara med i båten. En båt under S-ledning är livsfarlig!

Torsten Sandström

Tre välkända forskande ekonomer kritiserar EU:s gröna politik i en fin debatttext i dagens SvD: Magnus Henrekson, Christian Sandström och Mikael Stenkula.

Jag menar att andemeningen är att den gröna deal som EU talar om innebär en storskalig planekonomisk satsning. Den vilar på politiska drömmar om vad företag kan åstadkomma och framstår därför som ett frälsningsbudskap. Flera tecken tyder alltså på att EU satsar fel och att Europas ekonomi är på väg att ytterligare gå i stå. Den konkurrensutsatta marknad som Europas fäder ursprungligen drömde om är på så vis på väg att krascha.

Det som sker är något synnerligen allvarligt. Mest beklämmande är att sjukdomsinsikten rörande EU:s position tycks vara noll bland vår världsdels politiker. Många åker i skytteltrafik till Bryssel, medan kontinenten alltmer förlorar konkurrenskraft.

Läs gärna länken (om den passerar SvD:s brandvägg)!

Torsten Sandström

https://esvd.svd.se/p/svenska-dagbladet/2026-03-04/a/eu-s-grona-giv-underminerar-konkurrenskraften/1001/2140089/70344491

Tidöregeringen har – tyvärr under medial tystnad – gjort en mycket lovvärd insats för spridning av väsentlig samhällsinformation. Detta i syfte att få svenska myndigheter att bättre ta tillvara allmänhetens behov. I slutet av 2025 infördes nämligen en rätt för myndigheter att bryta mot dittills rådande sekretess (10:15a i Offentlighets- och sekretesslagen, OSL). Syftet är att sprida offentliga uppgifter som kan förebygga eller hindra brott. Tillika för att stoppa att en felaktig skatt, avgift eller utbetalning av bidrag beslutas av det allmänna. Tanken är att främja utbyte av upplysningar myndigheter mellan!  Utan tvekan ökas härmed samhällets möjligheter att komma åt brott och fuskande. Den vidgade offentligheten har även potential att spara stora pengar för skattebetalarna. 

Det som sker bör enligt min mening ses som ett första steg i nedmontering av rådande svenska lagsystem om sekretess in absurdum. Märk dock att de föreslagna reglerna enbart rör information som tar sikte på brottslighet och ekonomiskt fusk av olika slag.

Ändå innehåller OSL fortfarande ett synnerligen omfattande regelmönster om myndigheters plikt till tystnad om uppgifter som finns noterade hos stat och kommun. I grunden finns nämligen starka skäl för att en alltmer utbyggd offentlighet inte ska växa ut till en fiende till medborgarna. Individer ska våga kontakta en myndighet – exv vården eller andra basala sociala institutioner – utan att normalt behöva riskera att känsliga samtal eller uppgifter senare lämnas vidare. Saken gäller risken för ett ”storebrorssamhälle”. 

Men på senare tid har frågan om folkets behov – man kan säga ”lillebrors” rätt – hamnat i fokus. Ofta har medborgarna förstås starka intressen av öppenhet. Svenska folket måste ges en möjlighet att bedöma hur den svenska offentligheten agerar och inte minst hur skattebetalarnas pengar används. Viktiga myndighetsbeslut bör alltså inte hållas hemliga inför allmänheten. Läsaren inser att frågan om myndigheters sekretess är känslig och svår att avväga genom rättsliga regler. 

Särskilt intresse har riktats mot medborgarnas rätt att ta del av information om farliga människors brottslighet. Jag tänker alltså på domstolars fällande domar i brottmål. Självklart har varje människa rätt att på domstolens kansli studera originalversionen av domslut och domskäl. Men alla inser att detta är mycket opraktiskt i verkligheten. 

Märk att den som vet att en granne begått ett sexbrott eller annan allvarlig våldskriminalitet tar en stor risk om man via internet – exv i en samtalsgrupp mellan föräldrar – lägger ut ett varnande meddelande om personen bakom dådet. Varningen kan i värsta fall komma att ses som ett brott – en ärekränkning!  Ovetande om denna risk har nämligen en man (på en sluten Facebookgrupp på Ekerö)  under 2021 lagt ut en varnande bild på Vilma Andersson som just släppts på fri fot. Detta efter knappt två år år i fängelse för försökt till kidnapping av en tioårig flicka på ön. Mannen på Facebook dömdes för förtal. Vilma Andersson är som bekant nu häktad för styckmord. 

Vi ser alltså hur spridning av information om ett allvarligt brott kommit att kriminaliseras till skydd för gärningsmannen! Detta illustrerar ett uppenbart behov hos allmänheten att enkelt kunna skaffa sig information om farliga brottslingar. Med andra ord måste rimligt öppna kanaler finnas för att skydda oskyldiga från potentiella gärningsmän. I äldre tider spreds sådan information effektivt inom lokalsamhället. I modern tid har internet och databanker blivit det instrument som medborgarna måste kunna använda för att skydda sig. Eventuell sekretess måste enligt mi mening vika för offentliggörande av namn på personer som faktiskt begått allvarliga brott. Den som hävdar att brottet sonats genom straffet väljer med andra ord att utsätta medborgarna för risken för återfall. Jag menar att samhället genom regler om tystnad tar sida mot allmänheten. 

Som bekant har det länge funnits lättillgängliga databanker – alltså saluförd information – med namn på parter i olika svenska processer som avdömts (exv brott- och civilmål).  Delvis har databankerna fyllt det ändamål jag nyss nämnt. De har även gett samhället – inte minst landets jurister – upplysningar om vilka som är parter eller biträder med att föra talan i viktiga domstolstvister. Det har således länge varit möjligt att på nätet läsa en dom i den tydliga form som den faktiskt skrivits av domarna. Detta med rader av namn, adresser och andra personuppgifter.  Men det kan man inte längre!

Genom ett majoritetsbeslut av Högsta domstolen i februari 2025 (Ä3457-24) har nämligen sekretessregeln i 21:7 OSL tolkats mot bakgrund av EU-förordningen om dataskydd (GDPR). Majoritetens slutsats är att ett digitalt publiceringsföretags (Siren) begäran om utlämnande av domar inte kan bifallas. 

Enligt majoriteten gäller nämligen sekretess enligt GDPR. Domstolen menar att tillräcklig hänsyn inte tagits i svensk rätt till GDPR:s regler om skydd för personuppgifter. 

Två minoritetsdomare har en avvikande mening. De anser i korthet att Sirens databas omfattas av Yttrandefrihetslagens skydd för rätt till publicering. Därför gäller inte sekretess enligt 21:7 OSL. 

Läsaren inser att knepiga juridiska teknikaliteter således står mot varandra. Intressant är att höga jurister tolkar OSL så olika. Majoriteten agerar efter den komplexa federalism som präglar EU. Minoriteten tar ställning för det svenska samhällets och Sirens vida yttrandefrihet. 

Personligen har jag sympati för minoritetens lösning. Därför beklagar jag majoritetens ståndpunkt. Bakom den anas en vänsterliberal fäbless för svepande sekretess rörande personuppgifter. Allmänhetens skydd mot brottslingar tvingas då ge vika. 

Ett annat skäl till mitt missnöje är att domar över internet numera ser ut som schweizerostar. Rader med oläsbara koder för inblandade parter och biträden. Läsningen förlorar i precision, kön och smak. EU:s regelhysteri tar över svensk grundlag om yttrandefrihet.

Torsten Sandström

Tidigare publicerad i Epoch Times

Susanna Birgersson lyfter ett viktigt svenskt problem i en bra ledare på dagens GP, Göteborgsposten. Den rör sig om ett urtjatigt svenskt mantra om ”lika-möjligheter-skolan”. Alltså det planpedagogiska mönster som sossarna odlat i årtionden och som Tidöregeringren av rädsla och okunnighet tagit över.

Den ensidiga satsningen på likhetsnormen har spelat ut sin roll. Under 1900-talets första halva fanns det stark anledning att forma en skola som gav barn och ungdomar från studieovana familjer ett kraftigt rättsligt stöd. I och för sig finns en del av denna problematik kvar. för ett mindre antal. Kvar står därför jämlikhetsdogmen som ett offer på ett altare. En tom gest som skapar ofrihet och en skola med lägre kvalitet än möjligt. En del av denna problemtik har nu även skolplikten blivit. Många särbegåvade bar och unga tvingas kvar i en miljö dom för dem blivit förtryckande.

2000-talet kräver nytänkande inom svensk pedagogik! Idag måste föräldrar som vill – och kan visa att barn kan skolas i deras egen regi – ges friheten att bestämma själv, i stil med vad som tillåts ske i Danmark. Dessutom måste särskilt duktiga elever kunna slussas till klasser där deras särbegåvning tas till vara och tillåts utvecklas.

Men i sossarnas betongskola frodas ett jämlikhetstänk där respekt saknas för unika begåvningar. Allt ska stöpas i samma form. Det är samma tanke som bakom en planekonomi. Friheten beskärs och den dynamiska utvecklingen stannar upp. Vi ser hur ett överskott av politik påminner 2000-talet blivit ett hinder. Frihet och alternativt tänkande stoppas. Och Sverige sjunker i kunskapsligan. Detta sker via hurrande politiker. Det är faktiskt absurt. Det rör sig således om missbruk av lagstiftning.

Läs gärna Birgerssons ledare!

Torsten Sandström

https://www.gp.se/ledare/skolan-tar-inte-vara-pa-barnens-begavning.87f2cc6a-292a-4aa5-a5a9-677d834a5309

En kurdisk aktivist döms idag för olaga hot respektive ofredande. Han har hotat två ministrar i Tidöregeringen i missnöje med Sveriges politik. Hotet har skett genom att lämna en docka med avhugget huvud utanför biståndsminister Benjamin Dousas hem. En korg med hitleräpplen utanför migrationsminister Johan Forssells bostad bedöms som ofredande av tingsrätten.

Det verkar vara en rimlig och snabb handläggning av en elakartad brottslighet via utländska intresseaktivister.

Det tyckte däremot inte barfotajuristen, dvs journalisten Nils Funcke. Denne västgötska fristilare älskas av medierna och är därför med i varje sammanhang. En slags kompanjon till en annan rödgrön aktivist, Göran Greider.

I SR P1 Morgon pratade Funcke som vanlig sig varm för all yttrandefrihet. Att dåden skett utanför två ministrars hem var inte särskilt viktigt, menade denne person som bara ser en körfil vad gäller regleringen av personers rätt att yttra sig: fritt fram. Nu får han sitta med skammen över sin enögdhet. Att han lär sig något tror jag inte. Men han är körd!

På tal om fuskare inom skojare inom juridiken måste GW Persson nämnas. Oraklet från Polishuset. Ständig sosse. Han har erbjudit sig att finansiera kurdens brottslighet. Nu får han sig en smäll. Men inte heller denne mediala profet kommer förstås att lära sig något. Stor i orden men liten på jorden, heter det visst.

Vänsterns makt över mediernas Sverige är något mycket allvarligt. Hoppas mediesvallet blir en läxa för Moderaterna vad gäller att avrusta sossarnas makt över nationen! Börja med SR och SVT!

Torsten Sandström

Mitt under en föreställning på Dramaten i Stockholm häromdagen äntrades plötsligt scenen av en kvinnlig demonstrant med plakat för att ”rädda våtmarkerna”. Hon tjoade och tog plats som bara en egotrippad ”konstnär” förmår. Hon tog sig alltså själv rätt som de rödgröna brukar göra.

Det intressanta och komiska är att publiken på Dramaten inte alls reagerade! Man trodde det var en del. av föreställningen! I det svenska samhället kör ju normalt kultursektorn till vänster. Det kallas för armlängds avstånd och innebär att vänsterns byråkrater ska bestämma kulturens innehåll (och politikerna tvingas vara tysta).

Att svenska journalister också i allmänhet tillhör vänsterns fil bekräftas av att SvD genom att man ger den kriminella aktivisten stor uppmärksamhet i dagens tidning. Med stort foto på henne. Iförd nosring och sedvanligt pynt. Hennes namn ger en klang av Österlandet (som om något kräver en räddning!). Allt är som vanligt med andra ord.

Sverige är galet. En gammal norsk kritisk tänkare utbrast att han hade trodde sig ha hamnat på ”feil klode”. Så bisarrt är det svenska mediala livet idag. Gammelmedierna är dödsjuka!

Torsten Sandström

Är det två misstänkta på bilden, som Stockholms Energi annonserar i dagens SvD? Det ser så ut. Men dom tycker nog inte det själva.

De tillhör nämligen en krets av utvalda, dvs personer som ansvarar för drömpolitiskas satsningar i klimatskräckens anda. Alltså samma mentalitet som ligger bakom satsningarna i Northvolt, Stegra mfl projekt. Att ”rädda” vår existens får kosta vad som helst! Miljarderna flödar. De rödgröna klappar i händerna. Planekonomin går på full fart. Men när räkningens timme visar på fiasko går de ansvariga fria!

Varför inte välja en mer ”hållbar” stil och fundera över uppvärmningens tempo och orsaker? Ökad elproduktion – genom kärnkraft – förefaller vara viktigare än oprövade drömprojekt om att samla CO2 och sänka gasen i något hålrum….Men så tänker förstås inte klimattalibaner.

För dem är det närmast en religiös övertygelse. Man marscherar i rad på rad efter helgonet Greta T.

Torsten Sandström

Igår höll regeringen en presskonferens om utländska invandrares rätt att ta del av Sveriges enorma system för välfärd. Förslaget innebär att invandrare måste kvalificera sig till välfärden. Minst fem år måste man ha bott i landet innan man kan få ta del av sådant som barnbidrag och föräldrapenning. Den utlänning som jobbat på rimlig lönenivå under minst ett halvår ska delvis komma in i välfärden snabbare. Vi ser med andra ord jobblinjen.

Nästan alla som hör detta tycker nog att kraven är rimliga. Varför har ingen regering tidigare vågat tänka så klokt? Vi sett hur vänsterliberalismens blöta täcke spridit förmåner som signalerat: kom till Sverige här är mycket gratis.

Vänsterns och sossarna som längst styrt landet bär förstås störst ansvar. Man har drivit motsatt politik jämfört med Tidögänget: en bidragslinje som gör att röster i val kan köpas. Många rödgröna ser det som en mänsklig rättighet att leva på bidrag, även om man inte är medborgare.

Nu har SD pressat regeringspartierna att tvingas tänka förnuftigt. Klart att reformen kommer att motverka tidigare lockelser att flytta till Sverige. Det är bra och borde ha skett för länge sedan Nu gäller det att städa upp efter framför allt Löfvens och Anderssons kaotiska tid som regeringschefer. Att den kostat nationen hundratals miljarder i onödan är tydligt.

Inför höstens val måste sossarnas slöseri bli en huvudfråga. Kärnkraft som stängts ned, utlänningar som vällt in och en passiv politik mot alla följdproblem. Jag tror detta är frågor som breda lager inom folket förstår ha skadat nationen och skattebetalarna. Man ser det inte minst på elräkningen och vid bensinmacken.

Torsten Sandström

https://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2026/02/presstraff-om-kvalificering-till-socialforsakringen

Idag återbloggar jag ett fint inlägg på Klimatupplysningen.se. Tege Tornvall har samlat tillgänglig statistik om journalister, arkitekters med fleras partisympatier. En klar majoritet röstar rödgrönt så det tjuter…

Mediernas politiska kamp för vänsterliberala ideal fortgår dagligen. Smarta trick används. Det vanligaste är att en journalist låter en åsiktsvän intervjuas som sakkunnig på ett visst område. En annan luring är att ledare för uppenbara vänsterorgan – såsom Expo, ETC, Aftonbladet, Greenpeace, WWF, Klimatpolitiska rådet mfl – tillåts uttala sig som neutrala experter. Uppfinningsrikedomen då det gäller att bedra publiken och föra den vänsterut är synnerligen stor. En närmast religiös tro på ett rödgrön samhälle.

Idag vill jag peka på ännu ett knep som medier (och politiker) använder. Flera gånger om dagen – särskilt inom SR, SVT, DN och SvD – slås rubriker upp mot våldsbejakande högerextremism. I de fall då de aktuella rörelserna faktisk slår andra blodiga har jag inte det minsta mot sådan kritik. Ett fåtal sådana olustiga krafter finns. Tre killar som nyligen på fyllan slog sig fram i huvudstaden är ett exempel.

Men det intressanta är den totala tystanden om våldsbejakande vänsterextremism! Sedan länge har extrema palestinska rörelser tagit till olika slags våld mot sina motståndare. Åtskilliga svenska kommunister har anslutit sig med all kraft i sådana olagliga verksamheter på gator, torg och motståndarnas privata bostäder. Helgonflickan Greta Tunberg hejar på utan att medierna öser galla!

Idag innehåller SvD en lång text om sk aktivistklubbar som framställs som genuint farliga, trots att enbart en minoritet av medlemmarna agerar våldsamt (majoriteten sysslar nämligen med träning, kraftsport od). I texten utlåter sig vänsterliberalen Jan Jönsson från Stockholms stadshus om hur farliga dessa rörelser är (de röstar ju inte på L-partiet). Typiskt nog är Jönsson fotograferad på en fotbollsplan i fredliga Aspudden! Tala om att skrämma läsarna i famnen på vänstern! Se länken som följer.

https://esvd.svd.se/p/svenska-dagbladet/2026-02-22/a/aktivklubbarnas-varsta-fiende-varnar-for-kommande-valdsvag/1001/2131561/70081887

Lägg märke till faktarutan. Här kopplas den våldsbejakande högerextremismen in. SÄPO bidrar tillpropagandan.

VARFÖR SÄGS INGET OM DEN EXTREMA VÄNSTERNS VÅLDSAMMA AKTIONER?

Mitt svar är att det rör sig om urslug propaganda. Svenska medier har valt sida mot konservativa krafter av alla slag. Detta då man själva hyllar vänsterliberalismens drömideal som kört det svenska samhället ned i kvicksanden.

Torsten Sandström

Som väntat har US Supreme Court gjort tummen ned för Trumps olagliga tullar. Han har struntat i att det är Kongressen som ska fatta beslut i sådana frågor och vränger medvetet lagen genom att peka på ett fånigt undantag för krislägen (för tullbeslut runtom jordklotet).

Att han struntar i lagen visste vi sedan tidigare med anledning av hans egen livsföring. Nu är hans odemokratiska strategi fullständigt klar. Även hans ord efter beskedet om nederlaget i US Supreme Court är ett bevis. Han sa något i stil med ” att vi måste ta tag i domstolarna”. Precis motsatsen till vad som ska gälla i en rättsstat där det är domstolarna som ska kontrollera den verkställande makten.

Visst är det bra att de höga juristerna fått nog. Och Trumps hårda ord och attityder kommer säkert att förstärka deras kritik av honom. De ser – precis som många kloka svenskar – att han är en fiende till demokratin och en stat under lagen. Den enda linje Trump respekterar är hans egen. Alltså en åsikt som såväl Hitler, Stalin, Putin och andra diktatorer gillat. Att Trump dessutom är en människa utan rimlig moral gör saken förstås inte bättre. En större mobbare, sexist, snyltare (på ämbetet) och skrävlare är svår att peka ut i dagens politik.

Vi ser en person som helt enkelt inte är mogen rollen som president i USA. Visst är han vald av folket. Men det bekräftar bara det problem som Churchill förknippade med demokrati. En svårighet som trots allt innebar att andra politiska system förblev sämre. Ändå lägrar sig en skam över USA och Trump. Något som säkert historieböckerna kommer att tala mycket och länge om.

Torsten Sandström

https://www.100.se/program/henriks-kronika/energikris-118

Idag återbloggar jag en kort och fin text av professor em Ingemar Nordin, Klimatupplysningen. Nordin säger om Henrik Jönsson inlägg på 100% följande:

Han skriver: ”Elpriset skenar, och vänstern beskyller nu allt och alla …utom de fyra fullt fungerande kärnreaktorer man själv tvingat till avveckling. Hur blev egentligen elen så dyr? Vem bär ansvaret för de skenande priserna? – och vad händer med ett samhälle som avvecklar sin planerbara baskraft på grund av makthunger och ideologisk fanatism?”

Hur hamnade vi här? Varningar och varnande exempel har sannerligen funnits i flera år. Ändå så har politikerna tuffat på med en druckens envishet mot en allt värre obalans i elsystemet.Den politiska färgen verkar inte ha spelat så stor roll. Inte heller om de har haft gott om sakkunniga experter både i Vattenfall och på departementet. Vad finns det för mekanismer i politiken som styrt allt närmare ruinens brant? Vi får bara hoppas att saklighet och förnuft kan få skutan rätt.

Ingemar Nordin

Jag ser Henrik Jönsson som en duktig politisk framtidsman för den marknadsliberalism jag förespråkar (även om han kanske ogillar epitetet liberal). Hursomhelst, ett öppet samtal utan skygglappar och kritiskt mot Socialdemokratin som utnyttjar statsmakten för partiets snäva egenintresse. Nedläggningen av kärnkraftverk måste därför vara en framträdande fråga inför höstens val med tanke på att folket plågas av höga energipriser.

Det gäller att ge sossarna svar på tal!

Torsten Sandström

Sverige har länge kämpat med att försöka styra upp den våldsbrottslighet som huvudsakligen orsakats genom år av massinvandring (utan rimlig integration). Kostnaderna har varit enorma. Smärtorna för befolkningen också. Invandringen har näppeligen stoppats, men hamnat under ett tuffare kontrollsystem än det de röd-gröna tidigare lyckats fixa (ambitionen har varit ytterst låg). Krav på verkställande av utvisningar av personer som saknar skyddsskäl blir nu vanligare. Det är rimligt. Det gäller att lära av tidigare misstag.

Men vad händer nu då? Jo, vänsterliberala politiker och medier startar ännu ett drev för att åter göra Sverige till en frälsarnation för människor som vill till Europa. Att politikerna ylar är enkelt att förstå – man återfallerhelt enkelt i den sjukdom man tidigare odlat. Men att nationens nästan alla medier – frånsett en liten krets som visar kritiskt förnuft – hetsar på drevet för att ge skydd till de utlänningar som ännu inte blivit medborgare är ynkligt.

I min ungdom fick jag lära mig att journalister sakligt skulle rapportera om vad som händer i samhället. Inte driva egna politiska frågor och syssla med propaganda. Det som sker visar att mediesamhället till stor del förlorat sin funktion som respektfull rapportör och övergått till att bilda opinion. Just nu jagas Tidöregeringen i alla gammelmedier. Som vanligt är Aftonbladet, DN, SVT och SR värst.

Det rör sig alltså om nya tider. Samtidigt som den yngre generationen alltmer upphört att skaffa sig information via gammelmedierna. I pipelinen ser vi ett mediesamhälle där den gamla pressen, radion och teven snart lever på statsbidrag. Klart är att majoriteten svenska politiker värnar om sina journalister inom de gamla medierna. Samtidigt ges förstås stöd till de vänsterliberakla drev jag kritiserar.

Torsten Sandström

I arbetsrörelsens ungdom användes straffrättsliga regler mot facklig kamp. Många tididga socialdemokratiska kämpar kritiserade kring sekelskiftet 1900 med rätta domstolarnas avgöranden. Domarna använde straffrättsliga regler mot fackliga stridsåtgärder. Kritiken och S-rörelsens ökade makt i riksdagen förändrade reglsystemet. Idag uppfattas den nya basala stridslagstiftningen som självklar.

Men minnet är kort – och kraftigt politiskt vinklat – hos dagens politiker och medier. Då SD kritiserar förtalsdomen mot Dumpens ledare och lovar att betala hennes böter och skadestånd skriar politiker och medier. De påstår att det är fel av en partiledare att kritisera en domstols dom. Precis som konservativa pampar förr ropade på åtal mot stridande.

Att en minister bör vara försiktig att kommentera en konkret domstolsdom är en sak. Men det är inte fallet rörande en SD-ledare som inte har statsrådspost. Dessutom måste alla politiker i grunden ha rätt att kritisera gällande rätt – i det aktuella fallet den fällande domen för förtalsbrottet.

Jag menar att det nuvarande förtalsbrottet inte i rimlig utsträckning tillåter väl grundad offentlig medial kritik av personer som agerat på ett vis som är farligt för exv kvinnor och barn. Man måste ha rätt att i offentligheten peka ut en person som bevisligen agerat kriminellt. Annars riskerar förtalsbrottet till att skydda framför allt män som är farliga för andra, framför allt kvinnor och barn. Lagstiftningen kriminaliserar dem som via mediernas offentlighet vill skydda dem som riskerar att drabbas.

Jag förstår att det är svårt att i lagtext väga mostående intressen. Men för vänsterliberaler är brottet sonat genom detvstraff som utmätts – ytterligare offentlighet riskerar därför att bedömas som förtal. På så vis stoltserar vänsterliberaler med att vilja skydda personer som gjort sig skyldiga till allvarliga brott från efterföljande varnander medial uppmärksamhet. Detta även om kvinnor och barn tidigare drabbas av brottsförsök eller genomförda sexdåd genom viss person som riskerar att begå nya brott!

Jag tycker därför det är bra att Jimmy Åkesson och SD riktar uppmärksamhet mot förtalsdomen som drabbat Dumpens ledare. Nya straffrättsliga regler måste skapas som gör att mediala varningar tillåts i rimlig utsträckning mot allvarliga beteenden som är brottsliga eller riskerar innebära brott.

Lagen ska främst stå på folkets sida och inte systematiskt skydda synnerligen farliga individer.

Torsten Sandström

Svenska vänsterliberala medier har i åratal hyllat en storskalig invandring. Resultatet är sannerligen dystert, mätt i våld, oro och inte minst pengar. Dessutom driver svenska journlaister rop och krav från alla männsikor – dom är många – som uppfattar sig själva som offer av olika slag. Nästan alltid riktas krav mot samhället, som görs anvarigt även för männiksors egen oförmåga och felsteg. Alla storslagna drömprojekt älskas av mediernas röd-gröna – kosta vad det, fungera om det kan. Klimatskräckens kostnader för samhället är fabulösa. Nationen tyngs, vacklar och dras stegvis ned i elände.

Idag ännu ett – oändligt bissart – av många typexempel på den nya och skadliga kultur som medierna odlar i vardagen. Sydsvenska rubrik den 16/2 talar för sig själv:

Nytt världsrekord i Arriesjön – höll andan i isvak i åtta minuter
Alltså ännu ett av mediernas jippon som går ut på onödiga och potentiell farlig verksamhet. Dvs att se hur länga man hålla andan liggande i en isvak. Så idiotiskt. Tala om att fly samhällsverkligheten för att syssla med strunt, som dessutom förefaller skadligt i värsta fall.

Det vi ser är alltså ett exempel på mediesamhället ständiga sökande efter strunt, äventyr och gränsöverskridande sysslor. Det som sker följer min analys av svenska medier. De utvecklas alltmer från kritisk faktaanalys av samhället till åsikter, nöjen och fenomen som ofta är onödiga och dessautom potentiellt livsfarliga.

Är jag en dysterkvist? Kanske. Men mer är jag en realist som söker förnuft och öppet samtal i Sverige om alla nationens verkliga problem. Dom är många.

Torste Sandström

Att EU utan sans driver vänsterliberal politik har jag bloggat om många gånger. Jag menar att en drömpolitik som strider mot förnuft och ekonomi ständigt pumpas ut från Kommissionen i Bryssel och den politiska lekstuga som kallas Europaparlamentet.

Nu gäller det jakten på vattenkraft som anses anses skada artrikedomen i älvar och åar. Visst finns inslag i utbyggnaden av svenska vattendrag som skadat ål, lax och vissa andra arter. En försiktig översyn är alltså på plats. Men just nu underlättar den svenska regeringen implementeringen av EU:s vattendirektiv på det vanliga svenska naiva viset: maximal anpassning till unionens riktlinker. Andra nationer går motsatt väg vid implementeringen: maximal anpassning till nationens egna intressen.

Svensk Vattenkraftförening menar därför att svenska myndigheter överimplementerar EU-direktivets flummiga skrivning om att ”god ekologisk status” ska eftersträvas. Alla inser att orden är som tuggummi. De kan tolkas tämligen fritt. Men inte i Sverige! Många av vår nation omkring 2.000 vattenkraftverk ligger nu i farozonen för miljötalibanernas framfart. Stora mängder nyttig och billig elenergi stängs ned.

När svenska folket ser allt dyrare elräknigar så jobbar alltså svenska politiker och byråkrater som legosoldater till Bryssel genom att tolka flummiga EU-regler som hårda förbudskrav, trots att möjlighet ofta finns att erbjuda lindringare och mer ekonomiskt förnuftiga lösningar.

Diskussionen just nu om att Europa halkar efter ekonomiskt och tekniskt avspeglas alltså inte i en ny och mer förnuftig politik. Det goda ekonomiska samarbete som för kallades EEC eller EG har således spårat ur genom den hydra som Europeiska unionen blivit. Vi ser en kommandoekonomi där planer och politiskt korrekthet är viktigare än ett för medborgarna positivt ekonomiskt utfall. Jag menar att det är sanslöst att en dysfunktionell union bara tillåts rulla vidare in i regleringhelvetet.

Den union – EU – som inte skapar ekonomiskt välstånd måste avvecklas! Tillbaka till EEC/EG! Lägg ned EU-parlamentet! Där drivs inte demokrati utan hysteri.

Torsten Sandström

En debattartikel i SvD den 13/2 ger en blixtbild av en viktig pusselbit för förståelde av svensk bostadskris. Svenska byråkrater har nämligen kommit fram till att då flerfamiljsbostäder byggs så måste i snitt 2,4 cykelplatser finnas per lägenhet. Kan man inte förstå att fastighetens ägare vid byggnationen själv försöker vara klok vad gäller kvalitet samt tänka på de totala byggkostnaderna? Jovisst.

https://esvd.svd.se/p/svenska-dagbladet/2026-02-13/a/krav-pa-fler-cykelplatser-ger-tomma-utrymmen/1001/2104519/69814903

Cykelplatser är bara en av hundrtals detaljer som rör en bar bostad. Men vi får en blixtbild av hur byråkrater vill styra åtskilliga svenska systemprocesser, nu byggnationen. Och vi förstår varför byggande av bostäder tar lång tid och kostar mer pengar än vad som behövs på grund av ett evigt svensk planelände.

Vi har genom Sovjetsamhällets undergång lärt oss att planekonomi är en usel lösning. Ändå finns tusen och åter tusen svenska lagregler som i onödan sätter byråkrater i arbete och gör bostäderna dyrare. Flera regeringar har försökt avreglera. Pyttsan! Enbart en oberydlig bantning av regelhelvetet har skett. Det rör sig alltså om ett svenskt systemfel: tilltron till offentlig planering. Något som EU:s inblandning har förvärrat.

Svenska politiker har mycket att lära. Men den politiska klassen kör bara vidare.

Torsten Sandström

En av mina samhällskritiska linjer pekar på att faktajournalistik under en handfull decennier allt mer kommit att ersättas av medial åsiktsrapportering. Dessutom har det svenska språket blivit mer värdeladdat i stället för faktaprecist. Nya ord som exv hållbarhet har lanserats för att beskriva önskan om ett klimat som under årtusenden sannerligen växlat och varit såväl kraftigt varmare som kallare än idag.

En särskild nisch inom woke-språket intas av beskrivningen av människans identitet. I medierna pumpas exv budskapet ut att alla männsikor är lika. Okej, detta gäller inför lagen, men är inte någon naturvetenskaplig sanning. Biologin talar tydligt om män och kvinnor. Och i samhället ser vi personer som föds med olika egenskaper, såom tex handikapp, själsliga egenskaper eller avsaknad av spärrar mot brott. Därförär det komiskt då feminister talar om att människor väljer sitt kön. Men om detta sker inom forskarmijöer är det eländigt.

Häromdagen såg jag en kallelse till ett seminarium, se ovan. Rubriken hajade jag till över. Den lydde: Den födande patienten. Seminariet avser att beskriva havande kvinnors rättighet i samband med förlossningen. Själva innehållet har jag förstås inget emot. Men kolla rubriken till seminariet: Den födande patienten.

Här ser vi ett praktexempel på woke eller PK från framför allt feminismens troende lilla grupp. Rent juridisk har förstås en kvinna en möjlighet att byta kön till man. Men vetenskapligt – biologiskt – sett är hon förstås att se som kvinna. Ett fåtal ”nya män” kan på så vis föda, vilket jag givetvis inte har det minsta emot. Det rör sig sannolikt bara om en promille av svenska folket. Men för feminister är det viktigt med politikens värdeord. Därför avkönas de mer än 99% av svenska folkets kvinnor. Att hundra procent födande biologiskt är kvinnor struntar seminarieledaren också i.

Ska jurister som kallar sig forskare syssla med sådant hokus-pokus? Självklart borde seminariet kallas: Den födande kvinnans rättigheter! Då förstår ju även alla vad det handlar om – inte bara den obetydliga krets feminister som kört fast i woke. Detta vrängande av språket är politisk. Det skadar ett öppet samtal om viktiga frågor. Förnuftigt tänkande människor stänger sina öron. I det struntar förstås den lilla grupp som korat sig själva som vänsterliberaler.

Torsten Sandström

Med pompa och ståt har EU försökt att lansera sin storhet. Flagga, hymn valuta osv. Men resultaten är allt annat än goda. Vår världsdel har utvecklats sämre ekonomiskt än USA och Kina. Och Europa har rustat ned. Alla förnuftiga människorförstår ett antal förklaringar bland många. Överstatligheten. Byråkratiseringen. Regleringshysterin. Man skull tro att Europas kris nu – och den rörande försvaret – skulle mynna ut i slutsatsen: mindre politik, mindre reglering och avbyråkratisering.

Men EU:s sjuka yttrar sig även i att man i Bryssel vägrar att tänka i nya banor. I dagarna slås det på trumman för ännu ett dödfött projekt: ett nytt EU-bolag. Under många år har en handfull olika företagsvarianter lanserats i EU. Många, många miljoner har lagts ned på onödig formalism. Ty alla korkade idéer har mötts med kyla runtom i Europa. Få företagare vill satsa på EU:s trassliga reglesystem då det redan finns nationella som dessutom i grunden redan är synkroniserade genom – äldre och vettiga – regler från EG:s tid. Affärernas folk vill givetvis hantera juridik som man är van vid och kan läsa & förstå. Märk väl att även i USA är bolagsrätten nationell, basewrad på frihetligt skapade riktlinjer som skapats i privat regi.

Nu tror Kommissionen att detta nya bolag ska frälsa vår världsdels företagare. Bara själva antagandet visar hur offside EU:s politiker och byråkrater är. Det saknas verklighetsanalys. I stället drömmar om storslagna lösningar. Mer politik från ovan och mindre frihet för affärer.

Fy sjutton säger jag. Med ryssen för dörren – och Trump i deras baksäte – fortsätter EU:s politiker och byråkrater med full fart mot stupet…

When will they ever learn?

Torsten Sandström

https://www.di.se/digital/vill-tavla-med-usa-ska-racka-med-ett-bolag-for-hela-eu

Tidöpartierna jobbar hårt för att få ett övergripande grepp över invandringen till nationen. Åratal av tämligen fri inflyttning har som bekant orsakat gigantiska skador för svenska folket. Kriminellt våld, stök i skolan, bostadsbrist och arbetslöshet. Ingen kan var stolt över detta om man inte tillhör de rödgrönas krets. För vänsterliberaler är nämligen naiv godhet – ”låt utlandet komma hit, det är så bra” – som att säga amen i kyrkan!

Sedan en tid har det uppenbarats hur framför allt landets många små högskolor har brist på elever. Den inhemskt svenska efterfrågan är av naturliga skäl låg – det finns nämligen bättre alternativ för den som söker mer kvalitativ utbildning än lokala seminarier med svaga lärare. De små högskolorna riskerar därför mindre pengar från staten, som ger bidrag dels efter antalet studerande, dels efter avklarade poäng. Att maximera antalet intagna studeranden innebär alltså en rejäl slant för högskolorna.

Därför annonserar dessa högskolor efter utländka studeranden. Och ryktet om möjlighet att resa till Sverige sprider sig, även hos dem som som inte tänker plugga, utan söka efter jobb. Vi ser därför att ett omfattande trixande och kriminellt fuskande växer fram. Med falska intyg tas utlänningar in. Många pluggar inte. De hålls ändå kvar på högskolan trots att de inte studerar i normal takt utan i stället skaffar sig lösa jobbi det rödgrönas slappa oas. Offfentlig finansierade högskolor deltar i detta fuskande för att finnas kvar och försörja administratörer och lärare (som ofta inte håller universitetsklass).

Statens anställda jobbar alltså i helt olika syften! Om en del av detta skriver Anna-Karin Wyndham en klok ledartext i Göteborsposten. Som vanligt visar GP hur svenska gammelmedier borde jobba. I stället för att ständig excellera i woke och PK. Deras passivitet är förklaringen till en god del av eländet.

Torsten Sandström

https://www.gp.se/ledare/gastkolumn/hogskolor-i-vastsverige-gor-business-pa-uppehallstillstand.773ab6bd-cdbb-443f-a45f-6d4832f7d6c0

En nederländsk professor, Hanno Sauer, har gett ut en bok – The Invention of Good and Evil – som handlar om människans biologiska och moraliska utveckling sedan tidernas begynnelse. Boken får positiv uppmärksamhet i The Economist, den 12/10 2025. Tesen är inte ny, dvs att bättre moral under århundraden trängt ut sämre attityder. Men Sauers vinklingar är intressanta.

Människans civilisering är ett tema som har blivit känt för många. Vår förmåga till samarbete har under årtusenden revolutionerat mångt och mycket. Inte bara teknik samt sociala och ekonomiska förhållanden, utan även våra moraliska föreställningar eller attityder. Från jägarnas ursprungligt aggressiva kamp mot främlingar har människor funnit det bättre att – trots allt – sluta sig samman under elitens ledarskap och lagstiftning. Rätten och kristenhetens normer har på så vis satt djupa avtryck hos folken. Till detta kommer upplysningens budskap om individens fria val. Vidare har Individualismens budskap länge fått en fastare grund genom kontraktsrättens expansion. Härigenom skapas en vurm för människans frihet, dvs basen för den västerländska demokratin. Kollektivismens samhälle – representerat av bonde- och arbetarrörelser – har gjort sitt för förnyelse och lever idag en alltmer tynande tillvaro.

Att utvecklingen allmänt sett medfört en mer fredlig moral är tydligt, även om fruktansvärda krig fortfarande bryter ut. Men människor i väst avfärdar alltmer våld som metod för problemlösning. Ändå existerar fortfarande klankulturer i Sverige via invandring, som bidrar till brutala skeenden i storstädernas förorter. Utan tvekan har dock våra umgängesformer samtidigt blivit mer förfinande, i den meningen att respekten för andra och kritik av brutala metoder och ord för problemlösning skördat framgångar i vardagen.

Men i mediernas samhälle beter sig ändå alltfler som vi får lära oss av auktoriteter av skilda slag. I normalfallet agerar flertalet människor på samma vis inbördes, trots individualismens budskap om frihet och självförverkligande.

Sedan omkring ett decennium tillbaka har på så vis individualismens slagit knut på sig. Vänsterliberala ideologer har skapat nya moraliska koder för äldre partier knutna till bönder, fabriksarbetare och fria yrken. De gamla politiska partierna har sadlat om och satsat på frågor som man uppfattar som civiliserat fredliga och i synnerhet moraliskt goda.

Tidiga tecken på detta är framväxten av olika fredsrörelser i västerlandet. En satsning på globalism har blivit en del av den nya moralen. FN har av de vänsterliberala setts som ledare för framtidens samhälle. Detta trots att merparten människor på vår planet lever under olika auktoritära och icke-demokratiska regimer. FN och många stater gjort stora ekonomiska satsningar på fattiga diktaturer. Resultatet har enligt min bedömning sällan blivit lyckat i mått av fredlighet, välstånd eller traditionella demokratiska värderingar. I nutid ser vi hur ett stort block av diktatoriska och delvis religiöst auktoritära stater sluter sig samman och slår på krigets trummor.

Även klimatfrågan utvecklas av de vänsterliberala bort från det vetenskapliga, tekniska och ekonomiska fundamentet. Ett sansat demokratiskt samtal har gett vika för symbolpolitik, tuggande av teser och rättstridig aktivism.

Jag menar därför att tesen om samhällens utveckling i en fredligare och mer civiliserad riktning måste sättas ifråga. Till bilden hör nämligen en alltmer kategorisk och långt dragen diskussion i olika ämnen. Rasim har blivit ett slagträ, delvis ett tabu, där endast den som själv är rasifierad har rätt att yttra sig. Feminismen följer en liknande linje. Kvinnor ges tolkningsföreträde, även angående det manliga könet. Och högst ovetenskapliga åsikter om att kön saknar biologisk grund förs fram via ord om att varje människa väljer sitt kön (alltså inte bara sin sexualitet).

Den föreskrivna civiliserande fredligheten får dessutom en extrem tolkning. Inte bara så att terroristers våld förklaras som nödvändigt på grund av att de utsatts för förtryck, utan också så att den angripnes försvar – såsom i fallet Israel – förklaras som i strid med folkrätten. Själva begreppet ”våld” har dessutom getts en vittomfattande tolkning. Alla obehagliga samhällsyttringar ges denna etikett. Jag hör till och med jurister tala om ekonomiskt, psykiskt, och tyst våld! Woke innebär enligt min mening att det öppna demokratiska samtalet eroderar.

När ”våld” blir allomfattande saknar det betydelse. Innebörden är att vanlig begreppsbildning och förnuftiga distinktioner faller till marken. Demokratins ideal suddas ut.

Torsten Sandström

Nästan varje dag ser jag i min e-postlåda på Juridicum i Lund hur skräcken för klimatförändring breder ut sig. Det syns i hur många unga forskare som satsar på den gungfly som kallas hållbarhet. Här finns nämligen stora pengar att hämta! Politikerna har bestämt detta.

Att stämningen av frälsningsmöte eldas på syns också i hur universitetets högsta ledning ständigt ansluter sig med närapå religiös extas. I varje nummer av personaltidning (F)LUM propagerar en vicerektor för hållbarhetens heliga krig. Att detta sker vid ett gammalt välrenommerat universitet som det i Lund visar på hur stollig politisk forskning blivit. Eftertänksamma människor inser vådan av att alla går i samma takt. Vart tar mångfalden och kreativiteten vägen om överstepräster, pastorsadjunkter och diakoner ska bestämma?

Skräckens scenario kan enkelt avläsas i rapporter från verkligheten. Rader av sk gröna projekt går i stöpet med miljardförluster som följd. Tydligast syns det i Northvolts konkurs. Lockrop om hållbarhetssatsningar har gett Nortvolt många, många miljarder. På ledarsidan i SvD berättas för lång tid sedan hur den högsta ledningen i bolaget under 2024 – då krisen bort så klar men ännu inte bekräftats – sålt av jättestora aktieposter man förvärvat (till obetydliga kostnader). Exv bolagets VD, Peter Carlsson, har dragit in 200 miljoner kronor på aktier som några månader senare blivit värdelösa.

Köparna har alltså grundlurats. Det har även svenska skattebetalare och många andra som lockats till hållbara satsningar för mängder av miljarder i Norrlands gröna helvete. Vidare sprider varje dag svenska medier rapporter från FN om hur skräcken ska uppmätas siffror. Strax därpå avslöjade SR:s Kaliber att åtskilliga skräcksiffror varit fejkade. Denna rapportering borde ha blivit stoff för feta rubriker på tidningarnas förstasidor. Men frälsningsmötets ideologi har blivit så stark att få vågar vara kritiska. I eldskrift för ögonen står ordet ”hållbarhet” med sin vinklade rödgröna tolkning.

I min värld är uppvärmningen en allvarlig fråga. Den måste mötas med en öppen diskussion. Alla vetenskapens försök till förklaringar och lösningar måste stötas och blötas. Inget tyder på att FN:s krisscenario – som redan lanserats under flera decennier – betyder att krisen är akut. Det finns tid för en sansad diskussion så att inte ännu fler miljarder offras på skräckens altare.

Därför är själva begreppet ”hållbarhet” så farligt. Det ser bara en väg som hållbar, dvs FN:s politiskt storvulna ambition att försöka tackla fenomen som sker på jorden (i naturen), i atmosfären samt i kosmos. Ju fler forskare – alltså i naturvetenskaper som rör rymden, solen, jorden och utsläpp av gaser – som bereds plats i debatten desto bättre. Flertalet predikanter av klimatskräck sysslar dock med samhällsforskning som baserats på FN:s politiska paroller. Hållbarhetens män och kvinnor vill inte ge andra utrymme. Precis som religiösa budbärare ska oliktänkande hållas borta. Att det sker med bedrägeri, fusk och annan ohederlighet är betecknande.

Att detta sker i Sverige 2026 är svårt att fatta. Men att det händer är faktiskt sant.

Torsten Sandström

I SvD den 7/2 intervjuar journalisten Mikael Törnvall Cecilia Hermansson om USA:s ekonomi och klimatpolitik. Alltså en vänsterliberal journalist som lyssnar på svar från Klimatpolitiska rådets före detta ordförande (som tituleras ekonom trots att hon i åratal jobbat i en bastant vänstermiljö med att sprida klimatskräck).

Hermansson dömer förstås ut Trump och USA:s klimatpolitik fullständigt. Jag är ingen vän av Trump. Men Hermansson ser inte hur världens politiker och ekonomer sedan några år alltmer visar en tydlig kritisk inställning till den ”gröna” ekonomi som Hermansson och klimatskräckens organisationer förespråkar. Komplexa gröna satsningar har visat sig konkursmässiga helt enkel. Många hundratals miljarder har offrats på klimatskräckens altare.

Samtidigt framkommer alltmer information om att klimatet alltid växlat från kallt till varm eller tvärtom. Visst har utsläpp av CO2 relevans i sammanhanget. Men mycket talar för att övergripande kosmiska skeenden inom solsystemet visat sig vara en viktigare förklaring till klimatets ständiga växlingar under många tusentals år.

Törnvalls reportage ger med andra ord en blixtbild av nutida journalistik. I stället för att kritiskt analysera komplexa fakta släpper han fram fram en företrädare för klimatskräcken. Med andra ord vidarebefordrar SvD lydigt den propaganda som Hermansson sprider. Det vi ser är den åsiktsjournalistik som tagit över faktasamtal. Journalister ser sig inte längre som rapportörer av händelser utan som predikare av egna eller åsiktsvänners förklaringar.

Att det sker i SvD är ett tidens trista tecken. Vi serr ett gammalt kritisk medium som löper amok åt vänster!

Torsten Sandström

SVT:s chef klagar över att företaget får för lite avgiftspengar från folket. Don efter person är mitt svar.

Det kan nämligen inte råda någon tvekan om att SVT inte anpassar munnen efter matsäcken på ett rimligt vis. Man kör minst tre tevekanaler. Varför inte färre men med högre kvalitet?

Svaret är att SVT inte satsar på kvalitet utan på tidsfördriv och politisk indoktrinering. Det förra för att få tittare. Det senare för att få finansiering genom tvång mot folket. Genom vänsterinriktning och PK lyckas SVT nämligen få svenska politiker att år efter år ge SVT fortsatt penningstöd via tvång mot skattebetalarna.

Mediesamhällets egna lagar styr SVT:s utbud. De affärsdrivande teveföretagen säljer an kommersiella skäl mest tidsfördriv av olika slag. Kritiska analyser är dyrbara och drunknar i utbudet av nöjen, sport och andra enkla inslag. I stället för att SVT koncentrerar sin verksamhet till en kvalitetskanal och en nöjesvariant så tar SVT rygg på de privata affärsföretagen. Därför blir det kändisteve, strunt, flabb och liknande time-killers. Man apar till och med efter reklamen i TV3, TV 4 med flera, genom gastkramande och urtjatiga och påträngande påminnelser (om egna program av struntkaraktär).

Varje eftermiddag/kväll körs nu det värsta jag hittills sett på SVT (och det vill inte säga litet). Jag tänker på Sverige Larv, förlåt Live. Det är rentav pinsamt att ta del av denna icke-teve. Tydligare kan det inte blir hur inslagets tablå tajmats i småsnuttar just för att de tillsammans ska fylla den långa tid som inslaget körs sex dagar i veckan. Det pinsamma är hur programledarna anstränger sig till max för att få tiden att gå för varje planerad snutt med enkla påhitt och nonsens. Tala om rundsnack om ingenting för att kunna lämna en boll av nästan ingenting vidare till följande snuttinslag med flabb av kändisar och programledare. Raden av unga sk influencers har blivit en ny kår av räddare i nöden över att slå ihjäl programtid. Tydligare kan inte begreppet time-killer presenteras.

Om man öht ska kunna tala om ”public service” måste såklart en ändring ske. Varför ska Sverige ha minst tre statsfinansierade kanaler med teve – och en bunt radiokanaler via SR? Frihet att välja svarar förstås direktörerna på statsmedierna. Men om det som serveras mest är tidsfördriv så borde antalet kanaler kunna bantas rejält. Låt de privata affärsföretagen leverera kändisteve och annat strunt! Leverera i stället kvalificerad samhällsdebatt så att idén med ”public service” (nytta i folkets tjänst) kan realiseras.

Att det inte sker förklarar jag genom att nöjen, sport och liknande time-killers ska få folk att se att SVT existerar. Därmed finns en chans att detta folk också tar del av nyheter som nästan alltid uppfyller vänsterliberalismens ideal och får dess politiska företrädare återvalda.

Torsten Sandström

Som riktigt gammal slukare av svenska medier kan jag uttala mig om en förfärande utveckling. Under min livstid har press, radio och teve förvandlats från kritisk rapportering av fakta till presentatörer av åsikter och flams. Journalisterna har blivit politiska instruktörer – dessutom utan att klargöra den egna privata åsiktspositionen. På så proppas publiken full med färdigtuggade lösningar på komplexa samhällsproblem.

Tydligast syns detta i de stora drakarna DN och SvD samt i de tvångsfinansierade SR/SVT. Effekterna känns för mig som att återföras till småskolan under 1950-talet. Högröstade journalister talar om för mig hur jag ska se på verkligheten i samhället. Och om rapporteringen undantagsvis baseras på verkligheten bortser den helt fräckt från att motstående analyser av fakta finns. Dagligen känner jag desperation. Särskilt som jag betalar för den propaganda som översköljer mig.

Förstå mig nu rätt. Jag är inte motståndare mot politiska texter. Tvärtom är det en av mina livsnerver. Men det är den falska marknadsföringen som irriterar mig. Journalistik ska bygga på ett öppet samtal där olika åsikter möts och analyseras. Analysen ska vara kritisk. På så vis blir min rädsla stor för den mediala tsunamin jag möts av från morgon till kväll.

Under tre års tid har jag följt och medverkat i Bulletin. Här presenteras en bredd av politiska åsikter som imponerar. Texterna är genomgående väl underbyggda. Det är inte husbondens röst som hörs. Tvärtom ställs du som läsare inför olika varianter av bitande samhällskritik. Normalt sätts den bestående maktordningen under lupp. I allmänhet möter du därför väl underbyggd kritik av den politiska eliten.

På så vis fungerar Bulletin som ett öppet sommarfönster. En fläktande vind för in alternativa åsikter. Några biter som myggor eller irriterar som knott. Men på det hela taget kommer du att må gott av syrerik frisk luft. Framför allt kan du vara säker på att åsikterna inte beställts av den rådande politiska makten.

Sedan begynnelsen av 2026 medverkar jag även som krönikör i Epoch Times. Det är ett spännande projekt. Skillnaden mot Bulletin är intressant. Båda medierna innehåller samhällskritik med en inriktning från höger. I Bulletin är detta synnerligen tydligt. Epoch Times strävar däremot efter att samtala med dem som inte redan är frälsta, om uttrycket tillåts. Tidningen har ett brett innehåll! Jag menar att denna strävan är något viktigt. Jag hoppas att den bär på det vis som Epochs framgång tycks peka på.

Torsten Sandström

Jag fick häromdagen en inbjudan till ett seminarium på Högskolan i Gävle. Att den fanns var nästan en nyhet för mig. Tillställningen hade uppenbarligen juridisk inriktning. Klart att jag hajar till. Konferensen handlade nämligen om ”silent violence”, dvs tyst våld.

Jag som tidigare kritisk bloggat om ett annat modefenomen, psykiskt våld, får nu vatten på min kvarn. Ett gäng inom ämnet psykologi – som vill kalla sig vetenskap – tycks ligga bakom de nya flummiga begreppen. Personer som studerar vad som händer inom människans hjärna saknar uppenbarligen normala spärrar. Tycker man sig uppfatta våld så existerade det, tycks tanken vara. Här är länken till seminariet.

https://www.hig.se/engelska/university-of-gavle/about-the-university/evenemang-och-konferenser/the-silent-violence

I vanligt språkbruk används ordet våld för handgripliga aktioner, i stil med slagsmål eller liknande. Så är det åtminstone för jurister. Bara ett hot om att använda våld utlöser alltså inte annan påföljd än straff för olaga hot. Men sådana viktiga distinktioner rörande olika samhällsfenomen verkar inte vara något för dagens psykologer eller vänsterns jurister. För dem blir individens uppfattning som sagt avgörande. På så vis blir tankar och politik lika med vetenskap.

Alla som försöker tänka logiskt inser att en individbaserad forskning inte kan ses som vetenskap. Det måste finnas något fysiskt pregnant – i princip möjligt att bevisa – bakom forskning, dvs något utanför en enskild individs uppfattning. Vad en person tycker kan förvisso vara mycket intressant. Men de egna idéerna blir därför inte vetenskap. De är svåra – egentligen omöjliga – att underkastas forskning (annat än genom fåniga enkäter som inte ger andra bevis än eventuella åsikter).

Jag menar att nutiden svenska politiska språk alltmer drabbats av individens vilsna sökande efter egna ideér. Jag tror alla inser att detta innebär att samtalet – och än tydligare vetenskapen – riskerar att hamna på gungfly. Ett samtal måste bygga på pregnanta ord. Inte enbart på känslointryck för stunden om att man exv tror sig ha utsatts för för något som man liknar vid våld.

Tyvärr drivs individualismens västerländska samhälle av starka krafter – politiska och mediala. Följden har blivit att förutsättningarna för vetenskap och förnuft minskat. Viktiga begreppsliga precisioner går med andra ord upp i dimmor. Att Högskolan i Gävle satsar på tyst våld är alltså ett allvarligt tecken i tiden. Gissningar och strunt upphöjs till vetenskap.

Torsten Sandström

Det svenska Migrationsverket sägs enligt Göteborgsposten (30/1) ha fått direktiv från EU:s asylbyrå rörande ny skäl för att öppna Sveriges gränser. De nya reglerna innebär att personer som har anknytning till IS i Syrien anses ha en ”välgrundad fruktan för förföljelse”. På så vis bör man vara berättigad ett internationellt skyddsbehov, påstår man från Bryssel. Däremot säger EU:s byrå att kristna inte har samma behov av asyl.

Innebörden är att Sverige ska ge muslimer tillhörande IS asyl om de påstår sig hotade pga av sin religiösa tillhörighet. Att de inom IS agerat som livsfarliga terrorister och mördare ska alltså inte vara ett skäl mot. Det är inget annat än upprörande. Det visar att vänsterliberalismens drömmar även vill ta terrorister i sin famn ifall de anför religiösa skäl för asyl.

Sveriges regeringen måste ta ett samtal med Migrationsverket rörande de föreslagna asyldirektiv som riskerar att öka invandringen och indirekt den allvarliga brottslighet som förknippas med den.

Samma oro har jag rörande signaler om att Spaniens röda premiärminister Sanches vill öppna sina gränser söderut för asyl. Det påstås att en halv miljon invandrare finns i pipelinen och att Sanches behöver nya framtida röster för att klara sitt partis maktställning. Att många av dessa asylinvandrare kan påräknas flytta norrut är en anledning till blodigt allvar för nationer i norr. Inflyttningen till Sverige är fortfarande stor – förra året anlände så många som 116.000 från utlandet!

Om Sverige ska klara samhällets många och svåra strukturproblem måste invandringen kraftigt begränsas. Svenska folket lider redan av försummelser från Reinfeldts och Löfvens tid. Blodigt våld, fattigdom, köer och utanförskap har nationen tillräckligt av! Om EU och Spaniens Sanches får bestämma blir eländets permanent. EU har redan fullt upp med Rysslands krig mot Ukraina. Och ska vänsterliberala politiker och byråkrater på europanivå tillåtas skapa ännu mer oreda i världsdelen blir krisen akut allvarlig. Det enda goda är att det hjälper oss att förstå hur rödgrön politik lever ett utomjordisk drömliv som är extremt skadligt.

Torsten Sandström

Regeringen, under L-partiets utbildningspolitiska ledning, fortsätter att driva den svenska skolan i förfall. I dagarna säger Mohamsson att tusentals barn lämnar skolan utan att vara behöriga för studier på gymnasiet. Efter detta pekar hon på att ett slopande av betyget F (underkänt) är lösningen.

Även ett barn förstår att detta inte är ett försök att höja kvaliteten på en skamfilad svensk skola. Tvärtom blir effekten att kraven på kunskaper sänks och skolans inte fungerar i sin naturliga roll.

Orsaken är en långvarig svensk demagogi. Man talar högröstat om kunskaper. Men samtidigt är det en naiv jämlikhetspolitik som dominerar utbildningssystemet. Och då kan Mohamsson stoltsera med att fler elever ska ”få en större chans att klara skolan” genom att slopa betyget F. Det är med andra ord fråga om en kapitulation (inför okunskap) och ett öppet raserande av ett skolsystem och en pedagogik som bygger på krav och kunskaper.

Nästan lika demagogisk är debatten om friskolor där L-partiet också är på helt på fel spår. Man vågar inte stå upp för fria val och framför allt inte för att få folk att förstå varför friskolor kan bidra till högre kvalitet och lägre kostnader om de drivs och kontrolleras korrekt av det offentliga. Vänsterns populistiska skrin mot vinstutdelning till ägarna klarar inte de borgerliga av att bemöta. Det verkar som man – liksom i betygsfrågan – ger upp inför populistiska rop.

Friskolor är inte en enkel fråga. Fördelen är fria val, mer nöjda lärare och en effektivare drift till lägre kostnad för samhället. Nackdelarna är risken för glädjebetyg och pressad kvalitet i spar- eller profitsyfte. Men det är dessa uppenbara risker som stat och kommun måste tackla då avtal träffas med friskolorna ledare eller ägare. Men det gör man ju inte tillräckligt effektivt. Byråkratin är ineffektiv – bara delvis på grund av att man inte getts tillräckligt kraftfulla lagregler. Byråkratins vanliga vegeterande och trampande av vatten tar nämligen ut sin rätt.

Men att tro att offentliga skolor allmänt sett är bättre och billigare är rent nonsens. Spännviden mellan olika offentliga skolor är lika vid som Atlanten. Främst beror även detta på bristande kontroll och byråkratins oförmåga. Ytterst beror det på politikerna bristande vilja och förmåga att forma kontrollsystem som snabbt och smidigt straffar otillräckliga skolaktörer. Det regeringen och L-partiet gör med att slopa F-betyget är ett tydligt bevis på att den svenska skolpolitiken havererat. Politikerna har kört in i väggen. Nya klarsynta och handlingskraftiga politiker behövs (som i sin tur vågar ta byråkraterna i kragen).

Torsten Sandström

Trött hör jag till morgonkaffet hur SR P1 Morgon driver sin eviga mediala debatt. Trots att alla vet att regeringen genomfört rejäla juridiska och polisiära reformer för att komma till rätta med klanernas våld så spjärnar SR mot. Trots att regeringen sannolikt stoppat dödligt våld mot åtskilliga svenskar så pläderar SR för att regeringens politik ska granskas. Motiveringen är att integritetskränkningar – exv av unga brottslingar – måste analyseras. Det säger man – hör och häpna – till den regering som ett par år tagit privatpersoners liv och frihet på allvar. Tala om dubbelmoral!

I sin framfart allierar sig medierna – i detta fall SR – med olika myndighetschefer och liknande företrädare för västerliberalismen dogmer. Det rör sig exv om höga statliga chefer som jobbar för integritet, mot diskriminering eller för mänskliga rättigheter. Dessa talföra vänsterliberaler har sin bakgrund i de rörelser som passivt främjat den storskaliga invandringen till Sverige under många år. Alltså personer med politisk närhet till dem som inte klarat av integrationen och på så vis bidragit till den svåra kriminaliteten.

Det mönster jag nu beskrivit är tyvärr typiskt för västerlandet. Jag kritiserar att självutnämnda siare och handpåläggare – som i åratal bedrivit en för nationen skadlig politik – nu ska tala om hur en regering som på allvar jobbar med saken ska agera. Det är tragikomiskt!

Det är samma typ av krönta politiska besserwissers som Trump och Musk härjat mot med grova ord. De tvås samtalston är förvisso eländig och såvitt jag förstår sannolikt onödig. Men det förefaller som USA-ledningen vill skaka om sina politiska motståndare och etablissemanget bakom dem. Möjligtvis uppstår i framtiden en sorts balans. Vem vet?

Men för svensk del gäller det att kritisera den stora mängden vänsterliberala politiker – och deras välbetalda byråkrater. Den svenska sjukan håller enligt min åsikt på att hota vår civilisation. Deras regleringshelvete missar de riktigt allvarliga problemen i Sverige. Stegvis lagstiftar de bort väsentliga friheter för enskilda människor och företag. Att marknaderna och vardagslivet inskränks bekymrar inte alla dessa krönta. De har nämligen sin principer, som skapats för omkring åttio år sedan (efter andra världskriget). Nu vill de se mer av detsamma. Högre skatter och byråkrati blir med andra ord följden.

Därför håller vänsterliberalismens företrädare faktiskt på att sänka svensk frihet och förmåga till nyskapande. Typiskt nog har de sina när allierade inom EU, en organisation som närmast nått vägs ände vad gäller regleringshysteri och brist på ekonomisk effektivitet. I Bryssel darrar man efter signalerna från USA.

Även om Trumps och Musks tonläge är helt fel så måste dessa ord om vänsterliberalismens elände skrivas!

Torsten Sandström

Dagen tema tillhör en av mina käpphästar. Jag menar att den svenska regleringen av sexhandel inte bara är orättvis utan också leder till ökad prostitution. Detta genom att köparen kriminaliseras medan säljaren – normalt en kvinna – legaliseras och betraktas som ett offer som alla ska tycka synd om. Jag bestrider inte att socialt utsatta kvinnor tämligen ofta rekryteras och utnyttjas. Men just skillnaden i den juridiska synen på köpare och säljare menar jag är orättvis och faktiskt gynnar fortsatt prostitution.

Den säljare som lockar till köp går fri medan köparen är kriminell. Jag menar att antingen ska båda parter kriminaliseras eller ingen. Just det faktum att säljande kvinna går fri gör sexmarknaden i vårt land synnerligen intressant för utländska kvinnor och deras hallickar. Legal och illegal invandring främjas med andra ord. Marknadsföringen gynnas genom att säljaren – lockbetet- handlar helt lagligt. Sverige har därför blivit en betydande internationell marknadsplats för sexhandel, just därför att den svenska lagstiftningen ser ut som den gör. Och denna reglering lanserar feminister som ett föredöme för världen!

I vårt land läggs mycket stora polisiära och rättsliga resurser ned på att jaga män som köper sex. Köparna straffas med böter och skam. Kvinnorna hyllas nästan och ses som offer. I dagens SvD syns därför följande rubrik skriven med krokodiltårsblod:

Ukrainskor utnyttjas av sexsajter: ”Mår illa”

I stället för att feminister fortsätter med sitt hycklande borde den svenska sexköpsregleringen omformas. Ifall man kan bevisa att majoriteten kvinnor ”i branschen” skadas ekonomiskt, kroppsligt eller socialt ska båda köpare och säljare straffas. Men om sexköp däremot ska ses som en kulturell affärsverksamhet – som vilken annan på en fördomsfri marknad – alltså något som utövas av kvinnor som valt bort vanliga sysslor för att jobba med sex för sin försörjning – ja, då bör all handel legaliseras. Det är nämligen uppenbart att sexhandel idag bedrivs inom en mycket stor gråzon. Det heter nu fri sex! Ganska många tjejer kryddar nämligen sitt liv med att på fritiden tumla runt i sängen med rika killar. På SVT – som kallas public service – visas programserier som idylliseras sexbyte i partystil i lyxmiljö. Man gifter sig vid första ögonkastet och bönder annonserar efter en fru. Nästan allt har nu blivit sexhandel.

Det som sker från samhällets sida är en yttring av dubbemoral. Feminismens prussiluskor har skapat en reglering som gynnar den prostitution som är förbjuden. Det är dags att tänka om!

Torsten Sandström

Svenska journalister har på sina seminarier lärt sig att skriva om människor som har det besvärligt. Som tumregel är det förstås okej. Men att i alla lägen lyfta fram enskilda ”offer” utan att se på konsekvenserna om offrets krav skulle upphöjas till regel är förkastligt.

Följande rubrik från Sydsvenskan den 28/1 är ett tydligt exempel. Det rör sig om en flicka som föräldrarna tagit till Sverige för ytterst kvalificerad vård med osäkert utfall.

18-åriga Vanesa dog efter att ha nekats vård – nu utvisas hennes familj

I en värld med obegränsade resurser ska givetvis alla ges vård. Men i vårt land är köerna långa. Kostnaderna är höga för skattebetalarna. Därför måste alltid prioriteringar ske. Givetvis blir det konfliktfyllt då utlänningar anländer med svårt sjuka ungdomar.

I det aktuella fallet vädjade läkare – enligt deras yrkeskodex – hos Migrationsverket om att den svårt sjuka Vanesa skulle få stanna för att undergå en transplantation. Offert hann avlida. Att resten av familjen nu utvisas följer givetvis regelboken.

Sydsvenskans text följer ett vanligt journalistiskt typfall. Ett offer pekas ut som publiken ska tycka synd om. Det är hjärtknipande. Att hjälpen till offret avviker från gällande regler struntar medierna i. Kontentan är att samhällets resurser ses som oändliga. Den som – liksom jag – protesterar anses hårdhjärtad och människofientlig. Men exemplet ger prov på oförnuft. Alltid måste skattebetalarna punga ut för att någon ska ges särbehandling. Och andras intressen ska sättas åt sidan.

Jag skriver ofta om vänsterliberal drömpolitik. Att alltid fokusera på offer blir ett av flera typfall. Sverige måste enligt min mening fokusera på att lösa alla gamla strukturproblem och inte på kostsamma särfall.

Torsten Sandström

Hur tokigt är det egentligen i vänsterliberalismens Sverige? Den statliga radion och televisionen – alltså SR och SVT – ger ständigt plats för journalisternas egna visioner eller ideologer. Oftast sker det i intervjuer av olika slag, där okritiska frågor ställs till en rödgrön politiker.

Detta innebär att folket var dag tvingas lyssna till dem som under åtskilliga år bidragit till det elände som Sverige och Europa nu står inför. Alltså intervjuer med med personer som varit för invandring, nedrustning, jämlikhetspolitik i skolan (i stället för kunskaper) samt en växande byråkrati ( full med medlöpare till dem som förespråkar drömmarnas politik). Alltså den politik som fört den svenska nationen till vägs ände.

I medierna presenteras dag efter dag personer som Jan Eliasson, Margot Wallström, Göran Greider, Ann Linde, Sverker Sörlin mfl som sanningsägare. Alltså människor som medverkat till det europeiska samhällets tillbakagång militärt, ekonomiskt och ideologiskt genom långvariga predikningar av wokepolitik.

Dessa människor ska således förklara för folket varför Europa nu drabbats av svåra problem. Dessutom tala om hur problemen ska lösas. Man kan säga att getterna upphöjts till trädgårdsmästare. Detta efter att ha lämnat ängen betad ned till nästan sista klövern.

Torsten Sandström

Inom kultursverige driver den politiska eliten tesen om att offentliga tjänstemän själva ska bestämma vad som är konst, litteratur och god svensk kultur. De råder alltså tabu för politiker att lägga näsan i blöt. Armlängds avstånd måste politikerna visa – heter det – så att tjänstemännens egna politiska visioner får fritt spelrum. På så vis tar vänsterns svartrockade kulturbyråkrater över. Därmed sprids rödgrön kulturpolitik inom stat och kommun. Den heliga tesen om armlängds avstånd spelar med andra ord vänstern i händerna.

Nyligen har det bråkats i Lilla Edets kommun om en SD-politiker som kritiserat att chefen för kommunens bibliotek bjudit in två kommunister att hålla föredrag, dvs Nadim Ghazale och Alexandra Pascalidou. Vi ser alltså hur kommunala tjänstemän bestämmer vad som ska anses som gångbar kultur i Lilla Edet.

Följden blir att vänsterindoktrineringen ökar under skydd av tesen om armlängds avstånd. Det visar sig att Nadim Ghazale fakturerat 87.000 kronor för sammanlagt tre anföranden till unga skolelever. Alexandra Pascalidou har nöjt sig med omkring 12.000 kronor.

Att storleken av utbetalningarna sprids är bra. Det gäller enligt min mening att skapa en folklig reaktion mot principen om armlängds avstånd. Det som skett i Lilla Edet är lika allvarligt som att kommunister bestämde kulturen i Sovjetunionen. Kultur ska inte bestämmas efter någon partibok eller av en partisympatiserande byråkrat. Det svenska samhället kulturdogm om armlängds avstånd slår alltså bakut och gynnar vänsterliberala tjänstemän. Dogmen måste upp på bordet så att olika samhällsintressen öppet kan balanseras mot varandra på ett rimligt vis.

Detta sker alltså i tider då gammelmedier oroar sig över högerpopulism. Det vi ser är inget annat vänsterdito. Rådande tabu för politisk kultur syftar till partineutralitet. Men det fungerar alltså precis tvärtom. Detta pga att kulturens eliter normalt är rödgröna och vänsterflummiga. Inte serverar de någon balanserad kulturpolitik. Man bränner av 87.000 på ett bräde till Nadim Ghazale!

Den politiska elit som står bakom lurendrejeriet med armlängds avstånd måste fråntas sitt tolkningsförerträde. All kultur är nämligen subjektiv! All kultur är i någon mening politisk. Även om målet är högsta kvalitet, skönhet eller känslosamhet så kan det inte bestämmas utan ett tydligt inslag av politik. Det avgörande är att denna politik måste balanseras i styrelser och nämnder. Olika intressen ska brytas mot varandra. Där ska öppna samtal föras som medborgarna tillåts ta del av. Makten ska inte överlämnas till anonyma byråkrater hur många akademiska betyg de än har i konst-, litteratur- eller kulturhistoria. Valet av smak är nämligen ingen vetenskap! Det rör sig faktiskt om politik!

Därför ser jag ingen fara i att politiker i offentliga styrelser och nämnder i Sverige genom majoritetsbeslut tillåts bestämma kulturutbudet. Centralt är det öppna samtalet. Givetvis ska tjänstemännen bjudas in. Dom ska dessutom verkställa. Men att vänsterinriktade byråkrater ska diktera utbudet – såsom i Lilla Edet – kan knappast kallas en demokratisk kulturpolitik.

Torsten Sandström

Jag är ingen vän av Minnesotas guvernör Gwen Walz. Han tillsammans med presidentkandidaten Kamal Harris och förre presidenten Biden är urtyper för den vänsterliberalism som pläderar för en orealistiskt och skadlig drömpolitik.

Men Walz´kritik av Trumps ICE´s dödliga och våldsamma framfart i Minneapolis delar jag. Trump har liksom Hitler skapat en närmast civil kår av handgångna män med ideal från MAGA-rörelsen. I likhet med SS ser vi embryot till en stat inom staten.

En synnerligen stram invandringspolitik är något som såväl USA som Sverige (i än högre grad) behöver. Men land ska med lag byggas. Våldsamma avrättningar strider förstås mot demokratins basala grunder. Nu har ICE på kort tid dödat två (kanske tre) oskyldiga amerikaner. I snabb takt växer personalen i ICE genom folk från MAGA. De har ultrakort utbildning och är utrustade med grova vapen. Det liknar en milis som ”ägs” av Trump. Med lösa tyglar sprids våld och död.

Allt stämmer med Trumps diktatoriska ledarstil. Hot och våldsanvändning. Högröstade utspel för att se om krav kan genomföras. Ofta snöpliga reträtter, som beskrivs som stora framgångar – ”de största som världen skådat”. Visst kan Trump vinna terräng då och då. Men det tänkta priset tycks vara att framstå som en buse som inte respekterar någon annan än sig själv. Det som sker är motsatsen till demokratisk samverkan. Orsaken är att Trump inte respekterar demokrati. Rå makt är det enda han förstår efter sina många år i faderns fastighetsimperium.

Att inte Trumps anhängare protesterar är läskigt. Även de är fångade av drömmar. Inte nu av vänsterns ideal. Utan av att central makt i Trumps händer är något gott. Att demokratin hotas av Trump vill man inte se. Jag tror många kommer att ändra sig om Trump tillåts fortsätta. Han är en fara för USA och faktiskt också för mänskligheten! Mannen sitter på närheten till atomvapen.

Torsten Sandström

DN har idag en rubrik som hjälper oss att förstå något viktigt:

Notan för talmannens inställda resa: 1,5 miljoner kronor

Det rör sig om Andreas Norléns bokade privatflyg till USA med en grupp riksdagsmän. Reguljärflyg har alltså valts bort. Sedan blev resan inställd, men staten tvingades förstås ändå betala 1,5 miljoner för avtalet.

Nyligen har en annan flygresa som bokats av Norlén till Schweiz kritiserats. Det rör sig om nästan 700.000 kronor. Vanligt flyg skulle kanske kosta högst 10.000 kronor. Men för att visa sig storsint generös med statens pengar mot sina japanska kollegor – på besök i Sverige – måste Norlén ta privatflyg. Allt hade exv varit möjligt att lösa genom att bjuda japanerna på reguljärt flyg tillsammans med Norlén själv. Men flott ska det vara när Norlén är i farten som politiker.

Varför tog Norlén inte reguljärt flyg? Mitt svar är att han – och många andra riksdagsmän – fjärmat sig från folkliga värderingar. Särskilt Norlén ser sig som en stor man i staten som måste kunna beställa privatflyg i en handvändning. Så går det när en politisk klass växer fram och biter sig fast i maktens rum. En sann demokrat hade ägnat sig åt något annat än slöseri med folkets slantar. Men den som erövrat en hög offentlig ställning lockas förstås att försöka bevara den. Det är mänskligt. Men det är ett hot mot demokratin och ansvaret mot det folk som tvingas betala alla offentliga utgifter.

På så vis är det bra att DN avslöjar hur Norlén tappat kontroll över sina handlingar. Särskilt för moderater och sossar är det viktigt att ständigt jaga tendenser till maktfullkomlighet. Dessa två partiers medlemmar har – efter år i maktens centrum – skaffat sig vanor som på sikt kommer att bli partiernas fall. Vi ser tydligt ett minskat förtroende för Moderaterna nu. Visst uträttar partiet en hel del bra. Men den politiska klassens egenintresse blir tydligt. Partiets medlemmar tycks ha tappat fotfästet. Väljarna förstår att resor är nödvändiga ibland. Men inte i lyxklass.

Särskilt Norlén framstår som en politisk pajas med ett överskott av självförtroende och fånigt pladdrande och egotrippande. Han framträder som en konservativ av den sämsta sorten. Att öppet sträva efter elitär ståt är omodernt och gör väljarna arga. Inte minst affärsmän som flyger reguljärt. Norlén kommer att kosta Moderaterna röster.

Torsten Sandström

Nyårets brasa bland SVT:s evigt osande lägereldar heter Sverige Larv, föråt LIve. Vi ser hur mediesamhället försöker ta ett fastare grepp om ett svenskt folk som inte längre vill se på tablåteve, utan streamar efter egna behov för stunden. Framför allt tycks SVT vilja ta igen yngre tittare. Då tror man att tillägget ”Live” passar i syfte att lyfta ett tröttkört ”Go kväll”. Så billigt!

Statstelevisionen vill alltså försöka fånga ett svenskt folk som inte gillar att gå i de led som politikerna bestämt. Ledet kallas ”public service”, som ska föra tanken till nyttigheter som sjukvård, transporter och livsmedel. De senare fenomenen tar som bekant nästan aldrig ledigt, ty man behövs verkligen. Men SVT sänder på helgerna nyheter i löjligt bantat skick. Redan från början är dessutom nyhetsutbudet av låg kvalitet – SVT satsar mest på lokalredaktioner – man har minst 50 stycken – med en kvalitet som tar sikte på småskolans nivå med insatser av PRAO-elever.

Att använda ordet ”public service” på något så fånigt och onyttigt som Sverige Larv är ett hån. Struntsnack, flabb, sega samtal och så förstås SVT:s ständiga armé av hel- och halvkändisar. ”Dösnack från tevesoffan” borde vara namnet, varvid suffixet Larv görs tydligt. Vi ser alltså mediesamhällets utbud av kultur. Det känns mest som seanser från soptippen. Något i stil med Think Pink.

Klart att det är ett tidens tecken. Till bilden hör att SvD, som tidigare varit en kvalitetstidning, vandrar i samma riktning. Idag skriver Henrik Torehammar som vanligt om politik på dagisnivå. Rubriken lyder:

Välkommen Busch, vår nya ledare!

Nu talar Torehammar om att Ebba Busch är en möjlig regeringsbildare – en framtida Buschadministration. Den politiska analysnivån är som ett vakuum. Texten hade kanske passat i tidningen MAD. Men idag är den en påminnelse om hur flummig åsiktsjournalistik kommit att ersätta kvalitativ nyhetsrapportering.

På så vis uppfattar jag såväl SVT som SvD som dödskallemärkta. Seriös samhällsrapportering försvinner och ersätts av timekillers. Svenska folket ska inte utmanas med kvalitet, utan med banala sömnpiller. En kulturell dödsdans är det vi ser. SVT:s finansierat med tvångsavgifter och SvD:s med statliga bidrag. Svenska folket betalar dyrt för det råttgift som inte behövs. Rena Absurdistan!

Torsten Sandström

I dagens Sydsvenska dagbladet avslöjar chefredaktör Jonas Kanje något som han tror är en sanning. Rubriken lyder:

Vi kan lära oss något av Henrik Jönsson!

Det förefaller vara en form av syndabekännelse. Men det blir magplask. Svaret är i och för sig inte dumt, men klart otillräckligt. Det lyder: För att de [alltså Jönssons Hundra %] förstår sina läsare och tar läsarnas behov på allvar?

Enligt min åsikt är detta inte den viktigaste lärdomen. Ty den är att Henrik Jönsson har en tydlig konservativ eller högerpolitisk agenda. Detta går hem hos människor från olika samhällsklasser ( flest män). På så vis skriver han om viktiga problem som vanligt folk gillar.

Men det gör inte Sydsvenskan och landets andra gammelmedier, med några undantag (exv Göteborgsposten). I de gamla medierna skriver journalister som smyger med sina vänsteråsikter. Många av dem är inte ens medvetna om att de skriver vänster. De menar att de skriver sanningen.

En klok publik blir glad att läsa eller höra om frågor och svar som man själv funderar kring. Visst är folk vana – och trötta över – att få politiska åsikter proppade i halsen från DN, Aftonbladet, SvD, SVT, SR, Expressen, Sydsvenska mfl. När man tar del av Henrik Jönsson lugna och klara ord blir människor nöjda.

Chefredaktör Jonas Kanje har således mycket att lära. Men han vågar inte säga det jag påstår. Då skulle vänsterns kommissarier på Sydsvenskan göras revolt. Likdan är journalisternas makt numera över andra traditionella medier. Förr gällde faktajournalistik. Nu tyvärr åsiktsdito.

Torsten Sandström

Vänsterns tystnad är skriande rörande fasansulla övergrepp från mullornas Iran, Hisbollah och Hamas. I dagarna dödas tusentals protestanter i Iran. Men vänstern beklagar bara dödsfallen, utan att dra några politiska slutsatser om varför de islamska krigarna systematiskt förtrycker det egna folket. Det som sker är motsatsen till den demokrati som Sverige bygger. Tystnaden är skrämmande. Hur ska den förklaras?

I grunden rör det sig om vänsterns struntenkla ideologi. Alla skeenden ses närmligen genom klasskampens prisma. Det rör sig om en simpel dualism: kapitalist mot arbetare, förtryckare mot förtryckt, rik mot fattig. Om en förtryckt pekas ut måste denne ges all stöd oavsett bakgrunden. Med en så onyanserad och ovetenskaplig teori blir utgången förutbestämd. Ofta kan analysen falla ut precis hur som helst (i det enskilda fallet). Det som inte passar in tigs det om.

I Sverige demonstrerar vänstern flitigt för Palestina, där Hamas sedan länge styr. Huvudorsaken till problemen i Gaza – islamsk terrorism som enlig vad nyss sagts inte kan kompomissa – medför att vänstern väljer sida med Hamas som ses som revolutionärt.

Vad gäller mördandet i Iran vet vänstern inte hur man ska agera då det är så kallade revolutionsgarden som dödar vanliga människor (i protest mot förtryck). Därför måste allvarlig kritik riktas mot svensk vänster. Till saken hör att även Socialdemokraterna har flitiga kontakter med den palstinska myndigheten och PLO som – med närmast en axelryckning – låter Hamas sköta det vardagliga dödandet. Tystnad om verklighetens samband råder.

I Göteborgsposten skriver Adam Cwejman den 21/1 en – som vanligt – bra ledare på den linje jag nyss framfört. Den är läsvärd. Se länken!

Torsten Sandström

https://www.gp.se/ledare/darfor-demonstrerar-inte-vanstern-mot-mullorna-i-iran.6259b435-ffcd-4cf5-bc46-5b9ff23e0fa3

Saken är klar! Donald Trump visar prov på extrem dårskap. Han meddelar Norges statsminister att han inte längre bara behöver tänka på fred. Detta på grund av att han inte fått Nobels fredspris. Han antyder med andra ord krig för att erövra Grönland.

Om en person i hans ålder och position skriver något sådant är det tecken på grava själsliga problem. Det går inte bara att säga att han agerar impuslivt, oförutsägbart eller som ett barn som inte fått som det vill. Nu ser vi synnerligen allvarliga psykiska reaktioner som tydligt pekar på sjukdom (som kan ha utlösts av stark press i rollen som president). Med andra ord magalomani!

Den amerikanska demokratin ställs nu inför sitt hittills kanske allvarligaste problem. Kommer statens organ och civilsamhällets mekanismer att klara av hur Trump ska kunna avsättas? MAGA-rörelsen har skapat ett gigantiskt statsrättsligt problem. Det finns i och för sig konstitutionella medel – eller verktyg – för att lösa krisen. Men frågan är om nationens politiker, medier och civila organisationer är redo för upgiften?

Trump agerar somen galen elefant i proslinsbutin. Världen undrar och vet inte vad man kan göra. Hittills har eftergifter prövats. Nu krävs tuffa motbud för att stoppa vettvillingen.

Torsten Sandström

Efter att jag har i unga år kallat mig liberal har min vidare politiska resa skiftat rejält. Om man ska ta ordet liberal på allvar så är ideal som politisk frihet och jämlikhet naturliga. Vem vill inte vara liberal? Frågan är bara i vilka sammanhang. Problemet är således att ordet är oklart och med tiden blivit så utslitet att det närmast blivit omöjligt att använda i ett förnuftigt samtal.

I dagens svenska politik syns detta med största allvar. Det stolta flaggskeppet Folkpartiet var en samling av personer från äldre rörelser med frisinnade ideal. Alltså politiker som varit med om att tillsammans med socialdemokrater och konservativa bygga den moderna svenska demokratin.

Advokaten Carl Staaff (död 1915) – liberal statsminister två gånger – var en grundbult i den svenska demokratins utveckling. I hans av majoriteten ogillade rösträttsförslag förespråkades majoritetsval i enmansvalkretsar. Om han vunnit hade sannolik dagens politiska splittring via småpartier kunnat undvikas.

Vidare såg nationen fram till och med Bertil Ohlin (mitten av 1960-talet) politiker av gammalt gott liberalt virke. De var allvarliga män och kvinnor som strävade efter att motverka socialdemokratins utveckling av landet till det korporativa Sverige. Inte bara principiella personer utan främst pragmatiska och fiender till S-partiets satsning på den starka staten, kollektiva lösningar och höga skatter utan effektiv kontroll av bidrag och byråkratier.

Men nu är L-partiet på väg mot sin undergång. Under mer än ett halvt sekel har Liberalerna stegvis lämnat den förnuftiga pragmatismen och klivit in i socialdemokratins tankesfär. I borgerliga regeringar har partiet – tillsammans med Centern – framstått som sossarnas ideologiska budbärare. Man har utvecklat en röd-grön vänsterliberalism. Alltså en extrem symbolpolitik med drömmar som har tagit över kloka kompromisser. Via år i regeringsställning har liberaler uttalat glänsande ord om svenska skolan, men utan motsvarande verkstad. Fokus på vänsterns jämlikhetsdogmer har nämligen ständigt motverkat en svensk skola för krav, kunskaper och ordning. Inför valet 2026 hotar till och med Liberalerna tusentals elevers studier i väl fungerande privata skolor.

Liberalernas nej till regeringssamverkan med SD tycks nu bli spiken i partiets kista. I konsekvens med att L varit med om att öppna nationen för en storskalig invandring under två decennier vägrar man nu att ta sitt förnuft till fånga. Resultatet har blivit att klanernas dödliga kriminalitet plågat nationen. Lika länge har SD kritiserat effekterna av en invandring utan effektiv integration. Nu har Tidöregeringen och liberalerna tagit till sig SD:s kritik. Men ändå vill lilleputt-partiet inte ha med SD i en kommande regering!

Jag menar att sossarnas starka-stat-tänkande även smittat Moderaterna. M driver tyvärr inte en konsekvent frihetlig politik. Man kör vidare på linjen att det offentliga ska styra politiken om arbete, bostäder, skola, vård, radio och teve mm. Den sk könsbyteslagen är bara ett tydligt exempel!

En delvis dysfunktionell ”Svensk modell” höjs av moderater till skyarna! Kanske är det detta man menar med konservatism? Klart är dock att M-partiet saknar mycket av den förnuftiga pragmatism som i idealsamhället kombineras med konservatism. Monarki och kyrka tycks vara tillräckligt för M-partiet! På så vis framstår Moderaterna varken som liberaler eller klokt konservativa. Man blir främst ett maktparti för en politisk klass som samlats i ett parti som kallas Moderaterna.

Att Moderaterna behöver en rejäl politisk transfusion av friskt blod är uppenbart. Det är faktiskt vad som sker genom samarbetet med SD. I nästa års val kommer vi antagligen att få se resultatet av de positiva tecken som mätningarna 2022 visat rörande skolelevers partipolitiska sympatier. Då röstade drygt 57 % på M, SD och KD.

Jag hoppas därför att vi kommer att få se vänsterliberalismens svanesång. Inför 2026 är prognosen nämligen att i runda tal 190.000 nya unga människor ska rösta. Dessutom säger Chat GTP att omkring 450.000 pensionärer sedan 2022 har gått ur tiden (av vilka många röstat rött). En potential för en pragmatisk högervind finns med andra ord inom befolkningen. Och Liberalernas öde kommer förhoppningsvis att beseglas.

Torsten Sandström

Just nu har SvD – som beskriver sig som moderat – en lång intervju med en uppsatt centerpartist. Samtalet presenteras av tidningen med en stor rubrik, ett citat från den intervjuade (visar det sig om man har örnkoll på citationstecken):

”Det kommer att leda till att Tidö förlorar valet”

Genom rubriken måste man säga att Torehammar de facto sprider denna förhoppning. Alla vet ju att det är vad C vill. Men varför inte tala om vad C vill göra? Och hur man ska agera tillsammans med de rödgröna?

Tidningens utbasunering av drömmen utan närmare presentation av sagesmannen är infam. Varför lyfts just dessa ord fram? Detta är en av flera vanliga metoder som nutida svenska journalister använder. Deras egna drömmar upphöjs till rubriker och slagord. Vad sjutton vet C-partisten och Torehammar om valets utgång? De bara hoppas och pläderar tillsammans genom ett löshugget citat som man inte direkt vet vem det är som säger.

Jag är så trött på den nya tidens åsiktsjournalistik. Där agerar Torehamar som en av flera hala ålar. Fy sjutton! Man undrar hur journalister utbildas? Vanligtvis lyckas svenska juristutbildningar med att få yrkesverksamma domare att sakligt tillämpa ett givet rättssystem och inte egna åsikter. Jag menar att det borde vara en hederssak även för journalister att skilja fakt från åsikter. I stället smyger Torehammar med sina citationstecken och framför en partigängares ord som en faktisk prognos. Problemet är att det som skrivs av journalisten ses som sanningar.

Torsten Sandström

Jag följer med skepsis och viss oro utvecklingen inom rättsvetenskaplig forskning. Den nationella svenska rätten har hundratals problem som väl lämpar sig för forskning. Det vill säga traditionella analyser av lagtexter, motiv och rättsfall. Här kan unga jurister göra god nytta. Viktiga bidrag kan lämnas till kritisk forskning som utvecklar den svenska rättsstaten. Det vill säga studier av hur ett rättssäkert svenskt samhälle bäst utvecklas.

Men unga jurister har alltoftare en dragning åt mer glassiga eller luftiga projekt. Jag tänker på flödet av federal EU-rätt som i stort och smått förändrar den svenska rättskulturen. Tidigare fokus på affärsliv och transporter har ersatts med mardrömsjuridik om identitetspolitik, klimat, mark och miljö, energi, invandring osv. Ett annat exempel är den gummiartade folkrättens tillämpning på vanliga människors vardagsliv (utan minsta tal om statligt tvång).

Allt detta medför att rätten alltmer blivit ett politiskt vapen. Arbetskrävande analyser av praktisk svensk rätt ersätts genom politiska drömmar, som påminner om dem som västerlandets vänsterliberala politiker bedåras av. Då jag följer valet av ämnen för forskning är det slående hur drömmarnas juridik drar till sig unga juristdoktorander. Central civil-, straff- och offentligrätt läggs i träda.

Visst bidrar internationella studier till utveckling av svensk rätt. Men till vardags är det ändå riksdagens nationella lagstiftning som alstrar mest jobb för olika slags jurister. Därför är det kontraproduktivt att unga forskare i ökad omfattning ägnar sig åt globaliserade politiska drömmar. Hur ska dessa politiska aktivister kunna undervisa juriststudenter om rättssäkerhet? Det riskerar att bli bönemöten!

Torsten Sandström

Varje dag hörs hotfulla ord från Trump. Alla som inte delar hans åsikter hånas och hotas med maktåtgärder som tullar, våld, krig. Hoten används i vilken fråga som helst. Hans närmaste medarbetare står vid sidan om och hukar. Alla startar sina deklarationer med att hylla ”den store ledaren” – vi känner tyvärr igen mentaliteten från diktaturländer. Ingen vågar höja rösten mot en president som framstår som ett bortskämt barn. Han älskar att få sitt ego förstorat milsvitt över sin egen förmåga.

Det som sker är tecken på att något fasansfullt drabbat den amerikanska demokratin. Det är MAGA vi ser. Trump har under sitt liv vant sig att göra som han vill. Inget tycks bita på honom – inte ens ett antal förlorade rättsaffärer. Han påminner om en desperado från något Hollywood-film. I stort och smått ska han få sin vilja fram. Om inte Supreme Court snart stämmer i bäcken rörande Trumps viktigaste tullkatastrofer kan det vara för sent att rädda den amerikanska demokartin. Krisen rör Trumps ovilja att godta maktdelning, att visa respekt för lagen eller att lyssna på andra och behandla dem med den respekt som medborgare i USA och nationens allierade kan begära.

Det rör sig om en kombination av själsdysfunktioner och Trumps personliga bakgrund. En viktig orsak är sannolikt hans uppfostran som förvaltande fastighetsmagnat. Detta utan att ha fått lära sig respekt för anställda i en bransch där arbetets värde prioriteras lägre än normalt inom tillverknings- och tjänsteindustri. Handel med råvaror och fastigheter förringar tyvärr inte sällan det hårt arbetande folkets betydelse och intressen. Auktoritära attityder präglar därför oljeshejker, Putins petrokrater och fastighetsmoguler av Trumps typ. De är samma andas barn. Respekten för andra är ofta synnerligen låg. De har helt enkelt svårt att förstå vanligt folk. Att Trump älskar olja är därför inte att undra på…För övrigt: över allt han ser enkla pengar och krypto att casha in så måste han får sin personliga andel! Även om det sker på den amerikanska statens bekostnad.

Allt tydligare syns således en sjuklig oförmåga hos Trump att se demokratins spelregler – han struntar i dem – och ser inte heller sin egen intellektuella potential samt dess konsekvenserna för omvärlden. Kalla kårar går längs min rygg. I skuggan av Adolf Hitler hotade igår Trump med höjda tullar alla stater som inte godtar hans vilja att erövra Grönland…

Att Europas stater nu flyttar militärer till Grönland är ett klokt schackdrag. Vapen är tyvär det enda som busar förstår sig på.

Torsten Sandström

Jag kallar mig ogärna konservativ. Även om jag i grunden hyllar tanken om att bevara det gamla som är gott för ett modernt samhälle. Men jag ogillar den konservatism som bara stövlar på i gamla hjulspår och pläderar för ideér som närmast spelat ut sin roll. Intressant nog är det ibland en konservatism som även appellerar till vänsterliberaler. Jag tänker nu inte bara på ett föråldrat vurmande för kyrkan eller monarkin. Utan på kramandet av en klass av arbetare som idag knappast är egendomslösa och har många fria val i samhället med stor välfärd. På så vis hamnar ungdomar utan jobb och bostad i rävsaxen.

Okej att vårt statsskick innebär monarki. Men ändå bör man ta avstånd från kungafjäsk och liknande. Att kröka rygg för kungligheter och adel är förlegat. Det bygger på något som påminner om rasbiologi. Det hävdade redan Vilhelm Moberg på sin tid med eftertryck. Men denna variant av konservatism lever ännu. Även i kretsar som annars pläderar för kunskaper och ett samhälle med jämlika medborgare.

Jag skriver detta så jag ser att Lunds universitet utsett den danska drottningen Margrethe till hedersledamot. Se länken nedan. Hon må vara vänlig och glad – och liksom många andra vara intresserad av konstnärliga färdigheter. Men ändå bara på en mycket allmän nivå. Hon blir alltså nu hedersledamot för sin kungliga status. Sådant fjäskande är helt enkelt omoderna och bidrar till bevara en grumlig och falsk bild av storhet. Det innebär förnedring då ett universitet böjer rygg för monarkin.

Denna typ av hederstecken slår tillbaka på Lunds universitet. En institution för forskning och utbildning har inget vettigt att vinna på sådan underdånighet. Den är löjeväckande. Och den smetar ned ett universitets kamp för kritiskt byggande av kunskaper. Det är eländigt att belöna via metoder som bygger på börd, kontakter eller fenomen som luktar inställsamhet och korruption.

Torsten Sandström

SvD meddelar den 14/1 att stödet för L-partiet sjunkit ytterligare ned till 1,8 %. Hur svarar Mohamsson? Jo så här:

Mohamsson: Behöver bli tydligare

Det före detta hedervärda folkliberala partier har alltså blivit ett sänke. Ledare efter ledare för ut partiet på allt tunnare is. Ständigt flummiga visioner har ersatt en tidigare marknadsliberal huvudlinje, kryddad med kyrksamhet och nykterism. Numera härjar bisarra drömpolitiker vilt. Politiken är så tydlig att folk baxnar och vänder därför partiet ryggen. Ingen annan än Mohamsson vill bli partiledare. Och med hennes snack på förskolenivå får hon partiet att dyka. Om L inte omedelbart byter politik är det kört. Bäst är nog att lägga ned partiet. Tvinga väljarna att rösta mellan Tidö eller sossarnas rödgröna röra.

Kanske tvingas Mohamsson avgå. Men utan en helt ny politik kommer vi att se ännu en minoritetsvurmare försöka snacka fram partiet. Med tanke på valet av Mohamsson kan man bara gissa vilken udda person och knäppgök som nu kan tänkas ställa upp och bli vald.

Jag skriver ofta om vänsterliberalismens fördärv. I L ser vi eländet klart. Genpom Folkpartiet och L har en äldre ganska förnuftig samhällspolitik – några moment finns ännu kvar – förvandlats till en huvudlinje av genuint flum. Hur L länge hanterat politiken för skolan – efter sossarnas nackskott mot kunskaper – är ett tydligt bevis. Flum har ersatt förnuft.

Torsten Sandström

Under decennier med styre av Socialdemokratin – med korta perioder flumborgerliga allianser – har svenska samhället utvecklats till en spegelbild av Grönköping. Stora problem blottläggs, men litet görs åt dem. Och nya svårigheter skapas genom ren oklokhet eller passivitet. Hur rätt har inte skämttidningen med Grönköpings namn länge haft då man kritiserat Sverige!

Vi ser hur en vänsterliberal drömpolitik frätt sönder nationen. Detta syns såklart när det gäller dödligt våld och grov brottslighet. Utanförskapet i förorterna ekar. Även rättssamhället vacklar. För juridiken har drömmarnas politik varit förödande. Regler har inte byggt på förnuft, utan på storslagna och naiva förhoppningar.

Jag har nyligen skrivit om den invandrare som dödat sina två barn. I fängelset vill han dra fördel av den nya könstillhörighetslagen, som med all rätt kritiserats (men som Moderaterna ändå dragit igenom med hjälp av vänsterns liberaler). Mannen ifråga byter kön och vill därefter flyttas till ett kvinnofängelse. Lagen innehåller inte ens ett undantag för könsbyten som får samhällsskadliga konsekvenser. I drömmarnas Sverige ska alla få som dom vill!

Nyligen läste jag om en dom från Skåne, där en marockan lockats till Sverige av en 30 år äldre svensk kvinna. Mannen fick uppehållstillstånd. Parets kärleksliv spårade dock ur. De två bråkade och pucklade på varandra. Mannen flippade ut och våldtog sin ”välgörare”. Han dömdes därför enligt regelboken till 4,5 års fängelse, utvisning och skadestånd på 340.000 kronor. Då mannen inte kan betala tvingas staten sannolik att delvis ge kvinnan ersättning för hennes lidanden. Kvinnan är ju ett ”brottsoffer”.

När jag skriver om detta känns det som om något overkligt sker omkring mig i landet. Den gnetiga svenska lagstiftaren – som förr noga sökte balansera enskildas ansvar mot samhällets insatser för välfärd – förefaller har spårat ur. Tankar om eget ansvar och begränsning av det allmännas kostnader har farit all världens väg.

Bilden av Grönköping växer alltså fram. Där projiceras emellertid ett åldrigt Sverige med myndiga och stolliga töntar i ledningen. Nutidens Sverige framstår därför mer som ett hippiesamhälle som lutar åt vänster då man vill ge alla människor gåvor. En dubbelmördare av egna barn ska ges kostsamma förmåner. En flummig kvinna som importerat en älskare från Marocko får honom utvisad plus skadestånd från staten!

Hursomhelst framträder bilden av en mardröm. Den svenska nationen har under den politiska elitens ledning i rask takt gått in i väggen. Välvilliga men naiva politiker utvecklar regler – utan vederbörliga reservationer eller undantag – normer som ställer tankar om rimlighet och förnuft på huvudet. Det svenska rättssamhället har utvecklats till ett Gökbo.

Torsten Sandström

Händelser inom sport, film, teve och andra nöjen har blivit mediernas egen värld och något som man ständigt predikar för ett folk som lärt sig följa med. Detta liknar hur kyrkan förr tvingade folk till underkastelse. Utan att formellt ta till piskan lyckas medierna få människor att gå i samma takt. Om budskapet rört angelägna problem hade jag inte skrivit detta. Men mediernas bas är kändisar och deras liv och tankar (om de öht reflekterar mellan flabben).

Alltså rundgång i stil med Sommar, Mellot, Allsång på Skansen, I spåret osv. Dessutom ett evigt tjatande om prisutdelningar rörande all världens struntinsatser. Den svensk som får pris för årets bästa biroll framstår som hjälte för dagen. Och i tevens soffor gaggar kändisar timvis rörande minsta händelser. Timvis rullas SVT nysatsning med det episka namnet ”Sverige Live” där stendöda icke-nyheter tuggas under ledning av inkvoterade icke-experter. Allt för att slå ihjäl tiden och binda folket fast i mediernas skuggvärld. Att verkligheten där utanför är en helt annan spelar ingen roll för mediernas ägare. Nya kändisar tjatar och flabbar. Bröllop och skilsmässor inom jet set. Dödsfall inom kåren kan fylla flera reportage. Alla kändisar är ju så ”folkkära” heter det …

På samma vis presenterar medierna politiken. I nästan varje frågar redovisas vänsterns syn på vad som sker. Mediernas journalister vet nämligen bäst – tror de – och nästan alla lutar förstås åt vänster. Cecilia Uddén, som för allmänheten klargjort att Israel begår krigsbrott i Gaza, fortsätter ändå var dag att sprida sina politiska åsikter. Från Gaza talar i SR hennes legokompis – en palestinier. Vad är det som sker?

Jo, svagt utbildade journalister – med hög profil – iklär sig politikernas roll och styr nationen från mediernas redaktioner. Ett folk av sömngångare vegeterar och traskar som robotar fram i mediernas värld. Det som sker är faktiskt sjukt.

Torsten Sandström

Jag ser i tidningen hur fotbollspampen Gianni Infantini fjäskar för Donald Trump. Den senare tilldelas FIFAS fredspris! Infantini är en barnrumpa och lurendrejare som badar i pengar.

Infantini är en kugge i mediesamhällets system för att trissa upp priset för streamingtjänster. Han är en av de internationella förbundens många sportpampar. Välgödda män och kvinnor som håller varandra om ryggen. Korrupta personer som inte sportar på annat sätt än att trissa upp priset på de tevetjänster som man vill sälja.

Om inte dessa blodsugande pampar saltat avtalen med tevebolagen – utöver vad som behövs för att täcka de speciella arrangemanget kostnader – hade du och jag enklare kunnat ta del av spännande sport. Men för bossarna rör det sig inte längre om sport, idrott eller ädel kamp. Det har blivit miljardbusiness. Till eländet hör att stater världen runt är med i dansen kring guldkalvarna. Från toppen nästan ända ned till botten är det affärer som gäller.

En stor del av de affärer och det fiffel som pågår faller under straffrättsliga regler om muta, bestickning, förskringring, trolöshet mot huvudman. Ändå hyllas sportens pampar som om de vore en del av en folkrörelse. Ungdomar och barns sportande används med andra ord som täckmantel för en global och gigantisk karusell av oegentligheter. Miljarder slussas till fel fickor.

Att nationella politiker inte vågar säga ifrån är ett olustigt tecken i tiden. Den politiska klassen tycks vilja dra nytta av folkets intresse för sport. I stället för att kritisera och försöka avveckla förbunden gödslas pamparna med skattepengar. Och enskilda politiker önskar glänsa som ledare för nationella förbund i stil med Fredrik Reinfeldt. Men det är främst de stora internationella organisationernas marodörer – som exv Infantinis FIFA eller OS-rörelsen – som måste tuktas och avpolletteras.

Att låta dessa rörelser skörta upp vanliga människors tevetittande är inget annat än en skandal. Den politiska klassen duckar. Som vanligt då känsliga ämnen diskuteras.

Torsten Sandström

Jag känner givetvis inte Donald Trump personligen. Min bild har framkommit genom att länge lyssna, läsa och se honom i farten i utländska och svenska medier. Alltså typisk kunskap i andra hand och på distans. Sak samma gäller min kunskap om hans kollegor Xi Jinping och Putin. Till detta kommer mycken information i andra hand om liknande män från 1900-talets historia, såsom Hitler, Stalin och Mao Tse Tung. Alltså en lång rad makthavare med utomordentligt stor makt.

Alla namn utom Hitler och Trump har vuxit fram inom en diktatoriskt kommunism. Där är makten per definition främst den stora ledarens. Hitler har däremot vunnit minoritetsmakt genom allmänna val inom Weimarrepubiken. Samt kort därefter makt över Tyskland via en utnämning till Führer efter en statskupp (vid president Hindenburgs död). Trump har valt till president av amerikanska folket. Hans uttalanden inför valet har varit dramatiska och svårtolkade, men pekat på en vilja till kraftigt ökad makt i presidentens hand. Så har det även blivit under 2025 fram till idag. Han omger sig med nickedockor. Och varje dag hotas den ene after den andre världen runt av mannen i Vita huset.

Trump har hittills inte visat nämnvärd respekt för den amerikanska konstitutionen, federal lagstiftning eller civilsamhället. Än så länge har inte Supreme Court gjort tummen ned för något av Trumps viktigaste nyskapelser via dekret ( men en vändning kan vara nära förestående). Den erfarne svenska statsmannen Karl Bildts analys i dagens SvD är tydlig: ”Trump är berusad av sin egen makt”. Bildt konstaterar att följden blivit att världen blivit farligare, råare och brutalare. Han menar uppenbarligen att det nya är Trumps framfart. Jag skriver om det till att Trump agerat som en diktator. Utländska demokratiska stater, amerikanska institutioner, enskilda amerikanska medborgare och företag mfl har kränkts och behandlats som lekbollar eller usla tjänstehjon. Bilden av Trumps framfart påminner om Hitlers.

Bildts ordval – berusning – är dämpat av naturliga skäl. Jag menar att Trump agerat som en i mängden av de personer som nyss nämnts. Viktigt är att påpeka att än så länge har Trump inte tillgripit våld mot enskilda (frånsett spektakulära militära ingrepp). Men hans stora satsning på nationalgardet och migrationsmyndigheten ICE – den senare organisationen har 2025 utrustats med mängder av ny personal och dollar – får mig att tänkta på framväxten av nazismens personliga maktorganisationer med otäcka uppgifter och ambitionen att via våld styra vardagens folk.

Det är lönlöst att försöka analysera diktatorers själsliv. Men kommunismens många hantlangare har utvecklats inom mångåriga ideologiska partisystem med otäckt våld som uppgift (samhällsfiender måste dödas). Hitler och Trump har däremot sina rötter i ett mer personligt format maktbegär – om än storskaligt och utvecklat som system. Båda styrs av en vision om att själva styra sina nationer och omvärlden. Från en demokratisk horisont måste deras världsbild därför ses som sjuk: makten ska koncentreras hos Ledaren. I ett demokratisk samhälle måste hursomhelst ett sådant maktsystem ses som ytterst farligt.

Torsten Sandström

Håkan Boström skriver ännu en bra ledare i GP 8/1. Den tar sikte på en av Sveriges många sk Korstågsmyndigheter. Alltså offentliga institutioner som främst sysslar med produktion av ideologi och politisk legitimation. Nu gäller det den sk Jämställdhetsmyndigheten med omkr 140 anställda och ett statsanslag på c:a 160 miljoner kronor. Av de anställda är 85 procent kvinnor!

Tala om dubbelmoral! Att dessa satkärringar inte kan hållas sams är ytterligare ett tragikomiskt faktum. Det är enkelt allt förstå att varje feminist vet bäst och känner sig kallad att ändra på allt som han eller hon ogillar i Sverige. Så fördrivs tiden på myndigheten till ett pris på 160 miljoner om året.

Boström anser klokt nog att myndigheten ska läggas ned. SD har drivit samma fråga. Men Tidöregeringens vänsterliberaler älskar drömpolitik med stora visioner. Ett skattetrött folk ska tvingas betala för politikernas politiska förhoppningar. Drömmar av detta slag är ett hot mot demokratin i västerlandet. Lita på filosofen/ekonomen Thomas Sowell i hans bok om krönta politiker (The Vision of the Anointed).

Den som bläddrar i den långa listan över svenska staten c:a 400 myndigheter ser att en stor del är just sådana Korstågsrörelser. De finns, men gör ingen annan nytta än att producera olika politiska visioner.

Men Tidöregeringen saknar mod att röja i bråten. Hellre ska folket beskattas i tro att man får något tillbaka. De smulor som skapas blir katastrofalt dyrköpta. Låt folket ta tillbaka dessa pengar!

Läs Boströms text. Den är bra.

Torsten Sandström

https://www.gp.se/ledare/lagg-ned-jamstalldhetsmyndigheten.3a5cace9-f8a8-4cf3-9115-9ddf648fb125

Det är förunderligt hur SVT:s trollfabrik fungerar. Nu inte genom falska identiteter. Men ändå genom sken som är tillrättalagda för att bedra.

Varje kväll man slår på teveapparaten syns ungefär samma luggslitna kändisgäng, fastän nysminkat och nyklätt. Det påminner om ett frälsningsmöte, även om meningen är att folket ska bedåras, roas eller kanske helst bedövas. Om SVT:s armé av kända legosoldater syns i rutan ena kvällen säär de tillbaka den andra för att den tredje presenteras i något annat svenskt gammelmedium.

Det intressanta är vilken bakgrund de har som kan vara så märkvärdig? Svaret är att bakgrunden egentligen är irrelevant. Armén består nämligen av lycksökare som ska försörjas av statens medieföretag som formellt beskrives vara i folkets tjänst (public service). Alltså personer som mer eller mindre slumpvist blivit kända i något medialt sammanhangs och därefter valt att enrollera sig i SVT:s verksamhet för lägereldar. Det ena mediet ger, det andra tar saken vidare och SVT hakar på spåret (givetvis även i programinslaget med samma namn).

På så vis framstår SVT:s legosoldater som kändisar och vänner till dig och mig. Att krönas i SVT till kåren av hundratalet kändisar innebär en fribiljett till livränta för personen ifråga från statens medieföretag (eller från något annat bolag som vill kränga kändisskap). Genom att bara berätta om sitt privatliv kan kändisen slå mynt för försörjning resten av livet.

Då kändissoldatens privatliv exponeras brister alla fördämningar. Till folket rapporteras den ena trivialiteten efter den andra. Kan kändisen upplysa oss om sina relationer till andra kändisar så ökar styrkan kändisens sold. Nya uppdrag dukas upp. Fotograferna flockas kring lockbetet. Om korten spelas rätt kan det bli goda vinster i kändisarnas svenska hasardspel.

Just det privata skapar stort förtroende hos den svenska allmoge som ska underhållas vid lägerelden. Ju mer närgående inblickar desto större kändisskap, lyder parollen! Så funkar legoarméns taktik under sina manövrer. Så funkar inte bara SVT, utan även andra gaammelmedier. En av hundratals soldater i underhållningsindustrins tross – alltså lägerknektar från de bakre leden – är Marianne Lindberg De Geer. Hon är ärrad av privata upplevelser vid sidan om skyttegravarna och kan berätta om andra kändisar som tillhört stormtrupperna. Man kan säga att det är bakom fronten hon byggt sitt kändisskap. Det har skett med rak blick.

Hur hennes liv har varit där spelar inge roll. Nu gäller det hennes egen bild, den som förmedlar till mediernas hjälptrupper för vidare bruk. Om kändisen X säger hon att kärleken inte går att jämföra med den hon känt för en senare legosoldat, Y. Övriga kärlekar – exv Z – tycks inte betyda något i hennes Race for Fame. De bidrar så att säga inte till byggandet av kändisskapet.

Frågan är vad svenska folket – som betalar SVT:s och andra mediers brasaftnar – kan lära sig av detta? Svaret är antagligen att kändisar ska ses som ikoner, dvs personer som måste dyrkas. Kravet på hyllningar är förstås nödvändigt för att SVT:s armé av kändisar ska kunna fortsätta sitt mediala krig mot folket i tevesoffan. Om auran spricker går nämligen SVT:s heliga anfallstrupp under. När spelet avslöjas rasar fronten. Och med den SVT:s fåniga påståenden om public service.

Den kloke rycker på axlarna. Man vet att samma kändisar kan beskådas i andra medieföretag. Och att deras budskap är ungefär detsamma där.

Torsten Sandström

Om kändiskapet i medierna samhälle kan du läsa mer i ett kapitel i min bok ”Ceremonimästarna – essäer om riter, ceremonier och symboler” som publiceras i januari.

Jag känner flera kloka människor som studerat psykologi. Därför känns det tungt att skriva denna blogg. Men själva yrket som psykologi har under omkring femtio års tid utvecklats i en sjuk riktning.

Främst syns det idag på den mängd – framför allt – unga människor som tilldelats vetenskapligt mycket svagt grundade själsliga sjukdomar, sk bokstavsdiagnoser. Beteenden som förr ansågs som liggande inom den normala variationen – och många gångare övergående med stigande ålder – men som idag stämplas av psykiatriker och psykologer som sjukdomar. Detta med betydliga men för dem som vill bli kvitt stämpeln samt med skada för samhället som ska bekosta följderna på olika plan. Främst är det förstås läkarvetenskapen som bär ansvar. Men även psykologernas yrke som traskar i deras fotspår.

Sjukan syns förstås även i svenska medier. Nästan varenda samhällsfråga vinklas medialt av psykologer. Jag har till och med sett personer som kallar sig klimatpsykologer (i klimatskräckens kölvatten).

Idag läser jag i SvD rubriken till en text av psykologen Jenny Jägerfeldt:

Bortskämt att kräva mer förskott på arv

Storyn lyder från en undrande kvinna i frågespalten att hennes vuxna barn ville ha förskottsarv och tyckte att en miljon konor var för lite. Psykologen Jägerfeldt bannar de bortskämda barnen. Men sjunger som vanligt inte ut. Barnen har uppenbarligen fått en uppfostran utan rimliga krav. Som föräldrarna bäddar får man ligga! Den som inte lärt sig ansvar och respekt agerar förstås som föräldrarna bara är en servicepatrull.

Ämnet som behandlas är uppenbart knasigt. Att bara en tidning som SvD tar upp detta problem utan att problematisera den barnuppfostran som vuxit fram sedan 1960-talet är typiskt. Sedan denna epok har kravlöshetens credo predikats i vårt land (med förebilder från USA). Budskapet har framförts av rader av svenska läkare och psykologer. Dessa yrkeskårer har starkt bidragit till dagens sjuka samhälle.

Inte blir sjukan mindre av Jägerfelds svar. Roten till det onda förbises. Den frågande kvinnan tröstas bara. precis som präster förr gjorde i livets alla skeden.

Torsten Sandström

”Hälsa ska byggas från grunden”, enligt underrubriken till socialminister Jakob Forssmeds text i SvD 2/1. Nu menar han att skolan ska få ett nytt ansvar att sprida teori om psykisk hälsa. Alltså ska den skola som redan har stora problem med att förmedla centrala kunskaper få ännu ett specialområde inmutat och schemalagt. Vi ser vänsterliberalernas dröm i blixtbelysning: in med flummig teori och ut med traditionella kunskaper. Skolan framstår som Sveriges slasktratt för sociala problem. Här finns roten till den svenska skolans nedgång.

Det Forssmed vill blir än mer besynnerligt då det är politikerna som själv genom undfallenhet och passivitet svarat för den våg av psykisk ohälsa som påstås spridas i landet. Det är ju själva hysterin kring synnerligen oklara själsliga diagnoser som politikerna inte kunnat stoppa, utan snarast blåst under. Nu går 10-15 % av landet ungdomar på diagnoser, piller och riktade bidrag för att de fått någon av de många bokstavsdiagnoser som psykiatriker och psykologer hittat på för att få fler jobb och kollegor. Allt pekar på att förut vanliga mänskliga friska variationer numera stämplas som ohälsa! Detta vågar politikerna inte ta tag i. Och med Forssmeds nya idé kommer helvetet att permanentas och även accelerera. Han driver på trixandet med diagnoser!

Vi ser alltså hur Forssmed ikläder sig rollen som trädgårdsmästare i skepnad av en getabock. Det som sker är att ohälsan de facto byggas från nationens politiska topp! Det är tragiskt att en M-regering under Tidösamverkan driver en sådan vänsterliberal drömpolitik som främst skadar nationen.

Torsten Sandström

https://esvd.svd.se/p/svenska-dagbladet/2026-01-02/a/psykisk-halsa-ska-in-i-skolans-schema/1001/2074754/68671678

Jag är gift och är far till tre döttrar. Jag är absolut ingen kvinnohatare. Och givetvis förstår jag att kvinnors position – på grund historiska och biologiska skäl – kan var tung. Men jämställdheten har utan tvekan skördat stora segrar i vårt land. Det rör sig om långvarig upplysning och social träning.

Min bild av feminismen är den tar sikte på kamp. Alltså kön mot kön. Enligt min åsikt har därför många svenska feminister kört fast i sitt strukturtänk. Könskampen – en flummig pendang till klasskampen – har blivit en grumlig lära som präglas av manshat. Nina Rung är en av dessa manshatare. Allt ont är manskollektivets fel.

Hon säger på Instagram – efter en lång uppräkning av illdåd som biologiska män nyligen gjort – följande oklara ord:

Alla kvinnor som någon gång använt en strategi för att kalkylera risk, för att känna sig mindre rädd, för att förhindra att något eskalerar: kommentera vad ni gör eller gjort och märk det med #himtoo så kanske det blir tydligt för varenda man som säger ”inte alla män” när vi säger att vi är rädda för alla män.

Tveklöst kan män vara farliga. Men det gäller självfallet inte alla. Det vet Rung. Men som feminist vill hon mana fram hat och kollektiv skuld. Detta i stället för att bena upp tänkbara förklaringar, biologiska, politiska, sociala, själsliga, mediala mm till att en liten minoritet dödar och skadar. Och hon gör det för att slippa säga till berörda kvinnor att de måste göra klokare val av män.

Jag länkar till en rimligare text av Susanna Birgersson från Göteborgspostens ledarsida. Min invändning är vad staten kan göra åt vettvillingar med manligt kön? Mer än att låsa in dem rejält eller tvinga dem att medicinera. Är det kanske inte mediernas samhälle som bär ansvar då det uppmanar individer att söka lyckan via osäkra kontaktvägar, impulser, och utan större försiktighet. SVT – som kallar sig public service – kör till och med program som heter ”Gift vid första ögonkastet”. Och i ett annat program uppmanas folk av olika kön att för tillfället rulla runt i sänghalmen.

Här har Rung något att bita i. Men hor är själv en medlem av mediesamhället där hon för fram #Himtoo.

Torsten Sandström

https://www.gp.se/ledare/det-ar-staten-inte-mannen-som-svikit.447736fb-b486-433d-87f2-615679132216

Efter USA:s raid i Venezuela såg jag igår kväll ett jättelångt och segt anförande från Donald Trump på CNN. Ett försvarstal. Knarkets sydamerikanska president Maduro måste fängslas och åtalas. Och USA-företagen som fråntagits sina oljebolag skulle få sitt.

Okej, världen har fått en diktator mindre, Maduro är nu fängslad i New York. USA:s president gnuggar händerna. Men den som höjer blicken ser en illavarslande utveckling. Om Trump tar det han vill. Varför ska inte Putin få Ukraina? Och Kina tillåtas ta Taiwan?

Och medan EU håller på att spela bort sina kort tar kanske snart Trump över Grönland? Jag ser en ny vändning i civilisationernas kamp. Å ena sidan en samling auktoritära ledare som delar på världen efter egna önskningar (och utan att lägga sig i kamraternas agerande inom deras sfärer). Å andra sidan ett antal skamfilade demokratier i främst Europa. Skamfilade för att de för en politik enligt en politisk regelbok, utan att främst se till sina egna folks ekonomiska, kulturella och politiska intressen. Illa ute för att man satsat miljard efter miljard på drömmar som inte visat sig framgångsrika, dvs federalism, regelhysteri och klimatskräck. Ett EU med internt splittrade medlemmar, syd mot nord, auktoritära mot demokrater, slösaktiga mot sparsamma.

För Europas ledare har folkrättsliga drömmar – om reglering, globalism och öppna gränser – varit viktigare än klok hushållning med nationella resurser samt inriktning på affärsmässiga och folkliga behov. Följden har blivit massinvandring, nedrustning, betonglagstiftning, arbetslöshet, bostadsbrist och annan hopplöshet.

Just nu diskuterar svenska medier om Trumps stridsåtgärd varit i strid med folkrätten. Den ena professorn efter den andra lägger pannan i djupa veck. De flesta folkrättare säger att Trump agerat i strid mot folkrätten. Men ingen ser att folkrätten är som ett tuggummi. Så här säger FN själv i en rapport 2001 ”The Responsibility to Protect”, därför kallad R2P (märk det kursiva) :

Enligt principen R2P har alla suveräna stater en skyldighet att skydda den egna befolkningen mot folkmord, krigsförbrytelser, etnisk rensning och brott mot mänskligheten samt att vidta nödvändiga åtgärder för att förebygga sådana brott. När en befolkning är utsatt för svårt lidande, och staten i fråga inte vill eller kan stoppa lidandet, faller ansvaret att skydda över på det internationella samfundet. R2P innehåller tre moment; skyldighet att förebygga, skyldighet att reagera och skyldighet att återuppbygga.

Reglerna är ett förslag. Ändå är den folkrättsliga dimman tät. Den som lyfter blicken över gummireglerna ser något annat som sker i vår värld. Civilisationer som tar för sig eller går under.

Torsten Sandström

Anna Kinberg Batra var vårdslös. Som landshövding valde hon helt fräckt en kompis som hög tjänsteman. Det gick åt skogen. Om hon först bara annonserat och sedan gjort samma val hade hon klarat sig.

Lunds universitet (LU) vet förstås hur slipstenen ska dras då man anställs ny rektor. Man måste annonsera innan man gör som man vill. Om Batras agerande var dumt så är LU:s klokt. Batras agerande var tragiskt. Men den som betraktar LU:s annons på plats i SvD den 4/1 skrattar bara.

Torsten Sandström

Rolf Gustavsson är en mångårig SvD-korrespondent som förr – alltför länge – rapporterat om EU som ett skönt nav inom vår världsdel. Men inte numera. Det är bra. Dagens rubrik är syn för sägen:

Överlever Europa? Det beror på.

Med hänvisning till den brittiske journalisten David Marsh radar Gustavsson upp flera dystra argument som pekar på söndring inom EU. Kriget i Ukraina blixtbelyser hur Europas politiska ledarskap är splittrat. Många av Europas stater går ekonomiskt på knäna. Frankrike och Italien har länge levt över sina tillgångar och vill därför att Tyskland ska dra det tyngsta lasset. Alltså ett Tyskland med en synnerligen svag samlingsregering, som är hårt ansatt från höger. Tyskland och de norra nationerna vill inte stå för kalaset utan få balans i utgifterna. Södra Europa vill närmast ha fria luncher.

Detta sker i ett EU som i åratal utvecklat en strypsnara i form av federalism. Från Bryssel har strömmat en oändlig mängd av byråkratiska drömregleringar. Storskalig upplåning av unionen har tillsammans med byråkratiska nätverk fått Europas ekonomier att sacka efter Kina och USA.

Alla förnuftiga människor vet detta. Men EU:s vänsterliberala politiska klass (inklusive populister i exv Italien och Spanien) är som förblindade. I stället för att låta nationella ekonomier konkurrera hårt med USA och Kina tror man i Bryssel att framgångar i affärer ska lösas genom storskaliga planer, i stil med Mario Draghis skräckstrategi. Enigt den senare ska miljardtals euros pumpas in i EU:s läckande skuta innan jättehålen i skrovet åtgärdats! Alltså mer av samma politik.

Jag som sedan bloggen startats hårt kritiserat EU som union är förstås nöjd över Gustavssons nutida texter. Men kritiken strör salt i mina sår. En union skulle inte ha byggts från ovan med intag av ständigt nya demokratiskt darriga medlemmar, som alla är ute efter pengar från nationerna i norr. Först då en bred affärsgemenskap via EEC/EG under många år lyckats föra samman sina medlemmar någotsånär lika politiskt och ekonomiskt hade en union kanske varit på plats. Men naiva politiker i Bryssel ville slå sig för bröstet och snabbstarta uppifrån. Och därför syns där ett pajasparlament – en lekstuga för politiska klättrare – en kommandokommission med B-lagspolitiker samt en jättebyråkrati. Fy sjutton!

Europas politiska klass har misslyckats. Om demokratin ska segra krävs nytt friskt blod. Det är bråttom. Men samtidigt tycks det som den europeiska demokratin inte förmår tänka i nya banor. Auktoritära krafter i Kina, Ryssland och USA pinar vår världsdel. Där försörjer vi den politiska klass som står bakom fuskbygget EU. Framtiden ser svår ut.

Torsten Sandström

SR:s Ekoredaktion har på senare tid rapporterat om att elevassistenter och lärare utsätts för bråk och våld. Journalisten Sara Nuder meddelar att hon kontaktat Arbetsmiljöverket, det svenska samhällets nuvarande övermyndighet för hantering av olika sociala problem på jobbet. Lyssnaren får veta att mer pengar och skolpersonal behövs samt tydligare regler. Alltså mer av det mesta.

Men såvitt jag förstår har stök och våld i den svenska skolan flera förklaringar, som inte upplöses genom pengar och administrativa resurser. Om problem ska förstås måste nämligen svensk politik skärskådas.

Den övergripande förklaringen till skolans problem är den svenska jämlikhetsdoktrinen. Den innebär att alla elever i huvudsak ska likabehandlas i samma skolform. Det oavsett om eleverna har olika förutsättningar. Jämlikhetsdogmen gör förstås skolarbetet tristare för de duktiga eleverna som hamnar i periferin. Men det är inte det viktiga nu. De lågpresterande känner nämligen också missnöje. Alltså en oro på grund av att de inte hänger med. Alla normala människor inser att denna frustration inte sällan kan yttra sig i konflikter med skolpersonalen.

De skolproblem vi sett under senaste minst två decennier beror på invandring, av en omfattning som aldrig tidigare skådats i det moderna Sverige. Hundratusentals barn från andra kulturer och med främmande språk har tagit plats i skolsalarna. För många av dessa barn – absolut inte alla (familj och hem är så olika) – har jämlikhetsdogmen förstås blivit en käftsmäll. Hur ska man kunna räkna med att de ska kunna bedriva studier jämsides med barn som från födseln vuxit upp i vår nation? Genom att inte själva kunna råda över skolsituationen har åtskilliga av dessa ungdomar blivit lågpresterande. Den frustration jag nyss talat om har till stor del speglats i stök, oordning och våld. Det är förstås inte bara invandrarbarn som presterar svagt i jämlikhetsmiljön. Men på grund av deras relativa mängd har våldsproblematiken ökat.

Fenomen som jämlikhetsdogmen och storskalig invandring fungerar alltså särskilt dåligt tillsammans. Det syns alltså i skolan. Men den som önskar fler bevis måste betrakta det blodiga och grovt kriminella våld som under motsvarande tidsrymd eskalerat på gator och torg i förorterna. En stor del av de ungdomar som agerar brottsligt tillhör invandrarfamiljer med kultur och språk som avviker från vad som är normalt svenskt. En del av brottsligheten avspeglar ett främlingskap och ett hat mot det Sverige som de unga männen upplevt i skolan. Där har ju predikats jämlikhet. Men i verkligheten har skolan såklart levererat något annat – dvs utanförskap. Givetvis kan inte lärare och annan personal lappa över de kulturskillnader som är själva orsaken till våldsproblematiken.

Jämlikhetsdogmen vilar i sin tur på en ideologisk förändring av det svenska samhället. Sverige har under omkring femtio års tid alltmer utvecklats från en nation med kollektiv samhällssyn till en individuell. Tesen har blivit att varje barn är en individ och inte bara ett i gruppen. Psykologer har länge predikats individens budskap. Men problemet är att individer är så olika. Inte minst vad gäller förmåga till studier. Det barn som impregnerats av budskapet om jämlikhet och individualism (på alla plan) tenderar såklart att ställa sig själv i centrum.

Det tråkiga är att frågan om individens ansvar har hamnat i bakgrunden för mängden växande unga svenska egon. Det är jaget som ska bestämma. Vi ser följderna av detta problem i familjerna, med oro och bråk som resultat. Vi ser det i vården med en ständigt ökande antal psykiska diagnoser på lös vetenskaplig grund. Och vi ser det förstås i skolan. Det barn som hemma lärt sig att bestämma får självklart svårt att anpassas sig till skolan kollektiva system för inlärning. Liknande svårigheter drabbar lärarna som vuxit upp i samma svenska miljö med Barnkonventionen på nattygsbordet. Givetvis blir det svårt att utkräva ansvar av elever som lärt sig se sig själva som guds gåva till mänskligheten.

Den svenska skolan har under decennier fått ofantliga ekonomiska resurser. Men de goda resultaten har stagnerat eller uteblivit. Särskilt i vissa invandringstäta samhällen. För att styra om nuvarande system – från fokus på jämlikhet till inriktning på individers olika förmåga – krävs en kulturell och politisk revolution. Det är inte fler assistenter eller jämlikhetsregler som krävs som Arbetsmiljöverket rabblar om. Alltså inte fler drömmar.

Ska Sverige komma ur våldsspiralen måste till nya förnuftiga ideal och nya politiker. En skola för kunskaper där elever med olika förmåga snabbt indelas i skilda grupper. Och en skola som inte ständigt tvingas hantera en omfattande invandring.

Torsten Sandström

Igår skrev jag om hur SVT Rapport häromdagen vägrade att se den förmodade mördaren i Rönninge, Vilma, som kvinna, trots att han innan dådet bytt namn och uppenbarligen själv betraktar sig som kvinna, utan att ha ansökt om könsväxling. Min slutsats i bloggen var att SVT inte kan tänka sig att en kvinna kan begå ett så förskräckligt brott. Därför talar man inte om att han på bilder presentarts sig som en kvinna, som Vilma.

I Rapport på nyårsafton är mordet i Rönninge fortfarande huvudnyheten. Nu sägs dock i en bisats att mördaren sett sig som kvinna. Men vad gör man då. Man fortsätter på sitt gamla spår om manligt våld. Därför intervjuas en superfeminist som talar om för tittrana hur vanligt manligt våld är på nära håll inom familjen. Statistik visade rörande manlig våld.

Men för det första rör dådet i Rönning en person som ser sig som kvinna. Okej, personen är biologiskt sett man, men sådana avvikelser (från linjen om att människor väljer sitt kön) brukar inte alls SVT syssla med. Annars väljer ju alla sitt kön i SVT!

Än värre är att illdådet i Rönninge inte alls röde ”våld i nära relationer”, som superfeministen snackade om. I Rönninge var nämligen brottsling och offer okända för varandra. Det rörde sig om ett sex- och styckmord, en handling mellan främlingar, som närmast rör en grövsta form av våldtäkt med dödlig utgång. Sådana brott är lyckligtvis mindre vanliga.

Varför agerar SVT på detta trixiga vis? Min förklaring är densamma som i gårdagens blogg. Det är politik som som saken gäller. Feminister – och sådana finns det i parti och minut på SVT:s redaktioner – kan inte tänka sig att kvinnor dödar av sexuella skäl. Därför måste storyn till nästan varje pris skrivas om till ännu ett mord av en man. Så lyder nämligen feminismens lära: män är djur och farliga förtryckare.

Vi ser alltså att feminismens dogmer är gjutna i betong på SVT. Och detta ska kallas ”public service”! Jag tror läsaren förstår min indignation.

Torsten Sandström

Den som lyssnat noga på SVT Rapport igår (30/12) lö 19.30 fick en skolning i hur woke fungerar. Alltså hur medier i smyg anpassar sig till en rapportering som de själva bedömer som politiskt riktig.

Nu gällde det den otäcka Rönningmördaren. Mannen har tidigare dömts för kidnappning och barnpornografibrott. Ute ur fängelset växlar han namn ett par gånger och kallar sig till sist Vilma. Han anlägger också ett kvinnlig utseende. Uppenbarligen måste han betraktas som transvestit enligt vanlig bedömning att könet själv i praktiken ska kunna väljas (utan att den nya lagstiftningen om registrering av kön tillämpats). Sedan länge har tanken om självvalt kön med all rätt hyllats av svenska medier. Om du vill se dig som bärande annat kön än ditt biologiska så är det fritt fram i det praktiska livet. En helt rimlig princip.

Men igår gällde rapporteringen ingen kvinna som heter Vilma. Det förskräckliga brott som Vilma gjort sig skyldig till presenterades nämligen av SVT flera gånger som utfört av en man. Tanken tycks vara att det vore förfärligt om en kvinna skulle kunna göra något så rysligt. Alltså använder SVT inte självvalt kön, alltså kvinnans, i sin rapportering utan sitt eget könsbegrepp och kallar därför brottslingen man.

SVT hade hjälpligt kunna lösa problemet med att tala om att mannen själv valt ett annat kön före dådet, alltså kvinnans. Men det skedde alltså inte.

Vi ser alltså hur vanliga tankar om feminism och hbtq hamnat i fritt fall då vänsterns journalister ska rapportera om ett förfärande brott. Feminism och hbtq skyddas med andra ord och den som valt rollen som transvestitkvinna kallas man. Ingen kvinna kan döda någon annan kvinna blir resultatet. Vi ser med andra ord hur den av vänstern annars så förhatliga biologismen tillämpas framför den ständigt hyllade principen om det personliga valet av kön. Tala om logisk cirkus!

Så fungerar den politiska cirkusen på SVT. Vi ser i direktsändning hur PK växer fram.

Torsten Sandström

Mina bloggar ger en mörk bild av det svenska mediesamhället. Främst projiceras en tung kändiskultur. Det är kändisarnas miljö och prestationer som topprider samhället. Från morgon till kväll ständiga flabb, nojs och kriminaldramer. På så vis får medierna tiden att gå, annonsörerna att bli glada och svenska folket att passiviseras. De privata medierna är lika utstuderade som de statsfinansierade. De senare har dock mage att kalla sig ”public service” (samhällsnyttiga).

Den som vill försvara eländet säger att utbudet är vad folket önskar. Och visst knäpper svensken frivilligt på sin radio, teve eller padda. Och då är det inte svårsmälta ideér, texter eller program som man vill komma åt. Utan just flabb, våld och mycket annat strunt. Förvisso behöver vi alla ett mått av förströelse. Men mediesamhället vilar blytungt på kändiskulturen. Och den erbjuder per definition lättsmält diet. Genom att mediernas ägare säger sig prestera det folk önskar så hålls med andra ord en samhällsfarlig cirkel igång. Följden blir ett folk som inte är vant att möta kritiska samtal om svåra sociala problem. Därför röstar man förstås som vettvillingar.

Man kan säga att detta är en av demokratins åtskilliga baksidor. Ändå är demokratin – som Churchill sa – det bästa av alla andra samhällsskick.

Jag menar likväl att politikerna bär ett mycket tungt ansvar för att svenska folket i praktiken förs vilse ut i kändisarnas träsk av nonsens. Det är politiker som via utbildningsdepartementen bestämmer hur journalister ska utbildas. Det är politiker som format de statsfinansierade ST/SVT. Och det är journalister som jobbar på de medieföretag – privata och offentliga – som indoktrinerar svenska folket med kändisarnas svammel, flabb och liknande time-killers.

Därför lär inte utgången av höstens riksdagsval bli omvälvande. Svenska folket är sedan länge matat med kändisdrövel och vänsterpolitik från journalisternas egna agendor. Så ville Olof Palme ha det. Blandningen talar för status quo. En ljuspunkt är antagligen att yngre människor alltmer söker information på internet. Det kan förstås vara vanskligt, men möjligheten att undvika vänsterliberalernas svall av propaganda är givetvis något positivt.

Jag menar därför att utgången av senaste skolvalet 2022 möjligen kan vara en ljusglimt. I valet gav omkring 70% stöd åt en tydlig högerlinje. Om min förhoppning infrias 2026 kan vi möjligen se första steget mot något nytt. Problemet är dock att ungefär samma typ av politiker är de enda valbara. Men om de statsfinansierade medierna på sikt läggs ned – och unga journalister ges en mer kritisk samt fakta- och förnuftsinriktad utbildning, i stället för nutidens vänsterpolitiska ideologi – så finns det en gnista som kan tända en svensk präriebrand (med ordförande Maos ord). Åtminstone på så vis att det offentliga inte ska syssla med nöjes- och kändiskult. Och dessutom kan kanske journalister åter erövra sin tidigare roll som kritiska rapportörer av fakta. På så vis kan nuvarande vänstermegafoner tvingas jobba i motvind.

Torsten Sandström

Jag är upptagen av den mångåriga felsatsning som skett i Sverige och EU. Det politiska etablissemanget har länge satsat på storskaliga drömmar om att alla människor – även utlänningar – ska bäddas in i bomull och bidragspengar. Dessutom har en förskräckande klimatskräck medfört industrisatsningar som – om de ens fungerar – har kostat skjortan för de svenskar som betalar statlig inkomstskatt.

Till eländet kommer en självförvållad asylpolitik som kört Sverige och Europa rakt in i väggen. Och EU har mitt i sitt stora ekonomiska elände tvingats att förvandlas till en militärapparat (som man saknar kompetens att driva)!

Vi ser alltså hur Sverige skälver tillsammans med Europa. Min förklaring är att vänsterliberal politk nått vägs ände. Rad efter rad av drömliknande samhällssatsningar har fört ut nationen på svag is. Det är inte bara de röd-grönas fel. Tidöregeringen har även visat svaghet för politik som avser att förvandla nationen till en vision av den stora godheten på Jorden. Lagreformen av val av könstillhörighet är bara ett exempel på hur krönta politiker kan gå vilse. Detta i syfte att ge varje mänsklig preferens ett stöd från samhället oavsett rader av praktiska invändningar.

Just nu skräms svenska folket av ett styckmord i Salem, som av allt att döma begåtts av en person för några år sedan dömts till ett tvåårig fängelsestraff för att ha försökt kidnappa en tioårig flicka. Domen avsåg för mannens del även barnpornografi brott. När polis och medier rotar i mannens historia visar det sig att han efter domen bytt kön till kvinna, hon har flera gånger växlat namn samt även fått tillstånd till en skyddad adress! Allt med stöd av svensk lagstiftning som alltså drömmande svenska politiker beslutat om.

Vi ser alltså hur det svenska samhället systematisk skapat regler som kan missbrukas av onda brottslingar och sluga människor av olika slag. I en blogg på julafton har jag pekat på att lagen hjälpt en manlig tvåbarnsmördare att växla kön i syfte att flyttas till en kvinnoanstalt. Som jurist kan man konstatera att alla lagar som de två mördarna i denna text använt saknar enkla regler om undantag, dvs regler som kunnat stoppa deras framfart i strid mot svenska folkets intressen. Att jurister som deltagit i lagstiftningens utformning misslyckats är också en följd av hur det svenska samhället under några decennier utvecklats i en slapp och felaktig riktning. Man har trott på drömmarnas land men skapat ett slags helvete.

Könsfokus har gjort att våldsamma biologiska män gynnas till men för kvinnor, barn och hela folket. Alla svenskar måste därför hösten 2026 utse nya politiker! Bort med de gamla som pläderat för drömlika visioner! Fram för politiker med kritiskt förnuft och saklig kompetens!

Torsten Sandström

Katrin Kielos skriver i SvD 26/12 om individualismens frihetshot mot krisen i barnafödande. I och för sig försöker hon problematisera sakligt. Men det spretar betänkligt åt alla håll. Många bollar är i luften, men de flesta tappar hon. En amerikansk ekonomiprofessor utnämns till vishetslärare för att säga saker som passar Kielos förutfattade mening. Hon hindras således som vanligt av sin ständiga feminism som SvD:s ledning väljer att stoppa i halsen på vanliga läsare. Inte undra på att antalet prenumeranter minskar.

Nu är Kielos grundtanke att nutidens män är boven i dramat om minskat antal nyfödda. Männen skyller nämligen allt på invandrare, misslyckas nå kvinnor i kärlek, halkar efter i skolan, förlorar på arbetsmarknaden, agerar vilset, vill inte se klart osv. Inte undra på att dessa tirader medför att män – särskilt de med svag ekonomi och status – av Kielos utses till boven för minskad svensk fertilitet. På så vis sopar Kielos raskt under mattan all kvinnlig individualism, strävan efter karriär, bostadsbrist och en del av de manliga problem som nyss nämnts och som delas av båda könen. Texten är trist läsning.

Då Kielos menar att fertilitetsproblemet rör män med svag ekonomisk ställning finner hon sin egen lösning med juleknorr på ämnet. Hon utnämner Jesus farsa Josef till idol. En fattig man som i krubban tar ansvar för kristusbarnet. Trots att barnet inte är hans (påstår Kielos) och Josef är fattig ställer han upp utan att kalla Maria hora. Slagordsmaskinen Kileos kör på tomgång…

Läsaren inser att Kielos svamlar och alltså inte alls får texten att logiskt gå ihop. Vad sjutton gör Josef för fertiliteten ifall han inte är farsa? Kielos söker som vanligt sin lösning i drömmarnas land. Josef blir en hjälte från ett 2000 år gammalt klansamhälle och framställs som en föregångsman i nutid.

Ska man skratta eller gråta?

Torsten Sandström

SvD 26/12 https://www.svd.se/a/q6nvwm/manligheten-som-kan-losa-barnafodandet

Katrin Kielos tvingas hoppas på Jesus för att få ihop sin feminism.

Josef har ju inte bidragit – enligt Bibeln och Kielos – utan Gud!

I somras läste jag en bok som sätter många viktiga problem på plats. Den är skriven av ekonomihistorikern Carl Benedikt Frey, med rötter i Lund och Oxford. Boken har den inte helt klarläggande titeln ”The Technology Trap” (alltså Teknologifällan, 2020). Hans framställning går ut på att visa hur teknologiska strukturskiften initialt medför arbetslöshet eller åtminstone sjunkande reallöner för den arbetande befolkningen.

Den nya tekniken ökar produktiviteten inom industrin och ersätter många äldre uppgifter för de anställda. Temporärt medförde exv ångmaskiner högre vinster men lägre reallöner för de enkla sysslor som krävdes för att hantera maskinerna. Efter en tid av ökad arbetslöshet skapades nya och mer krävande sysslor, varför reallönerna stegrades och en bred välmående medelklass växte fram.

Sedan omkring 40 år tillbaka har datoriseringen – och nu AI – fått liknande negativa följder som maskinerna i början av 1800-talets England en gång i tiden fick (för mer hantverksliknande sysslor). Vi ser nu sänkta reallöner och en utslagning av industrins medelklass av arbetare och tjänstemän. Än så länge märks dock inte någon framväxt på bred front av mer kvalificerade sysslor. Många utan arbete tvingas att försöka skaffa sig servicejobb till fromma för nutidens välbetalada teknologiska experter. Men till betydligt lägre löner relativt sett än den som medelklassen gynnats av i tiden före omkring 1980. Än en gång sjunker alltså reallönerna för majoriteten löntagare. Ännu har alltså inte någon ny våg av sysselsättningsfrämjande jobb vuxit fram.

Teknologifällan har – så att säga – slagit till och många människor i västerlandet ser dystert på sina framtidsutsikter. Den nya tekniken är produktiv, men favoriserar alltså främst storföretagens ägare. Medelklassen dras med andra ord ned i en malström som i bästa fall är temporär, men annars kan få explosiv verkan för flera stater i väst.

Många förstår att den högervridning som pågår i USA och Europa speglar det utanförskap som alltmer syns hos en ekonomiskt drabbad medelklass. Man kan säga att den politiska eliten inte funnit en lösning på teknikfällan. Visst har betydande välfärdslösningar slussat bidrag till de drabbade. Men klyftan mellan de välutbildade i det nya samhällets maskineri och breda delar av befolkningen vidgas snarare än överbryggs. Utbildningen fungerar inte optimalt som ett smörjmedel för den nya teknologin. Bostadsbrist i de nya tekniska metropolerna får samma negativa verkan.

Värst är att den politiska eliten i väst faktiskt bemöter medelklassens ekonomiska kris och politiska oro med hån. Jag menar att den politiska korrekthet jag länge kritiserar är ett farlig tecken. Eliten proppar sina önskningar i halsen på folket. I stället bör politiker och medier sansa sig och satsa på reformer som är strategiskt produktiva. Mindre woke och mer verkstad med andra ord. Skolor måste satsa på utbildning och inte jämlikhet. Unga människor ska ställas inför krav och inte bäddas in i psykiska sjukdomsdiagnoser.

Vänsterliberala politiker och medier saknar förmåga att låsa upp nutidens teknologiska fälla. Därför växer olika rörelser till höger fram.

Torsten Sandström

Visst noterar svenska politiker att den svenska arbetslösheten är hög och har ökat. Den är idag 8, 2%. En stor del av befolkningen jobbar inte och försörjs alltså av dem som arbetar. Och samtidigt drivs klimatpolitik som gör livet sämre och dyrare för folket. Dessutom ges fortsatt stöd till invandring av okvalificerad arbetskraft till Sverige. Invandringstalet ligger fortfarande 2024 omkring 116.000 per år!

Detta händer alltså i vårt land. Men det talas inte om saken, om än kanske tyst och ibland med kluven tunga (jag tänker på sossarna som bär ett tungt ansvar för situationen). Det är således tydligt att politiker och medier inte vill förstå vad som sker i vårt land. Invandringen har kostat nationen miljard på miljard. Och resultat syns i klanernas dödliga våld. Man kan bli galen för mindre.

Än värre är att samhällseliten inte tycks ha förstått att arbetsmarknaden i vårt land och i väst sedan några decennier förändrats i grunden genom ny digital teknik. Arbetslöshet och oro hos breda lager av befolkningen avspeglas i högerpopulism i vårt land samt i Europa och USA. Medier och politiker som inte har något emot vänsterpopulism förfäras över högerns framfart. Eliten svarar med hat och splittring. Och med samma gamla vanliga orealistiska önskedrömmar som proppas i halsen på folket.

Som marknadsliberal förfäras jag över bristen på kritisk och saklig analys! Det krävs satsningar på en skola för kunskaper (och inte för jämlik förvaring). Bostäder måste snabbt kunna byggas, utan hinder av miljönissar, en djungel av likhetstankar rörande standard och planering. Dessutom med marknadens krafter och fria hyror utan sossarnas hyresorganisationer som betonghinder mot privata avtal. Fackföreningarnas makt måste begränsas till företagsavtal och inte till nationens alla anställningar. Byråkratin ska nedmonteras för att ge ekonomisk plats till strategiska statliga låneinsatser på bra villkor.

Och i grunden krävs en förändring av grundlagarna så att plats ges för inslag av direkt demokrati av olika slag samt skilda valdagar för statliga och kommunala val. Möjligheter till omval ska i tiden begränsas för ledamöter till riksdagen. Där ska färre ledamöter göra ett bättre jobb till höge betalning (så att kunniga människor vill delta en tid i besluten). Offentliga bidrag till partierna måste stoppas!

Folkets fria val måste synas inte bara vart fjärde år utan också genom praktiska möjligheter att stoppa lagstiftning via folkomröstningar. På basplanet måste såväl statens bidrag till a-kassor som till sjukförsäkringen reformeras för att pressa människor att maximalt söka egen försörjning. Vi kan inte leva med höga bidrag samtidigt som massvis med lediga jobb och friska medborgare finns.

Det gäller att svara en växande högeropposition med rimliga reformer – och inte med rödgrönt hat! Detta blir min bistra julhälsning.

Torsten Sandström

I en global värld – med krig och konflikter – har folkrättsliga regler alltmer hamnat i fokus. Särskilt ungdomar jorden runt tjusas av internationella bestämmelser med sikte mot våld, svält och död. I nutid studerar juriststudenter därför med glöd folkrättsliga konventioner om mänskliga rättigheter samt om skydd för individer som drabbas av flykt eller är utsatta för strider. I detta engagemang finns något vackert – också en logik. Men i bakgrunden hotar problem som bör framhållas.

Förenklat kan man säga att folkrättens kärna av regler tillkommit efter andra världskrigets elände. Syftet har varit att världssamfundets stater genom inbördes kontrakt (konventioner) ska förbinda sig att följa en rad allmänna regler, med rötter i äldre förklaringar om mänskliga fri- och rättigheter. Mest kända är nu den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter (EKMR) samt olika avtal om barns och flyktingars rättigheter eller stridande nationers förpliktelser. 

Märk att dessa internationella normsamlingar alltså reglerar nationers inbördes förhållanden och inte enskilda människors rättigheter eller skyldigheter. Märk även att åtskilliga viktiga nationer valt att delvis ställa sig utanför regelsystemet, exv Ryssland, Kina och USA. Viktig är att dessutom EKMR och Barnkonventionen – av ett litet antal stater, exv Sverige – översatts i inhemsk lagstiftning, med förpliktande krav mot ländernas offentliga organ, ytterst mot tex domstolar. 

Flödet av folkrättsliga regler har alltså en naturlig förklaring. Målet är att angripa mellanstatliga övergrepp och skydda utsatta individer från statliga förgripelser. Därför är folkrättens normer påtagligt generellt hållna. Krig, flykt, svält och utsatthet är mänskliga realiteter. Reglerna avser att motverka ytterlighets- eller extremfall. Givetvis framtonar därför folkrättens språk som svepande eller gummiartat. 

Det kan vara nyttigt att ta del av en central bestämmelse i EKMR. Så här lyder artikel 8:

Rätt till skydd för privat- och familjeliv

1. Var och en har rätt till skydd för sitt privat- och familjeliv, sitt

hem och sin korrespondens.

2. Offentlig myndighet får inte ingripa i denna rättighet annat än med stöd av lag och om det i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till den nationella säkerheten, den allmänna säkerheten eller landets ekonomiska välstånd, till förebyggande av oordning eller brott, till skydd för hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter.

Läsaren inser genast att bestämmelsen endast kan brukas efter omfattande tolkning som saknar direkt stöd i själva bestämmelsen. Denna är alltså inte utformad som vanliga rättsregler med pregnanta rader av rekvisit – huvudregler och undantag – allt i syfte att ge skydd till människor från olika statliga ingrepp. Tolkningen av folkrätten ska ske genom speciella internationella och domstolsliknande organ. Då EKMR för svensk del upphöjts till lagstiftning blir det våra nationella domstolars sak att initialt hantera denna svåra tolkning. 

Det är vid tolkningen som folkrättens gummiregler skapar stora problem och ett brett utrymme för domarnas egna politiska ideal. I en aktuell dom från Storbritannien har utvisningen av en kriminell albansk ung man angripits med stöd av artikel 8 (se ovan).  Den klagande fadern menade att sonen varit känslig för födoämnen, alltså mat, något som fadern och hans jurister ansåg omfattas av skyddet i art 8 för familjens rätt. Som exempel framfördes att sonen i albansk fängelse kunde tvingas äta utländska chicken nuggets! Kravet godtogs av en lägre brittisk domstol. Men upphävdes efter medial kritik i högre instans. 

Ett liknande och mer uppmärksammat rättsfall är en dom 2024 från Internationella domstolen för mänskliga rättigheter i Strasbourg. Även här står art 8 i EKMR i centrum. Nu påstår en sammanslutning av äldre kvinnor att staten Schweitz kränkt deras mänskliga rättigheter och personliga hälsostatus. Kränkningen påstås ha skett genom att Schweitz inte utfärdat fungerande lagregler mot den uppvärmning av klimatet som sker via utsläpp av växthusgaser. Domstolens majoritet biföll kvinnornas krav. Enligt min mening befinner sig tänkbara lagregler – om klimatet till skydd för människors hälsa – åtskilliga tankesteg från en ordagrann läsning av artikel 8 och dess idé om skydd mot statligt förtryck inom familjelivet. 

Vi ser alltså hur två högt utvecklade välfärdsnationer drabbats av en regeltolkning som är extremt långtgående jämfört med orden i art 8. Utformningen av EKMR – och andra folkrättsliga regelsamlingar – medför på så vis att domarnas politiska åsikter ges ett nära nog fritt spelutrum.  Därför är det enkelt att förstå att EKMR skapar tolkningsproblem. Detsamma gäller gumminormer i den svenska Barnkonventionen, som riskerar att slå ut pregnanta regler i Föräldrabalken eller speciallagstiftning rörande barn. 

Även de internationella konventioner som brukar kallas ”krigets lagar” skapar liknande problem. Konflikten i Gaza kan tjäna som en illustration. Israel har som bekant svarat på att Hamas inlett striden med de hemskaste illdåd. I krigets fortsättning använder Hamas befolkningen, sjukhus och civila gömställen som sköldar i sitt gerillakrig. Dessa uppenbara folkrättsbrott gör vanliga militära insatser från Israel närmast omöjliga. Stridsåtgärder från armén tenderar därför att leda till oplanerade övertramp av krigslagar som skrivits för motstående arméer av offentliga soldater. Ändå framställs Israels försvarsinsatser – utan egentliga reservationer – i svenska massmedier ständigt som krigsbrott. Israel anklagas med andra ord för överträdelser av gummiregler om en ”ideal” krigsföring som svårligen existerar i Gaza. 

Folkrättens oklara regler har intressant nog nyligen medfört att labourregeringen i Storbritannien bestämt sig för att i nationell lag skriva inskränkande hjälpregler vid tolkningen av EKMR! Okej, det är ett tecken i tiden. I stället för att ta tag i noterna – dvs precisera folkrättens övernationella normsystem – tvingas man skapa nationella förklaringar för pianister vid brittiska domstolar.  Ändå är det domarna i Strasbourg som slutligen avgör hur musiken ska spelas! 

Vidare ser vi i dagarna att FN riktat kritik mot den svenska Tidöregeringen. FN anser att det nya systemet med visitationszoner strider mot konventionen mot rasdiskriminering. Angreppet bygger på en klart utvidgande tolkning av konventionens allmänna ord. Kritiken bortser från de blodiga dåd som klanernas kriminella utför i vissa svenska förorter. Folkrättens jurister agerar med andra ord ofta som politiska aktivister.  

Min ståndpunkt är att det folkrättsliga regelsystemet är något viktigt. Mellanstatliga regler för typiska konflikter är alltså av godo rörande olika typer av statliga övergrepp. Min kritik rör att folkrätten alltmer framstår som ett politiskt slagträ i mellanmänskliga relationer med mycket svag anknytning till konventionernas svepande ord.  

Viktigt är att min kritik har klassiska rötter. Det som ska kallas ”lag och rätt” måste uppfylla rimliga krav på rättssäkerhet. Vi ser i stället hur makthavare och medier använder folkrätten som en politisk hävstång. Talet om folkrätt klingar förstås skönt om man läser orden i artikel 8 i EKMR. Men en tolkning kräver såklart en avsevärd portion politisk övertygelse. Jag menar därför att den klassiska tanken om ”att land ska med lag byggas” är utsatt för ett hot. Många svenska politiker talar med fog om behovet av ett regelstyrt idealsamhälle. Men detta måste byggas på fast grund och med pregnanta normer!

Mina bekymmer rör även att den gummiliknande folkrättens verktyg framför allt appellerar till ungdomar. Inte minst till dem som studerar juridik. I alla tider har frälsningsrörelser – religiösa eller politiska – satt unga människor i rörelse. Men rätt och känslosamhet måste med all kraft hållas isär. En framtid med en expanderande folkrätt innebär, enligt min mening, därför ökad politisk oreda. 

Torsten Sandström 

Jag har ofta ondgjort mig över vänsterliberalismens eviga drömpolitik. Resultatet blir att välfärd gränslöst ska erbjudas alla. Även människor som visat grövsta ondska mot andra. Och oavsett att erbjudandet medför samhällsproblem eller ökade kostnader. Alltså en dåraktig, men tyvärr vanlig politik i Sverige och Västerlandet.

Jag läser nu i Bulletin att en livstidsdömd för mord på två egna barn har beviljats nytt kön. Detta alltså trots att praktiska problem skapats för kriminalvården att finna plats på kvinnofängelse. https://bulletin.nu/barnmordare-bytte-kon-flyttas-till-kvinnofangelse

Det är uppenbart att ett könsbyte medför stora svårigheter för kriminalvården. Även för kvinnor på den anstalt till vilken mördaren flyttas. Men vänsterliberaler har bara en växel: drömpolitikens fullbordande.

Det visar sig att lagtexten skrivits av jurister i samma drömmande anda. Det saknas nämligen en viktig precisering rörande förutsättningarna för ett könsbyte. Så här ser lagtexten ut idag.

2 § En person som har fyllt 16 år ska efter ansökan få fastställt att personen har ett annat kön än det som framgår av folkbokföringen om

1. personen är folkbokförd i Sverige, är svensk medborgare och har varit folkbokförd i Sverige eller är svensk medborgare och har ett samordningsnummer,
2. personen inte är registrerad partner,
3. det kön som framgår av folkbokföringen inte stämmer överens med personens upplevda könsidentitet, och
4. det kan antas att personen kommer att leva i denna könsidentitet under överskådlig tid.

Varför har inte en så enskel sak som ett undantag pga synnerliga skäl reglerats? Detta för att hindra missbruk eller samhällsproblem som i det enskilda fallet framstår som stötande.

Min problemlösning är därför enkel. Tillför 2§ i Könstillhörighetslagen (2024:238) en femte punkt:

5. om inte synnerliga skäl finns mot att ansökan beviljas.

Ett undantag för särskilda skäl hade i och för sig varit tillräckligt. Märk att barnamördaren i fallet bytt kön efter att brottet begåtts. Knepigare blir det föstås om det varit tvärtom, dvs att könsbytet skett först. Men ändå menar jag att min undantagsregel kan få verkan i senare fall. Regeln fungerar nämligen som tolkningsdata för en tillämpning av biologiskt kön i speciella konfliktsituationer.

Min lösning vilar på goda skäl, menar jag. Nu gällande regel har inte bara tillkommit genom slarv. Det handlar i grunden om samhällsfarlig drömpolitik.

Torsten Sandström

Jag tror inte mina ögon. USA:s demokrati vacklar. Trump bestämmer över hel samhället – i stort och smått. Han bestämmer inte bara över saker som Kongressen ska sköta, som vanliga tullfrågor. Han talar om hur utpekade företag ska besluta. Han döper om institutioner med sitt namn. I en handvändning visar han hur EU ska skötas. Och i en annan krävs att USA ska överta Grönland. Och värst av allt: han och Putin har i vänskap delat upp jordklotet i var sin intressesfär.

Det som sker är fullständigt sjukt. Den amerikanska demokratin skälver. Några medier är lyckligtvis ännu kritiska. Likaså en allt större del av folket. Alla väntar nu på US Supreme Courts avgörande i tullfrågan. Tidningen The Economist såväl tror som önskar att domstolen kommer att läxa upp Trump. Men risken är stor att han agerar som en magaloman med nya infall. Han saknar respekt för demokrati, rätt och moral.

Det är märkligt – och läskigt – att se världshistoria live på teve. Nu sätts den amerikanska demokratin på sitt kanske största prov.

Torsten Sandström

Man kan bli trött för mindre. Medierna hyllar nu ekonomen Philippe Aghion. En fransman med vänsterliberala politiska värderingar som överensstämmer med majoriteten av Sveriges journalisters. Dagens efter nobeprisjippot läser jag i DN följande rubrik:

Ekonomipristagaren Philippe Aghion: Europa behöver mer grönt industristöd

Vi befinner oss i en tid då Europa är i kris – ekonomiskt, politiskt och inte minst militärt. Gigantiska regleringar och satsningar på sk grön energi har fått vår kontinent att rejält sacka efter Kina och USA. Dessutom krackelerar storskaliga svenska investeringar i industriprojekt som baseras på samma tänk. Privata och offentliga pengar har närmast vräkts ut på grund av den ideologi som Aghion förespråkar. Dessutom tillhör Aghion ett franskt elitistiskt skikt – den sk caviarvänstern – som sannerligen har det politiskt och ekonomiskt besvärligt i hemlandet just nu. Men en rödgrön ekonom och ideolog ger sig inte, nej, nej. Mer av samma tänk vill man satsa på. Just därför är Frankrike så illa ute.

DN agerande är typisk för den nutida journalistiken. Man skriver inte i främst om vad som hänt i förfluten tid. I stället lyfts ständigt åsikter fram som ska tala om vad som bör ske i framtiden. Då funkar de politiska åsikterna hos en av flera pristagare som hand i handske. Nästa dag är det en annan vänsterliberals tankar som lyfts fram. Och så vidare. På så vis lanseras i västerlandet en politik för drömmarnas land. Helt oavsett förnuft, ekonomi och vad vanligt folk önskar. Alltså politik, politik och åter politik utan tuff kontroll av balansräkningen. Detta är smaskens för journalister. In med en vänsterekonom som hör och häpna fått dynamitkungens pengar för att han kan räkna slantar så bra!

Så agerar smarta marknadsförare som inte behöver ta konsekvenserna av sina idéer. Inom politiken agerar propagandister på detta vis. Och DN, som en gång i tiden var en seriös tidning, har förvandlats till ett propagandablad. Usch!

Torsten Sandström

Jag häpnar över alla svängar i utredningen om Palmemodet. Under omkring 40 års tid har de mest besynnerliga beslut fattats av utredarna, dvs polis och åklagare. Officiella och av S-partiet privat utsedda potentater har pekat i alla möjliga riktningar. I grunden har man misslyckats med att tidigt samla ihop bevis om exv skjutvapen som varit möjliga att kartlägga. Ett misslyckat åtal har som bekant ogillats av domstol. Intryck skapas av att Åsa-Nisse och Klabbarparn kunnat genomföra en klart bättre utredning.

Var finns roten till det onda? En tänkbar förklaring är att skylla på utbildningen av landets jurister. Tanken bör dock med kraft förkastas. Kloka domare och häromdagen en förnuftig åklagare talar för att juristsamhället trots allt gjort ett rimligt jobb.

En förklaring måste enligt min mening sökas på ett djupare plan. Något slarvigt rör det sig om politiken eller snarare hur en svensk socialdemokrati byggt maktstrukturer – och i någon mån regelmönster – som främjat aktörer med korrekt politiska åsikter. Politisk aktivism har lett utredningen vilse. Låt mig bara peka på exv Hans Holmér, Anna Greta Leijon och Ebbe Carlsson. Bakom S-partiets linje finns en misstro till juristsamhället och en vilja att vrida mordutredningen i en politiskt korrekt riktning.

Polisutredningen av mordet har därför länge handlagts av politiska aktivister och inte främst av skickliga åklagare (fram till häromdagen). Massor av tid har spillts på dels en alkoholist, dels en snackepelle med jobb invid mordplatsen. Den senare har till och med efter sin död utpekats som huvudmisstänkt! Däremot har det så kallade Polisspåret kraftigt försummats, något som måste bottna i en ovilja att peka ut en sammansvärjning inom ordningsmakten som ansvarig. Vidare har utredningen sett mellan fingrarna på en man (Krister A) som av allt att döma tidigt bort ha nagelfarits rejält (utseende, hatbild, vapen, bostad och egen död år 2008). Politiska och byråkratiska skygglappar har fört utredningen vilse och bort från juridikens hårdra krav.

Vi ser med andra ord en mordutredning som under 40 år misskötts systematiskt. Det i dagarna aktuella beslutet om att avföra den hittillsvarande huvudmisstänkte påminner enligt min mening om en klok dom över en svensk samhällssjukdom som är skapad av politiska krafter. Jag är rädd för att en del av dessa krafter fortfarande är vid liv. Vi ser dagligen exempel på politik aktivism av åklagare. Anfallet mot Karl Hedin för påstått jaktbrott har pågått tills en domstol tröttnat och närmast tillrättavisat åklagaren i brottmålet. Ett annat exempel är den sedan minst 15 år pågående processen i Stockholms tingsrätt mot två höga företagsledare för påstådda folkmord i Sudan. Tanken är att i Sverige skipa rättvisa – mot två direktörer – för oklara lokala mord i mörkaste Afrika för omkring tjugo år sedan! Båda mina exempel pekar på en politiskt betingad jakt som inspirerats av rödgröna ideal. Processer som hotar rättssäkerheten för enskilda och kostar samhället miljoner och åter miljoner kronor. Detta i en tid då utredningar om det blodiga klanvåldet läggs på hög.

Åklagaraktivism är en svensk sjuka som sprider sig. Här bär kanske utbildningen av jurister ett visst ansvar genom sin tydliga fokusering på gummiregler inom miljö- och folkrätt. Min rädsla rör främst eventuella smittoeffekter inom domstolsväsendet. Unga domare /nämndemän frestas att ta till politiken som verktyg framför lagen. Redan syns tecken på detta.

Torsten Sandström

Världssamfundet är per definition globalt. Okej. Men ska detta betyda att ett svenskt UD ska ta sig an varje person som av fri vilja råkar illa ut på resa utomlands? Turister till vanliga kommersiella resmål, dvs personer som utan minsta eget vållande hamnat i knipa, bör ges sedvanlig hjälp. Alltså resenärer som inte haft minsta anledning att misstänka problem under resan.

Men de övriga? Jag tänker särskilt på journalister mfl som åker till Eritrea, Turkiet eller Kina för politiskt kritiska reportage eller aktioner. Mina tankar omfattar inte minst flyktingar, som beviljats svensk medborgarskap pga förtryck, men som ändå av någon anledning återvänder till det land som man tidigare blivit plågade av. Jag vet att jag svär i kyrkan då jag nu avser Dawit Isaak – en kritisk journalist som dristat sig till att resa tillbaka till den nation han flytt från. Okej, hans situation är urdjävlig. Men inte minst journalister måste väl ta eget ansvar för en enkel riskkalkyl avseende den tidigare hemnation man retat upp.

Jag vet att många trygghetsknarkande svenskar blir förbannade över mina ord. Min avsikt är fullfölja en politisk linje som går tvärs emot det svenska samhällets vänsterliberala ideal, som innebär att den enskilde ska betraktas som ansvarslös och att storebror – staten – alltid ska ställa upp. Jag menar att alla vuxna människor i vårt land måste ta ansvar för sina handlingar. Den som med agerar på ett vis som medför uppenbart ökad risk – på ett vis som direkt kan utlösa en stor fara – måste själv bära ansvar. Tyvärr.

Jag medger att staten kan hjälpa till med att förskottera flygresa hem, men alla statliga utlägg ska noggrant krävas åter. Det är beklämmande att se hur UD ständigt ska tvingas till kostsamma insatser för personer som själva med öppna ögon försatt sig i politiska konflikter utomlands.

Inte minst journalister måste tyvärr lära sig att den hårda vägen att göra en riskkalkyl. Att UD ständigt agerar hjälpgumma är som sagt en följd av den vänsterliberalism som plågar landet. Nu hyllas drömmar och politiska frihetsideal. Därför vågar ingen i medierna tala om ansvar.

Konsekvenserna syns på ett mer allmänt plan i Sverige. Särskilt unga människor får inte lära sig att ta ansvar för egna handlingar. Se på oordningen i svenska skolor! Se på våldet i förorterna! Sverige har valt fel väg i och med att utvecklingen ständigt följer vänsterliberala drömmar. Andra ska tvingas betala springnotorna.

Torsten Sandström

I Sydsvenskan den 17/12 på nätet lyser följande rubrik i stora bokstäver:

”Sveriges stora integrationsproblem handlar inte om värderingar.”

Citatet kommer från en text skriven av Ahmed Abdirahman (född i Somalia), grundare av och vd för Järvaveckan. Texten publicerar alltså Sydsvenskans redaktion villigt med en vinklad rubrik, som vanligt. Enligt mannen ifråga är huvudproblemen ekonomisk otrygghet, oro för arbetslöshet och rädsla för att bli utan bostad.

Med klinisk förmåga för propaganda pekas en rad vanliga förklaringar ut som i och för sig gäller för en minoritet infödda svenskar. Men bara en mindre del. Faktum är att förklaringarna däremot dominerar bilden för majoriteten invandrare. De tillhör mönstret vid invandring.

Varför blir det majoritetsproblem inom den senare gruppen? Det handlar förstås om en främmande kultur och de värderingar som ofta gäller för människor med bakgrund som invandrare. Man saknar ofta skolning och har språkliga svårigheter att tillägna sig svenska som modersmål. Religionen sprider främmande normer. Klanernas kultur tar stor plats så att våldsamma maffiabeteenden utvecklas. Föräldrarollerna är olika. Utanförskap av olika slag skapar svårigheter att inlemmas i svenskt skick för umgänge. Det rör sig med andra ord om värderingar som avviker från dem som är svenska! Textförfattarens Somalia ligger långt från Sverige. Kulturen är full av främmande värderingar (från svensk horisont).

Mycket av detta förstår förstås tidningens redaktion. Men man använder sig ändå av Abdirahmans ord för att hålla sin apparat för vilseledande propaganda igång. Det gäller ju att fortsätta den systematiska invandring som ökat den svenska befolkningen med omkr 2 miljoner människor under de senaste 20 åren. Ökningen avspeglas i våld, arbetslöshet, bostadsbrist, bidragsberoende och ett utbrett utanförskap. Sådant föder brott och våld. Det vet förstås Sydsvenskans redaktion. Men det är tabu att skriva. Därför publiceras ord i helt motsatt riktning. Det rör sig med andra ord om propaganda.

Det är eländigt att svenska gammelmedier sysslar med systematisk propaganda. Samtidigt som man förfasar sig över att alltfler svenskar är kritiska och röstar högerut. Propaganda och dumhet går hand i hand.

Torsten Sandström

Folkbokföring är en central statlig syssla. Den är samhällsnyttig på flera vis. Särskilt för det allmänna som förmodas ha (observera min ironi) en kontroll över samhällets skatteinkomster och bidragsutgifter.

Därför är det med förskräckelse jag tar del av förra veckans svenska snackis. Omkring 90 utländska personer har skenskrivit sig på Ulla-Lena Lindqvists sommarstuga i utkanten av Stockholm. Hon har av lättförståeliga skäl länge försökt få staten/skatteverket att ta bort dessa noteringar. Men förgäves. Nu stämmer hon staten.

Det är för djävligt rent ut sagt att skatteverket inte kan flytta dem som felaktigt noterats på Lindqvists sommarbostad till ett samlingskonto för okända adresser , dvs till en statlig slasktratt. Även om lagen saknar regler om detta kan alla förstå att det måste ske. En enskild medborgare ska inte behöva lida för en ofullkomlighet i skatteverkets regelsystem (oavsett om den skapats högre upp i rättsmaskineriet). Det är givetvis bättre att man bryter mot det heliga svenska ”regelverket” än att en oskyldig medborgare ska tvingas lida på grund av samhällets registreringsvansinne.

Att byråkrater inte förstår detta är ett tidens tecken. Den byråkrat som inte ens kan tänka enkla men förnuftiga tankar måste sparkas. Det som händer är ännu ett – av tusen andra – tecken på en allvarlig storsvensk sjuka. Byråkratier skapas, växer och skapar själva nya problem.

Tidöregeringen måste visa att man väljer sida mellan sossebetong å ena sidan och en minimal men effektiv byråkrati å den andra. Ska ännu en valperiod behöva förlöpa innan moderatregeringen får ändan ur vagnen och börjar röja inom sina omkring 400 statliga myndigheter? Det gäller att visa att man menar allvar med att angripa byråkratierna och göra Sverige mer flexibelt och mindre styrt av korkade regler. I stället skapas nya lagar och nya myndigheter.

Torsten Sandström

Min återkommande kritik av det svenska samhällets feminism och vurm för könsfrågor bottnar i samtalets brist på verklighetsförankring. Aktivisterna saknar dessutom en bredare skara av följare. En förnuftig analys av nutida könsroller och strävan efter politisk tolkningsföreträde gör att jag sparkar bakut.

Ett typiskt exempel för min kritik är en aktuell text av professor Jens Magnusson, Lunds universitet. Magnusson skriver att den patriarkala könsrollen som tomte bör ifrågasättas ur ett genusperspektiv. Se länken nedan.

Då jag själv – när mina barn var små – ofta med glädje agerade tomte på julafton har jag svårt att ta Magnussons engagemang på allvar. Eller snarare bekräftar han att det västerländska genusköret gått fullständigt vilse och håller på att koka torrt (vilket i så fall är bra). Så fort en bild av hankön projiceras i samhället rycker genusklanen ut. Man får en bild av en maffia som blivit förförd av hat mot traditionell rollfördelning mellan de biologiska könen, män och kvinnor eller pojkar och flickor. Tvåsamhet mellan man och kvinna beskrivs i negativa termer som något omodernt. Hatbegreppet binär används för att få genusgängets samtal att framstå som vetenskapligt. Deras dröm om en icke-binär mänsklig framtid blir i mina ögon patetisk.

Det finns nämligen bättre skäl än genus för att kritisera tomten, om man nu ens orkar lägga tid på saken. Fenomenet tomte framstår som en sagoliknande lek från flydda tider. En lekfullhet som knappast skadar någon idag – framför allt inte dem som öga mot öga tillåts möta tomten.

I juletider är till och med Jesusbilden mer problematisk med tanke på andra troendes känslor. Men Kristus framställs ju oftast som icke-binär så hen (!) tillåts – än så länge – passera genusmaffians melodramatiska kamp på könspolitikens arena. För övrigt delar maffioso kristna teologers dilemma. Deras vetenskapliga bas är smal och svag. I studiernas fokus står nämligen en avgränsad politisk sagoberättelse om vad de själva normalt anser som gott respektive ont.

Därför visar Magnussons kria prov på rent dårpippi vid Lunds universitet. Vi ser med andra ord en aktiv tomtenisse som vill slå till.

Torsten Sandström

https://www.lu.se/artikel/darfor-accepterar-vi-jultomtens-traditionella-maskulinitet

Det finns bara en anledning – om än bräcklig – att prenumera på SvD. Nämligen ledarsidans skribenter Mattias Svensson och Peter Wennblad. De skriver samhällskritik som en god del av ett missnöjt svenskt folk kan instämma i.

Jag tror många liksom jag känner sig tyngda av sossarnas långvariga ambition till makt över riket. Trots att man redan gjort sitt. Nödvändiga reformer har sedan Palmes tid ersatts av onödiga och till och med samhällsfarliga lösningar. Nationens strukturproblem bär sossarnas signum. Ändå ger man sig inte!

Därför är det skönt att läsa Wennblads fyndiga och mycket roliga anmälan av en bok av Magdalena Andersson. En skrift med den i sammanhanget komiska titeln ”Helhjärtat”. Wennblad skriver inte på grund av uppskattning. Tvärtom. Boken kallas stendöd. Lyckligtvis – får man trots allt säga – inte hjärndöd.

Maktmänniskan Magdalena Andersson får sig alltså en välbehövlig hurring, finfint inlindad i humor. Strategerna inom hennes parti menade antagligen att en julbok om Andersson inför valåret kunde bli en framgång. Och så blir det platt fall medialt. Många tidningar avfärdar boken.

Så går det när yrkespolitiker i karriären ska försöka visa sig duktiga. Sveriges – i mandattiden mätt -kortvarigaste statsminister gör bort sig. Kretsen kring Andersson bugar förstås och vågar inte kritisera samt avråda publicering. Och så blir det ett hemma-hos-liknande reportage om en politiker – skriven av henne själv – som inte just åstadkommit så värst mycket. Hon har helhjärtat visat passivitet inför en kolossal invandring, varit med om att senarelägga NATO-inträdet, stött framväxten av en gigantisk byråkrati, lagt ned kärnkraftverk (för att få med Mp), byggt ut betongen inom bostadspolitiken, höjt skatterna osv.

I skyttegravar samt under kommunismens ok var vitsar och skämt ett sätt att överleva. Wennblads text är därför befriande. Läs länken och skratta!

Torsten Sandström

https://esvd.svd.se/shared/article/inga-lik-i-lasten-men-stendott-anda/t5sgXn8C

Oj vad Europas politiker har hamnat i rävsaxen! En i och för sig gapig Trump har sagt några sanningens ord om EU:s strategiska misstag med allvarliga verkningar. Beroendet av USA via NATO tycks förhindra politiska svar till Trump. I stället skickas en ärrad politiker som Carl Bildt fram som trixter, dvs som fixare och förvarare av en union och en europapolitik som han själv varit med om att bygga!

Vad som händer bakom ytan i EU-maktens centrum är svårt att veta. Von der Leyen pekar åt alla håll! Sprickorna ökar. Samverkan de facto mellan USA och Ryssland mitt under brinnande krig i Ukraina talar starkt för att röster måste höjas för en reformering av unionen. Det måste nämligen finnas politiker inom eliten som inser att samverkan inom Europa måste ges en ny och framgångsrik inriktning.

Trump rabblar på sitt vanligt hafsiga vis upp ett antal sanningar som kloka människor i vår världsdel redan länge pekat på. Jag tänker på européer som är demokrater och vill att folkens självbestämmande måste återställas. Ett nytt EEC bör byggas för fri handel. Denna affärssamverkan måste skyddas utåt militärt mot Ryssland och mot krafter i USA som liksom Trump visar sig fientliga mot Europa.

Jag inser att reformbygget är ytterst komplicerat. Men om inget sker riskerar Trumps söndringspolitik slita unionen i bitar. Söndringen är för övrigt redan ett faktum. Trump pekar på att Polen, Ungern, Österrike och Italien ska utträda. Enligt min bedömning kan dessa nationer tänkas vara med på ett nytt EEC. Och vid en framtida europeisk kontroll över NATO kommer de att kunna bidra till vår världsdels försvar.

Sveriges roll bör vara att släppa prestigen – dvs att bortse från år av misslyckanden inom EU – och rädda vad som räddas kan. Nordens länder, Nederländerna, Tyskland och Frankrike bör tillsammans kunna starta reformarbetet för ett nytt EEC. Innebörden är att en stor del av verksamheten Bryssel och Strasbourg måste läggas i malpåse (för att slutligen dumpas). Det vänsterliberala regleringshelvetet måste upphöra. Euron kan behållas via avtal. Genom ökad handel ska pengar växa fram så att Europas försvar ges kraftiga tillskott.

Det är viktigt att inse att vänsterliberalismens grepp över Europa är ett allvarligt hinder för reformer och ett kraftfullt försvar genom NATO. Unga människor har ju länge inbillats att de inte behöver ställa upp till nationens försvar. I Sverige satsas det på ökad kvinnlig medverkan trots att massor med män måste enrolleras (då kvinnor visar sig tveksamma att ta vapen i hand). Det svenska talet om ”värnplikt” är ett typexempel på ett tvång som inte fungerar. I stället ges unga närmast fria val. Vi ser en reglering för drömmarnas land.

Som sann marknadsliberal vill jag värna demokrati och fri handel. I vägen står EU. Det brådskar att höja frihetsfanan och visa Trump vad Europa kan och vill. Han bäddar för en värld under samverkan mellan USA och Ryssland samt utan europeiskt inflytande. Vi måste snabbast möjligt visa ekonomisk och militär klokskap och upphöra med att låta Bryssel topprida Europas folk.

Torsten Sandström

Flera källor visar att Trump oroar sig för om han ska komma till himlen. För mig får han gärna resa dit så snart som möjligt. Han har goda skäl till oro över sin himmelsfärd. Inte bara för att han är omkring 80 år och drabbats av naturliga krämpor, utan på grund av hans eget usla leverne. I stort sett alla handlingar som katolska kyrkan brukar kalla dödssynder har Trump brutit mot (se min blogg 11/11).

Trumps oärlighet är notrisk – alltså uppenbar. Hans behandling av medmänniskor är sjukt brutal. Hans förhärligande av sig själv gränsar till sinnessjukdom. Dessutom har han i rader av rättsaffärer förnekat egna handlingar som strider mot såväl rätt som den moral han ofta själv predikar. Epsteinaffären, domar och förlikningar talar sitt tydliga språk.

Ändå tror jag vi ännu inte fått höra sanningen om den allra värsta synd som Trump begått. Redan sedan 1980-talet har FBI försökt kartlägga upprepade rykten om Trumps kontakter med den ryska säkerhetstjänsten. Flera resor till Sovjetunionen och Ryssland är styrkta. Vilken sensationell nyhet det skulle vara för den amerikanska demokratin att landets president tidigare varit på rysk lönelista! Följande länk kan därför kanske vara av intresse. https://en.wikipedia.org/wiki/Links_between_Trump_associates_and_Russian_officials

Jag tror alla har sett bilden ovan om hur William Pitt och Napoleon Bonaparte styckar världen. Napoleon var en brutal typ – en psykopat – av Trumps dignitet (även om Napoleon sannolikt var mer intelligent). Bilden ovan för tanken till hur Trump och Putin idag villl dela världens i sina respektive intressesfärer. Då Trump inte känner någon annan storhet än sig själv struntar han in USA mångåriga band Europa som ändå folkligt, kulturellt, ekonomiskt och militärt förenat nationerna i väst.

Okej, Europas ledare har spelat sina kort uselt under senare decennier, för övrigt på samma vis som under två världskrig förut. Detta talar för en amerikansk återhållsamhet eller isolationism. Men inte på det ogenomtänkta och brutala vis som Trump nu använder sig av. Det tycks som om han ligger på sin dödsbädd och vill frälsa USA (inför färden till himlen).

Det värsta är ju att han spränger västerlandets gamla demokratiska allians. Och han gör det i samspel med en skurkstatsledare från en diktur. Trump spelar alltså med den västerländska civilisationen som insats. Förmodligen delvis oavsiktligt. Ty han är inte intellektuellt mogen att utföra förfinade politiska analyser. Han har enbart en växel på sin bil: MAGA. Och han inser inte att bilen är på väg mot stupet framför bråddjupet. Bilmotorn knackar. Växellådan läcker olja. Hjulen är punkterade. Ratten sitter löst och ingen annan i hans ledning vågar säga stopp. Enda hoppet för passagerarna är kanske att Högsta domstolen får stopp på bilvraket. Men föraren verkar vara redlös. Han tänker redan på sin hädanfärd.

Läs gärna den skrift som i dagarna lämnat Vita huset. Det är inte Trump som skrivit texten – trots namnteckningen. Den är alltför strukturerad och polerad för att komma från hans hand. Men den innehåller hans MAGA-tankar i koncentrat.

https://www.whitehouse.gov/wp-content/uploads/2025/12/2025-National-Security-Strategy.pdf

Torste Sandström

Utdelningen av nobelpriser har inslag om tombola. Visst belönas historiska bedrifter. Men ibland sker stolpskott. Inte minst rörande priser om fred och litteratur. Detta gäller förstås all tävlan. Kamp är bra, men inte alltid rättvis. Därför bör moderation gälla.

Feminister är sedan decennier missnöjda över att så få kvinnor fått priser. Då funderar man inte över att medelåldern bland nobelpristagare är skyhög och att kvinnors inträde i forskarsamhället därför ännu inte fått en statistisk avspegling. Men feminister är ju inte kända för att lyssna på hårda fakta. Så statistik är inte deras grej.

Nu närmar jag mig min centrala tanke idag. Feminism rör symbolpolitik. Därför gäller det att kompensera uppmärksamheten kring alla manliga pristagare. Det sker sannerligen med hej och hå inom svenska medier. Statstelevisionen gör det med en flock kvinnliga journalister, av vilka flertalet inte har minsta erfarenhet av vetenskaplig forskning. Nu gäller det något slags fånig inkvotering.

Det komiska är att det sker utan tankar om vad man gör. Deras avsikt är att bevisa någon slags jämlikhet. Men då saken rör forskning borde uppvisningen ta sikte på seriösa frågor angående studier. Men det vi ser i mediernas fokus saknar denna inriktning. Rad efter rad av samtal om kvinnors klänningar. SvD hade på första sidan idag två stora klänningsbilder av kändisar, en drottning och en finansminister. Var tog vetenskapen vägen i feministernas driv?

SVT:s team av nobelkvinnor liknar mest festliga spöken med sina kreationer fulla av tyg, fjädrar, glitter och glamour. Mediernas klädfokus är så korttänkt att jag häpnar. En biologisk syn på skillnaden mellan män och kvinnor presenteras och bekräftas. Kvinnor satsar på det yttre till skillnad från alla de män som lyckats tillskansa sig ett nobelpris via tankeprestaioner. Traditionella könsroller bekräftas således. Det är skrattretande, men likväl allvarligt.

Jag tror att detta beror på den biologiska skillnad som feminister värjer sig mot med näbbar och klor (väl manikyrerade förstås). Typiskt sett har män och kvinnor olika biologiska roller i grunden. De förändras enbart mycket långsamt, vissa inte alls. Att en tydlig social förändring lyckligtvis skett under min levnad är verkligen av godo. Men min poäng är att mediernas feminister nu gör bort sig när de stassar upp sig själva som om de själva tillhörde hovets damer. De agerar som våp. Alltså framstår de som fåntrattar, som inte förstått något om vetenskap, men satsar på yttre kamp om vackrast klädsel.

Torsten Sandström

Nu är det dags för ännu en vänlig erinran. Bloggen har nu rullat var dag i mer än fem år. Kostnader för teknik, webbhotell mm är faktiskt större än de gåvor på drygt en handfull tusen kronor som jag hittills 2025 fått av vänliga följare. Detta trots att bloggen senaste veckan haft mer än 17.000 besök sammanlagt.

Bloggen är visserligen ingen affärsrörelse. Den tar sikte på politisk kamp. Men även en idog samhällskritiker måste förstås muntras upp. Därför är jag tacksam för en swish som inte alls behöver vara på ett stort belopp. Kolla den gröna rutan ovanför till höger!

Samtidigt vill jag varmt tacka de alltfler som redan gett mig en dunk i ryggen.

Vänligen

Torsten

Vissa händelser förefaller vara omöjliga för vänsterliberaler att hantera. Detta gäller särskilt då deras drömmar går i kras. Idag gäller min text drömmen om den storslaget ädla asylrätten. Vi har i åratal sett verklighetsflykten ske på olika politikområden. Allvarliga skeenden har inträffat. Men deras betydelse förtigs av politiker och medier just för att det som händer inte stämmer med deras drömmar.

När nu megalomanen Donald Trump än en gång svingar vilt om Europas brister så vill därför ingen förstå. Men även en blind tupp som presidenten kan finna korn av sanning. Han skriar med all rätt om Europas allvarliga misstag rörande invandring, militär passivitet och federal hyperreglering (som lett till ekonomisk efterblivenhet inom EU).

Värst är nog ändå den svenska officiella acceptansen av en långvarig och storskalig invandring. Vad problemet kostat Sverige i våld och pengar är närmast ofattbart – så stort är eländet. Jag plockade nyss fram siffror från SCB för invandring under åren 2000 till 2024. Och så räknade jag samman antalet nyanlända.

Inför år 2000 var befolkningen i vårt land omkring 8,8 miljoner. Sedan dess har omkr 2,5 miljoner utländska män och kvinnor invandrat! Idag är de svenska medborgarnas antal 9,8 miljoner – plus 0,8 miljoner med utländska medborgarskap. En mycket stor grupp av nyanlända har alltså etablerat sig i Sverige så att folkmängden ökat med mer än 20%. Detta på bara c:a 25 år. Bara de senaste 14 åren har alla utom fyra sett en invandring på över 100.000 (senast 2024 var den omkr 106.000)! Vilken annan nation än Sverige har själv skapat en sådan extrem pärs?

Ingen kan påstå att en sådan folkomvandling varit sansad. Det rör sig helt enkelt om politisk vårdslöshet! Grova samhällsproblem måste bli följden, oavsett landets förmåga till integration. Vi ser problemen var dag. Detta är tydliga fakta. Min poäng är att siffrorna länge har dolts för allmänheten (som kanske ändå anat något diffust om vad som varit på gång).

Politiker och medier bär enligt min åsikt ett blytungt ansvar för det som inträffat. Särskilt för själva tystnaden, mörkläggningen. Inflyttningen har i stället glorifierats i stil med vänsterliberalernas flummiga drömmar. Dessutom har till råga på allt invandringens kritiker aggressivt hudflängts och brunsmetats, främst från de rödgrönas sida. Och var dag jagar ännu majoriteten av svenska politiker SD. Även merparten medier – särskilt dem som finansieras av folkets skattepengar. Det är absurt.

Man vägrar med andra ord att ta sitt ansvar för misslyckade drömmar. Att något sådant sker i en demokrati är ytterst allvarligt. Även om jag annars kraftigt ogillar Donald Trump har han alltså rätt i kritiken av Sverige. Utomlands har man alltså påtalat vad som skett i vårt land. Låt vara att politiker i Tyskland, Storbritannien och Frankrike också tillhör syndarna.

Torsten Sandström

Jag har läst brottmålsdomen rörande en grupp klimataktivisters rödfärgning av glas och ram på en dyrbar tavla av Monet, utställd på Nationalmuseum. Aktivisterna saknar uppsåt att skada, skriver domstolen. Domen är dålig juridik. Den är ännu ett exempel på politisk domaraktivism. Rättens ordföranden – Thomas Arvefors – har dömt i målet med hjälp av nämndens ledamöter.

Det är närmast komiskt att domstolen kommer fram till att uppsåt saknas. I domens sägs nämligen uttryckligen att aktivisternas mening varit att måla färg på tavlans glas och ram. Men detta anses enligt rätten inte uppfylla kraven för skadegörelse i 12:1 Brottsbalken, som åtalet formellt rör.

Bestämmelsen lyder: ”Den som förstör eller skadar egendom till men för någon annans rätt till den döms för skadegörelse till fängelse i högst två år.”

Jag undrar vilken värld domstolens ledamöter lever i? Alla måste veta att aktivister utomlands utfört liknande illdåd. Allmänt känt är att Nationalmuseum förvarar konst som är dyrbar. Vidare är muséet beroende av avtal om inlåning från andra ägare (såsom i fallet med tavlan av Monet). Slutligen vet alla att konstverket inte bara är en duk med färg, utan även består av en ram med historiskt värde och ett skyddsglas. Konstverket är en helhet. Och skadan har vidare implikationer än att en tvätt måste ske. Museum, publik och tavlans ägare berörs, något som gjorts tydligt genom många timmars arbete genom anställda hos Nationalmuseum och ägarna i Paris. Paragrafen ovan talar om skada ”till men för någon annans rätt”. Demonstranterna har helt fräckt tagit sig egen rätt i Nationalmuseums lokaler och med öppna ögon utfört ett illdåd till betydande kostnader för staten.

Till sist. Domstolen säger – egentligen – att det är fritt fram att måla på skyddsglas och tavelramar. Man skriver precis det som aktivisterna vill läsa. Tydligare kan inte ett politisk engagemang klädas i juridisk dräkt. Det är tyvärr ett tidens tecken.

Jag är säker på att Svea hovrätt kommer att döma ut ett kännbart straff.

Torsten Sandström

Denna blogg är en kort och svart krönika. Den västerländska civilisationen skälver nämligen och är på väg att rämna. Kanske är det ett självmord på grund av dumdristighet och politisk oförmåga från Europas ledares sida. I åratal har EU byggts till en byråkratisk hydra medan världsdelens försvar överlämnats i amerikanska händer.

Men en viktigare förklaring till civilisationens kris i väst är ett sönderfall inom den amerikanska demokratin. De båda USA-partiernas byråkratier har misslyckats att skaffa fram dugliga ledare. De har överflyglats av en kraftigt auktoritär, kommersiell och medial populism framförd genom Donald Trump. I bakgrunden syns dem amerikanska medelklassens alltmer prekära situation.

Efter inte ens ett år som president har Trump försatt den amerikanska demokratin närmast ur spel. Trump dikterar beslut och hans rådgivare och partivänner i Kongressen bugar och ger sitt bifall. I stort och smått är det Trumps infall för dagen som styr. Hans familjs och vänners ekonomiska intressen står i förgrunden. Motståndarna hånas i en hatfull stil som för tanken till Mussolini och Hitler under Europas 1930-tal. Frågan är om ens Amerikas Högsta domstol förmår stoppa en maktgalen president.

Mina dystra ord bottnar i Trumps alltmer tydliga konspiration med Putin. Auktoritära ideal för dem samman. Sannolikt har Putin dessutom något slags hållhake – kanske av finansiellt slag – på Trump från tillbaka i tiden. Annars skulle inte megalomanen Trump så tydligt och stegvis anpassa sig till Putins diktat (under den löjliga förevändningen att agera som världens fredsfurste).

Trump-regeringens beslut i dagarna om ett ideologisk frontalangrepp på Europa förefaller bli nådastöten mot samverkan inom NATO. Utan USA:s militära vapensköld står Europas ledare handfallna. Förvisso har Ryssland bara 144 miljoner invånare, USA över 330 miljoner och EU nästan 450 miljoner. Men EU:s ledare har länge spelat bort sina militära kort. På kort sikt kan vår världsdel inte försvara sina anfrätta ideal. Demokrati råder, men splittring, byråkrati, flyktingelände, svag ekonomisk utveckling råder. Framför allt saknas såväl soldater, materiel, beslutsamhet som sunt förnuft. Med oförnuft menar jag en långvarig och felriktad satsning på EU, en federation av nationer som drar åt olika håll och utvecklats till en kostsam och ekonomiskt ineffektiv politisk lekstuga.

Jag tvår alltså mina händer. Europa är illa ute om inte EU snabbt omvandlas till en effektiv handels- och krigsmaskin. Och EU är delvis roten till det onda. Sätt därför ett bantat och nytt ledarskap på plats i EU! Stäng ned EU-parlamentet, djupfrys relationen till Visegradnationerna och låt motorsågen kapa regelmaskineriet ! Bort med byråkratin och bidragseländet samt använd merparten av tillgängliga resurser till att satsa på militär upprustning!

Det är kris och därför bråttom! Om EU-fördraget ska styra krishanteringen är det kört. Nu är det nödlösningar som gäller via regeringschefer med muskler och förnuft. Upp till kamp för att rädda demokratin i vår världsdel.

Men jag bävar över Europas politiska ledarskap. Häromdagen var man glada över att rysk gas-och oljeexport skulle slopas – till 2027 tror man!

Torsten Sandström

Johan Forsell är ingen vanlig Moderat vingelpetter. Han talar klarspråk och driver med schwung kriminal- och utlänningspolitik i rätt riktning, tillsammans med den duktiga spökrösten Gunnar Strömmer. De två är skinande ljus i mellanmjölkens moderatregering.

Den 4/11 presenterade regeringen en reform som visar på skillnaden mellan sossarnas fördärvliga kriminalpolitik och vad Sverige snabbt behöver. Utländska brottslingar – som utgör ett säkerhetshot mot riket – och som inte kan utvisas ska inte längre beviljas ett tidsbegränsat uppehållstillstånd. I stället ska utvisning skjutas upp tills vidare. Förslaget gäller från 1 maj 2026.

Detta kan vid första anblicken låta som byråkratisk lättmjölk, men är i själva verket en stark ekonomisk grogg. Resultatet blir nämligen att den farliga personen ifråga, i väntan på att utvisningen ska verkställas, inte längre får samma möjligheter att arbeta, ta del av svensk välfärd eller resa inom EU. Migrationsverket, Polismyndigheten och Säkerhetspolisen ges även bättre möjligheter att kontrollera personen genom anmälningsskyldighet (som sanktioneras med fängelse). Alltså en tuff ekonomisk svältkur i väntan på utvisning. Folkrätten hindrar nämligen utvisning med tvång till diktaturstater. Däremot öppnar i allmänhet skurkstater dörren självmant för dem som själv beslutar att resa hem.

Okej, allt ordnar sig nog inte genom denna smarta formalitet med häpnadsväckande effekter. Men det är hög tid att ge eländiga brottslingar den behandling de förtjänar. De ska inte försörjas av skattebetalare som plågas av deras framfart.

Att sossarna inte kommit på detta knep säger mycket om deras politik. Där är nästan alla offer. Och sten ska inte läggas på börda enligt slitna S-märkta dogmer. Även en förhärdad brottsling ses av Socialdemokraterna som ett offer.

Nu rörs det kraftigt om i grytan. Bravo Tidöregeringen!

Torsten Sandström

Jag fascineras över hur offerkulturen breder ut sig i Sverige. Medierna presenterar var dag rader av människor som beskrivs som offer. Man undrar vad de fallit offer för?r Oftast är det samhället som utpekas som syndabock. När det gäller fattigdom, kriminalitet, bostadsbrist, psykisk sjukdom, dåliga skolresultat, olycklighet osv beskrivs det offentliga som skyldigt. Nästan aldrig den person själv som hamnat i klistret!

För bara dryg femtio år sedan var det klart annorlunda. Ofta pekades individer ut som ansvariga för skeenden som de dragits in i. Inte sällan uttalade föräldrar myndiga ord till sina barn om ”skärpning”, ”ta dig samman”. Nu predikar i stället psykologer faran med att läxa upp sina ungar. De ses nämligen som offer – åtminstone som blivande sådana.

Igår såg jag en kort notis i SvD – som vanligt från legoleverantören TT – med rubriken, i stil med :

”Kvinna blåste kommuner på 5,5 miljoner”

Det rörde sig om svindleri. Varför lurade hon till sig pengarna? Jo, meddelar SvD, det rör sig om ”shoppingmissbruk”. Hon var alltså inte girig eller samvetslös utan ett offer för sitt missbruk att vilja köpa på sig saker.

Jag menar att utvecklingen är en del av den svenska individualismens framväxt. Den är ett hot mot rimliga krav på att enskilda måste ta sitt ansvar. Men ingen politiker – eller journalist – vågar förstås säga detta. Då skriar förstås nationens hundratusentals ”offer” in spe. När jag var unga talades det om en obskyr amerikansk organisation för moralisk upprustning, MRA. På kristen grund pläderade MRA för ärlighet, renhet, osjälviskhet och kärlek. Alltså i grunden rimliga mål – om än inte direkt knutna till samhällets behov av ansvarstagande hos den enskilde. Jag minns att MRA hånades av vänstern och Dagens Nyheter. I dessa kretsar måste man söka roten till det onda.

Nu sitter vi således fast i friskrivning från ansvar genom offrets undanflykter. En svindlare blir ”shoppingsmissbrukare” och en kåt kändis som varit illojal mot sin hustru (en annan kändis) blir ”sexmissbrukare”. Man tror knappast sina öron.

Dett är ännu en viktig anledning till att det svenska samhället inte har någon lysande framtid, tror jag.

Torsten Sandström

Även om USA:s hightechindustri går som sjutton är det väl bekant att tusentals amerikanska tillverkningsföretag förlorar kraft. Ett mindre antal framgångsrika tjänsteföretag döljer på så vis det allvarliga problem som finns inom varuproduktionen i USA – och även Europa. Den nya tekniken slår sedan decennier hårt mot sysselsättningen inom traditionella företag. En bred medelklass av arbetare och tjänstemän inom tillverkningsindustrin hotas. Reallönerna sjunker och arbetslösheten stiger. Än har inte den nya AI-tekniken fått en tillämpning som medför ökad sysselsättning för vanligt folk utan spetskunskaper.

Till denna bild av hightech och sänkta reallöner inom tillverkningsföretagen hör ökade vinster för kapitalägarna. Trump och Vance inser förstås detta dilemma, men förfaller inte ha så värst många verktyg mot rostbältets vidare utbredning än skyddstullar. Och tullarna löser bara temporärt den gamla teknikens svaga konkurrenskraft.

Dessvärre tillhör Trump själv den finansadel som drar nytta av börsuppgångarna i New York. Hans närmaste krets medarbetare likaså. Flera av dem är hans släktingar. Många har satsat pengar på Trumps val till president. Vi ser en klan av rika personer med auktoritära drömmar och begränsad respekt för demokrati, maktdelning och rättssamhälle. Några av de mest aktiva – exv Steve Witkoff som för Trumps räkning samtalar med Putin – har fått sina jobb efter att skänkt pengar till Trumps valfond. Nu tycks Trump och Witkoff vara färd med att bestämma att USA ska godta Putins expansion in i Ukraina!

Fram växer en illavarslande politisk klyfta inom USA. Å ena sidan en bred medelklass, personer – utan universitetsutbildning – som möter sänkta reallöner och hotet mot en framtid inom tillverkningsindustrin. En medelklassen som sakta trängs ut till servicesektorns sämre villkor eller till arbetslöshet. Å andra sidan en nationell politisk ledning bestående av miljardärer med auktoritära och inskränkta planer om hur USA:s ekonomiska utveckling bäst främjas.

Inskränktheten syns inte bara i drömmar och tilltro till Trumps dragspelande med tullar. Trump har dessutom gjort sig till ovän med en stor del av USA:s institutioner för högre utbildning. Alltså med en viktig motor för en framtida ekonomiskt och industriell utveckling. Vidare har Trump i stor omfattning satsat på kryptovalutor, något som bidrar till ekonomisk osäkerhet, manipulationer samt ett hot mot samhällets ekonomi och den dollar som redan darrar under en ökad offentlig skuldsättning.

Det främsta hotet mot USA:s demokrati är Trump själv och hans diktatoriska ledarstil (tillsammans med sin undergivna grupp inom finansadeln). Genom månader av styrning via dekret har Trump stenhårt testat gränserna inom USA:s rättssystem. Hans grepp om delar av medieindustrin utnyttjas var dag för egna idéer samt för att stoppa opposition från sina motståndare. Dagligen hotar han företagsledare och journalister i syfte att få som han vill. Det är vämjeligt att lyssna på hans plötsliga utfall och rent kränkande ord mot de personer som vågar utmana honom.

Min slutsats är att Trump inte kommer att klara av sitt politiska projekt. Jag spår att Supreme Court snart kommer att angripa flera av Trumps tullar. Men han kommer antagligen ändå att fortsätta sin balansgång via nya dekret. På så vis drar det ihop sig till en juridisk kamp i USA:s topp. Utgången är oviss. Demokratiska partiets opposition är uselt svag. Men opinionsmätningar tyder på att Trumps väljarunderlag sviktar inför kommande mellanårsval.

USA:s framtid som demokrati och ledare inom västvärlden står således på spel. Klyftan mellan USA och Europa vidgas (och även den mot andra demokratier). Mitt hopp står till USA:s starka juristsamhälle. Jag tror att en stark majoritet där skarpt ogillar Trumps maktfullkomliga ambitioner. Även det amerikanska folket börjar inse att Trump för en politik som främst gynnar hans vänner inom en smal finanselit.

Torsten Sandström

Mediernas flykt från verkligheten är bedövande tung. Man talade förr om timer-killers. En enda stor cirkus av kändisspekulation. Bara att visa upp sin vardag på You Tube räcker för att fånga medieberoende människor att gå i taket och skicka pengar till en av nutidens kändisar. Bara personen kan tralla, flabbla eller slå en boll över ett nät i sanden är succén given. På mediernas kändisfarm odlas nutidens centralfigurer. Journalister håller i trådarna och medverkar för att omsätta intet till klingande mynt.

Jag har sett SVT:s reportage (del 1) om Joakim Lundells kränkning av sin egen mamma. Det är bra. Lundell har hyllats via uttalanden på nätet, i teve och på radio. Dessutom för en bok som heter ”Monster”. SVT:s presentation tyder på att det snurrar runt i killens hjärna och att syftet är att dra in pengar till sitt företag.

Jag vet inte om monster syftar på Lundell själv eller mamman? Men att bara se och höra hans framtoning räcker för att inse att killen har själsliga problem. Utan att höra honom på You Tube eller läsa boken förstår man att hans ego milsvitt överträffar verklighetens sanning. Vad är en hederlig morsa värd då det gäller att håva in pengar via internet?

Det intressanta är hur mediesamhällets otaliga galor, jurys och pristävlingar hjälpt killen med luft under vingarna. Han har suttit i varenda tevestudio och hyllats som ”sommarpratare” (den ultimata kröningen av mediala kändisar i finsverige). Lundells credo är den vanliga offerkoftans, alltså snack om svår uppväxt, psykisk ohälsa och missbruk. Om laglöshet snackas det inte. Här gäller sannerligen inte armlängds avstånd eller kritisk försiktighet till sanningen. Nej, nu ska det vara pang på för att enrollera ännu en menig legosoldat till mediernas kändisfarm.

Vi får på så sätt en inblick i mediernas gökbo. Det är en galen värld. Men den beskrivs av journalister genom gyllene skyar. Här skapar dryga journalister en Greta T och en Joakim Lundell utan ingenting. Och publiken applåderar. Sedan kommer sanningen fram, men medierna tar inget ansvar. Trots att – eller kanske snarare på grund av att Sverige har rader av allvarliga politiska strukturproblem håller politiker och medier igång denna helvetescirkus.

Mediernas samhälle är sjukt. Rena gökboet som sagt. Politiker och medier bär en tung skuld!

Torsten Sandström

Den 2 december 2025 trädde lagen om public service ikraft. I denna talas om att verksamheten vid SR/SVT ska bedrivas ”oberoende”. Lagtexten lyder:

Hur uppdraget ska bedrivas
2 § Public service-uppdraget ska bedrivas självständigt i förhållande till såväl
staten som ekonomiska, politiska och andra intressen och maktsfärer i samhället,
och verksamheten ska präglas av oberoende och stark integritet.
I paragrafen regleras hur public service-uppdraget ska bedrivas.

I lagrådsremissen 2025-03-27 motiveras ”oberoende” så här, jag citerar:

”Av bestämmelsen följer att public service-uppdraget ska bedrivas utan
hänsyn till yttre påverkan. Vad public service-uppdraget består i framgår
av 1 §. Uppdraget ska bedrivas självständigt, vilket innebär att public
service-företagen inte ska låta sig påverkas av utomstående intressen när
de bedriver public service-uppdraget. Den verksamhet som bedrivs ska
präglas av oberoende och integritet. Public service-företagen och deras
anställda ska inte stå i ekonomiskt eller annat beroende som kan äventyra
opartiskheten eller sakligheten i den redaktionella verksamheten.
Företagen ska verka med stark integritet i relation till exempelvis
makthavare eller företrädare för sakintressen. Medarbetarna ska även ges
förutsättningar att upprätthålla en redaktionell integritet i förhållande till
public service-företagens ägare, styrelser och ledningar. Företagens
redaktionella självständighet framgår också av 3 kap. 6 § yttrandefrihets-
grundlagen, där det föreskrivs att den som sänder program självständigt
avgör vad som ska förekomma i programmen.”

Ordet oberoende används alltså i ytterst inskränkt bemärkelse. En journalist på SR/SVT ska inte ha koppling till yttre intressenter. Motsatsvis har alltså journalisten rätt att agera under inre påverkan – exv politisk – förutsatt att den inte formaliserats genom avtalsbindning av något slag (exv medlemskap politiskt parti) med utomstående.

Det kan tyckas självklart att gränsen ska dras mellan yttre och inre påverkan. Men om lagen inte förbjuder en fastare form av påverkan – exv genom upprepning och ständigt bortseende från eller förkastande av alternativa ideér – så har med andra ord en journalist på public service rätt att propagera politiskt efter eget huvud!

Det svenska problemet är inte främst yttre påverkan, utan inre! Alltså att många journalister konsekvent skriver efter sin inre politiska kompass. Detta utan att tydligt ange sin politiska position. På så vis vilseleds publiken. Jag menar därför att lagtexten närmare bort reglera viss informell inre åsiktbildning. Alltså i form av en journalistik som ofta följer en linje som förespråkas av yttre part. Lagen borde exv förbjuda att en journalist systematiskt för fram politiska idéer som emanerar från visst politiskt parti eller grupp av partier (oavsett om journalisten ifråga är ansluten till partiet).

Det är således Tidöregeringen som står bakom lagen. Genom denna ger man klartecken till den vänstervridning som länge och systematiskt plågat nationen vid valet av nyhetsinslag samt vid behandlingen av dem. Politiker och jurister bakom lagen har med andra ord i praktiken utdelat ett frikort till journalister på SR/SVT att framföra sina egna politiska idéer. Slutsatsen är att det inte går att rättsligt angripa vardagens propaganda från SR/SVT. Med detta lagstöd i bagaget kan alltså chefer inom SR och SVT luta sig bakåt och strunta i att kontrollera personalen. Journalisterna där ges laglig rätt att efter eget huvud dressera folket politiskt. Tills medborgarna sparkar bakut, förstå.

Vad sysslar egentligen Tidöregeringen med? Ulf Kristersson och Parisa Liljestrand har missat chansen att genom bara ett par meningar slå fast en mer rimlig position, nämligen att i lagtexten klargöra att upprepad eller systematisk politisering faktisk är förbjuden för anställda hos statsfinansierade SR/SVT.

Vi kan klaga hur mycket vi vill på public service, men har fortfarande inte lagen på vår sida!

Torsten Sandström

Det klassiska lundaspexet Uarda fick en oplanerad honnör i SVT Aktuellt den 25/11. Redaktionen – med vanligt vänstevurm – tänkte nämligen anordna en debatt där Tidöregeringens planer skulle kritiseras. Nu om att dels sänka straffbarhetsåldern ned under 15 årsgränsen, dels införa strängare straff för unga brottslingar.

In i studion fanns justitieministern, Gunna Strömmer. Och in vacklade en mumie som SVT trott sig kunna väcka till liv i stil med Uardaspexet. Mumiens visade sig vara en åldrig Sten Heckscher som i en färsk text försvarat de straffrättsliga regler som han – en gång i tiden- i egenskap av Socialdemokrat hjälpt till att sätta i funktion (eller snarare i dysfunktion). Alltså en man med gammal partibok och en lång lista med jobb i statens tjänst som kompensation. Dessutom en typisk besserwisser. Elaka kungar sa att han länge närmast bodde på justitiedepartementet under sossarnas era, trots att han hade jobb på annan plats i staten. Alltså en man som hjälpt många vänsterjurister till höga juristjobb under åren. Inte minst hans partivänner och kamrater från uppsalatiden.

Läsaren undrar förstås hur detta kunde bli spex? Jo, i Uarda vaknar en mumie i sin egyptiska gravkällare – i ”de djupa källarvalven” – och fumlar sig fram med stor komik. Då Heckscher uppenbarligen opererats och förlorat rösten i en närmast total heshet var hans ord inte hörbara. Rena spökrösten med andra ord. Detta gav en vältränad Strömmer en enkel match. Segern var ju given. Dessutom hade han politiken och juridiken på sin sida. Sossarnas gamla Brottsbalk är nämligen en viktig orsak till dagens dödliga klanvåld av och mot unga människor.

Att sossen Heckscher saknar självkritik och ställer upp i livesändning debatt mot Strömmer (i fin form) går kanske att förstå. Men att SVT i livesändning låter mumien försöka ta till orda är tragikomiskt. Redaktionens planerad överfall på Strömmer slog helt bakut i bästa spexarstil. Ingen kunde nämligen höra vad mumien sa.

Ännu finns det jurister runtom i landet som med bitterhet minns Heckscher gynnande av sina partivänner i ärenden om tillsättning av tjänst. Inte öppen favorisering förstås, men bakom dörrarna på departementet.

Även om jag inte tillhör de drabbade måste jag erkänna min glädje över att SVT:s planerade kupp mot Tidöregeringen slutade i ett lustmord av egen hand. Jag anade även hos Strömmer en glimt av tillfredsställelse över att SVT:s plan grusades. Därför passar här ett annat lundaspex väl in i bilden, nämligen spexet ”Harakiri” där samurajen Tokimasa begår självmord: ”jag göra harakiri, jag göra harakiri – kiri, kirri, kirri-vitt….”

Torsten Sandström

Igår kväll visades SVT Agenda. Huvudinslaget var en intervju med SVT-chefen Lagercrantz. Saken rörde avslöjanden om fake news, av det slag som BBC och SVT själv ofta bjuder på. Klart att det är bra att Agenda lyfter problemet, särskilt som redaktionen nyss själv ertappats med fingrarna i syltburken. På så vis var inslaget en syndabekännelse.

Men intervjun med Lagercrantz visade att hon personligen står i centrum för en större problemtik. Jag tänker inte nu på spektakulära AI-förfalskningar, utan på vardagen på SVT vid valet och presentationen av framför allt nyheter. Valet sker systematiskt efter vänsterns agenda. Ofta genom ett intervjuobjekt som är klart politiskt belastad.

Några tiotals minuter framför teven räcker för att visa detta. Allt som kan vara negativt för SD har prio nummer ett. Därefter vinklas just nu rapporteringen i Gaza ständigt tendentiöst mot Israel, medan Hamas vidrigheter närmast ignoreras. Vad gäller klimatskräck är SVT likaledes en brinnande apostel. Varje dag ett inslag som ska hålla SVT:s famösa lägereld i full glöd. Journalister (utan flygskam) skriar från COP30 så att man kan tro att världen går under i morgon dag.

Den som inte ser denna tendens måsta vara blind. Nu tror jag inte Lagercrantz släpar sig fram med en vit käpp. Hon vet vad saken gäller. Enligt henne ska journalisterna själva ha rätt att välja och värdera nyheter, alldeles oavsett om rapportören har vänsteråsikter eller inte. För Lagercrantz är detta en ”frihet”, närmast en mänsklig rättighet, trots att svensk lag tydligt föreskriver oberoende rapportering.

Därför säger inte Lagercrantz ett ord om att SVT:s ledning systematisk bearbetar sina anställda journalister för att få fram reportage som konsekvent undviker övertramp. Ty övertramp kan per definition inte ske då SVT:s chefer hyllar enskilda journalister frihet att rapportera enligt egna politiska sympatier.

Roten till det onda är att journalister anställs på SVT och SR utan klara personliga besked om att det råder förbud mot egna politiska budskap. Dessutom sker – vad jag vet – ingen fortlöpande kontroll och kritiska samtal om övertramp smed dem som propagerar. Genom Lagercrantz passivitet rullar därför SVT:s skuta ständigt med en förskjutning av lasten åt vänster.

Ironiskt nog kan man säga att hon är anställd för att åstadkomma just detta. Den styrelse som valt henne till VD vet förstås vad hon går för. Styrelsen är fullproppade med journalister. Meningen är nämligen att släppa vänsters journalister på grönbete.

Torsten Sandström

De rödgrönas makt över Sverige är hård. Detta trots Tidöregeringen. Information från Lunds universitet bekräftar enligt min mening detta. I senaste LU-nytt nr 19 | 2025 lyfts lundauniversitets topprankning fram i en obskyr granskning från ett brittiskt företag som leds av Nunzio Quacquarelli ) därav Q: et i QS.

Glädjetjuten från universitetets ledning i Lund syns i följande rubriker:

· Vi rankas bäst i världen i hållbarhet enligt QS – jag är mållös! – Per Mickwitz, vicerektor

· Att rankas högst av QS är stort – att fortsätta hållbarhetsarbetet är större – Erik Renström, rektor

Vi kan alltså se hur hållbarhetscirkusen genomsyrar samhället och även ledarna vid ett stort svenskt universitet. Visst är handgreppskunskaper som motverkan uppvärmningen intressanta. Men för att ett universitet ska uttala sig med kraft om hållbarhet krävs gedigna kunskaper om varför det blir varmare. Alltså kunnande om hur stor del av värmen som orsakas av människan respektive jordens plats i solsystemet. Men Lunds universitets ledning tror på FN:s utsedda i IPCC:s politiska reklambroschyr (inte på de finstilta orden med reservationer).

Att andra universitet, som är större och mer vetenskapligt erkända, inte överträffar det i ankdammens Lund rörande ”hållbarhet” (vad det nu är) är tankeväckande. Kanske är de inte lika fast i hållbarhetsreligionens sega smet? Kanske satsar Lunds universitet sina resurser fel?

Mina frågor är relevanta. Men de berör förstås inte hållbarhetsdogmernas profeter. För dem gäller väckelsemötets verklighet.

Torsten Sandström

Alla kan se Magdalena Andersson som en orm sticka fram huvudet från talarstolen och väsa om trollfabriker som SD driver. Hon talar med darr på röster om SD:s smygpropaganda som ett hot mot demokratin. Någon sanning ligger det kanske i hennes dos av gift. Men den som anklagar någon annan måste såklart hålla rent framför den egna dörren.

I åratal har sossarna drivit egna företag med it- konton som är svåra för vanliga människor att härleda till partiet. Att partiet smugit och lurat pensionärer med sina lotterier är likaså känt. Det vet förstås Andersson. Men partiets ledare måste stå över alla misstankar. Det är en del av de röda partiernas system världen runt. Partiet är heligt.

Därför har S-partiets ledare länge byggt som ikoner som är omöjliga att angripa. Mycken kritik mot partiet samlas upp i ett partimaskineri där instanser och personer går i svaromål och i enstaka fall medger att man felat. I så fall avgår kanske någon underhuggare med buller och bång. Men aldrig partiledare själv. Han eller hon slutar bara på egen begäran, i stil med Salin och Juholt.

Magdalen Andersson är därför värd tung kritik och faktiskt förakt.

På ett liknande tema skriver Susanna Birgersson en fin ledare idag i Göteborgsposten, GP. Läs och begrunda!

Torsten Sandström

https://www.gp.se/ledare/socialdemokraterna-partiet-utan-skam.ba1a9a84-4094-4769-9838-70a1ac78fab5