Jag fascineras över hur offerkulturen breder ut sig i Sverige. Medierna presenterar var dag rader av människor som beskrivs som offer. Man undrar vad de fallit offer för?r Oftast är det samhället som utpekas som syndabock. När det gäller fattigdom, kriminalitet, bostadsbrist, psykisk sjukdom, dåliga skolresultat, olycklighet osv beskrivs det offentliga som skyldigt. Nästan aldrig den person själv som hamnat i klistret!

För bara dryg femtio år sedan var det klart annorlunda. Ofta pekades individer ut som ansvariga för skeenden som de dragits in i. Inte sällan uttalade föräldrar myndiga ord till sina barn om ”skärpning”, ”ta dig samman”. Nu predikar i stället psykologer faran med att läxa upp sina ungar. De ses nämligen som offer – åtminstone som blivande sådana.

Igår såg jag en kort notis i SvD – som vanligt från legoleverantören TT – med rubriken, i stil med :

”Kvinna blåste kommuner på 5,5 miljoner”

Det rörde sig om svindleri. Varför lurade hon till sig pengarna? Jo, meddelar SvD, det rör sig om ”shoppingmissbruk”. Hon var alltså inte girig eller samvetslös utan ett offer för sitt missbruk att vilja köpa på sig saker.

Jag menar att utvecklingen är en del av den svenska individualismens framväxt. Den är ett hot mot rimliga krav på att enskilda måste ta sitt ansvar. Men ingen politiker – eller journalist – vågar förstås säga detta. Då skriar förstås nationens hundratusentals ”offer” in spe. När jag var unga talades det om en obskyr amerikansk organisation för moralisk upprustning, MRA. På kristen grund pläderade MRA för ärlighet, renhet, osjälviskhet och kärlek. Alltså i grunden rimliga mål – om än inte direkt knutna till samhällets behov av ansvarstagande hos den enskilde. Jag minns att MRA hånades av vänstern och Dagens Nyheter. I dessa kretsar måste man söka roten till det onda.

Nu sitter vi således fast i friskrivning från ansvar genom offrets undanflykter. En svindlare blir ”shoppingsmissbrukare” och en kåt kändis som varit illojal mot sin hustru (en annan kändis) blir ”sexmissbrukare”. Man tror knappast sina öron.

Dett är ännu en viktig anledning till att det svenska samhället inte har någon lysande framtid, tror jag.

Torsten Sandström

Även om USA:s hightechindustri går som sjutton är det väl bekant att tusentals amerikanska tillverkningsföretag förlorar kraft. Ett mindre antal framgångsrika tjänsteföretag döljer på så vis det allvarliga problem som finns inom varuproduktionen i USA – och även Europa. Den nya tekniken slår sedan decennier hårt mot sysselsättningen inom traditionella företag. En bred medelklass av arbetare och tjänstemän inom tillverkningsindustrin hotas. Reallönerna sjunker och arbetslösheten stiger. Än har inte den nya AI-tekniken fått en tillämpning som medför ökad sysselsättning för vanligt folk utan spetskunskaper.

Till denna bild av hightech och sänkta reallöner inom tillverkningsföretagen hör ökade vinster för kapitalägarna. Trump och Vance inser förstås detta dilemma, men förfaller inte ha så värst många verktyg mot rostbältets vidare utbredning än skyddstullar. Och tullarna löser bara temporärt den gamla teknikens svaga konkurrenskraft.

Dessvärre tillhör Trump själv den finansadel som drar nytta av börsuppgångarna i New York. Hans närmaste krets medarbetare likaså. Flera av dem är hans släktingar. Många har satsat pengar på Trumps val till president. Vi ser en klan av rika personer med auktoritära drömmar och begränsad respekt för demokrati, maktdelning och rättssamhälle. Några av de mest aktiva – exv Steve Witkoff som för Trumps räkning samtalar med Putin – har fått sina jobb efter att skänkt pengar till Trumps valfond. Nu tycks Trump och Witkoff vara färd med att bestämma att USA ska godta Putins expansion in i Ukraina!

Fram växer en illavarslande politisk klyfta inom USA. Å ena sidan en bred medelklass, personer – utan universitetsutbildning – som möter sänkta reallöner och hotet mot en framtid inom tillverkningsindustrin. En medelklassen som sakta trängs ut till servicesektorns sämre villkor eller till arbetslöshet. Å andra sidan en nationell politisk ledning bestående av miljardärer med auktoritära och inskränkta planer om hur USA:s ekonomiska utveckling bäst främjas.

Inskränktheten syns inte bara i drömmar och tilltro till Trumps dragspelande med tullar. Trump har dessutom gjort sig till ovän med en stor del av USA:s institutioner för högre utbildning. Alltså med en viktig motor för en framtida ekonomiskt och industriell utveckling. Vidare har Trump i stor omfattning satsat på kryptovalutor, något som bidrar till ekonomisk osäkerhet, manipulationer samt ett hot mot samhällets ekonomi och den dollar som redan darrar under en ökad offentlig skuldsättning.

Det främsta hotet mot USA:s demokrati är Trump själv och hans diktatoriska ledarstil (tillsammans med sin undergivna grupp inom finansadeln). Genom månader av styrning via dekret har Trump stenhårt testat gränserna inom USA:s rättssystem. Hans grepp om delar av medieindustrin utnyttjas var dag för egna idéer samt för att stoppa opposition från sina motståndare. Dagligen hotar han företagsledare och journalister i syfte att få som han vill. Det är vämjeligt att lyssna på hans plötsliga utfall och rent kränkande ord mot de personer som vågar utmana honom.

Min slutsats är att Trump inte kommer att klara av sitt politiska projekt. Jag spår att Supreme Court snart kommer att angripa flera av Trumps tullar. Men han kommer antagligen ändå att fortsätta sin balansgång via nya dekret. På så vis drar det ihop sig till en juridisk kamp i USA:s topp. Utgången är oviss. Demokratiska partiets opposition är uselt svag. Men opinionsmätningar tyder på att Trumps väljarunderlag sviktar inför kommande mellanårsval.

USA:s framtid som demokrati och ledare inom västvärlden står således på spel. Klyftan mellan USA och Europa vidgas (och även den mot andra demokratier). Mitt hopp står till USA:s starka juristsamhälle. Jag tror att en stark majoritet där skarpt ogillar Trumps maktfullkomliga ambitioner. Även det amerikanska folket börjar inse att Trump för en politik som främst gynnar hans vänner inom en smal finanselit.

Torsten Sandström

Mediernas flykt från verkligheten är bedövande tung. Man talade förr om timer-killers. En enda stor cirkus av kändisspekulation. Bara att visa upp sin vardag på You Tube räcker för att fånga medieberoende människor att gå i taket och skicka pengar till en av nutidens kändisar. Bara personen kan tralla, flabbla eller slå en boll över ett nät i sanden är succén given. På mediernas kändisfarm odlas nutidens centralfigurer. Journalister håller i trådarna och medverkar för att omsätta intet till klingande mynt.

Jag har sett SVT:s reportage (del 1) om Joakim Lundells kränkning av sin egen mamma. Det är bra. Lundell har hyllats via uttalanden på nätet, i teve och på radio. Dessutom för en bok som heter ”Monster”. SVT:s presentation tyder på att det snurrar runt i killens hjärna och att syftet är att dra in pengar till sitt företag.

Jag vet inte om monster syftar på Lundell själv eller mamman? Men att bara se och höra hans framtoning räcker för att inse att killen har själsliga problem. Utan att höra honom på You Tube eller läsa boken förstår man att hans ego milsvitt överträffar verklighetens sanning. Vad är en hederlig morsa värd då det gäller att håva in pengar via internet?

Det intressanta är hur mediesamhällets otaliga galor, jurys och pristävlingar hjälpt killen med luft under vingarna. Han har suttit i varenda tevestudio och hyllats som ”sommarpratare” (den ultimata kröningen av mediala kändisar i finsverige). Lundells credo är den vanliga offerkoftans, alltså snack om svår uppväxt, psykisk ohälsa och missbruk. Om laglöshet snackas det inte. Här gäller sannerligen inte armlängds avstånd eller kritisk försiktighet till sanningen. Nej, nu ska det vara pang på för att enrollera ännu en menig legosoldat till mediernas kändisfarm.

Vi får på så sätt en inblick i mediernas gökbo. Det är en galen värld. Men den beskrivs av journalister genom gyllene skyar. Här skapar dryga journalister en Greta T och en Joakim Lundell utan ingenting. Och publiken applåderar. Sedan kommer sanningen fram, men medierna tar inget ansvar. Trots att – eller kanske snarare på grund av att Sverige har rader av allvarliga politiska strukturproblem håller politiker och medier igång denna helvetescirkus.

Mediernas samhälle är sjukt. Rena gökboet som sagt. Politiker och medier bär en tung skuld!

Torsten Sandström

Den 2 december 2025 trädde lagen om public service ikraft. I denna talas om att verksamheten vid SR/SVT ska bedrivas ”oberoende”. Lagtexten lyder:

Hur uppdraget ska bedrivas
2 § Public service-uppdraget ska bedrivas självständigt i förhållande till såväl
staten som ekonomiska, politiska och andra intressen och maktsfärer i samhället,
och verksamheten ska präglas av oberoende och stark integritet.
I paragrafen regleras hur public service-uppdraget ska bedrivas.

I lagrådsremissen 2025-03-27 motiveras ”oberoende” så här, jag citerar:

”Av bestämmelsen följer att public service-uppdraget ska bedrivas utan
hänsyn till yttre påverkan. Vad public service-uppdraget består i framgår
av 1 §. Uppdraget ska bedrivas självständigt, vilket innebär att public
service-företagen inte ska låta sig påverkas av utomstående intressen när
de bedriver public service-uppdraget. Den verksamhet som bedrivs ska
präglas av oberoende och integritet. Public service-företagen och deras
anställda ska inte stå i ekonomiskt eller annat beroende som kan äventyra
opartiskheten eller sakligheten i den redaktionella verksamheten.
Företagen ska verka med stark integritet i relation till exempelvis
makthavare eller företrädare för sakintressen. Medarbetarna ska även ges
förutsättningar att upprätthålla en redaktionell integritet i förhållande till
public service-företagens ägare, styrelser och ledningar. Företagens
redaktionella självständighet framgår också av 3 kap. 6 § yttrandefrihets-
grundlagen, där det föreskrivs att den som sänder program självständigt
avgör vad som ska förekomma i programmen.”

Ordet oberoende används alltså i ytterst inskränkt bemärkelse. En journalist på SR/SVT ska inte ha koppling till yttre intressenter. Motsatsvis har alltså journalisten rätt att agera under inre påverkan – exv politisk – förutsatt att den inte formaliserats genom avtalsbindning av något slag (exv medlemskap politiskt parti) med utomstående.

Det kan tyckas självklart att gränsen ska dras mellan yttre och inre påverkan. Men om lagen inte förbjuder en fastare form av påverkan – exv genom upprepning och ständigt bortseende från eller förkastande av alternativa ideér – så har med andra ord en journalist på public service rätt att propagera politiskt efter eget huvud!

Det svenska problemet är inte främst yttre påverkan, utan inre! Alltså att många journalister konsekvent skriver efter sin inre politiska kompass. Detta utan att tydligt ange sin politiska position. På så vis vilseleds publiken. Jag menar därför att lagtexten närmare bort reglera viss informell inre åsiktbildning. Alltså i form av en journalistik som ofta följer en linje som förespråkas av yttre part. Lagen borde exv förbjuda att en journalist systematiskt för fram politiska idéer som emanerar från visst politiskt parti eller grupp av partier (oavsett om journalisten ifråga är ansluten till partiet).

Det är således Tidöregeringen som står bakom lagen. Genom denna ger man klartecken till den vänstervridning som länge och systematiskt plågat nationen vid valet av nyhetsinslag samt vid behandlingen av dem. Politiker och jurister bakom lagen har med andra ord i praktiken utdelat ett frikort till journalister på SR/SVT att framföra sina egna politiska idéer. Slutsatsen är att det inte går att rättsligt angripa vardagens propaganda från SR/SVT. Med detta lagstöd i bagaget kan alltså chefer inom SR och SVT luta sig bakåt och strunta i att kontrollera personalen. Journalisterna där ges laglig rätt att efter eget huvud dressera folket politiskt. Tills medborgarna sparkar bakut, förstå.

Vad sysslar egentligen Tidöregeringen med? Ulf Kristersson och Parisa Liljestrand har missat chansen att genom bara ett par meningar slå fast en mer rimlig position, nämligen att i lagtexten klargöra att upprepad eller systematisk politisering faktisk är förbjuden för anställda hos statsfinansierade SR/SVT.

Vi kan klaga hur mycket vi vill på public service, men har fortfarande inte lagen på vår sida!

Torsten Sandström

Det klassiska lundaspexet Uarda fick en oplanerad honnör i SVT Aktuellt den 25/11. Redaktionen – med vanligt vänstevurm – tänkte nämligen anordna en debatt där Tidöregeringens planer skulle kritiseras. Nu om att dels sänka straffbarhetsåldern ned under 15 årsgränsen, dels införa strängare straff för unga brottslingar.

In i studion fanns justitieministern, Gunna Strömmer. Och in vacklade en mumie som SVT trott sig kunna väcka till liv i stil med Uardaspexet. Mumiens visade sig vara en åldrig Sten Heckscher som i en färsk text försvarat de straffrättsliga regler som han – en gång i tiden- i egenskap av Socialdemokrat hjälpt till att sätta i funktion (eller snarare i dysfunktion). Alltså en man med gammal partibok och en lång lista med jobb i statens tjänst som kompensation. Dessutom en typisk besserwisser. Elaka kungar sa att han länge närmast bodde på justitiedepartementet under sossarnas era, trots att han hade jobb på annan plats i staten. Alltså en man som hjälpt många vänsterjurister till höga juristjobb under åren. Inte minst hans partivänner och kamrater från uppsalatiden.

Läsaren undrar förstås hur detta kunde bli spex? Jo, i Uarda vaknar en mumie i sin egyptiska gravkällare – i ”de djupa källarvalven” – och fumlar sig fram med stor komik. Då Heckscher uppenbarligen opererats och förlorat rösten i en närmast total heshet var hans ord inte hörbara. Rena spökrösten med andra ord. Detta gav en vältränad Strömmer en enkel match. Segern var ju given. Dessutom hade han politiken och juridiken på sin sida. Sossarnas gamla Brottsbalk är nämligen en viktig orsak till dagens dödliga klanvåld av och mot unga människor.

Att sossen Heckscher saknar självkritik och ställer upp i livesändning debatt mot Strömmer (i fin form) går kanske att förstå. Men att SVT i livesändning låter mumien försöka ta till orda är tragikomiskt. Redaktionens planerad överfall på Strömmer slog helt bakut i bästa spexarstil. Ingen kunde nämligen höra vad mumien sa.

Ännu finns det jurister runtom i landet som med bitterhet minns Heckscher gynnande av sina partivänner i ärenden om tillsättning av tjänst. Inte öppen favorisering förstås, men bakom dörrarna på departementet.

Även om jag inte tillhör de drabbade måste jag erkänna min glädje över att SVT:s planerade kupp mot Tidöregeringen slutade i ett lustmord av egen hand. Jag anade även hos Strömmer en glimt av tillfredsställelse över att SVT:s plan grusades. Därför passar här ett annat lundaspex väl in i bilden, nämligen spexet ”Harakiri” där samurajen Tokimasa begår självmord: ”jag göra harakiri, jag göra harakiri – kiri, kirri, kirri-vitt….”

Torsten Sandström

Igår kväll visades SVT Agenda. Huvudinslaget var en intervju med SVT-chefen Lagercrantz. Saken rörde avslöjanden om fake news, av det slag som BBC och SVT själv ofta bjuder på. Klart att det är bra att Agenda lyfter problemet, särskilt som redaktionen nyss själv ertappats med fingrarna i syltburken. På så vis var inslaget en syndabekännelse.

Men intervjun med Lagercrantz visade att hon personligen står i centrum för en större problemtik. Jag tänker inte nu på spektakulära AI-förfalskningar, utan på vardagen på SVT vid valet och presentationen av framför allt nyheter. Valet sker systematiskt efter vänsterns agenda. Ofta genom ett intervjuobjekt som är klart politiskt belastad.

Några tiotals minuter framför teven räcker för att visa detta. Allt som kan vara negativt för SD har prio nummer ett. Därefter vinklas just nu rapporteringen i Gaza ständigt tendentiöst mot Israel, medan Hamas vidrigheter närmast ignoreras. Vad gäller klimatskräck är SVT likaledes en brinnande apostel. Varje dag ett inslag som ska hålla SVT:s famösa lägereld i full glöd. Journalister (utan flygskam) skriar från COP30 så att man kan tro att världen går under i morgon dag.

Den som inte ser denna tendens måsta vara blind. Nu tror jag inte Lagercrantz släpar sig fram med en vit käpp. Hon vet vad saken gäller. Enligt henne ska journalisterna själva ha rätt att välja och värdera nyheter, alldeles oavsett om rapportören har vänsteråsikter eller inte. För Lagercrantz är detta en ”frihet”, närmast en mänsklig rättighet, trots att svensk lag tydligt föreskriver oberoende rapportering.

Därför säger inte Lagercrantz ett ord om att SVT:s ledning systematisk bearbetar sina anställda journalister för att få fram reportage som konsekvent undviker övertramp. Ty övertramp kan per definition inte ske då SVT:s chefer hyllar enskilda journalister frihet att rapportera enligt egna politiska sympatier.

Roten till det onda är att journalister anställs på SVT och SR utan klara personliga besked om att det råder förbud mot egna politiska budskap. Dessutom sker – vad jag vet – ingen fortlöpande kontroll och kritiska samtal om övertramp smed dem som propagerar. Genom Lagercrantz passivitet rullar därför SVT:s skuta ständigt med en förskjutning av lasten åt vänster.

Ironiskt nog kan man säga att hon är anställd för att åstadkomma just detta. Den styrelse som valt henne till VD vet förstås vad hon går för. Styrelsen är fullproppade med journalister. Meningen är nämligen att släppa vänsters journalister på grönbete.

Torsten Sandström

De rödgrönas makt över Sverige är hård. Detta trots Tidöregeringen. Information från Lunds universitet bekräftar enligt min mening detta. I senaste LU-nytt nr 19 | 2025 lyfts lundauniversitets topprankning fram i en obskyr granskning från ett brittiskt företag som leds av Nunzio Quacquarelli ) därav Q: et i QS.

Glädjetjuten från universitetets ledning i Lund syns i följande rubriker:

· Vi rankas bäst i världen i hållbarhet enligt QS – jag är mållös! – Per Mickwitz, vicerektor

· Att rankas högst av QS är stort – att fortsätta hållbarhetsarbetet är större – Erik Renström, rektor

Vi kan alltså se hur hållbarhetscirkusen genomsyrar samhället och även ledarna vid ett stort svenskt universitet. Visst är handgreppskunskaper som motverkan uppvärmningen intressanta. Men för att ett universitet ska uttala sig med kraft om hållbarhet krävs gedigna kunskaper om varför det blir varmare. Alltså kunnande om hur stor del av värmen som orsakas av människan respektive jordens plats i solsystemet. Men Lunds universitets ledning tror på FN:s utsedda i IPCC:s politiska reklambroschyr (inte på de finstilta orden med reservationer).

Att andra universitet, som är större och mer vetenskapligt erkända, inte överträffar det i ankdammens Lund rörande ”hållbarhet” (vad det nu är) är tankeväckande. Kanske är de inte lika fast i hållbarhetsreligionens sega smet? Kanske satsar Lunds universitet sina resurser fel?

Mina frågor är relevanta. Men de berör förstås inte hållbarhetsdogmernas profeter. För dem gäller väckelsemötets verklighet.

Torsten Sandström

Alla kan se Magdalena Andersson som en orm sticka fram huvudet från talarstolen och väsa om trollfabriker som SD driver. Hon talar med darr på röster om SD:s smygpropaganda som ett hot mot demokratin. Någon sanning ligger det kanske i hennes dos av gift. Men den som anklagar någon annan måste såklart hålla rent framför den egna dörren.

I åratal har sossarna drivit egna företag med it- konton som är svåra för vanliga människor att härleda till partiet. Att partiet smugit och lurat pensionärer med sina lotterier är likaså känt. Det vet förstås Andersson. Men partiets ledare måste stå över alla misstankar. Det är en del av de röda partiernas system världen runt. Partiet är heligt.

Därför har S-partiets ledare länge byggt som ikoner som är omöjliga att angripa. Mycken kritik mot partiet samlas upp i ett partimaskineri där instanser och personer går i svaromål och i enstaka fall medger att man felat. I så fall avgår kanske någon underhuggare med buller och bång. Men aldrig partiledare själv. Han eller hon slutar bara på egen begäran, i stil med Salin och Juholt.

Magdalen Andersson är därför värd tung kritik och faktiskt förakt.

På ett liknande tema skriver Susanna Birgersson en fin ledare idag i Göteborgsposten, GP. Läs och begrunda!

Torsten Sandström

https://www.gp.se/ledare/socialdemokraterna-partiet-utan-skam.ba1a9a84-4094-4769-9838-70a1ac78fab5

The Economist är alltid stimulerande lektyr. Här promenerar journalister inte på led i PK-korridoren. Tidningen svingar kritik åt höger och vänster i sann marknadsliberal anda. Mycket statistik och andra fakta förs fram. Många ideér till reformer diskuteras. Visioner som saknar praktisk relevans kritiseras.

För några veckor sedan (1/11) utmärkte sig en text med rubriken: ”The idolatry of victimhood”. Tidningen analyserar hur politiker och medier alltoftare tar fokus på olika grupper som utpekas såsom ”offer”. Vi känner sannerligen igen företeelsen från vårt land. Gammelmedierna – i stil med SR, SVT, SvD, DN och Aftonbladet (men inte GP!) – tar täten. Och i stort sett alla minoritetsgrupper pekas ut som offer. Varje dag således rader av påstådda offer!

Tydliga exempel är invandrare, kriminella, samer, hbtq-personer, bostadssökande, ungdomar med bokstavsdiagnoser, missförstådda kvinnor och arbetslösa, som alla ikläds offerkofta, för att bara nämna några grupper Förvisso är sympati något vackert och inte sällan samhällsnyttigt. Men när offertjänsterna och minoriteterna dominerar diskussionen sparkar min medkänsla bakut.

Offertjänsten framstår som en ritual eller besvärjelse. Ett bönemöte som vänsterliberaler använder sig av för att vinna politisk makt. Man flyttar på så vis intresset från nationens många olösta strukturproblem. Fokus på individer gör förstås seansen slagkraftig. Offren själva eldar förstås på samtalet. Och politikerna duckar och framför drömmar och välsignelser. Statens politiska aktörer slänger bränsle på brasan – och tar offren om ryggen – utan att alls ta itu med orsakerna.

Problemet är således att konkreta samhällslösningar hamnar i skymundan. Många gånger är det givetvis svårt att få åtgärder att funka mot offerkänslor! Sociala åtgärder som kanske kan vara framgångsrika skyms med andra ord av allt ältandet på ett individuellt plan. Till saken hör som sagt att många lösningar är komplexa.

Just genom att tänkbara åtgärder är mångfacetterade och jobbiga gynnas politiker och medier med vänsterinriktning. Via inriktningen på enskilda individer slipper offertjänstens officianter själva presentera praktiska lösningar! De många människor som ikläds offerkoftan blir normalt ändå glada. Någon har ju sett deras problem i samhället, låt vara att någon lösning inte presenteras.

Däremot blir tyvärr majoritetssamhällets svenskar lidande. Det är dom som via uttag av skatt ska finansiera bidrag till ”offren” med alla plåster på såren. Samtidigt drabbas flertalet vanliga människor också av strukturproblemen rörande bostäder, jobb, skola, vårdköer, invandring, kriminalitet osv. Alltså svårigheter som vänsterliberaler inte förmår lösa i och med att man bara sysslar med olika smärre grupper av individuella offer.

Min analys utmynnar därför i att offerkoftor måste slängas. I stället ska politiker och medier rikta fokus på själva strukturproblemen och med all kraft föröka peka ut hur de ska kunna lösas. Enligt min mening måste vänsterns illusionsmakeri brännmärkas.

Torsten Sandström

Vänsterliberala journalister är som bekant fångade i drömmarnas ekorrhjul. Ständigt meddelar de publiken sin personliga syna på politik, samhälle, familj, skola osv. Det yrke som förr noga rapporterade fakta levererar idag skrönor och politisk propaganda.

Detta sker i smått och stort. Nu den förra varianten inom kultursfären. Där skriver DN:s politrukskribent följande beundrande rubrik om Mikael Niemis böcker (DN 14/10):

”Nästan ingen skriver arbetarlitteratur längre”

Det är kanske rätt. Men den arbetarklass som fanns för dryg femtio år kring år 1900 finns ju inte heller längre, mer än i vänsterns drömvärld. Visst finns industrin kvar, men jobben är hyfsat välbetalda och skillnaden mellan arbetare och tjänsteman inte så stor. 20 %v röstar på SD. Det är lika sant som mitt utrop rörande medeltidens diktare, som lyder:

Ingen skriver Trubadurdikter längre

Majoriteten svenska journalister fullgör med andra ord inte längre sin kritiska samhällstjänst. De skriver fånigt om vad de själva tycker är rätt och riktigt. Och det säljer mediernas ägare till en hukande publik.

Torsten Sandström

https://www.dn.se/kultur/mikael-niemi-slapper-kontrollen-koka-bjorn-har-blivit-tv-serie

Försvararna av statlig finansierad radio och teve talar om vilka livsviktiga och sköna gåvor folket får. Man påstår sig vara mästare i att värdera nyheter. Pyttsan säger jag. Den näring som publiken får är ytterst mager och dessutom vinklad åt vänster. Precis som Olof Palme och andra sossar sedan länge räknat ut.

Häromkvällen – en helgdag – gav SVT mellan 19.30 och 20.00 klara besked om detta. Först 15 minuter Rapport på bästa programtid. Personalen är nämligen helgledig , medan folk som sannerligen sysslar med public service på sjukhus och transportföretag tappert jobbar på. Alltså 15 minuter av politiskt tillrättalagda nyheter och sedan punkt.

Därefter 15 minuter sk Sportnytt. För dagen i huvudsak inslag rörande damsporter. Dessa är nämligen politiskt korrekta sedda från feminismens elfenbenstorn. Och dessutom inslag som billiga att köpa in. Snart kommer vi på SVT bara att få se handikappsport och lågkostnadsprojekt i stil med SM i Plockepinn för damer med rörelsehinder. Eller snö-volleyboll från Grönland mellan samer och inuiter.

Den soppa SVT erbjuder är alltså genomgående snäv och men 100 procent PK-vinklad, medan taxiförare kör för glatta livet och sjukvårdspersonal opererar akut. Men fisförnäma svenska vänsterjournalister som avlönas av dig och mig tar ledigt. Så går det till när den politiska klassen får råda. Folket betalar för nästan ingenting. Och får propaganda i bakhuvudet. Vi ser hur listigt svenska socialister tänker. Och skrämda svenska moderater vågar inte ta itu med saken!

Det kallas som sagt ”public service”. Tala om att finna ord och lösningar som bedrar publiken! Krisen på BBC tydliggör offentliga mediers allvarliga problem. Det är därför dags att låta SR/SVT stå på egna ben och be folk om att betala frivilligt! Det jag såg denna halvtimme på SVT gör det enkelt att förstå varför politikerna och SR/SVT inte vågar sig på detta!

Torsten Sandström

Håkan Boström har en fin ledare i dagens – som alltid – läsvärda GP, Göteborgsposten. Han skriver som en riktig liberal av den gamla goda stammen gör, enligt min mening. Fritt och kritiskt.

Temat är det politiska etablissemangets anfall på SD. Udden riktas mot en infam historielöshet. Orsaken är att Sverige har ändrats i grunden genom senare decenniers invandring. En storskalig inflyttning som politikerna inte förmått hantera. Problemen syns i dagens dödliga våld. Den oro som uppstått har i sin tur banat vägen för SD stora framgångar. Den politiska eliten har i huvudsak tvingats anpassa sig till SD:s kritik. Följden har tragikomiskt nog blivit ett anfall på SD!

Så agerar en politisk klass med oförnuftig ambition på monopol.

Läs Boströms goda analys! Heja GP för att ni gör det jobb som dagens ”liberaler” inte längre förmår!

Torsten Sandström

https://www.gp.se/ledare/det-ar-inte-sverigedemokraterna-som-forandrat-sverige.dd88b5bf-2a3e-4486-b4cb-9190b54fbad1

Ymnig snöfall. Det händer varje år.

Ändå kritik mot Trafikverket. Och därefter skyller Trafikverket på SMHI och vill ha bättre rapporter. I hela samhället skyller alla på någon annan och framför allt på samhället.

Vi står inför ett fenomen som förr var ovanligt. Då bet människor nämligen ihop och kollade vad man själv kunde göra. Men så är det inte längre. Inget massmedium eller politiker vågar alltså säga sanningens ord. Alltså att varje människa som gör något – farligt eller inte -har ansvar för vad man själv hittar på. Exv att ge sig ut med bil i snöigt väglag och med dåliga däck.

Häromdagen skyllde anhöriga till en avliden (tämligen fyllig, inte helt frisk och gravt medelålders) man på TV4 för att han avlidit i hjärtinfarkt under en dårpippi-promenad över ett stup på en repstege under produktion av ett av många fåniga nöjesprogram. Att mannen ville tjäna pengar, bli kändis (liksom Robinsonjanne) och därför var villig att risker med dålig hälsa kneps det käfta om.

För talades det om mandom mod och morske män. Man utkrävde åtminstone ansvar av dem. Nu vågar ingen tala om roten till problemet. I det framväxande identitetsamhället vågar ingen ställa krav på enskilda. Framför allt inte barn, busar i skolan ller brottslingar. Då människor inte lär sig att möta krav – lindrigare eller mer tuffa – kommer ett nytt slags individer växa fram. Ansvarslösa och odrägliga. Personer som pekar på andra och samhället. Det är föräldrars huvudansvar att träna sina bar i ansvarstagande. Detta sker förstås genom dagliga krav och inte via psykologers passiva och eländiga vänlighetstankar. I vårt land odlas generationer av dysfunktionella egoister!

Utvecklingen är förstås allvarligt problematisk. Politikernas och massmediernas medverkan – och tystnad – är läskig. Föräldrar luras till skadlig passivitet.

Torsten Sandstrom

FN skriar om klimatkris i morgon. 50.000 flygresenärer propagerar hysterisk avseende avtal om procentsatser inför kommande år. På övertid förs samtal om hur orden ska formas rörande växthusgaser som rör kosmiska , globala och inte minst ekonomiska fenomen. Det fysiska ska avtals bort på procenten och klockslaget!

De stora utsläpparna av CO2 ligger förstås lågt. Men svenska aktivister ylar som stuckna grisar om att vår nation måste gå i fronten (där vi redan befinner oss). Hundratals svenska aktivister som rest med flyg till sammankomsten för frälsning är tårögda, Stämningen är som på ett väckelsemöte i Maranatas tält på 1960-talet. De frälsta vill skriva avtal om det som svårligen kan regleras väl genom ord i ett kontrakt utan sanktioner.

Och så går det som vanligt. Det bidde ingenting eller i vart fall inte som de troende önskat. Ändå kommer spektakelavtalet att kosta pengar. Särskilt för EU:s medlemmar som – tillsammans med FN – är drivande bakom den nya klimatreligionen. Unionens länder är redan tyngda av invandring, ursvaga ekonomier och kriget i Ukraina, där Trump alltmer visar den rätta Putin-ullen. Ändå ska mer pengar offras innan man vet vad som ska göras för att rädda medlemsnationernas välfärd!

Jag har ofta skrivit om miljötalibaner. Alltså om personer som liksom extrema islamister bara har sin religion för ögonen, oavsett humana och ekonomiska konsekvenser. Det är människor av det slaget som nu ylar. Man inser inte att den västerländska välfärden hotas av dåligt underbyggda aktioner. För talibaner Skadorna syns redan i EU-nationernas ekonomier och folkliga protester. Men för talibaner är syftet viktigare är verkligheten. Det ska ske nu, innan en storskalig elexpansion – via främst kärnkraft – är på plats. Märk att Kina klokt nog satsar på två fronter – massiv elökning är en förutsättning för minskning av olja oh gas. Diktaturens Kina ger förstås ingen plats för talibaner.

Men talibanerna på mötet i Brasilien är fanatiska. De tror och vill att olja och gas ska väck genast – eller åtminstone efter exakt angiven procent och tid. Hur ska dom då kunna flyga till nästa COP? Hur ska välfärden byggas? Hur ska hus värmas och bilar rulla? Hur ska Rockström och andra klimatprofeters arvoden som förkunnare av den nya läran finansieras?

Karl-Bertil Olssons pappa oroade sig över att nära en kommunist i sin famn. Nu händer samma sak igen bland de frälsta. Och jag bekymrar mig över alla klimattalibaner som ges tolkningsföreträde i vår nation.

Torsten Sandström

Kriget rasar. Blodet flyter. Trump och Putin samverkar mot Ukraina. Världsekonomin svajar. Och Europas ledare rustar som man bäst kan.

Man förväntar sig att EU lägger ned all den federalism som inte rör kriget. Vidare att man skruvar ned den stora byråkratin som topprider Europas nationer. Samt att låtsasparlamentets kravmaskin tystas i stället för att ständigt göra europeiska företagsledare förtvivlade. Men inte!

Följande rubrik från SvD idag – som vanligt levererad av legoproducenten TT – visar på Europas elände:

EU riktar hård kritik mot Sverige efter beslut om vargstam

I stället för en jättekoncentration på kriget – och större frihet för affärslivet – maler den eländiga EU-byråkratin vidare. Man har mage att från Bryssels storstadsdjungel rikta krav mot Sveriges hantering av hur viltet ska hanteras på vår landsbygd! I Bryssels perspektiv framstår Sverige främst som en dröm om hur gröna lösningar och naturvård ska klaras av (oavsett vad svenska folket tycker). Nationer i söder, som historiskt förstört stora naturresurser, ska nu via byråkrater inom EU diktera hur vi ska ha det i vårt land mitt under brinnande krig i Ukraina.

Det är absurt. För Europa och världen vore det bäst om byråkratin omedelbart hemförlovades. Det blir billigare oavsett om de får full lön. Det gäller nu att minimera skador. Och bygga ett militärts kämpande Europa. En världsdel med sikte på kraftsamling och förnuftig hushållning.

Tyvärr härjar auktoritära och korrumperade världsledare som Putin och Trump. Om EU ska ha något berättigande gäller det därför att Europas ledare – jag tänker på dem som är demokrater – nu ger järnet och visar att de vill undvika det fördömande som de annars riskerar i ett historiska perspektiv.

Torsten Sandström

Det blåser med all rätt just nu kring talman Norlén. Han ska representera riksdagen. Det kräver en del fingertoppskänsla. Det gäller att så att säga ”sälja” den politiska klassen på ett demokratiskt och folkligt vis. Om det ska ske smart måste en god del eftertanke och moderation till. Inte just att sälja sig själv.

Min bild av Norlén är att han saknar det intellektuella filter som behövs. Han är konservativ i en gammal och överspelad mening. Okej att en talman är en ceremonimästare som i viss mån måste förstå att hantera ett politiskt spektakel. Jag läser just nu korrektur till min kommande bok ”Ceremonimästarna – essäer om ritualer, ceremonier och symboler”. Jag vågar därför säga att jag har viss kompetens att uttala mig i frågan.

Norlén förefaller vara så förtjust i sin formellt höga ställning – som i realiteten bara är tamburmajorens – att han förivrar sig. Att låta hustrun resa på skattebetalarnas pengar är som att svära i den svenska demokratins finrum.

Till bilden hör en löjeväckande förnumstighet i hans uttalanden. Han försvarar fruns dyra flygbiljetter med att han på så vis kan erbjuda ”mer av sig själv” (eller något i den stilen). Norlén vill inte vara den gnetiga ordningsman som hans roll utpekar. Han snackar om ditt och datt – än andras poetiska verk, än odling av tomater. Om det sker med blygsam distans fungerar hans attityd bra. Men han saknar en viktig personlig spärr och ser sig själv genom ett omodernt förstoringsglas.

Han framstår därför som en ceremonimästare från flydda tider. En man som stoltserar med umgänge bland kungar och andra potentater utan reell makt. Där lunkar han fram under trycket av ordnar och medaljer. Men han har glömt bort vad demokrater inom ett skikt av svenska folket ser som talmannens signum. Det är återhållsamhet och formell pregnans. Inte fånigheter och självbespegling.

Forna tiders ceremonimästare förstod sin roll bättre.

Torsten Sandström

PS. Den 23/11 innehåller SvD en ledare (Tove Lifvendahl) som hyllar Norlén och hans fru. Jag ser detta som ett typiskt uttryck för konservativism i negativ mening. Det moderna, effektiva och förnuftiga offras för kamratskap och partilojalitet inom den politiska klassen. Därför är jag kritisk till M. DS.

Ordet klimatforskare är positivt värdeladdat. En bild projiceras av en person med djupa naturvetenskapliga kunskaper om solen, atmosfären och vår planets fysiska relationer i kosmos. I praktiken omfattar denna inriktning tyvärr enbart en liten, liten minoritet av dem som högstämt använder ordet ”klimat” för att beskriva vad de sysslar med på universitet eller högskolor. Ändå är det denna lilla grupp vi normalt tvingas lyssna på då det talas om uppvärmningen.

Min poäng nu är att majoriteten forskare inom det uppblåsta klimatköret är av den senare kalibern. Det stora flertalet är nämligen samhällsvetare (med nära liggande ämnen). Alla förnuftiga människor vet att samhällsvetare sysslar med sociala problem rörande ekonomi, stat, kultur eller människors problem med andra eller sig själva. Studier inom dessa ämnen handlar, som alla förstår, inte det minsta om fysiska, biologiska eller kemiska frågor av den typ som Gallieo, Newton, Darwin och Einstein sysslat med.

Trots att Antonio Gutuerres ylar om akuta klimatkriser inför 50.000 flygplansresenärer till Brasilien saknar även FN naturvetenskaplig sakkunskap. Genom ett slugt urval av en begränsad krets jasägare använder sig FN av IPCC på området. Talet om konsensus är därför en slug myt. Det är alltså personer som anammat de teser som FN slagit fast som förklaring till uppvärmningen. Viktigt är att osäkerhet råder även inom IPCC om man läser deras finstilta texter. Men i de teser IPCC skickar till FN har forskarna där valt en politisk strategi eller förklaring till den ökande värmen. Enbart växthusgaserna utpekas som alarmerande. Andra förklaringar mörkas därför då FN driver sin intensiva propaganda.

På denna väg har även en tusen och åter tusen samhällsvetare kommit att svälja FN:s politiska strategi. Dessa forskare saknar alltså själva kompetens för att pröva vad det är som sker i atmosfären eller på jordklotet. Men de uttalar sig ändå dagligen högljutt om ”klimatets kris”! Vi ser alltså en mängd FN-troende som valt att kalla sig just klimatforskare. Orsaken är att det är en ämnesbeskrivning – om än falsk – som kan ge dem stora anslag i klingande mynt.

Om deras kompetens sätts ifråga pekar de alla på IPCC. Man verkar inte ens ha tagit del av IPCC:s finstilta tvekan om andra tänkbara orsaker. Worst case är det som gäller. Detta sker i en anda som påminner om korståg. Ändamålet helgar medlen.

En sådan sk forskare intervjuas i SvD den 6/11 via en text som tidningen köpt från sin legoproducent, TT. Namnet är Naghmeh Nasiritousi, som är verksam på Linköpings universitet och Utrikespolitiska institutet. Hon är missnöjd med att exv svenska staten finansierar klimatprojekt i u-länder. Man kan undra varför? Uppvärmningen är global och det spelar inte någon roll var på Jorden växthusgaser bekämpas. Svaret är säger Nasiritousi ”man låter andra minska utsläppen för Europas räkning.”

Hennes svar är uppenbart politiskt. Hennes kompetens som forskare rör samhället, närmare bestämt ämnet statskunskap. Ändå framställs hon som expert på ”klimatet.” Det är sådana som Nasiritousi som politiserar forskningen om klimatet. Hon går således i IPCC:s politiska ledband. Därmed bidrar hon till att vilseleda människor om själva huvudfrågan: vad är förklaringen till uppvärmningen. Hon saknar nämligen vetenskaplig kompetens om hur omfattande – i tid och rum – riskerna är med växthusgaser (som faktiskt gör att träd och plantor frodas)? Hon argumenterar politiskt och inte på vetenskaplig grund.

Klimatfrågan är som alla vet något viktigt och i värsta fall allvarligt. Men genom politiseringen – via framfarten av mängden samhällsvetare – förvandlas frågan till religion. Då blir hänvisning till vetenskap faktiskt ett skämt. Det borde journalister i SvD känna till. Men även dessa driver tyvärr politik.

Torsten Sandström

https://esvd.svd.se/p/svenska-dagbladet/2025-11-06/a/man-later-andra-minska-utslappen-for-eu-s-rakning/1001/2030808/67196676

Idag har SvD ett reportage om fyra unga rasister som dömts av Stockholms tingsrätt för misshandel till omkr 4 års fängelsestraff. Deras handlingar är grymma och oförsvarliga. Domarna har ännu inte vunnit laga kraft. Måhända är antalet år i fängelse en alltför kraftig reaktion jämfört med hur unga mördare inom klanvåldets breda maskineri normalt behandlas med silkesvantar.

Men det är inte straffen jag nu reagerar på. Min blogg kritiserar SvD:s publicering av de ungas namn och foton. Så här motiveras detta:

Gärningarnas allvar och samhällsstörande karaktär gör att allmänhetens rätt till insyn väger tyngre än de dömdas personliga integritet.

Min kritik baseras på att det mycket allvarligare våld som invandrarnas klaner åstadkommer nästan var dag aldrig leder till en publicering med namn och foto. Vid sådana brott nämns aldrig ens att den dömde är invandrare i första eller andra generation! Många gånger mörkas till och med eventuella reportage genom att de berörda ges fiktiva svenska namn som Sven eller Kalle! Här krävs således inte någon insyn från allmänheten trots att brotten är mer organiserade och mycket grövre enligt Brottsbalken än misshandel. Här vilseleds publiken via falska namn.

SvD-journalisterna William Hernvall och Joel Dahlberg agerar med andra ord som usla propagandister. Jag tror inte man lärt sig att vrida och kränga en publicering på ett så utstuderat vis via landets skrivarseminarier. Nej, i stället är det fel personer som söker dit och sedan tyvärr får jobb inom gammelmedierna. Där sitter cheferna med armarna i kors och rabblar ordet ”yttrandefrihet”. Vi ser med andra ord hur anställt vänsterfolk gaddar ihop sig på aktivistklubbarna hos SvD, DN, Sydsvenskan och SR/SVT. Där slåss man förvisso inte handgripligen. Man arbetar i stället metodiskt med stöd av masspublicering av texter och woke som inte utlöser några straff vid domstol. Men som ändå via sunt förnuft – och krav på att lika ska behandlas lika – måste fördömas.

Jag som länge följt SvD iakttar tidningens hädangång. Det rör sig om ett självmord.

Torsten Sandstrom

Att DN marknadsför kvinnliga vänsterskribenter är känt. Därför är det en välgärning då nya politruker inom denna yrkeskår avslöjas. Alltså då personer som sakligt och oberoende ska rapportera om verkligheten visar sina rätta röda ull. Det vimlar av dem i svenska gammelmedier.

Nu är det fotbollsjournalisten Johanna Frändéns tur att visa rödfärgen. Vilka kunskaper hon har i att spela boll är okänt. Men snacka kan hon ju alltid. Det sker i DN den 27/6 – med anledning av sossarnas politiska ideal att flytta invandare till välbärgade bostadsområden. Rubriken lyder:

Dags för medelklassen att dela sina kvarter med nyanlända

Jag bor själv på Lidingö som har en blandad befolkning men på grund av de höga bostadspriserna mest bättre avlönade (eller pensionärer som bott där länge). Frändéns text visar alltså hur omfattande vänstervridningen är inom svenska medier. Fram för en flyttcirkus via statsbidrag, är budskapet. En ung sosse tröstade folket häromdagen genom att säga att missnöjda rikisar alltid ”kan flytta” till annan ort.” Vän av logik undrar vad som kommer att hända på den nya bostadsorten?

Det förvånar inte den som – liksom jag – intensivt och kritiskt följer radio, teve och press. Även sportsidorna är förstås infekterade. Ordet infektion kan uppfatta som obehagligt och nedsättande. Men jag tvekar inte. Det är läskigt hur journalister använder sin plattform – ofta med beteckningen ”oberoende” – för att bedriva privat politisk propaganda. Det är inte bara allvarligt utan också tröttsamt.

Jämlikhetens budskap har närmast blivit religiöst i mellanmjölkens och mellanölets nation. I verkligheten styr marknadens lagar boendet. Det krävs hårt slit och skattestöd – eller välbärgade anhöriga – för att starta en skön bostadsresa i medvind. Att invandrare står bakerst i kön är inget att undra över. För sossar gäller däremot planeringens ideal. Piska och morot ska till. I Sovjetunionen medförde planeringen dåliga bostäder till dåligt betalda anställda som där åt dålig mat (men tröstade sig med vodka).

Varning för Socialakrobatiska partiet för icke-arbetarpartiet. Där bedrivs en politik för arbetslösa och andra bidragstagare.

Torsten Sandström

Bild:statens konstråd.

Jag har sagt detta förut. Det nutida svenska samhället har sagt adjö till konst med innebörden krav, genialitet och kvalitet. I stället satsas på simpla bilder med enkla politiska syften. Att det finns obegåvade personer som vill bli kallade konstnärer är en sak som är lätt att förstå. Inkomst utan prestation av värde är med andra ord lockande. Men att staten ställer sig bakom ett sådant spektakel är sjukt och tecken på hur skattebetalarnas pengar förslösas. I Henån på Orust har en hoppressad skrotbil placerats under en grov träställning med tre tunga stenblock på den krossade plåten!

Så här skriver Statens konstråd om den ställning som kostat 800.000 att tillverka.

Semaforen i Henån är både en skulptur och en samlingsplats, ett ”häng” med sittplatser kring ett betydelsebärande blickfång i form av en komprimerad skrotbil. Verkets höjd gör den synlig från både riksvägen och gångvägarna runt ån. I dess topp finns en optisk signal som tänds när platsen används. Verket blir en fyr för ungdomarnas gemenskap. När ljuset brinner vet vi att någon är där eller nyss varit där. Se oss. Vi finns här. Kom hit ni också så kan vi hänga tillsammans. Att ungdomarna själva har makten att aktivera platsen med ljussignalen vänder på vad som är mittpunkt och periferi. Den anspråkslösa platsen mellan ån och parkeringen blir något som är värt att signalera om och bjuda in till.

Vi läser alltså hur en byråkrat via statens konstråd anstränger sig för att finna något märkvärdigt och till människorna talande rörande ett legobygge i Henån som inte ens ett barn varit nöjd med. Är detta klokt? Ska skattebetalare tvingas betala för fåniga struntprojekt? Nej, det rör sig om ett eländigt effektsökeri med politiska visioner. Det är vänsterliberalernas syn på konsten. Allt som någon galning vill skapa anse lika gott som konst. Det sker på ”armlängds avstånd” från folket.

Torsten Sandström

Ibland lyssnar jag som jag tidigare berättat om på SR. Framför allt nyhetssändningar för att slippa alltför mycket vänsterpropaganda. Men får normalt ofta ändå en giftig dos. Häromdagen lyssnade jag på ett program med titeln: Romeo och Julia – världens mest kända kärlekshistoria. Man kan tro att Shakespeares pjäs inte skulle göra inslaget seriöst. Och inte tillåta att vänsterkrafter släpps lösa. Men hur jag bedrog mig!

Två kvinnor nojsade länge om ämnet, programledare: Emelie Rosenqvist och hennes gäst Isabella Rodriguez. Då skede något som aldrig två män tillåts göra i svenska medier. En svartmålning av Romeo med dagens svenska män som verktyg. Bland fnissningar fanns såväl sexköpare och dåliga älskare med i bilden. Romeo och för den delen även Shakespeare behandlades med feministiskt förakt.

Tänk om män i ett samtal agerat så? Det händer aldrig nu för tiden, men har blivit ett mönster för SR:s självsäkra kvinnliga journalister. Trots alla regler med krav på saklighet och oberoende!

Så starkt är alltså feminismens tolkningsföreträde i vårt land. Om liknande värderingar framförts av två män om det kvinnliga könet skulle de båda svartlistas eller sägas upp från SR.

Torsten Sandström

Skandalen i London om BBC-journalisters vinklade propagandasreportage är lärorik. Detta på minst två sätt.

Dels för att de som hänt visar på att vänsterjournalister på BBC tenderar att förvrida verkligheten så att inslag passar deras egna agenda. Dels för att det brittiska samhället inte godtar en sådan verklighetsförfalskning, varefter två höga chefer tvingas avgå.

Det intressanta är nu att politiska argument flödar i SR. Jag tänker exv på hur uppsatta journalister på SR skrivit på ett israelfientligt upprop och ändå fortsätter att rapportera i SR. Nästan var dag hörs deras röster. Varken journalisterna ifråga eller den högste SR-chefen Cilla Benkö avgår. Vi ser alltså två olika nationella reaktioner inom public service. Den brittiska är den som lagen ger tydligt stöd åt. Den svenska är den vanliga vänsterliberalismens: låtgå för rödgrönas argument.

Tala om en medial skandal inom det fisförnäma svenska etablissemang som kallar sig ”public service”. Det är därför hög tid att Cilla Benkö lämnar sin post. Och att public service lämnas till marknaden och tvingas konkurrera med andra medier utan att tilltvingas pengar från skattebetalarna.

Jag kan förstå att egeringens ledamöter har svårt att lägga sig i SR:s beslut. Men enskilda politiker från tidöpartierna borde samla sig och anordna en presskonferens där den brittiska utvecklingen inom BBC jämförs med den svenska passiviteten. Det krävs hårda ord! Inför kommande valår kan de hjälpa folket att välja rätt färdväg. Att inget ännu hänt från tidöhållet i frågan om public service är ett illavarslande tecken på hur djupt grepp sossarna skaffat sig över svensk politik!

Torsten Sandström

Nu är det dags för ännu en vänskaplig erinran. Bloggen har nu rullat var dag i mer än fem år. Kostnader för teknik, webbhotell mm är faktiskt större än de gåvor på drygt ett par tusen kronor som jag varje år hittills fått av vänliga följare. Detta trots att bloggen i veckan haft mer än 10.000 besök sammanlagt.

Bloggen är visserligen ingen affärsrörelse. Det tar sikte på politisk opinion (och stimulans hos bloggaren). Men även en idog samhällskritiker måste förstås muntras upp. Därför är jag tacksam för en swish som inte alls behöver vara på ett stort belopp. Kolla den gröna rutan ovanför till höger!

Samtidigt vill jag varmt tacka alltfler som gett mig en dunk i ryggen.

Vänligen

Torsten

Demokratiska partiets Zohran Mamdani tog som bekant hem spelet. Han gjorde det på löften om bidrag och lösa förhoppningar om bostadsbyggande mm. Alltså typisk vänsterliberal politik. Vaga drömmar som bedrar väljarna. Bakom honom lurar islamska sympatier som kan visa sig farliga.

Ögonen lyser ändå på svenska gammelmediers journalister över valutgång borgmästarvalet i staden New York (NY). Journalister på SVT visade rader av leenden och vita tänder. Hoppet om att vänstern ska erövra USA föds med ens hos naiva mediala propagandister. De kommenterar nämligen inte främst vad som händer, utan vad de tror och hoppas ska ske.

Som vanligt är det alltså drömmar och löften som styr vänsterliberalt tänk. Inte den faktisk verkligheten som oftast är besvärlig och komplex. Till saken hör att borgmästaren inte är diktator över staden NY, vilket de svenska mediernas glädje förespeglar.

New York City Council har 51 ledamöter, förvisso med tung övervikt för Demokratiska partiet. Men en tro på att dessa Demokrater skulle stötta socialism är rent nonsens. De tänker ungefär som svenska moderater. Rejält högre skatter är därför otroligt. Och vem ska finansiera och bygga löftena om bostäder? Visioner och planer kommer säkert att höras i långa rader. Ungefär som då svenska sossar ska leverera. Visionerna hörs, men verkligheten styr. Mycket skrik och liten verkstad med andra ord.

Det är just detta skriande och visionerande – utan rejäla tag – som fått en majoritet amerikaner att rösta på Donald Trump. Många väljare är nog redan besvikna över den turbulens som Trump skapat. Några jobb har han ännu inte fixat. Vidare följer medelklassen pris- och löneutvecklingen med oro. Börsen skakar och framtida pensionspengar darrar. Vem vet – snart kanske pensionärer lovas betalt i kryptovalutor?

Efter att svenska medier länge stött vingelpettern Kamela Harris har de nu fått en ny muslimsk favorit. För vänsterliberaler räcker det som sagt med visioner. Det kallar jag vänsterpopulisms.

Torsten Sandström

Många unga väljer att studera juridisk för att lära sig hur samhällets skelett ser ut. Man vill få något liknande en röntgenbild av lagboken. Och på så vis se hur Sverige byggts genom otaliga regler.

Så var det framför allt förr. Då skrevs nämligen regler med pregnans. Torra men tydliga texter formades om människors rättigheter och skyldigheter. Just skärpan var central. Statens rätt att rikta krav mot medborgarna måste begränsas. Och den enskildes befogenheter måste vid olika avtal noga preciseras. En skicklig jurist skulle kunna bena upp exakt hur stora krav som tillkom någon samt vad motparten kunde göra gällande. Det var särskilt viktigt rörande krav från det offentliga mot enskilda individer. För juristen var förr flum något högst oönskat. Gummiartade rättsregler nagelfors i litteratur och vid juridiska seminarier. Det var därför ett allvarligt påhopp – en bitsk ironi från Lund – att påstå att en akademisk jurist hade ett dragspel som symbol i sin doktorshatt.

Att jag skriver denna krönika beror på att dragspelandet blivit allt vanligare i det svenska juristsamhället. Jag menar att det beror på en politisering av det juridiska språket. I stället för torra men ändå precisa lokutioner skrivs idag lagar med svepande ord. En förklaring är att domstolarna ska ges i uppgift att tolka vad en bestämmelse egentligen avser. En viktigare orsak är att lagstiftande politiker vill få folket att tro att man står på dess sida. En tänjbar norm muntrar liksom en trudelutt på dragspelet upp – tror naiva politiker. Men domare gillar normalt inte gummiregler. De vill inte agera politiker, utan få tydligt stöd i lagtext och motiv om hur en regel ska tillämpas.

Mot den bakgrunden är majoriteten av jurister motståndare till svepande gummiparagrafer. De senares framväxt är alltså ett politiskt fenomen. Politikerna ser nämligen inte saken genom juridikens glasögon. Man nöjer sig med en bred och vag lagbestämmelse och anser sig därmed ha löst ett aktuellt samhällsproblem. Nytt förtroende hägrar vid kommande valrörelse. Det är domaren som tvingas göra ett jobb man varken vill eller kan göra inom sin kompetens.

Vad gäller gummikaraktär är folkrättsliga regler skräckexempel. Deras funktion är dock inte att reglera nationella tvister, utan syftet är att läggas till grund för internationella förhandlingar om problem i utlandet. Därför påminner folkrättsliga regler ofta om religiösa texter om att allt ska bli så gott som högre makter vill. Här flödar således dragspelsmusiken.

Men då folkrätten emellanåt upphöjts till svensk lagstiftning är det fara i färde. Ett svenskt exempel är den sk Barnkonventionen. Här vimlar det av flummiga regler. Allt gott åt barnen, men inga krav, ajabaja! Till saken hör att många av gummireglerna i Barnkonventionen kolliderar med pregnanta regler i Föräldrabalken och rader av speciella lagar. Oreda uppstår för den som ska döma.

Reglerna i Miljöbalken (MB) är ett eldorado för dragspelande jurister. Det vet även lagstiftarna själva, ty man kallar MB för ”ramlag”. Innebörden är att detaljerade regler ska utformas av myndigheter, framför allt Naturvårdsverket och Länsstyrelser. Resultatet blir att politiska aktivister ofta ges rätt att riva och slita i MB:s gumminormer. Horder av byråkrater tillåts med andra ord forma detaljregler och – senare – utan närmare juridisk kompetens tillämpa dem mot svenska folket.

Utvecklingen mot dragspelsjuridik bekymrar mig nu främst genom att unga människor lockas att söka sig till juridiska studier för att driva politik. Intresset för folkrätt är nämligen på kokpunkten vid juridiska fakulteter. Utan tvekan blir resultatet en flykt från traditionens juristroll. Det är inte lagbokens pregnanta skelett av regler som noga ska detaljgranskas. Nej, för de unga gäller hej och hå vid tolkningen av högstämda folkrättsliga budord utan påtaglig precision.

En ny roll för juristen riskerar alltså att växa fram. I färdriktningen hotar en närmast religiös strävan efter politisk tolkning att ta över. Dragspelandets juridik höjer tempot. Tillspetsat menar jag att politiken tenderar att ta över den juridiska traditionen.

Orsaken till att rätten i islamska samhällen allmänt sett är svag eller outvecklad sammanhänger med liknande fenomen. Mullorna dominerar rätten. Den juridiska vetenskapen har således inte getts en egen och hyllad sfär. Tvärtom har rätten tagits över av ett politiserande prästerskap.

Jag hoppas att min blick i kristallkulan inte kommer att prägla svensk rätt. Men det som sker i Sverige – och även för delar av västerlandet – gör mig dyster.

Torsten Sandström

Jag kallar mig inte konservativ. Men jag skriver under på det eftertänksamma prövande av förnuftiga politiska lösningar som gett namn åt detta tankemönster. Om reformer behövs måste framsteg ske.

Nu över till Donald Trump. Tullar genom dekret – i stället för lagstiftning – och mycket annat visar på en bild som inte stämmer med demokratins ideal. En statschef – som riktar personliga krav mot enskilda stater, individer och företag utan att kraven handlagts enligt existerande nationella rättsregler – agerar inte enligt demokratins skolbok. Inte heller en president som hämnas för att kanadensiska medier sagt vad en föregångare – president Ronald Reagan – uttalat om eländet med tullar.

En president som sitter i Vita huset och själv rycker i alla spakar är en fara för USA som en demokratisk stat.

Nu ett stickspår som inte heller framställer Trump i vacker dager. Man har förr inom moraldiskussioner talat om 7 dödssynder. Trump får stora svårigheter att klara en kontroll:

Högmod: Stolthet och arrogans.
Girighet: Önskan att äga mer än man behöver.
Vällust: Okontrollerad sexuell lust.
Avund: Missnöje med andras framgångar.
Frosseri: Överdrivet ätande och drickande.
Vrede: Stark ilska.
Lättja: Lathet och passivitet.

Tyvärr tycks Trump inte uppfylla de 6 första proven. Vad gäller 7 visar han inte lättja, men förhastar sig ständigt och mobbar människor som vågar säga emot honom.

Det finns alltså inte mycket gott att säga om denna politiska pajas. Okej, det är stort att han fått Europa att rusta upp samt inlett en kamp mot woke och PK. Men faran med hans storhetsyndrom är att ett rättsligt nederlag i Supreme Court i tvisten om tullarna kommer att få Trump att löpa politiskt amok. Liksom förr kungar brukade göra då de riskerade att förlora sin krona.

Torsten Sandström

Igår hade SvD ännu en infam rubrik som i grunden ifrågasätter tidningens önskan om en mångsidig och kritisk debatt:

Klimatförnekarnas strategi: att härma vetenskapen

Det är som vanligt SvD:s legotillverkare av propaganda – TT – som levererat texten. Det är några sk forskare i Göteborg och Amsterdam som uppenbarligen datakört ett antal artiklar i digitala sajter som är kritiska till FN:s och svenska mediers inställning att det råder konsensus om världens undergång på grund av mänskliga utsläpp av växthusgaser. Forskarna själva måste vara 100 procent övertygade om att CO2 är orsaken. Men inte ens FN:s klimatpanel är så extrem. Man pekar nämligen på att flera förklaringar finns, men väljer ut människans utsläpp som det centrala.

Jag medverkar själv sedan länge på en sajt som heter Klimatupplysningen.se. Till skillnad från de inskränkta forskarna bakom rapporten är det där högt till tak. Visst är tonen kritisk mot FN, IPCC och svenska medier! Men argumenten är sakliga och byggs allmänt sett upp med olika fakta. I rubriken kallas detta för ett härmande av vetenskapen! Den som talar om att härma är själv en charlatan!

Vetenskapssamhällets genombrott skedde sannerligen inte via elitära krav på fri debatt. Kyrka, kungar, kommunistiska samt även så kallat demokratiska stater har i stället ofta hindrat en fri diskussion. Inte fick Gallieo Galilei, Isaac Newton eller Charles Darwin hjälp från centrala samhällsmakter då de framförde avvikande åsikter. Deras ideér sågs som hädiska. Denna tanke tycks aldrig ha infunnit sig hos ”forskarna” bakom den rapport som SvD kort presenterar!

All vetenskap måste vara ett öppet samtal. Den som hävdar konsensus – som kyrkor många gånger gjort och FN faktiskt än gör – är en tokstolle eller åtminstone en rejäl risktagare. Jag förstår experter på klimatologi så att CO2 är en bidragande orsak till uppvärmningen, men att andra källor finns och att mycket är oklar avseende skeenden mellan solen och vår planet. Detta är också min åsikt och även vad flertalet medverkande på Klimatupplysningen säger.

SvD tar alltså ställning mot en öppen debatt. Och man gör det genom att försöka förnedra dem som vill problematisera FN:s politiska och vetenskapliga ståndpunkt. Vi kallas klimatförnekare och närmare! Det som SvD därmed bidrar till påminner därför om kyrkans jakt på kättare i äldre tid.

Min prenumeration på SvD sjunger därför nu på sista versen! Tidningen stöder de facto 50.000 flygresor till Brasilien men hånar människor som vill ifrågasätta FN:s svepande argument. Här finns det fanatiker av det värsta slag.

Torsten Sandström

Journalister hävdar ofta att deras roll är att värdera nyheter. Man ska med andra ord inte längre – såsom förr – inrikta sig på att redovisa vad som faktisk skett, utan skilja agnarna från vetet, så att säga. Att detta öppnar för politisk propaganda är klart. Fokus på ett visst politiskt problem medför att andra skeenden hamnar utanför sökljuset. Och än värre att svart förvandlas till vitt eller tvärtom.

Den 8/10 syns i DN följande dystra rubrik:

Över 100 barn har nu dött av svält i Gaza.

I mindre stil tillfogas: ”Det uppger den Hamasstyrda hälsovårdsmyndigheten på söndagen”. Tidningen tvekar uppenbarligen en smula över Hamas värde som sanningssägare. För att komma över denna fundamentala brist väljer tidningen att intervjua ett livs levande sanningsvittne. Givetvis en professor, nämligen Johan von Schreeb. En expert på liv och död via studier i global katastrofmedicin och verksam inom välgörenhetsindustrin, nu Läkare utan gränser.

Schreebs val av position – global katastrofmedicin och Läkare utan gränser – ska uppenbarligen skänka sanning till hans utsaga. Han vill – klokt nog – inte alliera sig rakt ut med Hamas och säger därför följande:

Om det är 80, 90 eller 110 barn som dör av svält, spelar siffrorna någon roll? Det är en symbol.

Rubriken startade alltså med ett utrop om 100 döda barn i svält. Och slutar med att siffrorna inte spelar någon roll. De är bara symboler.

Minns du kanske sagan om Mäster skräddare eller berättelsen om Tödde och Mödde? Alltså historien om hur något faktisk genom sagans förlopp utvecklas till noll. ”Det bidde ingenting.”

Kanske är det detta som skett bakom DN:s svarta rubrik mot Israel om att hundra barn dött i svält? Hursomhelst kan DN och Schreeb ta varandra i handen. De sysslar båda tyvärr med politisk symbolik. Så funkar svenska gammelmedier som dagligen säger sig jobba mot fake news.

Torsten Sandström

https://www.dn.se/varlden/over-100-barn-har-dott-av-svalt-i-gaza

Jag surfade ett bra tag på nätet för att ta reda på hur många personer som flugit till Amazonas djungel för att delta vid FN:s klimatskräcksövning, COP 30. Snart började jag förstås att antalet deltagare i Belem var politiskt känsligt för många mediala FN-kramare och apostlar med flygskam på läpparna.

Till sist hittade jag i en trovärdig sajt uppgiften 50.000 personer. Femtiotusen har alltså bränt flygbränsle för att delta i seansen i Belem. Tänk så mycket CO2 som kunde ha sparats om man – liksom moderna företag – använt digitala konferenser i stället för semestermål för att samtala.

Sedan några år har FN:s dubbelmoral och stora lyxbyråkrati hamnat i vanrykte. FN-chefen Guterres ylar som en stucken gris. Att Trump skurit i bidragen till FN har gjort att antalet luxuösa konferenslokaler och kontor i Genève ekar tomma. Det vi ser i Belem påminner om Digerdödens verkningar. Inte på grund av att uppvärmningen tar kål på mänskligheten under de närmaste hundra åren. Nej, nej, utan för att pestens utbredning under medeltiden gjorde att skrämda människor betedde sig som galningar inför den död som (ofta) väntade.

Resenärer med CO2-sprutande jetflyg ser sig nämligen som medlemmar i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga (mormonerna). Varje deltagare måste vara aktiv i sin religion. Och om Jordens undergång är nära förestående på grund av värmen så är det bråttom. Att resa till Amazonas blir ett försumbart offer på den heliga trons altare. Ändamålet helgar så att säga miljontals ton CO2. Sparande på utsläpp av växthusgaser ska göras av dem som ännu inte förstått den nya religionens sanningar (in spe).

Detta är förklaringen till att klimatets mormoner inte vågar berätta om att 50.000 åker till Brasilien utan någon påtaglig nytta (mer än att göra en förfärande min och gest mot avskogningen där). Alla inser hur dubbelmoralen formligen skriks ut i Belem!

På så vis blir mötet i Belem ett gigantiskt spektakel. Tala om show off! Mötedeltagarna är i Belem för att bevisa sin tro – inte för att faktiskt lösa problem som är oklara och svåra att hantera. Därför är COP-mötena en fars i mötesteknik. Man tror att några bokstäver och siffror i stil med 1,5 -tak på ett papper – liksom mormonernas Bibel – är utslagsgivande. På övertid hurras det innan bläcket hunnit torka. Och verkligheten vandrat vidare.

En bred majoritet av de närvarande saknar vetenskaplig kompetens om vad som sker i atmosfär, i luft, på land och i hav. Man tror nämligen blint på dem från FN som lagt ut de nya mormonernas text. Rader av politiker, byråkrater, kungar och professorer som studerat statskunskap eller ekonomi deltar nämligen vid COP30-turbulensen. Där tror man sig kunna dra i spakarna, trycka på knapparna och skriva 2,0 i stället för 2,5 på ett papper som ska kallas avtal. Men ett kontrakt för vilka? Och hur bindande är avtalet (för vilka)?

Det läskigt att se hur vuxna människor beter sig som barnungar på ett scoutmöte! Det ekar av rop om ”alltid redo”! Men ingen av mormonscouterna vet vad som verkligen sker mellan solen och vår planet. Under miljontals år har temperaturen och CO2-halten skiftat rejält. Det vet alla förnuftiga människor.

Om detta knystas det inte i heller i Belem.

Torsten Sandström

Jag anser att SVT:s programserie ”Mästarnas mästare” är ett bevis på att det som brukar kallas public service är motsatsen, nämligen ett invaggande av publiken i verklighetsflyktens dimmor. Programledaren Micke Leijnegard gör inte showen bättre.

Men nu är jag inte ute efter SVT:s skandalösa utbud som skattebetalarna således påtvingas. Som alla vet har Leijnegard häromdagen fällts i Stockholms tingsrätt för sexuellt ofredande. Under en våt fritidsfest har han två gånger pussat en kvinnlig kollega på munnen och sagt något berömmande om hennes läppar. Detta har alltså resulterat i en fällande dom för sexuellt ofredande och böter på 30.000 kronor.

Jag kan förstå att kvinnan blivit ordentligt besvärad av de snabba handlingar hon utsatts för. Men min undran rör om en avsett vänlig handling från mannen ifråga – utan allvarligt intrång i kvinnans personliga integritet – tillhör fenomen som svenska domstolar ska syssla med (i det blodiga klanvåldets tider)? kan det skedda ens betecknas som sexuellt?

Det verkar som svenska åklagare – alltfler kvinnor som i detta fall (Paulina Pilati) – är totalt fixerade vid fenomen som endast fjärran rör sex. Till vardags pussas det numera på kinder huller om buller på gator, torg och inte minst fester. Och komplimanger om en kvinnas utseende är minst lika vanliga.

Jag medger att Leijnegard tar ett litet steg utöver vardagens umgänge i festliga sammanhang. Men ändå – är det en sexfråga för svenska åklagare? Hade inte ett allvarligt samtal med Leijnegard varit en bättre lösning för kvinnan ifråga. Eller varför inte en medial debatt om saken för att tvåla till mannen ifråga? Arbetsgivaren SVT hade också kunnat ingripa även om saken utspelats på fritid.

Jag menar att inledandet av ett brottmål är att gå för långt. Ser vi inte ett utslag av den politiska aktivism som alltfler tjänstemän inom rättsväsendet sysslar med? Jag har i bloggar påpekat att det svenska rättsväsendet slösar sina resurser på struntsaker. För mig är det en gåta hur två hastiga munpussar och en berömmande fras om personens mun kan uppfattas som något sexuellt! Det känns som att skjuta mygg med haubitzar!

Dessutom hade det inte varit bättre om det som inträffat – jag tvekar (inför en vänligt sinnad handling) – uppfyllt kraven för ofredande, utan det stigmatiserande prefixet sexuellt!

Torsten Sandström

Världens allra äldsta trosuppfattningar baserades i allmänhet på gudomligheter i flertalets form. Mängder av andligheter gavs på så vis plats inom ett och samma samhälle. Andar och heliga väsen umgicks tämligen fredligt. Ingen av gudomligheterna gavs ensamrätt.

Därför blev de abrahamitiska religionernas ankomst en problematisk vändpunkt. För såväl judar, kristna som muslimer vilar tron på en ensam gudom. I fokus står en central gudsgestalt – om än i rollen som fader, son eller profet. Centraliseringen blir en källa till konflikter. Framför allt genom kopplingen till makteliter som använder religionen för egna maktsyften. Då kristendom och islam etablerats visar historien framväxten av krigisk kamp för de egna trossatserna. Såväl kristna som muslimska krigare slog varandra blodiga under en mörk medeltid. Religiöst dödande syns även i idag.

Min poäng är att detta i nutid ställer hyllandet av religionsfrihet på huvudet inom demokratiska samhällen i väst. Kristendomen har i vår tid (huvudsakligen) kommit att ta avstånd från en samhällskamp på religiös grund. Även om Koranen i grunden inte vilar på ett krigsbudskap (jihad) så har religiösa skolor inom islam inte avhållit sig från att sprida sin tro via blodigt våld. Värst är att ofantliga rikedomar i olja och gas – sedan en handfull decennier – gett flera stater i Mellanöstern möjlighet att finansiera krig och terror. Flera grupper av jihadister har mottagit enorma penningbelopp för våldsdåd.

Dödandet av omkring 3000 oskyldiga i 11 september-attackerna borde ha blivit en läxa för världens demokratier. Det verkar ändå inte som man i väst fullt ut dragit lärdomar av detta. För exv svensk del syns fortfarande en naiv inställning till den goda tanken om religionsfrihet. Trots klanernas våldsdåd agerar politiker och mediernas anställda inte bara passivt utan ibland faktiskt med aktivt stöd för islam!

Jag menar självfallet inte att muslimer ska förtryckas. Men svenska politiker måste ta kraftigt avstånd från alla tecken på extrem islamsk aktivism. Muslimsk fundamentalism måste med kraft motverkas. Rådande hukande attityd är farlig. Islamsk invandring bör motverkas. Religiösa skolor ska inte godtas inom ett annars profant svenskt skolsystem. Klädsel som framhäver val av religion ska inte tillåtas inom den svenska offentligheten. Offentliga bidrag till specifikt religiösa kulturyttringar ska ges med största restriktivitet och under tuff kontroll. Vi måste dra lärdom av hur extrema islamister agerar under skydd av en demokratisk öppenhet!

Kriget i Gaza illustrerar tydligt vådorna av externt finansierad islamsk terror. Ändå tar en stor del av svenska politiker och medier inte tydligt ställning mot den roll som PLO, Fatah och Hamas spelar via stöd från exv Quatar och Saudiarabien. Socialdemokratin, V och Mp har länge flörtat med extremister som inte bara fått pengar från skurkstater utan också från svenska staten. Som bekant har Palestina godtagits diplomatiskt, trots uppenbar brist på vilja och förmåga till demokrati. Sverige spelar islams extremister i händerna.

Dessutom tycks SR och SVT samt majoriteten svenska journalister inte inse att islamsk aktivism är oförenlig med svensk demokrati. Journalisters upprop mot Israel samt deras hyllande av Greta T:s vänskapande med Hamas är något allvarligt.

En naivt tillämpad svensk religionsfrihet har utvecklats till att bli extremisternas bästa vän. Resultatet blir problem nu och i framtiden.

Torsten Sandström.

En rubrik i DN den 20/10 speglar med största allvar tidsdandan. Det rör den svenska tsunamin av ADHD-diagnoser.

60 personer blev av med sin adhd eller autism – Marcus är nu diagnosfri

Problemet är förstås inte att Marcus sluppit en diagnos, utan att han och många andra en gång i tiden genom ADHD-rouletten blivit förklarade som psykiskt sjuka, i någon av de nya flummiga själsdiagnoserna. Det rör sig om sammanlagt omkring 400.000 människor. Bara bland pojkar omkring 7% av totalantalet inom gruppen!

Vanliga beteendeavvikelser bland unga killar har blivit en bransch för psykologiska och medicinska företagare att vränga diagnoser till synes genom skott från höften. Med diagnosen hand får den ”sjuke” särbehanding i skolan. När det senare visar sig att diagnosen är en belastning i samhälls- och yrkeslivet kopplas själsdiagnosernas legosoldater ånyo in i bilden – nu för att befria de berörda.

Att diagnoserna inte rör vetenskap i vanlig bemärkelse är uppenbart. Fysiska prover (blod, röntgen, hormoner osv) ger alltså inga sjukdomsbesked. Det är i stället ”välvilliga” eller naiva psykologer och läkare som genom samtal med en person sköter rouletten. Alltså du är sjuk – och senare – nu är du friskförklarad! Som många förstår är det normalt inte den drabbade som är sjuk, utan de personer som sköter rouletten och tror sig handla förnuftigt.

Ytterst är det förstås korkade politiker som bär ansvar. Alltså beslutsfattare som inte vågar opponera sig mot själens schamaner. Ett särskilt ansvar är korstågsföraren Christopher Gillberg, en professor från Göteborg som eldat på det svenska eländet. Genom att släppa läkare och psykologer lösa skadas hundratusentals människor. Okej att några blir trygga över diagnosens ”frikort”. Men i och med att diagnosen vilar på lös grund är den egentligen inget att vara nöjd med. Det är kosmetiska åtgärder i de allra flesta fall.

Förr fanns inte diagnoserna. Betänk att varianten ”autism” då bara tog sikte på personer med synnerligen svåra sociala problem. Men idag har omkring 2% av befolkningen (200.000 människor) den nya flumdiagnosen. Det är helt enkelt inte klokt! Vanliga personlighetsskillnader stämplas med sjukdom.

Det är bra att allt fler förnuftiga människor i nutid kritserar roulettens diagnoser. Men själva samhällssjukan finns kvar i och med att schamaner, politiker och medier inte tar itu med problemet.

Torsten Sandström

C-partiet satsar på en S-regering 2026. Man har nämligen föreslagit Elisabeth Thand Ringqvist till ny partiledare för Centerpartiet. Kanske kan lösningen ge Thand Ringqvist en åtrådd position som minister. Vem vet?

Men allt är egentligen bara en liten rörelse inom den politiska klassen. Där positionerar sig politiker nu i förhoppningar om att ta ett kliv upp inom klassen. Min bild är med andra ord dyster.

Men kanske inte. Den som kollar hennes förflutna ser en karriärist med massor av misslyckanden i bagaget. Som nära rådgivare till Maud Olofsson – Maud var hör och häpna näringsminister – medverkade Thand Ringqvist till en enormt dyrköp affär inom Vattenfall (Nuon). Tjogtals miljarder (omkring 50!) gick upp i rök för skattebetalarna. Så på det viset passar hon i S-gänget. Hon kallar sig riskkapitalist, men tar allstå risker främst med andras pengar!

Efter denna skandal har hon haft rader att tämligen korta jobb, något som pekar på att hon är stor i orden men liten på jorden. A propå risker med andras pengar var hon ett tag styrelseordförande i AB Storskogen, ett då nystartat investment- eller holdingbolag. Läsaren blir knappast överraskad över att höra att Thand Ringqvist snart fick sparken i och med att bolagets aktieinnehav sjönk katastrofalt.

Alltså rader av enormt usla affärer! Det enda jobb hon kan få är alltså nu uppgiften som ledare för det sjunkande Centerpartiet. Där kan hon kanske – den risktagare hon är med andras förtroenden – bli näringsminsiter i en C-regering. Hennes frånvarao av goda affärsmeriter visar att hon är kvalificerad för uppgiften.

Tyvärr. Det är svenska folket får vid valet 2025 bestämma om skattebetalarna ska ta ännu en storsmäll! Bara dumsnutar kan rösta på Centern!

Torsten Sandström

I en intervju i Bulletin den 17/10 om spektaklet vid senaste partiledardebatten säger Nils Funcke – som typiskt nog brukar betecknas som ”expert på yttrandefrihet” (trots att han inte är jurist) – ”att de var väl inte så farligt. Ungefär som förr i tiden”.

Hans historiska minne är selektivt förstås. Utan tvekan har kommunisterna under beteckningen V sedan Schyman, Ohly, Sjöstedt och inte minst Dagostar systematiskt talat i munnen på andra – i försök att destruera deras inlägg. Enda skillnaden är att Dagostar på ett infernaliskt vis utnyttjar SVT-journalisternas slapphet och välvilja mot vänstern. Funcke spelar på samma planhalva.

Jag menar att Funcke fått begreppet yttrandefrihet om bakfoten. Det är en viktig och klok huvudregel. Men som vanligt har huvudregler undantag. Det vet åttminstone alla jurister, men uppenbarligen inte Funke

Något Nils Funcke tycker vi borde oroa oss mer för är när politiker och i synnerhet statsministern säger saker som går principiellt mot yttrandefriheten. Bland annat pekar Funcke på när Ulf Kristersson (M) kritiserade de personer som hängde en docka föreställande Erdogan utanför Stockholms stadshus 2023.

Funcke säger om demonstranterna vid lyktstolpen : Det är någon som utövar sin demokratiska rättighet på ett uppseendeväckande sätt. Den personen blev ju kölhalad av statsministern. Det var likadant efter Agenda. Då föreslog statsministern att man skulle kunna stänga av Nooshi Dadgostars mikrofon.

Funcke är sjövild. Gränsen mellan frihet och talibanism är kanske inte en knivsegg. Men den är ändå tydlig. Frihet är ett begrepp som ska vila på förnuft. Talibanism vilar på extremism och enögdhet.

Det borde Funcke förstå. För många år sedan var han chefredaktör för en skrift som det offentliga gav ut, ”Från departement och myndigheter”. Som ung rättsvetare var jag prenumerant. En dag läste jag där en ytterst förvriden kort politiserande text som skrivits av en praktikant, tror jag. Jag har glömt vad det rörde sig om (det var minst 30 år sedan). Texten var så politiskt propagandistisk att jag häpnade och skrev till Funcke. Han svarade aldrig. Och jag sa upp prenumerationen.

Så agerar politruker. Att enbart betrakta samhället från en sida av verkligheten är livsfarligt. Vänstern talar brett om frihet. Med det avser man skydd för åsikter som är egna.

Torsten Sandström

Drakar finns väl bara i sagor och fantasylitteratur? Nej, även i Bibeln. Och om man tar till språket som färd­medel kan man faktiskt besöka den utmark där drakar ännu finns på riktigt.

Så presenteras en understreckare i SvD den 20/10 av Kristoffer Leandoer. Särskilt i tider av Halloween.

Jag har sedan något år slutat av konsekvent läsa de tetxter som publiceras ”Under strecket”. Denna sektion i SvD har annars under decennier varit en mötesplats för en seriös och mer djuplodande diskussion av viktiga frågor.

Men i den upplösning som pågår inom svenska medier plågas nu även SvD. Författare från den vetenskapliga professionen, alltså från Akademin, har förr getts stort utrymme ”Under strecket”. Det har förstås resulterat i en saklig och förnuftig analys.

Nu ska SvD egna journalister ta över och spara pengar åt det sjunkande skepp som SvD är. Då ryker kvalitet och vetenskapliga distinktioner all världens väg. Allsköns medarbetare på tidningen fyller spalterna. Mediesamhällets kris rörande alster med kvalitet försvinner.

Vad är problemet med den kursiva texten? Svaret är enkelt. Bibeln måste förstås ses som fantasylitteratur i ordets egentliga betydelse. Vem tror att det rör sig om fack- eller vetenskaplig litteratur?

Torsten Sandström

Statsministerns bostad ”för rekreation” på Harpsund har genom ett kombinerat sosse- och vänsterdrev inom media blivit en politisk propagandakampanj. Kristersson hånas för att familjemedlemmar vid enstaka tillfällen fått utnyttja Harpsund. Professorer med vänsterinriktning skriar om korruption. Vi se den perfekta bilden av det blinda Sverige.

Struntsnackaren – och kramaren av iranska politiker – Ardalan Shekarabi tar sig tid att i medierna förklara hur Kristersson missbrukar offentlig egendom. Inga journalister från SR, SVT, DN eller SvD tar sig tid att kolla hur Socialdemokratins pampar under åren anvöänt Harpsund. Men Bulletins skickliga skribent Dan Korn lägger ned krut på att i arkiven kolla hur S-koryféerna använt rekreatiponsbostaden. Och hans lista blir lång, se länken.

https://bulletin.nu/privata-fester-pa-harpsund-1957-2006

Rader av S-hejdukar har nämligen arrangerat mängder av högst privata festligheter på Harpsund. Tage Erlander, Ingvar Carlsson, Göran Persson, hans fru och Björn Rosengren har vid åtskilliga tillfällen arrangerat sammankomster där. För egna och släkitngars bröllop och liknande partyn.

Faktakoll är alltså inte allför svår. Men svenska gammelmedier – som dagligen jagar fake news hos andra – ägnar sig således systematiskt åt vinklade reportage. Detta i syfte att driva vänsterpolitik.

Vänsterns medier lurar med andra ord publiken att tro att Kristerssons regering agerar i skumrask. Så agerar usla propagandister. I täten går de skattefinansierade SR/SVT.

Torsten Sandström

Professor Judith Curry har länge kritiserat klimatskräckens budskap. Fysikalisk osäkerhet om eventuella risker ska inte medföra skräckpolitik.

Bill Gates, grundare av Microsoft och egigantisk välgörenshetsman, verkar vara en smart och väl genomtänkt person. Hans tidigare stöd till klimatskräckens apostlar har bekymtat mig. Nu ångrar han på sin hemsida sitt bifall som inte varit fyllt med reservationer. Se länken nedan.

Han menar i sammandrag att skräckens scenario motverkat en seriös lösning av ett svårt problem och detta via åtgärder som kan accepteras av människor världen runt. Mycket har redan gjorts anser han. Men åtskilliga åtgärder har kostat alltför mycket och många har rentav motverkat målen. Stegvis måste världssamfundet verka för lösningar som inte hotar männiksors välfärd. Symbolpolitiken ska alltså på soptippen! Insatser mot fattigdom och för ökad hälsa måste till för en bred krets av människor jorden runt, menar Gates.

Mycket av det han skriver har mängder av kritiker av FN:s klimathets redan sagt. Mediernas rorbotartade bifall till FN har motverkat en marsch mot ett gott mål. Medierna har i en kör satsat på Greta T, Johan Rockström och andra tes-tuggande epigoner. Min blogg igår om Northvolt och Stegra är bara exempel på skräckscenariots dysfunktionalitet.

Det är därför sannerligen befriande att en vänsterliberal som Gates vågar sticka ut huvudet. Om du inte orkar läsa hans debattinlägg – vilket du bör – så citerar jag här hans egen sammanfattning.

Torsten Sandström

1. Climate change is serious, but we’ve made great progress. We need to keep backing the breakthroughs that will help the world reach zero emissions.
2. But we can’t cut funding for health and development—programs that help people stay resilient in the face of climate change—to do it.
3. 3. It’s time to put human welfare at the center of our climate strategies, which includes reducing the Green Premium to zero and improving agriculture and health in poor countries.

https://www.gatesnotes.com/home/home-page-topic/reader/utahs-hottest-new-power-source-is-below-the-ground

Sveriges stora problem är sossarna. För att som vanligt jaga efter en alltmer försvinnande makt över nationen tvingas sossarna låta Mp äntra båten. Och med talibaner där bryter helvetet löst. En allians av troende aktivister ges svängrum för risktagande utan gränser.

Det är känt hur Magdalena Andersson i bakgrunden peppat AP-fonderna att satsa miljarder på extrema riskföretag som Northvolt och Stegra. Hon måste hålla de sina och famför allt Mp:s ministrar på gott humör. Staten förvandlas till riskkapitalister i vänsterns dröm om att planera Sveriges affärsliv. Tala om livsfara. Stat och norrlandskommuner agerar sjövilt.

MIljöaktivister impregnerar nationen genom S och Mp:s samverkan. Alltså troende byråkrater som på strategiska positioner inom statsförvaltning agerar efter signaler från ovan. Naturvårdsverket, Länsstyrelserna och rader av andra myndigheter är fullproppade med miljötalibaner som predikar sitt budskap på skattebetalarnas bekostnad.

Jag hoppas att krisens företag, Northvolt och Stegra, kan komma att fungera som varningslampor för vad röster på S kan komma att innebära i valet nästa år. Signalen är mer planekonomi. Sossarna måste nämligen alliera sig med Mp och V för att ens bli en kandidat för regeringsmakt. Jag hoppas att detta varningens tema kommer att hamna i fokus för kloka demokrater i valrörelsen!

Torsten Sandström

En morgon med SR P1 är en psykedelisk upplevelse. Kaffet smakar allt sämre. Jag lyssnar mest slappt för att få mina värderingar av gamla svenska medier bekräftade.

Idag var det outtalade men ändå tydliga temat klasskamp. Nu aktivism mot välbärgade svenskar, eller ”rika” som svenska journalister flummigt talar om. Först använde P1 Morgon den välgörenhetskommersiella organisationen Oxfam som sanningsvittne. Alltså en privat politisk kampsajt som politiserar med hjälp av värdeord som humanism och Oxford (-s universitet). Nu var rubriken:’

De rikaste smutsar ned mest!

Enligt Oxfams taleskvinna var det orättsvist att välbärgade människor släpper ut mer CO2 än mindre ekonomiskt välbeställda. Bara någon minut senare gavs journalisten Lennart Ekdal stort utrymme i P1. Hans budskap var i korthet att de rika ska betala mycket mer.

Alltså en klasskamp utan närmare kontakt med verkligheten. I Sverige är skatterna höga. Statlig inkomstskatt betalas bara av en minoritet svenskar. Så den vanliga svensken betalar nästan inget för alla statliga utgifter för miljö och välfärd (för de fattiga). Att välbärgade oftare flyger eller har dubbla bilar och liknande välfärd ökar förstås utsläppen. Men varför ska svenska journalister bråka om detta i ett land som redan står på tå i en flummig kamp mot CO2?

Ska inte förmögna har rätt att använda sina pengar till annat än skatt? Detta i ett land som ”smutsar” minst ( nu apropå CO2)! Att deras livsföring ska anses som orättvist är ett hån mot ofta hårt arbetade svenskar som via skattsedeln försörjer en stor del av de andra som inte vill jobba eller i liten utsträckning bidrar med pengar till det offentliga.

Public service – som det brukar kallas genom ännu ett hån – gräver sin egen grav. Med tiden kommer det svenska folket att bryta sin bojor och låta SR/SVT konkurrera med privata medier på marknaden via frivilliga medieavgifter. Varje dag kämpar flertalet journalister inom statsmedierna för sin existens. Striden bedrivs genom propaganda. Det är klassisk klasskamp. Stalin hälsar med ett glatt tjut från sin grav!

Torsten Sandström

Argentinas marknadsliberal president Javier Milei har många goda idéer. Men emellanåt en framtoning som pajas. Han balanserar nationen på ruinens brant. Men i söndags vann han en skrällseger i mellansårsvalet till parlamentet med omkring 40 % av rösterna (klart mer än peronisterna). Förmodligen har han haft god hjälp av Donald Trumps löfte om ett stöd på nästan 400 miljarder kronor – förutsatt att Milei vann valet. Väljarna valde således dollarstöd från USA. Man valde rätt linje i sak.

Men det vore fel att liksom svenska medier framställa Milei som en populist eller skojare. Han är väl påläst i nationalekonomisk teori. Och det är kunskaper om marknadshushållning som sannerligen länge varit en bristvara i Argentina. En nation som en gång i tiden varit Sydamerikas ekonomiska stjärna har i åratal fallit handlöst – under peronistiska populister som svajat mellan vänster och auktoritär höger.

Nationen har kraftigt levt över sina tillgångar. Inflationen har varit skyhög och är nu år 2025 ”bara” omkr 36 %! Nationen har levt på vanvettiga lån som korrupta politiker tagit upp. Valutan, peson, har därför rasat kolossalt i värde och statsskulden varit extremt hög. Under Milei har en påtaglig återhämtning skett. Tillväxten beräknas till c:a 5% 2025. Han behöver fler röster än i söndags för att fullfölja reformivern.

Ett särskilt problem har varit fackföreningarnas strukturella makt. Politikerna har före Milei agerat verktyg åt ständiga fackliga krav på högre löner och ökade bidrag i en ekonomi som länge gått på knäna. Horder av arbetsrättsjurister har härjat tillsammans med vanvettiga politiker (på internationella kongresser i arbetsrätt har typiskt nog argentinska och svenska jurister dominerat i antal!). Argentinska folket har fötts på kredit. Nationen har under felra år varit på konkursens brant. Faran med kombinationen vänsterpolitik och latinsk kultur ligger i öppen dager!

Det är mot den bakgrunden som den politiska nykomlingen Milei sedan 2023 slaktat statens budget, skurit i statsapparaten, minskat penningbidragen, privatiserat statliga bolag och stängt centralbanken (som i realiteten varit en förfärlig sedelpress). Allt Milei gjort har förstås inte varit bra. Att lägga om kursen på en sjunkande supertanker har sina risker vid valet av medarbetare. Särskilt i ett samhälle som länge präglats av korruption.

Mitt intresse för Argentina är speciellt. Jag är nämligen född där av föräldrar som verkat i Buenos Aires under andra världskriget. Det är kanske inte mycket att var stolt över med tanke på åren som flytt. Men det är skönt att se en marknadsliberal ny regim i arbete under Milei.

Torsten Sandström

Sydsvenskan har den 26/10 en vanlig journalistisk vinkling av verkligheten. A propå ett förslag till sänkning av kommunalskatten i Lomma lyder rubriken:

Sänkt skatt kan slå mot vård, skola och omsorg

Jaså! Uttalandet är vinklat och vilar på tanken: allt annat lika så får kommunen in minde pengar. Men vad säger att allt blir sämre efter en skattesänkning? Kommunens medborgare kommer kanske att jobba något mer just för att man får behålla mer efter skatt? Möjligtvis kommer kommunens chefer att tvingas hushålla bättre så att skattesänkningen inte märks i praktiken för den offentliga ekonomin? Dessa positiva vinklingar struntar normalt en svensk journalist i.

Journalister skriver allstå det dom själv tycker är politiskt korrekt. På så vis sysslar man med propaganda. Verkligheten är som många andra vet mångfacetterad. Men journalister skriver ständigt från vänsterns perspektiv, dvs att sänkt skatt alltid är något som får negativa effekter för det offentliga. Detta tortds att utfallet ofta kan bli det motsatta. Sänkt skatt kan vara något mycket fruktbart i olika situationer.

Men sådan vidsyn lärs uppenbarligen inte ut på landets seminarier för journalister. Dit kommer unga vänstermänniskor och dom lämnar seminariet ännu mer övertygade. Där är utbildningern – eller snarare inbillningen – inriktad på vänsterns ideal.

Torsten Sandström

Den 13/10 skriver Alex Schulman en krönika om lagkaptenen för det svenska landlag som inte kan spela framgångsrik fotboll. Rubiken lyder:

Har vi varit utsatta för ett danskt sabotage?

När det gäller sportjouranistik kan man förvisso inte räkna med seriositet i vanlig mening. Men Schulman är ju inte en journalist från den sportiga grenen.

Att landslaget spelar dålig fotboll och fått stryk av Kososvo i två matcher talar sitt tydliga språk. Men en tidning som – liksom DN högröstat – gör anspråk på kvalitet ska över huvud taget inte nedlåta sig att publicera texter som vilar på konspiratoriska tankar. Vem sjutton kan tro att Dahl Tomasson vill se landslaget förlora? Han är ju yrkesman och beroeende av framtida inkomster. Att han inte tycks tillräckligt bra är en annan sak. För detta ska Svenska fotbollsförbundet kritiseras. Men de är kanske också indragna i Schulmans vanvettiga snack om sabotage?

Någon säger kanske att det rör sig om ett skämt? Ja, men då vi talar om argument som rör misstankar om brottsliga nationella överväganden måste väl ändå ett krav på försiktighet gälla. Dumma läsare – DN har förmodligen många – kan ju tro Schulman är rätt ute. Ute är han visserligen. Men det är en annan sak: han brister i kompetens.

Detta bekräftar vad jag tidigare skrivit. DN är inte längre någon kvalitetstidning. DN är en vänsterblaska med en majoritet värderlösa kribenter med mycket höga tankar om sig själva. Undantag finns förstås.

Torsten Sandström

Det är ett svårt ämne att prata om vad som människor i allmänhet uppfattar som rätt eller fel. Särskilt rörande lagförbud. Men i grunden tror jag många ser till sitt eget liv och sina privata handlingar. Det man själv kan tänka sig att göra upplevs därför som korrekt. Om en stor mängd människor tycker samma sak så uppstår med tiden ett folklig rättsmedvetande. Om detta i ett samhälle inte överenstämmer med vad politikerna anser, nedskrivet i lagstiftning, så är det något som är sjukt inom nationen ifråga.

Jag har länge i mina bloggar kritiserat en överdrivet nitisk tillämpning av den svenska sk knivförbudslagen, se exv https://anti-pk-bloggen.se/?s=knivförbud eller https://anti-pk-bloggen.se/2025/04/05/en-lex-lambertz-behovs/.Den som besöker allmänna platser med en kniv i fickan ska – enligt min mening – enbart dömas om hotbilden är rimligt relevant. Detta innebär att personen bevisligen måste ha en samhällsfarlig plan med innehavet. Men om någon enbart medför en kniv – genom förvaring som förefaller högst rimlig och odramatisk – ska detta inte bli en polissak.

Häromdagen dömde Hovrätten för västra Sverige ut böter på omkring 20.000 kronor till en man som kört sin bil med en större kniv i ett låst handskfack. Såvitt jag kan utläsa fanns ingen hotbild i mannens liv eller uppträdande. Han förklarade kniven som ett behov att vid fritidsfiske – eller eventuella viltolyckor – kunna ta livet av skadade djur. Hans ord var i och för sig kanske något diffusa.

Mannens förklaring godtogs av Tingsrättens majoritet. Men Hovrätten föll in i en tillämpning som jag menar strider mot ett allmänt rättsmedvetande (vad det nu är). Och dömde mannen till böter.

Detta är en vardagsbild i klanvåldets Sverige. Här flyter blod. Och gangstrar agerar med berått mod. Men ändå sysslar polis och åklagare emellanåt med oviktiga problem. Och domstolarna tvingas hantera struntsaker till höga samhällskostnader.

Jag menar därför att knivförbudslagen måste förtydligas! Det måste finnas ett rimligt skadetema – eller syfte – för att ett innehav ska kriminaliseras. Alltså inte bara ett passivt innehav. Den som promenerar på stan eller åker i sin bil med en pennkniv i fickan ska inte riskera att drabbas av straff!

Torsten Sandström

Varje kväll presenterar SVT:s Rapport ett inslag som ska motverka högerextremism. Siftelsen Expo har själva saken på entreprenad. Även SvD ansluter sig till den tralle, trots att tidningen säger sig vara ”obunden konsrvativ”. Den vanliga profeten inom denna trosuppfattning är en person som kallar sig forskare, Christer Mattsson, från vilken jag aldrig har hört ett ord om ”vänsterextremism”!

Idag har SvD en artikel om att:

Högerexstrema klubbar lockar till sig många yngre

Vad som är höger och extremt definieras sällan. Ovh vilka föreningar talar SvD om? Därför fungerar ordet ”högerextrem” som en politisk knölpåk mot i praktiken allt som inte är PK, dvs mot alla som inte omfattar en vänsterliberal samhällsuppfattning.

Problemet rör den ständiga kopplingen av höger till våld och lagbrott. Alltstå aldrig en koppling mellan vänster och olagligt våld. Självklart anser jag att våldsdåd ska motverkas oavsett om de sker med vänsterns eller högerns förtecken. Men det är denna vidsyn som medierna saknar. Där är man vänsterblind.

Jag menar att den extrema vänstern är mer månghövdad och våldsbeägen än den eländiga minoritet som yrar om vit makt och gör nazihälsningar. Men genom att ständigt peka på högerminoriteten riktas inte radarn mot de många palestinska sympatisörer och klimataktivister som återkommande överträder gällande lagregler. De senare är i praktiken ett större samhällsproblem än högerkantens ungdomar!

Mediernas vänsterinriktning är förklarringen till detta. Man sprider propaganda mot allt till höger, men lhåller tyst om eländet i de egna leden. När det gäller de senare anses extrema aktioner som något gott. Så blinda är svenska medier!

Torsten Sandström

Naomi Abramowicz är en av flera som skriver bra ledare i Göteborgsposten, GP. Här får olika åsikter komma till tals! Åsiktsdjupet är normalt stort.

Idag skriver hon om en holländsk forskare, sociologen Ruud Koopman, som i många år studerat islam och de problem som religionens extrema yttringar skapar framför allt vid invandring till västerlandet.

Hans huvudförklaring är att extremismen inom islam tagit överhanden. Mer frihetliga tolkningar av Koranen har alltså förlorat inflytande. Dessutom finansierar oljestinna arabstater extremismen.

Texten är värd läsning. Heder åt GP som inte använder sig av brandvägg. Det är ett utslag av den gamla goda liberalismen som tyvärr tycks dömd att dö i DN.

Tack för detta GP! https://www.gp.se/ledare/darfor-forsvarar-islam-integration.880f2598-38bb-43a2-ba60-43c090ef69c4

Torsten Sandström

Aftonbladet, som under senaste världkriget var nazistiskt, har sedan dess gåttöver till den andra ytterligheten. Genom sin starka koppling – via vänsterjournalisternas svenska allians – så fungerar Aftonbladet som kompas och källa som SR/SVT friskt använder sig av. Inte minst programsinslag som Rapport, Aktuellt och God morgon världen. Vänsterreligionens profet heter i Aftonbladet Jan Guillou.

Allt Guillou tycker trycks i Aftonbladet. Där tillåts han till och med rasera feminismens teser. Den 5/10 angriper han nämligen kritiken av den imam som i en predikan för en tid sedan sagt att kvinnor som inte lyder sin man ska drabbas av ”lätta slag från en persikokvist”.

Guillou säger att han inte förstår kritiken. Imamen var ju en vikrie och har slutat med sin syssla (påstås det). Guillou menar att svenska kyrkan varje söndag sprider liknande stolligheter. Guillou antyder ett slags antiaislamism bakom kritiken av imamen, samtidigt som Livets ord levererar rena dumheter.

Tala om stolligheter Guillou! Han har av vänstern hyllats så länge att han förlorat all självkritik då han levererar texter till Aftonbladet. Han försvarar till och med faktiskt att uppstudsiga kvinnor ska piskas (om än lätt). Att kristendomens dogmer också är sagoberättelser är en sak, men kristna präster uppmanar inte män till våld mot kvinnor för att bestämma.

Det vet förstås Guillou. Han vet också hur klanernas islam förtrycker kvinnor och till och med tar livet av kvinnor som bryter mot klanens normer. Men för honom är vänsterpolitiken i Palestina överordnad all normal kritisk debatt. Han agerar med andra ord som en utstuderad partigängare. Och Aftonbladet trycker sin profets ord.

Man kan säga att frånvaron av kritik av Guillou från de egna har gjort honom till bortskämt barn. Precis vad som skett med ett annat vänsterhelgon Greta T. Att detta leder till intelektuellt och moraliskt sönderfall är en risk att räkna med. Vi ser sönderfallet i nutid.

Torsten Sandström

Jag kan inte låta bli att förvåna mig över DN. Den tidning som i min ungdom drev mångsisidg samhällsanalys med höga krav på kvaltet har nu fallit samman. Nu har DN blivit vänsterliberalismens apostel nummer ett. Navelskådandet intar hisnande proportioner. I täten går journalister som Alex Schulman och Hanna Hellqvist.

Den 14/10 undrar den senare i rubriken ”hur kunde jag tro att någon skullke kunna älska mig?” Genom undrarn slår hon förgtås in öppna dörrar. Få blir nämligen det minsta överraskade. Det är förvånansvärt hur en tidning – som förr var stor – nu kan trycka sådant egotrippande i kvadrat.

Man kan faktiskt inte tro att någon kan falla lägre än Hellqvist nu gör. Men hon underträffar sig själv. Och följer upp sitt bottennapp med orden:

”I mitt huvud är det bara en tidsfråga innan det spricker”.

Jag försöker se saken positivt och utgår från att Hellqvist är uträknad med sprucken skalle. Alltid någon tröst tänker jag. Men så är det antagligen inte. Genom att sälja ut det lilla Hellqvist har investerar hon i läsare som faller för sådant kändisnonsens.

Och DN satsar förstås på ett populistiskt tema av detta slag. Snusk, skvaller, kärlekslängtan, sex, banaliteter och liknande är nutidens DN:s favoritämnen. Så går det då en tidningsledning tappar sin kompass för kvalitet och förnuft och hänger sig åt strunt för vilsna läsare. Då blir det dynga i spalterna!

Torsten Sandström

TT meddelar den 29/10:

Rysk gas ska stoppas från EU senast 2028, om EU:s medlemsländer får som de vill.

Kriget i Ukraina har pågått i 11 år. Det utvidgades kraftigt för 3 år sedan. Och maler idag vidare dag för dag. Blodet flödar. Och nu säger EU att rysk gas ska stoppas om 3 år! Tre år!

Kan det sägas tydligare. EU saknar rimlig förmåga att agera och uträtta vettiga saker i rätt tid. Inga strukturreformer av betydelse har genomförts, trots att behoven är skriande. Medlemsnationernas ekonomier hackar och de drar alla åt olika håll. Det kallas för en ”union”. Bara mer av samma politik ovanifrån – nya friska pengar slösas på korkade projekt genom gigantisk skuldsättning. Von der Leyen skriar i takt med FN-chefen Guterres. Dessa två personer symboliserar byråkratins återvändsgränd.

Ändå är Ukrainas strid prioriterad, sägs det inom EU. Varje klok människa borde säga att det är hög tid för att med en machete hugga bort massor av dödkött. Börja med det sk Parlamentet och fortsätt med stora delar av byråkratin… Tillbaka till en slimmad handelsorganisation!

Att jag ska behöva skriva detta är bara det tecken på att EU är en skandal.

Torsten Sandström

Det som kännetecknar Donald Trump är ett hans extrema självförtroende. Var dag uttalar han sig i maktfulla ordalag om i stort sett allt. Inte bara om det land han är president i, utan om många andra nationers och personers angelägenheter. Han förmedlar en bild av sig själv som oerhört allvetande och egocentrerad. I mina ögon med tydliga drag av megalomani. Gränser som rör lagstiftning, andra nationers intressen, affärsföretags privata sfärer, andras personliga angelägenheter osv struntar Trump i. Detta att döma av mångfalden hastiga, svepande och påträngande krav från hans sida.

Mot den bakgrunden är hans relativa tystnad rörande Ukrainakrigets lösning synnerligen intressant. Han. säger – faktiskt som de vänstrliberaler som han ofta hånar – i huvudsak att han vill att de stridande parterna ska verka för fred. Vem vill inte det? Men poängen är att det anfallande Ryssland och dess president inte vill ha fred utan att först ha slagit ut Zelenskys regim. Det är en gåta hur Trump kan hoppas på annat än en fred efter en rysk vinst av kriget.

Talande är hur Trump agerar undfallande mot Putins Ryssland. Rader av mycket vaga löften från Trump om vapenstöd till Ukraina tonas successivt ned. Likaså framställs möten med Putin som löften för fred. Men resultatet tycks ständigt bli att Putin får som han vill. I medierna beskrevs mötet i Alaska som en stor framgång för Putin. Nu är det dags för ett nytt möte i Budapest. Och Trump ordar än en gång i positiva tongångar om vad som kan bli följden. Vi ser och hör en medial USA-president trampa vatten, om uttrycket tillåts i ett krig där Ukraina kämpar för sin överlevnad.

Jag menar att Trump agerande är en besvikelse. Om han inte vill att USA direkt levererar vapen till Ukraina finns det omvägar via Europa som enkelt och effektivt kan ge stöd till den stat som utsätts för rysk aggression. Bakom Trumps slätstrukna attityd i krigsfrågan anar jag att han ser Ukraina som en del av Rysslands geopolitiska maktsfär. Det kan även finnas andra mer oklara förklaringar.

Kontrasten mellan Trumps vanliga och stora aggressivitet i en mängd sakfrågor, å ena sidan, och å den andra hans passivitet rörande stöd till den spirande demokratin i Ukraina väcker onekligen frågor om Putin inte har ett ännu obekant trumfort på hand som får Trump att ducka. Möjligheten av en hemlig affärsuppgörelse historiskt sett (med ekonomiskt stöd till Trumps företag i kris) förefaller kunna vara den kryptonit som får stålmannen in spe Trump att stappla. Ju mer jag hör från Trump i frågan om kriget i Ukraina desto tydligare blir min övertygelse om en sådan sensationell världshistorisk konspiration. Putin tycks alltså ha ett ännu okänt trumpkort!

Om Putin spelar ut det kortet faller Trumps maktställning samman som ett korthus. Förvisso är det för många svårt att tro att en amerikansk ledare konspirerat med Putin. Men just Trumps affärsbakgrund, hans framfart och bergfasta självtillit – i kombination med hans alla spektakulära rättsaffärer och eviga sexism (som exv i affären Jeffrey Epstein) – gör att han just är mannen som kan tänkas göra ett världshistoriskt konspiratoriskt övertramp. Han saknar nämligen respekt för andra tankar än sina egna, helt enkelt

Jag hyllar Trumps kritik av Europa rörande vår världsdels springnota från NATO. Även hans kritik av vänsterliberalt woke är gott. Och kanske också några insatser mot dödandet i Gaza. Men i övrigt anser jag att Trump håller på att orsaka USA och Världen en ekonomisk och politisk käftsmäll utan like. Hans framfart för inte mina tankar till demokratins ideal. Den pekar tvärtom mot kaos.

En person som tror sig i alla hast av egen maskin kunna skapa lycka är en farlig schaman. Trumps och hans familjs ekonomiska – och nu politiska – makt är enorm. Viljan att tukta oppositionella medier är otäck. Dekreten sprutar från hans skrivbord. Kongressen är lamslagen. Trump framstår som en gökunge i en fredsduvas bo. Demokratin i USA är helt enkelt i fara.

Det är dystert. Visst har Demokraterna under Biden (och även Clinton/Obama) ställt till det för USA i flera frågor. Åtminstone har medelklassen i USA under ett par decennier fått det ekonomiskt sämre medan de förmögna blivit rikare. Men Trump häller bränsle på krisen i stället för att metodiskt – och med ekonomisk och rättslig bravur – förändra USA och främja nationens intressen i Världen. Bara det att Trump knutit vänskapsbanden med Pakistan starkare och gjort sig till ovän med Indien är ett dåd av en vettvilling. Demokratins Indien är världens folkrikaste nation! Hur kan en USA-president spela korten så illa, samtidigt som han skroderar vitt och brett med sin förmåga att förhandla över allt runt jordklotet! Jösses, jag tar mig för pannan!

Kolla bilden från The Economist 2019! Liksom två egotrippade figurer i Alice i underlandet har Boris Jonson och Donald Trump snackat vitt och brett samt använt stora ord. Utfallet har dock i huvudsak blivit motsatsen: kaos.

Torsten Sandström

Vardagens drömpolitik är ett av Sveriges främsta gissel. Tänk bara på följande. Skolelevers jämlikhet anses viktigare än kunskaper och ordning. Även hyllas Bostadsverkets centrala planering och sossarnas hyresgästföreningar framför en friare hyres- och bostadsmarknad. Därtill kommer att slagord om asylrätt fyller samhället med nykomlingar – människor som vid avslag på ansökan inte kan utvisas.

Vidare ser vi hur journalister från statsfinansierade medier skriver under politiska upprop och kramar palestinier som låter riksdagsledamöter springa gatlopp. Dessutom kramar svenska politiker och medier ett EU som utfärdar floder av federala regler. En union som till råga på allt inte klarar av att lösa sina egna interna konflikter eller få vår världsdels ekonomi att blomstra.

Uppräkningen skulle kunna göras mycket längre. Politikerna i vårt land har länge drivit en politik som inte grundas på folkets faktiska berättelser om vad som är nödvändigt. Mängder av svåra samhällsfrågor – och reformbehov – låtsas politikerna helt enkelt inte om. I bästa fall skrivs behoven vart fjärde år på valaffischerna och lanseras som löften som ska infrias. Därefter fortsätter karusellen som förut med de vanliga visionerna för söndagsskolan. Kärnan i drömpolitiken är normalt att känslan och syftet är viktigare än den faktiska verkligheten, dvs substansen. Följden blir en fantasi om att kunna springa hos den som inte ens kan gå.

Idén till denna text föddes av en blick i DN den 8/9. Där lanserade nämligen kulturjournalisten Martin Gustavsson ännu ett luftslott utan förankring i verkligheten (se länken). Rubriken säger:

Fred uppnås genom att vi talar med våra fiender

Det rör sig således om Israels kamp mot Hamas terror i Gaza. Ett samtal med Hamas påstår Gustavsson innebära fred. Precis som fredssamtal inte förts tidigare! En kritisk läsare vet att Hamas våldsstyre gastkramat Israels och Palestinas befolkning i årtionden. Nu tror Gustavsson att ett bordsamtal ska innebära att islamska fundamentalister ska slänga in handduken och gå med på fred! Eller så tycker han att Hamas genom fred ska tillåtas fortsätta sin terror. Vi ser i dagarna – efter att något som kallas fred slutits – hur terrorister från Hamas arrangerar offentliga avrättningar av sina meningsmotståndare!

Mitt under brinnande krig i Ukraina står svenska och europeiska politiker inför en mur av problem. Regeringen i Paris är lamslagen, den i London skakar samt i Berlin darras det. Detta främst på grund av löften om bidrag som vänsterliberaler (och tidigare regeringar) beviljat det egna folket. Människorna har i åratal matats med drömmar om välfärd. Denna har på sikt gjort det omöjligt att få statsfinanserna att gå ihop. Inte minst i krigstider.

Sverige lider av liknande problem. Bidragspolitiken och höga skatter topprider det svenska folket. Just nu pågår öppna röstköp inför kommande års val. Förvisso satsar Tidöregeringen i huvudsak på skattesänkningar och liknande åtgärder rakt in i plånboken. Men efter åratal av försummelser avseende nationens gamla strukturproblem driver svenska politiker ännu en runda av lösningar för drömmarnas land. Ljusa visioner ersätter propåer om bistra krav att jobba hårdare, att spara och ta eget ansvar.

Politikerna levererar på så vis visioner till ett omyndigförklarat folk. Inga slitstarka lösningar alltså, trots evigt snack om hållbarhet. Tydligare kan inte demokratins dilemma bli.

Torsten Sandström

https://www.dn.se/kultur/martin-gustafsson-jag-ville-forklara-terrorns-logik-och-blev-tagen-for-en-historiskt-omedveten-idiot

Häromdagen (6/10) skrev jag en blogg om om en chef inom Malmö kommun som blivit utköpt med 800.000 i samband med en korruptionshärva. Det var enklare att betala chefen än att ta en juridisk fajt med LAS.

I dagarna är pedofiler i rollen som lärare på allas läppar. Uppdrag gransknings reportage visar på samma fenomen som nyss nämnts från Malmö: i stället för att säga upp (eller avskeda omedelbart) så väljer kommuner att köpa ut pedofiler som tagits på bar gärning. Brottslingen får en halv miljon och kan snabbt söka jobb hos en annan kommun (som är lika dålig som den förra på att kolla upp vem man rekryterar).

Saken rör ytterst en lag, LAS, som är alltför restriktiv då det gäller att komma åt anställda som missköter sig. Egentligen finns det ofta lagligt utrymme för uppsägning av skurkar. Men processen är jobbig och kräver tid.

Men det finns en ännu viktigare förklaring: landets skolledare, fackföreningar och den svenska socialdemokratin. Det finns alltså aktörer som är okunniga, fega och rädda samt vill skydda sina medlemmar/väljare. Inom en kommunal förvaltning har fackföreningarnas en mycket stark position. Den utnyttjas flitigt av fackliga företrädare (som till råga på allt jobbar med betalning från kommunen med stöd av en lag om fackliga förtroendemän). Bråk med facket undviks genom så kallade utköp. Landets skolledare, som ofta har bakgrund som lärare (och alltså inte besitter administrativa meriter), vet inte mycket om arbetsrätt så rädslan är stor. Kommunkontorets chefer vet kanske mer, men är lika rädda.

Problemets rötter är socialdemokratin. Den har i omkring hundra år verkat för fackföreningar och LAS. Dessutom hyllar sossar tanken att brottslighet inte är något som en pedofil väljer själv. Dubbla stolar och ansvarslöshet bidrar till att sossar ständigt slätar över och låter fackföreningarna hållas. Utan dem förlorar sossarna snabbt alla val.

Jag skriver detta bland annat för att det visat sig att Lina Axelsson Kihlblom varit verksam som chef inom Haninge kommun där den i medierna aktuella pedofilen bland annat agerat. Hon står bakom utköpet. Någon polisanmälan har inte skett. Mannen fick 500.000 och snabbt jobb i en annan kommun. Det viktiga är att Axelsson-Kihlbom av Magdalena Andersson utsetts till skolminister (ett år före sossarnas förlust av regeringsmakten 2022).

Ministern ifråga är förstås inte ansvarig för svenska kommuners och fackföreningars brister. Men hon har varit extremt nära pedofilen ifråga som grundskolechef i Haninge kommun. Hon står bakom utköpet! Efter politisk verksamhet med inriktning på skolan har hon avancerat till minister i Magdalena Andersson korta ministär.

Min poäng är alltså att socialdemokratins Sverige – där fackföreningar deltar i maktutövningen (alla sitter på varandras stolar) – inneburit att pedofiler fått större utrymme för sin brottslighet än vad som behövt i ett förnuftigt samhälle. Ansvarslöshet är nämligen sossarnas credo. Det är därför dom är så ofantligt skadliga.

Torsten Sandström

Efter bara några månader slänger alltså Hatt in handduken. Det beror på tuffa angrepp från sociala medier säger hon. Kanske även fysiska hot.

Men hon borde väl ha känt till dessa risker från början? Det finns därför antagligen starkare skäl för avgången. Låt mig spekulera.

1 Hatt har inte genomfört det lyft för partiet som hon trott. Opinionsvinden har börjat blåsa mot henne, med sjunkande siffror i oktober.

2 Hon har tidigare jobbat flera år som chef i C-partiets lugna sfär av bondekooperativ. Du ser de ”trygga gubbarna” framför dig i Sveriges absolut minsta politiska bas – ungefär 0,5 % av Sveriges befolkning är lantbrukare. I bonderrörelsens topp blir man sannerligen inte omkullsnackad av en hänsynslös Dagostar. Jobbet som partiledare måste därför kännas som straffarbete för Hatt.

3 Hatt är inget råskinn, utan tror (naivt) på rent spel inom politiken. Tanken om att hennes parti står för politikens Centrum är som framgått bisarr. Men Hatt tror på en position som andra respekterar och snällt vill flörta med. Nu börjar Hatt inse verkligheten. Mot denna bakgrund måste det kännas hotfullt och frustrerande att i framtiden behöva bli medlem i Magdalena Anderssons ”Fyras gäng”. Det vill säga att tvingas agera släpvagn åt maktfullkomliga sossar bara för att då och då få en liten köttbit.

Det finnas alltså fler och mer rimliga förklaringar till Hatts avgång än otäcka hot som Hatt kan ha upplevt. Men det skulle inte förvåna mig om uppelevens av Dagostar blivit droppen som fått den berömda bägaren att rinna över. Vänsterledaren Dagostars galna framfart speglar landets vänsterrörelser. Där anser man att politik är klasskamp. Lagens bokstäver är bara ett skämt, menar man (ett tecken på kapitalägarens makt), varför all slags aktivism är tillåten för människor som Dagostar. Det gäller att slåss vilt!

Vi har under två års tid sett hur väsnsterns palestinaaktivister tagit lagen i egna hände och stört vanliga människors vardag. I spetsen unga människor från V och S. De agerar precis som vi svenskar vore ansvariga för vad som sker i Gaza! Vi har däremot – till högt pris – tagit emot tusentals flyktingar från regionen som nu ställer till bråk i svenska städer. Det är Dagostars och Anderssons vänner i Palestina som genom terror startat det krig som raserat folkets liv i enklaven. I dagarna avrättar Hamas i vanlig kommunistisk ordning sina forna kamrater inför öppen ridå i Gaza. Ordförande Mao sa att politik inte är någon middagsbjudning. Utstuderade hårdingar som Dagostar och Andersson platsar däremot.

Nu ser Hatt att hon efter nästa års val – om Centern över huvud taget klarar spärren till riksdagen – riskerar att hamna i knivkriget inom De fyras gäng. Om hon känner obehag idag kan hon med andra ord räkna med terror nästa år.

Det finns alltså flera goda skäl till avgång från Hattifnattarnas parti.

Torsten Sandström

Statstelevisionens partiledardebatter är numera ett spektakel. För femtio år sedan var det däremot fråga om ett seriöst munhuggande mellan gråhåriga män. Lite tråkigt kanske, men samhällspolitik är inte som ett lundaspex (kanske). Politikerna bestämde själva vilka ämnen som skulle debatteras. SVT:s anställda var statister och sysslade med att räkna minuter och fördela talartid så att alla fick ungefär lika stort utrymme.

Idag är det faktiskt tvärtom. Vänsterliberala journalister bestämmer agendan. Putslustiga inslag garnerar farsen. Diskussioner parvis gör att journalisterna formar debatten och leder väljarna till fel parti. Många gråhåriga män har ersatts av ett band välsminkade kvinnor. Men den största skillnaden är kanske att kommunisternas partiledare, Dagostar, skriker närhelst hon vill. Detta utan att hennes mikrofon stängs av.

Att hon med en mördares blick tillåts skrika och avbryta andra är med 100% säkerhet avsiktligt (i söndags var ju inte första gången). Jag antar att det ska ge en av journalisterna önskad bild av folklig livlighet. En bild som harmonierar med pajaseriinslag där partiledarna ska fylla i frågeformulär (ungefär som en tipspromenad). I så fall tänker SVT fel. Större delen av folket tittar nämligen redan på andra kanaler!

Vänstern på SVT har alltså än en gång fått som dom vill. Det passar förstås den stora del av SVT:s anställda som är feminister. Det går inte för sig att tysta ned en vilt babblande kvinna som Dagostar! Som bekant sysslar SVT-folket med att puffa för sina egna åsiktsideal och då passar Dagorstar som hand i handske (alternativt framstår Magadlena Andersson som ett säkrare kort). En sk ”neutral” åsiktsförmedling har typiskt nog vänsterns filosofer på Stockholms universitet gett SVT rätt till (inte minst Åsa Wikorss).

För övrig vågar SVT inte stöta sig med sina kvinnliga favoriter. Vi har ju tidigare sett hur man hjälpt Greta T till stjärnstatus genom bevakning varje vecka vid riksdagen av hennes Jaildays for Future. Dagostar är av samma skrot och korn som Greta T. Två personer som tror sig vara allvetare. De regler som bestämts i god samhällsordning struntar dom i. Men för partiledardebatterna verkar inga andra regler finnas än att journalisterna bestämmer.

Debatten styrs nämligen genom att partiledarna pressas in i SVT:s egen fåniga agenda. Man kan undra varför vi ska ha debatter? Själva röstningen vid valurnan blir ju bara en bekräftelse av hur SVT har planlagt pusslet.

Torsten Sandström

Varje forskare har förstås en rad personliga åsikter om politik, sport, stickning, vindrickning eller vad det nu kan vara. Varje ståndpunkt kan vara svag, stark eller extrem. Men jag tror att alla kloka män och kvinnor inom vetenskapens värld är ense om att värderingar av dessa slag ska hållas utanför forskningen i möjligaste mån. Men tyvärr finns det inte så få personer som utgör undantag.

En sådan heter Anna Lundberg och är professor i rättssociologi vid samhällsvetenskaplig fakultet (alltså inte juridisk!). Hon har under Hamas anfallskrig i Gaza deltagit i olika aktiviteter och skrivit under renodlade politiska upprop mot Israel med hänvisning till sin position vid Lunds universitet. Se om detta i min blogg från 4 maj 2024.

På internet finns mer att läsa. Lundberg utger sig nämligen för att vara kännare av mänskliga rättigheter (som definitivt inte tillhör sociologins fält, utan rätt eller moral). Hennes profil är kodad med sedvanliga epitet för woke:

*Kollektiv rättsmobilisering
*Lokalt solidaritetsarbete
*Juridisk rådgivning
*Barns rättigheter

Allt detta tillhör en vid och synnerligen oklar sfär av frågor som politiska organ satts att utveckla. Rättsregler saknas ibland om dessa fenomen, ibland är normerna magra, men i den sk Barnkonventionen är de så många att de närmast framstår som religiösa satser om välfärd och lycka. Utan tvekan är Lundbergs profil en trampolin för politisk aktivism – och inte för vetenskap i etablerad mening.

Givetvis känner Lundberg av sina kollegors kritik av ett så lösligt praktiserande av forskning. I en kallelse till ett seminarium under hennes ledning – som riktar sig till unga forskare – läser jag förstucken kritik mot traditionell forskning som beskriv som ”polished” (i meningen förskönad eller tillrättalagd).

Lundberg vet bättre. I en anda som påminner om wokepredikantens ska seminariedeltagarna delges Lundbergs ”uncomfortable” tankar. Hennes obehagliga ideér sägs syfta till att väcka unga doktoranders förmåga att hantera forskningens orediga (”messy) förhållanden och satsa på integritet, mod och kritik vid sina egna (”own”) val på forskningens arena. Jag påminns om min ungdoms floder-power.

Den som är besviken på världen, samhället och inte minst forskningens givna begränsningar ska alltså frälsas till politisk aktivism i Lundbergs anda. Givetvis gör varje ung människa sina val och får ta ansvar för följderna. Men att som blivande forskare tro att Lundbergs teser kommer att främja en vetenskaplig karriär är uppenbarligen högst riskabelt.

Sanningen är att god forskning inte präglas av personliga politiska val. De blir snarare per definition en källa till förluster. Inte undra på att Lundberg beskriver sina tankar som obehagliga.

Genom forskning kan man inte komma till andra sanningar än vad som sker i den fysiska verkligheten. Men hur samhällsproblem ska lösas är ett val mellan olika alternativ som kanske kan finnas. När Lundberg menar att det senare tillhör vetenskapen har hon fel. Politiska val rör inte sanningar.

Tyvärr är hon inte ensam om ett sådant övertramp. Hon begår ett övergrepp. Och låter det finansieras med allmänna medel. Lyckligtvis är kretsen av likatänkande liten.

Torsten Sandström

Nu är det dags för en vänlig erinran. Bloggen har nu rullat var dag i mer än fem år. Kostnader för teknik, webbhotell mm är faktiskt större än de gåvor på drygt ett par tusen kronor som jag varje år får av vänliga följare. Detta trots att bloggen i veckan haft mer än 12.000 besök sammanlagt.

Bloggen är visserligen ingen affärsrörelse. Det tar sikte på politisk kamp. Men även en idog samhällskritiker måste förstås muntras upp. Därför är jag tacksam för en swish som inte alls behöver vara på ett stort belopp. Kolla den gröna rutan ovanför till höger!

Samtidigt vill jag varmt tacka dem som redan gett mig en dunk i ryggen.

Vänligen

Torsten

Av DN kan man som bekant vänta sig vad som helst vad gäller vänsterpolitik. Som bekant har tidigare Greta T för en dag utsetts till tidningens chefredaktör. Mediernas älskling har skapats av svenska medier i deras kamp för att sprida klimatskräck över landet.

Det finns förvisso problem med uppvärmningen. Men problemen ska diskuteras öppet och kritiskt: vad är orsaken, vilken är tajmingen och hur är omfattningen? Mediernas enögda svar är att lyfta fram Greta T, som hävdar att det är människan och inte förklaringar som knyter an till atmosfär/kosmos som är huvudsvaret. Det innebär en barnslig och fräck förenkling som tyvärr hittills gått med via mediernas pratkvarnar.

Sedan dess har mycket skitvatten flutit i klimatskräckens Sverige. Det förra helgonet har dömts för ordningsbrott några gånger i svenska och utländska domstolar. Hon följer inte lagar som gäller. Hon tror sig forma regler som står över lagstiftning. Hon får milda påföljder men efter flerfaldig ohörsamhet ska det snart bli fängelse.

Därför reagerar jag den 9/10 då jag ser följa rubrik i DN-blaskan:

VÄRLDEN
Greta Thunberg: Har släppts från ett tortyrfängelse

Det rör sig förstås om den seglats där Greta T – som vän till Hamas – nu även ska styra upp krisen i Gaza. Hon har på gränsen till krigszonen, med stöd i israels rätt, förts till en helt vanlig arrest (för andragångförbrytare i Israel). Märk hur DN vill få läsarna att tro på tortyr. Påståendet är barockt – hon har med våld flyttats (knuffar od) från den krigszon hon vägrat att lämna. I själva verket behandlas Greta T med silkesvantar för sin upprepade brottslighet och skickas till Grekland med flyg…

Den politiska marionett som svenska medier skapat har nu utvecklats till ett monster. Men DN skyddar sin före detta chefredaktör. Denna upphöjelse (i tidningens egna ögon) kommer DN att länge få äta upp, något som glädjer mig. Den skolkande skolflickan liknar nu en varulv som inte skyr några medel att få sin vilja fram. Och det sker med samverkan och stöd från Hamas!

Som långvarig kritiker till mediernas älskling är jag förstås nöjd över utvecklingen. Men DN slickar inga sår. Nänä! Man pratar om att robot-greta närmast utsatts för terror!

Stalins journalister hade gillat detta grepp. Det gäller att förvandla svar till vitt.

Torsten Sandström

Det parti som kallar sig Liberaler håller just nu på att begå kollektivt självmord. Det sker i ett rus av lycka. Liksom de rättroende ser man sanningens ljus och handlar därefter. Att man befinner sig i ett samhälle med komplexa motsättningar och behov av kompromisser är för dem ovidkommande. Dubbelmoralen illustreras tydlig av det manliga könsorganet i partiets ”emblem”.

Jag tänker nu på Mohamssons senaste utspel tillsammans med en saligt leende L-styrelse. Hon säger sig tro på Tidö – avtalet ger ju henne en ministerpost – men vill inte ha SD i regeringen. Hon gör en dumsmart satsning inför 2026 år val. I bästa fall (i mitt perspektiv) kommer L inte in i riksdagen 2026. Man gör nu det mesta för den sanning man är nästan ensam om att skåda.

Den list L-partiet tror sig ha visat är att – om plats ges i riksdagen 2026 – man ska kunna regera tillsammans med antingen vänstern eller högern. Hos de nuvarande medlemmarna av Tidösamarbetet tror jag viljan att än en gång släppa in Mohamssons anhang är låg. En så vilsen snackare bör lämnas utanför ett eventuellt Tidö 2.

Mohamssons käcka ordbajsande fyller mig med olust. Hon säger att SD ”inte beter sig”. Orden påminner om en flicka från första året på dagis. Fy, så ska du inte ”bete” dig! Detta för tanken till L-partiets tidigare motstånd mot att medborgarskap ska prövas utifrån en invandrares ”vandel”. Nu blir en sådan vandelsprövning något fullständigt naturlig för en troende L-anhängare (märk att jag inte skriver liberal av marknadens resultatinriktade slag).

När det gäller en avtalspart i Tid, alltså Sverigedemokraterna, blir en vandelsprövning av det mest flyktiga slag naturlig och görs med en för svensk kultur främmande glad klackspark (en form av krigslist). Det parti, dvs SD, som idag ger henne en ministerpost sägs med andra ord vara i avsaknad av vandel. Och detta sägs med ett fånigt flin.

Jag är uppvuxen i ett hem med två föräldrar som alltid röstade på Folkpartiet. Hos dem balanserades frihetsidealet av krav, hushållning och alltså vilja att visa praktiska resultat. Jag är glad över att dom slipper se hur deras frihetstolkning idag grusas i en kvalmig berusning hos de sista dagarnas heliga.

Torsten Sandström

En söndag i somras, vid mitt morgonkaffe, möttes jag som vanligt av mediernas vänsterbrus. Jag talar om den löst inlindande politiska propaganda som vanligtvis sprids i vårt land. Den har blivit så frekvent att inte alla människor lägger märke till den. Men stockholmsfilosofen Åsa Wikforss försvarade i DN (6/6) vänsterbruset. Hon pläderar mot värderingsfria texter, bara skribenten är ”neutral”, hur nu det ska gå till. Wikforss tycks inte se det mediesamhälle hon lever i. Ett inte ovanligt syndrom, förstås.

Då jag över kaffet denna sommarmorgon tar del av SvD möter jag ett nästan helsideslångt reportage om en demonstration i Stockholm av vänsterfolk mot Israels krig i Gaza. För dagen var de tillresta naturligt nog klädda i Hamas främsta symbol – Palestinasjalen. Så hyllar alltså SvD tesen från Wikfors om att journalister måste uttrycka värderande åsikter.

Under min läsning körde SR P1 på radion igång sitt veckomagasin God morgon Världen. Det inleddes med en lång intervju med My Rohwedder, en av Aftonbladets många vänsterinpiskare. Henne uppgift var intressant nog att analysera Moderaternas och regeringens kris. Hon svarade mångordigt i Åsa Wikfors anda med kritik av statsministern. Han ansågs hänga löst om jag tolkade hennes propaganda rätt.

I påföljande inslag av God morgon Världen intervjuades förre sosseministern Ardalan Shekarabi om hur Tidöregeringen misskött Arbetsförmedlingen. Att hans egen regering under åtta år svarat för den nya lagstiftningen slätades över genom att det krävdes för samarbete med C-partiet! För att regera tvingas alltså sossarna göra det man inte vill.

Då stängde jag av svenska Pravda. Jag funderade över varför journalister anser sig agera neutralt – med Wikforss ord – trots att de utnyttjar så kallat ”oberoende” medier för sina egna politiska värderingar. Det rör sig inte om slughet, tror jag. Min förklaring är att man anser sig uttrycka sanningar. Dvs värderingar som man under åren tagit till sig. Journalisterna uppfattar sig helt enkelt som neutrala. Åsikterna har blivit så naturliga i journalisternas tankevärld att man inte inser att det rör sig om politik .

Enligt min mening är det en samhällsfara att politiska åsikter förs fram utan att avsändarens egen politiska position anges. Vad som är neutralt är svårt att bedöma (även om Wikforss galant klarat av uppgiften genom att vifta med sitt frikort). Misstag kan oberoende rapportörer förstås göra. Men inte på det systematiska vis som jag nyss beskrivit under ett tiotal minuter med svenska medier en sommarsöndag.

I min ungdom excellerade kritiska journalister i mångsidiga reportage. Man beskrev olika parters ståndpunkter. Det fanns en ödmjukhet i detta. Dvs att inte stoppa egna politiska åsikter i halsen på publiken.

I nutid har däremot journalisternas egon utvecklats i fristil. Orsaken måste återfinnas i de utbildningar som journalister genomgår. Fokus på mänskliga rättigheter är nog en delförklaring. Det fungerar som en trampolin för egna politiska tolkningar. Dessutom tycks mediernas ägare ha förlorat kontrollen över sina anställda. Eller så orkar man inte i jakten på att få ekonomin att gå ihop. På så vis har journalisternas skrå erövrat en frihet att politisera under neutralitetens täckmantel.

Torsten Sandström

Torsten Sandström

På SR ”Studio ett ” i somras ( 31/7) diskuterades som vanligt frågan om Israels folksrättsbrott i gazakriget. Två personer intervjuades i egenskap av sanningsvittnen. Mina farhågor om vad som skulle hända i det som typiskt nog kallas ”public service” besannades.

SR borde förstås enligt lagstiftningen för public service bjuda in oberoende deltagare. Vilka två personer tror du valet fallit på? De kallas av SR för ”experter”. Den ena är den gamle sossen Jan Eliasson som givetvis företräder vänsterns åsikter i frågan. Om detta är det tyst. Han presenteras därför som ”toppdilomat” och ”FN-chef” , men inte som före detta sosseminister. Den andre som deltar är folkrättsprofessorn Pål Wrange. Han var för några dagar sedan med i ett liknande program i SR och var då fullständigt klar på att det rör sig om ett israeliskt brott mot folkrätten.

Så agerar alltså SR, det företag som alla skattebetalare tvingas finansiera. Lagen föreskriver politiskt oberoende rapportering. Journalisterna på public service tolkar oberoende som man vill. För att få tolkningen rumsren omtalas inte delatagarnas tidigare klargjorda åsikter i ämnet eller deras politiska preferenser.

Jag kallar detta propaganda. Vad är det annars? I vart fall inte det som orden ”public service” antas betyda, dvs en rapportering sommar skild från uppenbar politiska påverkan (och annars innehålla en varningsflagg för personernas politiska värderingar). Orden public service för tanken till sköna frågor som rör livsmedel, läkemedel, skolor, vård, försvar, kultur och dylikt.

Men i Sverige används det för politisk propaganda som inte alls är kritisk, mångsidig eller oberoende. Tvärtom är det just beroende rapportering folket ställs inför. Ordet skandal är slitet, men det är en korrekt beteckning på vad SR (och SVT) dagligdags sysslar med.

Torsten Sandström

Bloggens utsände rapporterar idag från Paris. Landets splittring är stor. Den mycket populära privata tevekanalen BFMTV kör varje timme djuplodande reportage i en anda som minsann inte luktar vanligt franskt konsensus. Nationens ekonomi är hårt pressad. Statsskulden är högre än vad EU tillåter. President Macon har försökt utse premiärministrar som ska skära i utgiftsbudgeten. Men han har svagt stöd i parlamentet, som drar åt olika håll. Men en majoritet tycks enad om att inte spara, utan fortsätta att leva på lån, bidrag, skattehöjningar och nyval.

I krisens centrum står budgeten. Men även de mycket låga åldersgränser som gäller för pension. Här har vänstern i åratal låtit sig gå fackföreningarna i Paris till mötes. Att tidigt slippa arbeta och leva på bidrag har blivit frågan för en nutida fransk revolutionär rörelse.

Le Pens parti , RN, ger ingen hjälp åt Macron. Partiets opinionssiffror stiger. Särskilt den nya unga ledaren Bardella går hem. Men majoriteten fransmän förefaller ovilliga att ställa upp på RN så länge familjen Le Pen finns kvar i toppen. Familjen kan med sin bakgrund inte räkna med stöd från en majoritet fransmän. Två av de te tre blocken: 1 RN, 2 den traditionella högern plus Macrons liberaler samt 3 den brokiga vänstern (inklusive gröna) förmår än så länge inte kunna bilda en majoritet för reformer.

Förklaringen till splittringen påminner om den vis ser i UK, Tyskland och även i vårt land. Dåliga ekonomiska tider för en allt större del av befolkningen (frånsett en mindre krets i näringslivets närhet). Därtill kommer statsfinanser som är pressade samt stora problem relaterad till den vågs av invandring som sköljt över ett Västeuropa, med ledare som inte förmår säga stopp i tid.

För mig som under många år besökt Frankrike är invandringen kanske det som framstår som den stora skillnaden jämfört med förr. Om politiken nu är brokig så är gatulivet i Paris det än mer. Frankrike är historiskt sett en etnisk smältdegel. Men idag lyser den i ögonen. Det är inte datorjobb eller AI som sysselsätter nationens massor. Invandrare i låglönejobb samt protesterande plus gula västar pekar ut Frankrikes problem med en ekonomiskt svag befolkningsmajoritet. En del av den drar åt RN en annan åt vänstern. Kvar står Macron i ”allians” med den traditionella högern.

Svåra tider stundar för en nation där Paris befolkning som vanligt blåser under uppror. Egentligen är orsaken densamma som i USA och Västeuropa. Den nya teknologin har inneburit låglöner och arbetslöshet för en tidigare relativ trygg medelklass. Samhällen som bygger på allsköns bidrag till allt bredare grupper är inte hållbara i ordets ursprungliga mening. Gamla politiska lösningar funkar inte längre. Den politiska eliten trampar vatten och problemen stockar sig. Det krävs nytänkande om det inte ska sluta illa. Nya förnuftiga politiker vid makten utan gamla fördomar.

Torsten Sandström

I våras gav mig DN (17/5) två rubriker som säger mycket om nutidens mediala utveckling. Det rör en gravid simmerska, Sara Sjöström, och hennes budskap till läsarna.

Sjöströms tuffa graviditet: ”Var helt uttorkad och behövde dropp”

och

Jag tål inte ens ljudet av chips

Förvisso rapporterar DN om händelser som sker i vardagen. Men de är så banala och subjektiva så att man får fnatt. Man kan inte ens tala om lågvattenmärken i nyhetsmedia. Det är fritt fall.

Den enda rimliga förklaringen till ett sådant medialt magplask måste vara en planering för att öka antalet läsare genom satsningar på kändisar och småsaker som alla redan borde känna till (eller åtminstone ha en aning om rörande graviditeter). Det finns således inte ett syfte att lyfta viktiga samhällsfrågor. Ingen tanke om att spänna krafterna och utmana läsarens föreställningar om angelägna ting. Nej, DN faller bara platt för mediesamhällets hysteri om kändisar.

Min avsaknad av respekt för gammelmediernas utveckling är nära nog total. Vi ser en utveckling från statsmakt till soptippen.

Torsten Sandström

Sydsvenskan berättar den 25/9 att korruptionshärvan i Malmö stad växer. Två anställda har polisanmälts. Vidare rapporteras att deras närmaste chef köpts ut . Han har uppenbarligen varit vårdslös. Nu betalar kommunen omkring 800 000 kronor för att chefen ska sluta. Svensk rätt är alltså så krånglig att det kostar nästan en miljon av offentliga medel för en arbetsgivare att få rätt!

I min ungdom skrev jag en doktorsavhandling om företagens interna rättsskipning: ”Privat justis mot anställda” heter boken. Skriven av en ung idealist som var upptagen av rättvisa. Ämnesvalet bottnade i att många arbetsgivare – framför allt privata – i början av 1970-talet utövade en närmast diktatorisk makt vid straffrättskipningen. Om man jämförde med ett brottmål avseende genomsnittligt allvarlig kriminalitet var den anställde tämligen utelämnad. Även med stöd från fackföreningen.

I och med tillkomsten av anställningsskyddslagen LAS, 1974, förändrades rättsläget. Omedelbart avskedande, alltså sparken, blev närmast omöjligt. Och uppsägning kunde inte ske om omplacering var möjlig. Uttalanden i motiven, där statsrådet Carl Lidboms hand syntes, pekade på att nära nog extremas skäl krävdes för uppsägning på grund av misskötsamhet. ”Saklig grund” innebar faktiskt en allvarlig upprepad misskötsamhet där inte ens en omplacering var tänkbar. Däremot var det fritt fram att säga upp på grund av arbetsbrist (om turordningen respekterades).

Så här 50 år i efterhand menar jag att pendelsvängningar i juridiken tyvärr ofta leder till att extrema lösningar väljs vilka är samhällsskadliga. Starka svenska fackföreningar – och offentliga chefer med fackliga sympatier – gör situationen extra svår. Särskilt inom offentlig sektor där bossarna hukar av rädsla för facket. Att sossarnas Malmö nu figurerar är således bara ett tidens tecken, även om det inträffade speglar läget i Sverige. Om lagtext och motiv skrivits mer pregnant hade rättsläget förmodligen varit mer balanserat. Chefer hade vågat visa muskler via lagens bestämmelser. Att Arbetsdomstolen, AD, verkar med arbetsgivare och fackföreningar som domare har inte gjort saken bättre. Specialdomstolar är en samhällsfara.

Jag drömmer därför om att Tidöregeringen ägnat tid år att reformera LAS i en mer balanserad riktning. Anställda som i privata eller offentlig tjänst allvarligt skadar sin arbetsgivare måste kunna skiljas från tjänsten utan risk för stora skadestånd med stöd av LAS. Kraven på bevisning ska inte vara oöverstigliga, utan närma sig bondförnuftets nivå. En fackförening som för en obefogad tvist i ett fall av uppsägning borde bli skyldig att ersätta arbetsgivarens kostnader för förhandling mm.

Arbetsgivare måste alltså ges en rimlig position och inte bara en uppförsbacke. Detta gäller inte minst offentliga myndigheters anställda, som hanterar skattebetalarnas pengar. Arbetsgivare ska inte drabbas av betydande skadestånd om det rykt ordentligt utan att eld för den delen uppstått. Rimlig misstanke ska räcka för att en myndighet ska slippa en anställd som saknat kontroll. Vid uppsägning har ju den anställde normalt flera månaders betald frist. Anställningstrygghet in absurdum är korkat och gynnar personer som inte visar rimlig skötsamhet.

Egentligen är det problem jag beskriver även en del av den avreglering som skett av myndighetsanställdas tjänsteansvar (det sk ämbetsansvaret). Olof Palme drev nämligen igenom en avveckling av tidigare regler om tjänstefel. Han pekade på påföljder fanns enligt LAS.

Vi ser ju tydligt hur illa den svenska disciplinrättsskipningen fungerar idag. Förr hade arbetsgivare alltför stor frihet. Nu är de illa ute. Pendeln inom arbetsrätten måste genom en reform av bla LAS ställas i jämviktsläge. Juridiken måste stå i balans med ett folkligt rättsmedvetande. En slarver ska inte ges otillbörliga förmåner.

Torsten Sandström

Jag påminner om sommarens rubrik från DN (2/7) om Johan Forsell och hans son:

Expo: Anhörig till minister aktiv i högerextrema kretsar

Rubriken och sommarens mediala debatt visar hur press, radio och teve ständigt går i vänsterns ledband. Ära och heder tar medierna ifrån en minister som inte gjort minsta fel. Sonen har inte heller agerat brottsligt, vad vi vet. Vänsterns drev går ändå loss. Anklagelser om högerpopulism svallar.

Men vi läser aldrig rubriker om vänsterpopulism, trots att den sannerligen svallar i vårt land. Bara om möjliga tecken på populism till höger. Detta trots att tre-fyra partier i riksdagen ständigt lanserar förslag som bygger på ren och skär symbolpolitik. Kraven på bidrag haglar – röstköpen tornar upp sig inför 2026. Och alla sossar som kramar Hamas går under radarn. Vidare framställs minskad inblandning av skogsråvaror i bensinen framställs som ett allvarligt klimathot, trots att lika mycket CO2 blir resultat då skogens drivmedel bränns i bilens motor. Rubriker om sådan vänsterpopulism syns aldrig!

I vårt land sitter nämligen vänsterns populister i riksdagen. Och de hyllas av medierna var dag.

Torsten Sandström

Den kändis som medierna skapat, Greta T, fortsätter nu på en inte ovanlig bana: upp som en sol och ned som pannkaka.

Utan att ha något annat i bagaget än en protest i klimatskräckens anda – Fridays for Future – har en av medierna lanserad skolkande liten skolflicka nu hamnat i riktigt dåligt sällskap, dvs hos Hamas vänner. Dessa hyllar hon genom tillbehör till sin klädsel.

Den ursprungliga klimataktionen utanför Riksdagshuset har numera förvandlats till olagliga demonstrationer i när och fjärran. Klimatskräck har förvandlats till politisk skräck (terror). Dessutom i resor till Gaza med vänner till Hamas. Tala om att hamna i dåligt sällskap!

Det borde vara en läxa för mediesamhället. Särskilt för DN med sin fd chefredaktör, Greta T! Om man föder en egotrippad och naiv aktivist så utvecklas en samhällsfientlig fanatiker. Förvisso krävs nästan inget för att bli kändis, mer än medial uppmärksamhet förstås. Om medierna lanserar den som vet bäst är risken stor att ett ”monster” utvecklas.

Min uppfattning är att mediesamhället bär ett tungt ansvar för den våda man framkallat.

Torsten Sandström

Det pågår en omfattande snyltning på privata betaltjänster. Omkring en halv miljon svenskar sägs ha köpt apparater som kan gå förbi vanliga spärrar och erbjuda tittande gratis på sport, film mm. Själva fuskandet måste vara olagligt och kunna medföra påföljd. Men antagligen är det svårt att upptäcka och stoppa.

Häromdagen presenterade en statlig utredare, Eva Bergqvist, förslag till åtgärder. Det är mest tal om hot. Men också om tekniska lösningar att stänga ned pågående tittande, hur det nu ska gå till. Mycket skrik men lite verkstad, med andra ord. Leverantörerna får väl förbättra sin teknik så att snyftning hindras!

Nu kommer jag till min poäng. Bergqvist hade några vettiga skäl för sitt förlag. Men på SR lade hon i en intervju till ytterligare ett skäl – en omtanke om fuskarna:

Tänk om ”nyheter manipuleras genom AI!”

Jag baxnar. Detta säger en statlig utredare i SR, ett svensk statsfinansierat medium. SR som har journalister som varje dag rapporterar från Gaza samtidigt som de skrivit under upprop där Israels påstås utföra folkmord där. Tala om manipulation! Vidare. Den som lyssnar på Rapport i SVT 1 hör varje kväll rader av vinklade reportage om Gaza, klimatskräck osv som får AI-tjänster att framstå som torra men korrekta statliga utredningar från forna tider.

Det rör sig om extremt naiv politisk korrekthet. Inte bara från utredarens sida, utan också från boven SR, som glatt vidarebefordrar propagandan. Ett gift som håller på att knäcka det svenska folket. Medierna bidrar på högvarv till vilseledandet.

Torsten Sandström

Svenska medier rapporterar enbart om Israels förehavanden i Gaza. Och man gör det på ett vinklat vis som ständigt bortser från gerillakrigets dilemma för Israel. Hamas har ett starkt stöd av befolkningen i Gaza. Om detta berättas inte heller.

Däremot är The Economist som vanligt öppen för all in formation av betydelse. I förra veckans nummer (20/9) kritiseras PLO-ledaren Mahmoud Abbas. Man berättar om en 89-årig pamp som inte hållit val avseende Palestinska myndigheten sedan 2006, då Hamas segrade. Året därpå upplöstes parlamentet. Abbas syns inte i offentligheten, antagligen på grund av åldersskäl. Hans regim anses vegetera. Liksom sin företrädare, Yassir Arafat, antas han samla pengar privat på hög. Någon offentlig intervju har han inte beviljat sedan kriget utbröt (och senast med kinesiska medier).

Ändå fortsätter nationer i väst att ge Abbas anhang politiskt och ekonomiskt stöd. Förra veckans diplomatiska erkännanden är ett hån mot all demokrati. Länder i väst ger stora pengar Abbas korrupta regim sitt stöd och stora slantar. Samtidigt som man kritiserar Israel som bekämpar Hamas terrorgäng (ett krig som förstås måste drabba civila som används som sköldar). I stället för att rasa mot Hamas och Abbas så jagar svenska medier och vänsterpolitiker Israel!

På bilden ser vi två sossepampar som uppvaktar Abbas utsände till Stockholm. Det bör noteras att man tidigare visat en bild då Abbas ger Margot Wallström en medalj. Ett tack för svenskt erkännande kan man tro.

Sossar försöker med näbbar och klo befria sig från anklagelser för antisemitism. Men den som kramar Abbas ger faktiskt ett stöd till Hamas. Det är läskigt, men sant!

Torsten Sandström

Så här definieras halleluja på AI: det ” är ett hebreiskt uttryck som betyder ”Prisa Jah” (Gud) och är vanligt inom judisk och kristen tro för att uttrycka lovprisning och tacksamhet till Gud.

Som ateist och rättsvetare vill jag gärna se att ord används med pregnans, om möjligt. Det är förstås svårt när det gäller religion, som vi ska se. Häromdagen såg jag nämligen information om en konferens för doktorander i Lund. Fokus är ”sustainable Development”, se länken. Alltså ”hållbar utveckling”.

Enligt min mening är det bara troende som kan samlas till ett möte under en så flummig fana. Vem vill inte se att världen och samhället utvecklas hållbart? Men vad menas egentligen med hållbar vetenskap? Vetenskap siktar på att öka kunskapen om väl beprövade sanningar. På så vis tillför inte ordet ”hållbart” något nytt inom forskningssamhället. Sanningar är självfallet hållbara.

Problemet är att hållbarhetens evangelium främst används för att torgföra FN-systemet syn på att utsläpp av CO2 är orsaken till den uppvärmning som är ett faktum, som dock kan komma att ändras beroende på fluktuationer i solstrålning, vulkanism, jordaxelns lutning mm (även människans utsläpp). Vi ser alltså en av FN organiserad politisk kampanj med svaga bevis rörande uppvärmningens orsaker, tempo och omfång.

Att samla unga forskare under en så flummig symbol bådar inte gott. Det bidrar till en politisering av forskningen. Särskilt om samhällsvetare och jurister och andra icke naturvetare ska lämna bidrag! Mina tankar går till den dåtida katolska kyrkans teser om att solen cirkulerade kring jorden. Det var på sin tid en ytterst ”hållbar” vetenskaplig syn. Prisa Gud! Galilei och andra som visste bättre förföljdes.

Jag tror att vi i framtiden kommer att få se en mer komplex – och mer vetenskapligt korrekt – förklaring till uppvärmningen än den som presenteras av FN i jakten på växthusgaser. Det kommer antagligen att bli dödsstöten för det FN som redan krisar. Polititserandet har visat sig katastrofalt kostsamt och – liksom påvekyrkan – lett mänskligheten vilse.

Hursomhelst är det ett dåligt omen att unga forskare i nutid samlas under hållbarhetens flummiga banderoll.

Torsten Sandström

https://www.agenda2030graduateschool.lu.se/form/registration-phd-conference-sustainable-development-9-october-2025

Dådet i Nordanstigs kommun mot en ambulanssköterska visar på hur det offentliga Sverige genom åratal av korkad politik bidragit till elände. Uppenbarligen har den person som tillkallat ambulansen varit känd hos olika myndigheter för sina allvarliga problem. Bara några dagar före mordet har den psykiskt sjuke gärningsmannens slagit personal under utryckning med ett basebollträ! Ändå har någon dag senare en ny ambulans ryckt ut till samma adress. Inga föreskrifter om risker och säkerhet har utfärdats!

Detta sker i tider då AI vältrar sig in över Sverige med möjligheter till information. Men det offentliga Sverige är som förhäxat av gamla politiska fördomar. Tala om konservatism från vänster till höger! Om hälsovården i akuta ärenden får datoriserad tillgång i tjänsten till myllret av offentlig information om en aktuell patients brottsbelastning borde vårdpersonalen kunna fatta bättre beslut. Inte minst vara på sin vakt!

Även myndigheter som betalar ut bidrag borde få snabb tillgång till offentliga register över andra myndigheters beslut vad gäller mottagaren av pengar från det offentliga. AI blir ett enkelt hjälpmedel. En snabbkoll avseende andra fattade beslut om penningbidrag från samhället till en bidragssökande ger självfallet en fylligare bild av personens ekonomiska behov. Även om möjligheten för det allmänna att spara skattebetalarnas pengar.

Likaså borde domar i brottmål vara helt offentliga. Myndigheter ska snabbt kunna ta del av dem. Och även människor och företag bör raskt kunna informera sig om eventuella faror i grannskapet eller om risker inför avtalsslut. Högsta domstolen har nyligen utvidgande tolkat reglerna om sekretess på internet. Lagstiftarna är som vanligt passiva! Jag säger: släpp information och AI fri för folkets bästa!

Jag menar således inte att sekretess ska gälla rörande beslut och anteckningar som samhället med stöd av lag fattat mot en person (dvs. beslut som kvarstår efter överklagande). Jag kan förstås tänka mig att strykning sker i databaser av synnerliga skäl eller efter viss tid.

Sekretessen kärna ska enbart röra privata uppgifter som samlats inom en myndighet genom dess egna verksamhetsbeslut. Även sjukdomsdiagnoser och beslut om vård måste förbli hemliga utåt från myndigheten. En slutligt godkänd skattedeklaration ska alltså vara hemlig (myndighetens beslut om godkännande tillför nämligen inte någon viktig information). Däremot ska som sagt domstolsdomar och alla bidrags- och tillståndsbeslut vara offentliga. Även allmänheten måste kunna ta del av dem.

Införandet av lagstiftning om sekretess har missbrukats genom vänsterliberala partiers politiska beslut. Förvisso skapar en storvuxen stat i välfärdens samhälle en mängd information om medborgarna. Men jag menar att ytterst snåriga regler om sekretess borde kunna bantas rejält, så att endast strikt privata uppgifter om skötsamma individers privata förhållanden utpekas som hemliga. Då en myndighet med stöd av lagstiftning enbart lagrat en uppgift om en enskild individ ska uppgiften endast undantagsvis vara offentlig. Känsliga privata uppgifter avseende vård, kön, skola och skattedeklarationer ska också ligga under sekretess. Men mellan myndigheter ska huvudregeln vara att alla uppgifter är offentliga för behörig offentligt anställd att ta del av i tjänsten. Missbruk ska liksom idag straffas.

En storvuxen stat är i sig problematisk, liksom stora kommunala enheter. De bör tuktas och bantas hårt. Men en naiv och ineffektiv offentlighet är givetvis etter värre. Det som skett i Nordanstig är tydligt exempel på det senare. Och det finns en uppsjö liknande exempel.

Torsten Sandström

Ett SvD på fortsatt nedgång köper allt oftare texter från TT. Ibland nästan 1/4 av textinnehållet. Och det som köps är ofta den vanliga vänsterliberala smörjan.

I SvD den skriver Lina Conrad/TT en tårdrypande historia om en palestinskt man som bott i Sverige i tio år och lämnat sin fru och sitt jobb som sjukgymnast för att åka till Gaza i mars 2023. Se länken nedan.

Varför han rest och varit borta så länge framgårr inte. Några frågor om hans syn på Hamas reser nämligen inte Conrad, något som varit högst befogat. Conrad mörkar Hamasaktivism liksom många andra svenska journalister. Däremot förmedlar hon vinklade uppgifter om lidanden och en viktnedgång på hela 40 kg hos mannen ifråga (som inte alls avspeglas i bilden av honom mitt i förödelsen). Särskilt tydligt stödjer texten hans vilja att som palestinsk medborgare nu få hjälp tillbaka till Sverige och sin fru (som dessutom uppges ha drabbats av sjukdom och inte kunna följa honom till Gaza, snyft).

Jag vet inget om Conrad studier eller kompetens. Med tanke på Journalistförbundets makt utgår jag från att Conrad har en form av yrkesutbildning från någon typ av svenska skrivarseminarium. Att SvD, som köpt hennes text, bort kontrollera dess fakta vet jag dock. Genom att inte göra detta på ett rimligt vis publicerar tidningen ett slags hemma-hos-reportage där journalisten inte varit på krigsplatsen för att beskriva verkligheten från olika synvinklar.

Därför blir texten ett slags pendang till det journalistupprop som häromveckan kritiserat staten Israel för folkrättsbrott. Alltså en typ av propaganda som TT har levererat mot betalning.

I alla yrken finns det förstås en god majoritet och en grupp dilletanter. Det intressanta med journalistkåren är de omvända proportionerna. Alltså en smal elit och en majoritet politiserande rapportörer.

Torsten Sandström

https://esvd.svd.se/p/svenska-dagbladet/2025-08-08/a/ahmed-i-gaza-jag-tar-far-val-av-min-fru-varje-gang/1001/1973579/64885713

Under sommaren har jag läst några böcker som belyser vikten av historiska kunskaper. Det intressanta är hur antikens historia hjälper oss att förstås vår samtid. De två böcker som gett mig mest behållning är Josephine Quinn, Västvärldens födelse (2025) och Edith Hall, Introducing the Ancient Greeks (2015).

Båda författarna skriver flyhänt om öster- och västerlandets historia från bronsåldern och framåt. Det sker således i ett svindlande tidsperspektiv. Qinn förankrar Europas utveckling i årtusendens före antikens greker och romare. Hennes tes är att västerlandets utveckling varit beroende av äldre kulturer öster om Medelhavet. Läsaren får tydligt klart för sig att den grekiska kultur, som med rätta länge hyllats, faktiskt har sina rötter i folk och samhällen som vuxit fram i kulturer öster och söder om medelhavet.

Halls bok är en förnämlig presentation av den grekiska kulturens utveckling. Med enkla ord men stor briljans beskriver hon hur den grekiska sjöfarten, ekonomin samt språklig och mental kaxighet hos ett kämpande folk gett näring till ett stort lyft inom kulturen och inte minst filosofin. Båda böckerna kryper läsarna under skinnet.

Särskilt imponerad är jag av Halls bok. Hon ger sig i kast med att beskriva varför den grekiska kulturen visade sig så framgångsrik. Det rör sig om det grekiskt skrivna språkets första viktiga steg (i efterföljd till kilskriftens telegramartade meddelanden om kommers och krigiska affärer). Hall visar med stor tydlighet hur Homerus och Hesiodus berättelser präglat grekernas storartade kulturella framgångar.

De två böckerna är inte bara en historisk läsupplevelse. Utan åthävor presenterar författarna argument med stor slagkraft i den nutida diskussionen om klimatets förändring. Inte alls så att uppvärmningen förnekas. Men i berättelser om flera tusentals års förlopp får vi åtskilliga besked om hur temperatur och klimat epokvis skiftat rejält. Att solens strålning och vår planets rörelse haft betydelse framstår klart för den läsare som i nutid dagligen proppas fulla med mediala reportage om att värmen har sin förklaring i människans industriella aktiviteter. Dessutom noterar de två historikerna hur jorbävningar och vulkanutbrott fortlöpande påverkat temperaturen i antikens många skilda samhällen.

Detta ger anledning till en viktig reflektion rörande historikernas tystnad vad gäller skräckskildringar rörande CO2 under de senaste hundra åren. Jag läser ofta böcker av framstående historiker. Slående är hur de ständigt undviker de slentriansmässiga skräckbilder som framför allt samhällsvetare och även en mindrre altal naturvetare i nutid framför rörande ”växthusgasernas förskräcklighet”. Den som står stadigt med fötterna i historien vet att såväl uppvärmning som nedkylning inträffat förr. Kunskapen leder dem till besinning.

Ett exempel är professorn i historia, Fredrik Charpentier Ljungqvist, vid Stockholms universitet som under många år ägnat mycken tid åt just att beskriva klimatets historiska fluktuationer. Ett annat är lundaprofessorn Dick Harrison som i en mycket bred produktion visat prov på hög analytisk förmåga. Jag har läst mycket vad de skrivit. Klimatet har växlat kraftigt under århundradens gång. Men aldrig har de sänkt sig till några skräckskildringar rörande just CO2!

Den historiska litteraturen bekräftar värdet av kunskaper om vad som faktiskt skett i världen under flydda tider. Det verkar därför som FN och deras uppdragstagare IPCC i nutiden bort besinna sig. Och framför allt upphöra med att bara beskriva en enda förklaring som den främsta orsaken till klimatets uppvärmning. Skriken från FN-chefen uppfattar jag därför som propaganda från den som vill driva politik rörande kontrollen av världsopinionen. Detta enligt tesen: tryter argumenten så höj rösten!

Torsten Sandström

Efter den senaste räntesänkningen till en mycket låg ränta skriar medierna just nu:

Orättvisa räntor – vissa betalar mer för sina bolån

Man kan bli trött för mindre. I grunden sätts räntor beroende på skillnader mellan olika låntagares risk att inte kunna betala. På så vis är det naturligt att den fattigare tvingas betala mer. Annars får hela låntagarkollektivet tåla att deras räntor höjs så att banken kan ta höjd för dem som inte kan betala sina lån.

Vänsterns journalister väljer ständigt kollektiva och oförnuftiga lösningar. Men att de själva ska betala mer för andras riskfyllda skulder har man nog inte tänkt sig.

Jämlikhet är antingen en politisk fråga eller fråga om kontrakt. Medborgare med samma förutsättningar ska ha samma rätt i samhället. Inom offentligheten ska således olika kön och annat likabehandlas. Men enskilda individer får själva se om sitt hus. Är två makar överens om att den ena ska sköta barnen och den andra jobba så är det helt ok. Varför ska samhället lägga näsan i blöt? Om jag inte kan få samma låga ränta som en miljardär får jag väl låna hos något annan (endast en släkting kanske ställer upp. Eller låta bli att skuldsätta mig.

Jämlikhets-köret har blivit en landsplåga. Värst är det i den svenska skolan. Där satsas stora slantar varje år på att ungdomar med bistra förutsättningar ska ges mycket större insatser än andra, oavsett om det i praktiken funkar eller inte för dem med hinder. Jämlikhetsfrågan – offret på dess altare – är större än behovet av rejäla kunskaper hos majoriteten skolbarn.

Så går det när vänsterliberaler driver politik. Man satsar förgäves på fel problem. Och så låter man de stora strukturfrågorna rulla på, vind för våg. Det brukar kallas symbolpolitik. Först läggs kärnkraftverk ned för att sossarna vill styra landet med Mp. I nästa valrörelse vill S (kanske) satsa på kärnkraft. Makt och symbolpolitik är en farlig kombination.

Torsten Sandström

Föga förvånande hamnar den partiledare, Mohamsson, som L-partiet raggat upp nånstans från gatan raskt i PK-toppen. I och för sig är trängseln – och förvirringen – där stor. Men hon bekräftar friskt L-partiets flumpolitik sedan många år. Det är trist att se den äldre tidens förnuftiga marknadsliberalism förbytas i vänsterdrömmar. I täten för de ansvariga till nedgången syns Bengt Westerberg.

Återkommande använder sig Mohamsson av lokutionen för att peka ut en person som hon ogillar: ”den som inte beter sig”. Se länken. Hon slipper på så vi konkretisera sin kritik. Men dömer ändå med ett oklart slag i luften. Möjligtvis beror hennes språk på bakgrunden som invandrare.

Men den som minns Annie Lööf kommer kanske ihåg hur hon tilltalade Jimmy Åkesson under en slutdebatt inför ett val: ”Men hur uttrycker du dig? ” Helt vanlig kritik av den invandring – som nu allmänt kritiseras – såg vänsterliberalen Lööf som en svordom i kyrkan. Mer woke kan det knappast bli. Att SVT – mitt i sändningen av valdebatten – beklagade Åkessons ord pekar på själva kärnan i begreppet woke.

Typiskt är nog också att det är kvinnor som hela tiden bevakar den korrekta åsikten. Konsensus tycks nämligen vara en biologisk reaktion från kvinnors kön (undantag finns förstås). Visst kan samsyn vara bra inom familjen, men knappast ett vettigt mål för god samhällspolitik. En förnuftig politik är inte sällan tuff och kritisk. Hårda krav måste ställas på olika grupper inom samhället, såsom exv invandrare och arbetslösa. Anpassning till en rimlig nivå av eget deltagande för att jobba och inlemmas i svensk kultur måste krävas. Sådana mekanismer måste politikerna reglera i lag. Men för flummiga liberaler är krav något auktoritärt. Deras politik vilar nämligen inte på verklighetens grund, utan på storslagna drömmar. Sådan politik skadar givetvis samhället.

Är det några som inte vet hur man ska ”bete sig” så är det politiker från de rödgrönas läger.

Torsten Sandström

https://esvd.svd.se/p/svenska-dagbladet/2025-09-23/a/den-som-inte-beter-sig-har-inget-har-att-gora/1001/2001759/66043339

Enligt NOVUS mätning av de politiska sympatierna i september går SD fram rejält och är nu större än övriga Tidöpartier tillsammans. Loch KD ligger på gärdesgården. V-partiet sackar. Mätningen andas ett folkligt missnöje med hur Kristersson skött regeringsarbetet. Väljare går högerut. Visst har flera reformer inom kriminalpolitiken genomförts. Men socialdemokratins ”tolkningsföreträde” samt dess makt över statsapparaten och SR/SVT har inte börjat nedmonteras.

Okej, lägre anslag till SR/SVT har blivit följden. Men inte ett nödvändigt stopp för statstevens kontroll av politiken i nationen (något som blottats genom Cecilia Uddéns styrning av kritiken mot Israel via anklagelser om folkrättsbrott).

Sverige befinner sig i lågkonjunktur. Unga skaffar inte barn för att bostadsbristen skriar. Skolan experimenterar med jämlikhetsprojekt i stället för kunskaper. Läsförmågan sjunker och den digitala industrinationens behov av tekniker svajar. En orättvis bostadsbeskattning har drivit upp priserna till farliga nivåer. Arbetslöshet och bostadsbrist skriar men tacklas inte med tuffa reformer. Och en stor svensk byråkrati blir bara än större. Flertalet strukturproblem (men inte bostadsbeskattningen) härstammar från sossarnas tid och deras rödgröna drömmar.

Jag väntar mig att Tidöregeringen skulle sjunga ut om behovet av klippa navelsträngen till sossepolitiken. Alltså tuffa ord och åtgärder som visar att Sverige i grunden reformeras. Men regeringen visar inte denna dynamik. Till och med den kloke justitieministern framstår som en trött sömngångare (han har kanske skäl att vara trött). Det jag vill se är jävla anamma. I stället håller man käft om den fars som pågår inom EU – en union i politisk, ekonomisk och inte minst militär knipa. Det vi ser är en sosse-light-regering. En regering som strösslar med bidrag (och tillfälliga skattesänkningar) inför valet 2026. Sossarnas system för röstköp övertas av tidöfolket.

Därför återkommer jag till min basala kritik av den svenska politiska klassen. Vi ser yrkespolitiker som stampar vatten. Makten över statsapparaten blir viktigare än politikens förnuftiga innehåll, där mycket finns att göra. För folkets behov spelar det liten roll vem som bildar regering. En politisk adel ersätts av en annan år efter år. Samtidigt förfasas den nya rövarbaronerna inom politiken över att högerkrafter protesterar runtom i Europa. Inte undra på att SD vinner röster.

Torsten Sandström

Cecilia Uddén – som skrivit under ett upprop mot Israel – fortsätter nu att rapportera om Gaza-kriget i SR. Hennes medhjälpare där som rapportör för SR är en palestinier som varit verksam politiskt i Gaza för PLO och antagligen Hamas. Tala om journalistik i egen sak!

Lagregleringen för SR/SVT kräver tydligt en politisk oberoende rapportering av företagens journalister. Laglydnad är inget för Uddén som kräver detta av andra. Många vet att de medier som med ett hån kallar sig public service har en tydlig tendens åt vänster. Nu finns en sajt på nätet, Slagsidan, som tagit på sig den goda uppgiften att med hjälp av AI kolla hur SR/SVT vinklar sina rapporter politiskt. De mätningar som utförs visar på en åsiktsspridning mellan svenska partier. Men en klar röd-grön slagsida kännetecknar SR/SVT, https://slagsidan.se

A propå Uddén, kan man tala om en fräckare politiskt partisk rapportering än så?! Hon anklagar Israel för folkmord, men menar ändå ska hon ska fortsätta kommentera den politiska utvecklingen i Gaza. Mina bloggar visar att begreppet folkmord är rena rama dragspelet politiskt sett. Antagligen hade USA:s bomber över Hiroshima och Nagasaki idag betraktats om folkmord, trots att de slog ut anfallaren av Pearl Harbor och satte punkt för kriget i öst! Hursomhelst, ytterst krävs i fallet Gaza åtminstone en tolkning av behörig domstol för att folkmord ska kunna slås fast. Därför måste Uddén stängas av från SR! Grund för uppsägning av henne föreligger enligt LAS. Ett uppsåtlig lagbrott.

Nya bottenrekord avseende propaganda noteras dagligen för SR och SVT. Det är allvarligt att vi som skattebetalare är tvingade att betala politiska legosoldater som – i likhet med Uddén – genom sin aktivitet underlättar livet för Hamas.

Torsten Sandström

Jag hör på SR P1 idag på morgonen en intervju med ägaren till ett schaktföretag i Blekinge. Han har på kort tid fått två maskiner stulna, var och en värd mer än 600.000 kronor. Ett tidens tecken alltså.

På grund av att en maskin varit märkt elektroniskt kunde han spåra maskinen till en plats i Malmö. Polisen meddelades och infann sig på adressen. Där fanns mannen med ett helt lager av stulna maskiner.

Nu skulle rättvisa skipas! Mannen dömdes mot sitt nekande för stölden. I domen föreskrevs 1 månads samhällstjänst. Du läser rätt. Det rörde sig inte om ett snatteri av mat i ICA. Utan av maskiner som var värda miljoner.

Jag tror – men är nog inte helt säker – att domarnas handlingsfrihet varit kringskuren av milda motivuttalanden till Brottsbalken om hur unga förbrytare vid val av straff ska behandlas. Alltså flummiga regler om största hänsyn (eller med andra ord vänlighet mot den kriminelle). Ändå anser jag man kunde vänta sig ett fängelsestraff.

Min irritation vänder sig därför mot författarna av Brottsbalken, dvs nationens politiker. Om allvarliga brottmål förvandlas till lekstuga, vilken respekt för lagen kan man då förvänta sig. Domare uppmanas således att agera som socialarbetare. Tyvärr har kriminologer i stil med Jerzy Sarnecki fått som dom vill. Man har – via oklara vetenskapliga bevis – lurat godtrogna vänsterliberaler att skriva normer om brott som underlättar gangstrarnas verksamhet.

Rättvisa skipades alltså knappast för stölden i Blekinge! Sådana politiker har svenska folket valt. Om några behöver samhällstjänst så är det dom. Långt ifrån Riksdagen. Varför inte som oavlönade bärplockare. Även om det inte blir så många lingon får dom tid att tänka över sina försyndelser.

Torsten Sandström

Sverige erkände Staten Palestina den 30 oktober 2014. En landyta som är splittrad , men kanske bör kunna bli en stat. Ytan är fortfarande är oklar till omfånget och framför allt saknas en effektiv politisk regim. Mycket pengar från västvärlden har i åratal gynnat PLO. Men folket är lika fattigt. Och PLO saknar makt över territoriet.

Mer makt har terrororganisationen Hamas, som PLO deltar i finansieringen av. På så vis har Sveriges erkännande gynnat Hamas, som nu pga hänsynslös terror hårt jagas av Israel (som blivit anfallet). Man kan därför säga att det svenska erännandet bidragit till det ytterst blodiga krig som PLO/Hamas bär ansvar för! På så vis har faktiskt Margot Wallström inte bara en PLO-medalj om halsen, utan indirekt också blod på fingrarna.

Det är sorgligt att Storbrittanien nu erkänner Palestina som stat. Vänsterliberalismens drömpolitik säger sig vilja bidra till fred. I själva verket är det korruptionens PLO som med utländska bidrag håller igång sin låtasstat. Senast hölls val 2006 och då vann Hamas. Att flera europeiska stater tänker följa UK i spåren är enbart en följd av att ordet ”fred” är ett mantar för vänsterliberaler. För skurkar som PLO och Hamas betyder ordet ingenting. Deras mål är religiös fanatism som man värvar penningbidrag till.

Den naiva drömpolitiken blir fullt tydlig om lyssnar till premiärminister Keir Starmer om varför han genomdrivit ett diplomatiskt erkännande: ” i syfte att återuppliva hoppet om fred för palestinierna och israelerna, och hoppet om en tvåstatslösning”. Han bara hoppas. Det rör sig om symbolpolitik. I stället för press på PLO att sluta driva religös fanatism och slänga israelerna i Medelhavet så hoppas han på det bästa. Men såvitt jag förstår gör han bara situationen sämre genom att sporra Hamas till fortsatta illdåd. Terrorn får sin belöning!

I vänsterliberalers händer föder alltså hopp om ”fred” tyvärr alltså i realiteten korkade beslut som gynnar terrorns Hamas. Hitlers ”fred” i München 1938 är ett rimligt historiskt bevis för faran med dåligt underbyggd drömpolitik. Sossar i Sverige och Storbrittanien är mästare på sådant oförnuft.

Torsten Sandström

EU-kommissionens ordförande von der Leyen skriar var dag om nya pengar till Ukraina och hårdare sanktioner mot Ryssland. Det är förstås bra. Men samtidigt köper många av Europas stater, även de största som Frankrike och Tyskland, fortfarande olja och gas från Putins Ryssland.

En bra text i dagen SvD visar på eländig statistik för EU:s del. Sedan krigets början i Ukraina har medlemsnationerna skickat militärt stöd till Ukraina på 1500 miljarder kronor, men samtidigt köpt olja/gas från anfallaren, Ryssland, för 2400 miljarder! Den högröstade Macron skriar om sin kamp mot Putin. Men samtidigt beräknas Frankrike köpa petroleumprodukter från Ryssland för omkring 50 miljarder 2025. I år beräknas unionens medlemmar sammanlagt köpa energi för 250 miljarder från Ryssland!

Siffrorna är skrämmande. De visar på en oerhörd dubbelmoral inom unionen. Och en oförmåga att driva förnuftig politik. Varje dag strömmar det lagregler ut från EU om detaljer av alla de slag, såom rörande formen på gurkor samt begränsningar i användning av drivmedel som bidrar till utsläpp av CO2. Samtidigt agerar EU tvärsemot.

Kriget i Ukraina är en huvudfråga för Europas demokratier. Samtidigt bidrar medlemsnationerna till Rysslands krigskassa. Hur långt ska unionen gå i sin dubbelmoral och sitt oförnuft? Man kan bli galen för mindre! Det går inte att i decennier skylla på att 27 nationer är svåra att enas! Den som snabbt byggt ett höghus utan att från början vara ytterst försiktig och undersöka grunden är vårdslös. Man måste kunna gå för att sedan kunna springa!

Detta visar att min mångåriga kamp mot unionen är riktig. Mitt motto lyder: tillbaka till EG och bort med överstatligheten i annat än handelsfrågor! Bara det faktum att det fortfarande finns tullar kvar inom unionen är ett tecken på att Bryssel ständigt talar med kluven tunga. Det är synd om oss svenskar som slavisk följer alla korkade regler från EU.

Torsten Sandström

För länge sedan trodde människor på Kristus. Genom upplysningen kom många att tro på männsikan i stället. Och genom kapitalismens gigantiska marknadsframgångar fästes hopp till medborgarnas rörelser för frihet. Men vad har nutiden att erbjuda för dem som vill ha hopp?

Tyvärr är det inte den begränsning av statens makt som många marknadsliberaler liksom jag vill se. Tvärtom talar politiker från vänster til höger sig varma för den starka staten. Inte den effektiva staten, utan den hydra som alltmer beränsar vår frihet. Vi ser en stat som inte ställer rimliga krav på medborgarna för att i stället lova dem guld och grönka skogar av omyndighet under en gigantisk statsapparat.

Men vad ska människor tro på sedan Jesus även i teorin gått hädan och förlorat sin drivkraft som ikon? Svaret är utan tvekan folkrätten, om man ska tro politiker och journalister. En samling vaga dogmer som – liksom Bibeln – kan tolkas på olika sätt har upphöjts till rättesnöre för mänskligheten. Många av dessa goda, men flummiga, livsregler har skapats med adress till staters internationella relationer. Det nya är att de nu ska gälla i relationen mellan dig, mig och alla andra individer.

Därför hör man varje dag männsikor säga: ” X och Y anser jag strider mot folkrätten”. Var och en av oss tolkar folkrätten som fa´n förr läste bibeln. Vidare frågar journalister intervjupersoner om Z strider mot folkrätten (frågan ställs därför att journalisten redan känner till svaret att Z ska ses som ett folkrättsbrott).

Folkrätten som övernorm passar journalister som hand i handske. Dagligen intervjuas dussintals personer som själva kommit fram till att Israels krig är ett fokrättsbrott. Personer som anser motsatsen intervjuas helt enkelt inte. På så vis tillåts terrorns Hamas – som inlett kriget – bestämma att det ska avslutas då Hamas säger okej.

Israel, som anfallits, måste enligt urgamla spelregler ha rätt att kräva att skurkar som inlett ett krig ska ge upp eller utplånas. Att skurkarna använder barn som sköldar (ett folkrättsbrott som få talar om) ger likafullt Israel rätt att föra kampen vidare. Annars hamnar folkrätten på Hamas sida.

Slutsatsen är att folkrätten måste tolkas med förnuft. Kanske är det bästa att snacka om något annat. Tex om medborgares kamp för frihet mot en vildvuxen svensk stat. Och mot medier som bedriver propaganda.

Torsten Sandström

Styre i blindo är kanske inte den rätta termen. Ty såväl SR:s som SVT:s ledningar vet att man har till uppgift att stödja vänsterliberalism. Inte officiellt förstås. Men sedan åtminstone Olof Palmes tid via dolda direktiv och andra skumraskkontrakter.

Hursomhelst, idag (19/9) lysnnade jag på SR Morgon under min frukost med SvD på paddan. Inget av medierna gör mig glad. Men SR blir man rentav förbannad att betala för. Nu skulle två mediakändisar, Malou Siwers och Ann Heberlein, diskutera senaste tidens självutlämande reportage från Christoffer Wolter respektive Björn Borg. Jag spetsade öronen. Kommer de två fram till kärnan bakom just dessa två personer utsagor om sina egna problem. Dvs att otrohet respektive knark avslöjas i bokform.

Det är fullständigt fantastiskt hur två damer, också mediakändisar, under omkring 5-8 minuter i etern lyckades totalt missa den viktigaste förklaringen till problemet, nämligen mediernas fokus på kändisar och deras skandaler. Det snackades om de två kändisarnas behov av avslut, bekännelse, förlåtelse och liknande psykologiska spekulationer.

Men inte ett ord om att Borg och Wolter är två mediala kändisar på deken ( för övrigt i likhet med Siwers och Heberlein). Inte ett ord om att Borg och Wolter just nu lanserar böcker i förhoppning om att tjäna pengar. Inte ett ord om drivkraften hos två vardagliga personligheter att via medieindustrin sprida reklam om sig själva. En drivkaft som gör att man har mycket att vinna även på att visa upp otrohet och kokain. Även dåliga nyheter är goda för den som vill sälja något och därför dra blickarna till sig.

Att över huvud taget missa dette tema är faktiskt en bedrift. Valet av Siwers och Heberlein bådar inte gott för en analys av det svenska kändiseriet. Även blinda höns brukar som bekant finna korn. Men inte blindstyret på SR.

Torsten Sandström

Krig pågår i Ukraina. Stor ekonomisk och politisk oro råder i Europas stornationer. I såväl Frankrike som Storbrittanien har den politiska klassen utfärdat löften om välfärd som är svåra att infria. Vidare vägrar USA:s president att ta avstånd från Putin. Allt pekar på att vår världsdel står inför gigantiska problem.

I detta krisläge fortsätter EU sitt federala regleringsvansinne. Byråkratin tröskar på. Och EU-parlamentets politiska lekstugas rullar vidare. Det ena förslaget till regeländringar avlöser det andra. 705 parlamentsledamöter från 27 nationer drar åt olika politiska håll. Kommissionens ordförande Ursula von der Leyen försöker genom uttalanden – än hit och än dit – lappa över bristerna i EU:s slarvbygge.

Varje klok människa inser att Europa måste hålla samman i orostider. Maximal kraft och resurser måste satsas på försvaret mot Ryssland. Samtidigt måste EU:s mångåriga svaga ekonomiska konkurrenskraft åtgärdas. Trots att kriserna staplas på varandra – eller kanske just därför – agerar ledarna för unionens stater som sömngångare. Credot är mer av samma federalism och ekonomiska regleringsinferno.

Jag är gammal och må vara fyrkantig i mitt tänkesätt. Men det vi ser är sannerligen inte den kraftkoncentration som Europa länge behövt. Europas enighet, försvar och ekonomiska konkurrenskraft måste stärkas. Och för detta måste omfattande reformer ske av det som idag kallas EU. Det är bråttom. Ryssland är en fara och USA är under nuvarande president inte att lita på.

Det blir förstås inte enkelt att transfomera EU till den samråds- och handelsorganisation som EG förr var. En omförhandling av unionens fördrag är en segdragen historia. Men drastiska aktioner krävs innan det blir kaos. En fortsättning på den politiska fars vi ser – under mottot mer av samma överstatlighet – är dömd att misslyckas. Medlemsstaternas ledare – eller snarare majoriteten av dem – måste sätta sig ned för att tala allvar om drastiska reformer för ekonomiskt samarbete och försvar rörande vår världsdel.

Jag tänker alltså på ett samtal som tar sikte på att slopa unionsfördraget och omvandla samverkan till en smalare och mer effektiv organisation för handel och försvar. Det är fullt klart att fördraget innehåller svåra juridiska hinder för ett sådant samtal. Det krävs med andra ord extraordinära lösningar.

Medlemsnationernas ledare måste alltså fatta tuffa beslut. Fyra moment är nödvändiga. Ett är att de nationer som lever på unionens budget, men stödjer Ryssland, måste uteslutas. Enighet om handel och försvar är nämligen prio ett. Ett andra krav är en nedstägning av parlamentets politiska lekstuga, dvs ett stopp för själva motorn till den federalism som alltmer kväver vår världsdels ekonomiska och politiska utveckling. En begränsning av Komissionens byråkrati blir det tredje steget.

Mycket av det som inte behövs för handel och samfärdsel ska allstå bort. I stället måste, för det fjärde, en militär organisation för ett gemensamt försvar byggas. Detta i beredskap för nära samverkan med ett NATO, där USA inte längre ställer upp med kloka avsikter. Här behövs militära experter och inte bara politiker.

Min text kan kritiseras som naiv. Men den som tänker efter rejält inser att unionen har nått vägs ände. En kritisk analys visar att något drastiskt måste ske. Men risken är självklart stor att den politiska klass runtom i Europa som skapat EU-hydran inte förmår fatta de beslut som behövs.

Men möjligtvis finns det kloka män och kvinnor i höga positioner som inser att spelet lider mot ett kaosartat slut för EU. Det är på dessa män och kvinnor jag hoppas. Tysklands nya förbundskansler verkar vara en nytänkare med muskler. Likaså Danmarks och Italiens kvinnliga statsministrar. Om en sådan trojka knyter samverkansband i olika riktningar kan viktiga saker komma att ske. Initialt smärtsamma beslut måste tas. En mindre, effektivare och enigare europeisk gemenskap måste bildas. Nationella politiska frågor ska återföras till hemländerna! EU:s beredskap för försvar måste lyftas fram.

Det gäller att rädda Europas framtid!

Torsten Sandström

Alice Teodorescu Måve har med rätta visat förståelse för Israels krig för att röka ut Hamas. Den som än en gång börjar ett allvarlig krig måste tåla att det förs visare tills anfallaren sträcker vapen och ger upp. Visst är det hemskt att blod flyter och barn dödas. Men det är Hamas ansvar, som hoppas på att kunna starta om efter ”fred”. Nu får det palestinska folk – som i stor utsträckning sympatiserar med Hamas – vara med och dela på skulden.

En person som lever i drömmarnas politiska värld är vänsterliberalen Amanda Sokolnicki. Typiskt nog är hon ledarskribent på DN. Den 15/9 utbrister hon:

Måwes ord om Gaza ger mig kalla kårar

Den som ser politiken genom drömmarnas glasögon hamnar förstås fel. Rop på fred är förstås vackra och publikfriande. Alla vill ha lugn och ro. Men av en politiker måste man kunna begära mer än förhoppningar och rosarött skimmer. Politiken måste grundas på verklighetens fenomen, Dvs de fakta som under decennier registrerats från palestiniernas sida.

Förnuftiga människor vet att Hamas drivs av religiös fanatism. Terror har Hamas utnyttjat i årtal före och efter rader av nederlag mot Israel. Just nu är Hamas illa ute, men fortsätter kriget med palestinska folket som sköld. Från civila gömmen och tunnlar fortsätter Hamas sin terror – fortfarande hålls gisslan! Om Israel skulle dra sig tillbaka från Gaza och sluta en ”fred” kommer inte striderna att upphöra mer än för stunden. Hamas vet nämligen hur västvärldens vänsterliberaler kan dribblas bort.

Detta borde Sokolnicki förstå. Men hon driver drömpolitik: hon tror att allt ska bli bra bara Israel lägger ned vapnen. En demokrati ska visa respekt för Hamas tycks hon mena. Hennes naivitet spelar förstås Hamas i händerna. Och den vilseleder läsare av DN som också hoppas på ett underverk. Det är på så vis vänsterliberaler vinner allmänna val. Genom storslagna fantasier köpper man folkets röster. Den som ändå tvekar men skriar fred i trans menar att man ändå har goda avsikter. Det hela påminner om ett budskap för egen frälsning.

Israel har tröttnat på detta. Nu driver Israel stentuff realpolitik. Man har anfallits och nu ska fienden förgöras. Det är fienden Hamas som bestämmer krigets varaktighet och palestiniernas framtid. Skyll inte på Israel som blivit anfallet av terrorns Hamas med bas och stöd i Gaza.

Med journalister som Sokolnicki är det inte underligt att terrorism frodas. Samma andas barn kan man fakiskt säga: fanatisk drömpolitik. Jag får kalla kårar…

Torsten Sandström

Coop tänker bilda en ny megakedja. Detta säger föreningen COOP Öst:s VD till Dagens industri 9/9. Meningen är att slå samman föreningar och snegla på ICA för att driva organisationen med vinst.

Uttalandet visar att VD:n inte förstår vad affärer gäller. I grunden rör det sig om företagsägarnas makt över sin organisation i syfte att driva lönsamma affärer. Framgångsrik handel med livsmedel kräver att ägarna är nära de anställda i butiken och butikens kunder. Raka rör och effektiv kontroll och inhämtning av information är nyckeln till bra varor, priser och rader av någotsånär nöjda kunder. I centrum står tanken om att profit kräver nöjda kunder.

COOP drivs inte på detta vis och saknar möjlighet att göra det. Organisationen drivs genom anställda chefer som enligt VD:s förhoppningar ska lyckas få livsmedelsbutiker att drivas effektivt. Det rör sig med andra ord om om en planerad ekonomi som ska formas i drömmarnas organisation. Ungefär som sovjettidens varuförsäljning till folket. Incitamenten för profit hos de anställda är synnerligen svaga.

Stora konsumentkooperativ med tusen och åter tusen medlemmar klarar inte av en effektiv och lönsam drift. Kontrollen över personalen, kunderna (medlemmarna) och varorna funkar inte med framgång (jämfört med privata livsmedelsbutiker). I producentkooperativ är förutsättningarna bättre via tillverkarnas (exv böndernas) gemensamma intressen av leveranser till föreningen (som säljer varorna vidare i stora partier på marknaden).

Alltså är COOP dömt att misslyckas. Det borde organisationen för länge sedan ha insett. I stället fortsätter man att slösa bort den förmögenhet som kan finns kvar. Men så fungar vänsterliberalernas ideologi. Det räcker med drömmar. Om de inte funkar fortsätter man ändå. To the bitter end.

Privata skol- och vårdföretag kan enligt motsvarande effektivitetstänk drivas framgångrikt och resultera i vinstutdelning. Detta sker i Capio AB (som har lägre pris per vårdinsats än landstingens egna sjukhus/kliniker). Capios chefer vet hur de anställda ska ledas effektivt. Cheferna ställer nämligen tydliga krav och backar inte instinktivt inför fackens skrik.

Men en förutsättning är att den upphandlande myndigheten förmår skriva kontrakt som innebär effektiv kontroll av företagets ägare och driften av den skola eller vårdinrättsning det gäller. De stora advokatbyråerna har experter på sådana kontrakt. Advokaterna är förvisso dyra. Men skattebetalarna blir ändå vinnare genom att priset per elev- eller vårdinsats blir lägre (omkring 15% i Capios fall).

Det gäller med andra ord att slutsa drömma och agera utifrån fakta och tydliga krav. Och inte skriva okloka avtal med bovar och bluffmakare! Keep it simple stupid!

Torsten Sandström

Jag är inte anhängare av SD. Men inser att partiet har vågat ta en rimligt demokratisk position som är djupt kritisk till den traditionella politiska klassens. Jag försöker agera som en partipolitiskt oberoende kritiker. Detta utifrån min marknadsliberala position (som absolut inte ska sammanblandas med den vänsterliberalism som partierna L och C – och delvis S – representerar).

För den som följt svensk politik under flera decennier är det klart hur de partier som konkurrerar med SD länge haft en gemensam ambition att smutskasta SD som ett nazistiskt parti. Sak samma gäller svenska medier som alltså med vänsterliberal frenesi deltagit i smutskastningen. Varje åtgärd från SD har tolkats kraftigt negativt i svarta, grova och våldsamt hätska ord. Man kan alltså tala om en medial konspiration. Ty vad SD än gör har det översatts i gravt fientliga kommentarer.

Jag menar att det som hänt efter Jessica Stegruds kommentar till Aktuellts i SVT:s ”debatt” om kulturkanon tydligt bekräftar mitt påstående om konspiration. Så här sa Stegrud:

”Talande ändå att det är en svenskfödd kurd och en perser som debatterar en svensk kulturkanon i Aktuellt”

En svensk kulturkanon är hur man än ser saken ett försök till en svensk nationell positionsbestämning. I stort sett samtliga punkter knyter an till forna svenska bragder. Den som tycket detta är viktigt har rätt att hävda sin ståndpunkt. Stegrud gör nog det. Jag är däremot kritisk till ett projekt som försöker slå mynt i nutid av forna svenska bragder. Sverige av idag har nämligen stora politiska problem. En nationell skönmålning i form ev en kulturkanon är därför fel väg att gå.

Från Stegruds position finns det ändå skäl till i en syrlig kommentar. Ett nationellt skrytprojekt ska på statsteven diskuteras av två personer med utländska namn och bakgrund. Där är SVT kritik av Stegrud signifikativ. Man hånar henne för kritik mot SVT:s politiskt korrekta presentation av kulturkanon via debatt mellan två personer med utländsk bakrund. Stegruds kommentar andas en trött och lätt kritisk ton, utan att angripa de berörda personernas kompetens eller politiska roller. Hon säger egentligen bara att valet av debattörer är ett tecken i tiden. Vilket det också är. Det pekar på två decennier av konfliktfylld invandring till Sverige av omkring 2 miljoner människor från främmande kulturer.

Stegruds enkla kommentar har fått svenska medier att som vanligt gå till anfall mot henne och SD. Att en sakligt korrekt kommentar av henne kan leda till medial storm är alltså ännu ett tecken på den mediala konspiration mot SD som pågått sedan länge.

När jag skriver detta den 4/9 kl 18.05 är tre journalister på SR P1 eniga om att Stegruds kommentar varit ”olämplig.” Vi hör med andra ord klart värderande politisk SR-propaganda mot SD. Man ser den linje av konspiration jag talar om.

Den 10/9 då jag på kvällen färdigställer denna text presenterar SVT Rapport ett inlägg från vänsterextrema Expo. I det kritiseras Stegrud för att hon med sin mobil filmat ett verbalt handgemäng där några unga män förföljer och politisk angriper en tredje man. Att en sådan rapport från Expo upphöjs till riksnyhet i SVT Rapport kan förefalla gåtfullt. Men det rör sig om ett politiskt drev. Ett tecken på en medial konspiration som SVT deltar i.

Torsten Sandström

I DN 1/8 blir det fullt klart hur dagens vänsterjournalister politiserar. Jakten på Johan Forsell fortsätter – ministern med sonen som spårat ur högerut. Rubriken från Johannes Klenell ger klara besked:

”Johan Forsell tar fadersansvar genom att demonisera invandrare. Budskapet är tydligt”

Man måste vara kulturjournalist på DN för att klara av en så infam propagandatext. Forsells son har inget med nationell politik att göra. Sonen har inte gjort något olagligt. Inte heller pappan. Forsell har enbart kritiserat föräldrar till klanbrottslingar för att de brustit. Detta på grund av att barnen deltagit i våldsbrottlighet. Vad är fel med det?

Klenells påpekande om att budskapet är tydligt blir alltså en grov överdrift. Endast i Klenells vänsterpolitiska hjärna blir budskapet klart. Ett ungdomligt feltänk är ingenting mot ett våldsbrott, särskilt som den unge inte skadat någon annan. Att Klenell vill skada Forsell och regeringen är däremot tydligt.

DN principer för publicering måste kritiseras. Antagligen blir svaret att man saknar sådana. Annat än att politisera förstås.

Vem vill läsa sådant dravel?

Torsten Sandström

Det blir allt tydligare hur svenska medier använder sig av täckmantlar för att framföra vänsterliberala åsikter. I stället för att själv uttala vänsterpropaganda så intervjuar eller citerar man en trollorganisation.

Ofta har vänstyerextrema Expo fungerat så. Utan tvekar inriktar sig Expo på det man kallar högerextremism. Och visst finns det här fula trynen ibland. Men Expo är tyst som graven rörande den än mer utbredda vänsterextremismen. Varför rapporterar Expo aldrig om alla sympatisörer till Hamas som – i form av ständiga palestinska aktioner – organiserar läskiga aktiviteter inom och utom lagens gränser. Senast förföljdes en minister som lämnade riksdagen med hot och kränkande skrik. Men Expo är tyst.

Expo ligger bakom drevet mot Jessica Stegrud. Blixtsnabbt nappade SVT Rapport på Expos trollinlägg som lät ett av Stegrud mobilfilmat politiskt gräl utmynna i en anklagelse om förföljelse av två maskerade personer från vänsterhåll (förmodligen araber av dialekten att döma).

Därför är jag glad att länka till dagens ledare i SvD av Peter Wennblad. Den är bra! Han visar tydligt hur stor faran är med alla dessa palestinaaktivister. De arbetar med tydliga rötter i rena kriminaliteten. Läs länken nedan.

Varför skriver inte Expo om vänsterns extremister? Och varför använder sig SR/SVT och andra medier sig av en vänsterextrem källa som Expo? Svaret är att medierna agerar med vänsterliberalismens som ledstjärna.

Torsten Sandström

https://esvd.svd.se/p/-/2025-09-12/a/darfor-ar-det-har-en-livsfarlig-rorelse/1001/1995247/65758289

Kristerssons regering har motvind. Förtroendet vacklar. Visst har några viktiga reformer genomfört, framför allt avseende brott och straff. Men socialdemokratins hegemoni har inte tacklats med rejäla tag. Vidare fortsätter SR/SVT:s propaganda apparter att verka, om än med en blygsamt mindre budget. Flera fadäser kring Anna Kindberg Batra och Henrik Linderholm ger en bild av en regering som saknar politiskt grepp. Rena självskadebeteendet.

Och dessutom. Efter 3 år har vi inte sett något av den stora sjukvårdsreform som KD utlovat. När en ny KD-märkt sjukvårdsminister igår utsetts svimmar hon rakt framåt mot tevens kameror. Man kan knappast tänka sig en sämre start efter ett ministerskifte. Bilden av politiskt platt fall etsar sig fast. Ännu en svagt kompetent kristen ska ta itu med dvårdkrisens köer. Sanningen är att SD – och för den delen även Moderaterna i något mindre mån – saknar politiker med tunga yrkeserfarenheter som behövs för att leda ett ministerium och driva praktisk politik. Svimningen blir en blixtbild av att yrespolitiker – som är vana snacka vitt och brett – inte ens klarar dagens verklighet utaan att tuppa av.

Det är uppenbart att Kristerssons regering behöver vård. Han bör snarast överlämna rollen som statsminister till Johan Forsell! Räddas vad som räddas kan.Det är politisk kamp som gäller inte velande och bugande inför vänsterns journalister! Pang på! Det enda som biter på sossarna är hårda svingar (som de själva ständigt vinner röster på). Sådant läder ska sådan smörja hava! Ingen artighet med andra ord. Det behövs tuffa ord mot de röd-gröna. Inte snack med huvut på sned i stil med metoder från söndagsskolan!

Torsten Sandström

A propå kändisar som visar upp sitt äktenskapliga elände i SVT skriver Sydsvenskans chefredaktör den 7/9 en försvarsskrift till de personer som hänger ut sin solkiga byk i massmedierna. Jag citerar:

CHEFREDAKTÖR JONAS KANJE Vi borde tacka alla dem som vågar kliva fram och visa upp sig i offentligheten.

Ärligt nog bekräftar Kanje sitt intresse av att snoka i andras privatliv. Han säger att han i stället borde studera något verk som nämnts i veckans kanon. Men ändå visar han varför gammelmedierna – från morgon resp kväll – är fulla med rapporter från navelskådande journalister. Mediernas vet att sex. strunt och billigt snack lockar läsare och bidrar till mediernas finanser.

Samtidigt har press och teve på flertalet andra områden en snorkigt politisk korrekt attityd. Finkulturens folk som vet bäst. Viktiga folkliga krav från Sverigedemokrater har man inte minsta förståelse för. I medierna smutskastas de konsekvent och betecknas som fascism. De egna snuskspekulationerna visar däremot inga gränser.

I min ungdom hade Sveriges stora morgontidningar en tydlig sträva efter sober kvalitet och saklig rapportering. Nu flödar gammelmedierna av personliga betraktelser och känslospekulationer. Sex och samliv tycks sälja som smör i solsken. Psykologers gissningar om ditt och datt likaså. Journalismen har förändrats från kritisk saklighet till åsiktsdrövel av det mest personliga slag. Man kan tala om en åsiktspornografi.

I stället för att höja fanan i kulturkanons anda – det finns alltså skäl för detta – så försvarar Kanje de två halvkändisar som i SVT sålt ut sina privatliv. Problem i samlivet ska behandlas seriöst. Men att det sker för att gynna en karriär som kändisar kan alla förstå. Det rör sig inte om någon offentlig kamp för belysning av privata problem. Den bok de nu publicerar är närmast rena prostitutionen. Dessutom i syfte att förringa den äktenskapliga troheten – ansvaret för lojalitet – genom att tala om sexmissbruk.

Det är bara en tidsfråga innan klanernas mord och blodiga våld kommer att beskrivas som brottsmissbruk. Redan nu är brotten samhällets ansvar och inte individen. Allt i samhället ses i flummiga strukturer och som själsliga problem. Uråldriga tankar om individens ansvar trycks undan. Vi framställs alla som själsliga robotar som laddats av samhällets unkna energi.

Om man vägrar att ställa krav på enskilda så har individualismen samhälle utfärdat sin dödsdom. Därför är Kanjes ord så illavarslande. Om än uppriktiga.

Torsten Sandström

Den 11/8 publicerar SvD ännu en artikel som är mer politisk än faktainriktad. Så här presenteras ”nyheten” i tidningens rubrik:

”Opinionsläget

Högerväljare alltmer kritiska till Israel”

Journalister brukar skryta med att de ”värderar nyheter”. Vadå? Klart att man måste vraka och välja i ett brett flöde av nyheter. Hur skulle man annars göra? Det intressanta är däremot vilka nyheter man tenderar att välja. Och det är här som skon klämmer för majoriteten av svenska journalister.

Valet sker nämligen med vänsterliberala preferenser. Via vänsterns glasögon med andra ord. Detta innebär förstås att alla skeenden som stämmer med en röd-grön världsbild favoriseras. Det som inte stämmer välja bort. Det är för detta vinklade val som journalisterna tyvärr slår sig för bröstet. Ett billigt och nedrig vilseledande av publiken.

Vi ser alltså att SvD i tsunamin av nyheter rörande konflikten Israel/Palestina funnit en nyhet som passar in i vänsterns politiska syn: nämligen att det gäller att kritisera det land som anfallits, dvs Israel, och som ännu inte fått terrorns Hamas att ge upp. Att kritisera Israel ser SvD som en positiv nyhet.

Uselt jobbat SvD! Tala i stället om vilka politiska preferenser medarbetarna har. Då kan läsaren snabbt förstå att det rör sig om propaganda som valts i flödet av nyheter. Att medarbetarna inte vill deklarera sina politiska positioner kan man förstå. Plötsligt blir ju bilden klar att de drivs av politiska ambitioner.

Detta är svenska mediers stora myt: oberoendet. Enbart på ledarsidan bedrivs politik. I själva verket är nästan hela en tidnings innehåll politiskt numera. Även sporten och vädret faktiskt. Där bedrivs nämligen ofta feminism respektive klimatskräck.

Jag tror inte merparten journalister agerar med onda avsikter. Det sker tyvärr däremot av naivitet. Man tror sig presentar sanningen. Och förmår inte reflektera över att syn- och hörselintryck kan tolkas på helt annat vis. Därför fuskbäddar SvD var dag.

Torsten Sandström

Välj vetenskapare i stället för pretentiösa skräckpolitiker? Wikimedia

Medierna signalerar nu tydligt att flera svenska universitet och högskolor är i färd med att anställa forskare från universitet som drabbats av Trumps jakt på woke. Den kan röra sig om många tiotal för vår lilla nation. Den vanliga undertexten är att det något positivt att USA-forskare kan rekryteras. Ett exempel är en text i Sydsvenskan den 6/9 avseende Lunds universitet. Flera nyanställda. Stora pengar.

Jag hoppas då att eventuell anställningar rör skickliga naturvetare som excellerat i medicin, kemi och fysik. Men jag har tyvärr inte sett sådana exempel i svenska medier. Inom dessa discipliner sysslas det förr övrigt sällan med PK-forskning och hotas därför inte av Trumps överdrivna utfall. Av texterna i svenska medier framgår att de som anställs ofta är samhällsvetare som satsat på sociala studier av uppvärmningen. Frågan är om mer sådan forskning med politiska implikationer är vad Sverige behöver? Vi har ju redan ett stort överskott av skräckforskare inom samhällsvetenskaperna.

Ett påtagligt svenskt dilemma är en pågående politisering av forskningen. Innebörden är att kunskapsproduktionens oberoende kvalitet hotas genom att enskilda forskares värderingar upphöjs till vetenskap. Såväl Stalin som Hitler använde samhällsvetenskap i sina politiska projekt. Jag är därför rädd för att svensk vetenskap ytterligare hotas genom import av ifrågasatta woke-forskare från USA.

Jag befarar att mängden vänsterliberala ledare vid svenska lärosäten på detta vis kommer att förstärka vågen av woke i vårt land. Behövs fler samhällsvetare? Tveksamt – men måhända ekonomer och jurister. Oberoende naturvetare är däremot normalt nyttiga.

Torsten Sandström

SVT organiserar sin vanliga kändisakut. Skattebetalarna står för notan. Som vanligt har en av SVT:s kommersiella legosoldater, Skavlan, tevestudion full med kändisar. Få i toppklass, många på mellannivå och så flera i kälkbacken på väg ut från kändisarnas klubb. De senare kämpar med näbbar och klor för att hänga på.

Häromkvällen en tragikomisk uppvisning av hur denna jakt på kändisskap tar form. Två gifta B-skådisar visar upp sitt äktenskapliga elände. Mannen har länge tumlat om i sängen hos andra kvinnor. Ifall detta förfall spelats upp som en tragedi, något som rör inte så få par, hade jag varit tyst. Men nu lanserade paret en ny bok om det hela som de ville göra reklam för.

Och än värre: problemet om otro och illojalitet spelades upp som en sjukdom hos mannen. Vanlig ohämmad åtrå framställdes som sexmissbruk. Alltså i stil med sjukligt beroende av alkohol, spelberoende eller för den delen självsvält. Mannen var alltså ett offer. En person som i rollen som sjuk stämplades som ansvarslös och fick den snälla hustrun att ställa upp närmast som sjuksköterska. Medverkande i studion gav stöd genom nutidens vanliga psykologsnack. Alla mänskliga beteenden kan nu för tiden förvandlas till själsliga avvikelser. I stället för att förklaras som ordinära mänskliga svagheter, varav otrohet närmast är en vardagsvariant.

Alla inser att det rör sig om det vanliga dravel som SVT erbjuder folket för att konkurrera med andra medieföretag. Ett race to the bottom som kallas public service. Det är inget nytt. I själva verket är det SVT:s reella livsnerv att sälja ut snaskiga historier som drar folket till teven. Alltså en variant till serien om bisexuella som byter partner framför kameran för att locka tittare.

Det som är allvarligast är ändå hur SVT använder psykologiskt kvasisnack för att sälja ännu en själslig sjukdomsdiagnos: sexmissbruk. Nästan varje naturligt beteende – om än ett utslag av illojalitet – vill man inordna i en särskilt sjukdomsdiagnos: sexmissbruk. I stället för bön om förlåtelse och möte av tuffa krav på bättring anses mannen ifråga ha drivits av sjukdomens andar. Vi ser med andra ord hur antikens filosofers start av vetenskapen psykologi har urartat till rena flipperspelet.

Psykologistudiernas nuvarande praktiska tillämpning är sannerligen motbjudande. När kan man läsa en psykolog skriva varningens ord om gissningarnas disciplin? Aldrig! Var dag har SvD minst två helsidor med analyser på ytan av ett själsligt gungfly. Alltså tankar som det inte behövs tre år på universitet för att lista ut.

Strindberg – som i sammanhanget nog visste vad han pratade om – skrev att det är synd om människan. Tyvärr drabbas vanligt folk allt oftare av psykologiska siare av alla de slag. Om denna färd ska fortsätta är vår nation snart befolkad av psykfall. Ansvarslösa robotar utan förmåga att själva formulera krav kliver utför i själsliga sjukdomar. Det svenska folket har redan kommit långt på denna resa mot omyndighet. Vi ser lättmanipulerade människor som bara är medborgare på papperet och med valsedeln i hand. Storebror har nämligen hand om makten. Och gillar läget.

Torsten Sandström

PS! Sydsvenskan meddelar idag att Märta Stenevi drabbats av bulimi. Så tråkigt då. Jag vet själv hur svårt det är att sluta äta godis ibland (även om man nästan mår illa). DS.

Min rubrik är en översättning av en text i The Economist (23/8). Den avser brittisk politik, men har enligt min åsikt även bäring på vårt land. Texten är intressant på flera vis. Först för att tidningen återkommande använder den kritiska termen ”politisk klass”, något som varken svenska medier, politiker eller statsvetare vill veta av. Även själva substansen i texten är aktuell. Den pekar på en vilsen politisk elit som inte klarar av att vinna respekt hos ett trött folk som hukar framför valurnorna. Man vet inte vad man kan rösta på.

I centrum för The Economist´kritik står en framväxande populismen, till höger och vänster. Sökljuset riktas mot en brittisk högerpolitiker, Tom Skinner, som liksom den före detta svenska socialdemokraten Robinson-Janne haft stor medial och ekonomisk framgång. Nästan varje uttalad mening hos Skinner slutar med ”strunt” (bosh)! Nu tycks han på väg mot politiken, bosh!

Framväxten av en svensk politisk klass – i förening med massmediernas dominans – är således även ett svenskt dilemma. Mängden svenska politiska surdegar som år efter år finns kvar tynger folket. Den politiska klassen klarar inte av att reformera Sverige. Bostadsbrist, arbetslöshet (trots många lediga jobb), bidragsslöseri, vårdköer, skolstök, byråkrati, höga skatter, bristande underhåll av järnvägar och mycket annat tynger svenskarna. Men de partier som funnits i mer än hundra år – under olika namn – förmår inte ta itu med saken. I stället har man typiskt nog ägnat mest tid åt att attackera nykomlingen, dvs den politiska uppstickaren SD. Efter att först länge ha förklarat SD:s kritik av massinvandringen som fascism och populism driver nu de gamla partierna faktiskt kärnan av SD:s politik mot inflyttning!

Dessutom ger svenska massmedier generellt sett de gamla partierna sitt stöd. Den politiska klassen har på så vis hakat arm med majoriteten av nationens journalister. Den stolta rollen som ”fjärde statsmakt” har på så vis massmedierna offrat genom kampen mot SD. Inte ens i regeringsställning under tre år – med SD som stödparti – har Kristerssons regering förmått starta en nedmontering av socialdemokratins gamla korporativa Sverige. Fortfarande gäller bilden att journalister, fackföreningar, byråkrater och vänsterns kulturarbetare i realiteten styr Sverige. Detta i kontrast mot Regeringsformen torra paragrafer om den svenska statens demokrati. Den politiska klassen framstår som handlingsförlamad och vilsen.

De traditionella politiska partierna har helt enkelt kört fast! Man framstår som obenägna att kanalisera och axla det folkliga missnöje som skänkt SD politisk tyngd. Partiernas kanslier väljer ständigt nya yrkespolitiker från de traditionella ungdomsförbundens snäva kretsar av omogna yrkespolitiker. Nationens mångfald av sociala medier framför dagligen kritik mot det politiska etablissemanget. Kritiken avfärdas som högerpopulism. Samtidigt expanderar de gamla partierna sitt slitna lapptäcke av statliga bidrag för att skymma behovet strukturreformer (enligt ovan). Vänsterpopulismens credo lyder: var lugn, du får ännu ett bidrag!

Jag menar att politikens teaterföreställning skadar den svenska demokratin. De gamla partierna måste erbjuda nya politiska lösningar. Öppet måste kompromisser ske med SD i stället för hat och rop om fascism. Och landets journalister måste förvandlas till kritiska analytiker av politiska beslut i stället för att agera som hantlangare åt de vänsterliberala.

Man kan fråga sig varför det blivit så här? Mitt svar är att den gamla politiska klassen kört fast. Den har förvandlats till betong. Vilset hukar man och fortsätter att odla gamla idéer och gemensamma klassintressen. En simpel gilla-läget-populism har tagit över. Ett slitet skatte- och bidragssystem brukas för att erövra förlängda mandat vid kommande val.

Antalet invandrare till Sverige ökar fortfarande med mer än 100.000 per år, trots flera år av förtvivlad polisjakt på klanernas dödliga patruller. Utan tvekan bekräftar en kritisk analys att den svenska politikens centrala problem är en politisk klass utan förnuftiga idéer.

Torsten Sandström

Socialdemokraterna driver en ohämmad vänsterpopulism. Den är synnerligen svår. På flera områden där sossarnas mångårig politik fallit samman skriver partiet om historien. Att S under sin senaste tid i regeringsställning hårt pläderat för öppna gränser vet nästan alla. Vi kan höra hur Stefan Löfven – när invandringsvågen flödar norrut mot Sverige – skriar: ”Vi bygger inga gränser”. Och så gick det åt pipsvängen. En våg av blodigt våld förstärktes genom nya klanmedlemmar i utanförskap.

I DN 21/8 uttalar sossarna följande:

”Socialdemokraterna välkomnar att regeringen vill ha en bred överenskommelse om energipolitiken.

– Det är ju vad vi har sagt under många år, säger Fredrik Olovsson (S)”

Det som sägs är höjden av fräckhet: en kolossal förfalskning av verkligheten. Regeringen agerar klokt nog för kärnkraft. Under S-partiets tid i regering med Mp har man däremot sett till att en rad kärnkraftverk lagts ned. Legosoldaten Olovsson ord är rena lögnen!

Jag kritiserar ofta den svenska politiska klassen för att klamra sig fast vid makten över nationen. Det sker definitivt inte genom utförande av stora och högst nödvändiga reformer. Utan just via symbolpolitik, röstköp och annat taskspeleri. Motståndarna är fascister. Själva ljuger man så att det knakar. Detta är i sig ett av flera tecken på existensen av en politisk klass. Man går nämligen ”över lik” för att inte förlora styret över nationen.

Det ”går så länge som det går” är en gammal sliten refräng värd att fundera över för klassens många medlemmar. Ernst Rolf framstår faktiskt som bättre vetenskapare än Sveriges många statsvetare. Sången upprepar som bekant de hoppfulla orden: ”och sen går det inte alls.”

Historien visar flera exempel på denna sanning. Om landets journalister inte sopat under spåren efter klassen framfart hade Rolfs analys kanske redan infriats. Framväxten av en elit är i och för sig inget nytt. Och nya eliter kan vi antagligen räkna med. Men den nuvarande klassen har för länge sedan gjort sitt och bör ta plats i skräpkammaren.

Torsten Sandström

Jag kan tyvärr inte släppa det överdrivna fokus på den svenska kulturkanon vi ser i dagarna. Det visar faktiskt vilken begränsad betydelse kulturen har i dagens Sverige. Genom en tämligen slumpartad lista av kulturella fenomen från flydda tider tror man att Sverige ska ges en kulturell injektion. Så urbota tokigt.

Min bild är att en kanon mest skänker trygghet åt en svensk borgarklass. Genom att stapla kulturyttringar görs en trygghetsgest åt människor som gärna vill se sig som kulturella. Alltså människor som mest samlar på symboler för sminkartad förfining. Vi ser dem – med kännarmin – på konstgallerier. Och i deras hem staplas böcker och tidningar på väl synliga ställen vid soffborden. Alltså människor som inte själva på något annat vis sysslar med intellektuell verksamhet. Kanske läser man senaste boken högst upp på kultursidans topplista. Och instämmer i kulturjournalisternas vänsterdrömmar.

Genom kulturkanon har den svenska borgarregeringen gett dem en billig (föga kostnadskrävande) dunk i ryggen. Samtidigt har regeringen genom utredningen köpt grisen i säcken: SD har getts en nationell sockerbit, som dock har bittra inslag av lågkvalitativ mång- och politikkultur. För moderater tycks är det förstås omöjligt att se kulturen som en viktig personlig hippie- och njutningsrörelse. I kanon gäller det främst show off!

Vad värre är att man lämnar en vildvuxen kulturbyråkrati kvar i förarsätet. Det är åt dem man under sossarnas ledning gett rollen att fortsatt leverera sin vänsterkultur. Genom snack om armlängds avstånd ska de fortsatt kunna härja med sina många nonsensprojekt. Kultur odlas i frihet samt genom aktiviteter i skola och liknande fora för kunskaper och skapande.

Jag menar att politikerna själva ska ta ansvaret för den kultur man vill se. Skyll inte på byråkraterna utan bestäm själva rakt på. Peka med hel handen! Då blir det enklare för skattebetalarna att avgöra vad man få för pengarna. Förmodligen en hel del floppar. Men idag minst lika många som uppstår i de fåniga byråkraternas regi. På så vis syns det var behoven finns och på vilka områden man kan spara. Bara att fimpa 1%-regeln med krav på konstnärlig utsmyckning av nya offentliga utrymmen vore en välgärning….

Frihet betyder främst att medborgaren själv ska bestämma över sina pengar och vilken kultur man köper. Många struntar idag i SR/SVT och köper egna streamingstjänster. Men lika fullt måste man betala för den kultur som politikerna överlåter till byråkraterna att strössla med.

Torsten Sandström

En unik utredning har idag lagts fram: en svensk kulturkanon.

Inget nytt. Bara skåpmat som sedan länge anses som politiskt korrekt. Kan det bli tydligare att den svenska kulturpolitiken dödförklarats politiskt ? Vi ser konservatismen i sin gamla dåliga skepnad: att bevara för bevarandets skull. Några miljoner av dina och mina pengar till ingen nytta.

Torsten Sandström

PS! Listor i sig är strunt. Liksom religiösa budskap skapar de trygghet för dem som inte vågar tänka själv. Bara det att rader av PK-böcker är med på listan (av politiska skäl), men inte någon av Harry Martinssons mästerliga prosa säger vad det rör sig om. Vidare, är verkligen Giftas den viktigaste bok Strindberg skrivit? Nej, varför inte Röda rummet eller Hemsöborna? Dag Hammarskölds litania Vägmärken, Viggen och Nobelprisen visar vilken konservativ kanonröra det är fråga om. Det är samma anda som snacket om Sverige som en humanitär stormakt. Listan ger alltså prov på uppsvensk storvuxenhet och dumhet. Tyvärr vad man kan räkna med i sammanhanget, då nyfrälsta politiker ska prata kultur. Ve Trägårdh som ställt upp på spektaklet! DS

Donald Trump förskräcker. Frånsett kritiken av Europas bristande satsningar på NATO agerar han som en stolle. Jag antar att han har en egen idé om vad som är bra för USA. Men just hans totala fokus på sig själv och egna snabba diktat (dekret) är förödande. Det strider mot all demokratisk teori.

Hade Trump presenterat djuplodande analysen som är väl underbyggda hade situationen varit en annan. Men han kör sitt eget race med historiska förebilder som pekar på katastrof. Det finns därför goda skäl att ifrågasätta Trumps psykiska hälsa.

Den tullpolitiska cirkus som han själv dragit igång pekar mot kaos. Med tanke på USA:s tydliga rättsreglering av tullbeslut i olika situationer tyder allt på att meningen inte är att presidenten själv getts laglig rätt att fatta svepande tullbeslut i stor skala av det slag han gjort. Jag tror även att hans domarvänner i US Supreme Court får svårt att godkänna tullhelvetet. Flera av dem hyllar – liksom jag gör – principen om maktdelning. Och några ser nog en fara med en maktgalen Trump. Han ställer på så sätt till stort elände för USA.

Men också för Världens nationer. Tullkriget mot Indien och Brasilien är oklokt från alla håll sett. Inte bara för amerikanska affärer, utan också för Österlandets tillit till demokratin (som tyvärr även Trump har en diffus bild av). Än värre är de geopolitiska konsekvenserna för västerlandet. Först en splittring inom NATO. Sedan den present som tullarna faktiskt ger Kina och Ryssland, då det gäller att locka Indien och Brasilien närmare dem själva och bort från väst.

Hans agerande stärker ett antal kännares spekulativa bild av att Ryssland har en hållhake på Trump. Hans hiskeligt hattiga agerande rörande Ukraina kan knappast förklaras på annat vis. Trumps agerande förstärker på så vis Kinas och de auktoritära staternas ställning Globalt. Det som sker är mycket allvarligt för alla vänner av demokrati.

Trump har uppenbarligen en diktators ambitioner. Bevisen är övertygande! Jag hoppas att US Supreme Court sätter punkt för hans tullkaos. Det amerikanska rättssamhället står således inför en globalt viktig uppgift! Inför en skiljeväg mellan hopp och förtvivlan. Tilliten till demokratin står på spel.

Torsten Sandström

Tidöregeringen tror att man ska vinna valet nästa höst på plånboksfrågor. Alltså en ny mix av bidrag på tidigare bidrag. Jag tror inte det går. Än finns det chans att visa att man är något annat än Sossar-Light! Det är här man tyvärr misslyckas. Varför rösta på kopian då man lika väl kan ge Magdalena Anderssons anhang stöd?

Då man ändå med stor sannolik riskerar att förlora bör man sista året visa mod. Ta fajten med sossarna och framför allt deras många allierade inom journalistkår och medier. Här följer ett antal allvarligt menade tips. De är rakt på sak. Säkert har jag glömt något. Men det gäller att röra om i sossarnas monopol på det svenska politiska samtalet. Borgerligheten måste visa hur det goda samhället ska värnas!

1. Först och främst måste en grundlagsutredning startas. Målet ska vara att minska partikansliernas makt, dvs införande av ett tydligt steg mot personval, mer direkt demokrati i Regeringsformen samt skilda dagar för val till riksdag och kommuner.
2. Sedan bör regeringen klargöra att SR/SVT antingen ska bantas eller drivas utan statsstöd.
3. Sedan bör en utredning tillsättas om lagstiftning rörande avvecklingen av regler om det korporativa Sverige. Fackföreningar, hyresgästföreningar och andra privata organisationer ska inte längre genom lag ges makt över offentliga samhällssfärer.
4. Likaså måste beskattningen reformeras. Avdrag för bostadslån måste slussas ut. En förnuftig beskattning av fast egendom måste införas. I stället ska skatten på lön sänkas rejält.
5. En lång lista över myndigheter som ska bantas bort helt måste upprättas. Alla ämbetsverk och Länsstyrelser ska ges direktiv om en minskning av personalen med 30% under kommande år.
6. Utbildningsväsendet ska åläggas att lämna woke (jämlikhet, kön och hbtq i lärandet) och tydligt prioritera kunskaper, klara krav och ordning (alltså det förbjudna D-ordet, dvs disciplin).
7. Sveriges beskickning för Palestina ska dras in i väntan på ett demokratiskt ledarskap. Även bidrag till den palestinska myndigheten ska slopas. Den nuvarande ledningens allvarliga kontakter med Hamas terror ska anges som skäl.
8. Slutligen bör kommande veckas svenska kulturkanon kastats i papperskorgen. Det är ändå bara en gissningslek eller politisk tåfjutt! Rena terapin för landets kulturnissar. Viktigare är att politiker inom offentliga myndigheter ska ges lagfäst rätt att bestämma över hur bidrag till kultur ska användas. Kultur är – vad man än tycker – ändå minst 60% politik.

Någon säger kanske att min lista är rena galenskapen. Ett steg mot säker valförlust 2026. Jag är inte säker på att detta är korrekt (för övrigt är förlusten ändå nära). Ett anammande av stora krav på politiska förändringar visar på lyhördhet för folkligt missnöje. Alltså att politiker lyssnar på kritik från folkets djupa led. Med andra ord ett försök att svara på folkets kritik vid kaffeborden om att politiker bara agera i eget intresse.

Torsten Sandström

.

Wikimedia

I mina bloggar kritiserar jag idéer som saknar förnuft. Därmed avser jag tankar som är moraliskt förkastliga, ekonomiskt ohållbara eller på annat vis dåraktiga. Den svenska politiken om miljö och klimat visar tydligt många sådana drag. I stället för att inrikta sig på begränsade och genomförbara nyttiga projekt – det finns många sådana – så plockas storsläggan fram för storskaliga lösningar som inte bara är korkade utan ogenomförbara. Stödet till den gröna klimatlinjen är bara ett exempel, men Northvolts konkurs som pricken under i:t. Det eviga talet om ”tippning-points” hit eller dit är ett annat exempel.

För en tid sedan presenterades en statligt finansierad struntutredning. Nämligen SOU 2025:51: ”Bättre förutsättningar för klimatanpassning”. Lyckligtvis har det blivit ganska tyst kring denna vänsterliberala beställningsprodukt. Tystnaden talar kanske för sig själv. För att läsaren ska förstå min rubrik och vad jag menar så följer ett kort citat (sammanfatta ing) av en havererad tanke i utredningen:

9.2.5 Möjligheten att skydda kusterna runt Östersjön
tillsammans med andra länder bör utredas
Bedömning: Regeringen bör undersöka möjligheten att anlägga
en skyddsvall som avskär Östersjön från världshaven och därmed
även skyddar alla länder kring Östersjön från översvämningsrisker
från havet.

Hallå, det rör sig om ett projekt i kolossalformat. Alltså något oerhört Med andra ord ett storhetsvansinnigt offer på klimatets altare: Att bygga en mur mellan Danmark och Sverige som skyddar Östersjön! Läs gärna en gång till, det är faktiskt sant! Tanken bakom en sådan lösning bottnar i en närmast religiös tro på egen kunskap samt inte minst den politiska, fysiska och ekonomiska förmåga som Sverige har. Det är därför jag talar om dessa klimatnissar som talibaner. Jag tror förslaget tar första pris i alla tider SOU-klass: dårskap.

Min harm rörande utredningen kräver att jag nämner de tre personer som ansvarar för eländet:

Johan Hjalmarsson, ordf
Lars Arell
Sarah Berwick.

Om du mot förmodan vill läsa vidare så följ länken:

https://www.regeringen.se/contentassets/d2b1eb42ad5940768086189c1c495590/battre-forutsattningar-for-klimatanpassning-sou-202551.pdf

Torsten Sandström

Aron Flam är djupt kritisk i Bulletin mot de journalister som skrivit under det sk Gaduppropet mot Israel. Uppropet är en känslomässig och politisk reaktion. Han menar att journalisterna på publicitetsklubbens debatt om saken agerat som dagisbarn.

https://bulletin.nu/flam-sagar-medieeliten-dagisniva-pa-de-har-manniskorna

Jag anser att Flam har rätt. Journalister måste ha armlängds avstånd till det ämne man rapporterar om. Även om det kan vara svårt måste man bevara sitt oberoende och enbart rapportera om det man säkert vet. Vad gäller krigsbrott är det domstolars svåra uppgift att ta ställning. Om alla journalister har sin egen tolkning blir folkrätten än flummigare än vad den från början är. Rena rödgröna röran.

Att SR:s undertecknare av uppropet – exv Cecilia Uddén – fortfarande tillåts kommentera skeenden i Gaza är ett klart brott mot lagreglerna rörande public service. Hennes politiska åsikt mot Israel är ju fullständigt klar (alla journalister tycker inte som hon)! Dessutom använder hon sig av en palestinsk man – som snabbt upphöjts till ”journalist” – för sina propagandarapporter i statsradion. Hur lång ifrån regelsystemet mot beroende rapportering kan SR gå?

Det är hög tid för staten att klippa banden med SR/SVT. Låt företagen pröva lyckan på den privata marknaden liksom TV4! Att ledande politiker inte redan vågat fatta ett sådant beslut måste bero på att man är beroende vänsterjournalisternas rapportering. Man kan förstå att sossarna är det. Men att tidöregeringens partier inte vågar klippa bandet är rena självmordet politisk sett.

Den nuvarande politiska åsiktsrapporteringen från SR/SVT är på så vis en uppenbar fara för svensk demokrati. Tidöregeringens partier måste ta ställning för en grundläggande reformering av SR/SVT eller att statsbidragen dras in och företagen får sköta sig själva bäst de vill. Om inget görs kommer svenska journalister att skänka de rödgröna en klar seger i nästa val! Det luktar alltså vänsterliberalt välde hösten 2026.

Torsten Sandström

Ett av det demokratiska samhällets främsta problem är att föra ett öppet samtal med medborgarna om krig och fred. Nu tänker jag inte främst på hur ett svensk försvar ska organiseras, utan på att ondska i kombination med naivitet skapar dödliga krig. Med andra ord vad är det som gör att krig uppstår och vilken roll kan Sverige spela i sammanhanget?

Bakom konflikter ligger normalt djupa folkliga motsättningar och eliternas krav på makt – över mark, tillgångar, religion mm – samt deras behov av ära. Komplicerade analyser bjuds däremot inte folket på. Politiker och massmediernas journalister nöjer sig med den vanliga repertoaren av skräckskildringar. För övrigt i stil med opinionsbildningen om ett varmare klimat. Det rör sig om ett slags populism.

Visst är krig och dödande fasansfullt. Men beslut i skräckens skugga blir ofta dåliga. Inte sällan luras godtrogna människor att tro: bara det blir fred är mycket vunnet. Vi ser just nu hur Israel hudflängs för sitt tuffa försvarskrig mot terrorns Hamas. Politiker och journalister brännmärker Israel och skriar om ”folkmord”. Man reagerar alltså slagsordsmässigt i förhållande till dödandet. Det svenska folket bedras på så vis.

Krig rör komplexa frågor. Det gäller därför att hålla huvudet kallt och undersöka vad som sker om Israel plötsligt skulle lägga ned vapnen. Kommer i så fall fredens sköna värld öppnas för palestinier och israeler? Jag tror att majoriteten svenska politiker skulle nöja sig med svaret: det blir i alla fall bättre – liv sparas. Också mediernas journalister tror att visad godhet – fred – utplånar den bittra verklighet som finns bakom striderna.

En ytlig analys av orsak-verkan i en häftig politisk konflikt slutar därför ofta i beslut som bara kortsiktigt är av godo. Dvs att vapnen temporärt tystnar. Konflikten i den östra regionen kring Medelhavet är däremot mer än hundra år gammal! Det rör sig om politiska och inte minst religiösa motsättningar mellan judar och araber, som ställts på sin spets genom FN:s beslut 1948 om territorium för judisk invandring till staten Israel. Stormakterna har på så vis sopat problem under mattan. Sedan dess har extrema arabiska islamister drivit krig och terror mot Israel. Antalet döda på båda sidor kan efter år av strider räknas i hundratusentals (varav flest araber). Att vrida klockan tillbaks hundra år förefaller omöjligt.

Dagens ytliga svenska – och internationella – syn på kriget i Gaza gynnar den dödliga konfliktens fortsättande. Om Israel idag skulle lägga ned vapnen kommer Hamas att åter börja rusta för fortsatt strid. Ett ännu större antal dödsoffer blir alltså följden ifall skräcklösningen om en omedelbar fred i konflikten blir verklighet. En temporär fred spelar med andra ord Hamas i händerna och sätter handklovar på Israels folk.

Möjligtvis kommer några ”stora” statsmän och FN-byråkrater att hurra och ta på sig äran för ”mäklande av fred”. Men konflikten är ändå inte löst. Ondskan eller extremismen hos Hamas finns kvar. Och flera miljoner palestinier vinner inget välstånd. Vidare riskerar det israeliska folket att bli än mer desperat och kräva nya säkra territorier. Roten till det onda finns alltså kvar och Hamas eller PLO:s lösningar erbjuder varken fred eller ekonomisk och kulturellt välstånd för palestinierna.

Historien visar att en idealistisk och ytlig syn på fred är något mycket farligt. 1938 hoppades en västvärld att ett avtal med Hitler om ”Peace in our time” skulle vara lösningen. Naiviteten förvandlades snart till en mardröm. Ändå har västvärldens vänsterliberala politiker och journalister inte lärt sin läxa. Visst kan fredens drömmar tyckas vackra, men inte om de saknar förnuftets grund. Visst kan barnaliv sparas i Gaza under några månader kanske. Men än fler kommer att dödas i det krig som följer om inte roten till det onda försvinner, dvs Hamas och en arabisk religiös fanatism. Det jag säger är inte cynism utan realism, en intellektuell förmåga som drömmande vänsterliberaler inte förstår sig på.

Jag menar inte att den judiska extremismen är ofarlig. Den omfattar dock bara en klar minoritet av Israels folk. Dessutom är denna nation byggd på demokrati och humanism. Förnuftiga arabiska ledare som vill åstadkomma en fredlig samverkan med Israel har oerhört mycket att vinna kulturellt och ekonomiskt på att fientligheter stoppas. Men hittills har man missat otaliga chanser. Ty den nuvarande palestinska eliten vill inte kompromissa. Man söker efter en religiös rättvisa! Först om extremismens ondska läggs åt sidan – också av israelerna – kan fred i ordets riktiga och förnuftiga betydelse skapas. Till dess gäller tyvärr strid.

Torsten Sandström