Jag kallar mig ogärna konservativ. Även om jag i grunden hyllar tanken om att bevara det gamla som är gott för ett modernt samhälle. Men jag ogillar den konservatism som bara stövlar på i gamla hjulspår och pläderar för ideér som närmast spelat ut sin roll. Intressant nog är det ibland en konservatism som även appellerar till vänsterliberaler. Jag tänker nu inte bara på ett föråldrat vurmande för kyrkan eller monarkin. Utan på kramandet av en klass av arbetare som idag knappast är egendomslösa och har många fria val i samhället med stor välfärd. På så vis hamnar ungdomar utan jobb och bostad i rävsaxen.

Okej att vårt statsskick innebär monarki. Men ändå bör man ta avstånd från kungafjäsk och liknande. Att kröka rygg för kungligheter och adel är förlegat. Det bygger på något som påminner om rasbiologi. Det hävdade redan Vilhelm Moberg på sin tid med eftertryck. Men denna variant av konservatism lever ännu. Även i kretsar som annars pläderar för kunskaper och ett samhälle med jämlika medborgare.

Jag skriver detta så jag ser att Lunds universitet utsett den danska drottningen Margrethe till hedersledamot. Se länken nedan. Hon må vara vänlig och glad – och liksom många andra vara intresserad av konstnärliga färdigheter. Men ändå bara på en mycket allmän nivå. Hon blir alltså nu hedersledamot för sin kungliga status. Sådant fjäskande är helt enkelt omoderna och bidrar till bevara en grumlig och falsk bild av storhet. Det innebär förnedring då ett universitet böjer rygg för monarkin.

Denna typ av hederstecken slår tillbaka på Lunds universitet. En institution för forskning och utbildning har inget vettigt att vinna på sådan underdånighet. Den är löjeväckande. Och den smetar ned ett universitets kamp för kritiskt byggande av kunskaper. Det är eländigt att belöna via metoder som bygger på börd, kontakter eller fenomen som luktar inställsamhet och korruption.

Torsten Sandström

SvD meddelar den 14/1 att stödet för L-partiet sjunkit ytterligare ned till 1,8 %. Hur svarar Mohamsson? Jo så här:

Mohamsson: Behöver bli tydligare

Det före detta hedervärda folkliberala partier har alltså blivit ett sänke. Ledare efter ledare för ut partiet på allt tunnare is. Ständigt flummiga visioner har ersatt en tidigare marknadsliberal huvudlinje, kryddad med kyrksamhet och nykterism. Numera härjar bisarra drömpolitiker vilt. Politiken är så tydlig att folk baxnar och vänder därför partiet ryggen. Ingen annan än Mohamsson vill bli partiledare. Och med hennes snack på förskolenivå får hon partiet att dyka. Om L inte omedelbart byter politik är det kört. Bäst är nog att lägga ned partiet. Tvinga väljarna att rösta mellan Tidö eller sossarnas rödgröna röra.

Kanske tvingas Mohamsson avgå. Men utan en helt ny politik kommer vi att se ännu en minoritetsvurmare försöka snacka fram partiet. Med tanke på valet av Mohamsson kan man bara gissa vilken udda person och knäppgök som nu kan tänkas ställa upp och bli vald.

Jag skriver ofta om vänsterliberalismens fördärv. I L ser vi eländet klart. Genpom Folkpartiet och L har en äldre ganska förnuftig samhällspolitik – några moment finns ännu kvar – förvandlats till en huvudlinje av genuint flum. Hur L länge hanterat politiken för skolan – efter sossarnas nackskott mot kunskaper – är ett tydligt bevis. Flum har ersatt förnuft.

Torsten Sandström

Under decennier med styre av Socialdemokratin – med korta perioder flumborgerliga allianser – har svenska samhället utvecklats till en spegelbild av Grönköping. Stora problem blottläggs, men litet görs åt dem. Och nya svårigheter skapas genom ren oklokhet eller passivitet. Hur rätt har inte skämttidningen med Grönköpings namn länge haft då man kritiserat Sverige!

Vi ser hur en vänsterliberal drömpolitik frätt sönder nationen. Detta syns såklart när det gäller dödligt våld och grov brottslighet. Utanförskapet i förorterna ekar. Även rättssamhället vacklar. För juridiken har drömmarnas politik varit förödande. Regler har inte byggt på förnuft, utan på storslagna och naiva förhoppningar.

Jag har nyligen skrivit om den invandrare som dödat sina två barn. I fängelset vill han dra fördel av den nya könstillhörighetslagen, som med all rätt kritiserats (men som Moderaterna ändå dragit igenom med hjälp av vänsterns liberaler). Mannen ifråga byter kön och vill därefter flyttas till ett kvinnofängelse. Lagen innehåller inte ens ett undantag för könsbyten som får samhällsskadliga konsekvenser. I drömmarnas Sverige ska alla få som dom vill!

Nyligen läste jag om en dom från Skåne, där en marockan lockats till Sverige av en 30 år äldre svensk kvinna. Mannen fick uppehållstillstånd. Parets kärleksliv spårade dock ur. De två bråkade och pucklade på varandra. Mannen flippade ut och våldtog sin “välgörare”. Han dömdes därför enligt regelboken till 4,5 års fängelse, utvisning och skadestånd på 340.000 kronor. Då mannen inte kan betala tvingas staten sannolik att delvis ge kvinnan ersättning för hennes lidanden. Kvinnan är ju ett “brottsoffer”.

När jag skriver om detta känns det som om något overkligt sker omkring mig i landet. Den gnetiga svenska lagstiftaren – som förr noga sökte balansera enskildas ansvar mot samhällets insatser för välfärd – förefaller har spårat ur. Tankar om eget ansvar och begränsning av det allmännas kostnader har farit all världens väg.

Bilden av Grönköping växer alltså fram. Där projiceras emellertid ett åldrigt Sverige med myndiga och stolliga töntar i ledningen. Nutidens Sverige framstår därför mer som ett hippiesamhälle som lutar åt vänster då man vill ge alla människor gåvor. En dubbelmördare av egna barn ska ges kostsamma förmåner. En flummig kvinna som importerat en älskare från Marocko får honom utvisad plus skadestånd från staten!

Hursomhelst framträder bilden av en mardröm. Den svenska nationen har under den politiska elitens ledning i rask takt gått in i väggen. Välvilliga men naiva politiker utvecklar regler – utan vederbörliga reservationer eller undantag – normer som ställer tankar om rimlighet och förnuft på huvudet. Det svenska rättssamhället har utvecklats till ett Gökbo.

Torsten Sandström

Händelser inom sport, film, teve och andra nöjen har blivit mediernas egen värld och något som man ständigt predikar för ett folk som lärt sig följa med. Detta liknar hur kyrkan förr tvingade folk till underkastelse. Utan att formellt ta till piskan lyckas medierna få människor att gå i samma takt. Om budskapet rört angelägna problem hade jag inte skrivit detta. Men mediernas bas är kändisar och deras liv och tankar (om de öht reflekterar mellan flabben).

Alltså rundgång i stil med Sommar, Mellot, Allsång på Skansen, I spåret osv. Dessutom ett evigt tjatande om prisutdelningar rörande all världens struntinsatser. Den svensk som får pris för årets bästa biroll framstår som hjälte för dagen. Och i tevens soffor gaggar kändisar timvis rörande minsta händelser. Timvis rullas SVT nysatsning med det episka namnet “Sverige Live” där stendöda icke-nyheter tuggas under ledning av inkvoterade icke-experter. Allt för att slå ihjäl tiden och binda folket fast i mediernas skuggvärld. Att verkligheten där utanför är en helt annan spelar ingen roll för mediernas ägare. Nya kändisar tjatar och flabbar. Bröllop och skilsmässor inom jet set. Dödsfall inom kåren kan fylla flera reportage. Alla kändisar är ju så “folkkära” heter det …

På samma vis presenterar medierna politiken. I nästan varje frågar redovisas vänsterns syn på vad som sker. Mediernas journalister vet nämligen bäst – tror de – och nästan alla lutar förstås åt vänster. Cecilia Uddén, som för allmänheten klargjort att Israel begår krigsbrott i Gaza, fortsätter ändå var dag att sprida sina politiska åsikter. Från Gaza talar i SR hennes legokompis – en palestinier. Vad är det som sker?

Jo, svagt utbildade journalister – med hög profil – iklär sig politikernas roll och styr nationen från mediernas redaktioner. Ett folk av sömngångare vegeterar och traskar som robotar fram i mediernas värld. Det som sker är faktiskt sjukt.

Torsten Sandström

Jag ser i tidningen hur fotbollspampen Gianni Infantini fjäskar för Donald Trump. Den senare tilldelas FIFAS fredspris! Infantini är en barnrumpa och lurendrejare som badar i pengar.

Infantini är en kugge i mediesamhällets system för att trissa upp priset för streamingtjänster. Han är en av de internationella förbundens många sportpampar. Välgödda män och kvinnor som håller varandra om ryggen. Korrupta personer som inte sportar på annat sätt än att trissa upp priset på de tevetjänster som man vill sälja.

Om inte dessa blodsugande pampar saltat avtalen med tevebolagen – utöver vad som behövs för att täcka de speciella arrangemanget kostnader – hade du och jag enklare kunnat ta del av spännande sport. Men för bossarna rör det sig inte längre om sport, idrott eller ädel kamp. Det har blivit miljardbusiness. Till eländet hör att stater världen runt är med i dansen kring guldkalvarna. Från toppen nästan ända ned till botten är det affärer som gäller.

En stor del av de affärer och det fiffel som pågår faller under straffrättsliga regler om muta, bestickning, förskringring, trolöshet mot huvudman. Ändå hyllas sportens pampar som om de vore en del av en folkrörelse. Ungdomar och barns sportande används med andra ord som täckmantel för en global och gigantisk karusell av oegentligheter. Miljarder slussas till fel fickor.

Att nationella politiker inte vågar säga ifrån är ett olustigt tecken i tiden. Den politiska klassen tycks vilja dra nytta av folkets intresse för sport. I stället för att kritisera och försöka avveckla förbunden gödslas pamparna med skattepengar. Och enskilda politiker önskar glänsa som ledare för nationella förbund i stil med Fredrik Reinfeldt. Men det är främst de stora internationella organisationernas marodörer – som exv Infantinis FIFA eller OS-rörelsen – som måste tuktas och avpolletteras.

Att låta dessa rörelser skörta upp vanliga människors tevetittande är inget annat än en skandal. Den politiska klassen duckar. Som vanligt då känsliga ämnen diskuteras.

Torsten Sandström

Jag känner givetvis inte Donald Trump personligen. Min bild har framkommit genom att länge lyssna, läsa och se honom i farten i utländska och svenska medier. Alltså typisk kunskap i andra hand och på distans. Sak samma gäller min kunskap om hans kollegor Xi Jinping och Putin. Till detta kommer mycken information i andra hand om liknande män från 1900-talets historia, såsom Hitler, Stalin och Mao Tse Tung. Alltså en lång rad makthavare med utomordentligt stor makt.

Alla namn utom Hitler och Trump har vuxit fram inom en diktatoriskt kommunism. Där är makten per definition främst den stora ledarens. Hitler har däremot vunnit minoritetsmakt genom allmänna val inom Weimarrepubiken. Samt kort därefter makt över Tyskland via en utnämning till Führer efter en statskupp (vid president Hindenburgs död). Trump har valt till president av amerikanska folket. Hans uttalanden inför valet har varit dramatiska och svårtolkade, men pekat på en vilja till kraftigt ökad makt i presidentens hand. Så har det även blivit under 2025 fram till idag. Han omger sig med nickedockor. Och varje dag hotas den ene after den andre världen runt av mannen i Vita huset.

Trump har hittills inte visat nämnvärd respekt för den amerikanska konstitutionen, federal lagstiftning eller civilsamhället. Än så länge har inte Supreme Court gjort tummen ned för något av Trumps viktigaste nyskapelser via dekret ( men en vändning kan vara nära förestående). Den erfarne svenska statsmannen Karl Bildts analys i dagens SvD är tydlig: “Trump är berusad av sin egen makt”. Bildt konstaterar att följden blivit att världen blivit farligare, råare och brutalare. Han menar uppenbarligen att det nya är Trumps framfart. Jag skriver om det till att Trump agerat som en diktator. Utländska demokratiska stater, amerikanska institutioner, enskilda amerikanska medborgare och företag mfl har kränkts och behandlats som lekbollar eller usla tjänstehjon. Bilden av Trumps framfart påminner om Hitlers.

Bildts ordval – berusning – är dämpat av naturliga skäl. Jag menar att Trump agerat som en i mängden av de personer som nyss nämnts. Viktigt är att påpeka att än så länge har Trump inte tillgripit våld mot enskilda (frånsett spektakulära militära ingrepp). Men hans stora satsning på nationalgardet och migrationsmyndigheten ICE – den senare organisationen har 2025 utrustats med mängder av ny personal och dollar – får mig att tänkta på framväxten av nazismens personliga maktorganisationer med otäcka uppgifter och ambitionen att via våld styra vardagens folk.

Det är lönlöst att försöka analysera diktatorers själsliv. Men kommunismens många hantlangare har utvecklats inom mångåriga ideologiska partisystem med otäckt våld som uppgift (samhällsfiender måste dödas). Hitler och Trump har däremot sina rötter i ett mer personligt format maktbegär – om än storskaligt och utvecklat som system. Båda styrs av en vision om att själva styra sina nationer och omvärlden. Från en demokratisk horisont måste deras världsbild därför ses som sjuk: makten ska koncentreras hos Ledaren. I ett demokratisk samhälle måste hursomhelst ett sådant maktsystem ses som ytterst farligt.

Torsten Sandström

Håkan Boström skriver ännu en bra ledare i GP 8/1. Den tar sikte på en av Sveriges många sk Korstågsmyndigheter. Alltså offentliga institutioner som främst sysslar med produktion av ideologi och politisk legitimation. Nu gäller det den sk Jämställdhetsmyndigheten med omkr 140 anställda och ett statsanslag på c:a 160 miljoner kronor. Av de anställda är 85 procent kvinnor!

Tala om dubbelmoral! Att dessa satkärringar inte kan hållas sams är ytterligare ett tragikomiskt faktum. Det är enkelt allt förstå att varje feminist vet bäst och känner sig kallad att ändra på allt som han eller hon ogillar i Sverige. Så fördrivs tiden på myndigheten till ett pris på 160 miljoner om året.

Boström anser klokt nog att myndigheten ska läggas ned. SD har drivit samma fråga. Men Tidöregeringens vänsterliberaler älskar drömpolitik med stora visioner. Ett skattetrött folk ska tvingas betala för politikernas politiska förhoppningar. Drömmar av detta slag är ett hot mot demokratin i västerlandet. Lita på filosofen/ekonomen Thomas Sowell i hans bok om krönta politiker (The Vision of the Anointed).

Den som bläddrar i den långa listan över svenska staten c:a 400 myndigheter ser att en stor del är just sådana Korstågsrörelser. De finns, men gör ingen annan nytta än att producera olika politiska visioner.

Men Tidöregeringen saknar mod att röja i bråten. Hellre ska folket beskattas i tro att man får något tillbaka. De smulor som skapas blir katastrofalt dyrköpta. Låt folket ta tillbaka dessa pengar!

Läs Boströms text. Den är bra.

Torsten Sandström

https://www.gp.se/ledare/lagg-ned-jamstalldhetsmyndigheten.3a5cace9-f8a8-4cf3-9115-9ddf648fb125

Det är förunderligt hur SVT:s trollfabrik fungerar. Nu inte genom falska identiteter. Men ändå genom sken som är tillrättalagda för att bedra.

Varje kväll man slår på teveapparaten syns ungefär samma luggslitna kändisgäng, fastän nysminkat och nyklätt. Det påminner om ett frälsningsmöte, även om meningen är att folket ska bedåras, roas eller kanske helst bedövas. Om SVT:s armé av kända legosoldater syns i rutan ena kvällen säär de tillbaka den andra för att den tredje presenteras i något annat svenskt gammelmedium.

Det intressanta är vilken bakgrund de har som kan vara så märkvärdig? Svaret är att bakgrunden egentligen är irrelevant. Armén består nämligen av lycksökare som ska försörjas av statens medieföretag som formellt beskrives vara i folkets tjänst (public service). Alltså personer som mer eller mindre slumpvist blivit kända i något medialt sammanhangs och därefter valt att enrollera sig i SVT:s verksamhet för lägereldar. Det ena mediet ger, det andra tar saken vidare och SVT hakar på spåret (givetvis även i programinslaget med samma namn).

På så vis framstår SVT:s legosoldater som kändisar och vänner till dig och mig. Att krönas i SVT till kåren av hundratalet kändisar innebär en fribiljett till livränta för personen ifråga från statens medieföretag (eller från något annat bolag som vill kränga kändisskap). Genom att bara berätta om sitt privatliv kan kändisen slå mynt för försörjning resten av livet.

Då kändissoldatens privatliv exponeras brister alla fördämningar. Till folket rapporteras den ena trivialiteten efter den andra. Kan kändisen upplysa oss om sina relationer till andra kändisar så ökar styrkan kändisens sold. Nya uppdrag dukas upp. Fotograferna flockas kring lockbetet. Om korten spelas rätt kan det bli goda vinster i kändisarnas svenska hasardspel.

Just det privata skapar stort förtroende hos den svenska allmoge som ska underhållas vid lägerelden. Ju mer närgående inblickar desto större kändisskap, lyder parollen! Så funkar legoarméns taktik under sina manövrer. Så funkar inte bara SVT, utan även andra gaammelmedier. En av hundratals soldater i underhållningsindustrins tross – alltså lägerknektar från de bakre leden – är Marianne Lindberg De Geer. Hon är ärrad av privata upplevelser vid sidan om skyttegravarna och kan berätta om andra kändisar som tillhört stormtrupperna. Man kan säga att det är bakom fronten hon byggt sitt kändisskap. Det har skett med rak blick.

Hur hennes liv har varit där spelar inge roll. Nu gäller det hennes egen bild, den som förmedlar till mediernas hjälptrupper för vidare bruk. Om kändisen X säger hon att kärleken inte går att jämföra med den hon känt för en senare legosoldat, Y. Övriga kärlekar – exv Z – tycks inte betyda något i hennes Race for Fame. De bidrar så att säga inte till byggandet av kändisskapet.

Frågan är vad svenska folket – som betalar SVT:s och andra mediers brasaftnar – kan lära sig av detta? Svaret är antagligen att kändisar ska ses som ikoner, dvs personer som måste dyrkas. Kravet på hyllningar är förstås nödvändigt för att SVT:s armé av kändisar ska kunna fortsätta sitt mediala krig mot folket i tevesoffan. Om auran spricker går nämligen SVT:s heliga anfallstrupp under. När spelet avslöjas rasar fronten. Och med den SVT:s fåniga påståenden om public service.

Den kloke rycker på axlarna. Man vet att samma kändisar kan beskådas i andra medieföretag. Och att deras budskap är ungefär detsamma där.

Torsten Sandström

Om kändiskapet i medierna samhälle kan du läsa mer i ett kapitel i min bok “Ceremonimästarna – essäer om riter, ceremonier och symboler” som publiceras i januari.

Jag känner flera kloka människor som studerat psykologi. Därför känns det tungt att skriva denna blogg. Men själva yrket som psykologi har under omkring femtio års tid utvecklats i en sjuk riktning.

Främst syns det idag på den mängd – framför allt – unga människor som tilldelats vetenskapligt mycket svagt grundade själsliga sjukdomar, sk bokstavsdiagnoser. Beteenden som förr ansågs som liggande inom den normala variationen – och många gångare övergående med stigande ålder – men som idag stämplas av psykiatriker och psykologer som sjukdomar. Detta med betydliga men för dem som vill bli kvitt stämpeln samt med skada för samhället som ska bekosta följderna på olika plan. Främst är det förstås läkarvetenskapen som bär ansvar. Men även psykologernas yrke som traskar i deras fotspår.

Sjukan syns förstås även i svenska medier. Nästan varenda samhällsfråga vinklas medialt av psykologer. Jag har till och med sett personer som kallar sig klimatpsykologer (i klimatskräckens kölvatten).

Idag läser jag i SvD rubriken till en text av psykologen Jenny Jägerfeldt:

Bortskämt att kräva mer förskott på arv

Storyn lyder från en undrande kvinna i frågespalten att hennes vuxna barn ville ha förskottsarv och tyckte att en miljon konor var för lite. Psykologen Jägerfeldt bannar de bortskämda barnen. Men sjunger som vanligt inte ut. Barnen har uppenbarligen fått en uppfostran utan rimliga krav. Som föräldrarna bäddar får man ligga! Den som inte lärt sig ansvar och respekt agerar förstås som föräldrarna bara är en servicepatrull.

Ämnet som behandlas är uppenbart knasigt. Att bara en tidning som SvD tar upp detta problem utan att problematisera den barnuppfostran som vuxit fram sedan 1960-talet är typiskt. Sedan denna epok har kravlöshetens credo predikats i vårt land (med förebilder från USA). Budskapet har framförts av rader av svenska läkare och psykologer. Dessa yrkeskårer har starkt bidragit till dagens sjuka samhälle.

Inte blir sjukan mindre av Jägerfelds svar. Roten till det onda förbises. Den frågande kvinnan tröstas bara. precis som präster förr gjorde i livets alla skeden.

Torsten Sandström

“Hälsa ska byggas från grunden”, enligt underrubriken till socialminister Jakob Forssmeds text i SvD 2/1. Nu menar han att skolan ska få ett nytt ansvar att sprida teori om psykisk hälsa. Alltså ska den skola som redan har stora problem med att förmedla centrala kunskaper få ännu ett specialområde inmutat och schemalagt. Vi ser vänsterliberalernas dröm i blixtbelysning: in med flummig teori och ut med traditionella kunskaper. Skolan framstår som Sveriges slasktratt för sociala problem. Här finns roten till den svenska skolans nedgång.

Det Forssmed vill blir än mer besynnerligt då det är politikerna som själv genom undfallenhet och passivitet svarat för den våg av psykisk ohälsa som påstås spridas i landet. Det är ju själva hysterin kring synnerligen oklara själsliga diagnoser som politikerna inte kunnat stoppa, utan snarast blåst under. Nu går 10-15 % av landet ungdomar på diagnoser, piller och riktade bidrag för att de fått någon av de många bokstavsdiagnoser som psykiatriker och psykologer hittat på för att få fler jobb och kollegor. Allt pekar på att förut vanliga mänskliga friska variationer numera stämplas som ohälsa! Detta vågar politikerna inte ta tag i. Och med Forssmeds nya idé kommer helvetet att permanentas och även accelerera. Han driver på trixandet med diagnoser!

Vi ser alltså hur Forssmed ikläder sig rollen som trädgårdsmästare i skepnad av en getabock. Det som sker är att ohälsan de facto byggas från nationens politiska topp! Det är tragiskt att en M-regering under Tidösamverkan driver en sådan vänsterliberal drömpolitik som främst skadar nationen.

Torsten Sandström

https://esvd.svd.se/p/svenska-dagbladet/2026-01-02/a/psykisk-halsa-ska-in-i-skolans-schema/1001/2074754/68671678

Jag är gift och är far till tre döttrar. Jag är absolut ingen kvinnohatare. Och givetvis förstår jag att kvinnors position – på grund historiska och biologiska skäl – kan var tung. Men jämställdheten har utan tvekan skördat stora segrar i vårt land. Det rör sig om långvarig upplysning och social träning.

Min bild av feminismen är den tar sikte på kamp. Alltså kön mot kön. Enligt min åsikt har därför många svenska feminister kört fast i sitt strukturtänk. Könskampen – en flummig pendang till klasskampen – har blivit en grumlig lära som präglas av manshat. Nina Rung är en av dessa manshatare. Allt ont är manskollektivets fel.

Hon säger på Instagram – efter en lång uppräkning av illdåd som biologiska män nyligen gjort – följande oklara ord:

Alla kvinnor som någon gång använt en strategi för att kalkylera risk, för att känna sig mindre rädd, för att förhindra att något eskalerar: kommentera vad ni gör eller gjort och märk det med #himtoo så kanske det blir tydligt för varenda man som säger ”inte alla män” när vi säger att vi är rädda för alla män.

Tveklöst kan män vara farliga. Men det gäller självfallet inte alla. Det vet Rung. Men som feminist vill hon mana fram hat och kollektiv skuld. Detta i stället för att bena upp tänkbara förklaringar, biologiska, politiska, sociala, själsliga, mediala mm till att en liten minoritet dödar och skadar. Och hon gör det för att slippa säga till berörda kvinnor att de måste göra klokare val av män.

Jag länkar till en rimligare text av Susanna Birgersson från Göteborgspostens ledarsida. Min invändning är vad staten kan göra åt vettvillingar med manligt kön? Mer än att låsa in dem rejält eller tvinga dem att medicinera. Är det kanske inte mediernas samhälle som bär ansvar då det uppmanar individer att söka lyckan via osäkra kontaktvägar, impulser, och utan större försiktighet. SVT – som kallar sig public service – kör till och med program som heter “Gift vid första ögonkastet”. Och i ett annat program uppmanas folk av olika kön att för tillfället rulla runt i sänghalmen.

Här har Rung något att bita i. Men hor är själv en medlem av mediesamhället där hon för fram #Himtoo.

Torsten Sandström

https://www.gp.se/ledare/det-ar-staten-inte-mannen-som-svikit.447736fb-b486-433d-87f2-615679132216

Efter USA:s raid i Venezuela såg jag igår kväll ett jättelångt och segt anförande från Donald Trump på CNN. Ett försvarstal. Knarkets sydamerikanska president Maduro måste fängslas och åtalas. Och USA-företagen som fråntagits sina oljebolag skulle få sitt.

Okej, världen har fått en diktator mindre, Maduro är nu fängslad i New York. USA:s president gnuggar händerna. Men den som höjer blicken ser en illavarslande utveckling. Om Trump tar det han vill. Varför ska inte Putin få Ukraina? Och Kina tillåtas ta Taiwan?

Och medan EU håller på att spela bort sina kort tar kanske snart Trump över Grönland? Jag ser en ny vändning i civilisationernas kamp. Å ena sidan en samling auktoritära ledare som delar på världen efter egna önskningar (och utan att lägga sig i kamraternas agerande inom deras sfärer). Å andra sidan ett antal skamfilade demokratier i främst Europa. Skamfilade för att de för en politik enligt en politisk regelbok, utan att främst se till sina egna folks ekonomiska, kulturella och politiska intressen. Illa ute för att man satsat miljard efter miljard på drömmar som inte visat sig framgångsrika, dvs federalism, regelhysteri och klimatskräck. Ett EU med internt splittrade medlemmar, syd mot nord, auktoritära mot demokrater, slösaktiga mot sparsamma.

För Europas ledare har folkrättsliga drömmar – om reglering, globalism och öppna gränser – varit viktigare än klok hushållning med nationella resurser samt inriktning på affärsmässiga och folkliga behov. Följden har blivit massinvandring, nedrustning, betonglagstiftning, arbetslöshet, bostadsbrist och annan hopplöshet.

Just nu diskuterar svenska medier om Trumps stridsåtgärd varit i strid med folkrätten. Den ena professorn efter den andra lägger pannan i djupa veck. De flesta folkrättare säger att Trump agerat i strid mot folkrätten. Men ingen ser att folkrätten är som ett tuggummi. Så här säger FN själv i en rapport 2001 ”The Responsibility to Protect”, därför kallad R2P (märk det kursiva) :

Enligt principen R2P har alla suveräna stater en skyldighet att skydda den egna befolkningen mot folkmord, krigsförbrytelser, etnisk rensning och brott mot mänskligheten samt att vidta nödvändiga åtgärder för att förebygga sådana brott. När en befolkning är utsatt för svårt lidande, och staten i fråga inte vill eller kan stoppa lidandet, faller ansvaret att skydda över på det internationella samfundet. R2P innehåller tre moment; skyldighet att förebygga, skyldighet att reagera och skyldighet att återuppbygga.

Reglerna är ett förslag. Ändå är den folkrättsliga dimman tät. Den som lyfter blicken över gummireglerna ser något annat som sker i vår värld. Civilisationer som tar för sig eller går under.

Torsten Sandström

Anna Kinberg Batra var vårdslös. Som landshövding valde hon helt fräckt en kompis som hög tjänsteman. Det gick åt skogen. Om hon först bara annonserat och sedan gjort samma val hade hon klarat sig.

Lunds universitet (LU) vet förstås hur slipstenen ska dras då man anställs ny rektor. Man måste annonsera innan man gör som man vill. Om Batras agerande var dumt så är LU:s klokt. Batras agerande var tragiskt. Men den som betraktar LU:s annons på plats i SvD den 4/1 skrattar bara.

Torsten Sandström

Rolf Gustavsson är en mångårig SvD-korrespondent som förr – alltför länge – rapporterat om EU som ett skönt nav inom vår världsdel. Men inte numera. Det är bra. Dagens rubrik är syn för sägen:

Överlever Europa? Det beror på.

Med hänvisning till den brittiske journalisten David Marsh radar Gustavsson upp flera dystra argument som pekar på söndring inom EU. Kriget i Ukraina blixtbelyser hur Europas politiska ledarskap är splittrat. Många av Europas stater går ekonomiskt på knäna. Frankrike och Italien har länge levt över sina tillgångar och vill därför att Tyskland ska dra det tyngsta lasset. Alltså ett Tyskland med en synnerligen svag samlingsregering, som är hårt ansatt från höger. Tyskland och de norra nationerna vill inte stå för kalaset utan få balans i utgifterna. Södra Europa vill närmast ha fria luncher.

Detta sker i ett EU som i åratal utvecklat en strypsnara i form av federalism. Från Bryssel har strömmat en oändlig mängd av byråkratiska drömregleringar. Storskalig upplåning av unionen har tillsammans med byråkratiska nätverk fått Europas ekonomier att sacka efter Kina och USA.

Alla förnuftiga människor vet detta. Men EU:s vänsterliberala politiska klass (inklusive populister i exv Italien och Spanien) är som förblindade. I stället för att låta nationella ekonomier konkurrera hårt med USA och Kina tror man i Bryssel att framgångar i affärer ska lösas genom storskaliga planer, i stil med Mario Draghis skräckstrategi. Enigt den senare ska miljardtals euros pumpas in i EU:s läckande skuta innan jättehålen i skrovet åtgärdats! Alltså mer av samma politik.

Jag som sedan bloggen startats hårt kritiserat EU som union är förstås nöjd över Gustavssons nutida texter. Men kritiken strör salt i mina sår. En union skulle inte ha byggts från ovan med intag av ständigt nya demokratiskt darriga medlemmar, som alla är ute efter pengar från nationerna i norr. Först då en bred affärsgemenskap via EEC/EG under många år lyckats föra samman sina medlemmar någotsånär lika politiskt och ekonomiskt hade en union kanske varit på plats. Men naiva politiker i Bryssel ville slå sig för bröstet och snabbstarta uppifrån. Och därför syns där ett pajasparlament – en lekstuga för politiska klättrare – en kommandokommission med B-lagspolitiker samt en jättebyråkrati. Fy sjutton!

Europas politiska klass har misslyckats. Om demokratin ska segra krävs nytt friskt blod. Det är bråttom. Men samtidigt tycks det som den europeiska demokratin inte förmår tänka i nya banor. Auktoritära krafter i Kina, Ryssland och USA pinar vår världsdel. Där försörjer vi den politiska klass som står bakom fuskbygget EU. Framtiden ser svår ut.

Torsten Sandström

SR:s Ekoredaktion har på senare tid rapporterat om att elevassistenter och lärare utsätts för bråk och våld. Journalisten Sara Nuder meddelar att hon kontaktat Arbetsmiljöverket, det svenska samhällets nuvarande övermyndighet för hantering av olika sociala problem på jobbet. Lyssnaren får veta att mer pengar och skolpersonal behövs samt tydligare regler. Alltså mer av det mesta.

Men såvitt jag förstår har stök och våld i den svenska skolan flera förklaringar, som inte upplöses genom pengar och administrativa resurser. Om problem ska förstås måste nämligen svensk politik skärskådas.

Den övergripande förklaringen till skolans problem är den svenska jämlikhetsdoktrinen. Den innebär att alla elever i huvudsak ska likabehandlas i samma skolform. Det oavsett om eleverna har olika förutsättningar. Jämlikhetsdogmen gör förstås skolarbetet tristare för de duktiga eleverna som hamnar i periferin. Men det är inte det viktiga nu. De lågpresterande känner nämligen också missnöje. Alltså en oro på grund av att de inte hänger med. Alla normala människor inser att denna frustration inte sällan kan yttra sig i konflikter med skolpersonalen.

De skolproblem vi sett under senaste minst två decennier beror på invandring, av en omfattning som aldrig tidigare skådats i det moderna Sverige. Hundratusentals barn från andra kulturer och med främmande språk har tagit plats i skolsalarna. För många av dessa barn – absolut inte alla (familj och hem är så olika) – har jämlikhetsdogmen förstås blivit en käftsmäll. Hur ska man kunna räkna med att de ska kunna bedriva studier jämsides med barn som från födseln vuxit upp i vår nation? Genom att inte själva kunna råda över skolsituationen har åtskilliga av dessa ungdomar blivit lågpresterande. Den frustration jag nyss talat om har till stor del speglats i stök, oordning och våld. Det är förstås inte bara invandrarbarn som presterar svagt i jämlikhetsmiljön. Men på grund av deras relativa mängd har våldsproblematiken ökat.

Fenomen som jämlikhetsdogmen och storskalig invandring fungerar alltså särskilt dåligt tillsammans. Det syns alltså i skolan. Men den som önskar fler bevis måste betrakta det blodiga och grovt kriminella våld som under motsvarande tidsrymd eskalerat på gator och torg i förorterna. En stor del av de ungdomar som agerar brottsligt tillhör invandrarfamiljer med kultur och språk som avviker från vad som är normalt svenskt. En del av brottsligheten avspeglar ett främlingskap och ett hat mot det Sverige som de unga männen upplevt i skolan. Där har ju predikats jämlikhet. Men i verkligheten har skolan såklart levererat något annat – dvs utanförskap. Givetvis kan inte lärare och annan personal lappa över de kulturskillnader som är själva orsaken till våldsproblematiken.

Jämlikhetsdogmen vilar i sin tur på en ideologisk förändring av det svenska samhället. Sverige har under omkring femtio års tid alltmer utvecklats från en nation med kollektiv samhällssyn till en individuell. Tesen har blivit att varje barn är en individ och inte bara ett i gruppen. Psykologer har länge predikats individens budskap. Men problemet är att individer är så olika. Inte minst vad gäller förmåga till studier. Det barn som impregnerats av budskapet om jämlikhet och individualism (på alla plan) tenderar såklart att ställa sig själv i centrum.

Det tråkiga är att frågan om individens ansvar har hamnat i bakgrunden för mängden växande unga svenska egon. Det är jaget som ska bestämma. Vi ser följderna av detta problem i familjerna, med oro och bråk som resultat. Vi ser det i vården med en ständigt ökande antal psykiska diagnoser på lös vetenskaplig grund. Och vi ser det förstås i skolan. Det barn som hemma lärt sig att bestämma får självklart svårt att anpassas sig till skolan kollektiva system för inlärning. Liknande svårigheter drabbar lärarna som vuxit upp i samma svenska miljö med Barnkonventionen på nattygsbordet. Givetvis blir det svårt att utkräva ansvar av elever som lärt sig se sig själva som guds gåva till mänskligheten.

Den svenska skolan har under decennier fått ofantliga ekonomiska resurser. Men de goda resultaten har stagnerat eller uteblivit. Särskilt i vissa invandringstäta samhällen. För att styra om nuvarande system – från fokus på jämlikhet till inriktning på individers olika förmåga – krävs en kulturell och politisk revolution. Det är inte fler assistenter eller jämlikhetsregler som krävs som Arbetsmiljöverket rabblar om. Alltså inte fler drömmar.

Ska Sverige komma ur våldsspiralen måste till nya förnuftiga ideal och nya politiker. En skola för kunskaper där elever med olika förmåga snabbt indelas i skilda grupper. Och en skola som inte ständigt tvingas hantera en omfattande invandring.

Torsten Sandström

Igår skrev jag om hur SVT Rapport häromdagen vägrade att se den förmodade mördaren i Rönninge, Vilma, som kvinna, trots att han innan dådet bytt namn och uppenbarligen själv betraktar sig som kvinna, utan att ha ansökt om könsväxling. Min slutsats i bloggen var att SVT inte kan tänka sig att en kvinna kan begå ett så förskräckligt brott. Därför talar man inte om att han på bilder presentarts sig som en kvinna, som Vilma.

I Rapport på nyårsafton är mordet i Rönninge fortfarande huvudnyheten. Nu sägs dock i en bisats att mördaren sett sig som kvinna. Men vad gör man då. Man fortsätter på sitt gamla spår om manligt våld. Därför intervjuas en superfeminist som talar om för tittrana hur vanligt manligt våld är på nära håll inom familjen. Statistik visade rörande manlig våld.

Men för det första rör dådet i Rönning en person som ser sig som kvinna. Okej, personen är biologiskt sett man, men sådana avvikelser (från linjen om att människor väljer sitt kön) brukar inte alls SVT syssla med. Annars väljer ju alla sitt kön i SVT!

Än värre är att illdådet i Rönninge inte alls röde “våld i nära relationer”, som superfeministen snackade om. I Rönninge var nämligen brottsling och offer okända för varandra. Det rörde sig om ett sex- och styckmord, en handling mellan främlingar, som närmast rör en grövsta form av våldtäkt med dödlig utgång. Sådana brott är lyckligtvis mindre vanliga.

Varför agerar SVT på detta trixiga vis? Min förklaring är densamma som i gårdagens blogg. Det är politik som som saken gäller. Feminister – och sådana finns det i parti och minut på SVT:s redaktioner – kan inte tänka sig att kvinnor dödar av sexuella skäl. Därför måste storyn till nästan varje pris skrivas om till ännu ett mord av en man. Så lyder nämligen feminismens lära: män är djur och farliga förtryckare.

Vi ser alltså att feminismens dogmer är gjutna i betong på SVT. Och detta ska kallas “public service”! Jag tror läsaren förstår min indignation.

Torsten Sandström

Den som lyssnat noga på SVT Rapport igår (30/12) lö 19.30 fick en skolning i hur woke fungerar. Alltså hur medier i smyg anpassar sig till en rapportering som de själva bedömer som politiskt riktig.

Nu gällde det den otäcka Rönningmördaren. Mannen har tidigare dömts för kidnappning och barnpornografibrott. Ute ur fängelset växlar han namn ett par gånger och kallar sig till sist Vilma. Han anlägger också ett kvinnlig utseende. Uppenbarligen måste han betraktas som transvestit enligt vanlig bedömning att könet själv i praktiken ska kunna väljas (utan att den nya lagstiftningen om registrering av kön tillämpats). Sedan länge har tanken om självvalt kön med all rätt hyllats av svenska medier. Om du vill se dig som bärande annat kön än ditt biologiska så är det fritt fram i det praktiska livet. En helt rimlig princip.

Men igår gällde rapporteringen ingen kvinna som heter Vilma. Det förskräckliga brott som Vilma gjort sig skyldig till presenterades nämligen av SVT flera gånger som utfört av en man. Tanken tycks vara att det vore förfärligt om en kvinna skulle kunna göra något så rysligt. Alltså använder SVT inte självvalt kön, alltså kvinnans, i sin rapportering utan sitt eget könsbegrepp och kallar därför brottslingen man.

SVT hade hjälpligt kunna lösa problemet med att tala om att mannen själv valt ett annat kön före dådet, alltså kvinnans. Men det skedde alltså inte.

Vi ser alltså hur vanliga tankar om feminism och hbtq hamnat i fritt fall då vänsterns journalister ska rapportera om ett förfärande brott. Feminism och hbtq skyddas med andra ord och den som valt rollen som transvestitkvinna kallas man. Ingen kvinna kan döda någon annan kvinna blir resultatet. Vi ser med andra ord hur den av vänstern annars så förhatliga biologismen tillämpas framför den ständigt hyllade principen om det personliga valet av kön. Tala om logisk cirkus!

Så fungerar den politiska cirkusen på SVT. Vi ser i direktsändning hur PK växer fram.

Torsten Sandström

Mina bloggar ger en mörk bild av det svenska mediesamhället. Främst projiceras en tung kändiskultur. Det är kändisarnas miljö och prestationer som topprider samhället. Från morgon till kväll ständiga flabb, nojs och kriminaldramer. På så vis får medierna tiden att gå, annonsörerna att bli glada och svenska folket att passiviseras. De privata medierna är lika utstuderade som de statsfinansierade. De senare har dock mage att kalla sig “public service” (samhällsnyttiga).

Den som vill försvara eländet säger att utbudet är vad folket önskar. Och visst knäpper svensken frivilligt på sin radio, teve eller padda. Och då är det inte svårsmälta ideér, texter eller program som man vill komma åt. Utan just flabb, våld och mycket annat strunt. Förvisso behöver vi alla ett mått av förströelse. Men mediesamhället vilar blytungt på kändiskulturen. Och den erbjuder per definition lättsmält diet. Genom att mediernas ägare säger sig prestera det folk önskar så hålls med andra ord en samhällsfarlig cirkel igång. Följden blir ett folk som inte är vant att möta kritiska samtal om svåra sociala problem. Därför röstar man förstås som vettvillingar.

Man kan säga att detta är en av demokratins åtskilliga baksidor. Ändå är demokratin – som Churchill sa – det bästa av alla andra samhällsskick.

Jag menar likväl att politikerna bär ett mycket tungt ansvar för att svenska folket i praktiken förs vilse ut i kändisarnas träsk av nonsens. Det är politiker som via utbildningsdepartementen bestämmer hur journalister ska utbildas. Det är politiker som format de statsfinansierade ST/SVT. Och det är journalister som jobbar på de medieföretag – privata och offentliga – som indoktrinerar svenska folket med kändisarnas svammel, flabb och liknande time-killers.

Därför lär inte utgången av höstens riksdagsval bli omvälvande. Svenska folket är sedan länge matat med kändisdrövel och vänsterpolitik från journalisternas egna agendor. Så ville Olof Palme ha det. Blandningen talar för status quo. En ljuspunkt är antagligen att yngre människor alltmer söker information på internet. Det kan förstås vara vanskligt, men möjligheten att undvika vänsterliberalernas svall av propaganda är givetvis något positivt.

Jag menar därför att utgången av senaste skolvalet 2022 möjligen kan vara en ljusglimt. I valet gav omkring 70% stöd åt en tydlig högerlinje. Om min förhoppning infrias 2026 kan vi möjligen se första steget mot något nytt. Problemet är dock att ungefär samma typ av politiker är de enda valbara. Men om de statsfinansierade medierna på sikt läggs ned – och unga journalister ges en mer kritisk samt fakta- och förnuftsinriktad utbildning, i stället för nutidens vänsterpolitiska ideologi – så finns det en gnista som kan tända en svensk präriebrand (med ordförande Maos ord). Åtminstone på så vis att det offentliga inte ska syssla med nöjes- och kändiskult. Och dessutom kan kanske journalister åter erövra sin tidigare roll som kritiska rapportörer av fakta. På så vis kan nuvarande vänstermegafoner tvingas jobba i motvind.

Torsten Sandström

Jag är upptagen av den mångåriga felsatsning som skett i Sverige och EU. Det politiska etablissemanget har länge satsat på storskaliga drömmar om att alla människor – även utlänningar – ska bäddas in i bomull och bidragspengar. Dessutom har en förskräckande klimatskräck medfört industrisatsningar som – om de ens fungerar – har kostat skjortan för de svenskar som betalar statlig inkomstskatt.

Till eländet kommer en självförvållad asylpolitik som kört Sverige och Europa rakt in i väggen. Och EU har mitt i sitt stora ekonomiska elände tvingats att förvandlas till en militärapparat (som man saknar kompetens att driva)!

Vi ser alltså hur Sverige skälver tillsammans med Europa. Min förklaring är att vänsterliberal politk nått vägs ände. Rad efter rad av drömliknande samhällssatsningar har fört ut nationen på svag is. Det är inte bara de röd-grönas fel. Tidöregeringen har även visat svaghet för politik som avser att förvandla nationen till en vision av den stora godheten på Jorden. Lagreformen av val av könstillhörighet är bara ett exempel på hur krönta politiker kan gå vilse. Detta i syfte att ge varje mänsklig preferens ett stöd från samhället oavsett rader av praktiska invändningar.

Just nu skräms svenska folket av ett styckmord i Salem, som av allt att döma begåtts av en person för några år sedan dömts till ett tvåårig fängelsestraff för att ha försökt kidnappa en tioårig flicka. Domen avsåg för mannens del även barnpornografi brott. När polis och medier rotar i mannens historia visar det sig att han efter domen bytt kön till kvinna, hon har flera gånger växlat namn samt även fått tillstånd till en skyddad adress! Allt med stöd av svensk lagstiftning som alltså drömmande svenska politiker beslutat om.

Vi ser alltså hur det svenska samhället systematisk skapat regler som kan missbrukas av onda brottslingar och sluga människor av olika slag. I en blogg på julafton har jag pekat på att lagen hjälpt en manlig tvåbarnsmördare att växla kön i syfte att flyttas till en kvinnoanstalt. Som jurist kan man konstatera att alla lagar som de två mördarna i denna text använt saknar enkla regler om undantag, dvs regler som kunnat stoppa deras framfart i strid mot svenska folkets intressen. Att jurister som deltagit i lagstiftningens utformning misslyckats är också en följd av hur det svenska samhället under några decennier utvecklats i en slapp och felaktig riktning. Man har trott på drömmarnas land men skapat ett slags helvete.

Könsfokus har gjort att våldsamma biologiska män gynnas till men för kvinnor, barn och hela folket. Alla svenskar måste därför hösten 2026 utse nya politiker! Bort med de gamla som pläderat för drömlika visioner! Fram för politiker med kritiskt förnuft och saklig kompetens!

Torsten Sandström

Katrin Kielos skriver i SvD 26/12 om individualismens frihetshot mot krisen i barnafödande. I och för sig försöker hon problematisera sakligt. Men det spretar betänkligt åt alla håll. Många bollar är i luften, men de flesta tappar hon. En amerikansk ekonomiprofessor utnämns till vishetslärare för att säga saker som passar Kielos förutfattade mening. Hon hindras således som vanligt av sin ständiga feminism som SvD:s ledning väljer att stoppa i halsen på vanliga läsare. Inte undra på att antalet prenumeranter minskar.

Nu är Kielos grundtanke att nutidens män är boven i dramat om minskat antal nyfödda. Männen skyller nämligen allt på invandrare, misslyckas nå kvinnor i kärlek, halkar efter i skolan, förlorar på arbetsmarknaden, agerar vilset, vill inte se klart osv. Inte undra på att dessa tirader medför att män – särskilt de med svag ekonomi och status – av Kielos utses till boven för minskad svensk fertilitet. På så vis sopar Kielos raskt under mattan all kvinnlig individualism, strävan efter karriär, bostadsbrist och en del av de manliga problem som nyss nämnts och som delas av båda könen. Texten är trist läsning.

Då Kielos menar att fertilitetsproblemet rör män med svag ekonomisk ställning finner hon sin egen lösning med juleknorr på ämnet. Hon utnämner Jesus farsa Josef till idol. En fattig man som i krubban tar ansvar för kristusbarnet. Trots att barnet inte är hans (påstår Kielos) och Josef är fattig ställer han upp utan att kalla Maria hora. Slagordsmaskinen Kileos kör på tomgång…

Läsaren inser att Kielos svamlar och alltså inte alls får texten att logiskt gå ihop. Vad sjutton gör Josef för fertiliteten ifall han inte är farsa? Kielos söker som vanligt sin lösning i drömmarnas land. Josef blir en hjälte från ett 2000 år gammalt klansamhälle och framställs som en föregångsman i nutid.

Ska man skratta eller gråta?

Torsten Sandström

SvD 26/12 https://www.svd.se/a/q6nvwm/manligheten-som-kan-losa-barnafodandet

Katrin Kielos tvingas hoppas på Jesus för att få ihop sin feminism.

Josef har ju inte bidragit – enligt Bibeln och Kielos – utan Gud!

I somras läste jag en bok som sätter många viktiga problem på plats. Den är skriven av ekonomihistorikern Carl Benedikt Frey, med rötter i Lund och Oxford. Boken har den inte helt klarläggande titeln “The Technology Trap” (alltså Teknologifällan, 2020). Hans framställning går ut på att visa hur teknologiska strukturskiften initialt medför arbetslöshet eller åtminstone sjunkande reallöner för den arbetande befolkningen.

Den nya tekniken ökar produktiviteten inom industrin och ersätter många äldre uppgifter för de anställda. Temporärt medförde exv ångmaskiner högre vinster men lägre reallöner för de enkla sysslor som krävdes för att hantera maskinerna. Efter en tid av ökad arbetslöshet skapades nya och mer krävande sysslor, varför reallönerna stegrades och en bred välmående medelklass växte fram.

Sedan omkring 40 år tillbaka har datoriseringen – och nu AI – fått liknande negativa följder som maskinerna i början av 1800-talets England en gång i tiden fick (för mer hantverksliknande sysslor). Vi ser nu sänkta reallöner och en utslagning av industrins medelklass av arbetare och tjänstemän. Än så länge märks dock inte någon framväxt på bred front av mer kvalificerade sysslor. Många utan arbete tvingas att försöka skaffa sig servicejobb till fromma för nutidens välbetalada teknologiska experter. Men till betydligt lägre löner relativt sett än den som medelklassen gynnats av i tiden före omkring 1980. Än en gång sjunker alltså reallönerna för majoriteten löntagare. Ännu har alltså inte någon ny våg av sysselsättningsfrämjande jobb vuxit fram.

Teknologifällan har – så att säga – slagit till och många människor i västerlandet ser dystert på sina framtidsutsikter. Den nya tekniken är produktiv, men favoriserar alltså främst storföretagens ägare. Medelklassen dras med andra ord ned i en malström som i bästa fall är temporär, men annars kan få explosiv verkan för flera stater i väst.

Många förstår att den högervridning som pågår i USA och Europa speglar det utanförskap som alltmer syns hos en ekonomiskt drabbad medelklass. Man kan säga att den politiska eliten inte funnit en lösning på teknikfällan. Visst har betydande välfärdslösningar slussat bidrag till de drabbade. Men klyftan mellan de välutbildade i det nya samhällets maskineri och breda delar av befolkningen vidgas snarare än överbryggs. Utbildningen fungerar inte optimalt som ett smörjmedel för den nya teknologin. Bostadsbrist i de nya tekniska metropolerna får samma negativa verkan.

Värst är att den politiska eliten i väst faktiskt bemöter medelklassens ekonomiska kris och politiska oro med hån. Jag menar att den politiska korrekthet jag länge kritiserar är ett farlig tecken. Eliten proppar sina önskningar i halsen på folket. I stället bör politiker och medier sansa sig och satsa på reformer som är strategiskt produktiva. Mindre woke och mer verkstad med andra ord. Skolor måste satsa på utbildning och inte jämlikhet. Unga människor ska ställas inför krav och inte bäddas in i psykiska sjukdomsdiagnoser.

Vänsterliberala politiker och medier saknar förmåga att låsa upp nutidens teknologiska fälla. Därför växer olika rörelser till höger fram.

Torsten Sandström

Visst noterar svenska politiker att den svenska arbetslösheten är hög och har ökat. Den är idag 8, 2%. En stor del av befolkningen jobbar inte och försörjs alltså av dem som arbetar. Och samtidigt drivs klimatpolitik som gör livet sämre och dyrare för folket. Dessutom ges fortsatt stöd till invandring av okvalificerad arbetskraft till Sverige. Invandringstalet ligger fortfarande 2024 omkring 116.000 per år!

Detta händer alltså i vårt land. Men det talas inte om saken, om än kanske tyst och ibland med kluven tunga (jag tänker på sossarna som bär ett tungt ansvar för situationen). Det är således tydligt att politiker och medier inte vill förstå vad som sker i vårt land. Invandringen har kostat nationen miljard på miljard. Och resultat syns i klanernas dödliga våld. Man kan bli galen för mindre.

Än värre är att samhällseliten inte tycks ha förstått att arbetsmarknaden i vårt land och i väst sedan några decennier förändrats i grunden genom ny digital teknik. Arbetslöshet och oro hos breda lager av befolkningen avspeglas i högerpopulism i vårt land samt i Europa och USA. Medier och politiker som inte har något emot vänsterpopulism förfäras över högerns framfart. Eliten svarar med hat och splittring. Och med samma gamla vanliga orealistiska önskedrömmar som proppas i halsen på folket.

Som marknadsliberal förfäras jag över bristen på kritisk och saklig analys! Det krävs satsningar på en skola för kunskaper (och inte för jämlik förvaring). Bostäder måste snabbt kunna byggas, utan hinder av miljönissar, en djungel av likhetstankar rörande standard och planering. Dessutom med marknadens krafter och fria hyror utan sossarnas hyresorganisationer som betonghinder mot privata avtal. Fackföreningarnas makt måste begränsas till företagsavtal och inte till nationens alla anställningar. Byråkratin ska nedmonteras för att ge ekonomisk plats till strategiska statliga låneinsatser på bra villkor.

Och i grunden krävs en förändring av grundlagarna så att plats ges för inslag av direkt demokrati av olika slag samt skilda valdagar för statliga och kommunala val. Möjligheter till omval ska i tiden begränsas för ledamöter till riksdagen. Där ska färre ledamöter göra ett bättre jobb till höge betalning (så att kunniga människor vill delta en tid i besluten). Offentliga bidrag till partierna måste stoppas!

Folkets fria val måste synas inte bara vart fjärde år utan också genom praktiska möjligheter att stoppa lagstiftning via folkomröstningar. På basplanet måste såväl statens bidrag till a-kassor som till sjukförsäkringen reformeras för att pressa människor att maximalt söka egen försörjning. Vi kan inte leva med höga bidrag samtidigt som massvis med lediga jobb och friska medborgare finns.

Det gäller att svara en växande högeropposition med rimliga reformer – och inte med rödgrönt hat! Detta blir min bistra julhälsning.

Torsten Sandström

I en global värld – med krig och konflikter – har folkrättsliga regler alltmer hamnat i fokus. Särskilt ungdomar jorden runt tjusas av internationella bestämmelser med sikte mot våld, svält och död. I nutid studerar juriststudenter därför med glöd folkrättsliga konventioner om mänskliga rättigheter samt om skydd för individer som drabbas av flykt eller är utsatta för strider. I detta engagemang finns något vackert – också en logik. Men i bakgrunden hotar problem som bör framhållas.

Förenklat kan man säga att folkrättens kärna av regler tillkommit efter andra världskrigets elände. Syftet har varit att världssamfundets stater genom inbördes kontrakt (konventioner) ska förbinda sig att följa en rad allmänna regler, med rötter i äldre förklaringar om mänskliga fri- och rättigheter. Mest kända är nu den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter (EKMR) samt olika avtal om barns och flyktingars rättigheter eller stridande nationers förpliktelser. 

Märk att dessa internationella normsamlingar alltså reglerar nationers inbördes förhållanden och inte enskilda människors rättigheter eller skyldigheter. Märk även att åtskilliga viktiga nationer valt att delvis ställa sig utanför regelsystemet, exv Ryssland, Kina och USA. Viktig är att dessutom EKMR och Barnkonventionen – av ett litet antal stater, exv Sverige – översatts i inhemsk lagstiftning, med förpliktande krav mot ländernas offentliga organ, ytterst mot tex domstolar. 

Flödet av folkrättsliga regler har alltså en naturlig förklaring. Målet är att angripa mellanstatliga övergrepp och skydda utsatta individer från statliga förgripelser. Därför är folkrättens normer påtagligt generellt hållna. Krig, flykt, svält och utsatthet är mänskliga realiteter. Reglerna avser att motverka ytterlighets- eller extremfall. Givetvis framtonar därför folkrättens språk som svepande eller gummiartat. 

Det kan vara nyttigt att ta del av en central bestämmelse i EKMR. Så här lyder artikel 8:

Rätt till skydd för privat- och familjeliv

1. Var och en har rätt till skydd för sitt privat- och familjeliv, sitt

hem och sin korrespondens.

2. Offentlig myndighet får inte ingripa i denna rättighet annat än med stöd av lag och om det i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till den nationella säkerheten, den allmänna säkerheten eller landets ekonomiska välstånd, till förebyggande av oordning eller brott, till skydd för hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter.

Läsaren inser genast att bestämmelsen endast kan brukas efter omfattande tolkning som saknar direkt stöd i själva bestämmelsen. Denna är alltså inte utformad som vanliga rättsregler med pregnanta rader av rekvisit – huvudregler och undantag – allt i syfte att ge skydd till människor från olika statliga ingrepp. Tolkningen av folkrätten ska ske genom speciella internationella och domstolsliknande organ. Då EKMR för svensk del upphöjts till lagstiftning blir det våra nationella domstolars sak att initialt hantera denna svåra tolkning. 

Det är vid tolkningen som folkrättens gummiregler skapar stora problem och ett brett utrymme för domarnas egna politiska ideal. I en aktuell dom från Storbritannien har utvisningen av en kriminell albansk ung man angripits med stöd av artikel 8 (se ovan).  Den klagande fadern menade att sonen varit känslig för födoämnen, alltså mat, något som fadern och hans jurister ansåg omfattas av skyddet i art 8 för familjens rätt. Som exempel framfördes att sonen i albansk fängelse kunde tvingas äta utländska chicken nuggets! Kravet godtogs av en lägre brittisk domstol. Men upphävdes efter medial kritik i högre instans. 

Ett liknande och mer uppmärksammat rättsfall är en dom 2024 från Internationella domstolen för mänskliga rättigheter i Strasbourg. Även här står art 8 i EKMR i centrum. Nu påstår en sammanslutning av äldre kvinnor att staten Schweitz kränkt deras mänskliga rättigheter och personliga hälsostatus. Kränkningen påstås ha skett genom att Schweitz inte utfärdat fungerande lagregler mot den uppvärmning av klimatet som sker via utsläpp av växthusgaser. Domstolens majoritet biföll kvinnornas krav. Enligt min mening befinner sig tänkbara lagregler – om klimatet till skydd för människors hälsa – åtskilliga tankesteg från en ordagrann läsning av artikel 8 och dess idé om skydd mot statligt förtryck inom familjelivet. 

Vi ser alltså hur två högt utvecklade välfärdsnationer drabbats av en regeltolkning som är extremt långtgående jämfört med orden i art 8. Utformningen av EKMR – och andra folkrättsliga regelsamlingar – medför på så vis att domarnas politiska åsikter ges ett nära nog fritt spelutrum.  Därför är det enkelt att förstå att EKMR skapar tolkningsproblem. Detsamma gäller gumminormer i den svenska Barnkonventionen, som riskerar att slå ut pregnanta regler i Föräldrabalken eller speciallagstiftning rörande barn. 

Även de internationella konventioner som brukar kallas ”krigets lagar” skapar liknande problem. Konflikten i Gaza kan tjäna som en illustration. Israel har som bekant svarat på att Hamas inlett striden med de hemskaste illdåd. I krigets fortsättning använder Hamas befolkningen, sjukhus och civila gömställen som sköldar i sitt gerillakrig. Dessa uppenbara folkrättsbrott gör vanliga militära insatser från Israel närmast omöjliga. Stridsåtgärder från armén tenderar därför att leda till oplanerade övertramp av krigslagar som skrivits för motstående arméer av offentliga soldater. Ändå framställs Israels försvarsinsatser – utan egentliga reservationer – i svenska massmedier ständigt som krigsbrott. Israel anklagas med andra ord för överträdelser av gummiregler om en ”ideal” krigsföring som svårligen existerar i Gaza. 

Folkrättens oklara regler har intressant nog nyligen medfört att labourregeringen i Storbritannien bestämt sig för att i nationell lag skriva inskränkande hjälpregler vid tolkningen av EKMR! Okej, det är ett tecken i tiden. I stället för att ta tag i noterna – dvs precisera folkrättens övernationella normsystem – tvingas man skapa nationella förklaringar för pianister vid brittiska domstolar.  Ändå är det domarna i Strasbourg som slutligen avgör hur musiken ska spelas! 

Vidare ser vi i dagarna att FN riktat kritik mot den svenska Tidöregeringen. FN anser att det nya systemet med visitationszoner strider mot konventionen mot rasdiskriminering. Angreppet bygger på en klart utvidgande tolkning av konventionens allmänna ord. Kritiken bortser från de blodiga dåd som klanernas kriminella utför i vissa svenska förorter. Folkrättens jurister agerar med andra ord ofta som politiska aktivister.  

Min ståndpunkt är att det folkrättsliga regelsystemet är något viktigt. Mellanstatliga regler för typiska konflikter är alltså av godo rörande olika typer av statliga övergrepp. Min kritik rör att folkrätten alltmer framstår som ett politiskt slagträ i mellanmänskliga relationer med mycket svag anknytning till konventionernas svepande ord.  

Viktigt är att min kritik har klassiska rötter. Det som ska kallas ”lag och rätt” måste uppfylla rimliga krav på rättssäkerhet. Vi ser i stället hur makthavare och medier använder folkrätten som en politisk hävstång. Talet om folkrätt klingar förstås skönt om man läser orden i artikel 8 i EKMR. Men en tolkning kräver såklart en avsevärd portion politisk övertygelse. Jag menar därför att den klassiska tanken om ”att land ska med lag byggas” är utsatt för ett hot. Många svenska politiker talar med fog om behovet av ett regelstyrt idealsamhälle. Men detta måste byggas på fast grund och med pregnanta normer!

Mina bekymmer rör även att den gummiliknande folkrättens verktyg framför allt appellerar till ungdomar. Inte minst till dem som studerar juridik. I alla tider har frälsningsrörelser – religiösa eller politiska – satt unga människor i rörelse. Men rätt och känslosamhet måste med all kraft hållas isär. En framtid med en expanderande folkrätt innebär, enligt min mening, därför ökad politisk oreda. 

Torsten Sandström 

Jag har ofta ondgjort mig över vänsterliberalismens eviga drömpolitik. Resultatet blir att välfärd gränslöst ska erbjudas alla. Även människor som visat grövsta ondska mot andra. Och oavsett att erbjudandet medför samhällsproblem eller ökade kostnader. Alltså en dåraktig, men tyvärr vanlig politik i Sverige och Västerlandet.

Jag läser nu i Bulletin att en livstidsdömd för mord på två egna barn har beviljats nytt kön. Detta alltså trots att praktiska problem skapats för kriminalvården att finna plats på kvinnofängelse. https://bulletin.nu/barnmordare-bytte-kon-flyttas-till-kvinnofangelse

Det är uppenbart att ett könsbyte medför stora svårigheter för kriminalvården. Även för kvinnor på den anstalt till vilken mördaren flyttas. Men vänsterliberaler har bara en växel: drömpolitikens fullbordande.

Det visar sig att lagtexten skrivits av jurister i samma drömmande anda. Det saknas nämligen en viktig precisering rörande förutsättningarna för ett könsbyte. Så här ser lagtexten ut idag.

2 § En person som har fyllt 16 år ska efter ansökan få fastställt att personen har ett annat kön än det som framgår av folkbokföringen om

1. personen är folkbokförd i Sverige, är svensk medborgare och har varit folkbokförd i Sverige eller är svensk medborgare och har ett samordningsnummer,
2. personen inte är registrerad partner,
3. det kön som framgår av folkbokföringen inte stämmer överens med personens upplevda könsidentitet, och
4. det kan antas att personen kommer att leva i denna könsidentitet under överskådlig tid.

Varför har inte en så enskel sak som ett undantag pga synnerliga skäl reglerats? Detta för att hindra missbruk eller samhällsproblem som i det enskilda fallet framstår som stötande.

Min problemlösning är därför enkel. Tillför 2§ i Könstillhörighetslagen (2024:238) en femte punkt:

5. om inte synnerliga skäl finns mot att ansökan beviljas.

Ett undantag för särskilda skäl hade i och för sig varit tillräckligt. Märk att barnamördaren i fallet bytt kön efter att brottet begåtts. Knepigare blir det föstås om det varit tvärtom, dvs att könsbytet skett först. Men ändå menar jag att min undantagsregel kan få verkan i senare fall. Regeln fungerar nämligen som tolkningsdata för en tillämpning av biologiskt kön i speciella konfliktsituationer.

Min lösning vilar på goda skäl, menar jag. Nu gällande regel har inte bara tillkommit genom slarv. Det handlar i grunden om samhällsfarlig drömpolitik.

Torsten Sandström

Jag tror inte mina ögon. USA:s demokrati vacklar. Trump bestämmer över hel samhället – i stort och smått. Han bestämmer inte bara över saker som Kongressen ska sköta, som vanliga tullfrågor. Han talar om hur utpekade företag ska besluta. Han döper om institutioner med sitt namn. I en handvändning visar han hur EU ska skötas. Och i en annan krävs att USA ska överta Grönland. Och värst av allt: han och Putin har i vänskap delat upp jordklotet i var sin intressesfär.

Det som sker är fullständigt sjukt. Den amerikanska demokratin skälver. Några medier är lyckligtvis ännu kritiska. Likaså en allt större del av folket. Alla väntar nu på US Supreme Courts avgörande i tullfrågan. Tidningen The Economist såväl tror som önskar att domstolen kommer att läxa upp Trump. Men risken är stor att han agerar som en magaloman med nya infall. Han saknar respekt för demokrati, rätt och moral.

Det är märkligt – och läskigt – att se världshistoria live på teve. Nu sätts den amerikanska demokratin på sitt kanske största prov.

Torsten Sandström

Man kan bli trött för mindre. Medierna hyllar nu ekonomen Philippe Aghion. En fransman med vänsterliberala politiska värderingar som överensstämmer med majoriteten av Sveriges journalisters. Dagens efter nobeprisjippot läser jag i DN följande rubrik:

Ekonomipristagaren Philippe Aghion: Europa behöver mer grönt industristöd

Vi befinner oss i en tid då Europa är i kris – ekonomiskt, politiskt och inte minst militärt. Gigantiska regleringar och satsningar på sk grön energi har fått vår kontinent att rejält sacka efter Kina och USA. Dessutom krackelerar storskaliga svenska investeringar i industriprojekt som baseras på samma tänk. Privata och offentliga pengar har närmast vräkts ut på grund av den ideologi som Aghion förespråkar. Dessutom tillhör Aghion ett franskt elitistiskt skikt – den sk caviarvänstern – som sannerligen har det politiskt och ekonomiskt besvärligt i hemlandet just nu. Men en rödgrön ekonom och ideolog ger sig inte, nej, nej. Mer av samma tänk vill man satsa på. Just därför är Frankrike så illa ute.

DN agerande är typisk för den nutida journalistiken. Man skriver inte i främst om vad som hänt i förfluten tid. I stället lyfts ständigt åsikter fram som ska tala om vad som bör ske i framtiden. Då funkar de politiska åsikterna hos en av flera pristagare som hand i handske. Nästa dag är det en annan vänsterliberals tankar som lyfts fram. Och så vidare. På så vis lanseras i västerlandet en politik för drömmarnas land. Helt oavsett förnuft, ekonomi och vad vanligt folk önskar. Alltså politik, politik och åter politik utan tuff kontroll av balansräkningen. Detta är smaskens för journalister. In med en vänsterekonom som hör och häpna fått dynamitkungens pengar för att han kan räkna slantar så bra!

Så agerar smarta marknadsförare som inte behöver ta konsekvenserna av sina idéer. Inom politiken agerar propagandister på detta vis. Och DN, som en gång i tiden var en seriös tidning, har förvandlats till ett propagandablad. Usch!

Torsten Sandström

Jag häpnar över alla svängar i utredningen om Palmemodet. Under omkring 40 års tid har de mest besynnerliga beslut fattats av utredarna, dvs polis och åklagare. Officiella och av S-partiet privat utsedda potentater har pekat i alla möjliga riktningar. I grunden har man misslyckats med att tidigt samla ihop bevis om exv skjutvapen som varit möjliga att kartlägga. Ett misslyckat åtal har som bekant ogillats av domstol. Intryck skapas av att Åsa-Nisse och Klabbarparn kunnat genomföra en klart bättre utredning.

Var finns roten till det onda? En tänkbar förklaring är att skylla på utbildningen av landets jurister. Tanken bör dock med kraft förkastas. Kloka domare och häromdagen en förnuftig åklagare talar för att juristsamhället trots allt gjort ett rimligt jobb.

En förklaring måste enligt min mening sökas på ett djupare plan. Något slarvigt rör det sig om politiken eller snarare hur en svensk socialdemokrati byggt maktstrukturer – och i någon mån regelmönster – som främjat aktörer med korrekt politiska åsikter. Politisk aktivism har lett utredningen vilse. Låt mig bara peka på exv Hans Holmér, Anna Greta Leijon och Ebbe Carlsson. Bakom S-partiets linje finns en misstro till juristsamhället och en vilja att vrida mordutredningen i en politiskt korrekt riktning.

Polisutredningen av mordet har därför länge handlagts av politiska aktivister och inte främst av skickliga åklagare (fram till häromdagen). Massor av tid har spillts på dels en alkoholist, dels en snackepelle med jobb invid mordplatsen. Den senare har till och med efter sin död utpekats som huvudmisstänkt! Däremot har det så kallade Polisspåret kraftigt försummats, något som måste bottna i en ovilja att peka ut en sammansvärjning inom ordningsmakten som ansvarig. Vidare har utredningen sett mellan fingrarna på en man (Krister A) som av allt att döma tidigt bort ha nagelfarits rejält (utseende, hatbild, vapen, bostad och egen död år 2008). Politiska och byråkratiska skygglappar har fört utredningen vilse och bort från juridikens hårdra krav.

Vi ser med andra ord en mordutredning som under 40 år misskötts systematiskt. Det i dagarna aktuella beslutet om att avföra den hittillsvarande huvudmisstänkte påminner enligt min mening om en klok dom över en svensk samhällssjukdom som är skapad av politiska krafter. Jag är rädd för att en del av dessa krafter fortfarande är vid liv. Vi ser dagligen exempel på politik aktivism av åklagare. Anfallet mot Karl Hedin för påstått jaktbrott har pågått tills en domstol tröttnat och närmast tillrättavisat åklagaren i brottmålet. Ett annat exempel är den sedan minst 15 år pågående processen i Stockholms tingsrätt mot två höga företagsledare för påstådda folkmord i Sudan. Tanken är att i Sverige skipa rättvisa – mot två direktörer – för oklara lokala mord i mörkaste Afrika för omkring tjugo år sedan! Båda mina exempel pekar på en politiskt betingad jakt som inspirerats av rödgröna ideal. Processer som hotar rättssäkerheten för enskilda och kostar samhället miljoner och åter miljoner kronor. Detta i en tid då utredningar om det blodiga klanvåldet läggs på hög.

Åklagaraktivism är en svensk sjuka som sprider sig. Här bär kanske utbildningen av jurister ett visst ansvar genom sin tydliga fokusering på gummiregler inom miljö- och folkrätt. Min rädsla rör främst eventuella smittoeffekter inom domstolsväsendet. Unga domare /nämndemän frestas att ta till politiken som verktyg framför lagen. Redan syns tecken på detta.

Torsten Sandström

Världssamfundet är per definition globalt. Okej. Men ska detta betyda att ett svenskt UD ska ta sig an varje person som av fri vilja råkar illa ut på resa utomlands? Turister till vanliga kommersiella resmål, dvs personer som utan minsta eget vållande hamnat i knipa, bör ges sedvanlig hjälp. Alltså resenärer som inte haft minsta anledning att misstänka problem under resan.

Men de övriga? Jag tänker särskilt på journalister mfl som åker till Eritrea, Turkiet eller Kina för politiskt kritiska reportage eller aktioner. Mina tankar omfattar inte minst flyktingar, som beviljats svensk medborgarskap pga förtryck, men som ändå av någon anledning återvänder till det land som man tidigare blivit plågade av. Jag vet att jag svär i kyrkan då jag nu avser Dawit Isaak – en kritisk journalist som dristat sig till att resa tillbaka till den nation han flytt från. Okej, hans situation är urdjävlig. Men inte minst journalister måste väl ta eget ansvar för en enkel riskkalkyl avseende den tidigare hemnation man retat upp.

Jag vet att många trygghetsknarkande svenskar blir förbannade över mina ord. Min avsikt är fullfölja en politisk linje som går tvärs emot det svenska samhällets vänsterliberala ideal, som innebär att den enskilde ska betraktas som ansvarslös och att storebror – staten – alltid ska ställa upp. Jag menar att alla vuxna människor i vårt land måste ta ansvar för sina handlingar. Den som med agerar på ett vis som medför uppenbart ökad risk – på ett vis som direkt kan utlösa en stor fara – måste själv bära ansvar. Tyvärr.

Jag medger att staten kan hjälpa till med att förskottera flygresa hem, men alla statliga utlägg ska noggrant krävas åter. Det är beklämmande att se hur UD ständigt ska tvingas till kostsamma insatser för personer som själva med öppna ögon försatt sig i politiska konflikter utomlands.

Inte minst journalister måste tyvärr lära sig att den hårda vägen att göra en riskkalkyl. Att UD ständigt agerar hjälpgumma är som sagt en följd av den vänsterliberalism som plågar landet. Nu hyllas drömmar och politiska frihetsideal. Därför vågar ingen i medierna tala om ansvar.

Konsekvenserna syns på ett mer allmänt plan i Sverige. Särskilt unga människor får inte lära sig att ta ansvar för egna handlingar. Se på oordningen i svenska skolor! Se på våldet i förorterna! Sverige har valt fel väg i och med att utvecklingen ständigt följer vänsterliberala drömmar. Andra ska tvingas betala springnotorna.

Torsten Sandström

I Sydsvenskan den 17/12 på nätet lyser följande rubrik i stora bokstäver:

”Sveriges stora integrationsproblem handlar inte om värderingar.”

Citatet kommer från en text skriven av Ahmed Abdirahman (född i Somalia), grundare av och vd för Järvaveckan. Texten publicerar alltså Sydsvenskans redaktion villigt med en vinklad rubrik, som vanligt. Enligt mannen ifråga är huvudproblemen ekonomisk otrygghet, oro för arbetslöshet och rädsla för att bli utan bostad.

Med klinisk förmåga för propaganda pekas en rad vanliga förklaringar ut som i och för sig gäller för en minoritet infödda svenskar. Men bara en mindre del. Faktum är att förklaringarna däremot dominerar bilden för majoriteten invandrare. De tillhör mönstret vid invandring.

Varför blir det majoritetsproblem inom den senare gruppen? Det handlar förstås om en främmande kultur och de värderingar som ofta gäller för människor med bakgrund som invandrare. Man saknar ofta skolning och har språkliga svårigheter att tillägna sig svenska som modersmål. Religionen sprider främmande normer. Klanernas kultur tar stor plats så att våldsamma maffiabeteenden utvecklas. Föräldrarollerna är olika. Utanförskap av olika slag skapar svårigheter att inlemmas i svenskt skick för umgänge. Det rör sig med andra ord om värderingar som avviker från dem som är svenska! Textförfattarens Somalia ligger långt från Sverige. Kulturen är full av främmande värderingar (från svensk horisont).

Mycket av detta förstår förstås tidningens redaktion. Men man använder sig ändå av Abdirahmans ord för att hålla sin apparat för vilseledande propaganda igång. Det gäller ju att fortsätta den systematiska invandring som ökat den svenska befolkningen med omkr 2 miljoner människor under de senaste 20 åren. Ökningen avspeglas i våld, arbetslöshet, bostadsbrist, bidragsberoende och ett utbrett utanförskap. Sådant föder brott och våld. Det vet förstås Sydsvenskans redaktion. Men det är tabu att skriva. Därför publiceras ord i helt motsatt riktning. Det rör sig med andra ord om propaganda.

Det är eländigt att svenska gammelmedier sysslar med systematisk propaganda. Samtidigt som man förfasar sig över att alltfler svenskar är kritiska och röstar högerut. Propaganda och dumhet går hand i hand.

Torsten Sandström

Folkbokföring är en central statlig syssla. Den är samhällsnyttig på flera vis. Särskilt för det allmänna som förmodas ha (observera min ironi) en kontroll över samhällets skatteinkomster och bidragsutgifter.

Därför är det med förskräckelse jag tar del av förra veckans svenska snackis. Omkring 90 utländska personer har skenskrivit sig på Ulla-Lena Lindqvists sommarstuga i utkanten av Stockholm. Hon har av lättförståeliga skäl länge försökt få staten/skatteverket att ta bort dessa noteringar. Men förgäves. Nu stämmer hon staten.

Det är för djävligt rent ut sagt att skatteverket inte kan flytta dem som felaktigt noterats på Lindqvists sommarbostad till ett samlingskonto för okända adresser , dvs till en statlig slasktratt. Även om lagen saknar regler om detta kan alla förstå att det måste ske. En enskild medborgare ska inte behöva lida för en ofullkomlighet i skatteverkets regelsystem (oavsett om den skapats högre upp i rättsmaskineriet). Det är givetvis bättre att man bryter mot det heliga svenska “regelverket” än att en oskyldig medborgare ska tvingas lida på grund av samhällets registreringsvansinne.

Att byråkrater inte förstår detta är ett tidens tecken. Den byråkrat som inte ens kan tänka enkla men förnuftiga tankar måste sparkas. Det som händer är ännu ett – av tusen andra – tecken på en allvarlig storsvensk sjuka. Byråkratier skapas, växer och skapar själva nya problem.

Tidöregeringen måste visa att man väljer sida mellan sossebetong å ena sidan och en minimal men effektiv byråkrati å den andra. Ska ännu en valperiod behöva förlöpa innan moderatregeringen får ändan ur vagnen och börjar röja inom sina omkring 400 statliga myndigheter? Det gäller att visa att man menar allvar med att angripa byråkratierna och göra Sverige mer flexibelt och mindre styrt av korkade regler. I stället skapas nya lagar och nya myndigheter.

Torsten Sandström

Min återkommande kritik av det svenska samhällets feminism och vurm för könsfrågor bottnar i samtalets brist på verklighetsförankring. Aktivisterna saknar dessutom en bredare skara av följare. En förnuftig analys av nutida könsroller och strävan efter politisk tolkningsföreträde gör att jag sparkar bakut.

Ett typiskt exempel för min kritik är en aktuell text av professor Jens Magnusson, Lunds universitet. Magnusson skriver att den patriarkala könsrollen som tomte bör ifrågasättas ur ett genusperspektiv. Se länken nedan.

Då jag själv – när mina barn var små – ofta med glädje agerade tomte på julafton har jag svårt att ta Magnussons engagemang på allvar. Eller snarare bekräftar han att det västerländska genusköret gått fullständigt vilse och håller på att koka torrt (vilket i så fall är bra). Så fort en bild av hankön projiceras i samhället rycker genusklanen ut. Man får en bild av en maffia som blivit förförd av hat mot traditionell rollfördelning mellan de biologiska könen, män och kvinnor eller pojkar och flickor. Tvåsamhet mellan man och kvinna beskrivs i negativa termer som något omodernt. Hatbegreppet binär används för att få genusgängets samtal att framstå som vetenskapligt. Deras dröm om en icke-binär mänsklig framtid blir i mina ögon patetisk.

Det finns nämligen bättre skäl än genus för att kritisera tomten, om man nu ens orkar lägga tid på saken. Fenomenet tomte framstår som en sagoliknande lek från flydda tider. En lekfullhet som knappast skadar någon idag – framför allt inte dem som öga mot öga tillåts möta tomten.

I juletider är till och med Jesusbilden mer problematisk med tanke på andra troendes känslor. Men Kristus framställs ju oftast som icke-binär så hen (!) tillåts – än så länge – passera genusmaffians melodramatiska kamp på könspolitikens arena. För övrigt delar maffioso kristna teologers dilemma. Deras vetenskapliga bas är smal och svag. I studiernas fokus står nämligen en avgränsad politisk sagoberättelse om vad de själva normalt anser som gott respektive ont.

Därför visar Magnussons kria prov på rent dårpippi vid Lunds universitet. Vi ser med andra ord en aktiv tomtenisse som vill slå till.

Torsten Sandström

https://www.lu.se/artikel/darfor-accepterar-vi-jultomtens-traditionella-maskulinitet

Det finns bara en anledning – om än bräcklig – att prenumera på SvD. Nämligen ledarsidans skribenter Mattias Svensson och Peter Wennblad. De skriver samhällskritik som en god del av ett missnöjt svenskt folk kan instämma i.

Jag tror många liksom jag känner sig tyngda av sossarnas långvariga ambition till makt över riket. Trots att man redan gjort sitt. Nödvändiga reformer har sedan Palmes tid ersatts av onödiga och till och med samhällsfarliga lösningar. Nationens strukturproblem bär sossarnas signum. Ändå ger man sig inte!

Därför är det skönt att läsa Wennblads fyndiga och mycket roliga anmälan av en bok av Magdalena Andersson. En skrift med den i sammanhanget komiska titeln “Helhjärtat”. Wennblad skriver inte på grund av uppskattning. Tvärtom. Boken kallas stendöd. Lyckligtvis – får man trots allt säga – inte hjärndöd.

Maktmänniskan Magdalena Andersson får sig alltså en välbehövlig hurring, finfint inlindad i humor. Strategerna inom hennes parti menade antagligen att en julbok om Andersson inför valåret kunde bli en framgång. Och så blir det platt fall medialt. Många tidningar avfärdar boken.

Så går det när yrkespolitiker i karriären ska försöka visa sig duktiga. Sveriges – i mandattiden mätt -kortvarigaste statsminister gör bort sig. Kretsen kring Andersson bugar förstås och vågar inte kritisera samt avråda publicering. Och så blir det ett hemma-hos-liknande reportage om en politiker – skriven av henne själv – som inte just åstadkommit så värst mycket. Hon har helhjärtat visat passivitet inför en kolossal invandring, varit med om att senarelägga NATO-inträdet, stött framväxten av en gigantisk byråkrati, lagt ned kärnkraftverk (för att få med Mp), byggt ut betongen inom bostadspolitiken, höjt skatterna osv.

I skyttegravar samt under kommunismens ok var vitsar och skämt ett sätt att överleva. Wennblads text är därför befriande. Läs länken och skratta!

Torsten Sandström

https://esvd.svd.se/shared/article/inga-lik-i-lasten-men-stendott-anda/t5sgXn8C

Oj vad Europas politiker har hamnat i rävsaxen! En i och för sig gapig Trump har sagt några sanningens ord om EU:s strategiska misstag med allvarliga verkningar. Beroendet av USA via NATO tycks förhindra politiska svar till Trump. I stället skickas en ärrad politiker som Carl Bildt fram som trixter, dvs som fixare och förvarare av en union och en europapolitik som han själv varit med om att bygga!

Vad som händer bakom ytan i EU-maktens centrum är svårt att veta. Von der Leyen pekar åt alla håll! Sprickorna ökar. Samverkan de facto mellan USA och Ryssland mitt under brinnande krig i Ukraina talar starkt för att röster måste höjas för en reformering av unionen. Det måste nämligen finnas politiker inom eliten som inser att samverkan inom Europa måste ges en ny och framgångsrik inriktning.

Trump rabblar på sitt vanligt hafsiga vis upp ett antal sanningar som kloka människor i vår världsdel redan länge pekat på. Jag tänker på européer som är demokrater och vill att folkens självbestämmande måste återställas. Ett nytt EEC bör byggas för fri handel. Denna affärssamverkan måste skyddas utåt militärt mot Ryssland och mot krafter i USA som liksom Trump visar sig fientliga mot Europa.

Jag inser att reformbygget är ytterst komplicerat. Men om inget sker riskerar Trumps söndringspolitik slita unionen i bitar. Söndringen är för övrigt redan ett faktum. Trump pekar på att Polen, Ungern, Österrike och Italien ska utträda. Enligt min bedömning kan dessa nationer tänkas vara med på ett nytt EEC. Och vid en framtida europeisk kontroll över NATO kommer de att kunna bidra till vår världsdels försvar.

Sveriges roll bör vara att släppa prestigen – dvs att bortse från år av misslyckanden inom EU – och rädda vad som räddas kan. Nordens länder, Nederländerna, Tyskland och Frankrike bör tillsammans kunna starta reformarbetet för ett nytt EEC. Innebörden är att en stor del av verksamheten Bryssel och Strasbourg måste läggas i malpåse (för att slutligen dumpas). Det vänsterliberala regleringshelvetet måste upphöra. Euron kan behållas via avtal. Genom ökad handel ska pengar växa fram så att Europas försvar ges kraftiga tillskott.

Det är viktigt att inse att vänsterliberalismens grepp över Europa är ett allvarligt hinder för reformer och ett kraftfullt försvar genom NATO. Unga människor har ju länge inbillats att de inte behöver ställa upp till nationens försvar. I Sverige satsas det på ökad kvinnlig medverkan trots att massor med män måste enrolleras (då kvinnor visar sig tveksamma att ta vapen i hand). Det svenska talet om “värnplikt” är ett typexempel på ett tvång som inte fungerar. I stället ges unga närmast fria val. Vi ser en reglering för drömmarnas land.

Som sann marknadsliberal vill jag värna demokrati och fri handel. I vägen står EU. Det brådskar att höja frihetsfanan och visa Trump vad Europa kan och vill. Han bäddar för en värld under samverkan mellan USA och Ryssland samt utan europeiskt inflytande. Vi måste snabbast möjligt visa ekonomisk och militär klokskap och upphöra med att låta Bryssel topprida Europas folk.

Torsten Sandström

Flera källor visar att Trump oroar sig för om han ska komma till himlen. För mig får han gärna resa dit så snart som möjligt. Han har goda skäl till oro över sin himmelsfärd. Inte bara för att han är omkring 80 år och drabbats av naturliga krämpor, utan på grund av hans eget usla leverne. I stort sett alla handlingar som katolska kyrkan brukar kalla dödssynder har Trump brutit mot (se min blogg 11/11).

Trumps oärlighet är notrisk – alltså uppenbar. Hans behandling av medmänniskor är sjukt brutal. Hans förhärligande av sig själv gränsar till sinnessjukdom. Dessutom har han i rader av rättsaffärer förnekat egna handlingar som strider mot såväl rätt som den moral han ofta själv predikar. Epsteinaffären, domar och förlikningar talar sitt tydliga språk.

Ändå tror jag vi ännu inte fått höra sanningen om den allra värsta synd som Trump begått. Redan sedan 1980-talet har FBI försökt kartlägga upprepade rykten om Trumps kontakter med den ryska säkerhetstjänsten. Flera resor till Sovjetunionen och Ryssland är styrkta. Vilken sensationell nyhet det skulle vara för den amerikanska demokratin att landets president tidigare varit på rysk lönelista! Följande länk kan därför kanske vara av intresse. https://en.wikipedia.org/wiki/Links_between_Trump_associates_and_Russian_officials

Jag tror alla har sett bilden ovan om hur William Pitt och Napoleon Bonaparte styckar världen. Napoleon var en brutal typ – en psykopat – av Trumps dignitet (även om Napoleon sannolikt var mer intelligent). Bilden ovan för tanken till hur Trump och Putin idag villl dela världens i sina respektive intressesfärer. Då Trump inte känner någon annan storhet än sig själv struntar han in USA mångåriga band Europa som ändå folkligt, kulturellt, ekonomiskt och militärt förenat nationerna i väst.

Okej, Europas ledare har spelat sina kort uselt under senare decennier, för övrigt på samma vis som under två världskrig förut. Detta talar för en amerikansk återhållsamhet eller isolationism. Men inte på det ogenomtänkta och brutala vis som Trump nu använder sig av. Det tycks som om han ligger på sin dödsbädd och vill frälsa USA (inför färden till himlen).

Det värsta är ju att han spränger västerlandets gamla demokratiska allians. Och han gör det i samspel med en skurkstatsledare från en diktur. Trump spelar alltså med den västerländska civilisationen som insats. Förmodligen delvis oavsiktligt. Ty han är inte intellektuellt mogen att utföra förfinade politiska analyser. Han har enbart en växel på sin bil: MAGA. Och han inser inte att bilen är på väg mot stupet framför bråddjupet. Bilmotorn knackar. Växellådan läcker olja. Hjulen är punkterade. Ratten sitter löst och ingen annan i hans ledning vågar säga stopp. Enda hoppet för passagerarna är kanske att Högsta domstolen får stopp på bilvraket. Men föraren verkar vara redlös. Han tänker redan på sin hädanfärd.

Läs gärna den skrift som i dagarna lämnat Vita huset. Det är inte Trump som skrivit texten – trots namnteckningen. Den är alltför strukturerad och polerad för att komma från hans hand. Men den innehåller hans MAGA-tankar i koncentrat.

https://www.whitehouse.gov/wp-content/uploads/2025/12/2025-National-Security-Strategy.pdf

Torste Sandström

Utdelningen av nobelpriser har inslag om tombola. Visst belönas historiska bedrifter. Men ibland sker stolpskott. Inte minst rörande priser om fred och litteratur. Detta gäller förstås all tävlan. Kamp är bra, men inte alltid rättvis. Därför bör moderation gälla.

Feminister är sedan decennier missnöjda över att så få kvinnor fått priser. Då funderar man inte över att medelåldern bland nobelpristagare är skyhög och att kvinnors inträde i forskarsamhället därför ännu inte fått en statistisk avspegling. Men feminister är ju inte kända för att lyssna på hårda fakta. Så statistik är inte deras grej.

Nu närmar jag mig min centrala tanke idag. Feminism rör symbolpolitik. Därför gäller det att kompensera uppmärksamheten kring alla manliga pristagare. Det sker sannerligen med hej och hå inom svenska medier. Statstelevisionen gör det med en flock kvinnliga journalister, av vilka flertalet inte har minsta erfarenhet av vetenskaplig forskning. Nu gäller det något slags fånig inkvotering.

Det komiska är att det sker utan tankar om vad man gör. Deras avsikt är att bevisa någon slags jämlikhet. Men då saken rör forskning borde uppvisningen ta sikte på seriösa frågor angående studier. Men det vi ser i mediernas fokus saknar denna inriktning. Rad efter rad av samtal om kvinnors klänningar. SvD hade på första sidan idag två stora klänningsbilder av kändisar, en drottning och en finansminister. Var tog vetenskapen vägen i feministernas driv?

SVT:s team av nobelkvinnor liknar mest festliga spöken med sina kreationer fulla av tyg, fjädrar, glitter och glamour. Mediernas klädfokus är så korttänkt att jag häpnar. En biologisk syn på skillnaden mellan män och kvinnor presenteras och bekräftas. Kvinnor satsar på det yttre till skillnad från alla de män som lyckats tillskansa sig ett nobelpris via tankeprestaioner. Traditionella könsroller bekräftas således. Det är skrattretande, men likväl allvarligt.

Jag tror att detta beror på den biologiska skillnad som feminister värjer sig mot med näbbar och klor (väl manikyrerade förstås). Typiskt sett har män och kvinnor olika biologiska roller i grunden. De förändras enbart mycket långsamt, vissa inte alls. Att en tydlig social förändring lyckligtvis skett under min levnad är verkligen av godo. Men min poäng är att mediernas feminister nu gör bort sig när de stassar upp sig själva som om de själva tillhörde hovets damer. De agerar som våp. Alltså framstår de som fåntrattar, som inte förstått något om vetenskap, men satsar på yttre kamp om vackrast klädsel.

Torsten Sandström

Nu är det dags för ännu en vänlig erinran. Bloggen har nu rullat var dag i mer än fem år. Kostnader för teknik, webbhotell mm är faktiskt större än de gåvor på drygt en handfull tusen kronor som jag hittills 2025 fått av vänliga följare. Detta trots att bloggen senaste veckan haft mer än 17.000 besök sammanlagt.

Bloggen är visserligen ingen affärsrörelse. Den tar sikte på politisk kamp. Men även en idog samhällskritiker måste förstås muntras upp. Därför är jag tacksam för en swish som inte alls behöver vara på ett stort belopp. Kolla den gröna rutan ovanför till höger!

Samtidigt vill jag varmt tacka de alltfler som redan gett mig en dunk i ryggen.

Vänligen

Torsten

Vissa händelser förefaller vara omöjliga för vänsterliberaler att hantera. Detta gäller särskilt då deras drömmar går i kras. Idag gäller min text drömmen om den storslaget ädla asylrätten. Vi har i åratal sett verklighetsflykten ske på olika politikområden. Allvarliga skeenden har inträffat. Men deras betydelse förtigs av politiker och medier just för att det som händer inte stämmer med deras drömmar.

När nu megalomanen Donald Trump än en gång svingar vilt om Europas brister så vill därför ingen förstå. Men även en blind tupp som presidenten kan finna korn av sanning. Han skriar med all rätt om Europas allvarliga misstag rörande invandring, militär passivitet och federal hyperreglering (som lett till ekonomisk efterblivenhet inom EU).

Värst är nog ändå den svenska officiella acceptansen av en långvarig och storskalig invandring. Vad problemet kostat Sverige i våld och pengar är närmast ofattbart – så stort är eländet. Jag plockade nyss fram siffror från SCB för invandring under åren 2000 till 2024. Och så räknade jag samman antalet nyanlända.

Inför år 2000 var befolkningen i vårt land omkring 8,8 miljoner. Sedan dess har omkr 2,5 miljoner utländska män och kvinnor invandrat! Idag är de svenska medborgarnas antal 9,8 miljoner – plus 0,8 miljoner med utländska medborgarskap. En mycket stor grupp av nyanlända har alltså etablerat sig i Sverige så att folkmängden ökat med mer än 20%. Detta på bara c:a 25 år. Bara de senaste 14 åren har alla utom fyra sett en invandring på över 100.000 (senast 2024 var den omkr 106.000)! Vilken annan nation än Sverige har själv skapat en sådan extrem pärs?

Ingen kan påstå att en sådan folkomvandling varit sansad. Det rör sig helt enkelt om politisk vårdslöshet! Grova samhällsproblem måste bli följden, oavsett landets förmåga till integration. Vi ser problemen var dag. Detta är tydliga fakta. Min poäng är att siffrorna länge har dolts för allmänheten (som kanske ändå anat något diffust om vad som varit på gång).

Politiker och medier bär enligt min åsikt ett blytungt ansvar för det som inträffat. Särskilt för själva tystnaden, mörkläggningen. Inflyttningen har i stället glorifierats i stil med vänsterliberalernas flummiga drömmar. Dessutom har till råga på allt invandringens kritiker aggressivt hudflängts och brunsmetats, främst från de rödgrönas sida. Och var dag jagar ännu majoriteten av svenska politiker SD. Även merparten medier – särskilt dem som finansieras av folkets skattepengar. Det är absurt.

Man vägrar med andra ord att ta sitt ansvar för misslyckade drömmar. Att något sådant sker i en demokrati är ytterst allvarligt. Även om jag annars kraftigt ogillar Donald Trump har han alltså rätt i kritiken av Sverige. Utomlands har man alltså påtalat vad som skett i vårt land. Låt vara att politiker i Tyskland, Storbritannien och Frankrike också tillhör syndarna.

Torsten Sandström

Jag har läst brottmålsdomen rörande en grupp klimataktivisters rödfärgning av glas och ram på en dyrbar tavla av Monet, utställd på Nationalmuseum. Aktivisterna saknar uppsåt att skada, skriver domstolen. Domen är dålig juridik. Den är ännu ett exempel på politisk domaraktivism. Rättens ordföranden – Thomas Arvefors – har dömt i målet med hjälp av nämndens ledamöter.

Det är närmast komiskt att domstolen kommer fram till att uppsåt saknas. I domens sägs nämligen uttryckligen att aktivisternas mening varit att måla färg på tavlans glas och ram. Men detta anses enligt rätten inte uppfylla kraven för skadegörelse i 12:1 Brottsbalken, som åtalet formellt rör.

Bestämmelsen lyder: “Den som förstör eller skadar egendom till men för någon annans rätt till den döms för skadegörelse till fängelse i högst två år.”

Jag undrar vilken värld domstolens ledamöter lever i? Alla måste veta att aktivister utomlands utfört liknande illdåd. Allmänt känt är att Nationalmuseum förvarar konst som är dyrbar. Vidare är muséet beroende av avtal om inlåning från andra ägare (såsom i fallet med tavlan av Monet). Slutligen vet alla att konstverket inte bara är en duk med färg, utan även består av en ram med historiskt värde och ett skyddsglas. Konstverket är en helhet. Och skadan har vidare implikationer än att en tvätt måste ske. Museum, publik och tavlans ägare berörs, något som gjorts tydligt genom många timmars arbete genom anställda hos Nationalmuseum och ägarna i Paris. Paragrafen ovan talar om skada “till men för någon annans rätt”. Demonstranterna har helt fräckt tagit sig egen rätt i Nationalmuseums lokaler och med öppna ögon utfört ett illdåd till betydande kostnader för staten.

Till sist. Domstolen säger – egentligen – att det är fritt fram att måla på skyddsglas och tavelramar. Man skriver precis det som aktivisterna vill läsa. Tydligare kan inte ett politisk engagemang klädas i juridisk dräkt. Det är tyvärr ett tidens tecken.

Jag är säker på att Svea hovrätt kommer att döma ut ett kännbart straff.

Torsten Sandström

Denna blogg är en kort och svart krönika. Den västerländska civilisationen skälver nämligen och är på väg att rämna. Kanske är det ett självmord på grund av dumdristighet och politisk oförmåga från Europas ledares sida. I åratal har EU byggts till en byråkratisk hydra medan världsdelens försvar överlämnats i amerikanska händer.

Men en viktigare förklaring till civilisationens kris i väst är ett sönderfall inom den amerikanska demokratin. De båda USA-partiernas byråkratier har misslyckats att skaffa fram dugliga ledare. De har överflyglats av en kraftigt auktoritär, kommersiell och medial populism framförd genom Donald Trump. I bakgrunden syns dem amerikanska medelklassens alltmer prekära situation.

Efter inte ens ett år som president har Trump försatt den amerikanska demokratin närmast ur spel. Trump dikterar beslut och hans rådgivare och partivänner i Kongressen bugar och ger sitt bifall. I stort och smått är det Trumps infall för dagen som styr. Hans familjs och vänners ekonomiska intressen står i förgrunden. Motståndarna hånas i en hatfull stil som för tanken till Mussolini och Hitler under Europas 1930-tal. Frågan är om ens Amerikas Högsta domstol förmår stoppa en maktgalen president.

Mina dystra ord bottnar i Trumps alltmer tydliga konspiration med Putin. Auktoritära ideal för dem samman. Sannolikt har Putin dessutom något slags hållhake – kanske av finansiellt slag – på Trump från tillbaka i tiden. Annars skulle inte megalomanen Trump så tydligt och stegvis anpassa sig till Putins diktat (under den löjliga förevändningen att agera som världens fredsfurste).

Trump-regeringens beslut i dagarna om ett ideologisk frontalangrepp på Europa förefaller bli nådastöten mot samverkan inom NATO. Utan USA:s militära vapensköld står Europas ledare handfallna. Förvisso har Ryssland bara 144 miljoner invånare, USA över 330 miljoner och EU nästan 450 miljoner. Men EU:s ledare har länge spelat bort sina militära kort. På kort sikt kan vår världsdel inte försvara sina anfrätta ideal. Demokrati råder, men splittring, byråkrati, flyktingelände, svag ekonomisk utveckling råder. Framför allt saknas såväl soldater, materiel, beslutsamhet som sunt förnuft. Med oförnuft menar jag en långvarig och felriktad satsning på EU, en federation av nationer som drar åt olika håll och utvecklats till en kostsam och ekonomiskt ineffektiv politisk lekstuga.

Jag tvår alltså mina händer. Europa är illa ute om inte EU snabbt omvandlas till en effektiv handels- och krigsmaskin. Och EU är delvis roten till det onda. Sätt därför ett bantat och nytt ledarskap på plats i EU! Stäng ned EU-parlamentet, djupfrys relationen till Visegradnationerna och låt motorsågen kapa regelmaskineriet ! Bort med byråkratin och bidragseländet samt använd merparten av tillgängliga resurser till att satsa på militär upprustning!

Det är kris och därför bråttom! Om EU-fördraget ska styra krishanteringen är det kört. Nu är det nödlösningar som gäller via regeringschefer med muskler och förnuft. Upp till kamp för att rädda demokratin i vår världsdel.

Men jag bävar över Europas politiska ledarskap. Häromdagen var man glada över att rysk gas-och oljeexport skulle slopas – till 2027 tror man!

Torsten Sandström

Johan Forsell är ingen vanlig Moderat vingelpetter. Han talar klarspråk och driver med schwung kriminal- och utlänningspolitik i rätt riktning, tillsammans med den duktiga spökrösten Gunnar Strömmer. De två är skinande ljus i mellanmjölkens moderatregering.

Den 4/11 presenterade regeringen en reform som visar på skillnaden mellan sossarnas fördärvliga kriminalpolitik och vad Sverige snabbt behöver. Utländska brottslingar – som utgör ett säkerhetshot mot riket – och som inte kan utvisas ska inte längre beviljas ett tidsbegränsat uppehållstillstånd. I stället ska utvisning skjutas upp tills vidare. Förslaget gäller från 1 maj 2026.

Detta kan vid första anblicken låta som byråkratisk lättmjölk, men är i själva verket en stark ekonomisk grogg. Resultatet blir nämligen att den farliga personen ifråga, i väntan på att utvisningen ska verkställas, inte längre får samma möjligheter att arbeta, ta del av svensk välfärd eller resa inom EU. Migrationsverket, Polismyndigheten och Säkerhetspolisen ges även bättre möjligheter att kontrollera personen genom anmälningsskyldighet (som sanktioneras med fängelse). Alltså en tuff ekonomisk svältkur i väntan på utvisning. Folkrätten hindrar nämligen utvisning med tvång till diktaturstater. Däremot öppnar i allmänhet skurkstater dörren självmant för dem som själv beslutar att resa hem.

Okej, allt ordnar sig nog inte genom denna smarta formalitet med häpnadsväckande effekter. Men det är hög tid att ge eländiga brottslingar den behandling de förtjänar. De ska inte försörjas av skattebetalare som plågas av deras framfart.

Att sossarna inte kommit på detta knep säger mycket om deras politik. Där är nästan alla offer. Och sten ska inte läggas på börda enligt slitna S-märkta dogmer. Även en förhärdad brottsling ses av Socialdemokraterna som ett offer.

Nu rörs det kraftigt om i grytan. Bravo Tidöregeringen!

Torsten Sandström

Jag fascineras över hur offerkulturen breder ut sig i Sverige. Medierna presenterar var dag rader av människor som beskrivs som offer. Man undrar vad de fallit offer för?r Oftast är det samhället som utpekas som syndabock. När det gäller fattigdom, kriminalitet, bostadsbrist, psykisk sjukdom, dåliga skolresultat, olycklighet osv beskrivs det offentliga som skyldigt. Nästan aldrig den person själv som hamnat i klistret!

För bara dryg femtio år sedan var det klart annorlunda. Ofta pekades individer ut som ansvariga för skeenden som de dragits in i. Inte sällan uttalade föräldrar myndiga ord till sina barn om “skärpning”, “ta dig samman”. Nu predikar i stället psykologer faran med att läxa upp sina ungar. De ses nämligen som offer – åtminstone som blivande sådana.

Igår såg jag en kort notis i SvD – som vanligt från legoleverantören TT – med rubriken, i stil med :

“Kvinna blåste kommuner på 5,5 miljoner”

Det rörde sig om svindleri. Varför lurade hon till sig pengarna? Jo, meddelar SvD, det rör sig om “shoppingmissbruk”. Hon var alltså inte girig eller samvetslös utan ett offer för sitt missbruk att vilja köpa på sig saker.

Jag menar att utvecklingen är en del av den svenska individualismens framväxt. Den är ett hot mot rimliga krav på att enskilda måste ta sitt ansvar. Men ingen politiker – eller journalist – vågar förstås säga detta. Då skriar förstås nationens hundratusentals “offer” in spe. När jag var unga talades det om en obskyr amerikansk organisation för moralisk upprustning, MRA. På kristen grund pläderade MRA för ärlighet, renhet, osjälviskhet och kärlek. Alltså i grunden rimliga mål – om än inte direkt knutna till samhällets behov av ansvarstagande hos den enskilde. Jag minns att MRA hånades av vänstern och Dagens Nyheter. I dessa kretsar måste man söka roten till det onda.

Nu sitter vi således fast i friskrivning från ansvar genom offrets undanflykter. En svindlare blir “shoppingsmissbrukare” och en kåt kändis som varit illojal mot sin hustru (en annan kändis) blir “sexmissbrukare”. Man tror knappast sina öron.

Dett är ännu en viktig anledning till att det svenska samhället inte har någon lysande framtid, tror jag.

Torsten Sandström

Även om USA:s hightechindustri går som sjutton är det väl bekant att tusentals amerikanska tillverkningsföretag förlorar kraft. Ett mindre antal framgångsrika tjänsteföretag döljer på så vis det allvarliga problem som finns inom varuproduktionen i USA – och även Europa. Den nya tekniken slår sedan decennier hårt mot sysselsättningen inom traditionella företag. En bred medelklass av arbetare och tjänstemän inom tillverkningsindustrin hotas. Reallönerna sjunker och arbetslösheten stiger. Än har inte den nya AI-tekniken fått en tillämpning som medför ökad sysselsättning för vanligt folk utan spetskunskaper.

Till denna bild av hightech och sänkta reallöner inom tillverkningsföretagen hör ökade vinster för kapitalägarna. Trump och Vance inser förstås detta dilemma, men förfaller inte ha så värst många verktyg mot rostbältets vidare utbredning än skyddstullar. Och tullarna löser bara temporärt den gamla teknikens svaga konkurrenskraft.

Dessvärre tillhör Trump själv den finansadel som drar nytta av börsuppgångarna i New York. Hans närmaste krets medarbetare likaså. Flera av dem är hans släktingar. Många har satsat pengar på Trumps val till president. Vi ser en klan av rika personer med auktoritära drömmar och begränsad respekt för demokrati, maktdelning och rättssamhälle. Några av de mest aktiva – exv Steve Witkoff som för Trumps räkning samtalar med Putin – har fått sina jobb efter att skänkt pengar till Trumps valfond. Nu tycks Trump och Witkoff vara färd med att bestämma att USA ska godta Putins expansion in i Ukraina!

Fram växer en illavarslande politisk klyfta inom USA. Å ena sidan en bred medelklass, personer – utan universitetsutbildning – som möter sänkta reallöner och hotet mot en framtid inom tillverkningsindustrin. En medelklassen som sakta trängs ut till servicesektorns sämre villkor eller till arbetslöshet. Å andra sidan en nationell politisk ledning bestående av miljardärer med auktoritära och inskränkta planer om hur USA:s ekonomiska utveckling bäst främjas.

Inskränktheten syns inte bara i drömmar och tilltro till Trumps dragspelande med tullar. Trump har dessutom gjort sig till ovän med en stor del av USA:s institutioner för högre utbildning. Alltså med en viktig motor för en framtida ekonomiskt och industriell utveckling. Vidare har Trump i stor omfattning satsat på kryptovalutor, något som bidrar till ekonomisk osäkerhet, manipulationer samt ett hot mot samhällets ekonomi och den dollar som redan darrar under en ökad offentlig skuldsättning.

Det främsta hotet mot USA:s demokrati är Trump själv och hans diktatoriska ledarstil (tillsammans med sin undergivna grupp inom finansadeln). Genom månader av styrning via dekret har Trump stenhårt testat gränserna inom USA:s rättssystem. Hans grepp om delar av medieindustrin utnyttjas var dag för egna idéer samt för att stoppa opposition från sina motståndare. Dagligen hotar han företagsledare och journalister i syfte att få som han vill. Det är vämjeligt att lyssna på hans plötsliga utfall och rent kränkande ord mot de personer som vågar utmana honom.

Min slutsats är att Trump inte kommer att klara av sitt politiska projekt. Jag spår att Supreme Court snart kommer att angripa flera av Trumps tullar. Men han kommer antagligen ändå att fortsätta sin balansgång via nya dekret. På så vis drar det ihop sig till en juridisk kamp i USA:s topp. Utgången är oviss. Demokratiska partiets opposition är uselt svag. Men opinionsmätningar tyder på att Trumps väljarunderlag sviktar inför kommande mellanårsval.

USA:s framtid som demokrati och ledare inom västvärlden står således på spel. Klyftan mellan USA och Europa vidgas (och även den mot andra demokratier). Mitt hopp står till USA:s starka juristsamhälle. Jag tror att en stark majoritet där skarpt ogillar Trumps maktfullkomliga ambitioner. Även det amerikanska folket börjar inse att Trump för en politik som främst gynnar hans vänner inom en smal finanselit.

Torsten Sandström

Mediernas flykt från verkligheten är bedövande tung. Man talade förr om timer-killers. En enda stor cirkus av kändisspekulation. Bara att visa upp sin vardag på You Tube räcker för att fånga medieberoende människor att gå i taket och skicka pengar till en av nutidens kändisar. Bara personen kan tralla, flabbla eller slå en boll över ett nät i sanden är succén given. På mediernas kändisfarm odlas nutidens centralfigurer. Journalister håller i trådarna och medverkar för att omsätta intet till klingande mynt.

Jag har sett SVT:s reportage (del 1) om Joakim Lundells kränkning av sin egen mamma. Det är bra. Lundell har hyllats via uttalanden på nätet, i teve och på radio. Dessutom för en bok som heter “Monster”. SVT:s presentation tyder på att det snurrar runt i killens hjärna och att syftet är att dra in pengar till sitt företag.

Jag vet inte om monster syftar på Lundell själv eller mamman? Men att bara se och höra hans framtoning räcker för att inse att killen har själsliga problem. Utan att höra honom på You Tube eller läsa boken förstår man att hans ego milsvitt överträffar verklighetens sanning. Vad är en hederlig morsa värd då det gäller att håva in pengar via internet?

Det intressanta är hur mediesamhällets otaliga galor, jurys och pristävlingar hjälpt killen med luft under vingarna. Han har suttit i varenda tevestudio och hyllats som “sommarpratare” (den ultimata kröningen av mediala kändisar i finsverige). Lundells credo är den vanliga offerkoftans, alltså snack om svår uppväxt, psykisk ohälsa och missbruk. Om laglöshet snackas det inte. Här gäller sannerligen inte armlängds avstånd eller kritisk försiktighet till sanningen. Nej, nu ska det vara pang på för att enrollera ännu en menig legosoldat till mediernas kändisfarm.

Vi får på så sätt en inblick i mediernas gökbo. Det är en galen värld. Men den beskrivs av journalister genom gyllene skyar. Här skapar dryga journalister en Greta T och en Joakim Lundell utan ingenting. Och publiken applåderar. Sedan kommer sanningen fram, men medierna tar inget ansvar. Trots att – eller kanske snarare på grund av att Sverige har rader av allvarliga politiska strukturproblem håller politiker och medier igång denna helvetescirkus.

Mediernas samhälle är sjukt. Rena gökboet som sagt. Politiker och medier bär en tung skuld!

Torsten Sandström

Den 2 december 2025 trädde lagen om public service ikraft. I denna talas om att verksamheten vid SR/SVT ska bedrivas “oberoende”. Lagtexten lyder:

Hur uppdraget ska bedrivas
2 § Public service-uppdraget ska bedrivas självständigt i förhållande till såväl
staten som ekonomiska, politiska och andra intressen och maktsfärer i samhället,
och verksamheten ska präglas av oberoende och stark integritet.
I paragrafen regleras hur public service-uppdraget ska bedrivas.

I lagrådsremissen 2025-03-27 motiveras “oberoende” så här, jag citerar:

“Av bestämmelsen följer att public service-uppdraget ska bedrivas utan
hänsyn till yttre påverkan. Vad public service-uppdraget består i framgår
av 1 §. Uppdraget ska bedrivas självständigt, vilket innebär att public
service-företagen inte ska låta sig påverkas av utomstående intressen när
de bedriver public service-uppdraget. Den verksamhet som bedrivs ska
präglas av oberoende och integritet. Public service-företagen och deras
anställda ska inte stå i ekonomiskt eller annat beroende som kan äventyra
opartiskheten eller sakligheten i den redaktionella verksamheten.
Företagen ska verka med stark integritet i relation till exempelvis
makthavare eller företrädare för sakintressen. Medarbetarna ska även ges
förutsättningar att upprätthålla en redaktionell integritet i förhållande till
public service-företagens ägare, styrelser och ledningar. Företagens
redaktionella självständighet framgår också av 3 kap. 6 § yttrandefrihets-
grundlagen, där det föreskrivs att den som sänder program självständigt
avgör vad som ska förekomma i programmen.“

Ordet oberoende används alltså i ytterst inskränkt bemärkelse. En journalist på SR/SVT ska inte ha koppling till yttre intressenter. Motsatsvis har alltså journalisten rätt att agera under inre påverkan – exv politisk – förutsatt att den inte formaliserats genom avtalsbindning av något slag (exv medlemskap politiskt parti) med utomstående.

Det kan tyckas självklart att gränsen ska dras mellan yttre och inre påverkan. Men om lagen inte förbjuder en fastare form av påverkan – exv genom upprepning och ständigt bortseende från eller förkastande av alternativa ideér – så har med andra ord en journalist på public service rätt att propagera politiskt efter eget huvud!

Det svenska problemet är inte främst yttre påverkan, utan inre! Alltså att många journalister konsekvent skriver efter sin inre politiska kompass. Detta utan att tydligt ange sin politiska position. På så vis vilseleds publiken. Jag menar därför att lagtexten närmare bort reglera viss informell inre åsiktbildning. Alltså i form av en journalistik som ofta följer en linje som förespråkas av yttre part. Lagen borde exv förbjuda att en journalist systematiskt för fram politiska idéer som emanerar från visst politiskt parti eller grupp av partier (oavsett om journalisten ifråga är ansluten till partiet).

Det är således Tidöregeringen som står bakom lagen. Genom denna ger man klartecken till den vänstervridning som länge och systematiskt plågat nationen vid valet av nyhetsinslag samt vid behandlingen av dem. Politiker och jurister bakom lagen har med andra ord i praktiken utdelat ett frikort till journalister på SR/SVT att framföra sina egna politiska idéer. Slutsatsen är att det inte går att rättsligt angripa vardagens propaganda från SR/SVT. Med detta lagstöd i bagaget kan alltså chefer inom SR och SVT luta sig bakåt och strunta i att kontrollera personalen. Journalisterna där ges laglig rätt att efter eget huvud dressera folket politiskt. Tills medborgarna sparkar bakut, förstå.

Vad sysslar egentligen Tidöregeringen med? Ulf Kristersson och Parisa Liljestrand har missat chansen att genom bara ett par meningar slå fast en mer rimlig position, nämligen att i lagtexten klargöra att upprepad eller systematisk politisering faktisk är förbjuden för anställda hos statsfinansierade SR/SVT.

Vi kan klaga hur mycket vi vill på public service, men har fortfarande inte lagen på vår sida!

Torsten Sandström

Det klassiska lundaspexet Uarda fick en oplanerad honnör i SVT Aktuellt den 25/11. Redaktionen – med vanligt vänstevurm – tänkte nämligen anordna en debatt där Tidöregeringens planer skulle kritiseras. Nu om att dels sänka straffbarhetsåldern ned under 15 årsgränsen, dels införa strängare straff för unga brottslingar.

In i studion fanns justitieministern, Gunna Strömmer. Och in vacklade en mumie som SVT trott sig kunna väcka till liv i stil med Uardaspexet. Mumiens visade sig vara en åldrig Sten Heckscher som i en färsk text försvarat de straffrättsliga regler som han – en gång i tiden- i egenskap av Socialdemokrat hjälpt till att sätta i funktion (eller snarare i dysfunktion). Alltså en man med gammal partibok och en lång lista med jobb i statens tjänst som kompensation. Dessutom en typisk besserwisser. Elaka kungar sa att han länge närmast bodde på justitiedepartementet under sossarnas era, trots att han hade jobb på annan plats i staten. Alltså en man som hjälpt många vänsterjurister till höga juristjobb under åren. Inte minst hans partivänner och kamrater från uppsalatiden.

Läsaren undrar förstås hur detta kunde bli spex? Jo, i Uarda vaknar en mumie i sin egyptiska gravkällare – i “de djupa källarvalven” – och fumlar sig fram med stor komik. Då Heckscher uppenbarligen opererats och förlorat rösten i en närmast total heshet var hans ord inte hörbara. Rena spökrösten med andra ord. Detta gav en vältränad Strömmer en enkel match. Segern var ju given. Dessutom hade han politiken och juridiken på sin sida. Sossarnas gamla Brottsbalk är nämligen en viktig orsak till dagens dödliga klanvåld av och mot unga människor.

Att sossen Heckscher saknar självkritik och ställer upp i livesändning debatt mot Strömmer (i fin form) går kanske att förstå. Men att SVT i livesändning låter mumien försöka ta till orda är tragikomiskt. Redaktionens planerad överfall på Strömmer slog helt bakut i bästa spexarstil. Ingen kunde nämligen höra vad mumien sa.

Ännu finns det jurister runtom i landet som med bitterhet minns Heckscher gynnande av sina partivänner i ärenden om tillsättning av tjänst. Inte öppen favorisering förstås, men bakom dörrarna på departementet.

Även om jag inte tillhör de drabbade måste jag erkänna min glädje över att SVT:s planerade kupp mot Tidöregeringen slutade i ett lustmord av egen hand. Jag anade även hos Strömmer en glimt av tillfredsställelse över att SVT:s plan grusades. Därför passar här ett annat lundaspex väl in i bilden, nämligen spexet “Harakiri” där samurajen Tokimasa begår självmord: “jag göra harakiri, jag göra harakiri – kiri, kirri, kirri-vitt….”

Torsten Sandström

Igår kväll visades SVT Agenda. Huvudinslaget var en intervju med SVT-chefen Lagercrantz. Saken rörde avslöjanden om fake news, av det slag som BBC och SVT själv ofta bjuder på. Klart att det är bra att Agenda lyfter problemet, särskilt som redaktionen nyss själv ertappats med fingrarna i syltburken. På så vis var inslaget en syndabekännelse.

Men intervjun med Lagercrantz visade att hon personligen står i centrum för en större problemtik. Jag tänker inte nu på spektakulära AI-förfalskningar, utan på vardagen på SVT vid valet och presentationen av framför allt nyheter. Valet sker systematiskt efter vänsterns agenda. Ofta genom ett intervjuobjekt som är klart politiskt belastad.

Några tiotals minuter framför teven räcker för att visa detta. Allt som kan vara negativt för SD har prio nummer ett. Därefter vinklas just nu rapporteringen i Gaza ständigt tendentiöst mot Israel, medan Hamas vidrigheter närmast ignoreras. Vad gäller klimatskräck är SVT likaledes en brinnande apostel. Varje dag ett inslag som ska hålla SVT:s famösa lägereld i full glöd. Journalister (utan flygskam) skriar från COP30 så att man kan tro att världen går under i morgon dag.

Den som inte ser denna tendens måsta vara blind. Nu tror jag inte Lagercrantz släpar sig fram med en vit käpp. Hon vet vad saken gäller. Enligt henne ska journalisterna själva ha rätt att välja och värdera nyheter, alldeles oavsett om rapportören har vänsteråsikter eller inte. För Lagercrantz är detta en “frihet”, närmast en mänsklig rättighet, trots att svensk lag tydligt föreskriver oberoende rapportering.

Därför säger inte Lagercrantz ett ord om att SVT:s ledning systematisk bearbetar sina anställda journalister för att få fram reportage som konsekvent undviker övertramp. Ty övertramp kan per definition inte ske då SVT:s chefer hyllar enskilda journalister frihet att rapportera enligt egna politiska sympatier.

Roten till det onda är att journalister anställs på SVT och SR utan klara personliga besked om att det råder förbud mot egna politiska budskap. Dessutom sker – vad jag vet – ingen fortlöpande kontroll och kritiska samtal om övertramp smed dem som propagerar. Genom Lagercrantz passivitet rullar därför SVT:s skuta ständigt med en förskjutning av lasten åt vänster.

Ironiskt nog kan man säga att hon är anställd för att åstadkomma just detta. Den styrelse som valt henne till VD vet förstås vad hon går för. Styrelsen är fullproppade med journalister. Meningen är nämligen att släppa vänsters journalister på grönbete.

Torsten Sandström

De rödgrönas makt över Sverige är hård. Detta trots Tidöregeringen. Information från Lunds universitet bekräftar enligt min mening detta. I senaste LU-nytt nr 19 | 2025 lyfts lundauniversitets topprankning fram i en obskyr granskning från ett brittiskt företag som leds av Nunzio Quacquarelli ) därav Q: et i QS.

Glädjetjuten från universitetets ledning i Lund syns i följande rubriker:

· Vi rankas bäst i världen i hållbarhet enligt QS – jag är mållös! – Per Mickwitz, vicerektor

· Att rankas högst av QS är stort – att fortsätta hållbarhetsarbetet är större – Erik Renström, rektor

Vi kan alltså se hur hållbarhetscirkusen genomsyrar samhället och även ledarna vid ett stort svenskt universitet. Visst är handgreppskunskaper som motverkan uppvärmningen intressanta. Men för att ett universitet ska uttala sig med kraft om hållbarhet krävs gedigna kunskaper om varför det blir varmare. Alltså kunnande om hur stor del av värmen som orsakas av människan respektive jordens plats i solsystemet. Men Lunds universitets ledning tror på FN:s utsedda i IPCC:s politiska reklambroschyr (inte på de finstilta orden med reservationer).

Att andra universitet, som är större och mer vetenskapligt erkända, inte överträffar det i ankdammens Lund rörande “hållbarhet” (vad det nu är) är tankeväckande. Kanske är de inte lika fast i hållbarhetsreligionens sega smet? Kanske satsar Lunds universitet sina resurser fel?

Mina frågor är relevanta. Men de berör förstås inte hållbarhetsdogmernas profeter. För dem gäller väckelsemötets verklighet.

Torsten Sandström

Alla kan se Magdalena Andersson som en orm sticka fram huvudet från talarstolen och väsa om trollfabriker som SD driver. Hon talar med darr på röster om SD:s smygpropaganda som ett hot mot demokratin. Någon sanning ligger det kanske i hennes dos av gift. Men den som anklagar någon annan måste såklart hålla rent framför den egna dörren.

I åratal har sossarna drivit egna företag med it- konton som är svåra för vanliga människor att härleda till partiet. Att partiet smugit och lurat pensionärer med sina lotterier är likaså känt. Det vet förstås Andersson. Men partiets ledare måste stå över alla misstankar. Det är en del av de röda partiernas system världen runt. Partiet är heligt.

Därför har S-partiets ledare länge byggt som ikoner som är omöjliga att angripa. Mycken kritik mot partiet samlas upp i ett partimaskineri där instanser och personer går i svaromål och i enstaka fall medger att man felat. I så fall avgår kanske någon underhuggare med buller och bång. Men aldrig partiledare själv. Han eller hon slutar bara på egen begäran, i stil med Salin och Juholt.

Magdalen Andersson är därför värd tung kritik och faktiskt förakt.

På ett liknande tema skriver Susanna Birgersson en fin ledare idag i Göteborgsposten, GP. Läs och begrunda!

Torsten Sandström

https://www.gp.se/ledare/socialdemokraterna-partiet-utan-skam.ba1a9a84-4094-4769-9838-70a1ac78fab5

The Economist är alltid stimulerande lektyr. Här promenerar journalister inte på led i PK-korridoren. Tidningen svingar kritik åt höger och vänster i sann marknadsliberal anda. Mycket statistik och andra fakta förs fram. Många ideér till reformer diskuteras. Visioner som saknar praktisk relevans kritiseras.

För några veckor sedan (1/11) utmärkte sig en text med rubriken: “The idolatry of victimhood”. Tidningen analyserar hur politiker och medier alltoftare tar fokus på olika grupper som utpekas såsom “offer”. Vi känner sannerligen igen företeelsen från vårt land. Gammelmedierna – i stil med SR, SVT, SvD, DN och Aftonbladet (men inte GP!) – tar täten. Och i stort sett alla minoritetsgrupper pekas ut som offer. Varje dag således rader av påstådda offer!

Tydliga exempel är invandrare, kriminella, samer, hbtq-personer, bostadssökande, ungdomar med bokstavsdiagnoser, missförstådda kvinnor och arbetslösa, som alla ikläds offerkofta, för att bara nämna några grupper Förvisso är sympati något vackert och inte sällan samhällsnyttigt. Men när offertjänsterna och minoriteterna dominerar diskussionen sparkar min medkänsla bakut.

Offertjänsten framstår som en ritual eller besvärjelse. Ett bönemöte som vänsterliberaler använder sig av för att vinna politisk makt. Man flyttar på så vis intresset från nationens många olösta strukturproblem. Fokus på individer gör förstås seansen slagkraftig. Offren själva eldar förstås på samtalet. Och politikerna duckar och framför drömmar och välsignelser. Statens politiska aktörer slänger bränsle på brasan – och tar offren om ryggen – utan att alls ta itu med orsakerna.

Problemet är således att konkreta samhällslösningar hamnar i skymundan. Många gånger är det givetvis svårt att få åtgärder att funka mot offerkänslor! Sociala åtgärder som kanske kan vara framgångsrika skyms med andra ord av allt ältandet på ett individuellt plan. Till saken hör som sagt att många lösningar är komplexa.

Just genom att tänkbara åtgärder är mångfacetterade och jobbiga gynnas politiker och medier med vänsterinriktning. Via inriktningen på enskilda individer slipper offertjänstens officianter själva presentera praktiska lösningar! De många människor som ikläds offerkoftan blir normalt ändå glada. Någon har ju sett deras problem i samhället, låt vara att någon lösning inte presenteras.

Däremot blir tyvärr majoritetssamhällets svenskar lidande. Det är dom som via uttag av skatt ska finansiera bidrag till “offren” med alla plåster på såren. Samtidigt drabbas flertalet vanliga människor också av strukturproblemen rörande bostäder, jobb, skola, vårdköer, invandring, kriminalitet osv. Alltså svårigheter som vänsterliberaler inte förmår lösa i och med att man bara sysslar med olika smärre grupper av individuella offer.

Min analys utmynnar därför i att offerkoftor måste slängas. I stället ska politiker och medier rikta fokus på själva strukturproblemen och med all kraft föröka peka ut hur de ska kunna lösas. Enligt min mening måste vänsterns illusionsmakeri brännmärkas.

Torsten Sandström

Vänsterliberala journalister är som bekant fångade i drömmarnas ekorrhjul. Ständigt meddelar de publiken sin personliga syna på politik, samhälle, familj, skola osv. Det yrke som förr noga rapporterade fakta levererar idag skrönor och politisk propaganda.

Detta sker i smått och stort. Nu den förra varianten inom kultursfären. Där skriver DN:s politrukskribent följande beundrande rubrik om Mikael Niemis böcker (DN 14/10):

“Nästan ingen skriver arbetarlitteratur längre”

Det är kanske rätt. Men den arbetarklass som fanns för dryg femtio år kring år 1900 finns ju inte heller längre, mer än i vänsterns drömvärld. Visst finns industrin kvar, men jobben är hyfsat välbetalda och skillnaden mellan arbetare och tjänsteman inte så stor. 20 %v röstar på SD. Det är lika sant som mitt utrop rörande medeltidens diktare, som lyder:

Ingen skriver Trubadurdikter längre

Majoriteten svenska journalister fullgör med andra ord inte längre sin kritiska samhällstjänst. De skriver fånigt om vad de själva tycker är rätt och riktigt. Och det säljer mediernas ägare till en hukande publik.

Torsten Sandström

https://www.dn.se/kultur/mikael-niemi-slapper-kontrollen-koka-bjorn-har-blivit-tv-serie

Försvararna av statlig finansierad radio och teve talar om vilka livsviktiga och sköna gåvor folket får. Man påstår sig vara mästare i att värdera nyheter. Pyttsan säger jag. Den näring som publiken får är ytterst mager och dessutom vinklad åt vänster. Precis som Olof Palme och andra sossar sedan länge räknat ut.

Häromkvällen – en helgdag – gav SVT mellan 19.30 och 20.00 klara besked om detta. Först 15 minuter Rapport på bästa programtid. Personalen är nämligen helgledig , medan folk som sannerligen sysslar med public service på sjukhus och transportföretag tappert jobbar på. Alltså 15 minuter av politiskt tillrättalagda nyheter och sedan punkt.

Därefter 15 minuter sk Sportnytt. För dagen i huvudsak inslag rörande damsporter. Dessa är nämligen politiskt korrekta sedda från feminismens elfenbenstorn. Och dessutom inslag som billiga att köpa in. Snart kommer vi på SVT bara att få se handikappsport och lågkostnadsprojekt i stil med SM i Plockepinn för damer med rörelsehinder. Eller snö-volleyboll från Grönland mellan samer och inuiter.

Den soppa SVT erbjuder är alltså genomgående snäv och men 100 procent PK-vinklad, medan taxiförare kör för glatta livet och sjukvårdspersonal opererar akut. Men fisförnäma svenska vänsterjournalister som avlönas av dig och mig tar ledigt. Så går det till när den politiska klassen får råda. Folket betalar för nästan ingenting. Och får propaganda i bakhuvudet. Vi ser hur listigt svenska socialister tänker. Och skrämda svenska moderater vågar inte ta itu med saken!

Det kallas som sagt “public service”. Tala om att finna ord och lösningar som bedrar publiken! Krisen på BBC tydliggör offentliga mediers allvarliga problem. Det är därför dags att låta SR/SVT stå på egna ben och be folk om att betala frivilligt! Det jag såg denna halvtimme på SVT gör det enkelt att förstå varför politikerna och SR/SVT inte vågar sig på detta!

Torsten Sandström

Håkan Boström har en fin ledare i dagens – som alltid – läsvärda GP, Göteborgsposten. Han skriver som en riktig liberal av den gamla goda stammen gör, enligt min mening. Fritt och kritiskt.

Temat är det politiska etablissemangets anfall på SD. Udden riktas mot en infam historielöshet. Orsaken är att Sverige har ändrats i grunden genom senare decenniers invandring. En storskalig inflyttning som politikerna inte förmått hantera. Problemen syns i dagens dödliga våld. Den oro som uppstått har i sin tur banat vägen för SD stora framgångar. Den politiska eliten har i huvudsak tvingats anpassa sig till SD:s kritik. Följden har tragikomiskt nog blivit ett anfall på SD!

Så agerar en politisk klass med oförnuftig ambition på monopol.

Läs Boströms goda analys! Heja GP för att ni gör det jobb som dagens “liberaler” inte längre förmår!

Torsten Sandström

https://www.gp.se/ledare/det-ar-inte-sverigedemokraterna-som-forandrat-sverige.dd88b5bf-2a3e-4486-b4cb-9190b54fbad1

Ymnig snöfall. Det händer varje år.

Ändå kritik mot Trafikverket. Och därefter skyller Trafikverket på SMHI och vill ha bättre rapporter. I hela samhället skyller alla på någon annan och framför allt på samhället.

Vi står inför ett fenomen som förr var ovanligt. Då bet människor nämligen ihop och kollade vad man själv kunde göra. Men så är det inte längre. Inget massmedium eller politiker vågar alltså säga sanningens ord. Alltså att varje människa som gör något – farligt eller inte -har ansvar för vad man själv hittar på. Exv att ge sig ut med bil i snöigt väglag och med dåliga däck.

Häromdagen skyllde anhöriga till en avliden (tämligen fyllig, inte helt frisk och gravt medelålders) man på TV4 för att han avlidit i hjärtinfarkt under en dårpippi-promenad över ett stup på en repstege under produktion av ett av många fåniga nöjesprogram. Att mannen ville tjäna pengar, bli kändis (liksom Robinsonjanne) och därför var villig att risker med dålig hälsa kneps det käfta om.

För talades det om mandom mod och morske män. Man utkrävde åtminstone ansvar av dem. Nu vågar ingen tala om roten till problemet. I det framväxande identitetsamhället vågar ingen ställa krav på enskilda. Framför allt inte barn, busar i skolan ller brottslingar. Då människor inte lär sig att möta krav – lindrigare eller mer tuffa – kommer ett nytt slags individer växa fram. Ansvarslösa och odrägliga. Personer som pekar på andra och samhället. Det är föräldrars huvudansvar att träna sina bar i ansvarstagande. Detta sker förstås genom dagliga krav och inte via psykologers passiva och eländiga vänlighetstankar. I vårt land odlas generationer av dysfunktionella egoister!

Utvecklingen är förstås allvarligt problematisk. Politikernas och massmediernas medverkan – och tystnad – är läskig. Föräldrar luras till skadlig passivitet.

Torsten Sandstrom

FN skriar om klimatkris i morgon. 50.000 flygresenärer propagerar hysterisk avseende avtal om procentsatser inför kommande år. På övertid förs samtal om hur orden ska formas rörande växthusgaser som rör kosmiska , globala och inte minst ekonomiska fenomen. Det fysiska ska avtals bort på procenten och klockslaget!

De stora utsläpparna av CO2 ligger förstås lågt. Men svenska aktivister ylar som stuckna grisar om att vår nation måste gå i fronten (där vi redan befinner oss). Hundratals svenska aktivister som rest med flyg till sammankomsten för frälsning är tårögda, Stämningen är som på ett väckelsemöte i Maranatas tält på 1960-talet. De frälsta vill skriva avtal om det som svårligen kan regleras väl genom ord i ett kontrakt utan sanktioner.

Och så går det som vanligt. Det bidde ingenting eller i vart fall inte som de troende önskat. Ändå kommer spektakelavtalet att kosta pengar. Särskilt för EU:s medlemmar som – tillsammans med FN – är drivande bakom den nya klimatreligionen. Unionens länder är redan tyngda av invandring, ursvaga ekonomier och kriget i Ukraina, där Trump alltmer visar den rätta Putin-ullen. Ändå ska mer pengar offras innan man vet vad som ska göras för att rädda medlemsnationernas välfärd!

Jag har ofta skrivit om miljötalibaner. Alltså om personer som liksom extrema islamister bara har sin religion för ögonen, oavsett humana och ekonomiska konsekvenser. Det är människor av det slaget som nu ylar. Man inser inte att den västerländska välfärden hotas av dåligt underbyggda aktioner. För talibaner Skadorna syns redan i EU-nationernas ekonomier och folkliga protester. Men för talibaner är syftet viktigare är verkligheten. Det ska ske nu, innan en storskalig elexpansion – via främst kärnkraft – är på plats. Märk att Kina klokt nog satsar på två fronter – massiv elökning är en förutsättning för minskning av olja oh gas. Diktaturens Kina ger förstås ingen plats för talibaner.

Men talibanerna på mötet i Brasilien är fanatiska. De tror och vill att olja och gas ska väck genast – eller åtminstone efter exakt angiven procent och tid. Hur ska dom då kunna flyga till nästa COP? Hur ska välfärden byggas? Hur ska hus värmas och bilar rulla? Hur ska Rockström och andra klimatprofeters arvoden som förkunnare av den nya läran finansieras?

Karl-Bertil Olssons pappa oroade sig över att nära en kommunist i sin famn. Nu händer samma sak igen bland de frälsta. Och jag bekymrar mig över alla klimattalibaner som ges tolkningsföreträde i vår nation.

Torsten Sandström

Kriget rasar. Blodet flyter. Trump och Putin samverkar mot Ukraina. Världsekonomin svajar. Och Europas ledare rustar som man bäst kan.

Man förväntar sig att EU lägger ned all den federalism som inte rör kriget. Vidare att man skruvar ned den stora byråkratin som topprider Europas nationer. Samt att låtsasparlamentets kravmaskin tystas i stället för att ständigt göra europeiska företagsledare förtvivlade. Men inte!

Följande rubrik från SvD idag – som vanligt levererad av legoproducenten TT – visar på Europas elände:

EU riktar hård kritik mot Sverige efter beslut om vargstam

I stället för en jättekoncentration på kriget – och större frihet för affärslivet – maler den eländiga EU-byråkratin vidare. Man har mage att från Bryssels storstadsdjungel rikta krav mot Sveriges hantering av hur viltet ska hanteras på vår landsbygd! I Bryssels perspektiv framstår Sverige främst som en dröm om hur gröna lösningar och naturvård ska klaras av (oavsett vad svenska folket tycker). Nationer i söder, som historiskt förstört stora naturresurser, ska nu via byråkrater inom EU diktera hur vi ska ha det i vårt land mitt under brinnande krig i Ukraina.

Det är absurt. För Europa och världen vore det bäst om byråkratin omedelbart hemförlovades. Det blir billigare oavsett om de får full lön. Det gäller nu att minimera skador. Och bygga ett militärts kämpande Europa. En världsdel med sikte på kraftsamling och förnuftig hushållning.

Tyvärr härjar auktoritära och korrumperade världsledare som Putin och Trump. Om EU ska ha något berättigande gäller det därför att Europas ledare – jag tänker på dem som är demokrater – nu ger järnet och visar att de vill undvika det fördömande som de annars riskerar i ett historiska perspektiv.

Torsten Sandström

Det blåser med all rätt just nu kring talman Norlén. Han ska representera riksdagen. Det kräver en del fingertoppskänsla. Det gäller att så att säga “sälja” den politiska klassen på ett demokratiskt och folkligt vis. Om det ska ske smart måste en god del eftertanke och moderation till. Inte just att sälja sig själv.

Min bild av Norlén är att han saknar det intellektuella filter som behövs. Han är konservativ i en gammal och överspelad mening. Okej att en talman är en ceremonimästare som i viss mån måste förstå att hantera ett politiskt spektakel. Jag läser just nu korrektur till min kommande bok “Ceremonimästarna – essäer om ritualer, ceremonier och symboler”. Jag vågar därför säga att jag har viss kompetens att uttala mig i frågan.

Norlén förefaller vara så förtjust i sin formellt höga ställning – som i realiteten bara är tamburmajorens – att han förivrar sig. Att låta hustrun resa på skattebetalarnas pengar är som att svära i den svenska demokratins finrum.

Till bilden hör en löjeväckande förnumstighet i hans uttalanden. Han försvarar fruns dyra flygbiljetter med att han på så vis kan erbjuda “mer av sig själv” (eller något i den stilen). Norlén vill inte vara den gnetiga ordningsman som hans roll utpekar. Han snackar om ditt och datt – än andras poetiska verk, än odling av tomater. Om det sker med blygsam distans fungerar hans attityd bra. Men han saknar en viktig personlig spärr och ser sig själv genom ett omodernt förstoringsglas.

Han framstår därför som en ceremonimästare från flydda tider. En man som stoltserar med umgänge bland kungar och andra potentater utan reell makt. Där lunkar han fram under trycket av ordnar och medaljer. Men han har glömt bort vad demokrater inom ett skikt av svenska folket ser som talmannens signum. Det är återhållsamhet och formell pregnans. Inte fånigheter och självbespegling.

Forna tiders ceremonimästare förstod sin roll bättre.

Torsten Sandström

PS. Den 23/11 innehåller SvD en ledare (Tove Lifvendahl) som hyllar Norlén och hans fru. Jag ser detta som ett typiskt uttryck för konservativism i negativ mening. Det moderna, effektiva och förnuftiga offras för kamratskap och partilojalitet inom den politiska klassen. Därför är jag kritisk till M. DS.

Ordet klimatforskare är positivt värdeladdat. En bild projiceras av en person med djupa naturvetenskapliga kunskaper om solen, atmosfären och vår planets fysiska relationer i kosmos. I praktiken omfattar denna inriktning tyvärr enbart en liten, liten minoritet av dem som högstämt använder ordet “klimat” för att beskriva vad de sysslar med på universitet eller högskolor. Ändå är det denna lilla grupp vi normalt tvingas lyssna på då det talas om uppvärmningen.

Min poäng nu är att majoriteten forskare inom det uppblåsta klimatköret är av den senare kalibern. Det stora flertalet är nämligen samhällsvetare (med nära liggande ämnen). Alla förnuftiga människor vet att samhällsvetare sysslar med sociala problem rörande ekonomi, stat, kultur eller människors problem med andra eller sig själva. Studier inom dessa ämnen handlar, som alla förstår, inte det minsta om fysiska, biologiska eller kemiska frågor av den typ som Gallieo, Newton, Darwin och Einstein sysslat med.

Trots att Antonio Gutuerres ylar om akuta klimatkriser inför 50.000 flygplansresenärer till Brasilien saknar även FN naturvetenskaplig sakkunskap. Genom ett slugt urval av en begränsad krets jasägare använder sig FN av IPCC på området. Talet om konsensus är därför en slug myt. Det är alltså personer som anammat de teser som FN slagit fast som förklaring till uppvärmningen. Viktigt är att osäkerhet råder även inom IPCC om man läser deras finstilta texter. Men i de teser IPCC skickar till FN har forskarna där valt en politisk strategi eller förklaring till den ökande värmen. Enbart växthusgaserna utpekas som alarmerande. Andra förklaringar mörkas därför då FN driver sin intensiva propaganda.

På denna väg har även en tusen och åter tusen samhällsvetare kommit att svälja FN:s politiska strategi. Dessa forskare saknar alltså själva kompetens för att pröva vad det är som sker i atmosfären eller på jordklotet. Men de uttalar sig ändå dagligen högljutt om “klimatets kris”! Vi ser alltså en mängd FN-troende som valt att kalla sig just klimatforskare. Orsaken är att det är en ämnesbeskrivning – om än falsk – som kan ge dem stora anslag i klingande mynt.

Om deras kompetens sätts ifråga pekar de alla på IPCC. Man verkar inte ens ha tagit del av IPCC:s finstilta tvekan om andra tänkbara orsaker. Worst case är det som gäller. Detta sker i en anda som påminner om korståg. Ändamålet helgar medlen.

En sådan sk forskare intervjuas i SvD den 6/11 via en text som tidningen köpt från sin legoproducent, TT. Namnet är Naghmeh Nasiritousi, som är verksam på Linköpings universitet och Utrikespolitiska institutet. Hon är missnöjd med att exv svenska staten finansierar klimatprojekt i u-länder. Man kan undra varför? Uppvärmningen är global och det spelar inte någon roll var på Jorden växthusgaser bekämpas. Svaret är säger Nasiritousi “man låter andra minska utsläppen för Europas räkning.”

Hennes svar är uppenbart politiskt. Hennes kompetens som forskare rör samhället, närmare bestämt ämnet statskunskap. Ändå framställs hon som expert på “klimatet.” Det är sådana som Nasiritousi som politiserar forskningen om klimatet. Hon går således i IPCC:s politiska ledband. Därmed bidrar hon till att vilseleda människor om själva huvudfrågan: vad är förklaringen till uppvärmningen. Hon saknar nämligen vetenskaplig kompetens om hur omfattande – i tid och rum – riskerna är med växthusgaser (som faktiskt gör att träd och plantor frodas)? Hon argumenterar politiskt och inte på vetenskaplig grund.

Klimatfrågan är som alla vet något viktigt och i värsta fall allvarligt. Men genom politiseringen – via framfarten av mängden samhällsvetare – förvandlas frågan till religion. Då blir hänvisning till vetenskap faktiskt ett skämt. Det borde journalister i SvD känna till. Men även dessa driver tyvärr politik.

Torsten Sandström

https://esvd.svd.se/p/svenska-dagbladet/2025-11-06/a/man-later-andra-minska-utslappen-for-eu-s-rakning/1001/2030808/67196676

Idag har SvD ett reportage om fyra unga rasister som dömts av Stockholms tingsrätt för misshandel till omkr 4 års fängelsestraff. Deras handlingar är grymma och oförsvarliga. Domarna har ännu inte vunnit laga kraft. Måhända är antalet år i fängelse en alltför kraftig reaktion jämfört med hur unga mördare inom klanvåldets breda maskineri normalt behandlas med silkesvantar.

Men det är inte straffen jag nu reagerar på. Min blogg kritiserar SvD:s publicering av de ungas namn och foton. Så här motiveras detta:

Gärningarnas allvar och samhällsstörande karaktär gör att allmänhetens rätt till insyn väger tyngre än de dömdas personliga integritet.

Min kritik baseras på att det mycket allvarligare våld som invandrarnas klaner åstadkommer nästan var dag aldrig leder till en publicering med namn och foto. Vid sådana brott nämns aldrig ens att den dömde är invandrare i första eller andra generation! Många gånger mörkas till och med eventuella reportage genom att de berörda ges fiktiva svenska namn som Sven eller Kalle! Här krävs således inte någon insyn från allmänheten trots att brotten är mer organiserade och mycket grövre enligt Brottsbalken än misshandel. Här vilseleds publiken via falska namn.

SvD-journalisterna William Hernvall och Joel Dahlberg agerar med andra ord som usla propagandister. Jag tror inte man lärt sig att vrida och kränga en publicering på ett så utstuderat vis via landets skrivarseminarier. Nej, i stället är det fel personer som söker dit och sedan tyvärr får jobb inom gammelmedierna. Där sitter cheferna med armarna i kors och rabblar ordet “yttrandefrihet”. Vi ser med andra ord hur anställt vänsterfolk gaddar ihop sig på aktivistklubbarna hos SvD, DN, Sydsvenskan och SR/SVT. Där slåss man förvisso inte handgripligen. Man arbetar i stället metodiskt med stöd av masspublicering av texter och woke som inte utlöser några straff vid domstol. Men som ändå via sunt förnuft – och krav på att lika ska behandlas lika – måste fördömas.

Jag som länge följt SvD iakttar tidningens hädangång. Det rör sig om ett självmord.

Torsten Sandstrom

Att DN marknadsför kvinnliga vänsterskribenter är känt. Därför är det en välgärning då nya politruker inom denna yrkeskår avslöjas. Alltså då personer som sakligt och oberoende ska rapportera om verkligheten visar sina rätta röda ull. Det vimlar av dem i svenska gammelmedier.

Nu är det fotbollsjournalisten Johanna Frändéns tur att visa rödfärgen. Vilka kunskaper hon har i att spela boll är okänt. Men snacka kan hon ju alltid. Det sker i DN den 27/6 – med anledning av sossarnas politiska ideal att flytta invandare till välbärgade bostadsområden. Rubriken lyder:

Dags för medelklassen att dela sina kvarter med nyanlända

Jag bor själv på Lidingö som har en blandad befolkning men på grund av de höga bostadspriserna mest bättre avlönade (eller pensionärer som bott där länge). Frändéns text visar alltså hur omfattande vänstervridningen är inom svenska medier. Fram för en flyttcirkus via statsbidrag, är budskapet. En ung sosse tröstade folket häromdagen genom att säga att missnöjda rikisar alltid “kan flytta” till annan ort.” Vän av logik undrar vad som kommer att hända på den nya bostadsorten?

Det förvånar inte den som – liksom jag – intensivt och kritiskt följer radio, teve och press. Även sportsidorna är förstås infekterade. Ordet infektion kan uppfatta som obehagligt och nedsättande. Men jag tvekar inte. Det är läskigt hur journalister använder sin plattform – ofta med beteckningen “oberoende” – för att bedriva privat politisk propaganda. Det är inte bara allvarligt utan också tröttsamt.

Jämlikhetens budskap har närmast blivit religiöst i mellanmjölkens och mellanölets nation. I verkligheten styr marknadens lagar boendet. Det krävs hårt slit och skattestöd – eller välbärgade anhöriga – för att starta en skön bostadsresa i medvind. Att invandrare står bakerst i kön är inget att undra över. För sossar gäller däremot planeringens ideal. Piska och morot ska till. I Sovjetunionen medförde planeringen dåliga bostäder till dåligt betalda anställda som där åt dålig mat (men tröstade sig med vodka).

Varning för Socialakrobatiska partiet för icke-arbetarpartiet. Där bedrivs en politik för arbetslösa och andra bidragstagare.

Torsten Sandström

Bild:statens konstråd.

Jag har sagt detta förut. Det nutida svenska samhället har sagt adjö till konst med innebörden krav, genialitet och kvalitet. I stället satsas på simpla bilder med enkla politiska syften. Att det finns obegåvade personer som vill bli kallade konstnärer är en sak som är lätt att förstå. Inkomst utan prestation av värde är med andra ord lockande. Men att staten ställer sig bakom ett sådant spektakel är sjukt och tecken på hur skattebetalarnas pengar förslösas. I Henån på Orust har en hoppressad skrotbil placerats under en grov träställning med tre tunga stenblock på den krossade plåten!

Så här skriver Statens konstråd om den ställning som kostat 800.000 att tillverka.

Semaforen i Henån är både en skulptur och en samlingsplats, ett ”häng” med sittplatser kring ett betydelsebärande blickfång i form av en komprimerad skrotbil. Verkets höjd gör den synlig från både riksvägen och gångvägarna runt ån. I dess topp finns en optisk signal som tänds när platsen används. Verket blir en fyr för ungdomarnas gemenskap. När ljuset brinner vet vi att någon är där eller nyss varit där. Se oss. Vi finns här. Kom hit ni också så kan vi hänga tillsammans. Att ungdomarna själva har makten att aktivera platsen med ljussignalen vänder på vad som är mittpunkt och periferi. Den anspråkslösa platsen mellan ån och parkeringen blir något som är värt att signalera om och bjuda in till.

Vi läser alltså hur en byråkrat via statens konstråd anstränger sig för att finna något märkvärdigt och till människorna talande rörande ett legobygge i Henån som inte ens ett barn varit nöjd med. Är detta klokt? Ska skattebetalare tvingas betala för fåniga struntprojekt? Nej, det rör sig om ett eländigt effektsökeri med politiska visioner. Det är vänsterliberalernas syn på konsten. Allt som någon galning vill skapa anse lika gott som konst. Det sker på “armlängds avstånd” från folket.

Torsten Sandström

Ibland lyssnar jag som jag tidigare berättat om på SR. Framför allt nyhetssändningar för att slippa alltför mycket vänsterpropaganda. Men får normalt ofta ändå en giftig dos. Häromdagen lyssnade jag på ett program med titeln: Romeo och Julia – världens mest kända kärlekshistoria. Man kan tro att Shakespeares pjäs inte skulle göra inslaget seriöst. Och inte tillåta att vänsterkrafter släpps lösa. Men hur jag bedrog mig!

Två kvinnor nojsade länge om ämnet, programledare: Emelie Rosenqvist och hennes gäst Isabella Rodriguez. Då skede något som aldrig två män tillåts göra i svenska medier. En svartmålning av Romeo med dagens svenska män som verktyg. Bland fnissningar fanns såväl sexköpare och dåliga älskare med i bilden. Romeo och för den delen även Shakespeare behandlades med feministiskt förakt.

Tänk om män i ett samtal agerat så? Det händer aldrig nu för tiden, men har blivit ett mönster för SR:s självsäkra kvinnliga journalister. Trots alla regler med krav på saklighet och oberoende!

Så starkt är alltså feminismens tolkningsföreträde i vårt land. Om liknande värderingar framförts av två män om det kvinnliga könet skulle de båda svartlistas eller sägas upp från SR.

Torsten Sandström

Skandalen i London om BBC-journalisters vinklade propagandasreportage är lärorik. Detta på minst två sätt.

Dels för att de som hänt visar på att vänsterjournalister på BBC tenderar att förvrida verkligheten så att inslag passar deras egna agenda. Dels för att det brittiska samhället inte godtar en sådan verklighetsförfalskning, varefter två höga chefer tvingas avgå.

Det intressanta är nu att politiska argument flödar i SR. Jag tänker exv på hur uppsatta journalister på SR skrivit på ett israelfientligt upprop och ändå fortsätter att rapportera i SR. Nästan var dag hörs deras röster. Varken journalisterna ifråga eller den högste SR-chefen Cilla Benkö avgår. Vi ser alltså två olika nationella reaktioner inom public service. Den brittiska är den som lagen ger tydligt stöd åt. Den svenska är den vanliga vänsterliberalismens: låtgå för rödgrönas argument.

Tala om en medial skandal inom det fisförnäma svenska etablissemang som kallar sig “public service”. Det är därför hög tid att Cilla Benkö lämnar sin post. Och att public service lämnas till marknaden och tvingas konkurrera med andra medier utan att tilltvingas pengar från skattebetalarna.

Jag kan förstå att egeringens ledamöter har svårt att lägga sig i SR:s beslut. Men enskilda politiker från tidöpartierna borde samla sig och anordna en presskonferens där den brittiska utvecklingen inom BBC jämförs med den svenska passiviteten. Det krävs hårda ord! Inför kommande valår kan de hjälpa folket att välja rätt färdväg. Att inget ännu hänt från tidöhållet i frågan om public service är ett illavarslande tecken på hur djupt grepp sossarna skaffat sig över svensk politik!

Torsten Sandström

Nu är det dags för ännu en vänskaplig erinran. Bloggen har nu rullat var dag i mer än fem år. Kostnader för teknik, webbhotell mm är faktiskt större än de gåvor på drygt ett par tusen kronor som jag varje år hittills fått av vänliga följare. Detta trots att bloggen i veckan haft mer än 10.000 besök sammanlagt.

Bloggen är visserligen ingen affärsrörelse. Det tar sikte på politisk opinion (och stimulans hos bloggaren). Men även en idog samhällskritiker måste förstås muntras upp. Därför är jag tacksam för en swish som inte alls behöver vara på ett stort belopp. Kolla den gröna rutan ovanför till höger!

Samtidigt vill jag varmt tacka alltfler som gett mig en dunk i ryggen.

Vänligen

Torsten

Demokratiska partiets Zohran Mamdani tog som bekant hem spelet. Han gjorde det på löften om bidrag och lösa förhoppningar om bostadsbyggande mm. Alltså typisk vänsterliberal politik. Vaga drömmar som bedrar väljarna. Bakom honom lurar islamska sympatier som kan visa sig farliga.

Ögonen lyser ändå på svenska gammelmediers journalister över valutgång borgmästarvalet i staden New York (NY). Journalister på SVT visade rader av leenden och vita tänder. Hoppet om att vänstern ska erövra USA föds med ens hos naiva mediala propagandister. De kommenterar nämligen inte främst vad som händer, utan vad de tror och hoppas ska ske.

Som vanligt är det alltså drömmar och löften som styr vänsterliberalt tänk. Inte den faktisk verkligheten som oftast är besvärlig och komplex. Till saken hör att borgmästaren inte är diktator över staden NY, vilket de svenska mediernas glädje förespeglar.

New York City Council har 51 ledamöter, förvisso med tung övervikt för Demokratiska partiet. Men en tro på att dessa Demokrater skulle stötta socialism är rent nonsens. De tänker ungefär som svenska moderater. Rejält högre skatter är därför otroligt. Och vem ska finansiera och bygga löftena om bostäder? Visioner och planer kommer säkert att höras i långa rader. Ungefär som då svenska sossar ska leverera. Visionerna hörs, men verkligheten styr. Mycket skrik och liten verkstad med andra ord.

Det är just detta skriande och visionerande – utan rejäla tag – som fått en majoritet amerikaner att rösta på Donald Trump. Många väljare är nog redan besvikna över den turbulens som Trump skapat. Några jobb har han ännu inte fixat. Vidare följer medelklassen pris- och löneutvecklingen med oro. Börsen skakar och framtida pensionspengar darrar. Vem vet – snart kanske pensionärer lovas betalt i kryptovalutor?

Efter att svenska medier länge stött vingelpettern Kamela Harris har de nu fått en ny muslimsk favorit. För vänsterliberaler räcker det som sagt med visioner. Det kallar jag vänsterpopulisms.

Torsten Sandström

Många unga väljer att studera juridisk för att lära sig hur samhällets skelett ser ut. Man vill få något liknande en röntgenbild av lagboken. Och på så vis se hur Sverige byggts genom otaliga regler.

Så var det framför allt förr. Då skrevs nämligen regler med pregnans. Torra men tydliga texter formades om människors rättigheter och skyldigheter. Just skärpan var central. Statens rätt att rikta krav mot medborgarna måste begränsas. Och den enskildes befogenheter måste vid olika avtal noga preciseras. En skicklig jurist skulle kunna bena upp exakt hur stora krav som tillkom någon samt vad motparten kunde göra gällande. Det var särskilt viktigt rörande krav från det offentliga mot enskilda individer. För juristen var förr flum något högst oönskat. Gummiartade rättsregler nagelfors i litteratur och vid juridiska seminarier. Det var därför ett allvarligt påhopp – en bitsk ironi från Lund – att påstå att en akademisk jurist hade ett dragspel som symbol i sin doktorshatt.

Att jag skriver denna krönika beror på att dragspelandet blivit allt vanligare i det svenska juristsamhället. Jag menar att det beror på en politisering av det juridiska språket. I stället för torra men ändå precisa lokutioner skrivs idag lagar med svepande ord. En förklaring är att domstolarna ska ges i uppgift att tolka vad en bestämmelse egentligen avser. En viktigare orsak är att lagstiftande politiker vill få folket att tro att man står på dess sida. En tänjbar norm muntrar liksom en trudelutt på dragspelet upp – tror naiva politiker. Men domare gillar normalt inte gummiregler. De vill inte agera politiker, utan få tydligt stöd i lagtext och motiv om hur en regel ska tillämpas.

Mot den bakgrunden är majoriteten av jurister motståndare till svepande gummiparagrafer. De senares framväxt är alltså ett politiskt fenomen. Politikerna ser nämligen inte saken genom juridikens glasögon. Man nöjer sig med en bred och vag lagbestämmelse och anser sig därmed ha löst ett aktuellt samhällsproblem. Nytt förtroende hägrar vid kommande valrörelse. Det är domaren som tvingas göra ett jobb man varken vill eller kan göra inom sin kompetens.

Vad gäller gummikaraktär är folkrättsliga regler skräckexempel. Deras funktion är dock inte att reglera nationella tvister, utan syftet är att läggas till grund för internationella förhandlingar om problem i utlandet. Därför påminner folkrättsliga regler ofta om religiösa texter om att allt ska bli så gott som högre makter vill. Här flödar således dragspelsmusiken.

Men då folkrätten emellanåt upphöjts till svensk lagstiftning är det fara i färde. Ett svenskt exempel är den sk Barnkonventionen. Här vimlar det av flummiga regler. Allt gott åt barnen, men inga krav, ajabaja! Till saken hör att många av gummireglerna i Barnkonventionen kolliderar med pregnanta regler i Föräldrabalken och rader av speciella lagar. Oreda uppstår för den som ska döma.

Reglerna i Miljöbalken (MB) är ett eldorado för dragspelande jurister. Det vet även lagstiftarna själva, ty man kallar MB för “ramlag”. Innebörden är att detaljerade regler ska utformas av myndigheter, framför allt Naturvårdsverket och Länsstyrelser. Resultatet blir att politiska aktivister ofta ges rätt att riva och slita i MB:s gumminormer. Horder av byråkrater tillåts med andra ord forma detaljregler och – senare – utan närmare juridisk kompetens tillämpa dem mot svenska folket.

Utvecklingen mot dragspelsjuridik bekymrar mig nu främst genom att unga människor lockas att söka sig till juridiska studier för att driva politik. Intresset för folkrätt är nämligen på kokpunkten vid juridiska fakulteter. Utan tvekan blir resultatet en flykt från traditionens juristroll. Det är inte lagbokens pregnanta skelett av regler som noga ska detaljgranskas. Nej, för de unga gäller hej och hå vid tolkningen av högstämda folkrättsliga budord utan påtaglig precision.

En ny roll för juristen riskerar alltså att växa fram. I färdriktningen hotar en närmast religiös strävan efter politisk tolkning att ta över. Dragspelandets juridik höjer tempot. Tillspetsat menar jag att politiken tenderar att ta över den juridiska traditionen.

Orsaken till att rätten i islamska samhällen allmänt sett är svag eller outvecklad sammanhänger med liknande fenomen. Mullorna dominerar rätten. Den juridiska vetenskapen har således inte getts en egen och hyllad sfär. Tvärtom har rätten tagits över av ett politiserande prästerskap.

Jag hoppas att min blick i kristallkulan inte kommer att prägla svensk rätt. Men det som sker i Sverige – och även för delar av västerlandet – gör mig dyster.

Torsten Sandström

Jag kallar mig inte konservativ. Men jag skriver under på det eftertänksamma prövande av förnuftiga politiska lösningar som gett namn åt detta tankemönster. Om reformer behövs måste framsteg ske.

Nu över till Donald Trump. Tullar genom dekret – i stället för lagstiftning – och mycket annat visar på en bild som inte stämmer med demokratins ideal. En statschef – som riktar personliga krav mot enskilda stater, individer och företag utan att kraven handlagts enligt existerande nationella rättsregler – agerar inte enligt demokratins skolbok. Inte heller en president som hämnas för att kanadensiska medier sagt vad en föregångare – president Ronald Reagan – uttalat om eländet med tullar.

En president som sitter i Vita huset och själv rycker i alla spakar är en fara för USA som en demokratisk stat.

Nu ett stickspår som inte heller framställer Trump i vacker dager. Man har förr inom moraldiskussioner talat om 7 dödssynder. Trump får stora svårigheter att klara en kontroll:

Högmod: Stolthet och arrogans.
Girighet: Önskan att äga mer än man behöver.
Vällust: Okontrollerad sexuell lust.
Avund: Missnöje med andras framgångar.
Frosseri: Överdrivet ätande och drickande.
Vrede: Stark ilska.
Lättja: Lathet och passivitet.

Tyvärr tycks Trump inte uppfylla de 6 första proven. Vad gäller 7 visar han inte lättja, men förhastar sig ständigt och mobbar människor som vågar säga emot honom.

Det finns alltså inte mycket gott att säga om denna politiska pajas. Okej, det är stort att han fått Europa att rusta upp samt inlett en kamp mot woke och PK. Men faran med hans storhetsyndrom är att ett rättsligt nederlag i Supreme Court i tvisten om tullarna kommer att få Trump att löpa politiskt amok. Liksom förr kungar brukade göra då de riskerade att förlora sin krona.

Torsten Sandström

Igår hade SvD ännu en infam rubrik som i grunden ifrågasätter tidningens önskan om en mångsidig och kritisk debatt:

Klimatförnekarnas strategi: att härma vetenskapen

Det är som vanligt SvD:s legotillverkare av propaganda – TT – som levererat texten. Det är några sk forskare i Göteborg och Amsterdam som uppenbarligen datakört ett antal artiklar i digitala sajter som är kritiska till FN:s och svenska mediers inställning att det råder konsensus om världens undergång på grund av mänskliga utsläpp av växthusgaser. Forskarna själva måste vara 100 procent övertygade om att CO2 är orsaken. Men inte ens FN:s klimatpanel är så extrem. Man pekar nämligen på att flera förklaringar finns, men väljer ut människans utsläpp som det centrala.

Jag medverkar själv sedan länge på en sajt som heter Klimatupplysningen.se. Till skillnad från de inskränkta forskarna bakom rapporten är det där högt till tak. Visst är tonen kritisk mot FN, IPCC och svenska medier! Men argumenten är sakliga och byggs allmänt sett upp med olika fakta. I rubriken kallas detta för ett härmande av vetenskapen! Den som talar om att härma är själv en charlatan!

Vetenskapssamhällets genombrott skedde sannerligen inte via elitära krav på fri debatt. Kyrka, kungar, kommunistiska samt även så kallat demokratiska stater har i stället ofta hindrat en fri diskussion. Inte fick Gallieo Galilei, Isaac Newton eller Charles Darwin hjälp från centrala samhällsmakter då de framförde avvikande åsikter. Deras ideér sågs som hädiska. Denna tanke tycks aldrig ha infunnit sig hos “forskarna” bakom den rapport som SvD kort presenterar!

All vetenskap måste vara ett öppet samtal. Den som hävdar konsensus – som kyrkor många gånger gjort och FN faktiskt än gör – är en tokstolle eller åtminstone en rejäl risktagare. Jag förstår experter på klimatologi så att CO2 är en bidragande orsak till uppvärmningen, men att andra källor finns och att mycket är oklar avseende skeenden mellan solen och vår planet. Detta är också min åsikt och även vad flertalet medverkande på Klimatupplysningen säger.

SvD tar alltså ställning mot en öppen debatt. Och man gör det genom att försöka förnedra dem som vill problematisera FN:s politiska och vetenskapliga ståndpunkt. Vi kallas klimatförnekare och närmare! Det som SvD därmed bidrar till påminner därför om kyrkans jakt på kättare i äldre tid.

Min prenumeration på SvD sjunger därför nu på sista versen! Tidningen stöder de facto 50.000 flygresor till Brasilien men hånar människor som vill ifrågasätta FN:s svepande argument. Här finns det fanatiker av det värsta slag.

Torsten Sandström

Journalister hävdar ofta att deras roll är att värdera nyheter. Man ska med andra ord inte längre – såsom förr – inrikta sig på att redovisa vad som faktisk skett, utan skilja agnarna från vetet, så att säga. Att detta öppnar för politisk propaganda är klart. Fokus på ett visst politiskt problem medför att andra skeenden hamnar utanför sökljuset. Och än värre att svart förvandlas till vitt eller tvärtom.

Den 8/10 syns i DN följande dystra rubrik:

Över 100 barn har nu dött av svält i Gaza.

I mindre stil tillfogas: “Det uppger den Hamasstyrda hälsovårdsmyndigheten på söndagen”. Tidningen tvekar uppenbarligen en smula över Hamas värde som sanningssägare. För att komma över denna fundamentala brist väljer tidningen att intervjua ett livs levande sanningsvittne. Givetvis en professor, nämligen Johan von Schreeb. En expert på liv och död via studier i global katastrofmedicin och verksam inom välgörenhetsindustrin, nu Läkare utan gränser.

Schreebs val av position – global katastrofmedicin och Läkare utan gränser – ska uppenbarligen skänka sanning till hans utsaga. Han vill – klokt nog – inte alliera sig rakt ut med Hamas och säger därför följande:

Om det är 80, 90 eller 110 barn som dör av svält, spelar siffrorna någon roll? Det är en symbol.

Rubriken startade alltså med ett utrop om 100 döda barn i svält. Och slutar med att siffrorna inte spelar någon roll. De är bara symboler.

Minns du kanske sagan om Mäster skräddare eller berättelsen om Tödde och Mödde? Alltså historien om hur något faktisk genom sagans förlopp utvecklas till noll. “Det bidde ingenting.”

Kanske är det detta som skett bakom DN:s svarta rubrik mot Israel om att hundra barn dött i svält? Hursomhelst kan DN och Schreeb ta varandra i handen. De sysslar båda tyvärr med politisk symbolik. Så funkar svenska gammelmedier som dagligen säger sig jobba mot fake news.

Torsten Sandström

https://www.dn.se/varlden/over-100-barn-har-dott-av-svalt-i-gaza

Jag surfade ett bra tag på nätet för att ta reda på hur många personer som flugit till Amazonas djungel för att delta vid FN:s klimatskräcksövning, COP 30. Snart började jag förstås att antalet deltagare i Belem var politiskt känsligt för många mediala FN-kramare och apostlar med flygskam på läpparna.

Till sist hittade jag i en trovärdig sajt uppgiften 50.000 personer. Femtiotusen har alltså bränt flygbränsle för att delta i seansen i Belem. Tänk så mycket CO2 som kunde ha sparats om man – liksom moderna företag – använt digitala konferenser i stället för semestermål för att samtala.

Sedan några år har FN:s dubbelmoral och stora lyxbyråkrati hamnat i vanrykte. FN-chefen Guterres ylar som en stucken gris. Att Trump skurit i bidragen till FN har gjort att antalet luxuösa konferenslokaler och kontor i Genève ekar tomma. Det vi ser i Belem påminner om Digerdödens verkningar. Inte på grund av att uppvärmningen tar kål på mänskligheten under de närmaste hundra åren. Nej, nej, utan för att pestens utbredning under medeltiden gjorde att skrämda människor betedde sig som galningar inför den död som (ofta) väntade.

Resenärer med CO2-sprutande jetflyg ser sig nämligen som medlemmar i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga (mormonerna). Varje deltagare måste vara aktiv i sin religion. Och om Jordens undergång är nära förestående på grund av värmen så är det bråttom. Att resa till Amazonas blir ett försumbart offer på den heliga trons altare. Ändamålet helgar så att säga miljontals ton CO2. Sparande på utsläpp av växthusgaser ska göras av dem som ännu inte förstått den nya religionens sanningar (in spe).

Detta är förklaringen till att klimatets mormoner inte vågar berätta om att 50.000 åker till Brasilien utan någon påtaglig nytta (mer än att göra en förfärande min och gest mot avskogningen där). Alla inser hur dubbelmoralen formligen skriks ut i Belem!

På så vis blir mötet i Belem ett gigantiskt spektakel. Tala om show off! Mötedeltagarna är i Belem för att bevisa sin tro – inte för att faktiskt lösa problem som är oklara och svåra att hantera. Därför är COP-mötena en fars i mötesteknik. Man tror att några bokstäver och siffror i stil med 1,5 -tak på ett papper – liksom mormonernas Bibel – är utslagsgivande. På övertid hurras det innan bläcket hunnit torka. Och verkligheten vandrat vidare.

En bred majoritet av de närvarande saknar vetenskaplig kompetens om vad som sker i atmosfär, i luft, på land och i hav. Man tror nämligen blint på dem från FN som lagt ut de nya mormonernas text. Rader av politiker, byråkrater, kungar och professorer som studerat statskunskap eller ekonomi deltar nämligen vid COP30-turbulensen. Där tror man sig kunna dra i spakarna, trycka på knapparna och skriva 2,0 i stället för 2,5 på ett papper som ska kallas avtal. Men ett kontrakt för vilka? Och hur bindande är avtalet (för vilka)?

Det läskigt att se hur vuxna människor beter sig som barnungar på ett scoutmöte! Det ekar av rop om “alltid redo”! Men ingen av mormonscouterna vet vad som verkligen sker mellan solen och vår planet. Under miljontals år har temperaturen och CO2-halten skiftat rejält. Det vet alla förnuftiga människor.

Om detta knystas det inte i heller i Belem.

Torsten Sandström

Jag anser att SVT:s programserie “Mästarnas mästare” är ett bevis på att det som brukar kallas public service är motsatsen, nämligen ett invaggande av publiken i verklighetsflyktens dimmor. Programledaren Micke Leijnegard gör inte showen bättre.

Men nu är jag inte ute efter SVT:s skandalösa utbud som skattebetalarna således påtvingas. Som alla vet har Leijnegard häromdagen fällts i Stockholms tingsrätt för sexuellt ofredande. Under en våt fritidsfest har han två gånger pussat en kvinnlig kollega på munnen och sagt något berömmande om hennes läppar. Detta har alltså resulterat i en fällande dom för sexuellt ofredande och böter på 30.000 kronor.

Jag kan förstå att kvinnan blivit ordentligt besvärad av de snabba handlingar hon utsatts för. Men min undran rör om en avsett vänlig handling från mannen ifråga – utan allvarligt intrång i kvinnans personliga integritet – tillhör fenomen som svenska domstolar ska syssla med (i det blodiga klanvåldets tider)? kan det skedda ens betecknas som sexuellt?

Det verkar som svenska åklagare – alltfler kvinnor som i detta fall (Paulina Pilati) – är totalt fixerade vid fenomen som endast fjärran rör sex. Till vardags pussas det numera på kinder huller om buller på gator, torg och inte minst fester. Och komplimanger om en kvinnas utseende är minst lika vanliga.

Jag medger att Leijnegard tar ett litet steg utöver vardagens umgänge i festliga sammanhang. Men ändå – är det en sexfråga för svenska åklagare? Hade inte ett allvarligt samtal med Leijnegard varit en bättre lösning för kvinnan ifråga. Eller varför inte en medial debatt om saken för att tvåla till mannen ifråga? Arbetsgivaren SVT hade också kunnat ingripa även om saken utspelats på fritid.

Jag menar att inledandet av ett brottmål är att gå för långt. Ser vi inte ett utslag av den politiska aktivism som alltfler tjänstemän inom rättsväsendet sysslar med? Jag har i bloggar påpekat att det svenska rättsväsendet slösar sina resurser på struntsaker. För mig är det en gåta hur två hastiga munpussar och en berömmande fras om personens mun kan uppfattas som något sexuellt! Det känns som att skjuta mygg med haubitzar!

Dessutom hade det inte varit bättre om det som inträffat – jag tvekar (inför en vänligt sinnad handling) – uppfyllt kraven för ofredande, utan det stigmatiserande prefixet sexuellt!

Torsten Sandström

Världens allra äldsta trosuppfattningar baserades i allmänhet på gudomligheter i flertalets form. Mängder av andligheter gavs på så vis plats inom ett och samma samhälle. Andar och heliga väsen umgicks tämligen fredligt. Ingen av gudomligheterna gavs ensamrätt.

Därför blev de abrahamitiska religionernas ankomst en problematisk vändpunkt. För såväl judar, kristna som muslimer vilar tron på en ensam gudom. I fokus står en central gudsgestalt – om än i rollen som fader, son eller profet. Centraliseringen blir en källa till konflikter. Framför allt genom kopplingen till makteliter som använder religionen för egna maktsyften. Då kristendom och islam etablerats visar historien framväxten av krigisk kamp för de egna trossatserna. Såväl kristna som muslimska krigare slog varandra blodiga under en mörk medeltid. Religiöst dödande syns även i idag.

Min poäng är att detta i nutid ställer hyllandet av religionsfrihet på huvudet inom demokratiska samhällen i väst. Kristendomen har i vår tid (huvudsakligen) kommit att ta avstånd från en samhällskamp på religiös grund. Även om Koranen i grunden inte vilar på ett krigsbudskap (jihad) så har religiösa skolor inom islam inte avhållit sig från att sprida sin tro via blodigt våld. Värst är att ofantliga rikedomar i olja och gas – sedan en handfull decennier – gett flera stater i Mellanöstern möjlighet att finansiera krig och terror. Flera grupper av jihadister har mottagit enorma penningbelopp för våldsdåd.

Dödandet av omkring 3000 oskyldiga i 11 september-attackerna borde ha blivit en läxa för världens demokratier. Det verkar ändå inte som man i väst fullt ut dragit lärdomar av detta. För exv svensk del syns fortfarande en naiv inställning till den goda tanken om religionsfrihet. Trots klanernas våldsdåd agerar politiker och mediernas anställda inte bara passivt utan ibland faktiskt med aktivt stöd för islam!

Jag menar självfallet inte att muslimer ska förtryckas. Men svenska politiker måste ta kraftigt avstånd från alla tecken på extrem islamsk aktivism. Muslimsk fundamentalism måste med kraft motverkas. Rådande hukande attityd är farlig. Islamsk invandring bör motverkas. Religiösa skolor ska inte godtas inom ett annars profant svenskt skolsystem. Klädsel som framhäver val av religion ska inte tillåtas inom den svenska offentligheten. Offentliga bidrag till specifikt religiösa kulturyttringar ska ges med största restriktivitet och under tuff kontroll. Vi måste dra lärdom av hur extrema islamister agerar under skydd av en demokratisk öppenhet!

Kriget i Gaza illustrerar tydligt vådorna av externt finansierad islamsk terror. Ändå tar en stor del av svenska politiker och medier inte tydligt ställning mot den roll som PLO, Fatah och Hamas spelar via stöd från exv Quatar och Saudiarabien. Socialdemokratin, V och Mp har länge flörtat med extremister som inte bara fått pengar från skurkstater utan också från svenska staten. Som bekant har Palestina godtagits diplomatiskt, trots uppenbar brist på vilja och förmåga till demokrati. Sverige spelar islams extremister i händerna.

Dessutom tycks SR och SVT samt majoriteten svenska journalister inte inse att islamsk aktivism är oförenlig med svensk demokrati. Journalisters upprop mot Israel samt deras hyllande av Greta T:s vänskapande med Hamas är något allvarligt.

En naivt tillämpad svensk religionsfrihet har utvecklats till att bli extremisternas bästa vän. Resultatet blir problem nu och i framtiden.

Torsten Sandström.

En rubrik i DN den 20/10 speglar med största allvar tidsdandan. Det rör den svenska tsunamin av ADHD-diagnoser.

60 personer blev av med sin adhd eller autism – Marcus är nu diagnosfri

Problemet är förstås inte att Marcus sluppit en diagnos, utan att han och många andra en gång i tiden genom ADHD-rouletten blivit förklarade som psykiskt sjuka, i någon av de nya flummiga själsdiagnoserna. Det rör sig om sammanlagt omkring 400.000 människor. Bara bland pojkar omkring 7% av totalantalet inom gruppen!

Vanliga beteendeavvikelser bland unga killar har blivit en bransch för psykologiska och medicinska företagare att vränga diagnoser till synes genom skott från höften. Med diagnosen hand får den “sjuke” särbehanding i skolan. När det senare visar sig att diagnosen är en belastning i samhälls- och yrkeslivet kopplas själsdiagnosernas legosoldater ånyo in i bilden – nu för att befria de berörda.

Att diagnoserna inte rör vetenskap i vanlig bemärkelse är uppenbart. Fysiska prover (blod, röntgen, hormoner osv) ger alltså inga sjukdomsbesked. Det är i stället “välvilliga” eller naiva psykologer och läkare som genom samtal med en person sköter rouletten. Alltså du är sjuk – och senare – nu är du friskförklarad! Som många förstår är det normalt inte den drabbade som är sjuk, utan de personer som sköter rouletten och tror sig handla förnuftigt.

Ytterst är det förstås korkade politiker som bär ansvar. Alltså beslutsfattare som inte vågar opponera sig mot själens schamaner. Ett särskilt ansvar är korstågsföraren Christopher Gillberg, en professor från Göteborg som eldat på det svenska eländet. Genom att släppa läkare och psykologer lösa skadas hundratusentals människor. Okej att några blir trygga över diagnosens “frikort”. Men i och med att diagnosen vilar på lös grund är den egentligen inget att vara nöjd med. Det är kosmetiska åtgärder i de allra flesta fall.

Förr fanns inte diagnoserna. Betänk att varianten “autism” då bara tog sikte på personer med synnerligen svåra sociala problem. Men idag har omkring 2% av befolkningen (200.000 människor) den nya flumdiagnosen. Det är helt enkelt inte klokt! Vanliga personlighetsskillnader stämplas med sjukdom.

Det är bra att allt fler förnuftiga människor i nutid kritserar roulettens diagnoser. Men själva samhällssjukan finns kvar i och med att schamaner, politiker och medier inte tar itu med problemet.

Torsten Sandström

C-partiet satsar på en S-regering 2026. Man har nämligen föreslagit Elisabeth Thand Ringqvist till ny partiledare för Centerpartiet. Kanske kan lösningen ge Thand Ringqvist en åtrådd position som minister. Vem vet?

Men allt är egentligen bara en liten rörelse inom den politiska klassen. Där positionerar sig politiker nu i förhoppningar om att ta ett kliv upp inom klassen. Min bild är med andra ord dyster.

Men kanske inte. Den som kollar hennes förflutna ser en karriärist med massor av misslyckanden i bagaget. Som nära rådgivare till Maud Olofsson – Maud var hör och häpna näringsminister – medverkade Thand Ringqvist till en enormt dyrköp affär inom Vattenfall (Nuon). Tjogtals miljarder (omkring 50!) gick upp i rök för skattebetalarna. Så på det viset passar hon i S-gänget. Hon kallar sig riskkapitalist, men tar allstå risker främst med andras pengar!

Efter denna skandal har hon haft rader att tämligen korta jobb, något som pekar på att hon är stor i orden men liten på jorden. A propå risker med andras pengar var hon ett tag styrelseordförande i AB Storskogen, ett då nystartat investment- eller holdingbolag. Läsaren blir knappast överraskad över att höra att Thand Ringqvist snart fick sparken i och med att bolagets aktieinnehav sjönk katastrofalt.

Alltså rader av enormt usla affärer! Det enda jobb hon kan få är alltså nu uppgiften som ledare för det sjunkande Centerpartiet. Där kan hon kanske – den risktagare hon är med andras förtroenden – bli näringsminsiter i en C-regering. Hennes frånvarao av goda affärsmeriter visar att hon är kvalificerad för uppgiften.

Tyvärr. Det är svenska folket får vid valet 2025 bestämma om skattebetalarna ska ta ännu en storsmäll! Bara dumsnutar kan rösta på Centern!

Torsten Sandström

I en intervju i Bulletin den 17/10 om spektaklet vid senaste partiledardebatten säger Nils Funcke – som typiskt nog brukar betecknas som “expert på yttrandefrihet” (trots att han inte är jurist) – “att de var väl inte så farligt. Ungefär som förr i tiden”.

Hans historiska minne är selektivt förstås. Utan tvekan har kommunisterna under beteckningen V sedan Schyman, Ohly, Sjöstedt och inte minst Dagostar systematiskt talat i munnen på andra – i försök att destruera deras inlägg. Enda skillnaden är att Dagostar på ett infernaliskt vis utnyttjar SVT-journalisternas slapphet och välvilja mot vänstern. Funcke spelar på samma planhalva.

Jag menar att Funcke fått begreppet yttrandefrihet om bakfoten. Det är en viktig och klok huvudregel. Men som vanligt har huvudregler undantag. Det vet åttminstone alla jurister, men uppenbarligen inte Funke

Något Nils Funcke tycker vi borde oroa oss mer för är när politiker och i synnerhet statsministern säger saker som går principiellt mot yttrandefriheten. Bland annat pekar Funcke på när Ulf Kristersson (M) kritiserade de personer som hängde en docka föreställande Erdogan utanför Stockholms stadshus 2023.

Funcke säger om demonstranterna vid lyktstolpen : Det är någon som utövar sin demokratiska rättighet på ett uppseendeväckande sätt. Den personen blev ju kölhalad av statsministern. Det var likadant efter Agenda. Då föreslog statsministern att man skulle kunna stänga av Nooshi Dadgostars mikrofon.

Funcke är sjövild. Gränsen mellan frihet och talibanism är kanske inte en knivsegg. Men den är ändå tydlig. Frihet är ett begrepp som ska vila på förnuft. Talibanism vilar på extremism och enögdhet.

Det borde Funcke förstå. För många år sedan var han chefredaktör för en skrift som det offentliga gav ut, “Från departement och myndigheter”. Som ung rättsvetare var jag prenumerant. En dag läste jag där en ytterst förvriden kort politiserande text som skrivits av en praktikant, tror jag. Jag har glömt vad det rörde sig om (det var minst 30 år sedan). Texten var så politiskt propagandistisk att jag häpnade och skrev till Funcke. Han svarade aldrig. Och jag sa upp prenumerationen.

Så agerar politruker. Att enbart betrakta samhället från en sida av verkligheten är livsfarligt. Vänstern talar brett om frihet. Med det avser man skydd för åsikter som är egna.

Torsten Sandström

Drakar finns väl bara i sagor och fantasylitteratur? Nej, även i Bibeln. Och om man tar till språket som färd­medel kan man faktiskt besöka den utmark där drakar ännu finns på riktigt.

Så presenteras en understreckare i SvD den 20/10 av Kristoffer Leandoer. Särskilt i tider av Halloween.

Jag har sedan något år slutat av konsekvent läsa de tetxter som publiceras “Under strecket”. Denna sektion i SvD har annars under decennier varit en mötesplats för en seriös och mer djuplodande diskussion av viktiga frågor.

Men i den upplösning som pågår inom svenska medier plågas nu även SvD. Författare från den vetenskapliga professionen, alltså från Akademin, har förr getts stort utrymme “Under strecket”. Det har förstås resulterat i en saklig och förnuftig analys.

Nu ska SvD egna journalister ta över och spara pengar åt det sjunkande skepp som SvD är. Då ryker kvalitet och vetenskapliga distinktioner all världens väg. Allsköns medarbetare på tidningen fyller spalterna. Mediesamhällets kris rörande alster med kvalitet försvinner.

Vad är problemet med den kursiva texten? Svaret är enkelt. Bibeln måste förstås ses som fantasylitteratur i ordets egentliga betydelse. Vem tror att det rör sig om fack- eller vetenskaplig litteratur?

Torsten Sandström

Statsministerns bostad “för rekreation” på Harpsund har genom ett kombinerat sosse- och vänsterdrev inom media blivit en politisk propagandakampanj. Kristersson hånas för att familjemedlemmar vid enstaka tillfällen fått utnyttja Harpsund. Professorer med vänsterinriktning skriar om korruption. Vi se den perfekta bilden av det blinda Sverige.

Struntsnackaren – och kramaren av iranska politiker – Ardalan Shekarabi tar sig tid att i medierna förklara hur Kristersson missbrukar offentlig egendom. Inga journalister från SR, SVT, DN eller SvD tar sig tid att kolla hur Socialdemokratins pampar under åren anvöänt Harpsund. Men Bulletins skickliga skribent Dan Korn lägger ned krut på att i arkiven kolla hur S-koryféerna använt rekreatiponsbostaden. Och hans lista blir lång, se länken.

https://bulletin.nu/privata-fester-pa-harpsund-1957-2006

Rader av S-hejdukar har nämligen arrangerat mängder av högst privata festligheter på Harpsund. Tage Erlander, Ingvar Carlsson, Göran Persson, hans fru och Björn Rosengren har vid åtskilliga tillfällen arrangerat sammankomster där. För egna och släkitngars bröllop och liknande partyn.

Faktakoll är alltså inte allför svår. Men svenska gammelmedier – som dagligen jagar fake news hos andra – ägnar sig således systematiskt åt vinklade reportage. Detta i syfte att driva vänsterpolitik.

Vänsterns medier lurar med andra ord publiken att tro att Kristerssons regering agerar i skumrask. Så agerar usla propagandister. I täten går de skattefinansierade SR/SVT.

Torsten Sandström

Professor Judith Curry har länge kritiserat klimatskräckens budskap. Fysikalisk osäkerhet om eventuella risker ska inte medföra skräckpolitik.

Bill Gates, grundare av Microsoft och egigantisk välgörenshetsman, verkar vara en smart och väl genomtänkt person. Hans tidigare stöd till klimatskräckens apostlar har bekymtat mig. Nu ångrar han på sin hemsida sitt bifall som inte varit fyllt med reservationer. Se länken nedan.

Han menar i sammandrag att skräckens scenario motverkat en seriös lösning av ett svårt problem och detta via åtgärder som kan accepteras av människor världen runt. Mycket har redan gjorts anser han. Men åtskilliga åtgärder har kostat alltför mycket och många har rentav motverkat målen. Stegvis måste världssamfundet verka för lösningar som inte hotar männiksors välfärd. Symbolpolitiken ska alltså på soptippen! Insatser mot fattigdom och för ökad hälsa måste till för en bred krets av människor jorden runt, menar Gates.

Mycket av det han skriver har mängder av kritiker av FN:s klimathets redan sagt. Mediernas rorbotartade bifall till FN har motverkat en marsch mot ett gott mål. Medierna har i en kör satsat på Greta T, Johan Rockström och andra tes-tuggande epigoner. Min blogg igår om Northvolt och Stegra är bara exempel på skräckscenariots dysfunktionalitet.

Det är därför sannerligen befriande att en vänsterliberal som Gates vågar sticka ut huvudet. Om du inte orkar läsa hans debattinlägg – vilket du bör – så citerar jag här hans egen sammanfattning.

Torsten Sandström

1. Climate change is serious, but we’ve made great progress. We need to keep backing the breakthroughs that will help the world reach zero emissions.
2. But we can’t cut funding for health and development—programs that help people stay resilient in the face of climate change—to do it.
3. 3. It’s time to put human welfare at the center of our climate strategies, which includes reducing the Green Premium to zero and improving agriculture and health in poor countries.

https://www.gatesnotes.com/home/home-page-topic/reader/utahs-hottest-new-power-source-is-below-the-ground

Sveriges stora problem är sossarna. För att som vanligt jaga efter en alltmer försvinnande makt över nationen tvingas sossarna låta Mp äntra båten. Och med talibaner där bryter helvetet löst. En allians av troende aktivister ges svängrum för risktagande utan gränser.

Det är känt hur Magdalena Andersson i bakgrunden peppat AP-fonderna att satsa miljarder på extrema riskföretag som Northvolt och Stegra. Hon måste hålla de sina och famför allt Mp:s ministrar på gott humör. Staten förvandlas till riskkapitalister i vänsterns dröm om att planera Sveriges affärsliv. Tala om livsfara. Stat och norrlandskommuner agerar sjövilt.

MIljöaktivister impregnerar nationen genom S och Mp:s samverkan. Alltså troende byråkrater som på strategiska positioner inom statsförvaltning agerar efter signaler från ovan. Naturvårdsverket, Länsstyrelserna och rader av andra myndigheter är fullproppade med miljötalibaner som predikar sitt budskap på skattebetalarnas bekostnad.

Jag hoppas att krisens företag, Northvolt och Stegra, kan komma att fungera som varningslampor för vad röster på S kan komma att innebära i valet nästa år. Signalen är mer planekonomi. Sossarna måste nämligen alliera sig med Mp och V för att ens bli en kandidat för regeringsmakt. Jag hoppas att detta varningens tema kommer att hamna i fokus för kloka demokrater i valrörelsen!

Torsten Sandström

En morgon med SR P1 är en psykedelisk upplevelse. Kaffet smakar allt sämre. Jag lyssnar mest slappt för att få mina värderingar av gamla svenska medier bekräftade.

Idag var det outtalade men ändå tydliga temat klasskamp. Nu aktivism mot välbärgade svenskar, eller “rika” som svenska journalister flummigt talar om. Först använde P1 Morgon den välgörenhetskommersiella organisationen Oxfam som sanningsvittne. Alltså en privat politisk kampsajt som politiserar med hjälp av värdeord som humanism och Oxford (-s universitet). Nu var rubriken:’

De rikaste smutsar ned mest!

Enligt Oxfams taleskvinna var det orättsvist att välbärgade människor släpper ut mer CO2 än mindre ekonomiskt välbeställda. Bara någon minut senare gavs journalisten Lennart Ekdal stort utrymme i P1. Hans budskap var i korthet att de rika ska betala mycket mer.

Alltså en klasskamp utan närmare kontakt med verkligheten. I Sverige är skatterna höga. Statlig inkomstskatt betalas bara av en minoritet svenskar. Så den vanliga svensken betalar nästan inget för alla statliga utgifter för miljö och välfärd (för de fattiga). Att välbärgade oftare flyger eller har dubbla bilar och liknande välfärd ökar förstås utsläppen. Men varför ska svenska journalister bråka om detta i ett land som redan står på tå i en flummig kamp mot CO2?

Ska inte förmögna har rätt att använda sina pengar till annat än skatt? Detta i ett land som “smutsar” minst ( nu apropå CO2)! Att deras livsföring ska anses som orättvist är ett hån mot ofta hårt arbetade svenskar som via skattsedeln försörjer en stor del av de andra som inte vill jobba eller i liten utsträckning bidrar med pengar till det offentliga.

Public service – som det brukar kallas genom ännu ett hån – gräver sin egen grav. Med tiden kommer det svenska folket att bryta sin bojor och låta SR/SVT konkurrera med privata medier på marknaden via frivilliga medieavgifter. Varje dag kämpar flertalet journalister inom statsmedierna för sin existens. Striden bedrivs genom propaganda. Det är klassisk klasskamp. Stalin hälsar med ett glatt tjut från sin grav!

Torsten Sandström

Argentinas marknadsliberal president Javier Milei har många goda idéer. Men emellanåt en framtoning som pajas. Han balanserar nationen på ruinens brant. Men i söndags vann han en skrällseger i mellansårsvalet till parlamentet med omkring 40 % av rösterna (klart mer än peronisterna). Förmodligen har han haft god hjälp av Donald Trumps löfte om ett stöd på nästan 400 miljarder kronor – förutsatt att Milei vann valet. Väljarna valde således dollarstöd från USA. Man valde rätt linje i sak.

Men det vore fel att liksom svenska medier framställa Milei som en populist eller skojare. Han är väl påläst i nationalekonomisk teori. Och det är kunskaper om marknadshushållning som sannerligen länge varit en bristvara i Argentina. En nation som en gång i tiden varit Sydamerikas ekonomiska stjärna har i åratal fallit handlöst – under peronistiska populister som svajat mellan vänster och auktoritär höger.

Nationen har kraftigt levt över sina tillgångar. Inflationen har varit skyhög och är nu år 2025 “bara” omkr 36 %! Nationen har levt på vanvettiga lån som korrupta politiker tagit upp. Valutan, peson, har därför rasat kolossalt i värde och statsskulden varit extremt hög. Under Milei har en påtaglig återhämtning skett. Tillväxten beräknas till c:a 5% 2025. Han behöver fler röster än i söndags för att fullfölja reformivern.

Ett särskilt problem har varit fackföreningarnas strukturella makt. Politikerna har före Milei agerat verktyg åt ständiga fackliga krav på högre löner och ökade bidrag i en ekonomi som länge gått på knäna. Horder av arbetsrättsjurister har härjat tillsammans med vanvettiga politiker (på internationella kongresser i arbetsrätt har typiskt nog argentinska och svenska jurister dominerat i antal!). Argentinska folket har fötts på kredit. Nationen har under felra år varit på konkursens brant. Faran med kombinationen vänsterpolitik och latinsk kultur ligger i öppen dager!

Det är mot den bakgrunden som den politiska nykomlingen Milei sedan 2023 slaktat statens budget, skurit i statsapparaten, minskat penningbidragen, privatiserat statliga bolag och stängt centralbanken (som i realiteten varit en förfärlig sedelpress). Allt Milei gjort har förstås inte varit bra. Att lägga om kursen på en sjunkande supertanker har sina risker vid valet av medarbetare. Särskilt i ett samhälle som länge präglats av korruption.

Mitt intresse för Argentina är speciellt. Jag är nämligen född där av föräldrar som verkat i Buenos Aires under andra världskriget. Det är kanske inte mycket att var stolt över med tanke på åren som flytt. Men det är skönt att se en marknadsliberal ny regim i arbete under Milei.

Torsten Sandström

Sydsvenskan har den 26/10 en vanlig journalistisk vinkling av verkligheten. A propå ett förslag till sänkning av kommunalskatten i Lomma lyder rubriken:

Sänkt skatt kan slå mot vård, skola och omsorg

Jaså! Uttalandet är vinklat och vilar på tanken: allt annat lika så får kommunen in minde pengar. Men vad säger att allt blir sämre efter en skattesänkning? Kommunens medborgare kommer kanske att jobba något mer just för att man får behålla mer efter skatt? Möjligtvis kommer kommunens chefer att tvingas hushålla bättre så att skattesänkningen inte märks i praktiken för den offentliga ekonomin? Dessa positiva vinklingar struntar normalt en svensk journalist i.

Journalister skriver allstå det dom själv tycker är politiskt korrekt. På så vis sysslar man med propaganda. Verkligheten är som många andra vet mångfacetterad. Men journalister skriver ständigt från vänsterns perspektiv, dvs att sänkt skatt alltid är något som får negativa effekter för det offentliga. Detta tortds att utfallet ofta kan bli det motsatta. Sänkt skatt kan vara något mycket fruktbart i olika situationer.

Men sådan vidsyn lärs uppenbarligen inte ut på landets seminarier för journalister. Dit kommer unga vänstermänniskor och dom lämnar seminariet ännu mer övertygade. Där är utbildningern – eller snarare inbillningen – inriktad på vänsterns ideal.

Torsten Sandström

Den 13/10 skriver Alex Schulman en krönika om lagkaptenen för det svenska landlag som inte kan spela framgångsrik fotboll. Rubiken lyder:

Har vi varit utsatta för ett danskt sabotage?

När det gäller sportjouranistik kan man förvisso inte räkna med seriositet i vanlig mening. Men Schulman är ju inte en journalist från den sportiga grenen.

Att landslaget spelar dålig fotboll och fått stryk av Kososvo i två matcher talar sitt tydliga språk. Men en tidning som – liksom DN högröstat – gör anspråk på kvalitet ska över huvud taget inte nedlåta sig att publicera texter som vilar på konspiratoriska tankar. Vem sjutton kan tro att Dahl Tomasson vill se landslaget förlora? Han är ju yrkesman och beroeende av framtida inkomster. Att han inte tycks tillräckligt bra är en annan sak. För detta ska Svenska fotbollsförbundet kritiseras. Men de är kanske också indragna i Schulmans vanvettiga snack om sabotage?

Någon säger kanske att det rör sig om ett skämt? Ja, men då vi talar om argument som rör misstankar om brottsliga nationella överväganden måste väl ändå ett krav på försiktighet gälla. Dumma läsare – DN har förmodligen många – kan ju tro Schulman är rätt ute. Ute är han visserligen. Men det är en annan sak: han brister i kompetens.

Detta bekräftar vad jag tidigare skrivit. DN är inte längre någon kvalitetstidning. DN är en vänsterblaska med en majoritet värderlösa kribenter med mycket höga tankar om sig själva. Undantag finns förstås.

Torsten Sandström

Det är ett svårt ämne att prata om vad som människor i allmänhet uppfattar som rätt eller fel. Särskilt rörande lagförbud. Men i grunden tror jag många ser till sitt eget liv och sina privata handlingar. Det man själv kan tänka sig att göra upplevs därför som korrekt. Om en stor mängd människor tycker samma sak så uppstår med tiden ett folklig rättsmedvetande. Om detta i ett samhälle inte överenstämmer med vad politikerna anser, nedskrivet i lagstiftning, så är det något som är sjukt inom nationen ifråga.

Jag har länge i mina bloggar kritiserat en överdrivet nitisk tillämpning av den svenska sk knivförbudslagen, se exv https://anti-pk-bloggen.se/?s=knivförbud eller https://anti-pk-bloggen.se/2025/04/05/en-lex-lambertz-behovs/.Den som besöker allmänna platser med en kniv i fickan ska – enligt min mening – enbart dömas om hotbilden är rimligt relevant. Detta innebär att personen bevisligen måste ha en samhällsfarlig plan med innehavet. Men om någon enbart medför en kniv – genom förvaring som förefaller högst rimlig och odramatisk – ska detta inte bli en polissak.

Häromdagen dömde Hovrätten för västra Sverige ut böter på omkring 20.000 kronor till en man som kört sin bil med en större kniv i ett låst handskfack. Såvitt jag kan utläsa fanns ingen hotbild i mannens liv eller uppträdande. Han förklarade kniven som ett behov att vid fritidsfiske – eller eventuella viltolyckor – kunna ta livet av skadade djur. Hans ord var i och för sig kanske något diffusa.

Mannens förklaring godtogs av Tingsrättens majoritet. Men Hovrätten föll in i en tillämpning som jag menar strider mot ett allmänt rättsmedvetande (vad det nu är). Och dömde mannen till böter.

Detta är en vardagsbild i klanvåldets Sverige. Här flyter blod. Och gangstrar agerar med berått mod. Men ändå sysslar polis och åklagare emellanåt med oviktiga problem. Och domstolarna tvingas hantera struntsaker till höga samhällskostnader.

Jag menar därför att knivförbudslagen måste förtydligas! Det måste finnas ett rimligt skadetema – eller syfte – för att ett innehav ska kriminaliseras. Alltså inte bara ett passivt innehav. Den som promenerar på stan eller åker i sin bil med en pennkniv i fickan ska inte riskera att drabbas av straff!

Torsten Sandström

Varje kväll presenterar SVT:s Rapport ett inslag som ska motverka högerextremism. Siftelsen Expo har själva saken på entreprenad. Även SvD ansluter sig till den tralle, trots att tidningen säger sig vara “obunden konsrvativ”. Den vanliga profeten inom denna trosuppfattning är en person som kallar sig forskare, Christer Mattsson, från vilken jag aldrig har hört ett ord om “vänsterextremism”!

Idag har SvD en artikel om att:

Högerexstrema klubbar lockar till sig många yngre

Vad som är höger och extremt definieras sällan. Ovh vilka föreningar talar SvD om? Därför fungerar ordet “högerextrem” som en politisk knölpåk mot i praktiken allt som inte är PK, dvs mot alla som inte omfattar en vänsterliberal samhällsuppfattning.

Problemet rör den ständiga kopplingen av höger till våld och lagbrott. Alltstå aldrig en koppling mellan vänster och olagligt våld. Självklart anser jag att våldsdåd ska motverkas oavsett om de sker med vänsterns eller högerns förtecken. Men det är denna vidsyn som medierna saknar. Där är man vänsterblind.

Jag menar att den extrema vänstern är mer månghövdad och våldsbeägen än den eländiga minoritet som yrar om vit makt och gör nazihälsningar. Men genom att ständigt peka på högerminoriteten riktas inte radarn mot de många palestinska sympatisörer och klimataktivister som återkommande överträder gällande lagregler. De senare är i praktiken ett större samhällsproblem än högerkantens ungdomar!

Mediernas vänsterinriktning är förklarringen till detta. Man sprider propaganda mot allt till höger, men lhåller tyst om eländet i de egna leden. När det gäller de senare anses extrema aktioner som något gott. Så blinda är svenska medier!

Torsten Sandström

Naomi Abramowicz är en av flera som skriver bra ledare i Göteborgsposten, GP. Här får olika åsikter komma till tals! Åsiktsdjupet är normalt stort.

Idag skriver hon om en holländsk forskare, sociologen Ruud Koopman, som i många år studerat islam och de problem som religionens extrema yttringar skapar framför allt vid invandring till västerlandet.

Hans huvudförklaring är att extremismen inom islam tagit överhanden. Mer frihetliga tolkningar av Koranen har alltså förlorat inflytande. Dessutom finansierar oljestinna arabstater extremismen.

Texten är värd läsning. Heder åt GP som inte använder sig av brandvägg. Det är ett utslag av den gamla goda liberalismen som tyvärr tycks dömd att dö i DN.

Tack för detta GP! https://www.gp.se/ledare/darfor-forsvarar-islam-integration.880f2598-38bb-43a2-ba60-43c090ef69c4

Torsten Sandström

Aftonbladet, som under senaste världkriget var nazistiskt, har sedan dess gåttöver till den andra ytterligheten. Genom sin starka koppling – via vänsterjournalisternas svenska allians – så fungerar Aftonbladet som kompas och källa som SR/SVT friskt använder sig av. Inte minst programsinslag som Rapport, Aktuellt och God morgon världen. Vänsterreligionens profet heter i Aftonbladet Jan Guillou.

Allt Guillou tycker trycks i Aftonbladet. Där tillåts han till och med rasera feminismens teser. Den 5/10 angriper han nämligen kritiken av den imam som i en predikan för en tid sedan sagt att kvinnor som inte lyder sin man ska drabbas av “lätta slag från en persikokvist”.

Guillou säger att han inte förstår kritiken. Imamen var ju en vikrie och har slutat med sin syssla (påstås det). Guillou menar att svenska kyrkan varje söndag sprider liknande stolligheter. Guillou antyder ett slags antiaislamism bakom kritiken av imamen, samtidigt som Livets ord levererar rena dumheter.

Tala om stolligheter Guillou! Han har av vänstern hyllats så länge att han förlorat all självkritik då han levererar texter till Aftonbladet. Han försvarar till och med faktiskt att uppstudsiga kvinnor ska piskas (om än lätt). Att kristendomens dogmer också är sagoberättelser är en sak, men kristna präster uppmanar inte män till våld mot kvinnor för att bestämma.

Det vet förstås Guillou. Han vet också hur klanernas islam förtrycker kvinnor och till och med tar livet av kvinnor som bryter mot klanens normer. Men för honom är vänsterpolitiken i Palestina överordnad all normal kritisk debatt. Han agerar med andra ord som en utstuderad partigängare. Och Aftonbladet trycker sin profets ord.

Man kan säga att frånvaron av kritik av Guillou från de egna har gjort honom till bortskämt barn. Precis vad som skett med ett annat vänsterhelgon Greta T. Att detta leder till intelektuellt och moraliskt sönderfall är en risk att räkna med. Vi ser sönderfallet i nutid.

Torsten Sandström

Jag kan inte låta bli att förvåna mig över DN. Den tidning som i min ungdom drev mångsisidg samhällsanalys med höga krav på kvaltet har nu fallit samman. Nu har DN blivit vänsterliberalismens apostel nummer ett. Navelskådandet intar hisnande proportioner. I täten går journalister som Alex Schulman och Hanna Hellqvist.

Den 14/10 undrar den senare i rubriken “hur kunde jag tro att någon skullke kunna älska mig?” Genom undrarn slår hon förgtås in öppna dörrar. Få blir nämligen det minsta överraskade. Det är förvånansvärt hur en tidning – som förr var stor – nu kan trycka sådant egotrippande i kvadrat.

Man kan faktiskt inte tro att någon kan falla lägre än Hellqvist nu gör. Men hon underträffar sig själv. Och följer upp sitt bottennapp med orden:

“I mitt huvud är det bara en tidsfråga innan det spricker”.

Jag försöker se saken positivt och utgår från att Hellqvist är uträknad med sprucken skalle. Alltid någon tröst tänker jag. Men så är det antagligen inte. Genom att sälja ut det lilla Hellqvist har investerar hon i läsare som faller för sådant kändisnonsens.

Och DN satsar förstås på ett populistiskt tema av detta slag. Snusk, skvaller, kärlekslängtan, sex, banaliteter och liknande är nutidens DN:s favoritämnen. Så går det då en tidningsledning tappar sin kompass för kvalitet och förnuft och hänger sig åt strunt för vilsna läsare. Då blir det dynga i spalterna!

Torsten Sandström

TT meddelar den 29/10:

Rysk gas ska stoppas från EU senast 2028, om EU:s medlemsländer får som de vill.

Kriget i Ukraina har pågått i 11 år. Det utvidgades kraftigt för 3 år sedan. Och maler idag vidare dag för dag. Blodet flödar. Och nu säger EU att rysk gas ska stoppas om 3 år! Tre år!

Kan det sägas tydligare. EU saknar rimlig förmåga att agera och uträtta vettiga saker i rätt tid. Inga strukturreformer av betydelse har genomförts, trots att behoven är skriande. Medlemsnationernas ekonomier hackar och de drar alla åt olika håll. Det kallas för en “union”. Bara mer av samma politik ovanifrån – nya friska pengar slösas på korkade projekt genom gigantisk skuldsättning. Von der Leyen skriar i takt med FN-chefen Guterres. Dessa två personer symboliserar byråkratins återvändsgränd.

Ändå är Ukrainas strid prioriterad, sägs det inom EU. Varje klok människa borde säga att det är hög tid för att med en machete hugga bort massor av dödkött. Börja med det sk Parlamentet och fortsätt med stora delar av byråkratin… Tillbaka till en slimmad handelsorganisation!

Att jag ska behöva skriva detta är bara det tecken på att EU är en skandal.

Torsten Sandström

Det som kännetecknar Donald Trump är ett hans extrema självförtroende. Var dag uttalar han sig i maktfulla ordalag om i stort sett allt. Inte bara om det land han är president i, utan om många andra nationers och personers angelägenheter. Han förmedlar en bild av sig själv som oerhört allvetande och egocentrerad. I mina ögon med tydliga drag av megalomani. Gränser som rör lagstiftning, andra nationers intressen, affärsföretags privata sfärer, andras personliga angelägenheter osv struntar Trump i. Detta att döma av mångfalden hastiga, svepande och påträngande krav från hans sida.

Mot den bakgrunden är hans relativa tystnad rörande Ukrainakrigets lösning synnerligen intressant. Han. säger – faktiskt som de vänstrliberaler som han ofta hånar – i huvudsak att han vill att de stridande parterna ska verka för fred. Vem vill inte det? Men poängen är att det anfallande Ryssland och dess president inte vill ha fred utan att först ha slagit ut Zelenskys regim. Det är en gåta hur Trump kan hoppas på annat än en fred efter en rysk vinst av kriget.

Talande är hur Trump agerar undfallande mot Putins Ryssland. Rader av mycket vaga löften från Trump om vapenstöd till Ukraina tonas successivt ned. Likaså framställs möten med Putin som löften för fred. Men resultatet tycks ständigt bli att Putin får som han vill. I medierna beskrevs mötet i Alaska som en stor framgång för Putin. Nu är det dags för ett nytt möte i Budapest. Och Trump ordar än en gång i positiva tongångar om vad som kan bli följden. Vi ser och hör en medial USA-president trampa vatten, om uttrycket tillåts i ett krig där Ukraina kämpar för sin överlevnad.

Jag menar att Trump agerande är en besvikelse. Om han inte vill att USA direkt levererar vapen till Ukraina finns det omvägar via Europa som enkelt och effektivt kan ge stöd till den stat som utsätts för rysk aggression. Bakom Trumps slätstrukna attityd i krigsfrågan anar jag att han ser Ukraina som en del av Rysslands geopolitiska maktsfär. Det kan även finnas andra mer oklara förklaringar.

Kontrasten mellan Trumps vanliga och stora aggressivitet i en mängd sakfrågor, å ena sidan, och å den andra hans passivitet rörande stöd till den spirande demokratin i Ukraina väcker onekligen frågor om Putin inte har ett ännu obekant trumfort på hand som får Trump att ducka. Möjligheten av en hemlig affärsuppgörelse historiskt sett (med ekonomiskt stöd till Trumps företag i kris) förefaller kunna vara den kryptonit som får stålmannen in spe Trump att stappla. Ju mer jag hör från Trump i frågan om kriget i Ukraina desto tydligare blir min övertygelse om en sådan sensationell världshistorisk konspiration. Putin tycks alltså ha ett ännu okänt trumpkort!

Om Putin spelar ut det kortet faller Trumps maktställning samman som ett korthus. Förvisso är det för många svårt att tro att en amerikansk ledare konspirerat med Putin. Men just Trumps affärsbakgrund, hans framfart och bergfasta självtillit – i kombination med hans alla spektakulära rättsaffärer och eviga sexism (som exv i affären Jeffrey Epstein) – gör att han just är mannen som kan tänkas göra ett världshistoriskt konspiratoriskt övertramp. Han saknar nämligen respekt för andra tankar än sina egna, helt enkelt

Jag hyllar Trumps kritik av Europa rörande vår världsdels springnota från NATO. Även hans kritik av vänsterliberalt woke är gott. Och kanske också några insatser mot dödandet i Gaza. Men i övrigt anser jag att Trump håller på att orsaka USA och Världen en ekonomisk och politisk käftsmäll utan like. Hans framfart för inte mina tankar till demokratins ideal. Den pekar tvärtom mot kaos.

En person som tror sig i alla hast av egen maskin kunna skapa lycka är en farlig schaman. Trumps och hans familjs ekonomiska – och nu politiska – makt är enorm. Viljan att tukta oppositionella medier är otäck. Dekreten sprutar från hans skrivbord. Kongressen är lamslagen. Trump framstår som en gökunge i en fredsduvas bo. Demokratin i USA är helt enkelt i fara.

Det är dystert. Visst har Demokraterna under Biden (och även Clinton/Obama) ställt till det för USA i flera frågor. Åtminstone har medelklassen i USA under ett par decennier fått det ekonomiskt sämre medan de förmögna blivit rikare. Men Trump häller bränsle på krisen i stället för att metodiskt – och med ekonomisk och rättslig bravur – förändra USA och främja nationens intressen i Världen. Bara det att Trump knutit vänskapsbanden med Pakistan starkare och gjort sig till ovän med Indien är ett dåd av en vettvilling. Demokratins Indien är världens folkrikaste nation! Hur kan en USA-president spela korten så illa, samtidigt som han skroderar vitt och brett med sin förmåga att förhandla över allt runt jordklotet! Jösses, jag tar mig för pannan!

Kolla bilden från The Economist 2019! Liksom två egotrippade figurer i Alice i underlandet har Boris Jonson och Donald Trump snackat vitt och brett samt använt stora ord. Utfallet har dock i huvudsak blivit motsatsen: kaos.

Torsten Sandström

Vardagens drömpolitik är ett av Sveriges främsta gissel. Tänk bara på följande. Skolelevers jämlikhet anses viktigare än kunskaper och ordning. Även hyllas Bostadsverkets centrala planering och sossarnas hyresgästföreningar framför en friare hyres- och bostadsmarknad. Därtill kommer att slagord om asylrätt fyller samhället med nykomlingar – människor som vid avslag på ansökan inte kan utvisas.

Vidare ser vi hur journalister från statsfinansierade medier skriver under politiska upprop och kramar palestinier som låter riksdagsledamöter springa gatlopp. Dessutom kramar svenska politiker och medier ett EU som utfärdar floder av federala regler. En union som till råga på allt inte klarar av att lösa sina egna interna konflikter eller få vår världsdels ekonomi att blomstra.

Uppräkningen skulle kunna göras mycket längre. Politikerna i vårt land har länge drivit en politik som inte grundas på folkets faktiska berättelser om vad som är nödvändigt. Mängder av svåra samhällsfrågor – och reformbehov – låtsas politikerna helt enkelt inte om. I bästa fall skrivs behoven vart fjärde år på valaffischerna och lanseras som löften som ska infrias. Därefter fortsätter karusellen som förut med de vanliga visionerna för söndagsskolan. Kärnan i drömpolitiken är normalt att känslan och syftet är viktigare än den faktiska verkligheten, dvs substansen. Följden blir en fantasi om att kunna springa hos den som inte ens kan gå.

Idén till denna text föddes av en blick i DN den 8/9. Där lanserade nämligen kulturjournalisten Martin Gustavsson ännu ett luftslott utan förankring i verkligheten (se länken). Rubriken säger:

Fred uppnås genom att vi talar med våra fiender

Det rör sig således om Israels kamp mot Hamas terror i Gaza. Ett samtal med Hamas påstår Gustavsson innebära fred. Precis som fredssamtal inte förts tidigare! En kritisk läsare vet att Hamas våldsstyre gastkramat Israels och Palestinas befolkning i årtionden. Nu tror Gustavsson att ett bordsamtal ska innebära att islamska fundamentalister ska slänga in handduken och gå med på fred! Eller så tycker han att Hamas genom fred ska tillåtas fortsätta sin terror. Vi ser i dagarna – efter att något som kallas fred slutits – hur terrorister från Hamas arrangerar offentliga avrättningar av sina meningsmotståndare!

Mitt under brinnande krig i Ukraina står svenska och europeiska politiker inför en mur av problem. Regeringen i Paris är lamslagen, den i London skakar samt i Berlin darras det. Detta främst på grund av löften om bidrag som vänsterliberaler (och tidigare regeringar) beviljat det egna folket. Människorna har i åratal matats med drömmar om välfärd. Denna har på sikt gjort det omöjligt att få statsfinanserna att gå ihop. Inte minst i krigstider.

Sverige lider av liknande problem. Bidragspolitiken och höga skatter topprider det svenska folket. Just nu pågår öppna röstköp inför kommande års val. Förvisso satsar Tidöregeringen i huvudsak på skattesänkningar och liknande åtgärder rakt in i plånboken. Men efter åratal av försummelser avseende nationens gamla strukturproblem driver svenska politiker ännu en runda av lösningar för drömmarnas land. Ljusa visioner ersätter propåer om bistra krav att jobba hårdare, att spara och ta eget ansvar.

Politikerna levererar på så vis visioner till ett omyndigförklarat folk. Inga slitstarka lösningar alltså, trots evigt snack om hållbarhet. Tydligare kan inte demokratins dilemma bli.

Torsten Sandström

https://www.dn.se/kultur/martin-gustafsson-jag-ville-forklara-terrorns-logik-och-blev-tagen-for-en-historiskt-omedveten-idiot

Häromdagen (6/10) skrev jag en blogg om om en chef inom Malmö kommun som blivit utköpt med 800.000 i samband med en korruptionshärva. Det var enklare att betala chefen än att ta en juridisk fajt med LAS.

I dagarna är pedofiler i rollen som lärare på allas läppar. Uppdrag gransknings reportage visar på samma fenomen som nyss nämnts från Malmö: i stället för att säga upp (eller avskeda omedelbart) så väljer kommuner att köpa ut pedofiler som tagits på bar gärning. Brottslingen får en halv miljon och kan snabbt söka jobb hos en annan kommun (som är lika dålig som den förra på att kolla upp vem man rekryterar).

Saken rör ytterst en lag, LAS, som är alltför restriktiv då det gäller att komma åt anställda som missköter sig. Egentligen finns det ofta lagligt utrymme för uppsägning av skurkar. Men processen är jobbig och kräver tid.

Men det finns en ännu viktigare förklaring: landets skolledare, fackföreningar och den svenska socialdemokratin. Det finns alltså aktörer som är okunniga, fega och rädda samt vill skydda sina medlemmar/väljare. Inom en kommunal förvaltning har fackföreningarnas en mycket stark position. Den utnyttjas flitigt av fackliga företrädare (som till råga på allt jobbar med betalning från kommunen med stöd av en lag om fackliga förtroendemän). Bråk med facket undviks genom så kallade utköp. Landets skolledare, som ofta har bakgrund som lärare (och alltså inte besitter administrativa meriter), vet inte mycket om arbetsrätt så rädslan är stor. Kommunkontorets chefer vet kanske mer, men är lika rädda.

Problemets rötter är socialdemokratin. Den har i omkring hundra år verkat för fackföreningar och LAS. Dessutom hyllar sossar tanken att brottslighet inte är något som en pedofil väljer själv. Dubbla stolar och ansvarslöshet bidrar till att sossar ständigt slätar över och låter fackföreningarna hållas. Utan dem förlorar sossarna snabbt alla val.

Jag skriver detta bland annat för att det visat sig att Lina Axelsson Kihlblom varit verksam som chef inom Haninge kommun där den i medierna aktuella pedofilen bland annat agerat. Hon står bakom utköpet. Någon polisanmälan har inte skett. Mannen fick 500.000 och snabbt jobb i en annan kommun. Det viktiga är att Axelsson-Kihlbom av Magdalena Andersson utsetts till skolminister (ett år före sossarnas förlust av regeringsmakten 2022).

Ministern ifråga är förstås inte ansvarig för svenska kommuners och fackföreningars brister. Men hon har varit extremt nära pedofilen ifråga som grundskolechef i Haninge kommun. Hon står bakom utköpet! Efter politisk verksamhet med inriktning på skolan har hon avancerat till minister i Magdalena Andersson korta ministär.

Min poäng är alltså att socialdemokratins Sverige – där fackföreningar deltar i maktutövningen (alla sitter på varandras stolar) – inneburit att pedofiler fått större utrymme för sin brottslighet än vad som behövt i ett förnuftigt samhälle. Ansvarslöshet är nämligen sossarnas credo. Det är därför dom är så ofantligt skadliga.

Torsten Sandström

Efter bara några månader slänger alltså Hatt in handduken. Det beror på tuffa angrepp från sociala medier säger hon. Kanske även fysiska hot.

Men hon borde väl ha känt till dessa risker från början? Det finns därför antagligen starkare skäl för avgången. Låt mig spekulera.

1 Hatt har inte genomfört det lyft för partiet som hon trott. Opinionsvinden har börjat blåsa mot henne, med sjunkande siffror i oktober.

2 Hon har tidigare jobbat flera år som chef i C-partiets lugna sfär av bondekooperativ. Du ser de “trygga gubbarna” framför dig i Sveriges absolut minsta politiska bas – ungefär 0,5 % av Sveriges befolkning är lantbrukare. I bonderrörelsens topp blir man sannerligen inte omkullsnackad av en hänsynslös Dagostar. Jobbet som partiledare måste därför kännas som straffarbete för Hatt.

3 Hatt är inget råskinn, utan tror (naivt) på rent spel inom politiken. Tanken om att hennes parti står för politikens Centrum är som framgått bisarr. Men Hatt tror på en position som andra respekterar och snällt vill flörta med. Nu börjar Hatt inse verkligheten. Mot denna bakgrund måste det kännas hotfullt och frustrerande att i framtiden behöva bli medlem i Magdalena Anderssons “Fyras gäng”. Det vill säga att tvingas agera släpvagn åt maktfullkomliga sossar bara för att då och då få en liten köttbit.

Det finnas alltså fler och mer rimliga förklaringar till Hatts avgång än otäcka hot som Hatt kan ha upplevt. Men det skulle inte förvåna mig om uppelevens av Dagostar blivit droppen som fått den berömda bägaren att rinna över. Vänsterledaren Dagostars galna framfart speglar landets vänsterrörelser. Där anser man att politik är klasskamp. Lagens bokstäver är bara ett skämt, menar man (ett tecken på kapitalägarens makt), varför all slags aktivism är tillåten för människor som Dagostar. Det gäller att slåss vilt!

Vi har under två års tid sett hur väsnsterns palestinaaktivister tagit lagen i egna hände och stört vanliga människors vardag. I spetsen unga människor från V och S. De agerar precis som vi svenskar vore ansvariga för vad som sker i Gaza! Vi har däremot – till högt pris – tagit emot tusentals flyktingar från regionen som nu ställer till bråk i svenska städer. Det är Dagostars och Anderssons vänner i Palestina som genom terror startat det krig som raserat folkets liv i enklaven. I dagarna avrättar Hamas i vanlig kommunistisk ordning sina forna kamrater inför öppen ridå i Gaza. Ordförande Mao sa att politik inte är någon middagsbjudning. Utstuderade hårdingar som Dagostar och Andersson platsar däremot.

Nu ser Hatt att hon efter nästa års val – om Centern över huvud taget klarar spärren till riksdagen – riskerar att hamna i knivkriget inom De fyras gäng. Om hon känner obehag idag kan hon med andra ord räkna med terror nästa år.

Det finns alltså flera goda skäl till avgång från Hattifnattarnas parti.

Torsten Sandström

Statstelevisionens partiledardebatter är numera ett spektakel. För femtio år sedan var det däremot fråga om ett seriöst munhuggande mellan gråhåriga män. Lite tråkigt kanske, men samhällspolitik är inte som ett lundaspex (kanske). Politikerna bestämde själva vilka ämnen som skulle debatteras. SVT:s anställda var statister och sysslade med att räkna minuter och fördela talartid så att alla fick ungefär lika stort utrymme.

Idag är det faktiskt tvärtom. Vänsterliberala journalister bestämmer agendan. Putslustiga inslag garnerar farsen. Diskussioner parvis gör att journalisterna formar debatten och leder väljarna till fel parti. Många gråhåriga män har ersatts av ett band välsminkade kvinnor. Men den största skillnaden är kanske att kommunisternas partiledare, Dagostar, skriker närhelst hon vill. Detta utan att hennes mikrofon stängs av.

Att hon med en mördares blick tillåts skrika och avbryta andra är med 100% säkerhet avsiktligt (i söndags var ju inte första gången). Jag antar att det ska ge en av journalisterna önskad bild av folklig livlighet. En bild som harmonierar med pajaseriinslag där partiledarna ska fylla i frågeformulär (ungefär som en tipspromenad). I så fall tänker SVT fel. Större delen av folket tittar nämligen redan på andra kanaler!

Vänstern på SVT har alltså än en gång fått som dom vill. Det passar förstås den stora del av SVT:s anställda som är feminister. Det går inte för sig att tysta ned en vilt babblande kvinna som Dagostar! Som bekant sysslar SVT-folket med att puffa för sina egna åsiktsideal och då passar Dagorstar som hand i handske (alternativt framstår Magadlena Andersson som ett säkrare kort). En sk “neutral” åsiktsförmedling har typiskt nog vänsterns filosofer på Stockholms universitet gett SVT rätt till (inte minst Åsa Wikorss).

För övrig vågar SVT inte stöta sig med sina kvinnliga favoriter. Vi har ju tidigare sett hur man hjälpt Greta T till stjärnstatus genom bevakning varje vecka vid riksdagen av hennes Jaildays for Future. Dagostar är av samma skrot och korn som Greta T. Två personer som tror sig vara allvetare. De regler som bestämts i god samhällsordning struntar dom i. Men för partiledardebatterna verkar inga andra regler finnas än att journalisterna bestämmer.

Debatten styrs nämligen genom att partiledarna pressas in i SVT:s egen fåniga agenda. Man kan undra varför vi ska ha debatter? Själva röstningen vid valurnan blir ju bara en bekräftelse av hur SVT har planlagt pusslet.

Torsten Sandström

Varje forskare har förstås en rad personliga åsikter om politik, sport, stickning, vindrickning eller vad det nu kan vara. Varje ståndpunkt kan vara svag, stark eller extrem. Men jag tror att alla kloka män och kvinnor inom vetenskapens värld är ense om att värderingar av dessa slag ska hållas utanför forskningen i möjligaste mån. Men tyvärr finns det inte så få personer som utgör undantag.

En sådan heter Anna Lundberg och är professor i rättssociologi vid samhällsvetenskaplig fakultet (alltså inte juridisk!). Hon har under Hamas anfallskrig i Gaza deltagit i olika aktiviteter och skrivit under renodlade politiska upprop mot Israel med hänvisning till sin position vid Lunds universitet. Se om detta i min blogg från 4 maj 2024.

På internet finns mer att läsa. Lundberg utger sig nämligen för att vara kännare av mänskliga rättigheter (som definitivt inte tillhör sociologins fält, utan rätt eller moral). Hennes profil är kodad med sedvanliga epitet för woke:

*Kollektiv rättsmobilisering
*Lokalt solidaritetsarbete
*Juridisk rådgivning
*Barns rättigheter

Allt detta tillhör en vid och synnerligen oklar sfär av frågor som politiska organ satts att utveckla. Rättsregler saknas ibland om dessa fenomen, ibland är normerna magra, men i den sk Barnkonventionen är de så många att de närmast framstår som religiösa satser om välfärd och lycka. Utan tvekan är Lundbergs profil en trampolin för politisk aktivism – och inte för vetenskap i etablerad mening.

Givetvis känner Lundberg av sina kollegors kritik av ett så lösligt praktiserande av forskning. I en kallelse till ett seminarium under hennes ledning – som riktar sig till unga forskare – läser jag förstucken kritik mot traditionell forskning som beskriv som “polished” (i meningen förskönad eller tillrättalagd).

Lundberg vet bättre. I en anda som påminner om wokepredikantens ska seminariedeltagarna delges Lundbergs “uncomfortable” tankar. Hennes obehagliga ideér sägs syfta till att väcka unga doktoranders förmåga att hantera forskningens orediga (“messy) förhållanden och satsa på integritet, mod och kritik vid sina egna (“own”) val på forskningens arena. Jag påminns om min ungdoms floder-power.

Den som är besviken på världen, samhället och inte minst forskningens givna begränsningar ska alltså frälsas till politisk aktivism i Lundbergs anda. Givetvis gör varje ung människa sina val och får ta ansvar för följderna. Men att som blivande forskare tro att Lundbergs teser kommer att främja en vetenskaplig karriär är uppenbarligen högst riskabelt.

Sanningen är att god forskning inte präglas av personliga politiska val. De blir snarare per definition en källa till förluster. Inte undra på att Lundberg beskriver sina tankar som obehagliga.

Genom forskning kan man inte komma till andra sanningar än vad som sker i den fysiska verkligheten. Men hur samhällsproblem ska lösas är ett val mellan olika alternativ som kanske kan finnas. När Lundberg menar att det senare tillhör vetenskapen har hon fel. Politiska val rör inte sanningar.

Tyvärr är hon inte ensam om ett sådant övertramp. Hon begår ett övergrepp. Och låter det finansieras med allmänna medel. Lyckligtvis är kretsen av likatänkande liten.

Torsten Sandström

Nu är det dags för en vänlig erinran. Bloggen har nu rullat var dag i mer än fem år. Kostnader för teknik, webbhotell mm är faktiskt större än de gåvor på drygt ett par tusen kronor som jag varje år får av vänliga följare. Detta trots att bloggen i veckan haft mer än 12.000 besök sammanlagt.

Bloggen är visserligen ingen affärsrörelse. Det tar sikte på politisk kamp. Men även en idog samhällskritiker måste förstås muntras upp. Därför är jag tacksam för en swish som inte alls behöver vara på ett stort belopp. Kolla den gröna rutan ovanför till höger!

Samtidigt vill jag varmt tacka dem som redan gett mig en dunk i ryggen.

Vänligen

Torsten

Av DN kan man som bekant vänta sig vad som helst vad gäller vänsterpolitik. Som bekant har tidigare Greta T för en dag utsetts till tidningens chefredaktör. Mediernas älskling har skapats av svenska medier i deras kamp för att sprida klimatskräck över landet.

Det finns förvisso problem med uppvärmningen. Men problemen ska diskuteras öppet och kritiskt: vad är orsaken, vilken är tajmingen och hur är omfattningen? Mediernas enögda svar är att lyfta fram Greta T, som hävdar att det är människan och inte förklaringar som knyter an till atmosfär/kosmos som är huvudsvaret. Det innebär en barnslig och fräck förenkling som tyvärr hittills gått med via mediernas pratkvarnar.

Sedan dess har mycket skitvatten flutit i klimatskräckens Sverige. Det förra helgonet har dömts för ordningsbrott några gånger i svenska och utländska domstolar. Hon följer inte lagar som gäller. Hon tror sig forma regler som står över lagstiftning. Hon får milda påföljder men efter flerfaldig ohörsamhet ska det snart bli fängelse.

Därför reagerar jag den 9/10 då jag ser följa rubrik i DN-blaskan:

VÄRLDEN
Greta Thunberg: Har släppts från ett tortyrfängelse

Det rör sig förstås om den seglats där Greta T – som vän till Hamas – nu även ska styra upp krisen i Gaza. Hon har på gränsen till krigszonen, med stöd i israels rätt, förts till en helt vanlig arrest (för andragångförbrytare i Israel). Märk hur DN vill få läsarna att tro på tortyr. Påståendet är barockt – hon har med våld flyttats (knuffar od) från den krigszon hon vägrat att lämna. I själva verket behandlas Greta T med silkesvantar för sin upprepade brottslighet och skickas till Grekland med flyg…

Den politiska marionett som svenska medier skapat har nu utvecklats till ett monster. Men DN skyddar sin före detta chefredaktör. Denna upphöjelse (i tidningens egna ögon) kommer DN att länge få äta upp, något som glädjer mig. Den skolkande skolflickan liknar nu en varulv som inte skyr några medel att få sin vilja fram. Och det sker med samverkan och stöd från Hamas!

Som långvarig kritiker till mediernas älskling är jag förstås nöjd över utvecklingen. Men DN slickar inga sår. Nänä! Man pratar om att robot-greta närmast utsatts för terror!

Stalins journalister hade gillat detta grepp. Det gäller att förvandla svar till vitt.

Torsten Sandström

Det parti som kallar sig Liberaler håller just nu på att begå kollektivt självmord. Det sker i ett rus av lycka. Liksom de rättroende ser man sanningens ljus och handlar därefter. Att man befinner sig i ett samhälle med komplexa motsättningar och behov av kompromisser är för dem ovidkommande. Dubbelmoralen illustreras tydlig av det manliga könsorganet i partiets “emblem”.

Jag tänker nu på Mohamssons senaste utspel tillsammans med en saligt leende L-styrelse. Hon säger sig tro på Tidö – avtalet ger ju henne en ministerpost – men vill inte ha SD i regeringen. Hon gör en dumsmart satsning inför 2026 år val. I bästa fall (i mitt perspektiv) kommer L inte in i riksdagen 2026. Man gör nu det mesta för den sanning man är nästan ensam om att skåda.

Den list L-partiet tror sig ha visat är att – om plats ges i riksdagen 2026 – man ska kunna regera tillsammans med antingen vänstern eller högern. Hos de nuvarande medlemmarna av Tidösamarbetet tror jag viljan att än en gång släppa in Mohamssons anhang är låg. En så vilsen snackare bör lämnas utanför ett eventuellt Tidö 2.

Mohamssons käcka ordbajsande fyller mig med olust. Hon säger att SD “inte beter sig”. Orden påminner om en flicka från första året på dagis. Fy, så ska du inte “bete” dig! Detta för tanken till L-partiets tidigare motstånd mot att medborgarskap ska prövas utifrån en invandrares “vandel”. Nu blir en sådan vandelsprövning något fullständigt naturlig för en troende L-anhängare (märk att jag inte skriver liberal av marknadens resultatinriktade slag).

När det gäller en avtalspart i Tid, alltså Sverigedemokraterna, blir en vandelsprövning av det mest flyktiga slag naturlig och görs med en för svensk kultur främmande glad klackspark (en form av krigslist). Det parti, dvs SD, som idag ger henne en ministerpost sägs med andra ord vara i avsaknad av vandel. Och detta sägs med ett fånigt flin.

Jag är uppvuxen i ett hem med två föräldrar som alltid röstade på Folkpartiet. Hos dem balanserades frihetsidealet av krav, hushållning och alltså vilja att visa praktiska resultat. Jag är glad över att dom slipper se hur deras frihetstolkning idag grusas i en kvalmig berusning hos de sista dagarnas heliga.

Torsten Sandström

En söndag i somras, vid mitt morgonkaffe, möttes jag som vanligt av mediernas vänsterbrus. Jag talar om den löst inlindande politiska propaganda som vanligtvis sprids i vårt land. Den har blivit så frekvent att inte alla människor lägger märke till den. Men stockholmsfilosofen Åsa Wikforss försvarade i DN (6/6) vänsterbruset. Hon pläderar mot värderingsfria texter, bara skribenten är “neutral”, hur nu det ska gå till. Wikforss tycks inte se det mediesamhälle hon lever i. Ett inte ovanligt syndrom, förstås.

Då jag över kaffet denna sommarmorgon tar del av SvD möter jag ett nästan helsideslångt reportage om en demonstration i Stockholm av vänsterfolk mot Israels krig i Gaza. För dagen var de tillresta naturligt nog klädda i Hamas främsta symbol – Palestinasjalen. Så hyllar alltså SvD tesen från Wikfors om att journalister måste uttrycka värderande åsikter.

Under min läsning körde SR P1 på radion igång sitt veckomagasin God morgon Världen. Det inleddes med en lång intervju med My Rohwedder, en av Aftonbladets många vänsterinpiskare. Henne uppgift var intressant nog att analysera Moderaternas och regeringens kris. Hon svarade mångordigt i Åsa Wikfors anda med kritik av statsministern. Han ansågs hänga löst om jag tolkade hennes propaganda rätt.

I påföljande inslag av God morgon Världen intervjuades förre sosseministern Ardalan Shekarabi om hur Tidöregeringen misskött Arbetsförmedlingen. Att hans egen regering under åtta år svarat för den nya lagstiftningen slätades över genom att det krävdes för samarbete med C-partiet! För att regera tvingas alltså sossarna göra det man inte vill.

Då stängde jag av svenska Pravda. Jag funderade över varför journalister anser sig agera neutralt – med Wikforss ord – trots att de utnyttjar så kallat “oberoende” medier för sina egna politiska värderingar. Det rör sig inte om slughet, tror jag. Min förklaring är att man anser sig uttrycka sanningar. Dvs värderingar som man under åren tagit till sig. Journalisterna uppfattar sig helt enkelt som neutrala. Åsikterna har blivit så naturliga i journalisternas tankevärld att man inte inser att det rör sig om politik .

Enligt min mening är det en samhällsfara att politiska åsikter förs fram utan att avsändarens egen politiska position anges. Vad som är neutralt är svårt att bedöma (även om Wikforss galant klarat av uppgiften genom att vifta med sitt frikort). Misstag kan oberoende rapportörer förstås göra. Men inte på det systematiska vis som jag nyss beskrivit under ett tiotal minuter med svenska medier en sommarsöndag.

I min ungdom excellerade kritiska journalister i mångsidiga reportage. Man beskrev olika parters ståndpunkter. Det fanns en ödmjukhet i detta. Dvs att inte stoppa egna politiska åsikter i halsen på publiken.

I nutid har däremot journalisternas egon utvecklats i fristil. Orsaken måste återfinnas i de utbildningar som journalister genomgår. Fokus på mänskliga rättigheter är nog en delförklaring. Det fungerar som en trampolin för egna politiska tolkningar. Dessutom tycks mediernas ägare ha förlorat kontrollen över sina anställda. Eller så orkar man inte i jakten på att få ekonomin att gå ihop. På så vis har journalisternas skrå erövrat en frihet att politisera under neutralitetens täckmantel.

Torsten Sandström

Torsten Sandström

På SR “Studio ett ” i somras ( 31/7) diskuterades som vanligt frågan om Israels folksrättsbrott i gazakriget. Två personer intervjuades i egenskap av sanningsvittnen. Mina farhågor om vad som skulle hända i det som typiskt nog kallas “public service” besannades.

SR borde förstås enligt lagstiftningen för public service bjuda in oberoende deltagare. Vilka två personer tror du valet fallit på? De kallas av SR för “experter”. Den ena är den gamle sossen Jan Eliasson som givetvis företräder vänsterns åsikter i frågan. Om detta är det tyst. Han presenteras därför som “toppdilomat” och “FN-chef” , men inte som före detta sosseminister. Den andre som deltar är folkrättsprofessorn Pål Wrange. Han var för några dagar sedan med i ett liknande program i SR och var då fullständigt klar på att det rör sig om ett israeliskt brott mot folkrätten.

Så agerar alltså SR, det företag som alla skattebetalare tvingas finansiera. Lagen föreskriver politiskt oberoende rapportering. Journalisterna på public service tolkar oberoende som man vill. För att få tolkningen rumsren omtalas inte delatagarnas tidigare klargjorda åsikter i ämnet eller deras politiska preferenser.

Jag kallar detta propaganda. Vad är det annars? I vart fall inte det som orden “public service” antas betyda, dvs en rapportering sommar skild från uppenbar politiska påverkan (och annars innehålla en varningsflagg för personernas politiska värderingar). Orden public service för tanken till sköna frågor som rör livsmedel, läkemedel, skolor, vård, försvar, kultur och dylikt.

Men i Sverige används det för politisk propaganda som inte alls är kritisk, mångsidig eller oberoende. Tvärtom är det just beroende rapportering folket ställs inför. Ordet skandal är slitet, men det är en korrekt beteckning på vad SR (och SVT) dagligdags sysslar med.

Torsten Sandström