Sverige är ett skönt välfärdsland. Friheten är omfattande. Men politiker, myndigheter och media talar alltmer om vad du och jag får tycka och säga (och vad vi inte får tala om). Fram växer en ny religion med ett nytt prästerskap. Nu predikas inte längre Bibelns budskap, utan det goda samhällets politiskt korrekta moralvärderingar. PK-lärans bas är de mänskliga rättigheterna. Från dessa rättssregler flödar nu knippen med moraliska värderingar, i form av PK-normer, som rör minoriteters rättigheter, feminism, klimatförstöring, invandring, auktoritetskritik mm. Värderingarna står alltså i allmänhet på en rimlig grund.
Men problemet är att PK-eliten - liksom flydda tiders präster - hävdar ett åsiktsmonopol. Den som inte anpassar sig fullständigt hånas. Hon och han påklistras alla möjliga slags nedsättande etiketter. Media pläderar betongfast för den nya PK-läran. Debattinlägg som går emot refuseras. Banne den som säger nå´t annat! Samtalet vid kaffebordet på jobbet tystnar. Du blir osäker...
PK-läran och PK-samhället blir på så vis ett allvarligt hot mot vår åsiktsfrihet. Anti-PK-bloggen vill problematisera och kritisera den nya PK-religionen och dess predikanter. Min blogg står nämligen på det fria ordets sida! Templet från antikens Aten får symbolisera det fria samtalet.
Stöd denna blogg!
MYCKET TACKSAM FÖR GÅVOR!
1231429604
eller
BIC/IBAN: HANDSESS / SE75 6000 0000 0003 2664 2811
Nästan varje dag presenterar svenska medier olika skräckreportage om civilisationens undergång pga klimatets uppvärmning. Särskilt läskiga är inlägg i SVT/SR om att Golfströmmen håller på att stanna. Trovärdiga vetenskapliga krafter svarar nämligen att risken är mycket liten, om ens någon.
Läs Ingemar Nordins viktiga inlägg på Klimayupplysningen.se. Se länken nedan.
Torsten Sandström
Den sammanlagda floden av pengar från SIDA, 40 miljarder per år, är enligt min mening stötande. Välgörenhet bedrivs bäst genom frivilliga pengar från de betalande, inte genom statligt tvång. Bakom vackra ord från svenska politiker syns många mottagare av bistånd som är odemokratiska, förtryckande, rasistiska och korrupta. Det är stötande, anser jag.
Varför ska svenska skattebetalare tvingas betala nästan en halv miljard årligen bara till den Palestinska myndigheten? Där rinner svenska pengar i strida strömmar mellan de muslimska bossarnas händer. Prisa Gud! Fienden Israel måste nedkämpas! Allah är stor! Våra fängslade frihetskämpar (terrorister) måste få sina familjer försörjda! Och framför allt får bossarna själv feta löner och – liksom Arafat – bankkonton i Paris… Detta blir följden av ett storskaligt svenskt strösslande med dina och mina pengar.
Sverige skänker alltså pengar till en organisation vars främsta livskraft är hatet mot staten Israel och dess folk. Jag kan förstå den historiska bakgrunden. Men varje klok palestinier måste idag inse att alternativet – en fredlig samverkan med Israel – kommer att skänka palestinierna välstånd. Samarbete skulle medföra att manna regnade även över detta folk. Med israelisk teknik och kunnande skulle torra och ogästvänliga marker grönska och palestinierna ges utbildning. Om bara viljan fanns.
Varför uteblir då denna anda av samförstånd? Jo, på grund av att en palestinska myndigheten är beroende av det nötta konfliktscenariot med israelerna. Hatet håller den palestinska myndigheten vid liv. Pengar från utlandet går nämligen till hatets hantlangare. Till denna livsuppehållande vård av en döende och lönlös tanke står FN och västvärldens vänsterpartier, som kramar kommunister och jihadister inom palestiniernas led. Och Sverige betalar alltså nästa en halv miljard rakt ut i den palestinska öknen. Alltså i runda svängar fyra gånger så mycket pengar som svenska staten satsar på nyttig verksamhet vid den juridiska fakulteten i Lund, där omkring 150 anställda varje år utbildar omkring 300 nya jurister. Ett belopp i den storleksordningen skickar således Sida varje år till Palestina – till skada för fredens och välståndet sak!
Läs mer om det palestinska eländet i Per Gudmundssons artikel i Bulletin, se länken som följer.
Torsten Sandström
https://bulletin.nu/palestinska-myndigheten-betalar-terroristerna-lon
Jag som inte är det minsta kristen förvånas något över Ebba Busch´ bakgrund och framtoningen hos en rad av hennes partivänner. Men bortsett från det så uppvisar Busch egenskaper som imponerar.
Hon tycks nämligen inriktad mot sakpolitik. Och där får religionen naturligtvis mindre plats, frånsett förstås troskyldig acceptans av svensk bistånds- och invandringspolitik. Bland troende anses det som bekant gott att ge och offra, även om skänkerna ofta visar sig kontraproduktiva.
En sakpolitiskt inriktning är just vad Sverige behöver efter några eländiga år med onda krafter, väl sammanfattade av bokstavskombinationerna covid och jöken. Busch´främsta merit är enligt min åsikt strävan efter att låta SD stiga in på maktens arena för att visa vad partiet går för. Även om jag är skeptisk till SD så bör partiet ges chansen – annars kommer Sverige att fortsätta i S-partiets politiska moras. S-partiet hotar nationens framtid vag gäller frihet, öppet samtal, kunskaper, integration, vårdköer, bostadsbrist, skatteslöseri osv.
En annan merit är KD:s fleråriga (alltså även före covid) klarspråk om de svenska landstingens kolossala elände. Det vill säga 21 organisationer som alla valt att satsa på byråkrati i stället för vård och som därför skapat långa köer. Vårdpersonalen jobbar stenhårt för de sjuka. Medan den ena byråkraten inte vet vad den andra gör. Och ingen vet vad SKR/SKL hittar på med sina drygt tusen administratörer. Det vi ser är en blixtbild av mismanagement. Här är KD den främsta kritikern. De andra partierna tycks mest tänka på jobben för sina höga politiker i de många landstingens toppar.
Kanske är det Busch´ rättframhet – en kombination av ungdom, glädje och rapphet – som jag gillar mest. Utan tvekan var det denna tuffhet som i valrörelsen 2018 skapade KD:s väljarframgång. Häromdagen gav hon prov på detta i ett samtal om partiets politik med SVT:s Anders Holmberg. Den senare valde med vanligt intresse för sensationer att fråga om Busch´ privata husköp och hennes oförsiktiga uttalande om en person på säljarsidan. Med bibehållet lugn och gott humör läxade Busch upp programledaren för hans avvikelse från programinslagets inriktning på KD:s politik. Det var ingen pudel, som annars är det vanliga i svensk politik, utan en rak höger.
Alldeles bortsett från det där med religion behöver svensk politik kvinnor som Busch. En person som svarar pang-på. Någon som vågar välja ett antal politiska lösningar vid sidan om den trånga svenska politiska korridoren. Motsatsen gäller S-partiet, som har en hel armé av kvinnliga språkrör för Löfvens (försumliga) hantering av nationens intressen. Här – och inte hos KD – kan man verkligen tala om bönemöte! Personer som liksom Annika Strandhäll kivas om vem som är mest korrekt. Personer som räddhågset håller med och återupprepar partiledningens ord. Personer som liksom Ygeman förvandlar svart till vitt. Alltså ett knapptryckarregemente som främst verkar för den politiska klassens fortbestånd.
Låt en ny sakpolitisk partisamverkan från högerhållet visa om nationens mångåriga strukturproblem kan lösas. Det gäller att fatta många kloka beslut rörande skola, vård, bostäder, invandring, kriminalitet, byråkrati, försvar, EU mm! Det är inte fler slingriga ord som behövs, modell frälsningsmöte, utan just tuff och effektiv sakpolitik.
Torsten Sandström
Så här inleddes en artikel i SvD näringsliv den 23/2:
Den europeiska elbilsrevolutionen kan vara ett hot mot klimatet. Det anser i alla fall klimatpsykologen Kata Nylén, som hävdar att elektrifieringens förtjänster förskjuter ansvarsfrågan från det kollektiva till individen.
I mina bloggar är jag kritisk till att personer som utbildats till psykologer gör anspråk på att veta varför människor tycker och tänker på olika vis. I och med att de inte har kikhål in till våra hjärnor kan de inte annat än spekulera om vad de ser. Det blir i bästa fall trosuppfattningar som byggs under med ibland motstridiga skolboksteorier. Dessa psykologiska teorier kan förvisso vara intressanta. Men det är tillämpningen av dem som närmast är omöjlig. Vi står alltså inför en av det nya samhällets snabbast växande trosåskådningar: dykningar i människans själsliv.
Trängseln framför psykologins altare har blivit stor. Sedan länge har vi mött psykologer med inriktning mot reklam, konsumtion, arbete, skola och en hel del annat. Nu tycks det alltså vara dags för klimatet. Hur kan över huvud taget skeenden i atmosfären (eller högre upp) ha ett samband med elektriska impulser i människors hjärnor? En större vetenskaplig klyfta går knappast att upptäcka än den mellan vetande om natur respektive själsliv! Tala om en yrkeskår som är anpasslig. Eller kanske snarare om en omvärld som okritiskt söker svar från den nya tidens orakel: psykologen.
Ändå satte jag morgonkaffet i halsen då Kata Nylén uppenbarade sig i SvD och presenterade sig som ”klimatspykolog”. När jag läst hennes kritik av samhällets satsning på elbilar undrar jag om hon inte själv snarast måste kontakta SvD:s egen läsarpsykolog, Jenny Jägerfeld. Muntert funderar jag över vilket förvirrat samtal som då skulle uppstå.
Klimatpsykologen menar alltså att samhällets satsning på elbilar förskjuter ansvarsfrågan (för den klimatkris Nylén ser) från den kollektiva samhällsnivån till individen. Man anar att hon vill se mycket hårdare tag från samhällets sida. Antagligen menar hon att en stackars grupp människor inte ska lockas till att köpa elbilar – i stället bör samhället förbjuda fossila bränslen eller rentav den privata bilkörning, som många individer sysslar med.
Psykologi brukar förvisso kallas samhällsvetenskap. Man kan därför förvänta sig att yrkeskåren funderar över vad samhället är. Det är ett kollektiv av individer som i vårt land och många andra väljer de politiker som ska bestämma över exv miljön. På så vis innebär själva samhällskonstruktionen att ansvaret för samhället faktiskt i grunden vilar på individernas axlar. Valet av åtgärder mot den förmodade uppvärmningen ligger i en demokrati alltså ytterst hos individerna. Och det ska vi verkligen vara glada över, även om politikerna som verkställer individernas önskningar inte alltid är så nogräknade.
Nu vill dagens klimatpsykolog alltså hindra svenska medborgare från att själva agera för miljön. Det tycks enligt henne vara ett alltför stort ansvar. Jag tar mig för pannan. Elbilar verkar vara en bra väg framåt. Likaså kärnkraft i våra elledningar som gör det billigare att köra bil och värma bostäder. Men vår klimatpsykolog ogillar att samhället lockar enskilda att agera försvarbart. Det är faktiskt absurt.
Jag fasar för det samhälle som blir följden om klimatpsykologen får härja. Demokrati verkar uteslutet på grund av att offentliga klimatåtgärder via enskilda per definition övervältrar ansvar på de enskilda som ställer upp. I så fall återstår en märklig form av diktatur, där politikerna själva löser de problem som tycks finnas i atmosfären. Alltså massor av direkta förbud. Inga utsläpp, varken från bilar, industrier eller människors pruttande. Alltså inget kött. Ingen mjölk. Inget bröd. Ingen värme osv.
Demokrati innebär en ansvarsfördelning mellan samhälle och medborgare. Meningen är att alla inom lagens gränser ska göra sitt bästa. Det offentliga genom lagar, skatter och bidrag. De enskilda genom att rösta, följa lagen och i övrigt göra det man själv kan och önskar för en bättre värld.
Möjligtvis kan klimatpsykologens propå gillas av landets förvirrade Mp-gäng. Talibaner är som bekant kända för att vilja ta lagen i egna händer. Vi hör dem redan skria om utomparlamentariska åtgärder för klimatet. Och de känner antagligen någon form av lycka genom sitt personliga ”ansvarstagande”.
På senare år har vi sett hur svenska psykologer inlemmats i politikernas och mediernas byggande av kris kring miljön. I denna skrämselkampanj förefaller psykologernas vacklande kunskaper om människans själsliv komma till en passande – om än riskfylld – användning.
Torsten Sandström
Nu blir jag verkligen rädd. Iförrgår såg jag på SVT en kort intervju med EU-kommissionens vice ordförande, holländaren Frans Timmerman (socialdemokrat), se länken nedan. Som en vitskäggig patriark förklarade han att EU måste leda Europas klimatomställning. Från Bryssel flöt ord ut ur han mun om hur det svenska skogsbruket måste ställas om för att klara framtidens miljö (han använde förstås kodordet hållbarhet). Med blicken hos Bibelns Moses pekade han ut hur Sveriges bönder ska sköta sina skogar! Inte någon reservation om att problemen är större närmare hans hemland och söderut.
Min rädsla gäller den centrala planering som den nya EU-kommisionen nu eskalerar. Tusentals byråkrater ska från Bryssel styra verkligheten i Sverige, från städerna ända ut på landsbygden. Ett något varmare klimat gör att grönskan på landet just nu växer så att de knakar. Och sedan länge känner svenska bönder till att väderomsvängningar, insekter och annat påverkar tillväxten. Tusentals svenskar – med seklers erfarenhet bakom ryggen – jobbar varje dag med detta runtom i landet. Och nu ska de tvingas ta emot direktiv från B-lagets uppsättning av politiker inom EU. Ska jag skratta eller gråta?
Mest rädd är jag för den nya planeringsambitionen i kombination med den jätteupplåning som inletts och som enbart Sverige – och ett antal välbärgade stater i norr – på lång sikt ska betala merparten av. Vi kommer att få se mängder av jättesatsningar som B-lagets män och kvinnor hejar på. Vilken kompetens har B-laget och dess byråkrater för denna övergripande planering av av sysselsättning, produktion, energi och finanser i Europa?
Jag talar om en hop eurokrater som i sina glaspalats föses på av framför allt Frankrike, en nation i fortlöpande kris. Och Macron får hållas! Ty Tyskland ser om sitt eget hus och vågar inte bråka och skapa dålig stämning. Följaktligen hamnar även det naiva och svagt ledda Sveriges i kläm.
Det är nämligen tydligt att arbetsmöjligheterna för ”verklighetens folk” runtom i Europa – i stad och på landsbygd – kommer att påverkas genom de storskaliga miljöplaner som skrivs i Bryssel. Svenska bönder som jobbar på hårt, tar risker och tjänar pengar, kommer att hutas åt även av andra än Moses i Bryssel. Sanna mina ord! Hela svenska folket kommer att få se sin elkonsumtion hotad genom att mantrat om hållbarhet i dagens EU-planer försvårar driften av vatten- och kärnkraftverk. Vad gäller vattenkraften oroas Bryssels gröna talibanideologer över fiskar, insekter och växter i vattenmagasinen!
Det vi ser är alltså en jättelik rörelse mot federalism, som ödelägger tidigare idéer om att lokalt beslutsfattande ska ha högsta prioritet inom unionen (den sk närhetsprincipen). Vi går med all tydlighet mot Jätten glufs-glufs verklighet! Det vill säga alltmer mot ett planekonomiskt system som hittills visat sig ineffektivt och ekonomiskt katastrofalt. Jag såg i SvD häromdagen att entreprenören Olof Stenhammar i en debattartikel påtalar detta hot. Rubriken lyder: ”Dagens EU i väsentliga delar ett misslyckande”. Han har förstås rätt, även om vissa industriella fördelar hittills funnits för Sverige.
Min slutsats är klar: Sverige måste få ett politiskt ledarskap värt namnet!
Torsten Sandström
https://www.svt.se/nyheter/utrikes/eu-gor-sig-redo-for-klimatforandringar
En bild av dagens Sverige
Torsten Sandström
Man kan tycka vad man vill om USA:s politiska system, men majoritetsval i enmansvalkretsar är faktiskt en högre form av demokrati än den svenska modellen, med majoritetsval mellan politiska partier, där de partier som inte kommer upp över 4 % räknas bort. De etablerade partiernas kontroll av riksdagskandidater och exkludering av rörelser som sticker upp är inte någon vacker historia att berätta för skolbarn.
I såväl USA som Storbrittanien anser såväl väljare som partier att en växling vid makten är något självklart och nyttigt, dvs något som befruktar demokratin. Ett missnöje hos väljarkåren med en regim ska rimligt snabbt och enkelt skapa en ny regering, som genom systemet med majoritetsval i enmansvalkretsar har god möjlighet att bli stabil.
Jag skriver detta med anledning av S-partiets långa strävan efter makt. Och inte minst det senaste valets olyckliga resultat med en svag regering som klamrar sig fast vid svikarpartier genom en politisk överenskommelse av i regeringsformen okänt slag, dvs Jöken.
Enligt min. mening utgör detta system ett hån mot tanken om en väl fungerande demokrati. Det regeringsunderlag som förlorar i ett riksdagsval bör spontant kliva åt sidan och inte med näbbar och klor försöka sy ihop ett nytt bräckligt underlag för fortsatt maktinnehav. Och vad jag tycker om svikarna, C och L, som före valet hårt kritiserat S, behöver jag inte skriva. Det är sånt som skapar förakt för politiker (och en rimlig utradering av L).
Vi har länge sett hur lystnaden efter makt härjat S-partiet. Ett ständigt trixande och bluffande. Under den första regeringen Löfven löstes exv den sk IT-skandalen på Transportstyrelsen genom att minister Ygeman påtog sig ansvaret, som med största sannolikhet vilade på statsministern själv i egenskap av informerad regeringschef. Den som ställer upp för sin boss måste belönas. Några år senare dyker därför samme Ygeman upp som minister igen. Nu som energiminister. I den nya rollen hanterar han den av S-regeringen självförvållade elbristen maktfullkomligt. Löften och stora pengar slussar Ygeman ut i försök att missnöjet med elbristen ska slätas över fram till nästa val. Vidare förnekar han att nedstängningen av Ringhals varit orsaken till de höga priset för fossil el som drabbat folket i södra Sverige. Vi ser en regering där alla tänkbara politiska knep används för att just klamra sig fast vi makten. Det vi ser skadar tilltron till svensk demokrati.
Sverige har under några turbulenta år drabbats av uppenbart mismanagement från regeringens Löfvens sida. Alltså kriser rörande såväl corona- som energipolitik liksom undfallenhet gentemot EU rörande en extremt stor upplåning för att hålla södra och östra Europas regimer under axlarna. När vi nu börjar ana slutet på S-partiets alltför långa – och för nationen skadliga – maktinnehav är det dags att fundera över en ny svensk demokrati.
För att motverka ett befogat missnöje från folkliga led bör enligt min mening grundlagsändringar övervägas. En lösning är majoritetsval i enmansvalkretsar. En enklare väg är reformer som tar sikte på inslag av direkt demokrati. En variant är en bred öppning för val på person enligt finsk modell. Vidare bör den schweiziska grundlagslösningen aktualiseras, med rätt för medborgare att samla in underskrifter för en folkomröstning i syfte att stoppa införandet av en föreslagen lagstiftning.
Alla kloka politiker måste samlas kring en diskussion om hur det svenska samhället ska bygga en mer livaktig demokrati. Det är inte acceptabelt att samma politiker i åratal klamrar sig fast vid makten. Det är absolut otillständigt att politiska myglare som Ygeman kan tillåtas agera cover upp för en svag statsminister och vilseföra svenska folket. Ett tecken på en fungerande demokrati är en tilltro till folkets direkta medverkan i den politiska processen samt en regelbunden personväxling inom regeringsmakten. Men alla riksdagens partier verkar nöjda med status quo. Gissa varför!
Torsten Sandström
Igår (den 22/2) rapporterar såväl SR Ekot (12.30) som DN samma dödliga vinkling av covids härjningar. Båda i en tydligt positiv ton. Så här ser rubriken ut i DN:
Överdödligheten i Sverige
knappt 8 procent – siffran
bland de lägre i Europa
Ingen av de regeringsvänliga medierna lyfter alltså fram den mest relevanta verkligheten bakom dödssiffrorna från EU, nämligen att våra nordiska grannar samt Tyskland har klarat sig påfallande mycket bättre. Bland jämförbara nationer i nordväst framstår Sverige och dess regering som sämst i klassen. Cykloperna på SR och DN vill inte se sanningen i vitögat, dvs att den svenska regeringen tydligt förlorat covidkampen mot nationer i vår omgivning, med likartade förutsättningar vad gäller samhällsförhållanden. SR och DN väljer medvetet en presentation som är mest välvillig.
Så fungerar normalt nationell propaganda. Det dystra döljs. Bland tillgängliga fakta väljs i stället ut de som gynnar det egna landet. Och vinklingen görs av journalister som undertecknat alla typer hedersregler för yrkeskåren ifråga om saklighet, oberoende osv. En av nationens främsta tillkortakommanden på årtionden – den höra överdödligheten pga covid-19 år 2020 – sminkas i en handvändning över.
Svenska politiker överväger i nutid särskilda skyddsregler för journalister som påstås utsättas för påhopp från kritiker på internet. Det är absurt att peka ut nättidningar och bloggare som skadegörare. Prio ett har nämligen ett folkligt skydd mot politisk propaganda genom de verkligt stora och resursstarka gammelmediernas försorg. Att SR deltar i åsiktsterrorn är dessutom ett tecken på att folket måste befrias från plikten att betala avgifter till SR/SVT. SR:s agerande påminner faktiskt om sovjettidens Pravda.
Torsten Sandström
Varje dag rapporterar Sveriges medier resultaten av åtskilliga opinionsundersökningar. För att få studierna att framstå som mer seriösa undviks ofta det korrekta ordet ”opinion” – som ger en bild av politiskt tyckande. För at öka graden av seriositet talas i stället om enkäter, studier, forskningsrapporter od. Men oavsett etiketten har grundmaterialet egentligare samma sanningshalt. Det rör sig om åsikter från svarspersoner som mer eller mindre skickligt sammanställts i en rapport. På så vis framstår enskildas tyckande närmast som sanningar eller till och med stor vetenskap. Och resultaten används av intresseorganisationer – inte sällan den som utfört eller beställt rapporten – för att rikta krav mot politiker och myndigheter om ökade penningbidrag.
Allt detta är känt. Men många suger ändå okritiskt i sig de procentsiffror som presenteras hit eller dit. Genom mediernas uppmärksamhet framstår alltså resultaten av de rapporter som baserats på intervjusvar som sanningar.
Den som tänker efter inser snabbt att 1000 personers kryss i olika rutor i ett frågeformulär inte säger just mycket mer än att ett visst antal av dem som kryssat hyser en opinion i angiven riktning. Innebörden är inte att det problem som kryssats för är verkligt eller sant. Det som mäts är enbart 1000 opinioner, som faktiskt kan vara hur lite välgrundade som helst. Alla som fyllt i en enkät är bekant med känslan av att ge järnet, dvs att svara så att man främjar det man personligen för stunden vill åstadkomma.
Nu ett exempel. Så här skriver Mp:s underorganisation Gröna seniorer:
En forskningsrapport från Linnéuniversitetet och Uppsala universitet, Bortvald på grund av ålder – åldersdiskriminering vid rekryteringar, visar att åldersdiskrimineringen är omfattande på svensk arbetsmarknad – och den börjar redan vid 40.
Denna text används av Gröna seniorer för en rad bisarra krav mot politiker, myndigheter och arbetsgivare. Ett krav är att personer som är äldre än 67 år ska ha rätt att arbeta kvar på hel- eller deltid om personen så vill. Arbetsgivaren ska alltså tvingas betala för en åldring som man inte längre frivilligt vill ha kvar.
Citatet ovan ger vid första anblicken ett seröst intryck. Två av landet universitet anges som avsändare av rapporten. Men den som funderar vidare inser snart att resultaten baserats på enkäter som besvarats av X antal individer. Oavsett hur många som svarat – och hur personerna valts ut – är det klart att enbart personliga åsikter om man själv blivit diskriminerad samlats in och sammanställts. Svaren säger inte det minsta om fenomenet åldersdiskriminering i verkligheten, dvs hur vanligt diskriminering faktiskt är eller hur den gått till. Alla inser direkt att den person som påstås ha agerat diskriminerande inte kommit till tals för att ge sin syn på saken. Resultatet är alltså bara X individer personliga tyckande. Intressant är att svenska universitet sysslar med insamling av privatpersoners tyckande och presenterar resultaten som ”forskning”, alltså som vetenskapliga sanningar.
Exemplet ovan är inte alls unikt, utan tillhör snarast vardagen . Medierna rapporterar var dag om hur många som kryssat för att man drabbats av psykisk ohälsa, blivit mobbade, blivit otrevligt bemött av lärare eller poliser, drabbats av klimatets uppvärmning, fått vänta på tid i vårdkön osv.
Jag är inte alls fientlig till forskning – men allergisk mot lågkvalitativ sådan. Att människor med begränsat skolning luras av rapporter av nämnt slag är enkelt att förstå. Man tror att data från enkäter är lika sanna som mätningar av människokroppen, ämnen på planeten Mars eller presentation av ett väl dokumenterat historiskt beslut. Sannolikt formas allmänhetens åsikter av det systematiska privata tyckande som finns bakom rapportering som byggs på frågeformulär. Det är ytterst beklagligt.
Värre är den hord av manipulatörer som använder enkäterna som uttryck för sanningar och vetenskap, när det i själva verket bara rör sig om synnerligen oklara opinioner. Sämst tycker jag om forskare som med enkätsvar i näven sysslar med opinionsspridning. De borde veta bättre och ägna sig åt studier i vetenskapsteori. Men även journalister och medier bär ett tungt ansvar. Dvs de som dagligen serverar lösa åsikter i en enkätstudie som fakta med hög sanningshalt.
Forskare och journalister är som bekant två yrkeskårer med ambition att erövra högt anseende. Men då de lutar sig på enkäter framstår de bara som vanliga tyckare nonchalerande rimliga krav på kritiskt tänkande.
Torsten Sandström
Efter flera års strider och planering är sedan några veckor Lunds miljardprojekt klart. Men bara i teorin. Jag talar om en spårvagnslinje rakt ut från stadens mest glesbefolkade delar till ett annat dyrbart symbolprojekt för många miljarder på vischan ( dit de få anställda åker bil eller taxi). Så planerar miljötalibaner. Givetvis påhejade av Bonniers gröna lekstuga på Sydsvenska Dagbladet. En lösning med el-bussar för en bråkdel av priset ansågs inte ha tillräcklig symbolkraft. I sammanhanget får man vara glad för att Lunds gröna inte satsat på en tunnelbana!
Jag bor inte längre i Lund efter en 50-årsvistelse där. Stadens problem (och även glädjeämne) är antalet studenter, som tyvärr inte bidrar med skattepengar, men kostar skjortan socialt sett. Värst är att de tenderar att rösta vänster-grönt. Och då spelar det alltså ingen roll vad saker kostar – en spårvägslinje blir som en gratis lunch – något jättekult.
Till min stora skadeglädje ser jag att de av kommunen inhandlade vagnarna står stilla. De klarar inte ens av trafiken i småstaden Lund. Hjulen måste slipas om pga slitage – oplanerade inbromsningar ! – och reservdelar saknas. Så nu står den gröna linjen stilla. och därför in med bussar som drivs fossilt!
Det hela är som en skolbok i planekonomi från Sovjetunionen. Strålande drömmar, utan förankring i teknik eller marknadens ekonomi. På så vis visar lärdomsstaden Lund upp sitt verkliga ansikte. Trots alla kloka män och kvinnor på universitet så kör kommunens politiker fast i ankdammen. Att sköta en sådan klarar kanske vänsterns gröna (även om dyrbara utrotningshotade grodor kostar på). Men de klarar inte att hushålls med skattebetalarnas pengar. When will they ever learn….
Torsten Sandström
PS! En vän som jobbade på Lunds socialförvaltning berättar med skräck i blicken hur studeranden Per Garthon på 1970-talet terroriserade dagisavdelningen genom sina diktatoriska krav på barnplacering. Hans senare färd från L till MP är väl känd. DS
Det händer intressanta saker på SR och antagligen också SVT. Biträdande programdirektören Olov Carlsson agerar mot att företagets egna journalister uttalar sig i radion i frågor där de har ett eget engagemang. Han pekar med andra ord på uppenbara brott mot kravet på oberoende. Jag hoppas att det rör sig om en allvarligt menad kursomläggning och inte bara vackra ord för gallerierna.
Att det sker just nu är högst intressant. Det tycks vara fråga om en reaktion framför galgen. På senare tid har nämligen flera riksdagspolitiker från högersidan och journalister på GP och SvD framfört kritik mot en pågående och gammal vänstervridning som SR/SVT:s chefer hittills inte erkänt. Även Boris Johnson´s framfart mot BBC finns möjligtvis med i bilden. Det är tydligt att de statligt kontrollerade svenska mediebolagen i Europa börjar känna oro inför framtiden.
Kanske har SR/SVT fått kalla kårar efter år av låt-gå-till-vänster. Man har försummat en systematisk kontroll av innehållet i de egna medarbetarnas budskap i mediet. Dessutom har granskningen brustit vad gäller journalisternas val av intervjupersoner och ämnesinslag. Men inte ens interna reformer räcker.
Det gäller att meddela regeringen att lagtillsynen måste skärpas. Även Granskningsnämnden måste nämligen dammas av och dagens törnrosadomare bytas ut mot oberoende och kritiska rättskipare. Idag riskerar endast extrema övertramp av kravet på oberoende att få kritik och i så fall i milda ord. Nu gäller det att röja upp i den dagliga vänsteraktivismen (eller för den skull högerpropaganda, som dock är närmast obefintlig).
Nämnden ger enligt min mening ofta uttryck för en liberal förståelse av SR/SVT-journalisternas åsiktsfrihet. En frihet som nämnden i sin praktik dessvärre anser ska få komma till uttryck även i programinslagens substans. Här finns roten till det onda. I ett privatfinansierad medieföretag bestämmer ägaren över journalisternas frihet. Men för SR/SVT, som är finansierade genom lagstiftning, gäller ett krav på politiskt oberoende. Detta lagkrav kan inte sättas åt sidan av förstående vänsterliberala domare i Granskningsnämden!
Att mycket måste göras från statsmediernas sida är uppenbart. Några av de journalister som nyligen utsatts för intern kritik reagerar häftigt i pressen. Deras reaktioner pekar på att många journalister på SR/SVT inte kan skilja mellan sin egen frihet att tycka å ena sidan och skyldigheten att agera oberoende i ett programinslag å den andra.
SR/SVT har en trist historia av S-partiets vilja att ha makt över etermedierna. Olof Palme har i olika partiinterna samband sagt det rakt ut. I åratal har de två medieföretagen också hjälpt partiet att behålla den politiska makten över nationen. Nu tycks S-partiets framtid hotad. Och med verkligt oberoende statsmedier – eller inga publika medier alls – är vänstern definitivt uträknad från makten över Sverige.
Det sist sagda talar för att en lagreform avseende SR/SVT först kommer att ske efter kommande riksdagsval.
Torsten Sandström
Vad formar människors attityder till främlingar? I en text i SvD 2020-02-13 (se länken) försöker en journalist närma sig denna fråga. På vanligt medialt vis laddas frågan om så att den vänstervinklas och dessutom ges en politisk korrekt förklaring. Rubriken lyder nämligen:
Kompiseffekten – detta gör att
tonåringar blir främlingsfientliga
Det generella svaret i artikeln är att människors fördomar styr våra åsikter och att värderingarna skapas i det kretsar vi umgås i under tonåren.
Artikelförfattaren hamnar direkt i svårigheter. Med hjälp av en umeåsociolog, Mikael Hjerm, förklaras nämligen begreppet fördom så här: ”Fördomar är negativa attityder som vi kan ha om precis vad som helst.” Jag studsar och ber därför läsaren fundera över om definitionen är korrekt. Saknas inte något?
En snabb jämförelse med Wikipedia visar på något väsentligt som journalisten (och antagligen umeåforskaren) missat: ”En fördom är en sakligt ogrundad uppfattning, det vill säga ett förutfattat antagande om någon eller något, grundat på tillämpning av en stereotypisk uppfattning om en grupp som den, eller det, som är föremål för fördomen anses tillhöra.”
Det centrala är orden ”ogrundad uppfattning”. Den som påstår att alla journalister är vänstervridna utrycker kanske en fördom. Förvisso röstar omkring 70% av yrkeskåren på V, S och MP, men alla journalister tillhör inte vänstern. Alltså blir det svårt att dra gränsen kring vad som är en fördom. En fördom kan vara mer eller mindre förankrad i verkliga fakta. Men om åsikten har ett massivt stöd i fakta rör det sig alltså inte om en fördom, utan snarare om en väl underbyggd värdering.
Jag skriver absolut inte denna text för att visa att negativa åsikter om främlingar eller invandrare är berättigade och alltså inte fördomar. Om jag menat detta vore jag korkad, en stämpel som jag naturligtvis helst vill undvika. Förvisso begår dubbelt så många invandrare än svenskar brott procentuellt sett, men ändå saknar den stora delen nyinflyttade brottslig belastning. Sak samma om man ser på utnyttjades av sociala förmåner. Här är procentuellt sett många gånger fler invandare beroende av bidrag än svenskar. Men det gäller som bekant inte alla nyanlända.
SvD-artikelns behållning är därför en annan forskare, Nazar Akrami, nu från Uppsala och en man som uppenbarligen har bakgrund som invandare. Han anser att vi människor inte skulle klara oss utan förutfattade meningar. Akrami säger: ”Vi är tvungna att kategorisera saker – och även människor – i vår omgivning för att hantera vår vardag. En negativ biprodukt av kategoriseringen är just fördomar, men vi kommer att ha dem så länge vi tänker.”
Om jag återvänder till begreppet fördom så kan följaktligen en sådan vara bättre eller sämre underbyggd. Att uppfatta journalister som vänstergängare är en hyfsat väl underbyggd fördom. Därför anser jag det rimlig att torgföra uppfattningen (ifall 70%- halten anges som reservation). Påståendet att invandrare är kriminella är däremot en typisk fördom, en utsaga som måste undvikas
Men fördomarna avser i båda fallen människors karaktärer eller roller. Frågan är om samma sak gäller för politiska värderingar om vilka beslut som ska fattas i Sveriges riksdag? En politisk debatt om invandring rör nämligen inte karaktärsegenskaper utan det svenska samhällets kostnader och sociala problem till följd av en integration som misslyckas i en alltför stor utsträckning. Till bilden hör att Sverige tappat kontrollen över många tusentals invandrares hemvist – de uppges bo i riket (bidrag betalas nämligen ut) – men det är osäkert var de bor eller om de rentav befinner sig utomlands. Personligen är jag mot en fri asylrätt, men för en väl planerad och vettigt genomförd invandring. Detta med tanke på det svenska samhällets behov, kostnader samt den misär som drabbat många som lockats hit med falska förhoppningar.
Med tanke på nationens omfattande kostnader och andra problem med integrationen – tydligt märkbar i kriminalitet, bostadsproblem, kvinnoförtryck och utanförskap – menar jag att en restriktiv invandringspolitik är befogad år 2021. Jag bestrider med all kraft att min åsikt baseras på fördomar. Min åsikt bottnar uteslutande i ett försök till realistiskt bedömning av vad som är en ekonomiskt, socialt och kulturellt välmotiverad politik för Sverige år 2021. Samma åsikt kan en ung människa komma fram till utan att vara medlem i ett kompisgäng. Enligt min mening rör det sig bara om realistiskt tänkande vid sidan om åsiktskorridoren.
Enligt samma mönster hävdar jag att S-partiets långvariga politik rörande bruksvärdeshyror är missriktad, utan att för den skull hysa fördomar mot de individer som främst gynnas av politiken, dvs välbärgade hyresgäster i centrala storstäder och personer som sysslar med andrahandsuthyrning eller svartkontrakt. All dålig politik måste motverkas med sakliga argument och en öppen debatt. Korkad politik ska inte bevaras genom argument som bottnar i att kritikern har fördomar. Så bör det vara. Men få journalister och gammelmedier vill dra en gräns mellan fördomar och välgrundade politiska syften.
Torsten Sandström
Justitieombudsmannen (JO) gör säkert en del nytta vad gäller myndigheter som inte följer lagen. Men märkligt nog fungerar man emellanåt som den olagliga medborgarens bästa vän. Jag läser häromdagen ett JO-utlåtande på Juno, Norstedts juridik/Karnovs digitala nyhetstjänst, där det berättas en historia som får mig att undra över om JO Per Lennerbrant verkligen vill stoppa brottslighet som går ut på att åka spårvagn utan giltig biljett.
I korthet hände följande i anslutning till tjuvåkningen ifråga:
I samband med att en kvinna åkte spårvagn kontrollerade väktare hennes biljett. Väktarna påstod att hon inte hade en giltig biljett och tog tag i henne. Hon blev rädd och försökte springa ifrån väktarna, men de kom i fatt och satte handfängsel på henne. Två poliser kom till platsen och undersökte hennes väska och lämnade över hennes legitimation till en väktare som därefter utfärdade en tilläggsavgift. Efter det avlägsnade polisen henne till en annan plats.
I sitt beslut skriver JO följande, jag citerar:
Polismyndigheten kritiseras för att det utan att det fanns rättslig grund för det genomfördes en kroppsvisitation och för att sekretessbelagda uppgifter därefter lämnades ut.
Jag betvivlat inte att sekretesslagstiftningen kan hindra att uppgifter om en brottsmisstänkt röjs och berättas för utomstående. Visitationen avsåg kvinnans väska (och inte hennes kropp). Tjuvåkning är ett allvarligt samhällsproblem som polisen, enligt min mening, bör hjälpa allmännyttiga spårvägsföretag och deras väktare att begränsa. Därför finns det föreskrifter i lag om att en kontrollant ska ha rätt att utfärda tilläggsavgift. För att det ska kunna ske bör givetvis en polis bistå kontrollanten så att denne får reda på tjuvåkarens identitet.
Så har poliserna naturligt nog uppfattat situationen, dvs att samhällets funktionärer måste hjälpas åt för att effektivt (och alltså snabbt) stoppa ett oskick, som innebär att laglydiga resenärer de facto riskerar att tvingas finansiera kostnaden för tjuvåkare.
I beslutet menar JO att tjuvåkaren skadats genom att hennes identitet röjts för kontrollanterna/väktarna. JO:s tanke tycks vara att skadan består i den tilläggsavgift som hotade henne för att hon åkt spårvagn utan giltig biljett. Meningen tycks vara att det varit bättre att släppa iväg kvinnan för att låta avgiftsfrågan bli en senare, svårare och mer dyrbar fråga för polis, transportföretag och tjuvåkare. JO signalerar enligt min mening att polisen ska förhålla sig passiv om tjuvåkaren inte självmant avslöjar sitt ego inför kontrollanten/väktaren.
I ena ändan av samhället har alltså offentliga transportföretag lagens stöd för att skaffa in pengar från tjuvåkare. I den andra står riksdagens ombudsman, JO, och ger gratisåkare frikort. Vi ser alltså hur kniviga regler om sekretess används för att ge fripassageraren en dunk i ryggen. JO Lennerbrant bidrar med andra ord till att spä på den svenska ansvarslösheten, som nu innebär att andra ska betala för tjuvåkare. Att bistå smitare kan enligt min mening inte vara den rätta vägen för att bygga det goda samhället. JO:s utlåtande ger därför en trist – men tyvärr äkta – bild av dagens Sverige.
Torsten Sandström
I svenska medier pågår en ständig indoktrinering i smått och stort. Inte sällan utstuderad. Ibland mindre genomtänkt, men ändå klart manipulativ. Vad sägs om följande söndagsexempel från SvD 2020-02-14? I en tämligen neutral text om färgers olika tekniska koder så har tidningens bild- och rubrikredaktörer vinklat budskapet på sedvanligt vis. Bakom en bild av en pridemarsch under en gigantisk regnbågsflagga slås följande rubriker upp:
”Den svenska flaggan är inte gul
och blå”
”Vilken är din favoritfärg? Fråga vilken fyraåring som helst. Chansen är stor att svaret blir regnbågig”.
En sådan invitation i bild och text drar automatiskt till sig min blick. Jag förväntar mig ett PK-reportage om hbtq-rörelsens favoritdogmer. Nu blev det inte riktigt så, frånsett färgbild och braskande rubriker förstås.
Den som tänker efter inser snart att SvD upplägg innehåller ett förstucket propagandainslag. Inte själva texten till artikeln. Men i inledningens bild- och rubriksättning.
Om jag skulle fråga journalisten om åsiktsstyrningen skull han eller hon säker slå ifrån sig och svara att bild och rubriker väljs av andra på tidningen. Ändå kvarstår min fråga om varför SvD – ”obunden konservativ” – sänder dubbla budskap.
Mitt svar är att varje medium har en kår av PK-administratörer, som ser till att tidningens texter formas enligt åsiktskorridorens allt trängre mönster. Som betydande mediekonsument menar jag att detta får tröttsamma effekter. Konsekvensen blir dessutom en ständig åsiktsbearbetning av läsarna i en riktning som tidningens olika chefer själva valt.
Detta innebär att betydande faktakritik hamnar i lä bakom svallet av värderingar från vänstersverige. Om de citerade rubrikerna (med hbtq-flaggan som banér) studeras närmare måste man tala om fake news. Vid en snabb läsning måste överrubriken tolkas som fake news, men i den löpande texten berättas om att det finns regler om tekniska sifferkoder för blå och gula fält i den svenska flaggan. Med rubrikredaktörens antinationalism räcker inte. I undertexten byts ämnet från färgkoder till personers favoritfärger. Och då påstås helt fräckt att chansen är stor att en fyraåring ofta väljer ”regnbågig” färg. Påståendet saknar förstås saklig relevans för såväl åldersgruppen ifråga (vad vet en genomsnittlig fyraåring om regnbågens färger?) som för synen på svenska flaggan. Alltså försöker rubrikredaktören backa upp hbtq-rörelsens teman. Jag förmodar att detta överensstämmer med bildredaktörens personliga åsikter eller tidningens interna policy. Men vinklingen har inte ett uns att göra med den svenska fanans faktiska färgsättning. Det rör sig om propaganda och hjärntvätt som medier i en demokrati inte bör syssla med.
Okej, jag är stingslig. Det beror inte på att jag har något emot sexuella eller andra minoriteter. Däremot är jag en svuren fiende till åsiktsmanipulation i såväl öppen som dold form. Mitt exempel är en flagrant blandning av neutral text och ett kringverk bestående av massiv propaganda. Om detta varit ett undantagsfenomen hade min text idag blivit oskriven. Men det rör sig inte om undantag. Åsiktspropaganda är en vardagsföreteelse. Nu alltså även på en söndag.
Torsten Sandström
Även om sossarna alltid använt vänsterpopulismens vapen har det på senare år blivit en strategi. Det finns många exempel just från närtid på att en delvis ny strategi håller på att formas. Vad sägs om följande knippe?
Löfven intervjuades häromdagen i SvD om varför regeringen visat passivitet rörande hanteringen av covid – och nu särskilt saktfärdigheten med att injicera vaccin. Enligt SvD svarade han: ”Inte viktigt om vi är etta, trea eller sjua”. För en regering som visat rimlig aktsamhet – och aldrig slagit sig för bröstet rörande fiktiva framgångar på olika områden – kan jag förstås godta svaret. Men då regeringen till och med kritiserats av den statliga covidutredningen är Löfvens uttalande enbart ett vänsterpopulistiskt försök att blanda bort korten.
Sak samma i förrgår med försvarsministerns högröstade påhopp på SD med ord om grisar och liknande. Få sakargument, absolut inga detaljer, bara rader av svepande invektiv mot SD. Och allt direktsänt i SVT Nyheterna på bästa kvällstid rakt i ansiktet på SD:s partiledare (som dock behöll sitt lugn)!
En annan råbarkad populist är minister Ygeman. För några dagar sedan intervjuades han om energipolitiken och flera veckor av kyla med höga elpriser i södra Sverige (på grund av dyr elimport). Ygeman förnekade flera gånger brist på svensk elenergi. Han förnekade också att förra årets nedläggning av en fungerande kärnreaktor i Ringhals haft någon betydelse i sammanhanget. Alltså rena lögnerna! Och det skedde utan att röra en min. Med stenansikte agerar en fullfjädrad populist från vänsterkanten.
Den intressanta frågan är om mina exempel pekar på en strategi som S-partiet valt inför kommande valrörelse om ett och ett halvt år? Jag är övertygad om detta. I några tidigare valrörelser har S valt linjen att demonisera SD för att på så vis hanka sig fram vid regeringsmakten. Det har med nöd och näppe fungerat. Nu inser S-ledningen att framtiden ser mörk ut på grund av en begynnande samverkan mellan tre partier till höger, en begynnande front som alltmer tycks öka i folkligt inflytande.
Därför har S nu valt strategin att anfalla och förneka fakta. Alltså mindre saklig argumentation och mer av pajkastning. Förneka, ljug och dölj fakta om den egna färden. Det gäller att anfalla SD med alla medel, dvs det parti som tillvaro pris måste dödskallemärkas. Om tabut mot SD spricker så spricker också S-partiets politiska plats i nationen för gott. Därför väljer S med öppna ögon bort en öppen och nyanserad debatt. Märk att det är vänsterpopulismens vägval vi ser. Medialt fokus, män som spelar starka ledare, förenklade budskap, framkallande krisstämning, vänsterkamp osv. partibossarna gör det i väl planerade mediala anfall och med militanta och högljudda metaforer, trots att man samtidigt anklagar SD för att att använda ord som ”krig” och ”strid”. Det är dödsryckningarna hos ett desperat S-parti som vi skådar.
Populistens favoritmetod gäller med andra ord: ”När argumenten tryter, höj rösten!”
Torsten Sandström
Många svenska journalister verkar korkade. Okej, att det finns en krets duktiga. Men i SvD läser jag följande rubrik, som en reporter med inriktning mot hälsa och livsstil (typiskt nog) presterat:
”Sömnbrist blir extra tuff för personer med drag av ADHD”
Här ser den kritiske läsaren omedelbart hur minst tre oklara fenomen staplas på varandra. Såsom.
Vad är sömnbrist?
Vad är ADHD?
Och vad är drag av ADHD?
Svaren på frågorna är så osäkra att det inte är lönt att samtala om saken. Det blir som att leka blindbock. Men för svenska journalister och gammelmedier finna inga gränser. Därför blir det babbel och åter babbel. Gissningar är vad man sysslar med. Och gärna med en vinkling som ska ge människor råd om hur de ska leva sitt liv. Det är förunderligt. Särskilt som man anklagar andra för fake news. Själv pladdrar man bara på.
SvD var en gång i tiden en tidning med kritisk attityd och högt anseende. Idag är det tvärtom: okritisk framfart och darrigt anseende. För det uppbär tidningen 40 milj kronor om året i statsbidrag!
Torsten Sandström
Så här skriver Dagens industri den 8/2 om de svenska försäkringsbolagens huvudvärk då ett hus brinner ned:
Bolagens största klimatskräck –
”en totalbrand släpper ut 25 ton
koldioxid”
Enligt min mening ser vi ännu ett vardagsexempel på en hysterisk spridning av skräck. Det är själva utsläppen av 25 ton CO2 pga av en större eldsvåda i en fastighet som anses värst!
Själv tänker jag först på de människor som drabbas och kanske avlider. Sedan på de ekonomiska förluster som drabbar de boende och bostadens ägare. Och slutligen på förlusten av ett kanske kärt hem.
Därför kan väl ingen för sjutton tänka på CO2 när huset står i lågor! För övrigt är ju utsläpp av denna gas i 25-tonsklassen närmast försumlig globalt sett. Och för övrigt nyttig för odlingsmiljön. Dessutom bör vi tänka på att 25 ton CO2 inte ens motsvarar utsläppen från ett passagerarflygplans färd mellan Stockholm och Malmö!
Dagens industri är alltså ingen riktigt seriös tidning. Tidningen är Bonniers version av Expressen för anställda inom näringslivet.
Just nu pågår en debatt om fake news på internet. Okej, det förekommer en hel del otäcka uppgifter där, exv i ”Fria tider” (som dock även ibland presenterar relevanta iakttagelser som andra medier tabubelägger). Men få inom eliten förfäras över gammelmediernas utsläpp av fake news eller deras dagliga irrelevanta skräckskildringar. Här pågår faktiskt rena hjärntvätten. Bonniers medier tillhör utan tvekan de värsta dubbelmoralisterna – i skarp konkurrens med SR/SVT.
Torsten Sandström
Regeringen Löfven och Folkhälsomyndigheten har som bekant ett grundmurat rykte om att vara sist på covidbollen. Bilden ovan från The Economist spär på. Där radas ”Ledare och eftersläpare” upp. Sveriges plats är som vanligt inte smickrande.
Till den svenska oförmågan kommer ett struligt agerande inom EU, som dragit ned alla EU-nationers vaccinationstakt i förhållande till Brexit´s Storbritannien. Detta belyser den stora faran med den stora och svagt fungerande politiska apparat och byråkrati som EU är.
EU klarar alltså inte av sina storstilade uppgifter rörande covid! Tvärtom tycks vi alla belastas av ett medlemskap i unionen. Där drar B-lagspolitiker, kommissionärer och byråkrater åt olika håll. Och tacka för det om du ser på länken nedan från FN:s kontor för humanitära frågor, OCHA. I stället för att ge järnet för vaccinering av de 27 medlemsnationernas medborgare har EU ryckt ut med vaccinstöd till Armenien, Azerbaijan, Belarus, Georgien, Moldova and Ukraina! Den globala godheten – och naiva drömmar om expansion österut – är tydligen viktigare än skyddet för unionens egna folk.
Jag har tidigare bloggat om hur EU ineffektiva planeringsbyråkrati hotar att skapa något som påminner om Sovjetunionen light. Där talades också vitt och brett om folkets intressen. Verkligheten var en katastrof.
Torsten Sandström
Sedan många år klagas det över allvarliga bidragsbrott. Och myndigheter på rad säger att de inte har någon aning om vilka pengar en visst person eller företag fått i statsbidrag från annan organisation. Inte ens det offentligas högra hand vet vad den vänstra gjort!
För mig är detta en uppvisning i svensk låt-gå-politik. Välvilliga politiker som strör bidrag omkring sig. Och dumma kollegor som menar att mottagarnas integritet hindar registerföring. Den ena galenskapen på den andra.
Välfärdsbidrag är givetvis nödvändiga i rimlig utsträckning. Men den som mottar ett offentligt bidrag – individ eller företag – har inget anspråk på att det ska hållas hemligt. Det är bra om människa får skydd i rimlig mån, men det är ju ett ”offentligt” stöd. Bidrag från det allmänna är inte liktydigt med skydd för mottagarens integritet. I vart fall inte hemlighet rörande utbetalda bidrag visavi myndigheter som jagar missbruk och bovar. Sannolikt bör grannar, vänner och journalister hindras att ta del av registeruppgift om penningbidraget ifråga. Men inte myndigheter som har goda skäl att kontrollera. Och den som mottar många eller stora bidrag har mindre skäl för sekretess i och med att risken för fiffel samtidigt ökar.
Jag kanske förenklar det hela något. Men min lösning är ett centralt bidragsregister. Låt alla myndigheter få tillgång till detta register, med interna förhållningsregler och stränga påföljder rörande användning respektive missbruk.
Dessutom måste budgeten för Datainspektionen (DI) bantas till omkring hälften. Myndigheten är nämligen en bastion för ett extremt svenskt integritetstänk, som allvarligt skadar landet, exv när bidragspengar hamnar i kriminellas händer. Sunt förnuft har DI inte minsta susning om. Där är nämligen principrytteri rörande integritet A och O. Rena kineseriet. Så fram med macheten och skala ned DI:s budget!
Det jag nu skriver tror jag 97 % av svenska folket håller med om. Som synes reserverar jag mig med andra ord för 3% sympatisörer till L-partiet. Det är nämligen främst hos L som skadliga principer kläs i rosenrött skimmer. Här hyllas integritet till varje pris. Och L är den främsta uppbackaren till det sannolikt mest slösaktiga och brottsbelastade bidragssystemet: assistansersättning.
Torsten Sandström
Någon vän av riggade studiosamtal på teve är jag verkligen inte. Särskilt inte Hedenmos traditionella ältande av den intervjuades bakrund. Inställsamma frågor med ofta förutsägbara svar.
Mot den bakgrunden blev intervjun av Hanne Köller annorlunda och en överraskande framgång. Det berodde inte främst på Hedenmos politiskt korrekta frågor, utan på Kjöllers spontana och avväpnande svar. På något vis blev det ett journalistmöte mellan en SVT-robot och en klokt fritänkande sprakfåle. Jag, som brukar lämna teven, satt kvar programtiden ut.
Kjöllers texter i DN tillhör det bästa den tidningen förmår. Det kanske inte säger så mycket numera, men hennes artiklar har den fria och undersökande journalistens adelsmärke. Det är inte fråga om att smeka medhårs eller traska i upptrampade fotspår. Nej, jag möter en i grunden positiv person, humor och självironi sipprar fram även i allvarliga och ifrågasättande sammanhang. Kjöller försöker ständigt finna egna svar på viktiga samhällsproblem. Och det sker med en stil som är säker och medryckande.
Kjöllers totala dominans under pratstunden i SVT var imponerande. En i SVT internt så hyllad Hedenmo framstod som en praoelev. Detta beroende på att hon mötte en kvinna som var henne vida överlägsen avseende intellekt, samhällskunskaper, kritisk analysförmåga samt inte minst verbala uttryck.
Det blev en uppvisning i fritänk. Och samtidigt en tankeställare för SVT, som tenderar att i sina egna led enrollera journalister efter kvotering med stöd av PK-sfärens alla dogmer. Den som är uppmärksam upptäcker dessutom att påfallande många barn till journalister på SR/SVT får jobb inom statsradion eller statsteven. Hedenmos egen dotter är följaktligen på plats. Effekten av SR/SVT:s personalpolitik blir inte det oberoende som mediet själv i teorin hyllar, utan tvärtom en vänstervriden långmjölk. Där finns inte till vardags plats för journalister av Kjöllers klass. Däremot presenteras ständigt säkra vänsterliberaler som exv Göran Greider, Heidi Avellan, Anders Lindberg.
Kjöller bevisar att det ännu finns en grupp goda svenska journalister.
Torsten Sandström
Trots prioriteringsgrupper som länge och oroligt väntat på sin tur har ett antal höga chefer (med administrativa uppgifter) landet runt sett till att de själva vaccinerats mot covid-19. Ibland även chefernas familjemedlemmar. Förklaringen är att det blivit doser över, säger man. I stället för att snabbt ringa runt eller kolla svaga åldringar i närheten så har man alltså med öppna ögon gått före i kön. Från början har det stått klar att doser blir över under en dag varför beredskapslistor borde ha funnits på plats sedan länge. Men cheferna planerade inte så som en bra och ansvarsfull ledare måste, utan passade helt enkelt på.
Den som beslutat om detta måste tydligt avvikit från de centrala regler som gällt för vaccineringen. Där har riskgrupperna slagits fast: 1,2, 3 osv. De chefer som vaccinerats har alltså gynnat sig själva i en allvarlig krissituation, som faktiskt ytterst rör liv eller död för många äldre. Jag menar att den som fattat ett beslut att gynna sig själv har agerat så att avsked – alltså utan uppsägningstid – ska ske enligt LAS. Det rör sig nämligen om ett uppsåtligt och grovt åsidosättande av gällande arbetsrättsliga regler. Om en kassörska som snattat 60 kr ur sin kassa på Posten kan avskedas, så måste även höga chefer inom vården som trängt sig före kunna sparkas, se domen AD 1998 nr 25.
Men tyvärr tror jag inte att några beslut om avsked kommer att fattas. Detta sammanhänger med den svenska frånvaron av ansvar för offentliga chefer. Visst talas det om stort ansvar, men påföljder brukas nästan aldrig. Att ansvar inte utkrävs är en viktig förklaring till att den svenska offentliga sektorn fungerar svagt. Ledare och andra gör ju som de behagar. Det kan vem som helst se. Men landets politiker vill inte att påföljder ska mätas ut. Det ogillas nämligen av de fackföreningar som styr och ställer i landet. Detta följder av den nya tolkningen av paragraf 32 för stat och komun: ”Arbetsgivaren leder och fördelar arbetet efter direktiv från arbetstagarnas organisationer”.
Ändå kommer de som trängt sig före i injektionskön av sina kollegor och svenska folket att stämplas som förbrytare. På så vis kommer ändå någon form av rättvisa att skipas. Den som överlever covid (utan vaccinering) tvingas trösta sig med detta.
Torsten Sandström
I S-partiets och kollektivens svenska samhälle vakar storebror ständigt över ditt liv. För varje problem en medborgare kan råka på i livet finns en myndighet. Aldrig hör man: ”ta´t lugnt nu, skärp dig, det är ditt eget ansvar”.
Nej tvärtom, över allt en myndighet som påstår att man ska skydda dig. Och coronaviruset visar klart hur dåligt dessa myndigheter funkar med sin uppgift att hålla medborgarna under armarna. En handfull stora organisationer med överlappande funktioner slirar och pekar på varandra. Ändå startas årligen nya svenska myndigheter…
Storebrorspartiet vill nu öka bevakningen och skapa kontrollörer som jobbar mer hands-on. Alltså statliga funktionärer som jobbar vid sidan av de stora myndigheter som redan gått i stå. De kallas ”nationella samordnare” . Tanken tycks vara att deras begränsade arbetsområde ska fixa dina och mina livsproblem flinkare än de stora ämbetsverken, som alltmer tyngs av sina interna uppgifter och problem. I stället för att röja i myndighetsbråten startas alltså särskilda samordnare.
Nyss läste jag på nätet (Fokus 13/9 2019) att ett svenskt statsråd uppger att de lär finnas 50 stycken sådana nationella samordnare. Alltså en hel armé av politiska kommissarier som ska styra upp vår vardag och rapportera till Regeringen om vad som uträttas. Inte sällan är de personer som utses närstående till S-partiet – tänk bara på Mona Sahlins olycksaliga framfart som innebar att hon som samordnare gjorde sig skyldig till osant intygande i syfte att hjälpa sin livvakt/pojkvän. Mängden samordnare skapar numera samma byråkratiska problem som de statliga myndigheterna dagligen brottas med i vårt land. Vem ska göra vad och på vilken nivå ska de ske inom den komplexa svenska offentliga byråkratin? Hursomhelst verkar det vara dags för tillsättning av en nationell översamordnare, som har till uppgift att synkronisera alla samordnares jobb.
Det svenska utredningsväsendet har kritiserats för att det nu för tiden jobbar alltför hastigt och därför i samma mån slarvigare. Om kritiken är korrekt är svårt att bedöma. Antagligen varierar kvaliteten kraftigt beroende på statsrådet bakom direktiven till utredningen samt framför allt med valet av ordförande i utredningen. Många utredningar är rena beställningsverket. Coronautredningen har däremot på ytterst kort tid samlat ihop ett imponerande och oberoende material.
Det tycks därför som självständiga och högt kompetenta tjänstemän är något som det offentliga Sverige bör satsa på. Tyvärr är detta inte Storebrors vägval. S-partiet modell är nämligen lojala tjänstemän som lydigt och med fingertoppskänsla backar upp det egna partiets linje. Som framgått ovan så tror S-partiet att det är nödvändigt att kontrollera och styra upp medborgarnas liv genom en ett stort byråkratikomplex. Partiet tror inte på individens möjligheter att reda sitt eget liv. Ty sossar ser enbart framför sig ett grått kollektiv av svenskar som ropar efter hjälp och bidrag.
Det rör sig om en syn på svenskarna som en omyndig människomassa, som måste ha storebror i rollen som förmyndare. S-partiet har alltså samma ansvarslösa syn på medborgarna som man har på de många tusen byråkrater som dagligen sammanträder, reser på tjänsteresor, går på kurser och därför inte hinner med alla de uppgifter de anställts för (mer än att skriva reseräkningar).
Jag menar därför att Sverige kommit till vägs ände vad gäller byråkrati inom staten och landstingen/regionerna! Det behövs inte flera administratörer, utan många färre. Däremot krävs det offentliga tjänstemän som är politisk oberoende av de förtroendevalda. Alltså välutbildade chefer som gör det lagen säger, arbetar självständigt och omgärdas av ett väl fungerande tjänsteansvar. Allt detta saknas idag.
Slutligen måste ett ökat utkrävande av anvar av myndigheternas chefer kombineras med en annan central nyskapelse. S-partiet – och även politiker från andra partier – måste sluta med att behandla svenska folket som barn, dvs ett kollektiv av omyndiga. En krav reform måste börja med elever i skolor och unga kriminella! Och fortsätta upp i byråkraternas led.
Den unga S-rörelsen daltade inte med busar och andra avvikare. Trots 1950-talets rättsröta var ändå nästan alla politiker över ens om att ett tjänsteansvar var nödvändigt. Men Olof Palme slopade ämbetsansvaert! Det som behövs i dagens offentliga Sverige är avpolitisering, höga krav och professionalism. Med andra ord en kulturrevolution.
Torsten Sandström
Svensk planekonomi? Var lugn! Vi är inte där. Men färdriktningen förskräcker. Det finns nämligen ett mönster som pekar på en ökad central planering av Sveriges ekonomi. Inte bara i coronatider. Låt mig förklara.
Utgångspunkten är S-partiets mångåriga inriktning mot att politiker, intresseorganisationer och myndigheter ska styra landet. Det rör sig om det statskollektiva (korporativa) komplex som S byggt från begynnelsen, men som sedan Palmes tid fått kraftigt ökad omfattning. S har redan en fast hand över lönebildningen, hyrorna och energipolitiken i landet. På dessa punkter rör det sig alltså om en påtaglig planering och styrning i offentlig regi. Marknadsmekanismerna tynar, något som syns tydligast avseende hyror och energi. Där har följaktligen problemet blivit störst. Man kan faktiskt tala om att krislägen vuxit fram.
En andra färdlinje mot planekonomi rör en ofantlig svensk byråkratisk tillväxt under se senaste 50 åren. Nästan varje medborgares livssfär ligger under myndigheters inflytande – ofta flera myndigheter rörande näraliggande frågor. Vad värre är att sektorer med stor betydelse för marknaderna alltmer påverkas av byråkratierna. Skräckområdena är än en gång bostäder och energi. Men även finanssektorn står under tunga myndigheters hand, såsom exv Riksbanken, Skatteverket och Finansinspektionen. Vidare är universitetens frihet under starkt tryck från offentlig institutioner, som önskar styra forskning och utveckling. Innebörden är att politiskt korrekta uppgifter prioriteras inom forskning och undervisning. Exempel är genusteori samt en dogmatisk och oklar hållbarhetspolitik, som i statlig regi ska forma unga människor sätt att tänka. Alltså politisk inlåsning i stället för frihet och tankekonkurrens.
En tredje färdlinje syns i en tilltagande politisk strävan att svärta ned marknadsekonomins krafter. Motorn är en stark svensk vänster med S i spetsen, som skriar om att vinstutdelning inom skola och vård innebär en stöld av offentliga medel. Man vill inte tala om att privat upphandling i princip innebär ökad effektivitet och lägre samhällskostnader jämfört med drift i myndighetsregi. Där slösas det normalt med personal och pengar. Planekonomins skadeverkningar syns tydligast inom den offentliga svenska vårdsektorn. Drift i Capio AB:s S:t Görans regi är omkring 20% mer kostnadseffektivt per vårdinsats än sjukhusen Karolinska och Danderyd. Landstingen/regionernas stora byråkratier kostar nämligen nationens skattebetalare dyrt och de vårdbehövande tvingas vänta pga att pengar används på administratörer i stället för vårdpersonal. Vi ser där i blixtbelysning den svenska planekonomins elände.
En sista färdlinje är kanske mest hotfull. Det rör sig om EU:s tilltagande överstatliga inflytande. Vi har nyss sett ett helt nytt och vittgående federalt grepp från unionens sida i form av en storskalig och långsiktig upplåning, som medför att bidragspengar ska fördelas till svaga länkar inom medlemskretsen. Till den oroande planeringsbild som EU visar upp tillhör en dogmatiska satsning som ska ske på den synnerligen oklara dogmen om ”hållbarhet”. Mycket tyder på att beslut kommer att tas på lösa grunder, innebärande stora ingrepp i energi- och finansmarknaderna. Planerarna tolkning av ordet ”hållbar” kommer att medföra rena kineseriet. Marknadernas krafter kommer med stor sannolikhet att tyglas via stora lagpaket från EU. Unionens supertunga och extremt tekniska (trassliga) lagregering hotar dessutom att kväva kreativa försök på företagsnivå till nyskapande och frihetstänk.
Som sagt, vi befinner oss inte ännu i en planekonomi. Men Sverige är på klar väg in i ett ekonomiskt moras där politiken har högsta rang. Individer och företags strävan efter öppenhet och fria beslut möts ständigt av moralkakor och politiskt korrekta lösningar. Det är klart att nationens makthavare har glömt allt som Adam Smith och Friedrich Hayek skrivit om betydelsen av frihet och initiativkraft. I stället vinner Karl Marx alltmer terräng genom sin nutida apostel Thomas Piketty och andra politiska ekonomer. Det är ödets ironi att en man från Frankrike – en av EU:s problemnationer ekonomiskt sett – tillåts inspirera den framväxande planekonomin i Europa. Lika ödesmättat är det att LO:s tankesmedja Katalys i år ger ut boken ”Klass i Sverige. Ojämlikheten, makten och politiken i det 21:a århundradet.” Färdriktningen tycks klar: mer central politisk planering och mindre frihet för medborgarna och marknaderna.
Torsten Sandström
Just nu försöker alla gökungar skrämma varandra med nyval. Till och med statsministern själv gick ut häromdagen och varnade L-partiets Sambuni. Han vill få igenom de övriga jökenpartiernas förslag till ny asyllagstiftning. En lag som innebär en riskfylld öppning för fortsatt elände, i stil med det vi nyligen sett.
Som jag förstår saken är L-partiet den enda tänkbara vinnaren inom gökboet på en konflikt om asylrätten. Många borgerliga väljare gillar nämligen Sambunis protest mot de nya sk ”humanitära” asylskälen, som exv ska ge sjuka invandrare rätt till medborgarskap (och vård). Signalen kommer att locka sjuka barn till Sverige inklusive medföljande föräldrar. Kloka människor inser att kranen för ny storskalig invandring därmed finns i pipelinen.
Förlorarna på ett eventuellt nyval är de övriga partierna inom jöken. Alla kommer att ta stryk på utvidgade asylregler i ett Sverige under covidkris och med sjukhus som redan är fulla.
Men inget talar för nyval! S-partiet kommer att få igenom asyllagen med stöd från V. De kvarvarande gökungarna anpassar sig dessutom gärna till V under tiden fram till valet 2022. Ingen av dem vill nämligen ha extraval på en fråga om invandring. Man vet nämligen vad svenska folket tycker om den saken.
Så Löfvens hot mot Sambuni och L är rena nyset. Det vet han förstås. Men han är vänsterpopulist. Och högst ansvarig för jökeländet i Sverige.
Torsten Sandström
Privata bostadsaktiebolag köper sedan en tid upp kommunala bostadsbolag (och varandra). I köparbolagens styrelser sitter flera höga svenska politiker, exv den före detta statsministern Carl Bildt och byskojaren Björn Ro(s)engren. Några av köparbolagen har tagit upp stora obligationslån för sina förvärv. Obligationerna har pga risken högre räntor än på lånemarknaden i övrigt.
Nu kommer det intressanta och nya. En del av dessa företagsobligationer köper i sin tur nu Riksbanken upp. Ett belopp på 2 miljarder nämns i SvD den 3 februari. Syfte är att rädda företagen och hålla räntorna på köparnas riskabla obligationslån låga. Även andra våghalsiga fastighetsprojekt finansieras genom företagsobligationer som spekulantbolag tagit upp och nu Riksbanken tar över.
Riksbanken stöder med andra ord renodlad spekulation på markanden för bostadsfastigheter. Framtiden får utvisa om låntagarbolagen kan betala eller om det är du och jag som måste ta smällen. Men det kan inte vara meningen att Riksbanken ska hjälpa storskaliga spekulanter ur en eventuell framtid knipa. Och politikernas roll i bakgrunden, som dörröppnare till Riksbanken bidrar knappast till förtroendet för den svenska offentligheten. En vink till politiska kompisar i Riksbankens ledning fixar styrelsearvoden och aktier i spekulantbolagen.
Vad är det som händer i det svenska samhället? Nationens riksbank hjälper privata företag att finansiera riskabla affärer. Och över personerna i de privata bolagens styrelser regnar det pengar. Särskilt allvarligt är pengar till politiker med uppdrag där som enbart motiveras av att de ska öppna dörrar och smörja politiska kontakter inom det offentliga. Staten och kapitalet sjöng Ebba Grön om för fyrtio år sedan:
Kapitalet höjer hyrorna
Och staten bostadsbidragen
Så kan man fiffla en smula
En smula är kanske ett understatement. Om detta skett utomlands hade alla medier ylat. Man hade talat om sovjetfasoner och nomenklaturans framfart. Men inte i vårt land. Där håller eliterna varann om ryggen. Heder åt SvD som lyfter fram saken i sin näringslivsbilaga! Den läser nog inte de som röstar på vänstern. Men de borde minnas Ebba Gröns sång…
Torsten Sandström
I SvD skriver Jesper Sandström ofta bra och kritiska texter. Den 5/2 presenterar han kort en dansk forskargrupps syn på den svenska strategin mot covid-19, se länken nedan. De danska slutsatserna är verkligen värda begrundan. Det rör sig nämligen om mycket allvarlig kritik av den svenska regeringen och folkhälsomyndigheten.
I korthet menar man att det svenska misstaget bottnar i en brist på pluralism från regeringens sida. Regeringen har under krisen försummat att knyta till sig och lyssna till olika grupper av experter rörande virus, smittspridning och immunitet. Detta är en sjukdom som S-partiet lidit av sedan begynnelsen. Partiet är – liksom kommunistpartier i österland – sig själv nog. Man vet alltid bäst!
Vidare skrivs i den danska rapporten att regeringens självtillräcklighet eller enögdhet har gett folkhälsomyndigheten en olycklig huvudroll. Utan att lyssna på experterna från landets universitet har myndigheten kört sitt eget race. Myndigheten har presenterat sina egna lösningar utan samverkan med verkliga forskare. Lösningarnas förträfflighet har upprepats gång efter annan tills det brustit. Då har myndigheten helt fräckt bytt fot – rörande hårda bud, munskydd osv – och bara kört vidare i tron om att var bäst i klassen. Ingen kommentar om kursändring eller ursäkt. Bara en strategiändring.
Att regeringen och ohälsomyndigheten skapat storskalig död är klart. Lika tydligt är att deras uppträdande medfört misstro mot politiker och myndigheter. Detta är enligt min mening tyvärr en dyrbar men nyttig läxa för svenska folket. Medierna och svenska folket har i decennier med tystnad sett hur S-partiets byråkratsamverkan stegrats kraftigt. I framtida val måste väljarna gynna politiker med öppna sinnen och kritisk attityd. Att de har högre utbildning och kompetens än nuvarande regering är förstås bra. Denna önskan är verkligen inte svår att realisera.
Torsten Sandström
Svenska klimataktivister med Johan Rockström – Rocket man – i spetsen firar efter att en fransk förvaltningsdomstol i första instans bifallit Greenpeace´s, Oxfam´s med fleras krav på ett symboliskt skadestånd av franska staten för passivitet i arbetet med att nå nationens egna klimatmål. Frankrike har nämligen åtagit sig att minska utsläppen med 40 procent till år 2030, jämfört med nivåerna 1990. Det räckte för skadestånd i första instans!
Men jublar bäst som jublar sist. Jag är inte övertygad om att den franska domen kommer att stå sig vid en prövning i högre instans. Möjligtvis är domen ett utslag av en välkänd fransk domaraktivism. Framför allt är det oklart vad den franska statens åtagande innebär rättsligt sett. Är det en hård juridisk förpliktelse från statens sida eller är det bara en ambition som inte kan ses som rättslig bindande? Fortsättning följer med andra ord.
Även i Sverige finns en liknande reglering i den Klimatlag från 2017 som Isabella Lövin och Mp är så stolta över. I 5 (fem!) magra paragrafer åtar sig regeringen att bedriva ett diffust ”klimatpolitiskt” arbete, se länken nedan. Alltså inga siffror eller hårda förpliktelser från regeringens sida. Bara ett allmänt löfte om framtida redovisning och ytterligare planeringsarbete. Så kan alltså lagstiftning användas för att lura politiker och okloka väljare. Alltså inga regler om påföljder eller om att talan ska kunna föras inför domstol med stöd av lagen. Det är med andra ord fullt klart att Klimatlagen är en tandlös tiger.
En skadeståndsprocess mot regeringen med enbart Klimatlagen som grund framstår alltså som utesluten. Samma sak gäller en alternativ process med Skadeståndslagen som grund. Här tornar verkligen problem upp sig för den processlystna Rocket man. Först måste det visas att staten framkallat en ekonomisk skada för käranden. Sedan måste det styrkas att det skett genom vårdslöshet. Och slutligen måste Rocket man bevisa att skadan uppkommit genom myndighetsutövning, dvs att regeringen eller myndighet inte gjort vad staten är tvingad till gentemot enskild enligt svensk lagstiftning. Det är tydligt att Klimatlagen inte skapar något förpliktande ansvar för statlig passivitet i förhållande till särskilda klimatmål. Inga explicita miljömål anges över huvud taget i Klimatlagen från 2017!
Som klimatskeptiker anser jag att utkrävande av juridisk miljöansvar av staten som organisation är fel väg att gå. Min motivering är att den logiska startpunkten måste vara att fastställa vad det vetenskapligt sett är som orsakar planetens uppvärmning. Därefter måste miljöproblemens omfattning fastställas och möjligheten att kontrollera dessa undersökas. Slutligen måste existensen av hårt bindande lagutfästelser mot enskilda beslutas av riksdagen och därmed vilka påföljder dessa kan medföra för statens del.
Greenpeace, Oxfam, Rocket man och andras förhoppningar om att tvinga nationer till aktivitet via juridiska processer tror jag med andra ord inte på. Och varför ska just dessa utländska intresseorganisationer ges rätt att framtvinga politiska beslut i en viss nation? I en demokratisk stat fattas som bekant viktiga beslut genom parlamentsledamöter som utsetts via allmänna val. Om och när klimatkrisen på riktigt står inför dörren kommer säkert viktiga beslut snabbt att fattas nationellt.
Världens ledande politiker inser uppenbarligen att någon krissituation ännu inte föreligger. Det tycker jag verkar rimligt. Det vi idag ser är bara ett politiskt spel – om än högröstat – som baseras på en eventuell oro för framtiden. Även om den ena tioårsprognosen efter det andra planeringsmålet hittills har passerats så föreligger ännu inte konsensus om vad som bör göras eller vilka tänkbara lösningar som måste beslutas. Just själva bristen på konsensus har inneburit att FN och nationella politiker höjer rösten och påstår att alla forskare är eniga. Det är bedrövligt.
Torsten Sandström
Ny teknik meddelar nu att kylan över södra Sverige gör att Karlshamns oljeeldade kraftverk startats. Se länken.
Nyss har som bekant ett fungerande kärnkraftverk i Ringhals stängts ned. Landets miljötalibaner med Mp och S-partiet i spetsen hurrar. Ygeman säger att han har läget under kontroll. Och så tvingas man vid första köldknäppen starta ett fossileldat kraftverk!
Alltså den vanliga svenska dubbelmoralen. Och samma missmanagement som vi hittills sett från Löfvens regeringars sida. Fy sjutton, säger jag.
https://www.nyteknik.se/energi/kallt-och-vindstilla-nu-startas-oljeeldade-karlshamnsverket-7009238
Mediernas ägare har en enligt svensk rätt behörighet att själva bestämma över vad som sägs eller skrivs. Detta syns verkligen i landets tidningar. Såväl Bonniers som Schibstedts driver tydliga politisk linjer. Bonniers vänsterliberala driv är uppenbart i exv DN och Sydsvenskan. Schibstedts garderar sig – vilket förstås är lönsamt – genom att ha en sosselinje i Aftonbladet och en vacklande liberalkonservatism i SvD. Alla tidningar som nämnts kallar sig själva oberoende/obunden, vilket är hög komik. Men, som sagt det syns att ägarna bestämmer över sina tidningar. Kanske inte direkt dagligen. Men på distans, via telefon och samtal med rätt person på tidningen.
Hur är det då med SR/SVT? Här finns som bekant en strikt lagreglering om att medierna ska agera politiskt oberoende. I och med att det organ som ska pröva hur oberoendet efterlevs i praktiken är tandlöst och riggat genom handplockade jurister med hjärtat på vänster sida blir effekten att få anmälningar leder till kritik av programinslag för partisk rapportering. Flera gånger varje dag vinklar SR/SVT sina inslag åt vänster. Den som inte ser eller hör det är dövblind. Det sker främst genom valet av ämnen och intervjupersoner.
Jag skriver idag detta med anledning av de stora mediehusens val av journalister för bevakning av miljöfrågor. Numera kallas arbetsområdet inte längre miljö (inre eller yttre), som är en neutral och bra term, utan ”klimat”. Okej, för ett bredare perspektiv. Men problemet är att bredden saknas. Det stannar på jordens yta där utsläpp mäts och kritiseras. Andra förklaringar än CO2 diskuteras inte.
Alla de medier jag nämnt har journalister som talar om klimatkris på ett närmast religiöst troende vis. Värst är antagligen Alestig på SvD samt Kristola på SR och Bjerström på SVT. Man kan från början till slut av deras reportage se att de tagit ställning för FN:s och den svenska regeringens inställning i klimatfrågan, dvs för ett krisscenario.
Enligt min mening står det givetvis en journalist fritt att i privatlivet ta ställning. Men i rapporteringen måste strävan alltid vara att sakligt bygga under sina utsagor samt låta avvikande åsikter av rimlig vikt få plats. De journalister jag nämnt sysslar alla med en totalt enögd rapportering. Trots att många högt meriterade forskare har anmält avvikande åsikter eller presenterat nyanserade slutsatser så brassar Alestig, Kristola och Bjerström på med sin envägsrapportering. Det är rena frälsningsbudskapet vi tvingas höra. Aldrig hör jag en politisk makthavare ifrågasätta deras framfart.
Värst är antagligen Kristola. I somras intervjuade hon en man från SMHI – som myndigheten titulerar professor. Hans ord var försiktiga – även om han uppfattade CO2 som sannolik orsak till uppvärmningen – men han ville inte säga ja till Kristolas envisa påtryckningar om att CO2-saken var klar och krisen stod för dörren. Och Kristola försökte verkligen frälsa sitt intervjuobjekt till att ta ställning för hennes egen enögda uppfattning.
Min blogg stöder det öppna samtalet. Därför driver jag linjen att uppvärmningen är sannolik och antagligen delvis beror på utsläpp av bla CO2. Men sannolikt finns även andra förklaringar till den uppvärmning som uppmäts, dvs skeenden som rör solens strålning och jordklotets varierande bana. Det är stötande att landets medier inte visar rimlig öppenhet. Att det statsdominerade SR/SVT mörkar en del av sanningen är faktiskt rena skandalen.
Torsten Sandström
Fråga 1: är du kund hos Swedbank?
Svar: Nej! Var glad!
Ja! Gå vidare!
Fråga 2: tror du att sossepolitiker kan sköta bankaffärer?
Svar: Nej! Du tänker helt rätt!
Ja! Du måste tänka om!
I planekonomier är det politiker som bestämmer över affärsverksamheten. Bara att komma på idén om att planering ska skapa överskott i praktiken visar på ett fundamentalt feltänk. Framgångar skapas nämligen inte genom starka ledares tankar och beslut, utan genom fri konkurrens mellan många olika företag som leds av experter på att just leda bolag och som ger kunderna vad de önskar, dvs bra varor/tjänster till lägsta marknadspris.
Vi ser idag hur arbetarrörelsen företag går dåligt. COOP klarar inte av konkurrensen med ICA. Höga priser och glest med kunder. Så länge politiskt troende konsumenter finns – de faller allt oftare bort pga åldersstrecket – kan kanske kunder rekryteras så att företagen går runt, i stil med Folksam och Swedbank. Alla företagen lever i symbios med politiken och det förtroende som S-partiets trots allt har kvar. Men framtiden är inte ljus. Orsaken är att de högsta cheferna väljs från sossepolitikens led. Dessutom är S-partiets politiska framtid av allt att döma dyster.
En bank ska skötas av professionella ekonomer. I Swedbanks ledning kryllar det av politiker/politruker med anknytning till S- och C-partierna. Ordförande är som bekant till och med en fd statsminister, Göran Persson, dvs mannen som kommunaliserade den svenska skolan. Mannen bakom en sådan strategisk felsatsning ska nu styra en bank utan några som helst meriter rörande affärsverksamhet, företagsekonomi eller juridik.
Nu ska han försöka tvätta Swedbank ren från problem med penningtvätt. Enligt bankens VD – också en departementssosse från Folksam – har företaget gjort stora satsningar mot fortsatt tvätt. Många kontrollanter sägs ha anställts. Men då bryter bankens datatjänst samman ett par dagar i rad och hundra tusen kunder kan inte komma åt sina pengar. Därför anställs förmodligen snart ett tusental IT-tekniker. Men då har säkert andra problem stött till osv. Kunderna har sannolikt vid det laget flyttat sina pengar från banken, som de för övrigt hamnat i enbart genom att många offentliga arbetsgivare automatisk öppnat lönekonton i Swedbank. Det är S-modellen av fri konkurrens!
Så kan man inte ha det, brukar ju partivännen Löfven säga. Så mitt tips är: byt bank! Du bör normalt lita mer på affärsproffs än på politiker. Rösta med fötterna! Byt bank!
Torsten Sandström
Bland mycket konstigt som hänt i coronans tider är kanske hälsningen via armbåge det konstigaste. Det verkar vara fråga om en nydaning som uppfunnits av någon undersysselsatt byråkrat från ett svenskt eller utländskt ämbetsverk.
Att hälsa med en handskakning, näsgnuggning, kram eller puss är av naturliga skäl något vänligt och skönt. Det rör sig om symboler som av tradition anses vänliga och tillmötesgående. Kontakt mellan dessa kroppsdelar ses därför som välkomnande.
Men detta gäller ju inte det fåniga spretandet med armbågar som möts, trevande spets mot spets. Tänk bara spå följande talesätt:
*Han/hon har vassa armbågar,
*Han/hon armbågar sig fram,
*Han/hon bjuder in med armbågen.
Personligen har jag aldrig kommit på tanken att besvara en hälsning med armbågen. Ett ”hej” eller en vänlig vinkning duger bra, tycker jag.
Därför undrar jag vad det är som gör att armbågen blivit en symbol för ett möte. Förmodligen en markering av avstånd. Men då behövs väl inte alls någon hälsning via kroppsdelar som möts . Därför skulle man kunna tro att covid-19 angripit människors hjärnor. Men antagligen är det bara fråga om offentliga tjänstemän som har haft för lite att göra. Det enda som därför förvånar mig i sammanhanget är att armbågshälsningen inte föreskrivits av Folkhälsomyndigheten.
Torsten Sandström
PS! Någon kanske undrar över min eviga oppositionslusta. Den är konstitutionell och kanske ärftligt betingad. Min far kallades ibland ”Kvirre”. DS!
Alla vet att samvaron i ett gökbo inte är friktionsfri. I själva verket rör det sig om ett råkurr. Några fågelungar måste bort.
Jag skriver detta med anledning av att oron nyligen varit stor för att den svenska Jöken ska spricka. Den huvudsakliga samvaron baseras ju på ett motstånd mot SD, medan folket önskar sakpolitik i borgerlig riktning. Det rör sig med andra ord om en ohelig allians. Alla är rädda inför ett nyval, varför L-partiets dödsångest och ambivalens möts med hårda ord från Jökens Annie Lööf. Förmodligen har C-partiet mest att förlora på ett nyval. Mängden missnöjda svenskar kommer då förmodligen att straffa C, i egenskap av den främsta kramaren av Löfvens regering. Men inte heller regeringen vill ha nyval på en invandringsfråga.
Om L hoppar av Jöken blir frågan om Löfven kan regera kvar med stöd av SD, C och V? Annie Lööf brukar förvisso krama V, men det blir nog ändå omöjligt för C att fortsatt stödja S. Om inge vill ha nyval kan alltså L med sina 20 mandat åstadkomma en borgerlig regering inkluderande SD. Men det är förstås ännu bara spekulationer.
Det finns alltså skäl för hårda ord från Lööf mot den skönsjungande sirenen Kristersson från M, som lockar med SD-samarbete. Men än en gång använder hon SD som slagträ mot M, i stället för att tala sakpolitik. Lööf attackerar även orosstiftaren Sambuni, jökungen från L. Och då använder jur kand Lööf lagen på ett vrängande vis. Hon pekar på Jöken och säger att ett ”avtal” måste hållas. Tanken är förstås att ordet ”avtal” ska imponera och få allmänheten att tycka illa om Sambunis tilltag. Ingen gillar nämligen avtalsbrott.
Men Jöken är inte något ”avtal” juridiskt sett. Det är inte fråga om ett kontrakt mellan parter som med bindande verkar utväxlar rättigheter och skyldigheter. Avtalslagen. gäller med andra ord inte för det som ”lovats” genom Jöken. Ty det som bestämts är inte ens några löften, juridiskt sett. Alltså ingen förpliktelse som kan utlösa kontraktsrättliga påföljder. Detta blir enkelt att förstå för den som inser att svensk riksdagspolitik regleras i grundlag, Regeringsformen. Och där står minsann (än så länge) inget om att landet styrs genom löften mellan partiledare.
Så rättsligt sett är Jöken ingenting, bara några ord på ett papper. Men såväl S som C envisas ändå med att beskriva detta intet som ett avtal. Det är en form av vänsterpopulism – i och med att man vill slå rosa dunster i ögonen på folk.
Torsten Sandström
Sverige är ett märkligt land. Här är allt tal om raser förbjudet. Däremot finns det flera minoritetsgrupper enligt svensk lagstiftning. De kallas ”nationella” minoriteter. Inte för att de utgör en egen nation, utan för att de omfattar svenskar som lagen genom uppräkning pekar ut som tillhörande en minoritet: ”Nationella minoriteter är judar, romer, samer, sverigefinnar och tornedalingar…”
På så vis sopas den svåra frågan om gränsdragning under mattan. Vilka personer tillhör de angivna grupperna? Lagen ger en liten ledtråd genom uppräkning av de olika gruppernas språk. Men språket är uppenbarligen inte det avgörande kriteriet för att definieras som jude eller same. Det är tydligt att lagen bygger på att det finns ett antal dolda rekvisit, såsom religion, etniskt ursprung, historisk bosättning mm.
På så vis blir min slutsats att minoritetslagen på ett oklart vis definierar vilka som tillhör en svensk minoritet. Men samtidigt tycks regleringen ändå delvis vila på begreppet ras. Eller är det kanske så att lagstiftaren menar att varje grupp själv ska bestämma gränsdragningen? Alternativt är det möjligtvis upp till varje individ att avgöra om han eller hon tillhör någon av de angivna sk ”minoriteterna”. Lagen tar inte direkt ställning. Det är mycket förbryllande.
Oklarheten kan hänga samman med att ordet ”ras” är tabu i Sverige, trots att ärftliga biologiska skillnader är klart synliga för ögat och i genkoder som framkommer vid dna-prov. I Storbritannien och USA talar man därför öppet om ras. Det verkar vara såväl vetenskapligt rimligt som en avdramatisering en socialt känslig fråga. Men i Sverige tycks enbart missnöjda invandrare tillåtas bruka ordet ras utan invändning, i och med att han eller hon påstår sig vara ”rasificerad”, dvs behandlad som olik andra eller diskriminerad. Det är mycket besynnerligt.
Det svenska tabut är alltså inte vetenskapligt, utan politiskt betingat. Som bekant brukas här ordet ”rasist” flitigt som politiskt skällsord riktat mot personer som misstänks för att vara emot fri invandring. Det är också märkligt. Den svenska utlänningslagen baseras nämligen inte alls på fri invandring.
Jag skriver inte detta som förespråkare för en vidgad användning av begreppet ras i vardagen. Det är ingen stor fråga och inte heller nödvändigt. Jag tar alltså avstånd från exv SD:s riksdagsledamot Björn Söder som ofta fiskar i grumligt vatten genom att flitigt tala om ”ras”.
Orsaken till min text är en pågående pikant konflikt inom de svenska samernas värld. Där har nyligen frågan om vem som har rösträtt till Sametinget väckt viss medial uppmärksamhet. Den upprättade preliminära röstlängden för tinget har nämligen överklagats av valnämndens egen ordförande, som önskar diskvalificera ett antal personer från röstlängden, trots att de tycks ha en gedigen samisk släktbakgrund. Det hela förefaller bottna i politiska motsättningar mellan olika grupper av samer, såsom renägare, jägare/fiskare eller rentav samer bosatta söderut.
Det tycks med andra ord som en undergrupp inom den samiska minoriteten vägrar att betrakta andra personer med samisk etnicitet som fullvärdiga medlemmar. De drabbade talar förstås om diskriminering.
Roten till det onda är att inte heller lagen om sametinget klart definierar vem som är same och har rösträtt till tinget. Än en gång sopas det känsliga problemet under mattan, nu genom orden: ”Rösträtt till Sametinget har den som är upptagen i sameröstlängd.” Alltså en form av cirkelresonemang, som lagstiftaren med öppna ögon bjuder på. Det är mycket egendomligt.
Följden av lagstiftarens rädsla – eller oförmåga – har alltså nu blivit öppna motsättningar mellan olika samiska grupper. I bakgrunden tycks finnas en svensk ovilja att tala klartext om vem eller vilka som tillhör de av lagstiftaren hyllade minoriteterna. Jag tror att det sammanhänger med tabuordet ”ras”. Men ordet ”ras” är som framgått inte alls nödvändigt att använda i sammanhanget. Det går att i lagtexten hänvisa till en person som med stöd i religion, etniskt ursprung, historisk bosättning eller liknande grunder uppfattar sig som same. Representation vid tinget rör sig ju om politik och bör därför vara vid och inte inskränkt.
Torsten Sandström
Man skulle kunna tro att Sverige är en kommuniststat. Så är det ju inte. Men det finns mångåriga tendenser i denna riktning som oroar. Det S-parti som älskar att se sig som statsbärande har nämligen sina tentakler över riket och svensk ideologi. Flera tusen socialdemokrater – på såväl hög som låg nivå – arbetar dagligen på att befästa partiets politiska budskap. Det sker genom ett stort nätverk där S´egna organisationer verkar. Men vad värre är så används flitigt också den svenska statens resurser – dvs dina och mina pengar – för att inte bara bygga den gamla S-kollektivismen utan också nutidens globala S-ideologi.
Och i denna ideologi hyllas en lydig svensk statsapparat som i varje stund planerar en nation i S-partiets händer. För detta krävs förstås en lojal kår av yrkespolitiker, som agerar spindlar i S-partiets nät. Alltså några tusen personer som sedan sin ungdom mot lön jobbat för S-rörelsen i olika strategiska sammanhang.
Detta betyder förstås att ideologin står i främsta ledet och att nationens intressen hamnar i bakgrunden. Det betyder förstås även att saklighet, sunt ekonomiskt tänkande och moralisk distans till förtryck blir sekundära frågor. Vidare händer det ofta att S-koryféer, som kramat ledare från väldens förtryckarregimer, på svensk hemmaplan lanseras som fredsänglar.
Ett aktuellt exempel är Palmefondens stora penninggåva till Black Lives Matter. Jag har absolut inget emot gåvomottagaren som sådan. Vi har ju nyligen sett hur en rasistisk president lämnat Vita huset. Det jag kritiserar är den kluvna S-ideologi som syns bakom beslutet. Ordförande i Palmefonden är Pierre Schori, en typisk medlem av den svenska politiska klassen. Hans CV är späckat med lojala uppdrag som medfört rikliga belöningar. Det är en man som flera gånger kramat Fidel Castro i Havanna – även tillsammans med Olof Palme själv. För Schori är det därför otänkbart att att stödja en rörelse i stil med Cuban Lives Matter. Att peka på det förtryck i Kuba som Schori själv bidragit till – om än indirekt – skulle innebära att S-partiets förtrollning som globens godaste kraft spricker.
Ett annat aktuellt exempel på S-partiets maktambitioner väcks till minne då Telia AB häromdagen redovisade ett uselt ekonomiskt resultat. Svenska staten är majoritetsägare i bolaget (nästan 40% av aktierna). Det finns inget saklig skäl till att svenska nationen ska vara ägare till ett telefonibolag. Förklaringen är S-ideologin om partiets makt över Sverige och en dunkel dröm om planekonomi. Till bilden hör att företaget har en nutidshistoria av misslyckade affärer med förtryckarländer i öst. På grund av ett mångårigt svagt ledarskap via styrelse och VD – givetvis orsakat av huvudägaren staten – har nämligen Telia AB satsat på skumraskaffärer med regimer som har blod på sina händer. Stora ekonomiska förluster har blivit följden för bolaget. På tal om skymningsaffärer så har Telia AB på senare år köpt upp TV4, något som medfört att svenska staten kontrollerar samtliga stora svenska tevebolag. Den nuvarande S-regeringen har förstås ingenting emot detta.
Tydligast syns sossarnas krampaktighet i den dödsdans som utspelats kring svensk coronastrategi. Önskerollen hade förstås varit att agera nationens hjälte. Men resultatet har blivit det motsatta, dvs en regering som konsekvent ”varit sist på bollen” och därför förorsakat många gånger fler dödsfall än i grannländerna. Det är motbjudande att se S-partiets strävan efter hegemoni. Än läskigare är det att konstatera svenska mediers passivitet. Samt hur oppositionens partier ömsom kramar S, ömsom hukar.
Torsten Sandström
Kanske är det obekant att du lider av BDD? Vi drabbas nog av det lite var och en. Men för mig var sjukdomen faktiskt obekant. Fram till häromdagen då SvD helt okritiskt presenterade den nya folksjukdomen, BDD. Diagnosen lyder: Body Dysmorfic Disorder, som ungefär innebär en upplevd eller inbillad fulhet, alternativt en tvångsmässig fixering vid det egna utseendet.
Okej, jag förstår att den finns synnerligen allvarliga tvångstankar som kan utlösa exv yttringar av förföljelse, bulemi eller andra självskador. Men det är inte detta som BDD tar sikte på (och där finns separat diagnoser). Nu rör det sig om fokusering på frisyr, sminkning , val av kläder och accessoarer eller liknande.
Jag häpnar över SvD-journalistens distanslösa presentation av folksjukdomen BDD. Hon skriver om intervjupersonens val av smink och glasögon. Så länge som människor funnits har många av båda könen funderat över sitt utseende och tänkt såväl positiva som negativa tankar. Ingen har på ett par miljoner år kommit på tanken att en kritisk självsyn av den egna outfiten skulle innebär något sjukligt. Så vad är det som händer i nutidens samhälle?
Det rör sig om individualismens baksida, dvs en onaturlig koncentration på det egna jaget. Jag skriver onaturlig, ty intresse för egot har som sagt alltid funnits, men inte till den grad som det moderna samhället framkallar. Vidare finns en nutida samhällsfunktion att sjukdomsbelägga även tämligen självklara fenomen, som alltid existerat och som kan sägas vara ett vanligt tankemönster hos homo sapiens.
Den framväxande individualismen har sina rötter i det liberala marknadssamhället och innebär i grunden en frigörelse. Men den överdrivna fokuseringen på kroppssjukdomar – även själsliga sådana – är något nytt. Den måste hör och häpna kopplas till en form av kollektivism, som går ut på att samhället måste ta ansvar för individernas liv och hälsa. Kollektivismens krafter söker kontrollera medborgarna för att dämpa deras självständighet och naturliga strävan att själva styra upp livet. Ytterst är syftet att få dem till valurnorna. Det är framför allt vänstern som strävar efter denna smetiga och påträngande kontroll. En form av omyndigförklaring av individen för att få henne att gå i kollektivets takt.
En mer närliggande orsak är psykologiämnets expansion i västerlandet sedan omkring 1950-talet. Idag är intresset som bekant på topp av svenska medier att döma. Massor av psykologer och deras deras medicinska drabanter (psykiatrer) ägnar sina liv åt att omtolka vardagliga beteenden till själsliga åkommor. Och för att höja resultatens legitimitet utfärdas diagnoser i bokstavsform. På så vis kan ett starkt intresse för exv kosmetika, kläder och tillbehör skapa en egen bokstavskombination.
Jag har flera gånger bloggat om detta rörande ADHD och andra liknade lekar med alfabetet. Enligt min mening rör det sig inte om vetenskap, utan faktiskt om en form av skadligt kvacksalveri. Det som förr kloka gummor och marknadsförsäljare utövade sker numera i regi av stat och kommun. Och verksamheten kostar många, många miljoner kronor per år för landets skattebetalare.
Förr ägnade sig föräldrar och omgivning åt att milt eller men handfast kritisera den som lägger ned för mycket intresse på sitt utseende. ”Ta´t lugnt, skärpning eller lägg av – problemen går nog snart över” var vanliga kommentarer. Och i normalfallet fungerade denna tillrättavisning från närstående eller kamrater bra.
Min rädsla är att dagens sjukdomsetiketter i stället kommer att leda in ungdomar i rollen som sjuk. Alltså en resa mot en form av utanförskap. Den stigmatisering är fullständigt onödigt medicinskt sett i de allra flesta fall. Det vill säga rörande vanligt återkommande triviala grubblerier, som i alla tider rättat till sig genom enkla samtal utan behov av samhälle eller tabletter.
Det svenska samhället ställer sig med andra ord bakom detta människofientliga system. Avsikten är ytligt sett välvillig, men som många gånger i vårt samhälle, får den skadliga verkningar. Det vi ser är inget annat än att ett sjukt samhälle förklarar friska människor som sjuka. Det är förstås inte klokt. Men faktiskt sant.
Torsten Sandström
Många undrar över demokratins framtid efter pöbelns stormning av den amerikansk Kongressen. Mörka krafter agerar med förankring i yttersta högern och vänstern. Detta måste kritiseras! Men samtidigt glömmer alla att demokratin har såväl reella problem som relevanta försvarsåtgärder.
I min blogg har de båda senare frågorna diskuterats flitigt. Demokratins nutida problem rör främst klyftan mellan politiker (partier) och kåren av väljare. Å ena sidan ser vi partiernas yrkespolitiker som vuxit fast vid makten och verkar nöjda med det. Å andra sidan många år av gigantiska medlemstapp för partierna, som numera kompenseras med frikostiga bidrag från stat och kommun. Betalar gör alltså främst personer som betalar skatt och inte är partimedlemmar.
Om nu politiker och medier oroar sig över demokratin – en ängslan som märks i USA och även i Europa – så borde alla kloka människor diskutera vad som bör ske för att få demokratin i trim. Men det gör nästan ingen, bara enstaka gamla bloggare och några politiska uppstickare i skymundan på internet.
För mig är det ytterst allvarligt att den svenska kåren av politiker sitter stilla och väntar på avgång med god pension. Folkets oro är ett faktum, som kan avläsas i sociala medier och i spontana aktioner i USA, Tyskland, Frankrike osv. Varje klokt parti borde jobba stenhårt med idé- och åtgärdsprogram. Moderaternas handlingsprogram ”Frihet och ansvar” innehåller förvisso flera vettiga ord, men inget om den klyfta jag nu talar om. Och inga tuffa förslag.
I mina bloggar har jag kortfattat lanserat rimliga åtgärder. Partiernas medlemstapp bör rimligtvis mötas med val på person och inte på parti. Alltså rakare rör mellan väljare och vald, med ökat ansvar som följd för den som fått förtroende. Vidare bör folkets oro och kritik av politikernas liv i i den egna glaskulan mötas med ändringar i grundlagen som innebär att lagförslag i riksdagen måste utsättas för en bestämmande folkomröstning förutsatt – förslagsvis – att 100.000 personer skrivit på kravlistor om detta. I sammanhanget bör noteras att folkliga opinioner nu enkelt kan samlas upp av de politiska partierna genom omröstningar via BankId eller andra digitala lösningar. Men partierna vill uppenbarligen inte tänka i termer av direkt demokrati.
Det finns alltså mycket att göra för att vitalisera demokratin. Men det tycks som landets yrkespolitiker är nöjda med sina trygga uppdrag. Samtidigt skriar de över protester på nätet och på staden. Jag är förvisso pensionär – med något nedsatt syn och hörsel – men inte ser eller hör jag något intressant hända för att trygga den svenska demokratin. Just nu styrs nationen genom jöken och inte en öppen debatt i riksdagen.
Torsten Sandström
Just nu intresserar sig svenska massmedier för kärleksaffärer som Julian Assange haft med två kvinnor för omkring 10 år sedan. Det verkar som han med ganska nära tidssamband befunnit sig i bådas sängar. Han har åtminstone varit inneboende hos den kvinna jag idag berättar om, såväl före som efter den kritiska händelse som inträffat. Vad som hänt där är oklart. Men det verkar vara fråga om vardagliga kärleksaffärer med båda kvinnorna. Och efter att kvinnorna fått reda på Assanges dubbelspel så går de tillsammans till polisen för att anmäla var sina våldtäkter eller sexuella ofredanden.
Alla minns nog utgången. Åklagaren lade först ned anmälan, för att efter en feministreaktion ta upp åtalet igen. Assange lämnade landet och hamnade några år i London på en välkomnande ambassad. Efter flera år där hamnar Assange i arrestlokalen på grund av en begäran från USA om utlämning för brott mot rikets säkerhet. En brittisk domstol har avslagit begäran, men Assange är ännu frihetsberövad pga överklagande. Han förefaller ha blivit allvarligt sjuk på grund av många års isolering.
Den ena kvinnan, Anna Ardin, har nu skrivit en bok om hennes egen syn på händelseförloppet. Jag anar att hon gärna vill få medial uppmärksamhet så att boken säljer bra. Svenska medier uppfattar typiskt nog båda kvinnornas berättelser per automatik som sanna och att Assange som en sexbrottsling. Den bokskrivande kvinnas intervjuas därför i SvD 2020-01-24 under rubriken ”Förlåtelse” med stora bokstäver. Det kan ju tyckas generöst.
Men Ardin har som sagt haft en kärleksaffär med Assange under några dagar före och efter att den kritiska händelsen inträffat. Hon medger i SvD:s artikel att hon inte uppfattat skeendet som ett övergrepp då det utspelats, utan först några dagar efteråt. Assange har alltså delat bostad och kanske säng med henne under denna tid. Först via kontakten med den andra kvinnan inser Ardin att Assange verkar ha spelat dubbelt. Och så går de två besvikna kvinnorna till polisstationen där de möter en tillmötesgående kvinnlig polis. Resten är historia, som det heter. Men en allvarlig sådan.
Jag menar att kvinnornas möte och det dubbelspel som då uppdagats är centralt för att förstå om de tidigare sexhändelserna ska ses som en våldtäkt. Först i och med att kvinnorna samtalar skildras skeendet som ett övergrepp och inte bara som en vanlig sexuell lek, om än med en ombytlig manlig partner. Varken kvinnornas möte eller det dubbelspel som klarlagts har enligt min mening skildrats med tydlighet i svenska medier. Inte heller i SvD:s artikel häromdagen, där annars nästan en hel sida ägnas åt att beskriva tidsförloppet i själva Assangeaffären. Medierna nämner inte några tidpunkter för sänggåendena, kvinnornas möte, den kvinnliga polisens drivande aktivitet vid anmälan, den första åklagarens nedläggning av ärendet osv. Det mesta som talar till Assanges fördel mörkas med andra ord.
Om min tolkning är rätt – jag har tagit del av polisprotokoll som funnits på internet – förefaller det röra sig om att kvinnorna upplevt sviken kärlek. Det är givetvis inte något bra. Men upplevelsen är vanlig och är framför allt inte grund för en brottsutredning. Därför ligger det nära till hands att uppfatta den svenska hanteringen av åtalsfrågan som ett rättsövergrepp mot Assange.
Att svenska medier nu fortsätter drevet mot Assange i typisk #Me too-anda förstärker min misstanke. I och för sig innehåller SvD:s text någon kommentar med kritisk udd mot Ardin som skrivit boken. Men om någon har rätt att utfärda en ”förlåtelse” för skeendet så tycks det vara Assange och inte Ardin.
Torsten Sandström
”
Häromdagen publicerade DN en fin text av göteborgsforskaren John Lapidus, ekonomisk historiker, om vådan av att kommersialisera psykiska diagnoser, se länken nedan. Han visar med tydlighet hur läkare, läkemedelsföretag och svenska skolor (inte bara friskolor som Lapidus tyvärr skriver) tjänar stora pengar på att utreda unga människors själsliga svårigheter och stämpla dem med etiketten ”ADHD”.
Lapidus debattinlägg är ord och inga visor. vad sägs om följande smocka:
För det första växer den svenska adhd-utredningsindustrin så det knakar. Ett av de största privata företagen i branschen är Modigo, ägt och drivet av Märta Olausson. År 2019 omsatte hon 133 miljoner och gjorde en vinst på 44 miljoner. Det är en vinstmarginal på hisnande 33 procent. Var tredje skattekrona avsedd för adhd-diagnostisering gick rakt ner i Olausons fickor, vilket resulterade i en paradvåning på Östermalm och ett pris som Stockholms främsta entreprenör på en gala i november 2020.
Företag som Modigo och Utredningskompaniet (kritiserat av Ivo för slarviga utredningar och felaktiga adhd-diagnoser) har lönsamma avtal med regionerna, men det finns även en myriad av helprivata utredningsföretag som tar 28 000 kronor och uppåt för en adhd-utredning. Det är som gjort för diagnosinflation.
Som framgått av mina bloggar är jag en vän av privatisering av offentlig öppen- och sjukhusvård. Men det gäller givetvis för uppdragsgivarna att skriva kloka avtal med de privata intressen som är med i spelet. De företag som hyrs in måste självklart KONTROLLERAS. Här är okunskapen och viljan än så länge synnerligen svag i vårt godtroende land. Citatet ovan visar hur det offentliga misslyckas med att hålla profitintresset i schack.
Det offentliga – alltså de olycksaliga svenska landningen (regionerna) – har än gång visat sin döda hand. De har byggt ett finansieringssystem som på ett tydligt vis gynnar ett maskinellt utfärdande av diagnosen ADHD på diffusa själsliga krämpor, som det nu är fråga om. Ett skadat öga eller en utsliten led kräver däremot inga större pappersutredningar, utan vården blir hands on, dvs fram med vårdande personal, apparater, instrument, injektioner och tabletter. Men inom själavården är det rörande ADHD fråga om smash- and- grab från oseriösa företagare utanför det offentliga kontroll. Alltså ingen vårdpersonal, utan bara utredare med färdigskrivna mallar för diagnoser som snabbt kan tryckas ut på en skrivare. Vinnare är hej-och-hå-entreprenörer samt mer indirekt de läkemedelsföretag som tillhandahåller tabletter mot diffusa krämpor.
Förlorare är inte bara skattebetalarna utan framför allt de ungdomar som i kö radas upp för långvarig utdelning av medicin. Följden blir en ibland katastrofal stigmatisering samt ett allvarligt beroende för den unge. Förlorare är också vetenskapen, som brukas av oseriösa forskare för skumraskaffärer. Alltså något av en lek med bokstavskombinationer som inte tycks kunna mätas med med traditionella naturvetenskapliga metoder, utan ger läkarna stort spelrum för spekulativa antaganden om en människas själsliga status. I stället för att föräldrar uppmanas att ömsom peppa och ömsom tygla sina unga killar träder den svenska offentligheten in och strör ut nävar av tabletter. En sådan sådd ger givetvis en dålig skörd. Man kan därför säga att vetenskapen bär ett tungt ansvar genom att öppna dörren för en roulette om diagnoser. Kolla gärna mina tidigare bloggare i ämnet.
Minns någon filmen ”Gökboet” med jack Nicholson? Nu spelas en ny uppsättning i den svenska offentlighetens regi. Allt kan uppenbarligen hända i jökens land.
Torsten Sandström
Att feminismen är en statsangelägenhet i Sverige är väl bekant. Men tyvärr kanske även i Finland. Häromveckan intervjuade nämligen SvD författaren Sofi Oksanen. I fokus för artikeln stod inte hennes skrivkonst. Däremot Oksanens val att att inte skaffa egna barn.
Givetvis är det individens val att själv bestämma över fortplantningen. Det är inte det som irriterar mig i SvD:s vanliga vänsterupplägg. Det är artikelns rubrik, där tidningen vill skänka läsekretsen Oksanens privata visdomsord:
”Alla kvinnor uppfostras till att vilja skaffa barn”
Genom feminismens trollspö ska tidningens läsare förstå att barnalstring är en social konstruktion. Barnafödandet rör sig om uppfostran, en inlärningsmekanism, som enkelt kan stängas av och på. Gör som Oxanen – minska befolkningsökningen och rädda miljön!
På så vis hamnar många viktigare förklaringar i bakgrunden. En är att barnalstring är ett biologiskt fenomen, som människor, djur, växter och många andra arter i naturen sysslar med. En näraliggande förklaring rör vikten av att värna samhällslivets fortbestånd. Varje mänskligt (och för den delen djuriskt) samhälle verkar för att hålla gemenskapen samman och igång. Inte för inte utdelas barnbidrag till de människor som liksom myrorna drar sitt strå till stacken.
Feminismens ideologi är en extrem och besynnerlig blandning av kollektivism och individualism. En form av misch-masch. Å ena sidan upphöjs den till samhällsnorm som sägs representera alla kvinnor. Dvs ett strukturtänk där arbetslösa kvinnor varvas med studerande tjejer och kvinnliga chefer (eller journalister för den delen). Å andra sidan en långtgående individualism där varje person väljer sitt eget kön och dess framtid. Båda extremerna är som jag ser det såväl antisociala som antibiologiska. Resultatet blir att femismen inte vilar på vetenskaplig grund.
Därför ska den inte läggas till grund för universitetsstudier – annat än som exempel på politisk förvillning. Vidare bör medierna stänga feminismen ute från finrummet. Det mest intressanta i intervjun med Oksanen är därför att SvD hjälper henne att sprida sin samhällsfientliga ideologi. Nu tillhör galna politiska budskap förvisso den svenska vardagen. Men det borde vara främmande för en tidning som kallar sig ”obunden konservativ”.
Torsten Sandström
Idag ska jag vidarebefordra en tänkvärd text om en månadsgammal ändring i vapenlagen. Texten kommer från Karnov JUNO:s juridiska nyhetsbevakning. Jag gör det dels för att jag håller med författaren och intervjuobjektet, hovrättsrådet Fredrik Landgren, dels för att det stämmer med min egen uppfattning av att fokus i svensk brottsbekämpning är felriktat.
Vapenlagstiftningen får verkningar för tusentals svenska laglydiga jägare och sportskyttar. Den är redan tillräckligt trasslig och säker allmänt sett.
Däremot är kriminaliseringen och framför allt påföljdssystemet i Brottsbalken otillräckligt för att bekämpa nationens huvudproblem: en tilltagande, rå och hänsynslös klanbrottslighet. Principen är idag: ”minsta möjliga påföljd”. Och den backas upp av en tendens att se unga våldsbrottslingar som barn, vilka måste få samhällets skydd.
När detta är sagt överlämnar jag gärna ordet till Ulf Widlunds (JUNO), inledning och Fredrik Landgrens intervjuliknande svar.
Straffen för vapenbrott skärps igen – detaljnivån problematisk
Imorgon den 1 december skärps straffen för vapenbrott – igen. Det blir tredje gången på sju år som påföljderna för vapenbrotten justeras uppåt, och det verkar dessutom inte vara stopp där. När riksdagen röstade om lagskärpningen var en majoritet för att fortsätta utreda vapenlagen. Samtidigt höjs varnande röster för att lagstiftningen för vapenbrott börjar blir så detaljreglerad att det kan vara svårt att förstå hur den ska tillämpas.
Vid en första anblick ser inte lagändringarna ut att vara särskilt omfattande. Det är endast grovt- och synnerligen grovt vapenbrott som berörs i form av några tillägg till befintligt lagrum där vissa specificeringar görs. För vapenbrott av normalgraden sker ingenting alls. Till synes mindre ändringar och tillägg till lagtexten kan ändå få stort genomslag i praktiken.
Fredrik Landgren, hovrättsråd i Hovrätten över Skåne och Blekinge samt författare till kommentaren till vapenlagen, kan inte komma på någon annan brottstyp där påföljderna höjts med så pass täta steg, 2014, 2018 och nu 2020, under det senaste decenniet.
DN:s chefredaktör Wolodarski sade häromkvällen i SVT Aktuellt:
Den journalistiska uppgiften är inte att vara opartisk utan att försöka söka sanningen
Detta på grund av att SVT sänt uttalanden av Donald Trump utan att bifoga en varning för fake news.
Det rör sig om ett klassikt medialt problem om rapportering av fakta. Lika traditionell är uppgiften att avgöra vad som är fakta eller sanning. Givetvis kan budskap till sitt innehåll vara osanna om data bakom uttalandet granskas i sömmarna.
Vad gäller Trump är saken något enklare, ty det är en man med en allvarlig själslig avvikelse (som inte är helt ovanlig) vilken yttrar sig i att det han säger alltid är sant enligt hans egen mening. Men ändå måste det Trump säger i egenskap av makthavare ges offentlighet. Ord från auktoritära ledare med automatik som tveksamma eller felaktiga, varför folk rycker på axlarna och låter bli att lyssna. Från den svenska horisonten blir Trump därför ett mindre problematiskt fall. Svenska medier – exv SVT och DN – har med rätta varit konsekvent kritiska mot Trumps politiska ord. Alltså blir den risk Wolodarski pekar på liten.
Allmänt sett hjäper annars enbart en öppen medial diskussion. Det vill säga att det finns alternativa medier som noga visar varför ett budskap inte stämmer. Det är frånvaron av öppenhet – såsom i Hitlers Tyskland eller Stalins Sovjetunionen – som skapar enkelriktning och en allvarlig samhällssituation.
På ett allmänt plan delar jag förstås Wolodarskis uppmaning att söka sanningen. Men frågan är hur det ska gå till. Han tycks mena att budskap som är substantiellt tveksamma eller fel måste antingen censureras eller påklistras en varningsstämpel. Vägran att publicera (censur) brukas synnerligen flitigt i svenska medier.
I vårt lands tidningar har det blivit allt vanligare att en text publiceras med stämplar som anger att orden står för författarens egen uppfattning. Omvänt måste detta givetvis uppfattas som att texter i samma tidning utan varningsstämpel har en högre grad av sanning (i och med att orden helt delas av tidningens redaktion). Det intressanta blir på så vis att majoriteten av mediets budskap – dvs det som skrivs av egna medarbetarna och utan varnande stämpel – ska anses ha en högre sanningsgrad. Egentligen rör det sig inte om sanningshalt. Utan om hur textens ord förhåller sig till tidningens eller samhällets officiella måttstock för fakta som ska anses trovärdiga. Och denna bedömningsgrund kan vara hur sann eller osann som helst.
Klimatkrisen anses av flertalet svenska medier som ett faktum om man ska döma efter mängden budskap som dagligen presenteras för allmänheten. Här kör SVT och DN samma race som många andra svenska och utländska medier. Budskapens sanningshalt anses uppenbarligen så hög att inga varnande stämplar ens behövs. Följden blir också att alternativa budskap om klimatets utveckling inte får något medialt utrymme alls. Är detta tecken på ett gott sökande efter sanning?
För mig är inte huvudproblemet att fokus riktas på budskapet om klimatkris. Uppvärmningen verkar vara ett faktum och det är möjligt att CO2 har betydelse i sammanhanget. Kruxet är att alternativa förklaringar presenteras av forskare med hög kompetens och att dessa orsaker kanske kan förklara uppvärmningen helt eller åtminstone delvis. Detta medger till och med statens SMHI i en tydlig presentation på myndighetens hemsida, se https://www.smhi.se/kunskapsbanken/klimat/klimatpaverkan/naturliga-faktorer-som-paverkar-klimatet-1.3831Märk att SMHI talar om ”naturliga orsaker” som påverkar klimatet.
Det allvarliga är med andra ord att relevanta alternativa förklaringar till klimatets utveckling inte får något medialt utrymme alls i Sverige. Än värre är att kritikerna av klimathetsen beskrivs som dilettanter och dårfinkar.
Vad gäller Donald Trump fungerar alltså en svensk öppenhet. Hans ord kritiseras och alternativa fakta presenteras. Däremot funkar uppenbarligen inte den mediala öppenheten vad gäller klimat och uppvärmning. Alternativa förklaringar ges nästan inget utrymme i tidningar, radio och teve. Inga andra åsikter får plats i exv DN eller SVT. Varje dag samma enögda budskap! Och detta bekymrar inte Wolodarski det minsta, ty han menar att det bara finns en enda sanning.
Jag är inte naturvetare – med inriktning mot rymd och atmosfär – och kan inte själv bedöma klimatfrågan på en vetenskaplig nivå. Men då alternativa förklaringar finns från olika vetenskapliga läger måste jag tveka, se länken nedan. Jag uppfattar tvivlarnas skäl som trovärdiga. Mitt tvivel förstärks av den vanliga samhällsmekanism som innebär att politisk inkorrekta förklaringar tenderar att förtigas eller döljas medialt. I klimatfrågan finns mycket stora politiska och ekonomiska intressen med i bilden, såväl nationellt som internationellt. Så länge en öppen diskussion inte tillåts mellan motstående läger med hög kompetens föreligger ett allvarligt samhällsproblem!
Torsten Sandström
Läs gärna om detta i mängden av texter på klimatupplysningen.se
Häromdagen presenterade SvD i Sins spalter två nya medarbetare. Att det sker med snömos-snack om hur intressanta nyheter bör förmedlas är lika nödvändigt som den rosa marsipanrosen på princesstårtan. Men det är inte dessa drömmar jag skriver om nu.
Den som vill få reda på vad jag är ute efter ska läsa faktarutan om de två SvD-journalisternas bakgrund (se länken nedan). Båda två har en gedigen förankring i vänsterliberala medier. De två har exv jobbat för Fokus, som framstår som en sosseblaska i fårakläder. Och de har alltså nu fått jobb hos SvD som formellt kallar sig ”obunden konservativ”.
Statistik visar att landets journalister till 70% röstar till vänster. Detta medför givetvis att urvalet av personal till en tidning begränsas kraftigt. Men då det finns tusentals skrivkunniga svenskar med kompetens att rapportera så rör det sig om en medveten rekrytering av personer med samma åsikter från samma skrå. Förvisso sker urvalet inte direkt efter åsikt, men en vänsterbakgrund är inte ens något främmande på ett konservativt svenskt medium idag. Det är tvärtom högst vanligt.
Journalism är ett relativt ungt yrke. Kompetens att skriva förutsätter egentligen ingen speciell utbildning. Först sedan slutet av 1800-talet syns en professionalisering av yrket. Högskoleutbildningar i journalism är dock ett mer sentida fenomen.
Idag hotas yrket av marknadens utveckling. Allt pekar på att framtidens medieföretag kommer att se mycket annorlunda ut än dagens. Internet, bildsändningar över nätet samt en tilltagande åsikts- och nöjesförmedling minskar behovet av kvalificerade kunskaper om samhälle och kultur i mediernas tjänst. Anpasslighet och hejsan-svejsan passar bättre och sådan arbetskraft är dessutom billigare. Detta medför att samhällskunskaper – och teoristoff – blir mindre nödvändiga för ”yrket” som journalist. I mediernas fabriker prioriteras därför inte längre faktabaserade rapporter i samma utsträckning som förut. I fokus står numera åsikter, livsstil, egotrippade krönikor, händelser i mediernas egen värld samt framför allt underhållning. Politik och fakta skiljs därför inte längre åt på tidningarnas redaktioner som förr. De vävs samman av journalisten till en åsiktsrapport a propå något som skett i samhället. I stället för att berätta om vad som händer i verkligen, så berättas alltså en saga som skribenten X själv hittat på. Och detta sker normalt utan varningsskyltar i stil med att ”detta är X´ personliga uppfattning”.
Processen syns tyvärr även vid starten av nättidningen Bulletin. I och för sig väljer Bulletin en liberalkonservativ riktning. Men man ser ändå hur redaktionen ständigt ger honnörer åt alla håll, inte minst liberaler till vänster. Det är nämligen det politiska läger som en framtida uppdragsgivare kan antas tillhöra, ifall Bulletin misslyckas och journalisterna måste söka nya uppdrag. Karriärsintresset drar alltså skribenterna åt PK-hållet. Därför har tidningen tyvärr inte fått den konservativa prägel som en bredare folklig krets sannolikt efterfrågar. Med några lysande undantag ser det mesta i Bulletin ut som DN:s och SvD:s spalter (det är ju också därifrån journalisterna kommit till Bulletin). Vad värre är blir följden för Bulletin ännu kortare texter (och alltså mindre fördjupning). Majoriteten läsare kommer därför att även i fortsättningen besöka andra nätsajter och bloggare för att skaffa sig information. Eller stanna kvar i gammelmedierna.
Mediernas teknik och ekonomi ändras obevekligt. Framför mig ser jag journalistyrkets stora kris. Såväl produktionen av tidningar – som jobben för journalister – tycks i framtiden bli beroende av statligt stöd. Denna process är redan igång. Miljarder rullar från statskassan (dvs från dina och mina fickor) till svenska medieföretag. Dessutom ökas styrkan i kraven på kontroll över de nya medierna på nätet. Det tycks inte räcka med existerande straffrättsliga regler, till skydd mot kränkningar av individer och folkgrupper. Nej, nu ska även substansen – faktainnehållet – i budskap över nätet faktagranskas. Och detta i ett västerland där Guds ord och nöjesindustrins Mammon får fritt spelrum!
Vänsterliberala politiker, tidningsägare och journalister på en darrig marknad sitter därför alltmer i samma båt. De tre grupperna kämpar gemensamt för makt över det politiska ordet, i syfte att främja sin egen ekonomiska trygghet. Då betyder folkets behov av fri information och en självständig tredje statsmakt lite.
Världens historia visar tydligt att medier som är beroende av staten hotar demokrati och frihet. When will they ever learn?
Torsten Sandström
Artig som jag är vill jag gärna gratulera den som fyller år. Nu är det Maria Leissner som passerar 65.
Hon är en sann representant för den svenska kåren av yrkespolitiker. Även om hon knappast kan sägas ha stått i det politiska rampljuset har hon levt ett helt liv i politikens värld. Läs om detta i länken från Wikipedia.
Vi ser hur en lojal partiarbetare – även från spillran av Liberaler – kan skaffa sig försörjning via rader av offentliga uppdrag som skänkts henne från ovan. Just nu uppbär hon livränta som ambassadör från ett afrikanskt land som nästan ingen känner till. Hon har fått det jobb som den politiska klassen önskar. Leissner bor förstås inte bland de fattiga vid Guineabukten, utan är stationerad i Stockholm.
Så praktiskt det kan bli för vissa!
https://sv.wikipedia.org/wiki/Maria_Leissner
SVT har under några veckors tid bedrivit massiv reklam för en egenproduktion med Carina Berfeldt i tevesoffan. Företagsreklam anses som bekant förbjuden i statsmedierna. Men de egna programmen marknadsförs stenhårt. Det tjatas in ett budskap om att en tummetott är något stort. Alltså använder SVT samma vulgära metoder som de privata varuhandlarna och TV4. Nu gällde det att skapa bilden av den tuffa tjejen Carina B. En helt vanlig USA-reporter som ska upphöjas till tevedrottning. I reklamens rampljus kommenderar hon i värsta feministstil: ”Nu åker vi hem! Nu kör vi! Ta in gästerna!
En av de fångar som hon kallat in premiärdagen är den svenska statsministern och hans fru. Jag har inte sett programmet så jag vet inte annat än att hon uppenbarligen startar med att presentera sin favorit med hustru. Vidare antar jag att samtalet avslutades med programledarens vanliga myndiga uppmaning: Nu röstar vi på sossarna! Alltså ännu en statsfeminist som tar täten.
Det sägs att Sverige har en oberoende statstelevision. Men journalisternas oberoende är rena farsen. Och själva mediebolaget manipulerar publiken, som liksom dresserade möss bugar och bockar. Tillsammans med världens medier har SVT lyckats skapa en ung klimatguru i Greta T – allt genom en hiskelig marknadsföring av hennes och FN:s budskap. Och snart ska vårens massiva satsning på Melodifestivalen dra igång. Från SVT talas om samling vid ”lägerelden” under ”Mellot”. Allt i sämsta Unga Örnars stil – på den tid då de begav sig för tevebolagets politiska gudfader, S-partiet.
Och så häromdagen tackar Carina B för statstelevisionens grandiosa uppbackning av henne själv. Följaktligen sker det genom att bjuda i herr och fru Löfven för en tids mys i hennes soffa. Detta är den svenska offentlighetens definition av oberoende medier.
Torsten Sandström
I en bra ledare i SvD (2021-01-14) skriver Fredrik Johansson om Löfvens idoga arbete med att polarisera svensk politik, så att splittring uppstår. Löfven gräver en klyfta – en skyttegrav – mot M/KD och SD längst ut till höger. Mot bakgrund av skeendena utanför Kongressen i USA innebär ett onödigt framkallande av motsättningar en lek med elden.
I och för sig är det inte enkelt att avgöra vad som ska ses som onödig polarisering. Det tillhör förstås en öppen debatt att nagelfara motståndarna. Men ändå, från båda sidor av gränsen höger-vänster kastas politiska pajer på motståndarna. Likväl pekar Johansson på ett allvarligt fenomen i svenskt politik, se länken nedan.
Jag påstår att problemet är större än enbart S-partiets val av strategi. Samverkan mellan jökens partier bygger på denna polarisering. Alla partierna – frånsett L – gullar med V-partiet på distans. Samtidigt är de alla sedan länge upptagna med att brännmärka SD som ett fascistiskt parti. I och för sig har SD ett antal företrädare som gärna tala om ras, kritiserar judiska affärsmän (typ Soros) och kramar politiker från Ungern och Polen som driver en politik med odemokratiska inslag. Det räcker för att jag inte vill ge SD min röst. Men de personer inom SD som agerar felaktigt är en minoritet och fenomenet fascism syns inte i partiets sakpolitik. Lika lite som att C-partiet idag driver en raspolitik av det slag Bondeförbundet stod bakom under 1930-talet.
Jag menar att kritik av en motståndares sakpolitik aldrig kan anses onödig på ett vis som riskerar att framkalla polarisering och på sikt odemokratiska våldsamheter. Varje parti måste svara för sina faktiska krav och handlingar. Och motståndaren måste alltid ha rätt att påtala reella sakproblem i partiets politik. Men om ett fiktivt politiskt problem – som att SD står för fascism – ständigt kritiseras är syftet inget annat än just att skapa splittring inom väljarkåren på ett vis som påminner om vad Trump åstadkommit i USA. Men i Sverige är det populister från vänster som söker efter splittring för att gynna sin sak.
För mig är det klart att jökens partier förenats omkring en strategi som avser att hålla SD utanför makt i svensk politik. Annars hade jöken över huvud taget inte träffats för två år sedan. Orsaken är helt klart inte SD:s sakpolitiska agenda, som i stort sett påminner om M-partiets. Kritiken mot SD bottnar i förebråelser mot partiet att driva en brun-svart linje (dessa ord återkommer ofta i retoriken). Förklaringen är SD:s inställning till invandring, där politiken faktiskt liknar det danska S-partiets linje eller M:s nuvarande strategi. I realiteten vill jökens partier bara vinna röster åt det egna lägret via argument som inte håller i sak.
Jöken-partierna har helt enkelt valt polariseringens metod för att stänga ute SD från inflytande över svensk politik. Det sker genom ett ständigt upprepande av att SD är fascistiskt och brunsvart. Men den bild som ideligen målas upp från gökboet är inte densamma som 20% av Sveriges befolkning ser. Och ingen annan än V påstår att SD:s väljarbas består av fascister, judehatare eller antidemokrater. Flertalet av partiets väljare lägger sina röster på SD för att man är missnöjda med vad de vänsterliberala partierna under årtionden åstadkommit i svensk politk. Om man ser på mängden olösta svenska strukturproblem måste deras missnöje förstås.
Löfvens parti bär ett särskilt ansvar för sammansvärjningen mot ”högerns krafter” (som det ofta heter). Ty det rör sig om en komplott, som baserats på svaga argument och egenintresse. Sedan S-partiet passerat sitt väljarmaximum har strategin varit att banka in hos folket hur eländiga ”högerns krafter” är. Förklaringen är inte främst stora åsiktsskillnader eller i grunden olika sakpolitik (även om det finns en skillnad mellan kollektivism och individens frihet). Orsaken är att en intensiv polarisering fungerar som vapen för S att behålla regeringsmakten. Länge som det går. För detta är jöken ett tydligt bevis.
På så vis har nationens vänsterliberala partier planlagt den polarisering som sker i vårt land. Detta har fört in nationen i en ond cirkel. Många väljare från högersidan ogillar de osakliga angreppen från vänsterliberalerna. Deras ogillande får sin röst i bloggar och andra sociala medier. Denna kritik över internet leder i sin tur att vänsterns partier alltmer söker efter lösningar som går ut på att försöka få techjättarna att stoppa det fria ordet över nätet (ytterst talas det om förbudslagstiftning rörande uppgifter på internet). På så vis har en självvald S-strategi mot oppositionen från höger skapat en påtaglig svensk polarisering.
Jag uppfattar utvecklingen som allvarlig. Den är i sig en viktig förklaring till att jag valt att bli bloggare. Det öppna samtalet är som jag ser det enda vägen ut ur den onda cirkeln. Tala sakpolitik och inte hitte-på om motståndarens ambitioner! I vägen för det fria samtalet – liksom en betongkloss – står S-partiet, som kämpar för sin framtida politiska existens. Därför är min prognos dyster. Inget talar för att S väljer öppenhetens och saklighetens väg. Det är nämligen politisk S-makt saken gäller.
Torsten Sandström
Efter att ha sett den franska socialistmogulen Strauss-Kahn granskas på Netflix – ”Rum 2806: Anklagelsen” – får jag dålig smak i munnen. Inte pga filmseriens kvalitet, som är god. Jag påminns nämligen om att så få i vårt land talar om ”den politiska klassen”. I Frankrike och USA tillhör nämligen detta vardagen. Och jag gör det flitigt i mina bloggar. Men de svenska gammelmediernas tystnad är slående – alltså de organ som påstås bevaka nationens makthavare.
Att politik blivit ett yrke i en stegrad takt under 1900-talet går nämligen inte att förneka. Rollen som företrädare för ”svenska folket” har numera tydligt blivit utmejslad såväl socialt som ekonomiskt. Från skolbänken till graven utövar politiker offentliga maktsysslor. Inte sällan föds en person in i politiken och han eller hon bildar ofta familj med en partner från klassen. Utan att skaffa sig högre utbildning startar loppet normalt i något ungdomsförbud (en icke tenterad strökurs på en lantlig högskola förgyller ibland CV:et). Och den som är lojal följer i allmänhet en snitslad bana från ett uppdrag på ett kommunalt eller fackligt plan till partitrogen knapptryckning i riksdagen. Dessutom slutar det i allmänhet inte där, utan banan förlängs i regel genom andra offentliga uppdrag på högre nivå och med bättre betalning. De stora elefanterna toppar med ett uppdrag utomlands. Där finns det stora pengar och låga skatter att hämta. Yrkespolitikerns bana är alltså trygg ekonomiskt för den som är pålitlig. Oftast en tämligen guldkantad tillvaro. Fråga bara Margot Wallström!
Då maktpositionen är synbar för var och en med kritisk blick uppstår den viktiga frågan varför begreppet politisk ”klass” inte diskuteras i Sverige. Andra grupper av makthavare avhandlas ju flitigt. Särskilt näringslivets samt en del särskilda yrkesgrupper med hög status granskas ibland som grupp.
Det enkla svaret är att det ses som ofint att prata om klass. Det är alltså något kränkande att klumpa ihop individer med en nedsättande stämpel. Det sker ändå på löpande band vad gäller företagsägare och direktörer. Allt i Marx´anda i syfte att förgylla den hyllade motparten: industriarbetaren. Men att kalla yrkespolitikerna för en klass är tabu. Varför?
En bättre förklaring är att existensen av en klyfta mellan politiker och folk måste döljas i vårt land, även om – eller på grund av – att den faktiskt syns tydligt. För de svenska politikerna rör det sig om en strävan efter social legitimitet. Även om många politiker inser den egna gruppens ambitioner så vill man förstås inte att den ska pekas ut och kritiseras. Men inte har väl tidningar, radio och teve samma intressen? De kallar ju gärna sig själva för den tredje statsmakten!
Mediernas tystnad är svårast att förstå. En hel kår av journalister kan väl inte vara blind. Nej, de ser givetvis utvecklingen. Men de vill ändå inte skriva om den. Det anses nämligen inte korrekt. En förklaring är att S-partiets hegemoni i landet och att drygt 70 % av journalistkårens röstar vänster. En annan orsak är att den svenska staten – i tydlig S-regi – i åratal knutit till sig mediernas ägare genom utdelandet av statsbidrag i mångmiljardklassen. En tidning biter förstås inte den hand som föder den. Särskilt inte när nyhetsmediernas lönsamhet och de anställdas jobb hotas. Då gäller lydnad eller lojalitet!
Min enkla analys visar på en allvarlig svensk verklighet. En medialt viktig diskussion för nationen tystats. Det har skett genom politiska allianser med medierna. Vad värre är har tystanden åstadkommits genom lagstiftning om statens rätt att ge ekonomiska bidrag till stora och små medieföretag. Om en öppen debatt ska ske om den svenska politiska klassen måste denna lagstiftning snarast rivas upp. Den får nämligen odemokratiska effekter i och med att medierna inte utför en viktig del av sin uppgift som kritisk granskare av svensk politik.
Och mediernas klagan om dåliga tider är delvis självförvållad. Den viktigaste orsaken rör trovärdigheten i journalisternas budskap i tider då fria åsikter gratis förmedlas över internet. Dessutom har den tredje statsmakten spelat ut sin roll i nuvarande skick.
Torsten Sandström
Sofia Nerbrand heter en vänsterliberal som får utrymme att breda ut sig i DN varje dag. Häromdagen varnade hon för svenska populister, se länken nedan. I tre tidigare bloggar har jag presenterat statsvetaren Benjamin Moffitt´s intressanta bok ”The global Rise of Populism”, 2016. Därför skärpte jag blicken för att se vad Nerbrand vet om saken.
Populism kännetecknas enligt Moffit av en politikers strävan efter starkt ledarskap, mediala grepp, förenklade dogmer och en strävan efter att framkalla ett krisbudskap. Alltså kan en populist vara såväl höger (Bert Karlsson och Jimmy Åkesson) eller vänster (Jonas Sjöstedt och Nooshi Dadgostar). Likaså många personer från Mp som använder dåligt underbyggda gröööna krisbudskap. Även statsminister Löfven har populistiska drag då han simpelt förklarar bort coronamisstag eller säger att brats från Djursholm är ansvariga för våldsbrottsligheten genom att köpa knark från invandrare.
Nu ser Nerbrand bara med vänster öga. Därför blir Trumps otäcka pöbel ett slagträ mot SD. Jag sympatiserar inte med detta parti. Men några massdemonstrationer och upplopp har inte skådats. Och framför allt har partiledaren har inte drivit någon revoltlinje, enbart tyvärr sagt att Trump är ett bättre val än Biden.
En journalist med full syn borde också varna för eventuella odemokratiska aktioner från vänsterhåll. Men Nerbrand har skygglapp för V-partiets demagoger. Hon och DN nojsar gärna med vänstern. Den har för övrigt starkt stöd inom DN:s journalistkår. Därför presenterar hon populism som en högerfråga. Och uppnår på så vis det politiska budskap som DN driver bakom förklädnaden ”oberoende liberal”.
Den som vill läxa upp högerpopulister och varna för påtagliga risker gör nytta om kritiken även omfattar vänsterns kramande av allsköns enkla budskap och kramande av skurkstater. Men Nerbrand har inte fokus på fakta och saklighet, utan efter att själv ta ställning och bilda opinion. Att det även är DN:s linje bekräftas av chefredaktören Wolodarskis aktuella plädering för de korrekta åsikternas journalistik. Det är trist att se hur en gammal fin liberal tidning förfaller.
Torsten Sandström
https://www.dn.se/ledare/sofia-nerbrand-var-inte-naiv-om-svenska-populister/?
EU:s beslutade nyligen om en storskalig upplånings- och bidragspolitik. Den innebär en gigantisk omställning av unionen. Jag har tidigare bloggat om hoten som syns i den nära framtiden. Hela unionen ska omställas till EU:s klimatpolitiska agenda. Det flummiga begreppet ”hållbarhet” ska styra allt. Farorna är uppenbara för överstatlig styrning, lägre ekonomisk tillväxt och drastisk planering som medför stor ingrepp i marknadens mekanismer.
Därför är det intressant att ta del av Deutsche Banks dystopiska rapport, som nås via denna korta presentation på Klimatupplysningen.se. Kolla länken nedan.
Det är hög tid att varna för den planerade ekonomi som är på gång och hotar individernas frihet på marknaden! Genom denna ska alltså B-lagets politiker i EU ta makten över Europas ekonomi och frihet. Var det denna typ av europeisk samverkan som vi önskade? Var det inte något mindre?
Torsten Sandström
Bonniers, nu genom Sydsvenska Dagbladet försvarar som bekant jökens vänsterliberala regering. Idag läser vi därför följande rubrik med stora bokstäver på förstasidan samt med med bild på Tegnell:
Tegnells svar i intervjun är i huvudsak en osanning. Våra grannländer, som lyckats fler gånger bättre än vad Sverige gjort med covid, såg uppenbarligen tidigt problemet med sårbarheten inom vården av de äldre. De sände snabbt ut tydliga direktiv och utnyttjade lagens hårda bud som vapen.
Om rubriken sagt att ”Ingen inom regering och Folkhälsomyndighet såg det extrema komma i tid närmar vi oss alltså sanningen. Sydsvenskans och Tegnells osanning är givetvis politiskt betingad. Tidningen vill skydda den regering som man i praktiken backar upp via L-partiet. Det är tragiskt att se hur den tredje statsmakten går byråkratin till mötes för att skydda Bonniers politiska intressen. Lika allvarligt är att höga statstjänstemän använder sin tid för att försöka försvara sina uppenbara strategiska felsteg. En statlig utredning har med ovanligt hårda ord kritiserat regeringens och den sk folkhälsans myndighets för dess covidagerande. Då tillhör det den svenska demokratins spelregler att de utpekade ligger lågt och rättar in sig i ledet. Man kan förstås yttra sig, men knappast driva en lång personlig propagandakampanj som Tegnell gör.
Den som följer min blogg ser att jag anser att den svenska demokratin sakta vittrar inifrån. Det rör sig om en stegvis urgröpning av politikernas och myndigheternas ansvar. Under stridsropet ”en stark stat” tillåts ett stort politiskt/byråkratisk/kollektivt komplex – med svag kompetens – försöka hålla samman en vacklande statsapparat. Inte bara vad gäller covid förstås, utan framför allt då det gäller att leva upp till de storstilade löften som presenterats inför valen till riksdagen, avseende nationens många ödesfrågor.
I stället för att i riksdagen via regeringsformens bestämmelser driva kompromisspolitik i sakfrågor med M, KD och SD, så väljer man att inbilla folket att ett kontrakt skrivits – jöken – som låter den politiska motståndaren S sitta kvar vid makten och med största saktfärdighet sälja ut små bitar av sin egen politik. Samtidigt skäller jökens partier som bandhundar på nätsajter och bloggare som vågar opponera sig. Kritikerna kallas odemokratiska och populistiska. Det är ett sorgligt skådespel.
Torsten Sandström
Då jag googlar på Sidas hemsida för att undersöka hur mycket pengar Uganda och Tanzania får av svenska skattebetalare häpnar jag. Enligt de senaste siffrorna på nätet får de två diktaturerna 486 resp 643 miljoner kronor år 2019. Uppgifter för 2020 saknas på nätet trots att en miljard varit i rullning…
Pengar utbetals alltså trots att valen i nationerna inte alls varit fria. Opponenter jagas och fängslas. Inte ens har utländska valbevakare släppts in i de två länderna. Och internet har stängts av så att information och insyn stoppas. Med sådana nationer skriver alltså svenska Sida gåvokontrakt i mångmiljonklassen.
Bilden av svensk biståndspolitik modell S är dyster. Jag förvånas över att M- och KD-partierna inte skriker. I stället håller oppositionen igång en årlig biståndskarusell där 40 miljarder bränns av med inte mycket större nytta än en nyårsraket (som ändå betalas privat och muntrar upp en och annan).
Det svenska 1%-målet gör att Sida år efter år helt enkelt måste kasta bort en stor bit av dina och mina pengar till diktaturer världen runt. Sida är en svensk helig ko, som ingen vågar slakta. Det är dubbelt orättfärdigt att staten tvingar folk att betala skatt för att kunna ge offentliga penninggåvor till skurkstater. Kom igen Kristersson och Busch – våga ta bladet från munnen. Lova att skära kraftigt i kommande anslag till Sida!
Svenska politiker ojar sig över att de ofta får tung kritik över social medier. Politikerna påstår att smutskastning sker och att falska uppgifter sprids. Som kritik av det jag nu skriver kan man räkna med att få höra att Uganda och Tanzania bara är undantagsfall. Det må så vara, men det är absolut inte ovanligt att sidapengar förslösas i stor skala.
Min kritik är inte populistisk som kanske någon försvarare av Sida menar. Varje förslösad miljard är något allvarlig. Den gamle sossen Möller menade att ”varje slösad skattekrona är en stöld från folket”. Nu talar jag alltså om organiserad stöld från folket. Därför bidrar jag inte till smutskastning. Den som bara öppnar ögonen förstår snabbt varför politikerna så ofta utsätts för angrepp. De hanterar folkets pengar oförsiktigt, för att inte säga vårdslöst. Det retar förstås vanliga svenskar som själva vill behålla vad de tjänat in. Varför ska du och jag tvingas se hur svenska politiker med lagens stöd snor våra pengar och skänker dem till två diktaturstater?
Torsten Sandström
Sverige är ett besynnerligt land. Här är den officiella dogmen att man måste tro det bästa om alla sina medmänniskor. Det är en vacker tanke och förstås befogad i vardagens närrelationer. Men däremot inte i naturliga konfliktsituationer där juridiken står i mitten av spelet.
Idag serverar SR:s Eko två exempel på den vanliga svenska undfallenheten och vilsegången. Det rör sig om samhällspassivitet i två typfall, starkt juridiskt laddar, där man måste tänka sig risker för uppenbara problem finns. Men där det svenska samhället ändå blundat.
I det ena fallet berättar SR om en invandrarfamilj med ett utvecklingsstört barn. Familjen har kontaktats av en offentligt finansierad assistansfirma som lovat barnet assistans och föräldrarna jobb som vårdare ifall de söker asyl i Sverige. Det är tydligt att invitationer av detta slag är vanliga. Assistansfirman skriver skriver nämligen ut intyg som visar att de asylsökande föräldrarna har jobberbjudande i Sverige. Nästan alla vet att många personer i fjärran länder söker efter gynnsamma statsbidrag i egenskap av invandrare till Sverige. Ändå täpps mygelvägarna inte till. Och manipulationerna bekostas av svenska skattebetalare. Miljon på miljon bara flödar ur statens skattekista. Till detta kommer att det är mycket vanligt att assistansfirmorna begår brott genom att på många vis fuska med skatter och sociala avgifter. Bakom många assistansföretag står nyanlända som alltså försörjer sig genom brottslighet liknande den jag skriver om.
Det andra fallet som SR så bra lyfter fram rör en ung man som intagits på rättspsyket i Huddinge för ett knivmord för ett par år sedan. Under bevakad frigång springer han ifrån vårdarna, som uppenbarligen har direktiv om att inte förfölja en flyende. Några dagar senare på fri fot begår den unge mannen ännu ett knivmord i Rissne.
Enligt min mening är det fullständigt klart att det svenska samhället agerat med största slapphet i båda fallen. Till och med öppna ögon. Det rör sig om olika slags rättslig reglering som varit alltför liberal och godtrogen. Ty Sverige vill sååå väl! I det ena fallet miljoner till rufflande assistansföretag och deras sammansvurna flyktingar in spe. I det andra en uppenbar slapphet som kostat en ung familjefar livet. Officiall talesmän beklagar förstås det inträffade. Men de är ju själva ansvariga för eländet.
Rättssystemet för assistans är rena svängdörren för lycksökare och rufflare, trots att utredningar visat att just detta är fallet. Naiva politiker vill så väl att man inte förmår se att kriminella gäng lurar skjortan av skattebetalarna.
Sak samma med den svenska kriminalvården. Anstalter byggs för begränsad isolering, var för det blir tämligen enkelt att fly. Personalen instrueras att vara förstående och passiva. Trots att alla vet att just intagna har stor benägenhet att försöka återvinna friheten. Men stränga straff med rejäl inlåsning är i vårt land en politisk styggelse. Och tydliga direktiv till personalen uteblir då såväl chefer som fackföreningar spjärnar emot.
I flera bloggar har jag skrivit om behovet av en svensk ansvarsrevolution. Myndighetspersoner som missköter sina uppgifter måste drabbas av påföljder. Till bilden hör också att politiker måste sluta med att forma system som inte fungerar på grund av slapphet och godtrogenhet hos handläggande myndigheter. Trots tusentals svenska byråkrater fungerar inte ens det självklara. Eller – och det gör mig rädd – just på grund av stora opersonliga offentliga förvaltningar med silkesvantade chefer går den naturligaste kontroll i stå.
Alla svenska regeringar under senaste sextio åren bär ett ansvar för de monsterbyråkratier som skapats. Men utan tvekan är S-partiet värsta boven. Deras ideologi vilar nämligen på ansvarsfrihetens grund. Partiet anser att nämligen att krav i sig är en styggel(s)e.
Som svensk skäms jag över att leva i en nation där politiker och myndigheter tycker synd om personer som i riskzonen för problem begår allvarliga brott eller förseelser. Medan det offentliga Sverige i efterhand bara beklagar det inträffade. Jag hör inte ens standardfrasen till ursäkt: vi ska se över våra rutiner. Problemlavinen rullar bara vidare.
Torsten Sandström
Man kan undra om mer korkade politiska aktioner kan genomföras än den som levererats av moderata riksdagsledamoten Cecilie Tenfjord Toftby dagarna före det nya året i en telefonintervju på P4 Sjuhärad.
Hon anklagade statsminister Löfven för den dubbelmoral han onekligen visat genom att shoppa i julhandeln trots stränga direktiv till allmänheten om motsatsen. Det var väl bra att hon påpekade detta? Problemet var att hennes anklagelse skedde per telefon från Spanien! Ridå!
Torsten Sandström
Att mycken politik är en lek med ord är fullt klart. Jag tänker exv på på Olof Palmes ord om att ”politk är att vilja”. Det uttalade syftet tas alltså för gott som politisk färdriktning. Vad som händer i verkligheten blir en sekundär fråga. Det finns ju alltid möjligheter till en och annan undanflykt.
På ett filosofiskt plan är det tydligt att språk och tankar flätas samman. Talaren vill genom ord förmedla sina ambitioner. Lyssnarna riskerar ta orden på allvar för att sedan gå till valurnan. För omkring sextio år sedan användes i svensk politik ett mer återhållsamt språkbruk. Talande stenansikten var då mer försiktiga med sina krav och löften.
Mediesamhället har luckrat upp sakligheten i det politiska samtalet. En framväxande populism från höger och vänster gynnas av ett vidlyftigt språkbruk och storslagna löften. Det är idag mindre noga med att leva upp till ambitionerna, något som Sveriges ackumulerade strukturproblem tydligt visar, exv bostadseländet. Dagens politiker lovar runt för att fånga väljare vid valurnorna och därefter se tiden an. Man kan därför säga att nutidens politiska språk saknar ”hållbarhet”. Det är alltför lockande att gillra en fälla via slagord och flummiga löften.
Det intressanta är att själva ordet ”hållbarhet” under något årtionde vuxit fram som en allomfattande maxim för god moral. I centrum för den gummisega ordskapelsen står ett mänskligt agerande som inte påfrestar den fysiska miljön alltför mycket. Men genom ordets makt har termen ”hållbarhet ” – eller engelskans ”sustainability”- utvidgats till att omfatta alla människors livssituation socialt och ekonomiskt. Bakom denna strävan finns starka vänsterliberala krafter. Det är ingen tvekan att världens S-partier – och många nyliberala -gärna vill bruka ordet ”hållbarhet” som slagträ för nationell politisk.
Således definierar Brundtlandkommissionen hållbar utveckling som ”en utveckling som tillfredsställer dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillfredsställa sina behov”. Strävan tar sikte på en kontroll inte bara av miljön utan också av människans sociala och ekonomiska behov. På så vis har ordet hållbarhet blivit en ideologisk svängdörr till allt mänskligt liv. Bilden av Ali Baba och hans 40 rövares gömställe ligger nära till hands. Vägen till grottan med rövarnas skatter blir fri genom orden ”Sesam, öppna dig!”, dvs ”hållbarhet är vägen fram!”
Det svenska samhället lider idag under det ideologiska flum som ordet ”hållbarhet” skapat. I ställe för att tala klartext, med rader av detaljer, preciseringar och tydliga förklaringar, så flödar ett politiskt gungfly ut över Sverige under mantrat ”hållbarhet”. Det är allvarligt. En öppen och saklig politisk debatt förhindras.
Vad värre är har Brundlandtkommissionen lyckats med sitt uppsåt att kontrollera världens politiska diskussion. Sedan årtionden har FN fjättrats av hållbarhetens flummiga kedjor. Magin avspelas förstås i FN:s Klimatpanel, dvs IPCC:s grundtes om att den pågående uppvärmningen är orsakad av människan (andra tänkbara förklaringar trängs alltså genast undan).
Hållbarhetens fälla har även slagit till om EU. Hela organisationens politik genomsyras av en närmast medeltida dogmatik. Kommissionen skriver: Det yttersta målet är att utrota fattigdomen och uppnå en hållbar utveckling för alla i hela världen till 2030. Målen för de kommande 15 åren omfattar de tre aspekterna av hållbar utveckling: ekonomi, sociala frågor och miljö. Och följden har blivit att all EU-politik måste uppfylla hållbarhetens gummirekvisit. Massor av miljarder spenderas på uppgifter som lever upp till den nya sega dogmatiken. Till och med svensk vattenkraft hotas i framtiden på grund av att växter och fiskar mår illa av byggnaden av vattenmagasin.
Det mest allvarliga i det som sker är den storskaliga planering som hållbarheten föder. Många tusen politiker och administratörer jobbar med att uppfylla ett planmål som är lika oklart som kommunismens klasslösa samhälle. Redan nu ser vi hur marknadsekonomin tvingas retirera. In stövlar en en gigantisk flock av frälsare som ska uttolka vad som är hållbart. Regeringar lagstiftar för glatta livet för att sätta nya gummiregler på plats. Företagens belastas med illa genomtänkta och byråkratisk krav. Och folkets sparfonder för framtida behov tvingas satsa på lösningar som klimathetsarna anser nödvändiga. Individens frihet och innovationskraft hotas med andra ord.
Under historien har ordens makt alltid varit ett politiskt problem. Upplysningstiden innebar därför en frihetsrevolution genom att kristen och filosofisk dogmatik skingrades. Men under mediesamhället har dimmorna ånyo tätnat. Hållbarhetsfällan har nämligen slagit till.
Torsten Sandström
DN har intervjuat Dan Eliasson via e-post om varför han rest till Kanarieöarna under tiden för strikta covidrestriktioner mot flygresor.
Han svarar skriftligen att han fattade beslutet att resa ”efter noga överväganden”. ”Mitt val då var att prioritera familjen, som har fått stå tillbaka under både det gångna året och också under de närmare 20 år jag haft ledande befattningar i min statliga yrkeskarriär”.
Så talar en medlem av den politiska klassen. Hela svenska folket lider under virusets härjningar och rådande inskränkningar i den personliga friheten. Flertalet har det betydligt påvrare än Eliasson. Svaret sammanfattar hans position inom den politiska klassen. Hans intressen är överordnade vanliga människors livsvillkor. Eliten vill ha folkets pengar, men inte anpassa sig till vanliga människors levnadsförhållanden. Maktställningen gör dem svåråtkomliga för kritik. Därför gör de som de vill.
Torsten Sandström
Staten är en juridisk person, ett subjekt som inte bara har makt utan också äger förmögenhet för medborgarnas räkning. Liksom ett företag kan staten inte själv agera, utan det sker givetvis via ett myller av höga och låga representanter, dvs politiker, administratörer och andra.
Den gamla fina marknadsliberalismen har alltid strävat efter att begränsa statsapparatens omfång och maktutövning. Ursprungligen talades om en en minsta nödvändig nattväktarstat. Den nödvändiga utvecklingen mot välfärd innebär självfallet en utökad statligt förvaltning via tjänstemän. Men ändå måste den politiska strävan vara att med näbbar och klor hålla statsmakten så liten som möjligt.
Det är här skiljelinjen löper mot socialister av olika slag, oavsett om de kallar sig vänsterliberaler eller kommunister. I S-partiets Sverige har kollektivens stat blivit prio nummer ett. Inte bara för att bygga en stor stat mätt i byråkrater och pengar, utan också för att kapsla in individerna i S-partiets mångarmade rörelse, som samverkar och vuxit samman med staten som finansierar det hela. Det är detta omfattande maktkomplex som Löfven avser då han dagligen talar om behovet av ”stark stat”. Jag ryser över att se den i verksamhet nästan över allt och var dag. För mig är det därför solklart att C och L hamnat i dåligt sällskap genom jöken. Att C av gammal kollektiv vana godtar Löfvens ”starka stat” kan jag förstå. Men det hat utvecklats till en katastrof för L att hoppa på S-partiets kollektiva tåg.
Därför är det uppfriskande att M-partiet i sitt idéprogram, Frihet och ansvar, 2020, talar klartext. Förvisso ordar partiet inledningsvis om att politikens mål inte är ”en stark stat, utan ett starkt samhälle” – ett flum som gör att jag reser ragg. Samhället behöver inte i sig mer styrka än vad som krävs för individernas välfärd, som måste vara god, men ändå rimligt begränsad.
Men sedan skriver M ord som är värda att läsa. Man menar att individerna behöver:
”en stat som gör det den ska och gör det bra.
—
I ett fritt samhälle är staten stark där den måste vara stark och den agerar med oväld och integritet. Den är lagstyrd,professionell och underkastad konstitutionell, politisk och medial granskning. Den prioriterar sitt grunduppdrag och agerar med försiktighet på andra områden.
Politiken har en viktig uppgift att prioritera och välja bort, men också att vara tydlig mot medborgarna: Försvar, polis och rättsväsende; välfärdens kärna; skolan och utbildnings- systemet; samt ansvar för de svaga och utsatta kommer först. Allt detta måste fungera. Så länge det inte gör det, så kan inte annat få gå före.
—
En stat som sträcker ut långtgående ambitioner över alla samhällsområden kommer aldrig att vara stark där den verkligen behövs. En stor stat leder då till ett svagare samhälle (min kursivering).
Det är kloka ord från M:s programkommitté. S-partiets storskaliga ambition står inför en kollaps. Bara under coronkrisen ser vi hur maskineriet slirar. Men min oro är stor för att idéprogrammets principer stannar på papperet. Ty om de ska sättas i verket med M vid regeringsmaktens roder krävs ett underverk. Skapandet av en god slimmad stat kräver nämligen såväl stor handlingskraft som starkt mod från M.
Och så fort politiskt stöd krävs från KD, SD, C och L kommer projektet att stöta på hinder. Genomförandet av den stat som M drömmer om förutsätter nämligen rejäla bantningar av den statliga byråkratin, med uppsägningar och oro som följd. Och om överflödet av välfärd här och där ska skäras bort, så kommer KD, SD och de vänsterliberala att protestera. Bara en besparing på 20 miljarder på Sida – för att anpassa Sverige till tysk och fransk biståndsnivå – kommer snabbt att gå i stöpet. Därför kommer de befriande skattesänkningar som M:s idealstat medför på papperet att utebli, om inte landet ännu en gång ska försättas i skuld för ett bibehållet extravagant spenderande.
Att tala om en lagom och effektiv stat stat låter sig göra. Men hur M ska nå målet är skrivet i stjärnorna. Vid makten talar alltså mycket för att M kommer att föra S-politik light. Och kollektivens Sverige kommer att leva vidare, trots att individernas frigörelse kräver en upplösning av S-partiets korporativa stat.
Torsten Sandström
I dagarna hör vi att elpriset rusar till det högsta på fem år. Samtidigt skriver Peter Rudling på Klimatupplysningen.se en mycket intressant artikel om svensk energipolitik i skuggan av den stora klimathetsen. Textens rubrik talar för sig själv, ”Elnätet går mot en katastrof”.
Artikel innehåller en mångfald intressanta fakta. Författarens data om kärnkraften visar att Sverige valt fel väg genom nedstängning, utan motsvarande modernisering av svenska atomreaktorer. Dödligheten är låg, materialbehovet detsamma och driftssäkerheten övertygar jämfört med den helgonförklarade svenska vindkraften. Så kolla gärna länken som följer!
I bunkern på Rosenbad sitter Ygeman, som avskedats efter ett misslyckande som infrastrukturminister, men ändå en tid därefter tas tillbaka som energi- och digitaliseringsminister. Frågan är vem som kan känna sig trygg rörande driftsäkerheten i elnätet med en sådan man vid spakarna. För S går nämligen den politiska klassens intressen före nationens behov. I stället för en expert på energi så ska Ygeman, en av S-partiets politiska yrkesarbetare, hantera för nationen superviktiga frågor.
Torsten Sandström
https://klimatupplysningen.se/elnatet-gar-mot-katastrof/
Sydsvenskan kommer antagligen snart att ändra sin officiella inriktning till: ”oberoende jökliberal”. Häromdagen lyckade man hitta en statsvetare från Lund som kunde konstatera: ”Varken resorna eller shoppingturerna är särskilt allvarliga.” Så var det vetenskapligt bevisat, efter hundratals propåer från regeringen om shopping- och flygstopp. Alltså ännu ett politiskt trick som Bonniers medier frossar i för att backa upp Jökens partier. Sydsvenskan säger detta med anledning av man sett braskande uttalanden på bloggar och andra sociala medier med kritik mot regeringen Löfven och hans vapendragare. Men tidningen vet alltså bäst.
Många seriösa kommentatorer säger att det rör sig om en förtroendekris. Dvs om en risk för att allmänheten inte tar coronaproåer på allvar då höga politiker och myndighetschefer (bakom propåerna) agerar som de själva önskar.
Vi ser alltså hur bloggare och andra internetmedier granskar makten och kritiserar rådande politisk dubbelmoral. Samtidigt gjuter Bonniers Sydsvenska de facto olja på vågorna och kramar S-partiets och dess egna myndighetschefer. Att Bonniers skötebarn L-partiet med fasta steg vandrar mot undergången är därför ren logik.
Igår uttalade sig Löfven i medierna och gjorde en populistisk honnör i shoppingfrågan, alltså ingen pudel. Han säger nämligen att han aldrig handlat på internet. På så vis räknar han förstås med sympati från mängdens S-pensionärer från norrländska Bakvattnet och runtom landet. Utan att tänka på hur egendomligt det är att en svensk statsminister år 2021 inte vet hur det går till att köpa via nätet. Men förmodligen sköter någon i hans närhet denna typ av shopping! Och så flyger Löfven över gökboet och låser in galenskapen i kollektivens bunker av betong!
Alltså bugar medierna och rapporterar stöd för statsmakten. Så kan det gå i ett land där den tredje statsmakten förlorat kompassriktningen och springer vilse i skogen. Koko-koko, sjunger göken! Lyssna på den så blir du kanske muntrare:
https://sverigesradio.se/artikel/2777734
Torsten Sandström
I en fin understreckare i SvD (den 4/1 2021) – ”När ska demokratin bli sant demokratisk?” – diskuterar den alltid intressante Carl Rudbeck demokratins nuvarande problem i västvärlden. Från västerns håll anses den hotad, på grund av högerpopulism och sociala medier. Något ligger det kanske i denna kritik. Men den nya tidens budskap rubbar i grunden inte det vardagliga arbetet i Sveriges riksdag.
Den motsatta sidan – dvs högern, till vilken jag ansluter mig – framhåller att den representativa demokratin i exv Sverige byggts så att de etablerade partierna gynnas vid valen till riksdagen. I grunden sker val inte på viss person, utan på en lista av partilfunktionärer. Lydiga riksdagsledamöter utvecklas på så vis till knapptryckare under fyra år, då det är dags för nya val. Mellan valen saknar svenska medborgare helt inflytande över beslut om exv ny lagstiftning.
Det intressanta med Rudbecks artikel är att den representativa demokratins inbyggda problem lyfts fram i dagens debatt. Bra är också att han presenterar två forskare – från prestigeuniversitet i USA – som anser att avsaknaden av direktdemokratiska inslag i den amerikanska konstitutionen är ett betydande problem. Detta visar på en friskhet inom forskarsamhället i USA, något som saknas bland svenska statsvetare, möjligtvis med undantag för Bo Rothstein i Göteborg.
Däremot finns mer att säga än vad Rudbeck gör om hur en direkt demokrati bör utformas. I flera bloggar har jag lyft fram Finlands system vid val till riksdagen. På röstsedeln anger väljaren enbart numret på en enda person i stället för en anonym flock. Partiernas makt minskas dessutom genom att organisationer kan gå samman och ange gemensamma namn/nummer på kandidater av vilka alltså endast en kan utpekas på väljarens röstsedel.
Lika viktig är frågan om väljarmakt mellan valen. Flera gånger har jag i bloggar hyllat Schweiz´system med möjlighet till folkomröstning om parlamentets förslag till ny lagstiftning. På begäran av ett visst antal medborgare måste en. bestämmande folkomröstning hållas.
Såväl Finland som Schweiz är välmående nationer. Det rör sig om stabila demokratier där makten över staten emellanåt växlar händer. Även i Sverige anser en hel del människor att folket måste få mer makt över hur riksdagens arbete ska falla ut på valdagen och under mandatperioden. I en fullödig demokrati – baserad på representanter för väljarna – måste folket ges största möjliga makt att påverka parlamentets beslut. Därför behöver inte bara USA utan också Sverige en debatt i stil med Rudbecks goda braständare (enligt länken nedan)!
Slutligen undrar jag vad svenska statsvetare sysslar med? Kramar de bara partiernas välde? Parollen ”Direkt demokrati!” är alltså värd att upprepas.
Direkt demokrati! Direkt demokrati! Direkt demokrati!
Torsten Sandström
https://www.svd.se/nar-ska-demokratin-bli-sant-demokratisk
L-partiets fortsatta nedgång i folkopinionen intresserar mig. Många kanske inte tror att jag har vissa liberala böjelser. Men det har jag faktiskt i ordets ursprungliga bemärkelse där individuell frihet och marknadshushållning står i centrum.,
Efter att ha konsulterat en av mina ideologiska ledstjärnor, dvs Hayeks bok ”Vägen till träldom” från 1943, klarnar L:s problem ytterligare. Kort sagt: genom jöken har L hamnat i dåligt sällskap.
Med det menar jag att L lockats till samverkan med två korporativa och kollektiva politiska rörelser, S och C. I spetsen går förstås S-partiet, en gjuten motståndare till individualism, marknadsfrihet (tänk exv på hyror inom bostadssektorn) samt språkrör för politiska lösningar i samverkan med olika korporationer/myndigheter! Tänk också på C-partiets (inofficiella) huvudlinje som intresseorganisation för landets kraftigt krympta bondekollektiv. De två partierna är en kvarleva från 1900-talets början.
S och C har sedan länge en delvis gemensam plattform, den sk kohandeln. För C:s del är tal om individualism främst liberalt munväder. Huvudlinjen är att främja landets bondekollektiv. Vad C gör för landets övriga individer är svårt att se. Visst vill man reformera LAS, men i grunden cementerar C genom jöken sossarnas kollektiva modell för arbetslivet, där S-partiets organisationer gör upp med arbetsgivarnas kollektiv. Dessutom driver C en invandringspolitik som knappast gynnar svenskarnas intressen, utan lockar till sin invandrare som skattebetalarna måste betala för. Bönderna på landsbygden drabbas inte heller så mycket av mord och våld.
I jöken, denna kollektivens betongklump, befinner sig nu sedan mer än två år L-partiet, som redan vid mandatperiodens ingång var allvarligt skadeskjutet. Utifrån min bild av det liberala samhället är jöken en frontalkollision med individens frihet och effektiva marknadslösningar. L befäster genom jöken sitt medlemskap i S/C:s kollektiva system. Vilka fri val ligger bakom idén om att SR/SVT hålls vid liv genom tvångsavgifter? Vilka fria val ligger bakom det överstatliga EU, som L är främsta kramare av? Vilka fria val för dig och mig ligger bakom Sidas storskaliga bidrag till mer eller mindre skurkaktiga regimer världen runt? Vilka fria val ligger bakom en skattepolitik som plundrar delar av svenska folket?
Att förtroendet för L sjunker som en sten är med andra ord helt logiskt. Deras bild av liberalismens ligger fjärran från Hayeks. Okej, samhället har förändrats och blivit mer komplexts sedan 1940-talet. Men då vill jag peka på att Hayek bestämt menade att komplexiteten inte stod i motsättning. mot individernas grundläggande strävan efter frihet och egna val. Hindret för friheten var politiskt vald i syfte att främja kollektiv makt. I sin bok citerar Hayek den inte okände Benito Mussolini som sagt: Vi var de första att framhålla att ju mer komplicerad en samhällsform blir, desto mer begränsad måste individens frihet bli.
Med omkring hundra år på nacken visar sig uttalandet fel på många vis. Inte bara så att Italien genom Mussolini drabbats av en fatal kris som delvis ännu tynger nationen. Utan också genom att individerna i många av nutidens verkligt liberala nationer har avsevärt större frihet och välstånd än Sverige, som gärna ser sig som Guds gåva till mänskligheten. Tänk bara på en så komplex samhällsform som Schweiz. Och även på efterkrigets Tyskland, som dessutom nästan dubbelt så snart som Sverige fixar riktiga jobb åt nyanlända – utan statlig planering!
Därför är det ett hån mot liberalismen att grupper inom L-partiet i opposition mot jöken vill slå fast en borgerlig samverkan. Men inte nu, utan först om två år! Då hoppas jag att partiet är utraderat. Först om L genast byter sida – och lämnar den fåniga jöken som inte är juridiskt bindande – kommer väljarna åter. Särskilt om jökboets splittring leder till extraval.
Torsten Sandström
För vanliga människor gäller normalt en uppsägningstid på en månad för den som säger upp sig själv. Detta enligt anställningsskyddslagen, LAS. Ifall arbetsgivaren säger upp har den anställde enligt LAS rätt till 6 månaders arbete med lön.
Nu har Dan Eliasson sagt upp sig och brutit sitt kontrakt på viss tid. Men han sitter ändå kvar på Rosenbads Elefantyrkogård med full lön på 160.000 kronor i månaden. Det ska han vara glad för. En förklaring är att han tillhör den politiska klassen. Troligtvis har han under många år i S-partiets högre maktkrets fått tillgång till information som inte gynnar partiet om den kommer till allmänhetens kännedom. Detta är ännu en förklaring till hans golden handshake.
Förvisso är elefanter en utrotningshotad art. Men det är sannerligen inte medlemmar i den svenska politiska klassen. Därför tvingas inte Eliasson att för första gången i sitt vuxna liv söka jobb på den öppna arbetsmarknaden.
Torsten Sandström
Här följer en artikel som är skriven för Wisseltoftabladet, som förenar en bygd mellan Osby och Vittsjö i västra Göinge.
På resa från Vesljunga till Visseltofta tänker jag ibland på hur det måste ha sett ut kring vägen i början av 1900-talet. Trots decennier av utvandring till USA bodde år 1900 omkring 70 % av Sveriges befolkning på landsbygden. Idag bara c:a 20%. På gårdarna kring landsvägen var det alltså efter sekelskiftet (1900) liv och rörelse under flera decennier. Och ett antal butiker och caféer var givna mötesplatser.
Alltså mängder med människor som skötte jord och kreatur. Flera sågverk fanns också längs vägen med pausande snusgubbar bland vedstaplarna. Över allt höggs ved, mjölkades, matades höns, dracks kaffe (på bit och med gök) och skvallrades. Många gick till kyrkan på söndagarna. Men man kan inte tala om något utbrett välstånd. Det var skillnad mellan folk och folk. Detta syntes om det på 1920-talet dök upp en bil på landsvägen. Många längtansfulla blickar mötte bilen från rader av cyklister.
Den sörgårdsdröm som idag odlas inom vissa politiska läger haltar. Visst har en livlig social gemenskap tråkigt nog försvunnit. Men med flykten från landsbygden har också en stegring av den ekonomiska standarden inträffat. De få jordbruk som idag finns kvar drivs rationellt, vilket framför allt innebär att skogen inbringar pengar. Skogsmarkens värdeökning har som bekant varit dramatisk. Det som idag kännetecknar landsbygden är lugnet och tystnaden. Och så en och annan bilist förstås. Framför allt under sommarhalvåret. Skiftet i aktiviteter mellan vinter och sommar – mätt i antalet människor, djur, cyklister och bilar – är kanske det som framför allt präglar livet på landet idag jämfört med 1920-talet.
Idag är västra Göinge som alla vet en turistbygd. För sydvästskåningar och danskar sker alltså sommartid en flykt till landet. Närheten till skön natur, bad, frånvaron av trängsel och inte minst ett tempo som verkligen skulle förundra traktens befolkning från 1920-talet. Industrialiseringen har alltså vänt upp och ned på livet på landet.
Men det finns fantaster som säger att utvecklingen idag håller på att bli den motsatta. Det talas om flykten till landsbygden. Än en gång är det den ekonomiska utvecklingen inom företagsamheten som driver på. Alltså färre tillverkningsindustrier och flera jobb inom service och tjänster. Även en ökad datorisering och utbyggnaden av fibernät driver på tendensen till arbete på distans, dvs på landsbygden. Till detta bidrar förstås en högre livskvalitet till lägre priser för boende och livsmedel. Så säger många – dvs de som flyttat från staden.
En tillväxt av den permanenta befolkningen i västra Göinges byar är alltså tänkbar. Men i så fall ändå ett annorlunda scenario, med bilresor till tätorterna för skolgång, vård, shopping och inte minst transporter vidare till storstäderna. Dessutom kommer kanske klimatets högre temperatur att medföra att mer mark läggs under plogen. Ytterst kan till och med mjölkbilar börjar rulla igen – för att trängas med raden av långtradare med timmer. Men ändå är det inte mycket som talar för återkomsten av samma folktäta odlingslandskap som i början av 1900-talet.
Hursomhelst kommer ett ökat utrymme för lokala intresseföreningar att finnas för de boende mellan Boalt och Visseltofta. Men förmodligen inte för att hylla det tidiga 1900-talets by- och odlingssamhälle. Utan mer för att knyta samman nutidens skiftande grupper av göingebor samt deras gemensamma intressen och behov av ett modernt slag. Alltså ett föreningsliv som är handlingsinriktat och koncentrerat på de boendes behov av gemenskap, trivsel och service. Mycket tyder också på att Osby kommun och andra regionala organisationer uppskattar en flink och praktisk lokal part från vår bygd att samtala med.
För övrigt framstår, enligt min mening, den dröm som nutidens miljökämpar hyser om bevarande av det öppna landskapet som såväl ekologiskt som ekonomiskt oförsvarlig. I vart fall ska inte landskapet hållas öppet med bidrag från staten eller EU. Om marken inte brukas bör den planteras med barr- eller lövskog, som bidrar till kretsloppet av växthusgaser. Framför allt är det upp till enskilda boende att med sina penningmedel välja hur naturen ska se ut kring de egna husen. Drömmen om en EU-finansierad Sörgård är en förlegad fantasi. En levande landsbygd är det som saken gäller.
Torsten Sandström
Den svenska regeringen och dess egna myndigheter – framför allt Folkhälsovarianten – har under snart ett års tid gått allvarligt vilse vad gäller hanteringen av coronaviruset. Man har gång efter annan legat flera steg efter hur andra regeringar och deras myndigheter agerat. Detta syns i de svenska dödssiffrorna!
Först dröjde Folkhälsomyndigheten med direktiv om isolering och skyddsåtgärder avseende äldreboenden. Andra nationer har redan gjort det. Efter höga dödstal under omkring 4 månader var Sverige på banan.
Sedan väntade regeringen med strikta lagreglerade direktiv – frivillighet var melodin – om nedstängning av nationen. Andra länder gjorde det från början med polisens hjälp. Bara för några veckor sedan började svenska regeringen presentera bredare lösningar via tvångslagstiftning med påföljder.
Därefter kritiserade ministrar och byråkrater bruket av munskydd som de ansåg mindre säkert i coronatider. I utlandet var munskydd en enkel och primär skyddsåtgärd från dag nummer ett. Först för en månad sedan trillade poletten ned inom den svenska offentligheten om behovet av munskydd. Först sedan sjukvårds- och transportexperter landet runt gått i bräschen.
Och så senast frågan om i vilken ordning vaccineringen skulle ske. Sveriges regering och myndigheter satsade något skamset på de äldsta som man tidigare försummat. Utomlands var däremot kritisk sjukvårdspersonal prio nummer ett. Och då svenska landsting/regioner valde att ställa upp på den tämligen naturliga lösningen att känslig vårdpersonal måste få sprutan först bytte regeringen och Folkhälsan snabbt fot häromdagen.
Det svenska mönstret av försummelser är glasklart. Vår regering och Ohälsomyndigheten – har saknat kompetens för sin uppgift. Man har valt lösningar som kokats samman av myndigheternas egen läkarkår i stället för att lyssna på det svenska forskarsamhället och på hur utlandet valt att agera. Alltså än en gång det svenska syndromet att ständigt veta bäst. Med näsan i vädret har därför regeringen tillsammans med ohälsans myndighet kört rakt ned i diket. Inte bara en gång, utan flera gånger under nästan ett helt års tid. Det vi ser är en svensk politisk viruskatastrof. Och inget annat.
Man kan fundera över varför det gått så fel i vårt land. Mitt svar bygger på ett knippe svenska offentliga dysfunktioner. S-partiet kollektiva maktkomplex har under årtionden utvecklat en självsyn om att man är världsbäst på i stort sett allt. Myndigheterna har proppats fulla av byråkrater som vet bäst och naturligtvis leds av personer som ofta har partibok eller relationer till S-partiets makthavare. I denna inskränkta och självtillräckliga miljö har det inte funnits plats för att lyssna på universitetens högt utbildade experter eller hur andra nationer hanterat strategin mot corona. I stället har den svenska regeringen var dag hållit högmässa framför teves kameror där folket fått lyssna på Tegnells ord från predikstolen. Mannen som tror sig vara så kompetent att han till och med läxar upp landets samlade kår av professorer i virologi och coronakommissionens utredare. Det hela låter som en rapport från sovjettidens Kreml. Men det utspelas i Stockholm år 2020-21.
Jag har bloggat många gånger och anklagat en inkompetent regering och dess predikande ohälsobyråkrater. Facit är att landet samlade kritiker fått rätt. Regeringen och dess byråkrati har misslyckats.
Varför får vi då inte en ny regering? Mitt första svar är att jökens partier håller samman mot SD och därför låter fyra år av svensk sakpolitik ligga i träda. Det andra är att landets stora mediehus i huvudsak också stöder jökens partier och alltså ytterst S (först på senare tid har kritiska ord yttrats). I Sverige byter man nämligen inte till en ny regering. Det tycks som man hoppas på att byta ut det svenska folket.
Slutligen visar utvecklingen att många kloka personer inom vården – och vanliga människor – helt enkelt struntar i regeringen och dess byråkrater. Man ser att den starka stat Löfven yrar om är en kuliss för fortsatt kollektiv missköt(s)el av nationen. Individerna frågar inte efter en sådan organisation. Man vill se en förnuftig statsapparat, som klarar av individernas behov. Alltså inte S-partiets byråkratiska komplex av betong, som armerats med korttänkta byråkrater.
Torsten Sandström
Mina förväntningar är stora på Bulletin.nu. Det behövs en nättidning som vågar presentera kritik av jökenpartiernas politiska moras, där den ena säger si och den andra så, dvs motsatsen, men ändå regerar de tillsammans. Det tycks dock som det är denna position som Bulletin vänligt och artigt närmar sig.
Alltså inte det alternativa och ivrigt kritiska budskapet från högerkanten – även om sådana inslag förvisso finns punktvis Bulletin. Men planen tycks vara att skapa ett medium som är en variant på SvD, fast mer i snuttformat. Därför smyckas spalterna med traditionella rapporter om aktiebörsen, svårtolkade kulturkrumbukter, teknik, hälsa, livsstil och mycket annat, utom förstås sport, väder och korsord (vad jag kan se). Dessutom TT:s massfabricerade texter färdigkokta för alla medier. Ömkligt är att se den politiska slingerbulten Lars Leijonborg uppträda som krönikör.
Alltså ingen fräck och vägvinnande start med inriktning på politikens stora problemområden, utan en ganska vanlig svensk lättmjölk, med en och annan fraskudde i. Och dessutom en tendens att låta examinerade journalister föra talan, särskilt om de tillhör det ”andra könet”. Alltså mycket som påminner om gammelmedierna.
En hel del som skrivs är ändå bra, exv rörande miljö, kriminalitet och vänsterns mest uppenbara tillkortakommanden. Men det mesta är kortfattat och framstår som en flört med Bonniers och Schibstedts mediers politiska helgardering. Syftet tycks varar att vinna sympati och läsare från alla håll.
Ett sådant exempel från Bulletin är en krönika av Lars Åberg om ”förortens problem” som han menar att ingen vet hur de ska hanteras. ”Förorten” är den term Åberg utstuderat väljer för Sveriges svåraste problemområden. Men krisen rör ju inte vilken förort som helst i stil med Hässelby, Solna, Täby, Nacka eller Djursholm. Det rör ett tjog invandrartäta bostadsområden. Genom valet av en neutral term döljer Åberg problemen. Därför ordna han inget om problemens orsaker eller tänkbara motåtgärder.
Krisen rör i huvudsak en storskalig invandring till ghettoliknande bostadsområden. Och inflyttningen har skett samtidigt som staten medvetet undvikit att att fixa avtal som möjliggör låglönejobb för nyanlända (ytterst går det att lagstifta om detta då LO vägrar hjälpa till). Vidare har invandringen understötts trots att bra bostäder uppenbart saknas för de inflyttande. Följden har naturligtvis blivit ett omfattande utanförskap, som särskilt satt de yngre i kriminell rörelse. Alltså har en alltför stor minoritet unga börjat försörja sig genom grov brottslighet. De har alltså byggt vidare på traditionen från sina föräldrars klansamhällen, med egna normer och grova påföljder.
Allt detta vet förstås Åberg. Men han vänder bort blicken. Han vågar eller vill inte skriva om det i Bulletin. Han påstår till och med att Sverige inte vet vad man ska göra åt problemen. Det finns åtskilliga lösningar. Men de är politiskt jobbiga. Särskilt för en vänsterliberal.
Jag menar därför att Åberg sprider vänsterliberala dimmor. En given alternativ startpunkt är nämligen att skriva om utformningen av den framtida svenska invandringspolitiken. Ett stopp för invandring – i väntan på normala förhållanden – bör påtagligt minska framväxten av utanförskap och kriminalitet. En annan lösning rör tuffare påföljder – även mot yngre, som idag smilande lämnar polisstationen för att återgå i brott. Allt detta vet antagligen också Åberg, även om jag nu tvekar något. Men han vågar inte skriva om politisk heta fenomen. Ty det anses definitivt politisk inkorrekt att tala om hårdare tag . Dessutom kan det göra att vänsterliberala läsare av Bulletin får dålig smak i munnen vid morgonkaffet.
Det tycks alltså som om Bulletin önskar att frälsa en bred krets av traditionella vänsterliberaler med god utbildning och en ekonomi som är beroende av börsen. Målgruppen är intellektuella och inte vanliga knegare. Enligt min mening är detta ett ytterst tveksamt vägval. Det gäller att vinna en bredare grupp av väljare, dvs de som tänker höger, men ändå faktiskt röstar med sossarna. Krönikor som den Åberg skrivit leder inte till tydliga aktionsmål. Tvärtom förvillas läsarna av hans dimlandskap. De passiviseras rentav. Läs själv vad han skriver på länken nedan.
Frågan är därför vilken nytta Bulletin kommer att göra. Enligt min mening behövs en satsning från näringslivets finansiärer på medier som vill aktivera vanliga passiva svenskar för individens frihet mot en tilltagande kollektiv svensk politik. Åbergs ord lämnar läsaren kvar i vänsterliberal ångest. Och väljare med borgerliga preferenser får faktiskt nästan samma information från SvD. Dessutom bättre ekonomisidor, fördjupningar samt sport och korsord!
Torsten Sandström
I SvD finns en bra artikel att läsa skriven av Timbros nya chef Benjamin Dousa. Han talar tydligt om varför Mp har fel om klimatet. Då Mp är en del av regeringen faller kritiken också tungt på Löfvens regering, som just nu har det svettigt… Här är texten.
Ännu en annons från staten riktad till dig:
Jag har tidigare bloggat om liknande annonser i samma serie från statliga Arbetsmiljöverket under senhösten 2020. Och jag ryser.
Den idévärld som framtonar är ungefär likadan i samtliga annonser. Alltså bilden av arbetsgivaren som en slavdrivare, som fråntar de anställde närmast allt och det mest personliga. Nu rätten att tänka en fri tanke. Annonskampanjen är en bottennotering vad gäller offentlig propaganda som betalas av skattebetalrna.
I själva verket är det Arbetsmiljöverket och S-partiets ideologi som framstår som slavdrivarens, då de vänder sig till oss alla med sitt förnedrande budskap, precis som människor – chefer och annan personal – inte kan tänka själva. Det är en annonsering som får skönlitterära böcker som Huxley´s ”Du sköna nya värld ”och Orwells ”1984” att framstå som vetenskapliga förutsägelser rörande det elände som följer med storskalig kollektiv planering av ett samhälle. Jag ryser ännu en gång.
Något som verkligen förvånar mig är att inget medium – vad jag kunnat se – har riktat allvarlig kritik mot annonskampanjen. Och det är ett ännu allvarligare tecken på tillståndet i den svenska nationen.
Torsten Sandström
Dan Eliasson stoltserade förr i medierna med att han aldrig har sökt ett jobb. Han har bara av S-partiet uppmanats anmäla intresse och därefter på rad blivit statssekreterare, chef för Migrationsverket, Försäkringskassan, Polisen och nu senast myndigheten för samhällsberedskap. Enbart med partibok är en sådan karriär tänkbar.
Eliasson symboliserar den nutida supersossen. En person som föds in i partiet för att gödas av staten och skattebetalarna. Med andra ord är han urtypen för en person med medlemskap i den svenska politiska klassen. Han har aldrig utsatts för en enda jobbkonkurrens, utan levt hela sitt liv på livräntor från svenska skattebetalare. Hans framgångar är oskrivna, men hans misstag omvittnade. Senast nu flygresan till Kanarieöarna under tydliga flygrestriktioner pga corona samtidigt som han chefar för en myndighet som säger sig verka för beredskap och säkerhet i samhället. Det är upp-och-ned-vända världen. Men inte något ovanligt fenomen i dubbelmoralen förlovade land.
Hur länge ska det svenska samhället tyngas av denna politiska elit, som framför allt – men inte enbart – frodas inom S-partiet? Hur länge ska vi tolerera personer som kräver regellydnad av andra, men själva gör som de vill? Det är dags för ett nutida Dackeuppror!
Men tyvärr delar bonderörelsens ledare Annie Lööf boplats med Göken. Även DN, som också står med två fötter i jökboet, väljer att i sina spalter de facto försvara Eliassons resa under coronakrisens kulmen. Givetvis inte explicit, men indirekt genom att låta Eliasson framföra sina familjeskäl för resan till Kanarieöarna. Han säger att han så gärna vill träffa sin dotter som bor där samt att han jobbat så hårt under coronatiden. Pyttsan! Det finns många inom vården som – med avsevärt lägre löner – har större längtan och tagit större risker. Den risk Eliasson tagit genom att flyga söderut är fullständigt självförvållad och framför allt i strid mot hans egna officiella budskap till folket. Om du inte tror mig så kolla länken till DN nedan!
Torsten Sandström
https://www.dn.se/sverige/msb-chefen-om-resan-till-kanarieoarna-tyckte-den-var-nodvandig/?
Företags jakt efter lönsamhet och vinst riskerar att medföra låg kvalitet. Men enligt marknadens funktionssätt innebär bristfälligt utförande att producenten slås ut av sina medtävlare. Därför har privata företag en naturlig målsättning att åtminstone prestera bättre än existerande konkurrenter. Beteendet är tydligt viljestyrt genom en rad personer i företagets ledning. De chefer som inte klarar av nödvändiga kontroll och ändringsbeslut kommer att lyftas ut ur företaget.
En offentligt styrd verksamhet saknar däremot mekanismer som vad gäller effektivitet kan mäta sig med det privata företagets kvalitetsjakt. Visst har många offentliga organisationer ofta höga mål och många chefer. Men det rör sig i allmänhet om planmål i vackert formulerade ord. Efterlevnaden vad gäller kvalitet är det i allmänhet si och så med, ty tydliga måttstockar för kvalitet respektive vinst saknas normalt. Även cheferna är ett problem inom det offentliga. Det är ofta alltför många, alltför trygga i sadeln och alltför försiktiga när det gäller att fatta de drastiska beslut som krävs för ökad kvalitet. Till bilden hör att valet av chefspersoner nästan alltid har en politisk dimension. Därför utpekas normalt den person som har bäst politiska åsikter och bäst relation till personalens fackföreningar (inte så sällan har chefen facklig bakgrund). Sammantaget blir följden att den offentliga organisationen sväller administrativt och att jakten på kvalitet försvinner bakom oklara planmål och ännu mer oklara resultatbestämningar. Politik medför att byråkraterna ökar samtidigt som effektiviteten sjunker.
Den mest tragikomiska offentliga kvalitetsbedömningen utspelar sig sannolikt inom den högre utbildningen i Sverige. Jag har själv haft nära kontakt med denna cirkus. Förenklat får den universitets- eller högskoleutbildning som ska utvärderas ett formulär, i vilket cheferna för utbildningen uppmanas att skriva ned hur de planerar och verkar för att åstadkomma hög kvalitet inom den egna forskningen och utbildningen. Ett antal statistiska uppgifter efterfrågas naturligt nog även. rörande tex examina, antal forskningsrapporter och jämställdhet mellan könen.
I grunden baseras alltså kvalitetsbedömningen inte på mätbara framgångar i själva verksamheten, utan på oklara formella data beträffande planinnehåll och antal betyg, skrifter och personer med kön av olika slag. Under mina många år på Juridicum i Lund granskades vi två gånger. Första gången fick fakulteten viss kritik. Andra gången (med samma granskare) hade vi formulerat om våra planer och fick beröm. Ändå var kvaliteten inom vår organisation i huvudsak densamma vid tidpunkten för båda bedömningarna!
Någon invänder kanske att antalet examina och forskningsrapporter talar sitt tydliga språk. Men problemet är att varje utbildning själv sätter ribban på vad som är godkänt respektive underkänt vid betygsättning samt för publicering av skrifter. Det finns med andra ord en tydlig mekanism för att förmå lärare och handledare att godkänna så mycket som möjligt. Genom kvalitetsinflation kan alltså de formella resultaten skrivas upp. Särskilt lockande är detta för utbildningar med en kår av lärare, forskare och studenter med jämförelsevis svag kompetens.
Någon invänder att det sist sagda talar emot privata skolor. I privata grundskolor och gymnasier lockas företagen att driva på lärarna, så att betygen blir höga samt elever och föräldrar blir nöjda. Att betygsinflation kan vara lönsam för skolföretaget är obestridligt (men som nyss nämnts förekommer den även inom offentlig utbildning). Därför är det absolut nödvändigt att betyg i studentexamen måste baseras på nationella prov. Idag är proven alltför få och de kan tyvärr enkelt frångås som bestämmelserna är skrivna och skolmini(s)tern vill. Det som måste till är alltså flera tvingande prov. Och reglerna borde vara de omvända mot idag, nämligen att provens betyg endast vid synnerliga skäl får frångås. Skälen måste läraren redovisa.
Min slutsats är att offentlig planering i allmänhet borgar för låg kvalitet och ineffektivitet. En bredare satsning på privatisering av offentlig verksamhet är därför av godo. Men det gäller att skriva ekonomiskt smarta kontrakt, tuff offentlig kontroll av hur uppdragstagaren sköter sig samt tydliga avtalspåföljder (som landets jurister är duktiga på) mot kontraktsbrott. För allt detta behövs en ny generation politiker, som inte bara sysslar med vackra ord, utan har kompetens och mod att sköta de sysslor som de ansvarar för.
Torsten Sandström
Alla politiska rörelser som bygger på kollektivism försöker beskriva sig som hela samhällets motor. Alltså en förklaring att den egna ideologin och organisationen är nödvändiga. Endast kollektiven sägs kunna fullgöra målet att skapa ett lyckans samhälle. Märk väl att det inte är fråga om att göra individerna fria och handlingskraftiga. Nej, vänsterns S-parti – en sammanslutning av ”arbetare” – vill genom sina kollektiva rörelser åstadkomma ett samhälle som är lyckligt enligt den egna definitionen av lycka.
Därför har många kollektiva rörelser under historiens lopp utvecklat ideologiska nätverk för samhällslycka. Utopismens filosofer lade en grund, som knappast kan sägas ha visas sig fast. Lenin och Trotsky byggde vidare med uttalat förakt för individens frihet. Hela det sovjetiska samhället baserades på olika kollektiva rörelser för en mängd olika sfärer av den ideala ryska arbetarens samhällsliv. Mussolini och Hitler önskade stoppa kommunismen och ersätta den med en ny och bredare medelklassbas. Men de använde båda den kollektiva rörelsen som verktyg i sina samhällsbyggen. Och med lika ohyggliga resultat som de röda i Sovjetunionen.
Den svenska socialdemokratin har insett behovet av en socialism med mänskligt ansikte. Men ansiktet saknar, på samma vis som hos broderkollektiven utomlands, individuella drag. Förklaringen är just att lyckobygget inte skett för alla nationens medborgare, utan endast för dem som tillhör det egna kollektivet. Och detta ansiktslösa S-kollektiv har metodiskt stakats ut genom en rad satellitrörelser, för yrkesarbetare, hyresgäster, konsumenter, kristna, kulturintresserade, arbetarbarn osv. Det är förunderligt att se hur tydligt mönstret liknar det som använts i totalitära stater, av vilka många lyckligtvis gått under.
Nästan lika egendomligt är att S-partiets kollektiva samhällsbygge i grova drag består än i Sverige, år 2021, dvs 130 år efter partiets tillkomst. Trots att antalet partimedlemmar sjunkit med mer än 90% de senaste femtio åren (dvs 1 miljon betalande) klamrar man sig ännu fast vid makten i kraft av jöken. Orsaken är som jag förstår saken inget annat än den omfattande kollektiva kontroll av nationen som S-partiet fortfarande odlar. Ett maktnät som sakta håller på att brista.
Om några delar av den kollektiva rörelsen ska pekas ut som förklaring till maktinnehavet vill jag peka på följande. Viktigast är den kontroll S har över kärngrupperna fackföreningsmedlemmar och hyresgäster. Här sker kontrollen, enligt min mening, med medel som knappast är förenliga med den demokratiska rättsstatens ideal. I demokratin gäller att lagstiftningen ska förhålla sig neutral (öppet eller dolt) till privata subjekts maktrelationer. Det anses därför inte tillåtet att favorisera ett visst subjekt, lika litet som en enskild person ska behandlas negativt.
Nu vet givetvis lagstiftaren vilka egna föreningar som önskar dominera arbetsmarknaden eller vill bestämma över hyrorna i landets hyresbostäder. Genom lagtekniska knep i medbestämmandelagen respektive hyreslagstiftningen har S-partiets organisationer manövrerat sig fram till maktställning. Beträffande arbetsmarknaden ges LO-rörelsens centrala förbund i praktiken monopolställning vad gäller träffande av kollektivavtal (konkurrerande organisationer har till och med nyligen fråntagits strejkrätten!). Och landets bostadshyror bestäms i praktiken genom S-partiets hyresgäströrelse. Vid tvist om rätt hyra anses framförhandlad hyra som skälig – och i praktiken är det enbart S-partiets förening som sysslar med detta (dessutom tvingas majoriteten hyresgäster betala till denna S-förening genom hyresavin!).
Är det möjligt att tänka sig en mer effektiv kontroll av landets väljare? Till bilden hör en annan fångstfälla med svag demokratisk förankring. Genom lagstiftning tvingas svenska folket betala avgift till SVT och SR. Även här nyttjas en trixig konstruktion med en stiftelse som målvakt (bulvan) för staten. Fällan slår till genom det vetenskapligt fastställda faktum som berättar att 70,7 procent av de svenska journalisterna svarar att man skulle rösta på Vänsterpartiet, Socialdemokraterna eller Miljöpartiet om det var riksdagsval 2019 https://esvd.svd.se/shared/article/skandinaviska-journalister-star-fortsatt-tydligt-till-vanste/jEUJwBlC . Resultatet blir att nationens skattebetalare tvingas betala för daglig vänsterjournalistik i radio och teve. Okej, det finns statsstyrda medier även utomlands, men där finns kloka system för anställning av oberoende journalister samt effektiv kontroll av programutbudet. Förvisso finns en svensk granskningsnämnd, som kan ingripa mot programinslag som anses politisk vinklade/beroende. Men nämnden funkar inte i praktiken. Den silar mygg och sväljer rader av röda kameler.
På detta tämligen utstuderade vis biter sig alltså S-partiet kvar vid makten över Sverige ända fram till 2020-talet! Genom ett mångårigt och listigt konstruerat juridiskt komplex hålls en röd kollektiv folkvilja vid liv. Det mest förvånande är att de svenska partier som driver individualismens budskap – liksom förhäxade – står vid sidan om och tillåter cirkusen fortsätta. De till och med hyllar S-partiets juridiska trixande på arbetsmarknaden som ”en svensk modell”. Och ingen vågar ta tag i det bostadselände som S-partiet i åratal själv åstadkommit genom hyrestak de facto i lagen samt planeringsmyndigheter som gör byggande av bostäder åt de mest behövande mindre lockande.
Så kan alltså kollektivens slipsten dras för att befästa makten över det svenska samhället. S-partiet har alltså hittills lyckats att hålla greppet över nationen. Inte genom politiska lösningar som ger individen mer handlingsfrihet samt pengar som intjänats genom eget arbete. Utan via en gigantisk och kostnadskrävande kollektiv samverkan mellan den egna rörelsen och en omfattande statsapparat i dess tjänst. Och som sagt: den så kallade oppositionen står vid sidan om och tittar häpet på. Medan det politiska förfallet eskalerar.
Jag måste nypa mig i skinnet för att se om det är en mardröm. Men inte!
Torsten Sandström
En av de mest egofixerade journalisterna i svensk dagspress är Åsa Beckman på DN, en skribent som jag uppmärksammat i flera bloggar. Hon symboliserar en trist tendens inom svenska gammelmedier, dvs utvecklingen från fakta- till åsiktsjournalistik (som jag också kritiserat i många bloggar). Hon skriver krönikor som är extremt självreflekterande. Maximum hittills nåddes då hon beklagade sin före detta ”lena hud” (jag trodde först att de två orden i rubriken var ett feltryck och att hennes lena hund blivit överkörd).
Jag förstår fullt väl att mediepubliken behöver förströelse. Därför är en portion lättsamma och personliga ord givetvis på plats. Men tidningsmediernas huvudfunktion är att servera nyheter, dvs fakta om händelser inom och utom landet. Beckman uppfattar sig – liksom allt fler journalister – som politiska och moraliska domare, som ska delge publiken sin egen syn på olika skeenden i samhället nationellt eller globalt.
Det är klart att många läsare – med mig – reagerar över regnet av moralkakor vi utsätts för från medierna självvalda åsiktsgurus. Detta avspeglas i en omfattande kritik av gammelmedierna i den nya tidens massmedier, dvs bloggar, poddar, webbteve samt korta kommentarer på etablerade plattformar som Facebook, Twitter osv.
Det intressanta är den skrå-anda som kritiken framkallar hos gammelmediernas anställda. Häromdagen pekade jag på hur den nya nättidningen Bulletin har hånats av Aftonbladet, Arbetet, SvD med flera. Hånet sammanhänger med en tanke om att endast personer med journalistutbildning anses ha den kompetens och värdighet att skriva texter som gammelmedierna bygger på. I fallet Bulletin blir det extra komiskt i och med att skribenterna där i genomsnitt verkar ha en betydligt högre akademisk utbildningsnivå än de anställda på dagens papperstidningar eller statens radio/teve, där det ofta räcker med personliga kontakter och några kurser från ett skrivarseminarium på en folkhögskola eller närmaste lokala högskola.
Beckmans senaste inlägg vill få läsarna att lyssna på aktivister med politiska, kulturella eller andra syften. Den som följt hennes skriverier anar att hon än en gång talar i egen sak. Hon vill rättfärdiga sin position som förmedlare av personliga åsikter i dagliga massupplagor. Det är på Beckman vi ska lyssna blir det underförstådda budskapet. Och sluta med kritiken.
Hånet mot de internetburna medierna i kombination med försvaret av rätten att strö egna visdomsord omkring sig innebär en rejäl portion dubbelmoral då budskapet kommer från anställda vid etablerade medier. Det innebär såväl ett propsande på monopol som ett underkännande av andras rätt till det fria ordet. Hennes ord blir mums för svenska vänsterpolitiker, som alltmer söker after verktyg för att stoppa kritiska internetmedier. Google och YouTubes nedstängning av SwebbTV blir på så vis ett tidens tecken. Bakom åtgärden smilar en svensk justitieminister, som trots överläggning med bla Google för ett par år sedan, frånkänner sig allt ansvar. I totalitära regimer fattas statliga beslut om nedstängning av medier. I Sverige räcker det med hemliga samtal.
Beckmans dubbelmoral blir även allvarlig om den företräds av journalister, på tidningar som kallar sig liberala, moderata, oberoende etc, som samtidigt ger prov på omfattande mångling av egna politiska eller kulturella åsikter. Här finns nämligen en tydlig skillnad mot den nya tidens nättidningar och bloggar, som i allmänhet tydligt klargör vilken politisk eller annan åsiktsinriktning mediet favoriserar. Det är på åsiktsdeklarerade skribenterna man verkligen ska lyssna. Inte på gammelmediernas högfärdiga tyckare, som inte tydligt vågar anges vilken vänsterpolitisk linje journalisten företräder.
Torsten Sandström
Medierna rapporterar att Stefan Löfven, Morgan Johansson, Lena Hallengren och Nyamko Sabuni varit ute på stora gallerior och shoppat i trängseln under julen och mellandagarna. Och Dan Eliasson (han som är chef på MSB) har flugit till Kanarieöarna på semester. Detta trots upprepade och allvarliga coronapåbud till allmänheten om att undvika just shopping och flygresor. Bakom maningarna står regeringen, jökens partier och MSB.
Inte nog med att de nämnda personerna bör föregå som goda exempel. Deras agerande försvagar framför allt verkan av kommande direktiv om försiktighet i coronatider. Resultatet riskerar således att bli ökad smittspridning och död. Precis det som påbuden vill åstadkomma.
Mest intressant är att de alla tillhör gräddan av en svensk politisk klass. Definitionen på en sådan elit är inte bara en självständig maktbas och en varaktig position i ekonomisk bemärkelse. Till bilden hör också att man tenderar att uppfatta sig stå ovanför de krav som gäller för vanliga svenskar, avseende påbud som elitens medlemmar själv utfärdar till allmänheten.
Samma överklassbeteende syns inom adel och kungamakt i historisk tid. Sossar och liberaler hånade därför med alla rätt dåtidens eliter. Men år 2020 upprepar de själva samma dubbelmoral. Det är egentligen inte så förvånande. Händelserna befäster enbart att yrkespolitikerna utvecklats till en egen klass, med distinkta funktioner och egenintressen inom det svenska samhället.
I dagarna är det brukligt att önska ”god fortsättning”. Frågan är om detta är på plats i dagens Sverige.
Torsten Sandström
Efter 8-9 månaders snack om tilltro och frivilliga lösningar avseende åtgärder av olika slag mot coronaviruset har igår regeringen äntligen valt tuffare tag via nya lagregler med påföljder. Det var precis vad många med mig förespråkade redan i våras. Vi bemöttes då med hån om okunskap om covid, om juridiken och om lämpligheten med hårda tag.
Den svenska överdödligheten talar nu alltså sitt tydliga språk. Vi ser en regering (eller rätter sagt kvotering) och en folkhälsomyndighet som blivit överkörda. Även en del andra sk experter som backar upp den politiska makten enligt folktron att makten har rätt.
För dem alla passar kanske det nysvenska ordet lesserwissers bra. Grattis!
Google´s och dotterbolaget YouTube´s spektakulära maktställning är väl omvittnad. Det rör sig om världsföretag som behärskar informationstjänster på internet i konkurrens med andra storföretag. Utan tvekan bör de ses som ledande massmediala aktörer. De agerar på en marknad där traditionella massmedier och nya internetbundna konkurrerar.
Googles storlek och marknadsställning har som bekant utsatt företaget för kritik från politiskt håll. Tillsammans med andra techjättar har Google utsatts för förhör i amerikanska kongressen. I sammanhanget har det ytterst talats om en legal uppbrytning av techjättarnas monopolliknande ställning i självständiga företagsenheter. Förhören i den amerikanska kongressen är publika och utspelas alltså framför tevekameror.
I svenska medier berättas nu om att justitieminister Morgan Johansson för ett par år sedan ska ha sammanträffat med chefer för vissa av techjättarnas svenska dotterföretag. Vad som utspelats vid detta möte vet ingen, ty det har försiggått bakom stängda dörrar. Vilka kanaler för direktkontakt akter som byggt upp mellan Rosenbad och svenska Google/YouTube vet ingen.
Detta faktum gör mig allvarligt bekymrad. Orsaken är att det rör svenska mediers frihet. Då tänker jag framför allt på de nya medier som via internetplattformar, bloggar, webbteve och likande presenterar olika politiska program och använder jägarnas nätverktyg. Det offentliga Sveriges relation till dessa medier är reglerad i svensk grundlag. Mot den bakgrunden är det onekligen märkligt att en svensk justitieminister håller hemliga överläggningar om de närmare förutsättningarna för svenska internetmediers rätt att driva sin verksamhet. Vad som justitieministern sagt vet ingen – ty i vårt land handläggs saken i smyg.
Här finns en uppenbar öppning för att de två parterna vid samtalet – regeringen och techjättarna – har tydligt skilda intressen som verkar för att samfällt fatta beslut mot tredje man. Det vill säga en samverkan för att skada fria svenska internetmediers intressen. För detta talar följande.
Å ena sidan är det fullt klart att regeringen – och svenska politiker från olika partier – kan vilja stoppa den politiska diskussion som man uppfattar som obehaglig. Här är även bonniermedierna starka påtryckare för åtgärder mot sina mindre konkurrenter. I den mån dessa utövar olaglig verksamhet över internet ska svensk lag tillämpas och rättsvårdande myndigheter agera. Däremot ska inte på regeringsnivå hemliga påtryckningar ske mot svenska medieföretag som levererar information via plattformar på internet.
Å andra sidan har techjättarna ett tydligt intresse av att släta över sin egen maktställning och därför gå den politiska makten till mötes. Techföretagen är som nyss nämnts utsatta för press som ytterst riskerar leda till svensk tvångslagstiftning eller att bolagens styckas genom reglering i USA. Att böja sig för en svensk justitieminister verkar högst rimligt.
Min allvarliga oro för skumraskaffärer är med andra ord befogad. Jag skriver detta med anledning av besked – för något år sedan och nu – om att en av de större svenska internetplattformarna – SwebbTV – fått sin verksamhet över YouTube helt nedslängd. Swebbteve har tidigare varnats för att enskilda inslag innehållit fake news. Men i dagarna har samtliga inslag på YouTube raderats. Inte bara enskilda inslag, där övertramp kan ha skett, utan flera års tevesändningar på den av Google ägda plattformen YouTube.
Liksom andra privata medieföretag har Google och YouTube rätt att agera som man vill inom det kontrakt man har med SwebbTV. Vad avtalet säger vet jag inte. Men det är inte min poäng nu. Det som oroar mig är justitieminister Morgan Johanssons maktutövning bakom stängs dörrar. Det är fråga om en form av konspiration med Google/YouTube mot SwebbTV.
En annan sak som också bekymrar mig är det vänskapsnätverk som lär finnas mellan svenska politiker och svenska Google´s chef, dvs den person som står bakom nedstängningen av SwebbtTV. Vänskapen avspeglas i sociala medier. Här är det inte fråga om något olagligt, såvitt jag förstår. Det påminner mer om frekventa vänskapsrelationer mellan politiker och svenska medier.
Men i fallet SwebbTV rör det sig inte om vänskap! Här gäller samverkan att skada en politisk motståndare genom samverkan med dennes avtalsmotpart, Google/YouTube. Och samverkan för att skada tredje man är enligt svensk rätt att se som ett kontraktsbrott, något som Google/YouTube och ytterst svenska staten kan tvingas att betala skadestånd för.
Utrikesminister Johansson slår förstås ifrån sig och säger att han inte beordrat Google/YouTube något. Det måste han förstås säga. Och han saknar även formell makt. Ingen vet vad som sagts under hemliga samtal. Men de samtalande parternas sammanfallande intresse talar för att särskilt SwebbTV råkat i onåd. Den svenska ministerns agerande ger alltså intryck av rättsröta.
Torsten Sandström
Sverige har som bekant mångåriga strukturella problem, vad gäller bostäder, arbete, skola, vårdköer, kriminalitet, försvar, skatter osv. Orsakerna är flera. Den viktigaste är en handlingsförlamning, som beror på att många heliga kor står i vägen för nytänkande och radikala lösningar. Samt kortsiktigt tänk hos landets yrkespolitiker.
Flera partier – från vänster till höger – har inte vågat ta tag i problemen, om man ens uppfattat situationen som svår. Till problembilden hör den politiska klass som jag ofta skriver om. För partierna har makten, dvs regeringsställningen, som sådan varit viktigast, inte sakinnehållet i politiken. Jöken är ett tydligt utslag av detta. Visst avses vissa reformer. Men inte de djuplodande eller radikala som situationen kräver och faktiskt varit möjliga efter valet 2018. Sossarna säljer därför nu ut några små heliga kalvar. Men de feta kossorna betar fortfarande på svenska ängar.
Inför valet 2022 ser det (idag) ut som en högervridning kan komma att ske inom väljarkåren. I dagsläget är en regering med stöd från M, SD och KD inom räckhåll. En sådan kombination borde kunna innebära en skördetid för ett antal reformer som legat i träda under tiotals år. Det vore enligt min mening ytterst välkommet.
Men min rädsla är att den politiska klassens metod – dvs deras inriktning på smärre enkla lösningar under ständig partipositionering – riskerar att medföra en fortsättning på dagens duttande hit och dit. Alltså försök att slippa stora partistrider med S, som under flera decennier fungerat som nationens politiska betongsugga. Det som skrämmer mig främst är C och L. Men faktiskt även M och KD. Ty för politikerna är inte nödvändiga reformer prio ett, utan det egna partiets överlevnad. Fortsatt politisk representation är den politiska klassens hjärtefråga.
På så vis blir en mandatperiod främst en startsträcka inför nästa val. Visst är ett antal reformer en bra språngbräda för en kommande valrörelse, men alla politiker vet att folket har kort minne och att varje valrörelse blir en ny löftesroulette. Flest läckra utfästelser är det som gäller. Och det som då utlovas är självfallet inga juridiska förbindelser, utan indikationer, som kan förklaras bort hur enkelt som helst. Se bara på Sveriges äldsta strukturproblem: en av politikerna vållad bostadsbrist! Många vet att det finns lösningar via en fri marknad, friare byggplanering och en ny skattepolitik för bostadssektorn. Men ändå händer inget – sedan 1942 lever vi under en lagreglerad hyresreglering som permanentats under täcknamnet ”bruksvärdesystem”. S-partiets egna rörelse har i nästan hundra år haft vetorätt och den vill inte se reformer som gör att rörelsen förlorar makten.
Partiernas positionering medför att Sverige nu befinner sig i ett politiskt limbo. C-partiets bondeledare, Annie Lööf, säger i medierna att hon inte vet hur man 2022 ska välja mellan SD och V! Med andra ord är kommunistpartiet ett faktiskt valalternativ för C! Förklaringen är förstås SD inställning till invandring, som C-partiet till varje pris vill stoppa.
Invandringsfrågan är också ett dilemma för M och KD, som helst vill göra sig kvitt hotet från höger, dvs från SD. Att eliminera en konkurrent är en del av den politiska klassens vardagsmål. För sin överlevnad tvingas M och SD nu att driva en invandringskritisk linje baserad på kvoter. Tvånget beror även på de två partiernas tidigare fatala misslyckanden i samband med Reinfeldts ord om ”öppna hjärtan”. Dessutom är reformer enligt min mening vettig politik i och med asylrätten inte funkar, varför de som vägras asyl ändå blir kvar och Jökens partier inte klarar av integrationen av dem (exv genom att lagstifta om temporära låglönejobb).
Problemet är att M och KD främst positionerar sig. Om valet 2022 öppnar för en regering i Alliansens tecken kommer M/KD att hälsa C/L välkomna och säga adjö till SD. Detta kan man redan nu höra i det interna kivet mellan de före detta allierade. Resultatet blir givetvis en invandringspolitik av S-modell. Samt i övrigt en återgång till den vänsterliberala linje som utesluter djärva grepp rörande de strukturproblem som ett mångårigt maktinnehav av S skapat.
Min oro rör alltså ytterligare år av borgfred med S, dvs något som konserverar de strukturproblem som lamslår nationen. Jag hoppas jag har fel. Men det jag skriver antyds i de snöflingor som omger tomten i julens kristallkula.
Torsten Sandström
I mina bloggar kritiseras EU flitigt. En organisation som verkar för överstatlighet, byråkrati och penningslöseri. Nu har britterna befriat sig från EU-buren! Det är bara att gratulera den nation som ännu en gång i historien modigt väljer förnuftets väg.
Tyvärr står Sverige kvar i förlorarnas krets. Många av de 27 medlemsnationerna är tyngda av problem – inte minst avseende bristande demokrati, korruption, svag utbildning, statligt mismanegement osv. OK, att svenska företag tjänar pengar på den inre marknaden, men britterna kommer också att få tillgång till denna kommersiella gemenskap, som enligt min mening är det främsta skälet till ett europeiskt samarbete. UK tar alltså ett strategiskt viktigt steg mot att själv kontrollera sin framtid via egen lagstiftning, egen domstolsmakt och en mängd friska pengar i kassan för att satsa på den egna nationens intressen (och inte på EU-bidrag till slappa medlemsnationer).
Johan Westerholm – på alltid läsvärda Ledarsidorna.se – lyfter fram en särskild nyttoaspekt för britterna: de slipper att tillhöra förlorarnas Erasmus-samarbete. Detta förvånar nog en och annan läsare. Men britternas toppuniversitet rankas högre än de bästa som nu bli kvar inom EU, läs själv i länken. Britterna kan alltså själva fritt välja samarbete rörande forskning och högre utbildning med framtidsnationer såsom Kina och Indien (något som EU de facto motverkat via Erasmus). Dessutom har britterna kvar en fot i USA, Kanada och Australien. Och lockbetet i engelska språkets dragningskraft. Läs Westerholms gratulationstext i länken nedan.
Många svenskar tycker att jag nu bara skeriver strunt. Men deras inställning illustrerar det jag ser som PK-ism, dvs följden av indoktrinering i åratal. En stor del svenskar tycker och tänker som storebror S-taten lär ut. För att inte tala om Bonniers L-parti – där DN:s och vänsterns Catrine Marcal beskriver Brexit som en skam för UK . En sund instinkt om att fri handel är bra har via EU-propaganda resulterat i en ineffektiv och dyr federal europeiska struktur. Därför ser inte alla genast att EU:s kejsare förlorat sina kläder. Politiker och medier kritiserar nämligen inte den process av förstelning som EU hamnat i.
Sverige har med andra ord råkat i dåligt sällskap (med några undantag i norr). Efter britternas uttåg är det läge för Sverige att hänga på deras strävan efter återerövrad nationell självkontroll. Jag tror faktiskt att Tyskland, Nederländerna, Danmark och Finland på några års sikt kommer att lämna EU:s järnbur. Marknadens effektivitet hotas nämligen av ett växande kommandosystem från Bryssel. Tänk bara på Dataskyddsförordningen, tidernas juridiska pinoverktyg!
Lärdomen av EU:s misslyckande tror jag är att det inte går att bygga ett palats uppifrån. Det blir i så fall inget annat än ett luftslott.
Torsten Sandström
Det är inte så att jag är oberörd av rapporter om miljön, CO2, corona eller krig och hunger runtom i världen. Men jag har framtidstro. Min övertygelse är att kloka politiker, företagare och framför allt vanliga människor kommer att reda ut en rad problem. Hittills har det ju gått bra får man ändå säga då rapporter anländer om minskat våld utomlands och minskad hunger i fattiga länder. Kruxet är ett antal nya problem förmodligen kommer att yppas.
Det finns journalister och politiker som tror sig kunna vinna något politiskt genom framkallande av hysteri och kris varthelst de ser. De är sannolikt väl menande. Men de påminner om påvekyrkans ständiga upprop under högmedeltiden om kortsåg mot muslimer som erövrat det heliga landet. Och det gick ju inte så bra.
En sådan hysteriker är DN:s kulturchef Björn Wiman. Jag läser ibland hans artiklar, men mest för att han excellerar i ett så utstuderat politiskt vrängande genom eget skapade krisscenarier. Mannen är frälst av FN:s klimatpanel. Att den skulle kunna syssla med politiskt vinklade rapporter är Wiman totalt främmande. I den artikel som jag länkar till målar han ånyo upp civilisationens undergång om inte Parisavtalet snabbt förverkligas. Intryck skapas av förintelse, där coronaviruset bara är en försmak på det elände som står framför mänskligheten.
En annan hysteriker häckar på SvD. Han heter Peter Alestig. För varje vecka blir rubrikerna allt fetare – och bilderna mer skriande – om kris och elände. Även hans texter saknar proportioner rörande utvecklingen i tid och rum. Genom att själv välja ut ett antal forskare – som säger det Alestig tror på – får han läsarna att ana drunkningsdöden ena dagen, svältdöden den andra och att brännas till döds den tredje. Inte ett enda försök att fråga alternativa forskare, som är skeptiker till CO2-problemtiken. Bara ett enda manus: CO2-krisen som kommer närmare för var dag. Inget, som sagt, om att krisens proportioner kanske inte är allvarlig för alla. Många kan kanske till och med få det bättre. Inte ett ord om kärnkraftens fördelar, som verkligen sätter CO2-frågan på sin spets!
Jag är själv öppen för att förbränningen av kol, olja och skogsråvaror kan ge upphov till atmosfäriska problem som bidrar till ett varmare klimat. Däremot tvekar jag inför graden av sannolikhet. Dessutom är frågan om utvecklingens tempo och geografi ytterst osäker. Det är en vetenskapliga frågor, som ännu inte besvarats med tillräcklig säkerhet. Därför är skepsis som vanligt en sund och hedervärd vetenskaplig ståndpunkt. Jag litar lika lite på politikerna i FN:s klimatpanel som på medeltiden påvar. Utan tydliga bevis höjer nämligen politikerna bakom IPCC rösten. Och mediernas megafonerna skruvar upp tonläget. Det inger inte alls förtroende.
Torsten Sandström
https://www.dn.se/kultur/bjorn-wiman-vill-du-verkligen-tillbaka-till-det-normala/
Följande rubrik med undertext har saxats ur Sydsvenskan, som i verkligheten driver en vänsterlinje:
Pandemin blir den sista sucken för den nyliberala kapitalismen, tror finansministern. Nu efterfrågas mer satsningar på det gemensamma. Och det ska betalas med högre kapitalskatter, säger Magdalena Andersson (S) i en julintervju.
Dessa profetiska ord kommer från munnen på en minister i en regering som fundamentalt misslyckats med att hantera covidpandemin i Sverige. Till och med det norska S-partiets fd statsminister Gro Harlem Brundtland förfasar sig över Sveriges omkring 8000 döda jämfört med Norges 400. En havererad svensk regering försöker nu envist skylla ifrån sig och peka på att ett kapitalistisk marknadssystem visat sig fel. Det ska väck och nu krävs det rejäla skattehöjningar i sann socialistisk anda.
Enbart en troende S-partist kan säga något så inbilskt! Vad har kapitalismen med corona att göra? I så fall ligger väl sossarnas globalism närmare till hands, med tanke på virusets ursprung i Kina? Nej, vi möter en desperat minister i en oduglig regering. En person som bergfast tror att den kollektiva samhällsmodell som S byggt tillhör framtiden.
Sanningen är att S-politiken nått väg ände. Ett av flera bevis är S nu orsakat 20 gånger fler dödsfall i covid än den konservativa regeringens Norge. Det svenska S-partiets fundamentala misslyckande beror på den samhällsform som det byggt under minst femtio år. Det vill säga ministrar med låg utbildningsnivå och utan sakkompetens. Orsaken är tron på framgång genom att partiet och dess underorganisationer ges makt över staten. Samt en alldeles oformlig byråkrati – ett allierad maktkomplex – som leds av chefer med S-sympatier. Den ena byråkraten vet inte vad den andra gör. Däremot vet man att myndigheten är ofelbar. Och att staten tillhös S.
Det enda som coronautfallet tydligt visar för svensk del är alltså att S-partiets korporativa stat och dess gigantiska och ineffektiva byråkrati misslyckats. Det vi ser rör inte alls kapitalismens framtid, utan snarare socialdemokratins förfall och förestående död. Bara den som sedan SSU-tiden matats med S-partiets dogmer kan spå marknadssamhällets undergång. Hon ser att hennes egen ideologi är åldrig och spelat ut sin roll. Att marknaden – med sina brister – trots allt sköter många ting bättre än hennes ineffektiva regim. Det är Magdalena Anderssons barnatro som är färdig för historiens skräphög!
Torsten Sandström
”Va fan får vi för pengarna” utbrast en irriterad företagsledare häromåret. Jag menar att vi får en hel del fin välfärd. Men också en ofattbar mängd meningslösa offentliga insatser. Tiotusentals byråkrater som var dag vänder papper, sammanmträder och åker på konferenser. En finansminister värd namnet skulle med lite mod, en halv dags arbete och en rödpenna kunna minska statens budget med minst 10% (dvs omkring 100 miljarder).
Byråkraterna på Arbetsmiljöverket tycks ha särskilt lite att göra. Vad sägs om annonskampanjen under coronatid som vi skattebetalare måste betala?! Barnsliga, naiva och fördummande pekpinnar till svenska arbetsgivare och anställda. Precis som om människor inte längre kan tänka själva, utan att storebror staten måste tala om det mest elementära. Det är pinsamt att läsa och samtidigt veta att jag är med och betalar skräpet.
Kampanjen befäster också bilden av arbetsgivaren som dum och taskig. Alltså ledningspersoner som inte ens låter sina anställda gå på toa. Eller inte är tillräckligt kloka för att ge de anställda tid till tröst av sjuka och gamla. På något annat vis kan ju inte kampanjen tolkas. De vårdanställda jobbar häcken av sig och vet nog själva bättre än åtminstone hemarbetande byråkrater i Solna.
Byråkraterna på det förvuxna Arbetsmiljöverket lever i en helt annan värld än du och jag. De är nämligen kuggar i S-partiets ideologiska system. Där vet alltid partiet, rörelsen och statens byråkrater bäst. Deras samverkan är ideologisk och behöver inte kommenderas fram. Då de befinner sig miltals från det svenska folkets vardag går det ofta åt pepparn. Den heliga makten över staten och den politiska klassens återval är deras lovsång.
Göran Palm skrev 1968 boken ”Indoktrineringen i Sverige”. Den röda tråden var att svenska folket indoktrinerades i borgerlig riktning. Idag bör samma titel användas för en bok om S-partiets ideologi. Ett viktigt kapitel handlar om den fördummande propaganda som fjäskande byråkrater serverar för många skattepengar.
Torsten Sandström
Nu är det klart att ett antal finansiärer avsatt några miljoner för att skapa ett högerinriktat debatt- och nyhetsorgan. ”Bulletin” heter det. Penningsatsningen är verkligen på tiden! Trots den svenska väljarkårens borgerliga majoritet har de vänsterliberala en kompakt makt över medierna. Följande språkrör talar för sig själva: Bonnier, Schibstedt och SR/SVT. Resultatet är horder av vänstersinnade journalister. De predikar var dag, så att vänstern håller sig flytande. Än så länge.
Till och med SvD presenterade innan första numret av Bulletin sett dagens ljus – via Elisabeth Andersson – nyheten i en anda av avsmak. Det är miljardärer – och adelsmän! – bakom framhåller hon. Och det är inte främst journalister som ska skriva bulletiner, noterar Andersson i samma typiska skråanda.
Andersson anar inte vilka enväldiga finansiella mekanismer som finns bakom SvD, DN, Aftonbladet, Expressen och SR/SVT! Eller vilka drösar av vänsterjournalisster som häckar på deras redaktioner. Andersson talar i egen sak, något som svenska journalister alltför länge sysslat med: eller rättare sagt i vänsterns sak. Vilken inbilskhet visar hon inte då hon antyder att det krävs journalister för att driva ett ett nyhetsmedium. Idag skulle jag påstå att merparten svenska journalister – det finns flera lysande undantag – sysslar med åsiktsjournalistik och inte oberoende presentation av händelser i samhället. Den traditionella tredje statsmakten har i vårt land somnat in i en rosenröd törnrosasömn.
Idag läser jag första numret av Bulletin. Jag slås av det försiktiga anslaget i starten. Man helgarderat med att påtala tidningens liberalism, samtidigt som tidningens namn skrivs i frakturstil! Möjligtvis vill Bulletins ledning öka förtroendet hos läsarna genom en honnör mot New York, London eller Frankfurt. Vidare utannonseras för säkerhets skull många nobelpristagare i ekonomi som skribenter. Annars domineras tidningen av en. handfull universitetsutbildade journalister från högerkanten, ofta utan särskild skolning från landets journalistseminarier, vilket verkar lovande och i stil med den konservativa stämpel som också används som säkerhetsnål.
Jag hoppas att det nya organet blir lika frispråkigt och omtyckt som Nyheter och Bulletiner från Mosebacke. Det är en öppen diskussion som behövs i Sverige. Inte den svenska betongkorridoren åt vänster. Utan även glimtar av de samhällskritiska och pragmatiska argument som många konservativa presenterar. Alltså ord i den stil som dagligen förekommer kring miljontals svenska kaffebord.
Mest glad är jag över att förmögna affärsmän insett att det är hög tid att höja rösten. Det gäller enligt min mening att inte bara huka och jamsa med vänstern för att vinna kontrakt med det offentliga. S-partiet har under årens lopp förvandlat Sverige till en enkelriktad autostrada av betong. Och det har stått skattebetalarna dyrt. Många politiska strukturproblem har i åratal legat i träda.
Torsten Sandström
Jag kan inte förstå hur min föräldrars trygga L-parti liksom en zombie vandrar mot politisk undergång. Partiet har släppt sin gamla frisinnade och ofta förnuftiga linje – förvisso med doft av nykterhetssträvan och religiös frälsning. I stället har liberalismens förvandlats till ett principrytteri i politisk korrekthet. Exakt varje PK-problem måste rutas in!
Ett framgångsrikt L-parti – i S-partiets skugga – måste satsa på sakpolitiska lösningar av Sveriges många strukturproblem. Men L-partiet väljer i stället symbolpolitik i Jökens turbulenta bo. Det är ingen slump att partiledaren är en kvinna som invandrat till Sverige. Mer förvånande är att hon inte samtidigt är lesbisk och rörelsehindrad, ty det typiska för L är att först och främst prioritera det korrekta och sedan fundera över förnuftig politik. L-partiet tror sig kunna vinna röster från S genom en radikal demonstrationspolitik där varje minoritet upphöjs till en primär samhällsangelägenhet. Och där globala intressen – inklusive EU – sätts framför nationens behov. Någon kanske tycker det är vackert. Men enligt min kompass rör det sig inte om liberalism, utan om dödsförakt.
Min bild av gamla tiders liberaler visar att de ville frigöra breda skaror av människor, som lever antingen under inflytande av åldriga maktregimer eller under socialismens kollektiva ideal. Alltså en kamp mot två förtryckande dogmer. Nu väljer L-partiet att alliera sig med vänsterns krafter. Och presenterar sig som alla minoriteters kramare. Det kan aldrig leda till en stabil politisk bas i svensk politik. Särskilt inte som C-partiet jobbar hårt för positionen som unga kvinnors bästa vän (varför C mörkar sin maktbas hos nationens manliga lantbrukare).
Det är därför fullständigt logiskt att L-partiets väljarsiffror stadigt sjunker. Påståendet att det beror på att partiets politik inte presenterats tillräckligt tydligt för svenska folket är absurt. Tvärtom har nationens medborgare fuller väl insett att L-partiet för en politik som bär mot undergången. En politik för fåtalet. Sveket mot den samlade borgerligheten går inte heller att tvätta bort.
Idag läser jag att L fått regeringen att gå med på en utredning om förstatligande av skolan. Jag har inget mot detta, men… Det sker efter två år av S-styre och två år kvar till nästa val. Vad värre är, utredningen ska inte mynna ut i förslag till praktiska lösningar av ett förstatligande! Ytterligare en utredning och många förlorade år måste alltså till! Således ännu en symbolpolitik åtgärd från ett L-parti i kris. Och det är S-partiet som åter håller i taktpinnen.
Det vi ser är liberalismens långa färd mot natt. Eller med andra ord en dödskyss från vänsterns andra partier. Min förhoppning är att väljarna slänger ut Jökboets partier vid nästa val.
Torsten Sandström
Svenska politiker kritiserar Polens regering för att staten via ett stålbolag köpt upp en polsk mediekoncern. Svenska politiker och medier skriar om att staten i Polen försöker hindra yttrandefriheten och begränsa nationens demokratiska system. Kritiken är helt berättigad i sak.
Men hur ser det då ut i Sverige? Här har vi en teve och radio som styrs av staten och finansieras via lagreglerade tvångsavgifter. SVT ägs visserligen inte av staten, men genom en stiftelse som fungerar som statens lydiga redskap vad gäller styrning av mediebolaget. Därför blir det vänstervridna reportage.
Nu över till det viktigaste a propå Polen. Kolla hur SVT:s ”konkurent” TV4 numera kontrolleras av staten! Sedan mer än två år tillbaka äger Telia AB alla aktierna i TV4, efter ett köp från Bonniers. Svenska staten äger alltså nära nog 40% av aktierna i Telia. Näst största ägare innehar bara 3 % av aktierna. Effekten är att svenska staten genom det gamla Televerket – som numera heter Telia AB – äger TV4. Trots kritik om statlig mediekontroll av TV4 har regeringen inte avyttrat sina aktier i Telia eller gett bolaget stämmodirektiv om att sälja aktierna i TV4. Den svenska regeringen gillar läget. Och EU-kommissionen har typiskt nog godkänt Telias förvärv från misstankar om konkurrensbegränsning på tevemarknaden. Så funkar EU, som annars skryter om fri konkurrens och åsiktsbildning och skriker om Polen.
Regeringens agerande illustrerar S-partiets mångåriga ambition att kontrollera tevemediet i landet. Visserligen indirekt. Men ändå på samma vis som i Polen! Där högerpopulism, i Sverige vänsterpolitik.
Torsten Sandström
Efter att ha levt med coronkris under mer än ett halvårs tid klarnar nu bilden av Sveriges övergripande politiska problem. Regeringen och myndigheternas vacklande hit och dit – och den ständiga skuldbeläggningen av andra – blixtbelyser att S-partiets statsbygge nått vägs ände.
Häromdagen riktar coronkommissionen stenhård kritik mot regeringen rörande passivitet under våren avsende direktiv rörande äldreboenden där dödligheten slagit i taket. Dagen efter upprepas kritiken av kungen i en teveutsändning. Samma dag försvarar Tegnell sin myndighets linje (dom vet som vanligt bäst). Och en dag senare säger hans chef, Carlsson, att myndigheten minsann tagit fram tuffa besked tidigt, men att regeringen inte godtagit dem. Och samma dag – men åtta månader för sent – uppmanas resande i kollektivtrafiken att bära munskydd. Vilken soppa av bristande regeringspolitik och myndighetshybris.
S-partiet har under minst femtio års tid byggt en svensk statsapparat med sig själv i centrum – omgiven av partiets egna kollektiva drabantrörelser. Under S-rörelsen högkvarter har flera tjog av statliga myndigheter organiserats med tusen och åter tusen byråkrater. För varje skeende i en människas liv har stora byråkratier inrättats. Inte nog med att antalet byråkrater är gigantiskt, samordningen mellan myndigheterna lyser i allmänhet med sin frånvaro. Den ena myndigheten rapporterar inte till den andra och deras databanker är knappast effektivt samordnade. Följden blir mångdubbelt arbete, famlande i mörker och framför allt en hiskelig pengarullning utan tillräcklig kontroll.
Under det gångna året har detta elände blottlagts genom den grovt misskötta hanteringen av svensk covidpolitik. Regeringen som styr landet har varit passiv och litat på sina myndigheter (med chefer som partiet ofta pekat ut). Folkhälsomyndigheten har trott sig vara vetenskaplig mästare i virushantering och valt en linje som förvånat Europa och våra grannar, av vilka de senare visat sig vara mycket skickligare att bekämpa virusets verkningar. Frånsett ett fåtal lagliga ordningskrav har regeringen var dag excellerat i ett flöde av oklara rekommendationer för lokal, regional respektive nationella nivå. Och så de eviga undanflykterna och påpekandena som att det är andra som bär ansvaret. Svenska folket har helt enkelt desinformerats och förts bakom ljuset av landet regering och dess bastanta komplex av byråkrater.
Jag hoppas att kloka politiker på högerkanten nu kan ta lärdom av det som skett. Inte bara genom att i framtiden minska antalet regioner från 21 till exv 6. En centralisering är förvisso bra, men den angriper inte själva kärnan, dvs byråkratieländet. De kvarvarande regionerna kommer att ledas av de högsta medlemmarna i den politiska klass som idag leder en dysfunktionell vårdapparat. Och massor av de bortrationaliserade regioneras administratörer kommer att flyttas över till den nya centraliserade byråkratin.
Framför allt gäller det att skapa en regeringsmakt som själv påtar sig ansvar. Och som utkräver ansvar av de politiker och myndigheter som finns i omgivningen. Myndigheterna måste ovillkorligen bantas, slås samman och manas på genom ett återinförande av brottet mot försumlig myndighetsutövning (som Palme slopat). Sveriges många strukturella problem måste på allvar betas av – det ena efter det andra, utan prut. Det måste således bli slut på S-partiets bevarande av sin egen idealstat, där ideologiska visioner går före hårda politiska resultat. I Sverige förmedlar arbetsförmedlingen nästan inga jobb, facken stänger ut nyanlända från låglönejobb och hyresgäströrelsen stoppar marknadshyror som kan få fart på byggandet. S-partiets betongrörelser förhindrar med andra ord en sund utveckling av nationen!
Det gäller alltså att ersätta S-partiets egna trötta och ineffektiva stat, med en mindre ideologisk och mer resultatinriktad offentlig apparat. Det kommer att krävas hårda nypor. Många byråkrater måste tvingas söka nya jobb, så gott det nu går. Först om en ny högerinriktade regering vågar satsa på tuff reformpolitik kommer Sveriges offentliga sektor att kunna mäta sig med grannländernas.
Men det finns ett krux. Frågan är om M, SD och KD vågar? C- och L-partierna har under coronaperioden stöttat maktmissbrukets S-regering. Den politiska klassens allmänna vägval har hittills varit att försiktigt röra om i köttgrytorna – för att inte rubba sin egen framtid där. Men om M och KD verkligen vill visa mod till förnyelse av den svenska statens ledning kommer de att skrivas in i nationens historiebok. Kapitlet där kommer kanske att ha rubriken: ”Från en korporativ till en resultatinriktad stat”.
Torsten Sandström
Thomas Bodström säger i Dagens industri: ”Ett barns idrottande får aldrig bli en klassfråga”.
Även om man varit justitieminister i en S-regering krävs det ändå lite mer eftertanke än billiga naiva ord. Han väljer att uttala sig om idrott och hamnar så fel. Hela livet i samhället är en kamp. Alla människor har olika bakgrund begåvningsmässigt, framåtanda, ekonomiskt, familjärt osv. En del går att kompensera genom skattebidrag och lagstiftning, men det är trots allt en mindre bit av människornas liv. Det mesta måste flertalet fixa själv genom arbete.
Bodström, som liksom sin farsa en gång i tiden också varit minister i en S-regering, talar nu om att alla ska ha rätt att idrotta. Precis som det är livets mest centrala fråga, jämfört med utbildning, arbete, bostad, familjebildning. Att idrotta får aldrig bli en klassfråga, säger alltså Bodström. Men alla livets val är i det moderna samhället till stor del beroende av individens personliga förutsättningar och enbart i mindre grad av familj och samhälle. Genom regler och bidrag via skattepengar kan endast lite göras, men förstås ändå något.
Viktigare än att snacka om klass är att bygga kämpande och ansvarsfulla samhällsmedborgare. Förr var skolan en språngbräda för dem som ville göra en klassresa. Men då gällde det att lyssna, plugga och klara av många prov. Flera av mina gamla skolkamrater har gjort en sådan resa. Inte genom att ropa på samhället eller skylla ifrån sig på det sociala för misstag. Utan genom att spotta i nävarna och plugga, som sagt.
Nu har den svenska skolan övergett ideologin om kamp. I S-partiets samhälle är bara orden ”kamp” och ”ansvar” tecken på auktoritära böjelser. Betongens och kollektivens arbetarrörelse har lämnat idén om den enskildes ansträngning för egen framgång. Nu ska alla bäddas in i s-partiets skyddande betonghölje. Mantrat är att allt går väl om du litar på partiet med stort S.
Förvisso bygger varje gott samhälle på samverkan. Men ändå viktigare är krav och ambition till egen ansträngning. Minns John Kennedys ord om att vi ska tala om vad vi själva kan göra! Inget samhälle har någonsin erbjudit sina medborgare ett liv baserat på 100% frikort. Varför inte ta fasta på människans inneboende strävan efter att få det bättre, genom att tala om vad du själv kan göra! Inte bara fråga efter vad samhället ska uträtta.
Och om en politiker ska uttala sig om samhällets uppgifter finns det väl mycket viktigare problem att lyfta fram än rätten att idrotta? Rör livet verkligen möjligheten att spela i fotbollslaget för pojkar eller flickor födda 2006? Framgångar sker inte bara genom en ”rätt”att spela. Det är så mycket mer av kampanda, träning och förmåga att underkasta sig som behövs.
För Bodström och S-partiet framstår livet som en fotbollsmatch där alla har rätt att lira, göra mål, få beröm osv. Alltså rätten till det positiva. Betongens och kollektivens S-folk talar aldrig om det svåra eller negativa (som Kennedy gjorde). Ändå är det ansträngningen och den hårda strävan som skapar framgång. Tillhör du de få som fötts med pengar kanske det går ändå, men ofta utan genuin tillfredställelse och lycka.
Men de som lärt sig kämpa kan ofta häva sig upp över S-partiets led av beroende bidragstagare. Det är just detta som S inte önskar. Man vill nämligen vara den rörelse som hanterar ett kollektiv som ska fråga efter vad den politiska eliten kan fixa. Det är därför en S-politiker uttala sig i landet medier om att ett barns idrottande aldrig får bli en klassfråga. Klass är med andra ord en stoppsignal som partiet själv vill styra över.
Om det är viktigt att tala om ”klass” i dagens samhälle så rör det faktisk framväxten av ledande politiker i stil med dem från familjen Bodström. Alltså personer som vuxit in i S-partiets maktapparat. Och stannat där i olika roller för makt, försörjning och trygghet. Typiskt nog har Bodström en syster som ibland hörs diskutera politik i det skattefinansierade Sveriges Radio.
Mitt bloggande om den politiska klassen anses av många som oförskämt eller dålig ton. Jag kan förstå varför, men absolut inte hålla med. Även under tidigare skeden i svensk historia har folket tvingats försörja sina ledare. Idag är de förvisso valda i allmänna val. Men den som synar den svenska demokratin i fogarna ser tydliga tecken på ovilja att släppa in nya politiska partier eller folkliga rörelser. Detta genom val på parti och inte på person. Genom 4%-spärren till riksdagen. Genom avsaknad av grundlagsregler om rotation vid val till riksdagen. Genom partiernas interna maktstrukturer, som ser till att hålla politiker kvar från ungdomsrörelser, via kommunal politik, till livets slut med goda pensioner mm. Samt inte minst genom ovilja att öppna för direkt demokrati där medborgare tillåts organisera sig för folkomröstning om lagförslag.
Liksom äldre tiders eliter agerar dagens politiska klass mot rotation inom den politiska makten. På så vis har rollen som politiker blivit en klassfråga. Men den utvecklingen kritiserar förstås inte Bodström. Svensk demokrati är ännu inte fullbordad!
Torsten Sandström
För några år sedan förvandlade Göran Persson högskolan i Örebro till universitet. För det fick han en doktorshatt. Nu meddelar en annan S-partist, Matilda Ernkrans, att Mälardalens högskola en timmes resväg längre österut från Örebro planeras att upphöjas till universitet. Till bilden hör att Uppsala och Stockholm inte ligger långt bort. Antagligen behöver även Ernkrans en doktorshatt. Den politiska klassen inom dagens S-parti kan nämligen inte skryta med några utbildningsmeriter. Vad värre är: de saknar även förnuft.
Någon säger kanske: det spelar väl ingen roll om verksamheten kallas universitet! Jo det gör det! För det första lockas unga människor att tro att de nya universiteten har samma kvalitet som de äldre, mätt i antalet kvalificerade forskare, lärare, handledare, bibliotek och en väl prövad kultur för undervisning och forskning med höga krav. För det andra ger stämpeln ”universitet” de nya inrättningarna en möjlighet att konkurrera med de större och mer avancerade om statens forskningspengar. Enligt min mening är det olyckligt om statsbidrag sprids ut över landets alla barfotaforskare. För det tredje blir risken därför stor att de nya universiteten blir lydiga forskningsredskap för S-partiet själv. Jag tycker mig nämligen se att exv universitetet i Malmö (bara några mil från jätten i Lund) har en tydlig profil avseende vänsterinriktad forskning inom flera discipliner. För det fjärde framstår skapandet av lokala universitet som kommunala status- och sysselsättningsprojekt, som ortens politiker vill att hela landets skattebetalare ska finansiera.
Utvecklingen speglar i grunden S-partiets okunskap om vad kunskaper och utbildning innebär för en nation. Precis som med grundskolor och gymnasier tror S-partiet att det rör sig om mängden undgomar som slussas in, alltså kvantiteten. Oförståelsen är stor för att kunskaper avser kvalitet och inte bara kvantitet. Jag tror att synen på studier främst sammanhänger med den politiska klassen egna erfarenheter. Utan egna betydande ansträngningar och erfarenheter – dvs resultat – av påtagliga högre studier vill man tro att det ändå går att göra karriär i det vanliga arbetslivet. Göran Persson har orsakat svensk utbildning fundamental skada genom kommunaliseringen av skolan. Att det går att komma upp sig inom politiken utan formell kompetens är en sak. Ett kunskapssamhälle baseras däremot på tydliga krav, lång träning, hårda prov och tuff konkurrens. Alla anspråk jag nyss räknat upp är förhatliga begrepp inom S-partiet, som kravlöshetens lovsång. Därför kommer S aldrig att bygga ett kunskapssamhälle.
Tillgängliga studier tyder på att Sverige idag lider av en betydande kunskapskris mätt i kvalitet inom såväl lägre som högre utbildning. Förklaringen ligger S-partiets oförnuftiga idéer om skolan som ett ideologiskt växthus. Nu tror S-partiet att det gäller att satsa på nya universitet. Som om själva etiketten skapar något nytt och gott. Precis som med parollen att alla ska få studentmössor – men slippa tuffa betygskrav – blir följden enbart en stegrad kunskapsinflation, dvs formella meriter utan reella kunskaper. Detta är i ett nötskal den utveckling S bidragit med inom svensk utbildning.
Det är hög komik att Ernkrans från Örebro bär titeln ”minister för högre utbildning och forskning”. Efter snuttifierade studier på Göran Perssonuniversitet i Örebro har hon nu genom gåvan till grannstaden kvalificerat sig för en doktorshatt i Västerås.
Torsten Sandström
När ett elände upphör brukar man ju bli förhoppningsfull. Men det gäller tyvärr inte det svenska Jökboets regering. Efter att Mp:s Peter Eriksson idag meddelat sin avgång blev jag glad. Men tyvärr inte länge. Snart insåg jag att han kommer att ersättas av ännu en kvotering från det parti som ställt till med så stor skada för nationen.
Han kommer nog att bli landshövding i Norrbotten från den 1/2 2021. Grattis alla vänsternorrlänningar! A propå medlemmar från den politiska klassen: tala om invasiva arter!
Torsten Sandström
Sverige har 10 miljoner medborgare, unga som gamla. Av landets drygt 5 miljoner anställda betalar enbart 1.3 miljoner skatt till staten. Alltså betalar enbart 20 % av befolkningen statsskatt. Många fler betalar förstås moms och skatt till kommuner.
Jag har tidigare bloggat om att Sidas gåvor till u-länder kostar c:a 45 miljarder totalt per år. Utslaget per svensk blir det omkring 4.500 kr per år. Men utslaget på de 20 % ( dvs 1,3 miljoner anställda) som betalar statsskatt blir det i genomsnitt faktiskt så mycket som mer än 30.000 kronor per år. Då statsskatten är progressiv innebär det förstås att fler betalar mindre och en mindre grupp mycket mer per år. Två högavlönade familjemedlemmar betalar alltså minst 60.000 kronor i u-landsbidrag via Sidas gåvoverksamhet. Ska detta anses rimligt?
Om vi utgår från verkligheten så betalar Tyskland och Frankrike enbart omkring 0,5% av sin BNI (bruttonationalinkomst) till u-länder, medan Sverige betalar dubbelt upp, dvs 1% av BNI. Antalet medborgare och BNI-höjden är förstås större i dessa länder. Men om vi bortser från dessa proportionsskillnader kan man säga att varje genomsnittssvensk som betalar statsskatt skänker omkring 15.000 kronor mer per ån än en tysk eller fransman. Ska detta anses som rimligt?
Mina beräkningar är enkla och kan göras av varje svensk vid köksbordet. Anledningen till att siffrorna upplevs som hiskeliga är att varken politiker, medier och än mindre Sida väljer att presentera verkligheten som den är. Man önskar att totalbeloppet ska försvinna i statens stora budget på drygt tusen miljarder kronor. Om de sanna beloppen blivit kända hade antagligen folk protesterat och undrat varför svenskar måste betala mer än tyskar och fransmän. Något av en omvänd och tragisk vinkling av vitsar om tysken, fransmannen och Bellman! Dessutom hade många säker dragit öronen åt sig och bums slutat ge frivilliga bidrag till Sveriges stora mängd välgörenhetsorganisationer, som profiterar på svenskarnas okunnighet om vad skatterna används till.
Jag är ingen fiende till u-landsstöd på en rimlig nivå och genom en rationell och kontrollerade bidragsgivare. Börja med en sänkning till frans-tysk nivå. Egentligen anser jag det bäst att varje svensk själv väljer om han eller hon privat önskar betala gåvor till främmande land. Då är saken klar, helt utan behov av Sida och dess byråkrater, som tyvärr kostar c:a 1,5 miljarder kronor per år.
Alternativt bör kanske de 20% som av löntagarna som betalar skatt till staten (fullt ut, dvs frånsett moms) kunna kryssa i en ruta på sin självdeklaration och välja den bidragsnivå han eller hon själv anser som lämplig att förmedlas via staten. Antagligen kommer Sidas budget att krympa häftigt. Men det är en demokratisk lösning beträffande nivån på statliga gåvor till utlandet.
Att majoritetsbeslut fattas i riksdagen om skatter är förvisso demokratiskt. Men det rör sig om en simpel demokrati, som inte vill tydliggöra för medborgarna vilka som betalar nationens gåvor till utlandet, hur mycket varje person betalar i snitt samt hur mycket mer pengar svenskar (som betalare skatt till staten) skänker bort jämfört med tyskar och fransmän.
Det är med andra ord ett demokratiskt humbug vi ser i Sverige rörande u-landspolitiken. Sorgligt nog möter vi liknande taskspeleri på andra politikområden. Men utlandsgåvor sticker ut och frågan är om det över huvud taget är en statlig uppgift. Det är ingen slump att nationer med socialistisk inriktning gärna kräver ut skatt från folket för att skaffa sig sympatisörer runt jordklotet. Socialismens credo är nämligen: bra om skatteuttaget enbart drabbar dem som är väl avlönade!
Torsten Sandström
Det svenska svaret är tyvärr ja. Häromdagen säger nämligen Gällivare tingsrätt detta om ett planerat mord av tre afghaner – far och två söner, alla asylsökande. Offret är en man som uppvaktat faderns hustru. Den döde har fått 99 knivhugg i kroppen och allt utspelas på en buss i Kiruna dit han sprungit för att söka skydd. Domstolen talar om hedersmotiv. Fadern döms till livstid fängelse, men inte utvisning till Afghanistan. Han påstår sig ha konverterat till kristendom och rätten säger att han därför riskerar religiös förföljelse efter en utvisning.
Jag vet att termen ”honour” används av samhällsforskare. Till saken hör att antropologer och etnologer gärna vill se kulturella mönster som naturliga – de vill förstå skeenden – alltså förstås även yttringar av grovt våld. Begreppet tar då inte sikte på något hederligt, utan på en företeelse inom klanernas kultur, dvs att en avvikare ska straffas enligt klanens egna mönster. Men samhällsforskarnas förståelse är en sak. En annan är lämpligheten av begreppet heder i ett juridisk språk i civiliserade nationer.
Det är därför högst märkligt att ett synnerligen brutalt mord år 2020 kan rubriceras som hedersbrott. Till saken hör att denna term, av allt att döma, kommer att införas i brottsbalken 2022 enligt ett färskt lagförslag.
Förr i tiden talades det om ”crime passionelle” då en man dödade sin fru pga att hon tagit sig en älskare (eller då kvinnan tog livet av sin otrogna make). Regler om detta fanns exv i svenska landskapslagar. Begreppet passionsmord kunde ytterst innebära ansvarsfrihet för förövaren.
Men rättsutvecklingen har tydligt gått mot att använda det speciella motivet – orsaken – som etikett till brottet mord. Förvisso talas det om terrorbrott, som en försvårande grund till ett mord. Det kan liksom nyligen på Drottninggatan peka ut brottet som försvårande eller kanske rättare sagt som extra förfärligt. Begreppet terror talar dock om vad saken gäller på ett för vanliga människor tydligt vis. Jag menar att valet av termen ”klanbrott” varit ett bättre beteckning för mordet i Kiruna, ifall en sådan precisering över huvud taget behövs. Till skillnad från heder har klan främst en negativ laddning. Men vid mord finns det ändå utrymme att döma ut lagens strängaste straff utan tillägg av klan eller heder.
Men det gör inte tal om ”heder” i domar eller medierapporter. Tvärtom skapas en bild av något som vi måste respektera eller förstå. Jag tror faktiskt att detta delvis är avsikten i Sverige där gärningsmän från utlandet tenderas att ses som offer, särskilt ungdomar. Om avsikten är döma ut tuffare straff förefaller begreppet heder dessutom onödigt. Svensk rätt innehåller nämligen redan ytterst generösa möjligheter att spela dragspel vid valet av påföljd inom den angivna straffskalan för mord.
Slutligen kan jag inte låta bli att kommentera påföljdsvalet i kirunadomen. Här förefaller hedersmotiverade mord medföra låga straff. Genom påstående om konvertering klarar sig mannen kvar i Sverige, trots att utvisningar annars sker till Afghanistan. Även sönerna, 17 resp 15 år gamla, bäddas in i bomull under fyra respektive två år inom den svenska ungdomsvården. Hedersbrott förefaller alltså att löna sig i vårt land.
Torsten Sandström
Du har säkert fått följande meddelande från bla Folkhälsomyndigheten per SMS i din mobil. Inte ett ord om vad skärpningen innebär. Inte ens en länk!
Sydsvenskan som säger sig vara oberoende liberal, men backar regeringen, ställer som vanligt upp med ett försvar för myndigheterna:
Olle Lönnaeus: I sämsta fall är SMS:et som alla snackar om fullständigt meningslöst
I realiteten undviker alltså Sydsvenskan att kritisera regeringens handgångna myndigheter. Tänk vad många möten och byråkrattimmar som ligger bakom detta snutt-SMS! Och så bidde det ingenting, av Tödde och Möddes omtalade ansträngning.
Lönneus skriver om ”sämsta fall”. Han tänker inte på fabeln om pojken som ropade på vargen. Den dag ett SMS verkligen behövs slänger många säkert det i papperskorgen på grund av man är van vid att inget nytt sägs.
Trots all kritik mot myndigheternas hantering av corona fortsätter de att klanta till det. Det stämmer med min bild av stor inkompetens inom den statliga byråkrati, som framför allt S-partiet kramar. Alltså den regering som Sydsvenskan stöttar.
Torsten Sandström
Regeringen och C-partiet är ense om att asylrätten ska utvidgas vid den kommande reformeringen av utlänningslagen. Det talas om införande av en ny ”humanitär” grund för asyl. Som exempel anges den asylsökandes hälsotillstånd. Det talas om särskilt ömmande skäl. Tidigare har asylrätten knutits till politiska förhållande, förtryck, dödsstraff och liknande förhållanden i ursprungslandet.
Enligt min mening är den traditionella rätten till asyl överspelad i vårt land. För detta finns flera skäl:
1 Asylrätt via rättslig prövning förutsätter att ett avslagsbeslut kan verkställas genom exv utvisning. Så är inte längre fallet i många ärenden på grund av regler om att utvisning inte kan ske till stater med förtryckande regimer. Inte ens asylsökande, som begått våldtäkt eller mord i Sverige, kan utvisas till Afghanistan/Irak! Asylrätten har alltså blivit ett svenskt moment 22: öppen dörr in – stängd dörr ut.
2 Asylrätt bör baseras på att ett beslut om beviljande möjliggör jobb och bostad till den sökande för egen försörjning. Det svenska systemet för integration fungerar som bekant inte. Resultatet blir att skattebetalaran tvingas att med bidrag försörja personer bevisas asyl. Inga tecken tyder på att nytänkande finns rörande verktygen för integration, exv i form lagstiftning om minimilöner för nyanlända.
3 Asylrätt som ansöks av en nyanländ på plats i Sverige leder till omfattande missbruk och elände. Kriminella ligor tar ut stora belopp för att hjälpa personer att ta sig till Sverige för att där ansöka om asyl. Ett system med beviljande av asyl på plats i flyktingläger är en avsevärt mer human lösning. Alltså en metod som bygger på flyktingkvoter som Sverige årligen kan anpassa efter nationens förutsättningar att ta emot, integrera och finansiera människor i behov av asyl. I skrivande stund – corona, arbetslöshet, bostadsbrist och pengakris – har möjligheterna till integration av nyanlända uttömts.
Mot denna bakgrund är det ansvarslöst att sätta en nya utlänningslag på plats med utvidgade grunder för asyl. Det föreslagna begreppet om humanitära skäl framstår som en gummilösning som innebär att godtrogna läkare kommer att skriva intyg som domstolarna kommer att få stora problem med att hantera. Och ökad belastning för den svenska vården, som redan går på knä.
Det är beklämmande att se hur gråtmilda globalister lagstiftar för en friare invandring, trots att många nyanlända hamnar i ghetton, bidragsberoende, arbetslöshet, bostadsbrist, skolelände samt inte minst omfattande klankriminalitet. Den naiva ”godheten” och öppenheten förvandlas till en fälla – en tillvaro i kris för många. Och en enorm belastning för det svenska samhället och skattebetalarna.
Vänsterliberalerna reform av asylrätten är rena rama cynismen. Effekten blir en råhet eller fräckhet, dvs ord som slängs mot mig och andra som pläderar för kvotinvandring i ordnande former. Argumentet om Sveriges bundenhet vid folkrättsliga konventioner innebär inte att asylrätten är huggen i sten, ifall effekterna blir lidande för sökande och stora problem för värdlandet. C-partiet, som har möjlighet att ge landet en ny regering till höger bär redan ett tungt ansvar för nuvarande asylkris och storskaliga utanförskap.
Den svenska asylrätten är vid vägs ände. Den måste därför slopas. Inför i stället ett system med flyktingkvoter, som bestäms årligen. Kvotlösningen är en humanitär lösning – det är däremot inte dagens asylrätt.
Torsten Sandström
I mina bloggar har jag kritiserat det svenska samhällets enögda propaganda rörande hotet mot arternas mångfald. Fram tonar bilden av en svensk strävan att bevara Sörgården. Senast pekade jag på att forskarnas Artdatabank och politikernas Naturvårsverk har olika uppfattning om begreppet ”invasiv art”. Artdatabankens forskare beskriver arternas spridning som naturlig, men ibland ekonomiskt eller politiskt oönskad.
En av mina naturvetenskapligt skolade mejlvänner – som väljer att vara anonym – har skrivit följande intressanta inlägg, som jag verkligen tycker bör spridas.
Antalet arter på jorden uppskattas till ungefär 9 miljoner och domineras av insekter och leddjur. Men bara något hundratusental av dessa är kända och katalogiserade. I en rapport från FN anges att ca en miljon arter av växter och djur är hotade av utrotning. En vetenskaplig rapport i Science kommer dock fram till att enbart ca 27 000 arter hotas av de mellan 2 och 2,7 miljoner arter som de anser finns på jorden. En annan studie menar att antalet arter kan vara så stort som en miljard, om man räknar med mikroorganismer. Det är således mycket stor spridning på hur många arter som anses finnas på jorden.
Det finns dock ingen enhetlig definition av vad en art, eller djursort är i vardaglig bemärkelse. Det finns exempelvis ca 900 arter av maskrosen och ingen lär märka om något hundratal av den försvinner, men medierna skulle nog kalla det för massutrotning. Om man däremot begränsar sig till det vardagliga begreppet djur, så anses ca 300 arter har ”utrotats” sedan år 1900, vilket motsvarar ca 3 per år. Det nybildas även arter, varav de flesta inte syns för blotta ögat, som resultat av anpassning till nya livsmiljöer. Resonemanget om en pågående massutrotning bygger ofta på extrapolation av minskning i någon känd art där ett antal ”osynliga” sub-arter försvunnit, varefter man multiplicerar med något stort tal med antagandet att det måste försvinna proportionellt lika många försvunna arter bland de övriga okända.
Världsnaturfonden har t.ex. nyligen visat att ca 70 % av jordens vilda djur har försvunnet sedan 1970. Studien bygger på en extrem minskning av ett groddjur i Sydamerika, som motsvarar ca 1 % av ca 14 000 bestånd. När man skalat bort extremvärdena från den del som minskar mest visar det sig istället röra sig om en svag uppgång. En företrädare för WWF säger dock att man skall se det som en indikation åt vilket håll det lutar (sic).
Så vad skall man tro? Kanske är det så som IPCC:s förste ordförande sagt: Om vi inte förebådar katastrofer kommer ingen att lyssna. Eller som en av Greenpeaces grundare Paul Watson sagt: Det spelar ingen roll vad som är sant, det är bara vad folk tror är sant som har betydelse.
Emellertid har det under de senaste 400 – 500 miljonerna år förekommit fem massiva utrotningar då 45 – 95 % av allt levande försvann från jorden, exempelvis när dinosaurierna försvann för ca 65 miljoner år sedan. En av orsakerna till massutrotningarna är nedslag på jorden av gigantiska meteoriter med diametrar på 50 – 80 km, som gav upphov till stoft som skymde solljuset. Därigenom minskade växtligheten drastiskt, eftersom fotosyntesen behöver koldioxid, ljus, vatten och näringsämnen för att producera syre till luften som är nödvändigt för djurlivet. Allt liv på jorden uppstod för övrigt först ca 4 miljarder år efter att jorden bildades för ca 4,5 miljarder år sedan. Under den senaste halva miljarden år har atmosfärens halt av koldioxid, av mestadels okända orsaker, varierat mellan ca 4000 och 150 ppm, medan nuvarande halt är ca 400 ppm och medeltemperaturen har varit mellan 8 och 24 grader mot nuvarande ca 14 grader. Det är således uppenbart att det i naturen finns andra krafter än människan som styr det mångomtalade ”klimatet”.
Självklart skall vi som människor värna om djur och natur, vara aktsamma om resurser och arbeta för minskad miljöpåverkan. Men, det sker bäst utan hysteriska larm, vilka primärt leder till ångest och oro, vilket inte gagnar bättre levnadsvillkor för flertalet på jorden.
Jag anser att min brevvän resonerar som en forskare bör göra. Öppet, försiktigt och fokuserat på tydliga bevis. Alltså en förebild för landets många klimathysteriker. Hans citat från ledare inom IPCC och Greenpeace visar att de däremot talar som opinionsbildare. Då politiker i Sverige och utomlands – samt inte minst rader av medier – väljer att upphöja deras åsikter till vetenskap måste alla kloka människor säga stopp!
Orsaken till klimatförändringar är en vetenskaplig fråga, ännu utan tydligt svar. Försiktighetsprincipen är enbart ett politiskt vägval – ett val som självfallet kan visa sig felaktigt och innebära att astronomiska penningbelopp förslösats i onödan. Och inte minst att människor i stor skala letts vilse. Det är skrämmande, även om syftet inte (alltid) är ont. Pläderande för ett mål om politisk makt är emellertid illavarslande. Skrämselpolitik lönar sig tyvärr på valdagen.
Torsten Sandström
Till sist brister det. Bara några dagar efter SVT:s satsning på en flamsig hyllning till en kvartett glättiga EU-parlamentariker så händer det plötsligt. Den skojige och stöddiga Federley – med en liten dotter – har sammanlevt med en allvarlig sexbrottsling, en pedofil som dömts till nio års fängelse.
Federleys öde illustrerar den nutida politikerns dilemma. Med balansgång mellan den politiska klassens frihet och mediernas drev. Följden blir givetvis ett beroendet av medierna, som skapar furstar (eller furstinnor á la Greta T), men lika enkelt också producerar skurkar. Att leva ett dubbelliv som Federley tycks ha gjort är att balansera på gränsen mot avgrunden. Det verkar inte vara särskilt klyftigt handlat av en toppman från C-partiet. Klasskamraternas välvilja har ansträngts till det yttersta. Till sist sprack det.
Det är storkomik att SVT:s politiskt korrekta val av personer som ska hyllas, avbryts genom att en av de gulliga politikerna från statstelevisionen hyllning snubblar i rännstenen. Jag är inte skadeglad visavi Federley, som inte begått något brott, utan enbart agerat synnerligen omoget. Att det skedda skadar C-partiet – där Federley var andre vice ordförande – har jag däremot absolut inget emot. Partiet är en sorglig skepnad, mitt i jökboet, där man driver en politik huvudsakligen för några promille av folket, dvs lantbrukarna. Vidare saknar jag all sympati med SVT:s politiska idolbildning. Vänsterjournalisternas propagandainslag fick tillbaka sin eländiga presentation rakt i nacken. Bravo! Det är rättvisa det!
Skeendet visar även på en annan svensk egendomlighet. En till synes frisk person som drabbas av sociala bekymmer förvandlas plötsligt till ett fall av psykisk ohälsa. Mona Sahlin tog ”time out” som minister – en stor statsrättslig innovation. En annan minister, Jan O Karlsson gjorde en beryktad ”pudel”. Men Federley, mannen från bondförbundet, blir bums psykiskt sjuk. Det finns många olika vis att hantera ett snedsteg. Själsliga åkommor förefaller vara ett listigt val i tiden – psykisk ohälsa beskrivs ju av politikerna som en folksjukdom. Att det rör sig om medicinskt flum blir uppenbart genom Federleys sjukskrivning. Människor förlorar familjemedlemmar utan att bli sjuka, man botar det med sorg. En C-partist sjukskriver sig. Helt i Gökboets anda.
Torsten Sandström
Samma dag presenterar svenska medier två helt olika budskap som visar på en politisk härdsmälta. Båda frågorna rör nationens försvar i vidsträckt bemärkelse. Båda rör även S-partiets sk försvarsminister, en person som i sin ungdom varit vapenvägrare och befriats från värnplikt. Vad är det som händer?
Jo, en dagsnyhet är att Hultqvist menar att landet måste stärka sin cybersäkerhet. Ett nytt centra för cybersäkerhet till en kostnad på hundratals miljoner ska inrättas. Det gäller med andra ord att hindra främmande stater från att tränga sig in i vitala databanker för att där skaffa sig information eller ställer till oreda i data som insamlats. Frågan tycks mycket viktig. Men knappast någon större nyhet, med tanke på vad som sker dagligen i vår omvärld.
Det som gör att jag tappar hakan är därför dagens andra nyhet. Det visar sig nämligen att det svenska försvaret lagt ut hemliga data om försvarsanläggningar på internet med fri åtkomst för fientliga stater och envar. Och främlingarna har tagit för sig med ett stort smil. Den svenska försvarsmakten läcker som ett såll.
Försvarets ena hand skänker potentiella fiender tillgång till hemligheter över internet. Medan den andra handen högtidligt talar om förbättrad cybersäkerhet för 400 miljoner med rader av nya byråkrater. Den ena handen vet alltså inte vad den andra sysslar med! Än en gång ser vi farsen: Hallo, hallo, hemliga armén!
Hultqvist säger i SVT att han litar på alla sina svenska myndigheters förmåga att seriöst agera för cybersäkerhet – ändå ska buntar med nya välbetalda anställas. Det är faktiskt inte klokt!
Vad är orsaken till att det svenska försvaret antagligen sköts bättre av Åsa-Nisse och Klabbarparn än i Hultqvist regi? Det har att göra med svag kompetens inom nationens stora byråkratier. Varför har de svag kompetens? Jo, det sammanhänger med ett nutida myndighetssverige där höga chefer inte rekryteras efter kompetens och skicklighet, utan efter deras anpasslighet till det ledande S-partiet. En stor andel av generaldirektörerna har fått sina jobb för att de sympatiserar med S eller till och med är medlemmar i S-partiet.
Ämbetsansvaret är numera närmast slopat genom Olof Palmes försorg. Följden har blivit att de välutbildade, politiskt oberoende och självständiga ämbetsmännen (eller kvinnorna) sällan syns i vårt land. I stället ser vi lydiga och duckande chefer som inte självständigt och kritiskt kan bedöma fundamentala säkerhetskrav inom den egna verksamheten. Deras uppgift har förvandlats till att vänta på direktiv från storebror S-regeringen. Och den är som bekant ingen källa till kloka beslut. Självständigt tänkande värderas lågt. Men frågan om att täppa till informationsläckor rörande försvarshemligheter måste vara prio nummer ett inom varje organisation. Rena grundkursen med andra ord. Men nutidens svenska politruker i myndigheternas toppar klarar inte ens av detta! Hultqvist och hans lego(s)oldater är rena farsen.
Apropå komik. Tacka veta jag Åsa-Nisse och Klabbarparn! De kanske inte är välutbildade. Men de ger sig inte heller ut för att vara nationella storspelare eller allvetare. Däremot brukar de praktiskt fixa problem som de ställs inför. Vanligt bondförnuft besitter de alltså. De har alltså det enkla, kluriga och kritiska tänkande som Hultqvist och hans kompani av leosoldater definitivt saknar.
Torsten Sandström
Hemkommen från Bryssel och striden om EU:s budget säger Löfven att man fattat ett viktigt beslut om att rättsstatens principer ska gälla inom EU. Jag som trodde saken var klar redan genom EU-fördraget! I själva verket är det fråga om progaganda från Bryssel och Löfven som ska dölja ännu en kompromiss som hotar bli ännu en nederlag för EU-ledningen och dess nationella uppbackare. Beslutet säger att EU-pengar kan hållas inne pga antidemokratisk nationell politik hos ett mottagare land förutsatt att EU-domstolen säger ja. Och medan rättens kvarnar långsamt mal på EU-vis så kommer Polen och Ungern att få stora pengar, som svenska skattebetalare – eller rättare sagt deras barn – i framtiden ska tvingas betala.
Många inser att EU inte längre har styrfart, men ändå slukar gigantiska penningbelopp. problemen tornar upp sig. Brexit från demokratins främsta europeiska stat. Bråk om flyktingpolitik. Bråk om rättsstaten. Bråk om budgetpengar i rekordklass. Korruption och lobbying som frodas. Hyllande av flummiga principer om ”hållbarhet”, som motverkar CO2-god kärn- och vattenkraft. Och så en EU-ledning som ser ut som ett plockepinn-spel. Samt ett låtsasparlament som framstår som en främlingslegion, utan andra vapen än glappande munnar. Att detta är vansinne förstår kloka människor.
Men unionens kejsare i Bryssel och hemma hos nationerna upptäcker inte krisen. Eller rätare sagt: de vill inte tala om den. I stället blir varje urvattnad kompromiss en historisk framgång. Och inte det magplask som det rätteligen är fråga om. Det är faktisk makalöst. Att inte medierna rapporterar tillräckligt kritiskt om jönseriet tillhör bilden.
Men så funkar propaganda. Svart tvättas till vitt. Det är förstås inte värdigt rättsstatens principer. Men kejsarna har ännu inte insett att de är nakna.
Torsten Sandström
Alltfler avsuttna ministrar och andra politiker syns nu i styrelserna för noterade och icke noterade bostadsbolag. Hur kan det komma sig? Det finns några förklaringar som verkligen är trista att inse.
Utgångspunkten är en mångårig vanskötsel av bostads- eller hyrespolitiken. En följd är en totalt byråkratiserad planeringsprocess, som medfört extremt lång tid från plan till spaden i jorden. Dessutom höga standardiserade kvalitetskrav på bostäder som trissar upp byggkostnader och hyror. Men det är kanske inte det största problemet.
I centrum står nämligen hyrespolitiken. På grund av en alltför ideologisk, komplex och S-styrd hyreslagstiftning saknar Sverige idag faktiskt en hyresmarknad. Hyran bestäms inte mellan fria avtalsparter. Äldre tiders hyresreglering lever faktiskt kvar inbakat i ett system som sägs gå ut på bruksvärdeshyror – alltså inte avtalsparternas egna bedömningar. Innebörden är att S-partiets hyresgästförening – via sina avtal på central nivå – pekar ut ett hyrestak (bruksvärde), som enligt hyreslagen ska anses skäligt pris för nästan alla landets hyreslägenheter. Oavsett om jättemånga kan tänka sig att betala hyra ovanför takpriset för att fixa sitt boende.
Följden har blivit att många bostadsföretag inte tillåts ta ut rimliga bostadshyror. Därför håller naturligt nog fastighetsägarna igen på underhållet, dvs nödvändiga reparationer uteblir. Inte minst de kommunala bostadsföretagen har avsevärda problem, som de delvis själv vållat genom åratal av samarbete med de hyresgästföreningar som S-partiet de facto ger makt genom hyreslagstiftningen. Vi ser alltså ännu en dyster ”svensk modell” av statligt i lag reglerat korporativt stöd till sossarnas egna rörelse. Och alltså ännu en marknad som inte fungerar. Vi ser således S-partiets döda hand än en gång.
Bostadshus på väg mot förfall medför att många kommuner nu säljer aktierna i sina bostadsföretag, som komiskt nog brukar kallas ”allmännyttan” (ännu en klart vilseledande beteckning i boendekrisens Sverige). Köpare är de privata fastighetsbolag jag inledningsvis nämnt. De tänker rusta upp för att höja hyrorna. Dessutom väntar sig nog många företag på sikt en utveckling mot marknadshyror i bostadskrisens Sverige. För de privata köparbolagen spelar det förstås ingen roll om de får betalning genom höjda bostadsbidrag, som antagligen temporärt blir följden om marknadshyror införs.
Det vi ser är alltså en stegvis privatisering av det kommunägda bostadsbeståndet. Köparföretagen måste givetvis ha hjälp med att övertyga kommunpolitikerna bakom de nedslitna bostadsföretagen att sälja den egendom som kommunens invånare indirekt äger. Det är här höga politiker kommer in i bilden. Som styrelseledamöter – och ibland aktieägare i köparföretagen – ska de övertyga sina partivänner i kommunerna att sälja. Politikerna på köparsidan, de sk dörröppnarna, får bra betalt för besväret.
Men är det inte bra med en privatisering? Utan en ny lagstiftning om marknadshyror uppkommer självklart ingen marknad, utan bara fortsatta takhyror och bostadsbidrag. Men sannolikt är de privata bolagen mer effektiva i sin bostadsförvaltning. Med marknadshyror får de bingo – via höjda hyror som initialt måste medföra höjda bostadsbidrag till de boende. En framtida hyresmarknad kommer sannolik att medföra ökat byggande och ökad konkurrens. Men vi kan räkna med att S-partiet inte kommer att acceptera marknadsreglerade hyror. De struntar i avtalsfrihet! Och överger inte frivilligt sin lagreglerade korporativa hajbur med takpris på bostadshyror som hyresgästerna måste tåla. Men vid ett regeringsskifte kan mycket hända. Flera partier inser att ett större bostadsutbud förutsätter en riktig marknad, formad efter framgångsrika mönster från utlandet.
Jag är alltså inte emot en privatisering, bara kommunerna får ut fullt pris då de säljer kommunens/skattebetalarnas egendom. Idag får kommunerna inte tillräcklig kompensation. Det jag reagerar mot är de höga politikernas roll i sammanhanget. Det rör sig om personer som i åratal i riksdagen struntat i den dysfunktionella hyreslagstiftningen och dess reglerade takpris på hyror i landet. De har alltså inte gjort något åt bostadsbristen som uppkommit. De har inte heller skurit i Boverkets och planmyndigheternas regelhelvete. De har helt enkelt varit gravt passiva och struntat i hundratusentals medborgarens intressen. I åratal har de till råga på allt på valaffischer lovat alla tak över huvudet. Alltså bara ord – inte verkstad.
Nu ser vi alltså den politiska klassens högsta medlemmar på styrelseposter i de bostadsföretag som köper upp offentlig egendom till underpris. Först nu visar de aktivitet. Feta arvoden mm lockar nämligen till insatser. Men inte för de boendes bästa – nu jobbar de som hyresvärdar i privata bolag som köper upp kommunalägda fastigheter. Det är för eländigt! Tvi vale!
Torsten Sandström
Snart får Stefan Löfven makt att stänga köpcentrum meddelar dagens tidningar. En ny pandemilag är alltså på gång. Det låter bra. Men det sker först efter tre kvartal av intensiv covid-spridning förlöpt. Alltså, snart ett års passivitet med att skaffa fram snabbare och effektivare vapen mot viruset. Skickliga jurister hade kunna fixa en kortare provisorisk lagtext på en dag och riksdagens stöd hade snabbt beviljats. Vi har väntat åtta månader får länge! Här har vi ännu en tydlig förklaring till att Sverige har flest virussjuka och döda i Norden.
En förnuftig och flink svensk regering hade med andra ord minskat dödstalen redan inför sommaren! Men Sverige har inte en sådan regering. Vi har bara ett Jökbo!
Torsten Sandström
SVT sägs vara politiskt oberoende. Pyttsan! Det är bara politiker och tevechefer som tror på det. De märker naturligt nog inte vänstervridningen, ty från deras politiska horisont förfaller rapporteringen helt värderingsfri och sann. Men det är den ju inte. Här följer två exempel från samma kväll.
Jag brukar kolla såväl SVT Rapport och Aktuellt. Varför de har två nyhetsprogram förstår jag för övrigt inte, ty de blir alltmer identiska. Samma reportage vevas i stort sett, men av två olika redaktionsteam. Var blev den omtalade ideologiska spännvidden av? Idag ser vi i huvudsak en seg marsch i vänsterns takt, delvis öppen, delvis dold.
I tisdags var än en gång reportagen i båda kanalerna som kletiga karbonpapperskopior. Till detta kommer den förstuckna vänstervridningen. Genom att dödskallemärka en viss utländsk politisk regim framstår givetvis den svenska modellen som ett underverk, något den definitivt inte är.
Först rapporterades om Storbrittaniens covidproblematik, som är betydande. Man nämner att att antalet UK-dödsfall totalt sett ligger högt upp på den internationella dödslistan. Det är korrekt enligt John Hopkins statistik. Men i UK bor nästan 70 miljoner människor. Och den som kollar den mycket mer intressanta statistiken om dödsfall per 100.000 får en helt annan och mer rättvisande bild. Där syns Belgien i toppen! EU:s värdland och den politiska elitens riktmärke kommer alltså värst ut ur covid-19 i hela världen! Sverige syns för övrigt själv på en föga hedrande topp 20-plats om vissa smånationer räknas bort. Ändå gör SVT reportage om UK och inte Belgien. Inte heller om Sveriges problem som ligger närmast till hands.
En viktig orsak till sparkarna mot UK är att journalisterna på SVT gärna vill ge högerns Boris Johnson en käftsmäll. Det sker nästan varje dag. För övrigt brukar SVT ibland använda sig av Catrin Marcal. Hon är inte bara superröd via läppstiftet. Marcal kommer från Aftonbladet och driver nu vänster- och feministpolitik i DN:s regi. Hundra tusen läsare får varje morgon-tv del av hennes västerbild av Boris Johnson. Att DN kallar sig oberoende liberal är förstås ett aprilskämt som upprepas varje morgon året om.
Men åter till SVT:s vänsterpredikande. Såväl Rapport som Aktuell körde samt kväll också en annan kampanj där högerkritik och klimathets kombinerades. Nu gällde det Polen, som förvisso inte är något föredöme demokratiskt sett, men ändå har godtagits av EU-kresten som medlemsnation och jättestor bidragsmottagare. Reportageupplägget var att smutskasta Polen, men inte lyftes demokratibristen fram. Nej, nu kritiserades Polens goda plan på att ersätta stora mängder med kolkraft genom kärnkraftverk. Kritik av kärnkraft är som bekant PK i den svenska modellen, trots att 40% av den svenska elkraften kommer från atomkraft. Men varför välja Polen? Vore inte Belgien än en gång ett bättre mål för kritik? I Belgien bränns det olja som bara sjutton och antalet kärnkraftverk är 7. Ingen vindkraft av betydelse tycks ännu vara i drift i kustnära Belgien enligt statistiken. Även Sveriges kärnkraft kunde ha lyfts fram. Men själva tanken var ju att använda Polen som politisk vapen mot folket hemma i de svenska stugorna.
Jag driver på min blogg en kampanj mot dolda politiska värderingar. Det gäller därför att kartlägga vilka metoder som journalisternas använder för att presentera sina högst privata åsikter som allmängiltiga. Det sker förstås sällan genom utrop: ”Rösta på S- och V för att rädda nationen!” Nej, det är alldeles för grovt och genomskinligt. Ett mycket vanligt trix är därför att intervjua en vänsterperson, som på så vis håller i yxan som svingas för vänsterns ideal (vi ska exv snart få se Anna Hedenmo intervjua Annika Strandhäll på SVT). Ett annan tjuvknep är som framgått kritisera högernationer och högerpolitikers förehavande, medan vänsterliberala stater med ännu större problem hamnar i skymundan.
Jag förstår verkligen varför S-partiet under årens lopp varit den främsta förespråkaren för en tvångsfinansierad svensk radio och teve. Det har verkligen medfört en omfattande politisk payback till sossarna. Jag är övertygad om att S-partiet för länge sedan förlorat regeringsmakten om det inte vore för SR/SVT. Vänstern har med andra ord landets journalister med röda drömmar att tacka för sin position i dagens Sverige. .
Det är tragikomiskt att se hur Bonniers favorit, L-partiet, håller på att duka under för mängden dödskyssar från journalisterna på koncernens många tidningar. Förvisso driver L en självmordpolitik. Men partiet har körts över av vänsterjournalisternas ångvält. Och vem på högerkanten litar i framtiden på L och vill ha med dem att göra?
Torsten Sandström
Politiker och medier sjunger i kör: hurra, gratis vaccinering! Till och med marknadsliberala tidningar såsom SvD framhåller att vaccinet är gratis. Man glömmer Milton Friedmans tes om det inte finns några fria luncher. Lite problematisering om vilka som betalar statens utgifter vore på plats, låt vara att glädjen över bot mot covid-19 är förståelig.
Den sanna berättelsen är att omkring 80% av befolkningen i Sverige får covidvaccin närmast gratis. Jag tänker på alla de som inte betalar skatt till staten, frånsett moms förstås. För dem finns åtskilliga fria luncher, med tanke på välfärdens många fina skänker i form av ett brett spektrum av bidrag. Idag kritiserar jag inte detta system. Utan enbart effekten av att det inte görs klart för den breda allmänheten att man inte betalar statsskatt, (utan enbart moms plus kommunalskatt). Budskapet borde leda till viss eftertanke och förnöjsamhet (hos icke-betalarna).
Sanningen är således att den återstående 20% av befolkningen – dvs de mer välbärgade – finansierar omfattande statliga bidragssatsningar. Denna grupp betalar alltså i praktiken vaccin för inte bara de egna familjerna, utan för många, många svenskar i väntan på en spruta. Jag menar inte att ett högtidligt tack ska överbringas till finansiärerna. De gör bara sin insats för nationen.
Däremot ogillar S-partiets inställning till de välbärgade, en grupp som den politiska klassen för övrigt själv tillhör. I valrörelserna hånar landets statsministrar modell S ständigt boende i Djursholm, Saltsjöbaden, Vellinge, Lomma eller på Lidingö. De utpekas ibland till och med som skattesmitare. Och statsminister Löfven har nyligen sagt att deras barn är finansiärer av klanernas knarkförsäljning. Ändå är det nästan bara fråga om vanliga svenskar, som lever gott, men jobbar hårt till bra lön, varför de betalar hög statsskatt.
För S-partiet är hånet av de välavlönade en politisk motor, en kvarleva från de klasskampsparoller som numera endast V-partiet tror på. Hånet är ett vanligt grepp, ett försök att så split inom befolkningen. Det fungerar på så vis som en motor för skattehöjningar, som alltså ”fienden” ska betala. Inför riksdagsvalen får de som suktar efter olika ”gratis” förmåner besked om att det bara är att taxera ut högre skatt från dem på samhällets solsida. På så vis framstår den svenska skattemodellen som ett demokratiskt problem: pengar tas från en minoritet för att överbringas till majoriteten. Röstköp är ett klassiskt dilemma.
Ett gott svenskt välfärdsbygge är enligt min åsikt nödvändigt i det goda samhället. Men samtidigt måste folket upplysas om varifrån gratispengarna kommer – i stället för att hetsas att kräva fler fria gåvor från staten. Den svenska statsbudgeten har en stor besparingspotential om onödiga byråkrater, sidabidrag och en uppsjö av andra politiska bidragsformer inräknas. Flera bidrag kan ersättas genom försäkringslösningar. Att det inte skurits i statens budget sammanhänger med att de utgifter jag nämnt används för att hålla S-partiet och den politiska eliten kvar på plats.
Torsten Sandström
Så här hyllar bonnierägda Dagens Industri Annie Lööf och C-partiet efter att två LO-förbund gett klartecken till LAS-reformen via kollektivavtal:
Annie Lööf säger:”Kommer skrivas in i historieböckerna”
Det har gått två år sedan valet 2018. Men efter Jöken har inte mycket hänt. Nästan alla av landets strukturproblem kvarstår olösta. Och då slår sig C-partiet för bröstet. Visst är ändringar i LAS bra och nödvändiga. Men det rör sig om arbetsrättsliga detaljer. Som också skapar nya byråkratiska hinder för landets företag.
Lööf är inbilsk. Efter schabblet med Jöken vill hon förstås få det som hänt att framstå som något stort. En myra ger därför historiska proportioner av en elefant. Självbelåtenheten flödar alltså. Det gäller att lura väljarna att tro att hon åstadkommit något stort. Genom några små avtalsparagrafer.
Lööf ser sig själv i historieböckerna. Jag tror hon får rätt. Men inte för LAS-reformen. Utan för det historiska sveket mot den borgerliga väljarkåren 2018 i och med att hon lät S-partiet fortsätta att regera. Själv såg hon till sitt privatliv och födde barn. Hon hade helt enkelt inte intresse för att regera landet hösten 2018.
En seger för den svenska modellen utropar Sydsvenskan, en annan bonniertidning. Visst är det bra med kollektivavtal som medför vissa reformer. Men det rör sig om tuppfjät. Den svenska modellen – och oviljan att sluta avtal om tidsbegränsade låglöner för nyanlända (eller alternativt lagregler om minimilöner) – förblir däremot ett hinder mot något riktigt stort politiskt sett: nämligen integration av utanförstående. I stället ska staten fortsätta att ge bidrag till sysslolösa, som förpassas till en ghettoliknande tillvaro. Det hade varit något stort att öppna dörren för låga avtalslöner. Ett slag mot segregationen i landet. Men det sätter alltså den svenska modellen stopp för. Inte vågar S-regeringen gå mot LO. Och C- samt L-partierna förstår ingenting. Mer än att skryta om sin bedrift med förhoppningen att väljarna återkommer om två år.
Deras ansvar för en död politisk hand under hela fyra års tid blir historiskt tungt. Jag tror att historieböckerna kommer att berätta om det.
I en intervju häromdagen rörande regeringens misslyckade covid-strategi säger statsminister Lövfen: ”Regionerna bär ansvaret”.
Det är mig främmande att berömma de svenska landstingen, som jag i många bloggar krävt en nedläggning av. Men deras uppgift är den löpande vården. Och de har skött den med bravur rörande covid, med smärre undantag. Däremot är de övergripande och strategiska politiska direktiven alltid ett ansvar för landets regering. Så har också våra nordiska grannars regeringar agerat. Men Lövfen har ännu inte förstått allvaret.
En statsman erkänner sina misstag. En statsman ber om ursäkt. En statsman slickar såren efter ett valnederlag. Men inget av detta gör Löfven! Han är alltså ingen pålitlig politiker (ifall någon skulle komma på tanken).
Liksom högerpopulisten Trump skyller alltså vänstervarianten Löfven ifrån sig. Egna misslyckanden beror på andra. Svart förvandlas till vitt. Vi hör alltså populistens enkla och hundra procent taktiska budskap.
Löfvens regering borde ha sett till att deras egen myndighet fixade tydliga och snabba direktiv om isolering av riskgrupper på äldreboenden. Regeringen gjorde ett fatalt misstag genom att lita på sitt virrvarr av myndigheter med sagolika namn. Under vår, sommar och höst har regeringen vacklat hit och dit. Inga order, rekommendationer, lagregler och kontradirektiv.
Häromdagen sa Löfven till råga på allt att man inte kunnat inse konsekvenserna av den andra covidvågen! Men redan i våras talade virusprofessorer om att en andra våg tillhör det normala (och en tredje osv). Jag har själv hört det sägas flera gånger och läst samma sak i tidningarna under åtta månaders tid. Ändå signalerar Löfven överraskning bara för några dagar sedan! Mitt i det som tycks vara på väg mot kulmen.
Tyvärr saknar Sverige en regering värd namnet. Det närmaste vi kommer är en kvotering. Ett luggslitet hopplock från fackförenings- respektive miljörörelserna. Människor från en politiska klass, som saknar kunskaper om hur ett land ska ledas. Då går det förstås åt fanders. Kanske är det detta som avses med den svenska modellen?
Torsten Sandström
I stora, fåniga och dyrbara tidningsannonser sprider Arbetsmiljöverket onödiga budskap för att legitimera sin egen och S-partiets position. Som vanligt är det du och jag som betalar annonseringen. Nu bekymrar sig myndighetens byråkrater över faran med att under covid jobba hemifrån. – precis som det vore bättre att tvinga anställda kvar i smittan på kontoren.
Många jobbar för mycket där hemma påstår myndigheten. Och alltför ensamt säger en annan affisch. Dessutom kommer barnen ikläm hävdar ett tredje budskap. Hur vet staten det ,undrar jag. Den enskilde bestämmer ju själv takten, slipper restider och kan sköta en del hemsyslor mellan varven. Ensamt? Okej, men det är ju coronavirusets villkor, den farliga smittan, som arbetsgivarna vill lindra genom hemarbete… Och barnen får ju faktiskt mer föräldratid, om än något passiv. Vilket j-a byråkratdrövel säger jag!
Tidigare hördes klagomål om faror på arbetsplatsen. Framför allt olycksfallsrisker, med all rätt. Senare har fokus riktats mot psykiska hälsorisker, som påstods vara orsakade av arbetsgivaren och alltså ett problem. I S-partiets kollektiva betongsamhälle är det nu till och med farligt att med bibehållen lön jobba hemifrån. Därför uppmanar storebror staten – genom myndigheten Arbetsmiljöverket – nu alla arbetsgivare att skärpa sin kontroll över hemarbetet! Läs texten som antyder att arbetsgivare bör snoka i hemmet för att få koll på eventuell hög arbetsbelastning.
År 2020 är alltså kontentan att den anställde blott är en liten fjäder som de elaka arbetsgivarna riskerar att överanstränga, även då jobb tillåts hemifrån med lön. Det är en i grunden falsk bild av nutida anställningsförhållanden.
Men bilden odlas av S-partiet och deras gelikar inom politiken och byråkratin. En form av överdrivet klasskampsbudskap. Syftet är förstås att värva röster i kommande valrörelser. På så vis fungerar betydande delar den svenska statsbyråkratin som stöd för S-partiet. Tusentals byråkrater som var dag jobbar med att sprida en bild av att otrygghet uppkommer i Sverige, om inte det allomfattande och ”goda” S-partiet träder in på arenan förstås och räddar de stackars svenskarna.
Jag har tidigare bloggat om Arbetsmiljöverket som Sveriges högsta politiska domstol. Ifall någon känner sig förfördelad, mobbad eller annars missnöjd i arbetslivet eller skolan – inte sällan pga av sitt eget agerande – så kan personen ifråga nästan alltid förvandla den tämligen ordinära tvisten till ett ärende om arbetsmiljö. Därefter kan skyddsombudet dra i stoppspaken och Arbetsmiljöverket rycka ut med ett föreläggande. Naturliga och vardagliga småproblem upphöjs därmed till rättsärenden, som en offentlig myndighet ska handlägga. Det är en annan sida av den affischering som nu pågår.
Arbetsmiljöverket är alltså ett av flera tecken på det svenska storebrorssamhället. Det finns alltid åtminstone en stor myndighet som ser dig och kan inskrida i ditt liv. Tro inte att S-partiet ogillar detta påstående! Det rör sig nämligen om partiets dröm om den enskilde som en ensam och ynklig person – en skuggfigur som de väl gödda riddarna från S-partiet ska värna och rädda.
I stället för att befria och peppa de enskilda till välutbildade, starka, handlingskraftiga och glada individer håller S-partiet kvar dem i ett missnöje, dvs ett slags självvald träldom. I sin berömda bok, ”Vägen till träldom”, skriver nobelpristagaren Hayek om socialismens frestande ideal. Han konstaterar dock att idealen inte kan uppnås utan att verktyg används som ytterst få gillar.
Arbetsmiljöverkets affischering illustrerar hur missnöje kan kombineras med slugt köp av röster. S-partiets välde är ett tecken på en allvarlig svensk sjukdom, som ännu inget vaccin tycks bita på. Men, som med de flesta åkommor, visar det sig med tiden att bot finns. Den dagen är S-partiet uträknat. Och förvisat till historiens kammare av monster. Det är rättvist, men något tråkigt för en rörelse som i sin ungdom gjort stor nytta.
Torsten Sandström
