Sverige är ett skönt välfärdsland. Friheten är omfattande. Men politiker, myndigheter och media talar alltmer om vad du och jag får tycka och säga (och vad vi inte får tala om). Fram växer en ny religion med ett nytt prästerskap. Nu predikas inte längre Bibelns budskap, utan det goda samhällets politiskt korrekta moralvärderingar. PK-lärans bas är de mänskliga rättigheterna. Från dessa rättssregler flödar nu knippen med moraliska värderingar, i form av PK-normer, som rör minoriteters rättigheter, feminism, klimatförstöring, invandring, auktoritetskritik mm. Värderingarna står alltså i allmänhet på en rimlig grund.
Men problemet är att PK-eliten - liksom flydda tiders präster - hävdar ett åsiktsmonopol. Den som inte anpassar sig fullständigt hånas. Hon och han påklistras alla möjliga slags nedsättande etiketter. Media pläderar betongfast för den nya PK-läran. Debattinlägg som går emot refuseras. Banne den som säger nå´t annat! Samtalet vid kaffebordet på jobbet tystnar. Du blir osäker...
PK-läran och PK-samhället blir på så vis ett allvarligt hot mot vår åsiktsfrihet. Anti-PK-bloggen vill problematisera och kritisera den nya PK-religionen och dess predikanter. Min blogg står nämligen på det fria ordets sida! Templet från antikens Aten får symbolisera det fria samtalet.
Centern har under åtta års tid visat sig synnerligen skadligt för den svenska demokratin och för vår nation. Jag menar att det främst sammanhänger med partiledaren Annie Lööf´´ s påfallande hybris. Partiet har bara två linjer. Dels att strunta i sakpolitik för att hata SD. Dels att marknadsföra Lööf som politikens Madonna.
När hon under åtta år struntat i regeringsmakten – förmodligen på grund av födseln av två barn (alltså ännu ett utslag av superegoism från en partiledares sida) – har hon äntligen genomskådats av svenska folket. Och partiet sjunker som en sten. Det är hoppingivande. Därför är det bra att C-partiet fortsätter att envist marknadsföra hennes person i alla sammanhang. C gräver sin egen grav, kan man säga.
Ovan syns ett av min många bidrag till att slå ut Centern.
I valtider funderar man gärna över nationens stora politiska problem. För Sveriges del är de som bekant många och långvariga. Man kan säga att de sammanhänger med socialdemokratins hundraåriga byggnadsritning. Steg för steg har s-partiet via makt över regering och riksdag byggt en rättslig och kollektiv maktstruktur. Ett röster som blivit alltmer kontraproduktivt, men upprätthålls genom just den ideologi som sossarna impregnerat landet med.
Vi ser idag hur dysfunktionellt detta bygge blivit. Att det inte är hyresgäst- och fackföreningar som behövs för ett gott samhälle inser många svenskar som saknar bostad eller jobb. Ändå fortsätter socialdemokratin att veva sin slitna reklamfilm om ”Den svenska modellen”. Dag efter dag säger partiets ledare att Sverige är ett föredöme för andra nationer. Även oppositionen instämmer tyvärr ofta i jubelropen. Vafalls? Utomlands talas det däremot om ett omfattande och blodigt svenskt klanvåld. Och man förundras över att Sveriges skolor hamnat i strykklass vid OECD:s årliga mätningar. Ett närmast nedlagt försvar väcker löje. Våra grannar skrattar skadeglatt åt alla svenska politiska skrytmånsar.
Den som funderar vidare inser varför socialdemokratin ständigt slår sig för bröstet. Genom talet om Den svenska modellen vill S-regeringar förstås ge ett ske av att s-partiet lyckats. Man försöker med andra ord dölja sina misslyckanden och inbilla nationens väljare att man är ett vinnande lag. Genom en storstilad biståndspolitik vill socialdemokratin – såväl internationellt som på hemmaplan – sprida bilden av en framgångsrik svensk nation.
Det intressanta är som sagt att den borgerliga oppositionen hukar och inte vågar höja rösten. Även från Moderater, Kristdemokrater och Liberaler hörs ord om att Sverige är en humanitär stormakt. Förvisso pekar många på att SIDA-pengar förslösas och göder förtryckarregimer. Men ingen inom oppositionen säger sanningen rakt ut: kungen är naken – Sverige är inget föredöme.
Det är denna typ av kulturrevolution som jag är ute efter i denna text. Om socialdemokratins motståndare inte skjuter sönder partiets ideologiska planritning av Sverige som ”Lyckans land” kommer vi under en lång framtid tvingas se regeringar där S-partiet styr med hjälp av än den ena och än den andra politiska spillran. Och detta har redan kostat Sverige stora pengar, i stil med exv två nyligen nedlagda fungerande kärnkraftverk.
I min önskan om kulturrevolution ligger också ett rop på att den kollektiva och korporativa svenska styresformen bör ersättas med förnuftiga reformer mot vidgad demokratiskt inflytande för individerna. Jag menar att avtalsfriheten måste kunna vidgas på såväl bostads- som hyresmarknaden – en idé som nationalekonomen Lars Jonung nyligen vältalig pläderat för i SvD. Reformer bör även avse reglerna om valet att ledamöter till riksdagen och enskildas möjlighet att sluta sig samman för att genom folkomröstning slopa lagförslag. Majoritetsval i enmansvalkretsar – som Hjalmar Branting en gång i tiden förespråkat – borde vara målet.
Svenska politiker måste framför allt sluta skryta! Jag förstår givetvis att det kan vara lockande. Men skryt är som framgått inte vägen till nationell framgång. Genom ödmjukhet och förnuft byggs ett bättre och effektivare samhälle. Detta krävs för att en överbyråkratiserad offentlig vårdapparat ska komma på rätt köl. Och om den svenska skolan ska komma på benen igen måste vänsters pedagoger sparkas. Det är största oförnuft att inte styra upp politikområden som länge drabbats av allvarliga problem. Skryt är fördärvligt och tecken på dumhet.
Slutligen måste den svenska rättsstaten värnas efter åratal av socialdemokratisk mismanagement. Den enskilde medborgarens skydd bör stärkas. Sverige måste omedelbart införa det tjänsteansvar som Olof Palme slopade för omkring femtio år sedan. I socialdemokratins vackra samhällsmodell passade regler om tufft ansvar förstås inte. Men i framtidens goda samhälle är det en nödvändighet.
Sossarnas dröm att framstå som alla goda gåvors givare. Wikimedia.
Det är intressant att se hur partierna agerar i valrörelsen avseende medborgarnas ilska över höjda el och bränslepriser. Ilskan är befogad i och med att S-regeringen har lagt ned kärnkraftverk och sett till att höja skatter och avgifter på flera energikällor.
Vi ser hur den borgerliga oppositionen normalt söker lösningar närmast roten till det onda för boende och bilägare. Det vill säga man försöker finna legala former som direkt minskar dina och mina kostnader i räkningen från elbolaget eller bränslepumpen. Alltså gäller det raka rör utan konstiga omvägar.
Socialdemokratin väljer däremot konsekvent bidragsformen. Efter att du själv köpt dyrbar energi ska du av staten få ett mindre bidrag. På så vis framstår sossarna som givare av goda gåvor. Deras starka stat visar sig välvillig. Och så blir det enklare att återgå till det S-partiets ser som normalläget, dvs höga priser på el och drivmedel genom moms och energiskatter.
Det är således inte någon slump att sossarna väljer bidragsvägen. Orsaken är S-partiets gamla ambition att kontrollera medborgarna via antingen skatter eller bidrag. Liksom en cirkusdirektör vill Magdalena Andersson domptera det svenska folket. En nation av omyndiga är enklast att hantera. Om folket får vänja sig vid låga skatter och avgifter kan det få för sig att vanliga människor ska bestämma i Sverige. I så fall är det slut med S-partiets hegemoni.
Välvilja är bra, men ska inte visas kriminella. Wikimedia.
Slapphäntheten breder ut sig inom det svenska rättsväsendet vad avser hanteringen av våldsbrott. Det är ingen nyhet eller överraskning. Utan beroende på ett mångårig fokus på att finns ursäkter hos gärningsmannen. Detta vänsterns speciella syssla. I debatten framställs brottslingen ofta som ett offer för sin sociala bakgrund. Därför tycks det synd om honom. Och på så vis kommer rättsväsendet – med stöd av Brottsbalkens regler – ständigt att sträva efter mildast tänkbara påföljd.
Mina tankar om detta föddes då jag hörde åklagaren som leder förundersökningen av det brott då en ung kvinnan blivit skjuten i magen under en spårvagnsresa i Göteborg. Efter att polisen fått tag på mannen, som som av berättelsen att döma rör sig i kretsar av utanförskap, ser jag på teve en lättad åklagare säga att det rör sig om en ”olyckshändelse”. Skottet tycks med andra ord ha gått av genom våda.
I ett land med rigorösa regler om innehav av kniv på staden – för att inte tala om illegala vapen – måste jag säga att åklagarens ord och framtoning blir ännu ett bevis på att den svenska kriminalrätten inte är medborgarnas bästa vän. Vem skjutton har ett skjutvapen med sig på en spårvagn så att ett skott kan avlossas genom ett misstag (en olyckshändelse)? Personen ifråga måste ju ha största anledning att förstå att fingrandet på ett vapen i en spårvagn riskerar att få ödesdigra konsekvenser.
Kan det vara så att mannens närhet till ett samhällsnyttigt nätverk som säljer tidningen Faktum kan ha betydelse för åklagarens välvillighet? Den allvarligt skadade kvinnan tvingas nästa be om ursäkt för att hon stod i vägen för vådaskottet.
Medborgerlig samling – MED. MEDs kandidater till EU-parlamentet, Pia Rundkvist (nr 2) och Staffan Gunnarson (nr 3) samt MEDs talesperson i demokratifrågor Josefin Utas. Mötet modererades av Lena Malmberg, från MEDs styrelse, distrikt Stockholm.
Wikimedia.
Hittills har jag trott på det officiella beskedet att en spärr på 4% för representation i Riksdagen begränsar mängden små partier och förenklar bildande av fungerande regeringar. Nu är jag inte längre säker.
För det första har svenska folket upplevt åtta eländiga år av ständig splittring, trots existensen av en spärr på 4%. Man kan tala om åtta förlorade år där det faktiskt funnits utrymme för en effektiv borgerlig sakpolitik, men där Liberaler och Centern förstört samverkan genom att vägra alla kontakter med SD. Knappast hade ytterligare ett antal mindre partier förvärrat situationen och ställt till större oreda än den vi senast sett Kakabaveh åstadkomma
För det andra ser vi hur 4%-spärren i realiteten kringgås genom att större partier mer eller mindre tydligt signalerar till sina trogna väljare att det är okej att stödrösta på partier som riskerar att falla under spärren. Det tydligaste exemplet är Miljöpartiet, som. den samlade vänstern har alla anledning att hålla under armarna inför hösten val. På så vis hålls alltså ett parti kvar som rimligtvis bort fall för spärren och genom sitt försvinnande bidragit till ordning och reda. Liknande kringgåenden – alltså stödröster – tycks kunna rädda L från att drabbas av spärren eller centern att locka till sig röster från sossar.
Man kan därför säga att spärrens reella funktion är att hindra nya partier från att träda in i Riksdagen. Och detta är ju en allvarlig och odemokratisk effekt. Men det är förstås en önskan som är fast etablerad inom de politiska klassen, som strävar efter att bevara status quo.
Effekten av 4%-spärren riskerar alltså att bli att det goda partiet Medborgerlig samling får en fortsatt uppförsbacke för inträde i Riksdagen. Det är mycket tråkigt och allvarligt från demokratisk synpunkt. Partiet har ett bra program och många kloka politiker. Partiledaren Ilan Sadé uttalar på organisationens hemsida de förlösande orden: ”De partier som har skapat dagens problem kan knappast lösa dem.” Han slår huvudet på spiken, med andra ord.
Höstens riksdagsval ser till det yttre ut att bli en repris på tidigare täta valresultat med bara smärre politiska förändringar. Men det intressanta är att valet 2022 faktiskt har en potential till att bli en sprängning av socialdemokratins förmåga att via politiskt trixande suga sig fast vid makten. Vad är det som öppnar för denna enastående möjlighet?
Jo, det är att sossarna under de senaste åren inte bara fortsatt underlåtit att knäcka nationens gamla strategiska problem, utan dessutom visat prov på allmän oförmåga. Viktigast är en självförvållad energikris. Man har inte klarat av Sveriges energiförsörjning, utan för att få regeringens Mp-talibaner att hålla sig lugna har regeringen fattat beslut om att lägga ned två fungerande kärnkraftverk i södra delen av landet. Dessutom har man höjt beskattningen på drivmedel. Energikrisen drabbar redan Europa hårt och till vintern väntas hiskeliga priser. Detta i en inflaterad svensk ekonomi, med många oroande tecken. Svenska hushåll riskerar att drabbas hårt.
Lika viktigt är en självförvållad kris inom rättsvården. En omfattande invandring utan tuffa grepp för integration har släppt ett blodigt klanvåld löst. Till detta kommer en desorganiserad polisorganisation och en slapphänt kriminalprocedur. Dessutom brist på nödvändiga och effektiva fängelser. Blodigt skjutande och våldtäkter gör svenska folket med fog oroat. Förr var våldet mindre framträdande, nu hotas det öppna samhället.
Betydelse har även NATO-frågan. Det är inte regeringen som drivit fram en ansökan till NATO-alliansen. Pådrivande är en rad borgerliga partier plus att Sverigedemokraterna inte längre kramar Putin (förr kunde inte Jimmie Åkesson ens välja mellan Macron och Putin!). Ett skadeskjutet socialdemokratiskt parti har tvingats till en historisk utrikespolitisk kursändring – inte minst inför höstens val.
Med tre så starka politiska kort på hand kan oppositionen tyckas oövervinnlig. Så är det förstås inte riktigt. S-partiet har mediernas stöd, inte bara flertalet ledarskribenter utan också vänsterns armé av journalister, som alltid är på marsch i täta led. SR och SVT är sannerligen oblyga i sitt stöd till vänstern.
Vad värre är att oppositionen i åratal visat den största respekt för sin motståndare, som suttit så länge vid maktens köttgrytor. Ebba Busch och Johan Pehrson har dock visat goda tecken på att ha förstått situationen rätt. Man har insett att det inte går att komma åt en drake genom artig respektfullhet (som draken själv aldrig skulle visa andra). Det krävs således tuffa takter till anfall för att besegra en ärrad rödsprängd fighter. Och en skadad motståndare på maktens arena anses farligast. S-partiet byter åsikt som andra kläder i sommarvärmen.
Det gäller alltså att inte låta socialdemokratin vilseleda folket genom sina vanliga löften om bidrag och bättre tider. Partiet får inte som tidigare lyckas med att blanda bort korten! Med tre ess i rockärmen måste alltså oppositionen banka in hos folket att sossarna har misslyckats och att de måste släppa makten över Sverige. Ibland får jag en känsla att Moderaterna nöjer sig med att vara en viktig spelare inom nationens politiska klass. Det räcker självklart inte. Nu gäller det att visa att man besegra en skadad drake som har ytterst svaga politiska kort på hand.
Partiväsendets baksida: egoism och klassbildning. Wikimedia.
Vid politiska samtal som jag deltar i får man ofta höra – exv då Magdalena Anderssons presenterar vallöften efter åtta års tystnad – ”detta måste hon ju säga”. Även om den som säger så inte själv gillar socialdemokratin, så tycks meningen vara att Andersson inte har något annat alternativ än att säga det hon tidigare med emfas förnekat.
Jag menar inte att hennes nya uttalanden i denna stil är ologiska. Men att de accepteras av dem jag samtalar med vittnar om en politisk förstening. Med andra ord att hon i dagens politiska klimat inte anses ha något alternativ.
Märk att den mening jag skrev sist inte är sann. Hon har faktiskt ett helt spektrum av alternativa lösningar (eller att stå fast vid åtta års snedvriden politik). Problemet är bara att alternativen sannolikt saknas om hennes politiska parti ska behålla makten. Därför är talesättet att en politiker måste säga något visst enbart sant just under förutsättningen att partier till varje pris ska behålla makten.
Någon tycker kanske att jag är fånig och invänder att det är en självklarhet att politiska partier önskar behålla makten. Men jag menar att detta inte heller är en naturlag. En annan sak är att det håller på att bli en självklarhet i det praktiska politiska livet att partier vill prenumerera på makten.
Orsaken till att det inte är en naturlag är att det fina begreppet demokrati inte kan definieras som att existerande partier alltid ska bestå. Tvärtom är det ett demokratiskt ideal att växling sker vid makten och att politiker kommer och går.
Att orden ”detta måste hon säga” allt mer framstår som en naturlag sammanhänger således med framväxten av en politisk klass omkring ett parlament där partier konkurrerar. Den politiska klassens intressen strider nämligen ganska ofta mot folkets preferenser. För en politisk klassbildning är nämligen bevarad makt prio ett. Därför måste det talesätt jag nu kritiserar omformuleras för att bli sant och lyda så här: ”detta måste Andersson som medlem i den politiska klassen säga”.
Ty om den politiska klassens behov inte längre är styrande – dvs att Andersson mycket väl kan strunta i sitt partis framtid – kan hon ju lika gärna säga vad som helst som är bättre för nationen än det hon nyss sagt. Hon kan tex säga att oppositionens kriminalpolitik är att föredra. En väl fungerande demokrati förutsätter inte bevarad makt för en politisk klass och dess olika partier. God demokrati är de politiska beslut som bäst främjar folkets intressen.
Om alla svenskar anstränger sig att studera och kritisera den svenska politiska klassen är det möjligt att vi på sikt kan få politiker som verkar för det bästa beslutsalternativet för nationen – oavsett politikernas och partiernas egna egoistiska intressen.
Regeringen har haft åtta år på sig att sätta ned foten mot klanernas våld. Nu, knappt en månade före valet, vill man se hårdare straff mot de gängkriminella.
Hur mycket bevis behöver egentligen svenska folket för att rösta bort denna regering? Men valprognoserna tyder på att många väljare uppträder som zombies. Man tror på syndarens budskap.
Alltså ett tecken på att sossarnas samhällsbygge funkat i deras eget egoistiska perspektiv. Deras lagreglerade ritning för en närmast evig svensk maktposition har lyckats. Partiet dominerar landet och inte minst vänsterns journalister gör resten av jobbet.
I ett Europa med ett pågående blodigt ryskt anfallskrig mot Ukraina har Sveriges freds- och konfliktforskare fått det svårt. Krig går nämligen inte att avtala bort eller är ens enkla att samtala bort. Det rör sig ju om rå makt, ofta mellan en elit och ett förtryckt undre skikt. Och ondsinta krafter – som Putin och hans krets kan inte någon försöka snacka bort.
Så vad gör de akademiska fredskramarna då? I Uppsala har några tomhänta fredsivrare fattat pennan och skrivit en debattartikel i söndagens DN som skriar att:
En snabbare klimatomställning kan förhindra fler krig
Alltså ännu ett skräckreportage som andras klimatångest. Ett av de tusen som svenska medier lanserar var dag. Tanken är nu att olja och fossila bränslen är maktfaktorer som länge gett upphov till många krig. Alltså blir slutsatsen: mindre fossila bränslen innebär en fredligare värld.
Det är sant att bråk om naturresurser och andra ekonomiska tillgångar i eviga tider gett upphov till konflikter och krig. Men är det verkligen så simpelt – som man tycks tro vid skrivborden i Uppsala – att om ekonomiska incitament elimineras så uppstår fred, varefter människan träder in i härlighetens land?
Om man – som sker i Uppsala – tänker bort värdefulla materiella resurser så skulle möjligtvis en och annan konfliktanledning försvinna. Men det finns åtskilliga viktiga invändningar.
Krig har under historiens lopp orsakats även av ideologiska intressen. Mängden religiösa konflikter med blodiga följder stämmer till eftertanke. Alltså behöver inte pengar vara orsaken till strider. Putins krig i Ukraina tycks inte i första hand vara pekuniärt, utan sammanhänger med förvridna historiska och moraliska tankar påminnande om Hitlers, på hans tid. Hos människan finns med andra ord dumhet, hänsynslöshet och ondska.
Om kampen om energikällorna i klimatångestens tecken elimineras (vilken tanke att världens politiska ledare frivilligt skulle spela bort korten!) återstår ändå åtskilliga centrala förmögenhetstillgångar och marknadsandelar att strida om. Vågar jag upplysa det uppsalienska elfenbenstornets författare om att andra råvaror och immateriella tillgångar också kan ge upphov till svåra konflikter (inte minst då satsning sker på eldrift). Jag antar att svaret från Uppsala kan bli att även dessa måste elimineras.
Så vad blir kvar efter fredsforskarnas brainstorming i DN? Jo, en värld av fattigdom. Själva tanken om att främja fred genom att angripa teknisk och kommersiell utveckling är ett grundskott mot människans mångtusenåriga strävan efter ekonomisk välfärd. I dagens DN lanseras alltså en katastrofalt dåligt genomtänkt idé.
Kvar blir enbart ett uselt försök att använda klimatskräcken som verktyg för den egna disciplinens önskan efter fred. Att ämnet freds- och konfliktforskning vilar på en darrig vetenskaplig grund är uppenbart. Man får ända vara tacksam för att akademikerna från Uppsala ger oss ett tydligt bevis för detta.
Mot bakgrunden av ett stor prunkande sädesfält i gult samt en knallblå sommarhimmels skriker DN Kultur på sin första sida ut skräckbudskapet:
JORDEN VI ÄRVDE PÅ VÄG ATT TA SLUT
Jaha, så var det sagt, dvs dagens skrämselbudskap från en av landets till upplagan största tidningar. Samtidigt berättar andra medier om att en rekordstor skörd av spannmål och annat väntas i Sverige i höst. Bönderna är superglada. Resultatet blir uppenbart: enkelriktad propaganda från DN är lika med fake news.
Varje seriöst medium måste beskriva skeenden och göra påståenden baserade på en analys för och mot. Tyvärr har svenska medier i stor utsträckning upphört med detta, särskilt vad gäller miljö och klimat.
Man kan tycka att journalister borde känna skam över så usla prestationer. Men troende personer – alltså de som frälsts av ett åsiktsbudskap – brukar inte känna skam, utan stolthet. De tror sig nämligen säga sanningen.
Jag undrar hur länge denna hållbarhetsångest ska fortgå. Än ser jag inte kulmen, även om den skriande elbristen – som för Sveriges del i huvudsak vållats av ett antal av S-regeringen nedlagda kärnkraftverk – tycks skaka om politikerna och väljarna. Men de och deras allierade i medierna ger inte upp. Att skrika klimatkris tio gånger om dagen lockar väljare till vänsterns lekstuga i höstens val. Sverige är illa ute.
Dessutom finns få tecken på att en eventuell vinst för högersidan i valet kommer att medföra viktiga strukturreformer. Möjligtvis kan landstingen/regionerna komma reformeras (men här finns starka motintressen från den politiska klasen för bevarande av omkring 1000 topposter med god lön i sammanlagt 21 regioner). Dock inte ett knyst om de kanske största ideologiska frågorna om public service, hyreslagen eller arbetslagstiftningen. Det är illavarslande. En i sadeln trygg politisk klass tycks gilla läget. Fortsatt försörjning förefaller vänta.
Hörde i morse på SR P1 morgon en nyhet som fick mig att nästan tappa andan. Moderaterna i Stockholm har beslutat att verka för att alla barn i kommunen ska testas för ADHD. Alltså en form av screening som ska sker utan eventuella tecken på problem. Det uppgivna syftet var att minska gängkriminaliteten.
Nyheten stämmer med min uppfattning att Moderaterna nu – liksom Reinfeldt – försöker presentera sig som ett slags minisossar. Alltså presenteras en linje om att det offentliga i stort och smått ska försöka styra upp människornas vardag.
Beslutet från M är korkat av minst två skäl. Det första är det enbart leder till jobb för psykologer och psykiatriker. Då diagnosen ADHD enbart är ett skuggfenomen – tydliga medicinska tester saknas på en verklig sjukdom – kommer alltså de två yrkeskategorierna att leta efter diffusa personlighetsdrag hos barn som agerar inom normalpopulationen och ännu inte funnit sina roller som unga vuxna. Alltså något som påminner om att leta efter en osynlig nål i en höstack. Läs mer om detta i min blogg häromdagen om att ”Snart får via alla en psykisk diagnos”.
Det andra skälet är minst lika viktig. Gängkriminaliteten rör sig till största delen om skeenden inom invandrarnas kulturer. Det allvarliga våldet utvecklas inom deras klaner, dvs kriminella affärsnätverk. Hur ska en screening av mängden barn i Stockholm kunna kartlägga kulturella fenomen, som att hålla sig till fädernas normer, att hata det svenska samhället och att själv ta sig rätt via via våld och dödande?
Det olustiga är alltså att Moderaterna i Stockholm vill att det offentliga med förment medicinska metoder (som alltså vilar på synnerligen diffus grund) försöka finna kulturella avvikelser hos barn. Liksom sossarna länge varit försöker Moderaterna nu ansluta sig till Prussiluskans samhällsideal, dvs fram med den politiskt korrekta pekpinnen! Detta i stället för att kritiskt analysera den verkliga bakgrunden till ett viktigt samhällsproblem. Man kan bli ledsen och trött för mindre. Politikerna tycks själva skapa fler samhällsproblem än att försöka fixa de många gamla olösta.
Det är skönt att se hur Centern dalar i opinionsmätningarna och hur L fått nytt blod genom Johan Perssons raka liberalism. Det ska en jurist till för att få styrning på ett parti slank det ur mig – tills jag kom att tänka på Åsa Romson och Nooshi Dadgostar- oj,oj,oj…. Men så glädjer jag mig åt Jarl Hjalmarsson inom dåvarande Högern, en på många vis skicklig och rolig politiker.
Åter till Centerns svanesång. Förklaringen är enkel. Centern satsar i alla sammanhang – varje valaffisch – på Lööfs ansikte, trots att hon genom sitt trixande och gullande med sossarna blivit ett sänke i ögonen hos en bred del av folket. Inte minst på landsbygden är missnöjet stort och berättigat på grund av Lööfs svikliga stöd åt socialdemokratin.
När så Persson lagt om Liberalerna i toppen av sin organisation – tyvärr finns en stor del av de gamla predikanterna kvar ! – så faller C följaktligen som en sten, trots partiets alla pengar i sin stora kassa. Men lyckligtvis bränns annonsering på Lööfs självgoda ansikte. Denna självdestruktion roar mig mycket.
Om C trycks ned i botten är det bra. Nackdelen är antagligen att Lööf tvingar partiet att knyta fastare band med sossarna. Men för en framtida överlevnad tvingas kanske ett rejält stukat C att återvända till högersidan utrustad med en ny partiledare.
Perssons framgångar med L är förstås bra, men ändå något oroande. Om partiet räddar sig in i Riksdagen kommer som nämnts en flocka av de gamla vänsterliberalerna att än en gång ta plats. Alltså personer som är beredda att gå i döden för bidrag till alla – inte minst från SIDA. Och dessa människor – som tror att just de själva vunnit valet – är lika besvärliga som Lööf.
Ständiga rubriker om att många unga och gamla lider av ADHD oroar mig. Allt fler drabbas av denna sjukdomsdiagnos. Och får medicin för detta. Den psykiska ohälsan skjuter med andra ord i höjden i det svenska samhället, tycks det.
Enligt min mening rör det sig inte om en sjukdom utan snarare om en normalavvikelse inom befolkningen. ADHD står nämligen för Attention-Deficit/Hyperactivity Disorder och beskrivs som en funktionsnedsättning som innebär svårigheter för en individ att koncentrera sig och/eller reglera sin aktivitetsnivå och hämma sina impulser.
Varför är det inte en riktig sjukdom? Diagnosen ställs nämligen uteslutande genom iakttagelse av personen ifråga och inte genom några vetenskapliga fysiska tester av hans eller hennes kropp, blodvärden, hjärnfunktioner, annan biologisk provtagning osv. Den som enbart vacklar mellan något frånvarande beteenden eller något överdriven aktivitet riskerar alltså att stämplas som psykiskt sjuk. Det räcker med andra ord att vara stökigare än människor i genomsnitt är.
Jag inser förstås att nästan alla själsliga åkommor är svåra att diagnosticera. Men å andra sidan måste ett betydande säkerhetsintervall brukas, så att inte tämligen normala individer stämplas som sjuka. För att hindra feldiagnoser bör därför endast allvarliga själsliga avvikelser – såsom exv diagnoserna borderline, bipolär, manodepressiv – listas som psykiska sjukdomar vid sidan av flera andra lika och mer allvarliga åkommor. Varför?
I broschyren i länken nedan framgår tydligt hur vag och alltså osäker diagnosen ADHD är. Det talas om normala variationer. Enligt min mening är det inte samhällets sak att bland människor med vanliga växlande förmågor – av ett slag som är svåra att med visshet konstatera – peka ut vissa individer som sjuka.
Liksom för personer, som av yttre händelser känner oro, bör förvisso medicinering ibland kunna ske mot tecken som i tydliga fall överensstämmer med ADHD. Läkare skriver ju redan idag ut läkemedel mot rubbat lugn, såsom vid oro och familjekriser. Det är förstås bra och någon särskild akademisk diagnos från USA behövs inte. Existensen av diagnosen ADHD riskerar snarast att öka frekvensen sjukdomsfall, i och med att oroliga föräldrar och vuxna lockas att gripa efter etiketten för att särbehandla sitt barn inom den normala populationen. Att ADHD bara rör sig om smärre avvikelser framgår tydligt av broschyren i länken.
Varför växer det fram nya diagnoser? Utvecklingen tycks styras från USA. Forskare där och i vårt land vill gärna skaffa sig alltmer speciella arbetsområden för att på så vis pinka in nya revir, som kan bli en bra försörjning och intressant grund för samarbete med läkemedelsindustrin. Det är förstås normalt. Men då det gäller ytterst svårbestämbara personlighetsskillnader får drivet mot specialisering negativa effekter. Det faktiskt friska riskerar att förvandlas till något sjukt. Det som förr oftast rättades till genom goda samtal, vänliga dunkar i ryggen eller en tablett har numera ersatts med en magisk sjukdomsdiagnos: ADHD.
Det är främst magien som skrämmer mig. På osäkra grunder stämplas en person som sjuk. Och unga eller gamla som har nedsatta förmågor lockas att tro att de är sjuka. En ödesbestämd magisk diagnos stämplas i deras pannor för framtiden (trots att beteendet kanske snart förändras).
I första hand är det läkarvetenskapen som måste hålla rent i sitt rum för psykiska diagnoser. Det händer tyvärr inte, utan ständigt nya bokstavskombinationer uppstår. I så fall måste politikerna reagera. Men inte heller detta händer tyvärr. I stället skrias det om stigande psykisk ohälsa i Sverige, trots att inget annat hänt än att samhället förändrats och nya diagnoser uppfunnits. Med tanke på alla som stämplats med diagnoser framstår vårt land idag som ett av västvärldens sjukaste länder!
I dystra stunder tror jag att många politiker är nöjda med situationen. Dels kan de fatta beslut som uppmuntrar oroliga föräldrar: man erbjuder vård, medicinering och särbehandling. Dels kan politikernas egna misslyckanden med att bygga förnuftiga skolor, agera mot familjesplittring, minska samhällsvåld osv enkelt sopas under mattan genom simpla diagnoser.
”Så kan vi inte ha det” brukade en nyligen avsatt statsminister utan talang för självkritik eller humor säga. Han skulle nog inte förstå att jag tar orden på allvar då det gäller ökningen av antalet själsliga diagnoser.
Enligt Dagens industri uppmanar Magdalena Andersson svenska företag:
”Plocka inte hit arbetskraft
från andra delar av världen”
Hennes motivering är att företagen borde anstränga sig för att hitta sin arbetskraft bland personer i utanförskap.
Jaha säger jag. Hennes önskan är visa sig på styva linan inför LO. Men naturligtvis vet hon att efterfrågan på anställda från utlandet är högst avseende väl utbildade och kompetenta och dessa finns inte i utanförskapsområdena.
Hon borde också veta att jordbrukets företag söker anställda för enkla skördeuppgifter. Utan dessa arbetare blir maten förstås dyrare för svenska konsumenter. Men dessa tidsbegränsade och tunga jobb vill normalt inte arbetslösa invandrare från förorterna ta. Inte heller arbetslösa svenskar. Det är ju mer gynnsamt och bekvämare att leva på bidrag (som riskerar att försvinna för den som tar ett jobb).
Andersson vill nämligen inte förstå att mängden bidrag till nyanlända i utanförskapsområdena försvårar ett inlemmande av dessa personer i vanligt lönearbete. Då hon misslyckats med integration bidragsvägen måste hon skälla på företagen.
I grunden är det sossarnas planering av arbetsmarknaden samt deras massiva bidragspolitik som gjort såväl svenskar som invandrare alltmer obenägna att försörja sig själva. Bidragspolitiken har blivit en fälla. På denna punkt har Moderaterna helt rätt. Och sossarna ger prov på dubbel moral.
Häromdagen publicerade jag en text i Bulletin och på bloggen om ”Schizofren svensk politik”. Igår anlände följande brev till en av mina e-postlådor.
Hej Torsten!
Det här mailet kommer från Intresseföreningen för schizofreni i Göteborg (IFS). Vi har startat ett projekt som heter StigmaWatch, och som syftar till att verka för korrekt rapportering om psykisk sjukdom i svenska medier.
I en artikel i Bulletin (utlagd på nätet den 2:e augusti i år) talar du om det svenska politiska landskapet. Artikeln har rubriken ”Det schizofrena tillståndet i svensk politik”. Vi spårar bakom ordvalet ett tyvärr inte alldeles ovanligt missförstånd och skulle vilja fästa din uppmärksamhet på det.
Vi vill bara påtala att schizofreni inte betyder personlighetsklyvning eller multipla personligheter. Att använda det så kan verka stötande och stigmatiserande. Människor med egen erfarenhet av schizofreni och deras anhöriga reagerar starkt mot det. Den klyvning som diagnosen syftar på är en klyvning mellan kognition och emotion.
Schizofreni är en sjukdom som utmärks av allvarliga psykossymtom, stora funktionsnedsättningar och ett ofta livslångt lidande. Det finns idag ca 30-35 000 personer i Sverige som är direkt drabbade. Schizofreni är en diagnos, inte ett vedertaget uttryck.
Schizofreniförbundet (som IFS är en del av) organiserar personer med egen erfarenhet av schizofreni och deras anhöriga. Om du vill veta mer om projektet StigmaWatch, om schizofrenisjukdom, psykosbehandling, stigma, psykiska funktionsnedsättningar och anhörigas situation så är du välkommen att kontakta oss.
”Stigma kan vi leva utan”
Vänliga hälsningar Peter Georgsson Administratör StigmaWatch
StigmaWatch / IFS Göteborg Lasarettsgatan 1 • 411 19 GÖTEBORG TEL. 031 – 15 51 14 E-POST peter@ifsgoteborg.se WEB www.stigmawatch.se
Det var en intressant upplevelse att som upphovsman till Anti-pk-bloggen.se ta emot detta budskap. Därför tackade jag så här (via gmail).
Hej Peter!
Tack för brev på min jobbmail!
Jag känner till den psykiska diagnosen. Men själsliga tillstånd används som bekant ofta i vardagsspråket i överförd bemärkelse, exv stollig, tokig, bindgalen osv. I talspråket talas det om man känner sig schizofren eller till och med skizzig. Uttrycket används dessutom i samhällsdebatten i Sverige och utomlands och alla inser att det tar sikte på egenskaper hos föremålet ifråga (exv ett samhälle) och inte sjukdomsdiagnoser avseende enskilda individer. Avsikten är alltså inte att skada någon. Det tror jag nästan alla läsare inser, som tänker fritt.
Men jag anar att Stigma vill ändra på det, liksom att Pippis pappa inte längre får kallas negerkung eller att ursprungsbefolkningen i Lappland inte får kallas lappar. Som kanske är bekant driver jag en samhällsblogg med namnet ”anti-pk-bloggen”. Den tar just sikte på negativa tendenser till likriktning av samhället – om än det sker i välvillig mening. Innebörden är att människor till sist endast vågar tala och tänka som den politiska eliten för stunden tycker är rätt. Alltså en tendens till framväxten av storebrorssamhället.
Därför beklagar jag ditt brev. ”PK måste vi nämligen försöka leva utan.”
Med vänliga hälsningar Torsten
_ _ _
Till saken hör att organisationen Stigma åtminstone delvis finansieras med offentliga medel, såsom bidrag från Allmänna arvsfonden. Vi ser alltså hur det offentliga vill påverka samtalet i Sverige och peka finger på användningen av ord som makthavarna anser otillåtna. Alltså förbjuda val av ord som är helt lagliga och egentligen helt oförargliga. Existensen av en offentligt finansierad språkpolis är förstås precis motsatsen till definitionen om hur ett fritt och öppet samhälle bör se ut.
Häromdagen hörde jag en moderat politiker på SR Morgon P1 – Camilla Waltersson hette hon om jag minns rätt – diskutera surrogatmödraskap med en socialdemokratisk motståndare. Jag tyckte Waltersson hade rätt som inte ville förbjuda. Men det är inte sakfrågan som väckte mitt intresse. Utan Walterssons samtalsstil och varför den var så konstlad så att budskapet nästan inte gick fram (sossen var mer pang på).
Problemet var att Waltersson inte förde ett levande och språkligt naturligt samtal, utan krånglade till det . Hon använde ordet ”säkerställa” i var och varannan mening. Trots att hon enligt min mening hade rätt gjorde hon dåligt ifrån sig i själva sakfrågan, som uppenbarligen intresserade henne.
Varför blir det så? Naturligtvis är människor olika med skilda förmågor. Men jag tror inte att detta är det bästa svaret. Mitt svar rör rekryteringen av medlemmar till den politiska klassen, ett ämne om tillhör mina favoriter.
Enligt svensk lag är det endast registrerade partier som kan agera för att nominera kandidater till svenska offentliga val. Partierna bestämmer alltså sedan vilka personer som ska finnas med på valsedlar och slutligen ha möjlighet att bli exv riksdagsledamot, såsom i Walfridssons fall.
Partiernas kanslier blir på så vis den politiska klassens maktcentra. Här följs undgomar upp i åratal från ungdomsförbunden och framåt. Den som har goda kontakter med kansliet – centralt eller regionalt – och god vilja behöver egentligen inte skaffa sig utbildning eller god arbetserfarenhet för att bli politiker. Man behöver varken förnuft eller excellens. Det räcker med ett mångårigt umgänge med andra medlemmar av det egna partiet, särskilt ledande sådana. Arbetsvilja blir på så vis en befordringsgrund, inte faktiska och naturliga meriter. Den som vistats i denna miljö länge riskerar att tala som just Waltersson. Alltså en person som inte säger ”nu måste vi se till”, utan mekaniskt upprepar ordet ”säkerställa”. Hennes ord var kanske förnuftiga, men det försvann i den byråkratiska oredan.
Den politiska klassen skapar alltså sitt eget språk. Det funkar kanske internt. Men genom en allmän likriktning är det inte alls säker att språket blir rappt eller tydligt för publiken. Partiets kansli väljer ändå ut sina trogna arbetare i den politiska vingården. Där finns tydliga karriärvägar, precis som om politik vore ett yrke. I och med andra politiker i karriären har liknande bakgrund och ofta liknande kompetens och förmågor bildas en gemensam kultur inom den politiska klassen. Så funkar även andra eliter. I grunden är man sig själv nog. Klyftan till folket blir därför bred och tydlig.
Ju mer jag tänker på detta blir min lösning att antingen måste val kunna ske utan partitillhörighet – alltså på vilken individ som helst – eller så måste lagen reglera partikansliernas organisation och förvaltning. Det första frihetsalternativet kan tyckas tilltalande. Men risken är Sveriges alla kändisar kommer att befolka de politiska församlingarna. Lasse Berghagen utses antagligen till talman.
Däremot bör en generell rättslig reglering av partiernas kanslier kunna genomföras i vallagen. Kanslierna måste förnyas regelbundet. Dessutom måste de valdas mandattider begränsas i regeringsformen till säg 2 perioder. Lika viktigt är att 4%-spärren begränsas nedåt, så att nya partier ges en sportslig chans att komma fram i riksdag och andra forum. Dessutom krävs att steg mot att val främst sker på person – och inte på valsedelns långa lista av tämligen anonyma kandidater, som fått kansliets dunk i ryggen.
Svensk politik måste således ges ett nytt och friskare liv på många plan. Politik är rörelse och inte betong. Om jag skriver att Moderaterna måste ta initiativ till detta skrattar antagligen många. Men jag menar allvar. Partiets måste ovillkorligen förnya sig. Annars kommer inte Sverige många problem att knäckas. Det gäller att regera landet och inte bara städa lite här och där.
Jag har tidigare bloggat om hur internationella och svenska välgörenhetsorganisationer i en rent affärsmässig stil jagar kunder som man vill avkräva månadspengar. Internationellt rör det sig i om en mångmiljarindustri med synnerligen omfattade reklamkostnader. Målet är att finansiera en stor krets av anställda, som jobbar för mänskliga rättigheter, klimat, fredsarbete i u-länder osv.
I dagens SvD lyfts problematiken med detta affärsmässiga politiserande fram förtjänstfullt. Inte så att själva godhetsindustrin i sig kritiseras. Men väl för att Amnesty alltmer utvecklats till moraliserande organisation som tar ställning till rent politiska frågor. Idag hudflängs Amnesty för att man genom utvidgande tolkning av krigets regler kritiserat Ukraina för att inte skydds sin civilbefolkning. Detta på grund av nationens egna militära baser i närheten av områden där folk bor. Den allvetande och moraliserande organisationen Amnesty gör detta trots att Ukraina är angripet av ett mordiskt och terroriserana Ryssland. Det är ju ren dårskap av Amnesty.
Amnesty som verkar för mänskliga rättigheter har under senare år dessutom tagit sig friheten att utvidga sin uppgift till att jobba för människors rätt till goda bostäder. Dessutom har organisationen instämt i FN:s skräcksånger om hotet mot klimatet och således skrivit under den flummiga hållbarhetsdogmen. I ett annat sammanhang har man kritiserat den ryska samvetsfången Navalny för urgamla uttalanden som Amnesty ser som hatpropaganda.
Så går det när jakten på moralisk godhet samt på bra affärer ta överhanden. Sunt förnuft försvinner bakom heliga politiska principer. Därför det bra att Amnesty än en gång tagits med byxorna nere. Det är en läxa för ett naivt och godhetsälskande svenskt folk.
I mina bloggar bekymrar jag mig ofta över en tilltagande politisk planering av samhällslivet. Marknadskrafter underifrån ersätts av politiska beslut från ovan. Som en tsunami sveper utvecklingen fram över västvärlden. På en internationell nivå är FN, EU, OECD med flera organisationer ledande av marschen för planering. Och inom det svenska samhället – som sedan länge har en fäbless för klåfingrig politisk styrning – rasar planeringen inom snart sagt alla samhällssfärer. Tydligast syns den förmodligen avseende den flummiga hållbarhetsdogm som dagligen tillåts styra människornas vardag. Hållbart betyder som betkant CO2-fritt, med undantag för då skogsråvaror förbränns.
Man kan därför inte vänta sig annat än att det svenska forskarsamhället utsätts för den politiskt korrekta styrning som jag nu talar om. Jag skriver detta med anledning av Lunds universitet nyligen spikat en handfull profilområden för riktig forskning. Så här listas det kort:
1 Human Rights in a Polarized World, 2 Light and materials – from fundamental understanding to industrial and societal needs, 3 Natural and artificial cognition: 1, 2, many, 4 Proactive Ageing: Brain & Movement – From Molecular Changes to Engagement with Life and Society, 5 Sustainable solutions in the climate change – biodiversity – social nexus – ClimBioSis
Alla inser att forskningsprofilerna är tämligen tänjbara, rentav flummiga, men detta är förstås avsikten. Meningen är förstås att andra forskare ska kunna rätta in sig i ledet. Samtliga profiler är politiskt korrekta i och med att de utformats vid hundratals planeringsmöten. Systemet bygger förstås på att det finns forskningspengar att vinna för de vetenskapare som nappar på betet. Planeringen bygger på att varje fakultet själv väljer under vilka forskningsämnen man önskar delta i. Då många – unga som äldre – ständigt jagar forskningspengar kan man vänta sig att Lunds universitets ranking får styrkraft. För övrigt måste man räkna med att landet andra högskolor i huvudsak kommer att lista liknande profiler.
Min oro bygger på att planekonomier visat sig dysfunktionella vad gäller att fatta viktiga beslut. I stället för att släppa individerna fria så bygger plansamhället på politisk styrning. Det liberala samhällets ideal är däremot att unga forskare ska själva ta initiativ till lämpliga uppgifter. Genom konkurrens och tävlan ska de visa vilka projekt som verkligen är goda eller dåliga. På så vis uppfostras självständiga och kritiska unga forskare. Alltså inga nickedockor, som hukar för överheten. Däremot verkar statligt planerad forskning i motsatt riktning, dvs för framväxten av opportunistiska och politiserande män och kvinnor inom vetenskapens värld.
Min oro är inte ogrundad. Historien visar flera skräckexempel. Ett tillspetsat men väl känt exempel är den sovjetiska genetikern Lysenko. Han trodde att förvärvade egenskaper kunde gå i arv och att man därför kunde lära djur, växter och människor att anpassa sig. På så vis skulle staten kunna ge en individ vissa egenskaper under livet i tron om att egenskaperna automatiskt föras vidare till avkomman. En helt politiskt perfekt tanke – om än hemsk och ovetenskaplig.
Nu är Lunds universitets forskningsprofiler självfallet långt ifrån Stalinerans styrning av forskningen. Men för mig gäller det nu viktiga principer. Närmare bestämt att politisk styrning av forskning riskerar att leda till dåliga resultat. Och att skattebetalarnas pengar slösas bort. Svenska lärosäten bör upphöra med den styrning som anbefalls från ovan. Och låta alla vetenskapare fritt själva bestämma vilken forskning som är angelägen.
Jag lyssnade på Medierna i P1 häromdagen. Alla svenska vänsterjournlisters ikon Jan Guillou fick breda ut sig (i ett reportage från förr). Han beskrev sin egen journalistiska stil ungefär så här: Alltid korrekt, men inte opartisk.
Enligt min mening kan en kritisk journalistik inte byggas på två så motstående ambitioner. En partisk ambition medför att aktören per definition lyfter fram fakta och skeenden som passar den egna berättelsen. Alltså tenderar personen att bortse från argument som inte passar det egna budskapet.
I programinslaget kritiserades Guillou för att han använt din egen mamma som källa i ett reportage. Mannen som alltid vet bäst själv svarade att det var inte minsta problem, ty det gäller att använda källor som man litar på och sin mamma är ju den person man känner bäst.
Slutsatsen måste bli att Guillou alltid är partisk och att han använder sig av källor som han själv litar på, men som många andra inte alls skulle kalla korrekta i sammanhanget. Med andra ord bygger han sin journalistik i grunden på subjektiva fakta.
Överhuvud taget är hans debattstil besserwisserns ensidiga tilltro till sig själv. I Aftonbladet förväntar sig läsekretsen enbart att möta Guillou i rollen som stålpojken. Men när han agerar i public service – där han varit mycket aktiv – gäller som bekant en legal ram som förbjuder partisk journalistik. Det struntar med andra ord Guillou i. Det gör för övrigt merparten av de anställda på SR/SVT också. Men de säger det inte rakt ut som Guillou vågar göra. Därför har han antagligen svenskt rekord i fällningar vid Granskningsnämnden.
Att det är tämligen ovanligt att anställda vi SR/SVT fälls i Granskningsnämden sammanhänger nog med att de förnekar sina lagbrott – även de åberopar korrekta fakta. Dessutom har Granskningsnämnden i realiteten inte uppgiften att sopa rent från vänsterpropaganda. Nämndens roll är att ge ett ske av reell prövning. Nämnden är ett organ för legitimering. Främst gäller det att dölja det faktum att vänsterns journalister – liksom Guillou – inte kan skilja mellan egna åsikter och fakta.
Sossarnas svängdörr rullar sig varm före valet. Wikimedia.
Det råder stor turbulens inom socialdemokratins led inför höstens val. Mångåriga dogmer som partiet evigt hyllat överges tvärt. Och de gamla västersossar som trott att slagorden varit sanna vet inte alls vad de ska tänka.
Tydligast är exemplet med NATO-ansökan. Under bara några veckors tid ändrar statsminister Andersson kursen 180 grader. En ansökan som skulle verka instabiliserande blev plötligt den enda rätta. Tusentals gamla sossar på marsch mot kärnvapen befanns sig med ens på väg mot en allians som baseras på atombombshot.
För några dagar sedan överger inrikesministern tesen om att det blodiga våldet i samhället enbart beror på socioekonomiska faktorer, i stil med fattigdom. Nu menade Ygeman att det även kan finns en etnisk koppling, så att vissa invandrare har en fallenhet för brottsligt våld. Reaktionens inom sosseleden blir som en saftig svordom i kyrkan. Dogmen man tidigare trott på – ekonomisk utsatthet – trampas i smutsen, ropar många. Idén om den goda människans grusas.
Båda kursomläggningarna från S-ledningens sida är 100 procent taktiska. Man vet vad folkflertalet tycker i de båda frågorna och önskar därför eliminera troliga minor i valrörelsen. Mindre kloka människor köper nog sossarnas trixande utan att tveka. Och om bara valrörelsen kommer att handla om att den goda fen Magdalena Andersson ska dela ut bidrag tror sig sossarna kunna vinna valet. Tanken är smart och riskerar att fungera.
Den som tänker efter blir kritisk till sossarnas eviga förändring av sina trossatser. Vi ser ett parti som länge haft en felaktig kurs – och minst ett dussin allvarliga problem – som fem i tolv försöker anpassa sig till oppositionen. Man har alltså i åratal fört en tokig politik och påstått saker som man senare tar avstånd ifrån. Partiet framstår i mina ögon som en svängdörr.
Den förre statsministern – läsaren kanske minns vingelpettern Löfven? – tog avstånd från tanken om att etniska grupper hade betydelse för det blodiga gatuvåldet. Han skyllde till och med våldet på att brats från Danderyd var köpare av det knark som låg bakom kriminaliteten. Så agerade då en troende sosse.
För mig är det viktigt att slå fast att enbart en minoritet inom gruppen invandrare sysslar med klanvåld. Men med så stor invandring som en miljon under tio års tid blir det sammanlagt alltför många våldsverkare som den svenska statens ledning öppnat landets dörrar för. Utan kraftfulla integrationsåtgärder har staten alltså gjort ett gravt misstag. Politiker har med andra ord själva skapat ett synnerligen allvarligt samhällsproblem. En klok beslutsfattare vet att klanernas kultur existerar och att den riskerar att föda allvarlig brottslighet. Detta är ett etniskt faktum som de som sagt jag till en miljon inflyttare bär ett tungt politiskt ansvar för.
Det är bra om sossarna lämnar sina förljugna dogmer. Men man önskar att det svenska folket genomskådar sossarnas makthunger. Låt därför S-partiet förlora valet! I så fall måste oppositionen förstå att sossarnas planritning över Sverige måste ändras. Grundlagen, reglerna om public service och om arbets- och hyresmarknaden måste genast ses över. Vi kan inte fortsätta med att lagstiftningen hyllar ett system som per automatik gynnar socialdemokratin.
Sveriges elenergipolitik funkar inte alls. Wikimedia.
Dagens industri skriver att Sverige är på väg att bli en supermakt inom batteritillverkning. Det påstår åtminstone näringsminister Karl-Petter Thorwaldsson, som jublar över AB Volvos besked om en ny batterifabrik i Mariestad. Det rör sig om investeringar för många tiotals miljarder kronor och i storleksordningen 10.000 nya arbetstillfällen. Det låter väl bra?
Men det rör sig om samma sosseskryt som vanligt om föregångarlandet Sverige. Mängden svåra gamla samhällsproblem sopas snabbt under mattan genom påståendens som snart kan visa sig synnerligen bistra. Solen skiner på Sverige menar alltså förre LO-bossen Thorwaldsson en dryg månad före valet. Vad är problemet?
Jo, alla gigantiska satsningar bygger på tillgången till billig el. Sedan sossarna lagt ned flera fungerande kärnkraftverk finns inte längre något överflöd på el. I södra Sverige finns vindsnurror som står stilla då det inte blåser. I själva verket är det en skriande elbrist som gäller och höga elpriser för privatpersoner. Min tro är att det är medborgarna, dvs nationens skattebetalare, som tvingas stå tillbaka i kön efter el i framtiden. Och dessutom kommer du och jag att tvingas betala skyhöga priser jämfört företagens låga eltariffer.
Här sitter en fd LO-chef och leker industrialist. I själva verket saknas säkringar i sossarnas proppskåp. Men fåniga ministrar finns det gott om.
Häromveckan sa finansminister Damberg att det inte ska erbjudas några gratis luncher i Sverige. Sociala kostnader ska få full täckning av medborgarna. I min blogg om detta visade jag skepsis över hans ord, rentav hånade jag honom.
Bara för någon dag sedan erbjuder nu Magdalena Andersson i en pamflett på DN debatt Sveriges skolelever gratis resor under kommande sommar. Märk att det inte rör nyttiga skolresor! Nej nu gäller det skojiga möten. Motiveringen är att samhället måste skapa klimatsmarta resor och att föräldrarnas plånbok inte ska bestämma resandet.
Som jag skrev om Dambergs dösnack senast ser vi klart att socialdemokratins credo är att köpa röster inför allmänna val. Man köper helt öppet via reklam i DN. Partiet vill alltså använda hårt arbetandes skattebetalares pengar för att sitta kvar vid makten efter höstens val. Ungdomar får klart för sig att statens kassa ska täcka allt. Man försöker alltså inte se sig om och kartlägga de stora problem som finns i samhället. Dem struntar man i nu, liksom tidigare. Nu ska väljare köpas för andras pengar.
Sossarna har just nu många problem. Men lösningen är alltid samma. Genom bidrag ska medborgares röster köpas. De ska tro att sossarna erbjuder något gratis.
Sverige har länge stått inför en ideologisk klyfta mellan socialdemokratins och vänsterns kollektivism å ena sidan och liberalismens individualism å den andra. Det liberala tänket är äldst och har i Sverige drivits fram inför införandet av tvåkammarriksdagen omkring mitten av 1850-talet. Här är grundkomponenten medborgaren och hans rättigheter och skyldigheter. En stor del av individernas privata liv var då på många plan till stor del oreglerade i svensk lag.
Men med kollektivismen blev det andra bullar. Dess credo är en följd av dogmen om arbetarnas intressen som en särskild klass, en grupp utan tydliga individuella ansikten. Regleringsivern syns ännu tydligt i dagens svenska samhälle. I lag har breda sektorer av samhällspolitiken överlämnats till Socialdemokratiska partiets många samarbetsorganisationer. Ofta med följden att dessa i lagstiftning utpekats som avtalsmotparter såsom arbetsgivare, hyresvärdar, kulturorganisationer mfl.
Det intressanta är hur folkets och väljarnas sympatier över tiden växlat mellan de två ideologiska poler som nyss nämnts. Efter första världskriget tog kollektivismen allt mer över som herre på täppan. Kulmen inträffade i tiden efter det andra världskriget. Den sista stora kollektiva reformen avsåg allmän pension i statens regi (och inte genom försäkring).
Från och med ungefär Olof Palmes tillträde som statsminister börjar i grova drag S-skutan att sjunka. Starkare liberala krafter kunde då noteras ideologiskt och politiskt tappade S-partiet såväl medlemmar som väljare. Thorbjörn Fälldin blev logiskt nog ledare för den första borgerliga regeringen. Centerpartiet stod nämligen med en fot i bondeklassens gamla samhälle och den andra i den självägande bondens individuella intressen. Där står Centern som bekant än idag, utan att partiet numera i ord – men väl i handling – vill kännas vid sin bondekollektivism.
Trots S-partiets stora reträtt har Sverige i grunden fastnat i socialdemokratins kollektiva politiska ideal. Partiets många år som lagstiftare har medfört att rätten i ännu i grunden vilar på korporationernas makt. Enskildas behov av inflytande har fortsatt hållits tillbaka. Mot den bakgrunden är det paradoxalt att allmänhetens tänk sedan länge utvecklats till förmån för individens intressen, något som syns i rader av särfrågor avseende kön, etnisk bakgrund, skilsmässor, rollen som barn, psykisk ohälsa, brottslighet, mediekultur, osv.
Man kan på så vis säga att svenska samhället blivit schizofrent – två diametralt skilda ideologier härskar – den ena inom den offentliga politiken och den andra på vardagens individplan. Följderna är synliga och ibland tämligen dramatiska. Typiska individuella skeenden, som man förväntar sig ska analyseras på ett personligt plan, förvandlas till krav på det offentligas ingrepp. Tänk bara å skolan. Enskilda barns problem avseende anpassningssvårigheter, stök, ohälsa mm möts konsekvent med rop med krav på att stat och kommun ska göra insatser. Detta i stället för ett samtal om just den unga individens egen status eller föräldrarnas roll i sammanhanget. Det paradoxala är alltså att enskildas beteenden inte analyseras på egoplanet, utan på den offentliga samhällsnivån.
Mordet på två lärare i Malmö behandlas exempelvis i medierna på ett lika splittrat vis. Å ena sidan beskrivs ingående skolans och hälsovårdens försummelser att upptäcka kristecken – hur nu det ska gå till rörande vansinnesdåd. Å den andra briljerar medierna med att framhålla den unge gärningsmannens stora ånger på det personliga planet och att han egentligen önskade begå självmord. Han framstår närmast som ett offer.
Tyvärr tror jag att vänsterns politiker tycker att utvecklingen är bra. Klasser och grupper befästs på så vis i samklang med bestående kollektiva strukturer. Det ivriga talet om en generellt stegrad psykisk ohälsa förefaller närmast vara ett sätt att skyla över individers missnöje och oro över ett samhälle och en skola som inte fungerar på det sätt politikerna lovat. Visst har skolan och andra institutioner sitt ansvar i sammanhanget – där syns tydliga kollektiva och byråkratiska dysfunktioner. Min poäng i denna text är att kravlöshetens höga visa är oförenlig med ett modernt liberalt samhälle där unga individer ska utvecklas till fria medborgare. En stegrad välfärd ska inte tillåtas medföra ett minskat ansvar för individen.
Det tycks alltså som Sverige ännu inte vill ta avsked till socialdemokratins kollektivism. Att partiet själv gärna vill permanenta status quo för fortsatt maktutövning är helt naturligt. Men oppositionens partier måste ta individualismen på allvar. Jag tror det måste ske genom en fortlöpande diskussion om individens ansvar. En lämplig start är att tala om krav på föräldrar och skolelever. Samt om brottslingars skyldigheter gentemot individer. Även frågan om det som idag kallas ”psykisk ohälsa” har som antytts en tydlig individuell aspekt, som resolut måste frigöras från de rop på offentliga ingrepp som ständigt hörs nuförtiden tiden.
Framför allt måste ansvarsfrihetens mantra överges. I Sverige måste ett samtal föras om krav på unga och gamla visavi andra medlemmar i samhället. I en liberal demokrati måste enskilda – även ungdomar – tvingas bära ansvar för sina val och handlingar. För barn gäller det däremot kontroll via föräldrar.
Det jag nu skriver kommer förstås av mina kritiker att stämplas som auktoritärt och konservativt oförstånd. Men jag menar självfallet inte att samhällets roll helt ska upplösas. Men de ska begränsas rejält. Min avsikt är att individens ansvar måste renodlas och få betydligt större plats i samhällsdebatten i vårt annars så individuella Sverige. Så länge individen hålls omyndig kommer socialdemokratin att regera nationen.
Den alltid kloke Benjamin Dousa publicerar i Dagens industri en text som visar hur illa ute socialdemokratin är i energifrågan. Se länken. Framtiden för svensk el är synnerligen dyster efter år Mp-politik och gröna drömmar. Priserna på el rusar som bekant. Och mer är att vänta. I södra Sverige planeras till och med stopp i eldistributionen under kommande vinter enligt olika scheman.
Här har oppositionen verkligen en fråga som de kan vinna valet med om den hanteras bra. Men inte de mediala debatterna vänsterjournalister blanda bort korten och hindra en fri energidebatt. Om korten spelas tufft och med iver kan Sverige belönas med att partiet sparkas från regeringsställning. Oj vilken framgång!
En demokrati kännetecknas bland annat av fri medier som inte styrs av staten. I vårt land har vi som bekant medier som formell är självständiga. Ändå råder ett tydligt demokratiskt underskott, menar jag. Detta på grund av att mediernas anställda i grova drag har en samsyn. De ser samhället i vänsterns perspektiv. Detta är statistiskt kartlagt av modiga medieforskare. Men mediernas ägare och journalister förnekar detta och menar att allt står väl till.
Ändå maler medierna var dag och timme på med sina tillrättalagda vänsterargument, som naturligtvis främjar den sittande regeringen. Nu bara ett av många exempel. Dagligen meddelar i olika sammanhang svenska medier med emfas att energikrisen och ”det stegrade elpriset beror på kriget i Ukraina och bristen på rysk gas.” Detta får svenskar höra dagligen från SR, SVT och de stora tidningarna. Men det är ju till stor del faktiskt en lögn. Att två fungerande kärnreaktorer lagts ned av sosseregeringen under senare år har för svensk del större betydelse än rysk gas. Energikrisen är alltså delvis vållad av sossarnas själva för att behålla Mp i regeringen.
Vidare hör eller läser jag aldrig någon som säger att omkring halva priset för el, diesel och bensin som vi betalar går direkt in i statskassan. Sossarna vinner med andra ord på krisen! Om det är det som sagt tyst.
Det är tröttsamt att leva i ett förljuget mediesamhälle. Värst är alla skräckreportage om att jorden håller på att värmas oss till döds. Därför menar jag att den svenska demokratin inte fungerar väl. Enkelriktad propaganda har ersatt mediernas roll som kritisk tredje statsmakt. Medierna har blivit den politiska klassens bundsförvant. Värst är de statskontrollerade medierna. Enligt vanliga regler ska den som äåjävig inte yttra sig publikt. Men i alla svenska medier är det organiserade miljötalibaner som skriver eller pratar.
Det är rent komiskt att läsa hur sossevänliga Bonniers tidningar är inför valet. Man slår upp ”flotta” erbjudande från S-ministrar att göra upp i en rad ämnen, främst förstås NATO-frågan där S-partiet bytt fot och nu även om kärnkraften. Även den misslyckade invandringpolitiken och dess resultat i blodig kriminalitet vill man gärna diskutera med oppositionen. För övrigt har man efter åtta års väntan tagit över rader av oppositionens krav inom kriminalpolitiken.
Enbart korkade journalister tycks inte kunna förstå sossarnas fräcka taktik. Efter åtta långa år med nedlagda kärnkraftverk och andra dumheter tror man att dessa heta potatisar ska elimineras från valrörelsen. Självklart har oppositionen förstått strategin. Att två fungerande kärnkraftverk offrats för att hålla Mp kvar i regeringen är en skandal. Och den kommande energikrisen kan bli den fråga som slår ut sosseregerigen i valet.
Om sossarnas många tillkortakommanden elimineras fem i tolv före valet så blir det förstås fritt fram för sossarna att vinna valet med alla löften om bidrag. Men jag hoppas att röstköp inte ännu en gång ska funka!
Framssidan i söndagens SvD är färggrann. Det är ett reklambudskap från försvaret. Att det närmast rör sig om Pride-festivaler är fullt klart. Allmänt sett har jag inte det minsta mot att hbtq-minoritetens intressen förs fram i Sverige.
Däremot vänder jag mig mot att Försvarsmakten än en gång satsar skattebetalarnas pengar på en reklamkampanj av detta slag . Varför? Mina skäl har inte något med fördomar att göra. Jag har vänner som stöder Pride för att det berör dem själva. Jag vill att alla ska finna sin väg till lycka.
Det som irriterar mig är däremot att det svenska försvar som lider brist på såväl, vapen, ammunition och inte minst personal annonserar för Pride. Min känsla är att vi ser en försvarsmakt, som inte klarat av att skydda nationen vid händelse av anfall, nu lägger resurser på denna annonsering. För mig blir alltså budskapet: vi har inget försvar – men vi tror på mänskliga rättigheter. Alltså blir annonsen en mångfärgad rökridå för att landets politiker lagt ned största delen av ett förut respektabelt försvar.
Jag kan tänka mig annonser som lockar fler svenskar att vilja göra värnplikt eller att ta anställning i försvaret. Men det är ju inte detta som vi ser på bilden. Annonsen vänder sig som sagt till en liten hbtq-minoritet, som kanske förväntas vilja ta vapen i hand.
Det Försvarsmakten i grunden gör genom annonseringen är alltså att hjälpa svenska politiker att dölja en misslyckad försvarspolitik. Man försöker med andra ord blanda bort korten. Och detta trixande ska de redan lurade skattebetalarna tvingas bekosta. Till råga på allt en månad före höstens val.
Att mänskliga rättigheter prioriteras i Sverige är gott. Men det vet ju redan nästan alla svenskar. Medierna är proppfulla med uppmaningar. Jag tror därför inte att många dras till human rights genom just annonsering via försvaret, som för övrigt fortfarande dras med löjets skimmer från 91:a Karlsson och liknande lumparhumor. De flesta tycker nog – som jag – att försvaret har en annan och lika viktig huvuduppgift inom en demokrati, nämligen att försvara nationen. Bara för att Sverige saknar vapenresurser ska inte officersmakten annonsera för Pride.
En sak är jag säker på. Rysslands krigsmakt läser annonsen och skrattar.
Den som följer nationens medier tydligt ser hur kriget i Ukraina matchas med allt fler skrämselrapporter om klimatet. Allt dåligt väder – även god svensk värme – framstår som livshotande, bar det vinklas i IPCC:s anda. Frågan är närmast om jorden inte kommer att gå under före valdagen i höst.
Det är alltså fullt klart att svenska medier driver en kampanj för att med klimatet som vapen föra vänsterpolitik. Även traditionellt borgerliga medier skramlar med klimatskräckens vapen å det värsta. Oppositionens politiker duckar. Men vänsterjournalisterna bara marscherar vidare. Ska de verkligen tillåtas påverka höstens val till ännu en vinst för socialismens vänner?
DN:s ledarskribent Susanne Nyström utropade häromdagen att Moderaterna och KD måste ”sluta att skrämmas” i valrörelsen med framför allt olika argument om problem med Sveriges misslyckade invandring. Vafalls? Jag undrar om hon tappat sansen, inte minst med tanke på hur DN varje dag förmedlar det en skräckreportaget efter det andra om att uppvärmningen håller på att ta kål på mänskligheten, dvs argument som framför allt vänstern odlar. Hon vill ha ett sakligt samtal. Okej, men inte bjuder DN någonsin in nån kritisk forskare, exv meterologprofessorn Lennart Bengtsson. Nyströms texter är sånger till dubbelmoralens lov.
Dagens senare slog en annan ledarskribent i DN till i samma anda. Emma Höen Bustos menar att de konservativa har släppt Thatcher attityd mot nedsmutsning av miljön. I stället hånas Miljöpartiet. Bustos kan inte ens förmå sig att inse att det finns olika sakliga alternativa argument mot vänsterns klimatskräck i FN:s och IPCC:s efterföljd.
Vad är det som händer på DN? Tidningen kallar sig ”oberoende liberal”, men framstår som motsatsen. Man köper rakt av budorden från klimatskräckens apostlar. En ärligare positionsbeskrivning för DN:s del vore för ledarsidans del ”osakligt liberal”. För större delen av övrig journalistik i DN gäller etiketten ” beroende vänstervridning” eller ”beroende vänster”. Tidningen framstår alltså från första till sista sidan som ett propagandaorgan. Till och med sportsidorna hyllar var dag feminismen.
Så var inte tidningen i min ungdom. Bäst vore därför om DN försökte se sig själv i backspegeln, som Bustos uppmanar Moderaterna att göra. I sin iver att predika ser inte Bustos sin egen dubbelmoral. Detta är usel journalistik. Den sanna liberalismen är sedan länge död i DN:s spalter.
Naturvetenskapen hotas av samhällsvetenskapliga teorier. Wikimedia.
På Klimatupplysningen – forum för klimatrealisterna – skriver tekn dr Lars Thylén idag klokt om hur den traditionella synen på naturvetenskap hotas av den infernaliska klimatskräck som sprids av politiker och medier.
Med traditionell menar jag den hittillsvarande naturvetenskapen krav på rigorösa undersökningar och kritisk granskning, så att enbart teorier som kan testas mot en mät- eller beskrivbar verklighet tas för vetenskapligt sanna. FN och IPCC:s teorier är inte sådana. De bygger enbart på hypoteser om lösa samband mellan uppvärmning och CO2. Varken relationens betydelse, omfattning eller bestämning i tiden är klarlagd. FN och IPCC:s teorier kan alltså inte tas för sanna, i naturvetenskaplig mening.
Vi ser alltså ett hot på bred front mot naturvetenskapen vid världens universitet. Det som sker är alltså något mycket allvarligt. År av felaktiga, riskabla och kostnadskrävade beslut av forskare och samhällsinstitutioner hotar alltså.
Förenklat kan man säga att naturvetenskapen står inför ett paradigmskifte, där hypoteser och trosföreställningar styr vad som anse som sant. Således ett skifte bort från hittillsvarande stenhårda krav, till mer eller mindre rimliga gissningar. Till utvecklingen hör att tusentals samhällsvetare blandat sig i leken. För svensk del är Johan Rockström ett exempel, en man som inte har en karriär som naturvetare bakom sig. Samhällsvetarnas tankar är mindre komplexa, varför politiker och journalister har det enklare att ta dem till sig.
Det skrias om brist på anställda i försvaret. Samtidigt klipps hör och häpna militära anställningar där av på grund av ett lågt åldersstreck. Och snart måste försvaret utvidgas rejält på grund av NATO-inträdet. Det rör sig om en politisk härdsmälta.
Och varför? Jo den socialdemokratiska ledningen är tagen på sängen genom att oppositionen drivit fram en NATO-ansökan. Lika illa är att nationen under många år haft den vapenvägrande dalmasen som försvarsminister. Och bakom S-partiet ropar rader av vänsterväljare efter nedrustning och ventilerar fredsdrömmar, som man hoppas Putin ska inse är bra.
S-regeringen har under många år spelat korten helt fel. Man har försatt nationen i knipa. Och kan sedan – då de militära leden nästan tycks tomma -kan man inte ens låta duktiga anställda vara kvar i försvaret tills läget är under kontroll. Med andra ord saknar regeringen duglighet att hantera Sveriges intressen. Inte bara i försvarsfrågan utan även avseende rader av andra gamla strukturproblem, inom skola, boende, kriminalitet, vård, beskattning mm.
Därför måste sossarnas vänsterimperium brytas i höstens val. Och inte heller Centern ska tillåtas föra fram svensk vänsterpolitik. Jag hoppas därför att du jobbar hårt för denna sak och inte bara sitter och surar i väntan på ännu en sosseregering i september. Särskilt måste nationens kvinnor vägra att stödja C – sossarnas gamla allierade Bondeförbund. Lööf är inte någon liberal fé. Hon är en maktspelare på vänsterkanten som i grunden jobbar för lantbrukets frågor. Andra politiker kan sköta dessa uppgifter, som är betydelsefulla, men inte nationens viktigaste.
Hanna Kjöller är en god fritänkare. En av få på DN, där annars rader av PK-journalister häckar och skriver helt förutsebara texter.
Idag har hon bra krönika om hur avgångna svenska politiker – som normalt brukar tala om vikten av att jobba och inte missbruka statliga bidrag – inte sällan fortsätter att lyfta stora belopp från skattebetalarna. Kjöller nämner flera kända namn, inte minst från vänsterns partier. Se länken.
Det är bra att Kjöller sprider denna information. Men det hade varit ännu bättre om hon utvecklats varför vi ser denna trista utveckling. Hon tycker kanske att det självklart. Men enligt min mening är varken framväxten av yrkespolitiker eller en svensk politisk klass en naturlag. Det går nämligen att balansera betydelsen av goda politiska representanter å ena sidan och rimlig rotation bland parlamentets ledamöter å den andra. I många bloggar behandlar jag detta ämne. Min slutsats är att intresset från riksdagen i denna riktning är närmast noll. Det har just att göra med begreppet ”politisk klass”. Historien visar att eliter tenderar att bita sig fast. Egoismen verkar i denna riktning. Följden blir att de måste sparkas ut…
Därför tillhör det god demokratisk politisk kultur att ständigt verka för rörlighet, dvs rotation, bland riksdagens ledamöter. Men den kulturen saknas i Sverige. Därför anser jag att det är viktigt att tala om den politiska klassen och kritiseras dess framfart.
Vänsterns partier gillar att stat och kommun ökar sin makt och att allt fler beslut överlämnas i det offentligas händer. Förvisso kräver ett komplext samhälle ingrepp från det allmännas sida. Men bara viljan och vanan att ständigt ropa på lagstiftning och fler beslut av politiker är oroande. För att inte tala om ord som hyllar ”det starka samhället”.
Basen i den västerländska samhällsformen är nämligen individer, familjer och företag som själva har frihet att styra och ställa. Så har det varit i nästan två hundra år. Det gäller därför att i grunden främja det enskilda initiativet och låta kreativa personer och bolag verka för ökad frihet. För individen och familjerna gäller det att träna förmågan att själva vilja och våga – inte bara att vänta på att det offentliga tar initiativet. Samt att kunna misslyckas då ett hoppingivande projekt tyvärr kapsejsar. För samhälle och företag är nämligen enskildas ständiga kamp för bättre lösningar, ökad lönsamhet och vidgad konkurrens superviktig. På så vis blir socialisternas driv efter ökad offentlig makt faktiskt något kontraproduktivt och ytterst en samhällsfara.
Faran ligger dels i att människor resignerar och ropar på samhällets hjälp, något vi alltså redan ser varenda dag nu för tiden Lika dålig är risken att samhällets beslut blir ineffektiva, sämre genomtänkta och framför allt ekonomisk kostsamma. Om någon sanning bevisats av historiens lopp så är det att omfattande offentlig planering är djupt skadligt för ett samhälle och får förkvävande verkningar på kultur, enskilda initiativ och fria beslut.
Man skulle år 2022 tro att politiker i västerlandet hade insett planekonomiernas dysfunktioner. Sovjetsamhällets undergång är ju ett exempel som i sin tydlighet är brutal. Kinas relativa välfärd – men stenhårda förtryck – är ett tecken på att man accepterat en kapitalistisk produktionsapparat men förkastat friheten.
Allt detta har inte vänsterns anhängare förstått. För dem är egentligen fortfarande ordet privat och vinster ett rött skynke. Men tilltron till lagstiftning, planering och mängder av offentliga beslut är oförminskad. Dessutom ser vi en tydlig och oroväckande utveckling mot styrd planering inom EU. Vidare gör FN anspråk på att styra inte bara jordklotets väder, utan också dess klimat.
Liknande strävan efter makt syns sedan länge inom socialdemokratins Sverige. Enligt min mening är det fråga om synnerligen allvarliga tecken. Alltför enkla budskap om planerad ordning vinner dagligen terräng i vårt land. I förlängningen ser den klarsynte tyvärr frihetens dödsryckningar. Även en armé av byråkrater skådas som tågar in i privatlivet och styr och ställer över företagande, familjerätt och äganderätt. Det sker faktiskt redan nu med Barnkonventionen och Miljöbalken som tydliga verktyg.
Självklart är min text tillspetsad. Men själva kärnan är sann och visar att det finns ett hot mot det öppna och fria samhälle som jag och många andra vurmar för. Dvs den samhällstyp som hittills har skapat välstånd och välfärd. Den tilltagande planeringen hotar att skapa ofria människor, att plundra företag och att bygga ett samhälle och en kultur som planeras av socialismens byråkrater. Som sagt är FN:s återkommande och flummiga skräckscenarier avseende planetens uppvärmning en del i detta scenario. Det är en grogrund för omfattande planering och en bas för synnerligen kostnadskrävande satsningar på tämligen lös grund.
Alltså ser vi ett skrämmande samhälle där alla marscherar i samma takt – och där kritiska visselblåsare hånas. Det är givetvis inte rätt väg att bygga demokrati. Det är tvärtom den återvändsgränd som socialismen anvisar. Min oro rör en stegvis inskränkning av av människors initiativförmåga. ”When will they ever learn?” sjöngs det på 1960-talet. Sextio år senare är frågan fortfarande befogad.
Redan idag är världens sport i grunden styrd av kommersiella intressen. Tevebolag och reklammakare bestämmer utvecklingen på ett globalt plan. Och nationella förbundspampar myglar tillsammans med korrupta internationella ledare. Till denna sörja skjuter Sverige och andra stater till skattepengar. En del går förvisso till ungdomars behov, men i grunden är helheten styrd av mammon.
Mot denna bakgrund är den nya arabisk-finansierade golftouren LIV ett tidens tecken på kommers. LIV står för tävlingar på bara tre rundor gånger 18 hål (i stället för fyra), dvs siffran 74 med romerska siffror. Några dussin redan högst betalade golfare ska ges rätt att dela på ännu större prispengar från tevebolagens och reklamens värld. Traditionella tävlingsformer rubbas för att ännu mer pengar ska ges till färre lyxspelare. Henrik Stensson får så mycket pengar att han struntar i rollen som lagledare för Ryder Cup. Han och många av de andra i LIV är så trygga i pengaregnet så att de ger sjutton i vad deras tidigare golftourer tycker.
Jag förstår att enskilda proffs vill tjäna pengar. Men att vinstintressen hos tevebolag och reklammakare ska ges ett ännu fastare grepp över idrottens värld är beklämmande. Sport är i huvudsak något ideellt och nyttigt. Okej, för att kommers är något som är svårt att stänga ute. Men att kommersen fullständigt ska ta över är sannerligen något beklämmande.
Inför utvecklingen är världens politiska ledare tysta. Annars brukar de vara synnerligen munviga, särskilt i globala frågor. Detta är ännu mer oroväckande. Ty det tyder på att man – liksom den romerska eliten under antiken – gärna tycker att ”¨bröd och spel” är något som håller folket i schack, så att det inte lägger sig i makten över samhället. Partier från vänster till höger gillar uppenbarligen att sportens folkliga idé dras i smutsen och tillåts missbrukas av internationella affärsintressen. Till och med sådana med rötter i arabiska diktaturstater!
Varje dag några minuter – innan jag stänger av radion – brukar jag roa mig med att förstå vilka politiskt korrekta intressen som SR drivs genom landsplågan ”Sommar”. Det är normalt jätteenkelt. Men inte så kul.
Det är ju inte så att sommarpratarna bara valts efter kvalitet i tankar och ord. Snarast är kvalitetsaspekten oftast underordnad PK-ismen. Varje sommarpratare kan nämligen sägas representera en viss intressekvot. I mina många somrars studier i ämnet har jag kommit fram till att följande kvoter bär upp programmet.
*Kändisskap (som ju ofta inte alls bygger på tankekvalitet).
*Kön
*Etnisk bakgrund.
*Hudfärg.
*Hbtq.
*Vänsteråsikter, inklusive klimatskräck.
Det som saknas i den ständiga kvoteringen är alltså det fria samhällskritiska samtalet. Jag tror programledningen tänker – liksom det värdpar som tycker det börjar bli stökigt under partyt – ”att nu ska vi inte diskutera politik”. Därför innehåller Sommar enbart traditionella politiska värderingar. Normalt till vänster. Idag ska Mian Lodalen sommarprata på den lesbiska kvoten.
I en ledare i DN idag kritiseras Moderaternas ambivalens vad gäller FN:s och IPCC:s skräckscenarier om den mänskliga civilisationens förestående undergång. Ord som ”klimatförnekare”, ” kunskapsresistens” och ”hjärntvätt” kastas mot politiker som i sina budskap ställer sig tvekande till de skrämmande påståenden som FN och många nationer basunerar ut.
Bakom ledaren finns en stor okunnighet om hur samtalet bedrivs mellan dem som kallar sig ”klimarealister” (och givetvis inte klimatförnekare). Okunskapen är stor om klimatrealisterna, trots att det är hur enkelt som helst som att över internet ta del av vilka de många forskare är som tillhör realisternas eller tvivlarnas krets och vad deras åsikter är. Inom gruppen finns rader av kända professorer – märk väl i meteorologi och kringliggande naturvetenskaper – som medger att CO2 kan ha betydelse som hinder mot solens återstrålning upp från jorden. Men deras poäng är att alternativa förklaringar också finns, varför det faktiska resultatet därför inte alls är vetenskapligt fastställt. Sanningen är att forskningsläget inte är klart och konsensus definitivt inte råder, vilket DN:s korkade ledare baseras på.
Ledarskribentens invektiv talar för en politisk kamp. Men orden talar också om stor okunskap, som sagt. Därför kan de komiskt faktiskt med större framgång kastas tillbaka i ansiktet på Naod Habtemichael, som skrivit den naiva ledartexten. Det är i själva verket han, DN och majoriteten av dagens gammelmedier som gått i FN:s politiska fälla. Det är största naivitet att tro att FN och IPCC enbart uttalar vetenskapliga sanningar.
Genom sin närmast religiöst brinnande tro är det ledarskribentens och hans tidning DN alltså som agerar organ för propaganda. Det har skett under lång tid tidigare. Orsaken är med största sannolikhet ett politiskt beslut som fattats på hög nivå inom Bonniers koncern. Ty kollegan Sydsvenskans politiska chefredaktör, Heidi Avellan, har för mig talat om att tidningen bestämt sig för att tillämpa ”försiktighetsprincipen”. Den är inte vetenskapligt baserad, utan bygger på politiska och faktiska avvägningar av risker. Mer om detta går att läsa i många av mina bloggar. Här bara två länkar:
Slutsaten är således att DN kastar skit i motvind. Struntprat som gynnar sittande regering inför valet! Sanningen är att moderata politiker som tvekar inför FN:s och IPCC:s politiska propaganda handlar helt rätt. DN:s ledarskribent driver politisk propaganda inför höstens val. Moderaterna tillämpar alltså på ett vettigt vis tanken om försiktighet.
Varje dag skjuter unga män varandra i vårt land. Bomber kreverar. Blodet flödar. Omkringboende oroas för sig själva och sina barn. De få som kan flyttar. Sådan är verkligheten i ett tidigare fredligt Sverige.
Hur har det blivit så på inte ens ett dussin år? Jag som driver Anti-pk-bloggen.se har ett klart svar. Lagens politiska klass har struntat i nationens basala intressen. I stället har politikerna gripits av globalismens mantra som går ut på att världens alla folk sitter i samma båt. Tanken är vacker. Men den är inte sann, utan en politisk dröm. Nationernas gränser och interna maktförhållanden är inte upplösta. Regimer och folk slåss. Sannolikt vill den fattige bli rikare och få ett bättre liv. Men medborgarna i de välbärgade nationerna är inte villiga att på osäkra grunder offra sin välfärd och gå ett fattigare och mer osäkert liv till mötes. Men det senare är just vad en bred grupp svenska politiker vill inför höstens val, utan att våga säga det rent ut.
Här har vi roten till dagens främsta samhällsproblem med dödligt våld i centrum. Svenska folket har förvisso valt sin politiker. Men folket har inte bestämt sig för att Sverige ska agera som världens globala samvete och ta emot en massiv invandring som i sin tur – på grund av bristande integration – medfört att klanernas ungdomsgäng skipar en maffialiknande rättvisa i förorterna. Klanernas dödliga våld beror i huvudsak på den politiska klassens oförstånd och passivitet. Under minst åtta år av socialdemokratiskt regeringsinnehav har våldet ökat och S-regeringen har bara motvilligt anpassat sig till oppositionens krav om straffrättsliga skärpningar.
Men nästan inget har gjorts för att bryta klankulturen i förorterna. Inför valrörelsen flaggar Centerpartiet i annonser för fortsatt invandring! Forsatta transfusioner av penningbidrag till nyanlända är att vänta. Hårda ord saknas om att bryta den traditionella islamistiska kulturen. Bara ytterst svaga ord hörs om vikten av studier i svenska och om att ta avstånd från männens familjemakt inom klanerna och deras våldskultur. Åren går under politisk passivitet från S-regeringen, under uppbackning av V, C och Mp.
Och nu knappt två månader inför valet lovar sossarna plötsligt att genomföra dussintals små reformer, som man bort lansera för åtta år sedan. Det är ett rekord i senfärdighet. Och det är alltså löften som kommer från ett parti som främst är ansvarigt för dagens våldselände.
Enligt min mening kan bara den som är dåre rösta på S-partiet i september. Regeringens löften är tomma med tanke på tidigare undfallenhet. Partiet är för fortsatt invandring av potentiella bidragstagare och s-märkta väljare. Sossarnas partiprogram vilar på tanken om en globalism, som ska betalas av vanliga skattebetalare.
Om dagens blodiga våldssamhälle ska försvinna är det således en grundförutsättning att S-partiet, Centern och Mp sänks. Inga s-fingrar ska vara kvar i regeringsställning. Men det räcker inte. Dessutom måste nödvändigtvis den borgerliga oppositionen intensivt agera mot klansamhällets muskler. Det gäller att skärpa dialogen och bygga front mot den ökande globalismen. Det gäller att tala om paus för invandring! I Sverige ska inte islamsk kultur främjas.
Jag är inte säker på att oppositionen vågar visa denna handlingskraft. Men man måste göra det ifall våldskulturen ska brytas och Sverige åter ska kunna bli ett relativt lugnt och nästan våldsfritt samhälle.
Kollade häromdagen på SVT:s Aktuellt. Där sitter två kvinnliga journalister och ojar sig över värmeböljan i England och Frankrike. Höga temperaturer berättas det om. Precis som om det aldrig skett tidigare. Dessutom talar Aktuellts meteorologer om att betydligt lägre temperaturer ska uppmätas i morgon över i stort sett hela Europa.
Alltså har det statsfinansierade SVT än en gång vilselett svenska folket. Det rör sig om att inte klargöra skillnaden mellan väder å ena sidan och klimat å den andra. Alla pålästa människor känner till skillnaden. Men svenska medier driver propaganda och nonchalerar den elementära klyftan mellan väder och klimat. Väder rör skeenden på veckoplanet. Klimat avser händelser på nivån mellan 20 till 30 år.
Uppvärmningen är en svårförklarlig företeelse. Det kan röra sig om CO2 som täpper till värmeutflödet från Jorden ut i atmosfären. men det kan också röra sig om ökad solinstrålning mot jorden, som är ett faktum enligt SMHI. Det finns även andra osäkerhetsmoment. Därför måste alla ta det lugnt och hålla tillbaka skräcken scenarier.
Det intressanta är att FN och IPCC odlar skräck av politiska skäl. Man tycker det är rimligt att hetsa dig och mig. Man menar att det kan hjälpa till att få oss att verka för politiska rörelser som baseras på kortsiktigt väder. FN driver därför stenhård politik för att försöka få kontroll över oss. Det gör man i stället för att i lugn och ro resonera för och mot orsakerna till den nuvarande temperaturhöjningen.
Det som sker är egentligen inte klokt. Det rör sig om propaganda eller manipulation av miljontals människor. Något mer ärliga människor menar att budskapet bärs upp av en försiktighetsprincip. Dvs att i värsta fall har FN rätt. Men i min värld är sådana resonemang humbug. I ett samhälle som baseras på vetenskap kan man inte tillåta skräcken worst case som grund för beslut som tenderar att bli allvarligt förhastade.
Det som skett häromdagen på SVT Aktuellt är alltså ännu ett exempel på nutidens svenska mediala propaganda. Den är till hundra procent politiskt grundad. I grunden beror den på en oförmåga att inte i lugn och ro se skillnaden mellan väder (på veckobasis) och klimatförändringar som rör sig på trettio års nivå. Igår skriade svenska medier om högsta temperatur i Målilla på 75 år. Alltså var det av någon anledning varmare då. Dvs före klimatskräcken och den påstådda CO2-stegringen.
Det är för djävligt att jag måste framhålla dagens budskap. Även ett barn – frånsett förstås Greta T – inser att väder och klimat är helt olika fenomen.
Det flesta ting – fasta och lösa föremål – kan som bekant användas i bedrägliga syften. Ju lösare en sak är desto enklare blir det. Exemplet med löften såsom vissa värdepapper och kryptovalutor visar att vilseledanden är busenkla.
Idag funderar jag över om konsten är ett undantag, dvs om det är möjligt att bedra någon via ett föremål som påstås vara ett konstverk. Läsaren invänder genast att det visst går att luras med förfalskade målningar eller värderingsintyg. Men mina tankar om konst tar ytterligare några steg. Även det mest äkta verk kan det ju ibland inte vara någon konst att framställa, såsom exv en målning på beige bakgrund med en knivskåra i duken samt en signatur som lyder Lucio Fontana. En intresserad köpare kan ju faktisk åstadkomma allt själv för några hundralappar plus ram, frånsett just en äkta signatur.
I den moderna konstens värld blir därför gränsen kring bedrägeri ständigt hårfin. Den som idag sätter foten på ett svenskt galleri eller museum har många gånger svårt – ibland är det rentav omöjligt – att bland allt bråte av installationer avgöra vad som är konst och vad som är skräp som städarna ännu inte hunnit avlägsna.
Det mest paradoxala i nutidens konstvärd blir därför att all konst blir en form av bedrägeri. Det är ett ting som alla kan framställa samtidigt som skillnaden mot äkta vara är nära nog obefintlig. Om resultatet blir att dagens konst alltid är bedrägeri eller att noll konst aldrig kan verka vilseledande blir en gåta som ingen kan besvara.
Jag är benägen att påstå att det inte råder ett motsatsförhållande mellan påståendena. Då en bred sektor inom nutidens konst inte ställer några som helst kvalitativa krav på ett verk, så spelar ju svaret på gåtan ingen roll. Om allt kan vara konst, blir ju inget kvar som kan vara motsatsen, dvs icke-konst.
Begreppet konst upplöses med andra ord till ingenting. Resultatet blir endast en vision om jämlikhet. Om du vill kalla en sak för konst så har du rätt till detta och samhället måste på jämlikhetens grund godta ditt krav. Jämlikhetens samhälle har med andra ord lyckats upplösa konsten till ingenting mer än själva ordet. Som alltså numera saknar innehåll.
Jag läser i Sydsvenskan om en toppnyhet. En arkitekturstudens från Lund jobbar just nu med sitt examensarbete på en öde Teknisk högskola. Hon snickrar nämligen på en mobil queer bastu i trä! Och antagligen ska den hinna bli klar till någon av landets många Pridefestivaler.
Min respekt för svensk arkitektutbildning har tidigare inte varit stor. Och inte blir den större när jag nu ser hur en person gör ett examensarbete som förefaller vara rena skämtet (till saken hör att jag själv är inbiten bastubadare). Flertalet befintliga bastur är såvitt jag vet passande för alla sexuella preferenser. Viktigare är att studier och examensarbeten är allvarliga fenomen. Det rör sig om att pröva någon inför inför yrkesexamen. Och nog finns det seriösa uppgifter för arkitekter i bostadsbristens Sverige, i stil med huskroppar som erbjuder boende flexibla lösningar efter behov och tillgång på pengar.
Men inom arkitektutbildningen i Lund tycks vänsterns fria val och politiska korrekthet härska. Inte undra på att det ritas hus som är fula och dyra. Men iklädd traditionellt svarta arkitektkläder snickrar nu studenten i Lund på sin fåniga mobila bastu för sexuella behov. Inte rör det sig om analys eller förnyelse av den egna vetenskapen om konstruktion av byggnader för angelägna samhällsändamål . Här leks det för en minoritets sexuella behov.
Och Bonniers vänstermedium Sydsvenska dagbladet applåderar! Sverige är sannerligen ett egendomligt land. I stället för att ta itu med viktiga problem så sysslar universitetsanställda och studenter med att roa sig, som prov för avläggande av examen. Kravlösheten i den svenska nationen tycks gränslös. Lika utbredd som en politiska korrektheten.
Sin roll vid världens universitet har statsvetenskapen erövrat enkom för att studera och kritisera politikens och statens utveckling. För detta betalas stora forskningspengar från offentliga kassakistor varje år. Just närheten till detta guld gör det nödvändigt att företrädarna för ämnet ”political science” ivrigt agerar som kontrollörer av staten och den politiska klass som styr den. Om inte detta sker riskerar statsvetenskapen att bli politikens fånge.
Enligt min bestämda åsikt verkar enbart ett fåtal statsvetare i perspektivet av kritisk granskning av politiken på armlängds avstånd från elitens intressen. Många forskare i ämnet agerar närmast som statens och politikens förlängda arm. I och för sig finns en liknande risk inom juristernas profession. Men praktiken är inte alls lika utbredd där. Möjligtvis beror det på en rättskänsla som i allmänhet motverkar dolda intressebindningar. Universitetsjuristens roll tar dessutom huvudsakligen sikte på rätten och inte på det politiska livet eller spelet där bakom (en distinktion som jag själv dock gärna överskrider).
Många känner till Churchills kritiska ord om demokratin – med hans viktiga förbehåll att alla andra kända politiska system är sämre. Mot den bakgrunden borde statsvetare enligt min åsikt bums samla sig för analys av nutidens demokrati och de problem som den har i exv dagens USA, Storbritannien, Frankrike och Sverige. Det är ju fullt klart att dålig demokratiskt praktik och diverse missbruk används av ryssar, kineser, ungrare och andra som vapen i kritiken av den västerländska demokratin. På så vis blir Trump och svenska sossars vacklande om NATO vassa vapen för Putin inför rysk publik! Statsvetenskapen har därför ett särskilt ansvar att kritisera nationella politiska eliter som de facto ger argument till diktatorer och antidemokrater.
Alltså måste Sveriges statsvetare ta sin professions uppgift på allvar, dvs sluta med att krama och gulla med den politiska klassen och i stället använda forskningens vapen för att visa på brister och tänkbara fördjupningar av demokratin. Det finns nämligen nya demokratiska verktyg för att ge väljarna ökad makt i relation till politikens yrkesmän och kvinnor. I mina bloggar har jag skrivit om flera.
En metod är att begränsa partiledningarnas makt och enligt olika mönster mana fram nya valsystem, som mer direkt tar sikte på en viss person som kandidat för riksdagen. En kompletterande väg är att begränsa möjligheterna till omval av politiker efter viss tid, för att på så vis söndra den politiska klassens sammanhållning. Detta kan också ske genom en reform som innebär färre riksdagsledamöter, vilka får bättre betalt, men måste återgå till civila jobb sedan rotation skett.
Vidare är det möjligt att tillåta en folkopinion av viss omfattning stoppa lagförslag i riksdagen. Via BankID kan dessutom bestämmande folkomröstningar enkelt genomföras, något som vore en stor reform i tiden av internet. Likaså bör dagens statliga partibidrag slopas, så att partierna tvingas återvända till finansiering via egna medlemmar. Partistödet från organisationer bör dessutom strikt regleras, med tydlig straffsanktion mot partiföreträdare som fuskar.
Alla mina förslag går ut på att begränsa den politiska elitens makt och försöka låta ”vanliga människor” få ökat inflytande. Varför tillhör inte Sveriges statsvetare den främsta frontlinjen då det gäller kritik av politiker i Sverige och andra demokratier? Det gäller som sagt att visa att ryska och kinesiska ledare har fel då de skället på demokratin i väst. Därför måste nutidens tecken på demokratins urartning noga kritiseras och förslag till reformer framföras från universitetens statsvetare. Jag tror även Churchill nickat instämmande till mina krav om han sett Donald Trumps och Boris Johnsons framfart på sistone.
Men Sveriges statsvetare tycks uppleva sig själva som alltför fina för att kritisera sina politiska herrar. Min slutsats är därför att majoriteten statsvetare har tagit position i sina av staten välfinansierade elfenbenstorn. Därifrån ges den politiska klassen den allra bästa service, något som ger dem möjlighet att ytterligare befästa sin position. Jag talar således om statsvetarnas uppenbara svek.
En iransk fängelsetjänsteman har nyligen dömts för folkrättsbrott i Stockholms tingsrätt. Med tanke på mängden vittnen tycks han ha tagit del i en lång rad kränkningar och verkställanden av dödsstraff. Låt vara att han förmodligen inte själv tycks ha fattat de dömande besluten. Han har varit en aktiv medlöpare till den mordiska regimen i Iran.
Det är enkelt att känna avsky. Därför vill jag gärna sympatisera med det fällande domslutet och det mycket hårda straffet. Men å andra sidan finns det anledning till tvekan. Den landsflyktige professorn em vid Stockholms universitet, Said Mahmoudi, uttrycker i SR själv bekymmer över att tingsrätten tagit sig domsrätt. Som folkrättsexpert menar han att det inte alls är säker att gällande konventioner ger svenska domstolar en rätt att döma i utländska konflikter av detta slag. Alltså inte ens med stöd i svensk lag (som i så fall strider mot folkrätten).
Enligt min mening måste man acceptera – och hylla – internationella domstolar som världens stater själva enats om som domare i internationella ärenden. En helt annan sak är att Sverige som nation själv griper rätten att döma i tvister av ett slag som klart ligger utanför nationens sedvanliga kompetens i straffrättsliga mål. Hur ska en svensk tingsrätt korrekt kunna bedöma vad som egentligen hänt vid iranska fängelser? Är inte risken stor att vittnena vid domstolen huvudsakligen kommer från ena sidan, dvs från anhöriga till dömda och dödade fångar? Även processer i en diktatur måste handläggas med öppenhet för motsidan, den iranska regimen, som inte getts möjlighet att få sin inställning framförd fullt ut.
Enligt min mening är straffrätten normalt en nationell fråga – med undantag som sagt för fall med tydligt stöd i folkrätten – varför svenska staten och dess domstolar tyvärr riskerar att inte vara rätt forum. Vad som sker i Iran – lagligt eller olagligt – bedöms normalt bäst på plats och med hänsyn till nationell lagstiftning där brottet inträffat.
Orsaken till att svensk domstol anser sig ha kompetens att bedöma brott i Iran sammanhänger med den vanliga storsvenska synen på det egna landet som ett moraliskt föredöme. Det är som sagt enkelt att entuasmieras av att en otäck brottslig ska dömas och att Sverige är bäst. Men man bör vara försiktig och främja rättssäkerheten även i ett brottmål mot en iransk fängelsetjänsteman.
Dessutom är risken stor att svenska medborgare i Iran blir måltavlor för hämnd mot en svensk interventionism utan tydligt stöd i konventioner. Att svensk klåfingrighet kan kosta livet för den forskare som i Iran redan dömts till döden är en möjlig konsekvens. Det skulle faktiskt vara en rättsskandal – och ödets ironi – att svensk socialdemokrati i sin iver att vara Världens samvete förorsakar det egna landets oskyldiga medborgare döden.
Svenska medier hurrar över domslutet. Vänsterns journalister saknar juridisk kompetens och klokskap. Oförmågan att se på en händelse med öppna ögon är tragisk. Att enögd juridik är någon mycket allvarligt framkom tydligt under terrorns år av den franska revolutionen och under Stalins skådeprocesser i Sovjetunionen. I båda fallen rör det sig om regimer som – liksom socialdemokratins Sverige – anser sig vet bäst då deras domstolar dömer i politiska tvister.
Slutligen några ord om juridiska prioriteringar. Vi ser alltså hur svenska vänsterpolitiker vill försöka skipa rättvisa utomlands vid svenska domstolar. Samtidigt går landets rättsväsende på knäna på grund av invandrarnas grova klanvåld. Dessutom har den svenska rättsstaten flera påtagliga brister. I min värld byggs ett rättssamhälle inifrån. Inte genom folkrättsliga aktioner med tveksamt juridisk stöd i internationell rätt. Jag anser således att det är bättre om Sverige är mästare på hemmaplan, än i kampen mot Iran på den internationella arenan.
Annonsen ovan från Nationalmuseum är ett typiskt exempel på en problematisk tendens inom svenska medier. Genom bilden och arrangemanget vill kvinnorörelser lyfta fram det egna könet. Sitt eget köns intressen. Givetvis har de full rätt till det i sammanhang som de själva privat har rätt att styra över – eller äger som man numera säger. Då blir givetvis könsaspekten också en enskild sak.
Det som är synnerligen problematiskt är när åsiktsförmedlingen sker på arenor som finansieras av det offentliga eller av medieföretag som officiellt kallar sig ”oberoende” i politiskt hänseende. Affischen ovan finansieras med skattemedel. Då bör man kunna lita på att framställningen är politiskt oberoende. Det innebär att det aktuella muséet måste välja att presentera konst och konstnärer som på objektiva grunder, dvs sakligt sett, är framstående och på så vis beundransvärda. Så är ju inte fallet beträffande Nationalmuséets val på bilden. Det har uteslutande skett pga kvinnligt kön. Att det inte är sakligt betingat syns direkt på den anskrämliga sagofigur som kvinnan ifråga knådar på. Vi ser ett förhärligande av en mossig nationell hjältefigur. Och i sin förtvivlade hets efter kvinnliga ikoner blir feministernas val förvridet. Till muséets fördel talar dock att man ändå rakt ut avslöjar grunden för sitt val, dvs att man avser att hylla kvinnor.
Då tidningar och radio/teve presentar diverse människor (nu kvinnor) eller objekt mörkas ofta att valet skett pga kön och politik. I så fall kan allmänheten förstås vilseledas, ty godtrogna människor utgår normalt från att presentatören haft goda objektiva skäl för att kvinnan X ställts i fokus. Med andra ord blir risken stor att publiken vilseleds. Och att feministerna lyckas i sin luriga uppsåt.
Någon invänder kanske att någon skada knappast uppkommer. Det håller jag absolut inte med om. Det rör sig enligt min mening ytterst om mediernas trovärdighet. Om X väljs av skäl som rör hennes kön så är risken stor att allmänheten blir grundlurad. Man bedras exv att tro att den kvinnliga fotbollsspelaren Y är en stor stjärna. Eller att författarinnan Z tillhör toppen i sin genre. Osv. Publiken leds med andra ord vilse och detta genom ett medvetet val av presentatören ifråga. Publiken tror att något viktigt under, medan det i själva verket just är propaganda. Vem kan i så fall lita på landets medier?
Kanske någon säger att min kritik rör sällsynta fall. Den som påstår något så dumt måste sakna kontakt med svenska medier. Inom medievärlden är kvinnliga journalister många och starka (liksom också på landets museer). Här finns med andra ord tusentals feminister som gärna pläderar för sitt eget kön i syfte att trycka dit män som de föraktar. Vilket de också gör var dag. På så vis blir risken synnerligen stor att objektiviteten hamnar i kläm och förtroendet för medierna kollapsar.
Följden blir med andra ord att medierna visar tecken på att vara propagandaorgan. Den som – liksom jag – gillar en öppen diskussion oroas kraftigt av alla tendenser till propaganda. Min ängslan är nu för tiden på topp avseende könspropaganda. Det är en i hög grad befogad ångest, ty propagandan planeras vid styrelsemöten av personer som inte ens förstår att det rör sig om tuff åsiktspåverkan, utan bara tror hon talar sanning…
Jag häpnar varje dag över vad som – särskilt under nyhetstorkans semestertid – presenteras i det statsfinansierade medierna SR/SVT. Det verkar som företagen lämnats över till PRAO-elever för att de ordinarie journalisterna ska kunna njuta av den heliga svenska svenska sommarsemestern. Lyckligtvis har därför nyhetsprogrammen kortats ned rejält.
Stommen i nyhetssändningarna är starkt styrda av semesterledigheten. Det syns framför allt på två vis, frånsett kortare programtid och många nya ansikten. Det främsta är den traditionella juliklagan över att vårdpersonalen inte räcker till. Tack sjutton för det! Den offentliga vårdens chefer klarar inte av en normal tillämpning av semesterlagen, utan tillmötesgår passivt mängden krav på massiv ledighet i juli. Det är ett elände i sig. Men att medierna med SR/SVT i spetsen – utan att tala om hur andra arbetsgivare fixar rimlig öppenhet – varje juli månad ska klaga över att personal saknas är faktiskt så simpelt att ord saknas. Okej att det fyller ut programtiden. Men det är så tröttsamt.
Veklagan under juli syns även på ett annat vis. Landets många intresseorganisationer ges förstås en god möjlighet att bombardera PRAO-eleverna med sina krav. Vårdfacken prenumererar som sagt på semesterkrisen för att öka antalet medlemmar.
Men även kreti och pleti bland övriga påtryckare-organisationer visar framfötterna. Alla deras särkrav presenteras som riksangelägenheter. Även den mest bisarra opinion framstår som angelägen. Idag fick en intresseorganisation för dialyspatienter viktig programtid. Nu lanserades begreppet ”gästdialys”. Varje patient som får dialys på hemsjukhuset hade enligt företrädaren en ”mänsklig rättighet” att få vård på valfri semesterort.
I min värld med täta besök inom sjukvården är jag tacksam för att den lokala vårdapparaten fungerar. Oftast drivs den i privat regi. Trots semestertid riktigt bra. Men det är mycket begärt om samhället även ska finansiera dialys på Gotland, som en intervjuad kvinna begärde (men som Gotland av naturliga skäl inte klarade av i juli).
Vi ser alltså hur SR/SVT främjar såväl amatörism som överdrivna politiska krav. Det vi ser är en blixtbild av ett social kravmaskineri som drivs av vänsterns journalister. Alla har rättigheter! Höj skatterna!
Men tanken om anpassning till befintliga resurser och förnöjsamhet över att det finns en dyrbar vårdapparat saknas helt. Någon skyldighet att tänka efter finns med andra ord inte. Detta är socialdemokratins idealsamhälle. Den svenska modellen.
Kriminologernas kristallkulla ställer allt upp-och-ned. Wikimedia.
I SvD uttalar sig professor Jerzy Sarnecki och fil stud Nina Rung om det grova våldsdåden av en ung man i Skellefteå. Vad de två vill säga är svårt att förstå. De verkar förvånade över utvecklingen som inte följer skrivbordets planer.
Sarnecki menar att grovt våld är ovanlig på grund av att unga ofta är noggrant kontrollerade av vuxna i sin omgivning. Jaha, säger jag , alltså är klanernas våldskillar i förorterna överraskande ovanliga? Att de inte kontrolleras av sina föräldrar kan nog alla människor förstå.
Jag menar att analysen är naiv. Då en minoritet inom en stor skara invandrare begår fler och annorlunda våldsbrott än infödda svenskar beror det på kulturskillnader. Tillsammans blir det många brott. Klanerna bygger makt och skapar sammanhållning samt hat eller förakt mot den svenska omgivningen.
Det rör sig inte bara om fattiga som slumpvis tar till våld. Det är en form av organiserat krig mot svenska samhället. Basen är en främmande kultur och dess värderingar. Och i Sverige är det sedan länge tabu att tala om att förändra invandrarnas värderingar och tänkesätt. Utomlands försöker man bryta denna medhavda kultur för att integrera de nyinflyttade i det nya landets värderingar. I vårt land klingar den sista meningen tyvärr brutal. Som att svära i kyrkan.
Fil stud Nina Rung säger att man beräknar att vart femte barn lever i ett hem där det finns missbruk, psykisk sjukdom eller våld. Hur hon kan veta det är inte enkelt att förstå. För övrigt har väl dessa faktorer alltid funnits med i samhällsbilden, utan att det dödliga våldet bland unga tidigare skjutit i höjden! Och vad som gäller för killen i Skellefteå är ännu mer oklart. Eventuella basala problem hos den etiopiska ynglingen har sannolikt förvärrats genom fortsatt odling i sin klans kultur efter ankomsten till Sverige. Multikulturella ideal hyllas nämligen var dag i vårt land. Krav på anpassning uppfattas som sagt som tabu – närmast som rasism. Inte undra på att lärare, vårdpersonal, socialarbetare och poliser tassar omkring med skygglappar. Sverige tycks vara expert på att skapa (självförvållade) problem genom mängden ”korrekta” värderingar till vänster.
Det vi ser är alltså två kändisar med studier i kriminologi som spekulerar. För detta finns en förklaring. Kriminologin står inte på en stadig vetenskaplig grund. Våldets och brottens effekter är ytterst svåra att förklara med anspråk på vetenskapliga sanningar. Med det menar jag att kriminologer inte vet varför människor begår brott. Därför kan de inte uttala sig om hur brottslighet ska stoppas. Alla brottslingar är nämligen individer med delvis skilda bakgrunder. Men inom klanerna utvecklas en tydligare gemensam kultur för samverkan och sammanhållning i brottets tjänst. Att den leder till brutala effekter är rimligt enkel att förstå. Man behöver inte tillgripa den snyftande fattigdomsförklaring, som är kriminologernas främsta svar.
Spekulationerna innebär att kriminologerna bara gissar och att medierna tar gissningarna som uttalanden från orakel. Det är tröttsamt. Min slutsats är man inte ska låta kriminologer bestämma svensk kriminalpolitik. Egentligen bör inte heller politiker forma brott och straff (även om de har monopol på lagstiftning). Det sköts bättre av lekmän som försöker tänka kritiskt och förnuftigt.
Enligt urgamla mönster köper en osäker man sex av en svag kvinna. Mannen har trumf i form av pengar. Det sker i dagens Sverige, alltså liksom förr. Det är fråga om ett möte mellan två av eländets individsfärer. Det finns starka skäl för samhället att motverka denna typ av ömsesidig förnedring. Men hur ska det gå till?
Just nu – i sommarens nyhetstorka – skriar medierna om att det måste till straffskärpningar mot män som köper sex av kvinnor. Som vanligt är det feminister som ropar på att män ska jagas. Röster höjs till och med för att kunna döma vanliga sexköpare för våldtäkt, trots att prostitution är en uråldrig form av avtal (låt vara av den typ där parterna inte är jämlika). Enligt min mening är den svenska diskussionen fullständigt av banan.Dn är formad av feminister, som inte kan se med öppna ögon på sexköpet.
Om man vill dämpa frekvensen sexköp i Sverige – vilket verkar vettigt – finns nämligen ett första viktigt steg som ingen svensk debattör talar om: kriminalisera såväl köp som försäljning av sex (och inte bara köpet). Jag menar således att den som tjänar pengar på sälja sex också måste lagföras och straffas. Säljaren lockar andra till brottet och medverkar således till det. En kriminalisering av säljandet bör givetvis vara ett viktigt incitament mot själva sexhandeln. Den som inviterar annan till brott måste alltså också straffas.
Dessutom skulle en kriminalisering antagligen motverka människohandel av unga kvinnor. Många utländska kvinnor – med eller utan hallickar – reser nämligen till Sverige för att tjäna pengar på sex. Jag gissar att det finns omkring tusen unga tjejer som tvingas till Sverige just för att den som säljer sex inte ses som kriminell. Här möts de således av en polis som inte tillåts se affärerna som brottsliga. Om polisens arbete även skulle riktas mot kvinnor som säljer sex kommer förmodligen nätverken med kvinnohandel att få det svårare. Antalet sexsäljare kommer sannolikt att minska, vilket just är vad samhället och jag önskar.
Inte minst kommer feministernas tolkningsföreträde att elimineras. Dvs de vänsterkvinnor som skriar över att sexsäljarna är utsatta och saknar alternativ försörjning. Enligt min åsikt är såväl köpare som säljare av sex att beklaga. Brottet är ömsesidigt i ordet rätta bemärkelse. Den ena tillhandahåller sex av en typ som samhället ogillar. Den andre utnyttjar tyvärr situationen och antar anbudet. Det är enligt min mening en skam att inte båda straffas, utan enbart den ena parten. Alltså är det min paroll att vi bör se två brottslingar eller ingen! Sådan är dessutom den gängse synen utomlands, dvs antingen eller.
Svenska politiker är stolta över sin ensidiga kriminalisering av männen, en lösning som de dessutom har mage att vilja marknadsföra till feminister världen runt. Nu är det hög tid att nyktra till. Det är ju inte klokt om köparen ytterst ska dömas till våldtäkt, medan säljaren som själv inbjudit och gått med på vinstaffären anses agera lagligt.
Men så enögd är synen på verkligheten i vårt land. Därför måste Sverige kallas Absurdistan. Ett land där Kafka har sin hemvist.
Som bekant får vi varje timme via landets medier veta att jorden håller på att koka samman och gå under. Torkan sägs vara katastrofal. Krisen sprider stor skräck. Barn uppfostras i Greta T:s anda till små nervvrak.
Men hör och häpna berättar samma medier – förstås i andra sammanhang – att produktionen av livsmedel ökar i Sverige och Världen. Igår fick vi höra via SR att årets svenska spannmålsskörd sannolikt blir mycket bra, lika hög eller kanske högre, än föregående två år. Och om man kollar världsproduktionen av vete säger statistiken följande. ”Totalt i hela världen skördades i genomsnitt de båda åren 2019 och 2020 ungefär 763 miljoner ton vete.” Tesen om CO2 som växthusets gas tycks besannas. Kanske visar statistiken om solens ökande instrålning mot jordytan att uppvärmningen åtminstone delvis förklaras av annat än CO2?! Kolla länken från SMHI:
Nu undrar jag hur stor skräck som kan kombineras med goda odlingsresultat? Skördarna borde ju minska, åtminstone flera procent. Världen är ju enligt FN och IPCC på väg att bryta samman när som helst.
Enligt min mening måste människor omgående få upp ögonen för den politiska propaganda som varje dags sprids via FN och IPCC och många stater och nationella medier. Alltså även i medier som svenska staten tvingar oss att betala.
Jag menar att vi måste ta en temperaturökning på allvar. Men samtidigt vara iskalla rörande orsaker och ökningshastighet över tid. Alla sansade människor bör agera så. Att offentligheten inte gör det nu är ett tecken på just vilja till propaganda.
Nu har jag under några dagar på SVT hört och sett trailers om SVT:s försök till folklig rapportering inför valet. Visserligen är meningen att uppnå en humoristisk touch. Men bakom skämten finns en ännu mycket tydligare ambition till politisering, dvs propaganda till förmån för den sittande regeringen.
I SVT ser vi tre skrattande journalister, som apostroferar moderatledaren Kristersson och talar om att han har en ambition till ”storkukslugn”. Orden återkommer i SVT varje kväll under mer än en veckas tid. Meningen är solklar – vem kan lita på Kristersson? Feministernas idé är ju självklar. De menar att han inte kan leda landet, vilket den sittande kvinnliga socialdemokratiska statsministern däremot antas kunna.
I ett försök att balansera det vulgära angreppet talar de tre feministerna om en annan partiledares ”pattar”. Vidare snackas om en hittepå-romans mellan Åkesson och Busch. Allt är lika tarvligt och saknar partipolitisk relevans. Men tarvligheterna är finansierade med pengar som jag själv tvingas betala över skattsedeln. Har jag inte rätt att bli förbannad?
Någon invänder kanske att det är okej att skämta med landets politiker även under en valrörelse. Okej säger jag, bara skämten fördelar jämnt och har en finess som strävar efter verkliga skillnader mellan Sveriges partier i förestående val. Men det är ju inte detta som händer då de tre kvinnorna löper amok i de trailer jag kritiserar. Vad sjutton har moderatledaren med ”storkukslugn” att göra?
Den läsare som tvekar över min irritation måste tänka ett steg vidare. Det gäller nu att föreställa sig vilka vulgäriteter de tre feministerna inte vräkt ur sig. Tänk bara om de skojat om Magdalena Anderssons kropp eller könsdelar! Föreställ dig att de tre utvalda lika tarvligt snackat om ”en vänsterfitta” som bara sysslar med köp av röster inför höstens val via statsbidrag! Alla inser att sådana ord genast medfört att ett medialt uppror uppstått. Det går nämligen inte an att förnedra en kvinna som är statsminster och som dessutom ledare för ett socialistiskt parti.
Läsaren förnimmer säkert min indignation över vad som sker i en SVT-kanal, som enligt lag är skyldig att agera sakligt och oberoende. Det som jag pekar på är en uppenbart vinklad propaganda för sittande regering. Att det dessutom är smaklöst är närmast ovidkommande.
Ändå tänker jag idag anmäla feministernas vulgariteter till Granskningsnämnden. Med intresse väntar jag på nämndens besked. Det jag kritiserar utspelar sig bara någon månad inför höstens val. Men genom ett beslut efter valdagen har nämnden en möjlighet att undvika att kritiken påverkar socialdemokratins långvariga makt över statsapparaten.
Som fri bloggare, med öppet redovisad politisk bakgrund och ambitioner, har jag rätt att framföra mina egna politiska värderingar. Jag spelar med helt öppna kort. Härom kan inte råda någon tvekan. Och ingen av mina läser kan påstå att de blivit vilseledda.
Situationen är helt annorlunda rörande flertalet svenska journalister som arbetar på medieföretag som ger ut exv DN och SvD, för att inte tala om de statskontrollerade företagen SR och SVT. Dels har samtliga dessa företag publicerat sina officiella politiska inriktningar. DN säger sig vara obunden liberal och SvD obunden moderat/konservativ. Public serviceföretagen är till och med enligt lag skyldiga att vara politiskt oberoende. Allt pekar alltså på att journalisten inte – utan att ange att de rör sig om personliga val – ska propagera för sin egen politiska övertygelse. Men det gör de ändå.
Vad gäller journalistikens etik är saken mindre klar. Mediernas publicitetsregler tar sikte på skydd för publiken och talar om saklig rapportering. Dvs inget privat politiserande med andra ord – förutsatt att det inte varnats för åsikter. Journalistförbundets yrkesetiska regler är inte mycket att hänga i julgranen. Här sägs minsann inget om att hålla inne med egna åsikter vid rapporteringen! I reglerna räknas bara upp ett antal självklara begränsningar vid rapporteringen.
Ändå måste slutsatsen bli att svenska journalister åläggs en saklig rapportering. Och att egna värderingar måste minimeras och åtminstone deklareras i stil med ”enligt min åsikt”.
Efter åratal av kontakt med svenska massmedier blir min slutsats fullständigt klar. Privata politiska åsikter – utan varningsflaggning – tillhör sannerligen den dagliga rutinen. I såväl de upplagemässigt större tidningsmedierna som inte minst de statskontrollerade medierna.
Det som närmast förvånar mig är att journalistkåren utan att skämma på ett så fundamentalt vis är villig att bryta mot de grundläggande moraliska normerna för yrket. Flertalet journalister agerar precis som de själva var drottningar eller kungar vad gäller publiceringen – alltså som mediets ägare. Egot talar med andra ord. Man kan inte märka den minsta skamsenhet, nej, nej. Vi möter tvärtom starka egon som stoltserar över att säga sina personliga åsikter i politiska frågor – ibland något inlindande eller via en självvald intervjuperson som politiserar direkt.
Jag har funderat mycket över hur anställda journalister kan agera så självvådligt. Det är ju så förbaskat omoraliskt att säga en sak utan att påpeka att det är ens egna värderingar som yttrycks. Den enda förklaring som jag kan finna för denna egotrippade och systematiska amoralism är att personerna ifråga menar att de uttrycker sanningen. De inser inte att olika värderingar kan finnas med anspråk på exakt samma sanningshalt.
Liksom en kristen tror på Gud så tror journalisten på sina egna värderingar och menar att de är sanna. Att inte kunna hålla distans till sina egna personliga åsikter blir på så vis den svenska journalistens främsta dilemma. Närmast en yrkessjukdom vill jag påstå. Och det är ett mycket allvarligt fenomen. Varför? Jo,det svenska folket vilseleds konsekvent i politiska frågor och indoktrineras i vänsterns syn på världen. En världsbild som tillhör 1800-talets slut, utan att i grunden ha förändrats …
För att en statlig myndighet ska ha rätt att ställa krav på en medborgare eller ett företag måste myndigheten ha stöd i lag. Detta är ingen nyhet. Men det är en synnerligen viktig rättsstatlig princip i ett västerländskt samhälle. Myndigheten ska inte kunna tillskansa sig rätt mot den enskilde tolkningvägen och påstå att en författning ger myndigheten besluträtt. Saken rör nämligen den enskildes frihet. Det offentligas makt ska med andra ord hålla sig inom lagarna, helst med råge.
På denna princip vilar den nyligen avkunnade domen WEST VIRGINIA v. EPA, ett avgörande som väckt stor medial uppmärksamhet. Detta gäller tvisten. Den amerikanska miljöskyddsmyndigheten EPA vill med hänvisning till en egen föreskrift – som baserats på en allmänt formulerad lagregel i Clean Air Act – begränsa möjligheten för kolkraftverk i Virginia att fortsätta med att bränna kol för framställning av elkraft. Högsta domstolens majoritet – med domaren John Roberts vid pennan – menar att ifrågavarande författning inte ger myndigheten EPA tillräckligt stöd för en näringsbegränsande föreskrift, som EPA själv beslutat om.
Roberts skriver att domstolen är kritisk mot EPA:s påstående om att Clean Air Act ger myndigheten möjlighet att begränsa CO2-utsläpp vid förbränning av kol genom egna föreskrifter. Enligt domstolen finns det liten anledning att tro att Kongressen genom sin lagstiftning Clean Air Act delegerat ett sådan viktigt beslut till myndigheten. En övergång från kol till andra energislag anses således av majoriteten så ingripande att ett tydligt stöd från den lagstiftande församlingen i USA krävs.
Läsaren inser att jag inte är särkilt förvånad över domstolens utslag. Det förefaller inte bygga på en politisk åsikt, utan snarare på en tolkning av reglerna i Clean Air Act, som Kongressen antagit. Förvisso har USA högsta domstol tidigare ibland godtagit delegation av laglig makt till myndighet. Men självklart måste det finnas gränser för en statlig myndighets rätt att tolka en lagparagraf och utfärda egna bindande föreskrifter.
Varför blir det en sådan himla uppståndelse rörande det amerikanska avgörandet? Svaret förefaller enkelt. I Sverige påstår vänsterpolitiker, miljökramare och journalister att myndigheter måste ha en rätt att stoppa ”ödesfrågan” om CO2-utsläpp, oavsett om det finns lagstöd eller inte. Med andra ord menar man att klimatfrågan har högre dignitet än vad en enskild lagparagraf uttalar eller juridiska teknikaliteter kräver. Detta är sannerligen en sensationell nytolkning av rättsstatens främsta princip: alla myndigheter måste agera under lagens regler. En myndighet har inte större makt än vad lagen uttryckligen föreskriver. För företag som hittills framställt elektricitet av råvaran kol måste myndighetens makt att begränsa kolförbränning vara glasklar för att vara juridiskt bindande.
Den svenska reaktionen – och även den internationella vänsterns och miljöaktivisternas – innebär enligt min mening en politisering av rätten. I svenska medier beskrivs inte de höga juristernas principer i domen från USA. Däremot öser journalisterna galla över konservativa domare som tillsatts av Donald Trump. Jag ogillar i och för sig Trump. Men med tanke på den svenska åsiktskorridoren är det knappast förvånande att journalisterna skriar mer om Trump och konservatism än man diskuterar domarnas juridiska principer. Miljörörelsens krav framstår i medierna närmast som av Gud och FN givna och beskrivs därför överordnade de regler som lagstiftaren slagit fast.
Den svenska reaktionen sammanhänger delvis med att vår nations Miljöbalk ger exv Naturvårdsverket en bred rätt att med hänvisning till gummiartade lagregler utfärda mer detaljerade – men ändå oklara – bindande föreskrifter. Tanken om sådan ramlagstiftning har godtagits av svenska domstolar. Och med dessa luddiga föreskrifter som grund angriper svenska myndigheter dagligen många markägare av olika slag. Ibland med rätta, oftare med orätt.
På det heliga artskyddets altare hindras exv lantbrukare från att ändra i de stenmurar som sedan hundratals år kringgärdar deras åkrar (murar som byggts av tidigare ägargenerationer!). Syftet bakom myndigheternas föreskrifter om stenmurar är att skydda enskilda arter av djur, insekter eller växter där. Svenska domstolar accepterar således idén om allmän ramlag och godtar rader av ingripande beslut, som främst vilar på gummiartade föreskrifter från myndighet. Äganderätten tvingas vika. Enligt min mening lever rättssäkerheten i vårt land på Miljöbalkens område inte upp till de krav som måste ställas i en rättsstat.
Frågan är nu om det är USA eller Sverige – när det gäller rätten att delegera beslutsrätt till myndighet – som ska anses som en rättsstat? Domen i USA:s högsta domstol värnar enligt min mening tydligt rättsstatens princip då man skriver att tydligare regler krävs från den lagstiftande församlingen i ett ingripande ärende. Vad gäller svenska domstolars tillämpning av Miljöbalken rörande ramlagstiftning finns däremot åtskilliga frågetecken. I vårt land hunsas dagligen markägare av byråkrater från stat och kommun.
Högst upp på SvD :s nätversion idag finns en artikel där Svenska Freds får tala ut. Rubriken talar om att folk är frustrerade öven den svenska Natoanslutningen.
Det är möjligt att åtskilliga människor är besvikna. Men det är till allra största delen vänsterväljare. Alltså människor som i åratal av sossarna fått höra hur dåligt ett medlemskap i NATO är. Inte undra på att de är upphetsade nu!
Men den viktiga frågan rör varför SvD – som kallar sig oberoende moderat/konservativ – ska prioritera detta ämne som rör åsikter hos en minoritet på vänsterkanten, dvs personer som hamnat fel. Jag är nog inte ensam över att höja på ögonbrynen över SvD:s värdering av nyheter. Egentligen är det ingen nyhet, utan åsiksförmedling från Svenska Freds sida. Men varför släppa fram denna inpiskade vänsterbastion i SvD:s spalter någon månad före höstens val?
Svaret är självklart. Frånsett ledarsidan styrs SvD av journalister till vänster. Det är alltså skribenter som väljer att skriva om de värderingar som de själva gillar. Journalisterna gör detta i stället för att kritisera sossarna för att de under loppet av ett kvartal ändrat åsikt från först att en NATO anslutning verkar instabiliserande till därefter den motsatta åsikten, dvs att en NATO-ansökan ska ske.
Man brukar tala om medierna som tredje statsmakt, med uppgift att kritisera och kontrollera landets politiker. Den funktionen saknas numera i vårt land i huvudsak. Här styr socialister av olika schatteringar landets medier. Inte undra på att svensk politik under decennier drabbats av törnrosasömn. Landet har blivit en enda enkelriktad motorväg för vänsteråsikter.
Ytterligare n förklaring finns till SvD-eländet. Tidningen uppbär årligen omkring 40 miljoner kronor i presstöd. Beloppet motsvarar i grova drag den vinst som SvD-bolaget lämnar till sina ägare. För att i framtiden rädda fortsatta bidrag måste tidningen givetvis gå vänstern till mötes.
Den svenska statsapparaten under sossarna styr alltså nationen på ett raffinerat vis. Först köper man såväl tidningar som SR/SVT med skattepengar. Sedan köpa man väljare genom olika statsbidrag. Och slutligen verkställs politisk propagandan genom vänsterns journalister. Att landets statsvetare dessutom kniper käft om sossarnas politiska hajbur gör utvecklingen än mörkare.
För en vecka sedan sade finansminister Mikael Damberg i en intervju i SvD att ”det inte finns några gratisluncher”. Uttrycket gratislunch har framför allt gjorts känt genom nationalekonomen Milton Friedman. Det tog sikte på löften eller krav på politiska bidrag, som i slutändan måste betalas av någon annan än gästen. Dvs av det offentliga eller närmare bestämt av någon inom befolkningen som betalar skatt.
Jag måste säga att det är tragikomiskt att höra en finansminister från sossarna tala om att det inte finns några gratisluncher. Alla vet förstås att statens utgifter måste betalas och att pengarna måste lämna ett statligt konto för att bekosta utgiften. Om alla medborgare betalar lika mycket skatt – och får lika stor bidrag – finns förstås inga fria luncher.
Men i sossarnas samhälle är det ju alls inte så. Förvisso betalar alla moms. Men enbart var tionde svensk betalar statlig inkomstskatt. Det är denna miljon svenskar som bär den tyngsta skattebördan i Sverige. Det rör sig om alla svenskar som tjänar mer än drygt 45.000 kronor i månaden. Det är denna grupp som huvudsakligen står för fria luncher till den stora mängden svenskar som mottar bidrag av olika slag. I mottagargruppen finns alltså några miljoner lunchätare, av vilka flertalet röstar på sossarna. Så visst finns det måltider som är fria för den som äter på bidrag!
Man kan förenklat säga att socialdemokratins credo just är att servera fri mat, liksom brödransoner delades ut till antikens romare. I såväl dåtidens Rom som nutidens Sverige fixar makthavarna bröd och annat till sämre bemedlade för att få deras röster i kommande val.
Milton Friedman pekade på att offentliga utgifter alltid måste betalas av någon. Självfallet visste han att många av det offentliga fick bidrag som betalades av andra. Friedman var en vän av låga skatter och färre bidrag. Det intressanta är att Mikael Damberg däremot har helt omvända mål.: höga skatter och höga bidrag. Damberg använder alltså gratis-lunch-metaforen för att höja skatterna! I intervjun rörde det sig om att försvarets ökade kostnader naturligtvis måste betalas. Men han knystar inte om att vissa av landets pensionärer samtidigt utlovats 1.000 kronor mer i månaden från och med valdagen i september. Många av mottagarna har inte betalat en enda krona i inkomstskatt någonsin. Dambergs löfte räcker minsann till flera fria luncher per månad för dem.
För den politiska klass, som själv under hela sitt liv försörjts genom bidrag från staten blir det förstås ointressant att tala om mottagarna av lunchpengar gjort rätt för sig. För eliten gäller det att se till så att staten kan håva in tillräckligt med pengar från folket för att stå för kalaset, alltså för såväl bidragstagarnas som klassens egen fest. Dambergs snack om gratis luncher är just bara – skitsnack. Syftet är att ytterligare höja skatterna för dem som redan betalar inkomstskatt, så att Damberg och hans polare kan sitta kvar på regeringen taburetter.
De röda i Malmö är på väg att utdela nådastöten.Wikimedia.
Det är oroväckande ord som S-ledaren i Malmö kommun – Stjernfelt Jammeh – förmedlar i en intervju i Sydsvenskan. Rubriken lyder:
Stjernfeldt Jammeh: ”Jag känner mig inte färdig med Malmö”
Nu planeras förmodligen nådastöten mot Malmö som redan har en ekonomi som till stor del är beroende av skattebetalarna i Stockholmsregionen. Nu räcker inte dessa bidrag, utan mer måste till. Det är märkligt att en stor stad som Malmö inte kan anpassa sin mun efter matsäcken. Tvärtom planerar kommunen ständigt för att leva över sina tillgångar.
Det finns tyvärr en logik. Malmö kommun är ett flaggskepp för den svenska socialdemokratin. Malmö är det befästa fattighuset. Man planerar stort för att visa vad sossar kan åstadkomma, för att sedan smita från notan och tvinga andra kommuners invånare betala. Samtidigt talar finansminister Damberg i SvD om att ”att det inte finns gratis luncher” i Sverige. Det är en stor lögn och Malmö kommun är ett skräckexempel på att låta andra stå för kommunens utgifter.
Det hade varit klädsamt om Malmö energiskt planerade för en lågbudget så att kostnader och skatteintäkter balanseras. Men, tvärtom planeras det för statliga bidrag till sossarnas egen storkommun. Stjernfeldt- Jammeh är uppenbarligen inte färdig med sitt slöseri ännu. Malmö är och förblir tyvärr en belastning för delar av svenska folket. Och i Malmö tycks et vara helt okej. Håll i hatten nu när Stjerfelt-Jammeh svingar en rak vänster…
Journalistyrket framstår alltmer som basen för vänsterpropaganda.
Heidi Avellan och bonnierägda Sydsvenskan hyllar socialdemokratins ledare Magdalena Andersson inför valet i september. På så vis kombineras vänsterism och feminism. Det påstås att Andersson ”älskar Sverige”. Ska det vara ett argument i en politisk valrörelse? Rena flummet! Tycker inte oppositionens politiker om vårt land? Men den person som på kort tid tvärvänt i flera frågor som sossarna misskött i åtta år sägs nu alltså älska Sverige. Det kan i och för sig vara ett feltryck, ty det som händer är att S-partiet som vanligt älskar makten.
Jag ser och hör liknade hyllningar från SR och SVT samt i SvD och DN. Hur ska den borgerliga oppositionen kunna segra i höstens val då nationens ledande medier samfällt hyllar feminism och vänsterpolitik? De medier som är tänkta att kontrollera politikerna hyllar den vänster som tycker och tänker som journalisterna själva gör. Att de statsstödda kanalerna propagerar för vänsterpolitik är givetvis oförenligt med den demokratiska statens principer. Men få kritiserar dagens svenska medier. Det anses nämligen ofint och odemokratiskt att gissla journalister som använder sin position för att driva personlig åsiktsförmedling. De tycks dessutom snart få ökade statliga bidrag för att bevara sossarnas maktställning.
Det är riktigt att jag själv agerar som opinionsbildare. Men jag gör det under min egen plattform, som dessutom relativt tydligt pekar ut min politiska hemvist. Gammelmediernas journalister politiserar däremot ständigt under falska flaggor om oberoende och saklighet.
Är tiden ur led eller medierna ur tiden?En gammal släktpendyl visar ändå rätt tid.Den har hängt i Kristianstad...
Dagens morgontidningar påminner om en supermarket i förfall. Glättiga erbjudanden om ditt och datt. Alla ska få sitt. Därför blir budskapen många gånger komiska. Oftare andefattiga.
Ett exempel är de etikettsexperter som i krönikor varje vecka talar om hur du ska agera för att smälta in i kollektivets värderingar. I stort sett hela människans liv förklaras genom etikettens ritualer. De mest självklara beteenden framställs med största allvar som nödvändiga för att du inte ska sticka ut och framstå som en person utan god ton. Det gäller att att inte sticka ut från kollektivets traditionella attityder.
Etikettens regler känns antingen självklara eller förlegade. Får jag dricka utan att skåla? Är det fel att rapa efter måltiden eller peta i näsan vid matbordet?Måste jag tåla att svärfar berättar sexistiska skämt? Hur en journalist bara vill skriva om sådana ämnen. Jag hade hellre tagit gift eller bett svärfar dra åt skogen (men det är nog inte tillåtet för den som ska vårda döende seder).
Om du sedan vänder på bladet – eller klickar på paddan – får du på följande sida i tidningen råd om hur du ska odla din individualitet eller ego. Nu är den kollektiva följsamheten som bortblåst. Här råder knallhattens hårda sociala tag. Så kan det låta. Tala om för svärmor att hon inte ska lägga sin långa näsa i blöt rörande din och makens relation! Då din man beter sig som en drummel måste du bums ta ut skilsmässa! Tvivlar du ett uns om tvåkönat sex så beställ direkt tid på kliniken för könskorrigering! Här gäller friska besked, utan personligt ansvar för rådgivaren.
Båda typerna av texter i morgontidningarna menar jag är ytterst tröttsamma. De är ett tecken på att journalisterna är mer intresserade av värderingar än av saklig rapportering om politik och samhällsproblem. Och kanske är det bäst så. För när den genomsnittliga skribenten fattar pennan i politiska frågor blir det nästan alltid bara socialismens ärenden som framförs. Det är också så tröttsamt att klockor stannar.
Så varför inte kombinera etikett och individualism? Jag tror att det skulle kunna bli festliga krönikor om ritualen förenas med egots kamps för ökat utrymme. Då skulle vi kunna läsa festliga rubriker i stil med följande:
Släpp inte en brakskit vid middagsbordet då din feministiska svägerska tjatar om #Me too! Du bör hålla masken om din fru inte gillar din senaste pojkvän! Förstör inte familjekalaset genom att fråga varför alla inte ska äta vegetariskt! Om du får höra att din brorson fått ännu en bokstavsdiagnos är det olämpligt att du flabbar!
Om jag – mot all förmodan – skulle få möjlighet att finna liknande råd i SvD och DN vid morgonkaffet skulle jag tycka att jag fått någon valuta för prenumerationen. Mitt humör skulle går topp. Bara att läsa något oväntat är ett glädjeämne i åsiktskorridorens mörker.
Nackdelen är att jag förmodligen skulle sluta blogga. I brist på mediala irritationsmoment från DN, SvD, SR och SVT skulle jag förmodligen ta till flaskan. Det vill säga dricka mer rödvin är jag annars gör.
Många har svårt att förstå våldet i dagens samhälle. Varför mördas det i förorterna? Varför knivhuggs oskyldiga i Visby och och på svenska skolor? Varför utförs liknande våldsamheter utomlands? Även om det inte finns helt klara mönster så måste alla inse att det ändå finns tydliga kulturella mönster i bakgrunden.
Äldst människans biologiska belastning för brutala beteenden. Sedan grottstadiet finns dödandet av medmänniskor med, som nyck, lösning av oenigheter eller rentav för föda. Den med tiden mer civiliserade rasen av människor har betraktat blodigt våld som underhållning vid avrättningar och arnetävlingar.
Därnäst kommer klankulturernas våld. Det rör sig om seder från samhällen som sedan länge trängts tillbaka av västerlandets demokratier. På så vis har invandrarnas klankultur flyttat in i västerlandets förorter tillsammans med utanförskapet. Försörjning genom brott ses därmed som en rimlig lösning (vid sidan om samhällets huvudspår). Och i stället för fredlig konkurrens anser klanernas grupper att dödligt våld är okej. Så var det i deras hemländer. Så blir det i Rosengården och i Tensta.
Mer knepigt är det att förklara skjutningar och knivvåld på gator och i skolor runtom i världens demokratier. Det kan ligga nära till hands att tala om vettvillingar och psykiskt sjuka. Men detta svar täcker inte in de mönster som tyvärr blir allt tydligare i exv USA och Sverige. Jag menar att man än en gång måste tala om kulturmönster.
För mig är det hisnande att se hur mediernas underhållningsvåld på nytt tagit ett kraftigt grepp över delar av västerlandet. Nu inte som dödsstraff och blodiga arenasporter. Det skjuts, mördas och genomförs läskiga biljakter vareviga dag och kväll på fem och teve. Till och med ett svenskt statskontrollerat medieföretag serverar skott och blod närapå dygnet runt. I reklamsnuttar lockas unga och gamla till nya blodiga seanser.
Man behöver inte vara psykolog för att förstå att våldets kultur idoliseras och framstår som en nästan normal metod för att lösa vardagens konflikter. Inte direkt genom hyllningar, utan indirekt genom själva vardagligheten och beredskapen att frivilligt läsa om det och glo p´å´ t. Det är självfallet inte alla som faller för denna typ av konfliktlösning, men i första hand unga och vilsna män, som tillbringar tusentals timmar framför teveskärmar med blodigt medialt våld. Och i övrigt lever i kulturell isolering från andar förebilder. Det som sker verkar nästas vara på låtsas, vilket det också är, något som förstås gör det enklare att härma mediernas skeenden och överföra dem till vardagen. Särskilt för den ungdom som är vilsen, nedstämd eller upprörd och inte har någon lämplig vuxen att samtala med. Då blir det mediala våldet en verklighet, en desperat lösning med vapnet i hand.
Jag menar därför att restriktiv vapenlagstiftning inte räcker. I västerlandet krävs en omfattande kulturrevolution i ordens rätta bemärkelse. Våldskulturen inom medierna måste ovillkorligen dämpas av samma anledning som klanvåldet måste slås tillbaka. Det blir givetvis inte enkelt ty kriminalgenren och filmvåldet hat fått ett massivt fäst i västerlandet. Internet och vissa sociala medier verkar i samma riktning. Enorma penningmängder investeras i vardagsvåldet. Och deckare läses av mängder av människor och hyllas på mediernas litteratursidor där, tystnad råder om våldskulten. Och brutaliteterna på film och teve är gränslösa till omfång och popularitet.
Men en förändring är nödvändig. Historien visar att det går utomordentligt bra att leva ett gott liv utan mediernas våld. Blodig död och skrikande bildäck är enbart den billiga metod som medieföretagen tillgriper för att sälja sitt skräp och tjäna feta slantar på det. Och det sker i samhälle där äldre kulturformer tynar och medborgarna utspisas i tevesoffan och framför datorer med medial blodsoppa.
Någon skriar kanske över min tanke och talar om censur ellerinskränkning i det fria samhället. Förvisso har mina förslag denna skepnad. Men jag propagerar för en civilisationskritik, som har oerhört starka samhällsnyttiga verkningar. Skolorna måste bli en bas för kunskaper och kultur. Unga och äldre måste få nya kulturella ideal. Mediavåldet måste hatas! I stället måste människor läsa böcker eller se filmer med humor eller romantik? Eller börja jaga, sporta eller kolla på fredliga arenasporter?
Jag är medveten om att mediaindustrin är internationell och verksam över internet. Förbudsregler i svensk lag blir alltså problematiska att genomdriva i praktiken. Men svenska politiker – som ihärdigt talar om att kärnvapen måste förbjudas – borde kunna göra en insats för fred och frid genom att verka för en internationell konvention om begränsning i medialt våld. Det finns nämligen starka moraliska och kulturella skäl för en reglering av detta slag, anser jag.
Det kan inte vara en mänsklig rättighet att glo på respektive marknadsföra blodiga filmer, som till råga på allt kan få vilsna unga män att iklä sig rollen som marodörer. Politikerna fegar och vågar inte kritisera mediavåldet. Det kan därför tyckas att de inte har något alls emot passiva människor som glor och inte snackar politik. Den politiska klassen önskar vara ifred och tillåter därför medieindustrin att göra som den vill, trots rader av skadliga effekter.
Sossarnas ständiga köp av röster! Usch! Wikimedia.
Som framgått är jag kritisk till SD:s syn på demokratin. Åkesson har nämligen fram till i våras vägrat att kritisera Putin. Det säger allt. Han jämställer Putin med Macron, som inte är helylle, men ändå demokrat. Kriget i Ukraina tvingar Åkesson byta fot.
När detta är sagt gillar jag Åkessons kritik i Almedalen idag mot socialdemokratin. Han säger det som Kristersson inte säger. Nämligen att sossarna i åtta år styrt landet med Magdalena Andersson i hög position. Men att S-partiet har inte löst nationens problem. Och nu lovar man att göra det….
Nu, två månader före valet lovar alltså Magdalena Andersson att fixa allt, lyfta på alla stenar och se till att Sverige förvandlas från ett politiskt träsk till en skön oas. Alla borde inse att det inte är klokt. Bocken ska inte ännu en gång tillåtas agera trädgårdsmästare.
Varför är det stor risk att Andersson trixande går hem? Jo, det svenska folket har i åratal knarkats ned med bidrag och tomma löften. Personer med drogberoende är som bekant inte den väljarkår som fattar klokast beslut. Men det vågar få säga i vårt land. Nu är det sagt.
Sverige är nämligen en bananmonarki. Här är sjukvården närapå nedstängd under juli månad. Då har nämligen alla – enligt S-partiets förvridna tolkning – rätt till semester. Därför kan de 21 landstingen inte fixa allvarliga vårdbehov under juli. De sämsta regionerna – dvs de i socialismens Norrland där semestermånaden hålls mest helig – skickar patienter till Stockholm för akuta operationer.
Själv lämnar jag blodprov varje månad under sommaren på KRY i Osby, dvs i Skåne. KRY är ett privat företag med vanligt sunt förnuft. Därför jobbar halva personalen i juni/juli och den andra halvan i juli/augusti, precis som förstås tanken varit då semesterlagen skrivits. Och på så vis kan jag enkelt boka tid på KRY för blodprov och behöver inte åka till Lidingö där jag numera hör hemma. Fri företagsamhet ställer sunda krav och funkar därför normalt bäst.
En av orsakerna – antagligen den främsta – till att sossarna inte klarar av att sköta svensk politik är just att S sitter på två stolar: fackets krav respektive nationens behov. Egentligen sitter man i fackens knä. Då fackföreningarna alltid har tolkningsföreträde (nu inom vården) tvingas norrlänningar få akut vård i Stockholm. Medan jag, som tror på att privat vård är rätt lösning, får mina naturliga vårdbehov tillgodosedda på semesterorten utanför Osby utav det det fina vårdföretaget KRY och deras vårdpersonal.
Vad är sjukt och vad är friskt i svensk politik? Åkesson har helt rätt att Magdalena Andersson och sossarna inte är mogna uppgiften att leda landet. Under åtta år har man misslyckats, med stöd av V och Centerns Annie Lööf.
Därför propagerar jag ivrigt för att vänstern måste röstas bort i höst – tillsammans med Annie Lööf.
LO talar idag om att VD-lönerna rakar i höjden. Och sossarna kör som vanligt sitt budskap om att privata företag inom vård och skola hotar skattebetalarna. Hur då? Jo genom att företag som vunnit offentliga kontrakt – i konkurrens med kommunala verksamheter (genom konkurrenskraftiga priser) – tillåts dela ut vinst ifall företagen går med vinst. Det offentliga får jobbet gjort till lägre pris och ofta högre kvalitet (jämfört med egen regi), medan eventuell aktieutdelning enbart rör överskottet. Det vet sossar i ledande ställning. Men kniper käft. Socialister är i princip fientlig till privata företag och deras vinster.
Sossarnas gamla ledare har en helt annan agenda. Björn Rosengren, Göran Persson, Per Nuder och Ilja Batljan gör minsann affärer för stora privata företag och tjänar massor med pengar. Den gemensamma nämnaren är att de på olika vis utnyttjar sina före detta engaemang inom S-partiet för att gynna stora bolag och inte minst sig själva. Plötsligt blir privat företagande lovligt. Att ledarna har tämligen mager kompetens att erbjuda storföretagen är uppenbart, men som dörröppnare för det privata till partikamrater landet runt kan de tjäna stora pengar. Batljan säljer just nu som svetten lackar ut de fastigheter han köpta från kommunala s-partivänner landet runt. De känner sig lurade (men får skylla sig själva och försöka förklara det för kommunernas medlemmar). I brist på kompetens kan en sossepamp agera högsta hönset på något statligt företag eller en sossestyrd Swedbank (som Persson).
Jag kan förstå att många vill tjäna pengar på affärer. Däremot godtar jag inte sossar, som tidigare förtalat den privata företagsamhetens nytta för nationen. Då rör det sig om dubbel moral. För dem är detta politiskt korrekt. Men inte för mig. Det gäller att leva som man lär. Eller att med klara ord ta avstånd från tidigare irrläror.
Advokat Claes Sjölin gör i dagens Bulletin en effektiv sammanfattning av justitieminister Morgan Johanssons syndaregister. Han påpekar dock att det finns fler tillkortakommanden. Men listan över Johansson passivitet är tillräckligt lång.
Johansson kommer antagligen att få förnyat förtroende om Magdalena Andersson- efter åtta år av misslyckanden – vinner hösten val. Sossar hyllar nämligen inte kompetens. Utan inkompetens.
Ville ha kärnkraft – fick klimatskräck. Wikimedia.
Även om FN:s och IPCC har något klokt att säga om CO2 är frågetecknen många. Det har jag skrivit åtskilliga gånger om och lämnar därför denna tråd just nu. Det intressanta är i stället varför klimatskräcken så fundamentalt fått ett grepp över flera av västvärldens nationer. Har det enbart att göra med CO2-frågans vetenskapliga implikationer för framtiden? Eller kan det finnas andra skäl av renodlad politisk natur?
Enligt min mening finns det en tydlig koppling mellan klimatfrågan och vänsterns aktiviteter. Det är ett känt faktum att Olof Palme och Gro Harlem Brundtlands aktiviteter under 1970-talet i FN rörande klimatet avsåg utsläpp från fossila bränslen. Men märk att Palme då avsåg att propagera för kärnkraft i stor skala (24 svenska reaktorer) som ett vapen mot smutsig och sinande olja och gas. Se om detta i följande länkar.
Intressant är att Palmes och Brundtlands FN-initiativ fått en annan vändning i och med att kärnkraften närmast blivit miljörörelsens fiende. Efter att ha övergett kärnkraften vänder sig FN med fullkraft mot CO2. Och vänster driver nu denna linje i och utanför FN.
Denna bakgrundsbeskrivning visar att FN – knappast förvånande – har en politisk agenda. Det finns alltså vissa nationer som vill använda FN som ett verktyg för ökad makt och finansiella muskler hos världssamfundet. Märk att det inte är stormakterna som driver denna agenda. De har nämligen starka band med fossil energi, frånsett Frankrike. Men Frankrike har mängder av kärnkraft och hade för inte så länge sedan socialister i statsledningen. Alla minns säker Parisavtalet…
Som namnen Palme, Brundtland, Hollande och Guterres pekar på så finns det en ambition hos många socialister att använda FN som en murbräcka för ny global kontroll av världens politik och därmed dess ekonomi. Många av vänsterns män och kvinnor tror på att en planerad ekonomi är rätt väg bort från marknaderna och kapitalismen. Ett stadigt grepp om energihushållningen – tillsammans med frågor om mat och vatten – har på så vis blivit en central fråga för FN. Förvisso rör det sig om viktiga ämnen för mänskligheten. Men för en stor byråkrati som FN med många socialister på centrala positioner blir klimatet ett populärt och kraftfullt verktyg. Och det använd av naturliga skäl för en inriktning mot planerad hushållning.
För stora byråkratiet tenderar dessutom planering i sig bli en självklarhet och ett viktigt instrument. Genom regler – inte marknader – avses styrning av nationer ske. Vi ser för övrigt detta ske inom dagens EU. Även här har klimatfrågan medfört att storskaliga planinstrument hamnat på dagordningen. Varje minut talas om det närmast innehållslösa ordet ”hållbarhet”. Och Europas älvar, skogar, kärnkraft och utsläppsrätter är i stöpsleven i en riktning som starkt påminner om planekonomi. Det tycks som om världsdelens alla naturresurser är i händerna på politiker och byråkrater i Bryssel. Friheten är alltså hotad.
Enligt min övertygelse talar därför det som sker för att såväl EU som FN har tydliga incitament för att bortse från huvudfrågan i klimatdebatten, dvs själva orsaken till uppvärmningen och dess utveckling över tiden. I ett politiskt sammanhang är en förflyttning av fokus från vetenskap till skräckpropaganda även ett rimligt scenario. Ifall man inom byråkratierna tror att CO2 är den enda boven, så blir det enklare att tillgripa skräckens verktyg. Och om det skulle visa sig att uppvärmningen i huvudsak beror på exv solstrålning – eller att temperaturhöjningen sker avsevärt långsammare än vad som påstås – kan politikerna rädda sig med att man ville det bästa och nästan var på rätt spår.
Min huvudsakliga oro rör de ekonomiska och politiska konsekvenserna av en ökad planering av samhällsekonomin i några av världens länder. Stormakterna kör ju sina egna race. Planeringens vådor kommer därför att drabba framför allt mindre nationer med mängder av vänsterpolitiker. Sverige är redan i fällan. Enorma samhällsresurer dirigeras i politisk korrekt riktning så att elektricitet, drivmedel, skogar, lantbruk och andra viktiga folkliga behov redan hamnat i farozonen. Utvecklingen mot tydliga inslag av planhushållning rycker allt närmare. De främsta påhejarna är förstås socialdemokrater och andra vänsterkrafter.
Någon säger kanske att jag målar upp en skev och ovetenskaplig bild av verkligheten. Mitt svar är att man måste se vad som hänt och händer i Sverige och i Världen. Nya skrämselbesked från FN varje vecka framstår inte som seriösa budskap från en global organisation. Är det inte rimligare att tro att FN i själva verket har en politisk agenda i klimatfrågan som inte till hundra procent vilar på vetenskap. Många och högröstade krav på en snabb och gigantisk omvälvning av Världens energihushållning framstår helt enkelt inte som seriösa lösningar. Stormakternas avvaktan – frånsett Frankrike – tyder på att det delvis finns en dold politisk agenda, menar jag.
Hursomhelst är satsningen på det flummiga tänket om ”hållbarhet” något som pekar bort från fria företag och fria marknader. Enbart i sig är detta en allvarlig tankeställare.
Stopp! Miljörörelsens propaganda är ett hot mot civilisationen.
Världsnaturfonden, WNF, som omsätter omkring 4 miljarder kronor årligen klagar över att många svenska betesmarker försvunnit och därmed att artrikedomen förändrats ödesdigert i vårt land. Därför måste dessa naturmarker återställas kräver WNF.
Jaha, säger jag. Det må så vara att kor inte längre betar som förr. Ska därför det svenska landskapet omvandlas till ett museum? Hur var det för övrigt med artrikedomen under stenåldern i vårt land? Eller dessförinnan, dvs före inlandsisens uppkomst? Eller senare, efter istiden, det vill säga före den tid då landskapet ändrades på grund av betande boskap? Vilka typer av landskap ska egentligen försvaras? Tystnad är svaret från den samlade miljörörelsen.
Artrikedom i alla ära, men det krävs någon form av vetenskaplig ordning och sans om vilket landskap och vilken natur och vilka arter som vi måste periodisera och bevara. Om inte människor börjat brukat jorden skulle ingen av oss idag sitta vid våra skivbord och skriva kritiska rapporter för och mot WNF:s fundamentalistiska ideér om artrikedom. Om inte industrin senare vuxit fram skulle vi antagligen vara mycket färre, sjukare och leva närmast som stenålderns folk. Det verkar som miljötalibaner inte kan resonera logiskt, utan bara skriar BEVARA.
Aldrig hör man för övrigt talas om människan som invasiv art. Men ändå måste vackra lupiner avverkas längs landsvägarna och smakliga humrar från andra sidan Atlanten utrotas. Men människans intrång då? Jag bara väntar på att WNF kommer att kräva att USA ska avfolkas vita och svarta människor för att återställa rödskinnens hegemoni över kontinenten – om nu det var de röda som var först på plats. Och vilka svenska medborgare har idag rätt att leva kvar i Sverige då vi alla – särskilt de senast anlända två miljonerna – kan beskrivas som invasiva. Det måste vara så att WNF inte förstått att många arter av människoapor gått under på vägen mot framfarten av nuvarande Homo politicus. Det finns med andra ord ingen rim och reson inom miljötalibanismen.
Det som utspelas i dagens samhälle är, som sagt, en form av miljötalibanism, som grundats på ett bräckligt underlag med karaktär av intensiv trosuppfattning. WNF och många andra driver en form av politiskt religionskrig, som kostar dig och mig många pengar. Och allvarligt påverkar samhället i negativ riktning, såväl politiskt som ekonomiskt. Vilda enögda aktivister vill inte förstå att deras politik är på väg att krossa den nuvarande civilisationen. Jag är fullt medveten om att stor hänsyn måste tas till nuvarande miljöproblem. Men det är något annat än trosviss och enögd kamp för artskydd och liknande extremism.
Ledarsidan i DN talar sedan en tid sig varm för en samregering mellan Sossar och Moderater. Att partierna har flera gemensamma mål är klart. Men en samregering blir förstås under det största partiets ledning, dvs S. Alltså kommer sossarna att få fortsatt tolkningsföreträde i en majoritetsregeringen mellan S och M.
Detta anser ”oberoende liberala” DN uppenbarligen är bra. Det säger en hel del om vad tidningen menar med ”människors fria val” som måste ses som kärnan i begreppet liberal. På så vis blir fortsatt sossebetong en frihetsrörelse. Ja, DN sysslar som vanligt rödmålning…
Det gäller åtminstone att krossa tomaten i höstens val. Och sedan hoppas på det bästa.
Min ständiga kritik av socialdemokratin och vänster kan kanske tolka så att jag tycker att den samlade borgerligheten är bra. Så vill jag inte alls uppfattas.
För det första är oppositionen inte samlad. När valet är över riskerar allt att bli som hittills. Splittringen består. Och sossarna tillåts bita sig fast, med hjälp av C-spillran (om den inte hamnar under 4%, som jag hoppas). Enigheten om samverkan med SD är skriven i stjärnorna. Men en borgerlig minoritetsregering är förstås bättre än fortsatt S-betong.
För det andra är samtliga partier tungt belastade av de många åren av politik i S-partiets skugga, för att inte säga ledband. Moderaterna har exv varit med om att i Riksdagen besluta om de höga skatter på drivmedel som nationen har. Den dyrbara inblandningen av biobränsle har godtagits, trots att förbränning av skogsråvaror också ger utsläpp av CO2. Moderaterena. har inte velat – eller vågat – säga emot landets samlade miljötalibaner. Och nu vill Moderaterna ta bort skatten – tillfälligt om jag förstår saken rätt. Partiets ledning imponerar knappast i sin strävan att ständigt visa artighet mot sossepolitiker som byggt Sverige i betonglagstiftning. Den trista verkligheten är att M framtonar som mini-sossar.
Mer imponerande är Ebba Busch, som vågar ta fajten med S. Dessutom sjunger hon ut om landstingen/regionerna som vårdens döda hand. Men KD har ändå ofta suttit i Moderaternas sidovagn och politiskt korrekt röstat som sossarna vill. Dessutom syns KD:s kristlighet tyvärr alltför tydligt i partiets uppbackning – tillsammans med den tidigare Allianen – av SIDA och målet att 1% av BNI ska skänkas bort årligen. För mig är Jesus inställning till gåvor rena löjan. Jag undrar om han ens kunde räkna i procent?
Sverigedemokraterna är mest problematiska. Partiet tycks sträva efter att föra en nationell socialistisk politik där liberalism är en svordom (här syns en mörk skugga från trettiotalet). Åkessons vägran för ett par år sedan att välja mellan Putin och Macron säger allt. Den senare är ändå för ett liberalt och marknadsorienterat Frankrike. Putin är inget annat än en diktator av nationalistiskt snitt. Det visste många kloka redan vid första invasionen av Ukraina, men inte SD. Först i våras tog Åkesson avstånd från Putin. Vem vågar rösta på SD?
Kanske väntar läsaren några ord om partierna C och L? Men C är ju svensk politiks största svikare, som under åtta år köpts av sossarna mot handfasta bidrag till lantbruket. Vidare är det faktum att L fått en ledare som tydligt pekar bort från S inte någon garanti mot att de gamla vanliga vänsterliberalerna väljs och ställer till med splittring. När man lyssnar på många liberaler framstår de närmast som sossar.
Slutsatsen är att mitt politiska val blir prekärt i september. Medborgerlig samling känns bäst, men hotas rejält av spärren på 4 %. Min lösning blir därför att rösta mot Socialdemokraterna, som jag betraktar som upphovet till det svenska politiska eländet (läs mina bloggar). Därför tror jag slumpen får fälla avgörandet i valet mellan M och KD.
En del svenskar – några till och med som har universitetspositioner – talar vitt och brett om den svenska statsindividualismen. Pyttsan säger jag än en gång med tanke på det som sker i Almedalen. Individualismen utbreds inte där, utan i andra mer privata sammanhang.
Inte är den svenska politiska eliten inriktad på enskilt fritänkande. Nej, man traskar dagligen på i den kollektiva svenska vardagen, till vilken S-märkta regeringar i decennier målat upp kulisserna till. Vid denna årstid gäller det Almedalen.
Varför en Almedal varje år? Och varför ska alla svenska medier stå på tå just nu i Visby? Svaret är: det har sossarna bestämt som ett minne till Olof Palmes semesterboende på Gotland. Korstecken och amen! Och då ställer förstås alla medier samfällt upp, precis som på den tid då Svenska kyrkan bestämde över folks vardag och fritid. Särskilt de medier – SR/SVT – som övertagit Kyrkans uppgift och till vilka alla tvingas betala avgift.
Hela Almedalshelvetet är egentligen ett politiskt övergrepp. För mediernas del förvisso ett efterlängtat jamboree – i julis nyhetstorka ska alla vänsterliberala scouter förmås att hälsa sina ledare. Och de konservativa krafterna lufsar med i traditionens spår utan att bråka. För min del får de gärna göra scouthälsningar i Visby och rapportera händelser som egentligen inte är några nyheter.
Värre är att alla statliga myndigheter känner sig tvingade att ställa upp på skattebetalarns bekostnad. Det ser lydiga chefer till, med eller utan partibok i S. Till och med de svenska universiteten – exv det stora i Lund – skickar ditt ett gäng som inte har något att göra där. Mer än att fjäska och ställa sig in för fortsatta bidragspengar från den politiska klassen. Det är närmast en medeltida rit att ställe upp med häst och följe vid rännarbanan. Att det kostar miljontals kronor spelar ingen roll för någon, ty det rör sig om en politisk cirkus som måste få kosta…
Summa summarum ett för nationen ett helt onödigt stormöte i PK-dalen. Men för den politiska elit som härskar över landet ett forum för kontroll av sina drabanter. Medierna rapporterar förstås pliktskyldigt varje dag, timme och minut. Och byråkraternas Sverige – således inkluderande personer från universitet och andra förvaltningar – hjälper till för att få den socialdemokratiska versionen av det lyckliga landet Sverige att gå ihop. Möjligtvis kommer den politiska vilden Kakabaveh att förevisas i cirkustältet för att tillställningen ska ges en doft av Kiviks marknad.
Men liksom på Bombi Bitts tid händer i själva verket inget viktigt i Almedalen. Några av de som har makten infinner sig givetvis. Och de som inte har makten infinner sig för att det förväntas så. Och svenska folket tvingas via medierna lyssna till eländet. Tala om ett folk som topprids av sina eliter. Men förmodligen struntar folket mest i hela spektaklet och vänder dövörat till.
Så går det till i Sverige. I svenska medier förefaller den största händelsen i juli vara Almedalen och SR:s Sommarpratare. På så vis ska folk ges en PK-uppfostran. Något liknande sker också i bananrepubliker världen runt. Låt oss därför kalla det Banandalen…
Styrka är inte viktigt i sig , den måste användas för något bra. Wikimedia.
Många politiker förespråkar en stark stat, utan att tala om vad det egentligen betyder. När orden kommer från de offentliga beslutsfattarnas munnar finns det anledning till oro. Historien visar nämligen många allvarliga exempel på stater med stor styrka. En alltför stark stat medför ju ett hot mot enskilda individer och företagens möjlighet av driva verksamhet, som i sin tur är nödvändig för beskattning.
Därför är det ett måste att beskriva hur staten ska fungera och inte bara tala om att den ska vara stark. En fri stat är en intressant möjlighet. Men själva statens funktion är att förvalta friheten och även att inskränka den ifall det är nödvändigt. Då näringslivspersoner talar om en fri stat vill de förstås ha större svängrum, vilket i grunden är gott, men i särskilda fall riskerar att bli synnerligen problematiskt.
En bra start är därför att tala om en rättstat, dvs en stat under lagstiftning och domstolar till skydd för enskilda. Märk att den svenska socialdemokratin – som olycksbådande predikar den starka statens lov – knappast varit någon förespråkare av en stark rättsstat. I mina bloggar redovisas en rad mer eller mindre allvarliga brister. För socialdemokratin är ”den starka staten” närmast en förevändning för höga skatter, inte bara för nödvändiga utgifter, utan särskilt för att kunna köpa röster mot olika penningbidrag, såsom nyligen skett i pensionsfrågan inför höstens val. Då Moderaterna – liksom Fredrik Reinfeldt gjort – talar om den starka staten ryser jag därför.
En bättre – om än också luftig – slogan är därför ett krav på en effektiv stat. Innebörden är dels en korrekt hantering av lag och rätt, dels en förnuftig hushållning med de pengar som medborgarna i skatter och avgifter tvingas betala till det offentliga. Alltså en stat som formats för rimliga resultat.
Därför är varken utrop med krav en stark eller svag stat någon bra idé, utan snarast i båda fallen en fara. Staten måste ges rimliga muskler, såväl juridiskt som ekonomiskt. Bakom ropen på styrka riskerar alltså juridiken – dvs en stat under lagar och domstolar – att negligera såsom delvis skett länge i vårt land. Dessutom är faran stor för att den enskildes frihet att bestämma över liv och egendom inskränks. Det är därför hög tid att dödskallemärka dagens slappa svenska tal om en stark stat. I vårt land gäller det snarast att öka individernas frihet, inte att stärka Jätte Gluff-Gluff. På den fronten finns mycket att göra, såväl inom lagstiftning, beskattning samt politikers och mediers ställning.
Är jag ensam att reagera över svenska gammelmediers likriktning? Samhällsbevakningen tunnas ut och marschen in i en allt trängre åsiktskorridor förstärks. Ifall en journalist uttrycker åsikter åt höger så hajar jag till. Det blir som om en gonggong ljuder i den allmänna kören till vänster.
Det blir alltmer uppenbart att tidningarnas ekonomi pressas. SR och SVT har ju sitt på det torra i statens – dvs skattebetalarnas – tvångsupplåtna famn. I såväl DN som DN dras det ned på utlandsbevakningens detaljer. Antalet djupa analyser minskar i rask takt. I stället erbjuds längre fördjupande reportage om ditt och datt a propå skeenden i tiden. Alltså texter som skrivs på lager för publicering flera veckor senare. Billigare förstås, men samtidigt mer ofräscht. Den kunniga journalistkåren ersätts av brödskrivare med vänsteråsikter.
Samtidigt förstärks utvecklingen från fakta- till åsiktsjournalistik, som är den övergripande tendensen i svenska gammelmedier. En annan genre som har kraftig tillväxt är individualismens långa rad av reportageteman, allt från själen, sexualiteten, könsvalet, rättigheterna (dock inte plikterna), stilen, etiketten till boende, heminredning och bilköp. Rena tsunamin av navelskådande egotrams och tyckande. Särskilt intensiv är psykologernas framfart, alla med sina nischer, rörande familj, otrohet, samlevnad, shopping, semester, lycka mm. Till och med klimatpsykologer släpas in i medierna för att tycka till. Antagligen till lågpris löner.
Det kan ju inte bara vara jag som reagerar. Gammelmediernas sämre ekonomi kan inte bara bero på minskade reklamintäkter. Även den yngre generationen vänder sig bort från dem och slutar köpa gammelpapper. Det är logiskt att man söker upp nya medier som passar individen. Därmed inte sagt att dessa medier har högre kvalitet faktamässigt eller intellektuellt. Men variationen är å andra sidan mycket större än gammelmediernas enkelriktning. Den som tex läser Dans Korns texter i Bulletin ser direkt att analysens djup håller god klass.
Nu det viktigaste. Traditionella mediers tillbakagång är ett hot mot den politiska klassens intressen. Ifall de försvinner så upphör också en viktig del av den politiska elitens möjlighet till daglig inpissning av sina politiska revir. Vi kan därför räkna med att staten tillför gammelmedierna ökade bidrag, sänkt moms mfl resurser jämfört med idag. Det är allvarligt.
Som kritiker av den svenska samhällsutvecklingen ser jag nämligen den svenska demokratins sönderfall. Alltså statliga bidrag till såväl de politiska partierna som till den före detta tredje statsmakten (medierna). Utan såväl partimedlemmar som människor som läser traditionella tidningar måste den politiska klassen ge järnet för att hålla alternativa medier stången. Stödet till gammelpolitikerna och deras medier motiveras just av hotet från de nya medierna. Även om man i stället talar om behovet att bevaka lokala skeenden.
Det svenska samhälle som växer fram påminner om 1940-talets litterära dystopier. En stor jätte som jagar den lilla människan och begränsar hennes frihet. Människors fria val hindras genom kraftiga statliga satsningar på det som politiska och mediala eliter själva anser korrekta. Demokratin som via fria folkliga initiativ ska verkar underifrån vänds med andra ord upp och ned. I stället för att reformera partiväsendet, öppna upp demokratin i direktbeslutande riktning, återinföra rejäla medlemsavgifter till partierna samt slopa alla bidrag så kör den politiska klassen rakt in i väggen i hundra knutars hastighet.
Ja, det är verkligen skrämmande. Det är dystert. Men är redan på väg att vara sant.
Det svenska NATO-spektaklet illustrerar tydligt vänsterns politiska slarvsylta, som tyvärr regerat landet under de senaste åtta olyckliga åren. Tala om politik hit och dit av en socialdemokrati som påstår sig vara regeringsduglig. Hela farsen bevisar motsatsen. S-regeringen sa under våren först att ett NATO-medlemskap var destabiliserande. Till partimedlemmarnas häpnad och skräck gjorde Regeringen plötsligt helt om och kramade Moderatledaren under en veckas tid. Alltså en kortvarig flirt för NATO.
Strax därefter skulle sossarna – som sedan omkring ett halvår tillbaka är en ministär på Kakabavehs mandat – försöka få sina stora röstköp via pension och budget igenom i Riksdagen. Då måste man än en gång lova Kakabaveh att stryka åtminstone en kurdisk organisation medhårs. Och vilden nappade förstås och blev än en gång sosseregeringens frälsare. Tacksägelsen till Kakabaveh hade knappast avklingat förrän Magdalena Andersson igår gör upp med den turkiska sultanen och lovar honom motsatsen till det Kakabaveh nyss fått höra. Löftet till sultanen tycks innebära ett slut för S-partiets kramande av kurdiska kommunister och andra extremister. Tusentals svenskar med kurdisk bakgrund oroas säkert.
Vad lär vi oss av detta? Först och främst att den leninistiska tesen med den förljugna beteckningen ”demokratisk centralism” de facto gäller inom S-partiet. Partiledaren – och några lojala styrelseledamöter – pekar nämligen ut färdlinjen – och ändrar den vid behov tvärt om – varvid partiets medlemmar tvingas hänga med och ställa upp på ett försvar. I första ledet bland de dagsfärska NATO-kramarna stod förstås Anders Lindberg på Aftonbladet! Några mindre flexibla gammelsossar lämnades överkörda längs vägkanten…De får trösta sig med de förmåner som utkvitterats under årens lopp för insatser inom den politiska klassen.
A propå överkörning så lär vi oss också att vänsterns maktambitioner från ledningens sida utsläcker all kamratskap och sedvanlig redbarhet. Under de långa knivarnas nätter i juni har rader av trogna sossar offrats för partiets vilja att till varje pris regera fram till valnatten. Att Kakabaveh också offrats framstår mer som ett lustmord mellan vänsterns rörelser.
Åtta års elände i Riksdagen får nu med andra ord ett stilenligt slut. Just nu jobbar Andersson för att få NATO-frågan att framstå som en seger för S-partiet. Dessutom övertar sossarna plötsligt rader av oppositionens åttaåriga krav på reformer. Nu gäller det att under två månaders tid lura den svenska väljarkåren. Efter åtta års kris ska S-partiets framställas som landets frälsare.
Via partiets röstköp – pensioner som utbetalas veckan före valet – är det stor risk att sossarnas uppseendeväckande och fräcka trixande kommer att lyckas. Men man måste ändå hoppas att svenska folket har några procent förnuft kvar trots åratal av sossepropagande från svenska medier.
Sveriges politik och medier är så förutsebara. Rena ankdammen! Ett avgörande från USA:s högsta domstol häromdagen får Centerpartiet och andra att propagera för en grundlagsfäst rätt till abort. Det räcker således inte med vanlig lag, såsom idag.
Som bekant har ett domstolsutslag från 1973 – Wade vs. Roe – nu tyvärr spelats över i USA:s Högsta domstol. Sverige fick 1974 moderna abortregler, som i grunden påminner om dagens. Dessförinnan hade svenska kvinnor ofta tvingats resa till Polen för att motverka oönskade graviditeter! I det katolska Polen är aborträtten idag trängd.
Men allt pekar på att den svenska rätten till abort inte alls är ifrågasatt. Inget alls pekar på att religiösa stämningar liknande dem i USA eller Polen är på väg hit. Men ändå vill således svenska feminister skära pipor i vassen inför hösten val.
I stället för att peka på den svenska nationens mångåriga och olösta politiska strukturproblem jobbar Centern för en svensk icke-fråga. Varför har inte de befintliga problemen städats under då Centern de facto varit med vid S-maktens bord under åtta år? Men nu vill man slänga in abortfrågan i grundlagen trots att den kräver flera detaljer och inte ens är hotad! Sverige lider redan av ett överflöd onödig lagstiftning, medan stora behov finns att röja upp i många gamla surdegar som socialdemokratins släpat in. Den svenska politiska eliten tycks ha kört fast i sossarnas betong. Det verkar som man är nöjd med rollen som evig opposition. Så funkar den politiska klassen. Det vi ser är bara lite abortsprattel inför höstens val.
Det är därför inte så underligt att Sverige blivit ett problemsamhälle. Ledande politiker förefaller ha satsat på att byta ut det svenska folket eller åtminstone späda ut det genom invandring. Det duger inte. Därför måste nya svenska politiker väljas . Jag hoppas läsarna minns att Annie Lööf för flera år sedan propagerade för lagstiftning om svenskt mångifte. Sådan är Centern, det parti som agerar vindflöjel. Rösta mot dem i höstens val, för sjutton bövlar
Den svenska offentliga självgodheten äcklar mig. Ett föredöme för världen?Den framstår som ren politisk propaganda. Ett budskap som syftar till att dölja uppenbara brister i vårt samhällsbygge. Varje framgångsrik nation försöker kritisera sig själv eller åtminstone vill man upptäcka brister i den egna politiska strukturen. Men så inte i Sverige, alltså. Det finns historiska skäl till detta. Från Gustav Vasas starka stat till den svenska socialdemokratins snart hundraåriga blueprint för det centrala korporativa samhället. Sossarna är arkitekterna, men de svenska väljarna bär ytterst ansvaret för att de låtit sig bli vilseledda.
Jag skriver detta efter att ha läst en sansad hyllning i The Economist till Schweiz, en stat som har några förutsättningar gemensamma med vårt land. En historisk och geografisk position – en till folkmängden liten nation vid sidan om, så att säga. En stark kristen reformationsrörelse. En flerhundraåriga strävan efter alliansfrihet. Och inte minst länge ett tämligen fattigt jordbrukssamhälle.
Men idag är Schweiz överlägset vårt land i de flesta avseenden – även vad gäller välfärd. I alplandet har man valt en decentraliserad ledning av staten, med starka och tämligen självständiga kantoner. Den centrala regeringen har sju ledamöter, som varje år växlar vid makten och därför blir ganska anonyma. Även i övrigt har man byggt en rättsstat – där folket via inslag av direkt demokrati kan stoppa klåfingriga politiska hugskott.
Det är som sagt på kantonal nivå som flertalet viktiga beslut fattas i konkurrens mellan dessa regioner. Det vi ser är en verklig decentralisering, som tidigt valts bort i Sverige och som den svenska socialdemokratin senare betäckt med gråaste betong. Förvisso har Sverige såväl länsstyrelser som landsting/regioner (på samma gång), men båda strukturerna framstår idag enbart som statsfinansierade satelliter för politisk legitimering och kontroll av nationen (betänk statens ständiga ingrepp i och penningbidrag till sjukvården).
Schweiz ekonomi och stabila valuta utklassar vår nation. Värdet av noterade aktiers värden i Schweiz toppar internationella index. Likaså antalet företag per medborgare. Och bolagsskatten är i snitt kring 15%. Flera välfärdslösningar administreras inte av offentliga institutioner, utan i privat försäkringsform. Förvisso har nationen vissa nackdelar i sin position utanför EU och med en sekretesslagstiftning som återkommande skapar kriser i skatteparadiset. Men Schweiz är helt enkelt det verkliga föredöme för andra nationer som sossepropagandan bara yrar om att Moder Svea är.
Vad är det som i grunden skiljer Sverige och Schweiz åt? Påstå inte att det är inställningen till invandring. Schweiz´ regionala struktur är flerspråkig och nationen har stegvis tagit emot rader av medborgare av olika nationaliteter, inte minst judar. Sverige har under de senast tiotals åren däremot blivit hijackad av islamsk inflyttning i miljonklassen – en invandring som delvis slagit ut samhälle och rättsväsende. Här sitter vi med eländet medan politikerna skryter om sina framgångar!
Skillnaden mellan Sverige och Schweiz rör helt enkelt politiskt förnuft. I Schweiz intar vänstern en bakgrundsposition. Trots att den svenska arbetarrörelsen spelat ut sin historiska roll (om sådana roller nu finns) så är Sverige i grunden format för S-partiets ständiga maktutövning. Visst har vi haft några borgerliga regeringar, men de har inte i grunden angripit socialdemokratins statsbygge, utan bevarat S-partiets lagreglerade tolkningsföreträde avseende hyra, anställning , bistånd, bidrag och skatter.
Schweizarna har däremot visat liberalkonservativ klokskap. Det syns i de framgångar som The Economist lyfter fram. Men i Sverige har socialdemokratins vänsterprogram fört landet ut på ett gungfly. Det läskigaste är att färden ut i träsket sker med locksånger om den svenska nationen som ett föredöme för andra runtom i världen. Den moraliska stormakten – fy sjutton så falskt! Det rör sig enbart om socialdemokratins stora livslögn. Det är dags för svenska folket att slänga bidragspolitikens bojor och reformera den svenska nationen i frihetlig riktning. Annars kör vi fast i kvicksanden.
Efter mina många skriverier mot socialdemokratins bygge av kollektivens Sverige kanske läsaren undrar hur man bör tänka i valet mellan kollektiv och individ?
Enligt min mening är det inte fråga om ett antingen eller. Men en bestämning av position på skalan mellan kollektiv och individ måste bygga på det klassiska begreppsparet stat respektive medborgare. Före framväxten av den svenska enhetsstaten – mot mitten av 1800-talet – präglades nationen av ståndens försök till kollektiv kontroll av samhällskroppen. Tillkomsten av 1866 år tvåkammarriksdag innebar därför ett viktigt steg till en bredare individuell offentlig maktutövning. Genom fråntagande av politisk makt från stånden kan man säga att den enskilda medborgaren blev en svensk politisk verklighet.
Därmed inte sagt att kollektivens Sverige plötsligt gick i graven. Stånden ersattes av nya sammanhållna och mer folkliga kretsar av makt. Det vill säga partier, kyrkliga organisationer, rörelser för nykterhet och andra samhällsintressen samt inte minst de svenska böndernas gemensamma strävanden i det huvudsakligen agrara Sverige, dvs Bondeförbundet (alltså det nuvarande Centerpartiet).
Resultatet blev naturligt nog en politik som kom att domineras av landsbygdens kollektiva frågor, i stil med skatter, tullar och sociala frågor där intressen hos markägare och de som gjorde jobbet på landsbygden stod i centrum. Konfliktytan breddades väsentligt genom industrialiseringen och arbetarrörelsens framväxt. Stora kollektiva problem måste alltså lösas rörande skolor, vård, bostäder, pensioner och en rad andra sociala frågor. Sverige tog därmed sina första steg mot en välfärdsstat. Låt mig i denna skiss påstå att vi då skriver år 1945.
Så långt hyllar jag personligen den svenska resan i kollektiv politisk riktning. Men den svenska socialdemokratin har inte stoppat där. Bakom en ridå av ord om individens frihet och rätt har man fortsatt bygga arbetarklassens stat (och inte de enskilda medborgarnas). Som ofta händer vill makthavare inte släppa greppet och låta andra styra och ställa, trots att välfärdsstatens grundläggande behov realiserats. Socialdemokratin har bara fortsatt att bygga en egen maktposition genom sina många kollektiva maktsfärer, som jag ordat mycket om i mina krönikor. Ambitionen har varit att låta dessa kollektiv styra nationen genom lagstiftning, byråkratier, höga skatter och statskontrollerade etermedier. På så vis har givetvis individernas frihet att själv bestämma sina liv kringskurits i hög grad.
Socialdemokratins kollektiva ambitioner har således medfört en omfattande svenskt maktkoncentration till politik och byråkrati. Höga skatteuttag har använts för att köpa röster genom stora bidrag i statlig eller kommunal regi – bidrag som till stor del inte alls varit nödvändiga. Utomlands har nämligen motsvarande och bättre lösningar åstadkommits genom samverkan med privata initiativ, jfr exv Tyskland, Schweiz och Danmark.
Mellan tummen och pekfingret har alltså en mindre effektiv välfärd i den svensk socialdemokratins skepnad kostat nationen många hundratals miljarder kronor. Till saken hör att en bred svensk byråkrati inte förmått att lösa raden av strukturproblem, som andra nationer kunnat lösa bättre på grund av frånvaron av korporativ offentlig kontroll. Socialdemokratins makt över nationen har på så vis kraftigt pressat fria oppositionella intressegrupper bakåt. Ett bidragshungrigt svenskt folk har vant sig vid återkommande penningstranfusioner. Och medierna har inte förmått att befria sig från S-partiets kollektiva ideologi. Varje dag sprids tex tragikomiska budskap om Sverige som något slags föredöme eller stormakt. Omkring hälften av befolkningen har därför i allmänna val röstat för fortsatt kollektivism.
Där står Sverige idag inför höstens val. Vi ser en med ekonomiska mått mätt ineffektiv högskattestat om pressat individens frihet och rättsliga skydd tämligen långt tillbaka. Den enskildes frihet hotas genom den offentliga maktens extrema tillväxt samt genom medierna fallenhet för att framföra vänsterns budskap. I några avseenden vacklar till och med den svenska rättsstaten, som. exv saknar effektiva påföljder mot offentliga tjänstemäns lagstridiga maktutövning. Även en onyanserad barnkonvention har i egenskap av lagstiftning skjutit en oklar kollektiv pil rakt in i föräldrarnas och familjens sfär av frihet (förvisso med ambitionen att skydda det enskilda barnet).
I vårt land har en rimlig balans mellan kollektivens och individens rätt med andra ord rubbats. För att reformera Sverige måste därför socialdemokratins politiska makt och byråkrati pressas tillbaka. Och medierna måste åter axla rollen som en tredje statsmakt, som kritiskt kontrollerar den politiska utvecklingen. Här finns mycket att göra. Men sjukdomsinsikten är tyvärr ytterst låg. Detta gäller inte bara politiker och medier, utan tyvärr också många statsvetare som borde veta bättre.
Transkvinnan Lia Thomas tävlar med framgång som simmare i damklassen (hon är född som man). Medtävlarna är med alla rätt kritiska. Nu har internationella simförbundet fattat beslut om ett nytt regelverk som inkluderar transpersoner men tydliggör kvalifikationer för att ha möjlighet att tävla. Beslutet går ut på att enbarttranspersoner som genomgått könskorrigering före tolv års ålder tillåts tävla med damer.
Det är en intressant lösning, som gör oss uppmärksamma på en baksida av den nya ohämmade individualismen i könsfrågor. Många politiker och läkare ställer nämligen upp på en alltför fri rätt att byta kön medicinskt i ung ålder.
Men enligt min mening måste givetvis individens egna val ställas mot andra tävlandes intressen. Fri rätt till tävlan efter könsbyte blir ett hot mot en rättvis sport i damklassen. Mäns kroppar är biologiskt annorlunda än kvinnors, som nästan alla förstår.
Men simförbundets lösning att förespråka en tidig könskorrigering (före tolv års ålder) är ändå dålig, då ett så viktigt och oåterkalleligt kroppsligt ingrepp enbart bör ske i relativt mogen ålder, så att personen verkligen fattar ett väl överlagt beslut. En gräns på tolv år lockar fram förhastade medicinska beslut.
Därför är det bättre med tävlingar enbart mellan personer med samma biologiska kön eller att alla – oavsett kön – tävlar i samma klass. Den som vill korrigera sitt kön måste tvingas att själv ta ställning och måste i så fall acceptera att inte alls tävla i damklassen under självvalt kön.
Det är möjligt att könskorrigering – medicinskt sett – inte är optimal vid mogen ålder. Men i så fall måste personen ifråga avstå från tävlande. Det är ju ingen mänsklig rättighet.
Framför allt måste samhället friskriva sig från påtryckningar om rätt till könsbyte i unga år. Verkligheten visar på att människor ångar sig. Och då riskerar samhället tvingas lägga ned flera tiotusentals kronor på om-operationer och skadestånd.
I valrörelsen – efter åtta års passivitet – säger sig nu S-partiet vilja genomföra flera av oppositionens gamla krav. Det gäller inte bara NATO, utan om kärnkraft, språkkrav för invandare, fler utvisningar och mycket annat. Och detta efter att inte ha agerat på åtta år och inte heller snackat om NATO efter det första anfallet på Ukraina 2014. Så sent som för några månader sedan talade Magdalena Andersson mot NATO.
Varför ska man tro på dem nu – det rör sig ju om ämnen som S-partiet inte trott på under decennier aldrig trott på.
Varje seriös journalist borde peka på sossarnas oändliga dubbelmoral. Men i stort sett alla papperstidningar applåderar. Och statens två mediebolag, som skattebetalarna tvingas finansiera, är knäpptysta om att åtta års passivitet nu förvänts till rader av flummiga krav som kopierats från oppositionens gamla budskap.
Politik är förvisso inte alltid rent spel. Men den svenska socialdemokratins agerande – med kniven på strupen – är ändå ett lågvattensmärke. Man tycks villig att sälja ut alla gamla krav för att få sitta kvar efter valet i höst. Så här kan vi inte ha det sa en nyss avsutten statsminister. På denna punkt hade han rätt.
De senaste tio årens invandring har förändrat Sverige i grunden. En miljon nya svenskar har satt sina spår – i och med att socialdemokratin och vänstern inte lyckats integrera många av dem. Stora utanförskapsområden som påminner om ghetton har vuxit fram runtom i landet. Trångboddhet, passivitet och radbandspillande. Och skolor där flertalet inte talar svenska och inte hänger med i utbildningen. Vidare flera hundra tusen som måste få sin försörjning genom bidrag eller fattigpensioner. Och så inte minst den minoritet unga som försörjer sig genom klanernas brottslighet och mördar på löpande band.
Det är på så vis helt följdriktigt att Svea rikes ödesfrågor om NATO och pensioner bestäms genom Kakabaveh. I stället för att lämna scenen åt oppositionen klamrar sig socialdemokratins supersvaga Regering fast vid statens roder och ändrar sin politik för att överleva nu och i höstens val. Magdalena Andersson och Kakabaveh gör upp. Och landets minoritet av feminister klappar händerna åt nationens nya Moder Svea. Världens mest jämställda nation – pyttsan!
Sådant är läget i det land som påstår sig vara ett föredöme för andra. Svenska politiker måste inse att grannationerna skrattar åt oss. Och de skrattar med all rätt. Men om det rapporterar inte den svenska statstelevisionen, som just nu har fullt upp med att yrvaket redovisa de rader av politiska frågor som sossarna efter åtta års regering tvärvänt på för att anpassa sig till oppositionens åsikter…
Någon har kanske reagerat över min dödskalle som symbol mot politiska idéer i gårdagens blogg? Kanske en osmaklighet eller åtminstone en överdrift? Jag tror faktiskt inte det.
I valtider sker mycket värre proklamationer från vänsterhåll. Exv att vänstern och centern sista dagen i Riksdagen fattar beslut om höjda pensioner med första utbetalningsdag bara någon vecka före valdagen i september. Tala om avsiktligt röstköp! Vänsterns partier valde tidigt denna lösning (oppositionen tvingades lägga fram ett alternativt förslag) som kostar landets skattebetalare massor med pengar. Jämfört med detta är min bild knappast osmakligt.
Jag menar att vänsterpolitik och ineffektiv byråkrati är nationens främsta problem. I åtskilliga bloggar har jag förklarat varför. Socialdemokratin har genom lag byggt en evighetsmaskin, dvs en politisk struktur som syftar till evig kontroll och makt över nationen. Om inte detta är värt en dödskalle så säg. I ett demokratiskt samhälle ska partierna verka för förnyelse och inte använda lagstiftningen för att försvåra maktväxling. Det är precis vad som skett genom exv hyreslagstiftning, arbetsrätt, public service och stöd till kulturorganisationer. Och nu sker det genom pensionslagstiftning i form av röstköp fem i tolv före valdagen.
Sossarna evighetsmaskin bygger dessutom på en storskalig byråkratisk kontroll över samhället i partiets regi. Hundratals myndigheter med chefer som har partibok. Och som har styrelser fullproppade med fackföreningsfolk. Denna byråkrati topprider svenska folket. Tydligast syns det inom skatteförvaltning, polis/åklagare och miljöbalkens tillämpningsområde. Byråkrater som alltför ofta inte ger folket det död som behövs i en rättsstat. En ineffektiv byråkrati som dessutom kostar skattebetalarna miljarder.
Inför höstens val är det viktigt att – i analyser och med slagord – peka ut vad som måste ändras. Enligt min mening måste vänstern och centern röstas bort. Och en handlingskraftig opposition måste bilda regering som monterar ned sossarnas evighetsmaskin i svensk lagstiftning. Ett fritt Sverige kräver detta!
Vill du använda och sprida min enkla affisch som klistermärke så fritt fram! Se nedan! E-posta det till vänner och bekanta om du vill. Klistar upp det på anslagstavlor. Det gäller vinst i höstens val. Och många små droppar kan urholka stenen.
RÖSTA BORGERLIGT I HÖSTENS VAL – ALLTSÅ INTE PÅ CENTERN!
Efter åtta år svänger sossarna. Igår talades på SVT om förlängd användning av befintliga reaktorer och eventuell satsning på små modulära reaktorer. Det är jäkligt sent och har skadat svenska folket, men är rätt väg.
På gårdagens SVT tilläts alltså sosseregeringen tillkännage sin omsvängning. Helan och Halvan – vilka ministrar som avses är upp till läsaren att bestämma – fick sannerligen gott stöd inför valet i en fråga som partiet misskött under åtta års tid. Nu framstår de som fixare.
Det bedrövligast var ändå att SVT:s inte lät sina reportrar ställa frågan: varför först nu – efter 8 år? Tystnaden visar klart hur SVT driver regeringspropaganda. Och man gör det i vetskap om att Granskningsnämnden är impotent. Och i sin tur vet nämnden själv detta – ty ledamöterna har valts just i syftet att sopa mängden vänsterproblem under mattan.
Sådant är sk public service 2022!
RÖSTA BORGERLIGT I HÖSTENS VAL – ALLTSÅ INTE PÅ CENTERN!
Detta säger Gina Dirawi många gånger i trailers till SVT:s hyllade serie om henne själv. Förmodligen har hon rätt i sin självanalys. Vad vet jag?
Men det intressanta är hur det tvångsfinansierade SVT väljer att samtala med svenska folket. Nivån är låg, såväl språkligt som intellektuellt. Hela tiden finns en politisk baktanke, som i allmänhet uttalas lagom i smyg. På SVT:s marionetteater dras det ständigt i trådarna så att ett flummigt vänsterbudskap presenteras…
Lika viktigt är hur den svenska kulturen utvecklats under mediernas era (under omkring 40 års tid). Från finkultur till motsatsen: skräpkultur. Och public service har anpassat sig till utvecklingen mot nonsens och smörja. Från SR/SVT:s kulturredaktioner kan vad som helst sägas utan anspråk på kritisk analys eller förnuft. Ifall Dirawi används för att fånga en form av invandrarkultur är det beklagansvärt. Det finns ju flera nyinflyttade som klarat sig avsevärt bättre än henne genom hårt och seriöst arbete. Men för SVT gäller medialismens kändiskultur fullt ut. På din och min bekostnad. Fy sjutton!
Sydsvenskan berättar idag under en fet rubrik om budskapet ovan. Det gäller en skola i centrala Malmö, nära Möllevångstorget. Varför är resultaten så usla i en avgångsklass från 9:an i Malmö?
Rektorernas svar är som vanligt PK. Man pekade på en hög elevomsättning, dvs att ”starka elever lämnar och ersätts av elever med sämre förutsättningar”. I detta ligger det säker något. Studiemotiverade elever lämnar en hopplös omgivning och söker sig till en bättre skolmiljö.
Men rektorerna vågar förstås inte tala klarspråk i nutidens Sverige. Särskilt inte i Malmö, sossarnas Mekka. Jag skulle nämligen tro att det finns några mycket mer träffsäkra svar. Här två.
För det första att skolan rekryterar en stor del elever från invandrarfamiljer. Alltså nyanlända med språkproblem och därmed ofta låg studiemotivation. Klanernas kulturer tar alltså ut sin rätt. Såklart. I ett Sverige där en miljon nya flyttat in under senaste tio åren.
För det andra en svensk skolsyn som är fullständigt förvrängd. Trots att många (inte bara invandrare) saknar studiemotivation – de har kanske mer praktiska ambitioner – envisas nationens politiker med fel lösningar. Dels är studentexamen det officiella målet. Dels saknas breda satsningar på god yrkesutbildning med integrerad praktik, något som andra förnuftiga nationer länge satsat på. Och hyllat.
Jag menar att en mångårig skolplikt inte längre är en nödvändighet. Ingen som vill hindras idag från studier. Skolornas dörrar är vidöppna. Däremot låses ointresserade in i en skolmiljö som blir kontraproduktiv. Följden blir ett skolsamhälle som faktiskt är sämre än det som fanns efter att industrialiseringen slagit igenom. Då fanns ett differentierat utbildningssystem, teoretiskt respektive manuellt. Nu bara ett centralt tankefoster, alla ska bli studenter, en lösning som slår ut de unga som vill jobba manuellt.
Sverige är en politisk och byråkratisk katastrof vad gäller grundläggande utbildning. Det värsta är att katastrofen är planlagd. Verklighetsfrämmande planer måste nämligen slopas. Men det har ännu inte skett. Rektorer vågar inte tala klartext. I deras roll ligger att gilla läget. Även om det är uselt.
Antingen måste Sverige byta politiker. Eller så måste politikerna byta svenskt folk. Det tyck som den senare ambitionen är den väg som valts. Nationen trappar stegvis ned. Med öppna ögon.
I höstens val finns en fråga som bör få flertalet svenskar att rösta mot S-partiet. Nämligen energikrisen.
Nedlagda kärnkraftverk och ensidig satsning på vindkraft har kraftigt ökat svenskarnas kostnader för el. Det syns i varje elräkning samt i varje tankning av bilen. Dessutom har sosseregeringen med bibehållna skatter på elektriciteten – också på bensin/diesel – ytterligare plundrat folket. De ”bidrag” som utbetalts är alltför små och dessutom enbart ytterst begränsad återbetalning av för hög skatt. Sossarnas skattehunger är oändlig – den driver deras politiska huvudlinje, dvs att köpa röster med nya bidrag.
Den borgerliga oppositionen bör i höstens val ställa regeringen – och dess stödpartier, framför allt Centerpartiet – till ansvar för onödigt ökade energikostnader. Om det svider i plånboken kan säkert massor av röster vinnas för en ny Regering. Och det är just vad nationen behöver efter åtta års elände…
Ännu en brittsik författare som skådar verkligheten och inte – liksom svenska medier – låter sig bedras av elände i tron att det är modernt och politiskt korrekt. Wikimedia.
I grundskolan är betygsskalan sexgradig, med fem godkända (A-E) och ett icke godkänt betygssteg (F).
Idag hörde jag något av det mest korkade jag hört på länge – och det vill inte säga litet. Den som orsakade min hick-up var den socialdemokratiska skolministern, vilkens namn jag helst glömmer.
Hon hade hört att många skolelever mår dåligt och funderat över att det underkända skolbetyget, F, kunde vara orsaken. I ministerns hjärna föddes tanken att problemet kunde avhjälpas genom att slopa betyget F. Detta enligt en S-märkt uppfinnarjocke med vanlig uppfostran inom partiets skola.
Om alla godkänns – trots att de inte håller måttet- så måste lägsta betyget logiskt nog bli E. Hur kan man tro att detta sämsta betyg ska muntra upp en skoltrött ungdom, som ändå vet att hon/han inte duger?
Och hur ska de t svenska skolsystemet fungera om man förnekar kunskaper på underkänd nivå? Kommer inte gymnasierna få ändå större problem med elver som inte hänger med?
Enligt min mening är skolministerns verklighetsuppfattning fullkomligt förvrängd. Hon framstår som ett rekord på posten som skolminister under senare decennier, vilket verkligen är ett dyster besked. Genom att helt enkelt ta bort ett begrepp hon inte gillar tror hon sig kunna förändra skolans många problem. Det påminner om att förbjuda begreppets dödförklaring. Inte sjutton blir en person mer levande genom sådan pappersexercis.
Och det är just liv som måste blåsas i en svensk skola som lider sotdöden. Det gäller behovet av kunskaper. Det gäller lärarens roll som ledare av samtalet i klassrummet. Det gäller ordningen där. Och inte minst gäller det att den som anstränger sig ska få betyg på det, samtidigt som den som inte klarar av skolan och ska meddelas detta så tydligt (men skonsamt) som möjligt. En framtida arbetsgivare kanske vill se ett bevis på vad eleven inhämtat under skoltiden?
I framgångsrika skolsamhällen ställs krav och talas klartext. Men sossarnas skola strävar inte efter höga mål, utan ”att även den sämste ska anses hålla måttet”. Det sägs inte rakt ut förstås, men det är resultatet av en sjuk och feg teori. Det är nämligen fråga om en felaktig tillämpning av jämlikhetsdoktrinen, som i grunden inte är tänkt att användas för skolarbete, där alla individer deltar med olika för utsättningar. Om den ungdom som har det svårast med inhämtningen av kunskaper ständigt ska godtas får skolan ett helt felaktigt riktmärke. Dvs att noll kunskap är okej. Och att ordet okunskap – underkänt – inte får uttalas. Det påminner om de samhällen som gisslas i dystopier som 1984, Du sköna nya värld eller Kallocain, dvs böcker som speglar samhällsformer som är farliga för demokratin.
I en krönika den 22/5 har jag kritiserat en artikel i SvD av tre statsvetare med den populära rubriken ”Är kärlekens tid över i politiken?”. Texten är en hyllning till socialdemokratins försök att styra landet via decemberöverenskommelsen (2014) och jöken (2018). Den är också ett försök att presentera nutidens Sverige som en oas för individuell frihet. Min kritik gick ut på att de tre författarna försöker blanda bort korten, genom att tala om individualism. Socialdemokratins ideal är än idag inte den enskildes frihet, utan skydd för den egna korporativa rörelsens kollektivism.
Men nu måste jag säga några ord om den ”kärlek” som de tre pläderar för. Till skillnad från beslutsfattande över staten i Riksdagen rör kärlek och sexualitet givetvis frågor som avser individens frihet. Förvisso har bondesamhället kollektiva och inskränkta syn på erotik sedan länge övergetts. Och visst har Strindberg och arbetarrörelsen sitt finger med i spelet för den nutida utvecklingen.
Jag tror att de tre statsvetarna bygger sitt kärlekstänk på ord i en bok av historikerna Henrik Berggren och Lars Trägårdh, med den egendomliga titeln ”Är svensken människa?” (2006). Även dessa två författare talar nämligen om en svensk väg mot politisk individualism – till och med ordet statsindividualism lanseras. Dessutom talar de vagt om ”en svensk teori om kärlek”. De menar att Sverige utvecklats bort från kollektivets beroende till en ren kärlek på den individuella autonomins grund. Om jag förstår dem rätt är det en plädering för enskildas frihet att söka kärlek – inom eller utom äktenskapet – samt bryta upp en familjerelation om man så önskar. Det är statens uppgift att stödja den enskildes väg tillkärlek, tycks författarna mena.
Det ligger nog en del i detta. Jag tänker dock inte nu kommentera denna juridiska och moraliska fråga. Som sagt har bondesamhället många religiöst färgade sexuella tabun avseende kontroll över män och framför allt kvinnor med all rätt krossats. Det intressanta är nu att samtliga fem författare pläderar för individuell kärlek i det svenska samhälle som socialdemokratin regerar via kollektiva maktstrukturer med rötter som snart är hundra år gamla.
Många människor världen runt anser att sexuella preferenser är en privatsak. Var och en har rätt att styra över detta lyckorike efter bästa förmåga. Vi står alltså inför en frihetssfär som staten ska hålla fingrarna borta ifrån. Men så är det inte riktigt i Sverige.
Det intressanta är att den svenska socialdemokratin satsat på individualism och frihet just inom sfären för kärlek och sexualitet. Inom området för familj och samlevnad har alltså S-partiet utvecklat en politik för frigörelse (låt vara att barnkonventionen blivit ett problem i frihetssången). Här gäller inte kollektivens gråa betong, utan politiska ideal om öppenhet, fria val, abort, barnrättigheter, nakenhet för den som vill osv. Sverige har till och med visat officiell stolthet över att vara den fria sexualitetens förlovade land. Filmer som Nyfiken Gul och andra har visats världen runt.
Min poäng i denna text är att peka ut den s-märkta frihetsoasen i ett annars så kollektivt, korporativt och byråkratiskt Sverige. Varför har det blivit så? Ett svar är förstås att kärlek svårligen kan regleras genom staten och lagstiftningen, även om det förstås länge skett tidigare i auktoritär form. Men då så mycket annat regleras i Sverige känns svaret otillräckligt avseende nationens kärleksliv.
Jag vill därför peka på den förklaring som den brittiska författaren Roland Huntford lanserat i sin bok ”Det blinda Sverige” (”The New Totalitarians”, 1971). För Huntford är sexualiteten – liksom för övrigt alkoholtraditionerna – att se som säkerhetsventiler i socialdemokratins nationsbygge. Hyllandet av friheten att älska ska enligt Huntford ses som ett nödvändigt frihetligt mönster i ett annars så kollektivt, korporativt och byråkratisk statsbygge. Han skriver om hur RFSU och skolmyndigheter på S-regeringars uppdrag utvecklat den frigjorda sexualitetens nation.
Huntfords läsvärda bok är dock delvis föråldrad och återger inte helt korrekt den svenska verkligheten. Men boken beskriver tydligt de olika verktyg som den svenska socialdemokratin använt vid bygget av kollektivens Sverige. Även om Huntfords mönster har sina brister är själva helheten, enligt min mening, synnerligen viktig för förståelsen av dagens Sverige. Boken finns i sin helhet på den länk som anges nedan.
Det finns alltså mycket att foga till Huntfords syn på svensk sexualitet rörande svensk lagstiftning och kultur sedan hans bok kom ut för femtio år sedan. Detta utvecklas i boken Betongväldet, av Jakob E-son Söderbaum (red), Carl- Johan Ljungberg och Christian Swedberg.
Det intressanta är alltså hur fem vetenskapligt skolade författare (som nämnts inledningsvis) i socialdemokratisk anda hyllar den fria kärleken, samtidigt som de talar om om att individualismen också präglar dagens samhällsstruktur. På så vis trollas förstås socialdemokratins kollektiva betong bort genom dimmiga ord. Och hundra år av liberalers kamp för sexuell öppenhet försvinner också i kärlekens dimmor (eller reduceras blott till stödtrupper för socialdemokratiska regeringar).
Enligt min åsikt är det nödvändigt att studera dagens svenska korporativa strukturer med öppna ögon. Och inte försöka tränga in dem i en förvrängd berättelse om socialdemokratins syn på samhället.
Torsten Sandström
Här följer länken till Huntfords verkligen läsvärda bok, trots att den är från 1971. Då boken kom ut sågs den som en främmande svordom i socialdemokratins heliga samhälle. Idag bör jordmånen vara bättre. Så ladda ned och njut av intressant och viktig samhällskritik!
I det politisk korrekta Sverige händer inte följande: den stora tyska dagstidningen Die Welt från Hamburg publicerar nämligen en intervju med den svenska meterologiprofessorn Lennart Bengtsson! Han säger än en gång att det inte finns någon klimatkris. Se länkarna nedan.
Bengtssons åsikt kontrasterar alltså mot FN:s och IPCC:s upprepade skrianden om en nära förestående kris. Jag menar att detta stödjer min ståndpunkt att FN utnyttjar CO2-debatten för sina egna politiska syften att försöka skaffa sig kontroll över världssamfundet.
Många av jordklotets vänsterregimer ser klimatfrågan som ett verktyg för att utveckla planekonomi i den flummiga hållbarhetens kölvatten. I centrum för denna rörelse står FN. Det som sker är således något mycket allvarligt, dvs katastrofal socialism och enorma ekonomiska belopp kastats i sjön. Vi ser alltså hur en förvrängd vetenskaplig syn används för politiska syften, dvs mål som dessutom är mycket farligare för Världen än utsläpp av CO2.
Solna tingsrätts dom verkar klar och rimlig. . maccharini döms till vållande av kroppsskada avseende den tredje och sista operationen med en medicinsk metod som inte var vetenskapligt korrekt. Maccharini gjorde fel, men alltså saknade avsikt att skada. De föregående två operationerna bedöms som försvarliga pga bla nöd (det sista halmstrået för två svårt sjuka patienter). Straffet blev villkorlig dom, vilket måste ses som okej, inte minst med tanke på hur milda domar klanernas unga våldsutövar drabbas av.
Mer intressant är att rättegången på sätt och vis är en skådeprocess. Maccharini är boven, trots att han omgetts av höga chefer som borde veta bättre, men gått på Maccahrinis drömmar (trots att en lekman undrar hur odlingar av vävnad på plaströr går till och därför borde ha satts ifråga).
Men Karolinska är en offentlig svensk stolthet. Situationen påminner om några av de fall av rättsröta som Vilhelm Moberg förde till torgs. Glansen kring nobelpris får inte befläckas. Därför åtalas enbart Maccharini. Cheferna bakom honom har förvisso kritiserats och i några fall avgått. Men likväl kvarstår frågan om deras straffrättsliga ansvar. Det är en fråga om ansvaret för tjänstemän i en rättsstat. På det området har Sverige inte mycket att vara stolt över.
En anrik stad med en usel medial bevakning. Wikimedia.
Jag bloggade häromdagen om en journalist på Sydsvenskan Kuprijanko, som skriver om politiska händelser kring Stortorget i Lund. Mannen är sjögalet politiserande för ett socialdemokratiskt styre. För några dagar sedan kasserade han Lunds borgerliga styre. Idag hyllar han Uppsala framför Lund. En snabbkoll visar att S-partiet styr Uppsala i en grönröd koalition. Alltså en planlagd propagandaaktion.
Jag hade inte sagt ett knäpp om detta skett i en tidning som säger sig vara för sossar eller vänsterut. Men sydsvenskan kallar sig ”oberoende liberal”. Att dagligen vinkla sina reportage så att de passar Kuprijankos privata vänsteråsikter är faktiskt rena rama sossepropagandan.
Jag är lyckligtvis inte prenumerant på Sydsvenskan. Men jag tycker att lärdomsstaden kan kräva en högre klass på journalistiken än daglig propaganda från Sydsvenskans lundaredaktion. Dessutom tycker jag att tidningen borde beteckna sig som ”socialdemokratisk”. Antalet prenumeranter skulle förmodligen minska rejält i så fall. Det är säkert därför man smyger i vänsterbuskarna kring Folktes hus, ifall man nu kan kalla Kuprijakos krumbukter för smygning. Det är ju propaganda…Rena Köpenickiaden alltså!
Man vill inte gärna se dödsrunor som arenor för politisk åsiktsförmedling. Avskedsord bör ju rimligtvis peka ut den bortgångnes liv, personliga förtjänster och karaktär. Särskilt ogärna vill man veta av politisk hänsyn i de medier som staten tvingar medborgarna att finansiera. Men det händer förstås ändå. Såväl i auktoritära nationer som i vårt land.
Häromdagen tillkännagav SVT Rapport och Aktuellt att reportern och sedermera TV-chefen Ewonne Winblad gått ur tiden. Anledningen till att detta nämndes borde rimligen förankrats i något viktigt som hon uträttat av egen maskin. Men hör och häpna. Den insats som SVT lyfte fram var att ”hon var den förste som i TV rapporterade om Olof Palmes död”. Alltså i egenskap av nyhetsuppläsare.
Jag baxnar. Vad sjutton har mordet på Olof Palme att göra med Ewonne Winblad? Egentligen ingenting mer eller mindre än hans död har för varje svensk medborgare. En dödsannons som var menad att markera Winblads samhällsstatus framstår i stället som tragikomiskt. Egentligen blir ju effekten degraderande för den avlidne. Hennes främsta insats i dödsrunan var något som hon inte själv styrde över.
Man kan ju spekulera över varför det gick som det gick med nekrologen över Winblad i SVT. Jag kan inte befria mig från att det än en gång rör sig om ett utslag av S-partiets maktsfär över svenska medier, särskilt de ”egna”, såsom exv SVT. Liksom man talar om skeenden år 2022 efter Kristus mäter statsmedierna tiden efter det tragiska mordet på Olof Palme. Rollen som nationalhelgon framhålls med andra ord.
Någon kanske tycker att jag blåser upp en detalj som saknar politisk betydelse. Okej, men egentligen rör det sig inte om en slumpvis bagatell. Jag menar att indoktrinering givetvis kan ske genom namedropping. Genom den avlidnes koppling till en känd politiker får S-partiet ytterligare reklam. En droppe urholkar stenen, brukar det ju heta. Genom dödsrunan markeras förstås än en gång Palmes politiska betydelse enligt S-partiets syn på saken. Ett särskilt smart knep i tider av allmänna val. Om Winblad var sosse förtäljer inte historien. Men statistiskt sett talar mycket för att så var fallet. Jag tänker på frekvensen vänsteranhängare inom den svenska journalistkåren.
Jag väntar – och hoppas på – att Mp inte kommer in i riksdagen i höstens val.
En färd genom ett sommargrönt svenskt landskap väcker förstås tankar. Naturen är så skön. Lupinernas rikliga blomflöde tjusar, trots att Trafikverket försöker utrota dem från vägen kanter. När man färdas längs landvägar har man svårt att tro på klimatskräckens mediala reportage. Vad tror alla undergångsprofeter egentligen kommer att ske? Och framför allt, vad vet de egentligen med stöd av forskning om atmosfär och rymd?
En annan sak som jag har svårt för är klimatkramarnas strävan efter att bevara naturen vid en tänkt diffus tidpunkt. Man vill så att säga ställa ut landskapet på ett museum eller en hembygdsgård. Avsikten är att bevara naturen i intakt skick per ett visst datum. Men frågan är vilken tidpunkt som ska väljas. Frågan är förstås central för bedömning av vilka arter som ska ses som ursprungliga, vilka som ska ses som hotade samt vilka arter som ska ses som inkräktare (eller invasiva som det heter i dagens skräckscenario).
Ska för svensk del landskapet före istiden, under istiden eller efter istiden för omkring tio tusen år sedan utpekas som avgörande? Om detta råder det fullständig tystnad. Under tusentals år har artrikedomen minskat respektive ökat i en enorm omfattning. Och människorna har uppfattat detta som naturligt. Människans själv som art har för övrigt varit såväl frånvarande respektive närvarande efter isens tid genom invasion. Nya arter av djur och växter har tillkommit och försvunnit huller om buller.
Artvariation är förstås i grunden något bra, men naturens eget förlopp baseras inte på något bevarande. Naturen är nämligen arternas biologiska livsrum och kamp för sin framtid. Och klimatet styrs i huvudsak genom skeenden i solsystemet och galaxen (även om CO2 kan ha såväl negativ som positiv betydelse).
Därför blir det upphetsade samtalet om bevarande knappast vetenskapligt, utan mer en väckelserörelse med ett synnerligen oklart budskap. Det förvånar mig knappast att människor, som inte reflekterar över tillvaron, kan luras att i takt marschera in på miljötalibanernas stora hembygdspark, Sörgården.
Men att vetenskapligt skolade forskare – om de nu verkligen har studerat kunskapsteori – ansluter sig till bönerörelsen är svårare att förstå. Men det har kanske att göra med att forskning av vissa uppfattas som ett kall, något som ska bedrivas trosvisst och inte med kritisk eftertanke. Jag har viss förståelse för denna attityd av kamp – i min ungdom smittades jag nämligen själv av vänsterns ideal att förbättra världen. Men risken för ovetenskap blir mycket stor. Med stigande ålder och fortsatta studier har jag därför kommit på bättre tankar.
Torsten Sandström
Därför blir det upphetsade samtalet om bevarande knappast vetenskapligt,
Men risken är att vetenskapen får stryka på foten, viket sannerligen sker just nu under klimatskräckens mantel.
Visst drivs inflationen i Sverige delvis utifrån på grund av energipriser, matkostnader, transportkostnader, krigsoro mm. Men sossen Damberg nämner inte med ett ord att när drivmedel och el stiger i pris så tar svenska staten ut omkring 50% i pålägg via skatter. Det rör sig om ofantliga belopp!
Från Tyskland meddelas att Regeringen där har beslutat att sänka skatterna på energi. Syftet är att dämpa prishöjningarna och backa upp konsumenterna. Men det gör inte de alltid lika skattehungriga svenska sossarna. De nöjer sig med en liten gest på några tusenlappar och stoppar resten av skattehöjningen i statens läckande kassakista.
Att oppositionen inte krigar med sossarna om energiskatter och moms förvånar mig storligen. Det är samma gamla vanliga flathet som tyvärr kommer att medföra att sossarna förmodligen än en gång biter sig fast vid regeringsmakten efter höstens val.
Såväl sossar som opposition dansar tillsammans något som påminner om en dödsdans. Man får ett intryck att den politiska klassens intressen sätter en ram för maktspelet i höstens val. Bättre att sitta kvar vid matbordet – och hoppas på påfyllning – än att stenhårt jobba för så väl behövliga svenska reformer på åtskilliga områden.
Bönemöte eller cirkus? Dagens svenska riksdag. Wikimedia.
Den rödgröna röran i Riksdagen skämmer ut nationen. Det gäller en socialdemokrati som – trots sin minoritetsställning – med näbbar och klor kämpar för att söka få sista ordet och bestämma. Nu ska man fem över tolv lägga fram ett nytt pensionsförslag, sedan det första budet var dömt att misslyckas.
Det vi ser är en desperat kamp om att få ut ett pensionsförslag med vilka S kan köpa röster i höstens val. Förmodligen ska de nya pensionerna betalas ut veckan före valdagen. Då gäller inte längre formella regler. Sossarna har blodsmak i munnen efter många smällar under de senaste åtta åren. Därför gör man vad som helst för att ösa ut pengar till sina väljare.
”Paragrafrytteri” säger en indignerad statsminister Andersson. Ett förbluffande uttalande då det rör ett parlamentsbeslut i ett Sverige som vill kalla sig rättssamhälle. För sossarna är juridiken ett dragspel, till partiets fördel, vilket hanteringen av justitieminister Johansson så tydligt visat. Andersson hotade att avgå om Riksdagen godtog ett misstroendevotum mot honom.
Vilket elände! Därför är det hög tid för S-partiet att klippa dagissnöret och slänga in handduken. Detta efter att i minst åtta år förvandlat Riksdagen till en riskdag. Rena cirkusen! Får jag be om största möjliga tystnad….Om han levt hade Målle Lindberg varit avundsjuk i sitt frälsningstält.
En typisk svensk från den politiska eliten: Homo gloriosi, den skrytande människan. Wikimedia.
På SR P1 talar en man om hur ”vi ska få världens bästa skola”. På samma radiokanal meddelar eko-nyheterna två minuter senare att två skolor i har Malmö ställt in sina avslutning grund av hot om våld.
Detta är Sverige i ett nötskal. Politiker och medier talar om Sverige som bäst i världen och som ett föredöme för andra nationer. Samtidigt staplas nationens problem på varandra. Det vi upplever är inget annat än propaganda och självförhävelse. Sanningen är nämligen att svensk skola har stora problem och är tämligen medioker internationellt sett. Samt att våldsbrottsligheten – inte minst inom skolan – är omfattande. Skolan producerar inte tillräckligt med kunskap, men ett överföd av slapphet, oordning och även våld.
Hur ska den svenska nationen någonsin kunna lösa många av de strukturproblem som tynger samhället då den officiella synen på Sverige är så in i bänken okritisk och förvrängd? Att vänsterns politiker och journalister är blinda eller hänsynslöst okritiska är ett problem i sig. Ett annat problem är de privatägda mediernas ägares handfallenhet då de ser hur vänsterns journalister härjar i tidningarnas spalter. Man bara släpper dem lösa!
Jag tror att det svenska samhället är det mest genompolitiserade i västeuropa. I och med att så mycket står under en tät kontroll av lagar och politikermakt blir reaktionen naturligt nog att allt står väl till (motsatsen vore ju ett misslyckande). Därför måste nationen befrias från mängder av offentlig kontroll. Alltså krävs ett helt nytt skikt av politiker, som inte på livstid försörjer sig med att styra andra. Och den kontroll som kvarstår – och är nödvändig – måste vara saklig och kritisk. Sverige behöver en gigantisk frihetsreform!
Jag har ett ont öga till Ilja Batljan, som är storägare och VD för SBB, dvs Samhällsbyggnadsbolaget AB. I tidigare bloggar har jag kritiserat hur han som gammal sosse låtit bolaget köpa upp kommunala fastighetsbolag. Detta via sina kontakter med kommunala pampar och med massor av lånta pengar till superlåga räntor. Dessutom har SBB på kredit köpt mycket annat. Nu är räntorna som bekant på väg upp och SBB med Batljan har det synnerligen svettigt med en kraftigt sjunkande aktiekurs. Många som lockats köpa aktier i SBB riskerar stora förluster.
Idag dyker SBB-kursen med ytterligare 11 %. Ett australiskt värderinginstitut, Viceroy, menar nämligen att SBB kraftigt övervärderat sitt aktieinnehav i byggnadsföretaget JM. Värderingen är 36 miljarder och överstiger med råge de 14,5 miljarder kronor som JM-bolaget anses värt om man räknar in för börsvärdet och nettoskulden.
Den saftiga värderingen får …Viceroys företrädare Fraser Perring att gå till attack genom att kalla den för absurd, rapporterar Dagens industri.
Perrings slutsats är att SBB “helt enkelt (befinner sig) i en kris och dess ledning verkar säga vad som helst för att stoppa rötan”.
Det verkar alltså som om Batljan straffas och bekräftar att det gamla talesättet ”upp som en sol och ned som en pannkaka” gäller. Min tilltro till sossars förmåga att leda landet eller syssla med affärsverksamhet är – som framgått av mina blogger – lika med noll. Sossar är däremot bra på att lura folk och förstöra deras pengar.
Nu har sossarna fått det man önskat. Makten har erövrats under åtta år. Dessutom har man via locksång lyckats sänka antalet röstande på C och L rejält. Och dessa två partier har med öppna ögon gått i S-fällan, bara för att man valt bort förnuftiga kompromisser högerut och i stället skriat om en diffus rasism hos SD. Svenska folket har därför i opinionsundersökningar rättvist straffat C och L, och det med besked (även Mp har nästan raderats ut).
Lyckligtvis har L – tillfälligtvis kanske – nyktrat till och vips ökar L:s stöd i opinionen. Däremot sjunker C steg för steg, vilket är såväl logiskt som rättvist. Och idag gör man upp med S om pensionerna…
C har i åtta år – mätt i två barnafödslar för partiledaren – självmant valt att stå vid sidan om maktens centrum ). Där har man gjort upp med S och i gengäld fått några minoritetsintressen tillgodosedde för landets bönder. Fy sjutton för denna kohandel! Jag hoppas nedgången för C fortsätter, tills partiet tvingas skaffa sig en ny partiledare som har det nationella förnuftets känselspröt och inte bara hemgårdens intressen (men som C-ledningen ser ut blir det inte enkelt).
Lika intressant är de svenska statsvetarnas svaga analys av händelseförloppet under åtta års tid. Ett gäng statsvätare från Göteborg (märk stavningen som inspirerats av Lasse O´ ´Månssons finurligt nedsättande ord ”sängvetare”) har hyllat de två luriga uppgörelser som träffats 2014 respektive 2019, se min tidigare blogg nedan. Statsvätarna talar nämligen om ”kärlek” från S-partiets sida, då det i själva verket rört sig om brutala kompromisser utan bindande verkan. Min totala avsmak för en sådan analys från de tre forskarnas sida motiverar mitt val av epitet, som bottnar i att de vattnar sina resonemang ända till den rena propagandans sfär. De misslyckas totalt avläsa socialdemokratins politiska strategi. Förmodligen för att de själva är sossar. Sällan ser man, enligt min mening, ett så grovt misslyckande att genomföra en sakligt underbyggd analys.
Hursomhelst har C och L:s dansande med S under lång tid förhindrat en rad viktiga reformer för nationen. Visserligen har S nyligen tvingats följa Finland på NATO-vägen, vilket en stor del av borgerligheten länge krävt, men även detta har av regeringen skett i former som gjort Turkiet än mer oppositionellt.
Den rödgröna röran visar på en nation i kris. En kris som ett gäng statsvätare från Göteborg alltså inte förmår diskutera på ett vetenskapligt rimligt vis. Men deras vetenskapliga kollegor kniper käft och kramar på så vis om sossarnas betongsamhälle.
Inger Enkvist vågar visa att sossarnas skolpolitk är naken.
Alla måste läsa Inger Enkvists kloka ledare i SvD den 11/6! Med rader av fakta visar lundaprofessorn hur S-partiet i åratal drivit en politik mot kunskaper eller i bästa fall a propå kunskaper. Skolan har blivit en förvaringsplats i jämlikhetens tecken. Likvärdighet framstår som viktigare än resultaten. Detta betyder rättning nedåt vad gäller kunskapsförmedling. Jämlikhet är i och för sig något gott, men det är ett ideal eller ett instrument som inte funkar som ledstjärna i en skolmiljö som är en smältdegel av ungdomar med olika förutsättningar.
I och med att alla officiellt ska lyckas kommer den grupp som klarar av studier sämre att utbildas till förlorare. I och med att inga vassa krav tillåts ställas kommer alla att trubbas av och tycka att skolan är trist. I och med att lärarna inte tillåts sätta betyg enbart efter centrala prov kommer såväl privata som kommunala skolor att dela ut glädjebetyg. Skolbyråkratin och deras politiska väpnare – vänstern pedagoger – har riggat en experimentskola som inte fungerar.
Den svenska skolan är ett kapitalt misslyckande. Många har insett detta. Men få vågar säga att sossarna är nakna vad gäller förnuft och sans.
Det berättas att Ann Linde, alltså utrikesministern, är arg över begreppet ”politisk vilde”, som enligt henne är nedvärderande. Den numera partilösa kommunisten Kakabaveh håller förstås med. ”Det är kränkande. Jag är en människa”, säger hon.
Ingen betvivlar att hon är en människa. Men nästan alla undrar över vad hon har att göra i riksdagen. Och varför en invandrare från mellanöstern med kommunistiska sympatier ska utöva inflytande över den svenska nationens öde inom inrikes- och utrikespolitiken.
Jag klandrar inte Kakabaveh. Felet ligger ju hos V-partiet, som inte erkänner att man är ett kommunistiskt parti (det gör V:s ungdomsförbud däremot), och som följaktligen en gång i tiden hjälpt Kakabaveh till en välbetald riksdagsplats. Som vanligt råkar rödskinnen i luven på varandra, varför Kakabaveh spelar rollen som en ännu vildare – samhällsomstörtare – än de övriga kommunisterna i riksdagen.
Nu har således Kakabaveh utövat makt och hjälpt Ann Lindes parti med tydliga besked. Det är just det som är så jäkligt. Och då yrar Linde om kränkningar och tycks närmast vilja få diskrimineringsombudsmannen att ingripa.
Så drivs det politiska maktspelet. Ann Linde talar för ”sin sjuka mor”, dvs för Magdalena Andersson som på kort tid åsamkat den svenska nationen stora politiska problem. Hon är inte kompetent för rollen som statsminister.
Du kanske tror att jag tänker på klanernas våldsbrottslighet, som omstörtar ett tidigare lugnt Sverige. Tala om yrkesmässig kriminalitet! Den skada klanernas ligister åsamkar nationen är stor. Men jag tänker faktiskt inte på följderna av en storskalig invandring (utan motsvarande omfattande politik för integration).
Än värre är journalistkårens politiska framfart. Förstå mig rätt. Omkring en tredjedel av kåren gör ett gott kritiskt arbete i den tredje statsmaktens tjänst. En honnör åt dem alla! Men 2/3-delar skapar däremot elände. Jag talar om vänsterns trosvissa frälsarskribenter, som inte kan skilja mellan fakta och åsikt – eller i vart fall inte vill göra det. I rollen som journalist ger de sken av att rapportera sakligt och politiskt oberoende, medan de i själva verket jobbar målmedvetet för vänsterns sak (inklusive miljötalibanismens).
Det farliga är just att de agerar som ulvar i fårakläder. De jobbar partipolitiskt mot en publik som – i allmänhet troskyldigt – förväntar sig oberoende nyhets- och faktaförmedling. Egentligen uppträder de bedrägligt. Medvetet manipulerar de den verklighet som de ska beskriva, en uppgift de inte klarar av. De inser dock inte att de far med osanning, ty i deras ögon är vänsterns politik rättfärdig och sann.
Hursomhelst har en majoritet av kåren journalister faktiskt blivit samhällets fiender. Deras agerande är nämligen ett svek mot demokratins ideal om en politiskt oberoende rapportering (om åsikter framför ska avsändarens politiska ambition först noteras). Visst har alla rätt att säga vad man önskar. Men den som jobbar för massmedier måste hålla rågången öppen mellan egna värderingar och sakligheten.
När inte detta sker är det befogat att tala om samhällsfarliga beteenden. Själv varudeklarerar jag normalt mina egna åsikter på bloggen (där ambitionen för övrigt är tydligt politisk och inte avser nyhetspresentation). Den trista majoritet av journalister jag nu talar om skriver – eller pratar för SR/SVT:s del – däremot i allmänhet under mediernas officiella plattformar om ”oberoende”.
En vänsterjournalist som väntar på medalj. Wikimedia.
Journalistens Alexander Kuprijanko är så smått berömd inom Stortorgets gränser i Lund. Han är anställd av Sydsvenska Dagbladet, som Bonniers äger och som numera måste ses som en sossetidning. Och Kuprijanko är syn för sägen.
Idag stoltserar han med med rena sosserubriken:
Sega Lund skäller ut Morgan Johansson
Tanken är förstås att kritisera de borgerliga i Lunds ledning med anledning av hur s-partiets superdåliga justitieminister behandlas. Kuprijanko vill försvara sin åsiktsfrände. En lokalblaska som Sydsvenskan driver med andra ord partipolitik på Stortorget i Lund. För detta kan Kuprijanko förstås få ett bättre betalt jobb på Aftonbladet eller som politisk sekreterare i Stockholm.
Men det kostar på. Alla förnuftiga medborgare förstår att han är en politruk, som för tillfället iklätt sig journalistens fårakläder. Den tredje statsmaktens uppgift är saklig och oberoende samhällskritik. Det Kuprijanko åstadkommer är rena motsatsen. Ett fräckt försök att värva röster till sossarna och vänstern i höstens val. Han förstår inte att han agerar oetiskt. Ty han inbillar sig att han talar sanning…
Katter som ständigt matas vill inte jaga möss. Wikimedia.
I utkanten av Lunds stadskärna löper en bullrande och gasångande motorväg i riktning mot Malmö. Det är ju ingen nyhet, utan en sedan länge planerad lösning. Nu vill politiker i Lund – särskilt den svenska varianten av talibaner, Mp-folket – att motorvägen ska grävas ned och att miljardnotan ska skickas till staten. Bara själva reflexen att ständigt begära att någon annan än den som vill något ska betala har sannerligen blivit ett svenskt syndrom.
Än värre är skriandet på höjda pensioner, trots att den svenska genomsnittspensionen ligger i europatoppen. Huvudproblemet tycks vara att invandrare inte jobbat i sådan utsträckning att det svenska pensionssystemet slår till och ger (tillräcklig) kompensation. Men ska de som faktiskt jobbat och betalat inkomstskatt stå även för denna nota?
Beskattning och offentliga utgifter har i grunden blivit nationens huvudproblem. Pengar tvingas ut från skattebetalarnas fickor till alla tänkbara ändamål. Det är nödvändigt att diskussionen vänds till att avse ökat arbete och ökad självförsörjning. Men under de senaste tio åren – varav åtta under sossestyre – har en miljon invandrare fullständigt förvridit nationens förmåga till försörjning. Om detta talas det inte mycket (det jag skrivit anses kanske rentav rasistiskt). I stället vill nu alla riksdagens partier höja pensionerna. Sossarna vill bara höja för de fattigaste, dvs sina egna väljare i bidragssvängen. Oppositionen menar att många andra pensionärer – som faktiskt jobbat – också ska få en extra pensionsbonus. Det goda allmänna statliga försäkringssystemet håller på att kollapsa i händerna på klåfingrig politiker.
Sverige kan inte fortsätta med att bifalla raden av rop på skattefinansierade reformer av alla de slag. I grunden är problemet att bara en minoritet betalar statlig inkomstskatt till sammanlagt höga belopp. Majoriteten känner med andra ord inte av de skatteuttag som bidragsälskande politiker ständigt ropar på. Det är ett stort politisk bekymmer att människor belönas av det offentliga genom att ropa på bidrag som andra ska tvingas betala. Hade det rör sig om mindre summor hade nog få invänt mot att betala skatt. Men då de svenska betalarna av statlig inkomstskatt utvecklats till en överansträngd mjölkkossa håller systemet på att haverera.
Svenska politiker måste ta en titt på hur nationen Schweiz löst välfärdsstatens dilemma. Folket lever där väl så gott som i vårt land. Men mycken välfärd drivs via försäkringar och andra privata lösningar. Mycket mindre finansieras i detta land genom skatteuttag. Att medborgarna dessutom kan protestera mot skattelagstiftning och – om de får tillräckligt uppslutning se till att det hålls folkomröstas om ett lagförslag – bidrar förstås till en annan utveckling än det svenska elände vi ser med ständigt ökade statliga bidrag. Folkomröstningar (som är bestämmande) och privata välfärdslösningar stärker medborgarnas övertygelse om att man själv måste engagera sig och ge järnet! Och många miljarder sparas även genom slopade statliga byråkratier. I alplandet lönar sig rop på höjda skatter dåligt. Snart kommer en blogg om den verkliga välfärdsstaten Schweiz.
Min politiska position kan beskriva som marknadsliberal. Alltså liberal i den gamla meningen som vände sig mot en stegrad offentlig makt samt ökad statliga styrning. Jag är marknadsinriktad, med tilltro till att privata aktörer ska sköta så mycket som möjligt i samhället i intensiv konkurrens. Alltså även vård, skolor, pensioner, transporter mm, som gärna finansieras och noga rättsligt kontrollerad från det offentligas sida. Frånvaron av rutiner för förebyggande kontroll verkar just nu vara samhällets akilleshäl, exv inom skola och vård.
Häromkvällen befann jag mig över ett glas på en populär sportbar i centrala Stockholm. Alltså hög stämning och massor med teveskärmar med direktsänd fotboll. I halvmörkret flammade ett dussin monitorer i regnbågens alla färger. Två engelska lag med ytterst välbetalda spelare. Och så ideliga inslag av reklam.
Hur kan det komma sig att en fattig kille – vit eller svart – kan bli så förmögen på att spela fotboll? Eller att fotbollsklubben X köps av den stenrika finansiären Y för tiotals miljarder kronor? Och vilken samhällsnytta har de extrema penningbelopp som betalas till aktörerna?
Att svaren utan tvekan främst finns i marknadens mekanismer är tydligt. Efterfrågan på bra spelare är högre än tillgången, varför betalningen till lirarna skjuter i höjden. Men varför var då spelarlönerna avsevärt lägre förr i tiden? Jo, efterfrågan från företag på reklammarknaden riktade då inte in sig på de digitala världsomfattande massmedierna, som inte existerade, utan på sport i nationella och lokala tidningar av papper. Det var där annonsörerna slogs om utrymme. Men nu satsas alltså på digitala tevesändningar.
Reklamens digitalisering och marknadernas globalisering har skapat en penningstinn efterfrågan på vissa tjänster, särskilt idrottens elitaktörer. Efterfrågan har samtidigt skapat organisationer som agerar som mellanmän mellan företag och den fotbollsspelande eliten, dvs proffsklubbar, agenter, teve- och nätverksbolag. Allt detta har vuxit fram på grund av varu- och tjänsteföretagens behov av reklam (samtidigt har som sagt pappersburna medier gått tillbaka eller slagits ut från marknaden). Allt följer marknadens så kallade lagar.
Min undran är om denna utveckling verkligen är bra? Eller om det inte finns påtagliga negativa aspekter? Jag antar att de stora företagsjättarna vet varför de satsar gigantiska pengar på reklam. Svaret är att digitala sportsatsningar normalt lönar sig gott i ökad försäljning. Naturligt nog har företagen frihet att själv fatta beslut. Detta bekymrar mig inte. Marknaden sköter utbud friare, bättre och billigare än politikerna i en planekonomi.
Mer oroande är de samhällspolitiska och kulturella följderna av reklammarknadens expansion och globalisering över internet. Utan tvekan leder ett ökat tittande på sport- och underhållningsteve till en påtaglig passivisering av miljardtals människor jorden runt. I stället för att studera, diskutera, sporta, läsa böcker, umgås och engagera sig politiskt ägnar sig medborgarna i jordklotets många länder kväll efter kväll åt att glo på något tämligen lättsmält.
Att klåfingriga politiker inte hårt beskattat denna orgie i reklam går enbart att förstå så att den politiska eliten vill vara i fred. Ett framför teven passiviserat folk är för den politiska klassen en önskedröm. Ändå skulle kanske en beskattning av företagsjättarnas annonsering kunna visa sig aktiverande och samhällsnyttig? Men skattekostnaden skulle förstås i slutändan övervältras på folket framför teveskärmarna. Vad vet jag?
Mest bekymrad är jag över reklamens nya stjärnkultur på individplanet, dvs den ideologi som vuxit fram och påverkar den unga generationen. Det ideal som sprids är att du som sportreklamens hjälte kan bli störtrik. Man blir ju normalt inte rik genom att studera och jobba i för samhället nödvändiga yrken, utan just genom att hoppas på på guld och gröna skogar i en framtid som sportens stjärna. Den goda sidan är förstås engagerande träning och tävlande. Men den negativa sidan är att enbart ett mycket, mycket litet fåtal når en välbetald status som elitidrottare. Om de ratade ungdomarna i stället valt utbildning och yrkesverksamhet hade det kanske varit nyttigt för både dem själva och framför allt samhället.
Jag har svårt att säga emot den som säger att alla människor måste ha frihet att odla sina privata drömmar och själva ta smällen av eventuella misslyckanden. Det är som sagt inte det offentligas sak att styra vad den enskilda ska tycka, tänka och göra (inom lagens gränser). Men ändå är jag skeptisk till om reklamens sport- och nöjestsunami verkligen är nyttig för individ och samhälle. Reklamen fördyrar produktionen av varor och tjänster och det är inte givet att en ökad omsättning medför lägre varupriser generellt sett för åskådarna.
Att reklamen fungerar medialt fördummande för publiken kan jag dock ta gift på. Och reklamens i huvudsak passiviserade koppling till idrottens stjärnkultur är inte heller nyttig, menar jag. Varken för individ eller samhälle.
Den ceremoniella klassens diskreta charm. Wikimedia.
Idag avslöjas att skatteutskottet ordförande (märk att han svarar för skatter!) har fått bostadsbidrag från Riksdagen på 700.000 kronor som kompensation för dubbelt boende i och med att han valt att skriva sig i ett ruckel på hemorten (som inte bebotts).
Och häromdagen avgick en moderatpamp av högsta dignitet från ett mångårigt toppjobb inom vårdsverige på grund av misstänkt sexköp. Vid samma tid avgick en sosse från Riksdagen på grund av liknande misstankar.
Vilka politiska skojare, som officiellt spelar en roll och privat har sin egen moral. Störst är skammen för socialdemokratin som ständigt försöker framhålla sin egen överlägsna moral och motståndarnas usla.
Jag menar inte alls att alla politiker är lagvrängare och fifflare. Men skolningen, urvalet och sammanhållningen inom den politiska klassen får elitens politiker att ta sig friheter och att bryta mot lagar som man själv varit med om att skriva. En enkel och naturlig lösning är rotation efter viss tid. Det är ju uppenbart att den politiska klassen inte vill uppmärksamma eventuella övertramp inom den egna gruppen, utan helst talar tyst om problemet och låter syndarna smyga ut, ofta med bibehållande av ”intjänade” förmåner… Ingen inom den politiska eliten vill tala om att man förvandlats till en privilegierad adel, som har ambition att styra folket.
Därför måste alla Sveriges statsvetare sluta med att krama den politiska eliten och börja analysera vilka negativa effekter en sammansvetsad politisk klass får. Den svenska konstitutionens baksida måste diskuteras!
Dagens partidebatt i Riksdagen understryker existensen av en supersvag sosseregering, som klamrat sig fast vid makten över nationen och den omoderna politiska modell man själv format under hundra år.
Nu gäller det makten framför allt. Tunga strukturella reformbehov kvarstår och nya har skapats av regeringen själv, genom partiet oförmåga att tackla det blodiga våldet och ett tidigare NATO-inträde (än det man nu talar om).
Man väntar sig – naivt förstås – en statsminister som ber om ursäkt. Men inte. I debatten sa hon flera gånger:
Nu ska vi blicka framåt!
Nu måste vil lägga problemen bakom oss!
Vi ska vända alla stenbar!
Alla som älskar Sverige måste samarbeta!
Hon har under åtta år varit medlem i sosseregeringar som inte vänt några stenar. Regeringar som inte gjort annat än trampat vatten och lovat penningbidrag till alla som vill rösta på partiet. Men strukturproblemens mängd har bara utökats. Nu svamlar hon om ”kärlek” och samarbete, i en situation då partierna i hennes jökbo är hängande utanför fågelboet eller ligger utslagna på marken.
I höstens val finns en möjlighet för klartänkta realister, som inte bara suktar efter bidrag, att rösta bort den sosseregim som blivit en långvarig belastning för Sverige. Så rösta antingen på M, KD eller SD! Så får vi se om de förmår montera ned sossesamhället och reformera rättsstaten.
Dagens blogg ska bli kort. Men budskapet är tungt. Socialdemokratins krav på makt över det svenska samhället saknar gränser. Då ett historiskt viktigt avtal med NATO hänger på Turkiets godkännande godtar S-partiet stöd från en kurdisk fiende till Erdogan för att klamra sig fast vid regeringsmakten i orubbat bo.
Vem kan vara stolt över en sådan statsminister och regering? Ett politiskt parti som använder statens framtid som spelplan för överenskommelser som enbart ska säkra socialdemokratins egna politiska intressen.
