Sverige är ett skönt välfärdsland. Friheten är omfattande. Men politiker, myndigheter och media talar alltmer om vad du och jag får tycka och säga (och vad vi inte får tala om). Fram växer en ny religion med ett nytt prästerskap. Nu predikas inte längre Bibelns budskap, utan det goda samhällets politiskt korrekta moralvärderingar. PK-lärans bas är de mänskliga rättigheterna. Från dessa rättssregler flödar nu knippen med moraliska värderingar, i form av PK-normer, som rör minoriteters rättigheter, feminism, klimatförstöring, invandring, auktoritetskritik mm. Värderingarna står alltså i allmänhet på en rimlig grund.
Men problemet är att PK-eliten - liksom flydda tiders präster - hävdar ett åsiktsmonopol. Den som inte anpassar sig fullständigt hånas. Hon och han påklistras alla möjliga slags nedsättande etiketter. Media pläderar betongfast för den nya PK-läran. Debattinlägg som går emot refuseras. Banne den som säger nå´t annat! Samtalet vid kaffebordet på jobbet tystnar. Du blir osäker...
PK-läran och PK-samhället blir på så vis ett allvarligt hot mot vår åsiktsfrihet. Anti-PK-bloggen vill problematisera och kritisera den nya PK-religionen och dess predikanter. Min blogg står nämligen på det fria ordets sida! Templet från antikens Aten får symbolisera det fria samtalet.
Faran med alltför lång tid som yrkespolitiker utan framgång. Wikimedia.
Carolin Dahlman skriver i Bulletin att M-ledaren Kristersson ska upphöra med att vara så artig i politiken eller helt enkelt avgå. Motiveringen är att socialdemokraterna och vänster använder sig av en infantil – om man så vill vänsterpopulistisk – debattstil, medan Kristersson är belevad, resonerande och lågmäld.
Jag tror Dahlman i huvudsak har rätt. Okej, att epitetet moderat talar för återhållsamhet. Men en partibeteckning ska inte betyda försiktighet eller passivitet. Partiet måste föra ett mer aggressivt samtal med S, som använder rader av skamgrepp och allt möjligt trixande. Mer krävs från M-partiet. Moderaterna bör:
tala om för sossarna att man ska sluta med att köpa röster från invandrare och icke-arbetande via statens kassa (dvs skattenbetalarnas pengar),
ryta till om att Sidas slöseri med statsmedel måste upphöra och bidragen begränsas kraftigt till fransk/tysk nivå av BNI,
förklara att asylinvandringen måste förändras till en planerad och måttlig inflyttning från flyktingläger,
klargöra att statsbidrag endast ska utbetalas över disk eller till personer med konton i svensk bank,
ta itu med politikerföraktet genom att föreslå reformer i grundlag som öppnar för exv röst på person (och inte främst på parti) samt en möjlighet för 50.000 svenskar att gå samman och begära folkomröstning om lagförslag (med bestämmande verkan),
i samma andetag säga att partiet ska verka för rotation på politiska positioner samt motverka yrkespolitikernas nuvarande dominans,
ska verka för att kraftigt begränsa statsbidragen till politiska partier och olika intresseorganisationer,
angripa den hiskeliga byråkratiseringen av Sverige,
basunera ut kravet på en kunskapsskola och stöd till pedagogisk forskning som betonar lärarrollen i klassrummet,
lova att avveckla Regionerna/Landstingen och överföra huvudmannaskapet till en statlig myndighet med exv fyra regionala upphandlingskontor,
lova att sänka skatterna med 10% i ett första steg
slå näven i bordet visavi den federala och diktatoriska utvecklingen inom EU som hotar medborgarnas och företagens frihet,
klargöra att valresultatet ska avgöra om SD ska ha plats i en svensk regering,
osv
När lag läser listan ovan undrar jag varför M-partiet varit så påtaglig passivt gentemot sossarnas maktbygge under snart hundra år. Inte undra på att M inte kunnat tävla med S! Moderaterna måste med andra ord visa sig på styva linan. Alltså mer av jävla anamma! Inte mer av dagens mjäkighet, utan pekande med hela armen.
Innebörden är förstås ett steg mot en mer högerpopulistisk politisk stil. Det är nog nödvändigt. Men det finns ändå stort svängrum för saklighet. Man kan nämligen inte agera som snälla tomtar då omgivningen uppträder som skojare och lovar guld till alla.
Som politiken nu drivs får jag intryck att Moderaterna efter en oförmodad framgång vid höstens val enbart kommer att satsa på sossepolitik light… Med den ambitionen vinner man inget val!
I DN den 9/1 upprör sig Barbro Hedvall över barnmorskornas arbetsvillkor i Sverige. Hennes och liknande rapporter om missnöjda svenska barnmorskor har gjort mig intresserad. Finns det en rimlig grund för missnöjet eller rör det sig främst om facklig lönekamp? Om kampen gäller krav som överstiger villkoren utomlands måste man undra om inte de som leder upproret presterar något som påminner om fake news. Det vill säga att svenska barnmorskor använder bebisarna som ett politiskt slagträ.
Som vanligt vill jag rota i det som är känsligt eller politiskt korrekt. Barnmorskan är något av en helig ko, inte minst i vårt land, vilket Hedvalls artikel ger bevis på. Jag tänker utreda min misstanke via ett antal statistiska länkar.
Först en länk som visar att antalet barnmorskor per medborgare i Sverige ligger i Europas topp.
Jag tvivlar inte på att jobbet som barnmorska ibland är stressigt. Men så är det förstås inte alltid och absolut inte så överallt i landet. Många andra yrkesgrupper inom vården har det stressig och känner ett tung ansvar från patienter och deras anhöriga. Det tillhör för övrigt arbetslivet att känna oro och tryck från folk som man kommer i kontakt med i pressade situationer. Så är det utomlands. Så måste det också vara i Sverige.
Barnmorskornas jobb är därför inte unikt avseende stress och ansvar. Man kan inte bara peka på en bebis och kräva höjd lön, ifall man inte vill att löner och antalet anställda ska ökas så att samhället brakar samman. Sverige är inte – ännu – en planekonomi. Och det ska barnmorskorna sannerligen vara glada för. Ty i så fall hade de fått sämre arbetsvillkor.
Därför uppfattar jag barnmorskornas reaktion som överdriven. Alltså som ett försök att använda kommande generation av bebisar som ett vapen i lönekampen och för krav på överbemanning (som kraven faktiskt tycks kunna gå ut på vad gäller sjukhus i glesbygd).
Att Barbro Hedvall hamnar snett tillhör den svenska bilden. I vårt kand är det nuförtiden tyvärr omöjligt att avgöra om en text är faktabaserad och kritiskt analyserande eller om den bara är ett utslag feministers kamp. Detta är ett av nationens övergripande mediala dilemman. ”Vem kan man lita på?” sjöng Hoola Bandoola Band 1972. Detta år föddes mina tvillingdöttrar. Vad jag kan minnas var jag på Lund BB då mer stressad än barnmorskorna…
CO2 behöver inte alltid vara något dåligt. Wikimedia.
Sveriges klimathetsare har skygglappar. Man talar bara om sin syn på CO2- utsläpp. Vågar inte diskutera kritikernas invändningar om riskens omfattning och placering i framtiden. Man bara skriar: det är kris nu!
Därför pratar man inte heller för och mot elbilar vad gäller utsläpp av växthusgaser. Själva produktionen av bilar och batterier medför omfattande CO2-effekter. Hanteringen av batteritillverkningen medför stora risker, vad gäller tillgång och kemiska gifter. Dessutom skapar självfallet produktionen av el till bilens batterier CO2 – i många fall krävs olja, naturgas eller skogsråvaror. Inga politiker eller klimathestare pratar om detta. Därför måste du själv göra en kalkyl över i vilka situationer en elbil är klimatsmart och när en dieselbil faktiskt är bättre. Läs om detta i länken NEDAN från den goda Klimatupplysningen.se
Än en gång måste således ett öppet samtal till. Detta är en bristvara i vårt land. Därför skriver jag min blogg.
Sossarna – Sveriges värsta skattehöjare – försöker nu visa sig generösa och betala bidrag till vissa svenskar med höga elräkningar (under 3 månader). Vilket enastående hyckleri.
På grund av oppositionens initiativ i liknande riktning har S inget val. Det är ju valår. Och då gäller det att agera jultomte. Alltså är det valfläsk som ska grillas.
Dessutom uppgår bidragen endast till det staten skulle ha dragit in skattevägen i elavgifter. Så de som får bidrag har alltså redan betalat till statskassan och har egentligen inget att tacka för. Nästan alla vet ju att sossar inte frivilligt ger pengar till andra än sina egna väljare.
Slutligen så håller tomteregeringen tyst om huvudorsaken till de skenande elpriserna. Tidigare S-regeringar har lagt ned två fungerande kärnkraftverk – och schabblat med elnätet – vilket märks när det blir svinkallt och vindstilla. Vindkraften räcker inte alls till att för att ersätta atomerna som kraftkälla. Och inte heller planerar Regeringen att bygga några av den nya generationens mindre kärnkraftverk! Statsministern är tveksam till atomkraft har hon nyligen sagt i Bryssel…
På grund av sin egen korkade politik tvingas alltså sossarna temporärt betala åter en del av sina höga elskatter. Det svider förstås i ett sossehjärta att betala pengar till många medborgare från vilka man inte kan förväntas få en röst hösten 2022. Men man är å andra sidan nöjd över att fortsätta röstköpen från den egna stora kåren av icke-arbetande väljare.
”Arbetare på väg hem” – men inte till socialdemokratin. Målning Edvard Munch, Wikimedia.
I Sverige talar sossarna och C-partiet till var sin klass av väljare. Tydligast är det beträffande socialdemokratin, som ständigt i ord vänder sig till ”arbetarklassen”. Under minst lika många decennier gäller samma sak för centern, som egentligen är förlängningen att det gamla bondeståndet och dess efterföljare Bondeförbundet.
Det paradoxala är att båda partierna idag saknar bastant stöd från arbetare respektive bönder. Det stora flertalet kroppsarbetande inom industrin och lantbruket tror nämligen inte längre på de två partiernas budskap. Den tidigare väljarbasen röstar inte längre på S resp C, utan på partier till höger. Bara 41% av medlemmarna inom LO röstar på S. Idag stöds S i huvudsak av en lång rad pensionärer samt personer som är bidragsberoende (varav många invandrare). Dagens regering sitter således framför allt på mandat av människor som inte jobbar!
Inte heller C lockar längre till sig lantbrukets folk, utan i stället vänsterliberala kvinnor, i och för sig ofta från glesbygden. Personer med kroppsarbete tenderar alltså att rösta åt höger, dvs på M och SD. Flertalet män röstar högerut, medan kvinnor ofta satsar på vänsterns partier. Att S-partiet med sina omkring 25% av väljarkåren kan bilda regering beror på kvinnors röster och att icke-arbetande röstar på vänstern samt på vänsterliberal politik.
Trygghetstörstande kvinnor, pensionärer och bidragsberoende invandrare är alltså de väljargrupper som fäller utslaget i svensk politik. Detta syns förstås även i sossarnas val av politik där pengar rullar ur statskassan. Framför allt den stora gruppen invandrare från utanförskapsområden står i fokus för S-partiets omfattande röstköp. Detsamma gäller bidrag till personer med låg pension på grund av att de inte arbetat mot lön.
S-partiets eviga tal om ”arbetarklassen” är således främst en täckmantel för en utstuderad politik med röstköp via bidrag. Detta är enligt min mening ett stort demokratiskt hot mot den svenska demokratin. Det är på sikt problematiskt att hårt beskatta ett mindretal av befolkningen för att sossarna med statsmedel ska tillåtas köpa makten över nationen.
Intressant nog har C utvecklats till en rörelse som styrs av en elit från lantbruket. En stor dela av ledningen – med Anne Lööf i spetsen – har sin bas inom jord- och skogsbruket. Bakom vänsterliberala förhängen kan man säga att partiet driver bondepolitik för den egna rörelsens ledare. Det är symptomatiskt att C-ledningen för sitt stöd till Magdalena Andersson som statsminister pekade ut två frågor som främst har ekonomisk betydelse landets bönder: strandskydd (dvs rätt till exploatering av sjönära mark) samt friare skogsavverkning. För C-partiets officiella program gäller dock motsatsen till sossarnas öppna driv för icke arbetande. För C gäller det att dölja att man de facto är ett parti som främst driver böndernas intressen.
Vad kostar det egentligen att producera en kWh vind- respektive kärnkraft? Frågan är högst relevant efter att en lurendrejare till miljöminister i SVT lanserat pris på 30 öre för vindkraft respektive en krona i den nytillverkade finska reaktorn Olkiluoto 3.
Johan Montelius från Tekniska högskolan KTH benar upp saken förtjänstfullt i den alltid läsvärda Klimatupplysningen.se, se länken nedan. Resultatet blir att minister Farmanbar inte alls far fram bra, utan far med osanning då han lanserar priser på 0,3 för vindkraft och 1 krona per kWh kärnkraft.
Vad gäller vindkraften så hävdar t o m Energimyndigheten ett något högre pris på 0,4- 0,5 kronor per kWh. Så redan i starten ser vi något av en sossebluff. Viktigare är att energiministern inte nämner att vindkraften subventioneras med mångmiljardbelopp. Kanske har staten bidragit med sammanlagt 100 miljarder under åren. Du och jag betalar alltså över skattsedeln en god del av vindkraften, så det är inte att undra på att priset kan hållas ned – ifall det väl blåser….
Farmanbar far också med osanning om den nya finska reaktorns kWh-pris. Mer än en krona påstår den nyligen inkvoterade regeringsledamoten. Montelius svarar:
Staffan Qvist beskrev i våras i en artikel i Second Opinion varifrån dessa överdrivna siffror kommer ifrån. Istället för att lita på en sammanställning som nyhetsbolaget Bloomberg gjort för att få uppmärksamhet så har Staffan titta på vad räkenskaperna för TVO som äger kärnkraftverket säger. Tittar man i deras böcker finner man siffran 42 euro per MWh vilket motsvarar 43 öre/kWh.
Montelius slutkläm om den finska reaktorn är en skön sång:
Olkiluoto 3 har kostat TVO dryga 50 miljarder; vi elkonsumenter har genom elcertifikat subventionerat utbyggnaden av Svensk vindkraft med det dubbla. Vindkraften i Sverige producerar ca 28 TWh per år men naturligtvis bara när det blåser. Olkiluoto 3 kommer producera ca 12 TWh per år och då planerbart 24 timmar om dagen, sju dagar i veckan i åttio år**. När Farmanbar talar om vad subventionerad vindkraft kostar så kan man fundera över vad elen från ett subventionerat Olkiluoto 3 skulle landa på? Vad är driftskostnaderna för ett kärnkraftverk när vi räknat bort kapitalkostnaden – 10 öre/kWh?
Sådan är sossarnas slappa och vinklade debattstil. Ministern bör därför ansöka om namnbyte till Farmandåligt. Och svenska medier sväljer hans bete med hull och hår. Bidragen till vindsnurrorna förtigs. Och kärnkraften förtalas. Varför inte göra som Montelius och Klimatupplysningen? Upp med papperna på bordet!
Städning genom personal som saknar uppehållstillstånd är inte Magdalena Andersson enda piglösning. Nu vet vi att hon också skaffat sig en statssekreterare, Emma Lennartsson, med ett skamfilat förflutet. Det är nämligen samma person som räddade Lövfen från skandalen på Transportstyrelsen. Hon påstod då att hon inte hade informerat statsministern om skandalen och tog på sig ansvaret. Tro´´´ t den som vill. Löfven gjorde ett bondeoffer med tystnadslöfte kan man ana.
Men hon offrade sig egentligen inte. Hon agerade som en riktig partiarbetare ska. Ledningen har nämligen alltid rätt. Dessutom erhöll Lennartsson ett rejält avgångsvederlag på 1,3 miljoner (om hon handlat helt fel kunde hon ju avskedas). Och därefter ett välavlönat jobb på landstinget i Uppsala. Den politiska klassen ser som bekant om sina egna, särskilt de som offrar sig för att rädda den högste makthavaren.
Nu sker alltså något likande igen rörande Lennartsson. Som trogen och lojal sosse får hon tillbaks sitt gamla jobb i Regeringens kansli. På Lennartsson kan verkligen Magdalena Andersson lita. Som lydig sosse kommer hon än en gång att offra sig för statsministern om det behövs. Och knipa käft.
En foglig jycke lyder alltid sin matte. Sådan dam sådan hund. Men det är stor komik att Lennartsson nu ska ha ansvar för krisberedskapen inom statsrådsberedningen. Förvisso har hon visavi Löfven visat beredskap i kris.
Tydligare kan inte en utnämning motiveras i Åsa-Nisses hemland.
Sossarna snackar om klassamhälle – förr och än idag….Wikimedia.
Nu visar det sig att statsminister Andersson i sitt hem själv har en städerska, som är invandrare, har brottsligt förflutet samt saknar lön enligt de heliga svenska kollektivavtal, som statsministern ständigt yrar om. Mina öron är trötta av allt sossesnack om en ”Svensk modell” som ingen riktigt kan förklara. Men nu ser vi att den främst är en dimridå för bevarandet av S-partiets kollektiva makt över samhället. Statsministern struntar ju själv i saken och anställer en oorganiserad piga. Den svenska dubbelmoralen är skriande!
Att pigan dessutom kan vara en risk för Svea rikes säkerhet gör saken än värre. Vem vet vilka papper och annan information städerskan kan komma över? Även SÄPO ger dubbla besked. Först var städerskan statsministerns privatsak, sedan meddelade en före detta SR-journalist (med vänsterinriktning) nu på SÄPO motsatt budskap. Vad säger detta om statsministerns kunskapsförmåga och riskkompetens? Och vad säger det om den svenska säkerhetstjänsten?
Jag tar mig därför än en gång för pannan och minns historien om en stulen revolver från regeringskansliet… Och Regeringens dödliga schabbel i sitt eget kansli då coronaviruset var på väg och ännu inte spritt sig till landets äldreboenden. Inga snabba direktiv från Rosenbad minsann. Sossarna är inte regeringsfähiga, helt enkelt. De sitter på makten genom röstköp via statsbidrag…
Som författare till en snart färdigställd roman, ”Ceremonimästarna – en berättelse om rit och rätt”, dras min blick ständigt till ceremonier och symboler av olika slag. För mig har det varit en mångårig resa, fylld med massvis av rituella avtryck. Även om jag personligen är avog till framför allt akademiska ritualer, så är det givetvis så att man omöjligt kan tänka sig ett samhälle utan riternas symbolspråk. En stor tomhet och kyla skulle lägra sig över samhället om alla ritualer och symboler släckts ned. De är rentav en del av det mänskliga livet.
Men man måste å andra sidan vara vaken över hur riter och symboler brukas av olika slags makthavare för att bevara och stärka deras ställning. Meningen med min kommande bok är att försöka åstadkomma en grov sortering av ritualernas skilda funktioner. Med hjälp av berättelser från historiskt tid och från dagens samhälle – samt med mängder av exempel och humoristiska sidoblickar – vill jag kartlägga ett område som sannerligen berör varje människa dagligen.
I mitt manus sker det med hjälp av en ung juris kandidat från Lund som skriver på en doktorsavhandling om just ”Rit och rätt”. På så vis kommer min roman att få en utgångspunkt i universitetslivets många ceremonier och ritualer. Romanen har dock flera och viktigare spår. Ett är att försöka kartlägga vilka delar av samhällslivet som främst kontrolleras genom riter och symboler. Ett annat spår är att påvisa hur juridiken är präglad av symboliskt tänkande och agerande. I romanen får vi därför – mycket översiktligt – följa rättens utveckling från jägarnas samhällen, via böndernas sedvanerätt och stadslivets brokiga lagstiftning fram till den nutida enhetsstatens mångfald av abstrakta och generella normer om varuomsättning, lönearbete, välfärd samt inte minst social kontroll.
Jag skriver detta efter att ha läst i tidningen att Swedbanks verkställande direktör Jens Henriksson har utsetts till hedersdoktor vid Ekonomihögskolan på Lunds universitet. Utnämningen kommer förstås att firas med vederbörliga ceremonier i Lund, riter som jag förstås skämtsamt presenterar i romanens form. Men att just denna person tilldelas en doktorshatt är enligt min mening mindre kul. Inte för att jag är missunnsam, ty jag har i åratal – så gott det går – sökt undvika flertalet akademiska riter. Min kritik avser nu närmast hur en doktorstitel används för att stärka banden mellan akademin och nationens politiker. Vi har tidigare sett hur Göran Persson blivit hedersdoktor i Örebro, en läroanstalt som bara några år tidigare beviljas den inkomstbringande behörigheten att kallas ”universitet” (och alltså inte bara högskola). Nu är det alltså dags för Lunds universitet att kröna Jens Henriksson, som länge varit en bundsförvant till socialdemokratin och Göran Persson. Inte bara som statssekreterare inom Perssons regering, utan också som högsta chef till de S-märkta företagen Folksam och Swedbank (där Persson som bekant är ordförande).
Det som sker i Lund bekräftar ett av de många maktperspektiv som jag lyfter fram i min berättelse om ceremonier och rätt. Vi ser hur ritualer ofta används för att cementera gemenskap och samhällskontroll. Så var det på den tid då socialdemokraten Bengt Lidforss gisslade prästväldet över Lunds universitet i slutet på 1800-talet. Så är det alltså än idag avseende nutidens makthavare, det Socialdemokratiska arbetarpartiet. Det finns alltid flinka krafter som vill bevara rådande maktförhållanden. I historiens ljus tror jag många inser det hot mot fri forskning som följer med nära relationer till den politiska och ekonomiska makten.
Mina bloggar är av naturen samhällskritiska. Men efter en resa utomlands möter man ibland fenomen som bör glädja en svensk. Jag har nämligen nyligen varit med i utkanten av en ganska vardaglig bostadsaffär i Frankrike mellan två privatpersoner. Alltså en liknande uppgörelse som svenska mäklare snabbt och smidigt syr ihop på några veckor till ett vettigt pris. Delvis beroende på konkurrens mellan fria svenska mäklarföretag. Och delvis på grund av ett svenskt rättssystem där en praktisk kontraktsrätt lyser starkt, via effektiva och tämligen korta avtal. Affären är därför på kort tid i hamn med trygga kontrakt.
I Frankrike gäller inte detta. Här finnes nämligen ett antikverat system med statskontrollerade notariat. I dessa köper sig jurister en skråliknande rätt att exv överlåta fastigheter och ägarlägenheter. Till råga på allt sker varje affär ofta genom en notarie för köparen och en för säljaren. Dessutom knyts avtalsparterna samman av åtminstone en mäklare – ibland flera. Notariens kontrakt avseende bostadsaffären betalas av köparen. Och spindeln i nätet är dessa halvoffentliga notarier. De tar god tid på sig (åtskilliga månader), upprättar oändligt långa kontrakt, inkasserar dryga statliga skatter (från säljaren), uppbär köparens avgifter till staten samt kräver in egna notarieavgifter från köparen.
Till saken hör ett kontraktskrivande som sägs skydda parterna, men framför allt ger säljaren en trygg position om bostadsobjektet belastas av fel. I det officiella syftet att trygga parterna skrivs kontrakt på omkring 30 sidor samt med bilagor kan upp gå till flers hundra sidor – att jämföra med den handfull papper som en normal svensk bostadsaffär omfattar.
Kontrakten är alltså komiskt mångordiga. Allt är absolut inte nyskrivet, utan en samling av kopior från tidigare överlåtelser av bostaden ifråga. En trygghet säger du kanske? Men från min horisont närmast en flykt från det väsentliga, något som resulterar i ett döljande av centrala risker avseende bostadsköpet ifråga.
Enligt svensk rätt kan köparen ställa krav mot säljaren avseende ett dolt fel som inte kunnat upptäcks vid en besiktning. I Frankrike blir saken mycket mer komplex, ty för framgång krävs att köparen kan bevisa att säljaren haft kännedom om det fel som köparen plötsligt upptäckts. Som de franska kontrakten utformas tvingas alltså köparen betala för notarier som inte försöker rota i problem som gäller bostadsobjektet, utan i stället rabblar upp allsköns tekniska fakta som är svåra för köparen att tolka.
I den bostadsaffär jag haft insyn i läste notarien inför avtalsslutet i ilfart upp rader av kontraktsvillkor och utdrag ur olika bilagor. Då köparna önskade ett ansvarsåtagande rörande bostadens värmesystem som – på morgonen inför avtalsslutet – inte funkat svarade säljarens notarie att hon saknat uppdrag att reducera köpeskillingen i väntan på reparation. Hon kunde inte heller nå den frånvarande säljaren. Efter protest från köparna visade det sig ändå att notarien hade ett uppdrag, men till ett i sammanhanget alltför obetydligt belopp. Köparens ”egen” (?) notarie önskade inte samtala om saken utan lämnade mötet utan att svara på frågor som ställts. Förhandlingen ajournerades.
Till bilden hör att notarien inledningsvis önskat betalning för avgifter som hon menade kvarstå. Beloppet var sannerligen inte obetydligt. Efter ivriga frågor från köparen tvingades notarien till sist retirera med den oanvända läsaren för bankkort i sin hand.
Upplevelsen styrker min uppfattning att den franska rätten inte hängt med i den modernisering som sedan ganska länge redan skett i Sverige och i en rad andra nationer i västvärlden. Men i södra Europa lever tyvärr alltför mycket av den äldre juridikens trista formalism kvar. Här saknas i grunden mycket av den rättsliga realism som i andra länder ger verkan åt parternas reella handlingar (alltså inte bara vad de skrivit). I stället godtas att en säljare väljer att inte ta itu med viktiga problem som han eller hon nog bort upptäcka i det objekt som överlåts. Moderna mönster saknas med andra ord om verkan av det som brukar kallas ond eller god tro mellan säljare och köpare. Den stolta franska civilrätten från napoleontiden tycks alltså ha ha blivit omsprungen av tidens gång i varusamhället. Kvar lever således den rabblande juristen från Molièrs pjäser och operans doktor Bartolus´ värld. En känsla skapas av att de mer agerar för att skydda sina egna professionella intressen är att bistå den klient som betalar kalset.
Min återkommande kritik av det svenska samhället ska alltså inte uppfattas så att jag menar att allt är bättre utanför våra gränser. Inte minst utveckligen inom EU – där Frankrike är en ledande aktör – pekar på alltför många problem skapas. Och i Macrons nation – den nutida Napoleons hemland – återstår mycket att göra. Här frodas skråorganisationer av skilda slag. Allt ger en bild av att slagordet ”vive la France” hyllas!
Kustremsan mellan Nice och Marseille är en mångtusenårig vandringsväg. Här har de första européerna sökt sin väg åt nordväst. Även kelter och romare har slagit sig fram. Och i kölvattnet av Englands industrialisering letade brittiska ädlingar efter ett hälsosamt kustklimat. Senare gillade Winston Churchill att dricka Champagne i Nice och Cannes. Senare invaderar nordbor den azurblå kusten. Och utan jämförelser med namn som nyss nämnts har jag under tjugo års tid haft förmånen att tillbringa många sköna vinter-, vår- och höstveckor här.
Det som främst lockar är det omtalade mikroklimatet i skydd av Alperna i norr. Såväl Rhonedalen som Piemonte i Italien plågas nämligen av vindar som blåser genom märg och ben. Men inte Côte d`Azur. Här är det milt på vintrarna och inte alltför varmt på somrarna. En solig dag i januari är det alltså möjligt att äta lunch utomhus.
Man kan därför förstå att 400-talets munkar från Île Saint Honorat funnit trakten behaglig och lämplig för plantering av såväl idéer som sköna frukter. Vi talar förstås om vin, oliver, apelsiner och citroner, odlingar som fortfarande ger trakten sin prägel, låt vara att industrier och glamour trängt sig på. Att det omgivande Provence långt fram i historien kämpat för sin frihet mot kringliggande stormakter märks också på flera vis i språk och kultur. Här finns en färgstark lokal egenhet som är svår att beskriva.
Mellan de antika grekiska och romerska handelsorterna Nice, Antibes, Fréjus och Marseille låg en rad av fiskebyar. Och en bit upp från kusten försökte byar med hantverkare och bönder värna sin självständighet utifrån muromgärdade kulltoppar. Till bosättningarna förmedlade vandrande härar, handelsmän och munkar intryck från en omvärld som var såväl god som ond. Mycket av denna egenhet och folkliga gemenskap finns ännu kvar – om än hårt trängd av resande, såsom jag och många andra.
Det rör sig alltså om en färggrann och kryddoftande kultur som har varit densamma länge, liksom lukten av lavendel från ett kuddvar. En vandring i städernas svala gränder för också med sig en fläkt av det förflutna. På sitt sätt en spaning på en tid som flytt. Även en del av den konst som kan beskådas på muséer i Provence skapar en länk till en ursprunglig och primitiv verklighet. Det rör sig om konstnärer som – liksom Picasso, Miro och Matisse – tillsammans återskapat en urgammal bildkonst från Medelhavet.
Inte bara makthavare som Churchill njöt av livets goda i detta sköna klimat. Såväl Ludvig XIV och Emmanuel Macron har nämligen hyllat traktens stora rödvin, Bandol. Ett fylligt vin med smak av russin, plommon, honung och örter. Druvblandningen – främst Mourvèdre och Grenache – talar för detta. Den ger också för lagring i minst tio år.
Ett försök att karaktärisera det provencalska köket skapar problem. Enligt min åsikt saknas det kliniska raffinemang man möter i andra delar av Frankrike, och även i norra Italien. Här vid havet rör det sig om ett myller av soliga smaker. Genom tomater och oliver – samt många olika kryddor – ges sardeller, sardiner och lammkött en något lantlig smak från förr. På så vis får även turistens gom en förbindelse med tider som passerat.
Rivieran är alltså en stark länk mellan dåtid och nutid. Många vill gärna betona det medialt moderna i denna havsmiljö, i stil med filmfestivaler och annat prål. För mig blir däremot den bestående bilden en rapsodi av skeenden i det förflutna.
Lagen ger grönt ljus åt röd rapportering. Wikimedia.
En fem år gammal opinionsundersökning som Demoskop gjort på uppdrag av Timbro 2014 visar att (utav 1 171 tillfrågade) bara 15 procent av Alliansväljare upplever public service-medierna som helt opartiska. Utav SD:s sympatisörer var motsvarande siffra enbart 10 procent. En massiv borgerlig opinon är alltså missnöjd med SR/SVT.
Man måste därför fråga sig hur den sk Granskningsnämnden fungerar. Om man ser på anmälningsfrekvensen – dvs i praktiken det missnöje som artikulerats mot SR/SVT:s journalister – så är frekvensen fällande beslut förbluffande låg. Av 1446 anmälningsärenden hos Granskningsnämnden det aktuella året resulterade alltså bara 5 procent till att programinslaget fälldes, eller friades med viss kritik. Av 1446 anmälningar friades med andra ord hela 95 procent eller så avskrevs de (dvs ärendet prövades inte ens i sak).
Den mycket låga frekvensen fällande avgöranden måste bero på en avgrundsdjup klyfta mellan en kritisk allmänhet och Granskningsnämndens beslutsfattare. Det finns med andra ord en mekanism för fortlöpande bortsortering av kritik mot SR/SVT. Även om gissningsvis hälften av anmälningarna är svagt grundade så måste rimligtvis relevant kritik ha framförts i mer än de bara de 5 procent fall som faktiskt fällts.
Bortsorteringen måste rimligtvis ske systematisk via nämndens föredraganden och/eller dess beslutsfattare. Förmodligen har de personer som utreder och föredrar anmälningar ett viktigt ansvar för det extremt låga antalet fällande beslut.
Men ändå vilar ett tungt ansvar förstås på de personer som är satta att döma i de ärenden som nått nämnden. Nämnden består av en ordförande – normalt en extraknäckande HD-domare – samt sex ledamöter och fyra ersättare, vilka samtliga utses av Regeringen. Den politiska makten väljer med andra ord de personer som ska döma i dessa politisk känsliga ärenden!
Märk att vid sidan av ordföranden är övriga ledamöter normalt icke jurister, i stil med journalister eller chefer inom medieindustrin. Man kan därför säga att majoriteten är medlemmar av journalistkåren,. Alltså män och kvinnor som ska fatta beslut i ärenden som rör kritik mot det egna yrket. Alla som sagt handplockade av Regeringen.
Min slutsats är därför klar. Granskningsnämnden fungerar som ett organ för legitimering. Funktionen är att bekräfta att allt i huvudsak står väl till i en public service som i betydande utsträckning bryter mot lagens krav på oberoende och saklig rapportering.
Därför måste en kommande borgerlig Regering ändra den aktuella lagstiftningen. Som den fungerar idag ger den grönts ljus till en konsekvent röd rapportering. Detta är inget annat än otillständigt i ett Sverige som vill kalla sig rättsstat.
Lag och rätt skapar ibland ett falskt sken av rättvisa. Wikimedia.
Under demokratins västerländska genombrott trixades det en hel del med juridiken i rädsla för den framväxande demokratin. Framför allt genom att straffrättsliga regler brukades mot fackföreningar och deras strejker och protestaktioner. Med rätta kritiserade arbetarrörelsen regler, som i stil med Munkorgsslagen och Åkarpslagen (från 1800-talets senare del) skapats för att motverka de anställdas fackliga och politiska aktioner. Men det är värt att notera att dåtidens juridiska fingerfärdighet skedde genom spel med tämligen öppna kort. Lagstiftningens antifackliga syfte stod klart.
I dagens Sverige duger duger lyckligtvis inte längre liknande brutala lagliga lösningar. Nu brukas juridiken mycket mer raffinerat för att nå de syften som politikerna anser är korrekta. Man kan därför tala om lagar för skens skull eller regler som tillkommit i legitimerande syften. Lagstiftarens ord blir sköna, medan den verkliga meningen är motsatsen. På så vis duperas de berörda och allmänheten. Man tror att lagen är god, men i själva verket skapas juridik för att dölja något eller åstadkomma status quo, dvs bara en liten ändring eller ingen alls. Kontentan är hursomhelst att lagstiftningen blir oklar och därför enkel för gemene man att tolka fel. Denna oklarhet strider mot rättsstatens princip. En nation under lagarna förutsätter givetvis att reglerna är rimligt klara.
Vid tillkomsten av medbestämmandelagen (MBL) – om någon idag minns denna författning – sa Olof Palme hör och häpna att det var fråga om den största lagreformen ”sedan den allmänna rösträtten”. Tala om stora ord och försåtliga drömmar! I själva verket var det bara fråga om en modernisering av reglerna om förhandlingar och kollektivavtal. Det påpekade kloka jurister. Men Palme visste bättre.
Ett vanligt fenomen avseende den nutida lagformen är lanseringen av oklara gummiregler, dvs generalklausuler, där lagens ord är hoppingivande, men tämligen intetsägande. I lagen om anställningsskydd, introduceras begreppet ”saklig grund” som krav för uppsägning av anställd. Själva innebörden framgår dock inte av lagens ord. Men i finstilta motivuttalanden. Där sägs att arbetsbrist i princip är en saklig grund, dvs omorganisationer, företagsnedläggelser och likande. Som hinder för arbetsgivaren kvarstår alltså enbart enklare misskötsamhet på den anställdes sida od. Det kan inte vara någon slump att upphovsmannen, socialdemokraten Carl Lidbom, undvikit att klargöra denna viktiga princip i själva lagtexten.
Ett annat återkommande juridiskt fenomen är att frågor som i grunden är starkt ekonomiskt och socialt laddade – och därför borde hanteras av politiker centralt eller lokalt – i stället läggs på myndigheters och domstolars bord. Typexemplet är Miljöbalken (MB) från 1998 som är ett exempel på en sk ramlag, innehållande ett mycket stort antal svepande regler om hur god den yttre miljön ska vara i vårt land. Men många av de viktiga detaljerna anges inte i MB, utan ofta genom i föreskrifter av myndigheter, framför allt Naturvårdsverket.
Resultatet har blivit att hundratals tjänstemän på olika myndigheter getts makt att bestämma över synnerligen viktiga frågor för enskilda, vilka tvingas till domstolsprocesser för att befria sig från byråkratsvärmarnas påbud. Och ytterst måste jurister på domstolar tolka miljöföreskrifter som egentligen främst är av politisk eller ekonomisk karaktär och inte direkt följer av MB:s ord. Vi har i nutid sett liknade exempel rörande juridiska tillstånd till investeringar i exv oljeraffinaderier, cementproduktion samt lantbrukares strävan att effektivare utnyttja sina åkrar och skogar. Det vi ser är införandet av en sorts planhushållning via gummiregler, som handhas av byråkrater och beslutas av domstolar. Alltså en storskalig planerad inskränkning i företagarnas rätt att utnyttja sin egendom. På så vis utarmas sysselsättningen på landsbygden – förstås under applåder från Mp-fanatiker boende i städerna.
En tredje variant innebär att en het politisk fråga fullständigt lämnas över till en särskild nämnd, med ledamöter som utses på politisk nivå. Nu tänker jag exv på den Granskningsnämnd som har till uppgift att exv pröva om inslag i SR och SVT är politiskt ”oberoende”. Nämnden har ingen makt att döma ut andra beslut än friande/fällande. Den kan inte heller självmant systematisk kontrollera – följa upp – vissa typer av inslag. Således inte heller utmäta en påföljd mot företagen SR/SVT i stil med bötesliknande skadestånd. I och med att nämndens ordförande handplockas från Högsta domstolen – på extraknäcksbasis – är det naturligt att frekvensen fällande beslut blir mycket låg. Denna lösning omhuldas uppenbarligen av många svenska politiker.
Granskningsnämnden blixtbelyser hur lagstiftning kan användas för att legitimera en politisk känslig verksamhet. Lagen säger att politiskt beroende rapportering i SR/SVT ska fällas. En stor grupp svenska medborgare – och några politiska partier – anser att ett betydande antal programinslag är lagbrott då de förespråkar vänsterns lösningar. Men lagens regler har formats – och tillämpas – så att endast mycket få ärenden i praktiken mynnar i fällande beslut. Det vi ser är således inget annat än en lagstiftning som ger sken av att rättvisa ska skipas.
Den som fördömer 1800-talets klasslagar bör enligt min mening vara synnerligen kritisk till nuvarande skenlagstiftning, som varken talar klarspråk eller främjar en demokratisk rättsstat.
Jeffry Isaac tappar hakan. Förmodligen har han läst DN. Wikimedia.
Ibland tappar man hakan över journalisters naivitet. Detta gäller särskilt de som sysslar med kultur och konst. Här gäller nämligen inte vanliga logiska regler, utan drömtydning ovh gissningslek. Vad som helst kan påstås om det som kallas ett konstverk.
Det är inte detta som får mig att tappa hakan. Nej, det är en sida i DN häromdagen. Rubriken i svart är: Fängslande ukrainsk samtidskonst fri från dagspolitik.
Det intressanta är bilden som ska illustrera journalistens påstående. Det är en vy från en utställningshall med vita väggar och blankt golv av plankor. I fonden är en målning utskälld, i färgtoner från svart till vitt. Bland annats syns höga svarta skorstenar som spyr ut grå rök. Möjligtvis avses kärnreaktorer. I målningens centrum skådas en stiliserad fredsduva på flykt.
Är inte detta samtidspolitik så säg? Helt enkelt simpel miljö- och fredspolitik. Målningen är Ok för mig om än synnerligen simpel. Men det är tidningsrubriken som är skandalös i förhållande till illustrationen. Varje kritisk läsare ser direkt att rubriken är osann. Ifall man bryr sig om DN:s skriverier förstås.
Jag vet att det finns duktiga svenska journalister. Men bottenskiktet förefaller djupt. Och där finns rena dumbommar. Särskilt inom sektorn kultur och konst, som sagt…
Läser i tidningarna att självutnämnda språkkännare lanserar Greta T:s mantra ”tipping point” som det svenska nyordet tippningspunkt. Låt mig presentera en mer logiskt och konkret förklaring till detta nya svenska ord:
Arbetsförmedlingen (AF) funkar dåligt med tanke på de många miljarder och tusentals anställda som den stora byråkratin kostar skattebetalarna. Bara 1,5 % av landets alla jobb förmedlas av AF. Om man ser på myndighetens kostnad för personal och lokaler så ligger den på omkring 7,6 miljarder kronor per år. Antalet förmedlade jobb per anställd kan räknas på en handens fingrar (2018 var det 3 st)! Det vi ser är en skandal.
Därför önskade partierna bakom Jöken lägga ned eller begränsa AF:s verksamhet. Men C och L blev som bekant lurade i Gökboet genom slug S-politik. Sossarna lurade skjortan av C och L. Eller, rättare sagt, så lät de sig luras för att hänga kvar i Riksdagen ytterligare tre år. Det bidde alltså ingen stor AF-reform.
Hursomhelst vill Regeringen nu att AF ska göra en utbyggnad sina lokala platskontor. Tanken är att förmedla jobb som inte finns lokalt till arbetskraft som till stor del saknar förmåga eller vilja att jobba på arbetsmarknaden.
Det vi ser är ett typexempel på det man brukar kalla legitimering. Lagstiftaren och staten ger utåt ett intryck av aktivitet och stark vilja. Lättlurade människor tar politikerna på orden, man tror att det blir som S-partietr säger. Andra betalar ändå kalaset. Och så fortsätter en dryg fjärdedel av folket att rösta på sossarna för att leva vidare på bidrag.
Antalet förmedlade jobb ökar däremot inte. Trots AF:s ofantliga resurser i pengar och personal. Alltså fortsätter Regeringen att slösa med dina och mina pengar. Bilden av en stor nysatsning är bara en fiktion. Den ger en drömbild av att politik och lagstiftning om AF är väl använda pengar. Våra pengar används med andra ord i ett stort illusionstrick. Ty i själva verket är AF ett stort svenskt slukhål.
Som bekant hittar man ibland fynd då man slösurfar på nätet. Häromdagen hittade jag en personlig sida från en professor på Örebros så kallade universitet. Profeten heter Ann Quennerstedt och sägs syssla med pedagogik. Så här beskriver hon själv sitt senaste projekt:
Under 2020 startar Ann tillsammans med Lisa Isenström upp projektet Rättighetsbaserad skola, på uppdrag av Unicef Sverige. Under 3 år ska Ann och Lisa studera och utvärdera hur skolor påverkas av att införa Unicefs skolprogram Rättighetsbaserad skola, och vilka effekter man kan se i lärares och elevers uppfattningar och attityder. Ett särskilt intresse riktas mot effekter på barns och ungas inflytande och delaktighet.
I blixtbelysning framträder en viktig förklaring till den svenska skolans stora problem. Pedagogerna satsar på FN:s juridiska projekt – om barn och ungdomars rättigheter – i stället för på huvudfrågan: utvecklingen av kunskaper genom studier. Jag menar inte att rättighetsaspekterna är ointressanta. Inte alls. Men de ligger för sjutton inte främst på pedagogernas bord, utan hos rättsvetare, etikforskare samt organisationer som – liksom Unicef – mottar stora svenska statsmedel för sin politiska uppgift.
Det vi ser är alltså det svenska pedagogikämnets tydliga politisering och förfall. Utomlands – exv i Finland som har goda PISA-resultat – studerar pedagoger just hur lärare och elever agerar tillsammans i klassrummet för att bibringa kunskaper till det uppväxande släktet. Det borde vara det normala huvudspåret även i vårt land. Men i Sverige jobbar många pedagoger med allsköns politiska sidospår, såsom mänskliga rättigheter av olika slag. Här forskas om vänsterns drömmar – inte om vardagen i klassrummet. Inte undra på att svenska skolan driver vind för våg. Särskilt som politikerna var dag upprepar mantrat: lyssna på forskningen, med andra ord på vänsterpedagogers kravlöshet.
Enligt min mening måste därför svenska studier i ämnet pedagogik få en nystart. Ut med rättighetsindoktrineringen – Human Rights är ändå inte alls hotade i landet just nu – och in med fokus på kunskaper i skolan. Ut med kravlösheten och in med ordning och reda. Ut med vänsterns pedagoger med andra ord. Svensk skola ska styras av nationella behov och inte vad politiserande byråkrater i Unicef tycker är viktig.
Elpriset åker raket uppåt. Folk har svårt att få ekonomin att gå ihop. Vissa stänger till och med av värmeelement och plockar fram sovsäckar…
Vad gör då det stora elbolaget Fortum? Jo, man försöker snacka bort krisen och skämta till det. Läs här den e-post jag fått.
NYHETSBREV DECEMBER 2021 Ett udda julfenomen
Vad gör du kl. 15.00 den 24:e december? Precis, de flesta har ganska bra koll på vad de gör just vid den tiden. Förra året satt nämligen inte mindre än 4,5 miljoner svenskar bänkade framför Kalle Anka. I samband med detta har vi på Fortum sett ett intressant fenomen i elens tecken, något som vi numera kallar Kalle Anka-knixen.
Skratten fastnar i halsen. Man talar alltså inte om hur mycket bolaget själv tjänar på krisen. Man gnuggar händerna. Inte heller talar man om varför det har blivit så tokigt, dvs genom nedstängning av två kärnkraftverk samtidigt som elbehovet ökar. Fortum agerar alltså politiskt korrekt. Snackar bort problemen. Det bör glädja landets så kallade Regering som handlar på samma vis.
Ett givet krav på en rättsstat är att den högsta verkställande makten följer nationens grundlag. Därför ska en svensk Regringen, utan minsta prut, följa beslut i EU-nämnden som fattats med vederbörlig majoritet. EU-nämnden beställde häromdagen att tala om för Bryssel att svenska kärnkraft är något viktig.
Vad gör då landets statsminister då hon rest till Bryssel. Jo, hon framför oengagerat Riksdagens besked. Men därefter yttrar hon tveksamhet om kärnkraft verkligen är något hållbart och eftersträvansvärt. Alltså två motstridiga budskap från ett Sverige som utan befintlig kärnkraft varit bottenfruset och med ett folk som försatts i konkurs.
Det som hänt är faktiskt allvarligt. Magdalena Andersson måste följa lagarna – särskilt regeringsformen – till punkt och pricka. Hon behandlar den svenska författningen som en disktrasa, som sossarna vanligtvis kramar ur som man själv vill.
Vi ser alltså hur nästan hundra år med S-makt korrumperar. S-partiet gör som man vill – efter en motvillig formell piruett för att slippa misstroendevotum i Riksdagen. Om statsministern tillåts kränka rättsstaten, vilka friheter kan man då räkna med att svärmar av statliga byråkrater kommer att ta sig här i landet? Redan idag syns tecken på att politisk makt tar över rättsstatens regler. Och höga politiker bara rycker på axlarna.
Den som tänker efter för står att Anderssons agerande tillhör vardagen i Ryssland och många bananrepubliker. ”Så kan vi inte ha det” brukade hennes företrädare som ledare för kvoteringen av landets ledande sossar säga. För en gång skull håller jag med Löfven.
Vad ska man säga om en svensk partiledare som inte ens kan placera in Gustav II Adolf i rätt århundrade och gissar på 1800-talet? OK, årtalskunskap är kanske inte ett tecken på begåvning. Men ändå måste en svensk partiledare ha ett allmänt hum om Sveriges historia, menar jag. På så ¨vis att viktiga historiska skeden kan pekas ut. Onekligen är den svenska sk stormaktstiden ett sådant tidsskede, oavsett vad man tycker om Gustav II Adolfs blodiga krig och hans brutala offrande av tusentals svenska bondsöner på Europas slagfält.
Den som inte kan det rätta svaret – 1600-talet – saknar alltså central historisk kunskap. Hur ska en sådan person kunna ta ställning till viktiga samtidsfrågor av betydelse för landets medborgare? Hur kan en sådan person förstå Sveriges egna frihetsintressen i ett alltmer federalt Europa? Hur ska en sådan person kunna förstå den elakartade nutida svenska byråkratins rötter, ifall man saknar grepp om Oxenstiernas system från denna tid? Eller betydelsen av studier i folkrätt som expanderade under och efter kung Gustafs otäcka krig? Eller för den delen uttrycket Die dummen Schweden, som myntades vid denna tid i ett Tyskland fullt med svenska bondpojkar med vapen i hand? Osv.
Svaren blir pinsamma för Annie Lööf. Men förmodligen är hon oberörd över att hennes populistiska satsning på medverkan i frågesport på teve slutat i ett magplask. Hon förefaller nämligen förblindad av sin egen persons förträfflighet och sina egna maktambitioner. Medan hon ägnat sig åt att bygga ut sin familj har hon i två val överlämnat den politiska makten åt Socialdemokratin. Och hon förefaller att njuta över rollen som kungamakare i svensk politik.
Med en smula allmänbildning hade hon förmodligen visat större klokhet och ödmjukhet. Då hade Sverige inte behövt notera de åtta förlorade politiska år som nu passerat.
Lika tomt som sossarnas energipolitik. Bild: Calle Eklund, Wikimedia.
Elpriset spränger 4-kronorsvallen. En julklapp till det svenska folk som i dumt nog tillåtit S att ånyo ta makten 2018 genom V, C och Mp.
Enligt min mening är det hög tid för en folklig missnöjesrörelse – alltså ett brett uppror mot den energikris som i huvudsak är självförvållad för svensk del. I snart åtta år har sossarna regerat landet i krisens riktning. Två kärnreaktorer har lagts ned under applåder från stödpartierna. Så när ryssarna sakta stryper gastillförseln och de subventionerade vindsnurrorna står stilla i vinterkylan tvingas svenska folket betala för sossarnas misskötsel av nationen.
För mig är det en gåta att borgerlighetens politiker inte tar initiativ till ett energiuppror. Det räcker inte med ett förslag om tillfälligt sänkt skatt på el. Det gäller att banka in i människors medvetanden att det är Regeringen som bär skulden. Alltså den Regering som lovat massor av billig el till flera synnerligen energikrävande industriprojekt. Ett gäng sossar som talar om att olja och gas ska ersättas av el till miljoner bilar. Alltså den politiska elit som misslyckas med att styra landet.
Min fråga till M, KD och SD är: vad håller ni på med? Hur kan ni missa chansen att starta ett genuint folkliga uppror mot energikrisen? Det är ofattbart.
Det heliga kollektivavtalet.Vem skyddas egentligen? Duktig, medelmåttig eller arbetslös?
Det råder stor förvirring om EU:s planer att införa lagregler som föreskriver minimilöner inom unionen. Idag finns regler om detta i flera medlemsstater. Framför allt är frågan om uppgiften tillhör EU:s juridiska kompetens. Flera svenska och utländska experter svara nej. De menar att saken inte faller under EU:s konstitution. Om de har rätt så måste den svenska Regeringen säga nej. Men, det verkar inte vara sosseregeringens inställning. Man är så rädd att komma på kant med Kommissionen i Bryssel. Även på EU-nivå vill sossarna ”att alla ska vara med i båten”.
Vi ser alltså hur Kommissionen stegvis i smyg försöker utvidga unionens federala makt. För en tid sedan genomdrevs en gigantisk upplåning för gåvor till södra Europas misskötta ekonomier – en skuldsättning som Sverige ska tvingas betala. Denna lösning låg utanför EU-fördraget. Och nu ser vi hur unionen försöker lägga under sig en del av lönebildningen inom EU. Inga svenska politiker protesterar nu heller. EU-jätten tar alltså bara för sig utan politisk diskussion eller beslut på nationell nivå.
Vad gäller sakfrågan om minimilöner har jag länge pläderat för att Sverige bör lagstifta om tidsbegränsade minilöner för nyanlända (alltså löner med giltighet under ett antal år från nyanställning). Jag menar att detta vore en bra lösning för integration av arbetslösa invandrare. Men något stöd bland svenska politiker har tyvärr inte min lösning. Det verkar som flertalet politiker vill låsa in de anställda i kollektivavtalens monopolvärld. Att LO:s och TCO:s fackföreningar är motståndare kan man förstå. De vill värva medlemmar. Och minimilöner blir på så vis ett hot. Samtidigt håller höga löner den nyanlända arbetskraften utanför den vanliga arbetsmarknaden. Och detta är antagligen ett av nationens absolut största problem just nu.
Personligen tror jag inte att införandet av minimilöner kommer att slopa kollektivavtalen som lönereglerare. Personer som har speciell kompetens och vill ha hög lön kommer även i framtiden i stor utsträckning att vara med i fackliga organisationer (om de inte är så duktiga att de vågar vara fria ryttare). Om minimilöner införs blir följden antagligen att de som ännu inte har tillräcklig kompetens för anställning till hög kollektivavtalslön ändå har en möjlighet till jobb. Och de slipper gå med i facket´´.
Minimilöner innebär dock, såvitt jag förstår, att de heliga svenska kollektivavtalen kommer att nedgraderas. Tanken om en friare lönebildning bör slå rot rättsligt sett (och tränga ut kollektivavtalens indirekta verkan). Allt arbete och alla anställda på en arbetsplats kommer i så fall inte – direkt eller indirekt – att regleras under kollektivavtalet. Var och en får bli sin lyckas smed. Det svenska samhällets kollektiva maktsfär minskas med andra ord.
Jag tror att det kommer att leda till ett friare och bättre samhälle. 1. Den som är duktig tillåts själv fixa högre lön. 2. Den som är nöjd med kollektivets sold går med i facket. 3. Och nyanlända – eller andra arbetslösa – kan börja jobba till minimilöner under viss tid. Sådan är min modell. Den är värd att diskutera och pröva, menar jag.
I begynnelsen värnade svenska socialdemokrater om de arbetandes väl. Alltså en naturligt god politik. Men det var då det. Nu driver partiet politik för de som inte jobbar, helt oberoende av om de saknar förmåga eller vilja att skaffa sig sysselsättning.
De senare årens vågor av invandring gör det fullt klart att S-partiet dessutom vill fylla på med ytterligare inflyttande, vilka till största delen inte kan försörja sig själva. Följaktligen har under 2000-talet omkring 2 miljoner människor flyttat in i landet. På så vis presenteras sossarnas nya politiska program: staten ska betala bidrag till potentiella väljare så att partiet kan fortsätta att regera Sverige.
Enligt min mening är denna politik katastrofal. Inte bara ekonomiskt, för de skattebetalare som hamnar ovanför gränsen för inkomstskatt. Det rör sig huvudsakligen inte alls om ”rika” som Damberg påstår. Det är personer som knegar på ambitiöst mot vettig lön, lever väl och sedan sparar redan beskattade slantar. Det är denna grupp som tvingas finansiera S-partiets linje om köp av röster via bidrag. Fy sjutton!
Politiken är också katastrofal från demokratisk synpunkt. Den innebär i praktiken en kontroll av väljarkåren genom systematiska penninggåvor. Att detta är ett traditionellt demokratisk dilemma har påtalats från antikens Rom till Churchills analyser av demokratins problem. Att Socialdemokraterna nu valt denna väg för att behålla makten är ändå utmanande. Det är fråga om en politisk kulturrevolution som sannerligen kommer att skada nationen Sverige. Det vi ser är de icke arbetandes marsch för att styra makten över nationen. Måhända en ny variant av proletariatets diktatur?
Medborgarskapet är motorn i en rättsstat. Wikimedia.
Det sena 1800-talets stora fråga rörde omvandlingen av Sverige från ett ståndssamhälle till en demokratisk industristat. Ståndsmaktens avskaffande, allmänna val, näringsfrihet, arbetarskydd och folkskola blev förenklat resultatet. Stegvis trädde ett svenskt medborgarskap fram för alla vuxna. Systemet innebar att varje myndig person skulle ha samma juridiska rättigheter och skyldigheter. Sverige förvandlades på så vis från ett auktoritärt förmyndarsamhälle till en demokrati, där varje medborgare hade samma ställning i rättslig mening. Att stora skillnader mellan medborgarna i praktiken ändå blev kvar sammanhängde med att ägandet av industrier och mark stannade i ett fåtals händer. Dessutom levde en åldrig kulturell syn kvar på över- och underklass samt också sega relationer inom familjen.
Medborgarsamhällets framväxt är enligt min mening den viktigaste händelsen i de senaste 200 årens svenska historia. Till största delen avspeglas den i juridikens värld. Friheter för var och en att yttra sig, bilda föreningar, organisera möten, sluta avtal och till sist rösta gav individerna muskler. Staten och kommunerna tvingades behandla alla lika och enligt rådande lagstiftning. Vidare hade medborgarna möjlighet att vid domstolar genomdriva sina rättigheter mot privata och offentliga makthavare. En enskild gavs också möjlighet att skaffa sig utbildning. För den med rätt kompetens stakades på så vis vägen till en klassresa ut. Medborgarnas rättigheter bevakades av fackföreningar, frikyrkor, föreningar för nykterhet och många andra organisationer, som gav individernas liv mening och skydd under en hårdhänt industrialisering.
Kronan på verket blev det välfärdssamhälle som växte fram i spåren av många lagreformer. Detta bygger på en delvis ny syn på de enskilda medborgarna. Makten att via riksdagen beskatta svenska folket blev ett vapen i hand på vänstern att köpa röster från medborgare som saknade kompetens, förmåga eller vilja att själv försörja sig. I sin ungdom drev S-partiet välfärdens frågor med balans och försiktighet. Klassisk är Gustaf Möllers – i och för sig något demagogiska – uttalande om ”att varje slösad skattekrona är en stöld från folket.” Beskattningsmakten användes hursomhelst med försiktighet.
Idag är Sverige milsvitt ifrån Möllers ideal. Jag vill påstå att S-partiets röstköpsanda har gjort det svårt även för partier till höger att driva en återhållsamhet skattepolitik. Hursomhelst har följden blivit ett storskaligt slöseri med skattebetalarnas pengar. Stora offentliga myndigheter under inkompetenta politikers ledning förmår inte längre hushålla med offentliga medel. Resultatet har blivit en gigantisk miljardrullning. Den syns tydligast inom landstingens vårdapparater. Men även i stora statliga ämbetsverk, med arbetsförmedling, försäkringskassa, SIDA i spetsen. Även i mängden myndigheter med vackra svåruppfyllda målbeskrivningar. där resultaten i allmänhet varken kontrolleras eller uppfylls. Hundratals sådana korstågsmyndigheter har sett dagens ljus.
Klyftan mellan skattebetalare och bidragstagare har i grunden förändrat Sverige. En allt större grupp individer i produktiv ålder försörjs av andra, på grund av att de vid valurnan kan rösta för att mjölka pengar av andra. Man kan därför säga att idealet om samma medborgarskap för alla som rättsstatens bas håller på att holkas ur. Dessutom visar politikerna en tendens att ersätta den nyttiga medborgaren som samhällets nyckelfigur med nya favoritsubjekt. För dessa skrivs lagregler. Till dem slussas makt. Och pengar. Tydligast syns denna tendens avseende reglerna för invandring till Sverige. Även nyanlända utan medborgarskap ges rätt att delta i kommunala val efter tre års folkbokföring i landet.
Tendensen syns också i den missnöjesrörelse som främst akademiskt utbildade kvinnor driver. Deras bevisning om kvinnans nutida diskriminering är tämligen tunn. Enskilda dystra manliga exempel lyfts via resonemang om strukturer upp till naturlagar. På grund av feministernas maktposition har många nya lagregler skapats, som inte tar sikte på alla medborgare såsom förr, utan avser att favorisera det ena könet: kvinnan.
En liknande positionsförskjutning sker till förmån för en rad andra subjekt. Jag tänker exv på individer inom gruppen hbtq, barn och rader av olika minoriteter. Visst utsätts personer inom några av dessa grupper ibland för våld och diskriminering. Men det finns redan åtskilliga straffrättsliga regler mot allvarliga övergrepp. Även här möter vi olika varianter av strukturtänk, som upphöjer enskilda individers problem till samhällsmönster.
Satsningen på skilda grupper av individer tränger naturligt nog undan problem som rör centrala samhällsfrågor, såsom exv bostäder, vård, kriminalitet samt kunskap och ordning i skolan. Här finns medborgarnas verkligt stora problem i dagens Sverige. Men en påtaglig tystnad råder tyvärr från de politiska makthavarnas sida. Många av dem tycker att sådana dimridåer är bra. De nysvenska prioriteringarna – fokuseringen på identiteter – tar alltså över och får stor scenplats. Följden blir att nationens strukturproblem glöms bort.
Regler skrivs som upphöjer svepande folkrättsliga regler – exv Barnkonventionen – till allmän svensk lag. Medan medborgarna våndas över en svensk skola i upplösning prioriterar staten barnens rätt. Så att lärare jagas till domstol för att de tagit hårt i uppstudsiga och provocerande elever. I framtiden kommer vi nog att få se hur djurens rätt blir ytterligare en attack mot det svenska medborgarskapet. Redan idag förbjuds bönder hålla en ensam häst i sitt stall.
Som framgått innebär denna nya juridiska fragmentarisering att det viktiga medborgarskapet avrustas. Från att ha varit navet i nationens demokrati tillförs flera konkurrerande poler. Idén om en medborgare en röst skjuts åt sidan genom att vissa subjekt ges en rättslig särställning. Detta innebär ett hot mot demokratin, som inte bygger på att fenomen eller roller som kön, barn, invandrare eller djur ska ges en prioriterad juridisk ställning. Det är medborgarna som ska agera och bestämma!
Två S-politiker som ställt till det för Malmö. Wikimedia.
Det är inte klokt att socialdemokraterna försöker marknadsföra Malmö kommun som en politisk idol och föregångskommun, bara för att orten fortfarande är i S-partiets tyglar. Okej att Malmö lyckats ta sig upp ur rostbältets följder, efter stora industriföretags nedläggningar och en förfulande stadsplanering för bilismen. Men de som hyllar Malmö kommun skönmålar å det allvarligaste.
Kommunen har enorma problem med integration av horder av nyanlända. Tusentals familjer försörjer inte sig själva utan genom offentliga bidrag. Dessutom tillhör dödligt våld vardagen. Och från stökiga skolor i vissa stadsdelar strömmar elever med svaga betyg. De som hyllar multikultur vill inte se överdrifterna i Malmö. Här finns inte något att skryta över?
Vidare är det fullt klart att Malmös politiker inte klarar kommunen på egen hand. Kommunen har utgifter på omkr 24 miljarder kronor per år. Av dessa betalar de egna skattebetalarna bara 14 miljarder, dvs enbart 58%. Det är alltså vad kommunalskatt och liknande inbringar kommunen årligen från medborgarna. Resten, dvs 42 % av vad kommunen kostar í drift betalas av andra, dvs omkring 10 miljarder kronor per år. Den största delen betalas av staten genom generella stöd och riktade statsbidrag. Medborgarna i exv Stockholm, Danderyd och Lidingö tvingas varje år så för tillsammans 300 miljoner kr i bidrag till fattighuset Malmö. Är detta något att skryta över?
Det vi ser är således en kommun som lever över sina tillgångar och tvingas leva på gåvor från utomstående. Det är tydligt att många invandrare söker sig till detta multikulturella fattighus. Och den röstköpande sosseregeringen betalar omkring 10 miljarder för att hålla sina kommunalråd i Malmö om ryggen. Är detta något att skryta över?
Nej, det är det verkligen inte. Röstköp tillhör demokratins avigsida. Men det är Sverige 2021 i blixtbelysning. Ett röstköpande S-parti försvarar det fattighus i Malmö, som man själv bygget och nu befäster.
”Hälsan tiger still” brukar det sägas. Alltså ett ordspråk som hyllar det gamla bondesamhället. Där jobbades det hårt . Av drängar och i allmänhet av jordägarna själva. Det ansågs som sunt – en friskhet som man inte behövde snacka om. I alla fall om man ska förstå poeten Geijer rätt i dikten Odalbonden.
Annat är det i kollektivismens svenska stat 2021. Här finns ett helt ämbetsverk. Arbetsmiljöverket, som inte skriver poesi, men väl betalar för påhittade annonser som kostar skattebetalarna stora pengar. Läs själv.
En anonym Thomas är frisk får vi veta. Orsaken påstås vara att han och arbetsgivaren samarbetat. Pekpinnen från statens verk är alltså ökade ansträngningar för gemensamma beslut av arbetsgivare och anställda.
Annonsen är enligt min mening inte bara slöseri med skattemedel, utan också en form av lurendrejeri. Frågorna hopar sig. Vem är Thomas? Vilken typ av projekt har han lett? Är hans goda hälsa verkligen beroende av samarbetet eller av Thomas goda fysik? Är arbetsgivare idag verkligen så dumma att de inte förstår att samarbete i allmänhet funkar bra? Eller att samarbete inte alltid är nödvändigt och bra, utan att arbetsgivaren ska kunna bestämma själv. Behövs därför sådan här dyrbar annonsering? Rör det sig inte bara om pengar i sjön? Eller är det en politisk manifestation om att Arbetsmiljöverket gör nytta och att socialdemokratin är bra?
En av min käpphästar är Sveriges alltmer tveksamma roll som rättsstat. Innebörden är att beslut och skatteutgifter strikt måste följa lagstiftningen. Inget slöseri med andra ord. Dessutom att staten inte skall agera partipolitiskt och sprida propaganda. På bilden ser vi hur en statlig myndighet presenteras ett skruvat budskap med massor av frågetecken.
Enligt min mening ska staten inte syssla med politisk propaganda. Inte heller om den är förtäckt i en fånig skröna om en anonym Thomas. Ändamålet helgar inte en sådan användning av skattemedel. Myndigheten hamnar därför i skamvrån med fåntratten på huvudet.
Torsten Sandström
PS! I min blogg kan du se att annonsen är en del i en lång kedja av likande missbruk.
Jag läser i tidningen att moderatstyrda Stockholms lokaltrafik, SL, nyligen dömts att betala en halv miljard kronor (500.000.000:–)i skadestånd till en italiensk leverantör för kontraktsbrott avseende modernisering av tunnelbanan.
SL, som leds av moderaten Kristoffer Tamson, har nämligen avslutat (hävt) kontraktet med det italienska bolaget utan att ha rättslig grund för åtgärden. På grund av detta har SL dömts att betala en halv miljard.
En hävning är en allvarlig åtgärd. En miljard kronor är oerhört mycket pengar för skattebetalarna – kolla bara alla nollor. Innan beslut tagits om hävning borde med andra ord SL ha mycket goda skäl, vilka man alltså har saknat. I vart fall har ett felaktigt beslut fattats av SL rörande upphandlingen med italienarna. Alltså ett mycket kostsamt beslut för skattebetalarna.
I ett stort privatägt företag hade en miljardförlust normalt medfört att högste chefen fått sparken och med honom höga jurister/tekniker som allvarligt missbedömt kontraktsjuridiken. Än så länge har inte något sådan hänt som SL. SL talar än så länge bara om en utredning av händelsen ”för att lära sig” av den. Som skattebetalarna kräver jag att de ansvariga åtminstone sparkas.
Jag skriver detta med anledning av den svenska rättsstatens dilemma. I Sverige talas högstämt om ansvar. Om inte påföljder drabbar försumliga beslutsfattare riskerar den offentliga sektorn att bli ett hån. Men i politikens och byråkratins värld utkrävs nästan aldrig något ansvar.
Däremot skäller många politiker på privatisering av uppgifter som enkelt och effektivt kan drivas av företag. SL:s drift att tunnelbanan är som bekant utlagd på entreprenad. Men själva den organisation som bygger och underhåller T-banan ligger förstås kvar i Tamsons och hans kollegors döda händer. Det har visat sig oklokt. En halv miljard i soptunnan.
Så skäll inte på privat drift av sociala verksamheter! Fatta i stället kloka beslut som innebär att privata organisationer med kompetens sköter driften av transporter, vård, skolor mm. Men se till att det finns slimmade tuffa offentliga instanser som noga kontrollerar att företagen sköter sig. Kontrollen av skolan och elevernas kunskaper (betyg) är ytterst svag. Att sådan kontroll även saknas inom svensk vård är uppenbart. Inom Landstingen/Regionerna har antalet administratörer ökat med omkring 36 % (trettiosex) under senaste tio åren, medan vårdpersonalen enbart ökat obetydligt.
Vi kan knappast vänta oss att politikerna frivilligt kommer att ta ansvar för stora reformer inom en överdriven och ineffektiv svensk byråkrati. Det gäller därför att rösta på partier som förstått var skon klämmer. Just nu är det KD och Ebba Busch som bär denna frihetsfana. Hon säger till och med rakt ut vad saken gäller: att minska antalet politiker och byråkrater inom den svenska vårdapparaten. Jag ser gärna att andra partier visar liknande förnuft och mod. Samt att väljarna tar avstånd från vänsterns stora bluffkampanj mot privatisering. Kampanjen är nämligen sjuk. Den innebär att miljarder slösas i onödan rörande pengar som tillhör dig och mig.
Därmed inte sagt att svensk vård eller offentliga transporter funkar dåligt – men skolan gör det uppenbarligen på många ställen. Personalen jobbar hårt och bra. Men en vildvuxen och ineffektiv byråkrati stjäl pengar, som inom vården delvis kunde användas för ökad tillgänglighet. Dessutom kunde en stor slant användas för sänkt skatt. Tala om win-win!
Landets främsta skolpedagog, om än professor i spanska…Wikimedia.
Dagens ledare i SvD om svenska skolan är toppen. Kort sammanfattar lundaprofessorn Inger Enkvist det dystra dagsläget i skolan och de politiska partiernas oförmåga. Även över skolan vilar en död hand. Enkvists text måste läsas av många – ja alla väljare.
Slutligen undrar jag vad svenska universitetspedagoger sysslar med? En bastant vänsterideologi har medfört att de hamnat i drömmarnas land om kravlöshet och självstudier. De bär ett tungt ansvar för dagens politiska utveckling i och med att politikernas mantra är: lyssna på forskningen. Och i Sverige tycks ämnet pedagogik vara lika med vänstertänk.
Gudinnan Athena, symbol för vishet och krigskonst. Antikens greker förmådde i samma kvinna kombinera två så helt olika attribut. Dagens feminister är däremot enögda. Wikimedia, Louvren
Som krönikör i Bulletin tar jag mig friheten att presentera en bra text därifrån, skriven av Patricia Pettersson. Hon visar kort hur könet brukas för att förvilla förnuftet. Jag citerar. Och applåderar.
Samtidigt vill jag peka på ett exempel. Landets feminister ogillar som bekant mängden män som tilldelas nobelpris. Igår var det gala på Stadshuset. SVT ställde upp med fyra kvinnor (inga män), alla fyra utspökade till skådisar. Frågan om vetenskapliga satsningar förvandlades till kön. Och packades komiskt nog in i traditionella kvinnliga attribut av siden. Könsfrågan leder alltså till intellektuell kortslutning.
Torsten.
Att bara se kön förminskar oss
kvinnor
Så blev då Magdalena Andersson efter en del strul statsminister. Äntligen, ropade många, har vi nu fått en kvinna på landets högsta politiska ämbete.
Att i Sverige, det kanske mest jämställda landet i världen, framställa det som ett problem att vi inte tidigare haft en kvinna på statsministerposten är både konstigt och självmotsägande. I praktiken är det dessutom ett förminskande av oss kvinnor. Som att vår främsta talang blir det vi har mellan benen, eftersom kompetens för att konkurrera om uppdraget i övrigt verkar saknas.
Vad det egentligen handlar om är en jämställdhetsindustri som desperat söker efter motiv för sin fortsatta existens. Det är anledningen till att statistiska skillnader hela tiden lyfts fram. Dessa kan alltid beskrivas som ”orättvisor” mellan män och kvinnor. Är det fler manliga än kvinnliga professorer, ingenjörer, bolagsstyrelseledamöter och så vidare, kan dessa jämställdhetsexperter framställa det som djupa orättvisor och, om publiken är rätt, som ett resultat av förtryckande strukturer i det patriarkala samhället.
Märkligt nog handlar dessa jämförelser aldrig om skillnader till nackdel för män. Att kvinnor är överrepresenterade i viktiga samhällsfunktioner såsom socialchefer, lärare i skolan och svenska EU-kommissionärer anses inte intressant. Detta trots att vi i dag kan se allvarliga negativa effekter för män i dagens Sverige. De får sämre betyg, de begår självmord i högre utsträckning och de hamnar oftare i missbruk.
Egentligen skulle man kunna avfärda dessa ”jämställdhetsentreprenörer” som rena charlataner. Problemet är att många lyssnar på dem och tror att det de säger är sant. I media har de i ett par decennier åkt räkmacka och många karriärer har tagit avstamp i vilda angrepp på ett uppmålat patriarkat i Sverige.
Skulle vi fråga unga killar och tjejer som växer upp i dag ifall de kan bli vad de vill eller om vissa yrken enbart är till för ett kön, blir svaret antagligen ett förvånat skratt. För dem är det självklart att kompetensen inte sitter i könet. Sedan finns det självklart ett verkligt förtryck som drabbar många kvinnor och unga tjejer. Hedersnormer och andra slags dysfunktionella familjer är fruktansvärt och behöver motarbetas betydligt mer, men på ett övergripande plan är lika möjligheter fullkomligt naturligt hos den unga generationen.
Men vad ska då alla jämställdhetsexperter göra? Jo, då hittar de på nya problem. Statistik som presenteras för att visa på orättvisor. Eller som i fallet med Magdalena Andersson, ett påstått glastak som stoppar kvinnor i karriären. Hon har ju varit oerhört förtryckt, bara fått vara landets finansminister i sju år…
Låt oss kvinnor få vara kvinnor utan att vår kompetens i arbetslivet reduceras till vårt kön. De enda som vinner på denna konstgjorda polarisering är bidragsentreprenörer och självutnämnda experter. Det är hög tid att sluta lyssna på deras snack.
Patricia Pettersson Säljande distributör och samhällsdebattör
Vänsterns budskap från public service: Hallå, det är din Herre som talar till dig!
Det påstås att public service ska ge svenska folket politiskt oberoende information och kultur. Det är det officiella skälet till att du och jag tvingas betala för SR och SVT. Alltså beskattning för opinionsbildning! Dessutom ska svenskarna slippa fördummande reklam sägs det.
Enligt min mening stämmer politikernas ord dåligt med verkligheten. På grund av en tandlös kontroll- och ansvarsreglering tillåts vänsterns journalister dagligen basunera ut sina åsikter. Och kulturinslagen domineras av nöjesindustrins flabb och nonsens. Reklamförbudet hindrar inte heller SVT från att ständigt (genom sk trailers) göra reklam för sina egna program, ofta innehållande ytterst påträngande trams och verklighetsflykt. Så det bidde ett monster av idén om public service. Public schabbel kan man säga. Eller rättare sagt ett medvetet val av politisk propaganda dolt i en förskönande reglering.
Till saken hör att SR och SVT vill odla fram sina egna stjärnor. På SR hörs tyvärr varje dag Epstein & Nordegren. En facklig representant och en person från s-partiets politiska klass håller låda. Ofta lika enfaldiga ämnen som slutsatser.
Även i SVT lanseras de egna. Från en okej position som korrespondent i USA har Carina Bergfeldt tagits hem och presenterats som en stjärna. Det har blivit rader av magplask på kort tid. Hennes kompetens räcker helt enkelt inte till för rollen som stjärna. Direkt gjorde hon bort sig med ett tydligt politisk budskap till allmänheten. Och hennes hantering av pratshowen – som förstås startades med en intervju med Stefan Löfven – blev rena fåneriet. En stor flopp. Vidare avslöjade medverkan i På spåret att Bergfeldt saknar minsta allmänbildning. Och i går tilläts hon länge presentera sin amerikanska brorsa i ett längre flamsigt och naivt reportage.
Var det sådana programinslag som skulle motivera tvångsavgifter till SR/SVT? Personligt tyckande på vänstersidan har blivit public service verkliga motor. Alla politiker till vänster tycker förstås att detta är okej. Men det är konstigt att inte den samlande borgerligheten slår näven i bordet och kräver nedläggning eller synnerligen tuffa reformer. Åratal av passivitet visar hur socialdemokratins kollektiva budskap har blivit en officiella samhällsdogm. Sossarna har erövrat SR/SVT utan högröstade protester som i England mot BBC. Ändå är BBC inte alls är så partiskt som sin svenska motsvarighet. Fy sjutton säger jag.
I SVT 2 Agenda kopplades för en tid sedan stora propagandamegafonen än en gång på. Nu var det inte fråga OM en klimatkris över huvud taget var på gång. Den var redan ett faktum.
Inte undra på att bara miljönissar bjudits in för att utmana politikerna. Alltså inte naturvetare, utan olika forskare mfl från vetenskaper som rör samhälle och politik. Det vill säga personer som redan är troende.
Jag tror knappast någonsin att jag sett ett så riggat program på den statstelevision som ska vara objektiv och politiskt oberoende. Budskapet var: krisen är här bums. Nu gäller det genast att ställa om Sverige så att produktionen minskar, fossila bränslen slopas, flyget läggs ned, svenskarna konsumerar mindre osv. Särskilt mer välbeställda måste dra åt svångremmen. Alltså en återgång till något som påminner om det förindustriella samhället. Ett fattigare Sverige. Ett samhälle med en av staten planerad ekonomi. Fria val och beslut måste stoppas, var det faktiska budskapet.
Den politiska styrning som Agenda stod för är något unikt i nationens historia. Fram trädde en rad politiska frifräsare – förklädda till forskare – som ville ta makten över Sverige.
Allt detta utan närmare diskussion om det föreligger en kris. Enligt statstelevisionen måste följaktligen Sverige förvandlas till en fattignation, utan närmare diskussion om relevansen i påståendet om en kris. Liknande debatter förekommer inte i nationer där den politiska diskussionen är öppen. Men i auktoritära och populistiska samhällen sker detta dagligen.
Sammanhållning inom klassen – ett tidlöst problem?
Det verkar som en effekt av den trånga åsiktskorridor som härjar i vårt land medför en tystnad om den svenska politiska klassen. Personligen menar jag att det är ett av nationens största demokratiska problem, som vi i och för sig delar med flera andra länder.
Problemet är att politik blivit ett yrke, dvs i allmänhet en uppgift på livstid, från ungdomsorganisationer till pensionsåldern. Det rör sig alltså om påtagligt långvariga, välbetalda och inte särskilt betungande jobb. Någon annan kompetens än anpasslighet och välsmort munläder behövs inte. Till bilden av eliten hör också familjekopplingar, dvs ingiften och sinekurer åt släkt eller vänner. Dessutom guldkantade pensionsjobb inom internationella organisationer, inte sällan med låg skatt och lyxiga villkor.
Varför diskuterar inte svenska medier detta problem, Utomlands sker det, åtminstone används begreppen klass och elit flitigt i kritiska sammanhang. Men inte i Sverige. Inte ens universitetens statsvetare gör det i nämnvärd utsträckning, trots att det enligt min mening vore en praktuppgift med massor att data för diskussion och forskning.
En tänkbar anledning till tystnaden är att många ser elitbildningar inom politiken som något naturligt. Alltså något nödvändigt ont. Ändå är detta inte en bra förklaring. Ty läget är inte lika dystert i alla nationer. I exv Schweiz äger en större rörlighet rum i maktens korridorer och detta genom en planerad växling inom de politiska makthavarnas krets. I denna gamla demokrati har man förstått att politisk jobbrotation är något nödvändigt för att en demokrati ska fungera väl.
Nej, förklaringen är inte att en politisk klass anses som något naturligt. Tvärtom finns tydliga tecken på att åtminstone socialdemokratin – med sina rötter inom en urvattnad marxism – uppfattar arbetarklassen som en nödvändig bärare av makt. Alltså som något gott! Vi ser ju var dag hur sossarna med näbbar och klor klamrar sig fast vid Regeringens taburetter, trots att man bara har mellan 25-30% av rösterna. Det är uppenbart att partiet inte ser framväxten av klassband som det minsta problem. Tvärtom som ett lämpligt medel att befästa sin makt över nationen. Tyvärr finns en liknande tendens inom Moderaterna, som också är knäpp tysta om detta fundamentala demokratiproblem. För övrigt har Fredrik Reinfeldt nästan kopierat sossarnas betongambition, i och med att han framfört en önskan om att Moderaterna ska bli ”statsbärande”. Jag ryser av att bara höra ordet.
Men varför är forskare och medier så tysta? Tyvärr måste jag konstatera att de som sysslar med ”political science”, dvs statsvetarna, i alltför stor utsträckning allierat sig med den politiska makten. Några stora forskningspengar finns inte att söka om ämnet är ”den svenska politiska klassen”. Att bara ta orden i sin mun riskerar en ung forskares karriär. Det anses närmast som osmakligt att tala om saken, dvs om att det finns en svensk politisk elit som håller samman och förökar sig själv efter eget gottfinnande. Att SD har svårt att bli rumsrent sammanhänger i huvudsak inte med brunsmetande, utan med en hög mur mot nya politiska klassmedlemmar, som hotar de befintligas intressen.
Vad gäller merparten svenska medier är läget ungefär detsamma: inget snack om klass eller politiska eliter. Medierna har nämligen nästan alla en partikoppling av något slag, numera mest åt vänsterhållet. Beroendet av offentligt tidningsstöd i olika former verkar i samma riktning. Den svenska tredje statsmakten är alltså på väg att avrusta, trots alla högröstade förklaringar om motsatsen. Detta är ett allvarligt rättsstatlig dilemma.
Som jag ser saken är det nödvändigt att ständigt peka på detta stora svenska demokratiproblem. En rotation inom politikens jobb måste eftersträvas. Det är inte enkelt men vi måste alla ständigt försöka göra demokratin mer levande. En utveckling från val på parti (som idag) till röst på en enda person till parlamentet är därför exempel på en vettig strategi, påminnande om vad som sker i vårt mer välordnade grannland Finland. Även det schweiziska exemplet med folkomröstningar om lagförslag – efter insamling av visst antal namnunderskrifter – är en lovvärd metod att hålla den politiska klassens i nackskinnet. Men om detta förs inte minsta diskussion i vårt land. Partierna är uppenbarligen nöjda med att vara centra för dirigering av politiska knapptryckare i Riksdagen. Vidare måste framhållas att det är de möjligt att begränsa tidsrymden för ledande politikers mandat, såsom Miljöpartiet gjort i sina stadgar. Det finns alltså plats för många goda tankar och beslut.
Som sagt, jag inser att Socialdemokratin valt sin väg till klassparti. Och S kommer inte att slägga taget! Men att även frihetens partier – med olika borgerlig framtoning – är tysta om reformer som siktar mot inslag av direkt demokrati är illavarslande. Man tänker på sina klasskamrater! Så länge inget händer – och den politiska klassens mönster växer sig tätare – kommer jag därför att fortsätta min hets mot denna svenska offentliga elit.
Detta utbrister den nederländske professorn Guus Berkhout, Tekniska universitetet i Delft, i ett brev till den holländska tidningen De Telegraaf, De Telegraaf. Att det publicerats där är ett
tecken på en mer öppen debatt på sina håll utomlands. Alltså något som Sverige borde ta efter.
Jag citerar.
In recent years we have seen the strangest things happening to our universities. Professors must be extremely careful about what they teach. If they present scientific results that do not fit the ideology of activist movements, their lives are made difficult and they even run the risk of being excommunicated. Joining the consensus is by far the safest. The Boards of Governors do not protect their professors; on the contrary, they are solidly behind the activists.
Prof. dr. ir. Guus Berkhout
The University of Amsterdam believes that every student should become ‘woke’. It is no longer about developing talents, but about making white, heterosexual, serious students feel guilty. After all, their ancestors have blood on their hands and they are the new generation of oppressors. Radboud University in Nijmegen has bowed to climate activism and has just decided that all students must be taught the sustainability narrative. The climate crisis is central to this, whether that is scientifically correct or not, that does not matter in Nijmegen.
My own university, TU Delft, has recently adopted the fashionable label ‘climate university’. This university also indoctrinates its students by telling them that there is a man-made climate crisis that must be solved with solar panels, windmills and biomass plants. Criticism is not tolerated. But I say to the Board of Governors, surely the university must be a sanctuary for the unbiased exchange of knowledge? How free is the discussion at TU Delft if everyone is pushed into an ideological straightjacket? Do you still want to send your child to such a university?
Honorary Doctorate But the worst is yet to come. TU Delft has just announced that it will award EU Vice President Frans Timmermans an honorary doctorate (doctoratus honoris causa), because of the extraordinary achievements he has made with his energy transition policy. But I say to the Board of Governors, Frans Timmermans has done untold damage with his energy policy! He is the great champion of biomass plants, which have been destroying unique ecosystems for many years by massive logging.
Timmermans also believes that sustainability can be achieved with windmills. A technical university such as Delft University of Technology knows perfectly well that such a policy is technically and scientifically nonsensical! Hard figures show that wind farms incur heavy losses; their operating costs are seriously underestimated. Partly due to Timmermans’ policy, energy prices are skyrocketing. And then grant such a person an honorary doctorate? It is an insult to all Delft alumni.
Intertwined interests Universities have moved in a direction unworthy of science. The interests of science and politics have become strongly intertwined. As a result, critical thinking and truth-finding have not been the starting point for years. Boards of Directors should bear in mind that universities are supposed to be breeding grounds for new ideas. This requires an inspiring research and teaching environment, where new concepts are welcomed and students can develop their talents. Filtering out bad ideas should be done by exposition, argument and observation, not by muzzling creative minds.
Guus Berkhout is a member of the Royal Netherlands Academy of Arts and Sciences (KNAW) and cofounder of CLINTEL.
Sverige är i en våldskris mm – in på scenen träder ännu en andrasortering politiker. Wikimedia.
–
Ett tydligt tecken på politisk klassbildning är att partitillhörighet ersätter kompetens (utbildning och yrkeserfarenhet) avseende sysslor inom det offentliga. Ett annat tecken är den form av självsäkerhet som växer fram genom många år inom eliten med ständig befordran.
Jag tänker på detta rörande den nya sosseregering som Andersson satt samman via personer från S-partiets reservdelslager. Inte finns här några lysande meriter från civila sysslor eller avancerad utbildning. Däremot massor av klassrelationer, skolning inom rörelsen sedan barnsben, uppdrag på olika nivåer, släktkontakter, tidigare goda arvoden inom partiets verksamhet osv. Intryck skapas av att Andersson bara valt personer som kan snacka S-politik de närmaste månaderna inför kommande val. Alltså inga vassa knivar i lådan avseende ämneskompetens. Mest bara välsmort munväder och förstås år av politiskt jobbande för partiet från ungdomsförbundet och framåt (med enstaka undantag).
Det är delvis ett skräckkabinett vi ser. Ett gäng som flåshurtig påstår att de på ett drygt halvår ska fixa allt som man misslyckats med under minst åtta år. Plus alla problem sossarna nyss själv skapat, såsom nedstängning av kärnkraft i Ringhals då elbehovet krisar samt det dödliga våldet. Bland alla svaga kort är det typiskt nog få som sticker ut. Värst är kanske Strandhäll som utan erfarenhet av biologi, miljö och klimat nu ska frälsa nationen från CO2. Hon är dessutom en person som liksom Måååna (Sahlin) tror sig kunna få ordning på ett departement då hon inte ens klarar sina egna räkningar. Sverige är i en politiskt kris.
Och vad sägs om att utse Eneroth till minister då han är under polisutredning för påstått sexbrott. S-kvinnorna rasar över valet av honom. Allt mitt under en dödlig kris i förorterna. Sverige är i en juridisk kris.
Från gatan har Andersson hittat en person som ska fixa elbristen. Eller så ska han fylla en kvotering avseende invandrare i regeringen. Samma nonchalans syns då det gäller en svensk skola i PISA-kris. Här kvoteras en minister in med stöd av HBTQ. OK, valet är ändå bättre än den tidigare skolministern som suttit på alla stolar inom vänsterns misslyckade utbildningsadministration. Hon, som är Anna Lindhs gamla politiska kompis, ska nu ansvara för den högre utbildningen, som turligt nog normalt klarar sig hyfsat utan någon politisk styrning (som man ändå tyvärr drabbas av). Hon ersätter en fullständig nolla på posten, som nu förflyttas till att leda SIDAs slöseri med pengar. Tala om miljardrullning! Sverige är i en skattekris.
Trots mängden självförvållade krisområden satsar alltså sossarna på mer politik av samma slag. I stället för på förnuft och kompetens. Så blir det för ett parti där makten över staten är viktigare än medborgarns bästa. Andersson säger att alla stenar ska vändas. Enbart en dåre kan tro på budskapet. Tyvärr har det visat sig att många svenskar låter sig luras av bidrag och fagra löften. Därför är Sverige som demokratisk stat i kris.
Katten, vår något vilda familjemedlem, har gett upphov till många sköna metaforer. Det påstås pågå en katt- och råttalek i stallet. Katten vässar sina klor – och visar dem. När katten är borta dansar råttorna på bordet. En katt bland hermelinerna. Vi ska vara tacksamma för alla dessa iakttagelser från djurens värld. De har en given användning även på mellanmänskliga relationer.
Att de fungerar bra också på det politiska livet är kanske mindre väl känt. För många år sedan väckte ordföranden för det kinesiska kommunistpartiet, Deng Xiaoping, uppmärksamhet med sin kritik av att kulturrevolutionens allvarliga excesser hotade en riktig näringslivsutveckling (som Kina numera åstadkommit). Deng menade att ”det spelar ingen roll vilken färg katten har, bara den fångar möss”. Det ligger stor klokskap bakom hans yttrande, inte bara för Kinas del, utan också för vårt land. Här kan på ett allmänt plan Dengs ord överföras till ett annat näraliggande talesätt: för mycket politik och för lite verkstad.
Enligt min mening kännetecknas den svenska politiken just av en överlast av ideologi och en brist på öppen pragmatism, något som syns tydligt i dessa dagars regeringskriser. Det intressanta är nämligen att ideologierna sedan länge i huvudsak måste ses som döda (med Tingstens ord). Partierna ligger ytterst nära varandra i flertalet sakfrågor. Sedan den politiska majoriteten 2016 enats om att ta över SD-partiets lagstiftning om asyl är det kanske bara tre eller fyra frågor som är partiskiljande, såsom kärnkraften, NATO samt kanske EU och möjligtvis skattetrycket. Ändå ägnar partiernas ledare timmar och åter timmar åt att utveckla ideologiska pastejer, som framställs som unika och förödande för motståndaren. Efter en verbalt hård valrörelse 2018 – glåporden haglade – tar följaktligen C- och L-partierna ett steg tillbaka och överlämnar regeringsmakten till S, som aldrig missar en föreställning. ”Makten framför allt” är som bekant partiets inofficiella motto.
På skolans område framställs de ideologiska motsättningarna som skarpa. Men knappast i realiteten. Här har under decennier frihetsdogmer om elevstyrt lärande, planer utan kunskapsmål, betygslöshet, rätten för eleven att själv bestämma vad som ska anses som god ordning osv framhållits av såväl S- partiet som deras påstådda motståndare i Alliansen. Alla de ledande partierna har haft gott om tid att ställa om den svenska skolan. Men har inte gjort det. Den går utför, så att sossarna till och med tvingas fuska med PISA. Min mycket enkla förklaring är att alla ledande politiker agerat som katter med fokus på ideologin. Därför har de inte lyckats i sin verkstad.
I skolpolitiken har nämligen mantrat varit: lyssna på forskningen. Som gammal lundaprofet gillar jag propån allmänt sett. Men inte vad gäller exv pedagogisk forskning, som i vårt land fått en stark ideologisk inriktning. Motsatsen gäller för Finland där agerandet mellan lärare och elev i lärosalen stått i fokus. Att svenska pedagoger gärna talar för frihet, kravlöshet och elevens rätt att själv bestämma är ett faktum. Och flertalet av landets universitetspedagoger hyser vänsteråsikter. Att lyssna på dessa pedagoger är som att överlämna makten till katter som inte kan göra sitt jobb. Alltså ideologi i stället för förnuft.
En god verklighetsillustration ger även talesättet om feta katter. I USA:s näringsliv används metaforen för företagsledare som fjärmats från den form av demokrati som aktieägarna antas vilja se. Följaktligen talar man där om ”fat cat salaries”, rörande löner som en VD ofta belönar sig själv med. Tanken är förstås att en hungrig katt jagar bäst. Dvs att företagsvärldens Feta Trissar inte klarar av den hushållning som är ägardemokratins kärna.
Även exemplet från USA kan givetvis föras över till svensk politik. En sådan vinkling är att den politiska eliten (via en riggad statlig lönenämnd) i princip själv bestämmer vilka förmåner som de ska tilldelas. Och ersättningarna till landets yrkespolitiker har också rakat i höjden. Om man läser Dick Harrisons fina biografi om Tage Erlander framträder en klar bild av en statsminister från 1950-talet med måttliga ekonomiska villkor (jämfört med näringslivet). Idag är situationen en annan. En yrkespolitiker erbjuds rader av golden handshakes, livräntor och nya välbetalda jobb efter självvald avgång. Exv är i skrivande stund en fd partiledare för L-partiet ambassadör på heltid i Benin. Alltså i ingenstans, men hon bor i Stockholm! En annan L-koryfé är ambassadör i Israel. Och tyvärr fördriver en fd partiledare för´´ Socialdemokraterna sin tid som ambassadör i Sydafrika. Tala om politiska fat cat salaries eller livräntor på skattebetalarnas bekostnad!
En ytterligare vinkling av min metafor från djurriket är att den svenska politikens feta katter inte orkar kontrollera hur de pengar används som svenska folket tvingas att betala i skatt. Det är nämligen enklare att höja skatten än att skära i statens budget. ”Det starka samhället” kräver för övrigt ständigt höjd skatt. Därför knäpper den politiska klassen bara med fingrarna och skriver ut nya skatter. I stället för att plocka fram rödpennan och stryka bland hundratals sidor med anslag på sammanlagt drygt 1000 miljarder kronor. Är det någon som tror att det är omöjligt att spara förslagsvis 10 %, dvs 100 miljarder?
Slutligen är det kanske någon som tycker att rollerna i katt-och-råtta-leken kan växla. Även om metaforen kanske då blir smaklös ser vi i så fall ett magert svenskt kattfolk och en fet samling skadedjur i politiken värld. Med tanke på de höga skatteuttaget är det ingen tvekan om vad i så fall dagens katter skulle kunna åstadkomma. Bums skulle kattfolket se till att svensk politik kom att inriktas mot just väl genomtänkt hushållning. En god välfärd går nämligen att förena med avsevärt lägre skatter. Exempel finns i Schweiz och Tyskland. Och en klart bättre skola finns även i dessa nationer. Alltså i länder som inte i samma mån som vi drabbats av fat-cat-syndromet.
Förlagan till dagens svenska regeringsförklaring. Wikimedia commons.
Anderssons nya regering är en katastrof. Det är bara en samling personer från den politiska klassen. Några är till och med sammanboende med en annan eller förutvarande minister. Valet har skett efter gamla partimeriter, inte efter nödvändig kompetens av det slag som behövs för Sverige.
Det vi ser är ett gäng som påstås ska reda ut nationens problem. Men dessa problem har skapats under år av sossepolitik. Och under snart åtta år har problemen lämnats olösta samtidigt som flera andra – blodigt våld och höjda elpriser pga två nedslängda kärnkraftverk – tillkommit.
Men det tydligaste är just ministrarnas klasstillhörighet. De har nästan alla klättrat via traditionella S-stegar mot makten. Trots att Regeringen har det svagaste underlaget i Riksdagen på 40 år talar dess ledare inför Riksdagen som om hon ledde en majoritetsministär. Det vi ser är ett spektakel som inte är värdigt en levande demokrati. I en sådan hade S-partiet tackat för sig och lämnat plats åt oppositionen.
Men den nya politiska eliten inom S ger aldrig upp. De har nämligen inget annat att försörja sig på, än just sin klasstillhörighet.
Så här säger SVT:s chef Hanna Stjärne i en intervju på företagets egen webbplats:
Politiker ska hålla fingrarna borta från SVT:s journalistik
Som allmänt uttalanden hur det bör vara i en demokrati har Stjärne förstås rätt. Men då det gäller svenska statsfinansierade medier – under lagliga krav på politiskt oberoende – måste givetvis alla svenskar ha rätt att säga vad man tycker. Även politiker förstås. Det är just frånvaron av politiskt oberoende i SVT som flera duktiga svenska politiker kritiserar.
Ifall Stjärne inte varit politisk tillsatt – via förtroende hos maktens politiker – borde hon ha tagit följande ord i sin mun:
SVT:s journalister ska hålla fingrarna borta från egna politiska åsikter
De statsfinansierade mediernas journalister driver en massiv vänsterpolitik. Personer till vänster tillåts oemotsagda sprida sitt budskap. Och allt som stryker under klimatkrisens förs fram – det som pekar på att faran inte är akut diskuteras inte alls. De statsfinansierade mediernas politiska beroende är ett av Sveriges största konstitutionella problem. Så ska det inte vara i en rättsstat.
Den dag Stjärne vågar säga sanningen om majoriteten av sina anställda – och tillrättavisar enskilda – är jag nöjd.
Svenska politker och framför allt medier hyllar som bekant var dag Greta T. Hon framställs som ett helgon med övernaturlig förmåga till klarsyn och mod. I själva verket är hon en ganska vanlig tjej, som av medierna förstorats till en stjärna av första graden. Efter att ha skapat henne så beundrar tidningar, radio teve sitt foster.
Då hon tillsammans med flera tusen klimattroende har slösat en hel del CO2 för att ta sig till Skottland gör Greta där några mediala uttalanden som kantas av flera grova svordomar. Brittiska The Spectator undrar befogat varför hon svär så mycket. Tidskriften menar att hon växlar medial attityd, från allvetande barn till rebellisk tonåring. Det ligger nog mycket i detta.
Men till min förvåning träder då Paulina Neuding in till Greta försvar på framträdande plats i SvD. Neuding menar att Greta T bara pratar svenska: ”vårt svenska sätt att svära blir ju sällan riktigt rätt i översättning.” Men för sjutton, hon svär ju på engelska och säger fuck, ass(hole) och shit. Saken är så enkel att Neuding inte kan förstå att hennes mediala helgon kan göra något som är fel.
Enligt min mening har The Spectator rätt. Greta T har gått över till en mer hård miljökamp, där grova argument och protesthandlingar kan förväntas. Alltså en form av populism, där det gäller att jobba med grova och påstått ”folkliga” argument. Att det är så kan ju vem som helst haja. Men inte SvD – som tidigare varit en kritiskt analyserande morgontidning. Men nu tyvärr hamnat i det politiska propagandaträsket på den nya liberalismens vänsterkant.
Det svenska folk som går till nästa år valurnorna är en samling självplågare. Förvisso röstar kanske 25% av väljarna rött bara i syfte att skaffa sig bidrag, en ambition som vänstern verkligen tagit fasta på och ständigt vinner röster på. Men nu tänker jag på de övriga 75% av de röstade. Trots att de ser hur Sveriges strukturproblem ökar år efter år lägger många av dem sina röster på de partier som passivt lämnar problemen olösta.
Idag tänker jag särskilt på en viss fråga, nämligen de kraftigt stegrade priset på elektricitet. Alla bör veta att Regeringen Löfven stängt ned två kärnkraftverk. På så vis har politikerna med öppna ögon rejält medverkat till dagens brist på el och de rejält höjda priserna.
Möjligtvis kan man säga att folket inte ser klart på grund av att medierna valt att mörka informationen om nedsänkning av reaktorer i Ringhals. Radio, teve och tidningar talar i stället om kyla och strul med rysk gas. Ingenting heller om en oklar men ensidig satsning på vindkraft, som inte ger tillräckligt med el då det är kallt och luften står stilla.
Därför menar jag att svenskarna under åratal med sosseregeringar inbillats tro att S-partiet är Guds gåva till nationen. Som vattenkammade konfirmander ger man år efter år sin röst till vänsterns heliga ande. Vidare lever S-partiet och medierna i symbios. Den ena backar den andre och tvärtom. Mediernas funktion som en tredje statsmakt är alltså närmast död. Att 70% av journalistkåren röstar rött är ett tydligt tecken på partiskhet.
När ska det svenska folket resa sig ur masochismens grepp? Så länge passivitet råder kommer den gigantiska gruppen av bidragstagare att dominera svensk politik. Den svenska nationen befinner sig därför i politiskt dödläge. Staten har förvandlats till vänsterns gisslan. Folket pressas till masochism av oförnuftiga politiker, som backas av medier som inte fullgör sin samhällsfunktion.
Efter sju timmar som statsminister – den första kvinnliga – avgår alltså Andersson. Hennes redan svaga regeringsunderlag har spruckit. En maktsugen Andersson får en käftsmäll som heter duga.
Det tragikomiska är att hon raskt säger sig vilja ställa upp som ledare för en ministär med bara sossar. En skakig ministär som ska förvalta motståndarnas budget. I ett läge där kritikerna är vida mer talrika i Riksdagen än hennes tydliga vänner.
Skeendet visar i blixtbelysning S-partiets fascination inför makten över staten. Det är alltså inte fråga om växling vid makten och att bredast möjliga stöd i Riksdagen ska eftersträvas för att forma en Regering. I så fall borde Andersson överlämna regeringsmakten till oppositionen.
Det vi ser är något av demokratins sönderfall Sverige. Vi ser ett maktgalet S-parti som till varje pris är beredd att med skattebetalarnas pengar köpa stöd från alla politiska håll, bara för att just kontrollera makten över statsapparaten. Det rör sig om en politisk tombola som definitivt inte väcker respekt hos breda lager av väljarna. För skattetrötta svenskar – särskilt den minoritet som varje år betalar stor skatt till staten – är det utmanande att se hur sossarna använder deras pengar för att köpa röster hos dem som nästan inte betalar mer till staten än avgiften för moms.
Detta är Sverige 2021. Ett land med rader av strukturproblem. I eländet där leker landets första kvinnliga statsminister statsman. Det imponerar verkligen inte.
Vi lever just nu i en märklig politisk tid. Det som oroar mig är att svenska politiker och medier inte öppet funderar över vad de ställer till med. Läsaren anar kanske vad jag syftar på, nämligen det storskaliga frälsningsmöte som pågår varje dag på temat ”hållbarhet”. Just nu reportage dygnet runt om förhandlingar i Glasgow mellan tusentals ditflugna deltagare från hela jordklotet (i tider av flygskam). Det ceremoniella spelet är högt uppskruvat.
Mötesdelatagarna framställs som frälsare som kämpar för civilisationens överlevnad. Det gäller att sätta ett avtal på pränt före ett visst klockslag, precis som skeenden i atmosfär och i djupa vatten effektivt kan regleras med pennstreck i en världsekonomi som i huvudsak baseras på fria marknader. Reglerande avtal blir oerhört svåra att kontrollera och sanktionera, om det nu inte bara är ihåliga löften, konflikter och skräck som blir följden av avtalen i Paris och Glasgow. Trots att påtaglig osäkerhet råder om uppvärmningens omfattning och orsaker framställs krisen som ett faktum. Svåra strategiska beslut skyndas fram i stället för under lugna kritiska former.
Nu ska inte läsaren tro att jag är skeptisk till att mänskliga utsläpp från kol, olja och gas skadligt kan påverka människans klimat. Kruxet är hur stor betydelse CO2 egentligen har (den har nämligen även positiva effekter som termen växthusgas pekar på). Såklart är även jag alert, i egenskap av gammal gröna vågare, jägare, svampplockare och vandrare med hund i skog och mark. Så visst har jag stor förståelse för att det gäller för människan att hushålla med naturens resurser. Men ett öppet samtal om ekonomiska behov och miljörisker har ändå största prioritet.
Det vi ser i nutid är inte det fria kritiska samtalet. Enligt min mening möter vi motsatsen. Nämligen en hysterisk skräckpropaganda som – liksom texten till det klimatavtal som nyss nämnts – kokas samman genom tolkning av i huvudsak ett ord: hållbarhet. Varje sekund förklaras därför att förbränning av X är ohållbart, att tankning med skogsråvaror (som också släpper ut CO2 vid förbränning) däremot är hållbart, att minskningen av gammelskogen leder till utrotning, att strandnära bebyggelse hotar människor och biotoper osv. Allt presenteras som om de vore vetenskapliga sanningar av högsta dignitet. Den som bara undrar påklistras epitetet: klimatförnekare. Det vi ser påminner om en häxprocess.
Det är detta enögda och oklara synsätt som skrämmer mig, genom att det upptar stor plats på dagens samhällsarenan. Nästan ingen politiker höjer rösten med en kritisk undran. Det är självfallet allvarligt att hållbarhetshysterin stänger ute viktiga diskussioner om alternativ till fossila lösningar. Tystnaden om behovet av svensk kärnkraft är skriande – nyss har dessutom två reaktorer stängts ned – medan man i Frankrike planerar för det enda vettiga, dvs utbyggnad. Trots att elpriserna i södra Sverige rusar möts energikrisen med naiva förhoppningar om att vindkraften ska lösa det ökande behovet av elektricitet som den svenska industrin ropar efter.
På bordet står också en rad svenska ödesfrågor, tillsammans med landets gamla strukturproblem. Men om dem hör man nästan inga krissignaler. Det det tycks nämligen bara finnas plats för en enda tolkning av det flummiga mantrat hållbarhet och det tar sikte på diffusa miljöhot. Det är denna närmast religiösa dogmatik som skrämmer mig. Jag oroas av att syftet med det trosvissa budskapet verkar vara att dölja miljöfrågans och alternativa problems komplexitet. För de troende finns det bara en enda korrekt politisk linje och det är klimatets hållbarhet. Därför används tesen: om osäkerhet råder höj rösten!
Denna allvarliga ensidighet i debatten riskerar att få kolossala följdverkningar. I det kloka samhället placeras olika ägg i samma korg och inte bara ett enda. En diskussion om flera olika samhällsbehov respektive hotbilder maximerar möjligheterna för framgång. På så vis leder den inskränka svenska debatten till framväxten av ännu mer dogmatik och okritiska lösningar. För detta bär många av landets politiker och journalister ett synnerligen tungt ansvar.
Slutligen menar jag som jurist att hållbarhetsdogmatiken hotar den svenska rättsstaten. Det lagstiftas för glatta livet och till stora samhällskostnader med Mp-politiker som överstepräster. Tusentals offentliga tjänstemän och representanter för miljöorganisationer agerar dagligen officianter vid hållbarhetens dimmiga altare. Och miljöjournalister – som har kritisk rapportering som samhällsuppgift – blåser under scenariot av samhällets snara undergång. Tro och flummiga lösningar ersätter ett förnuftigt utnyttjande av statens resurser. Oklar ramlagstiftning blir resultatet.
Ledaren i morgonens SvD är högintressant. Inte på grund av rubriken, som är svag. Utan för innehållet. Skribenten Peter Wennblad pekar nämligen på ruskiga tankar och texter som emanerar från det politiska B-laget i Bryssel, se länken.
Jag har tidigare varnat för EU-idéer som har kraftiga inslag av planekonomi. Det vill säga en mer detaljerad styrning av medlemsstaternas företag och deras ekonomier. I den heliga ”hållbarhetens” tecken ska företagens frihet beskäras så att deras affärsbeslut punktvis kan styras från Bryssel. Det övervägs till och med att aktieägarnas intresse ska ersättas med hållbarhetens dogmatiska krav.
Friedrich Hayek måste vrida sig i sin grav. Och Europas vänsterledare hurrar förstås över en oväntad lösning. Vem kunde tro att socialsim skulle införas via den organisation som (då den bildades) kallat sig den fria marknadens apostel?
Mina förutsägelser om EU:s utveckling till ett förskräckligt monster riskerar tyvärr komma att besannas. Medlemsstaternas medborgare måste vakna upp och säga ifrån innan helvetet brakar lös!
Förnuftiga människor lyssnar på andra och låter sig överbevisas ifall invändningarna mot den egna politiken är många och argumenten starka. Särskilt i en situation då den politiska resan närmar sig sitt slut borde det vara enklare att visa ärlighet.
Men klokhet och rakryggat beteende gäller ofta inte inom politikens värld. Möjligtvis mer sällan inom vänsterns rörelser, som drivs av ett klasskampsperspektiv, som utmynnar i att det i allmänhet bara finns en lösning, dvs partiets behov och bästa.
Löfven förefaller vara en hygglig typ. Men hans uttalanden om att han inte ångrar något förminskar honom självt till rollen av en politisk pyssling. Idag står det nämligen klart att regeringens hantering av covid-19 varit rejält undermålig. Till och med en statlig utredning – som Löfven själv tillsatt – har framfört ovanligt stark kritik mot hans virushantering. Om inte Löfvens ens vill avge några väl inlindade ursäkter framstår han därför som korkad. En politisk fåne. Större delen av svenska folket har dessutom redan räknat in Regeringens tillkortakommanden så partiet har väldigt litet att förlora på självkritik.
Nu missar alltså Löfven chansen att ta ett rimligt okej avsked. Liksom påvemakten över den katolska kyrkan tycks partiets ära helig: man gör inga misstag. Därför kommer Löfvens regeringstid att minnas som ett stort misslyckande. Det krampaktiga greppet om regeringstaburetterna har lett till ännu en fyraårsperiod kantad med halvmesyrer och klantiga politiska beslut.
När nu vintern närmar sig – och elpriserna rakar i höjden kommer landets befolkning att minnas Löfven som den som stängt ned fungerande kärnkraftverk samt genom dålig kontroll över sina krismyndigheter orsakad en alltför hög dödlighet i epidemins inledningsskede.
I flera bloggar har jag skrivit om en utveckling som innebär att Sverige närmar sig en planekonomi. Framför allt rör det sig om tendensen som innebär att ”hållbarhetens” mantra styr nationen i stort och smått. All utveckling – även sådan som är god och lönsam – exv kärnkraft – överges på grund av att den strider mot det heliga klimatets dogmer.
Men det rör sig inte bara om miljön. Även forskarsamhället vill den offentliga eliten styra. Alltså genom forskning som följer en politisk korrekt linje. Auktoritära samhällen har länge sökt att begränsa det fria sökandet efter kunskaper, genom direktiv om vad politikens ledare önskar förverkliga via bidrag från forskningens sida.
Historien visar åtskilliga exempel på politiskt styrd forskning som medfört falska resultat av allvarligt slag. Ett känt exempel är rasbiologiska studier, som brukats för att diskriminera grupper av människor. Ett annat är Lysenkos forskning under sovjetkommunismen. Hans tes var att att socialt inlärda egenskaper hos människor kunde gå i arv och att det därför var möjligt att dressera individer att leva på ett nytt sätt – en tanke som Stalin och hans hejdukar förstås gillade. Följden blev att ryska genforskare kom att förföljas på grund av att deras forskning ansågs falsk.
Därför menar många att staten ska ha armlängds avstånd till styrning av forskning. Men det finns – liksom fallet Lysenko – alltid vetenskapsmän som som söker uppmärksamhet och makt, varvid det offentligas outsinliga kassa har en synnerligen strak dragningskraft.
Jag skriver detta på grund av skeenden vid Lunds universitet. E-post hamnar nämligen i min brevlåda som uppmanar fakultetens forskare att hoppa på ett planerat storprojekt från ledningen av Lunds universitet. Syftet är att den vägen söka åtskilliga miljoner kronor. Jag citerar:
... Lunds universitet planerar att lämna in en ansökan baserad på fem profilområden. Vad gäller dessa profilområden, kommer det vid sidan av deras individuella kvalitet också att vara viktigt vilken helhet de tillsammans bildar och hur de förhåller sig till hela Lunds universitets forskning. De tematiska profilområden Lunds universitet för närvarande arbetar med är:
Maxade material/ Material och marknad.
Samhällsförändring genom digitalisering: utmaningar och möjligheter
Mental hälsa under olika åldrar.
Hållbarhet genom begrepp som maskin & människa/ resilience & anpassning eller hållbart företagande och industriell transformation.
Kognition och samband (connectivity). Ovan angivna profilområden är tentativa och förslag från forskare, forskargrupper, fakulteter m.m. kan ändra vilka profilområden som LU arbetar vidare med.
Någon kanske tycker att projektet är oskyldigt och så brett (eller flummigt) att nästan alla forskare kan klämma in sina framtidstankar i en projektbeskrivning. Det må så vara. Men i så fall borde en fri sökning – oavsett specifika ämnen – vara att föredra. Genom en sådan frihet visas politikerna fingret och deras politiskt korrekta ambitioner grusas. Men så modigt vågar inte ledare inom det stora statsstyrda universitet tänka. Följden skulle bli att stora slantar gick Lund förbi och att sossehögskolan i Malmö erbjöds ännu mer pengar. Eller hållbarhetsvarianten som numera kopierats av Chalmers i Göteborg. Det finns alltid vänsterforskare som är beredda att tänka som Lysenko.
Hursomhelst vill jag än en gång lyfta fram ett dystert svensk mönster. Om inte den centrala samhällsplaneringens krafter stoppas i sin linda riskerar Sverige att hamna i en utförsbacke som redan uppvisar flera skrämmande historiska exempel.
Den svenska staten på jakt efter skatteinkomster. Wikimedia.
Den stora konsultfirman Mc Kinsey har nyligen gjort balansräkningar för flera av världens nationer (inklusive medborgarna), se länken längst ned. Den främsta nyheten är föga smickrande för Sverige. Den svenska staten äger nämligen omkring 1/5 av värdet på all egendom i landet. Vår stat är på så vis den största egendomsägaren näst efter Kina (i förhållande till BNP). Ägandet avspeglas i svenska skogsfastigheter, aktier i företag, pengar på lager och inte minst ägande av massor av fastigheter för den svällande svenska byråkratin och förvaltningen.
Redan tidigare har det stått klart att förmögenhet i det offentligas händer sköts dåligt. Avkastningen är avsevärt lägre än för egendom hos privata företag, https://en.wikipedia.org/wiki/The_Public_Wealth_of_Nations . Det är också klart att statens långa arm – särskilt via beskattning – hindrar enskilda från att själv använda sina pengar. En jättelik och skattehungrig stat har förvandlat dig och mig till undersåtar. Som vi snart ska se dessvärre i onödan.
Mc Kinseys rapport bekräftar alltså den dröm som Sveriges politiska elit haft under nästan hundra år. Här ses det detta antagligen som goda nyheter. Sossarna har nämligen i åratal trumpeterar tesen om den starka staten. Och skatterna har som bekant åkt upp med hisnande fart. För Sveriges stora kollektivistiska väljarkår – som i decennier indoktrineras genom ideologin om det goda att sitta i samma båt – är det förstås också smaskens att 20% av all egendom i landet ägs av staten. Men inte för mig och många andra.
Jag är för ett svenskt välfärdssamhälle. Men detta är inte samma sak som att stat och kommun måste äga allt som behövs för vård, skola, pensioner och annat som behövs för ett drägligt liv. Vi vet redan idag att privata Capio bedriver vård som kostar minst 15% mindre på St Görans sjukhus än motsvarande enheter inom vårdkomplexen på Karolinska och i Danderyd. Samhällets vårdinsats innebär alltså en ekonomiskt död hand – låt vara att samma höga kvalitet presteras per vårdinsats. Det offentliga är helt enkelt mindre effektivt vad gäller förvaltning av pengar!
Följden är alltså att svenska folket överbeskattas för att sossarnas ”starka stat” ska rulla vidare. För mig är det en hemsk tanke. Jag är säker på att skatterna skulle kunna sänkas med omkring 10% ifall det offentligas budgetar – efter en öppen diskussion – angrips med jättestora hugg av en machete. Vinnare är alla svensöner som betalar skatt.
Den schweiziska välfärdsstaten är minst lika god som den svenska. Men här håller staten fingrarna borta från åtskilliga samhällsuppgifter – exv vård och pensioner – som i stället förvaltas av privata företag. Samma sak måste kunna ske i vårt land!
Den starka staten är alltså ett ideologiskt slagträ, som sossarna uppfunnit för att ta makten över vår nation. I själva verket har man skapat ett hungrigt monster.Tankemönstret har blivit så starkt att även ett parti som Moderaterna kapitulerat och inte längre kan tänka klart och rationellt. Intrycket är att den svenska politiska klassen gemensamt arbetar för att bibehålla den hydra som nästan 100 år sossevälde skapat. Det krävs alltså stora reformer – och en ny politisk kultur – för att Sverige ska kunna leva upp till rollen som Det goda samhället.
Även en apa blir trött av att läsa SvD… Wikimedia.
Jag kanske förstår att en förskollärare ibland talar till barnen på deras eget språk. Men jag vet ändå att merparten av lärarna på dagis försöker tala vuxenspråk med barnen av pedagogiska skäl.
Därför sliter jag mig i håret då jag läser vad SvD:s huspsykolog Jenny Jägerfeld skriver. Häromdagen svarade hon en man som skilt sig för sex år sedan, men där exfrun fortfarande styr honom via besked av olika slag. Oraklet Jägerfeldts svar lyder: ”Du behöver inte göra som hon säger – det är en av poängerna med att skiljas”.
Hur barnsliga och triviala uttalanden kan en nutida psykolog leverera? Hennes ´ämne, psykologin, kan – i sina bästa stunder – bära fram intressanta analyser. Men tyvärr ser vi alltoftare att motsatsen händer. De mest självklara och naiva besked lämnas som svar med syftet att komma från en högt uppsatt analytisk instans. Svarens trivialitet gör dock att de närmast framstår som en intellektuell härdsmälta: Du har skiljt dig och då behöver du inte lyda den frånskilda.
Det som händer är också ett exempel på journalistikens banalisering eller kommersialisering. Redaktionerna surfar på individualiseringens branta våg. Rader av identitetsproblem diskuteras. I brist på kvalificerade frågor lämnas svar rörande beteenden som har ett givet innehåll.
SvD har i äldre tid gjort anspråk på att vara en kvalitetstidning. Nu går utvecklingen snabbt mot rollen som blaska, där många skribenter – dock inte alla – dagligen lämnar besked som är truismer. Komplexa texter ersätts av självklara. Det känns bittert, särskilt som jag betalar prenumeration (lyckligtvis enbart digital).
Häromkvällen knäppte jag på SVT Aktuellt kl 21. Påminnande om ”Nyheter & Bullentiner från Mosebacke Monarki” inledde programledaren med följande proklamation:
”I spåren på pandemin” rapporteras höga energipriser!
Vad sjutton har covidpandemin att göra med de höga elpriserna? Inte ett dyft. Själva formuleringen ger ett intryck av en oundviklig olyckshändelse, en oförutsedd kris rörande brist på el.
Under återstoden av det långa reportaget berättades inte med ett ord om den viktigaste orsaken till prisstegringen, som slagit hårt mot främst Skånes elkunder. Närmare bestämt att Regeringen under press från Miljöpartiet i förtid lagt ned två kärnreaktorer i Ringhals. Meningen var att de skulle ersättas av vindkraft, som uteblivit… Det självklara konstaterande är att detta beslut on nedläggning varit gravt felaktigt och kostat svenska folket stora pengar.
Tystnaden om detta påminner om statsteven i Nordkorea. Den ansvarige ministern – ole-dolyckan Ygeman – intervjuades förstås. Men han fick förstås inga frågor om varför kärnkraftsverken lagts ned och att oljekraftverket i Karlshamn nu eldar CO2-olja. I stället fick mannen oemotsagd bre ut sig om ditt och datt. Kontentan blev närmast att moderata kommunalpolitiker i Skåne ansvarade för elbristen genom att inte släppa fram vindkraften. Hursomhelst: inte ett ord om kärnkraften. Eller dess fördelar.
Frågan är om den svenska statsteven planerat denna desinformation? Frågan är omöjlig att besvara. Men televisionens journalister – med sin höga svansföring – borde veta bättre och ställa de rätta frågorna. Att nyhetsprogrammet inleddes med ”I spåren av pandemin” måste ses som rena rama bortförklaringen i ett oprofessionellt syfte att sprida dimmor och vilseleda tittarna.
Det är också möjligt att journalisterna på statsteven planlagt detta stöd till Regeringen. Hursomhelst måste en bloggare reagera!
Reinfeldts ord från 2014 om att svenskarna ska ”öppna sina hjärtan” syftade på en fortsatt asylinvandring i en fas av intensiv inflyttning till Europa. Med facit i hand visade sig detta inte vara några kungsord. Resultatet blev som bekant storskaliga rörelser över Sveriges gränser, till en nation som inte alls var förberedd på att ta emot personer från en islamsk kultur. Såväl bostäder, jobb som planer för inlemmandet saknades. På några år flyttade mer än en halv miljon människor från österlandet in till Sverige, alltså en befolkningsökning på omkring 5% på ett bord. Att denna våg av nyanlända är den viktigaste orsaken till dagens extremt höga nivå av dödligt våld i Sverige är ett faktum. Ansvaret för det som idag sker måste därför delas av moderater och socialdemokrater.
När jag skriver detta sju år senare är den politiska scenen annorlunda. Nu är det S-regeringen som – tillsammans med Mp-spillran – står för en miniversion av tesen om öppna hjärtan. EU:s politik tyder också på att kommande vågor av invandring kommer att mötas med en attityd som påminner om Reinfeldts ord. Man kivas inom unionen närmast om vilket land som ska agera mottagare och vem som ska betala via pengar från EU:s budget (till vilken Sverige är nettobetalare). Fortsatt asylinvandring verkar alltså vara högst aktuell.
Händelseförloppet från 2014 fram till idag oroar mig. Förvisso har Ulf Kristersson moderater signalerat att en fortsatt invandring endast kan tillåtas på låg nivå. Det kan låta bra. Men min rädsla rör den anda av öppna hjärtan som vi fortfarande kan höra från moderater i ledande ställning. Dessutom förstärks min oro av de partier – KD och L – som behövs för att verkställa en restriktiv invandringspolitik. Hos dessa två partier finns nämligen en bastant vilja att praktisera Reinfeldts budskap om varma kramar.
Oavsett mandatfördelningen i kommande val 2022 är jag alltså rädd för att vi kommer att få se en fortsatt politik som är vänlig till dagens asylinvandring, utan möjlighet att utvisa de som av domstol vägras asyl. Alltså en moment 22-politik. Det troligaste är därför tyvärr att vi kommer att få leva med fortgående problem rörande bostäder, jobb och annat. Särskilt som kloka metoder inte alls diskuteras för integration av de grupper nyanlända som kan bli aktuella. Följden kommer sannolikt att bli såväl en fortsatt bidragspolitik som en förlängning av dagens dödliga våld på hög nivå.
För mig är den framtida invandringspolitiken en ödesfråga. Som marknadsliberal är motiveringen inte en rädsla för utlänningar som främmande element. Jag tror nämligen på en reglerad inflyttning i förnuftig omfattning. Min rädsla rör politiska partier som inte vågar se sanningen i vitögat: dvs att inflyttning utan integration medför fortsatt kris rörande bidrag, utanförskap och blodigt våld. Min oro gäller flera partier, som dogmatisk håller fast vid asyl, trots att alla vet att vägrad asyl inte innebär utvisning ur landet.
Moderaternas skuggspel innebär att invandringsfrågan medvetet hamnat i limbo. Partiet lägger sig alltså så nära sossarna som möjligt, alltså ännu ett försök till S-politk light á la Reinfeldt. Det är denna närhet som oroar mig. För det är just den gemenskapen som på sikt föder en usel låt-gå-politik, med bidrag till och fortsatt utanförskap för mängden utländska medborgare som köar för att komma till Sverige.
Frågan är därför om man vågar rösta på moderaterna 2022, ifall resultatet ändå blir en gemensam M- och S-politik baserad på dogmen om öppna hjärtan. Och vem ska man i så fall rösta på? Några av SD:s representanter ger mig nämligen kalla kårar längs ryggraden…
Som bekant har Sverige tjogtals med allvarliga strukturproblem. Och vad gör nationens ledande politiker i dagarna? Jo, för att sossarna ska tillåtas regera vidare i orubbat bo så köper man sig förlängd regeringsmakt för stora pengar, som skattebetalarna givetvis tvingas står för. Feta byten ges såväl C- som V-partiet. Böndernas parti får två av sina klassintressen tillgodosedda, dvs friare användning av marken i och kring skogar och sjöar. Det kan vara välmotiverat, men skulle bättre och mer logiskt kunna åstadkommas genom en regering under Kristersson. Vad V-partiet får i belöning är ännu oklart, men att det blir fråga om stora pengar för ett skattetrött svenskt folk står klart.
I svåra tider för nationen så söker alltså sossarna och böndernas C-parti stöd från det V-parti som delvis ännu måste ses som kommunistiskt. Åtminstone enligt V:s egna ungdomsförbund, som målar upp kommunism som sköna framtidsdrömmar och ideal i sina stadgar. På så vis är Sverige ett av få länder som under 2000-talet har en regering som backas upp av kommunister.
Störst ansvar för detta svenska elände bär C-partiet. Man struntar i nationens svåra problem för att ro hem en egoistisk reform för sina egna bondeväljare (dvs inte ens en procent av befolkningen!). Det vi ser är inget annat än ett svek mot allt tal om en borgerlig marknadspolitik. Bondeförbundet agerar enligt ryggmärgen. Och kohandlar liksom förr med sossarna, som alltid låter skattebetalarna finansiera sina politiska maktanspråk. Det vi ser är såväl galet som uselt.
Så fint Sverige är inrättat! Då nationen inte har några politiska problem att tala om, så erbjuder den statsstyrda televisionen lärorika och trevliga programinslag med stora tänkare i stil med Babben Larsson. Tänk vilka goda idéer hon förmedlar i den senaste serien ”En mot Sverige”. Framför teven får små barn, ungdomar och äldre alla verkligen bra råd om hur de ska leva sina liv. Och tänk bara så konstruktiva reklaminslagen är för den nya serien! Det smäller, blixtrar och glas kossas samt bilar demoleras. Och vad fint det är att lära sig hur länge man kan klamra sig fast utanför ett flygplan i full fart! Babben är sannerligen en stjärna.
Det är också statstelevisionens chefer, som med största förnuft planerar program av detta slag. Inte bara det med Babben och de andra intellektuella giganterna Kronér, Sjöberg, Hellenius mfl, utan också rader av andra programinslag på bästa programtid. På så vis slipper vi påminnas om det elände som ändå – men i ytterst liten omfattning förstås – finns i Sverige.
Med all rätt talar statsteven om samling framför lägereldens värmande brasa. På så vis bygger nationen en relevant gemenskap. Så skolas en kritisk befolkning. Allt är sååå bra i det svenska samhället att folket verkligen måste erbjudas mys framför den virtuella eldstaden. Jag är så glad att jag är svensk! Hurra!
Igår anti-kärnkraft. Idag hukande lycka över pågående energikris…Bild: Wikimedia.
Vänstern präglade under 1970-talet det svenska samhället på ett klart annorlunda vis än idag. Jag påmindes om detta av en vän under en middag häromdagen. Hon hade som liten från ett fattigt land adopterats av sin ensamstående mor – verksam som lärare. Min vän hade under 70-talet växt upp i ett kollektiv med åsikter ungefär åt det dåvarande vänsterhållet. När vi talade om denna tid i hennes liv så utbrast hon spontant (med tanke på sin mor och kollektivet): ”min mamma var mot allt som man skulle vara mot vid denna tid.”
Dåtidens politiska korrekthet var påtaglig negativ. Den vände sig mot kapitalism, imperialism, kärnkraft, kärnfamiljen och även mot många andra vanliga livsyttringar. I grunden var det fråga om en önskan om en gemensam strävan mot allt detta. De som etablerade storfamilj tillhörde fronten, dåtidens svenska talibaner kan man kanske säga. Allt utspelades vid sidan om – men ändå som en tydlig del i – socialdemokratins kollektiva vänstersamhälle. Alltså två varianter av kollektivism.
Det intressanta är enligt min mening att nutidens flockmentalitet – den politiska korrektheten – strävar efter en tydlig positiv framtoning. I den meningen att aktörerna är för något som eliten förespråkar, i stil med feminism, miljö och globalism. Den kritiske invänder givetvis att vad som är negativt och positivt bara är en fråga om definition. Dagens klimatkramare är ju fanatiska motståndare till utsläpp av växthusgaser. Och dåtidens kollektivboende ville bilda storfamiljer i protest mot kärnfamiljen. Även om det ligger något i invändningen menar jag att min poäng ändå har viss bärkraft.
Framför allt blir det enklare att förstå dagens PK-ism, som i grunden baseras på en ny och förmodligen mer framgångsrik metod att driva politik: ett positivt formulerat budskap. Glättiga slagord har nämligen något enklare att vinna bifall än negativa budskap. Viktigt är vidare att ett bekräftande budskap har ett tydlig samband med den individualism som präglar nutidens samhällsutveckling. Var och en vill själv tro att man väljer sina egna förebilder och ideal. Inte vill man gå i vänsterns demonstrationståg längre.
Många av 70-talets pro-kollektiva yttringar har därför i nutiden förlorat sin styrka. Inte bara boendekollektiv, utan också gemenskaper inom politik, religion, facklig verksamhet, studieförbund, nykterhet osv. Det kollektiva svenska samhällets svanesång har alltså tvingat flockmentaliteten att omformas i en mer individuell eller personlig riktning. Det ska inte märkas att det rör sig om en elitärt styrd protest. Vi ska inbillas tro att vi själva kommit på´ t.
Den rätta versionen av sossekongressens röd-rosa affisch.
Att förvandla svart till vitt. Det är just vad som sker på dagarnas partikongress för S-partiet. Man påstår i en jättelik affisch att partiet ”bygger landet”. Det är inte sant. Nationen står inför stora problem som blivit alltfler och större under Löfvens tid vid makten. Och nu tycks den största frågan vara vilket kön som den nya partiledaren ska ha.
Jag tar mig för huvudet. Och undrar om jag hamnat på fel jordklot.
Det som händer är en följd av en enorm våg av propaganda från FN:s sida. Deras expertpanel av forskare är däremot mer försiktig i sina slutsater avseende om och när CO2-problem slår till. Men broschyren till allmänheten är däremot en skräckskildring såväl i ord som vad gäller sökande efter sanning avseende just om och när. Krisen är här nu, basuneras det ut. Trots att det är högst osäkert om frekvensen alarmerande väderhändelser ökar. Sak samma om deras orsaker.
Och vad sägs om DN:s språk i rubriken? Den ”nya normen” tyder på ett budskap om ett framtida normalt väder som någon vill framföra. Nu tycks alltså journalisten ifråga ha halkat in på ”normteori”. Men väder eller klimat är inga normer i stil med lagar. Trots att journalisten bara förefaller mena att det vanliga vädret kommer att ändras skriver hon i stället om vädret som en norm, vilken vissa personer vill förändra till det sämre.
Alltså en usel text på flera vis. Detta från en tidning som ursprungligen varit ett organ för hög kvalitet och tydliga ord.
Såg häromdagen på SVT 1 Fredrik Önnevalls intervju med Martina Bonnier. Tappade halkan gjorde jag, både en och flera gånger. En devot Önnevall hyllade en förnumstig Martına Bonnier. Inte en enda kritisk fråga om familjens Bonniers gigantiska makt över svenska medier, dvs tidningar, tv4 mm.
Framför kameran kråmade sig familjens så kallade expert på mode. Intryck skapades av att hon av egen maskin och på höga personliga meriter fått jobben på svenska modetidningar och nu senast på Vogue. Plattityderna rasade ur hennes mun. Iklädd en vulgär sidenklänning modell Kina år 1900 exponerade hon hela sin formidabla tilltro till sig själv. Alla positioner inom familjens medier hade hon minsann erövrat pga egen hög kompetens och utan släktens uppbackning. I själva verket en karriär som direkt varit beroende av hennes roll som medlem av mediefamiljen Bonnier.
Att hon själv vill tro detta är en sak. Men att statstelevisionen – via Önnevall – ska vidarebefordra budskapet om en karriär utan styrning från familjens imperium och miljarder är häpnadsväckande.
SVT ska som bekant enligt lag agera oberoende och utan koppling till olika affärsintressen. Dagens intervju med Martina Bonnier blev en parodi på fristående och oberoende journalistik. Önnevall fjäskade förtjust för mediemogulernas Martina som i åratal fått sin försörjning som chef inom familjens imperium och senast genom bossarnas kontakter med Vogue.
En dyster tanke slår mig under läsning av andra delen av Henrik Berggrens fina bok ”Landet utanför”, som handlar om Sverige under andra världskriget. Är det inte så att Sverige än idag är udda i den meningen att den svenska eliten inte vill inse att andra nationer undrar vad Sverige håller på med? Många svenskar tror att den egna nationen räddar världen, men få människor i västerlandet känner behov av att frälsas av Sveriges politiker. Utlandets bild är förstås komplex och inte enhetligt negativ. Men vad är det som väcker andra nationers kritiska förvåning?
En viktig anledning är förstås den svenska självgodheten, som faktiskt odlas medvetet inom den politiska klassen och landets medier. Bilden av Sverige som bäst i klassen är förstås inte avsedd för bruk utomlands – vem skulle kunna tro något så korkat – utan som en läxa för nationens egna medborgare: se så bra vi har ordnat det för er! Utomlands, särskilt i våra nordiska grannländer, smilar man bara brett åt det. Och suckar kanske över den storsvenska politiska inbilskheten.
En annan anledning till det svenska nationella utanförskapet är det gigantiska slöseriet med skattebetalarnas pengar på olika globala projekt. För att nationen ska kunna vara världens största biståndsgivare per medborgare tvingas Sida utan närmare kritisk prövning kränga nästan 50 miljarder kronor per år till misskötta, fattiga och korrupta nationer. Hej och hå! Vill man vara världsmästare så kostar det.
Den svenska självbilden om att vara ett föredöme för världens folk syns numera allt tydligare i den debatt som faktiskt handlar om den fysiska miljön, men som förstorats till en megavision om att politikerna måste styra jordklotets klimat, dvs skeenden högt uppe i atmosfären och djupt nere i haven. Trots att Sveriges globala andel av utsläpp av växthusgaser är obetydlig vill den nuvarande svenska Regeringen satsa fabulösa penningbelopp för att betala för andras nedsmutsning. Många vet att Kina, USA och Indien står för merparten av utsläppen av CO2. Men ädla och ansvarstagande svenska politiker är än en gång beredda att axla ansvaret för det man påstår vara världssamfundets räddning. Sverige betalar alltså andras fria luncher och middagar. Många utlänningar häpnar. Inte så få tänker snabbt att en så generös givare som Sverige måste man försöka krama ytterligare slantar ur.
Som framgått innebär det svenska nationella utanförskapet ett lidande för en inte så liten del av svenska folket, framför allt de som betalar skyhög skatt. Än värre är den samhällsekonomiska växling som sker i spåren av det klimatpolitiska slöseriet. På inhemsk svensk nivå kan kan man faktiskt tala om en stegvis övergång till en planerad samhällsekonomi. Med ”hållbarheten” som mantra håller en stor del av det svenska näringslivet att läggas i malpåse. Kärnkraften hotas redan och även svenska älvar och vattendrag bör enligt EU skyddas från skadliga kraftverk med dammar som dödar fiskar och växter. Centrala näringar som gruvbrytning, framställning av stål, cement, skogsprodukter och animaliska livsmedel hotas av Sveriges alltför många miljötalibaner. Och av den planerade elbrist som regeringen står bakom, i och med att två fungerande kärnreaktorer i Ringhals stängts ned.
En viktig anledning till den nationella omställningen till planekonomi är just en självgod miljörörelse. Det är härifrån ropen på globalism kommer och klimatskräcken odlas. Jag menar att vi ser en auktoritär kraft som styr mot planhushållning. Med uppbackning av militanta gröna har därför den svenska miljölagstiftningen vuxit till ett monster, en jättelik hydra med hundratals paragrafer, med centrum i Miljöbalken. Den som är ägare till fast egendom har under ett par decennier i viktiga avseenden fråntagits rätten att själv bestämma över sin mark. Skogsägare, bönder och vanliga husägare anfalls av svärmar med myndiga paragrafryttare som utfärdar frågor, kräver tillståndsprövning, meddelar förbud och viten, polisanmäler osv. Jag anser med andra ord att den svenska rättsstaten hotas genom detta frontalangrepp mot centrala principer om äganderätt och fria affärsbeslut.
Risken med den förvridna självbilden är att nationen fortsätter in i öknens politiska utanförskap. Enligt min mening när det alltså hög tid att ett omyndigförklarat svensk folk reser sig och låter kloka politiker styra landet. Men för detta krävs att högerns partier är djärva, förnuftiga och slutar med tramset om att Sverige är ett globalt föredöme.
Mitt stora intresse för den politiska korrekthetens utbredning gör att jag var dag gör nya upptäckter. Det jag ser är en eskalerande utveckling.
Tydligast är just nu en klimathets i ett allt högre tempo. På DN häromdagen syntes två sidor om att den svenska väderrapporteringen måste inta en strängare attityd – ingen glädje och absolut inga skämt – så att klimathetsen görs allvarligare. Inte en enda tanke om att ”väder” omfattar ett tidsspann på en dryg vecka i bästa fall. Klimat rör skeenden i atmosfären högt ovanför jordklotet samt djupt ned i haven. Nu vill alltså DN:s journalister att klimathetsen ska dominera rapporteringen om veckans väder!
För övrigt tycks det inte behöva några pekpinnar till tvångsfinansierade SVT. För någon dag sedan innehöll Aktuellt kl 21 en lång klagosång mot de personer som – såsom jag – förhåller sig skeptiska till IPCC:s korta rapport om att krisen står inför dörren (alltså den mediala populärversion av den långa och mindre kategoriska faktastudien). Klimathetsaren nummer ett – Erika Bjerström – fick stort utrymme för sina vanliga klagosånger. Hon blir förmodligen snart hedersdoktor på Chalmers i Göteborg. En docent därifrån, en person som inte själv sysslar med meteorologi eller ens naturvetenskap, tilläts nämligen länge orda om hur kretsen av ”klimatförnekare” är sammansatt och hur vi skeptiker agerar. Ingen av oss förnekar självfallet klimatets existens. Det vi funderar över är klimatets orsaker och effekter i tiden. Vi förmår nämligen skilja mellan väder och klimat.
Det vi ser är en utstuderad medial propaganda i sovjetstil. Den är trosviss – inte alls någon kritisk distans eller nyanserad presentation av invändningar mot IPCC:s populärversion. Värst är förstås SVT och SR som driver rena propagandan med mina och andras pengar som tas ut över skattsedeln.
Allt tyder med andra ord på en allt snävare framtida åsiktskorridor. Det är trist. Men kommande år får visa om domedagsprofetiorna beror på människans aktiviteter. Också hur allvarlig eller snabb utvecklingen av klimatet verkligen är. Att döma av den hetsande mediala maffian under IPCC:s banér så måste snart meteorologerna på SVT be oss inta positioner i skyddsrum iklädda regnrockar, hjälmar och regnskydd. Och i våra brevlådor droppar snart ned ett häfte med titeln ”Nu kommer klimatkrisen”. Broschyren kommer sannolikt att instruera oss att först ge barnen plats i skyddsrummen, utrustade med vegetarisk kost och Erika Bjerströms postilla med ett urval tonsatta profetior.
Varning: svensk samhällskritik i aktion. Wikimedia.
Sveriges statsstyrda radio, SR P1, avhandlade häromdagen en rapport från Riksrevisionen – en annan statligt kontrollerad organisation. I rapporten meddelas att: Riksrevisionen riktar hård kritik mot polismyndigheten efter att man undersökt deras förmåga att stoppa internetrelaterade sexuella övergrepp mot barn.
Det är SR-reportern Mariela Quintana Melin som presenterar den vanliga svenska litanian med kritik mot polisen, en av de favoritämnen som uppenbarligen bankas in i Sveriges journalister på landets alltför många skrivarstugor.
Jag tycker förstås att statens maktutövning måste kontrolleras och ”stoppas” om den är regelvidrig. Men Hallå! Hur ska staten stoppa sexövergrepp mot barn över internet? Stänga ned nätet kanske? Eller censurera sexverksamhet? Alla inser de stora svårigheter som finns bakom likande förslag.
Det mest effektiva och rimliga förslaget är förstås att kritisera Sveriges föräldrar för att de genom sin passivitet med kontroll av barnens surfande utsätter dem för just hotet från brottsligt sinnade män. Några sådana varnande ord hörs förstås inte, varken från SR eller Riksrevisionen. Nej man jagar bara polisen.
Därför ser vi ännu ett svenskt tabu, bland alltför många. Det gäller förbudet att kritisera föräldrar eller att uppmana dem att sluta sexsurfa. Mammor och pappor måste självklar ta ansvar för stoppa brott mot deras egen avkomma.
Om någon bär ansvar för barnens väl är det föräldrarna. Men i det politiska Sverige är det inte tillåtet att kräva något av föräldrar, som redan anses som alltför tyngda av det hårda livet i det svenska samhället.
Enligt min mening lider nationen en påtaglig brist på civilkurage. Ingen politiker eller journalist vågar säga sanningen om föräldrar och barn. Sak samma om landets hundratals andra heliga kor. Därför hukas det. Och så skjuts ansvaret över på polisen som givetvis saknar makt och förmåga att göra vad Riksrevisionen vill, dvs ”att stoppa internetrelaterade sexuella övergrepp mot barn”. Polisen orkar ju inte ens med det dödliga våldet.
Vad sägs om Sydsvenskan vilseledande rapportering om fredagens dödliga skjutning av en rappare:
När musiken leder till mord
Det rör sig förstås om rapparen Ejnar som mördats brutalt. Joakim Palmkvist heter dagens journalist som visar upp sin trista byk. Inte sjutton är det musiken som har lett till mordet av den unge mannen. Det rör sig i stället om hans kunskaper om kriminalitet och om Vårbynätverkets kriminella framfart. Den unge rapparen vet saker som – om han i egenskap av vittne agerar inför domstol – kan skada Vårbyklanen och medföra att gangsters där döms till långa straff. Möjligtvis har han själv något att dölja.
Detta vet förstås Palmkvist på Sydsvenskan. Men att tala om invandrarnas klaner är tabu. Därför väljer journalisten att helt politiskt korrekt tala om att musiken leder till mord.
Svenska journalistik – med få undantag – närmar sig en verksamhet som går ut på desinformation. Detta är ett allvarligt konstaterande, men tyvärr ett faktum. Vi ser därför att politiska legosoldater fyller tidningarnas spalter. Komisk nog talar samtidigt medierna sig varma om behovet av saklig information. Det blir så när dubbelmoralen släpps fri och okunniga journalister löper amok.
I flera bloggar harjag kritiserat EU:s och Sveriges utveckling mot en planekonomi. Det syns inte bara i gigantiska svenska bidrag (gåvor) till sydeuropas krisnationer, utan också i en flummig lagreglering om att ”hållbar” produktion och konsumtion.
Nu ännu ett allvarligt exempel. Det gäller än en gång lagregler som tvingar EU:s stater till lydnad. Nu är det fråga om ännu en bombastisk rättsprodukt, som kallas UTP (unfair trading practices). Reglerna tar sikte på företag inom handeln med jordbruksvaror. Särskilt matvaruhandlare – exv inom ICA – ska nu tvingas in i EU:s nya kollektiva reglering. Lagen börjar gälla den 1 november och omfattar endast företag med en omsättning på minst 20 miljoner kronor per år (och dessutom köpande myndigheter). Det främsta syftet är gott. Det gäller att skydda medelstora leverantörer av livsmedel från jättarnas krav. Men då bara uppköpande storföretag och myndigheter omfattas kommer faktiskt även jättar i stil med Coca-Cola att ges skydd.
Det är alltså fråga om massor med pekpinnar som innebär att den fria konkurrensen sätts ur spel. Flertalet av dem – inte alla – tycks redan följa av svensk marknadslagstiftning eller branschregler. Som vanlig verkar EU:s avsikt verkar vara att skapa ett Lyckans samhälle för unionens storbönders företag, i stället för tuff konkurrens och fria kontrakt. Alltså en klåfingrig ambition att styra kontraktsparter inom affärslivet. Lagen kallas på EU-prosa UTP (unfair trading practices), vilket alternativt kan läsas Utan Tillräcklig Praktisk hänsyn.
Det vi ser är en vilja från EU till ännu mer central planering av varuproduktion och omsättning. Några av parollerna bakom regleringen är förrädiskt lockande. Allt ska nämligen bli så bra. Men själva motorn i en marknadsekonomi – tuff konkurrens och fria kontrakt – riskerar att gå i stå. Basen påminner om Lenin och Stalins tro på central planering för den framtida Lyckans samhälle. Det gick som bekant inte så bra.
Har Europas politiker inte lärt sig läxan av sovjetsamhällets undergång?
I Riksdagen har oppositionen genom majoritetsbeslut bestämt att Sverige inom EU ska trycka på behovet av framtida kärnkraft. Idag ska Löfven åka till Bryssel på ett möte som just ska tala om bristen på elenergi. Enligt svensk grundlag är han skyldig att följa Riksdagens tillkännagivande. Detta är en självklarhet i en rättsstat.
Men inte! Löfven säger att han tänker strunta i Riksdagens direktiv. Han säger hör och häpna: – Nej, jag finner ingen idé att som svensk statsminister ta upp en fråga som ingen har på dagordningen.
Det är något allvarligt som nu sker. Flera stater, såväl inom som utom EU, har sannerligen kärnkraft högt upp på agendan. Men inte Löfven och de miljötalibaner som idag styr Sverige. De struntar i rättsstatens och grundlagens principer. Ty det vet bättre, menar de.
Historien känner andra ledare som struntat i krav på att nationens grundlagar ska följas slaviskt, personer som också varit övertygade om själva ha rätt…
I medierna har människor med all rätt förfasat sig över att en våldtäktsdömd man av Justitiekanslern (JK, dvs staten) fått ett jättestort skadestånd för att han varit frihetsberövad längre än vad han rätteligen skulle. Efter beviljad resning kom nämligen Högsta domstolen fram till att mannen måste ha varit 16 – och inte 18 år – då brotten förövades. Mannen har därför suttit frihetsberövad en god tid längre än straffpåföljden slutligen bestämdes till.
Jag tänker inte resonera om HD:s avgörande eller hur beräkning av ersättning till olagligt frihetsberövade ska gå till. Jag inskränker mig till en fråga. Varför har JK inte jämkat ersättningen till mannen ifråga? Han har ju varit straffmyndig och dömts till flera allvarliga brott (grov våldtäkt vid två tillfällen, människorov, stöld, försök till utpressning mm). Och i lagen om ersättning åt oriktigt frihetsberövade (SFS 1998:714) finns en regel som just tar sikte på jämkning. En normal läsning av åtminstone 6 § 1 och 3 st tyder på att JK haft rättslig möjlighet att kraftigt reducera den ersättning som utgått till brottslingen ifråga. Jag citerar 6 §:
6 § Den skadelidande har inte rätt till ersättning enligt 2-5 §§, om den skadelidande själv uppsåtligen har föranlett åtgärden.
Om den skadelidande har försökt undanröja bevis eller på annat sätt försvåra sakens utredning, eller om den skadelidande vid misstanke om brott har försökt undandra sig förundersökning eller lagföring, lämnas ersättning endast när det finns synnerliga skäl.
Ersättning kan vägras eller sättas ned, om den skadelidandes eget be-teende har föranlett beslutet om frihetsinskränkning eller om det med hänsyn till övriga omständigheter är oskäligt att ersättning lämnas. Ersättning får dock inte vägras eller sättas ned enbart på den grunden att misstanke om brott kvarstår utan att skuldfrågan är klarlagd.
Om tiden för frihetsinskränkning har avräknats eller annars beaktats vid fastställande eller verkställighet av brottspåföljd, kan ersättningen sättas ned efter vad som är skäligt.
Jag menar att JK har ett ansvar för att hjälpa det skattetrötta svenska folket att förstå varför 6 § inte har tillämpats. JK har i fallet enligt min mening hanterat svenska folkets pengar ansvarslöst. Att underlaget för utbetalningen – anmärkningsvärt nog – försvunnit tyder på att jag har rätt.
Förvisso säger Högsta domstolen (HD) i NJA 2013 s. 1003 att bestämmelsen med undantaget i 6§ 3 st har ett tillämpningsområde som är begränsat. Uttrycket ”eget beteende” måste enligt HD avse något annat än det handlande som låg till grund för frihetsinskränkningen (brottspåståendet). Vidare säger domstolen att möjligheten till jämkning enligt bestämmelsen ska tillämpas restriktivt och endast i klara fall av oskälighet
Förmodligen menar JK att en jämkad ersättning kräver ett annat beteende hos mannen ifråga än själva sexbrotten och att mannens faktiska ålder inte är tillräcklig grund för jämkning. Jag menar att detta är en alltför defensiv lagtolkning från JK:s sida. Det är enligt min mening möjligt att uppfatta saken så att det rör sig om något olika beteenden ifall en våldtäkt begås av en 16- än en 18-åring! Mannen har uppenbarligen dömts till en mildare påföljd av just detta skäl (efter resningsbeslutet). Hursomhelst anger 6§ 3 att jämkning alternativt kan ske om det med hänsyn till övriga omständigheter är oskäligt att ersättning lämnas.
Till saken hör också att den dömde tillfört nya grunder som kan peka på en lägre ålder sent under processen (först vid ansökan om resning). Därför bör man kunna säga att mannen initialt själv föranlett ett i tiden längre omfång av det frihetsberövande som skett, jfr 6§ 1 st. Sammantaget bör alltså jämkning ske.
Jag läser i tidningen att Moderna muséerna i Stockholm och Malmö ska satsa på ”hållbar” konst. Först trodde jag att det var fråga om outplånliga skapelser i sten eller metall. Eller kanske rader av riktigt starka rep. Nu förstår jag bättre. Det ska vara fråga om konst som inte avsätter klimatavtryck vid framställning och transporter. Framför allt tycks det gälla att prioritera lokala skapare av sk konstföremål, i stil med det på min bild ovan.
Enligt min uppfattning har man redan kommit en bra bit på vägen. I och med att själva orden – eller titeln på ett verk – idag har en dominerande plats jämfört med den bild som skapats, har själva konstföremålet minimerats. På några timmar kan den så kallade artisten skapa sin konst utav i stort sett ingenting, bara han eller hon hittar på någon politisk korrekt titel.
Så går det då konsten blivit 99 % politik och 1 % bild, jämfört exv med Picasso´ s Guernicas 20 politik/80 bild. Det rör sig alltså om inflation av bildens värde på ett område som faktiskt brukar kallas bildkonst. Resultatet blir att skolning i själva det konstnärliga hantverket blir överflödig. Det räcker med att köpa starka rep och porslinsbitar på närmaste byggshop.
Så går det när politiken erövrar konsten. Alltså ett tecken på det mer genompolitiserade svenska samhället. Det ultimata konstverket är förstås då konstnären hänger sig själv i repet. Detta är en bild som var och en som så önskar kan utföra. En mer politiskt korrekt konst kan man knappast tänka sig. Även om konstnären inte visar sig hållbar, blir konsten korrekt.
Tänk vad ordet ”hållbar” ställer till i nutidens samhälle! Eller rättare sagt: tänk vilket elände den politiska dominansen skapar.
För en tid sedan anklagades fd justitierådet Lambertz av en ung kvinna för sexbrott. Polisutredningen lades ned, bla på grund av sviktande förtroende för anmälaren bla på grund av tidigare anklagelser mot en annan man. Senare var det moderaternas riksdagsman Hanif Bali som attackerades av en ung dam och politisk åsiktsfrände på grund av påstådda sexskäl. Även här tycks det röra sig om en anmälare som tidigare fört fram tvivelaktiga påståenden mot annan.
Liknande scenarier har utspelats i åtalen mot Julian Assange och de sk kulturmannen, där sviken kärlek tycks har varit den utlösande faktorn till att en tämligen vanlig kärleksrelation – efter att åtskillig tid förflutit – stöpts om till påståenden om sexbrott.
I stort sett varje månad ´händer liknande saker – kända män angrips av kvinnor med hänvisning till påstådda sexövergrepp. I flera fall – inte alla- rör det sig om händelser som påstås ligga flera år tillbaka i tiden. Medierna rasar och njuter samtidigt av säljande reportage.
Förklaringen kan förstås vara att män med status tar för sig sexuellt. Men med tanke på alla mediala skräckreportage verkar detta inte vara en allmängiltig orsak. Min delvis alternativa bild är att # Me too skapat en kultur av sexualisering inom samhälle och politik. På så vis främjas alltoftare lösa sexpåståenden mot kända män från kvinnor med syften som tycks gälla att skapa uppmärksamhet, att hämnas, att pläder för feminism eller helt enkelt beror på orsaker som har med själslig förvirring att göra.
Min poäng är att det nutida samhällsklimatet förändrats i en anda av sexskräck och feministers kamp mot på män. Följden har blivit en medial jakt, som männen får svårt att försvara sig mot. Enbart genom anklagelsen är ofta skadan skedd, även om det senare visas att mannen i fråga är oskyldig.
Jag försvarar alls inte sexövergrepp. Manliga skurkar ska skaka galler. Men säkerhetsspärrar måste finnas mot feministiska påhopp och konspirationer. Därför är jag kritisk till mycket av det som hänt efter #Me too. Denna rörelse har utlöst en lavin av allvarliga och diffusa sexanklagelser mot män, vilka fått svårt att försvara sig. En kultur har vuxit fram om att varje kvinna har rätt att lång tid efter en faktisk kärleksaffär påstå att enskilda möten mellan parterna varit sexbrott, som måste polisanmälas. Enbart den mediala uppmärksamheten gör att männen framstår som skyldiga. Och de kvinnor som satt lavinen igång framställs ofta i medierna som hjältinnor, i stil med Cissi Wallin.
Sexuellt våld är givetvis ett allvarligt brott. Men mannen är inte skyldig förrän dom slutligen fallit. Därför måste samhälle och medier verka för ökad rättssäkerhet i hanteringen av tvister om påstådda sexbrott, särskilt sådana som hävdas ha begåtts något längre tillbaka i tiden. De anmälande kvinnornas historia – och eventuellt dubiösa grunder för anmälan – måste verka för återhållsamhet hos polis och medier. #Me too kan inte tillåtas leda till en nutida häxjakt genom ett drev av feminister.
Just nu pågår i Malmö en alltför vanlig sossekampanj. Jag tänker på arrangemanget om förintelsen. I stället för att tala klartext och berätta om det som är Malmös verkliga problem, så regisseras en stor vilseledande manöver.
Jag menar inte att personer med judisk bakgrunder har det bra i Malmö. Tvärtom är det klart att de utsätts för trakasserier av olika slag. Men dessa har inget att göra med nazisternas planerade förintelse under åren från 1941 och framåt till världskrigets slut. Det som händer är ett problem som sossarna varit med om att planera i Sverige och som drabbat Malmö särskilt hårt, nämligen en storskalig invandring. Under 15 års tid har omkring en miljon människor från länder under islam beviljats inflyttning till Sverige. Malmö är en landets mest invandrartäta kommuner. Tveklöst är det så att en andel av de många nyanlända islamtroende tagit med sig ett allvarligt fiendskap till Israel och judendomen. Det är här som roten till Malmös onda finns!
Det är alltså unga islamister som är orsaken till att judar i Malmö utsätts för trakasserier. Det vet alla initierade. Men få inom den svenska eliten vågar tala klartext om saken. Ord om islamtroendes hatiska åsikter mot judar och de nyanländas allvarliga beteende är nämligen tabu, även om det bara är en minoritet av dem som agerar olagligt. Men de är tyvärr tillräckligt många för att skapa hemska problem för Malmös judar.
Jag menar alltså att sossarna sprider dimridåer om vad som sker i Sverige och i Malmö. Samtidigt försöker partiet framställa sig som Israels bästa vän. Trots att ledande personer inom partiet – i stil med Margot Wallström – ger sitt stöd åt dagens terrorister i Palestina. Inte bara i ord, utan med svenska miljardbidrag.
Jag säger bara: fy sjutton för sossarnas dubbelmoral, som tycks sakna alla gränser! Deras valspråk – makten framför allt – håller på att förstöra den svenska nationen. Den verkliga rasistkrisen i Malmö – vållad av islam – vill sossarna vända till en protest mot förintelsen. En kritik av islamismen riskerar nämligen att medföra många förlorade sosseröster i valet 2022.
Bakom uttalandet står en kvinna, som av tidningen beskrivs som ”klimatforskare” från Lunds universitet.
Hennes kommentar baseras inte på vetenskapliga rön, som kan testas genom experiment. Det framgår direkt, av två skäl.
1. Varför ska just rika leda kampen mot växthusgaser? Allt pekar på att utsläppen från Kina och Indien är störst. Och varför ska just välbeställda svenskar ta ansvar för forskarens privata miljöplaner? Hursomhelst gör denna kvinna ett politiskt uttalande om vad hon personligen anser som lämpligt. Detta är OK, bara det framgår att det just rör sig om privat tyckande.
2. En närmare koll av den person från Lund som står bakom orden visar att hon inte alls sysslar med forskning om klimat eller med naturvetenskap med bäring på atmosfären. Hon har sysslat med födoämnen, näringslära och växtodling! Ändå har hon publicerat dussintals politiska uttalande om vådan av CO2.
Det som sker på SvD:s sidor är inget unikt. Svenska journalister har allmänt sett noll koll på gränsen mellan vetenskaper av olika slag samt mellan vetenskap och politik. Trist nog syns det tydligast just i texter om miljö och klimat. Vi ser och hör det var dag i radio, teve och tidningar. Det som pågår är inget annat än en massiv propagandarörelse baserad på uttalanden från FN och dess sk klimatpanel. Aldrig ett undrande ord om FN kanske kan ha en politisk agenda.
Propaganda sägs känneteckna auktoritära stater. Nu måste man tillägga att det systematiskt händer även i svenska medier, inte minst de av staten kontrollerade SR/SVT.
Vapensköld från en familjegren inom den politiska adeln.
Mediernas rapportering om Hanif Bali har som väntat spårat ur. Häromdagen ägnade SvD ett uppslag åt hur äckligt det är när manliga politiker flörtar med yngre tjejer. Inte så mycket hänt sedan #Me too utbrister skribenten. Alltså det vanliga individköret och feministupplägget. Ansvarig för verklighetsflykten är i detta fall Maggie Strömberg.
Det stora problemet är enligt min åsikt inte att politikens män och kvinnor har kontakter och relationer med yngre, möten som givetvis tyvärr kan spåra ur. Om relationsproblem inom den svenska politiken över huvud taget ska uppmärksammas så bör det enligt min mening vara att den politiska klassen alltmer består av samboende mellan man och kvinna (eller parter av samma kön) där båda är yrkespolitiker. Alltså två personer som lever större delen av sina liv som företrädare för folket och som offentliga beslutsfattare. Antalet sådana kombinationer är så många att jag inte ens behöver ange några exempel. Men ändå kan jag inte låta bli att peka på alliansen mellan två på sociala medier mycket högprofilerade S-politiker, Morgan Johansson och Annika Strandhäll.
En viktig aspekt av den politiska klassen – liksom forntida eliter – är just familjebyggande för fortsatt makt och avancemang. Två positioner i ett politiskt och ekonomiskt nätverk ger större styrka än en pol. På så vis befästs den politiska makten. Tillsammans har de berörda större möjligheter till framgång. Följaktligen finns det överklassliknade grupper bestående olika generationer inom samma familj eller närstående familjer. I ett samhälle som annars är hysteriskt upptaget med strävan efter jämlikhet blir en sådan maktkoncentration ett stort problem. Likhetsdogmen ställs på huvudet inom politiken.
Detta viktiga demokratiska problem bör svenska medier skriva om. I stället för att gång efter annan veva den slitna skivan om Me too, i situationer som inte rör sexuella övergrepp, utan flörtande över åldersgränserna inom politiken.
En förklaring är att sensationsjournalistik smäller högre än seriös rapportering om en framväxande politisk klass i Sverige. En annan är att tal om politisk klass är tabu i Sverige. Det vet förstås journalistikens legosoldater.
Vapensköld från en familjegren inom den politiska adeln.
Mediernas rapportering om Hanif Bali har som väntat spårat ur. Häromdagen ägnade SvD ett uppslag åt hur äckligt det är när manliga politiker flörtar med yngre tjejer. Inte så mycket hänt sedan #Me too utbrister skribenten. Alltså det vanliga individköret och feministupplägget. Ansvarig för verklighetsflykten är i detta fall Maggie Strömberg.
Det stora problemet är enligt min åsikt inte att politikens män och kvinnor har kontakter och relationer med yngre, möten som givetvis tyvärr kan spåra ur. Om relationsproblem inom den svenska politiken över huvud taget ska uppmärksammas så bör det enligt min mening vara att den politiska klassen alltmer består av samboende mellan man och kvinna (eller parter av samma kön) där båda är yrkespolitiker. Alltså två personer som lever större delen av sina liv som företrädare för folket och som offentliga beslutsfattare. Antalet sådana kombinationer är så många att jag inte ens behöver ange några exempel. Men ändå kan jag inte låta bli att peka på alliansen mellan två på sociala medier mycket högprofilerade S-politiker, Morgan Johansson och Annika Strandhäll.
En viktig aspekt av den politiska klassen – liksom forntida eliter – är just familjebyggande för fortsatt makt och avancemang. Två positioner i ett politiskt och ekonomiskt nätverk ger större styrka än en pol. På så vis befästs den politiska makten. Tillsammans har de berörda större möjligheter till framgång. Följaktligen finns det överklassliknade grupper bestående olika generationer inom samma familj eller närstående familjer. I ett samhälle som annars är hysteriskt upptaget med strävan efter jämlikhet blir en sådan maktkoncentration ett stort problem. Likhetsdogmen ställs på huvudet inom politiken.
Detta viktiga demokratiska problem bör svenska medier skriva om. I stället för att gång efter annan veva den slitna skivan om Me too, i situationer som inte rör sexuella övergrepp, utan flörtande över åldersgränserna inom politiken.
En förklaring är att sensationsjournalistik smäller högre än seriös rapportering om en framväxande politisk klass i Sverige. En annan är att tal om politisk klass är tabu i Sverige. Det vet förstås journalistikens legosoldater.
Statsminsuiter Löfven ondgör sig nu över elsparkcyklar enligt följande rubrik i SvD:
Löfven: Det är för många elsparkcyklar
Äntligen har poletten trillat ned hos statsministern. Löfven har insett ett samhällsproblem. Rubriken blixtbelyser verksamheten inom den Regering Sverige tyvärr haft under hela åtta år. Alltid sist på bollen. Särskilt allvarligt har fenomenet varit rörande covid. Överdödligheten inom landets äldreboenden kommer att gå till historien. Förutsatt att den inte kommer att skrivas av sossar, förstås.
För övrigt är eländet med elsparkcyklar självförvållat av politikerna. Varför ska uthyrningsföretag över huvud taget tillåtas sprida sitt stålskrot över städernas gator och torg? Det räcker med att människor kan använda sina egna elsparkcyklar. Så är åtminstone en del av problemet löst.
Sverige är ett egendomligt land. Politikerna slår sig ofta för bröstet och hävdar att landet är en av jordklotets främsta rättsstater. Och visst, den svenska nationens grundlagar uppfyller flertalet av de krav som man brukar ställa på en stat under lagen, dvs ett rike som kännetecknas av ”rule of law”. Men utan tvekan finns brister i det svenska rättsbygget. Politiker lockas ibland tumma på efterlevnaden av konstitutionen. Och en del jurister kan ha ambitionen att flörta med den politiska makten för komma upp sig. Resultaten riskerar att bli dystra.
I denna text funderar jag därför över den svenska domarkårens oberoende från nationens politiska beslutsfattare, en rättsstatlig fråga av högsta dignitet. Min uppfattning är att respekten för lagstiftningen är synnerligen hög hos flertalet personer i domarställning. Men det säger inte allt om oberoendet, dvs om domarens vilja att sätta gränser för den politiska makten. Enskilda jurister inom de högsta domarbefattningarna kan nämligen ha ambitionen att agera som politiska legosoldater (i syfte att vinna personliga fördelar).
Jag kom att tänka på detta då jag häromdagen hörde en intervju med före detta presidenten i Svea hovrätt, Johan Hirschfeldt (i SR 1 den 3 oktober). Det mest intressanta var nämligen Hirschfeldts dagsfärska egna slutsatser rörande förekomsten av utländska vapenleveranser via Ms Estonia dagen för förlisningen. Han har nämligen tidigare, som statlig utredare 2005, kommit fram till att inga svenska myndigheter deltagit i några skeppningar av krigsmateriel på Estonia den aktuella krisdagen. I SR-intervjun säger han – sensationellt nog – att att det inte kan uteslutas att utländska myndigheter deltagit. Men denna fråga har legat utanför hans uppdrag, menar han. Vad han baserar sina gamla respektive nya slutsatser på är ytterst oklart. Ty han medger att han själv förstört sin utrednings faktaunderlag. Det vi ser är beteendet hos en person, som noga följer givna politiska riktlinjer i samförstånd med sina uppdragsgivare.
Alla som följt Hirschfeldts karriär vet att han ständigt haft mycket täta kontakter med politiska beslutsfattare i regeringsställning, såväl till höger som vänster. Detta styrks av att han haft flera tunga politiska uppdrag inom Regeringens departement samt agerat Justitiekansler åt såväl Carl Bildt som Ingvar Carlsson. Med den bakgrunden har han också lyckats erövra ett av Sveriges högsta domarjobb (president i Svea hovrätt). Vi talar alltså om en person, som mer tycks inriktad på egen makt och av politikerna givna instruktioner än av respekten för landets lagar och folkets intressen av insyn och öppenhet. Det finns dessutom tecken på att Hirschfeldt under årtionden haft sina fingrar med i utseendet av höga svenska domare. Trots sitt jobb på domstol har han länge haft tjänsterum på Justitiedepartementet.
Jag menar inte alls att Hirschfeldt agerat brottsligt. Men det förefaller tämligen klart att han varit en högst politiskt anpasslig jurist. Det vill säga att rikets politiska intressen har hamnat i förgrunden och intresset för Sveriges roll som en nation under rule of lag i bakgrunden. Genom 2005 års Estoniautredning har de svenska myndigheternas grumliga byk tvättats. Då mörkar Hirschfeldt sina aningar om Sveriges eventuella samarbete med utländska makter.
Min uppfattning är att Hirschfelt nu börjat oroa sig över sitt eftermäle. Detta i kölvattnet av nya bekymmersamma mediala uppgifter om Estonias förlisning. Han försöker alltså stämma i bäcken innan det blir riktigt pinsamt för hans egen del. Behovet av att rentvå sig själv förstärks – hör och häpna – av att Hirschfeltd under årens lopp skrivit en rad uppsatser om den svenska rättsstatens uppgifter. Lägg märke till att hans politiskt tveksamma utredningsarbete 2005 rörande krigsmateriel på Estonia inte nämns på hans sida på Wikipedia.
Det tycks alltså som om Hirschfeldt plötsligt önskar meddela sensationella tankar om Estonias eventuella last av krigsmateriel vid förlisningen och att det sker just som hans rykte som oberoende jurist riskerar att sättas ifråga.
Jag skriver inte detta främst som en attack på en hög jurist och före detta domare. Mitt syfte är att än en gång plädera för rule of law inom svensk rätt. Landets domare ska inte agera statsbärande och försvara skumma nationella intressen, utan värna om landets lagar och oskrivna allmänna regler för det öppna demokratiska samhället. Mörkläggning kan alltså inte anses som juridiskt fair play.
Min slutsats är att ämbeten som domare måste tillsättas med personer som har flera armlängders avstånd från den politiska makten. Den nuvarande svenska Domarnämndens beroende av politiska beslutsfattare måste därför slopas och ersättas med en Tillsättningsnämnd, bestående av fristående, erfarna och väl renommerade jurister. Även andra steg måste tas i riktningen mot att föra Sverige under lagarna. Domarnas juridiska makt måste uppgraderas och tydligt separeras från de politiska partiernas egoistiska vardagsintressen.
Är det någon som minns Lars Ekborgs monolog från 1966 i rollen som nyhetsuppläsare på SVT? Det är Povel Ramel som står bakom texten i revyn ”På avigan”. Inga specifika fakta presenteras av dåtidens ”nyhetsankare” Ekborg, utan bara elände, elände och åter elände.
Jag återupplevde något av detta häromdagen i Rapport på SVT 1. Allt var eländes elände. Först misstankar om att samer, renar och hela Nordkalotten håller på att förgiftas av kvicksilver via markens uppvärmning. En forskare stod för detta elände, trots att det bara rörde sig om misstankar, vilkas omfattning var högst oklara. Men eländet lyste starkt nog.
Sedan dök SVT:s eget eländesorakel Erika Bjerström upp och spädde på det hela om uppvärmningens katastrofala följder. Och slutligen presenterades en rapport om att norrländska abborrar blivit större och fetare. Detta sades också bero på uppvärmningen, vilket förstås oroade en bekymrad tjänsteman på en länsstyrelse i norr, som uttalade sig i saken.
Ingen av de inblandade så kallade experterna verkade syssla med klimat eller meteorologi, utan med biologisk forskning på jordytan. Deras slutsatser om effekterna av ökad CO2 och uppvärmning kan alltså inte tas som sanningens ord om vad som händer i atmosfären högt över våra huvuden. Men det struntar SVT i. Här gäller det att skrämma folk. Alltså elände, elände osv.
Jag vet därför inte om jag ska skratta eller gråta. Men jag blev ändå glad då en erfaren lokal norrländsk fiskare vägrade att kritisera att de abborrar som han drog upp på rad var påtagligt fetare än förr. Han sade sig vara nöjd. Något som förstås snart SVT lade till rätta, genom ord från den statliga legosoldaten från länets styrelse.
En normalbegåvad och kritisk lyssnare förstod ändå att den uppvärmning som antagligen tycks pågå (i cykler om åtskilliga decennier) skapar många helt olika verkningar runt jordklotet. Vissa miljöer och människor drabbas, andra gynnas. Ökad vattenmängd här och mer torka där. Bättre skördar inom vissa regioner, men sämre på andra. Detta vet förstås redan alla kloka människor som med öppna ögon följt den vetenskapliga diskussionen och inte bara lyssnat på eländets apostlar. Så har det antagligen varit mycket, mycket länge.
De som trosvisst predikar eländets principer är däremot helt förblindade. Så gripna av sin egen dogmatik är de att de inte förmår fundera över hur det totala utfallet kan bli av klimatets troliga skiftningar under senare decennier.
Den svenska statstelevisionen – och även andra stora privata mediehus – bär därför ett tungt ansvar för eländets panoramiska dimensioner. En hel svensk nation håller dagligen på att skrämmas till underkastelse. Trots att det är oklart om vilka effekterna blir i slutändan av växthusgaserna. Särskilt som ny teknik inom kärnenergin tyck kunna minska utsläppen av CO2 och slå undan benen på eländets fanbärare.
Om något är skrämmande så är det politikernas, mediernas och journalisternas villighet att lansera skrämselpropaganda.
Vad är det som händer i Sverige och EU? Energipriserna stiger till nivåer som inte tidigare skådats. Samtidigt mörkar politiker och medier orsakerna.
Under flera år har talet om en av människans skapad uppvärmning medfört en hysteriskt syn på fossila bränslen. Det må så vara vara att olja och kol medför utsläpp av CO2. Men för sjutton, då måste väl alla tänkande och ansvariga beslutsfattare se till att skapa alternativa och säkra energikällor!
Det är bristen på dessa beslut och än värre nedläggningen av tidigare fungerande energikällor som skapat nuvarande kris. Sveriges och EU:s politiker har alltså själva vållat den kris avseende elproduktion vi ser idag. Detta trots tusentals ord om nya gigantiska behov av el för driften av bilar, batteriproduktion, datahallar osv. Det som händer är helt enkelt inte klokt! Såväl Sverige som Tyskland har själva vållat den uppseglande energigkrisen som syns i starkt stegrade elpriser.
För svensk del är eländet glasklart. Kärnkraft har på senare år lagts ned. Dessutom har förhoppningen om el från vindkraft svikits genom att det inte blåst tillräcklig. Och slutligen har liten nederbörd gjort att vattenkraften gått i stå. Den självklara följden har blivit elbrist, trots att det tragikomiskt nog bränns olja i Karlshamn så in i bänken.
Dessa konsekvenser har alla normalt begåvade människor insett och påtalat sedan länge. Men energikrisen har Regeringen bestående av sossar och miljötalibaner orsakat och förvärrat genom sina egna beslut. Det är ett faktum. I Tyskland har något likande hänt, på grund av oviljan att bygga kärnkraft, struntandes i kolkraft samt förhoppningen om räddande rysk naturgas.
Det jag skriver är klart som korvspad för varje person som följt den europeiska klimathetsen under senare år. Ändå beskrivs dagens elbrist som en gåtfull kris. Det som händer allvarlig. Men från början har det varit solklart att satsningen på osäkra energikällor tyvärr leder till elbrist.
Därför menar jag att det är dags att starta ett svenskt energiuppror. Sossarna har valt regeringsmakten framför tillgången på el till rimligt pris. För att behålla makten har S-partiet måst kompromissa med fanatikerna inom Mp. Det är dessa kompromisser som skapat den svenska energikrisen. Inget annat!
Mitt svenska eneriuppror tar därför sikte på att rösta bort S-partiet och Mp! Det gäller att bygga en energiallians som åter för Sverige in i en tryggare energiproduktion. Då gäller det att samtala med alla politiska partier som vill satsa på ökad elproduktion via källor som funkar oavsett tillgången på vatten i älvarna eller blåst till vindkraftverk. Om Sverige ska överleva som industrination och välfärdssamhälle är det nödvändigt att elkrisen övervinns.
Därför måste sossarna och deras eländiga stödparti Mp röstars bort!
Ledaren i SvD häromdagen är läsvärd. Den är skriven av Peter Wennblad. Ok, texten har uppenbart spekulativa inslag. Men den bygger på tankar från kända kritiska USA-journalister. De framför argument som pekar på att Donald Trumps planerade återkomst till Vita huset kan får katastrofala följder för den amerikanska demokratin. Tyvärr tror jag att det finns en möjlighet att den dystra profetian kan besannas.
Läckta dokument från skatteparadis visar att många personer inom världseliten och rika svenskar än en gång mörkat sina stora inkomster. En som tagits med fingrarna i syltburken är kung Abdullah av Jordanien. Han har placerat minst en miljard kronor i fastigheter utomlands under de senaste decennierna.
Detta väcker förstås frågan om svenska skattepengar hamnat i kungens fickor. Svenska Sidas stöd till Jordanien omfattar nämligen c:a 450 miljoner de senaste 5 åren, enligt Openaid.se. Jordanien är en korrupt stat. Att pengar som går till detta samhälle i smyg delvis slussas till kungens konton kan via vara nästan hundra procent säkra på. Alltså bidrar både du och jag till att berika denna läskiga furste.
Jag har inte bett om detta. Antagligen inte du heller. Men det svenska politiska etablissemanget envisas med att Sverige ska vara den mest generösa bidragsgivaren i Världen. Kung Abdullah gnuggar händerna.
I Jordaninens huvudstad, Amman, har den svenska L-märkta politikern Erik Ullenhag varit gul-blå ambassadör under de senaste fyra åren, innan han nyligen flyttats till Tel Aviv i Israel. Vilken koll har han haft på de Sida-´pengar som indirekt slussats till kung Abdullah? Noll koll uppenbarligen.
Nu aktualiseras en annan fråga, som rör den politiska klassen, ett av mina favoritämnen. Ullenhags fru heter Maria Velasco Ullenhag och hon arbetar som FN:s sändebud för Jemen-konflikten. Någon undrar kanske hur det kan slump sig att två makar kan fixa jobb som på världens karta över Västasien ligger märkligt nära varandra. Det är sannerligen en bra fråga. Men det har just med den politiska klassen att göra. Ett frälse som får som man vill bara man knäpper med fingrarna. Skattebetalarna står för fiolerna.
Så funkar den politiska klassens sammanhållning. Och så funkar de liberaler som ofta talar om öppenhet och stora frihetsprinciper.
En anpassningsbar människa, med meriter från Godhetsindustrin…
Efter fiaskot med Dan Eliasson som chef för Myndigheten för samhällsberedskap – mannen som stack till Kanarieöarna då strikt coronaberedskap förespråkades för folket – så har Regeringen nu utsett hans efterträdare.
Charlotte Petri Gornitzka tar över hans jobb. Alltså ännu en S-märkt politruk, som tidigare jobbat på Röda korset, Rädda Barnen, Sida och Unicef. Hennes tid på Sida måste minst sagt kallas turbulent och pinsam. Dels kritiserades hon för att ha anställt en släkting med hög lön. Dels visade det sig att hon under en tid på Sida jobbat med dubbel lön från förra arbetsgivaren Rädda barnen. Med sådana solkade meriter inom svenska Godhetsindustri är det intressant att konstatera att Gornitzka därefter gått vidare till FN och Unicef! Moral är något som politikens vasaller talar om, men inte tar särskilt på allvar.
Och nu ska alltså Gornitzka svara för nationens mest flummiga ämbetsverk, det som tar sikte på hela samhällets beredskap. Man kan bli orolig för mindre. Eller så är det så att myndigheten inte har någon större praktisk betydelse för säkerheten i Sverige. Man ska främst legitimera att trygghet råder och skapa jobb i Värmland (Karlstad).
Tillsättningen är ett intressant tecken på desperation inom S-leden inför kommande valår. Det gäller att proppa landets myndigheter fulla med trogna sossar. Om de duger till något spelar ingen roll. Gornitzka har skådespels- och musikutbildningen, så hon lär säkert kunna dra en vals. Och det räcker för S-partiet. Hon ska nämligen vaka över dess intressen inom myndighetens verksamhet.
Greenpeace dumpar kol i centrala Berlin. Ändamålet tycks ibland helga även olagliga medel…
Läsaren baxnar kanske över min rubrik. Vad sjutton rör det sig om, tänker hon eller han? Enligt min mening är det fråga om något viktigt som få kritiserar. Alla har förstås hört talas om militärindustriella komplex i USA och Sverige, dvs nätverk som sysslar med förmedling (avyttring) av försvarsmateriel till respektive stat. Men det finns även andra viktiga svenska nätverk som är värda att kritiseras.
Jag tänker främst på två grupper av organisationer – i allmänhet föreningar eller stiftelser – som i stor industriell skala samt med affärsmässiga metoder producerar politisk ideologi. Den ena typen tar sikte på välgörenhet i form av stöd till u-länder. Den andra sprider propaganda om miljö och klimat. Båda varianterna är givetvis lagliga – emellanåt även goda. Men de går ändå inte fria från kritik, enligt min åsikt.
Mest pengar – det rör sig om miljarder – omsätter en lång rad organisationer som syftar till utdelning av bistånd till fattiga länder. Det ömmande ändamålet är av största betydelse för den kommersiella framgången. Organisationerna vänder sig nämligen till allmänheten som man vill samla in pengar från. Vi stöter dagligen på dem i centrum av svenska städer. Där jagar insamlare omkring och försöker binda upp enskilda till månatliga penningbetalningar på tills vidare basis.
Det ”goda ändamålet” blir på så vis nödvändigt för framgång. Många av de rörelser jag skriver om har en vidlyftig administrativ apparat som ska försörjas genom dyrbar annonsering, reklamutskick och arvodering av jägare i stadens centrum. Värst är höga löner för ledningen, som framgått av exv skandaler inom Röda Korset. Att alla utgifter kostar stora slantar är uppenbart. Men det biståndsindustriella komplexet vilar på tanken att ändamålet helgar medlen. Det syns i mängden pengar som hanteras av Röda Korset, Rädda Barnen, Diakonia, Amnesty, Läkare utan gränser – för att bara nämna några av sammanlagt femtiotalet organisationer.
Det andra komplexet tillhandahåller – mot betalning – ideologi om miljö och klimat. Jag tänker nu på rörelser som Greenpeace, Naturskyddsföreningen, WWF, Fältbiologerna och många dussin andra liknande rörelser. Det goda ändamålet rör främst skydd av mark och miljö. Mer tveksamt är spridandet av FN:s budskap om en nära förstående klimatkris. Via systematisk skrämsel underlättas en storskalig insamling av pengar, som används för ännu mer propaganda. Även här sker insamlingen i stor skala. Meningen är att försörja mängden anställda – på hel- och deltid – i den ideologiska affärsrörelsen, så att produktionen av ideologi håller grytan kokande.
Många irriterade läsare undrar kanske vad det är som fel med de organisationer jag nu pekar finger åt. Organisationernas allmänna syften vill jag inte kritisera. Men formerna är utmanande. Att driva kommers i välgörande syfte är enligt min mening problematiskt. Och väl avlönade bossar försörjs i första hand innan pengar delas ut. Vidare är reklambudskapen jobbiga – fulla med skrin om död, svält och elände. Allt för att samla in pengar och försörja ledningen i rader av svällande propagandaorganisationer.
För att verksamheter av det slag jag talar om ska ha framgång måste de göra anspråk på att agera nyttigt och att göra det på sanningens eller vetenskapens grund. Det budskapet missbrukas ofta via överdrivna och ibland helt felaktiga påståenden.
Vidare är det svårt att accepterar hur svenska medier konstant betraktar de organisationer jag nämnt som sanningsvittnen. De beviljas var dag intervjuer i svensk press. Och de statsfinansierade SR/SVT behandlar organisationernas företrädare närmast som heliga forskare. Det som exv Afghanistankommitténs ledare säger om talibanernas behov av stöd behandlas som ett utflöde av vetenskapliga rön (trots att kommitténs personal är helt beroende av olika bidrag från stat och enskilda). Och vad Naturskyddsföreningen, Greenpeace eller WWF påstår om en nära förestående klimatkris ses som ord från forskarens läppar. Alla uttalanden av nyss nämnt slag är självfallet partsinlagor, som kan vara sanna , men lika gärna motiverade av de berörda organisationernas egna kommersiella intressen.
Det är därför jag talar om dessa nätverk som ideologiproducenter via metoder som närmast kan ses som industriella. Deras verksamhet måste sättas under lupp!
Som nog är bekant går DN officiellt under den politiska beteckningen ”oberoende liberal”. Även Sydsvenskan utges under detta kodord. Dagens industri kallar sig enbart oberoende. Bonnierkoncernen som tillsammans med några slasktrattar med utgivning på eftermiddagen samt vulgärtevekanalen 4 dominerar alltså den svenska mediebilden. På plats två kommer den statsfinansierade radion och teven, som enligt lag ska vara oberoende, men i praktiken borde ha beteckningen ”beroende vänster”.
Allt detta sker i ett samhälle som utger sig för att vara en marknadsekonomi. Det påstås också att vi lever i en demokrati där det fria ordet hyllas. Visst tillåts alternativa åsikter i mindre tidningar och över internet. Men det avvikande mediala utrymme är i praktiken ytterst inskränkt.
Jag skriver detta med anledning av DN:s alltmer tydliga positionering som uppbackare av S-partiet. Det syns från ledarsidan och rakt igenom tidningen, frånsett familje- och sportsidorna. Den som inte ser detta är blind. Jag har prenumererat på DN i flera decennier. Som ung tämligen nöjd över fria radikaliteten, numera förskräckt över den allt tydligare vänstervridningen.
I dagens ledare på DN pläder vänsterskribenten Emma Hoen Bustos för att M ska ansluta sig till vänsterkretsen: Rubriken är: ”Hellre avtal med S än SD:s slöseri”. Andemeningen är SD:s pensionssatsning för medelpensionärer måste stoppas och att det räcker med sossarnas köp av röster till landets fattigpensionärer.
Förvisso har tidningen länge dominerats av västerjournalister, men nu har således även ledarsidan ockuperats. Detta måste alltså planeras centralt inom koncernen och hanteras av lojala redaktioner landet runt. En riktning med vänsterkurs har ägarna, Bonniers, givetvis rätt att besluta om. Men följden blir en kolossal koncentration av den politiska makten åt vänsterhållet i Sverige.
Landets stora medieägare – Bonnier och statens stiftelser (SR/SVT) – har ett rejält vänstergrepp. Inga medier är oroade över denna maktkoncentration. Tystnad råder allmän sett. Likriktningen är ju inte klok, utan något som bara brukar hända i auktoritära stater. Jag tror därför att framtidens historiska bedömare kommer att kritisera dagens politiska åsiktskoncentrationen åt vänster.
Jag läser i Dagens industri att Moderaterna vill slopa bolagsskatten för ett bolags första tre år. Tanken tycks vara att öka nyföretagandet. Så vänligt!
Men jag menar att detta knappast är fråga om en rimlig politik. Lösningar för affärslivet måste var långsiktiga och konkurrensneutrala. Samma regler ska gälla för alla företagare. Inga gräddfiler här eller där. Eller sånt som leder till ytterligare lagregler som krävs för att hindra ”missbruk” av en bonus med tre års skattefrihet.
Det svenska affärslivet behöver framför allt robusta, trygga och effektiva regler. Inte särlösningar som förmodligen kommer att leda till missbruk genom att treårsföretag läggs ned, men liknade verksamhet återuppstår i ny regi, möjligtvis under ledning av en bulvan.
Detta gör att jag funderar över hur politikernas tankeverksamhet egentligen funkar. Hur påverkas de av att i åratal – ofta hela yrkesliv – vara avskilda från den dagliga praktiken i samhället. Ständigt jagas det röster av politiker som vuxit upp inom en isolerad svensk elit. På partikanslierna dras det i spakarna – hit och dit. Hej och hå! Oftast blir följden att högavlönade tvingas betala mer skatt. Men rörande bolagsskatten rör det sig om en sockerbit som smälter under tre år. Vad händer sedan med affärerna i det nya företaget?
Ska det vara så svårt att förstå att många, som idag betalar skyhög skatt, bara vill ha ett enkelt och tydligt svar: sänk statsskatten för alla som är med på tåget – och minska samtidigt statens storskaliga pengaslöseri genom strykningar i utgiftsbudgeten. Politikerna ska vara så goda att de maximalt lämnar ett trött svenskt folk i fred, sedan det nödvändiga med skolor, vård, omsorg och försvar fixats. I dagens Sverige gäller faktiskt motsatsen. Struktur problem i rader samt korkade politiska särlösningar. Alltså delar politikerna ut morötter och sockerbitar som andra skattebetalare tvingas finansiera.
Röstköp är en fördärvlig politik, oavsett om sossar eller moderater sysslar med det.
Jag gillar inte spekulationer om historiska skeenden. Som många andra har jag därför till för några år sedan litat på de officiella rapporterna om händelseförloppet kring fartyget Estonias förlisning. I en demokrati måste man enligt min mening normalt visa tilltro till de höga politiker, militärer och många utredare som satt sig in i saken. Om de farit med osanning måste det nämligen vara fråga om en synnerligen väl organiserad sammansvärjning för att dölja sanningen. Jag har alltså trott på raden av makthavare, trots illavarslande beslut om övertäckning, lagstiftning om rigorös gravfrid, förstört beslutsunderlag av utredaren Hirschfeldt mm.
Men dagarnas fynd av ett hål under skeppsvrakets vattenlinje tyder på att ett mycket starkt tryck inifrån skeppet verkar ha pressat spant och plåtar utåt. Denna nyhet är är verkligen sensationell och alarmerande. Att den inte uppfattas som överraskande eller leder till politiska uttalanden och svarta rubriker på tidningarnas förstasidor gör mig verkligen konfunderad.
Hursomhelst är svaren i skrivande stund färre än det stora antalet frågor. Ändå vågar jag påstå följande: fortsättning följer.
En lämning efter en antik härskarklass. Den nuvarande svenska politiska eliten är mer talrik och betungande för folket.
Sydsvenskan meddelar idag följande om det svenska vårdeländet:
Henrik Fritzon vill få bort
vårdköerna på fyra år
Fritzon är ett socialdemokratiskt landstingsråd i Skåne. Han är gift med Helen Fritzon (S), som regeringen parkerat i EU-parlamentets B-lag i Bryssel. Tala om att politiker strävar efter att tilldelas sinekurer! Vi ser två personer som haft S-politik som yrke under sina vuxna liv. Vi ser också två politiska pampar inom stora organisationer som båda funkar dåligt. För deras välstånd betalar Du och jag betalar skatt. Man kan börja blogga för mindre.
Vad gäller vårdköerna i Sverige så är de huvudsakligen självförvållade av en svensk klass av politiker som vill få jobb i 21 landstings toppar. Det är alltså fråga om dålig politiskt vårdstyrning inom nästan två dussin dramatisk ökande byråkratier.
Nu säger sig Fritzon vilja kapa köerna på 4 (FYRA) år. En evighet för en människa som är svårt sjuk. Mitt bud är att fimpa den politiska klass som Fritzons tillhör och det snarast! För svenska folket vore det en välgärning.
På SR:s Morgon i P1 intervjuades den 27/9 en hög chef inom vården i Botkyrka. Saken gällde alarmerande uppgifter om att så många som omkring hälften av kommunens vårdpersonal inte låtit vaccinera sig mot covid-19, trots att de dagligen jobbar med gamla och svaga. Det som händer är förstås allvarligt och upprörande.
Men det är inte smittorisken jag nu ska lyfta fram. Det är journalistens frågan om varför det blivit så i Botkyrka (och även inom andra kommuner runt om i landet). Det häpnadsväckande är att chefen – trots upprepade försök från intervjuaren – inte fick ur sig ett enda konkret försök till svar, utan enbart upprepade flummiga ord om att ”hon inte kände till orsaken”. Nästan lika stolligt är att journalisten inte ställde en direkt fråga om invandringens eventuella betydelse.
Det är ju inte klokt. Chefens svar kan inte heller vara sanningsenligt. Klart att en boss i sossestyrda Botkyrka känner till att många på lägre positioner inom vården är invandrare, som kommit till sina jobb närmast direkt från gatan. Pga kulturskillnader, språksvårigheter och låg utbildning har budskapet om vaccinering förstås inte gått hem.
Min poäng är att en svensk chef inte ens vågar uttala ord som beskriver den verklighet som nästan alla svenska medborgare själva sett med egna ögon vid besök på ålderdomshem och vårdinrättningar.
Denna blogg visar alltså än en gång på vådan av PK-ismen. Den funkar så att viktiga fenomen inom verkligheten döljs och att det öppna samtalet stannar upp. Detta är i dagens Sverige ett av flera allvarligt hinder för det goda samhället.
Antalet nya invandrare till Sverige under de senaste 15 åren uppgår till nästan en miljon. Alltså i runda slängar 10% av dagens befolkning. Tillsammans med tidigare anlända utrikesfödda talar vi faktiskt om det dubbla antalet, dvs drygt 2 miljoner människor. De utgör idag S-partiets största väljargrupp, övertrumfande svenskfödda industriarbetare i olika åldrar. Nu ska jag tala om varför, för den som inte redan vet.
En vanlig svensk arbetare eller vårdanställd med låg lön riskerar som bekant att få en dålig pension. För de som jobbat lite eller inte alls gäller garantipension, som måste tjänas in under 40 års slit på jobbet.
Men detta gäller inte invandrare med uppehållstillstånd. Utan närmare bevisning anses de ha jobbat tillräckligt i hemlandet för att – när de uppnår pensionsåldern i Sverige – ha rätt till garantipension.
Vi talar nu om pensionsbelopp på omkring 9.000 kronor per månad. Alla inser att det på årsbasis för hela Sverige blir fråga om mångmiljardbelopp till invandrare, pengar som lågavlönade svenskar inte har någon genväg till. Totalt betalas idag c:a 4 miljarder ut till invandare, men med tidens gång (alltså fler pensionärer) beräknas totalbeloppet för invandrare bli c:a 11 och 69 miljarder för 2030 respektive 2060.
Jag menar att frågan om garantiperson till pensionärer inom invandrargrupperna måste upp på bordet. Orsaken är problematikens koppling till sossarnas nära nog hänsynslösa maktutövning. Vi ser ju enkelt hur S-partiet på ett utstuderat vis använder garantipensionen som en säker metod att köpa röster i tidigare och kommande valrörelser.
I höstens budgetförslag laddar S ännu en gång för ett storskaligt köp av röster inför valet 2022. Massor av nya bidragspengar ska flöda ut ur statens kassa. Mest flagrant är förslaget om familjeledighet. I tider då Sverige nästan toppar Europas lista över arbetslöshet ska människor erbjudas ledighet på skattebetalarnas bekostnad och med krångelresultat för berörda arbetsgivare. Ledighet för att ta hand om sina egna barn!
Det mest oroande är socialdemokraternas kallblodigt fräcka kalkyl. Man räknar med att de 1,3 miljarder svenskar son betalar inkomstskatt till staten – varav de flesta sannerligen inte röstar rött – ska stå för köpen av röster. Ännu värre är att sossarna struntar i att de storskaliga bidragen riskerar att bli samhällsskadliga, i form av ännu lägre sysselsättning och ökad asylinvandring, med uppenbara följdproblem.
Det vi ser är alltså en ond cirkel. Köpen av röster via statsbidrag – som alltså hotar det svenska samhällets ekonomi och sammanhållning – sätter den svenska demokratin på svåra prov. Detta genom att mer välbeställda medborgare ska tvingas betala skatt så att socialdemokraterna kan befästa sin makt över nationen.
Ett EU i sönderfall satsar inte på en begränsning av unionen via förnuftig stabilisering, utan på en expansiv hej-och-hå-politik . ”Next generation EU” är det flummiga slagordet från B-laget i Bryssel. Det är illavarslande då det rör sig om storpolitik för Europa.
Långt ifrån nästa generation befinner sig dock flertalet drönare i EU:s kupa. Den ”höga representanten” (vilket språkbruk!) Joseph Borrel är 74 år. Häromdagen agerade han än en gång som riddaren av den sorgliga skepnaden (för en tids sedan tog han stammande emot verbala rallarsvingar i Moskva från Putins utrikesminister). Nu har han till uppgift att backa upp Frankrikes ekonomiska intressen i att få leverera u-båtar enligt ett preliminärt kontrakt värt omkring 500 miljarder kronor. Köparen, Australien, vill i stället beställa u-båtarna från USA och England. De är alla förstås nationer utanför EU.
Typiskt är att Frankrike skriar högt. President Macron har redan tillräckligt med problem på hemmaplan. Och dessutonm något av ett napoleonsk storhetsvansinne, som han önskar ympa in i det svällande och skakiga EU-bygget. Han har bland annat tankar om ett system som går ut på att handeln inom unionen ska främjas så att kontrakt i första hand måste läggas inom EU. En tanke, som varje frihandlare värd namnet måste resa ragg emot. Det är en ekonomiskt dyster framtid som EU går till mötes om Macron får som han vill.
Enligt min mening är det hög komik att Macron nu faller på eget grepp. Australien, England och USA – med starka kulturella band – gör precis som Macron och tänker först på sig själva!
Märk att Macron nu även tycks ha lurat in den svenska Regeringen i något slags avtal om militärt samarbete. Utan minsta diskussion i vårt land. Vad är det som sker med demokratin?
En bild av Sarneckis doktorshatt med politrukens märke.
Att nästan alla forskare hyser politiska åsikter är uppenbart. Att det stora flertalet av dem medvetet försöker hålla tillbaka sin personliga värderingar i samband med forskning är också klart.
Kvar står en mindre grupp av forskare som medvetet utnyttjar just sin roll som forskare till att politisera sina rapporter, så att de ska leda allmänheten i en riktning som saknar saklig underbyggnad.
En av de värsta inom den senare gruppen är kriminologen Jerzy Sarnecki. Han har i åratal från Stockholms universitet och via myndigheten BRÅ medvetet lagt forskningsrapporter till rätta beträffande invandringens betydelse för svensk kriminalitet. Det är tröttsam att lyssna på en notorisk manipulatör av hans slag. En riktig vänsterpratare.
Idag ger SvD tyvärr än en gång plats åt hans propaganda. Det sker under rubriken:
Nya underklassen tar plats i brottsstatistiken
Än en gång försöker han (och SvD) mörka det faktum att klanernas grova och dödliga våldsbrottslighet främst avser unga invandrarkillar. I stället talar han om en ny underklass. Det är enligt Sarnecki inte klanernas åldriga och självcentrerade kultur som är bakgrunden till den ökande kriminaliteten, utan fattigdom, boendeförhållande, skolproblem och liknande.
Att liknande sociala faktorer har en viss betydelse är obestridligt. Men så har det alltid varit (där har vi Sarneckis gamla underklass). Men orsaken till det nu eskalerande dödliga våldet är kulturellt betingad och kulturen ringar in en betydande andel av nyanlända.
Varför agerar Sarnecki som han gör? Han skulle kanske svara att man inte ska stigmatisera grupper av individer. Därför packar han in dem i vänsterns korrekta ”underklass” eller nu den ”nya” underklassen.
Mitt svar är att han på så vis medvetet döljer verkligheten. Ty sossarnas och vänsterns idé är att en ökad invandring är bra för deras partier vid dagen för svenska allmänna val. Genom att öppna gränserna för nyanlända och tilldela dem statliga bidrag växer en ny klass av valboskap fram. Invandringen främjar alltså vänsterns makt.
Mitt intresse för invandring och brottslighet är helt annat än Sarneckis dimridåer. Jag menar att alla fakta ska upp på¨ bordet, särskilt om de är obehagliga. Vilken betydelse har invandringen för våldsbrottsligheten? Hur många med utländsk bakgrund anhålls och döms för olika brott. Vilka påföljder döms de till? Hur ser andelen individer med utländsk bakgrund ut på landets olika anstalter? Osv.
Orsaken till att jag vill få svar på frågorna är att de ger besked om hur en framtida svensk invandringspolitik bör utformas så att kriminaliteten dämpas. Med andra ord hur en mer strikt utlänningslag ska se ut. Att dagens liberala invandring medför nya väljare till vänstern anser jag är en skandal! Mer om det i kommande bloggar.
Det som anses känneteckna en modern demokrati är ett samhälle under lagarna. Land ska med lag byggas, heter det. Offentliga och privata subjekt måste alltså underkasta sig lagstiftningen och visa den största respekt. Framför allt de regler som bär upp statsförfattningen måste hyllas i handling. Och politikerna ska inte fingra på reglerna och vränga begreppen så att de får som de vill. Vissa tysta överordnade regler finns antagligen också som kräver respekt, inte minst från domstolarnas sida. Detta har framgått av flera av mina inlägg på denna blogg och på nättidningen Bulletin.nu i frågan om naturrätt, dvs rule of law.
Det vi nu ser i Sverige – framför allt från sosseregringens sida – är en minskad respekt för rättsordningen och ett vidgat vrängande till skada för rättsstaten och medborgarna. Häromdagen kungjorde Regeringen att man inte ska lyssna på Lagrådets kritik av ett förslag till beställningslagstiftning – en lag som enbart tar sikte på ett enda företag. Det är förvisso inte första gången lagstiftning sker på beställning av privata subjekt – jag tänker på LO och TCO:s makt över arbetsrätten – men Cementafallet är ändå flagrant.
Jag kan förstå att den dom som beställningslagen ska förpassa till papperskorgen är ett hinder för det svenska samhällsekonomin. Men bakgrunden till domen är en mångårig hysterisk offerpolitik på miljöns altare. Politikerna har överlämnat beslut om miljötillstånd i domstolarnas händer. Det är inte domstolarnas sak att fatta beslut om politiska frågor där många skilda frågor om ekonomi, sysselsättning, miljö mm måste vägas samman. Genom Miljöbalken har flera politiska frågor gjorts till domstolsärenden, vilket inte alls är det normala i en rättsstat. Där ska politikerna styra!
Även om Regeringen överkörning av Lagrådet inte är katastrofal är det ändå fråga om tecken på en oordning inom den svenska statsapparaten. Tillsammans med andra brister syns ett mönster av rättsstatlig förfall. Jag tänker på att Sverige saknar en författningsdomstol, som ska pröva om lagförslag är förenliga med nationens grundlagar.
Vidare sker tillsättning av höga domare genom en nämnd där politikerna har den yttersta makten och påstå vis kan utse politiskt korrekta domare. Dessutom flödar flummig lagstiftning ut ur Riksdagen, såsom exemplet med Miljöbalken visar. För att inte tala om Barnkonventionen, som i praktiken (inte formellt) närmast upphöjts till svensk grundlag!
Dessutom har det åldriga systemet med nämndemän i domstolarna förvandlats till ett partipolitiskt inflytande över dömandet (i ett modern samhälle med väl utbildade jurister).
Slutligen vill jag peka på att socialdemokratin på ett hänsynslöst vis använder sig av skatte- och bidragslagstiftningen för att köpa röster till det egna partiet i framtida val. Reformlagar är naturligtvis okej, men inte dysfunktionell och samhällsskadlig lagstiftning för att hålla ett visst regeringsparti kvar vid makten. Mer om detta i en kommande blogg.
Sammantaget är det därför min bedömning att den svenska rättsstaten stegvis är under förfall. Men naiva svenska politiker anar ingen oro. De är nämligen upptagna av det som kallas klimatkris, med delvis okänd förklaring, oviss hastighet och oklara effekter. Man kan faktiskt få dåndimpen för mindre.
Den hedervärda spalten ”Under strecket” i dagens SvD gör att jag sliter mitt hår. Tidningen upplåter en hel sida till en docent i ekonomisk historia och låter honom uttala sig om klimatförändringens orsaker. Det är ungefär som att låta någon spå väder i kaffesump. Inte sjutton besitter denna man expertkunskaper om orsaker till den uppvärmning som tycks äga rum via skeenden i atmosfären. Han är enbart en megafon för FN:s klimatpanel (eller rättare sagt IPCC:s populärversion). Mannen äger ingen expertkunskap om verkningarna av CO2, deras tempo eller allvarliga effekter i framtiden. En historiker ska bygga forskning på beslut i förfluten tid och inte gissa som lekmän tillåts göra.
Det vi ser är alltså ännu en spågubbe bland många andra i dagens medier. Alltså en miljöfantast. Mest känd i detta gäng är spågumman Erika Bjerström på SVT, som deltagit i den stora kampanj som för några år sedan gjort Greta T till världskändis.
Jag tycker faktiskt att svenska journalister bör känna till skillnaden mellan samhällsvetenskaper (ekonomisk historia) och naturvetenskaper (exv meteorologi och klimatforskning, med sina korta respektive långa tidsperspektiv). Uppenbarligen inte. Eller så är det fråga om politisk opinionsbildning i förtäckt form, vilket verkar mest troligt.
Jag är själv inte naturvetare och har definitivt inte sysslat med forskning om klimatet. Därför förhåller jag mig skeptisk till alarmistiska påståenden. Det finns nämligen väl kända forskare inom klimatvetenskap som inte håller med om de skräckvisioner, som politiker och medier sprider. Kolla bara som ett exempel upp Clintel.org. Den svenske professorn i meterologi Lennart Bengtsson borde intervjuas i svenska medier. Men hans existens förtigs då hans ord inte till 100% passar in i den officiella teologin…
Enligt min mening är en reglerad invandring något som allmänt sett är gott för ett samhälle. Alltså delvis nytt blod, nya seder, ny arbetskraft samt en utsträckt hand till människor som vill jobba för att få det bättre.
Men kruxet är just kontrollen över invandringen, dvs att se till att den anpassas till mottagarnationens förmåga att inlemma de nyanlända i ordnade former. Detta genom rimligt ekonomiskt stöd samt åtgärder på arbets- och bostadsmarknaden, i skolan samt inte minst genom en kulturpolitik i anpassningens tecken. Men detta har Sverige som bekant gravt misslyckats med under de senaste decennierna, något som syns i dödliga våldsbrott, bidragsberoende, boendemisär och många andra problem. Min vision om det öppna samhället är alltså direkt kopplad till en förnuftig reglering av invandringen till nationen – inte till en asylrätt, där de som vägras medborgarskap ändå blir kvar i landet i tämligen eländigt utanförskap.
Jag menar att svenska politiker har kört fast i en förlegad syn på invandring, som kopplad till en rätt till asyl. Alla som vill komma till Sverige kan inte ges plats. Detta är ett faktum i och med att många, många av de som vägras asyl ändå blir kvar i landet. Detta har försatt Sverige i limbo.
Till den svenska naiviteten hör också en okunskap om hur makten verkligen ser ut i många utvandrarsamhällen, där människor som vill fly vistas. A propå allvarliga klanslagsmål i det fredliga Lund häromdagen menar jag att diskussionen om invandringen måste ta hänsyn till kulturella förhållanden i de länder vilkas invånare önskar utvandra.
Det är framför allt två fenomen som ofta glöms av dem som glatt ropar på bibehållen asylrätt. Det ena är att många asylsökande inte har förstått den västerländska rättsstaten och de krav som den ställer på anpassning till demokrati och västerländsk stil. I stället lever alltför många asylsökande kvar i sin gamla klankultur, där stammen utövar makt och skipar rätt – inte staten. I västerlandet har däremot staten och domstolarna som bekant ett monopol på våldsmakt. Men klanerna litar i stället på sina egna hövdingar och traditionella mönster för auktoritet. Det tycks vara allvarliga motsättningar av detta slag som vi ser i dagens Lund, i form av slagsmål och grovt våld på gatorna. Inom klanernas ideologisfärer finns följaktligen inte ens utrymme för att betrakta sjukhuset som fredad plats (vilket syntes på Universitetssjukhuset i Lund). Klanens makt är allenarådande. Detta synsätt har sin historiska förklaring. Men det är något som kraftigt försvårar integration i ett modernt samhälle av svenskt snitt.
Det andra fenomenet rör synen på religionen. I den moderna demokratin råder som nästan alla vet valfrihet i trosfrågor. I klanernas samhälle är det däremot stamhövdingarnas åldriga val som gäller. Vad gäller kampreligionen islam skapar detta ytterligare problem för en modern stat att ta emot nyanlända. Nu är det inte bara klanen utan olika prästerskap som ska bestämma över de nyanlända. Betänk att det utlovas himmelska löften åt de som brukar våld för främjande av islam.
De två kulturfrågor jag lyft är nära nog tabu att diskutera i vårt land. Klaner ses av svenska politiker som grupperingar av ekonomiskt eftersatta. Och islams maktyttringar vill politikerna till råga på allt skydda genom tal om religionsfrihet. Båda synsätten är farliga enligt min mening. Klanerna är något främmande och ont allmänt sett. Och islam erkänner ingen annan makt eller religion fullt ut. I vårt land bör därför religionsfrihet enbart gälla för den som accepterar rättsstatens överhöghet. Punkt slut.
En förnuftig invandringspolitik kräver därför ett öppet samtal för och mot inlemmandet av nyanlända. Alltså en form av reglerad invandring som liknar ett kvotsystem och inte en fri rätt till asyl vid nationens gräns. En öppen debatt omfattar även en rad frågor som idag kringgärdas av politiska dimmor, såsom klanmakt och islams krav på överhöghet. Först när alla för- och nackdelar med invandring kommer upp på bordet kan rimliga beslut fattas.
Många har säkert hört talas om författarens Marcel Proust´s berömda berättelse om madeleinekakan i den alltför långa boken om ”På spaning efter den tid som flytt”. I romanen återuppväcks doften och smaken av en sockerkaka doppad i lindblomste huvudpersonens barndomsminnen i en för verket central scen. Man kan säga att boken är en psykologisk studie av vilken betydelse minnen har för människor, kanske särskilt konstnärer av olika slag. Hursomhelst blir en vaniljsmakande sockerkaksbit – blött i milt te – en metafor för hur vi alla erinrar oss dofter, smaker och känslor från barndomen. Själv brukar jag ibland påminna mig 1950-talets doft från min mormors skafferi, i det gamla trähuset längt norrut på Hermelinsgatan i Luleå.
Det är intressant hur våra hjärnor förmår registrera gamla minnesfenomen och sedan framkalla dem med förbluffande styrka och tydlighet. Jag tror många av oss ofta påminns om dofter och minnen från förr. Många gånger utan att ens behöva tänka djupare på saken.
En del av vardagslivet i mitt torp i Vesljunga ägnas åt att just göra sådana sköna resor i tiden. På min utetoa – som jag nyttjar sommartid – återväcks barndomsminnen och dofter från flydda tiders somriga dassbesök. Även om jag numera sitter ensam återväcks samtal och dofter från det gamla dass jag ofta besökte med min yngre bror. Många som läser detta har säkert liknande minnen av fniss åt enkla vitsar från notiser i gulnade veckotidningar som staplats vid sidan av dasshålen.
Även sommarens dagliga fillunch kan skapa sådana minnesblixtar. På 1950-talets nordliga sommarställe i havsbandet serverades vi varje dag filbunke, tunnbröd och nyfångad halstrad aborre eller sik. Doften av filmjölken blandas än idag med smaken av fet fisk och doften från den falnande alveden från gammelstugans öppna spis.
På så vis skapar minnet automatiskt rapsodier av självupplevd historia. Man förpassar sig själv så att säga tillbaka i tiden. Och återupplever sånt som knappast inte längre händer i det moderna samhället. Ett exempel är för min del den kaffegök som tidigt på morgonen för trettio år sedan inledde höskörden hos bonden Kjell Bengtsson, vår goda granne i Järingsholm, Skånes Fagerhult. En flerhundraåriga tradition som ännu lever vidare i mitt minne.
Det går faktiskt också att resa tillbaks i tiden till situationer/platser man inte alls upplevt i verkligheten. Jag kom att tänka på detta då jag häromdagen med hunden Pigge passerade den igenväxta tjärdal som finns i Applehult längs vägen norrut från Vesljunga mot smålandsgränsen. Genom inbillningens makt kunde jag faktiskt känna en stark doft av den flytande tjära som tappades på träfat då förbränningen stoppats. Tjära för husbehov och för vidare försäljning på torgen längre söderut i Skåne.
Finns inte något billigare och samtidigt viktigare glädjeämne än att släppa minnets krafter lösa? Det är i varje fall Marcel Proust´s tro. Han menar dessutom att det är livets och inte minst konstens kärna.
EU-kommissionens ordförande von der Leyen utövade en förvånande grad av självkritik igår då hon meddelade att unionen avsåg att satsa på ”halvledare”.
I många bloggar har jag nämligen kritiserat EU – Kommissionen och Parlamentet – för att vara ett politiskt B-lag, en samling politiker av andra graden. En andrasortering som kvoteras in som beslutsfattare inom unionen.
Nu medger von det Leyen att man även i fortsättningen tänker satsa på halvdana ledare. Att hon erkänner unionens svaghet är i och för sig ett friskhetstecken. Men att fortsatt satsning på halvledare ska ske ärförstås fullständigt sjukt.
Orsaken till EU:s många problem är halvdana ledare och undfallande politiker i deras hemländer. Framtiden är mörk för en union med inkompetens inom leden av beslutsfattare.
Landets många hetsare om klimatkris som knackar på dörren brukar tala om att ett varmare klimat är skapat av människans utsläpp av CO2. Man använder därför termen att klimatkrisen är antropogen, i ett försök ge sken av vetenskaplig säkerhet. Delvis kan detta vara sant. Men i vilken omfattning och takt orsaken är CO2 råder det stor oklarhet om.
Medierna gör som bekant en enorm affär av människans ansvar för utsläpp av CO2. Få försöker däremot ge rimliga perspektiv på klimatutvecklingens följder, såsom att många flermänniskor på jorden dör av köld än av hög värme, såväl för hundra år sedan som idag. Dessutom talas det ytterst lite om politikernas dåliga stadsplanering, som gått ut på att byggnation skett och ännu sker vid stränder, nära vattendrag och i låglänta lägen. Tala om antropogent skapade kriser genom korkad politisk planering!
De svenska politikernas och mediernas dubbelmoral är bottenlös. Självskapad helt enkelt.
Som ateist bryr jag mig inte så mycket om det förstående valet till Svenska kyrkan. I princip håller jag dock med de kyrkopartier som menar att kristendomen är en religiös verksamhet – och inte rikspolitik mer än att trosfrihet ska råda – sedan statskyrkan avvecklats.
Det är ändå intressant att se hur det rikspolitiska etablissemanget inte kan hålla fingrarna bort från den kristna syltburken. Frånsett framför allt KD saknar ju de politiska partierna religiös glöd. Och inte är verksamheten som sådan längre en statlig angelägenhet.
Min slutsats är därför att det rör sig om den politiska klassens vanliga inpinkning av sina revir och ambitioner att hålla fortsatt koll över det svenska samhället. För ett parti som socialdemokraterna blir detta uppenbart. Arbetarrörelsen har verkligen inte verkat för kristna ideal om en gudatro, som i ett himmelskt liv ska bringa fattiga lycka.
Däremot har S-partiet ständigt försökt kontrollera varje kollektiv verksamhet av betydelse i landet. Jag uppfattar detta som en maktsträvan med rötter i leninismen: försök ta grepp om alla rörelser som kan vara av nytta för Partiets maktanspråk över nationen.
Det är därför logiskt att LO:s förra ordförande nu är näst högsta hönset inom Svenska kyrkan efter ärkebiskopen.
Därför sjunger jag idag:
Sådan är socialismen otack är den armes lön Det är elitens paradis men ingen hör en fattigs bön
Sovjetunionens kommunistiska parti var som bekant allenarådande över landet. Varje samhällssektor behärskades av partiets politiker och deras närstående medarbetare, politrukerna. Även inom kulturens sfär förstås. På litteraturens område hyllades Michail Sjolosjov, som påstås vara författare till ”Stilla flyter Don”, i tre delar (några säger att han listigt kommit över manuskriptet från okänd hand).
Jag kom att tänka på detta då söndagens Babel på SVT (12/9) hyllade Göran Greider genom en intervju. Han mångåriga trogenhet till socialdemokraterna har gjort honom till en författarkoryfé, upphöjd av statstelevisionen och statsradion. Där har han närmast varit daglig medarbetare. I vart fall har han flera gånger i veckan tillåtits utlåta sig eller intervjuats som i Babels fall. Oftast har han talat om allmän politik. Och det man fått höra från Greider är vänsterns röst. Så förutsägbart och tröttsamt!
På detta vis har SR/SVT alltså konsekvent bidragit till att bryta mot lagstiftningen om mediets politiska oberoende. Avvikelsen från den svenska lagens krav har skett lika ofta och naturligt som sovjetmediernas propaganda till medborgarna. Sovjetsamhället raserades 1991. Men i Sverige tillåts fortfarande – trettio år senare – politruker som Göran Greider framföra sina vänsteråsikter i statsmedierna nästan var dag. Nu senast således i Babel, via en intervju genom en devot programledare.
Min slutsats av detta tydliga mönster är att de svenska statsfinansierade SR/SVT-kanalerna måste läggas ned. Eller så ska en helt ny och ingripande lagstiftning sättas på plats som faktiskt kontrollerar att de publika medierna följer lagens ord om politisk oberoende rapportering. Dagens frånvaro av verklig kontroll innebär att vänsterns journalister erbjuds frikort att bruka mina och dina pengar för propaganda. Den vanligaste metoden är att de väljer intervjupersoner från vänstersidan som får agera politiska spjutspetsar för deras räkning.
Det är tydligt att den demokratiska staten agerar mer försåtligt och smart då det gäller att servera officiell medial politisk propaganda än vad Stalin, Chrusjtjov, Breznjev och andra brutala makthavare behövt göra. Och landets vänsterpolitiker är så nöjda över att andra bidrar med propaganda. Därför händer inget och SR/SVT-folket tillåts hålla på. Men lika fullt rör det sig om svensk statlig propaganda.
Vänstern och i synnerhet miljörörelsen hyllar en djupt motsägelsefull ideologi, som dessutom är dyr för svenska skattebetalare. Det blir ofta så när politik går före sunt förnuft. Jag tänker nu på vänsterrörelserna satsningar på globalism, något som syns i storskaliga Sida-bidrag till en lång rad bekymmersamma regimer världen runt. Det rör sig om c:a 45 miljarder årligen. Jag är inte kritisk till rimliga krisstöd i sig, men undrar varför svenskar per individ ska betala omkring dubbelt så mycket pengar i bistånd jämfört med fransmän och tyskar. Dessutom rapporteras ständigt hur de svenska gigasatsningarna delvis hamnar i korrupta ledares fickor.
Samtidigt som denna rundhänta globalism flödar är vänsterns budskap satsningar på lokal produktion och konsumtion. Alltså en form av nationalism (som annars är så förhatlig bland vänsterns folk). Småskalig och jordnära sysselsättning tänks rädda klimatet och Jordens framtid. Kolossala penningsummor lokaliseras till alla möjliga projekt för främjande av lokala verksamheter när det gäller produktion. Framför allt på olika punktinsatser, för att – som man säger – rädda miljön och klimatet. Denna ideologi har gett upphov till en bottenlös kvicksand. Stat och kommun satsar på en mängd olika verksamheter i syfte att främja småskalig produktion och att rädda hotade enskilda arter av djur och växter. Denna nationella rörelse är i allmänhet fientlig mot ekonomisk tillväxt och medför ett hot mot strategisk storskalig svensk produktion vad gäller elkraft, cement samt olja och bensin.
Den som inte – såsom jag gör – bekymrar sig över dubbla ideologiska budskap borde åtminstone reagera över konflikten mellan politik och ekonomi. Den syns i de gigantiska penningbelopp som övervältras på skattebetalarna, utan att säkra och påtagliga positiva resultat syns i det offentligas insatserna utomlands och inrikes. Kalkyler om ekonomiska överskott saknas nämligen i de verksamheter där stat och kommun pumpar in pengar. Särskilt irriterande är att den nuvarande regeringen låter Mp agera officiant i en storskalig offerrit med miljön och klimatet som evangelium.
Vi ser alltså hur sosseregeringen av Mp tvingas till en småskalig politik som S-partiet själv ogillar, i egenskap av samordnande kraft för det storskaliga svenska korporativa projektet. Problematiken ställs på sin spets inom vårdsektorn, där den svenska politiska eliten har byggt en organisation med 22 landsting/regioner för en befolkning på bara 10 miljoner. Följden har blivit det som brukar inträffa då ”för många kockar” är i farten. Alltså en vårdstruktur som är tung vad gäller politiker och byråkrater i toppen, men svag i basen beträffande antalet vårdanställda, som ska tillgodose patienternas behov. Jag är övertygad om att en ny begränsad statlig/regional topporganisation inom vården skulle skapa en mer effektiv vårdapparat, baserad på vinstdrivande företag i privat eller offentlig ägo.
Min poäng är alltså att ideologiska slagträn som satsningar på global respektive nationell lokal verksamhet leder Sverige ut i de politiska dimmornas värld. Det vore klart mer förnuftigt att resonera om hur kvalitet ska vägas mot pris. Det skulle begränsa utrymmet för politiska drömmerier och hota den politiska klassens livsluft. Nationen och dess skattebetalare skulle bli de stora vinnarna.
Den sant liberala ”The Economist” har i sin senaste utgåva ett tema om ”Den illiberala vänstern”. Tidningen varnar här för hur åsiktskorridoren görs trängre. Det öppna samtalet ersätts av en trosviss ideologi om rätta värderingar rörande exv kön, ras och andra identitetsfrågor. För den som -liksom jag – noga följer PK-ismens utveckling blir dessa reportage viktig läsning.
En talande rubrik i The Economist pekar på ”Ekon från den konfessionella staten”. Utgångspunken är kristendomens repressiva dominans i Europa i flydda tider. Religionen lade sin döda hand över staten, samhället och individernas vardag ända fram till omkring mitten av 1800-talet. Icke troende förföljdes på de rysligaste vis. Det som sker i vår tid är något som påminner om en återgång till ett trosvisst ortodoxt tänkande.
The Economist framhåller att liberalismen en gång i tiden – med hjälp av skrifter av exv David Hume och John Stuart Mill – kritiserat kyrkans makt över människornas liv och i stället förespråkat en öppen och livaktig debatt.
Den illiberala vänstern – med sin bas på inom universitetsvärlden – agerar idag mot öppenhet och fritt tänkande på en rad identitetsområden. Rader av politiker har slutit upp. Bestämda åsikter om ras, kön, sexualitet och annat har förvandlats till heliga kor. En högröstad men liten grupp ropar på mer lagstiftning, förbud och straff. Opponenter förföljs och vågar ofta inte höja rösten. Detta trots att majoriteten av medborgare inte tycks dela de åsikter som den illiberala eliten förespråkar.
Jag menar att The Economists analys – som baseras på skeenden i England och USA – även har bäring på svenska förhållanden. Också i vårt land växer sig den ortodoxa staten stark. Budskapen är fullproppade med krävande och trosviss ideologi. Specifika åsikter om ras, kön, sexualitet, klimat, barns rätt mm framstår som heliga. Opponenter hånas och påklistras nidbeteckningar (i stil med kvinnoförtryckare, rasister, klimatförnekare osv). Statsapparaten ger sitt stöd via forskningsprojekt, statsbidrag och inte minst genom lagstiftning som backar upp de politiskt korrekta dogmerna.
Slutligen vill jag peka på att framväxten av den illiberala staten har sin spegelbild i L-partiets nuvarande kris. Partiledaren Nyamko Sabuni tycks förvisso tillhöra ett läger som företräder en mer traditionell liberalism. Men i hennes omgivning finns högröstade L-politiker som representerar den ”illiberala vänstern”. Att den svenska väljarkåren verkligen inte gillar den senare gruppen syns i L-partiets sjunkande förtroende hos väljarna.
Min slutsats är att den nya ortodoxin har blivit en samhällsfara. Därför krävs ånyo inte bara förnuftiga opinionsbildare utan också en folkrörelse för att motverka att den nya konfessionella svenska staten får ännu mer vind i sina segel. Än en gång efterfrågas alltså mer öppenhet och debatt. Ändå sägs det att historien inte upprepar sig!
Torsten Sandström
PS!Vad sägs om gårdagens uttalande från en C-partist i gårdagens Sydsvenska a propå privata svenska skolor:
”Det liberala är inte att låta företag gå med vinst. Det liberala är att säkra att människor har samma möjligheter att lyckas, säger Magdalena Nour (C) i Vellinge.”
I media syns i dagarna stora annonser om folksjukdomen obesity. Alltså beskrivs fetma rakt ut som en sjukdom. Jag inser att vissa personer har genetiska anlag för övervikt. Och då är det förstås riktigt att tala om sjukdom. Mer problematisk blir det då övervikten beror på felaktiga och självvalda kostvanor. Och här finns de vanliga typerna av fetma.
Vidare gick häromdagen staten genom Arbetsmiljöverket ut med en rapport som påstår att var tredje arbetstagare – 1,6 miljoner svenskar – uppger att de har hälsoproblem kopplade till jobbet och att siffran ökat efter pandemin. Undersökningen baseras på vad människor själva svarar, det vill säga självupplevda bekymmer. Rapporten bygger på 11 500 intervjuer från 2020. Undersökningen vilar med andra ord på en vetenskapligt svag grund – de anställdas egna bedömningar, inte läkarnas.
Det som sker är att den medicinska vetenskapens objektiva sjukdomsbegrepp stegvis förvandlas till subjektiva diagnoser, som människorna själv väljer. Jag menar att detta är en allvarlig utveckling. Det svenska folket är förmodligen ett av de friskaste i världen. Men politiker och medier vill inte låta människor njuta av sin relativt sett goda hälsa. I stället understödjer eliten framväxten av allehanda känslor för sjukdomar som kanske inte existerar i verkligheten. Till bilden hör att man önskar skapa olika former av vård för den nya sk medicinska krämporna.
Min förklaring är ett försök från eliterna att skaffa kontroll över befolkningen. Även om svenskar kanske är friskare än andra folk så lider vi ändå under rader av politiska problem, avseende dödligt våld, brist på bostäder, skolor som inte skapar kunskaper, vårdköer osv. Att dessa samhällsproblem oroar människor är klart. Svaret från politiker och eliter är linda in problemen i sjukdomsdiagnoser. På så vis försöker man visa politisk aktivitet. En ny diagnos är enklare att skapa än att lösa de strukturproblem jag nyss nämnt.
Det jag skriver kan förefalla cyniskt och rentav skrämmande. Men jag tror faktiskt att det ligger mycket i min tes. Annars skulle knappast eliterna agera så korkat som man gör. Alternativet är förstås att det som händer bara är utslag av dumhet.
Idag braskar tidningarnas rubriker om slopade restriktioner avseende pandemin. Visst finns det anledning till visst lugn och även kanske någon glädje, trots ett år av höga svenska dödstal jämfört med grannländerna, schabbel med restriktioner till äldreboenden, senfärdighet med besked om ansiktsmasker mm.
Att den sk Folkhälsomyndigheten delvis misslyckats är fullt klart. Man har trott sig vara en forskarmyndighet och inte en organisation för avlyssning av vad experter inom och utom landet anser. Misslyckats har även Regeringen gjort, som långt före influensans start haft en särskild samordnare för krishändelser. Hon borde första dagen ha sett till att direktiv om isolering av äldreboenden skett i vederbörlig ordning.
Dessutom bär statsråden ett stort ansvar för att man hela tiden litat på att det egna virrvarret av myndigheter ska skapa ordning och reda. Dvs myndigheter med chefer som i allmänhet fått sina jobb på grund av partitrogenhet. Dessutom har Regeringen inte tillkallat en särskild expertgrupp, bestående av kända forskare, som kunnat agera bollplank till Regeringen och ge grund för direktiv till olika statliga myndigheter.
Så efter mer än ett år av kris – avseende covid och Jökens implodering – har Sverige fortfarande en dödlig Regering på plats. Frågan är därför om det finns anledning att andas ut.
Regeringen meddelar nu att en ny myndighet ska inrättas för systemövergripande kontroll av utbetalningar från välfärdssystemen.
Visst finns behov av kontroll. Men vi ser hur historien upprepar sig. I stället för att ta tag i – och styra upp – den redan stora mängden dysfunktionella statliga myndigheter så väljs reflexmässigt metoden att inrätta ännu en. Alltså ökad byråkrati för att lösa den befintliga administrationens konstant a ofullkomligheter.
Även luttrade politiker inser att ännu en byråkrati inte löser gamla ingrodda problem. Förnuftiga människor förstår att det bästa vore om varje utbetalade myndighet noga genomför kontroll innan pengar betalas – och vid sidan om detta informerar andra relevanta myndigheter om vad man gjort. Men för Regeringen gäller inte förnuft. Genom att lansera en ny myndighet framstår regering och riksdag som handlingskraftiga. Detta imponerar tyvärr på en okritisk allmänhet. Att ännu mer pengar slängs i sjön struntar beslutsfattarna i. Det är enklare att höja skatten än att våga styra upp gamla hierarkier som går på tomgång och där många sossebyråkrater parkerats.
Att gamla administrativa komplex skapar nya byråkrater kände människor till långt före det beskrivs av Parkinson genom hans berömda och humoristiska ”lagar” om den offentliga maktens exponentiella tillväxt.
Men svenska politiker saknar helt klart kontroll över sin egen verksamhet. Mer förnuft och mindre politiskt drömmande hade gjort Sverige till ett bättre land för de medborgare som betalar kalaset.
Ett av vår nations främsta problem är mängden av heliga kor. De fungerar som mantran eller besvärjelser. Liksom ”Amen” i kyrkan går de hem och skapar lugn och trygghet.
”Den svenska modellen” är en sådan helig formel. Vad den exakt tar sikte på är osäkert. Men den är formad för socialdemokratins kollektiva samhällsform, där exv LO-facket bestämmer lönerna, Hyresgäströrelsen bostadshyran och ABF förmedlar ideologin. Mest känd är LO-förbundens makt att förhandla för sina medlemmar, vilket i princip är något gott. Att man dessutom bestämmer löner för konkurrerande fackföreningars medlemmar är mindre känt. Men bara för några år sedan fråntogs konkurrentfack sin rätt att strejka för egna kollektivavtal. * Har LO-förbund slutit avtal så ska det alltså gälla för alla. På så vis fungerar den svenska arbetsrätten som ett trumfkort för socialdemokratins fackliga organisationer.
LO-förbunden har varit skickliga vad gäller att i förhandlingar pressa upp lönerna. Och höga löner har medfört rationaliseringar, som i sin tur i en spiralrörelse höjt det svenska löneläget. En viktig effekt har blivit att de lägsta kollektivavtalsreglerade lönerna också pressats upp, främst av sociala skäl, men också i syfte att hindra kringgående från arbetsgivarnas sida. LO och socialdemokratin har även haft ett gemensamt intresse i att undvika statlig reglering av minimilöner, något som annars är vanligt utomlands. På så vis har löner som reglerats genom socialdemokraternas satelliter – LO-förbunden – blivit en helig ko.
Som alla vet kan kossor vara nyttiga. På svenska betesängar är LO-förbundens minimilöner heliga och alltså nyttiga för medlemmarna. Men därmed inte sagt att den svenska lönemodellen alltid är bra för folkflertalet. Jag tänker nu på uppgifter (granskade av SCB) som rapporteras av Stiftelsen The Global Village, som knappast kan anklagas för att vara högerinriktad. I två studier av invandring från Somalia respektive Syrien framkommer skrämmande siffror om sysselsättningen inom dessa kollektiv av nyanlända. Endast 48 % av sammanlagt 110.000 somalier förvärvsarbetar. Av en kvarts miljon syrier har färre än 50 % lönearbeten. Resultatet har givetvis blivit ett storskaligt bidragsberoende. Samt ett uppenbart utanförskap i det svenska samhället. Vidare är grupperna tungt representerade i den dödliga svenska våldsbrottsligheten, något som är tydligt, men ofta mörkas av politiker och medier.
Min poäng är att den ”Svenska modellen” för lönebildning är en viktig förklaring till den bristande integrationen av invandrare. Med särskilt avtalade låglöner hade sannolikt samhällsbilden sett annan ut. Sak samma om statliga normer om lägstalöner funnits i vårt land (exv för nyanlända). Men här fungerar alltså socialdemokratin och LO som stoppklossar. Och svenska medier är medansvariga genom sin tystnad om en viktig förklaring till det bristande inlemmandet av nyanlända.
Om jag snabbt ska fullfölja min tanke menar jag att något liknande sker inom sektorn för hyresbostäder. Här funkar S-satelliten Hyresgästerna som bromskloss för en friare hyresbildning. I stora lägenheter i centrala lägen bor besuttna – och många äldre – till låga hyror. Hyrestak avtalas nämligen för breda bestånd av lägenheter, något som allmänt sett gör nybyggandet mindre attraktivt. Särskilt som en tredje S-närstående – Bostadsverket – ständigt verkar för en högre och dyrare boendekvalitet.
Sammantaget används alltså den ”Svenska modellen” som en dimridå. Bakom de heliga slöjorna döljs allvarliga dysfunktioner i det svenska samhället. Bristande integration och brottslighet är faktiskt delvis en följd av den heliga ko som socialdemokratin hyllar. Allt detta bör svenska journalister förstå. Förklaringen till att de håller tyst måste enligt min mening vara att kåren allmänt sett röstar åt vänster.
Torsten Sandström
*Viktigt PS!
Det senaste uttalandet är inte korrekt, utan baseras på den promemoria som föregick den slutliga lagstiftningen
Lagmotiven till den nya regeln i 41§ d MBL är krångliga, men vid mitt studium idag (11/9) visar det sig att medlemmar i en avtalslös organisation under vissa förutsättningar tillåts strida för ett eget kollektivavtal. För detta krävs ett behörigt beslut av organisationen. Knepigare är regeln om att denna organisation måste ha till syfte att sluta ett kollektivavtal, som reglerar sedvanliga ämnen i ett svenskt kollektivavtal. Här kan hinder för en icke-avtalsbunden fackförening uppstå, beroende på vilken målsättning organisationen har med sina krav mot en arbetsgivare som redan har avtal för samma typ av arbete. Vidare får denna organsation inte sträva efter att tränga ute det fack som redan har ett kollektivavtal (men kanske få medlemmar hos arbetsgivaren).
Min mening ovan är alltså missvisande och jag beklagar att jag missat Regeringens partiella reträtt från den tidigare promemorian. Det var slarvigt av mig. Men det nya rättsläget är ändå krångligt och det gäller sannerligen inte fritt fram för krav från ett icke avtalsbundet fack.
Efter sin hemkomst till Sverige efter ett tämligen normalt korrespondentjobb i USA illustrerar hon SVT:s helt övergripande problem: statstelevisionen är inte förmögen att hantera lagens krav på politiskt oberoende. Det blir alltmer tydligt att de tvångsfinansierade mediernas funktion är att stödja vänstern i svensk politik.
Naturligtvis inte officiellt. Nej alla makthavare inom Regeringen och SR/SVT hävdar stenhårt att journalisterna agerar politiskt oberoende. Det är deras publika uppgift. Något annat vore ett lagbrott. Men genom chefernas undfallenhet och konspiration med en journalistkår som till omkring 70% lutar till vänster blir det propagandaradio och vänsterteve. Och Granskningsnämnden rullar tummarna och legitimerar på så vis det som händer.
Ett starkt bevis för mitt påstående är just hur en tämligen oprövad korrespondent som Bergfeldt – av personliga skäl – hämtas hem från USA för att ersätta en lättviktig showman som Skavlan. Från första början har Bergfeldt i naiv anda – och till synes ovetande om gällande regler om politisk oberoende – stövlat på och gjort val efter eget vänsterhuvud (till talkshowens premiär inbjöds Stefan Löfven med fru. Bergfeldt tycks inte ens ha förstått att hon jobbar för ett medium som folk tvingas betala för och som därför enligt lagen måste agera försiktigt neutralt. Hon kör sitt eget race.
Resultatet har blivit den ena fadäsen efter den andra på kort tid. Det visar att journalisterna på SR/SVT inte förstått sin uppgift enligt lagen (att de däremot känner stöd från S-partiet och vänstern är något annat). Inom det statskontrollerade medieföretaget är de anställda inte ens oroade över att överträda lagens krav på politiskt oberoende (om de ens känner till reglerna ifråga).
Ytterligare ett bevis är att journalisterna på SR/SVTfortsätter på samma linje trots senare tiders kritik från M, KD och SD. Alltså, inga strama direktiv mot vänsterförgripelser. Ingen intern kontroll av personalens oberoende i den dagliga praktiken. I huvudsak bara låt-gå.
Därför ger Bergfeldts agerande prov på att statstelevisionen nått vägs ände. Under decennier har SR/SVT:s ledning visat undfallenhet mot vänsterpropgandan (väl medvetna om att de ha rader av sosseregeringars stöd).
Därför hoppas jag att ”fallet Bergfeldt” nu blir spiken i kistan för de statliga vänstermedierna. Liksom statsstyrda medier i Polen och Ungern måste det system som byggts kring SR/SVT kritiseras tills det upphör. För rättelse krävs tung lagstiftning, rejäl kontroll tillsammans med ett omskakande hot om nedläggning.
Läs gärna kallelsen som nått mig till detta seminarium vid Lunds universitet. Bakom den neutrala rubriken syns finstilt en rad indignerade påståenden, som bara sporadiskt går att bygga under med hårda fakta. Att antalet kvinnliga uppfinnare är få (14%) är säkert riktig. Sak samma att de utgör 23 % av samtliga personer med denna mycket speciella yrkesinriktning. En ökning kvinnliga uppfinnare är givetvis något gott.
Men i grunden rör det sig om en kallelse till ett feministisk seminarium om det som brukar kallas kritisk teori, normteori eller något liknande flummigt. Benämningen vill ge ett sken av vetenskap. I själva verket är det fråga om det vanliga strukturtänket, som innebär att kollektivet män sätter käppar i hjulet för kvinnors utveckling och framgångar. Bevisa det den som kan!
Alltså inte ett ord om att det kan finnas viktiga förklaringar av genetiskt slag till kvinnors normala val. Eller med andra ord att många kvinnor självmant gör val som inte prioriterar teknik och affärsverksamhet. Den som har minsta erfarenhet av barnuppfostran ser omedelbart könsskillnader mellan pojkars och flickors beteenden. Självfallet kan inte bara hundra år av industriell utveckling förändra pojkars och flickors drömmar. Kvinnor kanske vill vara mammor, vad det nu innebär av uppoffringar för familjens sak? Men i statsfeminismens Sverige är sådant tänk tabu. Det skulle rentav kallas könsdiskriminerande.
Dessa heliga kor hyllas uppenbarligen också av vissa jurister från Lunds universitet. Genom invitationer till feminister från exv Södertörn och Malmö ska den politiska fronten byggas. Strategin är väl känt från vänsterns historia under 1900-talet. Förfarandet är också ovetenskaplig. Dessutom bedrövlig, med tanke på universitetet stolta vetenskapliga traditioner. Det vi ser är tyvärr en systematisk uppluckring av etablerad kunskapsteori. Och många manliga makthavare inser problemet, men hukar bara för det politiskt korrekta.
