SvD har nyligen publicerat en postum artikel från Claes Borgström, i vilken han menar att fallet Thomas Quick inte är en rättsskandal. Borgström har som bekant under många år av erkännanden från Quick varit dennes advokat. Nu har i SvD ett svar publicerats från Quicks senare advokat Thomas Olsson. Hans poäng är att Borgström inte tillvaratagit Quicks intressen. Enligt Olsson på grund av att Borgström ansett Quick skyldig.

https://esvd.svd.se/1001/Svenska-Dagbladet/307395/2020-06-02/13922989/Sture-Bergwalls-advokat-Det-ar-beklammande-lasning

Jag tror att Olsson har rätt. Dessutom vill jag tillägga att Quick-fallet faktiskt är en rättsskandal. Kanske inte så att domstolarna agerat rättsvidrigt, även om rättskipningen förefaller ha varit mekanisk och delvis mycket godtrogen (i sin tillit till åklagarnas ord). Störst ansvar för det som bör kallas en skandal har enligt min åsikt åklagare, polis och och de psykologer och andra sk experter som agerat under utredningar och domstolsprocesser i fallet Quick. De har lyssnat och dokumenterat hur en förvirrad och läkemedelsdrogad Quick har tagit på sig allt större ansvar i proportioner som måste väcka misstanke om att Quick inte varit vid sunda vätskor. Jag menar att Borgström måste inlemmas i denna krets av personer som medverkat till Quicks erkännanden.

Vidare har Borgström i rollen som målsägandebiträde till en av de kvinnor – som efter en spruckna kärleksaffärer – anklagat Assange för våldtäkt. Se min blogg 2019-11-19. På så vis har Borgström även bidragit till hanteringen av en annan svensk rättsskandal, som utomordentligt hårt drabbat Assange (låt vara att själv delvis måste bära ansvar för flykten från Sverige till London).

Thomas Olsson är därför rakryggad och modig då han han svarar på den avlidnes postumt publicerade text i Quick-fallet. Konventionen talar nämligen för en överseende tystnad. Men knappast avseende en politisk aktiv advokat – omhuldad och styrande inom S-partiets maktnät – som efter sin borgång vill få sista ordet i syfte att skingra skuggor över sig själv.

Torsten Sandström

2020-06-05

”Svårt att veta vad vi skulle ha gjort”

 Socialminister Lena Hallengren: Vi försöker ha fokus på framtiden.

Bild och text ovan från DN igår. Europas länder öppnar upp efter en sträng isolering. Men den svenska öppna modellen skördar 74 dödsoffer bara under senaste dygnet. Tegnell uttrycker tvivel över den svenska strategins lämplighet. Och S-ministern ovan från Kalmar – en region där hennes make bossar över landstingets vård – vill se framtiden an.

Prio ett för S-partiet är den egna ideologin och makten. Prio två är folkets intressen. Hela den politiska klas(s)en klamrar sig fast vid sina anställningar som politiker. Då går det åt fanders förstås… Än eländigare blir det att se hur C- och L-partierna, likt begravningsentreprenörer, backar upp en av tidernas eländigaste svenska regeringar. Kompetensen är noll, medan deras glappande munnar kör för full maskin.

När ska Sverige få nytt politiskt blod?

Igår lät SvD Eva Witt Brattström anmäla Ivar Arpis och Anna-Karin Wyndhamns bok Genusdoktrinen. Boken är en kritisk granskning av statsfeminismen vid landets universitet. Som framgått av Arpis tidigare rapporter från universiteten – inte minst det i Lund – är boken i högsta grad angelägen. Det rör sig om en rörelse som fått till följd att åsikts- och tankefriheten systematiskt begränsats inom de statliga institutioner som just ska främja fritänkande. En medveten förfalskning av sökandet efter sanning med andra ord i feminismens termer.

Vad gör då SvD när boken ska anmälas? Jo, hör och häpna, man sätter den i händerna på en av landets mest inpiskade feminister. En person som dessutom gjort sig känd för att var en cyklop (enligt Knausgård). Trångsinthetens apostel nummer ett ges alltså detta viktiga uppdrag. Att hon inte är nöjd med boken behöver jag knappast nämna.

Så funkar feminismen i svensk medier! Det är för bedrövligt. Vad sysslar SvD egentligen med – en tidning som tidigare främjat moderata tankespår?

Torsten Sandström

2020-06-03

Har du hört talas om Ebberöds Union, förlåt Bank? Det är ett danskt folklustspel om en grovt misskött bank. Nu är något liknande på gång inom EU som skakats av långvariga problem rörande euron, invandring, Brexit, demokrati i Ungern/Polen osv. Nu är det euron som än en gång måste räddas på grund av coronas ekonomiska verkningar i södra Europa och ländernas redan skakiga affärer där. Om Italien, Grekland och Spanien körs i ekonomisk botten riskeras euron och därmed hela EU:s verksamhet, sägs det.

Som vanligt väljer EU:s ledande stater fel väg. Frankrike gör upp över huvudet på återstående 19 stater. Ännu mer överstatlig betong tror man ska lösa problemet. EU ska ta upp gigantiska lån på mer än 30 år. 2/3-delar av pengarna ska skänkas till EU:s syd/öst/länder. 1/3 ska de få i lån. Men efter 30 år ska alltså 2/3 av upplåningen amorteras av de stater som redan är nettobetalare. Sverige kommer alltså att tvingas betala ännu mer än idag för att rädda EU-medlemmar som själva försatt sig i knipa genom att inte hushålla. Alltså en form av socialbidrag på nationella nivå!

Dessutom planeras en rätt för EU att själv ta upp skatter från företag och folk inom unionen. Vilken enorm lockelse för byråkraterna i Bryssel att själv mjölka in pengar från nyttigheter inom Europa. Alltså en ny form av överstatlighet.

Detta är verkligen en ny fas i EU:s historia. Överstatligheten ökas inte för att unionen funkar bra utan för att unionen funkar dåligt. Vi ser alltså hur EU planerar för hårda bud i framtiden. Vi ser också den vanliga styrningen från ovan – från Frankrike och Tyskland. Jag menar att en större och mer sammanflätad union är fel väg att gå, särskilt som skutan redan är gungning. Med ännu mer betong i lasten riskerar även gott samarbete att förlisa på sikt.

Ett tecken på EU-ledarnas storhetsvansinne är följande text:

Texten är från en dagsfärsk beundrande DN-intervju med förre EU-bossen Donald Tusk. Han berömmer alltså EU för att ha klarat coronakrisen bättre än USA mfl. Orden som DN lyfter fram har uttalats efter förslaget om den gigantiska Ebberöds bankaffär jag nyss skildrat. Till saken hör att Tusks covidbild inte är sann. Kolla vilka nationer som toppar dödligan:

Dagsfärska siffror från John Hopkins´visar på att flera EU-stater toppar dödsligan. USA och Schweiz i botten är självständiga. Fusk, förlåt Tusk, sysslar alltså med rena lögner!

Och denna union är Sverige medlem i! Och den ska nu tilltvinga sig ännu mer betong för rädda euron och hela smörjan! Det är faktiskt inte klokt!

Torsten Sandström

John Hopkins statistik om döden i covid-19 visar att Sverige nu gått om Frankrike på listan över mest dödliga nationer (mätt i dödsfall per 100.000 invånare). Som statsminister Löfven så riktig säger: den svenska modellen fungerar… Tyvärr.

En erkänd egyptisk historiker, Khaled Fahmy, numera flykting (eller befriad) i Oxford oroar sig för de antidemokratiska krafternas tillväxt i världen. Han har rätt. Det finns god anledning till oro. Han poäng blir än mer intressant då han menar att världens demokratier bär ett starkt ansvar genom att agera som dåliga föredömen på olika områden. Det är alltså inte så att majoriteten icke demokratier eller förtryckarstater funkar bättre. Men summan av många olika problem som staplas på varandra i västvärlden är något som förtryckande ledare i öst och syd kan peka finger efter. Med all rätt.

Jordklotets främsta symbol för demokratimissbruk är Donald Trump och USA. Jag har svårt att finna ett enda positivt ord att säga om Trump. En lögnare, kvinnoförtryckare, rasist och manipulator av demokratins grundläggande principer. Hans förakt för rättsstaten – som han håna över Twitter – är tragisk för en nation som tidigare varit demokratins banérförare

Ett mer lågintensivt problem är EU och dess medlemsstater. Vilken läskig samling av stater med olika traditioner och olika demokratiska svårigheter. Storbritannien, den främsta eller äldsta demokratin, på väg ut. Och då passar Frankrike och Tyskland på med en jättefederal satsning i strid mot EU:s traditioner: en jätteupplåning på 30 år (utan amortering) samt krav på införande av federal beskattningsrätt! I stället för småskaligt föredömligt samarbete satsar en problemfylld union på storskalig betong.

Även Sverige måste tyvärr nämnas i detta trista sammanhang. Coronakrisen har blottlagt en omfattande svensk oförmåga att skydda åldringar på kommunala boenden. Rena dödsfällor har hållits öppna, trots att det under flera veckors tid varit möjligt att åtgärda problematiken (åtminstone delvis). Till råga på allt har politiker i stat och kommun försökt mörka dödsmaskinens verkningar och den dåliga planeringen, se rubriken nedan. Ministrar har försökt sopa generande fakta under mattan och kommuner har i strid mot lagen vägrat lämna ut anonyma dödstal från olika boenden. Sist måste jag även nämna det smygande hotet mot åsiktsfriheten inom en allt trängre svensk medial åsiktskorridor. Den viktiga kritiken av landets politiker sköts idag tyvärr allt mindre av de stora mediehusen och alltmer av fria skribenter på internet. Och för det jobbet hånas de av Bonniers och Schibstedts hantlangare.

En klok person som Khaled Fahmy inser förstås att demokratierna trots allt fungerar bättre än exv hans eget förtryckande hemland. Men den vanlige egyptiern blir ett enkelt villebråd för en gangsterpresident som al-Sisi. Samma sak gäller många andra diktaturer världen runt, exv ı Ryssland och Kina. Vad värre är även för människor som lever i Europa, framför allt på den östra delen av axeln från Polen till Italien. Här – alltså inom det som heter EU – mixtras det med domstolar, pressfrihet, kriminella brevlådeföretag, journalistmord, korruption och andra illdåd. Allt medan Sverige och andra stater i väst skickar pengar österut inom EU. Bara det kan medföra att många människor har fog för tvivel på kolossen i Bryssel.

Det är inte möjligt att här kort sammanfatta varför nutidens västländer inte längre är goda föredömen för hur en demokrati ska fungera då medborgarna i val gett dem makt att driva politik. Jag ser dock två tydliga orsaker i mängden av tänkbara förklaringar. Den ena är framväxten av en klass av yrkespolitiker, som noga bevakar sin intressepositioner och på så vis främjar sig från det vanliga folk de sägs företräda och som betalar för kalaset. Den andra orsaken är den medvetna bristen på direkt demokrati i Europa och USA. Jag tänker på avsaknaden av en rätt för medborgarna att via folkomröstning få ett ett eget lagförslag framlagt eller ett av politikerna beslutat förkastat.

Jag är övertygad om att demokratin i väst kräver blodtransfusioner av detta slag. Därför stor heder åt nationer som Schweiz och Finland som förstått vad en väl fungerande demokrati kräver. Ifall deras föredömen sprids över västerlandet – och klassen av politiker tvingas att på allvar lyssna på folket – tror jag att det blir avsevärt mycket svårare för världens många förtryckande ledare att i fortsättningen håna demokratin.

Torsten Sandström

2020-06-01

Mitt svar är att C-partiet kan bidra med att lägga ned landstingen. Vid sidan om att tjogtals C-politiker då förlorar sin försörjning kan resultatet bli en smidig statlig upphandling av vårdenheter med betydligt färre och effektivare byråkrater. Bra för skattebetalarna. Bra för vårdens personal. Men inte för C-politikerna.

Få länder utanför kommunismens länder har en så bred flora av statliga myndigheter som Sverige. Få länder är så genompolitiserade som vår nation. Politikerna vill få oss att tro att deras närvaro och raderna av byråkrater fungerar så att många nationella problem kontrolleras och elimineras. Det är det officiella budskapet. Till detta hör spridande av myten om att svensk statsförvaltning är effektiv jämförd med andra nationer. Så är det i de politiska slagordens land.

Det intressanta med coronakrisen är hur den svenska offentliga sagoberättelsen visat sig osann. Lyckans land har gått i kras. Skrönan om en fungerande byråkrati framstår just som en sägen, dvs något som ska dölja storskalig inkompetens och ineffektivitet.

Jag menar att det finns en rad samverkande förklaringar till det svenska eländet. På ett övergripande plan rör det sig om dysfunktioner i ett genompolitiserat samhälle. Det är en följd av en mångårig strävan hos S-partiet att sätta sina egna kollektiva organisationer – politiska, fackliga och byråkratiska – som beslutsfattare över samhällsapparaten. Den självklara följden har blivit att människor med svag sakkompetens har satts att hantera viktiga uppgifter. Och genom sitt mandat och sin formella närvaro har politikerna trängt undan olika krafter inom civilsamhället som varit bättre motiverade och lämpade att hantera olika uppgifter i sin närhet.

En annan förklaring rör en accelererande kompetensbrist hos S-partiet. I början av 1900-talet rekryterade partiet ledare med starkt engagemang och drivkraft för reformer av praktiskt näraliggande natur och därför tämligen hanterbart slag. I partiets övre led fanns då också personer med hög utbildning. Resultatet blev de stora reformer som Sverige såg under två-tre decennier sedan 1930-talet. Det var partiets guldår. Och reformerna var påtagliga för gemene man. Skatterna höjdes visserligen, men välfärden var också kännbar.

Under 1960-talet var festen för S-partiet över. Inte bara så att centrala reformer fullbordats och skattetrycket närmat sig maximum. Den nya generationen av S-politiker saknade nämligen de första ledarnas praktiska driv. Partiet kom nu att styras av personer som gjort karriär inom rörelsen och som saknade den verklighetsförankring och den drivkraft som kännetecknat de första decenniernas toppar. Med få undantag äntrades S-skutan av matroser från ungdomsförbunden, fackföreningarna och andra delar av S-komplexet. Det var sällan folk med utbildning eller lysande fackkompetens. Det var just fråga om klättrare på väg upp inom S-partiets kollektiva rörelse.

Bristen på saklig kompetens kom att ersättas med ett omfattande politiskt illusionsmakeri. Olof Palmes tal om Medbestämmande lagen ”som den största reformer sedan den allmänna rösträtten” blixtbelyser vad det var fråga om. Kaskader av ord och visioner om Sverige som välfärdens centrum på jordklotet. Hand i hand med detta ordmakeri gick storskaliga satsningar på globala projekt. Och lika påtagliga var en intensivare utbyggnad av de stora statliga myndighetskomplex, som idag är på plats i landet, ve och fasa. Drömmen var att hundratals ämbetsverk och myndigheter skulle styra medborgarnas liv från vaggan till graven – från förskolan till begravningsavgiften. Till bilden hörde att trogna partigängare i allmänhet placerades i toppen på de nya byråkratierna. Det vill säga personer utan fackkompetens, men fullärda av S-partiets officiella ideologi och väl tränade i konsten att liksom Olof Palme i ord – men inte i praktik – försöka styra Sverige med kaskader av politik.

Jag menar att min beskrivning väl förklarar det svenska misslyckandet under coronakrisen. Virusets händelseförlopp är ett stort nederlag för Sverige, jämfört med utlandet och även med de stora ord som lämnat politikernas munnar. Men nederlaget var – som framgått – också förutsebart, med tanke på den storslagna politisering – och brist på saklig kompetens – som präglat S-partiet sedan 1960-talet.

Min analys borde leda till slutsatsen att det är kört för S-partiet på sikt. Jag tror i och för sig att det kommer att bli så. Men det finns ett temporärt hinder av ideologiskt slag. Nästan alla svenskar har under sin livstid blivit insvepta i S-partiets skurar av ord om trygghet och solidaritet samt påståenden om de stora byråkratiernas effektivitet. Denna uppvisning i svensk propaganda faller inte omedelbart till marken. Det dröjer innan folk inser att de svenska kejsarna är nakna. Mediernas fokus på försvar för den politiska makten – och satsningen på proppa åsiktskorridoren full med PK-budskap – fördröjer också nödvändiga satsningar på en reformering av det svenska samhället.

Måhända är jag naiv, men jag tror faktiskt att landet på sikt kommer att få se en nedskärning av de ineffektiva byråkratierna inom stat och landsting. Jag tror också att Sverige kommer att få se en helt ny politik rörande bostäder, vård, skola, kriminalitet, försvar mm. Ett mindre politiserande och ordvrängande Sverige syns enligt min mening på andra sidan tunneln. Där riktas fokus på lösningar som baseras på kompetens och resultat. Förnuftet tar till sist ut sin rätt. Sanna mina ord!

Torsten Sandström

2020-05-30

Rubrik med undertext är från en intervju med Lars Heikensten i Bonnierägda Sydsvenskan den 24 maj:

Lars Heikensten: Vi behöver en stark stat

Coronakrisen har blottat svagheter i den svenska modellen, anser förre riksbankschefen Lars Heikensten. Ansvarsfördelningen är otydlig och resurserna är otillräckliga inom vissa områden. Nu behöver statens roll stärkas, tycker han.

Det är klart att det offentliga behöver muskler vid kriser i stil med covid-19. Men denne S-partist och karriärist inom staten ser inte själva problemet. Detta förmodligen på grund av sin långvariga närhet till statsapparaten och det svenska etablissemanget (han är numera ordförande i Nobelstiftelsen). Själva problemet är ju att varken den politiska eller den administrativa statsmakten har funkat under viruskrisen! Sveriges situation är avsevärt sämre än jämförbara länder, exv våra grannar. Det vet Heikensten förstås. Men som klättrare inom politikens utkanter ger han sitt stöd till S-partiets mångåriga huvudparoll: den starka staten.

En klok person försöker i stället analysera varför det gåt snett i vårt land. Och svaret ligger i en storvulen statsapparat. Dels hos regeringen och andra ledande politiker som inte tagit ansvaret för en svensk tuff strategi med snabb nedstängning och tydliga regeringsdirektiv om covid mm. Dels hos en storskalig byråkrati som inte bara är desorganiserad utan också fallen för att inte lyssna på andra (än politikerna) och därför valt en rad öppna frihetslösningar samt glömt att ge snabba och tydliga besked till äldreomsorgen. Det vi sett är faktiskt ett partiellt haveri inom statsapparaten.

Och dessvärre har vi också sett hur ansvariga politiker och byråkrater försöker skjuta ansvaret för dödens siffror ifrån sig. Dessutom har svenska medier inte – så snabbt som möjligt – riktat skarp kritik mot regeringen, utan som vanligt stött det politiska etablissemanget. Alltså medier som partigängare och inte kritiker av makten. Till bilden hör Heikenstens inhopp i debatten till stöd för eliterna. Medierna lyfter fram en man utan särskild sakkompetens mer än närheten till S-partiet. Som en blindbock ropare han på en stark stat, dvs mer av det som visat sig inte funka. Det är faktiskt huvudlöst!

Sveriges grundproblem är att nationen brottas med ett jättestort politisk överskott. I stället behöver nationen en förnuftig regering och en betydligt mindre men mycket mer effektiv byråkrati. Det klarar inte S-partiet av pga kopplingen till rader av politiska vasaller. Frågan är om oppositionen, dvs högersidan, har insett problemet och vågar satsa på stora frågor i stil med en avveckling av de politikstinna landstingen – i kombination med ett byggande av en slimmad statlig upphandlingsapparat. Alltså inte mer av samma politik som nu, utan radikalt nytänkande.

Torsten Sandström

2020-05-29

The Economist skriver i slutet av maj att Europas public service radio- och tevebolag befinner sig i en pandemi. Två sjukdomssymtom lyfts fram och sägs vara ungefär desamma i flera nationer i väst. Dels vänstervridningen (inklusive globaliseringsdrömmen), dels att ungdomen flyr de skattefinansierade medierna.

För britternas del står BBC i skottgluggen. Brexit har som bekant nyligen lockat en majoritet väljare i UK. Men BBC har mer eller mindre förtäckt verkat för EU. Boris Johnson har därför myntat mediebolaget som Brexit Bashing Corporation (ungefär anti-brexit-bolaget). Även i övrigt anser många engelsmän att BBC företräder en elitistisk vänsterposition. Alltså ungefär som den vanliga svensken uppfattar tvångsfinansierade SR/SVT.

Vad gäller unga mediekonsumenter ligger BBC illa till (liksom övriga medieföretag i västvärlden). Om en 65-årig britt följer BBC flera timmar per dag så hänger en 16-24-åring enbart med på BBC något tiotal minuter. Unga i åldern 12-15 vet knappast vad BBC betyder, enligt The Economist. You Tube och Netflix är ungdomens arena.

Detta är bakgrunden till att Boris Johnsson och toryregringen funderar över att slopa tvångsfinansiering av BBC. Kanske ska företaget själv tvingas söka intäktskällor, med en inskränkt verksamhet som trolig följd. Toryregeringen är helt enkelt less på att låta staten stödja BBC som politisk motståndare, ett medieföretag som de unga dessutom visar kalla handen.

Det är uppenbart att situationen påminner om den svenska, även om partierna i vårt land till höger om mitten (var den nu finns) är större kramare (än Tories) av den svenska tvångsfinansieringen av SR/SVT. För svensk del är avbrottet i slutdebatten dagen före valet 2018 ett skrämmande bevis på SVT:s vänstervridna maktfullkomlighet. Många minns nog hur ett uttalande av Jimmy Åkesson fördömdes officiellt såsom varande i strid med SVT:s sändningsavtal. SVT:s aktion var ett tydligt politiskt ställningstagande mot SD. Det som hände var något extraordinärt och därför ett tydligt bevis.

På så vis är Tories revolt mot BBC uppmuntrande. Jag är inte en fiende till SR/SVT förutsatt att verksamheten slimmas och renodlas rejält. Jämfört med TV 4:s vulgärteve framstår trots allt SVT/SR som hyfsat, trots ett irriterande fokus på vänsterns ideal. Men det krävs ett smalare utbud med högre kvalitet. Låt de kommersiella medieföretagen sköta nöjen och sport! Dessutom krävs ett helt nytt regelsystem, där granskning sker inte bara med läpparna utan i verkligheten. Det justitieråd som idag påstås ”granska” SR/SVT framstår som en dresserad och tandlös tiger. Han agerar som uppdragsgivaren önskar.

Journalisterna på SR/SVT måste inse att de inte har frihet att göra som de vill eller som kollegorna på privatägda medier agerar. De ska liksom domare och andra statstjänstemän försöka hålla armlängds avstånd till politiken. Det är absolut nödvändigt att det blir ett slut med de patentmanövrar vi ser och hör varje dag i SR/SVT: en journalist intervjuar en vänsterinriktad, som genom sina oemotsagda svar talar om att S-, V- och Mp-partierna önskar. På så vis menar journalisten och SR/SVT att man agerar opartiskt. Det är häpnadsväckande. Ska man skratta eller gråta? Hursomhelst är det ett hån mot tanken att tvångsfinansierade medieföretag ska visa oberoende och saklighet.

Därför finns det bara två alternativ avseende framtiden för SR/SVT: nedläggning eller ingripande reformer.

Torsten Sandström

2020-05-28

Följande rubrik går att läsa i DN idag, en tidning som är S-regeringens främsta försvarsadvokat (tillsammans med SR/SVT):

Nordenministern: Vi kan hantera smittan och samtidigt öppna gränser

Det är Anna Hallberg som uttalar sig. Jag har tidigare skrivit om att regeringen i coronakrisen förvandlar svart till vitt vid försvaret från kritik som kommer från grannländerna. Rubriken är ännu ett exempel. Det saknas två negationer i rubriken ifall syftet varit att spegla sanningen.

Den politiska klassen med S-partiet i spetsen sopar alltså coronaansvaret under mattan. För den som förvånas över mitt fokus på klassperspektivet vill jag bara tillägga att Anna Hallberg är sambo med Anders Sundström, känd från tidigare S-regering och Folksam/Swedbank. Till samma bild hör att en annan coronawasher, Ann Linde, är sambo med en person som har en politisk anställning under Löfven i Rosenbad. I klassperspektivet har alltså både Anna och Ann goda skäl för att tvätta svart till vitt. Det gäller förstås framtida försörjning och familjens intressen.

Internationella medier talar ett annat språk än de svenska när det gäller coronakrisen. Svensk press och teve visar ett självpåtaget ansvar för att dölja allvaret och lugna folket. De spelar alltså den politiska makten i händerna, dvs de ledare som valt fel strategi mot viruset, således den öppna och milda linjen.

Den svenska strategin och försöken att sopa allvarliga problem under mattan kommer att straffa sig, tror jag. Vår nations höga profil förundrar utlandet och retar framför allt våra grannar. Utländska mediers reaktion medför att den svenska välfärdsstaten fått ett grundskott. Landet som i femtio års tid påstått sig vara ett föredöme står handfallet med ett misslyckat strategival och skrämmande dödstal. Och en storskalig byråkrati som förvirrat blickar på varandra.

Utvecklingen skapar en ond spiral. Kritiken från utlandet har lett till att svenska politiker och medier intagit en överslätande försvarsställning. Detta medför i sin tur att främmande länders medier gräver ännu djupare och stör mer salt i de svenska politikernas öppna sår. Och så vidare. Det är trist, men kritiken är högst rimlig.

På sikt hoppas jag att Sveriges väljare straffar den regering och de politiker som står bakom en dödlig coronapolitik. Men fenomenet att svenska medier sluter leden och döljer allvarliga fakta kommer antagligen att leda till att många svenskar förs vilse även i fortsättningen. Och att följden blir i så fall att den politiska eliten kanske reder ut stormen. De ledande på partikontor och mediehus är nämligen vana att förvandla svart till vitt. Och bara prata på.

S-partiet brukar tala om risken för löss i den svenska fanan. Nu rör det sig om virus i fanan, en sjuka som S-regeringen inte lyckas bekämpa lika väl som jämförbara nationer, som startat hårt och tufft och pratat mindre om någon modell för andra.

Torsten Sandström

En hög svensk svansföring övergår nu i olika pinsamma försök att smita ifrån ansvar. Det tycks som om regeringen och dess stora byråkratier har misslyckats i hanteringen av covid-19.

Till den dystra bilden hör att antalet tester för pågående covid-19 infektion sjönk förra veckan till knappt 28 800. Mångfalden svenska myndigheter klarar inte av sina uppgifter. Och regeringen snackar på. När coronakrisen är över måste en stor översyn genomföras av den svenska byråkratin. Framför allt den statliga, men även den i landstingen (inkl SKR) och kommunerna. En omfattande bantning och sammanslagning bör ske.

”Inrätta chefsläkare i kommunal omsorg”

Rubriken är från SvD. Med anledning av coronavirusets härjningar menar debattörerna att det inom sjukvården finns krav på funktionen chefsläkare med övergripande ansvar för patientsäkerheten inom landets kommuner.

Bakgrunden är de kommunala äldreboendenas misslyckande med att planera så att coronasmittan inte smyger sig in på pensionärshemmen. Då blir det enkelt att ropa på nya byråkrater, som ska planera för beredskap.

Men den som tänker efter inser snart att det inte behövs chefsplanerare med läkarutbildning inom varje kommun. Det finns redan ett överföd av pappersvändare där. Läkarna behövs däremot inom vården, i daglig kontakt med människor som blivit sjuka. Den smittohindrande planering som behövs på de äldres boenden är nämligen mycket handfast och tämligen enkel. Den klarar medicinskt outbildade. Det rör sig bara om tydlig kontroll av personal, strikta direktiv, minskad personalväxling, god tillgång till skyddsutrustning osv.

Varför dessa eviga torp på nya myndigheter och fler byråkrater? Det rör sig om en vardaglig svensk sjuka att ständigt ropa på nya experter, som ska klara av saker som inte är särskilt komplexa utan kan ordnas enbart med sunt förnuft. Svenska politiker – som inte själva förmår tänka enkelt och praktiskt – vill nämligen skjuta ifrån sig ansvarsfulla uppgifter till andra. Önskan är att sitta i toppen och utfärda allmänna direktiv. Går något fel skrivs nya riktlinjer.

Den svenska coronastrategin är ett exempel på denna flykt från praktiskt ansvar. Inkompetenta, fega och fantasilösa politiker ropar därför på byråkrater. Inte bara horden av befintliga, utan när det krisar vill man helst att nya funktioner ska inrättas, där administratörer styr upp tämligen självklara och föga komplicerade uppgifter för lägre tjänstemän. På så vis blir ropen efter byråkrati ett sätt för politikerna att själva slippa ta ansvar. Den svenska strategin mot corona innebär därför att politikerna hukar och försöker skjuta över ansvaret på en rad myndigheter och deras chefer. Vi ser raden av ställföreträdare varje dag på teve där de upprepar mängder av självklarheter.

Den svenska författningen baseras däremot på att regeringen bär det verkställande ansvaret över det offentliga Sverige och att regeringen punktvis kan begära hjälp av sina myndigheter. Men regeringen kan inte själv befria sig från det yttersta ansvaret.

Regeringen Lövfen försöker få folket att tro att motsatsen gäller. Det vill säga att myndigheterna bär ansvar för landet och smittan. Det kallar Lövfen ”Den svenska modellen”, dvs att makten förflyttats utanför det mönster som grundlagarna beskriver. Man vill måla upp vrångbilden att partiboksfolket i topparna på myndigheterna inte bara ska sköta vården utan dessutom bära det politiska ansvaret för att den fungerar. Det är fel. Den verkställande makten över staten – och kommunerna – vilar ytterst i regeringens händer.

I många bloggar har jag kritiserat olika funktioner av det som S-partiet kallar ”Den svenska modellen”. Det är en grundlagsfrämmande konstruktion. Dess kärna är att S-partiets kollektiva organisationer ska styra staten tillsammans med lydiga byråkrater som ofta har fått jobbet via partibok. Allt under regeringens koordination. Min envisa kritik syftar därför till att den svenska modell, som S-partiet hyllar, ska slängas på sophögen! Det stora problemet är att flertalet oppositionspolitiker har indoktrinerats att tro att modellen är lagenlig och bra. Därför vill de bara följa minsta motståndets lag och köra vidare i S-partiets hjulspår.

Torsten Sandström

2020-05-26

Den som uträttar synbara och värdefulla insatser brukar inte behöva tala så mycket om vad man gjort. Denna regel kan även omtolkas motsatsvis. Dvs den som inte uträttar något vettigt måste ofta basunera ut obefintliga stordåd.

Det sista verkar gälla MSB, en myndighet för samhällsberedskap lokaliserad till Karlstad. Bilden är från en annonskampanj häromdagen, där MSB slår på trumman för ett eget jippo, som kallas krisberedskapsveckan. Det går ut på artistmedverkan, hyllande av covidhjältar och likande jippon. Under en vecka i maj gäller beredskapspropaganda. Sedan nalkas semestertider. Och hur det då går med framförhållningen får vi veta under sommaren…

Alltså. Skattebetalarna tvingas betala för MSB och deras jippon. Dessutom för stora helsidesannonser som hyllar MSB.s godhet. Propaganda kallade vi sådant när det förekom i Sovjetunionen. MSB sysslar med samma sak idag. I stället för att i handling visa att myndigheten uträttar viktiga saker (mer än dagens bönestund på radio/teve).

Sovjetparallellen gäller även MSB:s generaldirektör Dan Eliasson. Hans karriär bygger helt på partibok S. Han lär till och med skryta med att han aldrig sökt ett jobb. Tacka för det. Det gjorde inte heller byråkraterna kring den sovjetiska ledningen. De bara tog för sig. Tills det brast.

Att desinformera med statistik är ett vanligt knep. Här ett försök från dagens SvD (nätversionen) att visa att svensk dödlighet i covid-19 inte är så alarmerande:

Flest dödsfall i Europa – här är britternas missar

Jag har i tidigare bloggar kritiserat svenska mediers påfallande tystnad att påtala att den svenska dödligheten i viruset är skrämmande hög jämfört exv med våra grannländer. Och häromdagen toppade Sverige dödsigan i världen per capita. Svenska medier talar om USA och England och deras höga TOTALsiffror på grund av at nationerna har många många fler medborgare än Sverige. Dessutom är sifferexemplet knepigt. Enligt John Hopkins university har nämligen såväl Belgien och Spanien idag mycket högre dödlighetstal PROCENTuellt sätt än Storbritannien. Men Mark Twain pekade en gång i tiden på följande grader i helvetet: Lögn, förbannad lögn och statistik.

Svenska medier är flitiga på att försöka få statsbidrag och privilegier genom att utpeka sig själva som en ”tredje statsmakt”. Men tanken med en sådan viktig samhällsfunktion är givetvis att ständigt tala sanning. Även obehagliga fakta ska förstås fram. Och politikerna ska kritiseras. Jag menar att svenska medier sviker dessa ideal.

Inte bara rörande corona försöker medierna vinkla sina budskap. Mest vanligt är det statligt prioriterade feministköret. En möjligtvis duktig kvinna lyfts fram och idoliseras häftigt (och för mig kanske något överraskande). Skälet till hyllningen blir nämligen ofta oklart. Jag tänker exv på nyliga framhävanden av New Zealands premiärminister eller v-partiets rättspolitiska taleskvinna. Ofta undrar jag om det enbart är den omtalade personens kön och vänsterposition som föranlett artikeln ifråga. Eller om det rör sig om viktiga samhällsfakta. Då jag ser att journalisten är kvinna blir min slutsats ofta att det rör sig om den vanliga vänsterfeminismen som lyfts fram.

Fenomen av de två slag jag nyss lyft fram minskar tilltron till dagens medier. Man kan nämligen inte längre – det var antagligen bättre förr – lita på att det rör sig om ett noga motiverat och belagt nyhetsval. Utan i stället om en medveten propaganda baserad på den enskilda journalistens personliga åsikter.

Torsten Sandström

2020-05-24

Såväl försäljning som köp av knark är straffbart. Jag tror att det är rätt. Men polisen ser allvarligare på de som säljer narkotika. Det är nog också bra. I praktiken är såväl köpare som säljare beroende av droger och i många fall illa ute vad gäller hälsa och ekonomi. Men vad hjälper det att tycka synd om dem då det gäller att stoppa en livsfarlig och onödig verksamhet. Det krävs kanske hårdare bud.

Jag skriver detta med anledning av att polisen rapporterar till medierna att alltfler unga kvinnor nu säljer sex. Detta är som bekant lagligt. Förklaringen är här Den svenska modellen. Enligt statlig feministisk teori är nämligen den köpande mannen en förtryckande härskare. Medan den medverkande och inkomsttagande kvinnan är en stackars utsatt individ. Att hon i flera fall lever ett tragiskt liv betvivlar jag inte. Men ändå medverkar hon med öppna ögon till den manliga kriminaliteten.

Jag är i princip motståndare till prostitution. Men är samtidigt tveksam till en kriminalisering, som bevisligen tvingar sexhandeln under jorden eller till lyxiga digitala callcenters och överklassklubbar. Däremot anser jag att ifall en kriminalisering ska ske så måste den vara ömsesidig. Såsom fallet är rörande knarkhandel.

Min position innebär självfallet en frontalkollission med Den svenska modellens trånga åsiktskorridor. Det händer ofta. Ty i vårt land finns alltför många heliga kor. Dessutom odlas en självsyn som idoliserar den svenska nationen, som en gåva till mänskligheten. Att detta är ett billigt politiskt knep har många svenskar svårt att se (utlänningar gör det och skakar på huvudet). Blindheten beror just på åsiktskorridoren, som syftar till att kontrollera människor och hålla dem i den politiska klassens händer. Det är trist. Men sant.

Men förr eller senare brister den politiska klassens grepp. Historien ger uppmuntrande besked om detta. Det intressanta är att klassmedlemmarna saknar sjukdomsinsikt. ”When will they ever learn!?”

Det finns som bekant flera appar som gör det enkelt att i mobiltelefonen hålla koll på var en person befinner sig. Jag har själv sett i ett barnbarns telefon hur simpelt det är att spåra var kompisarna befinner sig. Genialt! Många föräldrar använder redan denna trygghetsteknik.

Jag hör idag på nyheterna att de politiska partierna avser att införa en ny brottspåföljd för ungdomsbrottslingar. Det diskuteras någon form av husarrest under vissa veckotider. Medierna har idag ännu inte nämnt hur kontrollen ska gå till. Man kan ju knappast räkna med att föräldrarna själva klarar av bevakningsuppgiften, då de ännu inte lyckats hindra sitt barn från brottets väg.

För något år sedan talades det om elektronisk fotboja på unga. Det verkar vara ett nödvändigt komplement till husarrest. Och med tanke på den nya app-teknik jag nyss nämnt bör polisen ganska enkelt kunna hålla koll på sina problembarn ifall de är på drift. Förutsättningen är dock att appen finns i en fotboja som är förseglad och måste visas upp på polisstationen varje vecka.

Men detta räcker inte. Det krävs ytterligare åtgärder. Jag tänker på snabba alternativinsatser mot ungdomar som vägrar att anpassa sig till den nya elektroniska fotkontrollen. Alltså någon form av automatisk straffskärpning i stil med intagning på anstalt under en kortare tidsrymd, som stegvis kan förlängas så länge den unge mannen vägrar att följa kontroll via fotboja.

Ändå kvarstår grundproblemet: klanens gemensamma aktivitet. Det gäller att hindra unga förbrytare att träffas i sina gäng. Det blir svårt i och med att de kan telefonera. Men även här kan kanske den nya tekniken vara till hjälp i och med att polisen elektroniskt kan övervaka olika medlemmar i klanen med fotboja. Någon form av mötesförbud inom klanen måste alltså också till. Kanske deras inbördes telefonsamtal också kan övervakas?

En bred elektronisk övervakning av unga kriminella ger polisen möjlighet att samla information om blivande storförbrytare. Genom att kartlägga ungdomarna blir de enklare att få en bild av hur klanerna är sammansatta och hur de rör sig. Och i bästa fall kan klaner slås sönder och flera unga stoppas att fortsätta på brottets bana.

Nu ska jag berätta om otäck statistik. Som bekant vet vi redan att majoriteten av de som dött i covid-19 är äldre och sjuka. Det är allvarligt, men kanske samtidigt förklarligt. Nu har Socialstyrelsen räknat de avlidnas åldringarnas väg till virusdöden. Resultatet är skrämmande, se länken nedan. Av totalt 3661 avlidna i landet har så många som 2717 äldre dött antingen på äldreboenden eller i hemmet med insatser från hemtjänsten, dvs i båda fallen utanför sjukhusens högspecialiserade vårdavdelningar. Det innebär att 74 % av samtliga avlidna är äldre som dött utan tillgång till sjukhusvård. Återstående 944 dödsfall bland äldre har alltså skett på sjukhus efter tillgång till intensivvård av olika slag, som ändå tyvärr visat sig vara förgäves.

Störst dödlighet tycks gälla för de äldre som bott på äldreboende och således inte bott kvar hemma med besök av hemtjänsten. Enbart drygt 10 % av dessa äldre har transporterats till sjukhus för vård som inte lyckats (således med dödlig utgång)!

Det är inte klart hur beslut fattats om transport till sjukhus och uppkoppling till den skickligare vård som erbjuds där. I medierna har ett fall nämnts, som kan vara ett skräckexempel, men ändå förefaller sannolikt och kanske ett normalfall. Där har personal på äldreboendet kontaktat en läkare på telefon och fått besked om att enbart palliativ vård ska sättas in (med morfin od). En son till den boende ifråga har ingripit och lyckats häva de dödsförberedande åtgärderna varvid den äldre personen ifråga har överlevt.

Hursomhelst är statistiken synnerligen skrämmande. Det verkar som om de kommunala äldreboendena förvandlats till dödsfällor. Man kan invända att den grupp äldre som tagits in på särskilda boenden från början haft sämst förutsättningar på grund av ålder och sjukdomar. Men jämförelsen med gruppen egetboende med hemtjänst ger likväl besked om att omkring 60% av den senare äldregruppen intagits på sjukhus och alltså i princip getts möjlighet till intensivare vårdinsatser. Det tycks med andra ord som hemtjänsten ringt på ambulans tämligen ofta. I flera fall med livsuppehållande resultat, kan man anta.

Jag menar att den tragiska statistiken visar på en oförmåga hos den svenska äldrevården i en regi som finansieras kommunalt. Jag har i flera sammanhang pekat på att landstingens stora byråkratier redan visat sin bristande kompetens att erbjuda hälsovård i rätt tid. Idag flyttar jag blicken till kollegorna inom primärkommunernas äldrevård. De dödssiffror jag presenterats från Socialstyrelsen talar för att problemet även där till stor del beror på svag kompetens, nu i form av dålig beredskap och bristande direktiv till personalen. I båda fallen har vårdtagarna hamnat i kläm. I kommunfallet med dödlig utgång i många fall.

De dödssiffror jag hänvisat är en käftsmäll mot Stefan Löfven, som häromdagen skrutit om att ”Den svenska modellen” fungerar. Jag utgår från att han inte menat svenska dödsfällor. Men det är tydligt att han redan nu försöker komma undan den skandal som en framtida utvärdering kommer att visa. Han hoppas på att många då kommer att ha glömt sin sorg över de döda som hamnat i kommunernas dödsfällor.

Mitt antagande om att S-partiet försöker sopa verkligheten under mattan styrks av en intervju med Ann Linde i dagens SvD. Hon försvarar den regering hon sitter i mot hård kritik från utlandet av Sveriges coronastrategi Modell Light. Linde menar att utlänningar har en felaktig bild av vårt land. Som Socialstyrelsens dödliga statistik visar är Lindes tal ett grovt försök att tvätta en smutsig byk. Rena bluffen alltså från utrikesministerns sida. Utlandets bild av Sverige är huvudsakligen korrekt tycks det. Och vår regering är en skandal i och med att man medvetet döljer sanningen.

Den statistik jag pekar på är offentlig. Därför frågar jag varför DN och SvD inte har den på sin förstasida? Även här tycks man vilja dölja sanningen. Därför stor heder år Eskilstunakuriren! Och åt Projektsanning, som över internet spritt en viktig men dyster nyhet. Det tycks som sociala medier numera övertagit rollen som den tredje statsmakten.

Torsten Sandström

2020-05-22

https://ekuriren.se/nyheter/artikel/90-vardas-inte-pa-sjukhus—dor-pa-aldreboendet/4lq2m88l?fbclid=IwAR3dNcznXEfFsuTkmWpybf3guYPlUfgGkyHw6qjR7Pv0-_pqjSKqgxwlvQg

Rubriken är från dagens Sydsvenska Dagblad som lyssnat på statsminister Löfven. Hans uttalande är skrämmande. S-partiets svenska modell fungerar säger han trots att coronepidemin härjar och prior död. Orden uttalas när de svenska dödstalen just idag toppar världens statistik. Vidare ligger ligger Sverige sammantaget på sjätte plats i dödsligan – alltså bara fem länder har sämre resultat under krisperioden. Och så säger Löfven att den svenska modellen fungerar!

Ett sådant uttalande påminner om vad höga politiker brukar säga i totalitära stater i stil med Nordkorea. Fakta talar om dödlig politik, men de ansvariga säger motsatsen.

Tyvärr vet Löfven att många medborgare tar sina höga ledare på orden. Det sker i Nordkorea. Och många äldre S-partiväljare tror på sina ledare som om de var sanningsvittnen. Det vet som sagt både Kim Jong Il och Sveriges statsminister.

Historien visar en lång rad med ledare som medvetet bjuder på verklighetsfrämmande budskap. Till denna krets sällar sig idag Löfven.

Bilden av falska rapporter syns också i medierna som ofta försöker tvätta bilden av Sverige. Idag skriar en rubrik i exv Sydsvenskan om en ”lägre andel smitta bland äldre i Sverige”.

Covid-19 har uppenbarligen hanterats sämre i vårt land än i grannländerna. Åtminstone är dödstalen idag betydligt högre hos oss. Det slutliga resultatet återstår att se.

Men det intressanta idag är den politiska ledningens reaktion på att våra grannländer tvekar att öppna sina gränser för svenska medborgare. Deras val i krisens början att hålla gränsen stängd har som bekant varit motsatt den svenska ”öppenheten”, som tycks bero på en kombination av att Sverige saknar polisiära resurser och att vi ser oss som frihetens hemort på jordklotet.

Hur reagerar svenska regeringsledamöter? Jo, man talar om att grannländerna inte bör ”diskriminera” Sverige! Den relativa öppenhet som exv Danmark och Tyskland beviljat varandra inbördes bör alltså gälla även i relationen Danmark-Sverige. Detta trots att Danmarks vägran att öppna mot Sverige är sakligt betingad. Danmarks dödstal per 100.000 medborgare är 9 jämfört med det svenska 36. Det är inte diskriminering från Danmarks sida att vägra öppna upp gränsen mot en land med fyra gånger högre dödlighet i covid-19!

Den svenska reaktionen blixbelyser ett grundläggande svenskt dilemma. Likhetsdogmen har blivit ett mantra. Oavsett kön, ålder, kultur, duglighet, brottslighet och alltså nu även risk att vara smittbärare av covid-19 beskrivs vi som ”lika” eller ”lika värda”. Det rör sig inte om någon individuell likhet. Män och kvinnor är inte lika biologiskt. Variationerna pga av ålder och kompetens är stora. Nyttan hos en brottsling går att sättas ifråga, åtminstone temporärt. Likhetstänket är enbart en moralisk eller rättslig princip. Ett idéfoster som förvisso har stor politisk betydelse för den moderna staten. Jag tänker närmast på att alla (vuxna) medborgare har samma politiska rättigheter i det egna landet.

Men då svenska politiker talar om allas lika rätt sker ideligen glidningar och snedtänkande som avser att stödja ett politiskt program. I S-partiets kollektivism passar det tillrättalagda (vinklade) likhetstänket som hand i handske. Det är just på den kollektiva nivån som människor blir lika avseende kön, ålder och duglighet, åtminstone genomsnittligt sett. För S-partiet gäller det att motivera att stora skattebelopp ska föras över från en smalare krets välbeställda till många människor med sämre förutsättningar. Då gäller det att stenhårt hålla samman alla de kategorier som de svaga individerna representerar och tvinga in dem i kollektiv med samma rätt. Att andra individer samtidigt därmed får olika skyldigheter eller plikter ordas det inte så mycket om, mer än att de rika i exv Djursholm och på Lidingö måste betala S-partiets bjudning.

Hursomhelst inser alla att likhetstanken inte fungerar avseende rörligheten över nationsgränserna i tider av covid-19. OK för att danskar och svenskar har samma ”mänskliga rättigheter” i och med att båda nationerna är anslutna till samma folkrättsliga konvention. Men denna skapar inte fri rörlighet mellan länderna. Särskilt inte i tider av covid-19 där svensk politik hittills misslyckats grovt, jämfört med grannlandet i söder (och även Norge och Finland).

På så vis blir ord och begrepp som diskrimenring och lika värde politiska slagträn. Alltså populistiska och ofta falska argument. Sådana ord tvingas misslyckade politiker tillgripa. Att svenska regeringsledamöter ordar på detta vis är alltså helt följdriktigt.

Torsten Sandström

Arbetsdomstolen, AD, har nyligen ogiltigförklarat ett avskedande av en forskare vid Lunds universitet. Avskedandet grundades på att forskaren förvrängt forskningsresultat. Universitetet faller tillbaka på en granskning som man låtit tre oberoende sakkunniga utföra. Granskningens resultat har utmynnat i att fusk förekommit (oredlighet i forskning).

Det intressanta i rättsfallet är att AD har gjort en egen bevisprövning (av vetenskapliga fakta) och kommit fram till att Lunds universitet inte har bevisat att den anställde gjort sig skyldig till påstådd oredlighet i forskning.

AD anser således att man själv har rätt att själv genomföra en prövning av vilka verkningar en arbetstagares agerande ska få för anställningen. AD hänvisar till att en fällande brottmålsdom inte hindrar domstolen från att pröva själva gärningens verkan på relationen mellan arbetsgivaren och den anställde ifråga, dvs på anställningskontraktet. Man tycks mena att ifall exv kassören X fälls för att ha stulit Y kronor ur arbetsgivarens kassa ankommer det ändå på AD att bedöma om själva tillgreppet av Y kronor är en grund för avsked av X.

Jag förstår AD:s poäng att inte själva sakkunnigbedömningen utan forskarens handling i labbet står i fokus för domstolens prövning av om ett avsked varit lagligt grundat. Det är möjligt att universitets sakkunniggranskning inte varit helt klargörande avseende frågan om fusk. Men ändå anser jag att själva forskningsmiljön borde ha lett AD till att godta avskedandet.

Vetenskapliga krav och analyser är nämligen inget för en domstol. Det är en ytterst speciell verksamhet som domare normalt saknar förståelse och förmåga att hantera. Dessutom måste sökandet efter vetenskapliga sanning omhuldas. Inga manipulationer eller tveksamheter kan godtas av ett universitet som är mån om sitt rykte. Detta har Macchiarinaffären tydligt understrukit. Tvisten ifråga rör tydliga och problematiska val från den anställdes sida. Att besluten medfört betydande problem för den anställdes forskning är tydligt enligt de sakkunnigas bedömning. Vidare är det viktigt att inga ovidkommande hänsynstagande från universitetet sida figurerat i tvisten (i stil med samarbetsproblem ed). Därför menar jag att att elefanten AD rusat in i forskningens porslinsbutik för att visa sin makt. Det borde domstolen enligt min mening ha avstått från.

Domen är enhällig. Men AD är en problematisk svensk specialdomstol, där fackföreningar och arbetsgivare rycker i trådarna bakom dömandet. Alltså en mer politisk instans än en allmän domstol. AD utgör nämligen en del av den svenska modell som jag i flera bloggar kritiserat. Domstolen har under många år i ett antal domar gått fackföreningarna tillmötes. Men lika ofta – framför allt i strategiska frågor – har domstolen slagit fast arbetsgivarens maktställning över de anställda, såsom exv i rätten att leda och fördela arbetet. Utan att ha tydliga ord från lagstiftningen till stöd har AD under 90 års tid – via tolkning av tysta och magiska rättsprinciper – dömt till arbetsgivarnas förmån. AD ger och AD tar med andra ord. En specialdomstol som flörtar åt vänster, men varvar med domar åt höger. Sådan är Den Svenska Modellen.

Den dom jag nu kritiserar tillhör alltså skänkerna till fackföreningsrörelsen. Den bygger nämligen inte på sunt förnuft, dvs vilka krav som gäller för hur vetenskaplig forskning måste bedrivas. Här tillåts inga tricks. Jag är alltså övertygad om att ett universitet bättre kan bedöma vad som är god och dålig forskning än att det prövas genom statligt utsedda domare och pampar från arbetslivet.

Det hela tillspetsas nu av att universitet vill utnyttja 39 § i LAS, som ger arbetsgivaren rätt att – mot att betala ett normerat skadestånd – köpa sig fri från anställningsavtalet med forskaren ifråga. En statlig myndighet (universitet) struntar alltså i besked från statens hand som dömande makt. Det är närmast unikt!

Även om universitetets jurister kan ha dragit slipstenen problematiskt menar jag att forskarnas samhälle handlar rätt. Och modigt genom att välja 39 § LAS. Domstolen borde i domen ha överlämnat vetenskapliga subtiliteter till forskarsamhället och litat på tre sakkunnigas bedömning. Existensen av experternas slutsats om fusk i forskning bör AD som sagt ha bekräftat. Universitet värnar därför sitt förtroende genom att köpa ut forskaren. Dessutom håller man fast vid en i vårt land hårt eftersatt princip, det vill säga att ansvar måste utkrävas av den som åsidosätter gällande spelregler.

Torsten Sandström

2020-05-17

Ungmoderaternas ordförande Benjamin Dousa, meddelar häromdagen att han hoppar av från politiken. Det var ett tråkigt besked, för killen verkar klipsk, enkel och sund. Men om man hör hans motivering förstår man honom. Han vill pröva något annat och är less på partilivets konflikter och småttigheter.

I ett politisk klassperspektiv blir det ännu tydligare. Dousa har en god utbildning med lovande framtidsperspektiv. Med detta vill jag peka på att flertalet så kallade yrkespolitiker saknar möjlighet att välja andra goda försörjningsmöjligheter. De allra flesta – framför allt från S-partiet – har börjat med politiken som fackliga förtroendemän, som betalats av sina arbetsgivare inom det offentliga eller privata. I denna roll driver de politik. Ett yrkesliv som heltidspolitiker blir på så vis ett lönsamt och tryggt steg uppåt till en ny framtida tillvaro. Först lokal- och regionalpolitik. Sedan riksdagen och ibland vidare. Möjligheterna tycks – med tanke på bakgrunden – som lysande.

Liknande är bilden för ledande krafter inom de politiska partiernas ungdomsförbund. De tar steget direkt över från ungdomspolitik till kommunal- eller rikspolitik. Trots avsaknaden av akademisk utbildning erbjuds god lön och trygg försörjning utan större ansträngning.

De ganska få som har en akademisk utbildning och ändå hamnar i politiken som yrkesarbetande är mer gåtfulla. Minsta motståndets lag talar kanske för att en ung politiker med utbildning – av vanans makt – kan tänka sig att bli politisk yrkesarbetare. För detta talar även nu hyfsad betalning och trygghet för en inte alltför krävande arbetsinsats. Karriären kan innebära lockelser. I toppen finns guld att hämta, ära och lysande positioner inom- och utomlands.

Men Dousa kommer inte själv från den politiska klassen, utan från en familj av invandrare i förorten. Med god utbildning vill han söka sin egen väg. Det jag sett och hört om honom tyder på att han kommer att lyckas bra inom privat sektor. Hans bakgrund – som ”främling” inom klassen – medför att en politisk klättring blivit tyngre än för klassens egna ungdomspolitiker som agerar från hemmaplan.

De senare – unga klättrarna – uppträder var dag i svenska medier. Främst i det statsfinansierade SR/SVT. Rader av självklara och munviga pratmaskiner i den stil man är van att höra från L-partiets företrädare. Det vill säga unga män och kvinnor som bankar på dörren till den politiska klassens sammanträdesrum för yrkespolitiker.

För Benjamin Dousa blir nästa stopp näringslivet tankesmedja Timbro, läser jag idag. Det ska bli intressant att se och höra mer om honom. Lycka till!

På bilden från DN syns två personer som bär ett tungt ansvar för det svenska försvarets nedgång och fall (närapå). På fredens altare avvecklades försvaret i stort sett. Här har vi det övergripande problemet. Svensk militär säkerhet har länge äventyrats och är i fara. Det är huvudsaken.

Kamp mot farliga virus är enbart en del i ett större säkerhetstänk. Även om man inte kunna räkna med just covid-19, så borde politikerna ovan ha förstått att försvarspolitik och beredskap hänger samman. Men på fredens altare har även beredskapen offrats och med den fältsjukhusen.

I vårt grannland Finland har man däremot tänkt på ett realistiskt vis och gått försiktigt fram. Men svenska politiker vet som vanligt bäst. Det gäller männen på bilden, som inte bara är klasskamrater i politiken utan också på Riddarhuset.

Att de två nu ursäktar sig för nedläggning av fältsjukhusen är OK. Men deras verkligt stora politiska missmanagement rör försvarspolitiken. Med försvarets avveckling behövdes inga fältsjukhus förstås. De två trodde inte på krig, trots att konflikter ständigt rasat runtom i världen.

Det är ödets ironi att det är två män från Riddarhuset som på senare årtionden vanskött det svenska försvaret. Visserligen har historiskt sett många korkade beslut fattats inom adelns stånd om krig och annat. Men att lägga ned det svenska försvaret tar nog priset.

Så här sa adelns företrädare Gustaf Lagerbjelke 1866 då ståndsriksdagens avvecklades:
”Lagar kunna förändras, rättigheter kunna upphöra, men kvar stå plikterna emot fäderneslandet; och blifva dessa plikter väl uppfyllda, föga bekymrar det den sanna adeln hvar uti samhället dess plats ställes.”

Idag saknar adeln plats i samhället. Och det kan man förstå. Tyvärr saknar även försvaret numera plats där.

Så här skriver TT i en av sina spaltfyllnadstexter som köps och publiceras i SvD (och även DN för den delen). Intresset för döda i covid -19 i USA uppmärksammas okritiskt av svenska medier. Även i SVT1 Rapport häromkvällen – medan nyhetskollegan Aktuellt i SVT2 gör fina och kritiska reportage. Dödsfrekvensen per 100.000 medborgare är faktiskt betydligt lägre i USA än i Sverige, enligt John Hopkins universitetets statistik.

Varför detta fokus på USA? Som vanligt måste Donald Trump´s nation ges en smäll (tänk om Hilary Clinton varit president!). Dessutom måste tanken vara att vi ska glömma vår egen nations covidproblem. Det gäller att muntra upp den svenska befolkningen. Så att vi släpper tankarna på hur en slarvig planering skapat äldreboenden som dödsfällor i ett Sverige som kallar sig föredöme för världen. Det är bedrövligt!

EU-rättens framtid sammanhänger med britternas förestående utträde. Mer än 10% av unionens folkmängd försvinner. Ett hårt slag mot en sammanslutning som hyllar en framtid med flaggan i topp. För britterna har EU:s klåfingriga ambition om juridiskt herravälde skapat en kraftig aversion mot sammanslutningen. Parlamentet i London hotas av en europeisk hydra med federalister på flera ledande positioner.

EU:s utveckling följer mönster som liknar Parkinsons lagar, ett av mina favoritteman eller antipatier. Kloka människor som ser att att ett maskineri gnisslar brukar dra i bromsen och lägga om kursen. Men inte EU – ännu. Signalerna från Bryssel är i stället ”mer av samma slag”. Budgethålet efter britterna måste fyllas. Parlamentet måste ha två palats, ett i Belgien och ett i Frankrike. Och Macron har lyckats få fransktalande legobossar på ett antal höga poster. Centralbanken, ECB, har till råga på allt fått en korruptionsdömd fransk chef. Allt i syfte att bevara EU och stärka Frankrikes ställning. Den nye Napoleon ger aldrig ett slag förlorat. Men om man kan lära något av historien så är det bygga luftslott är omöjligt på sikt.

I dagarna har det dragit ihop sig till kris mellan Tyskland och Centralbanken. Den tyska författningsdomstolen kritiserar nämligen ECB:s storskaliga köp av av statsobligationer från de krisande sydländerna och menar att köpen inte är förenliga med den tyska grundlagen (tyskarna riskerar nämligen att få betala). Därför måste ECB-chefen rädda sin och Frankrikes ära på något vis. Hur det nu ska gå till. Antagligen genom kaskader av ord som kan tolkas hur som helst. Men sprickan i EU är ändå tydlig. Och den vidgas. Sjukdomens sprider sig inom EU trots – eller på grund av – all intensivvård.

Men jag tror att vi ändå några år framöver kommer att få se två motsatta tendenser inom EU. Den ena är den franska storskaligheten och hoppet om en mer överstatlig union. Den andra är de tydliga strävanden efter självständighet som syns i axeln från Polen till Italien. Krasst uttryckt vill dessa nationer gärna få pengar från Bryssel, men inte anpassa sig till federala krav på politikområden som inte rör handel och transporter. Italiens mycket svaga statsfinanser och nationella hybris framstår som en krutdurk, inte bara för euron/ECB utan för EU. Ett annat orosmoment rör asylpolitiken. Till dags dato har unionen endast utfärdat direktiv om asylregler. Alltså ännu så länge inte några direkt bindande förordningar om asyl. Men sedan 2016 finns ett förslag på sådan direktverkande EU-lagstiftning. Hur enighet om denna ska uppnås kan jag inte förstå.

Som jurist är jag vän av tydlig nationell lagstiftning. För handel och transporter i nutidens värld är viss övernationell gemensam normering nödvändig. Men ambitionen måste alltid vara: ett minimum. Som framgått finns dock starka krafter inom EU för en centralisering. Flera direktverkande förordningar finns i unionens pipeline. Här finns alltså ännu en konfliktyta inom EU, något som britternas utträde gjort tydligare.

Många svenska jurister sysslar idag med EU-rätt. Framför allt vid de juridiska fakulteterna jobbas det hårt för ämnets status. Här samlas personer med fallenhet för överstatliga lösningar. EU-kommissionen vet också att locka till sig experter på olika ämnesområden för sammanträden av olika slag i Bryssel. Det odlas alltså en allmän positiv attityd till nya regler på EU-nivå. Givetvis riskerar detta att förstärka unionens federalisering och framtid som lagstiftare.

Jag är ingen expert på EU-rätt. Men mina aktiebolagsrättsliga studier har medfört bekantskap med ett flertal direktiv och två (direktverkande) förordningar. Flera av direktiven har varit av nytta för Sveriges företag då de inplanterats i aktiebolagslagen. De två direktverkande förordningarna är enbart trams för svensk del (de rör intressegrupper enligt franskt mönster och ett europabolag, som nästan ingen väljer). Det som främst irriterar mig är den lagstiftningsstil som används inom unionen, i syfte att försöka knyta samman nationer med olika juridiska traditioner. Det blir tungrott, oklart samt medför lösningar som förefaller komplicerade och främmande (då de hämtats från någon av de större nationerna).

Min bekantskap med EU:S direktverkande dataskyddsförordning, GDPR, ger samma trista bild. En kort svensk lagstiftning har ersatts av en horribel samling tekniska regler på 100 sidor, som är obegripliga även för en hyfsat tränad jurist. Reglernas vidsträckta tillämpning kostar svenska företag miljarder kronor årligen. Att reglerna motverkar utländska företags verksamhet inom EU är en annan effekt, som förmodligen gillas i Bryssel, men riskerar att minska våra val av bättre och billigare produkter som tillverkats utanför EU.

Medborgarna besväras också av EU:s klåfingrighet på annat sätt. Här bara ett välkänt exempel. Varje gång jag surfar på internet tvingas jag ta ställning till frågor om jag godtar cookies. Måste GDPR utformas så att jag minst tio gånger per dag måste klicka Ja för att komma vidare? Jag påminns om uppfinnaren i humorrevyn Lorry: ”jag tänkte inte på det”.

Det är dystert att iaktta det juridiska förfall som EU-rätten skapar. Särskilt de direktverkande förordningarna. Dessa och EU:s strävan efter överstatlighet är ett allvarligt orosmoment. Det påminner mig om min ungdom, då den svenska arbetsrätten exploderade i omfång. Inte har reglerna gjort Sverige och de anställda till lyckans land respektive ostar. I stället uppfattas LAS idag som hinder för en friare arbetsmarknad. Hinder som förmodligen delvis kommer att avvecklas då S-partiet i framtiden förlorar regeringsmakten.

Därför upprepar jag min förhoppning om ett mindre och effektivare EU, utan överstatlig reglering om annat än affärer och transporter. Ett EU light, eller snarare en Europeisk gemenskap utan unionstänkande.

Torsten Sandström

2020-05-14

Jag är fascinerad – och irriterad – över hur medierna alltmer har kommit att psykologiseras. Jag förstår att människor gärna vill spekulera om varför någon handlar på ett visst sätt. Eller varför man själv känner oro i särskilds situationer. Sådana gissningar naturliga och ibland kloka eller roande.

Men det är inte vårt personliga grävande i tänkbara mentala förklaringar som jag nu tänker på. Det är anfallet från mediernas sida med dagliga förklaringar om ditt och datt i allas vår omgivning. Jag kollar dagligen SvD och DN samt lyssnar en hel del på SR 1 och SVT. Det förbluffande är hur psykologer tillfrågas och uttalar sig om nästan allt från individens tankar till konst, affärsliv och klimat. Utan särskilda reservationer ger de tillfrågade själskrängarna raka besked om mentala förklaringar till liv, samhälle och politik.

Någon kanske undrar varför jag hetsar upp mig? Förklaringen är den obegränsade naivitet som mediernas frågeställare visar. De tror att tydliga expertkunskaper finns hos intervjupersonerna i kraft av deras studier i ämnet psykologi. För länge sedan var det prästens uppgift att ge själsliga svar. Nu är det psykologen med examen från någon av landets alltför många högskoleutbildningar.

Svenska feminister har myntat ordet ”killgissa”. Nu lanserar jag begreppet ”psykologgissa”. En poäng i sammanhanget är att kvinnor tycks dominera den profession jag nu talar om. Man behöver inte vara Einstein eller Popper för att förstå att vetenskaplig kunskap omöjligtvis kan inhämtas om en persons själsliv. En analys av vad som händer i hjärnan kan inte bevisas, utan endast göras mer eller mindre trovärdig. Många gånger är detta så svårt att en kristallkula eller kopp med kaffesump funkar lika bra. Till och med horoskop eller tarotkort kan funka.

Förmodligen förklaras intresset för själsliga gissningar av den framväxande individualism som översvämmar västerlandet. Förklaringar – också spekulationer – med hjälp av ekonomi, klass, kollektiv od tar därmed stryk. Många gånger är sådana tolkningar mer intressanta, på så vis att de öppnar för breda politiska lösningar. En avpolitisering sker alltså via psykologiseringen! Psykloggissandet leder däremot främst till oro, pillerätande, yoga och likande. Risken för passivisering blir alltså stor.

Som vän av samhällsreformer – Sverige behöver många och djupgående sådana – vänder jag mig därför mot psykologgissandet. Därför för jag en kampanj mot själsskrynklarnas profession. Eller rättare sagt inte mot själva ämnet – som har sina intressanta sidor – utan mot den mediala hets som gärna vill peka ut lösningar i människans själsliv.

Torsten Sandström

2020-05-13

Svenska medier fortsätter på den traditionella linjen med nationen som ett föredöme internationellt sett. Medierna framhåller nästan konsekvent positiva sidor. Och noterar andra länders problem.

Igår på SVT Rapport framhölls döda dödstal i USA. Men som framgår av statistiken ovan från John Hopkins så är dödstalen i Sverige värre. Dessutom har vår nation tagit ett steg upp på dödlighetslistan och passerat Nederländerna, se min blogg från 2020-05-01.

Dessutom tycks vetenskapsmännen numera börja tveka om flockimmunitetens framväxt. I så fall förbättras prognosen för nationer som till skillnad från vårt land valt den hårda linjen. Har Sverige – drömmarnas land – spelat alltför högt?

Fortsättning följer…

Just nu skriar vänstern om de lobbyföretag som pepprar politiker i Sverige och i EU med egoistiska förslag. I toppen på lobbyorganisationerna syns avdankade politiker, vilka agerar som dörröppnare in till politikens värld.

Att privata subjekt propagerar för sina intressen tillhör spelets regler i ett demokratiskt samhälle. Därför är själva lobbyismen på sätt och vis en del av yttrandefriheten. Däremot är det högst problematisk med höga politiker som öppnar bakdörrar in till politikernas sammanträdesrum. Det finns ett korrupt scenario här. Dörröppnaren får betalt för att gynna ett visst subjekt. Tunga politiker slår mynt av sitt kontaktnät, som odlats under år med offentlig försörjning. Här borde en fleråriga cooling-off-period finnas i stil med vad som gäller för en revisor som lämnar ett företag.

Många politiker – höga som låga – kramar av naturliga skäl om lobbyismen. Som sagt är den i företagens perspektiv naturlig och riktig (frånsett smygkontakten via bakdören). Men i politikens interna värld är den som sagt högst problematisk. Här bör som nämnts hinder byggas upp så att transparens främjas.

Det finns komik i debatten om lobbyism. Som vanligt rör det sig om dubbemoral. Indignerat försvarar politikerna sin rätt till leveranser på lobbyisterna uppdrag. Samtidigt hånas tusentals opinionsbildare på sociala medier, dvs personer som utan feta utbetalningar sprider sina egna åsikter i motvinden. I politikernas mun blir den egna egoismen rätt och riktig, medan ideella opinionsbildare möts av glåpord. Att hjälpen till lobbyister ger stora pengar låtsas man inte om. Men samtidigt skinnflås som sagt ganska maktlösa bloggare och skribenter för sin aktivism.

Det är den vanliga svenska självgodheten och naiviteten vi ser. Den är blind för den politiska klassens intressen. Med andra ögat ser politikens klasskamrater ett hot mot egna intressen, varför de skriar som stuckna grisar.

Torsten Sandström

Jag har tidigare skrivit om direktören Karl Hedin som suttit häktad i en månad förra året för påstått jaktbrott (av varg). Rättegång har ännu inte inletts. Likaså hör vi varje dag talas om många processer rörande sexbrott, som skett fysiskt eller oftare över internet. Samtidigt ser vi att unga våldsbrottslingar som fångats får lämna polisstationen snabbt utan någon egentlig påföljd. Finns det något mönster i detta?

Enligt min mening finns en rödgrön linje. Den politiska korrektheten talar om för polis/åklagare vilka brott som de ska prioritera. Därför vill polisen värna om skyddade djurarter och stora men också mindre sexbrott. Likaså är det korrekt – även här finns lagstöd – för ordningsmakten att se mellan fingrarna på unga klanbrottslingars framfart med våld och rån. För dem räcker det som sagt med en timme på polisstation och en protokollsanteckning.

Det finns alltså klara besked från den politiska nivån vilken kriminalitet som ska ges företräde vad gäller eventuella domstolsprocesser. Motsatsvis görs det klart vilka typer av brott/brottslingar som ska nedprioriterat. Om vi bortser från sexbrott så tror jag svenska folket inte delar politikernas och ordningsmaktens syn på saken. För flertalet människor tror jag att fysiska våldsbrott har prio ett och hanteringen av miljö- samt sexbrott på distans (!) har mycket lägre angelägenhetsgrad. Detta är i vart fall min gissning rörande privatpersoners attityder till den svenska kriminaliteten av idag. Det finns med andra ord en diskrepans mellan å ena sidan politikernas syn på brott och den breda allmänhetens uppfattning å den andra. Givetvis är detta ytterst besvärande i en demokrati. Det skapar ett svagt förtroende för polis och åklagare, något som i sin tur spiller över på domstolarnas arbete.

Den officiella synen på vad rättsväsendet ska syssla med har stakats ut av vänsterliberala krafter i Riksdagen. Och rättsmaskineriet arbetar förstås lojalt och följsamt. Jag antar att ganska många anställda inom rättsvården är kritiska. Men de hukar ändå. Att bråka gynnar inte arbetsfriden och i vart fall inte karriären.

Det system av korrekt och inkorrekt brottsbekämpning som jag skissat saknar en viktig pusselbit. Sedan Olof Palmes regeringstid finns inte längre något effektivt tjänsteansvar för offentliga makthavare. Även denna frånvaro passar in i det pussel jag nyss lagt. Den offentliga dogmen är nämligen att regelavvikelser av tjänstemän i stat och kommun normalt inte ska hanteras av svensk polis och domstolar. Tanken är att de felande – inom horden av personer som konstituerar vårt lands överdimensionerade byråkratier – enbart ska drabbas av anställningsavtalets påföljder, exv varning, omplacering och skiljande från tjänsten. Men alla vet att denna ”privata” rättskipning inte funkar i praktiken. Fackföreningar och politiker ser nämligen till att locket normalt läggs på och att endast ytterst flagranta fall leder till påföljder. Och dessa blir i allmänhet milda.

Jag skriver detta sedan jag idag på SR P1 hört en intervju med en hög chef inom Riksdagens förvaltning, som fått höra att hans underordnade chefer genomfört en turistresa till Florida som en utfärd i tjänsten. Många tiotusentals kronor rakt åt skogen. Bevisen var graverande. Och vad säger den höga chefen? Jo, svaret blir: ”jag litar på min personal”. Bortsett från att svaret är godag-yxskaft (vad har chefens privata tilltro för någon betydelse i ansvarsfrågan?), så är uttalandet ett försök att släta över det som inträffat. Chefens agerande är som sagt inte unikt. Det är snarare helt i enlighet med det offentligas Sveriges ståndpunkt att vårdslöshet i allmänhetens tjänst ska prioriteras ned.

I många andra nationer ser man allvarligt på missbruk av offentliga medel. Tanken är att tjänstemän som hanterar allmänhetens pengar och förtroende ska granskas särskilt. Enbart existensen av ett straffrättsligt hot -i stil med ett ”tjänsteansvar” – antas leda till polisundersökningar, åtal och domar vid viktiga avvikelser från offentliga regler. Särskilt om det klargörs att utkrävande av ansvar för tjänstefel är centralt. Men i Sverige har alltså denna lösning med öppna ögon slängts i papperskorgen.

Avsaknaden av ett svenskt tjänsteansvar värt namnet är alltså ännu en bricka i ett politiskt genomtänkt spel. Vissa felsteg anses inkorrekta och måste bli polissak. Många andra felhandlingar är delvis korrekta och ska behandlas med silkesvantar. I varje nation sker förstås en prioritering av vad som är svart och vad som är vitt. Det är klart. Men det intressanta är hur Sverige skiljer ut sig jämfört med huvudlinjen i andra länder. Där försöker man koppla rättsvårdens prioriteringar till vad folk i allmänhet tycker ska ske vid viktiga överträdelse av lag.

Men i Sverige gäller som sagt motsatsen. Här har liberalt tänkande slagit knut på förnuftet. Enbart undantagsvis utkrävs ansvar – merparten brottslingar anses som offer. I vårt land släpps därför allvarliga klanbrottslingar på fri fot. Medan företagsledaren Karl Hedin skinnflås (mentalt sett) för ett mindre allvarligt brott som han med kraft menar att han inte utfört. Åtal har som sagt inte väckts på mer än ett år sedan han släpptes från en månad i häktet! Det svenska systemet för prioritering av kriminalitet är inte klokt! There is something rotten in the kingdom of Sweden!

Torsten Sandström

2020-05-11

Som framgått är DN inte min favorittidning. Den är sannolikt Sveriges mest politisk korrekta organ. Rena katekesläsningen!

Men den urgamla spalten Namn och Nytt muntrar upp läsaren efter en i övrigt 100% förutsägbart dyster läsning i DN. Små vardagsroligheter. På så vis blir tidningens läsare – som skickar in muntrationerna – Bonnier flaggskeppets främsta behållning (läsvärde). Frågan är om DN:s journalister följer Namn och Nytt? Jag tror inte det. De är nämligen så upptagna med att – i sina tagelskjortor – lägga sig exakt mitt i åsiktskorridoren. Amen.

Tagna på sängen av det dödliga viruset anstränger sig nu horden av svenska myndigheter att visa musklerna. Det är förstås inte så enkelt pga ovanan vid riktigt tuffa lägen – hittills har man emellanåt enbart ”gått upp i stabsläge” för att få folk att tro att det är skarpt läge och cheferna på hugget. Denna oförmåga är en del av stora offentliga byråkratier. De svenska är skapade för legitimering – inte för tuffa insatser. I deras ledningar sitter folk med partiböcker – inte de mest i sak kompetenta med andra ord. Och strax bakom ledningen syns fackföreningar som ska skydda personalen – inte det svenska folk som drabbas och som myndigheten skapats för att värna. Sådant är tillståndet i den storskaliga svenska byråkratin, som landets politiker framhåller som ett föredöme för världen. Ska jag skratta eller gråta?

Det medges att Covid -19 inte har varit enkelt att förutse och hantera. Men redan i början av året syntes hotfulla tecken från Kina. Även lekmän kunde tidigt förstå att boende på landets äldreboenden utgjorde riskgrupp nummer ett. Vad gjorde de ledande myndigheterna i mitten februari? Skickades det ut skarpa direktiv till äldreboenden landet runt om försiktighet och skydds åtgärder? Nej! Beställdes mängder av skyddsmateriel? Nej!

Alltså från början en vårdslös attityd från myndigheternas sida. Under våren har det inte heller blivit särskilt effektiv hantering. Vi ser var dag hur olika myndigheter trampar i klaveret och försöker sopa undan spåren efter sina misstag. Tillsammans med landets politiska ledning försöker man slinga sig ur det besvärliga läge man själv bidragit till genom en tidig passivitet. Här tre flagranta exempel på trixande.

Tricket med sekretess. Det är allmänt sett tragiskt att se hur svenska myndigheter – medvetet eller av okunnighet – försöker belägga oönskade fakta med sekretess. När det gäller antalet döda på olika äldreboenden har kommuner plockat fram en gammal trollstav och sagt att man av integritetsskäl inte kan presentera sådana uppgifter. Alltså rena skitsnacket juridiskt sett. Anonyma uppgifter om antal avlidna människor på vissa boenden är det givetvis fritt fram att avslöja. Dessutom en plikt om någon begär ut uppgiften. Däremot givetvis inte listor med namn. Detta kan eller vill inte byråkrater förstå. Lika lite som att de måste lämna ut individuppgift ifall den enskilde själv gett sitt tillstånd (vilket kan bli aktuellt beträffande andra uppgifter/problem än dödsfall).

Tricket med rätt att beställa undantagslösningar. Bristen på skyddsutrustning pga dålig planering framkallar ett annat byråkratiskt mönster. Man lättar på vanliga skyddslösningar genom olika former av undantag, något som alltså innebär att byråkraterna spelar roulette med de anställdas och patienternas hälsa. Häromdagen föreskrev således Folkhälsomyndigheten att man överlät åt den enskilda vårdgivaren/kommunen att bestämma vilken skyddsutrustning som behövs vid covid-19. Följden blir givetvis att vårdcheferna väljer den utrustning man har att tillgå – inte den optimala. I något fall har Arbetsmiljöverket ingripit men arbetsgivaren har överklagat verkets beslut om vårdutrustning till förvaltningsdomstol. Med framgång. Denna typ av domstolar är ofta villiga att lyssna på politiker och myndigheter och tänja på gällande skyddsregler. Det är särskilt lätt gjort för en jurist som sitter på ett tryggt kontor kilometervis från covidsmittan.

Tricket med utredningar om nya myndigheter. Den svenska byråkratins oförmåga – särskilt i förhållande till antalet adminstratörer och kostnaden för dem – är förkrossande. Ändå hör vi var dag någon höjdare förslå att en ny myndighet ska inrättas. Reaktionen är som klipulver. För att dämpa kritik tillsätts först en utredning. Om inte denna slår ihjäl problemet så inrättas en ny myndighet.

Jag har levt länge i vårt land. Och har därför upplevt hur den svenska byråkratins Keopspyramid byggts med miljontals skattebetalares svett. Och när det blir riktigt skarpt läge så funkar ändå inte administrationen för folk i nöd. Någon minns kanske vad fd scaniachefen Östling sa: vad fan får jag för dom pengarna! Han svor i kyrkan kan man säga. Men någon sanning låg det i hans ord.

Torsten Sandström

2020-05-10

I vårt land får vardagliga och folkliga känslor av kris snabbt sin egen statliga myndighet. Politikernas tilltro till att byråkrater ska kunna fånga och lösa människors bekymmer är gränslös. Särskilt märklig är den då problemen ofta är framkallade av felaktiga politiska beslut eller byråkraternas eget klanteri. Men tanken är förstås att försöka visa handlingskraft och sympati med upprörda känslor så att det ska synas vid valurnorna.

Förvisso är myndighetsfloran välment. Politiker från vänster och höger tror uppriktigt att tjänstemän ska kunna fatta riktiga beslut och lösa samhällets alla problem och i vart fall undanröja risker. Visst kan enstaka svårigheter elimineras. Men min poäng är att riskeliminering oftast bara sker i teorin. Byråkraterna är nämligen inte tillräckligt slipade för att upptäcka dem i förväg. Det krävs mycket utredande och pappersarbete för att kartlägga samhällsproblem. Och inget säger att offentligt anställda tjänstemän är ägnade att upptäcka potentiella risker. De är fullt sysselsatt med att skriva allmänna direktiv om vaksamhet. Och att planera sammanträden och konferenser för att uppdaga svåra problem. Detta kräver många tjänsteresor och lika många reseräkningar. Och så en ny sväng med möten och diskussioner.

Så när väl ett problem flammar upp så står alla byråkrater handfallna och med överraskade miner. De säger alla i en kör: detta måste vi rätta till. Och så återvänder de till sina tjänsterum för att skriva rapporter och direktiv i syfte att förhindra att det som nyss inträffat inte ska upprepas. Allt detta kräver förstås en ny runda av sammanträden med resor i tjänsten. Och så vidare. Tiden går och miljarderna rullar ut från skattebetalarnas fickor.

Till planekonomins inneboende brister hör just det omöjliga i att förutse framtiden. Det är ju tillräckligt svårt att lösa problem som redan uppstått. Men likväl tror tusentals politiker och administratörer att de i morgon ska styra upp det svenska samhället och i övermorgon resten av världen. Och därför satsas ännu fler miljarder av skattebetalarnas pengar på hundratals drömprojekt som alla går ut på att förebygga risker och lösa tänkbara samhällskriser.

Jag skriver detta i skuggan av covid-19. Jag menar inte att landets politiker och byråkrater kunnat hindra virusets spridning i vårt land. Men när det väl blivit ett faktum för några månader sedan måste man fråga sig varför dessa horder av offentliga tjänstemän inte snabbt lyckas fatta kloka beslut. Passiviteten är besvärande främst vad gäller bristen på rejäla direktiv till landets äldreboenden och order till sjukvården om att bygga upp lager med materiel. Mycket tyder på att nationer i Sveriges omgivning – samtliga med betydligt smärre byråkratier än i vårt land! – agerat mer pang på och med betydligt större insatser av tvång mot landets medborgare.

Vad händer i vårt land. Den storskaliga byråkrati som tagits på sängen och inte ens i förväg lyckats vidta allmänna beredskapsåtgärder vägrar att tillgripa förbudslinjen. Detta sker med förklaringen att svenska folket har en stor tilltro till myndigheternas besked. Men vem kan tro på dessa skaror av byråkratiska tomtenissar? Eller på de svenska politiker som hukar bakom ryggen på sina partibröder och systrar i toppen på ämbetsverken?

Därför menar jag att covid-19 har avslöjat det faktum som många redan anat. Det vill säga att nationens politiker och deras byråkratier inte klarar av det som de satts att göra. Att de inte funkar i praktiken är klart. Ty de är huvudsakligen tillsatta för att legitimera att allt är frid och fröjd. Detta gäller många av de ämbetsverk som idag jobbar mot covid-19. Det gäller också den svenska polismyndighet som borde ha satts in för att med tvång hindra folksamlingar. Men den svenska polisen – och övriga rättssamhället – sysslar redan med en uppgift som är planeringsfolket övermäktig. Det vill säga att med realistiska och tuffa åtgärder hålla klanbrottsligheten i schack.

Delar av myndighetssverige är ett enda stort råttbo! Om inte den svenska byråkratin kraftigt skärs ned kommer svårt land att gå under.

Torsten Sandström

2020-05-09

”Ropen skalla, byråkrater åt alla!” Alltså ännu en professor, nu en företagsekonom från Borås, som i DN häromdagen skriver att ännu en statlig myndighet måste inrättas:

Inrätta en ny myndighet med uppdraget att förbättra, granska och säkerställa högkvalitativ äldreomsorg och vård av äldre.

Har inte Sverige tillräckligt med myndigheter med kraftigt överlappande arbetsuppgifter? Innebär inte detta att problem uppstår och att miljarder kronor slängs i sjön?

Det är en svensk sjuka att ständigt ropa på nya myndigheter. I själva verket måste antalet myndigheter krympas kraftigt och byråkratin skäras ned. Det är i stället dags för politisk växling i de kommuner som betalar för den äldrevård som funkar bristfälligt. Det är redan för många svenska kockar som förstör soppan. Politiker som saknar kompetens. Byråkrater som inte vågar ställa krav och ta tag i personer som missköter sig. Och fackföreningar som har alltför stort inflytande över verksamheten. Inte undra på att det inte funkar.

Det är i stället hög tid för kritiskt nytänk och hushållning med skattebetalarnas pengar. Och dags för att överge drömmar om enkla myndighetslösningar. Det är i stället fråga om att utkräva ansvar från toppen av politikernas och byråkraternas Sverige och nedåt i maktpyramiderna. I stället för storstilade planer är det verkstad som krävs. Många privata företag får stora saker gjorda utan rader av byråkratiska mellanhänder. Det borde en professor i företagsekonomi förstå och satsa på. I ställer för att ständigt bygga byråkratiska luftslott. Och ständigt använda det förhatliga ordet: ”säkerställa”!

En viktig förklaring till professorernas drömmar om nya tjänstemän är förstås att det finns gott om offentliga medel för forskning och förslag som politikerna gillar. Som man ropar får man alltså forskningsanslag. Sådan är verkligheten i Absurdistan. Där förespråkas lösningar som storebror antas gilla – och inte sådana som är förnuftiga. Från kontoret på Högskolan i Borås ropas därför på fler byråkrater.

Idag får vi veta att L-partisten – och förloraren som kandidat till partiledare inom L – har utsetts till ambassadör i Israel. Han jobbar nu på samma post i Amman i Jordanien. Hans hustru Maria jobbar för FN i Jemen, så en ny stationering i Israel passar familjen bra.

Förr fick jurister lära sig att offentliga jobb tillsättes efter ”förtjänst och skicklighet”. Det var då det, på den tid då ett tjänsteansvar fanns värt namnet. Numera är den ledande principen att den politiska klassens medlemmar ska ha företräde. Vissa kallar detta demokrati. Jag menar att systemet mer påminner om vad som tillämpas i diktaturer. Men att säga detta är inte politisk korrekt. Det anses simpelt.

Typisk för ett klassamhälle är att en grupp biter sig fast vid makt och pengar med stöd av offentliga spelregler. Så var det under det svenska ståndssamhällets tid, då ätten och ursprunget styrde. Så är det i dagens Sverige där de de ledande politiska partiernas högsta medlemmar ges sinekurer.

Solen har sin gång. I framtiden har vi L-partister i såväl tel Aviv som Rom. Fortsättning följer när Sabuni 2022 inte väljs till riksdagsledamot.

Trots all smitta och oro. Ett sanningens ord i en aktuell reklamkampanj. Journalister som bär frivillig ansiktsmask utgör ett hot .

I en blogg för några ett par veckor sedan gratulerade jag Finland till en pragmatisk politik fri från mycket av det svenska S-partiets kollektiva betongtänkande. Till min glädje publicerades artikeln i Hufvudstadsbladet (Helsingfors), grannlandets största svenskspråkiga tidning.  Bara detta är ett tecken på man Finland inte tycks ha drabbats av PK-ismens gift. 

Jag har fått flera reaktioner från finska läsare. En kvinna talar om egna erfarenheter från många år i Sverige. Hon framhåller hur hon förvånats över den tröstlösa svenska ambitionen att framkalla konsensus. Hon pekar också på rädslan att tala klartext och menar att finnar skämtar om det svenska sättet att säga nej och inget göra, dvs att tillsätta en utredning. 

En annan reaktion uppvisar en vänlig kritisk udd mot min text. I hans mejl utpekas den finska varianten av personval som ännu en förklaring till att demokratin frodas i grannlandet. Jag är övertygad om att påpekandet är korrekt.  

Den finska vallagen för riksdagen bygger på en kombination av person- och partival. I varje valkrets tillåts varje parti endast utse X kandidater om kretsen ifråga har rätt att sända X personer till riksdagen. Om X innebär 14 stycken kommer varje partis lista således att bli tämligen kort, dvs max 14 namn, jämfört med Sveriges oändliga förteckningar av personer på olika listor/valsedlar. I Finland numreras de 14 slumpvis. Och vid valförrättningen skriver väljaren personligen enbart ett nummer, dvs det som svarar mot en önskad kandidat. 

På så vis vet varje väljare i teorin exakt på vilken person man röstat. Om personen ifråga har framgång i valet vet väljaren också med vem han eller hon ska kommunicera i politiska frågor. Väljaren vet också vilken person som ska väljas – eller inte väljas – nästa gång det blir dags för riksdagsval. En framgångsrik politiker favoriseras på så vis. Och den som gjort väljaren besviken åker kanske ut ur riksdagen. Fair play kallar jag detta.

Dessutom erbjuder vallagen samarbete vid riksdagsval mellan partier och olika rörelser, som alltså tillsammans tillåts nominera 14 namn i den tänkta valkretsen. De 14 personer med nummer som lockat flest röster kommer på så vis att väljas för valkretsen ifråga. Alltså ännu ett exempel på finsk pragmatism.

Jag och många andra skribenter är kritiska till det svenska systemet med partival. Partiledningens val av kandidater bestämmer med andra ord riksdagens utformning. I vårt land vet få – nästan ingen – vilka personer man i praktiken röstat på. Vi stoppar bara ned en valsedel i valkuvertet innehållande en stor klump av namn av vilka flertalet är för oss helt okända. Vilken ambition till kontakt mellan väljare och valda skapas? Ingen! Och hur ska jag veta om och hur namnen på min valsedel  skött sig? Ingen aning! Om jag är missnöjd blir min enda utväg att rösta på ett annat parti i nästa val. Men även detta parti har hopar av mer eller mindre kända namn på sina valsedlar. Det svenska systemet avser direkt att motverka personval. Ok, det finns en del piruetter med strykningar och liknande. Men systemet är liksom mycket annat i Sverige byggt med den betong som partierna själva önskar. 

Den svenska vallagen har alltså formats efter partiernas intressen. Inte efter väljarnas önskan att vraka och välja mellan olika namn. Det är en milsvid skillnad gentemot  engelska val där den person som erövrar flest röster  utav samtliga kandidater i valkretsen tar hem spelet ensam. På så vis kan handlingskraftiga majoriteter lockas fram. Men å andra sidan blir det inte mycket av proportionalitet i representationen mätt efter totalsumman i nationen avgivna röster för olika partier i valets olika kretsar. 

I flera bloggar har jag ordat om det svenska underskottet av direkt demokrati och förordat moderna mekanismer för folkomröstningar. Jag är övertygad om att det är nödvändiga lösningar för den som tar strävan efter demokrati på allvar. Det gäller att vidga folkets direkta makt över den nationella politiken. Ett vidgat inslag av personval blir ännu en viktig pusselbit för åstadkommande av direkt kontakt mellan väljare och valda. 

Samtidigt inser alla att partierna ängsligt kommer att försvara sin rätt att bestämma kandidater och därför anonymisera valsedlarnas långa listor med rader av namn. Vidare skyr partierna folkomröstningar som pesten. Partierna maktmonopol hotas. 

Det är just partiernas monopolisering av makten som måste brytas om den svenska demokratin ska utvecklas. Men det är naivt att tro att partierna frivilligt kommer att släppa in folkliga maktmedel på den egna politiska arenan. Systemet med yrkespolitiker hotas i grunden, särskilt av väljarnas rätt att bestämma vilken person som han eller hon ska lägga sin röst på. Man kan därför räkna med att den svenska politiska klassen kommer att gräva värn till sitt försvar. Särskilt S-partiet har allt att förlora på ett valsystem som favoriserar person och missgynnar organisationsvälde. Från deras bunker kommer försvaret av status quo att bli extra starkt.  Men om demokratin ska leva är kampen för direkt demokrati nödvändig. 

Torsten Sandström

2020-05-05

Så här ser rubriken ut på sida 2 i DN:s sk kulturdel idag. OK, att kulturskribenter har en viss frihet att bedöma och värdera fakta. Men det rör konst, litteratur och liknande. Inte dödliga fakta. Hursomhelst menar jag att Wiman passerat gränsen. Vad vet han om viruskriser i framtiden? Eller att coronavirus ska fortsätta att plåga folket varje år under tio års tid? Det är rena spekulationerna han sysslar med. Och hans framfart späder på den oro som redan finns i samhället.

Det intressanta i sammanhanget är att han agerat på samma vis rörande klimatkrisen, där CO2 sägs förgöra oss inom överskådlig framtid. Att det också är en synnerligen lös gissning är inte nu det intressanta. Det är Wimans ständiga spekulerande som ger en bild av en person som bara orerar om allvarliga naturvetenskapliga problem, utan att rejält bygga under sina texter. En sådan journalist är inte värd sin titel pga av yrkesetiska skäl. Han är inte heller värd att lyssna på (eller läsa).

En ännu större skugga faller över SvD, som äventyrar sitt rykte som seriös dagstidning genom att ha en kulturchef som ständigt löper amok.

Torsten Sandström

2020-05-03

”Hållbarhet” har som bekant blivit ett ord i tiden. Ett slagord om försiktiga insatser och sparsam resursanvändning för att minska miljöslitage, orimliga arbetsvillkor och mycket andra åtgärder som måste sägas vara onödiga och onda. Framför allt har budskapet en politisk udd mot företag som exploaterar materiella och mänskliga resurser. Hållbarhet har därför blivit en poplåt, som alla försöker gnola på med liv och lust. En mycket kostsam popgala, kan man säga.

Hållbarhet framstår som en uråldrig etisk måttstock, dvs en oklar uppmaning till individen om respekt för naturen och medmänniskorna. Trots goda ambitioner finns en mörk sida. Lyriken kring hållbarhet medför stora kostnader och förvrider synen på god hushållning. Den negativa sidan rör som vanligt missbruk av en politisk slogan. Den döljer att företag ska gå med vinst. I syftet att alstra profit ligger faktiskt ett underförstått hänsynstagande människors uppfattning om ett rimligt resursutnyttjande. Under kapitalismens ungdom tilläts förvisso rövarbaroner och baggbölare roffa åt sig och förstöra för andra. Resultaten blev än värre under kommunistregimernas era. Visst fanns storslagna och tårdrypande planer. Men i realiteten skövlades det och förtrycktes för att sälja det som gick att avyttra. Sådan är planekonomin.

Den moderna kapitalismen är hårt kringskuren av lagstiftning, medier och folkliga rörelser. Svängrummet för lönsamhet är alltså kraftigt begränsat. Om bra varor och tjänster saknas måste affärer ske enbart genom reklambudskap. Få vill jobba i skitföretag. Många tvekar över att köpa plundrarnas produkter. Skövling, förtryck och slöseri fungerar alltså numera dåligt i vårt land och i andra utvecklade och civiliserade nationer. I BRIC-länderna är däremot problemen ännu stora. Där finns inte ordet ”hållbarhet” ens på kartan.

Min tes är därför att talet om ”hållbarhet” framstår som en besvärjelse i västvärlden. En tom rit för att såväl politiker som företagare ska framstå som kloka och omtänksamma. Som sagt rör det sig om dyrbara symbolhandlingar. Maskineriet för att tröska ett hänsynstagande till hållbarheten kostar årligen många hundratals miljoner enbart för svenska företag. Detta genom arbete av revisorer och advokater, som ska uttala sig om det som redan förefaller klart. Till kostnadsbilden hör rader av utbildningar och kurser i hållbarhetens katekes.

Framför allt drabbas storföretag, som är ålagda att dyrka dogmer om miljö och klimat och dessutom har en benägenhet att undvika negativ publicitet, medan gangsters i små rörelser inte belastas av årliga hållbarhetsceremonier. Dessutom får dessa riter särskild betydelse ibland även för jättarna i situationer då verkligheten inte är vit, utan hotfullt svart. Då läggs ofta betydande tid och pengar ned på greenwashing, dvs att få det ohållbara att framstå som hållbart.

Som antytts rör det sig om ett omfattande politiskt och medialt skådespel. Alla dansar till hållbarhetens lovsång. Popstjärnor som Greta T hyllas och får världens ledare att öppna sina dörrar. Medierna får vanligt folk att tro att hållbarhetsmaskineriet är nyttigt i relation till den kraft och pengar som läggs ned. Systemet går ut på att vi alla måste sjunga hållbarhetens lov.

Men poplåtar är i allmänhet chimärer. Och företagsreklam är ibland tomma löften. Ändå fortsätter dansen kring hållbarhetens totempåle. År efter år. Dag efter dag. Ända tills ett barn vågar säga att kejsaren är naken.

Torsten Sandström

2020-05-02

I gårdagens SvD lyfter Lydia Wålsten fram data om den svenska dödligheten i covid-19. Bakgrunden är ovanstående bild med grafik från SVT Aktuellt rörande antalet döda per miljon invånare: Finland 35, Norge 39, Danmark 74 och Sverige 223 döda. Om data är korrekta så är de skrämmande. Sverige har 3 gånger så många döda per miljonen medborgare än Danmark! Enligt John Hopkins University ligger Sverige på en föga hedrande 7:e plats på världens dödslista (se nedan).

Varför har den svenska ledningen hoppats på att fria/milda strategier ska funka, medan våra grannländer tagit till hårdare åtgärder? Många andra frågor väcks. Varför har inte skidåkarna från Alperna satts i karantän? Varför har Melodifestivalsfinalen tillåtits hållas i Solna med flera tusen i samma lokal? Varför har inte äldreboenden isolerats i tid? Varför saknas beredskapslager för sjukvårdsmateriel? Varför tycks myndigheterna ständigt ligga tre steg efter? Och varför gör svenska förvaltningsdomstolar undantag vad gäller kravet på skyddsutrustning – som det förefaller efter politiska signaler om att lagren är tomma?

Det är ännu alltför tidigt att döma i saken. Siffrorna är sannolikt något osäkra. Men det tycks ändå som svaret på frågorna är illavarslande. Det pekar mot naiva politiker, som byggt upp en svensk byråkrati som i fallet corona hoppats kunna gå sin egen liberala väg. Att många av det stora antalet myndigheter leds av chefer med partibok i hand kan vara en delförklaring. De högsta cheferna har inte tillsatts pga kompetens utan på partitillhörighet. Allt är ett tecken på ett genompolitiserat samhälle som alltid vet bäst. Man kallar sig ett föredöme för världen. Ett föredöme i vilken gren? Kanske när det gäller dödsförakt.

Jag har tidigare påstått att frihetsstrategin kan bero på att den svenska polisen saknar bemanning och kompetens för en tuff linje (som den vi ser i sydeuropa). Om det är rätt öppnar sig dörren för en rad andra svenska systemfel. Jag är mycket rädd för att det är så.

Torsten Sandström

Från Jökboet berättar nu Regeringen att man skrivit direktiv till en utredning om friare hyressättning i nyproduktionen. OK, men detta sker sedan nästan två år passerat valnatten. Och utredningen väntas bli färdig till nästa valrörelse. Vad det blir vet alltså ingen – särskilt inte under den följande politiska hanteringen där partiernas motsättningar kvarstår.

Som bekant skriar bostadskrisen sedan årtionden. Men Jökens partier kommer efter lång tid fram till att (a) utreda, (b) en eventuell reform av (c) en mycket liten del av dens svenska hyresmarknaden. I stället för att gå pang på de allmänna lagreglerna om bostadshyra – och normerna som ger makt åt Hyresgäströrelsens och Boverkets döda händer över bostadssektorn – gör alltså S, C, L och Mp nu en liten piruett. En närmast obetydlig flört med de bostadslösa.

Jag undrar hur länge svenska folket ska tåla detta vanstyre? Och vem kan lita på C och L som ställer upp på detta skådespel utan annan betydelse än att ge ett sken av framåtanda.

Det brukar sägas att förtroendet för svenska politiker är lågt. Bostadspiruetten är ett av flera skeenden som förklarar varför förtroendet sviktar.

Bilden visar en annons från Bonniers konsthall. Till höger en bild på en tjej som fattats bakifrån av leriga händer. Till vänster ges – som jag förstår saken – ett namn på Eva Mags sk utställning. Den är avsedd att kallas konstutställning. Men jag reserverar mig för detta, ty i lokalen ställs nämligen ut en rad maskiner från konstnärens pappas (skräpiga) garage (enligt foton i DN/SvD).

Om man läser texten om ”en plan” tillsammans med bilden blir resultatet förstås att män planenlig begår övergrepp mot kvinnor. Alla veta att det kan förekomma, men att det verkligen tillhör undantagen. De allra flesta män agerar nämligen lika förnuftigt som kvinnor gör i umgänget mellan könen.

Det komiska är därför att den ”plan” som omtalas i samband med utställningen avser att bedriva könspolitik. Eller propaganda för annan identitetspolitik, exv att vem som helst bör ses som konstnär, oavsett förmåga.

Tydligare än på bilden kan den politiska planen inte presenteras. Även om min tolkning är helt motsatt den påstådda artistens. Den som saknar kompetens att skapa avancerade bilder tvingas nämligen att bruka stora och oklara ord för att förklara innebörden i de enkla bilder han eller hon ställer ut.

Slutligen vill jag påpeka att jag inte tar avstånd från politisk konst. Kombinationen av politik och kvalitetsbilder har avsatt tydliga spår i modern konst. Tänk bara på Goya och Picasso. Det jag kritiserar är bara frånvaron av ”konstnärliga” uttryck i sentida sammanhang.

Ordet ”flock” är värdeneutralt och pekar ut en grupp av något slag. Men det brukas ibland i sammansatt form för något som är antingen gott eller ont. I tider av coronavisrus-19 möter vi ofta en positiv variant: flockimmunitet.

Sår här säger Wikipedia: Flockimmunitet, eller gruppimmunitet (engelska: herd immunity) är ett indirekt skydd mot smittsamma sjukdomar som uppstår när en stor andel av en population har utvecklat immunitet mot en sjukdom och därigenom skyddar även icke-immuna individer.

Ordet brukas alltså här naturvetenskapligt för gynnsamma biologiska reaktioner för människor som kommer i kontakt med virus och liknande oönskade medicinska fenomen. Det är intressanta att notera att ordet ”flockmentalitet” däremot normalt används i nedsättande social bemärkelse. Innebörden är att talaren vill peka på att en eller flera personer inte tänker särskilt mycket själva utan främst följer gruppen/flocken.

De flesta sociologer är eniga om att människan flockbeteende är något naturligt. Det är fråga om ett slags socio-biologisk gemenskap, som främjar samarbete och säkerhet/skydd. Dvs något som samtidigt kan skapa tillhörighet och en känsla av mening. Människor liksom apor, myror och andra djur har gynnats såväl biologiskt som socialt genom förmågan att agera samfällt.

Det sista sagda hindrar förstås inte att människans tendens att agera för gruppens gemenskap missbrukas. Världshistorien visar många exempel på ledare som satt människor i rörelsen för dödliga och onda syften. Kunskapen om att människan inte är ”immun” mot dramatiska skräckskildringar eller hotande budskap har alltså utnyttjats för krig och andra våldsdåd. Även i mer vardagliga sammanhang målar politiker var dag upp olika risker i syfte att få bifall och mana folk till handling (tänk bara på CO2 och Covid-19).

Kloka politiker står med andra ord inför ett val huruvida ett visst samhällsfenomen ska utnyttjas för den goda eller dåliga flockgemenskapen. Det är inte alltid en enkel balansgång. Men förnuftiga ledare måste ständig fråga sig själva om deras syften är samhällsnyttiga eller inte. Det räcker med andra ord inte med att se till den egna nyttan eller det egna politiska partiets mål. Alla tankar om att ändamålet helgar medlen är alltså förkastliga.

Jag skriver detta med anledning av en vinklad tystnad i det svenska samhället. En rad samhällsfenomen anses nämligen som dödskallemärkta att inleda ett samtal om. Annars rådande samhällsmål om öppenhet och kritik får alltså stryka på foten enbart av anledningen att tankarna ifråga anses hota partiernas syn på det svenska samhällets bästa.

Ständigt behandlar medierna ett antal politiskt korrekta perspektiv. Det rör sig om feminism, identitetsproblem, asylrätt, individens frihet från personligt ansvar, klimathets osv. Om detta proppas det svenska folket fullt var dag från huvudstadens politiska strateger. De vanliga människorna lyssnar utan engagemang. Man har vant sig vid att höra budskapen och känner inga alternativ på grund av att sådana normalt inte framförs i ledande medier.

På så vis skapar PK-ismen en fort av tillit, som enligt min mening är falsk då den bygger på ett flöde av propaganda inom en utstakad korridor av åsikter. På så vis blir allmänheten immun mot avvikande värderingar. Det är i själva verket syftet med flödet av förutbestämda och korrekta idéer. Det ska ersätta eget tänkande och motverka fria tankar eller ord från sociala medier.

Om det finns något gott med denna form av dogmatisk flockimmunitet är det fenomenet att den knappast är säker. De officiella åsikternas vaccin biter lyckligtvis inte fullt ut. Fria tankar och öppna samtal kan alltså smitta allmänheten. På så vis kan goda krafter inom sociala medier åstadkomma underverk.

Torsten Sandström

2020-04-27

Läkarbesök per telefon tycker jag är ett bra alternativ för enkla åkommor som kräver snabba åtgärder.

Men vad sägs om annonsen ovan? Nu ska det digitala samtalet även ta hand om själsliga problem. Inte så att du får tala med en psykiater som är väl tränad på en rad olika psykiska sjukdomar och därför ges rätt att skriva ut botande eller lindrande piller. Nu gäller det samtal med en psykolog, som tror sig kunna tolka dina tankar och ge besked om hur du ska känna dig bättre. Vilsna personer med ängslan uppmanas alltså att ringa upp en KRY-psykolog som enbart besitter tveksam kompetens för att bota eller ge råd. Examen som psykolog är nämligen inte lika med kompetens om en annan persons själsliga status. Det är enbart ett utbildningsbevis på ett antal teoretiska kurser som har högst tveksam vetenskapligt värde i den praktiska tillämpningen. Detta på grund av deras mångtydighet och svårigheten att förstå en annan persons själsliv. Det är följaktligen rena lotteriet att ringa till KRY:s psykologmottagning! Du kan närapå lika gärna låta dig spås i kaffesump.

Så fräls oss från ondo! Låt oss slippa telepati i psykologisk form.

SVT:s dokumentär om Tage Erlander är intressant. Jag fastnade särskilt vid Erlanders svar på skjutjärnsjournalisternas fråga från 1966: ”Vad säger du till en ung person som inte lyckas få tag i en bostad?”. Erlanders berömda svar löd ungefär ”Du får väl ställa dig i bostadskön”.

Idag skrattar alla politiker över ett sådant svar. Men svaret var för sjutton hundra procent ärligt. Det fanns ingen annan lösning på bostadsfrågan för den som saknade pengar eller kontakter. Så Erlander talade sanning.

Därför slår skratten från nutidens yrkespolitiker tillbaka på dem själva. De är nämligen fullständigt vana att inte säga som det är, utan att svara positivt undvikande eller i dimmor. Det innebär att inte svara på frågan utan a propå denna. Därför berättar dagens politiker om vilka storslagna framtidsplaner de har och om utredningar som ska tillsättas. Liksom envisa telefonsäljare lovar de vitt och brett. Så har politikerna hanterat bostadsfrågan i många avtalsrörelser ända sedan Erlanders dagar. Fortfarande råder som bekant en skriande brist på bostäder. Vanan att tala med kluven tunga är så utbredd att den blivit en livsstil för våra yrkespolitiker.

Vi hör varje dag regeringsledamöter tala om sina stora insatser mot den klanbrottslighet och annan ungdomskriminalitet som härjar i landet. Ändå ser regelsystemen fortfarande ut som de gör. Det vill säga att ungdomar som tagits på bar gärning gör ett hastigt besök på polisstationen och lämnar den inom en timme. Sedan är den unge på fri fot och på väg mot nya dåd. Ifall det rör sig om en kille som inte fyllt 15 blir normalt den enda följden en anmälan till vederbörandes kommunkontor. Och därefter inte mycket mer än ett samtal med gärningsmannen och hans föräldrar. Är den unge äldre än 15 händer ofta inte heller mycket mer. Endast undantagsvis åtal och rättegång. Och eventuell påföljd blir ett hån mot rättssamhället. Även mot denna bakgrund måste man säga att politikerna talar med kluven tunga.

Ett tredje exempel rör yrkespolitikernas tal om ”arbetslöshet”. Som bekant betalar staten ut många miljarder i ersättningar till personer som drabbats. Men förutsättningen är att personen i fråga står till arbetsmarknadens förfogande, som det heter på byråkratspråk. Detta låter bra. Men nu visar det sig i tider av Covid-19 att landets lantbrukare klippts av från tillfälliga anställningar av utländsk arbetskraft. Grönsaker, bär och annat blir alltså omöjliga att skörda fullt ut. Vidare sägs det att brist hotar det svenska folkhushållet. Problemet är att det uppenbarligen saknas möjlighet att kräva att arbetslösa uppmanas ta dessa tillfälliga jobb. Jag kan förstå att det finns några transportproblem i sammanhanget. Men man måste ändå säga att politikernas språk slirar. I Sverige uppstår samtidigt arbetslöshet och en systematisk efterfrågan på vissa arbeten, som nästan vem som helst kan utföra.

Ett tredje exempel är politikernas stoltserande över den svenska frivilliglinjen vid bekämpning av Covid-19. Det påstås att ”vi” har valt en svensk modell. Men även här klingar det politiska budskapet falskt. Alla som sett hur nationer i södra Europa försökt kontrollera folks rörelser genom stränga order och stora uppbåd av poliser förstår att denna linje faktiskt inte kunnat väljas i vårt land. Vår polis är otillräcklig, dåligt organiserad samt framför allt upptagen med en stor aktion mot klanbrottsligheten (den heter Operation Solsken eller något liknande). I verkligheten har alltså regeringen inte kunnat välja en annan lösning än den ”hemkokta” som tillämpas med osäker framgång men uppbackad av stora ord. Till råga på allt har regering och myndigheter inte förstått att spridning på äldreboende är en framträdande riskfaktor, med tanke på ålderdomssjukdomar, kollektiv samvaro och personal som till stor del är mindre kvalificerad (och dessutom oskyddad!). Jag blir så trött på den svenska förträffligheten i ord samtidigt som bristen på förnuft skriar.

Det jag skriver visar att det svenska politiska samtalet är förvridet. Det är också kontraproduktivt. Uppenbara problem lämnas olösta bakom kaskader av vackra och i bästa fall välmenande ord. Min poäng är att yrkespolitikerna helt enkelt inte klarar av den uppgift som de påtagit sig och som de med bärbar och klor kämpar för att permanenta. Den svenska krisen är alltså mycket djupare och bredare än Covid-19. Det är en sanning som tål att upprepas.

Torsten Sandström

2020-04-25

Kolla följande rubrik från DN den 18/4. Här presenteras tre ”hjältar” som ”valt” att lämna politiken för viktiga samhällstjänster. Partifärgerna är som sig bör i DN Björklund (L), Pekgul (S) och en okänd person från Mp. Så här lyder rubriken i DN:

De övergav toppolitiken – och tog på sig uniformen

Särskilt orden om Jan Björklund är missvisande. OK att han lämnat riksdagspolitiken. Men inte jobbar han med försvaret, som det uniformerade fotot till rubriken skriker ut. Nej , han fördriver tiden i en låtsastillvaro på en glassig post som ambassadör i Rom. Egentligen har han inte lämnat politiken ty jobbet är en direkt politisk tillsättning.

Att Svensk Damtidning kråmar sig inför kungahuset är något som många journalister anser eländigt. Och några ser det som medial prostitution att skriva gulligt om fångarna på fortet, dvs kungafamiljen. Men vad är det för slags journalistik som DN sysslar med, då tidningen beskriver Jan Björklund som om han ägnar sig åt försvaret efter att slutat som partiledare. För en kort tid ryckte han förvisso in. Men hela tiden sade han sig vänta på ett annat jobb. Och han visste vad det skulle bli: en sinekur någonstan i solen. Det blev i Rom.

Alltså ännu en illustration på mina många ord om den politiska klassen. Björklund återgår sannerligen inte till sitt civila jobb som officer. En klasskamrat på hög nivå kan nämligen räkna med en Golden handshake. Nu arrangerar han cocktailpartyn i den eviga staden. Där har många ryggar dunkats och miljoner förslösats under historiens lopp. Och så mycket korruption, mygel och annat ont! Oj så många sekulära och kyrkliga pampar som där har fördrivit tiden under kristallkronornas sken. I Rom befinner sig nu Björklund från ett parti som tidigare haft frisinnade traditioner. Han är där pga av vänskap inom sin klass. Han representerar en växande svensk politisk klass.

Hans Bixt är en politiker från L-partiet. Han får just nu stor uppmärksamhet i landet medier. Detta på grund av hans ålder samt en rad positioner som makthavare inom svensk och internationell politik. Därmed inte sagt att Blixt tänker rätt. Antagligen är han tvärtom en feltänkare.

Blixt är en person som tror att öppna gränser och globala idéer är lösningen på världens alla problem. Tanken har blivit som en besvärjelse i kyrkan. Gigantiska belopp av skattebetalarns pengar sprids över jordklotet under lösa förhoppningar om välgång. Hoppet om människors vänliga avsikter ska lösa upp alla motsättningar och skapa fred. I SvD säger Blixt nyligen att om han fått råda inom FN – och inte motsagd – hade IS´ framfart stoppats. Fan tro´t. Det är ett alltför naivt och enkelt budskap för att vara trovärdigt. Blixt borde veta att för varje person som vill öppna dörrarna finns det minst lika många svenskar – förmodligen många fler – som tvekar och önskar stänga ute nyinvandrare. Vem som har rätt är svårt att säga. Men de som vill dela med sig har oftast själva en buffert av förmögenhet som han eller hon kan tänka sig släppa till. De tveksamma ser ett hot i att de måste dela med sig i en redan trängd välfärd.

Mot globalisternas programförklaring står därför en försiktig användning av statens medel. Detta var för övrigt förr en traditionell liberal syn. Men de nutida globalisterna kring L-partiet och Blixt vill fläka upp statens budget och slussa stora pengar till medellösa jorden runt (och förstås även till FN och EU). Viljan att skänka – att offra – framstår som en helig rörelse. Jag menar att detta är en falsk dröm. Färden mot en ny värld bygger på eftertanke och en försiktig användning av nationella resurser. Inte på ett sprinklersystem där nationella medel sprutas ut enbart i syfte att välsigna givare och mottagare.

Alltså kostar Blixt och hans kollegor inom den vänsterliberala rörelsen enorma penning belopp årligen. Rökelsen ligger tät över deras altare för trosvisst offrande. Hela tiden allt större belopp. Och svenska folket är ständigt lika tveksamt. Men för globalisten är sådant motstånd att se som snävt egoistiskt och lågpannat. Ledare för frälsningsrörelser vet nämligen alltid vad som är bäst för folket. Sådan är givetvis Blixt.

SVT:s P1 har som många vet en långkörare. Dagens dikt. Rim- och sångbara strofer är tyvärr sedan länge passé. Nu ska allvarliga ting nämligen uttryckas i gåtor. Kanske i floskler. Tankarna oklarhet imponerar på de skönkulturella.

Om nutida poeters tankar översätts till prosa, dvs vanligt klarspråk, skulle författarna stå där med fåniga miner. Det som är simpelt eller enkelt framstår som avancerat om det kläs i dimmor av ord. Men om man ser genom diset blir det sällan något märkvärdigt sagt. När kungen är naken börjar den unga publiken skratta. Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta sa Esaias Tegnér, en klok diktare från 1800-talets första halva.

Sedan antiken fram till början av 1900-talet har poeter skrivit i rimmad form eller med fast rytmik och versmått. Sådana former favoriserar givetvis möjligheten att minnas tänkvärda ord. Numera är diktarnas syfte inte längre att få lyssnarna att minnas. Ord och innehåll är som sagt alltför oklart. Dikterna framstår därför ofta som installationer inom bildkonsten: en samling tomma ord som författaren stoltserar med.

Ofta läses dikterna av författarna själva i SVT P1. Det sker ibland med gråtfärdigt sorgsen röst, så att alla lyssnare förstår att det är allvarligt menat. Jag för står att författaren vill säga det rätta. Men varför inte göra det med vanligt tal- eller skrivspråk så att så många som möjligt kan förstå vad som menas. Eller kanske är det så att tankarna inte är tillräckligt avancerade för att tåla klarspråk? På så vis liknar den nutida poesin dagens bildkonst. Pretentiös tomhet på kvalitet.

För en tid sedan såg jag på SVT:s Uppdrag granskning ett inslag som var klargörande. Det handlade om landstinget i Skåne, dvs det som idag kallas Region Skåne. Det berättades om höga chefer som blivit shanghaiade av en ung entreprenör med oljigt utseende och lika smord mun. Han var läkare. Och hade lyckats kränga sin företagsidé Vårdexpressen AB till regionen för ganska många miljoner. Genom att han talade om IT och AI (artificiell intelligens) hade byråkraterna på regionens kontor blivit förförda och kommit fram till att det behövdes ett datoriserat medicinskt sökprogram som stöd åt läkarkåren. Meningen var att vårdpersonalen snabbt vid mötet med en patient skulle förstå vilken krämpa en viss patient led av och hur den bäst behandlades. På så vis skulle regionen spara tid och pengar trodde man. 

Det var alltså inte fråga om ett möte över internet mellan patient och läkare, dvs den metod som privata företag erbjuder numera i stora delar av landet med finansiering från det allmänna. Denna lösning måste ses som en bra väg att kapa vårdens köer och därmed behandla mer vardagliga krämpor hos d esjuka som vet hur en mobiltelefon ska hanteras.  En sådan metod måste ses som en riktig ”vårdexpress”. 

Om jag förstod rätt skulle den skånska företaget inte idka expressvård, utan endast vara ett stöd till en läkare eller sköterska som framför sig hade en sjuk person i en stol. Man behöver inte vara Einstein för att förstå att det riskerar att bli ganska stökigt och tidskrävande att samtidigt fråga patienten som läkaren klickar i entreprenörsföretagets medicinska guideprogram. Och vilket förtroende får den sjuke för vårdpersonal som i realtid försöker hitta rätt på internet?

Det visade sig också att landstingets satsning inte anammats att regionens läkarkår. De gjorde tummen ned. Många sköna miljoner av skattebetalarnas pengar försvann rakt ned i den bördiga skånska lerjorden. På teve såg jag en hög regiondirektör som försökte förklara varför det gått som det gjort. Personen ifråga stod bakom satsningen tillsammans med den munviga unga läkarentreprenören. Intressant nog hade regiondirektören inte förlorat sitt jobb efter den korkade miljonsatsningen. Nej han satt kvar och administrerade fortfarande regionens vårdapparat tillsammans med ett antal underhuggare som talat vitt och brett om projektets förträfflighet. Alla satt kvar och odlade kontakter med det havererade expressbolaget, som nu bar namnet Vårdinnovation AB. 

Vad kan man lära av denna historia. Som kritiker av de svenska landstingen menar jag att berättelsen exemplifierar – eller blottlägger – den svenska sjukvårdbyråkratins dilemma. Det patienterna bland annat efterfrågar är snabba och direkta kontakter med vårdpersonal – antigen i fysisk form eller via internet. Och vårdpersonalen önskar också något liknande samt framför allt att antalet kollegor ska anpassas till mängden patienten som vill ha snabba besked. Det är tydligt att all vård kräver ett begränsat inslag administration, för att hålla lokaler i trim, ta emot patienter och deras avgifter samt hantera löner, ledighet och liknande frågor rörande anställning av vårdpersonal. Punkt slut. 

Men i den överbyråkratiserade svenska vårdapparaten sysslar flertalet administratörer med andra uppgifter. De ”planerar” som det så fint heter. Innebörden är att de jobbar med kontroll av vårdpersonalen samt av patientkollektivets behov. Kontrollen innebär att massor av direktiv formuleras om olika fenomen som byråkraten tror rör mötet mellan vårdpersonal och patienter. Liksom vårdexpressens datorprogram innebär kontrollen i själva verket en belastning för de vårdarbetande. Dessa tvingas ständigt fylla i blanketter och andra rapporter till de kontorsanställda. Flertalet direktiv initieras från ovan, dvs från statliga byråkrater eller sådana som lever sitt drönarliv i regionernas egna gigantiska kupa, SKR, i Stockholm. Följden blir förstås en lavinartade pappershantering. Dessutom tusentals sammanträden, konferenser, tjänsteresor och andra uppgifter som den stora svenska vårdapparaten tror är nödvändiga. Fiaskot med Vårdexpressen belyser hur byråkraterna lever i sin egen värld. De leker företagsledare och direktörer. Men resultatet blir till mycket stor del enbart en belastning av den redan överansträngda vårdpersonalen.  

Den svenska byråkratsjukan har tydliga politiska rötter. Planering och planhushållning går som alla vet hand i hand. Det gör även höga politiker och chefsbyråkrater. Tråkigt nog har de ofta en gemensam bakgrund och/eller vänskapsrelationer. En uppenbar effekt är att de odlar nära kontakter med vårdpersonalens fackföreningar, vilkas kollektivavtal och arbetstider mm de tillsammans förhandlar fram. Resultatet blir att administratörerna – som i teorin ska kontrollera och styra personalen – tappar förmågan att styra upp olika problem som uppkommer inom vårdorganisationen. Av rädsla för facket lämnas strulande vårdpersonal ifred. Chefer och fack sitter nämligen delvis på samma stol. Och regionernas administratörer gör alltså inte den nytta som chefer inom den privata sektorn gör varje dag. 

Berättelsen om Vårdexpressen riktar alltså än en gång sökljuset mot regionernas döda hand. I teveinslaget från SVT drogs typiskt nog inga övergripande slutsatser om landstingens allvarliga sjukdomssymtom. Men en nyttig historia berättades. Än har nationens politiker inte insett att byråkratin hämmar vårdens effektivitet. Nya miljarder pumpas årligen in i ineffektiva och döende organisationer. Häromdagen såg jag på teve att den regiondirektör som ansvarar för expressfiaskot uttalade sig om hur bekämpningen av coronavirus ska hanteras. Vem kan tro att den personen vet vad han talar om? Och hur ska han lyckas leda bekämpningen av covid-19?

Torsten Sandström 

2020-04-21

L-partiet har på senare år blivit alltmer extremt. Men har lämnat den nationella politikens intressen och svenska folkets inriktning på de nationella frågor om skolor, arbete, bostäder, varukonsumtion mm och satsat fullt ut på globala perspektiv. Genom svensk politik tycks man tro att världen ska styras upp. Rena självmordspolitiken alltså. Att bortse från nationens befolkning vardagsbehov och värderingar kommer på sikt att radera ut partiet. Dödsryckningar är tydligt synliga. Trots att partier har Bonnierkoncernens mediala muskler i ryggen går det åt skogen. Och jag sörjer inte att mina föräldrars stolta Folkparti går under helt i onödan. Sådan är politiken, tycks det.

Ett exempel är Sydsvenskans kampanj mot det slöjförbud som skånska Skurups kommun beslutat. OK, att slöjor od är religiösa symboler. Men de är samtidigt tydliga tecken på kvinnligt förtryck. Islamska män går barhuvade, men många av dem vill stänga in kvinnorna i tyg eller bakom lås och bom. Ett slöjförbud är – trots att det går mot religionen – en tydlig frihetsinskränkning, som flera civiliserat nation tar avstånd från. Kvinnor ges en underordnad position, något som varje kritisk person kraftigt bör reagera mot. Därför framstår den propaganda som Bonniers Sydsvenska bedriver som ett hån mot allt vad traditionell liberalism står för. Även flera andra medier – exv SvD – vägrar att godta ett slöjförbud.

För övrigt väntar jag bara på att L-partiet kommer att föreslå att ämnet nationalekonomi ska avvecklas och ersättas av ”globalekonomi”. Varför endast ha ett snävt fokus på Sveriges räkenskaper och vad svenskarna önskar? Därför kommer L-partiet snart att kräva en satsning på en balansräkning under FN:s ekonomer. Och idéer om en allmän FN-religion lär svar pipelinen.

Så går det när teorier och trosföreställning slår ut praktiskt och förnuftigt tänkande baserat på den egna nationens folkliga krav. Det kallas liberalism in absurdum.

Om man funderar över den europeiska litteraturens potential – efter antiken – är några slutsatser klara. En är att folkens naturliga språk trängde tillbaka det romerska latinet och dess skriftspråk. Detta på grund av att romarna förlorat makten över Västeuropa. En annan och viktigare slutsats är att affärslivets och ekonomins utveckling kom att gynna litterära förmågor, av vilka några var genier.

Från det ekonomisk framgångsrika Toscana räcker det med att nämna Dante, Petrarca och Bocacio. Alla förnyare på sina områden. Från England måste Chaucer nämnas och senare Shakespeare. Den förres far var vinhandlare. Shakespears far var hantverkare och själv blev William inte bara en stor lyriker och dramatiker utan också en framträdande affärsman inom teaterns värld.

Jag skriver detta med tanke på min blogg häromdagen mot Jan Guillou, som skrivit en hatisk artikel mot kapitalismen. Som före detta marxist kan jag ana hans tankar, men anser dem inte alls genomtänkta och framför allt förlegade. Kapitalismens ses som alltings ondska. Jag undrar på vilken levnadsnivå världens befolkningen idag skulle leva utan industrialismens välsignelse? Drivkraften efter lönsamma affärer genom lönearbete har skapat otroligt mycket gott! Förvisso har kapitalismen gjort få vrålrika. Och skadat åtskilliga andra. Men många tusenden har samtidigt fått det mycket bättre ekonomiskt sett. Idag är en industriarbetare tämligen välbärgad om han spelar det privata kortspelet rätt.

De författare jag nämnt levde inte under industrialismens era. Men de arbetade under tider då utvecklingen drog sig samman mot storskalig produktion som baserats på kapitalinsatser och lönearbete.

Även under den epok vi nu lever i frodas det nya produktionssättet. På grund av ökad arbetsdelning finns det också idag plats för många fler driftiga att på heltid syssla med fria yrken. Det bör Guillou veta, även om han inte vill, utan fördriver tiden med sin populärlitteratur för nöjeslystna.

Enligt min mening är denna blindhet den nutida kulturvänsterns främsta misstag. Den lever i idéerna värld och föraktar de ekonomiska fenomen som i århundraden har försörjt skribenter av olika slag. Och även dem själva idag! De hånar alla kapitalismen, som de i allmänhet enbart har ytterst vaga kunskaper om. De blundar med andra ord för verkligheten och väljer att leva i drömmarnas land.

För min del får de gärna drömma och önska vad de vill. Men de måste ovillkorligen ta ansvar för den typ av samhälle som de (oftast tyst) förespråkar. Världshistoriens erfarenheter av planekonomier är otroligt mörk. Miljontals brutalt mördade. Ännu fler fattiga och okunniga. Och en plundring av miljön som vida överträffar följderna av västvärldens cigarrökande kapitalisters framfart.

Allt detta vet Guillou. Och även ett antal (men inte alla) av hans svartklädda vänsteranhängare. Men av politiska skäl väljer de att följa den (idag konservativa) politik som Marx och Engels stakat ut för mer än hundra år sedan. Egentligen är den självvalda blindheten häpnadsväckande. Men ändå – otroligt nog – sann.

Torsten Sandström

2020-04-18

Grönköpingsakademiens ordbok definierar ”klimatsmart” såsom ett sätt att tjäna grova pengar å klimatet, t.ex. genom fiffigt orkestrerade klimathot och hård beskattning av koldioxid.

Månne nästa klimatsmarta steg? Att beskatta rökt fläsk torde ge statskassan ett väl-behövligt tillskott, något som verkligen behövs för att finansiera bidragen till sol- och vindindustrin.

Rolf Oward

Tack till Rolf och Klimatupplysningen.se

Förr i tiden sades det i bland att man måste akta sig för läkarna. Deras ordinationer och åtgärder förvärrade ofta den sjukes tillstånd. Trots att Ludvig XIV fick ett långt liv – och genomgick en svår anal operation (en fistel) – var kungen rädd för doktorer av många slag. Han var också rädd för varma bad.

Rädslan för läkarvård har särskilt synts i tider av krig. I fält är hygienen givetvis alltid svag och en sårskada kunde snabbt vissa sig dödlig i arméns trånga sjuktält. Där (och i baracker) grasserade ofta virus och bakterier.

Men i nutida fredstider måste människan ändå vara jätteglad över den ofta högt kvalificerade (och kostbara) vård han eller hon erbjuds. Medicin har blivit en vetenskap för experter med djup kunskap (och inte bara präster eller kloka män/kvinnor). De allra flesta botas gång efter annan! Det görs enorma insatser exv i tider av corona och många, många frisknar till. Så skönt. Därför hajade jag till över följande rubrik i Sydsvenskan:

Åtta av tio överlever intensivvården

Jag tror kung Ludvig instämmer från sin grav. Han nickar bifall och säger att med lite tur klarar man kanske läkarnas vård. Sydsvenskans budskap är ändå förvånande gammaldags i sin syn på vården. Tilltron verkar låg av den överraskande rubriken om överlevnaden att döma. Att enbart två av tio dör verkar däremot var ett för nutiden mer naturligt konstaterande.

Häromdagen zappade jag en stund mellan de svenska tevekanaler som folk vanligtvis ser på.

På den skattefinansierade var det som vanligt en fånig tävling under Babben Larssons ledning. Alltså skratt och trivialiteter i kubik. Kändisar som tävlar med varandra för brödfödan. Tjo och tjim.

På TV4 var det Lets dance. Där ska kändisar på deken stappla omkring med en personlig assistent som råkar ha kunskaper i dans. Och därefter bedömas enligt programledningens instruktioner så att kändisskapet maximeras och annonsörerna strömmar till. Varje paus för annonser känns som en milslång ökenvandring utan oaser i sikte. Och därefter ser man trynet på en programledare som tjoar till och vill få det hela kännas improvicerat, folkligt och festligt. Jockmockjokke från förr förefaller som en frisk fläkt jämfört med mina erfarenheter en kväll på svensk teve. Tjosan, tjosan.

Efter en kvart stängde jag av och la mig för att läsa en bok av Tore Jansson om Språkens historia. På så vis fick jag ordning och reda i mina tankar. Och lärde mig något viktigt. Jag slapp att se tiden dödas på teve. Även om det var långfredag kväll.

En sak som intresserar mig mycket är stor- eller uppsvenskheten. Det rör sig om en åldrig nationalism. Något som faktiskt i hög grad lever än idag, trots det svenska etablissemangets eviga skäll på allt de kallar nationalism. Bilden är från försättsbladet till Olof Rudbecks Atlantica från 1677 (och framåt). I boken beskrivs Sverige som världens (historiska) mittpunkt. Från Uppsalas horisont får vi se hur det svenska språket gett upphov till alla andra tungomål och kulturer. Det är den gamla storsvenskhetens syn på historien. I något dämpad form lever mentaliteten ännu kvar vid Fyrisån och omkringliggande landskap.

Det vanligaste uttrycket är numera en ohejdad globalism, där allt svenskt offras för fattigare nationer jorden kring. Det passar numera den officiella svenska självsynen. Och S-partiets brist på argument till det egna folket. Dessutom blir vårt land är ett föredöme för andra folk. Tanken är minst sagt förmäten. Och något som lockar publiken till skratt. Kanske inte majoriteten svenskar, som – liksom förr – måste betala för nationsledningens extravaganser.

Storsvenskheten lever ännu i vardagen, men anpassar sig efter dagsläget. Någon kanske minns hur SD-partiet för några års sedan hånades för sin blå-gula framtoning. Fy skäms! En riktig svensk slår knut på sig själv (och på flagglinan) för att framstå som en superkorrekt globalist. Men så kommer plötsligt coronaviruset! Därför ser vi var dag storsvenskarnas regeringsledamöter stående på rad omgivna av rikets fanor. Massor av blå-gult. På kavajslagen syns svenska fanor (den krossade tomaten är borta). Man skulle kunna tro att det rör sig om den svenska nationens begravning. Eller, om man får önska, hellre regeringens avgång, Men det är bara sluga (S)trateger som räknat ut hur nationalismen kan brukas för stunden. Så var lugn! Om några månader är allt som vanligt igen och svenska folkets surt förvärvade slantar sprids ånyo över jordklotet.

Vad kan vi lära oss av storsvenskheten? Möjligtvis att den som skrattar sist ofta skrattar bäst. Eller att man kanske inte ska låta idéerna ta över verkligheten. Man måste tro att förnuftiga handlingar är bättre än stora tomma ord. Och så ska man inte slösa med andras pengar. Det gäller alltså att lära sig något av historien. Det klarar inte storsvenskarna av trots Rudbecks fantasier för mer än 300 år sedan.

Karl Hedin är en storföretagare från Dalarna som för mer än ett år sedan suttit häktad i 31 dagar. Inte för mord som man skulle kunna tro. Men varför? Jo för jaktbrott. Han påstås ha skjutit en varg 2018. Han bestrider än idag brott och kräver att misstankarna ska skrivas av eller att han åtalas. Läs mer i länken nedan från Expressen.

Ännu har alltså inget åtal väckts. Tiden går. Snart två år. Och i Sverige slår sig politikerna för bröstet och talar om en rättsstat. Där släpps grovt kriminellt belastade ungdomar snabbt ut från polisstationen, med leenden på läpparna. Men en skötsam företagare hålls på halster för ett relativt sett lindrigt brott, som till råga på allt är oklart. Bara för att Åklagarmyndigheten inte vill eller vågar erkänna att man begått ett fel. Det är en plikt att snarast möjligt befria en person från misstanke om åtal inte kan väckas – särskilt då det gäller ett mindre allvarligt brott.

Men nu rör det sig om en åklagares prestige. Och förmodligen om en förvriden syn på att rika inte ska favoriseras. Och därför sker en särbehandling jämfört med flertalet klanbrottslingar, som släpps efter någon timme. Jag vet att det inte är första gången sådant inträffar i vårt land…Men vad är det som händer i Sverige?

https://www.expressen.se/dinapengar/industrimiljardarens-ilska-det-har-maste-fa-ett-slut/

DN påstår häromdagen att EU-kommissionens ordförande har sagt:

von der Leyen: Äldre kan tvingas isolera sig året ut

Givetvis får hon tänka så. Hon får även privat säga det. Men frågan är om hon som ordförande för EU:s verkställande organ får säga en sak som omfattas av varje medlemsnations maktsfär. Förvisso använder hon (om hon är rätt återgiven) ordet ”kan”. Men ändå är virusbekämpning en nationell fråga, som unionen inte förfogar över. I nationella sammanhang brukar konstitutionella gränser respekteras mycket noga. Men von der Leyen klampar på. Det har unionens chefer som vana.

Jag tror att hon inser gränserna. Men samtidigt är EU i stark turbulens. Motsättningarna ökar på alla håll och Storbrittaniens utträde svider. Därför blir det outtalade budet från von der Leyen att EU maktställning måste ökas. Alltså efterfrågas mer federalism på sikt. Enligt min mening är det fel färdriktning, något som framgått av min blogg.

Dessutom är det illavarslande att EU-kommissionens chef talar vitt och brett om frågor som hon inte har på sitt bord. Det är i sig ett tecken på expansionsvilja. Medan medlemsnationerna står upp till öronen med corona så planerar ledarna i bunkern i Bryssel för ökad makt. Och ännu är inte ens avtalet med Storbrittanien klart. Vilken EU-soppa!

I min ungdom var Finland ett land som levde med minnen av plågor från kriget och den geografiska närheten till sovjetstaten. Alltså hårda erfarenheter. Många medborgare lämnade nationen. En stor grupp tillverkade bilar och bostäder i Sverige eller utförde lågbetalda städ- och textiljobb i storstäderna. Många sågs som  andra klassens samhällsmedlemmar. Man påstod att de söp och drog kniv. Det var då det. 

Under senare år har en ny bild av vårt grannland vuxit fram. Deras skolpolitik hyllas i olika mätningar – en skola där kunskaper lärs ut under rimlig ordning. Vidare är det finska förvaret på plats, ty det har aldrig lagts ned. Alltså är beredskapslagren fulla med sjukvårdsmateriel och annat som behövs exv i tider av coronavirus. Och dessutom förlöser den finska sjukvården svenska barn sommartid (då svenska landsting årligen överraskas  av semesterlagen) samt utför operationer, som inte landstingen förmår klara av på grund av att man satsat på byråkrater i stället för vårdpersonal. Finland presenteras således allt oftare – ibland undrande eller till och med motvilligt – som ett föredöme. För politikens storsvenskar är detta smärtsamt. Självbilden är ju att Sverige är ett föredöme för världen. Inte lillebror Finland. 

Vad är det som gör att Finland fungerar bättre än Sverige i en rad avseenden? Är det möjligt att ge ett sammanhängande men samtidigt kortfattat svar? Jag tror det. Det finns flera förklaringar, som delvis överlappar varandra.

För det första den historiska bakgrunden. Närheten till den ryska grannen har redan nämnts. Inbördeskriget och Stalins anfallskrig har inte gett den finska arbetarrörelsen den medvind och  manöverutrymme som den svenska motsvarigheten tillkämpat sig. För övrigt har Finlands industrialisering varit senare än den svenska. Bondesamhällets politiska krafter har med närstående partier därför kringskurit det finska S-partiets utrymme att bygga det kollektiva samhälle som broderpartiet låtit gjuta i betong i Sverige.  Det jag är ute efter är en annorlunda finsk historisk bakgrund, som mer präglats mer av individualism och tuff verklighet än grannlandets kollektivism och industrisamhälleliga mjölkkossa. 

För det andra samhällsideologin. Finland har som sagt i huvudsak intagit en kritisk eller avvaktande position till socialismen. Inte förstås bara till kommunismen utan även till den storskaliga ideologi som det svenska S-partiet presenterat. Det finska S-partiet har lyckligtvis aldrig erövrat det monopol på att formulera dagspolitiken, som den svenska arbetarrörelse lyckats med. Innebörden är att den finska statsapparaten inte blivit impregnerad av S-partiets alla kollektiva dogmer. Inte heller byråkratin har vuxit sig lika hög i Finland och framför allt inte blivit lika konsekvent styrd av personer som är närstående till S. Resultatet har därför blivit att ett finskt svängrum vuxit fram för fritänkande och förnuft. Motsatsvis har den kvardröjande kollektiva betongens samhälle blivit en av Sveriges främsta olyckor.

För det tredje pragmatismen. En stark politisk ideologi som det svenska S-partiets genomsyrar självfallet samhället och dess olika institutioner. På olika befattningar i samhällspyramiden installeras styrelser och ledare med den rätta politiska åsikten. Resultatet blir att de flesta människor går i takt och ängsligt sneglar uppåt efter direktiv. I Finland fattar  kompetenta och självständiga personer själva beslut som kommer är praktiska och nödvändiga. Under historiens gång – och återkommande politiska växlingar vid makten – har alltså Finland, liksom många andra demokratiska stater, lyckats utveckla en sund pragmatik. Inflytandet från bondepartier och liberaler har stoppat en finsk centralism av svensk modell. Finska politiker har nämligen lärt av historien och vetenskapen. De funderar själva utan att nämnvärt tyngas av ideologiska dimridåer. Och lagar efter erfarenhet och bästa förnuft. Man agerar alltså som kloka människor brukar göra. Det syns i deras skolor. Det syns i försvaret. Det syns i vården. Det syns i beredskapens lager. Osv.  

För det fjärde medierna. Min bild av svenska medier är lika dyster som skissen över S-partiets hegemoni. PK-ismen i vårt land är påträngande och fungerar som en stödtrupp till det statsbärande partiet. Politikerna ges alltså bistånd från den tredje statsmakt som komiskt nog är satt att övervaka och gissla dem! Även om jag inte är någon kännare av finländska medier har jag fått berättas att det där ofta är högre till taket i medierna. Hufvudstadsbladet nämns ibland som öppen för kritiska texter till exv den av FN riggade klimatkrisen. Hur det är med andra medier vet jag inte. Men mot bakgrund av de faktorer jag nyss nämnt skulle de förvåna om inte finska medier präglas av förnuft och praktiska idéer. 

Om jag har rätt i min enkla beskrivning av det finska samhället har Sverige mycket att lära. Jag tror knappast att vårt lands politiker självmant kommer att inse denna bistra sanning. De har vuxit fast i den uppsvenska centralismen. Rollen som yrkespolitiker är viktigare än nationens bästa. Däremot kan kanske unga och äldre svenskar komma att samlas kring en ny praktisk öppenhet i samtal och politik. Deras dom över de senaste decenniernas svenska politiker – och myndighetschefer –  blir mycket hård. 

Vid valurnorna kommer röster att ges för en förnyelse av en nation som kört fast i S-partiets gråa betong. I cementblandningen har rättsstaten fjättrats i stället för att utvidgas. Försvaret har närmast lagts ned. Kunskapsskolan har förvandlats till en orolig förvaringsplats. Löften om bostäder till alla har blivit ett hån. Politiker och myndigheter samverkar för att dölja orsaker till klanbrottsligheten och verkar för att de kriminella ska tillåtas fortsätta på inslagen bana. Och skatterna är antagligen världens högsta. Och så vidare. 

Alltså har Sverige all anledning att ta rygg på Finland. Om alltfler lyssnar på lillebror – på ungdomens tankar  – så kommer vårt land på rätt köl. 

Torsten Sandström

2020-04-14

På Aftonbladet, en del av Schibstedts medieimperium, skriver sedan länge Jan Guillou. Senast häromdagen en text som rubriceras ”Den råbarkade sanning som högern förnekar är att kapitalism är dödligt”. Annars försörjer sig Guillou som bekant på populärlitteratur, som han låter sälja i stora upplagor. Han mår alltså gott och det unnar jag honom.

Men han unnar inte andra att tjäna pengar på sina kommersiella företag. Särskilt inte aktieägarna i stora företag som Volvo (Schibstedts nämns givetvis inte i texten). I artikeln tycks den privata marknaden bära ansvar för mängden dödsfall i corona. Kritiken rör givetvis inte den privata mediemarknad han själv försörjer sig på. Nej, nu är det apotekens privatisering som är orsaken till att beredskapslager saknas. I själva verket är det inkompetenta regionpolitiker som – trots påminnelser från svenska staten – under flera år låtit bli att hålla vårdmateriel i lager för beredskap.

Guillou har alltså behållit sin barnatro. Och det är någon form av svårdefinierad kommunism. Alltså jagar han kapitalismen. Att den skulle ha skapat något viktigt och gott nämns förstås inte. Budskapet i Guillous text är vänsterns eviga. Kapitalismen är syndabocken till att coronavirus härjar vilt och framför allt till att motmedel saknas i tillräcklig utsträckning. Hela USA:s sjukvårdssystem framställs som en dödsfälla. Guillou har förstås redan facit i sin hand. Han vet nämligen alltid bäst.

I Guillous enögda värld klumpas USA:s sjukvårdssystem samman med det alliansstyrda landstinget i Stockholms län. Jämförelsen är monstruös. Den bygger endast på att all ondska i Guillous värld samlas ihop och vältras över på kapitalismen. En minoritet av Aftonbladets läsare applåderar. Majoriteten undrar hur bra vården fungerar i de stater som delvis baseras på en centralt planerad ekonomi, såsom Ryssland, Kina, Kuba och Venezuela? Att Stockholms vårdapparat inte fungerar beror knappast på marknaden, utan på att politiker och byråkrater grovt misslyckats med den planekonomi som Guillou är förespråkare för. Bristen på beredskapslager och landstingens långa vårdköer har en gemensam förklaring: den politisk/byråkratiska oförmågan.

Guillous stora problem är att han inte preciserar hur han eget påstått goda samhälle ser ut. Han gör det alltså enkelt för sig, som vanligt. Det är ingen slump. För han vet att planekonomier och kommunistiska system har dödat miljontals medborgare. Och detta med avsikt. Oliktänkande har fängslats och dödats med nackskott. Enbart för att de varit smittbärare av sjukdomen att tänka fritt.

Torsten Sandström

2020-04-13

Häromdagen skrev jag en blogg om medborgarnas tillit. Begreppet är något oprecist. Ibland talar man om tillit till samhället, dvs till dess ledare (vertikalt) respektive en tillit horisontellt medborgarna emellan. I bloggen kritiserade jag en svensk statsvetare, Leif Lewin,  som nyligen hävdat att tillit i båda avseendena präglade vårt land. Hans uttalande rörde den svenska strategin för hantering av coronaviruset. Men det framskymtade att Lewin på ett allmänt samhällsplan uppfattade tillit  som något gott. Bland annat framgick det att han såg det som ett historisk fenomen med rötter i det svenska bondesamhället. 

Enligt min mening finns det anledning att problematisera såväl frågan om tillit som huruvida fenomenet kan upphöjas till något gott allmänt sett i ett samhälle. Men först några ord om den historiska aspekten. Det är säker riktigt att det gamla svenska bondesamhället hade tydliga drag av lokal sammanhållning  inom bygemenskaper. Men svagare var säkert den regionala gemenskapen  såväl horisontellt men framför allt vertikalt, dvs visavi folk  från andra byar respektive ledningen inom ett län eller landskap. Vidare måste det starkt ifrågasättas om det överhuvud fanns tillit till det centrala rikets alla folk eller dess ledning. Sannolikt fanns en rejäl respekt för kungen och landets överhet. Men då talar vi enligt min mening mer om tvång än om naturlig tillit eller förtroende. 

Det sist sagda innebär att man måste göra en åtskillnad mellan olika orsaker till medborgarnas vilja att hålla samman. Det allmänna bruket av tillit baseras, såvitt jag förstår, på en frivillig önskan om sammanhållning horisontellt och vertikalt. Med den preciseringen tror jag att tillit är en god samhällsföreteelse. Inom det gamla  bondesamhällets byar var det allmänt sett fråga om en sådan god horisontell tillit.

När det gäller tillit som baseras på större eller mindre inslag av tvång måste man fundera över orsakerna till att sammanhållning ändå kan iakttas. Såväl i historien som i nutiden finns exempel på samhällen som byggt tillit på starkt centralt tvång och som alltså ändå lyckats skapa en vilja till gemenskap som på ytan kan tolkas som tillit. Jag tänker exv på statsbildningar som Hitlers Tyskland eller Sovjetunionen och Kina. Nationsbyggena utstrålar starkt tvång, i verkligheten ett omfattande förtryck. Trots varierande grader av missnöje tror jag att man ändå måste säga att det existerat en sorts framtvingad tillit till maktens centrum. 

Om vi återvänder till Sverige är det tydligt att spänningarna i det unga industrisamhället medfört en tydlig horisontell tillit mellan de tusenden av arbetare som sysselsattes inom olika verksamheter. I den mån vertikal tillit tidigare existerat hamnade den nu i en kris. Varken kung, kyrka eller politiker lyckades bygga det förtroende som kännetecknar en frivillig form av vertikal samhällstillit. Det fanns till och med tecken på revolutionära stämningar hos folkets skikt av arbetare. 

Man kan säga att S-partiet och dess olika systerrörelser (fackföreningar, bostadsorganisationer, konsumentkooperation, broderskapsrörelse, Folkets hus, ABF mfl ) utvecklat en ideologi om tillit inom de egna leden. Denna sammanhållning har därefter systematiskt överförts vertikalt gentemot den svenska stat som S-partiet kom att dominera. Att landet byggts med tvångsinslag som (i mildare form) påminner om sovjettidens är klart. Marschen har skett till S-partiets visselpipa. Genom lag har nya maktfunktioner stegvis inplanterats.

Detta kollektiva samhällsbygge existerar än idag. Starka korporativa krafter backar upp en centraliserad svensk stat, modell S, som i sin tur hålls samman av en med utländska mått mätt storskalig byråkrati. I snart hundra år har denna samhällsform fått ett brett stöd i allmänna val. Men betydande oppositionella krafter har funnits hos bönder, företagare, fria yrkesutövare och tjänstemän.  Dessa har ständigt bearbetats av S-partiets kollektiva propagandaorganisationer. Arbetarrörelsens framgångar har sedan många år uppenbart passerat sitt maximum. Att döma av väljarstödet har en tidigare massiv ideologisk uppslutning kraftigt tunnats ut. I IT-samhället sprids inom folkets breda lager en tilltagande individualism. Men den kollektiva samhällsmodellen har byggts med svensk betong.  

Frågan är därför hur den svenska samhällstilliten ska karaktäriseras idag, horisontellt och vertikalt. Enligt min mening är tilliten påtagligt splittrad. En fast horisontell gemenskap eller sammanhållning saknas inom nationen som helhet. Och faktisk även inom kretsen av arbetare har uppslutningen kring arbetarrörelsens gemensamma ideologi kraftigt avtagit. På det vertikala planet gäller detsamma. Visst har ett nät av ekonomiska stödåtgärder – ”välfärdssatsningar” – gjort många medborgare beroende av det offentliga. Men frågan är om denna gemenskap ska ses som frivillig tillit eller som en bindning baserad på nödtvång. 

I senaste riksdagsvalet röstade en majoritet mot S-regeringen. Detta visar att den horisontella och vertikala tilliten är tämligen begränsad i vårt land. Jag uppfattar det samförstånd som eventuellt råder som en planerad maktkonstruktion från ovan, med klart vacklande folkligt stöd. Leif Lewins lyriska uttalanden blir hursomhelst rena skönmålningen.

Till saken hör att mätningar av tillit sannolikt måste ge olika resultat till vardags respektive i  lägen av nationell kris. I fara för krig eller död i virus söker naturligtvis många stöd i de samhällskrafter som existerar, särskilt som kyrkans budskap inte längre framstår som trovärdigt. Många svenskar kommer därför att följa virusstrategier som inbäddats i frivillighetens ord.

Men mycket talar för att sammanlagt fler skulle ha åtlytt en kompletterande strategi som baserats på tvång. Det intressanta är att den svenska regeringen de facto saknat denna lösning! Polisens resurser är nämligen dåligt organiserade samt över öronen upptagna med att bekämpa klanernas våld. Dessutom saknar nationen ett förvar värt namnet.

Den svenska strategin mot corona har därför inriktats på att upprätthålla en vrångbild av tillit. Syftet är att dölja att ett tvångsprogram saknas för en förnuftig och effektiv satsning mot smittospridning. Följden blir insatser av en svensk byråkrati, som delvis går på tomgång. Myndigheterna talar mest om att åtgärder måste ”säkerställas”, men inte hur det ska gå till. Samtidigt förklarar grannländernas insatser och resultat bort. Detta är den verkliga bilden av ”det starka samhälle” som S-partiet talar om.

Torsten Sandström

2020-04-12

SvD:s kultursida är skoj. Ibland skön konst, men oftast rena skämtet. Vad sägs om denna stapel av färggranna tofflor, som ställs ut på Malmö konsthall? Om du tömmer en påse Ahlgrens godisbilar på en tallrik är alltså du också en konstnär. Skönt att veta! Det är den nya demokratiska konsten. Allt är konst!

Glad påsk!

Efter att ett par veckor ha iakttagit de svenska myndigheternas luciatåg varje dag har jag tröttnat på eviga sånger om att både det en och det andra ska ”säkerställas”. Det hörs från stjärngosse och sångmör varje dag, timme och minut. I många fall från munnar som verkligen inte före cornona säkerställt ens rimliga förebyggande åtgärder avseende exv utrustning, personal och annan beredskap. Jag blir så trött. Det rätta uttrycket ”vi ska försöka” har ersatts med det falska och legitimerande ”vi ska säkerställa”. Det enda säkra är att myndigheter inte klarar av ens att försöka göra det rimliga.

Nu väntar jag bara på att landets politiker ska inrätta ett Säkerställandeverk. En myndighet med några hundra byråkrater som i olika byråer kan säkerställa lösningar på alla olika mänskliga problem. Det är redan klar att en S-partist blir generaldirektör….

Många oroas över coronaepidemin. Boende inom äldrevården är särskilt utsatta. Men barn tycks faktiskt klara sig riktigt bra.

Vad gör Rädda barnen? Jo, man surfar på vågen av oro och annonserar efter ännu mer pengar. Så agerar affärsliknande företag. En stor del av inbetalningarna går nämligen till att hålla organisationens anställda med löner, oavsett om något nyttigt uträttas. Resten går till barn, som i coronatider ändå tycks klara sig bra från det virus som annonsen hotar med.

Alltså den vanliga svenska moralen där samtal sker med kluven tunga.

Peter Alestig:Mikroskopiska partiklar gör viruset dödligare

SvD:s Alestig har en uppenbar agenda: skrämseljournalistik. Idag rapporterar han om en italiensk forskare som påstår att mycket små partiklar från växthusgaser bidrar till coronavirusets spridning. Visserligen skriver han själv att påståendet motsagts av andra forskare. Men ändå sprider han sin dödliga text.

1400-talets påvekyrka hade varit glad över att ha en så demonisk medarbetare i sin krets som Alestig. Alla argument anser kyrkan och Alestig som tillåtna för att sprida ett budskap mot ondskans krafter. Genom kombinationen klimat och corona tror de sig slå två flugor i en smäll. Det är skrämmande. Men inte på det vis som Alestig menar.

I en debattartikel i SvD häromdagen hävdar Leif Lewin, professor em i statsvetenskap i Uppsala, att Sveriges coronastrategi beror på att svenskarna har mer tillit till sina myndigheter – och till varandra – än de nordiska grannarnas folk har. Han menar att grannländernas strategi sammanhänger med att de ska anses som ”krigskadade”, beroende på nationernas erfarenheter av Hitlers Tyskland. Se länken nedan.

Han artikel blir de facto en lovsång till den svenska byråkratin. Han påstår att den svenskarna ”hyser större tillit till människornas eget omdöme”. Samtidigt sägs att ”tilliten till makthavare och myndigheter är stor”.

Kontentan tycks alltså bli att såväl den vertikala (nedifrån och upp) som den horisontella (mellanmänskliga) tilliten är stark i vårt land och att detta präglar den svenska strategin, oavsett om den kommer att lyckas bättre än i övriga nordiska länder.

Texten är enligt min mening typisk för den svenska Statsvetenskapen, en vetenskapsgren som lever i symbios med den offentliga makten. Även om lysande undantag finns så innebär mycket av den nutida traditionen ett fraterniserande med politiska makthavare i stat och kommun. Liksom många rättsvetare (inte alla förstås) fungerar statsvetenskapens forskare som hjälpgummor till den offentliga makten. Vi ser var dag hur politikerna servas med mätningar av opinioner av de mest varierade och besynnerliga slag. Man kan därför tala om att de blivit samhällsforskningens mätnissar. Genom statistik försöker de skapa vetenskaplig legitimitet åt den offentliga makten. På så vis blir blir det svenska folkets tillit uppåt stor: Våra historiska erfarenheter stärker denna tro”, utropar Lewin med entusiasm.

I denna text har jag inte fokus på coronastrategier. Framtiden kommer antagligen att ge facit om rätt strategi valts, även om min åsikt är att den svenska tilltron till frivilliga åtgärder kommer att medföra fler döda än i grannländerna hårda metoder. Men det blir antagligen framtidens samhällsdrama.

Mer intressant är nu Lewins självvalda synfel, dvs att den svenska offentliga verkligheten skyms av hans lovsång. Hyllningen av stat och myndigheter blåses upp och följden blir att allvarliga fenomen i den svenska samhällsutvecklingen utelämnas.

I svensk politik har kollektivens och korporationernas makt systematiskt byggts ut på ett vis som jämfört med andra nationer i Europa har fått allvarliga verkningar. S-partiets många systerorganisationer har getts en dominerande ideologisk maktställning. Och privata företag har lockats in i den korporativa hajburen. Denna utveckling avspeglas i diverse lagregler, men syns faktiskt inte i de svenska grundlagarna. Skeendet har i huvudsak – med några undantag, exv Bo Rothstein – inte blivit kritiserad av svenska statsvetare. Flertalet av dem har underdånigt mätt det svenska folkets tillit procent efter procent och fått svar som sägs visa att svenskarnas förtroende är avsevärt. Som man frågar får man svar, brukar det sägas.

Hand i hand med kollektivens makt har en massiv offentlig byråkrati byggts ut. Flera hundra statsliga myndigheter har skapats för nästan alla aspekter av människornas liv. Flera av myndigheterna har överlappande funktioner och i övrigt oklara uppdrag. I tider av kris står de delvis handfallna och undrar varför inte en annan myndighet agerat. Men nya vaga löften utfärdas. Till bilden hör 21 stora sjukvårdsregioner, fd landsting, som under senaste decenniet gjort en gigantisk satsning på nya tjänster rörande administration (under ledning av föreningen SKL/SKR, som i sig är en byråkratisk hydra). I stället för vårdpersonal har byråkraterna ökat med omkring 30%. Till saken hör att flera av de stora myndigheterna fungerar bristfälligt, inte minst den regionala vårdapparat som nyss nämnts. Vad har svenska statsvetare sagt om den kraftigt stegrade offentliga byråkratin, som i hög grad kommit att ledas av chefer med rätt partibok? Inte har jag hört ramaskrin om maktmissbruk eller att tjänstetillsättningar skett i strid mot förtjänst och skicklighet!

I Leif Lewins text möter vi till råga på allt en hyllning till svenska folkets tro på de offentliga makten och deras byråkratier. ”Våra historiska erfarenheter stärker denna tro”, skriver han exalterat. Jag menar inte att S-partiets maktställning kan jämföras med kommunistpartiets i Sovjetunionen. Men om statsvetare frågat det ryska folket hade antagligen resultatet blivit uppmuntrande för Stalin, Brezjnev och andra av diktaturens ledare. Och de affischer som illustrerar Lewin artikel är tydligt präglade av kommunismens ideal. Även här har många av Sveriges statsvetare varit tysta. Men rader av enkäter om ditt och datt har skickats till folket för ifyllande. Och som man frågar får man svar, brukar det som sagt heta. Några av Göteborgsuniversitetets statsvetare frågar verkligen vilt om allas åsikter och tycks därmed få mindre tid till kritisk eftertanke.

Slutligen har det uppsvenska universitetet i Uppsala en särskild roll i uppbyggnaden av visionen om ”den storsvenska staten” eller den ”starka stat” som S-partiet hyllar. Historiskt sett har detta universitet starka band med den svenska statsapparaten. Flera framträdande forskare i statskunskap och juridik har varit influerade av S-partiets kollektiva ideologi. På gamla dagar tycks Leif Lewin – från en tidigare frisinnad position – alltmer ha smittats av det svenska politiska etablissemangets enastående självbeundran. På så vis har han och den uppsvenska vetenskapen bidragit till att dölja de maktproblem som verkligen tynger det offentliga Sverige. Det rör sig om en politisk och tankemässig likriktning av ett folk.

Torsten Sandström

2020-04-10

https://esvd.svd.se/1001/Svenska-Dagbladet/293789/2020-04-06/12952333/Nej-det-ar-de-andra-som-ar-krigsskadade

Coronaviruset medför en stor samhällskris, mellanmänskligt och ekonomiskt. Det är ingen tvekan om att staten måste satsa pengar för att överbrygga de många problem som viruset skapar för enskilda och företag. Det rör sig om miljarder, som nödvändigtvis måste spenderas förutsatt att ändamålen är vettiga. Så det är fullt klart att det kommer att krävas mycket stora penningsummor. För ett land med lågt skatteuttag blir det förstås kännbart ifall mer pengar ska tas ut från folket på sikt via skattsedeln. Sveriges skatter är, som nästan alla vet, redan idag antagligen världens högsta.

Därför oroas jag över de uppenbara risker som uppstår pga en storskalig svenska satsning på att dämpa coronas effekter. Min oro baseras på kännedom om hur Sveriges politiker hittills agerat under flera decennier. Det vi sett är politiker som inte har några problem med att höja skatterna. Däremot finns en notorisk och milsvid oförmåga att spara. V-partiets saknar helt vilja att hushålla – partiet lever helt utanför kassabokens ideal om balans mellan utgifter och inkomster. Oviljan att skära i budgeten gäller annars främst S-partiet. Men allmänt sett har även övriga partier svårt för att spara. Att fara fram med rödpennan i statsbudgeten kräver nämligen inte bara klokhet, utan också mod att meddela medborgare att statliga tjänster måste dras in om inte välfärden ska dras ned. Därför har nästan alla partier enklare att höja skatterna än att hushålla och spara.

Coronavirusets bekämpning bli som sagt mycket dyrbar. Om inte politikerna kan enas om att minska statens kostnader måste alltså skatterna höjas. För S-partiet är det en idealisk position att höja skatten med hänvisning till allvarliga problem. Många röster kan vinnas denna väg, anser S-partiets politiker. Och då slipper S satsa på en politik man är urusel på, nämligen att hushålla, spara och följaktligen skära i exv Sidas budget, välfärden och inte minst en överdimensionerad byråkrati. Det kommer S och V aldrig att klara av. Risken är stor att C och L inte heller klarar saken. Och min osäkerhet är mycket stor hur det går för övriga partier, dvs M, KD och SD. Vågar de greppa rödpennan för besparingar?

Min slutsats är därför att coronakrisen kommer att innebära att den svenska högskattepolitiken permanentas. Jag hoppas att jag har fel i min profetia. Men tyvärr tror jag min förutsägelse är korrekt. Svensk politik har hittills följt en trist låt-gå-rörelse i syfte att belastat folket med skattehöjningar. Särskilt S-partiet envisas med att se saken som att höga skatter innebär en stark stat. Och fara fram med rödpennan i statens budget vill man därför inte veta av. Övriga partier kommer i allmänhet att huka. En förfärlig syn på hur god politik ska bedrivas.

I Sverige – PK-ismens Mekka – regleras samtalen hårt. Vissa frågor är som bekant tabu. Ett exempel är skepsis mot storskalig ”invandring”. Den som problematiserar och till råga på allt vågar kritisera att nyinflyttning sker anses politisk opålitlig och kallas ofta rasist eller nazist. Om en person vågar ifrågasätta om CO2 verkligen är den främsta orsaken till klimatets uppvärmning möts han/hon med en fördömande misstro. Och den som säger sig gilla kärnkraft anses obskyr. Och så vidare.

Den inskränkning som i vårt land sker av det fria samtalet har enligt min mening gjort Sverige till ett sämre land att leva i. Den språkliga censuren har förändrat det intellektuella klimatet. Jag är övertygad om att det dessutom medför att svensk forskning och kultur betraktas som instängt provinsiell. Vi ses redan som en underlig folkstam uppe i norr. En exotisk folkgrupp med högst egna vanor och värderingar. Det som lockar andra nationers betraktare till skratt är att svenskarna envisas med att tro att nationen är ett föredöme för andra.

Jag hörde häromdagen på SR P1 ett samtal mellan Martin Wicklin och en man som vuxit upp i Sverige med en pappa från Gambia. Några gånger uttalades ”N-ordet” utan att beskriva vad det rörde sig om. En form av hemligt kod-ordande. Men alla lyssnare förstod ändå förstås att ordet betyder ”neger”. Att uttala verkligheten är nämligen tabu. Att låta bli att säga neger blir en besvärjelse. Ett svenskt rituellt handlande, som går ut på maximal anpassning till politiska krav.

Men det är inte rättsligt förbjudet att säga ”neger”. Juridiken är tämligen klar. I en bra dom från skånska hovrätten från 2014 klargörs detta:

”Ordet ‘neger’ kan obestridligen ge uttryck för förnedring av mörkhyade personer. Det är emellertid av betydelse på vilket sätt och i vilket sammanhang ordet används. Enbart användningen av ordet kan i sig inte anses vara tillräcklig för att konstituera ett brott.”

Så talar en sanningssägare. Alltså är en neutral användning av ordet ”neger” laglig. Ifall begreppet kopplas till negativa och förnedrande ord eller åtbörder kan däremot ett brott av något slag uppstå.

Varför har det blivit så i det svenska samtalet att man får tänka ”neger” men måste använda ”N-ordet”? Varför blir en universitetslektor i Uppsala utskälld av universitetets ledning för att hon i ett vetenskaplig sammanhang (en föreläsning om begreppsanvändning förr) uttalat ordet ”neger”? Varför anses det inte längre tillåtet att säga att att Pippis pappa är ”negerkung”? Samma samtalsförbud gäller exv orden ”zigenare” eller ”lapp”. Varför marscherar ett helt svenskt folk i samma takt kring lägerelden till bytrummans fasta slag? En kollektiv ceremoni.

Svaret är den svenska förträffligheten och tron att alla människor är lika. Man vägrar att se individer. I stället ska alla människor gjutas i samma form: en och samma människotyp. Kring den svenska lägerelden marscherar rader av likadana stammedlemmar i takt till trummornas dån. Att människor i verkligheten är olika vill den politiska och mediala överheten inte höra talas om. Därför agerar det offentliga Sverige sträng språkpolis. Trots att nästan alla svenskar vet att olikheten kan vara biologisk. Eller socialt betingad på så vis att enbart vissa personer (alla med vit hudfärg) begår brott. Eller att människor från skilda kulturer kan agera olika.

För mig är det inte viktigt att tala om ras eller att bruka ordet ”neger”. Ofta är det en ovidkommande precisering. Men inte alltid. Därför riskerar själva mörkläggningen – och idén om en enhetsmänniska – att dölja viktig förståelse av vad som händer i ett samhälle. Invandringens problem blir givetvis svåra att se. Brottslighet och stök i skolan blir också problematiska att hantera. Därför är ett svenskt tabu kring ordet ”neger” ett tecken på en ovilja hos samhällets eliter att se verkligheten i vitögat. Viktiga fakta sopas under mattan. På så vis blir den svenska dogmen om alla människors likhet ett allvarligt sjukdomssymtom.

Torsten Sandström

2020-04-07

Ett lösnummer av DN kostar 40 spänn. ”Vad får jag för det” utropar jag, lika förfärad som en känd gubbig företagsledare. Förutom förstås dagens coronados så ser du själv på bilden. Först den dagliga feministdrogen, där en för mig helt okänd Dua Lipa ska tala om matriarkatets förträffligheter. Numera räcker det inte med vanlig jämställdhet. Nu ska kvinnan vara mest jämställd, och därmed basta!

Sedan en dos av en annan vanlig medicin, en slags psykofarmaka, som ska tala om för oss ovetande läsare hur SVT fungerar. Alltså en tidningsjournalist som recenserar sina halvstatligt anställda kollegors jobb på SVT. En stapel av översvallande ord.

Frånsett skriande siffror om corona saknas alltså reportage som platsar under tidningens namn ”Dagens” nyheter. Vi möter två mediala kändisar som under eget namn presenterar sina högst personliga åsikter om fenomen som knappast kan kallas dagsfärska. Egot, den egna åsikten och inget annat än förstås en rad ord.

I tider av sjunkande annonsintäkter väljer uppenbarligen DN kändisvägen till framgång. Det är för övrigt samma väg som SVT hyllar, där vi varje dag möter flåsande och flabbande kändisar som tävlar i de mest omöjliga sporter. Även SVT/SR lär känna av den yngre generationens flykt från de stora medierna. Den äldre generationen är redan utmattad av alla trivialiteter och skrämseln om klimat och virus. Det verkar vara lika bra att dra något gammalt över sig, att döma av Bonniers samt den offentligt styrda tevens val av inslag. En flåsig jakt att förmå publiken läsa/lyssna.

Men det visar sig att många kloka, unga som gamla, i stället söker information på internet. Det gör de rätt i enligt min mening. Visst finns högkvalitativa reportage fortfarande hos de stora mediehusen. Men utvecklingen mot ”public desinformation” syns tydligt. Smarta marknadsförare har förstås räknat ut vilken typ av smörja som kan locka ungdomar kvar hos de stora mediehusen. Då blir det kändisar, tjo & tjim och mängder av subjektiva rapporter – med påföljd att kritiska analyser får begränsa utrymme. Men samtidigt grävs kvalitetsjournalistikens grav.

Jag förstår de traditionella mediernas problem. De väljer den lösning som Expressen, Aftonbladet och andra slasktidningar redan valt. Men DN och SVT kan därför inte längre hävda att de sysslar med kvalitetsjournalistik. Eller har fokus på kritisk granskning. Dessutom måste mediehusen förstås sluta med att tala om att alternativa medier desinformerar. På internet presenteras dessutom idéer som är gratis och inte kostar 40 kronor om dagen. ”Vad mycket jag får gratis!” skulle den pensionerade scaniachefen antagligen utropa om han tänkte på nätet.

Så här såg DN kulturs första sida ut den 29/1 2020. Även om kulturchefen Björn Wiman brukar skåda i kristallkulan eller spå i kaffesump så har han helt lyckats missa coronaepidemin. Men han har raggat upp en lämpligt globalliberal statsvetare som hjälpt Wiman att lägga ut tarotkoren om det glada 2020-talet. En typisk önskelista för svenska journalister tonar fram.

Jag tror de flesta människor – som tycker det är vettigt att syssla med spådomar – kan hålla med i flertalet punkter på bilden. Så kör för det!

Men i den sista punkten visar vänsterfolket sina tänder. De glädjer sig åt att sociala medier kommer att försvagas. Deras idéer går nämligen inte så bra hem på nätet. Ty väggarna i deras åsiktskorridor är svårgenomträngliga. Nätet lever ett annat liv än det som citeras från politikerna i Stockholm.

Med tanke på utvecklingen hittills på internet verkar DN:s önskan inte vetenskapligt grundad (vilket för övrigt inte heller de andra punkterna i önskelistan är). Men viktigare är den tydliga kritik mot fria medier som DN signalerar. Utan nyanser glädjer sig DN alltså åt en eventuell nedgång för Twitter, Facebook, bloggare mfl. En stor del av den egna läsekretsen vill DN alltså fimpa och slänga i smutsen.

Svaret blir förstås att DN enbart är mot osakliga inlägg på sociala medier. Men vem ska bedöma sakligheten? Spågummorna/gubbarna i kretsen kring Wiman kanske? I så fall lär åsiktsjournalistik och fake news frodas.

Att sociala medier visar sig populära beror bland annat på de etablerade mediernas oförmåga att rapportera om det som bekymrar vanliga människor i vardagen. Skolor som krisar, kriminalitet som eskalerar, månadslånga vårdköer, bostadsbrist och framför allt höga skatter som struntpratande politiker försöker beskriva som självklara. Nog skrivs det om dessa frågor, men alltid genom det filter som åsiktskorridoren kräver.

Lägg märke till att ingen punkt i DN:s rosa önskelista rör Sveriges strukturella problem eller kritik av den politiska klassens oförmåga. Lägg också märke till punkten om ”boendekostnader” som sägs stagnera! Är det troligt? Och är inte bristen på bostäder mer problematisk än kostnaderna som ändå kommer att förbli höga.

Vänsterliberalerna på DN har förstås tak över huvudet i områden utan större skolproblem. Och de ser gärna att skattemiljarder förs över till flummiga globala projekt, exv i Sidas regi. Men att ta tag i Sveriges stora problem glömmer man alltså bort. Alltså de frågor som vanliga människor snackar om vid kaffebordet. Förklaringen är att dessa ämnen inte är riktigt politiskt korrekta. Och PK är DN:s ledstjärna. Det har nämligen familjen Bonnier bestämt.

Torsten Sandström

2020-04-05

Okej, att många talar i mun på varandra om coronaviruset just nu. Politiker, myndighetschefer, journalister och framför allt vetenskapsidkare ger delvis olika signaler. De senare har dock stor kunskap i ämnet ifall de sysslar med virologi eller immunologi. Men andra forskare spekulerar eller predikar bara. Häromdagen förklarade Johan Rockström i SvD till och med att uppvärmningen och viruset har en gemensam förklaring. Därför blir kanske slutsatsen att det inte behövs fler röster i coronadebatten.

Ändå kan jag inte låta bli att undra över Svenska kyrkans tystnad. Ärkebiskopen har – såvitt jag sett eller hört – inte sagt ens några lugnande ord i dessa tider av oro. Det är intressant med tanke på att en kristen dogm just är ”att Guds vilja ska ske”. Så om det finns en Gud – och han/hon är god – så anser jag att existensen av ett livsfarligt virus måste förklaras av landets prästerskap. Varför detta onda virus?

Själv tillhör jag inte någon religiös inriktning. För mig räcker den urgamla stoiska filosofin. Det innebär i korthet att man bör leva enligt naturen och försöka stå emot känslor och lidelser. Självdisciplin blir alltså ett budord. Det som händer i livet ska man försöka möta med lugn och jämnmod. Det är förnuftet som ska styra våra tankar och handlingar.

För mig är alltså kyrkans ord lika intressant som Rockströms spekulationer. Men till saken hör att en tidigare ärkebiskop gått i armkrok med klimatalarmisterna (och påven i Rom) i frågan om uppvärmningens orsaker. Därför tycker jag ändå att det är intressant att höra kyrkans syns på orsaken till viruset uppkomst och spridning. Är det Guds vilja?

Är det någon som från skolan minns begreppet Ludditer? Men, om jag i stället säger Maskinstormarna kanske historieböckernas ord börjar ta gestalt. Det var fråga om hantverksarbetare som i England i början av 1800-talet protesterade mot industrialiseringen. Gamla invanda hantverksjobb försvann och ersattes av maskiner. Följden blev en rörelse som attackerade det nya produktionssättet och dess uppsättning av snabbt arbetande maskiner. Det var framför allt spinnerifabrikernas apparater som slogs sönder.

Oron var på ett psykologiskt plan starkt befogad. Människor såg personligen hur verkligheten förändrades. Gamla arbetsmetoder utrangerades. Och ersattes av mycket effektivare maskiner. Många äldre sysslor försvann och arbetslöshet blev följden. Samtidigt tog nya mindre kvalificerade arbetsmetoder i fabrikerna över och gjorde jobben tråkigare.

Det Ludditerna inte kunde se eller förstå var maskinernas verkan för framtiden. De sköt enbart in sig på den nya tekniken. Vad hände? Jo, lönsamma industriföretag köpte fler maskiner och anställde fler arbetare. Lönerna steg successivt. Jobben var nog mindre inspirerande än den tidigare manuella produktionens, som medgav variation och mänsklig samvaro. Men arbetarnas ekonomiska standard ökades stegvis och kraftigt. Och idag är industriell produktion närmast oslagbar vad gäller prispress på tillverkade varor, något som i sin tur gjort att arbetarnas konsumtion ökat dramatiskt.

Jag skriver detta med tanke på nutidens framväxande ludditrörelse. Många svenska miljöorganisationer agerar idag som dåtidens Maskinstormare. Vi ser samma psykologiska förklaring i och med att miljökämparna idag propagerar för att den gamla fysiska miljön ska lämnas orörd. Nya tekniska metoder hotar naturen menar man. CO2 släpps ut i mängder som påstås skapa uppvärmning av hela Jordens klimat. Bondgårdar läggs ned och planteras med gran. Därför vill miljörörelsen hålla beteshagar öppna, även om kor numera inte betar där längre. Man har fått staten att spendera gigantiska penning belopp på allsköns bevarandeåtgärder för hotade växtarter och djurslag. Vägövergångar får vilt och hotade grodor ska räddas för miljonbelopp. Stora pengar spenderas på enskilda växtarters överlevnad. En CO2-hygglig kärnkraft läggs ned och ersätts av förbränning av skogsråvaror med gasutsläpp som följd. Nutidens ludditer är förblindade i sin övertygelse.

Jag vill inte förneka att miljörörelsen program har positiva inslag. Ingen önskar medvetet att begränsa uppsättningen av djur och växter. Många älskar varierade skogsmiljöer med vilt. Men sedan urminnes tider har människans drift att höja sig upp ur fattigdom och otrygghet haft ett pris som naturen tvingats betala. Industrialiseringen skördade stora offer. Men med tiden fick företagen råd att satsa på mer skonsamma metoder och åtgärder för skydd av såväl den inre som yttre miljön. Enbart framgångsrika företag klarade av detta. Detta är ett central påpekande. Exemplet Sovjetunionen visade på följderna av en planerad ekonomi med strålande miljöregler i lagstiftningen. Men resultatet blev i praktiken fruktansvärt, fattiga företag och lågbetalda arbetare i smutsiga och döende miljöer. Så ser det ännu ut i många fattiga nationer.

Den som befinner sig i ett utvecklingsskede, som förändrar den omgivning folk vant sig vid, har självfallet svårt att se det positiva som kan finnas i framtiden. Det är naturligt. Men ändå måste alla försöka sätta sig in i framtidens möjligheter och öppna upp för experimenterande. Enbart en ekonomiskt stark industrination har idag råd att satsa på vettiga kompromisslösningar mellan teknik/ekonomi å ena sidan och miljö år den andra. Man kommer inte att kunna rädda alla arter av växter och djur. Men en helhetssyn innebär ändå fördelar för såväl människor som miljö.

På så vis menar jag att nutidens miljörörelse agerar enögt. Liksom Ludditerna stirrar man sig blind på enbart en sida av samhällsutecklingen, nämligen att djur och natur hotas. Men man agerar på så vis djup konservativt och vägrar att sätta sig in in alternativen för människan. Idéer om Sverige som Sörgården och en natur från tiden före industrialiseringen har blivit miljötalibanernas credo. Vartenda ingrepp i beståndet av djur och växter betraktas som ett slag mot mänsklighetens existens. Ett sådant pragmatiskt tänkande saknas hos nutidens miljökämpar.

I själva verket innebär deras konservatism ett hot mot människans framtid på en planet där befolkningen växer på grund av allt bättre möjligheter att producera föda och skapa jobb för rimlig försörjning. Liksom maskinstormarna ser dagens miljötalibaner inte vilka behöva människor har idag jorden runt. De bara snackar om sina globala syften. Det är givetvis inte ett mål i sig att begränsa artrikedomen eller att släppa ut riskfyllda gaser och gifter i miljön. Men endast den som är upplyst om alla sidor av ett problem kan fatta kloka beslut. Och endast framgångsrika företag har vilja – och framför allt råd på sikt – att kompromissa mellan människans framtidsintressen och naturen behov av skydd.

På så vis menar jag att dagens svenska miljörörelse är antihumanistisk. Företrädarna ser endast på en sida av problematiken. Inte människans centrala behov, utan bara vikten av att skydda naturen. Miljörörelsen agerar alltså konservativt, kortsiktigt och enögt. Detta blir så tydligt om man ser hur dess representanter propagerar i medierna och den plats rörelsen ges där. Tekniska framsteg framsteg ses som hotfulla och dödliga – undergången är nära. Det som de säger är ofta vinklat och ibland vetenskapligt ogrundat. De agerar lika oöverlagt som maskinstormarna på sin tid. Enbart en fullkomlig öppen diskussion leder till en bättre framtid för såväl människor som miljö. Jag tänker alltså på ett samtal där individernas sociala och ekonomiska behov ständigt vägs mot djurens och naturens befogade livsutrymme.

Någon säger kanske att människan inte har större rätt än djur och natur, varför inte ingrepp tillåts i flora och fauna. Jag håller inte med om detta. Det är ett exempel på en förvrängning. Endast människor kan sägas ha rättigheter i juridisk mening. Hur ska en planta eller animalisk varelse kunna hävda en rättighet? Jag säger inte detta för att plåga, skövla eller förstöra människans omgivning. Homo sapiens är nämligen – och har alltid varit – beroende av naturen. Men endast människan har som en kunskapssamlande varelse möjlighet att genomföra de kompromisser som jag nyss utpekat som nödvändiga för ett gott mänskligt liv i framtiden.

Att miljörörelsen ges alltmer plats i politik och medier innebär därför en stor fara. Risken ligger inte i kloka påpekanden om eventuella konsekvenser av teknisk utveckling. Sådan kritik har sitt värde och många lyssnar (även om talibanernas ensidighet riskerar medföra att dövörat slås på). Faran är rörelsens konservatism och oviljan att inse och förstå behovet av kompromisser mellan människa och natur. Det är därför jag använder det starka ordet miljötalibanism. I likhet med islams krigare glömmer miljöns fanatiker bort människans behov av mat, pengar och nöje i en föränderlig värld. En taliban kan inte förstå detta.

Torsten Sandström

2020-04-03

Aftonbladet berättar att i början på 2000-talet brände försvaret upp flera miljoner skyddsmasker. Minst 30 procent av skyddsmaskerna ansågs fortfarande fungerande. Dessutom. När man ändå eldade, så brände försvaret upp de 2,2 miljoner andningsskydd som fortfarande var funktionsdugliga.

Allt skedde uppenbarligen under Göran Perssons tid som statsminister. Då eskalerade den nedrustning som regeringen Bildt inlett och som Reinfeldt skulle fullborda efter Persson. Förklaringen var den anda av global härlighet och evig fred som då härskade hos vissa naiva grupper av politiker. Alltså en politik i drömmarnas land, som senast fått gestalt av Margot Wallström som på allavar menade av kärnvapen borde förbjudas genom avtal. Peace in our time var det visst någon sa och öppnade dörren för Hitlers illdåd.

Summan av kardemumman är alltså att svenska politiker är:

1. Slösaktiga med offentliga medel
2. Korkade i försvarsfrågor
3. Brister i säkerhetstänk då de kastar fungerande skyddsutrustning på sophögen, trots att den kunnat användas för att lindra spridning av bla virus.

En undersökning från Novus (ett halvår gammal) visar att drygt hälften, 55 procent, av väljarna känner sig otrygga med det politiska ledarskapet. Och nästan sex av tio svenskar tror att barnen kommer att få ett sämre samhälle att växa upp i. Ändå kör landets politiker bara på utan att lyssna på vad folk säger. Sluga politiska överenskommelser som DÖ och Jöken bidrar sannerligen inte till ökat förtroende.

Läser i tidningen idag att Back Heena tilldelats ALMA-priset. En för mig helt okänd individ från Sydkorea. Prissumman är 5 miljoner kronor. Finansiär är du och jag via beslut i statens regi.

Visst bör Astrid Lindgren hyllas. Men hon hedras nästan var dag av svenska folket som läser hennes böcker och blir glada. Att S-partiet via Göran Persson haft dåligt samvete för Strängs Pomperipossa-skatt är en sak. Han är en gubbig publikfriare, som ständigt jagar röster i politiska sammanhang. En helt annan är om du och jag via skattsedeln ska hedra barnboksförfattare från när och fjärran.

Fem miljoner kronor är ett enormt belopp för svenska kulturarbetare. Jag gissar att 25 svenska konstnärer av olika slag kunnat ges en årlig försörjning genom stipendier inom en sammanlagd ram på 5 miljoner kronor. I tider av coronakris för konst och kultur blir 5 miljoner på ett bräde swish ut till Sykorea ett hån, ett offer på globalismens heliga altare. Och så slängs hela beloppet iväg för att några sossar ansett att barnböcker måste få ett pris som är större än Nobelvarianten i litteratur.

Det är inte bara galet. Utan också en bild av uppenbar slösaktighet. Det måste bli ett stopp på detta och annat onödigt spenderande för folkets räkning. En framtida svensk regering måste plocka fram rödpennan och gå igenom statens budget, rad för rad. Jag är säker på skatterna kan sänkas med 20% om tusen onödiga utgifter bara stryks. Och den svenska välfärden behöver inte beröras nämnvärt av strykningen. Det är bara så att pengar till en rad byråkrater och andra profitörer blir kvar i skattebetalarnas fickor. Så att de själva kan bestämma över dem.

Orsaken till att S-partiet fixat ALMA-priset vet vi. Men frågan är varför inte Reinfeldts två regeringar har strukit slöseriet? Denna form av politisk konsensus är en del av den svenska sjukan. Det är ett hån mot det folk som ska betala. En tyvärr vanlig typ av virus i svensk offentlig hushållning.

Coronakrisen visar på hur löst EU är sammanfogat. Strålkastarna riktas mot problemet med den snabba utvidgning som bland annat Sverige jobbat hårt för. Den vanliga svenska parollen är ju att ”alla ska vara med i båten.” Trots en unionsgemenskap och ett låtsasparlament skaver lika fullt de olika ländernas nationella intressen mot varandra.

Det är naturligt. Alla nationer vill just nu att övriga ska ge dem gåvor av sjukvårdmateriel. Några nationer i öst fifflar med demokratin. Ett antal erbjuder skatteparadis för ekonomiskt fiffel. Andra länder i syd vill att medlemsnationerna i norr ska stå för deras obetalda skulder då stora budgetöverskridande i dagarna planeras. Ingen önskar (just nu) ta emot flyktingar och vill därför ge Turkiet ännu mer betalt för att med vapen bygga en virtuell gränsmur. Slutligen önskar alla få mer bidrag och flertalet vill låta en handfull rika nationerna i nordväst betala.

Vad liknar detta? Är det den stolta union som politikerna talar om i valtider? Är det en nyttig verksamhet som vårt land ska finansiera med rader av miljarder per år? Nej, det framstår som en stökig krubba i ett stall som blivit tomt på foder, dvs praktiska idéer för att föda en genuin och god samverkan. Det är med andra ord motsatsen till det fredsprojekt som EU-kramarna ständigt talar om. Ett begynnande Star war som hotar hotar helheten, även de goda inslagen.

Jag är i grunden vän av internationellt samarbete om handel, transporter och rimligt rörlighet för arbetskraft och studenter. Även gemensamma rättsregler för dessa behov är bra. Om EU kan bantas till förutvarande EG är därför mycket vunnet. Låt därför medlemsnationerna själva sköta sina konstitutioner och all rättslig reglering utanför varuomsättningens behov! Kanske blir det då möjligt att locka Storbritannien att medverka?

Mycket står alltså att vinna på en pragmatisk europalinje. Kan det eländiga viruset bidra till detta så desto bättre. Men i bakgrunden lurar de krafter som – liksom Frankrike – ständigt vill hugga EU i än större stenblock. Trots att motorn håller på skära ihop så kräver de mer bränsle. Här finns det stora hotet mot en väl fungerande framtida europeisk gemenskap kring handel, resor, arbete och studier. EU-talibanerna hotar med andra ord att krama ihjäl de strimmor av livskraft som ännu finns kvar.

Torsten Sandström

2020-04-01

PS! Den 3 april läser jag i SvD att Frankrike infört exportförbud på sjukvårdsmateriel som levererats från Kina till ett svenskt företags dotterbolag i Frankrike – ett företag som enligt EU-rättsliga regler ska behandlas som vilket franskt bolag som helst. Rämnar unionen?

Jag vill inte skylla coronakrisen på M:s ledare i Stockholms läns landsting. Men, som jag skrivit i en tidigare blogg bär hon med många andra landstingspolitiker ett tungt ansvar för regionernas dåliga materiella beredskap (trots påminnelser under åren från Socialstyrelsen). Och så nu dessa ändrade säkerhetskrav, som stegvis dragits ned på grund av brist på skyddsutrustning/materiel. Vårdpersonalen utsätts för stora risker för att politiker och byråkrater inte förmått planera på ett kompetent vis. Den övergripande ledningen – och administrationen – har brustit i Region Stockholm liksom i flertalet andra landsting.

Det är poetiskt att se henne och kollegorna med vita hjälmar på under uppbyggnad av försvarets sjukhus i Älvsjö (?). En bild av aktiva politiker odlas. Och så säger hon det som alla redan vet: att behovet av sjukvård ökar pga corona. Nya friska pengar tycks efterfrågas efter de gamla som redan förbrukats.

Där står alltså en person som medverkat till att gigantiska resurser satsats på administration under senaste decenniet (plus omkring 30%). Tänk om dessa miljarder använts på vårdpersonal, skyddsmateriel, ombyggda lokaler (i stället för ett superdyrt nybygge i Solna) mm!

Det är kanske till försvar mot äggkastare som de Fyras gäng på bilden bär hjälmar? Det är ingen tvekan om att M-partiet – som leder landstinget i Stockholm – måste utkräva ansvar av Svenonius. Det räcker inte med en politisk karriärist. In med en ny ledare, som kan samtala med personalen och har medicinsk kompetens samt erfarenhet av hur en vårdorganisation ska skötas.

Göran Persson: Låt småspararna

ta emot utdelningarna

Rubriken är från Dagens industri den 30 mars.

En aktiebolagsrättslig grundsats är att alla aktieägare med samma aktieslag ska behandlas lika. Nu vill den avdankade politikern Persson ändra på detta på grund av corona. Tanken tycks vara att enbart fysiska personer ska få rätt att ta emot utdelning exv från den skandalbank där han själv är ordförande. Däremot ska inte pensionsfonder och försäkringsbolag – som också behöver pengar för åtaganden till vanligt folk – få någon utdelning. Juridiken och logiken gör en vurpa.

S-partiets nya finansprofil tänker givetvis som en politiker, i jakt på väljarnas röster. Inte på aktieägarnas förtroende för det bankaktiebolag som hans politiska kompisar valt att placera honom i ordförandestolen för. För Persson är affärer politik (och politik affärer). I sossebanken är således Person ordförande och en annan trogen sosse är VD, dvs Jens Henriksson (en gång i tiden statssekreterare i Persson regering). Alltså bu(S)iness as usual .

Vad är det som händer i svenska medier? Mediehusen slår sig ofta för bröstet och hävdar att de sysslar med grundlagsskyddad journalistik. Pyttsan, säger jag. Viss går det ibland att läsa goda texter, med glänsande analyser och goda belägg. Men det blir alltmer sällsynt. Tyvärr.

Rubriken från SvD häromdagen visar på marschen mot det triviala. Den fråga som ska bevaras är hur man ska tilltala en telefonförsäljare.

Läs ovan vad den sk journalisten svarar. Vilka belägg hon har för sin mening går inte att veta. Den bygger på någon slags allmän hygglighetstanke. Men vad säger att en ombedd uppringare ska behandlas med respekt? Om den som svarar känner irritation eller till och med ilska över påringningen bör den väl tillåtas komma fram? Ärlighet är kanske bäst?

Därför säger jag att det enkla svaret är: gör som du behagar – du har ju inte bett om att bli uppringd.

I Svante Nordin intressanta bok ”Sveriges moderna historia” (2019) skildras svensk politisk utveckling från 1800-talets början fram till våra dagar. Mest spännande är det sista kapitlet om politiken efter 1976. Oj, så fort man glömmer sin nutids historia! Vi får bland annat läsa hur sovjetkommunismens upplösning liksom ett biljardklot sätter andra bollar i rörelse. I bakgrunden syns spelarparet Ronald Reagan/Margaret Thatcher. Europa frigörs, EG/EU expanderar och USA dominerar världen (tills vidare!). Här följer en kort skiss över den svenska politiska spelplanen sedan 1990.  

I början av 1990-talet tyckte Karl Bild det såg ljust ut för M. Han trodde på ett systemskifte via paroller i stil med: bort med S-partiets kollektiva strukturer, mer europasamarbete, sänkta skatter och statsutgifter, privat konkurrens inom den offentliga sektorn osv. I boken skildras hur M-partiet, efter några initiala framgångar  för Bildts ministär (1991), till sist körde fast. En orsak var kompromisser inom den ständigt spretiga borgerliga koalitionen. Viktigare var att Sveriges ekonomin hamnade i akut kris efter ett utdraget och korkat försvar av en fast kronkurs. Med hjälp av oppositionen skars det därefter i välfärden, skatterna höjdes, försvarets nedläggning inleddes  och den borgerliga koalitionens opinionssiffror dalade. Bildt förlorade 1994 års val till Göran Persson (eller Ingvar Carlsson som snart avgick). Och reste sedan som oppositionsledare till Balkan för att odla sina politiska intressen där.  

År 2006 var det dags igen. Nu för Reinfeldts rivstart med sin första regering. Partiet kallades numera ”De nya moderaterna”. Regeringen blev ännu en koalition, som nu gick under namnet Alliansen. Resultatet blev ytterligare år av ”sossepolitik light”, men nu förstås i Alliansens regi och under liberala slogans. Det nya var inte stora skattesänkningar (frånsett för villaägare) eller besparingar i statens utgifter (frånsett försvaret), utan ett närmande till S-partiets ideal om globalisering, villighet till invandring och frånvaro av ett försvar värt namnet. Visst minskades skattetrycket något och staten behöll rimlig kontroll över ekonomin. I centrum stod en stor tilltro till globala lösningar för fred och bistånd – inklusive en omfattande  utvidgning av EU –  med följden att det svenska försvaret bantades till ett minimum (medan militär personal skickades till Afghanistan!).

I valrörelsen 2010 gick M visserligen fram något, men övriga koalitionspartier ännu mer tillbaka, så att regeringens underlag försvagades, trots påtaglig kräftgång för S. Orsaken var framför allt SD:s expansion, med stark kritik mot Alliansen från höger. En på så vis skadeskjuten borgerlig regering förlorade än en gång greppet över svensk politik. I  följande valrörelse eskalerade SD:s framgångar eskalerade och deras flykting- och EU-politikpressade regeringen. Reinfeldts vädjan om att folket bör öppna sina hjärtan för invandring bidrog till nederlaget 2014 –  en förlust för Alliansen på 32 mandat och en vinst för SD med 29.  Reinfeldt avgick på valnatten och Alliansen vägrade ödesdigert att regera med stöd av SD. Alltså blev det dags för två ytterst svaga S-regeringar under Löfvens ledning (2014 och 2018). Den första räddas av DÖ med stöd av Alliansen, den andra av Jöken (med bara av C och L). 

Går det att kort beskriva varför M misslyckats? Jag tror det. Den främsta förklaringen är inte nödvändigheten att regera i koalition med allierade, även om det varit en bidragande orsak. Jag tror att steget bort från en ”moderat” konservatismen varit huvudorsaken. Genom en flummig M-liberalism har regeringar med nöd hållits samman. Därmed har också satsningar på globala frågor underlättats. Men väljarkåren har inte varit övertygad om nyttan med storskaliga satsningar på gränslöshet via EU, FN, Sida samt en öppen dörr för invandring. I allmänhet ser väljarna och skattebetalarna naturligt nog till sitt eget bästa och till Sveriges. På så vis är de främst nationalister och inte kramare av omvärlden, som för övrigt visat sig skapa svåra problem i form av konflikter, krig och flyktingrörelser. USA:s stegvis minskade intresse för Europa och omvärlden har dessutom skapat bekymmer för nationer som liksom Sverige valt att avrusta. Finland har med öppna ögon insett riskerna. Till detta kommer ett byråkratiskt och kostsamt EU, med rader av överstatliga regler och tydliga svårigheter att hålla samman.

M-partiets avsteg från en nykter moderat konservatism har utsatt partiet för folklig kritik från höger. Redan framväxten av Ny demokrati borde ha varit en varningssignal. Ändå tog SD:s inträde på den svenska politikens arena M på sängen. I stället för att omformulera liberalismen till skydd för rättsstaten och marknaderna har M-partiet och Alliansen fortsatt en politik som närmast påminner om S-partiets gamla mönster.

M:s val av en global vision har dessutom visat sig utmanande på så vis att S-partiets  gamla kollektiva strukturer i huvudsak lämnats orörda. Nationen lider av stora problem avseende bostäder, arbetsmarknad, skola, kriminalitet, försvar, byråkrati, höga skatter osv. Några av dessa mångåriga S-problem har förvärrats genom en oklar M-globalism. Andra har helt enkelt skjutits på framtiden år efter år. Betraktat från en svenskt nationell position är denna passivitet oförlåtlig och förstärker bilden av M-partiets strategiska missbedömningar. 

Frågan är därför om M har en möjlighet att med framgång ändra färdväg. SD har som bekant redan intagit en tydlig nationell position med tämligen bred folklig förankring. Jag tror ändå att M har en bra chans att lyckas med en ”moderat nationalism”. Men en förutsättning är att partiet vågar tala ur skägget och inte bara ängsligt sneglar på partierna S, C och L. Jag menar givetvis inte att SD:s politik ska kopieras (liksom Reinfeldt gjort med S). SD:s program är i vissa avseenden grovt och bör självfallet balanseras och nyanseras. 

Ungefär så här. All invandring är inte fel, men en nationellt oplanerad är det. Et försiktigt internationellt politiskt samarbete räcker inom och utom Europa. Vidare måste de strukturella problem som S-partiet skapat –  och som nationen brottats med i åratal – ges klara lösningar. Inte fler tomma löften, men klara löften om bostadsbeskattningen, hyresregleringen, kunskapsskolan, den korporativa arbetsrätten, byråkratin, straffrätten, försvaret osv. M:s närhet till många kunniga jurister med moderat konservativa värderingar kan här hjälpa till.  

Slutligen bör M gå en rad kritiker till mötes som menar att svensk demokrati inte fungerar optimalt. Ett system för oberoende tillsättning av högre domartjänster och en författningsdomstol är sedan gammalt angelägna projekt. Dessutom måste sjukvården förstatligas – landstingens politiker har misslyckats kapitalt i sin satsning på byråkrati. Därför tror jag att en grundlagsreform måste till. Viktigast är att folket ska ges rätt till initiativ för genomförande av folkomröstningar enligt en modell som liknar den i Schweiz. En sådan reform kan få bred uppslutning hos väljare som är evigt trötta på yrkespolitikernas fullkomliga makt över lagstiftningen. Risken att några politiker förlorar sina jobb måste tas. Vinnare blir Sveriges folk och de politiker som segrar.  

Torsten Sandström

2020-03-30

När det mediala utrymmet i coronatider krymper för den annars så vanliga klimathetsen växlar Rockström fot som krönikör i SvD. Liksom forna tiders kyrkomän måste allt ont förklaras som djävulens verk. Och vips blir människans framfart – skogsavverkning, CO2 och uppvärmning – orsaken till det nya virus som nu drabbar världen.

När det gäller orsakerna till uppvärmningen slirar Rockström med den vetenskapliga bevisningen. Även om CO2 kan vara en delförklaring talar nämligen mycket för att exv solens strålning har sitt finger med i spelet.

Och nu genomför Rockström samma förenklade resonemang rörande coronaviruset. Han menar att orsaken till spridningen av viruset är skogsavverkning, som medför såväl uppvärmning som att djurarter flyr och sprider farliga virus. Att människors kontakter med vilda djur kan ha betydelse för spridning av virus är en sak. Men att slumpmässiga virusmutationer visar sig farliga för människan är en helt annan sak. För övrigt bör mutationer av detta slag ha skett i djurvärlden under många hundratusen år. Alltså innan människan trätt in på scenen. Såvitt jag förstår.

Historien visar hur kyrkoledare använt olika farsoter för att skrämma människor att rätta in sig i ledet. Samma sak gör Raketmannen nu. Det är lågt. Men, med prästens självklara min påstår han förstås att ändamålet helgar medlen. På så vis blir människor med stark tro inte pålitliga. Det visar att Rocket man inte sysslar med naturvetenskap.

Medierna ser på sig själva som frihetens och ärlighetens representanter på jorden. Tidningar, radio och teve är upptagna av temat om det egna oberoendet och sakligheten. Deras påstådda oavhängighet lyser som en gloria över den bild de presenterar av sig själva.

Så ser mediernas självporträtt ut. En bild som upprepas i alla officiella sammanhang. Och för folket varje dag. Men verkligheten är en helt annan.

Så här ser en vanlig kväll ut framför teven. Här flabbar Babben Larsson på ena kanalen tillsammans med sina många kändiskompisar. På den andra kanalen syns Lill Babs dotter och någon av familjens Wahlgrens många alla nollor. Alltså inga okända och spännande karaktärer, enbart långvarig odlade och utslitna affärssubstrat.

Bland hundratals kämpande kändisar som klänger kring vulgoteves slaka lina syns politiker, arkitekter, antikhandlare, auktionsfirmor mm. Allt kryddas av sportmedaljörer, musiker, konstnärer, kockar mfl. Alla i behov av reklam för framtida jobb. Hela gänget skrattar på kommando och visar vita tandrader. Naturligheten är minus 100 procent.

Allt är alltså stylat. Inget är verkligt eller förankrat i vardagen eller i landsbygdens tempo. Bara flåsande skämt och skratt. Kramar och pussar. Det är inte fråga om en fri kultur. Allt är marknadsföring och reklam. Snabba pengar på kontot är det som gäller. Sedlarna prasslar.

En del av alla dessa intigheter bekostas tyvärr av skattebetalarna. Annat finansieras av reklamkanaler. Men kontentan är ändå innehållslöshetens bittra kamp mot idéerna vakuum. Det hela pekar i en riktning mot kulturell undergång. Ty en levande medial presentation förutsätter frihet och kritisk öppenhet. Undergången förklaras av tankens tomhet, hjärnors infarkter, frånsett strävan förstås att sälja programtid till bästa möjliga pris.

Vi skådar alltså den svenska kulturens business as usual. En marsch på väg mot kulturens djupa stup. På 1960-talet talade man om indoktrineringen av Sverige. Problemet är detsamma idag. Vem är det som vinner på att folket ständigt förs bakom ljuset?

tene

tt starkt ljus över

Vid dagens presskonferens angående virusepidemin manar statsminister Löfven till sans och samling. Det är bra. Han kräver också att alla måste visa ”folkvett”. Det är mycket bra. Slutligen manar han alla att ta ”ansvar”. Det är jättebra.

Men i en annan stor nationell kris, den som rör kriminella gäng som mördar och spränger bomber, är det andra ord som passerar statsministern läppar. Här gäller inte ansvarstagande eller utkrävande av ansvar. Då det gäller en brottslighet som fötts av en omfattande och missriktad invandringspolitik sjunger Löfven sannerligen inte ut. Han är tyst eller så försöker han skylla på brats från Djursholm som köper hasch och på så vis lockar andra till kriminalitet.

Det finns minst två orsaker till att Löfven inte klarar av att hantera brottskrisen. Den ena är att vänsterns ser på brottslingar som offer för sociala omständigheter. Se en annan blogg jag skrivit idag! Den andra orsaken är att S-partiet själv bär ansvar för sin egen misslyckade invandringspolitik.

För Löfven går inte politik och logik hand i hand. Det är Sveriges stora dilemma idag.

Viktiga steg i ett samhälles utveckling skapar nya människoideal. På så vis formar makthavarna ideologiska instrument för styrning av individerna. Två amerikanska sociologer, Bradley Campbell och Jason Manning, har sysselsatt sig med ett intressant historiskt utvecklingsschema i tre steg. Modellen är mycket förenklad, men ger oss viktig förståelse av olika eliters ambitioner att i nutid kontrollera egna och underordnades positioner. 

De tre utvecklingsstadier som lyfts fram är hederskultur, värdighetskultur respektive offerkultur. Jag tror vi egentligen känner till dem alla tre ganska väl. Men vi anar kanske inte fullt ut effekterna av – och de politiska orsakerna till  – deras framväxt.

Äldst är givetvis hederskulturen, som fortfarande lever kvar i stora delar av världen. Den baseras på ett samhälle där en central lagstiftning ännu inte fått en dominerande ställning.  Därför formas spelreglerna i huvudsak av åldriga moralisk mönster som utvecklats av de makthavande. Avsaknaden av en stark central samhällsmakt medför att olika befolkningsgrupper, eller klaner, själva handhar styrningen av levnadssättet, brotten och straffen. Här finns alltså inte våldsmonopolet hos en stat, utan hos olika klaner vilkas medlemmar utgörs av släkter, familjer och regionala eller lokala befolkningsgrupper. Man kan därför tala om ett ”privat monopol” på våldsutövning. Klanens hövding och ledande skikt styr utan domstolars inflytande och deras justis är i allmänhet baserad på en strikt åtlydnad av gruppens moral och drakoniska straff för den som avviker. Som bekant möter vi  idag klankulturer i exv Mellanöstern och delar av Afrika. Men de existerar även hos oss i västvärlden, exv maffian i Italien och inom grupper av invandrare i svenska storstäders förorter. 

Demokratins genombrott innebär ett frontalangrepp på de gamla kulturer som baserats på heder. Det nya samhället bärs nu upp av en värdighetkultur, ett ord som markerar motsatsen till klanens våldsmakt eller den moral som brukar kallas ”djungelns lag”. Fram träder visionen av den dygdige medborgarens rättsstat. Ideal som medborgare, parlament, allmängiltig lagstiftning och domstolarnas oberoende har helt (eller som nyss nämnts, delvis ) sopat undan den äldre gruppmoralen i flera världsdelar. Lagen gäller för alla och avses även skydda individen gentemot statens eventuella övergrepp. Detta demokratiska samhällssystem har sina  rötter i antikens Aten och har senare getts en tydligare bild av upplysningens filosofer. Och sin första gestalt framträder rättsstaten i de engelska, amerikanska och franska revolutionerna  (1688, 1776 respektive 1789).  För svensk del har en liknande samhällsordning byggts ut under senare halvan av 1800-talet. Genom lag ges alla medborgare samma rätt. Och varje medborgare bär samtidigt ett eget ansvar för att följa gällande regler. Vidare är det  domstolarnas sak att skydda individen samt att utmäta ansvar av henne eller honom.

Mot denna bakgrund är det intressant att fundera över det tredje steget, dvs nutidens offerkultur. Sedan omkring femtio år tillbaka  betraktar den politiska eliten i flera västländer individen inte längre som ansvarig för sina gärningar. Människan ses nämligen som en marionett, som styrs av bakomliggande skeenden i samhället. Samhällsforskare talar nu om strukturer  eller osynliga krafter, som påverkar individen så att denne utför handlingar utan att – som det sägs –  egentligen vilja göra det han eller hon faktiskt gör. I familjen kränker mannen kvinnan.  I skolan bråkar barnet. På stan intar många droger. Och framför allt utförs allvarliga brott av unga människor som ”inte vet bättre”. Alla dessa allvarliga skeenden framträder genom osynliga trådar, som styr händelserna i Sveriges stora dockteater.  

Flera samhällsvetare – från Marx till Durkheim och Foucualt –  har utvecklat olika teorier om strukturer i syfte att med god vilja förklara sociala händelser. Ibland är deras svar spännande. Men de är också spekulativa och vilar i allmänhet på lös vetenskaplig grund. Men mycket viktigare är att politiker med vänsterinriktning missbrukat dessa teorier för sina egna politiska ändamål. Syftet har blivit att legitimera enskilda individers avvikelser från umgängesregler som bestämts i demokratisk ordning – ofta genom lagstiftning. På så vis har offerkulturen häpnadsväckande nog öppnat dörren för en allmän strävan efter att befria individen från ansvar. 

Denna tendens har under några tiotals år blivit tydlig i vårt land. Effekterna är ytterst allvarliga – upplösningen av den enskildes ansvar har stegrats. I SVT:s Uppdrag granskning häromdagen berättar brottsutredande poliser och åklagare om hur den svenska straffrättens regler numera impregnerats så av barnrättskonventionens strukturtänk att det praktiskt taget blivit omöjligt att anhålla unga förövare som begått allvarliga brott. Några åklagare talade liksom frikyrkliga präster i tungor om de stackars barnens roll som offer i det svenska samhället. En ung brottsling som myndigheterna alltså inte kan hålla kvar på polisstationen mer än några få minuter. Ett offer som, väl ute i det fria, snart begår nya illdåd. 

Det tragikomiska i SVT:s reportage är att föräldrar till dessa offer – det rör sig oftast om invandare från främmande kulturer  – anser att det svenska samhället är för slappt och ovilligt att utkräva ansvar. De berättar att de därför skickat sina unga förövarbarn till hemlandet för hård uppfostran under några månader. Detta visar – föga förvånande – att den moderna offertanken strider mot de hårda klankulturer som föräldrarna uppfostrats med i sina ursprungsländer. 

Men framför allt blir det skrämmande tydligt hur den nya offerkulturen luckrat upp moralen i den demokratiska rättsstaten. Den bygger som sagt på värdighet, dvs inte bara på rättigheter utan också på skyldigheter. Meningen är att en person som avviker från gällande straffrättsliga normer ska sakföras, inte enbart smekas medhårs och förklaras som ett offer för sociala omständigheter. Jag menar därför att ett tungt ansvar vilar på de politiker som i riksdagen står bakom den nya svenska straffrätten och barnkonventionens alltmer snedvridna samhällseffekter. Politikerna delar sitt ansvar med många jurister, som tjänstvilligt stått bakom lagreglernas utformning eller mekaniskt tillämpar dem varje dag. På så vis blir den nya offerkulturen ytterligare ett tecken på att Sverige är på väg bort från den demokratiska rättsstatens ideal om nödvändigheten att ansvar utkrävs. Av hög som låg, av gammal som ung. Moderation kan förstås ibland behöva visas. Men ingen brottsling är fri från ansvar!

Torsten  Sandström

2020-03-27

Heder åt Anders Tegnell och för övrigt även han kollegor på Folkhälsomyndigheten. Det är svårt för en lekman att själv bedöma vilka beslut som måste fattas mot spridning av virus. Men Tegnell berättar sakligt, faktarikt och utan choser om virusutvecklingen och lämpliga motåtgärder. Just vetenskapligheten och beredskapen att analysera svåra frågor som möter honom imponerar. Så ska en statlig tjänsteman fungera, låt vara att myndighetens namn klingar förskolemässigt.

Däremot är många av de andra myndigheternas representanter vid de dagliga pressträffarna bedrövliga. De framstår som vittnen vid bönemöten i Filadelfiakyrkan. På grund av att de inte nämner minsta fakta som är nya står de där och bara maler på, för att – som de tycks tro – lugna lyssnarna. Socialstyrelsen och Beredskapsmyndigheten tillhör detta bottenskikt. Igår upprepade alltså företrädaren för Socialstyrelsen allehanda trivialiteter, som inte tillförde något konkret. Hon lyckades i varannan mening använda ordet ”säkerställa”, typiskt nog. Om något över huvud taget går att säkerställa så är det att vi inte har de vassaste knivarna i toppen på flera av våra vildvuxna och byråkratstinna statliga myndigheter.

Ett problem är att det förstås slösas med pengar. Ett annat, och i sammanhanget allvarligare, är att människor inte förstår vad de säger och varför de bara orerar. Det skadar förtroendet för den svenska staten och politikerna bakom den. Det vill säga de politiker som var dag verkar för att utvidga byråkratin. Ridå!

I flera tidigare bloggar har jag skrivit om ett påtagligt dödläge i svensk politik. Tunga politikområden med stora problem, såsom bostäder, skola, vård, försvar osv. Jag menar inte att dödläget beror på det nuvarande parlamentariska läget, dvs den låsning som skett genom Jöken. Problemen är nämligen mycket äldre.

De har inte heller adresserats på senare tid, mer än i svepande uttalanden i stil med ”att så kan vi inte ha det” eller ”nu måste vi verkligen”. I den senaste valrörelsen sågs affischer om exv behovet bostäder. Men inget händer efter valet, mer än att nya drömmar yppas. Några konkreta lösningsförslag har alltså inte lanserats för lösa nationens flera stora strukturproblem.

Mitt konstaterande gäller i princip för samtliga politiska partier. De har i huvudsak enbart manövrerat för att erövra nya väljare vid valet år 2022. Jag menar att vi ser ett bedrövligt politiskt schackspel. Nya idéer saknas helt enkelt. Samma gamla politik tycks med andra ord fortfarande gälla. Och detta trots att Sveriges kroniska problem alltmer skärps. 

I en blogg häromdagen knyter jag an till den passivisering eller rentav förstening som ägt rum. Jag diskuterar två historiska skeden i svensk politik. Det första var några årtionden efter att tvåkammarriksdagen satts på plats, alltså perioden omkring 1880-talet. Också då var den politiska tankefattigheten utbredd. Begränsade reformer genomfördes av kungens betrodda adelskamrater och några högt utbildade byråkrater. Men dåtidens stora frågor om rösträtt, 8-timmarsdagen, bostäderna och försvaret lämnades i träda. Idéer och ambitioner saknades då – liksom idag – hos den politiska eliten för genomgripande reformer. Först senare generationer av politiker tog under 1910-talet på sig att i praktiken lösa några av de stora problemen. Och det var då ännu inte S-partiet som regerade, utan liberala krafter som stod för reformerna.

Det andra skedet jag lyfte fram i min blogg var perioden efter andra världskrigets slut. Under 1950- och 60-talen fullbordades S-partiets storskaliga kollektivisering av Sverige. Det var inget arbete som genomfördes slumpartat. Här fanns en röd tråd att låta S-partiets organisationer styra riket i samarbete med villiga storföretagsintressen (och många av fanns av det senare slaget). En viktig länk var en kraftig utbyggnad av statens olika myndigheter.

Det var under Erlanders tid som den statliga byråkratin erövrade och cementerade nationen. Det var under Palme som de av folket finansierade radio-och tevebolagen fick en tydlig vänsterprägel. Och det var även han som storskaligt lyfte det globala projekt, som tidigare kanske varit Brantings mest bestående bidrag till nutidens Sverige. 

Trots att de två skeden jag pekar på har olika innehåll – de beskriver dels en handlingsförlamning, dels en omfattande kollektiv expansion –  har de intresse för dagens svenska politiska situation. 

Jag menar att S-partiets kollektiva uppbyggnadsfas idag är passerad huvudsakligen .  Vi befinner oss nu alltså i den tankefattiga era som jag pekat på inledningsvis. Ett stagnerande S-parti kämpar med näbbar och klor för att sitta kvar vid regeringsmakten. Desperationen syns tydligt. Därför säljs idag ut det lilla lager S har kvar av traditionella vänsteridéer.  

Samtidigt väljer C- och L-partierna en vacklande färdriktning. Man vet inte vad som är god sakpolitik – trots de stora problem som existerat sedan flera år – utan vill endast säga nej till SD-partiets medverkan i statens politik. Resultatet av Jöken blir därför att mandatperioden 2018-2022 framstår som en transportsträcka. Alltså fyra år av käbbel om marginella samhällsproblem.

Intressant är hur få politiker och medier som uppmärksammar det läge av politisk stagnation som nationen befinner sig i. Ett exempel. Politikerna bråkar om en extremt improduktiv offentlig arbetsförmedling ska läggas ned – vilket först beslutats En tid senare bråkas det om den ska hållas vid liv, något som man senare enas om. De många miljarder som i åratal slängts bort på projektet ska alltså nu följas av ytterligare förlorade miljarder.  

Partiernas avsaknad av rejäla sakpolitiska stora frågor är pinsam. De stora mediehusen lägger också locket på rörande framtidens frågor. Men tystnaden och handlingsförlamningen påtalas av många fristående kritiker, i det som något föraktfullt brukar kallas alternativa medier.

Det etablerade samhällssystemet under kritik står inför två val. Antingen nytänkande och reformer eller handlingsförlamning och förstelning. Reformvägen tycks otänkbar. Kvarstår tankefattighetens träda, som påminner om läget under det sena 1800-talet (se ovan). Stagnationen följs alltså av angrepp på de personer som blottlägger vad som sker. I min tidigare blogg visar jag på hur giftiga kritiker som Strindberg och Moberg utsatts för påhopp. En liknande förklaring finns till politikernas och mediernas fundamentala tystnad om den pågående kritiken av politisk korrekthet. Eliterna inser nog udden av kritiken. Men man vill inte veta av den. Kritiken anses nämligen som olämplig. Och visst är den det för den som har något att dölja. 

Enligt min mening finns det dock ingen annan väg framåt än ett öppet politiskt samtal. Förklaringen är enkel. Det svenska samhället måste reformeras på flera viktiga områden. Att stoppa huvudet i sanden inte är någon lösning visar världshistorien med tydlighet. Ändå står Sveriges politiska makthavare idag på rad med sand ända upp till axlarna. 

Torsten Sandström

2020-03-26

I åratal har vi från S-partiet hört talas om behovet av ”det starka samhället”. Tillsammans med ” den svenska modellen” har begreppen blivit slitna mantran. Jag menar att det är verbala reliker från det tidiga 1900-talets samhälle. Alltså hyllningar till den stat stat som avsågs planera nationens ekonomi och folkets behov. Alla vet hur det gick med den sovjetiska drömmen. Ändå har S-partiets makt över politiken medfört att den starka staten fortsatt att vara honnörsord i många munnar. Till och med Fredrik Reinfeld har – häpnadsväckande nog – önskat att M-partiet skulle bli ”statsbärande”

I tider av politisk kris och oprövade virus faller plötsligt betongstaten in spe samman. Kvar står förvirrade ministrar och politiker som lovat för mycket. Personer som inte kan leva upp till sina löften. Den starka staten förvandlas till ett hån. Utvecklingen är inte så svår att förutse. Storstilade – men ogrundade – löften riskerar att falla platt till marken.

Enligt min mening ska nämligen ett samhälle inte gjutas i betong. Här delar jag dåtidens liberalers kritik av staten (nutidens liberaler kramar som bekant S-partiet). En bra stat vilar på folkets armar. Det är ett lyssnande och självkritiskt samhälle. En organisation som styrs av kunniga människor, som dessutom är beredda att efter en tid överlämna makten till andra. Just ordet ”lyssnande” är centralt. Enligt demokratins spelregler ska de styrande förverkliga folkets drömmar. Politikerna ska inte främst trumpetare ut sina egna åsikter och förhärliga dem. Historien visar åtskilliga katastrofer som skapats av makthungriga ledare med välsmort munläder.

Jag tror därför att nutidens svenska politiker har bundit ris till sina ryggar genom det storvulna talet om den starka staten. Det är inte stora ord skattebetalarna önskar, utan valuta för sina skattepengar. Innebörden är ledare som noga hushållar med andras pengar. I detta perspektiv riskerar styrka innebära missbruk av makt och folkligt förtroende.

Dagens Sverige står inför en rad strukturella problem med gamla rötter. Därför framstår talet om ett starkt samhälle bara som svepskäl för att de politiska ledarna ska sitta kvar vid makten. Löfvens starka stat faller samman så snart folk tröttnat på politiker som inte gör vad de lovat. Per Albin Hansson och Tage Erlander pratade mindre om den starka staten än den bestämda viljan att leverera reformer. Beslut fattades också! Sedan deras tid framstår talet om den starka staten som ett hån för dem som vill se en livaktig demokrati.

I kommande tider av politisk turbulens tror jag därför att nutidens yrkespolitiker tvingas tänka om. Ska demokratin leva måste politikerna lyssna på folket. Partierna betydelse kommer att avta. I grundlagen måste skapas säkerhetsventiler så att vanliga människor kan få sina valda representanters beslut överprövade genom folkomröstningar. Med sådana regler på plats kommer vi givetvis att få se en ny politisk vilja att fråga och lyssna från de valdas sida. Och allt snack om en stark stat kommer mest att framstå som fånigt.

Jag tror inte en politisk utveckling i den riktning jag önskar är utesluten. Men den starka statens yrkespolitiker riskerar att bli svurna fiender till projektet.

Torsten Sandström

2020-03-25

Bonnier- och Schibstedtkoncerna dominerar som bekant svenska medier tillsammans med det statsfinansierade SR/SVT. Enbart detta konstaterande styrker att en öppen politisk debatt blir svår. Klart är att det betyder att politiskt korrekta lösningar huggs i sten.

Idag läser jag i Dagens Industri att Tidningsutgivarna och företrädare för de två stora mediehusen vädjar om stöd från annonsörer, staten och andra för att täcka upp hålet efter annonser som uteblivit pga coronakrisen. Motiveringen är att stöd behövs ”för att skydda medieföretagens grundlagsskyddade uppdrag att producera kvalitetsjournalistik”. Särskilt framhålls risken för desinformation från sociala medier.

Jag vill så skratta! Två fattighus står där och bönar – skänk en slant. Den journalistik som DN, Expressen, SvD och Aftonbladet kan inte i ett svep betraktas som högkvalitativ. I mina bloggar har jag lyft fram vardagliga exempel på skräpskrivande. Och då har jag ändå inte systematiskt tittat på de två bottennoterade kvällstidningarna. Begäran om stöd avser alltså de fakta att finansiera fortsatt nonsensjournalistik. Det är faktist så att många nätsajter och bloggare håller högre kvalitet. Men kruxet är att de skriver frisinnat – inte politiskt korrekt. Därför hånas de ofta och kallas ibland ”Swish-horor” av de två mediehus som nu är fräcka nog att gå med tiggarstaven.

En orsak till att jag bloggar om detta är att det finns en risk för att staten hörsammar begäran om stöd. Märk att SvD redan får 40 miljoner per år i presstöd. Den inofficiella motiveringen är att pressen upplåter sina spalter åt den politiska eliten och ger etablissemanget viktigt eldunderstöd.

Särskilt komiskt är Tidningsutgivarnas påstående att man har ett grundlagsskyddat uppdrag att producera kvalitetsjournalistik. Visst är det meningen att pressen ska informera sakligt. Om det sker i verkligheten är som antytts en annan sak. Men tanken är också att kritisera och bidra till en öppen diskussion. Detta gör mediehusen definitivt inte i den utsträckning som är möjlig. Locket på är den paroll som tillämpas mot mångfald.

Wiman, DN:s kulturchef är från vettet. Hans ambition verkar vara att fånga läsare genom skrämseltaktik. Länge har han som jag påtalat kört med klimatskräck. Likt Dracula dras han nu till människornas kroppar och de risker som corona visar upp. Såväl klimat som corona ger blod åt Wimans stora globala projekt. I rubriken ser vi därför söndagens predikotext.

Visst sker transporter och affärer idag i steggrad utsträckning över de nationsgränser som kartan visar. Men detta betyder inte att ”ALLA” sitter i samma båt. En del människor lever i demokratier, andra under diktatur. Få är rika, många fattiga, men flertalet hankar sig drägligt fram. I stora delar av världen lever bönder inte ett globalt liv, utan i lokalsamhällen. Även i vårt land över åtskilliga utan närmare kontakt med globalsamhället. Sådana trista fakta bekymrar förstås en kulturchef föga. För Wiman är världen en stor sagobok, som ”ALLA” samlas kring.

Ökad handel och samfärdsel bör enligt min mening bejakas. Detta bidrar till att fattiga får det bättre och diktatorer sämre. Men det är ingen mirakelkur. Vi ser framväxten av industrigetton i u-länder och rostbälten i västerlandet. Det verkar därför som globaliseringen också skapar problem. Den skapar också jättestora privata företag, bläckfiskliknande internationella organisationer och nya gigantiska byråkratier. Globaliseringen har som mycket annat en baksida, som sätter demokratierna på stora prov. Detta syns exv inom FN och i splittringen inom EU. I Wimans sagobok berättas inte om detta. Han sysslar nämligen med att omvandla Sörgården till en kosmopolitisk saga.

Jag kan förstå att en mulla predikar som Wiman gör. Hans saga ska – liksom andra myter – lugna lyssnarna och få dem på gott humör. Därför blir språkliga nyanser mellan ”alla” och många irrelevant. Däremot har jag svårt att tåla den dubbelmoral som blir följden av idén om alla i samma båt. Alla har inte samma intressen! DN anklagar andra för spridande av falska eller vinklade nyheter. Men DN låter bara Wiman trampa på.

Även om jag är en luttrad läsare av SvD och DN så höjer jag ögonbrynen åt dagens rubrik från SvD, som meddelar:

”Växtbaserat kött – hot för vita, heterosexuella män”

Alltså har ännu en skribent som släpats in på scenen. Idag verkar det vara en kille från USA. Om honom vet jag inget annat än han själv tycker att han vet bäst. Det som han kommit fram till via egna studier sammanfattas i rubriken ovan.

En slutsats av denna tycks alltså bli att färgade bögar gillar vegoprodukter. Likaså tycks man motsatsvis kunna sluta sig till att kvinnors åsikt antingen är ointressant, alltför varierad eller enbart lutar åt vegetarisk föda.

Det nya samtalet om identiteter är häpnadsväckande fritt från logik och hårda fakta. Det rör sig om känslor, som individen själv bestämmer över och formar genom sin vilja. Förmodligen talar författaren bara om hur just hans vänner vill ha det. Men verkligheten är mycket mer mångfacetterad, något som alla vanliga människor vet. Dessutom följer den inte alls kön eller hudfärg. Hur ska för övrigt miljarder av kineser och indier passas in i SvD:s budskap?

I verkligheten gillar sannolikt flertalet män och kvinnor oavsetts sexuell läggning och hudfärg såväl kött som vegetabilier. Räcker inte denna kunskap? Den är för övrigt känd sendan flera tusen år.

Många journalister ser som sin uppgift att försöka driva propaganda för sina egna åsikter och personliga val i livet. Jag menar att denna utveckling bidrar till de traditionella mediernas undergång. En dödsdans som just nu utspelas framför våra ögon. I så fall rör det sig närapå om självmord. Utan att riktigt förstå det försöker nämligen skrivarseminaristerna göra sig av med läsarkåren. Det är inte klokt!

Det finns en SVT-program som heter smartare än en femteklassare. Nu är det dags för nästa tema: smartare är en publicist. Tala om ett kunskapsrace to the bottom.

Någon menar kanske att min kritik av de svenska landstingen/regionerna är tjatig. Men orsaken till mina skriverier är att vårdapparaten beskriver ett av nationens huvudproblem. Vi ser 21 stora offentliga organisationer, som slukar gigantiska penningbelopp, men som samtidigt inte ger medborgarna den tillgängliga vård som behövs.

Stockholms läns landsting leds sedan 2017 av M-partisten Irène Svenonius, med mångårig bakgrund inom ledningen för Stockholms kommun. Hennes år i landstinget kantas av problem och skandaler. Först skrytbygget av det nya Karolinska sjukhuset, med stora budgetöverskridanden och jävsanklagelser rörande makens uppdrag inom en konsultfirma bakom projektet. Sedan skandalen med en överläkare som falskt anklagats för antisemitism (en person som uppger att han ännu inte fått någon ursäkt från någon överordnad). Hennes orakelsvar på SVT är bedrövliga. Och framför allt för att det stora landstinget misslyckas med att ge medborgarna den tillgängliga vård de efterfrågar. Allt medan byråkratin kraftigt ökats.

I det vanliga livet hade en person med sådana meriter tvingats träda tillbaka. Detta gäller särskilt för ett parti som M, där kritik med all rätt riktas mot politiker/byråkrater som visat inkompetens. Partiet arbetar sedan en tid i motvind och måste därför visa muskler. Men svensk politik – och i synnerhet landstingens ledningar – tillhör verkligen inte det vanliga livet. Här sitter politiska M-bossar kvar. Och Aida Hadzialic, en ny S-boss, sätts på plats vid sidan om Svenonius, efter att ha sparkats som minister i en S-regering. Hej – och – hå, makten framför allt!

En viktig orsak till mina upprepade skriverier är att landstingens politiker skapar en blixtbild av nationens politiska klass. Alltså personer som valt politiken som yrke och därpå tilldelats makt och goda anställningsvillkor. De två politiker jag namngett blir på så vis representanter för såväl ett yrke som en klass med en distinkt funktion och uppenbara egna intressen. Att jag nämnder två kvinnor beror på att de är mest kända. I kulisserna finns nämligen rader med män från olika partier, alla iklädda skyddsvästar av betong.

Detta är förklaringen till att de även i fortsättningen blir försörja genom politik. I det vanliga livet hade sådana personer tvingats se sig om efter andra jobb. Att de sitter kvar – eller ges nytt förtroende – är just ett tecken på något onormalt. Det vill säga något som inte vanligt folk kan räkna med för egen räkning.

Men svensk politik har stagnerat och löser inte gamla strukturproblem. De svenska partier som lyfter och erkänner problemet med yrkespolitiken lär få många röster i ett kommande val. Men något sådant parti finns inte på kartan över vårt land. Stoppklossen är nämligen den politiska klassen själv.

Försiktighet är en dygd, brukar det heta. Alltså en form av allmän livsmoral, som vi alla mer eller mindre ofta följer. Egentligen rör det sig närmast om en uppmaning att undersöka alternativa handlingsalternativ, i en livssituation som kan vara riskfylld. Alla inser att resonemanget tenderar att bli mycket vagt. Ingen positiv lösning ges således. Enbart beskedet om den negativa vägen, dvs att undvika det som är riskfyllt eller problematiskt.  

Frågan är om ett försiktigt moraltänk kan upphöjas till en allmän princip för mänskligt handlande. Det verkar som några människor anser det. På Wikipedia sägs: ”Försiktighetsprincipen innebär att handla på ett sådant sätt att risker undvikes.” Definitionen ger inte mer substans än jag inlett med eller ungefär: undvik risker, välj andra lösningar!

Den svenska miljöbalken sägs ibland innehålla en försiktighetsprincip. Men det utpekade lagrummet 2:3 MB säger endast att den som vidtar en åtgärd ”skall utföra de skyddsåtgärder, iaktta de begränsningar och vidta de försiktighetsmått i övrigt som behövs för att förebygga, hindra eller motverka” att olägenhet uppkommer för människor och miljö. Såvitt jag förstår kräver ett stopp av en planerad åtgärd ändå en granskning av om en olägenhet verkligen riskerar uppkomma och vad som i så fall är orsaken. Även om lagrummet inte säger det explicit är det troligt att följden blir att den person som står bakom åtgärden har bördan att motbevisa olägenhetens uppkomst. Det verkar bra tycker jag.

I en debattartikel om coronakrisen i dagens SvD pläderar två forskare från Karlstad:”Sverige får inte släppa försiktighetsprincipen”. Meningen är att på vetenskapens väg slå fast att principen ska styra beslutsfattande om hanteringen av smittan. Författarnas definition är: ”Enkelt uttryckt innebär försiktighetsprincipen att när det uppstår hot mot liv eller miljö bör förebyggande åtgärder vidtas för att förhindra skada även om den vetenskapliga bevisbördan är osäker.” Det intressanta med deras inlägg är att det saknas besked om vilka konkreta beslut som måste fattas för att följa den hyllade principen (de räknar bara upp vad andra nationer valt att göra). Myndigheten för Folkhälsans agerande under krisen är just en balansgång mellan beprövade och oprövade metoder, ett försök att begränsa smittans spridning. Viruset är nämligen nytt och därför blir hanteringen ett sökande som självklart inte har något att göra med att stirra sig blind på ordet försiktighet, utan mer att begränsa risker av flera olika slag. Full säkerhet nås för övrigt inte ens om hela samhället stängs ned och varje människa plastas in.

I ett tidigare inlägg på min blogg har jag citerat Heidi Avellan som i klimatdebatten anfört försiktighetsprincipen som skäl för att inte lyssna på de vetenskapsmän som är skeptiska till att CO2 är orsaken till uppvärmning av himmel och jord. Hennes tanke tycks vara att motverkandet av CO2-utsläpp är det försiktigaste handlingssättet, oavsett vilken orsaksförklaring som är vetenskapligt mest giltig. I viss mån kan jag förstå en sådan ståndpunkt. Men om den tillämpas storskaligt – något som hon och andra journalister kräver mot kol, olja, gas och kärnkraft – riskerar konsekvenserna att bli dramatiska för såväl människor som samhällsekonomin. I så fall talar väl principen själv för att en försiktigare lösning måste väljas än avveckling av CO2? Eller?

Hursomhelst pläderar flera personer för en försiktighetsprincip. Vad den innebär är dock högst oklart. Tanken om en nödbroms tycks vara gemensam. Alltså en negativ inställning till åtgärder som förefaller farliga. Som antytts blir principen ett vapen i handen på den som vill stoppa något som han eller hon anser riskfyllt. Men om ett stopp är diskutabelt och samtidigt leder till uppkomsten av andra olägenheter för ekonomi eller hälsa riskerar, såvitt jag förstår, tanken om försiktighet gå i baklås.  Principen ger alltså upphov till en cirkel av försiktighetspropåer, som ställs mot varandra. Såväl de två karlstadsforskarnas hej-och-hå rörande corona som Avellans CO2- motstånd visar detta. Om jag har rätt kan försiktighetsprincipen användas mot i stort sett alla mänskliga handlingar. Att gå över gatan kan vara farligt. Att stå kvar kan också medföra risker, inte bara på platsen utan för vad man riskerar att gå miste om väl framme på andra sidan gatan.

Därför anser jag att försiktighetsprincipen är vetenskaplig rappakalja. Vi ställs varje dag för val där principen om försiktighet slirar. Det sammanhänger med att riskerna ofta är många, av olika karaktär samt mer eller mindre säkra. Därför är det bättre att tala om minimering av risker, något som miljöbalkens ord påminner om. Ska jag åka bil, cykla eller ta bussen till stan? Eller kanske rentav stanna hemma och gå miste om inkomst, så att jag förlorar bostaden och inte kan försörja min familj? 

Även utanför den privata sfären är riskerna många oavsett vilken lösning som väljs. Kärnkraft har som bekant uppenbara risker. Men också stora fördelar beträffande elproduktion, något som vårt land profiterar på. Hur sjutton ska säkerhetsprincipen tillämpas här? Om kärnkraften förbjuds så tvingas Sverige (liksom Tyskland) bränna fossilt bränsle eller biomassa som ökar de förhatliga CO2-utsläppen. Ska alla drivhusgaser förbjudas måste vi sluta flyga samt hoppas på elenergi från luft och vatten. Alla beslut har sina plus och minus, större eller mindre risker. Det vi var dag sysslar med är att väga risker mot varandra och välja den mest fördelaktiga lösningen och eliminera en annan.

Min slutsats är därför att det tvärsäkra talet om en säkerhetsprincip skymmer bakomliggande politiska val. Genom att peka ut en viss risk som fientlig mörkas flera andra alternativa risker, som i så fall sätts i spel. Under täckmanteln av en vetenskapligt klingande princip tillåts med andra ord politik att bedrivas. Denna typ av avledningsmanövrer är vanliga i dagens politiska liv. Det är en variant till mediernas PK-propaganda. Att journalister som Avellan sysslar med det går alltså att förstå. Däremot är det åt skogen att två forskare från Karlstad försöker få principen att framstå som vetenskap.  Men i Värmlands skogar gäller förstås fortfarande dikt framför verklighet.

Torsten Sandström 

2020-03-22

En oro sprids över landet just nu, i konkurrens med den hets som medierna framkallat rörande sol och klimat: CORONA. Om man ser till ekonomi och samhällsreaktioner talar mycket för att det är mycket bekymmersamt.

Detta uppmärksammar förstås DN. Men jag häpnar ändå över hur navelskådningens journalistik ökar i omfång. Kolla bara dagens rubrik:

”Hur ska jag hantera min elaka svärmor?”

Hur subjektiv tillåts en stor dagstidning bli med namnet Dagens nyheter? Svärmorssnacket är både urgammalt och falskt och beror antagligen oftast på konkurrens och oförståelse mellan kvinnogenerationer.

Och hur stor kan mediernas tilltro bli att lyssna på psykologer och andra socialingenjörer? Sverige har – förutom corona – en rad strukturella samhällsproblem. Det är uppenbart, men medierna är ändå tysta. Däremot denna löjeväckande rubrik, som dessutom slår tillbaka på den kår av journalister som i busslaster åker till partikongressen hos Feministiskt initiativ.

Göran Palm skrev på 1960-talet debattboken Indoktrineringen i Sverige. Att den inte är kurslitteratur på dagens skrivarskolor kan jag förstå. Vidare skrev Maja Ekelöf 1970 boken Rapport från skurhink. Den presenterar ännu ett perspektiv som är lämpligt att studera för en yrkesgrupp (journalister) som själv producerar mest skräp.

Kan någon påstå att denna bild är kreativ? Eller att den är svår att åstadkomma? Det enda som krävs är självförtroendet att kalla det konst i fråga om en bild som påminner om en förstaklassares teckning. Samt förstås att en svartklädd expert med hornbågade glasögon och allvarligt min som kallar bilden ett konstverk. Själva prislappen gör förstås sitt till. Det hela påminner om börshandel med fiktiva värden. Eller att en sedel av papper betingar ett värde. Förtroendet för Bukowski gör att 1,7 miljoner fiktiva kronor utväxlas mot ett huvudlöst och lika fiktivt konstverk. Det erkänner för övrigt Bukowski via texten i annonsen – ”konsten att sälja” i stort sett vad som helst.

Enligt min mening får vi en inblick i det nutida konstbegreppets demokratisering. Alla ska kunna skapa konst. Och då blir det som det blir, förstås. Men ett riktigt gott skratt är värt 1,7 miljoner i tider av hotande virus.

DN:s Björn Wiman seglar vidare i sin stora trosvisshet. Som kulturchef på tidningen sysslar han med att sprida sina egna värderingar i politiska frågor. Alltså inte om litteratur, konst och dylikt utan om samhället i stort. Det märkliga är att han basunerar ut sitt klimatbudskap, utan att försöka förankra det i vetenskapen. Wiman bara stövlar på och följer den politiskt korrekta strömmen i den riktning näsan pekar. Han fungerar på så vis som en förstärkare, en megafon, för korrekthetens budskap.

I DN häromdagen bollar han med såväl den egna uppfinningen, klimatkrisen, och den av verkligheten givna oron, dvs coronaviruset. Han rör alltså friskt om i alla krisgrytor. Kris och hysteri hjälper honom att bilda politisk opinion. Nu bara ett citat från gårdagen många egendomliga påståenden:

Klimatkrisen kommer att finnas kvar när coronapandemin har klingat av. Det fossila samhället kommer att försöka slå tillbaka omställningen med förnyad kraft, likt ett sårat rovdjur

Kan man säga tydligare att klimatkrisen är skapad av människor, låt vara med en djurisk metafor? En ond grupp av människor kämpar alltså för fossila drivmedel. Och Wiman är förstås själv den gode profeten, som exakt känner till orsakerna till uppvärmningen. Han vet att fossil energi är orsaken. Märk att han inte pekar ut förbränning av biomassa, som också skapar drivhusgas. På så vis följer han lydigt miljörörelsens talibanism. Att massor av företag och privatpersoner försöker begränsa användningen av kol, olja och gas har inte ens Wiman lagt märke till.

Av Wimans text framgår vidare att en av hans vänner – ännu en troende klimatskribent – tvingats ställa in sitt flyg från USA till Stockholm. Här vill Wiman inte tala om flygskam (utan bara att det kanske är ”ironiskt” att vännen tänkt ta flyget). Med tanke på Wimans framfart i spalterna och i fjällens skidbackar (se tidigare blogg) gäller alltså en CO2-moral för de troende och en annan för de otrogna. ”Ändamålet helgar medlen” sägs ha varit ett motto hos medeltiden jesuiter. I trons namn tilläts i vart fall brutala medel. Hur det än var så har det nu blivit Wimans valspråk.

Enligt journalistyrkets etiska regler föreligger en plikt att kritiskt granska de källor som en text byggs på. Det finns flera vetenskapliga läger i frågan om uppvärmningens orsaker. Därför undrar jag när Wiman ska starta med en saklig analys? Det är hög tid om DN:s rykte inte ska sänkas helt.

Just nu lyssnar jag på det statliga myndigheternas dagliga coronabön på SR/SVT. Radion står på i min bakgrund. Jag förstår fullt väl att information behövs i allvarliga situationer. Men dagens talare använder i nästan varje mening ordet ”säkerställa”. Den lärdom vi gjort av Corona är precis motsatsen, dvs att det är svårt att få grepp om visrusets spridning och att framtiden alltså är oviss.

Osäkerhet gäller med andra ord. Men det är ändå inte rimligt att basunera detta. Men inte heller den osanna motsatsen om att myndigheter ställer allt säkert.

På så vis fungerar myndigheterna som den nya tidens präster. Lugnande ord uttalas från predikstolen. Ok, att vissa människor finner ro. Med min kritiska läggning blir jag tvärtom mer oroad av att det påstås saker som vi inte kan var SÄKRA på. Och att ordet säkerställa upprepas gång efter annan.

Sveriges socialminister Lena Hallengren är glad över att träffa en skånsk moderat som inte gillar privata bolag inom äldreomsorgen. Att han drabbats av problem kan bero på brister i den egna upphandlingen av privat omsorg! Hallengrens reaktion är tröttsam, men även typisk för nationens vänsterrörelser i olika skepnader.  Det rör sig om en ovilja att försöka sätta sig in sociala realiteter. Men också en vana att sluta ögonen och drömma om den bästa av alla världar. Det vill säga den som beskrivs i det egna politiska programmet.

Min utgångspunkt är att driftsformen för en verksamhet inte nödvändigtvis är avgörande för resultaten. Valet mellan offentlig eller privat drift bestämmer inte i teorin utfallet. Men i praktiken blir en privat lösning normalt effektivare och billigare. För att åskådliggöra mitt påstående tänker jag berätta om mina egna erfarenheter. Under nästan tio års tid – för länge sedan – var jag verksam som prefekt (institutionschef) vid en av Lunds universitets största enheter, med omkring hundra anställda och en budget på c:a 100 miljoner kronor. Till saken hör att prefekten väljs av de anställda vid organisationen. Jag tillträdde på grund av att den ordinarie chefen plötsligt avled. Under ett antal år bedrev det nya team jag ingick i ett reformarbete av en tämligen eftersatt verksamhet. 

Ägandeformen. Det säger sig själv att en chef, med en privat ägare flåsande i nacken, tvingas agera målinriktat. Och det behöver inte bli fråga om tvång ifall chefen belönas med hänsyn till framgångar som uppmätts. Vidare blir motivationen hög att följa direktiv och undgå påföljder mot avvikelser. Dessa incitament saknas normalt vid offentlig drift. Där saknas bonusar, direktiven är luddiga och sanktioner närmast uteslutna. En annan belastning för statlig eller kommunal verksamhet är de fackliga organisationernas starka ställning. Politiker i ledande ställning har ofta sin bas där och ser i vart fall till att fackens ord ges tyngd. Vidare har cheferna själva ofta facklig bakgrund. Detta medför givetvis att beslutsapparaten blir mycket seg och att kostnaderna ökar i offentlig regi. 

Organisationen. Högsta chefen skapar inte själv resultaten, utan är självfallet beroende av att övriga anställda lägger manken till. I privata företag finns flera mekanismer för att driva fram snabba, effektiva och mindre kostnadskrävande lösningar på olika nivåer inom organisationen. Och det är förstås ledningens sak att driva på och inskrida om någon kugge i maskineriet inte fungerar. Min erfarenhet är att personstyrning inom staten är ytterst komplicerad. Förvisso är ett universitet en organisation med många kompetenta medarbetare, men också en bred samling av mycket svårhanterliga egocentriker. Med tanke på fackföreningarnas styrka utlöser enbart en enkel tillrättavisning ofta ett rabalder, som riskerar att medföra att inget händer. Arbetstakten i den dagliga driften kommer därför i andra hand. Många anställda går enbart på halv maskin. Och det är tämligen givet då bristen på effektivt ledarskap i allmänhet saknas i offentligt driven verksamhet. 

Finansiell styrning. Privata företag ägnar som antytts mycken energi åt att planera och mäta utfallet i pengar. Onödiga kostnader jagas. Och effektiva ledare belönas. I och med att målet är vinst blir eventuella framgångar på så vis tydliga och problemen ges även en prislapp. Här är skillnaden milsvid jämfört med offentlig driven verksamhet! Grundorsaken är systemen för planering och penningtilldelning inom stat och kommun. Där tilldelas verksamheten normalt en klumpsumma, en tilldelning som ska räcka för driften under ett år. De närmare grunderna för utnyttjandet av resurser är oklara eller till och med omöjliga att genomskåda. Och resultaten, dvs utfallet av myndighetens verksamhet är mycket svår att mäta. Följden blir i regel att tilldelade medel förbrukas rakt av. Och stor energi läggs ned på att äska ökad tilldelning inför kommande år. 

Därför blir de anställdas ambition att visa ekonomisk hänsyn nära nog noll. En chef som vill spara möts därför inte sällan av en oförstående kommentar i stil med att ”det finns ju pengar i budgeten”. 

Min kortfattade rapport kan förstås utvidgas. Men bilden av ett inbyggt offentligt slöseri som godtas av naiva politiker är tillräckligt tydlig. Jag tror inte att all offentlig verksamhet kan/bör privatiseras. Men jag är övertygad om att upphandling av tjänster i privat konkurrens bör ges ett kraftigt ökat utrymme. St Görans sjukhus som ägs av Capio AB drivs till en kostnad som är omkring 15% lägre än jämförbara enheter i Stockholmsregionen.  Och ändå går verksamheten med ett överskott som naturligt nog tillförs den privata ägaren! Skattebetalarna gör med andra ord en dubbel vinst. 

Därför menar jag att många offentliga verksamheter bör kunna underkastas en upphandling. Alternativt kan ett av samhället ägt aktiebolag ta över driften i syfte att dra nytta av de drivkrafter som en drift i offentlig regi saknar. Jag vet att detta skett med St Eriks ögonsjukhus i Stockholm. Det mesta talar för att det finns en god potential att komma ifrån dagens utbredda offentliga slöseri. Många tecken tyder på att personalen också kan beredas bättre anställningsvillkor och få ökad tillfredsställelse i arbetet. 

I tider av corona har St Görans akutmottagning nyligen fått mycket beröm i media. Om Sverige bara får en socialminister – och andra ledare – som försöker se verkligheten som den är finns goda förutsättningar för höjning av tillgängligheten inom vården. Det krävs också att yrkespolitiker, från alla partier, avstår från privilegiet att låta sig försörjas av de svenska landstingen/regionerna. En gigantisk politisk utmaning ligger i slopandet av vänsterns blinda tilltro till drift i offentlig regi. Inget tyder tyvärr på att dagens politiker ännu insett sitt missbruk av rätten att besluta för folkets räkning. 

Torsten Sandström

2020-03-19

Jag upprepar alltså ett av mina mantran. Landets 21 regioner och deras stödföretag SKL/SKR har nåtts vägs ände. Trots flera påminnelser från ansvarig statlig myndighet har de ansvariga regionerna inte lagt upp lager med nödvändigt sjukvårdsmateriel. Detta som påbröd till alla långa köer och brist på sängplaster som många klagar över. Allt detta händer under de tio år som visat en 30-procentig ökning av landstingens administratörer! Det är helt enkelt inte klokt. En fundamental oförmåga från politikernas sida.

Vem tror att ICA skulle missa lagerhållningen med matvaror? Eller att ett flygbolag står utan flygfotogen? Eller att bilföretag saknar insatsvaror? Den privata sektorn tänker enkelt, praktiskt och ansvarsfullt. Avgörande är att de har kompetens att driva sina företag effektivt och lönsamt. De landsting eller regioner som styrs av yrkespolitiker klarar inte av den enklaste lagerhållning.

Alltså: dags för upphandling av vårdtjänster via privata företag! Låt staten sköta detta! Och se till att regionernas politiker och byråkrater sägs upp! Låt även SKL/SKR:s vandra till soptippen! Min uppmaning bör spara många, många miljarder sköna skattekronor och på så vis lätta skattebetalarns börda. Tala om win-win!

Trots att Sverige idag är beroende av kärnkraften är det tabu att framhålla dess förtjänster. Det är en tydlig bild av nationens enkelriktning. En liten grupp klimattalibaner topprider svenska folket och framtvingar högre elpriser. Därför är det uppfriskande att SvD idag publicerar en debattartikel som menar att det är en kostsam politik som förs i kärnkraftsfrågan.

https://www.svd.se/kostsamt-misstag-att-avveckla-karnkraften

I historiska brytningstider sker en kamp mellan gammal och ny moral. Det är egentligen självklart. Äldre mönster ifrågasätts. August Strindberg beskrev de senare decennierna av 1800-talets Sverige som en döende samhällsform, som borde ersättas av något nytt och bättre. Han skildrade i romanen ”Det nya riket” (1882) Sverige som ett land av självbelåtna skojare, som höll varandra om ryggen. Det gamla samhällets krafter slog förstås tillbaka. Det blev skandal och författaren beskrevs som ärelös och sinnesrubbad. 

Något liknande drabbade Vilhelm Moberg mindre än hundra år senare. Under S-partiets väg till makten byggdes en överdimensionerad statlig byråkrati upp. Där samlades tjänstemän med gemensamma värderingar och en stark kollegialitet. Det var fråga om att forma kollektivens samhälle där den enskildes frihet kom i andra hand. Samhällets styrka, rykte och goda vilja gick före den enskildes rätt. Därför måste varje medborgare visa lojalitet med statens apparat. I sina skrifter stångade sig Moberg blodig. Satiren ”Det gamla riket” (1953) blev ett resultat. Även Mobergs heder och andliga hälsa sattes ifråga. Men idag förefaller många anse att Mobergs kritik i grunden var korrekt, om än kanske något överdriven. 

Jag skriver detta med anledning av några rader i filosofiprofessor Svante Nordins bok ”Sveriges moderna historia” från 2019. Nordin skildrar hur Strindberg bekämpade ett samhälle som sökte försvara något som inte längre verkade för folkets behov och som Strindberg därför såg som orättfärdigt. Elitens motåtgärd att dödskallemärka Strindberg var alltså logisk. Nordin kallar reaktionen för ”politiskt korrekt, …ett villkor för medborgerligt förtroende ”. Med historien som facit visar det sig vem som tänkte rätt. 

Det intressanta med såväl exemplet Strindberg som Moberg är hur eliternas bevarandeideologi växer fram. Vad är det som gör att det bestående samhället kräver förtroende och lojalitet med det rådande systemet? Svaret är inte enkelt. Men det sammanhänger i grunden med ett samhälle som visar tydliga sjukdomssymptom. Alltså en maktapparat som kämpar för sitt bestånd (i det förra fallet) respektive uppbyggnad (i det senare).

I båda fallen möter vi politiker som värnar en bestämd klass´ intressen. På Strindbergs tid en politisk klass som nått vägs ände. På Mobergs en begynnande S-hegemoni. Alltså cementering av eliter med gemensamma värderingar och anspråk på politisk makt. Deras tilltro till den egna politiken är stor och man är därför beredd att bruka maktmedel för att hindra opposition som växer fram. Särskilt farliga betraktas de som via mediala tribuner vågar kritisera de politiker som anser sig fullkomliga och utsedda att leda nationen. Eliterna är därför villiga att gå långt i syfte att stoppa angreppen på ”den rätta vägens politik”. 

Enligt min mening händer i nutid något som påminner framför allt om bilden av 1880-talets Sverige. Några decennier efter Mobergs attacker har S-partiets kollektivisering och korporationernas makt gjutits i betong. Sverige har blivit en centralstyrd fästning, där S-partiets olika organisationer samverkar för att gräva en milsbred vallgrav. Och den byråkrati som förskansat sig i borgen  är lika omfattande och lojal som fästningens torn. Bland väktarna ser vi en rad företag och organisationer som inte utsetts i allmänna val, utan som på olika vis drar nytta av det bygge som svenska folket bekostat. 

Det som fullbordar jämförelsen med flydda tider är att den svenska statsapparaten inte förmår lösa det nutida Sveriges politiska problem. Vård, skola, bostäder, försvar, rättsväsende osv befinner sig i kris trots – och delvis på grund av – att skyhöga skatteuttag gjorts under flera årtionden.  En ytterligare likhet är framväxten av en politisk klass med tydligt gemensamma intressen. Denna består inte längre av enbart S-partiets medlemmar och medlöpare. Större delen nationens yrkespolitiker har gemensamma intressen att försvara från ”Den nya fästningen”. 

Vi ser alltså politiker som är trogna yrkespolitikens spelregler. Det rör sig om personer som kräver lojalitet av svenska folket, som nära nog saknar alternativa politiker att rösta på. Detta mönster av lojalitet eller krav på förtroende avspeglas i den PK-ism som Nordin nämner och som sysselsatt mig och andra bloggare under några år.

Märk att PK-reaktionen fått en något annorlunda karaktär sedan Strindbergs tid (som Nordin skildrar i sin bok). Borta är nu den offentliga apparatens juridiska repression. Numera brukas mer raffinerade former för att motverka att kritiken av det politiska systemet sprids. Framför allt sköts angreppet mot PK-ismens kritiker numera via medierna. Till saken hör att staten själv sett till att skjuta upp de lojala betongsatelliterna SR/SVT och tvingat folket att punga ut 8 miljarder kronor årligen för detta. Inte heller medierna är direkt förtryckande. De fungerar normalt på ett mer försåtligt vis. En metod är att presentera det bestående politiska systemet som det enda rätta. Alltså ett normaltillstånd som inte sätts ifråga. En annan metod är att över huvud taget inte nämna PK:s kritiker vid namn och än mindre ge dem plats i tidningar och etermedier. Försvaret av Den nya fästningen är alltså mer genomtänkt och mer fördolt än de medel som Det nya riket använde på sin tid. 

Lyckligtvis menar jag att försvaret nu som då är dömt att misslyckas på sikt. Kollektivismens fästningsmurar vittrar snabbt och försvararna är under attack. Det svenska folket vandrar nu för tiden till individualismens frihetssång. Jag tror därför att samhället kommer att reformeras. Detta kommer i sin tur att skapa nya spänningar och samhällsproblem. Hur de gestaltas går ännu inte att beskriva. Inte heller hur den politiska klassen kommer att se ut efter det att kollektivens betongsamhälle upphört. 

Torsten Sandström

2020-03-17