Sverige är ett skönt välfärdsland. Friheten är omfattande. Men politiker, myndigheter och media talar alltmer om vad du och jag får tycka och säga (och vad vi inte får tala om). Fram växer en ny religion med ett nytt prästerskap. Nu predikas inte längre Bibelns budskap, utan det goda samhällets politiskt korrekta moralvärderingar. PK-lärans bas är de mänskliga rättigheterna. Från dessa rättssregler flödar nu knippen med moraliska värderingar, i form av PK-normer, som rör minoriteters rättigheter, feminism, klimatförstöring, invandring, auktoritetskritik mm. Värderingarna står alltså i allmänhet på en rimlig grund.
Men problemet är att PK-eliten - liksom flydda tiders präster - hävdar ett åsiktsmonopol. Den som inte anpassar sig fullständigt hånas. Hon och han påklistras alla möjliga slags nedsättande etiketter. Media pläderar betongfast för den nya PK-läran. Debattinlägg som går emot refuseras. Banne den som säger nå´t annat! Samtalet vid kaffebordet på jobbet tystnar. Du blir osäker...
PK-läran och PK-samhället blir på så vis ett allvarligt hot mot vår åsiktsfrihet. Anti-PK-bloggen vill problematisera och kritisera den nya PK-religionen och dess predikanter. Min blogg står nämligen på det fria ordets sida! Templet från antikens Aten får symbolisera det fria samtalet.
Jag är en varm vän av demokrati. Min inställning vilar på Churchills uppgivna ord. Alla andra samhällssystem är sämre. Demokratin riskerar således att få skadeverkningar. I dagens Sverige syns detta tydligt. Opportunistiska politiker ger löften till väljarna – paroller som är skadliga. Varje dag köps folkets röster.
För vänstern är det en fråga om överlevnad i maktställning. Åratal av bidragspolitik har höjt skatterna och fått en del av befolkningen förlamad genom att enkla pengar kan plockas (som dessutom skurkar lurar till sig i massor). Ett annat svåröverträffat knep för att köpa röster är att via lagstiftning erbjuda kortare arbetstid eller längre semester.
I USA jobbar folket så att svetten lackar. Två av våra grannationer Danmark och Tyskland visar också på friskare tag. I Danmark har en helgdag slopats för att delfinansiera en satsning på försvaret. Och i Tyskland – som härjats av röd-grön politik – ska ekonomin fås på fötter genom att bland annat en helgdag stryks.
I Sverige – den humanitära stormakten – satsar däremot sossarna på nästa års val, bla genom löften om kortare arbetstid. Ledningen vet att det är ett ekonomiskt riskspel. Men vad gör det då röster ska köpas? Den politiska klassen har som mantra: demokrati till varje pris. Att demokratin då vittrar spelar ingen roll. Ett dystert faktum är att medierna är politikerna behjäpli
Så har samhällets eliter tänkt under tusentals år. Vårt land har blivit de politiska lurendrejarnas eldorado.
Bebisen belönades med Nordstjänans orden! Wikimedia
Som långvarig utforskare av ceremonier hade jag en högtidsstund på SVT häromkvällen. SVT och det svenska kungahuset hade en väl planerad gala rörande ritualer. Det blev en uppsving i mediesamhällets funktion. I centrum för dagen stod ett dop av ett barn fött i ett äktenskap mellan en prins inom kungafamiljen och en aktris inom en såpopera. Scenen var Drottningholms slottskapell.
Det intressanta är hur ingående och brett planeringen av ceremonier ägt rum. Tjogtals med rituella knep utnyttjas för att fånga publikens sinnen och göra arrangemanget medialt. Mest intressanta är kanske hur gamla beprövade rituella knep kombinerats med nutidens politiskt korrekta krav.
På den traditionella sidan syns förstås monarkins alla slitna symboler. I centrum kungen. Vid hans sida övriga familjen och för dagen ett nyfött barn som förstås inte anar vad som sker. Sidenband , ordnar och mörka kostymer för herrarna och hattar och sidenkänningar för damerna. Prästerskapet under ledning av pastor Jansson (ni minns nog Hasse & Tages präst) iklätt massor av siden och annat prål. På så vis gavs gamla traditionalister den dos av överhet som man trängtat efter vid teven.
Slående var hur SVT även strävat efter att ge ceremonin en framtoning som var mer i ton med de värden som numera anses som politiskt korrekta. Bara det att SVT över huvudtaget sände arrangemanget och detta på bästa programtid måste anses som utstuderat. I stället för ”Gift vid första ögonkastet” eller ”Mästarnas mästare” sänder SVT en ceremoni som egentligen enbart rör den kungliga familjen.
För att få teatern att bli mer publikknipande agerade pastor Jansson som en riktig showman. Kyrkans handboks ritualer vid dop spetsades å det kraftigaste med publikfirande nojs, bebisspråk, blablabla och rader av små roligheter. Det var inte heller någon slump att pastor Jansson assisteras med en mörkhyad prelat i full ornat.
Till den politiska korrektheten hör förstås de speciellt inbjudna gästerna vid dopet. I centrum förstås rader av politiker med moderat stämpel. Statsmininstern och hans fru sjöng förstås psalmer å det frejdigaste. Och riksdagens talman var inte mycket sämre i egenskap jonglör och svensk ceremonimästare nummer ett. Den ende konkurrenten var kanske riksmarskalken – en jurist som förr varit chefdomare i Svea hovrätt – men nu med värdiga steg och lätt krökt rygg visar att han stammade från PK-zenit vid Uppsala universitet (som länge dominerat det uppsvenska ceremonielet och rättsväsendet).
Med den kritiska granskaren öga fastnar jag vid hur SVT:s kameror stannar vid en dam iklädd slöja, en hijab. På så vis inlemmas förstås även de flera hundra tusen muslimer som invandrat till Sverige i det nya ceremoniel som vuxit t fram.
Jag förstår fullt väl att ceremonier i lagom portioner är nödvändiga i varje samhälle. De skapar gemenskap och hopp, något som religionens och maktens ritualer under tusentals år visat. Men det som överraskar mig är att svenska bokförlag ännu inte försökt ge ut en bok om ritualerna samhällsbetydelse. Jag själv söker nämligen efter en utgivare av mitt långa manus ”Ceremonimästarna – essäer om ritualer, ceremonier och symboler”. Ännu har jag tyvärr inte fått ett bra napp.
Min ungdoms respektabla marknadsliberala Folkparti är sedan länge dött. Det har drabbats av sotdöden. En sjukdom som vänsterliberaler smittat partiet med. Det rör sig om en grupp egotrippade besserwisser som tror på att staten är alla goda gåvors givare och alla kontrollerande lagars garant. Följden har blivit att svenska folket – dvs dem som som betalar kalaset – har lämnat det parti som sedan 2015 kallar sig Liberalerna.
Dagens nominering av Simona Mohamsson som partiledare framstår som en dödsdom. Ingen annan inom den politiska klassen vågar nämligen sätta sig i den elektriska stolen. Flertalet L-höjdare har nämligen sedan länge skaffat sig välbetalda jobb – sinekurer – inom staten (Jan Björklund har nyss lämnat sin ambassadörpost i Rom för att bli kungens främsta kammarjunkare). Nuvarande partiledaren Persson blir förmodligen snart landshövding eller generaldirektör. Bara en okänd invandrad palestinsk flykting, med det islamiskt klingande namnet Moamsson, vågar ställa upp. Hon är sugen på karriär inom den politiska klassen på den svenska vänsterkanten.
Det finns knappast ett starkare tecken på L-partiets dödsdom. Den hedervärda marknadsliberalismen har sedan länge övergetts för en sosseliknande politisk rappakalja. Nyligen föreslog en annan inflyttad L-partist, Gulan Avci, att alla svenska barn måste börja tidigt i förskolan för att hjälpa invandrarbarn att inlemmas i svensk kultur och språk! Mot denna bakgrund har partiets form av Liberalism nått vägs ände.
Bonnierpressen har sedan länge övergett L för sossarnas gamla parti. Därför är det är lika bra att L går under och att folk inte luras att tro att L är ett frihetligt framtidsparti för svensk politisk kultur. L-partiet har under några decennier visat att man inte har något sammanhållen politiskt mål. Vi har sett egotrippade – och alltså splittrade – ställningstaganden åt olika håll.
Högst ansvarig är enligt min åsikt Bengt Westerberg. Han satsade på en storskalig statlig bidragspolitik samt på flummiga visioner i värsta vänsterliberal anda. Hans ovilja att ens sitta i samma rum som Ny demokratis ledare – efter detta partis framgångsval – är det nog få som glömmer. Tala om att leva i en egen politisk bubbla. Det har blivit L-partiets öde att inte gemensamt kunna kompromissa, utan att alltid kräva att få det man själv vill. Även Centerpartiet lider av en liknande sjuka, men där tycks nästan alla partiföreträdare vara drabbade av smittan och drar således i samma eländiga riktning.
Genom en miss har en annan version av bloggen publicerats. Ursäkta!
Idag vill jag lyfta ett problem som hamnat under mediernas radar. I en statlig utredning föreslås utvidgad rätt för andrahandsuthyrning. Att utredningen även rör bostadsrätter är den fråga jag nu oroar mig över. Så här sammanfattar regeringen utredningens betänkande ( SOU 2025:15 ”Enklare för privatpersoner att hyra ut sin bostad med bostadsrätt eller äganderätt”):
Jag citerar förkortat. ”För att uppmuntra privatpersoner att hyra ut bostäder med bostadsrätt respektive äganderätt föreslår utredningen:
Rätt för varje bostadsrättshavare att själv besluta om uthyrning
Friare hyressättning vid privatuthyrning och kort uppsägningstid för hyresgäst”
Jag har varit medlem i styrelsen i två bostadsrättsföreningar. Det är föreningen som äger fastigheten och medlemmar som har rätt att nyttja en bostad. Ett övergripande problem är att hålla ordning på vem som bor i föreningens lägenheter. Detta mot bakgrund att allt fler personer inser att det går att tjäna bra pengar på en insatslägenhet genom uthyrning.
Turbulensen är omfattande och berör i åtskilliga fall är mer än 10 % av föreningens lägenheter uthyrda, antingen med tillstånd från styrelsen eller i smyg. I ett fall jag varit med om pågick en hotelliknande uthyrning i en 4-rummare. I ett annat fall sade ägaren till en mindre lägenhet att den sedan åtskillig tid hyrdes ut till hans son. Ägaren var en riksdagsman från moderaterna. Vid en snabb koll visade det sig att sonen bodde på annan plats. Moderattrixaren sålde snabbt lägenheten.
Bostadsrättsformen är en viktig del av svensk demokrati. Den vilar på att styrelsen genom föreningen stadgar ska kontrollera vem som faktiskt bor i föreningens fastighet. En fråga som blivit allt viktigare med tanke på kriminalitetens spridande inom samhället – inte minst genom effekterna av bombdåd.
I lagförslaget begränsas medlemmarnas kontroll via stadgarna och styrelsens beslut. En friare rätt för medlem att tjäna pengar på sin bostadsrätt blir följden. Tendensen syns i lagförslagets formulering:
Vid bedömningen av bostadsrättshavarens skäl ska tidigare upplåtelse i andra hand beaktas endast om sådan skett i betydande omfattning.
Det är ofta svårt att rekrytera styrelsemedlemmar till bostadsrättsföreningar. Det kommer att bli ännu svårare om regeringens beställning av utredningsförslaget går igenom. Vem vill för obetydlig ersättning och ganska stor tidsåtgång förvalta en främlingslegion. Särskilt om medlemmarna ges friare händer att med statens stöd (hyresnämnden) använda boststadsrätten som investering med god avkastning. Jag kan inte glömma den moderate riksdagsmannens ampra svar då vi avslöjade hans fusk. Om förslaget går igenom tycks moderaterna få som de vill: föreningen makt minskas, marknaden vidgas och bostäderna kommersialiseras.
Jag menar att föreningens äganderätt – genom föreningsbeslut (av stämma och styrelse) – begränsas genom lagförslaget. På samma vis som ägare till hyresfastigheter i åratal förlorat sin rätt över sin egendom – genom den sk besittningsrätten – vill uppenbarligen Tidöregeringen nu angripa landets bostadsrättsföreningar.
Det är tunt med positiva nyheter i dessa tider. Krig, Trump och vänstervridning tillhör vardagen.
Därför måste man tillgripa skeenden mer i samhällets utkanter för att finna något att bejaka. En surfning på dagens nättidningar ger alltså magert resultat. Man får nöja sig med att en svensk sopdrottning döms till sex års fängelse. Samt att Palmecentret gått miste om ett bidrag från Sida på 63 miljoner kronor.
Men smolk i glädjebägaren är att det rör sig om skeenden som över huvud taget inte behövt vara aktuella. I ett land där byråkrater staplas på varandra borde kontrollen av sopberg kunna stoppas redan innan de vuxit manshöga.
Och vad gäller pengar till socialdemokratins påtryckarorganisation – Palmecentret – så borde pengar dit aldrig ha belastat svenska staten eller skattebetalarna. Få vanliga medborgare vet att S-partiet har en uppsjö av stödorganisationer som i åratal ges bidrag från staten för olika ändamål (som ibland kan vara beaktansvärda). Men min poäng är att svärmar av S-märkta administratörer på så vis får anställning och i olika sammanhang i gengäld rycker ut till partiets förmån nästan i samhällets alla hörn. Det är för övrigt samma sak som sker inom den offentliga byråkratin. Hopar av sossevänner ges jobb och betalar förstås tillbaka genom gentjänster. På detta vilar sossarnas mångåriga maktställning.
Det är troligt att jag drabbas av svartsyn. Men nyhetsflödet är dystert. Och mediernas journalister gör normalt sitt för betrakta verkligheten genom vänsterns prisma. Det verkligt positiva är att potentialen för förbättring är enorm. Om än mindre sannolik.
Den nutida våldskulturen har sina rötter dels i den extrema individualismen, dels i mediesamhällets vardagliga utbud av grova övergrepp. Följden har blivit att vilsna föräldrar föder upp egotrippade streamare, som nästan bara tänker på sin egen välfärd. Att detta inte sällan resulterar i ungdomar som tar lagen i egna händer har jag bloggat om många gånger. Jag menar att politiker och andra makthavare måste predika individens ansvar. Från grunden måste det inpräntas i föräldrar att det inte räcker med enkelriktad kärlek till barnen. Av dem måste ständigt utkrävas ansvar och kritiserande ord!
Jag skriver detta efter en ledare i SvD av – en som jag förmodar unga sommarvikarie – Kornelius Persson. Rubriken är skrämmande, men följder den nya samhällsreligonen:
Bengaler gör svensk fotboll roligare
Politiskt korrekt tar Persson givetvis avstånd till läktarvåld. Men han tycker bengaler är skojiga och att ett förbud leder till tomma läktare. Han förmår inte analysera riskerna med bengaler och liknande pyroteknik. Fulla läktare anser Persson bättre än risken för att människor skadas, råkar i panik, nedtrampas osv. I stället för att nöja sig med att se på sport ska publiken aktiveras, tycks han mena. Att det finns goda muntliga sätt att visa opinion på en arena skriver han inte om. Han vänder sig populistiskt till den navelskådande ungdom som inte fått lära sig ”att veta hut”. Jag vet att mitt uttryck anses som auktoritärt, gammaldags och inte finns i de vänsterliberalas ordlista. Men med hut avses en förmåga att läsa av och följa den normala kulturen för umgänge på en allmän plats, där olika samhällsintressen måste vägas samman.
Rubriken i SvD borde lyda: Bengaler gör svensk fotboll farligare
Den rubriken tror jag större delen av svenska folket skriver under på. Den är inte braskande, men tillräcklig. Men tidningens sommarvikarie anger SvD:s färdriktning – som det förefaller även på ledarsidan. Det är i och för sig logiskt, ty samma ideologi har redan rotat sig på övriga sidor. Det är mediasamhällets spelregler vi ser.
Min slutsats är därför att SvD blivit den blaska jag ofta skriver om. Det ansvarslösa samhället har nu en förespråkare på SvD.s ledarsida. Vänsterliberalismen har fått som den vill.
Medierna är den tredje eller fjärde statsmakten, beroende på hur man räknar.
På Sveriges radios (SR) ekoredaktion jobbar journalisten Mona Hambraeus. Hon är så kallad klimatreporter. SR ska enligt svensk lag som bekant agera politiskt oberoende.
Nu har Hambraeus flugit till Nice och bevakat en FN-konferens om havsfrågor. Det gäller bland annat sentida förändringar i FN:s regelsystem. Förhoppningen är att få det globala havsavtal, som FN presenterat 2023, att träda i kraft. För att det ska ske krävs att minst 60 länder ratificerar avtalet. Innan havskonferensen i Nice hade bara 28 länder gjort det. Bland dem som än idag inte ratificerat finns Sverige.
I ett ekoinslag den 14/6 (kl 12.30) vill Hambraeus presentera konferensen i Nice. Det är intressant att höra hur hon går till väga. Jag menar nämligen att det påvisar en av de många tekniker som journalister på SR/SVT använder för att driva fram egna politiska ideal.
Hon intervjuade inte någon officiella svensk företrädare vid konferensen i Nice som på så vis haft möjlighet att klargöra Sveriges hittills negativa inställning. I stället lät hon två svenska kvinnor från två olika privata miljöorganisationer framställa sina krav med viss kritik av Sveriges ställningstagande. Två aktivister – alltså två intressegrupper – presenterades med andra ord som politiska sanningssägare. Dessa enda utvalda aktivisters ord framstod för lyssnarna på så vis som objektiva representanter för konferensen och vår nations intressen.
I stället för att själv politisera i ekot lät Hambraeus med andra ord två meningsfränder föra fram sin propaganda. Med andra ord ett fräckt kringgående av regelsystemet för den statsfinansierade radion. Allmänt sett är valet av intervjuobjekt journalisterna på SR/SVT främsta vapen att desinformera svenska folket. Personer med åsikter som journalisterna själv gillar tillåts framträda. Motsidan ges inte alls plats. Detta kallas som bekant ”public service”!
För övrigt talar miljöaktivister gärna om flygskam avseende andras luftresor. Hambraeus sysslar med värre irrfärder. På sin av skattebetalarna finansierade semestertripp till Nice desinformeras en publik som kan förvänta sig journalistik utan intressebindningar.
Skrämsel och liknande ovetenskapliga skrönor är något som tyvärr nätidningen Fria tider föder sina läsare med (förutom hat mot Israel, kramande av Putin osv). Skrock och ovetenskaplighet tillhör alltså Fria tiders vardag. Tanken tycks vara att locka människor från att tänka kritiskt rationellt och tro på lågsinnade journalister.
Därför höjer jag på ögonbrynen då DN den 8/6 presterar följande rubrik med en bild på en jättelik stenbumling i rymden på väg mot jordklotet:
Forskarna gör sig redo för asteroidkontakt fredag den 13:e
Igår skulle alltså nedslaget ha skett!
Just formuleringen ”fredagen den 13” påminner om spågummors skrock och urgamla skrämselargument. Osäkerheten om asteroidens bana borde tala för att journalister ska avstå från påståenden som hör hemma i siarnas värld.
Det vi ser är mediesamhällets pågående expansion. Skeenden i samhället och rymden förvandlas till reportage i stil med Hollywood. Skillnaden mellan verklighet och fiction suddas ut. Journalism förvandlas till sagoberättande till nytta för medieföretagens balansräkningar. Inte undra på att gammelmedierna kränger politiska åsikter som de själva anser riktiga.
Att stockholmsfilosofen Åsa Wikforss i DN köper detta och samtidigt talar om ett krav på objektivism bidrar till att förleda och förvirra allmänheten. Rapporter om verkligheten måste enligt min åsikt vara politiskt oberoende elleralternativt ska rapportörens politiska hemvist deklareras på ett rimligt tydligt vis.
Rubriken från DN visar att man är renons på kritisk journalism.
Ett länge efterfrågat behov har nu – lagom till midsommar – tillgodosetts! Århundraden av längtan och vemod har förbytts i stormande glädje. Vet du varför? Jo nu finns:
Sveriges första icke-binära folkdräkt!
Alltså har ännu en medial milstolpe passerats. Hbtq-folket hurrar. Det är nämligen så att en person som kallar sig ”artist”, Fredy Samuel Lundh, har sytt ihop en skapelse som han kallar Bäckadräkten – Sveriges första unisex folkdräkt. Han – könet är i och för sig obekant – har vävt en klädsel som mixar kvinnligt och manligt
Dräkten visas på Sigtuna museum. Det är modigt. Ty det riskerar att bli folkvandring av alla vänsterliberaler som hajat att ett nytt stort sett tagit inom svensk jämställdhet.
Det är tursamt att kroppen behängs med tyg i den nya dräkten. Annars uppstår risken att det biologiska könet avslöjas.
Med ålderns rätt funderar jag ofta över förklaringar till återkommande problematiska skeenden i vardagen. Längre tidsperspektiv främjar nämligen sådana tankar. Mina spekulationer kretsar då förstås kring fenomen som var mindre vanliga för femtio år sedan, men som idag inträffar ofta.
En utveckling som är slående är det ökande våldet och laglösheten i samhället. Förvisso fanns under senare delen av 1950-talet olika proteströrelser som kunde utmynna i bråk. Men om våld blev följden var omfattningen normalt tämligen beskedlig. Märk att det då rörde sig om vänsterns rörelser som ibland spårade ur. Alltså genom olika former av kollektiva och ungdomliga protester.
Denna typ av aktioner förekommer än idag. Tydligast är klimatrörelsens olika samhälleligt störande insatser för ”återställande av våtmarker”. Men även här finns nya inslag som saknades förr. Just ett systematisk och välorganiserat överträdande av lagens bud är onekligen något nytt.
Detta ger mig ett avstamp för slutsatser av min analys om orsakerna till nutidens – som det förefaller – alltmer utbredda laglöshet. Våldet har nu fått en affärsmässig karaktär då det drivs av invandrares klaner. Dödandet har alternativt blivit mer desperat i form av sk skjutningar via enslingars dåd. Även i skolan förekommer ofta elakartade bråk som definitivt är något nytt för senare årtionden.
Äldre människor talar idag om en moralupplösning. Jag menar att det är en missriktad förklaring. Det finns nämligen tydliga drivkrafter för dagens våldsutveckling. En storskalig invandring under två decennier har genom utanförskap skapat en viktig grogrund för unga att sätta lagen åt sidan. Viktigt är att det dessutom finns andra fenomen som pekar i samma riktning.
Ett är den passivitet avseende barnuppfostran som ett par generationer av föräldrar visat de senaste femtio åren. Föräldrar har på uppmaning av politiker och pedagoger format barn som ställer sig själva i centrum. Barnen har tagit makten! Man talar ibland om en framträngande individualism. Ett annat fenomen är mediesamhällets starka grepp om de yngre, via våld i film och på internet. Härigenom förstärks inriktningen mot tankar på det egna jaget. Att många unga människor struntar i gällande lagar blir därmed inte så svårt att förstå.
Jag ber dig pröva min korta analys på det som sker i nutidens Sverige! Vi ser em samhällsutveckling som leds av en tilltagande rättslig ansvarslöshet. I toppen av samhället agerar högt uppsatta offentliga makthavare efter sin egen ”lagbok” och gör nästan som de vill. Viktiga regler om ansvar för politiker och myndighetspersoner finns inte på lagstiftningens agenda!
Lika illa är det i botten av samhället. Unga människor agerar som legomördare åt klanernas kriminella nätverk. Och i dagarna återvänder Greta Tunberg med flyg från sin misslyckade protestaktion för terrorns Hamas. Redan tidigare har hon upprepade gånger lagförts för diverse spektakulära miljöaktioner. Hon blir på så vis sinnebilden för den unga nya generationens navelskådande. Hon säger det nämligen rent ut: hon vet bäst själv. Hon lämnade Israel – inte för att slippa fängelse – utan för att hon ansåg sig ”ha viktigare saker att uträtta på annan plats”!
Mina slutsatser får givetvis dystra följder. Jag måste nämligen skuldbelägga politiker, pedagoger och andra vänsterliberaler som manat fram utvecklingen. Även mediesamhället bär ett blytungt ansvar. En mer kritisk, faktainriktad och sansad styrning av Sverige hade sannolikt gjort min förklaringsmodell ointressant.
På journalisternas skrivseminarier får man uppenbarligen lära sig att altid ta ställning för den svagaste. Även om den lilla människan handlar fel. Vanligtvis förklaras felet av strukturella skäl som fattigdom, ungdom ed. Det gäller alltså inte att tänka själv, utan följa politikens sagobok.
Även om en person begår dumheter ska man med andra ord tycka synd om denne. Nu gäller det p-böter vid en skola i Lomma. Sydsvenskan tar som vanligt parti den 3/6 med rubriken:
Eleverna lappades på skoltid – ”Varför prioritera jaga skolbarn?”
Men jag undrar om inte just unga ska lära sig följa samhällets vedertagna regler? Vad blir effekterna av att unga ges en gräddfil? Måste en tidning ständig ta parti för fel part bara för att ställningstagandet följer klasskampens perspektiv? Det verkar som journalister lär sig att inte tänka självständigt utan i enlighet med politiska mönster.
Just att unga ständigt behandlas med silkesvantar – även on de bryter mot lagen – förvandlar den uppväxande generationen till själviska kravmaskiner som alltid tror att man själv vet bäst. Ungefär som Greta Tunberg med andra ord.
Mer om den samhällsfarliga egotrippning som utvecklas hos unga går att läsa i en kommande blogg.
Att SvD är för moderat politik syns knappast i tidningen allmänt sett. Tyvärrr. Inte ens alltid på ledarsidan som ändå oftast är självständigt kritiskt. Men den politiska chefredaktören Tove Lifvendahl framstår tyvärr som konservativt lojal med M-ledningen. I sin ledare den 8/6 lyckas hon exv slå knut på sig själv i frågan om adoption från utlandet. Rubriken lyder:
Statens bästa är inte barnets bästa
Jag har inget mot hennes senaste tankeled om att barnets bästa – ifall en familj krisar i utlandet – ofta är en adoption till svenska föräldrar. Alltså ett win-win som man brukar säga.
Men hur i helsike kan hon få statens intresse – av att säga stopp – kan framstå som legitimt bara för att man undviker risker för att övergrepp ska ske, då det rör sig om ett förhållandevis litet antal fall. Statens och de adopterande föräldrarnas behov är väl normalt identiska. Såväl föräldrar som stat vill se att barn växer upp. Det offentliga ska nämligen representera folkets vanliga behov utan att sätta principiella hinder i vägen, som i allmänhet kan elimineras genom en klokt utformad kontroll (som endast i praktiken behövs i ett mindre antal fall).
För mig blir Lifvendahls statsargument ett exempel på lojalitet med dålig konservativ politik. Alltså den gamla vanliga trötta moderatlunken i sidled. En enkel väg för en trygg politisk klass. Men knappast entusiasmerande. Tvärstopp blir för henne ett relevant principiellt argument att väga mot barnets bästa, låt vara att hon som vanligt balanserar för att hålla med så många läsare som möjligt. Hon ställer ett dåligt statligt säkerhetsargument mot medborgarnas behov av adoption av barn som riskerar att hamnat i limbo.
Stopp för adoption från utlandet är över huvud taget inget relevant argument som kan kallas bar för staten. Därför räcker det första tankeledet: barnets bästa.
Denna bild gjorde jag 2021. Faraonen Greta dras genom öknens hetta av sina påhejare.
Att en vuxen man med överdrivet ego kan ställa till stora problem är klart. Vi ser det just nu i ett USA som Donald Trump – i sin tro på allmakt – håller på att förpassa till en bananrepublik (låt vara att det är en lång resa kvar).
Det finns uppenbart en mental likhet mellan Trump och Greta Thunberg. Även hon är besatt av sin roll som sanningssägare in spe. Rollen har utvecklats via svenska medier (och senare utländska). Press, radio och teve har alltså förstorat vikten av hennes verksamhet kolossalt. Utan medierna hade hon varit okänd. Det är medierna som använt henne som ett slagträ för spridandet av en storskalig klimatskräck (och utpekandet av hennes kritiker som korkade marodörer). Nu slår knölpåken tillbaka på naiva journalister.
Just nu stövlar Thunberg – liksom Trump – vidare mot en förmodad undergång. Efter att rädda klimatet ska hon nu trygga Hamas makt över det palestinska folket. Iklädd palestinasjal ska hon störta Israels folk i Medelhavet.
Det är därför stor ironi att israeliska myndigheter stoppat den segelbåt i vilken hon färdats tillsammans med välkända hamassupporters. I medierna berättas att hon och hennes kumpaner ska förevisas den kända filmen om Hamas dödligt blodiga terror från den 7 oktober 2023. Det är bra – sådant läder ska sådan smörja hava, brukar det heta. Därefter kommer antagligen Gretas båt att bogseras ut på havet (om den inte tas i beslag för överskridande av israelisk rätt om trafiken på havet under pågående försvarskrig – efter att Israel anfallits av Hamas).
Såväl gubben Trump som flickan Thunberg existerar således på den politiska scenen genom mediernas propaganda. Märk dock att Trump har vunnit ett demokratiskt val. Men båda missburkar sina positioner i tron att de är allvetande och kloka. De inser inte hur ett folkligt stöd kan utvecklas tillförakt.
Fidel Castro sa under starten av upproret på Cuba ”att historien kommer att frikänna mig”. Tänk så fel han hade! Maktfullkomlighet riskerar nämligen att få eländiga verkningar.
Torsten Sandström
PS! Här ett prov på mediernas naivitet – en rubrik från DN den 9/6:
Emma Bouvin: I dag talar hela Israel om Gaza – tack vare Greta Thunberg
Precis som om folket i Israel inte har annan anledning att noga följa utvecklingen i Gaza! Journalister saknar gränser för sin politiserande verksamhet. DN utvecklas mot dagis-samtal!
Den som jobbat med forskning på ett universitet vet att det gäller att ligga i för att skaffa forskningspengar. Man måste anpassa sina ansökningar efter den tänkta bidragsgivarens politiska ambitioner. Särskilt om denne är en offentlig myndighet eller stiftelse, organisationer som är fulla med politruker i sina ledningar.
För forskaren blir det ungefär som att spela dragspel. Oftast har denne en egen idé. Men för att vinna bifall till en ansökan om pengar måste man skickligt trycka på tangenterna så att bidragsgivaren blir politiskt nöjd. I ett Sverige fullt med vänsterliberaler i olika forskningsstiftelser gäller det alltså att slicka på fingret och känna hur woke-vindarna blåser.
Under många år har bara en upprepning av ordet ”hållbarhet” , ”inklusion”, ”jämlikhet”, ”me too”, ”heder”och liknande banat vägen för stora slantar till projekt som bara ytligt snuddar vid dessa begrepp. Särskilt bidrag till olika samhällsvetenskapliga projekt – alltså forskning som inte rör naturvetenskap eller CO2 – har kodorden klimat eller uppvärmning fungerat som mantran. Alltså som klisterlappar för att vinna pengar! Här har miljarder rullat – åt skogen om läsaren förstår vad jag menar.
Det intressanta är att den politiska buffeln Donald Trump nu startat en kampanj mot woke. Han gör det tyvärr som vanligt med rallarsvingar i värsta boxarstil á la tjuren från Bronx. Genom AI söker Trumps hantlangare upp projekt som innehåller de smarta kodord som lycksökarna missbrukat. Och så trycker Trumps killar på ”delete”, skadeglatt och utan närmare analys. Flera svenska forskare som listigt skaffat sig USA-pengar börjar därför nu kallsvettas. Projektpengar upphör.
Svenska medier förfäras förstås. Naiva journalister har nämligen inte hajat kodordstekniken. Inom journalistkåren finns i och för sig drösar av mantrakännare, som länge indoktrinerat allmänheten i vänsterspråkets dräkt. Som motståndare till dubbelmoral och utstuderad politisk korrekthet smilar jag stort över att fiffel och bedrägerier avslöjas. Den som sett systemet från den vetenskapliga parnassens insida vet hur spelet bedrivs.
Nu tvingas alltså politiska vindflöjlar inom forskarkåren att koda om. Det blir med andra ord svårare att få pengar till struntprojekt. Kanske ska vi tacka Trump för detta! Hans metod är grov och svepande, men ger resultat. Åtminstone vad gäller woke-forskning. Risken är dock mycket stor att nya etiketter kommer att fungera som förut på politiskt känsliga bidragsgivare. Skurken är nämligen den politiska styrningen av forskningen.
DN anklagar ofta sociala medier för fake news. Men då tidningen som vanligt propagerar och vill göra ett inlägg i alkoholdebatten trampat man än en gång snett. Det rr sig om alkoholism som sjukdom. Supande är inte en viljefråga menar tidningen. Som vittne använder DN som vanligt en professor. Därefter utropas:
Professorn: En myt att beroende är självförvållat.
Det går såvitt jag förstår inte alls att jämföra ett insjuknande i astma med alkoholism. Den som aldrig tar en droppe sprit eller använder annat njutningsmedel blir inte heller beroende av just detta. Astman är däremot något konstitutionellt eller närmast 100% biologiskt (inbegripet miljöfaktorer).
Klart är dock att bruket av alkohol på längre eller kortare sikt lockar till beroende. Även att vissa människor genetiskt har enklare att bli beroende av droger än andra. Men det är inte vad rubriken propagerar för. Man vill helt enkelt lura folk att tro att beroendet av sprit enbart är förutbestämt. Eller med andra ord att den enskilde som hamnar i spritens träsk inte bär någon minsta skuld själv.
Det vi kan läsa är alltså ett försök att befria läsarna från ansvar för det egna alkoholintaget. Genom medicinska eller biologiska förklaringar friskrivs således vanedrinkare från egen skuld. Att budskapet vinner gehör inom journalistkretsar kan jag ana. I deras kretsar tas ofta droger av alla de slag. Hej och hå! Skönt är det därför att höra att någon egen skuld för det eventuella beroende inte finns. DN skriver med andra ord för sin politiskt sjuka mor.
Jag berättar alltså om en av vänsterliberalismens främsta dogmer. Om människor fråntas eget ansvar så måste goda politiker träda in och styra upp deras liv. På så vis förklaras välfärdssamhällets många överdrifter. Glesa sociala skyddsnät är förstås nödvändiga och inget att säga om. Men politikernas naiva godhet gör att bidragen och styrningen svämmar över. Och att makthavarna åter kan väljas.
I framtiden bör DN jaga fake news i den egna publiceringen innan man kritiserar andra medier. Var dag finns tydliga exempel på tidningen sidor. Framtoningen i spalterna är en strävan att frälsa svenska folket. Journalister som vet bäst använder mysko professorer för att indoktrinera svenska läsare.
Det är en märklig tid vi lever i. Den är skrämmande, särskilt som Europa närmast redan är i kring med Ryssland.
Världens ekonomiskt starkaste nation, USA, har som bekant en ledare som varje dag utvecklar en politik som han hittat på. Han höjer tullar ena dagen och sänker dem den andra – och tvärtom. Han skriver rader av nya dekret och låter Kongressen framstå som applåderande statister. Och han hånar domstolar och andra som våga kritisera. I Vita husets centrum utspelas en läskig såpopera kring en vulgär furste som talar som en femteklassare. Hans ministrar och rådgivare framstår som mähän, som antingen duckar eller gör vågen. Ingen vågar säga ifrån. Det som sker påminner om en lekstuga full av halvbildade mobbare. Varje klok ledare vet däremot att lyssnande, öppen kritik och eftertanke är den bästa vägen till goda beslut.
När Elon Musk – en annan politisk vingelpetter – slutar i presidentens tjänst och dristar sig att kritisera hans skatteförslag så talar Trump genast om ett dekret som ska skada Musks affärer. Vi ser en hämndlysten president utan respekt för den maktdelning som USA och en vital demokrati vilar på. Trump förföljer den förre presidenten, Biden, som han tidigare besegrats av och som i dagsläget framstår som lamslagen. Vidare kräver Trump att Riksbankchefen ska sänka räntan och lyda presidenten och inte den goda idén med en självständig finansiell myndighet.
På tal om finanser så har presidentfamiljen startat två kryptovalutor, som många amerikaner lockats köpa. Värdet på dem har på några månader sjunkit katastrofalt. Men finanansfurstens egna muskler sväller – via andra kryptovalutor (i konkurrens med den amerikanska dollarn som ska sänkas i pris). Utveckligen är enligt tidningen The Economist ett nationellt hot. Vi ser en finansfurste som med mediernas och kryptos hjälp bygger en ny politisk dynasti under familjen Trumps ledning.
Man kan knappast tro sina ögon. På ett halvår rasar den amerikanska demokratin samman som en punkterad luftballong. Enda hoppet är i dagsläget domstolarna och juristerna. Jag förklarar det som händer med dårskap från en person som alltför länge trott sig vara en gudabenådad världsledare. En person som med pengar och mediernas hjälp lyckats bli demokratiskt vald.
Det vi ser är en fars. Men också en dramatisk slapsticksversion på en global och högexplosiv scen. Framför oss syns ett USA i politiskt och – vill jag påstå – moraliskt sönderfall. Ett Europa i krig tvingas möta en president som mest framstår som en patient från Gökboet.
Idag hetsar svenska medier upp sig över Statistiska centralbyråns (SCB) statistiska undersökning av partisympatierna. Delvis ökas det mediala trycket och entusiasmen genom att siffrorna för Tidöregeringen är nedåt och sossarnas går uppåt. Liksom att spå i fiskinälvor tar mediernas hel- och halvpolitiserande journalister fram kristallkulorna och spår med hej och hå enligt sina egna förhoppningar.
Jag kollade däremot SCB:s hemsida och kunde läsa följande:
Av urvalet har 27,0 procent ej anträffats, 2,3 procent har varit förhindrade att medverka och 21,0 procent har inte velat delta i intervjun.Det totala individbortfallet uppgår till 50,3 procent.
En majoritet tillfrågade har alltså struntat i denna undersökning av partisympatier. Troligtvis är de liksom jag trötta och irriterad på ständiga mätningar med spekulativa utfall. Varför ska en statlig myndighet syssla med sådant, särskilt som utfallet av medierna förvrängs och med stor sannolikhet påverkar kommande valrörelser via det man kallar ”the bandwagon effect”?
Jag blir alltså inte förvånad över utfallet av SCB:s enkäter. Alla minns det sk EU-valet, där exv SD fick ett svagt stöd. Medierna hurrade över SD:s tillbakagång och Mp:s ökning. Här tror jag utfallet beror på att särskilt SD:s väljare är kritiska till själva institutionen, alltså EU. Man har alltså valt sofflocket. Medan Mp:s klimattalibaner sprungit till vallokalen.
Men vem vet hur de 50,3 % av svenska folket (som alltså nobbat SCB) ska rösta? Dessutom kan man fråga sig vad den mediala yran över en påstådd vänstersväng innebär i praktiken? Hur ska en regering, bestående av folk från V, C, Mp och S, kunna komma över ens om en bra svensk politik? Den rimliga reaktionen från press, radio och teve vore såvitt jag förstår förskräckelse.
I mina bloggar är jag som bekant djupt kritisk mot journalisternas skrå (viktiga undantag finn bland medlemmarna). Mediernas okritiska behandling av SBC:s undersökning – där majoriteten utsända enkäter alltså inte besvarats – bygger under min hårt negativa bild. I stället för lågmäld analys breder journalister på med värderande tolkningar och slutsatser, i vilka rapportörernas egna politiska åsikter tydligt anas.
Det är hög tid att lägga ned nuvarande journalistutbildningar med statsstöd! Vanliga universitetsstudier i ämnen som exv statskunskap, juridik, historia och sociologi räcker enligt min mening (ifall kandidaterna kommer in!). Till syvende och sist är förmågan att skriva något som många kan lära sig utan politiska pekpinnar från den generation som, på Olof Palmes begäran, stakat ut skolningen av rapportörer.
A propå Palmes styrning syns den också fortfarande i bild och ord varje kväll på SVT. Rapport (kl 19.30) är sämre än Aftonbladet men i samma politiska anda. Mer i mitten är Aktuellt (kl 21.00), alltså något mer sansat analytisk, dock i tydligt politiskt värderande anda. Varje kväll används dessutom nästan samma urval av reportage. Just nu lanserar båda kanalerna i SVT en bild av Israel som krigsförbrytare. Den verkliga brottslingen, Hamas, nämns knappast (mer än att de anförtrotts uppgiften att räkna antalet döda!).
Navelskådning pågår! Ett farligt nätverk. Wikimedia
Nutidens medier struntar alltoftare i den faktastinna nyhetsrapportering som skedde förr. Den kostar stora pengar, ty det gör kvalitet och kompetens. Nu satsar mediernas räknenissar på billiga och lättsålda reportage om journalisternas eget liv. Vem orkar läsa Hanna Hellqvist och Alexander Schulman? Nu ansluter sig Ann Heberlein till de egotrippades krets. I SvD utropar hon indignerat:
Alkohol är inte frihet – det är vidrigt
Hon berättar om fylleri och fyllerister i hennes egen bekantskapskrets. Utifrån dessa upplevelser fördömer Heberlein – som forskat i mänskliga rättigheter på ett moraliskt plan – alltså bruket av alkohol. Moraltanten i henne tar överhand.
Jag medger att fylleri är otrevligt och dessutom skadligt för kroppen. Men det mångtusenåriga bruket av alkohol har med största sannolikhet en god kärna. Det tror åtminstone miljardtals människor. Men den nya tidens mediala siare – Heberlein – vet bättre. Alkohol är ofrihet och något vidrigt. Hon tror sig veta vad frihet är, men förespråkar – liksom nutiden många svenska Prussiluskor – fördömande av den dryck som i måttliga mängder sprider glädje åt en stor del av vår planets invånare (och i omåttliga är allvarligt skadligt).
Det krävs inte åtta år på teologisk fakultet för en sådan analys. Det enda som behövs är en tilltro till den egna personens betydelse. Alltså högst egna åsikter som ska proppas i halsen på SvD:s läsare.
SvD har utvecklats till en medial blindtarm. Tidningen har blivit ett organ som existerar – via statsbidrag – men inte fyller någon funktion. En tarm som (om det går illa) kan skada människan genom en i värsta fall dödlig inflammation. Det är hög tid att operera bort denna onyttiga stump i mediernas avloppssystem.
Lagförslaget igår om ett tvärstopp för adoptioner till Sverige av utländska barn är ett tecken på en galen svensk politik. Förvisso har det svenska systemet för kontroll av av adoptioner varit allvarligt undermåligt. Men behovet av adoptioner kvarstår ändå, såväl för mottagande familjer som för avsändande utomlands. Ett stopp löser inte detta behovsproblem, utan sopar det byråkratiskt under mattan. Helt enligt den svenska modellen. En quick fix, tror man.
Vi ser alltså ännu en politisk härdsmälta i den ”moraliska stormakten Sverige”! Vad är orsaken? Jag skriver ofta om den naiva vänsterliberala drömpolitiken. Svenska politikern – från M till vänster – har genom långvarig och slapp brist på kontroll tillåtit ett antal fall av kriminella adoptioner. Rena barnaroven alltså.
Hur stort antal barn som omfattas är mycket oklart. Men det kan knappast röra sig om mer än 10 %, gissar jag. Merparten adoptioner har alltså vart lagliga, tror jag. Lagutredningen försöker inte ens uppskatta allvarets omfattning, utan trycker på stoppknappen. Om flertalet adoptioner varit enligt lagboken så är ju ett stopp fullkomligt korkat!
Jag håller därför med Jessica Stegrud från SD som säger att problemet är självförvållat av naiva politiker som har velat visa sig godhjärtade. Alltså ännu ett exempel på det som filosofen Thomas Sowell beskriver i boken ”The Vision of the Anointed”. Han lär oss där hur korade vänsterliberaler vill frälsa samhälle. Det sker genom dålig politik från de rödgröna drömmarnas land. Märk att statsminister Kristersson själv haft en ledande roll inom Adoptionscentrum under ett par år!
Så här beskriver Sowell sin idé på bokens baksida:
Sowell presents a devastating critique of the mind-set behind the failed social policies of the past thirty years. Sowell sees what has happened during that time not as a series of isolated mistakes but as a logical consequence of a tainted vision whose defects have led to crises in education, crime, and family dynamics, and to other social pathologies. In this book, he describes how elites,the anointed,have replaced facts and rational thinking with rhetorical assertions, thereby altering the course of our social policy.
Av denna anledning måste en ny typ av politiker väljas vid demokratiska val. Alltså radikalt kritiska tänkare som vågar se på fakta och fatta modiga beslut. Tyvärr är det en annan sorts politiker som idag lever sitt liv inom den svenska politiska klassen. Inget tyder trist nog på att de önskar ge upp! Fy sjutton för detta!
Befogad upprördhet skapar idag SR P1:s rapportering om en mindre långvårdsklinik i Göteborg med patienter som drabbats av stroke. Svårt drabbade äldre har inte fått den service man kan begära utan fått ligga timmevis – ibland hela nätter – med blöjor fulla med avföring och urin.
Grupper inom personalen på boendet har – trots reaktioner från patienternas anhöriga – struntat i sina arbetsuppgifter. Vissa har sovit på jobbet. Detta har pågått i flera år. Först nu har skandalen hamnat i medierna. Först nu agerar chefer och politiker i Göteborg.
Som jurist förväntar jag mig att regelboken då används. Skyldiga anställda och ansvariga chefer ska med andra ord sparkas. Avsked är ordet i LAS! Sparken på dagen! Alltså rimliga krav för utkrävande av ansvar vid allvarliga brott mot anställningsavtalet. Men det är inte regelboken – den svenska arbetsrätten – som används.
I stället ser vi den nutida svenska modellen. Där är det fega arbetsgivare – särskilt offentliga sådana – som ständigt duckar för facket. Och fackföreningar, som inte visar förståelse för patienternas behov och vårdens innehåll, utan ger järnet för att försvara anställda som agerat i huvudsak kriminellt. Resultatet har – hör och häpna – blivit att de närmast ansvariga fått sluta med avgångsvederlag motsvarande en lön på ett år. En grupp andra – även faktiskt skötsamma – har blivit omplacerade. Chefen på vårdkliniken är sjukskriven pga överansträngning. Och de höga cheferna i toppen sitter kvar, trots år av kris.
I den svenska modellen predikas ansvarslöshetens visa. Politiker från vänster till höger håller samman. Fackföreningarna utövar informell makt. Och skattebetalarna – liksom förstås patienterna – är förlorarna. Man kan knappast tro att det som hänt är sant!
I ett svenskt samtal om måste woke eller PK kritiseras och därmed en svensk modell som är omänsklig. Det finns som sagt regler som ger arbetsgivare muskler. Och normer om facklig makt saknas helt. Men den svenska arbetsrätten har i ”välfärdens” Sverige utvecklats till ett dysfunktionellt system. Där krävs inte ansvar ut. Det är folket som drabbas och skattebetalarna som skörtas upp.
Torsten Sandström
PS. Göteborgs kommun har under omkr trettio år varit under S-styre. DS
Uttrycket ”mellan hägg och syren” är skönt. Det kan ha uppkommit som en skojigt formulerad öppentid hos en skomakare. Men viktigare är att hägg, syren och guldregn tillhör den svenska poesins skatter. Och i Parisiskt kulturliv förknippas det förstås med restaurangen La Closerie de Lilas, vid 171 Bd Montparnasse, en mötesplats för konstnärer och författare sedan mer än hundra år.
Blommande buskar är enkelt att bli drogad av i senvårens tider. De hjälper människor att njuta av livet och tänka på dem man älskar. Så har det länge varit.
Men tyvärr inte längre. Nu har en armé av miljötalibaner gripit makten i vårt land. En klan av människor som tror sig kunna styra upp naturen och hindra arter att sprida sig. Ett trångsynt och obiologiskt synsätt. Förvisso är det klokt att bekämpa allvarliga hot mot mänskliga kulturer. Men inte alla förändringar eller förflyttningar. När det gäller de mest problematiska – som exv storskalig invandring – håller talibanerna tyst.
Å andra sidan menar de att Sveriges natur ska återställas till 1800-talets början. Dikningar ska läggas igen och våtmarker bredas ut. Skogen ska tillåtas växa vind för våg. Dessutom ska alla växter och djur – som under decennier flyttat in i vårt land på grund av gynnsamma betingelser – utrotas. Mantrat är: invasiva arter ska bort!
Talibanerna har sett sig blinda på de goda växthusgasernas negativa verkningar, dvs att gasen lägger ett värmande lock i atmosfären. Det är ett faktum. Men framför allt har talibanerna inte funderat över det viktiga i sammanhanget. Växlingar mellan värme och kyla karaktäriserar historiskt sett vår planet. Längre och kortare cykler av värme/kyla är ett obestridligt fenomen innan industrialiseringen kom igång. Och detta sammanhänger antagligen med skiften i solens strålning och rörelser i vår galax. Under kosmiska värmeperioder blir CO2 en belastning för vissa arter på jordklotet. Men omvänt gynnas andra arter av kyliga skeden. För c:a tio tusen år sedan låg Stockholm under ett 10.000 m tjockt istäcke. En epok tidigare var det varmt, osv. Thats it!
Talibaner av alla slag – islamister eller kvasibiologer – är faktiskt skadligare än klimatets i grunden naturliga växlingar. Därför är numera sköna buskar som syren och vresros stämplade som invasiva. Men inte mänskliga varelser som flyr till ett bättre liv och – pga storskalighet och uppenbara kulturkrockar – skapar omfattande samhällsproblem i exv vårt land.
Tala om att sila mygg och svälja kameler! Tala om en nation som låter sig styras av dårfinkar. Om de får hållas kommer Sveriges utförsbacke sluta i politisk och ekonomisk katastrof.
Torsten Sandström
PS! Jag återkommer i en framtida blogg med funderingar över varför världens historiker inte deltar i samhällsdebatten på klimattalibanernas sida. Läsaren anar att förklaringen sammanhänger med att de känner till klimatets mångtusenåriga växlingar (långt före industrialiseringen). DS.
Detta är inget konstverk. Det är bara en upptejpad banan. Bananen har bloggaren numera ätit upp. Värde omkring 5 kronor.
Allt kan börsnoteras. Även konst som saknar tecken på hög kompetens. Dagens industri skriker ut:
Rekord för nu levande kvinnlig konstnär
Det är Marlene Dumas, helt känd för mig, som har satt nytt auktionsrekord för en nu levande kvinnlig konstnär. Hennes målning ”Miss January” klubbades för omkr 135 miljoner kronor hos auktionshuset Christie’s i New York häromdagen. Kolla länken och bedöm själv! OK, målningen är mer kreativ än bananen ovan, som i en äkta version också blivit berömd för sin intighet.
Det rör sig inte längre om rekord avseende kvalitet, analys eller skönhet. Nu är det marknadens priser som gäller. Och konstvarornas pris har frikopplats från vanlig värdesättning vad gäller förmåga. teknisk skicklighet osv.
Begreppet konst är dött som sten! Avrättat av dem som säger sig förstå saken. Medierna agerar som vanligt dödgrävare.
Stora organisationer som FN funkar skadligt! Wikimedia
Hittills har medierna bekräftat att UNRWA inte klarat av sin uppgift i Gaza. Ett antal anställda inom UNWRA har tvingats sluta för att de hyllat – och till och med deltagit i – Hamas terrordåd mot Israel. Sannolikheten att många av UNRWA :s 30.000 anställda i Gaza stödjer eller sympatiserar med Hamas är alltså stor. Det är inte försvarbart att organisationens medlemmar fortsätter att ge stöd till terrorn och på så vis förlänger kriget.
En oförtröttlig kritiker av mediernas och andra organisationers enögdhet inför kriget i Gaza är svensken Mikael Heinig. I upprop efter upprop från honom gisslas den undfallenhet visavi Hamas som ständigt visas i vårt land och vilken oförståelse för Israels sak som visas. På hans Facebooksida och på internet finns mer att läsa.
Senast har Heinig med iver kritiserat den svenska välgörenhetsindustrins organisationer för att ta parti för UNWRA. Det intressanta är att inte bara den svenska regeringen utan även EU (i EU:s fall länge!) däremot har varit kritisk till UNRWA. Man menar att stöd till sjuka och hungriga bör ges av andra än denna FN-hydra.
Men det svenska vänsterliberala etablissemanget gråter – liksom hela välgörenhetskomplexets Sverige – floder av tårar över UNWRAs öde. Allt som FN gör anser de rödgröna vara rätt. På så vis ger man fortsatt stöd till Hamas. Kombinationen UNWRA och Hamas är faktiskt en allvarlig – till och med dödlig – bricka i konflikten i Palestina. Att terrorister inom Hamas fortsatt jobbar för UNWRA är ett hot freden i regionen. Det är de facto en utsträckt hand till islamsk terror. Och mot demokratiska principer.
Jag hör Magdalena Andersson intervjuas i SR P1 morgonen den 28/5. Hon har ett samvete som Saharas öken. Brett och torrt, alltså i huvudsak tom på frodiga idéer.
Först är hon så fräck att hon påstår – förstås oemotsagd i intervjun – att hennes parti har infört en strikt invandring. Detta trots att alla människor med hyfsat minne vet att under tiden hon satt i Löfvens regering – nästan åtta år – gällde motsatsen. Löfven kommer nämligen för de minnesgoda att gå till historien som den som inte ens försökta toppa lavinen av flyktingar från Syrien. Han till och med pläderade för den öppna dörr som fru Merkel i Tyskland lyft av från gångjärnen! Anderssons påstående är en förfalskning av verkligheten – en ren lögn – låt vara att Reinfeldts moderater i ett tidigare skede delar ansvaret med hennes parti.
I intervjun förenklar hon dessutom privatiseringen av skolan på ett extrem demagogiskt vis. Privatiseringen har genomförts – under hennes tid i S-regeringar och under Kristerssons regim – på ett naivt vis, utan tydliga ansvarsregler (som vanligt) samt i avsaknad av strikt avtalsrättslig kontroll av de företag som fått förmånen att driva skola med offentlig pengar. Men det hon ständigt säger om vinstpengar i privata ägares fickor är en ohederlig retorik.
Den som jämför med vårdföretaget Capios verksamhet vet att Capio s S:t Görans i konkurrens erbjudit det offentliga, alltså skattebetalarna, ett omkring 15% lägre pris (jämfört exv med vad sjukhusen i Solna, Huddinge mfl). Och ändå kan Capio gå med överskott! Detta på grund av att de offentliga konkurrenterna är mindre kostnadseffektiva. Med andra ord driver många kommuner sina skolor till överpriser, jämför med de privata. Totalt vinner alltså skattebetalarna på en vinstutdelning. Märk även att de privata skolorna får en mindre peng per elever än de offentliga.
Allt detta vet Andersson. Men hon är en fullfjädrad demagog. Hon inbillar sig saker som är osanna.
Det är synnerligen svagt av Tidöregeringen att inte kunna förklara de vinster som skattebetalarna gör genom (goda) skolor och god vård i privat regi. Men det kännetecknar den regering som Kristersson samlat kring sig. Den tar ständigt stryk som en våt hund och förmår inte bita eller ens skälla tillbaka på västerliberalerna. Jag menar att Moderaterna skulle vinna många röster på att ständigt tvåla till den rödgröna propagandans folk. Intryck skapas närmast att man inte vågar. Okej att käbbel inte lockar seriösa väljare. Men de minde genomtänkta väljarna – och de är i många – måste ges raka besked om vänsterns demagogi.
Därför menar jag att det är dags att byta ut Kristersson mot en tuffare regeringschef. Benjamin Dousa har en mjuk framtoning men kan säkert tuffa till sig. Johan Forsell har utan tvekan förmågan att tvåla till sina motståndare – åtminstone vågar han tala hyfsat klarspråk och agerar inte i stil med Kristersson, som hukar liksom en kyrkvärd som vill få hela församlingen att tro på Jesus. Inte undra på att sossarna tar hem spelet genom att dela ut statliga bidrag vid nattvarden med löfte om att de rika ska betala!
Moderaterna har ingen fast och redig kurs utan – i likhet med sossarna – sysslar man främst med att sysselsätta armén av partiets yrkespolitiker. Men okej för dem, bara Moderaterna kan tala klarspråk och detronisera Anderssons hejdukar. För att därefter driva en förnuftig politik med minskad byråkrati, minskad invandring, bra skolor, effektivare vård, tryggt försvar, minskat bistånd, fria fackföreningar (utan statligt lagstöd), fri bostadsmarknad (utan tvångsbetalning till sossarnas hyresföreningar) osv. Sverige har sannerligen god potential för förbättring. Bara Moderaterna vågar och vill!
Alltså ut med Kristersson! Annars förlorar M kommande val till Anderssons skräckkabinett.
På morgonen den 27maj satte jag än en gång mitt te i halsen med läspaddan i handen. Även om jag vant mig så förbluffar ändå SvD med sin påträngande enögda åsiktsjournalistik åt vänster. Denna gång rör det krigets i Gaza.
Visst är striderna blodiga. Civilpersoner dödas på rad. Men för balansens skull måste orsaken hela tiden framhållas: Hamas terrordåd som startat kriget och gisslan som ännu hålls fången av Hamas.
Förr försökte journalister redovisa verkligheten med balans och öppenhet. Nu är det journalisternas politiska åsikter som styr. Vurmandet för palestiniernas sak och Hamas präglar rapporteringen i SvD och flertalet svenska medier.
På två helsidor i tidningen! På s 6 ges en fd moderatpolitiker plats för att säga att han ”fått nog” och att Israels krigande ”inte är rimligt”. På följande sida finns tre kortare artiklar alla av TT som sköter mycket av leveranserna till SvD:s propagandafabrik. Alla har en kritisk vinkling mot Israel.
Något liknande händer idag den 28/5. Då är det tidningens första sida som i fet stil skriker ut vad en israelisk demonstrant säger om den egna regeringen:
”Jag blir äcklad av mina landsmän”
Vi ser alltså hur SvD-redaktionen anstränger sig att söka efter personer och texter som brännmärker Israels krig. Så gör även SR och SVT som till och med låter två personer med arabiskt klingande namn sköta kritiken av Israel! Nästan aldrig något om de många som kämpar mot Hamas. På sovjettiden fungerade exv Pravda på detta vis. Bara en sida av saken redovisades, medan den andra helt förtegs.
Nu agerar SvD faktisk i stort sett på samma vis. Min undran är därför vad journalister har fått lära sig på sina skrivarseminarier? Var finns den rapportering som är mångsidig? Hur kan skribenterna rättfärdiga sin enögdhet? Mitt svar är att de tror sig förmedla sanningen. Det trodde även journalisterna på Pravda.
Tyvärr blir slutsatsen att SvD utvecklats till ett propagandablad. Det är eländigt att skåda.
Vänsterliberal ångest driver Sverige I nedförsbacken.! Wikimedia.
I en lagrådsremiss föreslår regeringen ett nytt brott i 4:7 b Brottsbalken. Bestämmelsen lyder:
7 b § Den som upprepat utsätter en annan person för kränkningar i form av förolämpningar, otill- börliga hot, otillbörligt tvång eller otillbörlig övervakning, döms, om kränkningarna sammantagna varit ägnade att allvarligt skada personens självkänsla, för psykiskt våld till fängelse i högst fyra år.
Vid första anblicken verkar det vara riktigt att trakasserier av detta slag ska bli en fråga för åtal. Men vid närmare eftertanke blir jag skeptisk och kritisk. Redan idag finns nämligen regler i Brottsbalken mot liknande ageranden. Dessutom ser vi en uppenbar risk för angrepp på yttrandefriheten samt en oönskad expansion av rättsapparatens tentakler.
Jag menar att bestämmelsen öppnar dörren för åtalsanmälningar mot en bred krets av vardagens smärre konflikter inom och utom familjen. Tusen och åter tusen ganska ordinära händelser. Tänk bara på debatten om mobbningar! Detta begrepp har blivit en språngbräda för rader av människor som uppfattar sig själva som kränkta, trots att de många gånger – men inte alltid – själva är svåra att samarbeta med eller saknar rimlig självkritik. Nu riskerar dessa vardagsbråk att bli en anledning för polis/åklagare att träda in i privata hem och på offentliga platser där människor ska umgås i frihet. Ett fängelsestraff kan bli följden för den som drabbas av den föreslagna gummiparagrafen!
Tidningen The Economist har i flera artiklar på sistone varnat för hotet mot yttrandefriheten i Europa. Välvilliga men naiva vänsterliberaler tycks med polisens hjälp vilja utplåna allt de tycker illa om. Verkligheten är förstås inte alltid så god. Men yttrandefriheten är viktigare än att poliser och åklagare ska rota i människors tråkiga vardagskonflikter.
Dessutom är lagbestämmelsen ytterst svårtillämpad. Vad är en ”förolämpning” och vad är ”otillbörliga” uttryck i det folkliga umgänget? Här måste människors frihet vara ledstjärnan och inte en moraliserande lagstiftning. Bara brottsbeteckningen ”psykiskt” våld gör mig illamående. Våld är språkligt något synligt och handgripligt såsom exv i våldtäkt. Nu inflateras ordet så att mobbing hamnar i fokus. Vad som är allvarligt ”ägnat att skada en persons självkänsla” är också något synnerligen subjektivt och gummiartat.
Jag menar att lagförslaget är ännu ett hotfullt steg mot det Storebrorssamhälle som Västeuropas många Prussiluskor önskar. Utvecklingen eldas på av medierna och deras navelskådande intressenter, inte minst från dem inom själskramarnas disciplin, dvs psykologin.
Jag är djupt kritisk och tycker att Regeringen ska koncentrera sig på att eliminera den allvarliga våldsbrottslighet som härjar i Sverige innan man ger sig in i privatlivets trista meningsutbyten.
Som bekant har Centern fått en ny partiledare. Hon heter Anna-Karin Hatt och hennes CV lyder i sammandrag: född på bondgård, centerungdom, fil kand, ministerpost rörande IT och så anställning hos halvoffentliga organisationer som agerar nära svensk politik. Nu är hon alltså åter i den högsta politiken.
Den politiska klassen håller samman är min kommentar till hennes CV. Det är ett tusenårigt svenskt fenomen. Hatts återvändande är alltså logiskt. Men det intressanta är att det skuggas av att det visar sig att Hatt som styrelseledamot deltagit i svindlande affärer inom bostadssektorn, som drabbat svenska arbetstagares pensionspengar med miljardförluster.
Hatt har nämligen suttit i tjänstepensionsbolaget Alectas styrelse och finansutskott under åren 2016 till 2019. Saken rör att Alecta totalt investerat 50 miljarder av folkets pensionspengar i bostadsjätten Heimstaden som hamnat i stora finansiella svårigheter. Finansinspektionen utreder fallet.
Hatts karriär visar hur enkelt det är att svinga sig upp i den politiska klassens högsta division. Personer utan egentlig ekonomisk kompetens eller erfarenhet från näringslivet klättrar raskt uppåt, via organisationer som är halvoffentliga och befolkas av medlemmar från den politiska klassen och dess närstående.
Så enkelt var det inte för femtio år sedan. Då var rotationen bland politikerna större samt inte minst kontrollen från en miljonhövdad krets av partimedlemmar. Numera är 80% av medlemmarna puts väck. Pengar flödar i stället genom statsbidrag till partierna. Och den politiska klassen har getts största frihet.
Om detta rapporterar svenska gammelmedier inget. Förklaringen är enkel. De lever i symbios med politikerna. Liksom de svenska politiska partierna tar många medier mot stora statliga bidrag. Om detta går det inte att läsa i den svenska Regeringsformen. Där beskrivs med andra ord inte alls viktiga delar av den faktiska offentliga makten.
Jag gillar den preussiske kungen Fredrik II, den stores, fria inställning i moraliska frågor (på1700-talet!) , dvs hans tes att var och en väljer sin fason. Att kungen förmodligen var gay ökar förståelsen. Men han skulle säkert inte förespråka naivitet och lösa antaganden vid valet att höga personer i ledningen för hans stat!
Nutidens vänsterliberalism har däremot utvecklat en politik som bygger på drömmar, lösa antaganden och tabun. Personer i statens tjänst väljs från de egna politiska leden, som det tycks, utan ingående kontroll av faktisk förmåga, ärlighet eller problematiska personliga egenskaper.
Kristersson regering visar sig ha svårt att hålla måttet (förövrigt på samma darriga vis som tidigare s-regeringar). Hur många felrekryteringar ska den nya regeringen tåla innan den faller? Jag tänker exv på Batra, Landerholm och den senares efterträdare avgång efter bara några timmar. Därtill kommer SÄPO:s medverkan i ett anhållande av ännu en UD-anställd i – som det verkar – utväxling mot den kommunistiske journalisten Medin. Om det är tabu för regeringen att genom SÄPO undersöka säkerhetspersonalens sexvanor går det förstås åt skogen. Moderaternas affisch ovan skriker ut M-partiets dilemma. Trots enbart en liten risk för blodsjukdomar är det inte en mänsklig rättighet att lämna blod! Lägg av med tramset! Tänk om ditt barn ska få blodtransfusion!
Visst ska sexvanor väljas fritt. Men den som smusslar med sin roll på Grinder ska inte ansvara för nationens säkerhet. Att sossarna skär pipor i mediernas vass är ingen som helst nyhet. Märk att mannen ifråga av S-regeringen utnämnts till ambassadör!
Sverige framstår alltså som en bananmonarki. Offentliga sysslor fördelas utan prövning av förtjänst, skicklighet och lämplighet. SÄPO snubblar omkring i samma takt som när jag var ung. Då kollades barnsliga maoister – förmodligen är jag själv registrerad – medan höga offentliga chefer med borgerlig bakgrund gick fria och ställde till det.
Sverige behöver en ny politisk kultur. Bort med vänskapskorruption, drömmar, trams, symboltänk osv. Poltik ska inte vara ett yrke utan ett tidsbegränsat hantverk. In med utbildning, erfarenhet och tuff effektiv handlingskraft. Det offentliga måste lära av framgångsrika vinstdrivande organisationer. Där drabbas fumlare raskt av påföljder. På den offentliga sektorn har ansvaret närmast försvunnit ur lagstiftningen.
Trots att flertalet filosofer idag är synnerligen skeptiska till Sigmund Freuds skrifter om drömtolkning fortsätter vetenskapliga institutioner inom ämnet psykologi att prestera skrifter samma anda. Okej, att det rör sig om nyfikenhet om ett viktigt mänskligt fenomen. Men aktörerna borde förstå att det knappast går att med vetenskapliga metoder besvara vad som händer i människans hjärna under en dröm. Drömmar påminner närmast om slaggprodukter från den enskildes liv.
Därför är det uppenbart att äldre forskare måste skola sina unga adepter i vetenskapsteori (vetenskapsfilosofi). Men om de äldre är lika drömmande som Freuds adepter blir det förstås svårt att hoppas på bättring.
Även inom den svenska juridiska vetenskapen pågår liknande flumprojekt som drivs av unga doktorander som vill lösa alla världens problem. Juridikens närhet till politiken gör detta särskilt lockande. Unga aktivister tar itu med sina drömmar. Det rättsvetenskapliga ämne som främst ligger i riskzonen är folkrätten. Detta sammanhänger med att folkrättens normer är svepande, såsom en lång och vag önskelista hur världens alla problem ska lösas. Fred ska skapas, krig förbjudas, flyktingar ska ges asyl, miljön ska vara ren och halten C02 i klimatet ska ned på en exakt procentgrad, fängelser ska vara humana, sjukdomar bekämpas osv.
Förr godkändes sällan drömprojekt av liknande slag. Handledare sökte efter pregnans och möjlighet att sakligt överpröva forskningsresultat. Den som exv forskade om asylrätt vred och vände dåförtiden på lagtexter och rättsfall utan att tillkännage sina personliga drömmar om alla flyktingars rätt till medborgarskap. Men idag skriver unga män och kvinnor doktorsavhandlingar där folkrättens gummiartade normer läggs ut liksom prästens tolkning av dagens text från predikstolen. Författaren frigör sig på så vis från strikt källbearbetning och kan hänge sig åt just sina egna drömmar, som kläds i normernas dunkel. Sådan ”forskning” älskas av medierna. Den lutar nämligen åt vänster.
Jag menar att forskarens arbete på så vis avskiljer sig från hårda fakta – rättskällorna – och går över i ett töcken av teckentydning i stil med sibyllans spådomar. Samtidigt blir tyvärr den nationella – svenska – rätten mer ointressant, med dess myller av regler och rättsfall avseende vår vardag. Nej, nu ska de vara internationella normer som de unga ska bolla med! EU-rättens regler passar här som hand i handske. Där är förordningar och direktiv skrivna på ett vis som nog Sigmund Freud skulle uppskatta. Många EU-regler innehåller mer eller mindre grova målformuleringar, som lämpar sig bra för den som vill spela juridiskt dragspel.
Jag undrar därför hur den framtida juristutbildningen ska fungera. Ska det bli djuplodande begrepps- och rättsfalls analyser eller famlande efter egna drömmar inom den internationella rätten? Ska nästa generation lärare syssla med hårda rättsliga detaljfakta eller bolla med politiska visioner. Jag är rädd för att delar av rättsvetenskapen är på väg mot de teologiska fakulteternas drömtydning. Redan idag ser vi jurister som agerar aktivister och fjärmar sig från den skrivna lagen för att uppnå politiska mål. Detta händer tyvärr även emellanåt i Högsta domstolen – dock lyckligtvis sällan.
Mina frågor ovan är centrala, åtminstone för den äldre generationens jurister. Det rör sig nämligen om juridiken ska vara ett dragspel eller om den ska fungera rättssäkert. Ska universitet utbilda unga i drömtydning eller i skicklig tillämpning av exakta rekvisit? Kommer vi att få se nya lärare som agerar liksom de jobbade på prästseminarier?
Jag menar att utvecklingen inom i en grupp av ämnen inom juristutbildning pekar på en betydande risk för att arbete med lagstiftning och i domstolar i framtiden kommer att få grus i maskineriet. Särskilt allvarligt är att dagens politiker – från alla partier – omfamnar den nya drömjuridiken. Konsten att spela dragspel med juridiken är trist nog i tilltagande. Politisk aktivism vänsterut hyllas av medierna.
Inger Enkvist – professor och folkbildare. Wikimedia
I SvD är numera huvudsakligen ledarsidan läsvärd. Den håller god klass.
I övrigt har tidningen utvecklats i riktning mot kvällspressens publicering av sensationer och personligt tyckande. Även den klassiskt fina ”Under strecket” håller på att urvattnas av SvD:s egna unga egoskribenter (med påföljd att rader av tidigare välmeriterade skribenter försvunnit).
Att tidningen brottas med ekonomiska problem är nog en naturlig förklaring. I ställt för att sjunka med flaggan i topp satsar redaktionsledningen på det lättsmälta och snackisar i tiden. SvD har därför blivit något av psykologernas lekstuga. Utvecklingen från nyhetspresentation till åsiktsjournalistik är förödande. Det är bara en tidsfråga innan prenumeranterna lämnar det sjunkande skeppet.
Den 22/5 publicerades dock en ledare i toppklass av min lundakollega Inger Enkvist. Den innehåller en klargörande presentation av vänsterliberalernas invasion av Ivy League, dvs gruppen av gamla och stenrika amerikanska (murgrönsklädda) universitet på ostkusten. I texten behandlas framför allt Harvard där woke-situationen – självförvållat – tycks mycket sämre än jag befarat. Enkvist knyter även an till filosofen/ekonomen Thomas Sowells tankar och kritik av den politiska utvecklingen i USA.
Ett utrikesministerium, UD, har en viktig uppgift att bevaka och hantera en stats centrala nationella intressen i utlandet. Jag menar att svenska UD alltmer lämnar denna roll. I stället har UD blivit en lekboll för svenska mediala intressen och konflikter.
Jag skriver detta efter den senaste tidens två mediala huvudfrågor. Dels regeringens schabbel med utseende av säkerhetsrådgivare nummer två (en gay diplomat som snabbt tvingats avgå, efter anonymt skvaller från en annan diplomat på UD med inside information). Dels regeringens hantering av Turkiets fängslande av vänsteraktivisten Medin. Flera källor uppger att Medins frisläppande skett efter inofficiella kontakter med Erdogans regering. Följden sägs ha blivit att en UD-diplomat och en kommunistkurd omhändertagits av SÄPO, varefter Medin snabbt satts på ett flygplan till Sverige och mottagits av utrikesministern på Arlanda (!).
Vi ser med andra ord hur UD dragits in i mediernas träsk och pressats att agera för att få journalisterna på sin sida. Som bekant hyser majoriteten av detta skrå vänsterpolitiska åsikter. Detta har inneburit att UD inlemmats i vänsterns intressesfär, som är helt annan än den svenska nationens huvudsakliga intressen.
Vi har tidigare sett hur ett par hundra UD-anställda skrivit under en protest mot SD under brinnande valrörelse. Nu ser vi hur diplomater låter egna personliga intressen gå före nationens säkerhet. Det mörkas och skvallras i stil med konflikter mellan förstaklassare. Till detta kommer hur UD ”utväxlar” en diplomat och en kurdkommunist mot en den svenske vänsterjournalisten Medin, som (själv försatt sig i knipa och) nu inför mediernas kameror mottas som segrare av Stenergard på Arlanda. Hej och hå hur press, radio och teve flätas samman med UD. Vi ser alltså tydligt hur mediernas och vänsterns politiska intressen styr den svenska nationens utrikespolitik. Och detta under en moderat utrikesminister!
En svenska regering som inte förmår tygla de UD-anställdas intressen – samt hålla armlängds avstånd till medierna – är enligt min mening en fara för Sverige. Statens ledning ska inte blandas samman med snäva partipolitiska ambitioner! Det som sker illustrerar Lars Gustavsson åldriga tes om att det är vänstern som formulerar det svenska politiska samtalet. Och detta sker än idag.
Sverige är rena Absurdistan! Den 12/5 meddelas att den avsatte landshövdingen Anna Kindberg Batra, där hon sitter på elefanternas kyrkogård på Östermalm, ska ”analysera vissa frågor som rör länsstyrelsernas uppdrag och organisering”. Detta enligt besked från företrädare för finansdepartementet.
Alltså ska den person som i realiteten nyligen sparkats från en länsstyrelse, för allvarliga fel, utreda hur statens regionala organ ska organiseras. Tala om att sätta bocken som trädgårdsmästare! Som terapi ska hon således se över den typ av uppdrag som hon själv misslyckats med. En person som uppenbarligen inte ens vet vad jäv betyder!
Svensk byråkrati är en hydra! Och Kristerssons regering håller inte måttet. För att möta nationens behov måste Moderaterna visa handlingskraft, djärvhet och effektivitet och omforma en storskalig och nedgången statsapparat. Kristerssons regering klarar inte detta.
Tyvärr verkar det som M-partiet utvecklats till en sekt för inbördes sammanhållning inom den politiska klass som sossarna länge dominerat i Sverige. Varför inte låta originalet regera då kopian mest slirar omkring.
En bra start vore att utse en ny statsminister. Varför inte pröva Benjamin Dousa eller Johan Forsell?
Efter ett liv som åsiktsmånglare – inom fackföreningar och S-partiet – jobbar Löfven nu som rådgivare åt företag som vill tjäna pengar – inte minst på affärer med den offentliga sektorn. Han drar enligt Aftonbladet in miljonbelopp på sina affärer, vid sidan om alla fallskärmar från olika håll. I Perssons, Nuders, Rosengrens efterföljd säljer han ut sina kontakter för att öppna dörrar till affärer. han är förstås inte ensam. Inom borgerligheten är det ännu vanligare att agera dörröppnare mot feta arvoden. Inte minst då det gäller att starta fastighetsbolag med pengar som låntas på bank.
Att Löfven vägar att se sig som lobbyist beror förstås på att han uppfattar sig som oberoende och samvetsfull: en vänsterpolitiker tror sig per definition vara hederlig. Med andra ord anser Löfven att han agerar som en sosse bör.
Om du är intresserad kan du se på ett bolag som han jobbar med:
Frågan återstår ändå. Hur kan Lövfen påstå att han inte är lobbyist? Summa summarum är han antingen dum eller så tror han att publiken är dum och inte förstår något. Förmodligen är båda svaren korrekta.
Då partipolitiska intressen går före nationella. Wikimedia.
Jag minns en lunch som jag ensam åt för många år sedan på den goda restaurangen Cattelin i Gamla stan. Brasseriet finns tyvärr inte längre, men mitt minne av besöket är kvar.
I ett bord bredvid mig satt fyra anställda från UD. Märk att det då som vanligt var S-partiet som härskade på Arvfurstens palats. Den som av dessa fredsälskande kramare av folkrätten väntat sig ett intellektuellt samtal om intressanta världsproblem hade fel. De fyra baktalade å det kraftigaste under hela lunchen olika kollegor. Grova påhopp och läskigt skvaller. Min bild av UD som ett en sossebunker växte fram.
Bilden har senare bekräftats. I bunkern häckar den moraliska stormakten Sveriges representanter. Där frotterar sig diplomater med kurdiska, palestinska, afghanska och andra utländska intressenter. Alla minns säkert hur ett par hundra UD-anställda – under pågående valrörelse – skrev ett öppet brev om att de inte kunde tänka sig att stödja en framtida borgerlig regering. En sådan skrift är ett häpnadsväckande övertramp av Regeringsformens principer om hur landet ska styras samt om myndigheternas politiska oberoende. Men för den som vurmar för folkrätt finns inga hinder. Lösa freds- och frihetsprinciper kan tolkas nästan hur som helst. Personalens egna politiska intressen styr bunkern vid Gustav Adolfs torg.
Jag skriver detta efter bråket kring Kristerssons andra misslyckade säkerhetsboss. Det gäller alltså en ambassadör som med grönt ljus redan säkerhetsprövats. av en socialdemokratisk regering! Hans fatala tystnad visavi Tidöregeringen är enligt min mening ett tecken på en osund anda inom UD. Efterspelet med spionmisstankar mot ytterligare två (2!) anställda på UD bekräftar mina misstankar om ett ministerium i moralisk och politisk gungning. En organisation som väljer politisk sida.
Min slutsats är således att UD blivit en samlingsplats för glassiga aktivister med en människorättslig fasad. Bakom den döljs karriärister med murkna ideal av vänsterliberal inriktning. Vi ser alltså ännu en av Sveriges många offentliga byråkratier, som sedan länge är i behov av en rejäl sanering.
Regeringen Kristersson har en möjlighet att skriva in sig i svenska historieböcker genom en bred och djup översyn av den offentliga byråkratin. Men det tycks som man föredrar att traska i sossarnas ledband. Intryck skapas av en regering som är dödstrött redan efter två år på S-märkta taburetter.
I den stora byråkratins Sverige är det inte sällan olika myndigheter som bestämmer över medborgarna. Och alltoftare sker det utan stöd i lag eller förordning från Regeringen.
Så här såg den gamla Regeringformens 1:6 ut:
Regeringen styr riket. Den är ansvarig inför riksdagen.
Även många andra myndigheter sysslar mer med politik än tillämpning av lagstiftning. Delvis beror det på att lagregler ofta är gummiartade, såsom exv Miljöbalken. Därför agerar exv naturvårdsverket och Länsstyrelser många gånger i fri stil. Sak samma för stora myndigheter om utbildning, hälsa, läkemedel, livsmedel, arbetsmiljö, transporter, kultur mm. Myndigheterna jobbar nära socialdemokratins olika organisationer – ett spindelnät som täcker Sverige och människornas vardagsliv. Tidöregeringen förefaller klavbunden.
Att den svenska byggsektorn står stilla beror följaktligen delvis på den tröghet – och merkostnader – som olika miljöregler skapat och som ger myndigheter som Boverket och en rad andra myndigheter – statliga och kommunala – rollen som bromskloss. Hundratals domare jobbar dagligen med ärenden som drar långt ut på tiden. En fortsatt uppräkning blir besvärande lång.
Därför har Regeringsformen 1:6 i realiteten fått en ny lydelse:
Myndigheterna styr riket i samverkan med landets olika intresseorganisationer. Ämbetsansvar utkrävs enbart om synnerliga skäl finns.
Så ser i realiteten det korporativa Sverige ut. Självklart är det en mycket dålig utveckling. Men den är typisk för Sverige. Det är därför jag i mina bygga driver kampanj mot den svenska byråkratin!
Visst händer det mycket i världen som är dystert. Men det är ju inget nytt eller sensationellt. Historien visar på en ständig ström av dåliga och goda skeenden. Men med en stoisk förhållning till livet blir detta uthärdligt.
Därför förvånas jag över hur svenska medier numera i ökat tempo pläderar för en alltmer flummig och närmast religiöst inspirerad livshållning. Möjligtvis har det med mediernas ekonomi att göra. Intellektuellt krävande budskap säljer dåligt. Motsatsen gäller budskap som vilar på en ovetenskaplig grund. Bläddra bara i en tidning eller knäpp på teven och du ser en svärm av jippoartade reportage. Hej och hå! Psykologer som gissar, filmrecensenter som yrar, krönikörer som skådar sina navlar, konstkritiker som uppfattar allt som konst osv. Inte minst journalister som vädrar sin egen politiska syn i nyhetsreportage.
Därför blir jag knappast förvånad då journalisten Bengt Ohlsson i SvD 14/5 kommer fram till följande:
Det har börjat bli dags att be igen
Han menar att det ” finns ett värde i att ha en kommunikation med något större.” Är det spöken han kommunicerar med? Vi ser en ny typ av värdenihilism sprida sig som öppnar dörren för allsköns skräpkultur eller vidskepelse. Alltså en form av planerad verklighetsflykt.
Trots att det nutida livet är fyllt av ömsom skrämmande och ömsom uppmuntrande faktiska skeenden uppmanar mediernas apostlar publiken att sticka huvudet i sanden. I stället för kritisk analys framställs bön som vägen till ett bättre liv. I samma anda hyllas en svensk filosof, Jonna Bornemark, för att hon kommunicerat med mörtfiskar! Jag måste nypa mig i skinnet för att känna efter om jag drömmer eller är vaken.
Jag menar i många av mina bloggar att det nutida samhället kanske främsta hot är medierna själva. Deras eskapism innebär en medveten passivisering och ett slags desinformation. Marx skrev om hur fabrikslivet tog ifrån människorna tillfredsställelsen av traditionellt arbete i flera steg mot en färdig produkt. Nu kan man säga att medierna surfar vidare på kapitalismens utanförskap genom att skapa en ny form av främlingskap: inbilla dig att drömmar kan lösa dina problem.
Visst blir man bedrövad över rapporter om civila som dödas i Palestina. Och även att höra om Netanyahus envisa och korrupta agerande tillsammans med ortodoxa politiker av olika slag. Men i krig gäller det ändå att inta en principiell ståndpunkt!
Israels tillkomst för en mansålder sedan är ett faktum. Bakom beslutet finns stormakter och FN. Därför måsta man konstatera att det pågående kriget – ännu en gång – startats av Hamas genom ett vanvettigt terrordåd med dödande, våldtäkter och stort gisslantagande. Flera i gisslan är ännu fast. Centralt är att Hamas inte gett upp.
Så länge en anfallare strider – alla minns kanske Hitler från sin bunker (en lämplig parallell till Hamas krigsföring) – har den försvarande parten rätt att fortsätta kampen. Märk även USA:s atombomber, som ändade ett långt och blodigt krig mot Japan. Folkrättsliga argument om proportionalitet är svårbedömda och argument enligt den linjen måste tillskrivas de evigt drömmande fredsrörelser som genom sin naivitet ofta gett krigshetsare initial framgång.
Jag menar alltså att trots dödandet i Gaza måste Israels ståndpunkt respekteras. Framför allt måste ständigt Hamas dumsluga och förskräckliga krigsföring gisslas.
Därför finns det anledning att allvarligt kritisera svenska journalister och medier. Varje timme rapporteras om dödsfall, anfall på sjukhus, brist på mat osv utan att Hamas metod att föra sitt terrorkrig nämns. I SVT intervjuar en svensk journalist – med palestinskt namn – enbart om Israels krigsföring. Inte ett ord om Hamas! han tyckas alltid finns intervjuoffer som stöder hans linje. Sak samma på SR där en palestinier länge getts utrymme att berätta sin bild av kriget (utan att nämna Hamas).
Denna enögdhet är otillständig. Den spelar terrorns Hamas i händerna. Det sist sagda är jag rädd för att åtskilliga rapportörer tycker är smart. Svenska medier bör skämmas!
Märta Stenevis klagoskrift är nu medial. Det följer medisamhällets logik. Kända ansikten får plats oavsett personernas idéer. Eller snarare: ju färre idéer desto större uppmärksamhet i dagen press, radio och teve.
I DN den 14/5 lyfter den politiska redaktören Susanne Nyström Märta Stenevis klagosång om en arbetsmiljö som fått henne att bli självmordsbenägen och anorektisk. Rubriken lyder:
Vilken sorts politiker får vi med denna arbetsmiljö?
I Sverige tycks allt kunna kokas samman i ett problem om arbetsmiljö! Arbetsmiljölagen framstår på så vis som en svensk grundlag, överordnad Regeringsformen. Detta trots att det är uppenbart att Mp är ett extremistparti. Med en enda fråga, arbetsmiljön, tycks samhället kunna regeras. Detta trots att Mp – tillsammans med S – kostat Sverige hundratals miljarder i onödiga skattepengar. Ändå lyfts Mp:s problem som en fråga om arbetsmiljö.
Till saken hör att Mp:s enfrågerörelser påminner om talibaners framfart. Stenevi har minsann inte heller sparat på krutet. Med en min av ett allvetande orakel har hon anklagat andra för att inte veta något. Klart att hon blir ett hinder för andra besserwissers inom Mp-rörelsen som vill fram och tala om hur Sverige ska (van)styras.
Stenevis story är alltså den vanliga mediala sången: jag har utsatts för mobbning som gett mig psykiskt ohälsa. I själva verket är hon en person som stenhårt framfört sin egen politik som den enda rätta, via häftiga personangrepp på sina motståndare. När hon nått vägs ände då snackar hon om att Mp:s behandling pådyvlat henne allvarlig psykisk sjukdom.
Man kan bli trött för mindre. I själva verket är Stenevi ännu en egotrippad person som inte bort ägna sig åt samhälle och politik. Hon borde i stället försökt klara av sina egna personliga tillkortakommanden! Då det inte tycks gå borde hon strunta i att skriva en klagoskrift. Hennes agerande blir ett bevis på ett svenskt samhälle på nedgång.
Moderna tider. Den politiska klassen vid spakarna. Wikimedia.
Som bekant sker stora förändringar inom västvärldens politik. Nya aktörer träder fram med en kraftigt utmanande politik visavi etablissemanget. Trump är bara ett exempel. Även Reform UK, AfD, Nationell samling och Fratelli d´Italia måste nämnas bland de större nya rörelserna. Alltså kårer av politiker som lockar väljarna. Inte sällan unga män och kvinnor som är lika oborstade som de industriarbetare som för omkring hundra år sedan äntrade den politiska scenen. Av eliten möts de med samma förskräckelse som förr. Vad är det som sker och varför?
Från elitens sida är svaret ”högerpopulism”. Alltså det ord som svenska SD mötts av under många år. Aldrig används begreppet ”vänsterpopulism” av de politiker som stämplar uppstickarna som vettvillingar!
En närmare analys visar att en ny tids tänkande har trätt in på scenen. I täten syns karismatiska ledare som fokuserar på frågor som vanligt folk intresserar sig för och förstår. Självfallet är det ofta fråga om slagordspolitik, något som inte heller är främmande för elitens politiker som länge ”köpt” röster genom simpla löften om bidrag och annat.
En förklaring till det som sker är mängden av surdegar som det nuvarande etablissemanget i åratal lovat lösa – rörande exv bostäder, skolan, vårdköer, massinvandring och brottslighet. Dvs problem som i mångt och mycket kvarstår olösta. De nya rörelsernas företrädare gisslar den bestående politiken. Folket ser förstås hur problemen hopar sig. Man röstar med fötterna, som det brukar heta.
I grunden rör kritiken alltså en politisk klass som i decennier härskat i västerlandet. Vänster- och högerliberala krafter har här närmast haft monopol på det politiska samtalet och makten. Deras partier har växlat vid makten i olika konstellationer. Genom regeringar och ämbetsmän (från egna led) kan man säga att ett politiskt frälse utvecklats. Denna kamratskap inom den politiska klassen framstår som ett hinder mot politiska förändringar. Alltså syns ännu ett historiskt strukturskifte inom politiken.
På den svenska estraden har inte Kristerssons regering varit sämst. Ändå blir det för många betraktare tydligt att det inte är någon slump att personer som Anna Batra och Henrik Landerholm har getts viktiga uppdrag som de misslyckats med. Även flera höga generaldirektörer har kritiserats för missförvaltning i miljardklassen.
Jag menar att orsakerna till dessa politiska missar finns i de sega strukturer som med årens gång drabbat de stora partierna. Varken politikerna själva eller deras högsta byråkrater har lyckats tackla dagens centrala politiska frågor. Jag får en tydlig bild av vilsna och trötta makthavare som trampat vatten i decennier. På så sätt blir den politiska eliten ett enkelt byte för kritik från de nya politiska rörelser som vuxit fram.
Utan tvekan har de nya rörelserna demokratiska problem. Framför allt rör det sig om kontakter med auktoritära ledare, särskilt olika kopplingar till diktatorn Putin och en tumultisk Trump. Det är därför inte alls säkert att de nya kommer att handha politiken bättre än den nuvarande eliten. Men för besvikna väljare spelar sådant finlir inte så stor roll. Särskilt inte då förvaltningen av nationen slirar på åtskilliga områden. Många har dessutom svårt att bedöma konsekvenserna av en ny politik och vad eventuella ryska allianser innebär. Häri ligger förstås ett hot. Men detta är inte det centrala. Demokrati handlar om frihet att välja mellan grupper av politiker och idéer. Om de gamla makthavarna inte lyckas är det naturligt att nya måste få prova sina vingar.
Den härskande svenska politiska klassen har i åratal svartmålat SD:s invandrings- och kriminalpolitik. Nu har en liknande politik blivit gällande, med stöd från övriga riksdagspartier! Den politiska klassen har på så vis själv försatt sig i knipa. Och medierna har mörkat vad som skett. Snedtrampen är förstås inte de nya uppstickarna sena att utnyttja.
Jag skriver detta efter Nigel Farage stora valframgång i UK. Han är en ny typ av politiker som påminner om Jimmy Åkesson. Alltså motsatsen till socialdemokratins och moderaternas trötta och byråkratiska klättrare. Dvs gamla testuggare med slitna idéer, fångna i åldriga klichéer och intressebindningar. Där finns roten till de nya rörelsernas framgångar.
Vid samhällsbyggande är förändring det normala – förr liksom idag.
Man kan inte bli annat än nedstämd över att läsa hur många av offentlighetens svenska byråkrater som missköter sina uppdrag. Varje dag rapporterar medierna om kostsamma och bedrövliga klavertramp. Men ändå blir de offentliga tjänstemän som misskött sin förvaltning normalt kvar. Risken att drabbas av påföljd för försumlighet förefaller närmast noll.
Det är i och för sig bra att medierna skriver om olika slöserier. Men sällan lyfts huvudproblemet: alltför många offentliga tjänstemän samt bristen på effektiva påföljder mot felande personer.
Idag läser jag om hur Lunds universitets ekonomiförvaltning betalat en blufffaktura på 360.000 kronor. Fakturan kom från någon som utger sig för att vara ett amerikanskt företag som levererat medicinsk utrustning till någon institution vid universitetet.
Uppenbarligen har kontrollen var kraftigt undermålig. Det rör sig ju inte om småbelopp! Hur systemet för attestering funkat – rättare sagt brustit – framgår inte. Däremot säger ekonomidirektören Filip Bengtsson – som det tycks med en axelryckning – om förbrytaren till Sydsvenskan:
– De har blivit otroligt vassa.
Jag tar mig för huvudet. Offentliga medel hanteras som snabba insatser på ett casino. Hej och hå! Hur ska det gå med en svensk nation som inte uppställer effektiva påföljder mot offentliga tjänstemän som slösar med skattebetalarnas (eller andra givares) pengar? Sverige blir ett åtlöje för utländska betraktare. Detta medan landets politiker slår sig för bröstet och tjatar om att vår nation är ett föredöme internationellt.
Unde de senaste 20 åren har befolkningen i Sverige ökat genom invandring med omkring 20%. Detta i huvudsak genom 2 miljoner fattiga och lågutbildade flyktingar från Mellanöstern, Afghanistan och Afrika. Alla de integrationsproblem och det utanförskap som uppstått är välbekant.
Idag skriar industrin efter utbildad arbetskraft. Universitet och högskolor klarar inte av att rekrytera och utbilda studenter på områden där jobb finns. Delvis är orsaken olika professioners skråtänkande – ett exempel är rädslan för att utbilda fler läkare, veterinärer, it-tekniker osv. Särskilt it-sektorn skriker efter arbetskraft. Medan universitet i många fall utbildar unga i märkliga ämnen för arbetslöshet.
Jag menar därför att den svenska invandringspolitiken måste i huvudsak bli selektiv och inriktad på att ge arbetsgivarna möjlighet att anställda kompetenta med goda löner. Alltså måste fler individer prioriteras med bra utbildning och från kulturer som enkelt kan inlemmas i vårt land.
Eller tvärtom ska invandring för arbetslöshet nollprioriteras. Detta har varit Sveriges nyckelproblem under flera decennier. Gränserna har öppnats för lågutbildade från kulturer där medlemmarna är främmande för västerländska ideal. Inte undra på att nationen på vis odlat utanförskap, religiösa kravaller, våldsbrott och en kostsam bidragspolitik.
Det jag skriver tycker många är en självklarhet. Men det är nationens makthavare och medier som ständigt visat sin gränslösa godhet genom denna vettlösa asylpolitik. Det är detta jag brukar kritisera som vänsterliberal drömpolitik. Ett proppskåp utan säkringar!
Nu får alltfler människor i västerlandet upp ögonen för denna katastrofala utveckling. Man ser en färd mot ökad inkompetens genom politiker som lever i en bubbla av godhet. Det positiva är att jordnära och i grunden demokratiska rörelser mot det politiska etablissemanget växer sig alltmer starkt i Europa och USA. Om övertramp kan tyglas bådar detta gott. Parlamenten kommer att ges nytt blod, efter att den nuvarande politiska klassen spelat bort sina kort. Mer om detta i en kommande blogg.
I åratal har jag förundrats över svenska medier och politikers agerande inför sommarens ledighet. Normalt inleds kampanjen av Vårdförbundet och dess storpamp Sineva Ribeiro – som levererar skräckskildringar om att kvinnor inte kan föda på landets BB:n i sommartid. Och medierna vevar på i samma stil. Detta sker år efter år. Den enda lösningen är mer fast anställd personal, påstås det.
Jag menar att detta rör sig om desinformationskampanjer. Rena propagandan. Varför rullar svenska järnvägar hjälpligt i semestertider. Och landets flygföretag funkar också som vanligt. Likaså apotek och livsmedelsaffärer. Osv.
Det som händer är att de vårdanställdas fackföreningar skär pipor i vassen. Och medierna köper propagandan rakt av. Det ger fina rubriker tror man.
I grunden rör det sig inkompetens hos landets sjukvårdsregioner – under SKR:s ledning – och hos berörda fackföreningar som inte vill skapa frihet för den offentliga vårdens klienter, dvs svenska folket och dess behov.
Att fler måste anställas är inte alls en naturlag. Om de offentliga parterna bara enas om rimliga kollektivavtal kan vården fungera mycket mer smärtfritt. Erbjudanden om rejäla förmåner till den som tar ut sin ledighet utanför juli månad borde vara regel och inte undantag. Dessutom borde semesterlagen tillföras regler som ger de offentliga arbetsgivarna mer muskler att leda och fördela arbetet, inte minst för att hålla vården igång i sommartider. En skattefinansierad vård måste ges laglig rätt att kräva något mer av sin personal, särskilt om god kompensation i pengar eller fritid ges.
Det vi ser är ännu ett tecken på att den offentliga vården inte fungerar väl i Sverige. Så har det varit länge, köerna växer och fackföreningarna bidrar till att den offentligt anställda personalen i vårt land presterar färre vårdinsatser – samt till högre pris – än andra länder inom OECD. Privata vårdgivare verkar klara allt detta bättre!
Mediernas agerande påminner om pressen i bananrepubliker. Man kramar sina makthavare. Och pinar folket. Politikerna rullar tummarna och säger så här har det ju varit i decennier. Den politiska klassen har gjort sitt och måste ersättas med mer rörliga politiska mandat.
Jag läser i Sydsvenskan den 10/5 att Göteborgs universitet beslutat om distansundervisning för studenter i Gaza. Även Lunds universitet funderar över stöd till studenter där.
Jag undrar vad vårt land har med konflikten i Gaza att göra? Att Sverige länge gett palestinier asyl är inte något bra argument. Flera palestinier och deras hamasvänner har däremot länge ställt till handgripliga bråk vid svenska institutioner för högre utbildning, inte minst i Göteborg och Lund. Polis och domstolar har hanterat flera brottslingar. Deras aktioner tyder inte på någon tacksamhet, utan snarast på en ambition att i religiös iver pådyvla svenskarna sina åsikter. Att de dessutom bedriver antisemitisk propaganda i vårt land är förfärligt.
Alla åtgärder som kan ge Hamas stöd måste enligt min åsikts bekämpas. Många palestinier ger ett aktivt eller passivt stöd till Hamas som inlett striderna med Israel genom massiva terrordåd. Ännu finns oskyldiga israeler antagligen kvar som gisslan i terroristernas hålor.
Att svenska myndigheter ger stöd till utbildning i Palestina är därför utmanande. Vår nations mer finmaskiga utrikespolitik ska inte hanteras i Göteborg eller Lund. Det är inte heller universitetens roll att ta ställning i folkrättsliga frågor. Svenska akademiers uppdrag gäller forskning och undervisning inom nationens gränser. Internationella samarbete är självklart. Men inte med Palestina, den ”nation” som sossarna uppmuntrat genom ett diplomatiskt erkännande. Ett Palestina som utvecklats till en ännu större krishärd sedan dess.
Visst är även jag berörd av den blodiga krisen i Gaza och däromkring. Oskyldiga dödas. Men Israel har anfallits och Hamas håller israeler som gisslan. Palestina måste göras fritt från Hamas! Och även från Mahmud Abbas korrupta oh odemokratiska styre – via Fatah och PLO. Dessa organ ska hållas utanför allt svenskt statligt stöd!
Först om Palestinas härdar för terror och våld släcks kan demokrati byggas för palestiniernas folk. Universiteten i Göteborg och Lund ska inte ge bränsle till en eld som måste släckas.
Häromdagen presenterades ett lagförslag om statsbidrag till invandrare som önskar återvandra till sitt hemland. Tidigare regler ändras till en mer genomarbetad lagstiftning. Behovet av regler förefaller stort, med tanke på att omfattande samhällskostnader kan minskas och sociala problem reduceras för såväl de berörda som det offentliga. Med tanke på bidragens höjd måste lagreformen vila på en kalkyl om att avsevärt större utgifter kan sparas in. I grunden är jag därför positiv till förslaget.
Men påtagliga problem finns. Förslaget omfattar enbart invandrare med uppehållstillstånd av skilda slag. Den stora del av nyanlända som beviljats medborgarskap ställs alltså utanför. Då många personer inom denna krets lever skuggliv på bidrag vore en öppning för bidrag rimlig. Lagens begränsning kan dock hänga samman med en annan surdeg, dvs rättsliga svårigheter att klippa av ett svenskt medborgarskap. Jag åter kommer senare till denna fråga nedan.
Nivån på bidragen kan tyckas hög, det rör sig om 350.000 kronor per enskild vuxen, 25.000 per barn samt ett maxtak på 600.000 kronor. Då utbetalningen ska ske i tre steg – ett före resan (1/5 av beviljat belopp) och resten 2-3 vid hemkomsten i ursprungslandet – anser jag att de föreslagna beloppen är rimliga. Men även rörande den första utbetalningen (inför hemfärden) finns en risk för att lagen kommer att slira. Den som kvitterat ut pengar men ändå stannar kvar blir nämligen återbetalningsskyldig – en statlig fordran som måste ses som högst osäker.
Min huvudinvändning mot förslaget rör just olika varianter av kringgåenden av lagstiftningen. Samhällsdebatten visar nämligen att nyanlända uppfattar det svenska samhället som naivt och som en storslagen generös bankomat. Jag tänker på hur fräcka individer satt missbruk av lagstiftningen om assistansbidrag i system. Det finns nämligen enligt min mening flera möjligheter att trixa med de föreslagna bidrag som betalts ut.
Enligt min åsikt gäller detta främst om bidragsmottagaren återvänder till Sverige. I och med att ett mottagande av bidrag inte klipper av gällande regler om rättigheter enligt utlänningslagen – utan enbart medför en plikt till återbetalning – försvinner en viktig kugge i ett effektivt system med bidrag för återvandring. Häri ligger en uppenbar risk för cirkus om lagförslaget ska sjösättas.
Det vore därför rimligt om lagstiftaren först försöker knäcka frågan om att medborgarskap respektive uppehållstillstånd ska upphöra för den som frivilligt mottagit ett bidrag för återvandring. Ett sådant upphörande bör med andra ord ses som ett ”avtal”. Jag inser att vänsterliberala uttolkare av reglerna om rätt för flyktingar blir upprörda. Godhetens apostlar i vårt land tycks nästan alltid benägna att ge utlänningar en extra chans, kosta vad det vill. Jag inser att ett införande av ett slopande av beviljat medborgarskap kan vara problematiskt rättsligt sett. Men att lagstiftaren inte ens förmår att ”avtalsvägen” (efter frivillig ansökan) klippa av ett uppehållstillstånd är typiskt.
Den vänsterliberala godheten – till och med i ytterlighetsfall – syns också i bestämmelsen om undantag från skyldighet att återbetala. Lagförslaget föreskriver nämligen: ”Om det finns särskilda skäl får Migrationsverket helt eller delvis efterge krav på återbetalning eller ränta… ” Märk att lagförslaget alltså inte ens vågar formulera bestämmelsen med ”synnerliga skäl som grund”! Ordvalet anser jag stötande.
Lagförslaget bjuder uppenbarligen in till ytterligare missbruk. Det bör kunna stävjas. Därför är det hög tid att klippa den extrema godhetens dagissnöre inom politiken: asylrätt för den som beviljats bidrag för återresa!
Åter i Berlin sedan några dagar förvånas jag än en gång över hur en resa kan sätta fantasin igång. Trots att Berlin var rasera vid krigsslutet 1945 har den idogt byggts upp och på många ställen fått den skepnad den förr haft. Tänk bara på hur riksdagshuset och kungens slott (Stadtschloss med rötter från 1400-talet) återställts i modernt skick! Tyskarna underhåller sitt stadsmuseum och jag gör vågen.
På så vis blir Berlin en skön saga och en plats att vandra och drömma i. En känsla uppstår om att stiga in i en historiebok. Bara en stund på torget framför Humboldtuniversitet blir en färd tillbaka genom seklerna. Här har såväl berömda böcker tänkts ut och bränts upp (av Hitler). Parader och operor har bidragit till kulturell turbulens. Lokalernas öppenhet för allmänhetens tillträde vittnar om hur också den tyska demokratin restaurerats.
Man får sig med andra ord också en politisk tankeställare som bara den är värd resan. I måndags avtackades premiärminister Olaf Scholtz. På TV sändes under kvällen en militärparad med fackeltåg till hans ära. En socialdemokrat som genom sin koalitionsregering – med bla de gröna – försatt nationen i politisk och ekonomisk förlamning hedrades alltså med långvarigt stöveltramp!
Samtidigt skapar nationens fokus på upprustning paradoxalt nog ett genuint hopp. Den nya koalitionens ledning är besluten att försvara Tyskland – och Europa – mot rysk expansionism. Detta sker på en plats där Sovjetunionen för bara 35 år sedan bakom murar höll en stor del av befolkningen inspärrad genom Moskvas krigsmakt!
Historiens växlingar präglar alltså mina drömmar i dagens Berlin. Givetvis funderar jag över den ideologiska och rättsliga Brandmur som dominerar den politiska diskussionen i dagens Tyskland. Går det att rättfärdiga den politiska klappjakt som pågår mot AfD – Alternativ för Deutschland – som i dagarna blivit nationens största parti med 26% i en opinionsundersökning? Det talas om extrem högerpolitik. Samtidigt som partiledaren är en välutbildad, lesbisk och karismatisk kvinna, alltså utan traditionell auktoritär framtoning. Demokrati innebär som bekant att alla ska ha rätt att framföra sin åsikt.
Men i Tyskland är förstås AfD:s ”rysslandsvänliga” inställning djupt problematisk. Kompromiss Putin förespråkas av AfD rörande kriget i Ukraina. Partiets maktbas finns i det gamla DDR. Och den historiska rädslan för ett maktövertagande i Hitlers stil har inte blivit mindre genom Donald Trumps kramande av Putin.
Koalitionsregeringen Merz´ framtid är osäker. Ett tjugotal ledamöter från de ingående partierna röstade i ett första steg i riksdagen mot Merz! Trots att nationen uppenbarligen lärt sin läxa verkar Tyskland inte kunna frigöra sig från sitt förflutna.
En vandring i Berlin blir på så vis en dagspolitisk drömfärd. Staden är sedan mer än 150 år ett centrum av Europas historia på gott och ont. Spåren av det gamla junkerväldet syns ännu. Men också en längtan efter medborgerlig frihet. Min bok i tysk grammatik talade om att den som gör en resa har något att berätta. Även på så vis kan en trist tysk läxa samtidigt inspirera en kulturell och politisk färd.
Vänsterpartiet använder som bekant sitt namn som alias för Sveriges kommunistiska parti. Förr var kommunisterna strikt dogmatiska med ledning från Moskva. Detta skapade en form av förutsebarhet av principiellt slag. Efter Sovjetunionens fall är detta inte längre möjligt. Men liksom ungdomsorganisationen – som även formellt är kommunister enligt sina stadgar – lever V ändå kvar i den leninistiska sörjan.
Till saken hör att partiet är populistiskt i den meningen att man försöker vända varje samhällsfråga till sin fördel, även om V i åratal varit med sossarna om att skapa problemet ifråga. Partiet har urartat till en slagordsmaskin. Trots långvarig och misslyckad bostadspolitik skriker V om tak över huvudet och låga hyror. Trots fackföreningarnas lagreglerade maktställning så är allt arbetsgivarnas fel.
Prishöjningar anses också vara regeringens fel, trots att Tidöpartierna gjort mycket för att sänka de rödgrönas höga pålagor på drivmedel. V skriar även mot de privata ICA-handlarna, men är knäpp tysta om COOPs högre priser och uppköp av lågpriskedjan Netto, för att av den skapa rader av förlustbringande högprisbutiker med COOPs namn.
Den största populisten är förstås partiledaren Dadgostar själv. Med mörk och hatfull blick – för att dölja en påtaglig vilsenhet – tittar hon stint in i tevekameran och snackar strunt. Allt för att få röster från folk som inte förstår bättre. Fattigdom är också regeringens fel, påstår V, utan att ens antyda att många egna väljare inte anstränger sig för att maximalt försörja sig själva, utan i stället väljer ett liv på bidrag. Inte ett ord om att människor själva bär ansvar för sin fritid!
På så vis har V blivit bidragstagarna viceparti (sossarna har nämligen tagit täten). Nyligen föreslog V ett sommarlovsbidrag till fattiga familjer! Partiet saknar ryggrad. Genom enkla slagord jagas röster från människor som är lika vilsna som Dadgostar.
Att vara tanklösa människor till last har blivit partiets drivkraft. Sedan länge fjäskar partiet för terroristerna Hamas. Då Hamas dödar, våldtar och tar hundratals civila som gisslan uppstår givetvis grus i V-maskineriet. Partiet vill vara såväl hamaskramre som mot antisemitism. Följden har blivit att partiet håller på att bryta samman. Hamasvännen i riksdagen Lorena Delgado Varas – som på nätet framfört antisemitiska budskap – ska både frysas ut och få vara kvar i parlamentet. Vi ser hur kommunismens ideologi används för att krama det onda i svepande travar av ord.
Det riktigt sorgliga är hur medierna tacklar V som har många sympatisörer inom kåren av journalister. I medierna syns nämligen bara ordet högerpopulism. Inte ett ord om de flummiga röstköp som V sysslar med och som även blivit sossarnas främsta affärsidé.
Som bekant har Ann Karin Hatt utsetts till partiledare i ett Centerparti på nedgång. Valet av henne har inspirerat mig att friska upp mina vaga minnen om Mumintrollens värld. I Wikipedia kan vi läsa följande om vad Hattifnattarna är kända för:
Över hattifnattarna verkar det vila någon typ av förbannelse. De befinner sig ständigt på resa i sina båtar, blickande hålögt mot fjärran i hopp om att deras mål skall manifestera sig, så att färden äntligen tar slut, något som tyvärr aldrig inträffar.
Det verkar alltså som Tove Jansson – med en blick i kristallkulan – förmått karaktärisera Centerpartiet. Ett vilset spökparti i fritt fall. Som inte förmår byta politik, utan bara växlar ledare och tror att det ska räcka. Alltså en grupp politiker som drabbats av en sorts förbannelse. En färd ut ur riksdagen vore en välgärning. Detta gäller förstås även Socialdemokraternas andra spökpartier som kostat Sveriges folk så många bekymmer.
Är det Trump som gapar eller SVT:s programchef? Wikimedia
Mediernas rop är förutsägbara. Tyvärr inte med riktning på att publiken själv ska välja ideér i lugn och ro. Nej, nutidens medier är programmerad för idelig opinion – eller med andra ord propaganda.
På så vis kopplas helt olika fenomen samman, såsom fotboll och könspolitik. I ett normalt samhälle ska intressen hållas isär och individerna själva tillåts göra sina val. Men inte i Sverige. I vårt land spelas damfotboll inför i stort sett tomma läktare. Kåren spelare och intresserad publik är helt enkelt för liten. Därför kopplas feminismens apparat för propaganda in.
I medierna talar man inte längre om dam- respektive herrfotboll. Makthavarna vet nämligen att intresset riktas mot den stora herrfotbollen och att damernas spel därför hamnar i skymundan och väljs bort. Den som vill informera sig om herrsport tvingas passera rader av rubriker om kvinnliga sportutövare. På detta vis prioriteras damidrott på ett uppenbart överdrivet vis. Vissa dagar presenteras i press och teve nästan enbart minoriteten av kvinnliga sportare. Om inget hänt på damsidan finns alltid någon parasportare som får sina intressen vädrade. Propagandan för tankarna till hur samer och funktionsnedsatta favoriseras. Alla ska med i båten ropar rödkindade sossar!
Det kvinnliga könet är förstås ingen minoritet. Men i medierna behandlas de ändå som avvikare eller en särgrupp som måste ges politiskt stöd. Detta beror på feminismens ideologi. Könens biologiska skillnader existerar inte enligt vänsterns feminister. Att kvinnor inte spelar så mycket fotboll beror på maskulina strukturer av förtryck. För att påverka rådande sociala mönster – som egentligen främst rör biologi -tillgrips därför propaganda.
Men ändå är läktarna på damfotbollens högsta division nästan tomma. Medierna gör vågen. Damspelare ska ha samma lönevillkor som män, ropas det. Men den stora allmänheten är likgiltig. Vad gör eliten för att komma över denna biologiska intresseklyfta. Dvs att många män är helt ser skickliga killar lira fotboll. Jo, man tillgriper propaganda. I smyg ska folket indoktrineras till den rätta tron. Detta kallas frihet eller upplysning. Men är alltså rena propagandan. Mången diktator skulle gilla vad som sker då det gäller att dressera folket.
Feta – och röda – katter jagar inte möss! Wikimedia
Den 2/4 skriver på DN Debatt de tidigare partiledarna för L, Bengt Westerberg och Maria Leissner, att det behövs ett starkt mittenalternativ för att skydda rättsstaten, främja frihandel och stå emot ytterlighetspartiernas inflytande.
Enligt min åsikt framför de två tankar som visar att de är berusade av den vänsterliberala godheten, dvs av att tro man befinner sig i mitten och att den positionen alltid ger rätta svar. Problemet är att L-partiet saknar politik. Man står inte i mitten utan slits av ett ställningskrig mellan två läger av liberaler: ett till vänster och ett till höger. För övrigt står de två före-dettingarna inte alls i mitten, utan på vänsterns planhalva där sossarna härskar. För att driva politik måste man med andra ord kompromissa med S-partiets makthavare. Det kan förvisso i smått ge några öppningar, men aldrig det riktigt goda resultatet. S-betongen tar nämligen normalt hem spelet.
Under åtta år med S-partiet har Liberalerna inte värnat den rättsstat man yrar om. Tvärtom sysslar nuvarande regering med en sanering av en långvarig passivitet, som baserats på att v-liberalerna tror att klanbrottslingarna agerar som de gör av sociala skäl och inte av egen ekonomisk vilja att använda våld. Liberalerna har på så vis dragits med i sossarnas träsk. Detta har skett tillsammans med det kommunistparti som går under beteckningen V. Ifrån sitt grävlingsgryt påstår nu de två avdankade L-bossarna att man ska stå emot ytterlighetspartiet V!
De två är tydliga medlemmar av den politiska klassen. Westerberg har genom år av politik blivit smått förmögen. Hans främsta reform är systemet för assistans till funktionsnedsatta, en lagstiftning som länge befunnit sig i kris, såväl ekonomiskt som kriminellt. Den öppna dörren har varit ett tydligt val av L!
Leissner är nog den svenska politiker som dragit den största vinstlotten i den politiska klassens casino. Efter bara två år spm partiledare – utan framgång – har hon erövra en gyllene livränta för resten av livet. Bara det att hon länge varit ambassadör för Benin – i mörkaste Afrika – med stationering i Stockholm (!) säger vad jag menar. Närmast arbetsfria inkomster (med normal måttstock för vanligt folk)!
Dessa två politiker ger nu råd till L och C att gå samman. Själva idén om en centrumposition är befängd. Den främjar enbart sossarnas maktställning. Och det är denna betongklump som i åratal agerat propp mot behövliga reformer av en supertung stat, med en lika bastant byråkrati. Sverige behöver alltså en ny politik. Sossarna skriar mot konservatism, men är själva de främsta bakåtsträvarna, där talet om en Svensk modell blivit liktydigt med bevarande av den egna maktställningen från första delen av 1900-talet.
Westerberg och Leissner är klasskamrater med S-partiet! Om Sverige ska utvecklas i rätt riktning måste en resultatinriktad marknadspolitik föras. Gamla lagsystem inom bostäder, arbete, skola, vård och försvar måste ersättas med effektivare lösningar, där fria val och avtal är nycklar och en tung byråkrati ett hinder som ska rivas. Offentliga resurser måste omfördelas. Plats ska beredas för lägre skatter, varvid folk själv får ta ett större ansvar för sin egen välfärd. Smarta myndigheter ska skriva tydliga avtal och med hårda nypor kontrollera hur företagen sköter sina uppdrag från det offentliga. Av tjänstemän inom det offentliga ska ansvar kunna utkrävas för vårdslöshet. Den politiska klassens maktbas måste också utsättas för konkurrens och rotation!
Dessa reformer är fjärran från v-liberalismens credo!
Det sjuka Sverige. Att tala om röstköp är tabu! Wikimedia.
Igår var det som (kanske) är bekant första maj. Såväl sossar som kommunister går numera i glesa led. Det är kvinnor som anslår takten: ropen skalla, bidrag till alla! Ständigt ska andra betala för vänsterns kvinnliga vänner. Inte ens krig i Europa manar till försiktighet med propåer om skattehöjningar. Vanliga människor – och välbärgade – ska stå för bidragspengarna då vänsterns partier fiskar efter röstköp.
Det är slående hur sossar och kommunister utvecklats tilt ett parti för bidragstagarna. Jag har inget mot offentliga stöd till riktigt utsatta och sjuka. Men få svenskar tillhör denna grupp. Däremot är gänget självvalt arbetslösa stor, delvis beroende på att ett liv på bidrag tycks bättre.
Det är sannerligen nya tider då arbetare inte längre dominerar S-partiet – merparten röstar borgerligt för en förnuftig behandling av dem som jobbar och betalar skatt. Nästan alla svenskar vill se ett välfärdssamhälle, men att kraven måste öka för folk (som kan) att försörja sig själva. Nu är det i stället invandrare och feministers intressen som styr via de röd-gröna i regeringsställning. Nu vill dessa partier åter ta makten över landet.
Vänsterns idé om klasskamp – arbetare mot kapitalister – har fått en helt ny vinkling. I bilder från gårdagens glesa demonstrationer dominerar kvinnor. Och ropen på nya bidrag skallar. På så vis är Sverige inte längre en lycklig framtidsnation. De som betalar mest skatt hånas. Och ropen på bidrag hörs från dem som främst jobbar inom offentlig sektor till löner med låg statsskatt eller ingen alls.
Tyvärr verkar det alltså som Sveriges storhetstid är över. Skäll hörs mot konservativ politik. Men de som ropar högst framför minsann inga krav för framtidens goda samhälle. Inga nya strukturer lanseras för att lösa tjugotalet politiska surdegar. Man vill få mer gratispengar från staten! Där ställer politiker snabbt upp, alltså de som ständigt utfärdar löften om fler bidrag.
På så vis har vänstern gjort röstköpen till sin främsta affärsidé. Som ett inslag i en politisk palett – mot påtaglig misär – är offentligt stöd naturligt. Men som dominerande lösning för kortsiktiga röstköp är politiken förödande. Det rör sig helt enkelt om vänsterpopulism. Detta är tabu att säga eller skriva. Majoriteten svenska journalister röstarn nämligen röd-grönt. Legosoldaterna på SR/SVT vet sannerligen hur slipstenen ska dras. Jag frågar igen: är Sverige ett framtidsland?
Kakabaveh. Tungan på vågen då Magdalena Andersson blev statsminister i Sverige. Wikimedia.
Joakim Medins fängslande i Turkiet är förstås eländigt. Vi talar om en diktatur med rader av politiska fångar. Medin själv och medierna upprepar ständigt att ”journalistik inte är ett brott”. Även detta är självklart sant – bara i många västerländska nationer.
Men ingen inom medierna diskuterar om Medin verkligen agerat som en journalist bör göra. Han tycks för övrigt ha anlänt till Turkiet utan formell ackreditering inom yrket! Frågan som måste ställas är om Medin verkligen uppträtt som en journalist eller som en politisk aktivist.
Medin kommer från tidningen ETC som måste beskrivas som ett organ för kommunister och annat vänsterfolk. Medin har en kompakt bakgrund som politisk kritiker av Turkiet och som aktivist för de kurdiska kommunisterna. Det har yttrat sig såväl i åtskilliga texter som i olika opinionsmöten.
Det finns alltså starka skäl att se Medin som en politisk aktivist. Eller med andra ord som en journalist som verkat såväl genom ord som via aktivism av politisk slag (i båda fallen mot Turkiets ledning). Dessa dubbla funktioner är vanliga inom kåren av svenska journalister. Givetvis måste en journalist även kunna agera politiskt. Men min poäng är att det måste undvikas att sammanblanda den publika och den privata rollen. Denna åtskillnad är något som över huvud taget inte respekteras inom majoriteten av dagens dagens journalister ( men absolut inte alla!). Medin har inte hajat själva distinktionen, tror jag. Eller så struntar han med förakt i den.
Visst är det tråkigt att Medin hamnat i Erdogans klor. Men – vid sidan om hans övertramp som yrkesman – tycks han ha agerat ytterst naivt. Naivitet är dock inget brott. Så i denna begränsande mening kan jag ge honom rätt.
Till saken hör att Vänsterpartiets före detta ledare Jonas Sjöstedt flugit till rättegången i Turkiet. Hans parti har haft Kakabave som riksdagsledamot, en kommunist som stött kurdisk terrorism i Turkiet. Sjöstedts närvaro till stöd för Medin blir på så vis ytterligare en politisk belastning i Erdogans och hans hantlangares ögon. Tala om att stjälpa en person som hävdar att han bara sysslat med journalism!
Torsten Sandström
PS! Jag är inte journalist, utan politisk opinionsbildare i marknadsliberal anda. Jag vill förnya och vidga den svenska demokratin. Oförnuft och dubbelmoral måste även motverkas. DS
I vissa sammanhang utkräver vänstern ansvar. I andra är det sociala krafter som orsakar brott. TS.
Ämnet ”viljans frihet” tillhör filosofins eviga och olösta problem. Den som med öppna ögon går mot röd gubbe får stå sitt kast. Att åberopa svåra uppväxtförhållanden tycks enbart fånigt. Men ändå älskar vänstern det sk struktur-tänk som man odlat fram i Marx´efterföljd. Människan anses predestinerad till klassgemenskap. Det är samhällsgruppen som bär ansvar inte individen.
Det som med låtsad forskarmin framkallas strukturer som kanske bara rör lösa tendenser till följd av statistiska iakttagelser i stil med att människor ibland tenderar att agera på visst vis. Men det rör sig absolut inte om vetenskap! Det är spekulationer som ofta har politisk bakgrund.
Jag skriver detta med anledning av en text i SvD där integrationsminister Johan Forsell slår ifrån sig kritik mot regeringens förslag att medborgarskap inte ska beviljas den invandare som begår brott. Rubriken säger vad Forsell menar:
Välj att inte begå brott!
Som vanligt vädrar tidningen journalister kritik mot den raka lösning som Forsell förespråkar. Inställningen är typisk för den vänsterliberalism som jag ständig kritiserar. Jag är nämligen för tanken om viljans frihet i kombination med förnuftiga tankar som motverkar eventuella orsaker till social utsatthet. Just att skänka en brottsling, som inte är svensk, ett medborgarskap i vårt land är oförnuftigt. Risken för fortsatt brottslighet är uppenbar – det måste även en strukturtänkande vänsterjournalist förstå. Genom en sådan belöning främjas brottslighet i framtiden (även om personen aldrig utvisas ur vårt land). Medborgarskap är ingen rättighet för individer som inte blivit svenska genom svenska föräldrar.
Därför måste vänsterns och feminismens eviga tänkande enligt förutbestämda sociala eller politiska modeller ständigt kritiseras och principen om viljans frihet normalt hyllas. En nyanländ som uppenbart diskvalificerat sig – via brottslighet – bör normalt stå sitt kast.
Något intressant är hur Rysslands politiska elit kämpar för att framstå som stormakt. Utan hänsyn till folkets intressen. Nationens vidsträckta naturrikedomar utnyttjas av politiker för ett krig som i accelererande takt kostar 10.000 soldaters liv i månaden (2024). Detta sker i stället för industriell utveckling och kulturellt samarbete. Vanliga framsteg förkastas med andra ord på grund av nationell hybris.
Någon säger att så går det till i en diktatur. Slutsatsen är korrekt. Där frågas inte efter folkets åsikter. Ledarna bygger sina elfenbenstorn och njuter av de rikedomar som man roffat åt sig. Folket tyglas så länge det går.
Diktatur förutsätter hård propaganda och ett korrupt ”rätts”-väsende. Detta är värt att fundera över. Faktiskt även för européer i sina demokratiska stater. Här fungerar rättsväsendet normalt bra och medierna har en enorm spännvidd.
Med det sista menar jag en tyst reservation att det ändå finns saker och ting att kritisera i väst. Inte så att Ryssland är bättre, absolut inte. Men mediernas koncentration, marknadsfokus samt en journalistkår som skolats i vänsterns preferenser stämmer till eftertanke. Under min livstid har flertalet gammelmedier förändrat sin politiska inriktning vänster ut, trots att folket allt mer lämnat sossarna. Detta gäller inte bara SR och SVT – som tvångsfinansieras av staten – utan också de stora mediehusen såsom DN och SvD.
På grund av de stora mediekoncernernas fokus på sina balansräkningar har journalisterna getts en oroande makt över mediernas innehåll. Min förklaring är mediesamhällets logik. Tjo och tjim och mediala jippon drar i ena ändan in pengar till medieföretagen . I andra ändan har kåren av journalisters getts frihet att predika sina åsikter och främja sina egon. Detta anses så självklart så att journalister inte ens förstår problemet och förfäras över kritik mot deras nutida roll som politiska navelskådare.
Givetvis bär mediernas ägare ett ungt ansvar för detta. Men lika viktigt är att peka på en utveckling som måste ha sin rot i den skolning som journalister får av staten – och statsfinansierade organisationer – sedan Olof Palmes tid. Här finns en ideologisk plan som spelar vänstern i händerna!
Trots detta är högern inom den svenska politiska klassen uppenbarligen nöjd med hur medierna fungerar. Annars hade SR/SVT fått nya direktiv om att en oberoende rapportering måste ske i praktiken. Inom Tidökretsen finns säkert åtskilliga röster som instämmer med min kritik. Men problemet är att den politiska klassen i stort inte tycks kunna befria sig från sossarnas och medievänsterns tolkningsföreträde. Till bilden hör att ramaskri skulle höras från kåren av egotrippade journalister.
En demokrati förutsätter fria medier. Formellt sett är svenska medier fria, såväl stora som små. Men i realiteten är alltså gammelmedierna hårt dominerade av ett skrå av medarbetare där majoriteten – och de tongivande – tydligt har preferenser till vänster.
I lördagsintervjun på SR P1 häromdagen närmade sig Jimmy Åkesson detta problem. Men i inlindade former – för att inte få etablissemanget över sig. Att programledaren Katarina Arndt över huvud taget inte insåg problemet med beroendet av en journalistkår åt vänster blev däremot fullständigt klart. Hennes syn på demokrati måste anses vara att fria medier innebär att journalisterna rapporterar efter eget huvud. Per definition tycks hon därför mena att journalistik normalt är politiskt oberoende!
Man måste därför fråga sig hur svensk journalistutbildning fungerar. Mitt bud är nedläggning – vanliga studier på universitet räcker. Man undrar också hur SR/SVT rapporterar om det svenska samhället. I en demokrati finns – enligt min åsikt och vetenskapliga studier – mycket mer att önska på detta område. Det svenska mediesamhället lever inte upp till demokratins krav.
I Bulletin idag lyfter Johan Gustavsson fram public service´s ständiga försök att dölja den politiska verkligheten genom att plädera för vänsterliberal politik. Bilden visar ett samtal med Jimmy Åkesson. Totalsiffror för offentlig arbetslöshet sammanfattas i nästan lika tal för invandrare och infödda svenskar. Dessa siffror vill man uppenbarligen att tittarna ska tro på!
Men om i stället procentsatser avseende populationerna noterats hade det sannerligen inte vägt lika. I runda tal är de utrikes födda 2 miljoner individer medan de infödda är omkring 8 miljoner. I procent blir det c:a 12 % invandrare mot 3 % infödda svenskar! Det är en jäkla pedagogisk skillnad som SVT i en handvändning trollat bort.
Det är hiskligt att ett medium – som SVT vill kalla sig seriöst och politiskt oberoende – med en sådan verklighetförvanskning! Det är rena rama politiska propagandan! Liknande rapportering skr varje dag. Men granskningsnämnden rullar tummarna. Journalister fortsätter bara med att politisera. Detta sägs vara ”public service”. I själva verket rör det sig om medveten desinformation. Fy sjutton!
Svensk hälsopolitik är som ett stort casino. Buller och bång, med den enda säkra utgången att de spelande folket är förlorare. Medborgarna lockas in i elände. Medierna ser inte vad som händer, utan sysslar med sidospår.
Jag tänker nu inte främst på att vården bedrivs av 21 regioner under politisk ledning av feta yrkespolitiker, som av naturliga skäl inte förmår genomdriva rationaliseringar och begränsad byråkrati. Nu gäller det politikernas naivitet då det gäller det som kallas ”psykisk ohälsa”. Tämligen vanliga mänskliga egenskaper av olust eller oro – som förr bemöttes med vänliga ord och avvaktande råd – sätter idag igång ett batteri av själsdiagnoser och medicinering med piller.
Unga människor och deras föräldrar tränas i anpassning till casinoverksamheten. Folket har vant sig vid att stat och kommun ska ta ansvaret för vanliga åkommor, som förr läkte ut genom gummor och gubbars kloka råd om ”att ta det lugnt, skärp dig – del kommer att gå över”.
Genom denna typ av självhjälp växte individerna och insåg att man med god vilja kunde besegra svårigheter. Nu gäller alltså motsatsen. Svärmar av psykologer rycker ut och lockar godtrogna till spelborden. En god del av ett svensk folk marscherar på så vis i samma takt mot ett liv i bidragsberoende, sjukpenning, a-kasseersättning, förtidspension och rader av andra offentliga ersättningar. Politiken odlar utanförskap!
Det är till och med så att kungariket Sverige har en helt egen själslig sjukdomsdiagnos som naiva läkare frikostigt delar ut: ”utmattning”. Att erövra denna reträtt från verkligheten har blivit allt vanligare. Den har blivit så frekvens att det nu hävdas att den ska slopas. Medierna ställer som vanligt upp för vänsterliberalt frihetstänk och bekymrar sig över att diagnosen ska utrangeras.
Slopandet har jag inget emot. Men det räcker ju inte. Då det rör sig om ett systemfel kommer alternativa undanflykter från verkligheten att brukas av politiker, läkare och inte minst vilsna människor som vant sig vid att besöka casinot. Det som krävs är ett välfärdssamhälle annan typ. Vi måste få en politik som förstår att kravlöshet inte leder till befrielse, utan till fortsatt passivisering eller utanförskap. Jag vet att åtskilliga läkare sedan länge insett detta.
Men proppen Orvar är politikerna och medierna. Det är dessa människor som driver rouletten. Värst är att de försörjer sig på den. Chansen att casinot ska stängas är således liten. Vänsterliberalismen håller på att förgöra nationen.
Donald Trump påstår att han är demokrat. Han har i och för sig vunnit sin position i ett demokratiskt val. Men hans uppträdande och instinkter är de motsatta. För honom tycks inga andra normer än hans egna tankar vara centrala och riktiga.
Han är en mobbare. Och sexist. Uppenbarligen också en frekvens lagbrytare. Vidare saknar han respekt för andra – politiker som vanliga människor. Dessutom har Trump inte förmåga att skilja mellan egna åsikter och verkliga fakta, genom att han exv kan påstå att Ukraina inlett kriget mot Ryssland samt via Trumps stolliga metod att beräkna USA:s tullunderskott. Sammantaget framstår han som en stolle, en person som lever upp till tesen om en blind höna som kan finna korn.
Jag har försökt anstränga mig att finna något positivt att skriva om Trump. Det blir faktiskt mycket svårt. Hans kritik av Europas staters mångåriga gratisåkning (närmast) på NATO är dock värd en stor honnör. Men denna kritik har tidigare framförts av andra presidenter, som tyvärr inte önskat sätta hård press på sina bidragstörstande allierade i Europa.
Även Trumps kritik av det vänsterliberala woke-etablisemanget är något bra. Kritiken drabbar också flertalet av Europas stater. Men hans aktioner är som vanligt överdrivna och elakartade, såsom i angreppen mot Harwarduniveritet. Han agerar som en diktator. Jag tror faktiskt att åtskilliga av hans partivänner är oroade över vad som sker. Men de är rädda.
Som bekant vilar den amerikanska konstitutionen på maktdelning mellan olika institutioner. Detta är demokratins kärna! Lösningen vilar på en rädsla för den politiska terror som utvecklades efter den franska revolutionen, särskilt under åren av skräckvälde kring 1793. För Trump tycks maktdelning vara något ovidkommande, närmast något ont. Ty hans egen självsyn är den gode gudens, dvs en man som ensam skänker gåvor till folket. Kongressen, domstolar, statsförvaltningen och Federal Reserve betraktas därför av Trump som elakartade hinder. Häromdagen uttalade följaktligen Trump att hans önskade riksbankschefen Jerome Powells förtida avgång. Trump vill vara ensam herre på täppan. Det syns i hans stormöten med partivänner i bänkade i rad på Vita huset. I stället för att uppträda självständigt ödslar de tid på att agera nickedockor åt presidenten.
Det ska bli intressant att se hur länge en megaloman som Trump blir kvar som president. För den amerikanska eliten är demokrati och rättssamhälle lika heliga – eller ännu viktigare – än religionen. Jag räknar därför med att ytterst starkt motstånd mot Trump tämligen snart kommer att utvecklas. Den konflikt som är under uppsegling tycks bli den värsta i republikens historia. En sällsynt skarp juridisk maktkamp ligger i pipelinen, enligt min bedömning. Trumps raserande av demokratins broar, hans otaliga personkonflikter och notoriskt dåliga omdöme riskerar att bli hans öde. USA-ekonomins sönderfall tenderar därför att bli gnistan till Trumps undergång. Det är i så fall inte första gången som en person med storhetsvansinne förpassas till historiens skräpkammare.
Detta blir sannolik den mest spektakulära hädanfärden. Vi ser redan de första avsnitten på denna såpopera. Den påminner om en fars som slutar med att regissören går under. Tyvärr finns dock risken att även Världen går under.
Ofta innehåller mina krönikor en svart kritik av den svenska kulturens nutida utveckling. Mediesamhället har förvandlat konsten från en strävan efter kvalitet till nutida jippon och skräp. Bilden ovan är bara ett av tusentals exempel.
Varje dag träder således kulturnissar fram med nya offergåvor, som normalt ska betalas av skattebetalarna. Med största allvar presenteras kostsamma projekt som vid närmare analys närmast måste betraktas som skandaler. Här bara två sentida exempel.
En årlig ritual vid offeraltaret är utdelandet av barnbokspriset till Astrid Lindgrens minne. Det är en ceremoni i skuggornas tecken, skapad av S-partiet för att köpa röster i allmänna val. Att förstöra folkets pengar har blivit en kulturell akt av tomhet. Varje år bränns 5 miljoner kronor av för att visa att sossestaten minsann kan skänka lika mycket (i Astrids namn) av folkets pengar som dynamitkungen Nobel av sina egna. Normalt äras en okänd utländsk författarinna – märk väl att juryn på så vis vill visa sin ”stora” kunskap. Den som funderar över hur mycket kulturstöd som kunde ges genom 5 miljoner kronor förstår vad jag menar. 50 svenska kulturarbetare hade kunnat få ett viktigt årligt stöd!
Ett annat spektakel (utbasunerat den 23/4) är regisserat av Nordiska muséet och måste också kosta en rejäl slant. Efter att några tusen dagboksförfattare anmält sig har fem valts ut. De fem ska via dagliga noteringar under 2025 dokumentera den folkliga kulturens innehåll under året ifråga. Förmodligen beskrivs det skriande fåtalets vittnesbörd som ”djupstudier”, närmast med relevans som forskning. Med sedvanligt krystade ord från det offentligt finansierade elfenbenstornet omtalades därför satsningen som en unik svensk kulturhändelse. De fem ska gestalta den folkliga bilden av vad som sker i Sverige under år 2025.
Den som tänker efter vet att gammelmedier -och nya digitala sådana – översvämmas av rapporter om vardagens detaljer i vår nation. Dessa berättelser är ytterst enkla att samla in utan krystade åtbörder vid offeraltaret. Det räcker med att med hjälp av AI skumma dessa tusentals pusselbitar för att få en rimlig bild av detta år sett från olika håll inom folket. Men se det vill inte kulturens charlataner. I stället ska fem utvalda upphöjas till överstepräster invid predikstolen och lanseras som sanningsvittnen. Fem (5!) korade budbärare, som från början i sina intresseanmälningar angett budskapets inriktning! Vem sjutton är intresserad av denna godtyckliga historieskrivning?
Det hela är så stolligt att det borde vara grund för uppsägning från en offentlig tjänst. Att ett sådant projekt öht kan vara godtagbara tjänstesysslor på en myndighet är bara möjligt inom nutidens kultursektor. Den som du och jag tvingas betala.
Att skräp normalt upphöjs till kultur har sin förklaring i politikernas enfald. De snackar om att de måste hålla armlängds avstånd till kulturen. Och vips eldas svenska folkets pengar upp på tomhetens altare. Bredvid står politiker och förklarar att detta måste ses som konst. Ska vi skratta eller gråta? Alla andra – nästan – inser att det väl inte är någon konst…
Det är något sjukt i bananmonarkin Sverige! Eller rättare sagt, mycket är galet. Mediernas sammanväxt med politiken utgör basen för mycket elände. Det kallas för mediesamhället.
SvD har den 30/3 en lång och kvällstidningsmässig intervju med Åsa Linderborg, en högt uppsatt journalist på Aftonbladet. Populism och inställsamma ordalag med viss koppling till hennes nuvarande make och monarkin. I fokus står hennes relation till det svenska kungahuset. Rubriken anger tonen:
Jag blev kall – vet drottningen vem jag är?
Läsaren anar vilken åsiktsjorunlaistisk smörja det är fråga om, allt i en stil som liknar Hänt i veckan. Det enda intressanta är varför SvD publicerar ett sådant söndagsreportage. Man tror kanske att en läsarkrets med monarkister gillar detta. Kanske är det så, även i och med en flerfaldig kändisvinkling.
För mig är det fråga om den vanliga vänstervridningen som härjar svenska medier – tyvärr även SvD. Då passar en röding som Åsa Linderborg förstås väl i bilden. Socialism, monarki, feminism och kändisskap – och vips ser vi den vanliga modellen för att vrida Sverige i den riktning som majoriteten av nationen journalister önskar: vänsterut.
För SvD är utvecklingen särskilt trist. Tillsammans med DN har tidningen varit ett vapen för kvalitetsjournalistik. Nu har båda fallit i den grop som de egna medarbetarna grävt. Fördjupade och kritiska reportage gör idag andra medier, såväl gamla (exv GP och Axess) som nya digitala i stil med Kvartal, Det goda samhället och Bulletin.
Förr var det en heder att arbeta som journalist. Idag är det snart en syssla som hånas. En god journalist är inte en jonglör utan en oberoende kritiker och rapportör. Det gäller att med förnuft och saklighet närma sig sitt ämne. Det gör varken SvD:s journalist i detta fall eller Åsa Linderborg för den delen.
Med intresse har jag sett fyra snitt av den brittiska filmen ”Adolescence” på Netflix. Storartat skådespel och fina kamerabilder är den främsta behållningen.
Men vad handlar egentligen filmen om? Huvudperson är inledningsvis sonen i en medelklassfamilj på fyra i en brittisk villaförort. Filmens titel – Adolescence – pekar ut en ung människa i åren strax efter puberteten. Då sonen blivit mobbad av en kvinnlig kamrat i skolan knivmördar han henne efter ett uppslitande samtal på staden. Så långt är fakta tämligen klara. Även om grabben först i det sista avsnittet förklarat sig skyldig till dådet. Då ändrar han sig alltså, utan en förklaring som blir tydlig för tittaren.
Men varför begick pojken dådet? I det tredje avsnittet från ungdomshäktet ges ingen som helst förklaring. Endast att den unge mannen av naturliga skäl kraftigt brusar upp och utmanar den psykolog som ställer många frågor för att genomföra en utredning. Märk väl att killen är en tonåring som ännu inte vill erkänna ett grovt våldsdåd – alltså enbart en ung grabb som spärrats in (i väntan på rättegång).
I det fjärde och sista avsnittet – 13 månader efter mordet – får fadern sin firmabil sprayad med ordet pedofil (NONCE, brittisk slang) i gula bokstäver. Nu blir plötsligt pappan huvudpersonen. En man vars livslögn plötsligt yppas för tittarna. Vad hustrun och grabbens syster vet framstår som påtagligt dunkelt. Men att den unga killen samma dag per telefon erkänt sitt brott framstår som givet. Han tycks antagligen själv ha varit utsatt för fadern, även om det inte alls är klart. Och man kan gissa att även andra varit det på grund av bokstäverna på firmabilen. Ty kännedom om faderns roll framstår som den rimligaste förklaringen till att den unge mannen mobbats i skolan och i hastigt mod svarat med dödligt våld.
Min tvekan inför filmen rör sensmoralen eller berättelsens idé. Så här uppfattar jag budskapet: ung man som av sin pappa utsatts för pedofili dödar mobbande kvinnlig skolkamrat. Jag påstår inte att storyn saknar relevans. Men hur pass stort är allmänt sett det samhällsproblem som på så vis lyfts fram?
En stor del av filmens tidigare avsnitt tar nämligen fasta på mer storskaligt allvarliga sociala skeenden. Jag tänker på grova ordningsproblem i grabbens skola och lärarnas undfallande attityder. Eller på det närliggande fenomenet om hur unga människor satsar enorm energi och tid på sociala medier.
Pedofili är förstås ett mycket allvarligt fenomen, men något som antagligen inte är i tilltagande och dessutom har en mer privat och därför svårhanterlig karaktär. Det nutida samhällets värdenihilism, dvs kravlöshet vad gäller auktoriteter, mobbing och framväxande digitala medier, måste däremot ses som en synnerligen allvarlig utveckling, som dessutom bör kunna motverkas politiskt. Den ena frågan är således bred och den andra snäv. Man kan tillspetsat säga att ett majoritetsproblem står mot en minoritets svåråtkomliga avvikelser.
Jag förstår givetvis att det övergripande sociala problemet inte utesluter det ”mindre” (pedofili) från samhällsdebattens sfär. Men det scenario som spelas upp i tre långa inledande avsnitt känns närapå som onödiga jämfört med upplösningen i den fjärde delen med faderns kris efter pedofilutpekandet i gul sprayfärg och sonens kryptiska erkännande via mobil. Förpackningen blir för mig därför en aning krystad eller sökt.
Ändå visar mina ord att berättelsen berört mig. Serien är trots mina invändningar sevärd. Frågan är vilka förnuftskrav som kan ställas på filmedierna? Bör samhällsproblem rangordnas?
Att Aftonbladet ständigt flörtar med kommunismen vet många. På så vis bildar tidningen den vänsterfront som socialdemokratin i åratal tyvärr använt för att regera Sverige. Med tragiska resultat.
Under andra världskriget var Aftonbladet – typiskt nog – nazismens svenska fanbärare. Idag alltså i grunden kommunismens. Tal om fria marknader, människors fria val och ett starkt försvar mot totalitära krafter är alltså inte Aftonbladets ideal utan närmast hotbilder. Kollektivens Sverige – tråkigt nog även i symbios med många av näringslivets organisationer -är en nation i korporativismens tecken.
Jag skriver detta efter att ha läst en vedervärdig betraktelse i Aftonbladet (se länken nedan). Den bär rubrikerna:
Nutidens hot kommer aldrig att bombas bort 105 debattörer: Upprustningen är destruktiv
Här går att läsa en text som är 100 procent politiskt korrekt i vänstersossarnas värld. 105 ruggugglor från historiens vänstersverige tar som läsaren anar här till orda. Genom att skrinlägga försvarsexpansionen – och satsa på grön ekonomi plus vanliga teser – kommer allt att bli bra påstås det.
Det är alltså fråga om att såga av den gren av västerlandets civilisation som vårt samhällssystem vilar på. Med vänsterstyre kommer Rysslands intressen att främjas. Putin smilar och tar hårdare tag över vår världsdel. De europeiska staternas gemensamma system för frihet vill de 105 före-dettingarna sälja ut. Socialismen hägrar mellan raderna. Vad detta system innebär i praktiken har historien redan visat. Förtryck. Ekonomiskt vansinne. Ofrihet för alla utom nomenklaturan. Det som i skrift framställs som en lyckosång förvandlas genom politikernas makt till en mardröm.
På så vis utgör listan av de 105 undertecknare en blixtbild av de personer som riskerar att ingå i Sveriges framtida Välfärdsutskott. Alltså ett organ som liknar Comité de Salut Public, i det franska nationalkonventet 1793. Det rör sig om personer som tror att nationell välfärd skapas från ovan av enskilda politiker och inte genom en samhällsbas av fria marknadsaktörer, maktdelning och stabila institutioner (exv starkt försvar). Friheten kränks genom ett svallande överskott av politik där alla fiender måste krossas. Efter dialog med likasinnade i utskottet gick Frankrike mot skräckvälde. Den som läser Aftonbladet bör notera att terror blev utskottets främsta redskap.
Läs gärna listan av människor som ser det förflutna som ett framtida ideal. Personer som inte förstår att folkets frihet måste byggas stark och försvaras så att inte en elit av testuggande politiska jonglörer tillåts ta makten.
Konsten att lyssna på det egna folket är svår. Men det är demokratins kärna. Wikimedia
Mitt husorgan The Economist hamnar normalt rätt i sina skriverier om Världens politik och ekonomi. Faktarika och kritiska analyser är tidningen signum.
Den 15/ 3 presenterar tidningen en ny bok av Kenneth Roth, en kämpe för Human right, närmast i min smak. Han har under trettio år varit ledare för HRW, Humans Rights Watch. Annars lever denna typ av folkrättsjurister i vårt land normalt i höga elfenbenstorn, böneminareter, från vilka de läser flummiga folkrättsliga regler för ett folk som inte förstår vad saken gäller. Man anar dock att det rör sig om en ny religion.
Roth är kritisk mot denna typ av testuggare. Det är inte de basala teserna han är emot. Utan teoretiserandet utan kontakt med vanliga människors syn på allvarliga skeenden i Världen. Vi har på sistone fått se hur jurister fördömer Israels krig i Palestina. Förvisso har alltför många civila dödats. Men kriget har orsakats att skamlig terror från Hamas som ännu håller oskyldiga civila israeler som gisslan. Tolkningen av krigets lagar är inte enkel. Anklagelser mot Israel utan fördömanden av palestinska folkets undfallenhet mot ärkeskurken Hamas är därför något förkastligt. Självsäkra dogmatiker bör alltså tänka om och följa Roth i spåren.
The Economist menar att Roth på så vis framför berättigad kritik mot progressiva västerlänningar, som anses ha förlorat sitt sunda förnuft. . The Economist menar att en grupp av dem pratar självgott strunt. Låt mig citera:
Others talk self-righteous guff. Mr Roth recalls an adviser urging how to campaign against “structural racism, patriarchy and classism embedded in the design of Western public-health systems”. Such rhetoric is likely to repel “the moveable middle”—the people campaigners need to win over. Far better to focus on things that more or less everyone agrees are wrong, such as torture.
Det är ord och inga visor om den självgodhet som karaktäriserar vänsterliberalismen i väst. Enligt min mening är även vårt land svår utsatt av detta syndrom. Lagstiftaren här excellerar nämligen i mängder av interna regler till skydd för åtskilliga intressen som man borde låta parterna själva försöka att driva kampanjer om, exv i allsköns identitetsfrågor, avseende psykisk hälsa, strukturtänk, jämlikhet, kön, sexualitet, minoritetsfrågor, kulturintressen osv. Och inte minst hålla armlängds avstånd till överdrifter vid tolkningen av folkrättens svepande principer.
Gudrun eldar upp 100.000 kronor. Politiker som flyr verkligheten. Wikimedia
Svenska politiker lever i sina bubblor. I stället för att metodiskt beta av landets många och stora strukturproblem – bostäderna, arbetsrätten, skolan, vårdbryåkratin osv – satsar såväl vänster- som högerpolitiker på otaliga småfrågor. Förvisso pågår viktigt arbete med försvaret och den egenimporterade våldsbrottligheten (till följd av massinvandring), men mycket återstår att göra på de breda problemområden som krisat i åratal.
Jag får en känsla av att politikerna i stället för att rulla tummarna försöker hitta på tidsfördriv inom politiken. Bara för att få tiden att gå och ge ett sken av aktivitet. En sosse i riksdagen ägnar exv dagarna åt att via Chat GPT skriva frågor till landets ministrar (som de måste svara på). Mannen lär ha passerat hundratalet. Vidare ger en högerpolitiker i riksdagen järnet åt att byta namn på Arlanda till Alfred Nobels Flygplats.
Vad är det för galenskap? Ser personerna inga viktigare ämnen för att förändra Sverige? I så fall kan de lika gärna åka hem och lägga sig. Det som sker är ett tydligt tecken på en politisk klass som är övermätt och oförmögen att se vad som är politiskt tokigt i landet. En form av idisslande.
Att göra namnet på en flygplats till en hjärtefråga talar sitt tydliga språk. Det är fråga om att via dynamitkungens prispengar skryta om den svenska nationens storhet. Samt att försöka skapa bilden av Sverige som en kunskapsnation. Detta sker samtidigt som svenska skolor brottas med kolossala problem, i stil med brist på kunskaper, centrala prov, betyg och ordning. På så vis framstår flygplatsens namn som en verklighetsflykt.
”Arlanda” duger bra. Om inte ”Nödlanda” ger en bättre bild av dagens svenska politiker.
Sossar som inte önskat lösa rader av politiska surdegar. De har satsat på röstköp! Wikimedia.
Läsaren av mina bloggar förstår att jag har kraftiga antipatier mot Socialdemokratin. Någon undrar kanske varför, i och med att jag ibland även kallar M-regeringens politik som sosse-light. Låt mig förklara.
I det historiska perspektivet – nu den svenska demokratins införande – har sossar och liberaler varit hedervärt drivande. Det måste berömmas! Även i fortsättningen fram till och med Tage Erlander genomför S-partiet i regeringsställning flera utmärkta reformer.
Men samtidigt lägger sossarna grunden till sin kommande ställning, som har allvarliga inslag av maktfullkomlighet. Politiken bär närmast Olof Palmes signum. Statsmakten och lagstiftningen används för att ge S en monopolliknande ställning i samhället, avseende arbete, boende och kultur. Dessutom ett påtaglig medialt inflytande genom SR/SVT och inte minst genom att låta utbildningen av journalister utformas på vänsterns ideologiska grund. Lagen används alltså – oschysst – för att främja det egna partiet på konkurrenternas och väljarnas bekostnad. I flera fall i strid med rättsordningens ideal om offentlig neutralitet visavi organisationer och subjekt.
Dessutom har S-partiet i alla tider använt riksdagens beskattningsmakt för sina egna egoistiska syften. Detta är delvis förenligt med demokratins spelregler. Men knappast på det utstuderade vis regeringar gjort under Palme och Persson. Demokrati vilar på majoritetsvilja, dvs en politik som gynnar samhället i stort och åtminstone merparten av väljarkåren. Jag menar att S-partiet i åratal ägnat sig åt röstköp och låtit en inte tillfrågad majoritet av folket skattevägen finansiera minoritetsintressen. Dessutom har detta skett med en motbjudande klasskampsretorik, riktad mot den grupp av högavlönade som egentligen tvingas finansiera stora delar av röstköpen.
Mest allvarligt på senare tid är sossarnas regeringar under åren 2014-2022. För att skaffa sig makt över staten har Löfven/Andersson tvingats köpa Miljöpartiets samhällsfarliga politik. Vidare blev Andersson själv statsminister på en röst från en kommunistisk kurd, Kakabave! Vi har tvingats se inte bara år av massinvandring utan också nedlagda kärnkraftverk inför en kommande elkris. Politiken påminner om sossarnas i Tyskland. Och kostnaderna för svenska statens och medborgarnas del uppgår till många, många tiotals miljarder.
Allt detta har skett under oblyga slöjor om en politik för folkets bästa. I min värld har Socialdemokratin alltså sålt ut sin gamla heder och blivit ett vänsterpopulistiskt parti på deken. Det spekuleras vilt om en framtida allians mellan S och SD. Med sossarnas makthunger skulle en sådan U-sväng knappast förvåna, även om en sådan allians idag är främmande. Även SD kan tänkas vara sugna på oväntad regeringsmakt!
Vansinnig politik rörande läkardiagnoser. Wikimedia.
Två uppmärksammade mord är upptakten till denna blogg. Båda i Stockholms förorter. Det ena offret var en kvinna på väg hem efter jobbet i Märsta. Det andra en kvinnlig expedit i en ICA-Maxi-affär. Båda offren har bakgrund som invandrare och detsamma gäller mördaren på ICA-Maxi. Vapnet var i båda fallen en kniv. Det mest intressanta – frånsett tragiken rörande offren – är att de manliga gärningsmännen rapporterats som allvarligt psykiskt sjuka med mångåriga diagnoser och medicinsk behandling (i Märstafallet även domar för allvarligt våld med en slägga samt narkotikabrott). Men båda gärningsmännen har uppenbarligen inte varit intagna för sluten vård.
Samtidigt stegras den svenska diskussionen om vardagliga ”psykiska ohälsa” som av rapporteringen att döma närmast är epidemisk. En aktuell rapport från Försäkringskassan visar att sedan 1990 har sjukskrivningar med själsliga diagnoser ökat med 30% för kvinnor och 10 % för män. Diagnoserna varierar från depressioner, stress, utmattningssyndrom, ångest och liknande. Däremot intar inte allvarliga själsliga sjukdomar – i stil med psykoser och totala sammanbrott – en central position i statistiken.
Min undran är om Försäkringskassans redogörelse verkligen avspeglar psykisk sjukdom? I så fall måste Sverige under 30 års tid ha drabbats av en mycket smittsam själslig sjuka! Detta samtidigt som välfärden och arbetsmiljön tycks ha förbättrats i landet. Enligt min mening ligger det närmare till hand att uppfatta de ökande psykiska diagnoserna som missnöje hos de enskilda. Alltså som självvalda krämpor som läkarna har godtagit att kalla själsliga.
Intressant är att det vi ser påminner om utvecklingen avseende rapporterad arbetslöshet. Under ungefär samma tidsperiod som FK:s undersökning omfattar har arbetslösheten i grova drag fördubblats (den är idag drygt 7% och omfattar totalt drygt 400.000 individer). Antalet lediga jobb i Sverige har under samma tid i grova tal fördubblats (till idag 150.000). Förklaringen till denna svenska modell tycks vara att behovet av kvalificerad arbetskraft har ökat samtidigt som en stor grupp svenskar – framför allt lågutbildade kvinnor – av facken hindras ta låglönejobb eller föredrar ett liv på bidrag.
Jag vet att min diskussion inte är politisk korrekt. Den kommer att väcka ilska från olika håll. Men statistiken är värd rejäla eftertankar. Min övergripande poäng rör frågan om det svenska samhället använder sina resurser på ett förnuftigt vis. Närmast i trance framförs åsikten om ökad psykisk ohälsa. Ingen vågar ställa frågan om de vaga psykiska sjukdomsdiagnoserna blivit ett flipperspel där den enskilde tämligen enkelt kan göra ett val som innebär att det offentliga står för försörjningen. Politikernas naiva passivitet underlättar nämligen den enskildes navigering för framgång. Folk frågar sig allt oftare: varför ska inte även jag – som är så ledsen – kunna pröva en resa i utmattningens tecken?
Det förefaller med andra ord som de riktigt allvarliga psykiska sjukdomsfallen inte får den uppmärksamhet som krävs, så att vansinnesmord av det slag jag inledningsvis pekat på kan begränsas. Nationens psykvård tvingas i stället ägna merparten av sin tid och resurser till att jobba med krämpor som egentligen inte rör sjukdom utan besvikelse rörande val av jobb eller livsmål.
Den officiella motviljan mot inlåsning av allvarliga våldsmän med psykisk sjukdom måste enligt min åsikt modifieras. Om de tveksamma själskrämporna förpassas till periferin kommer viktiga resurser att kunna användas för den grupp av våldsmän som idag utgör potentiella hot mot omgivningen och sig själva.
Såvitt jag förstår saknar dagens psykiatriska personal nödvändig tid för att hantera de riktigt svåra fallen på ett förnuftigt vis. Förklaringen är samhällets gränslöshet vid mötet med människor som önskar läkarvetenskapens stöd för särbehandling och att slippa jobba. Det riktigt allvarliga är politikernas prioritering av psykiska åkommor som snarast rör olust eller personliga livsval.
Mot bakgrund av bla Donald Trumps härjningar hyllar SvD:s chefredaktör Lisa Irenius i ett av sina veckobrev (11/4) de nordiska statssamhällena. Rubriken lyder:
Det nordiska guldet är vårt trumfkort – tillit gör oss rika
Så här refererar hon en utredning: Samhällen med hög tillit har mindre grad av formaliteter, konflikter och rättsprocesser, och behöver inte lägga lika mycket resurser på kontrollmekanismer. Dessutom ökar livskvaliteten: människor upplever sig få ökad kontroll över sina liv, och bättre livschanser.
Det ligger mycket i det hon lyfter fram grundat på ett nordiskt utredningsbetänkande. Och visst har de nordiska staterna sina tydliga fördelar. Irenius menar att SvD verkar för dessa mål, bla genom en oberoende nyhetsrapportering.
Jag menar att Irenius agerar som en person som är blind på ena ögat. Resultatet blir en hyllning till de nordiska stater som fyra socialdemokratiska partier anser sig ha skapat.Hon ser således Sverige som en nation med perspektiv som tillitens ideal föreskriver.
Att Sverige skulle vara en del av tillitens Mekka är en grov förvanskning. Ser inte Irenius evig bostadsbrist? Ser hon inte att arbetsgivare som förbjuds anställda arbetslösa till låglöner (motsvarande minilöner inom EU)? Ser hon inte en skola som förfallit? Ser hon inte ett samhälle som skälver av dödligt våld? Är det så svårt att se hur ett svenskt regleringshelvete och massiv byråkrati begränsat människors och företags frihet? Eller att svenska universitet i åratal av staten prackats på politiska krav från feminister, klimataktivister, identitetsfanatiker, human-rightskämpar och flumtänkare av alla de slag?
I stället sitter Irenius i sitt elfenbenstorn och talar om oberoende rapportering! Hon ser nämligen inte hur hennes tidning – med några undantag – har förvandlats till vänsterliberalismens döda hand. Ett SvD där journalister oftast politiserar. Det är woke-ismens Sverige som hon och SvD representerar. Det finns förvisso mycket starka skäl att kritisera Donald Trumps vansinniga framfart i USA. Hans överdrifter syns även i kampen mot woke, inte minst i angreppen mot Harward university.
Men om Irenius inte uppfattar vad som sker i Sverige eller på hennes egen tidning – utan vill förgylla vårt politiska system – framstår ett tal om guld värd tillit i vårt land som rena sossepropagandan. I och för sig typisk för svenska gammelmedier. Bevarande av samhället går före berättigad kritik.
Sydsvenskan innehåller den 10/4 en text av nationalekonomen från Lund, Andreas Bergh, som är klockrent bra. Den måste få ökad medial uppmärksamhet! Rubriken lyder: Vänstern har bäddat för Trumps tullkaos
Texten handlar om den falska idén att handel är ett nollsummespel, där den ene tar hem spelet varvid den andre förlorar allt. Allt eller inget för parterna alltså. Båda kan alltså med detta synsätt inte gynnas genom handel.
Detta har länge varit vänsterns tes, något som har sin grund i klasskampens dogm om den utsugande kapitalisten, som alltid framstår som vinnare och måste krossas. Att kapitalism och global handel har gynnat alla, inte minst världens fattiga, vill vänstern inte snacka om. Det innebär en obegåvad verklighetsförfalskning. Men den som inser hur världens fattiga trots allt fått det bättre genom frihandel inser att tankesättet är dumt.
Att andra trångsynta populister tror på sådana dumheter är tydligt. I texten förklaras hur nollsummespelet skapat Trumps korkade och samhällsskadliga tullkampanj.
Centerns punka blir snart uppenbar. I bästa fall pyspunka. Wikimedia
Centern har fått en ny partiledare. Hon heter Anna-Karin Hatt. Hennes närmaste bakgrund inom näringslivets periferi kan tyckas lovande. Men de organisationer hon jobbat för tillhör kretsen halvoffentliga institutioner, där åtskilliga personer ofta blir chefer främst på politiska meriter. Att hat varit minister i en svensk regering kan knappast ses som en merit rakt över. Hatts arbetslivsmeriter återfinns mest inom politiken och imponerar inte andra än feminister.
Att hon först visat intresse, men sedan hoppat av, för att slutligen bli utnämnd kan tolkas lite hur som helst. Det kan vara så att hon tvingat till sig ett löfte att lyfta partiet från sin förbannelse, dvs Annie Lööfs döda hand om mittens rike. I så fall är det bra. Men det kan även finnas andra skäl – mindre goda – till kursomläggningen.
Mest talar för att vi kommer att få se fortsatt vänsterliberal slagordpolitik med inriktning på kvinnor i storstäderna. Frågan om kompromisser med SD förblir på så vis Centerns öde samt olöst. Partiet har vant sig vid att skrämma kvinnor för vargen, dvs SD.
Först om C väljer en traditionell borgerlig linje, med pragmatisk kompromissvilja avseende klimatet och SD, finns det plats för ett parti för Sveriges många glesbygder och småsamhällen. Då duger inte könskamp och beskattning av energi i kombination med klimattalibanism och feminism. Det kan vem som helst räkna ut.
Min spådom är att Hatt inte blir ett skarpt knallskott. Det mesta kommer sannolikt att bli som under Lööfs döda hand. Ord, ord och åter ord! Hatt har valt nationen svåraste jobb för en medlem av den politiska klassen! Men i hennes initiala ord finns inte mycket som tyder på att partiets grundproblem, dvs att man lämnat landsbygdens folk och deras jordnähet för att i stället satsa på spetsiga v-liberala frågor för feminister i storstaden. Den som är fallen för sådant strunt röstar normalt inte på kopian – dvs Centern – utan satsar på fullblodsdrömmarna längre vänster ut. Centern har alltså förlorat sina rötter inom folket!
Donald Trumps politik att – tillsammans med Elon Musk – skära stort i den federala administrationen får mycken uppmärksamhet. Svenska medier har svårt att förstå den amerikanska regeringens brutala tillvägagångssätt. Det är ju milsvid skillnad gentemot den svenska modellen. Eller den nuvarande regeringens skådebröd, några futtiga sammanslagningar av ett antal mindre statliga myndigheter. Och så var den saken klar!
Visst är Trumps och Musks metod spektakulär. Det hela sker i samma stil som en såpopera från Hollywood. Hej hå, skrik och skratt. Jag gillar amerikansk filmkultur lika lite som presidentens lek med tennsoldater avseende byråkratin. Det är respektlöst gentemot de berörda inom administrationen. En detaljerad plan hade varit den korrekta lösningen. Detta borde ha kunnat ske och utan att Trumps regering förlorat nämnvärd tid för en nödvändig begränsning av byråkratin.
Liknelsen med Hollywood gäller även den brådska som Trumps förändringar ska ske. I och för sig är det säkert bra för det amerikanska samhället att omkring 1/3 av de federala byråkraterna skärs bort. Men, som sagt, från statens sida krävs det ett betydande mått av respekt för dem som berörs. Trumps människosyn kanske passar i filmkretsar. Det som händer där sker utan närmare hänsyn till de mänskliga effekterna internt och externt.
Man måste alltså skilja mellan syfte och metod. En rejäl bantning av byråkratin är av godo. Men den måste alltså ske med förnuft och hänsyn. Inte bara pang på som i Wild West! Därför menar jag att även Sverige – byråkratins förlovade land – borde utsättas för en bred bantning av antalet administratörer. I såväl vårt land som USA har en ökning av de offentliga administratörerna skett av politiska skäl. Tanken har varit att de ska lösa politiska problem inom olika sfärer av samhället. Visst krävs offentliga beslutsfattare i ett modernt välfärdssamhälle. Inom sektorer som omsorg, utbildning och rättsvård är en viss kontorsverksamhet förstås nödvändig. Där utförs helt enkelt nyttigt skrivsbordsarbete! Men majoriteten svensk byråkrati är skådebröd, dvs en legitimering av fenomen som vänsterpolitiker gillar utan hänsyn till om problem verkligen elimineras genom det offentligas chefer.
Liksom inom det privata näringslivet måste administrationen ständigt ses över. Den har en inneboende tendens att växa. Datoriseringen borde sedan länge ha resulterat i minskade administrationer. Men så har inte skett. I stället har den sjuka som kallas Parkinson´s lagar härjat och medfört en fortgående ökning av onyttiga tjänstemän. Befintliga byråkrater vill nämligen se nya underchefer för att på så vis öka sin egen status och välfärd. Massvis med fina ord uttalas för att visa på myndigheternas godhet. Då resultaten uteblir skapas nya ämbetsverk.
Svenska politiker har alltså sedan länge tappat greppet om byråkratin. Man påstår att den gör nytta till sista administratören som anställts. Så kan det förstås inte vara. Tvärtom finns minst omkring 30% luft i flertalet offentliga organisationer. Om var tredje byråkrat inom exv polis, vård, skola och kultur rationaliserades bort skulle skatter kunna sänkas eller nödvändig (nyttig) personal kunna slussas in där detta behövs.
Liksom i USA är en svensk kamp mot byråkrati något som måste ske på allvar. Detta är en viktig uppgift för kloka och modiga politiker. Men våra svenska politiker duckar. För röd-gröna ses det som goda gärningar att låta byråkrater sitta i orubbat bo. Det rör sig ju ofta om personer som normalt röstar vänsterliberalt sedan tiden på högskolan. Därför påstås nya offentligt skrivbordsanställda göra stor nytta här och där. Inte undra på att eländet består.
Det behövs en Musk light i vårt land! Men en person med politiskt förnuft. Och inte en showman från Hollywood.
Som kritiker av svensk skräpkultur är jag glad över den distans – via dold kritik – som tidningen trots allt visar till ”nöjes”-världen! Om inte lustmord, så ändå ett steg i den riktningen…
På SvD debatt idag skriver Niclas Berggren, docent i nationalekonomi, en text mot Trumps tullpolitik. Denna kritik kan jag instämma i. Men det beklagliga är att halva texten är en kärleksförklaring till globalismen. För min del är ett internationellt ideal om friare handel nämligen något helt annat än oreserverade påstående om nyttan av globalism.
Berggren pläderar bla för följande punkter (således utan direkt anknytning till Trumps tullar):
Ökad globalisering med ökad tolerans.
Ökad globalisering medför ökad social tillit.
På ett allmänt plan – nu alltså oavsett Trumps politik – tror jag att det ofta kan ligga en del sanning i de två påståendena. Men vad som skett i verklighetens Sverige talar starkt mot de två punkterna. Inte har de senaste tio årens massinvandring – omkring 1 miljon nyanlända – medfört varken ökad tolerans eller tillit. Tvärtom talar många svenskar om invandringen som en viktig problemfaktor. Bara det blodiga våldet i Sveriges städer har en rimlig förklaring i en inflyttning där integration saknats. Detta oavsett de generella forskarord som Berggren hänvisar till.
Berggren resonerar därefter synnerligen kort om ett tredje problem – populismens nutida framväxt – som han i ett andetag tillbakavisar:
3. Ökad globalisering förklarar inte populismens framfart.
Men det är ju här globalismens idé, enligt min åsikt, tydligast syns i det nutida Sverige. Vänsterliberaler har i åratal pläderat för öppna gränser. Detta har medfört ofantliga skattekostnader för folket, som i sin tur även haft många andra vardagsproblem att brottas med, rörande jobb, bostäder, skolor, ekonomi osv. Denna oro måste vara en rimlig förklaring till den högerpopulism Berggren är besatt av. Han tycks inte kännas vid någon vänsterpopulism, där i och för sig ett oinskränkt hyllande av globalism är typisk.
Det är därför enkelt att förstå varför SvD publicerar detta svaga debattinlägg. SvD är en vänsteblaska. Inte officiellt förstås, men i sin praktik (frånsett ledarsidan). Berggrens text är närmast en politisk inlaga till stöd för den oinskränkta globalism som Sverige nu lider effekterna av.
Dessutom bevisar texten tyvärr ännu ett fenomen. Berggren jobbar på en privat inrättning för näringslivsforskning. På den kanten hade man förväntat sig en tydlig rågång mellan ekonomisk handelspolit, dvs tullar, å ena sidan och å den andra breda sociologiska spekulationer om tolerans och tillit. Berggren sjunger alltså med i den vänsterkör som socialdemokratin under mer än hundra år byggt så stark att den på scenen exekverar en nationalsång.
I dagens DN skriver Carl Cederström en betraktelse under rubriken:
Det är hög tid att hylla våra svenska ämbetsmän
Texten illustreras med en bild som avbildar sju pelarhelgon, in spe. Man får anta att det är tidningens tanke att visa upp personer som ska anses som idoler. Man måste också utgå från att tidningen betraktar de sju som ”ämbetsmän” och inte rätt och slätt som politruker eller politiker.
Vad sägs om följande galleri:
Barbro Westerholm, Dag Hammarskjöld, Jan Eliasson, Maj Britt Ahlenius, Hans Holmér, Alva Myrdal och Anders Tegnell?
Jag tror min läsare – liksom jag – tappar hakan. Enbart Ahlenius, Holmér och Tegnell kan främst sägas vara ämbetsmän, dvs utan omedelbar politisk partianknytning. Men några har sannolikt indirekt sådan. Åtminstone vad gäller Holmér är detta klart – han är S-märkt. Två av dessa tre har rejält ifrågasatts i sina yrkesroller. Främst Holmér som sumpat utredningen av ett statsministermord! Tegnell har också fått kraftig kritik för felbeslut i covidkrisen (inte minst hans initiala kompakta förakt för munskydd). Vidare gjorde Ahlenius delvis bort sig i egenskap av riksrevisor – en revisor bör vara kritisk när någon (till råga på allt en skådisvän till Ahlenius) ringer och i telefon spelar Bosse Ringholm.
Värt att notera är väl också att fyra av de sju är politiker (jag inkluderar Hammarskjöld som jobbat på S-departement). En syssla som hög FN-chef får åtminstone endast en riktig politruk. Detta gäller förstås även Eliasson.
En viktig ingrediens i dagens svenska sjuka är att byråkratin vuxit samman med politiken. I detta sammanhang platsar alla av de sju, förutom Tegnell.
På Stockholms universitets hemsida kan man se att skribenten Carl Cederström är professor i företagsekonomi. Han är även skribent och krönikör med teman som vänsterliberala tidningar och deras journalister hyllar. Till saken hör att att dagens text har ju publicerats i Sveriges (till upplagan, nota bene) största morgontidning med v-liberalt märke. Frågan är om DN ens är liberal?
Cederströms idé om den gode byråkraten faller som en i havets djup bara genom valet av de sju PK-helgon som tidningen målar av. Texten borde i stället röra ett motsatt tema: varför är den svenska byråkratin så bekymmersam. Komiskt nog kan nästa alla av de sju då också användas som problemobjekt. Detta bevisar att Cederström politiserar. Han förvrider verkligheten.
Läser i SvD den 1 april – av alla tidningar – ett uttalande av en kvinnlig läkare om menstruationer. Jag tappar nästan hakan över följande ord i en fet rubriK:
”Mens har inget att göra med att vara kvinna”
Den som står bakom mitt citat från huvudrubriken är gynekologen Helena Kopp Kallner. Hon motiverar sitt svar så här. ”Det ena är en konsekvens av det andra. Men du är ju kvinna ändå fast du inte menstruerar.
Kanske är det ett aprilskämt. Men jag tror inte det. Hon vränger orden och går vilse i vetenskapen, dvs människans biologi. Produktionen av ägg resp spermier är som bekant typiska biologiska processer hos däggdjur. På så vis har de högsta grad att göra med könens biologi. Bara för att en viss individ av en eller annan anledning inte menstruerar blir ändå det som normalt händer i en kvinnas kropp något biologiskt utmärkande för könen. Men är faktiskt något som är typiskt för kvinnor.
Jag har självfallet inget mot att medicinska ingrepp av olika skäl sker för att lindra eller stoppa dessa processer. Det måst vara individens eget val efter samtal med läkare. Däremot är jag motståndare mot biologiska scharlataner, som försöker kläda människokroppens funktioner i politiskt korrekta ord. Bara för att få feminismens bibel att verka trolig. Det är helt i strid mot vetenskapens spelregler. Det förvandlar forskning och upplysning till politisk propaganda.
Denna förvandling kännetecknar tyvärr nutida svensk politik och svenska medier. Att SvD hoppar på tåget är logiskt men samtidigt något av en dödsdom för tidningen. Vid dödsfallet kommer det att finnas få sörjande, mer än de journalister som själva orsakat hädangången.
Att Donald Trump segrat i ett demokratiskt val är sant. Att han före och efter segern sagt några sanningens ord om Bidens politik, USA:s byråkrati, EU:s regleringstsunami samt inte minst NATO-medlemmarnas snålskjuts på USA:s skattebetalare är också sant. Detta borde vara en rimlig bas för en förnuftig framtida reformpolitik från den nyvalde presidenten. En sådan klok politik hade kunnat ge heder åt en bred krets av vänner till USA:s statsskick. Men Trump klarar inte av att tänka stegvis. Allt ska ske på en gång och genom hotfulla förhandlingar.
Trumps personliga historia, dvs hans livsföring, hans bristande karaktärsegenskaper och hans synnerligen outvecklade verbala förmåga har i och för sig länge varit en anledning till att ifrågasätta presidentens möjligheter att föra en sansad politik, väl vid makten 2025. Många bedömare har därför varnat för en framtid under Trump. Det vi nu ser honom göra under några månader är något förfärligt. En USA-president som löder amok.
Jag menar att Trump efter sin valförlust mot Biden 2020 utvecklat tidigare kända personlighetsdrag till en form av storhetsvansinne. Hans självsyn speglar den gudasände räddaren av USA. Hans språkbruk har blivit än mer simpelt och brutalt. Hans mimik påminner om aktörerna i en såpopera. Trumps politiska beslut via dekret har visat sig närmast innebära en upplösning av USA:s basala relationer till omvärlden. Och hans partikamrater i Kongressen applåderar.
De senaste veckorna har vi sett en president agera pajas i Vita huset. Jag tänker främst på hans kränkning av Ukrainas president inför rullande tevekameror samt hans hyllande ton visavi Putin och Ryssland. Till bilden hör även hans fåniga otal om Elon Musks farsartade byråkratiska nedskärningar. På samma vis har Trumps överdrivet kränkande ord om sina europeiska allierade spritt löje över presidentens ämbete och USA:s diplomatiska relationer. Toppen på isberget är förstås Trumps katastrofala tullbeslut där hans demagogiskt förvridna beskrivning av USA:s handelsunderskott skapat rena villervallan. Hans bollande med procentsatser hit och dit saknar motstycke. De våldsamma reaktionerna från börserna i USA och Världen runt bekräftar att han antingen medvetet valt kaos som väg eller i vilket fall som helst gjort en ytterst allvarlig felbedömning. Han behandlat världspolitiken likt sina skumma fastighetsaffärer i New York.
Att småsparares pengar går upp i rök bekommer honom inte. Men han är säkert rädd för reaktionerna från techindustrins furstar som backat upp hans val som president. Trumps tullsatser slår mot inhemska företag som importerar viktiga insatsvaror från utlandet. Än värre förväntas techjättarna att drabbas av motåtgärder från exv EU med pålagor avseende deras gigantiska export av tjänster till Europa. Mycket tyder på att Trump genom sin hybris, plötsliga åtgärder och vilda tullbeslut försatt sig i en svår position. Detta riskerar ge upphov till reaktioner – och svarsoperationer – i en politisk lavin som blir ytterst svår att hantera. Den demokratiska stormakten USA skälver med andra ord.
Med de senaste månaderna beslut i ryggen kan man säga att profetiorna om Trump och kaos varit befogade. Jag menar att det är en annorlunda Trump som nu är på banan efter den förra valförlusten. En person som anser sig förföljd av Demokraterna under Biden. Den skadskjutne Trump ser sig själv som en gudabenådad makthavare och frälsare. Nu agerar han som Caligula eller Nero som hämnare mot sina motståndare. Bara Trumps återkommande tal om ännu en mandatperiod (dvs i strid mot Konstitutionen) är ett tecken på megalomani. Detta kan få mitt blod att stelna.
Åtminstone en sak är klart. USA har hamnat inför en ödesstund. Vi kan räkna med starka krafter mot Trump och en allvarlig splittring inom nationen. I främsta ledat står nationens finansmoguler som backat honom. Tätt bakom står den stora kåren av jurister som hyllar demokratins spelregler. Vi kommer säker att få uppleva en kritisk diskussion om de amerikanska mediernas och finansfurstarnas makt över demokratin. Då finns det även anledning att se över hur tillsättningen av domare ska ske. En konstitution som satts på plats för drygt 200 år sedan bör enligt min åsikt anpassas till det nutida samhällets behov av demokratisk förnyelse. Maktdelningen måste åter fungera för att USA ska ses som ett demokratiskt föredöme.
Jag har inget mot minnesmärken över historiska händelser, särskilt inte dem där människoliv förspillts. Jag kan förstå att berörda anhöriga gärna placerar ut blommor och ljus. Eller att samhället finansierar minnesplattor.
Den svenska offentligheten vill däremot av politiska skäl gå längre. Rörande dådet på Drottninggatan 2017 har Stockholm politiker nu satsat på det som kallas ett ”konstverk” nära platsen där fem personer förlorade livet. Okej för det. Även om det blivit ett eluppvärmt täcke av bronserad metall som slappt hänger över staketet mot Plattan.
Jag har två kritiska kommentarer. Först valet av utsmyckning. Schabraket har fått namnet ”Fredad plats”, en politisk titel som i sin utslätning kan anpassas till i stort sett alla privata eller offentliga områden. I detta fall på en plats som inte visat sig särskilt fredad. Ett täcke passar således också bra för uteliggare kring Kulturhuset. Men då jag i sängen sveper om mig mitt eget täcke tänker jag knappast på fred, utan om skön sömn i lagom värme.
Bilden vid Sergels torg blir på så vis en erinran om det nya politiska konstidealet. Samla ihop vad som helst. Klistra på ett namn som är PK. Och vips anses konst ha skapats! Orden – dvs politiken – betyder mer än själva kvaliteten i den bild som placeras ut. Egentligen är orden viktigare än själva bilden, något som ställer konsten på huvudet. Men demokratiskt blir det tror man – alla kan skapa sådant om man bara är PK.
Någon kanske invänder att stora konstnärer sedan länge har skapat politiska alster. Men tänk nu efter! Picasso´s Guernica är ett kontraster och form. Likaså Goyas måleriska protester mot Napoleons övergrepp. Inte är det främst politiken som beundras! Det rör bildernas raffinemang samt kopplingen till kvalitativ skönhet och kritik av politik.
Den som för det andra tänker vidare anar kanske djupare skäl. Politikerna vill sannolikt skapa trygghet genom att upprepa mantrat om ”fred”. Förr var det prästernas roll att uttala sådana besvärjelser från predikstolen. Nu låter politikerna sina hantlangare inom kultursektorn ta hand om bönerna. I stället för att träna på att skapa spännande och högkvalitativa skulpturer arvoderas svartrockar inom kultursektorn för att förmå folket att förstå vad som egentligen är konst. Uppgiften blir inte svår. Idag anses nämligen allt konst som kulturnämnden i sin stora vishet och godhet ”förskönar” staden med.
På så vis blir titeln ”Fredad plats” stor komik. En minnestavla i brons hade maximerat uppgiften att komma ihåg illdådet på platsen ifråga (och dessutom till lägre pris för skattebetalarna). Men då hade förstås inte politikerna fullgjort sin självvalda uppgift att sprida politisk ideologi på andras bekostnad.
Annonsen ovan visar att det politiska giftet om jämlik kultur spritt sig till privata konsthandlare.
Torsten Sandström
PS! Hör på SR P1 kl 17.45 idag en diskussion om barns teckningar/målningar är konst, a propå en ny konsthall i Lund. En medverkande säger att allt är konst. En annan – en konstpedagog – säger att det krävs utbildning för att avgöra vad som är konst. Ingen av de två säger att konst kräver genial hantering av bilder i färg och form, dvs att konstbegreppet vilar på en praktisk kvalitetsgrund, som är subjektiv men ändå har en höjd som inte vem som helst kan åstadkomma.
Medierna har med all rätt uppmärksammat att tre höga L-märkta politiker avgått på samma dag. Exv de statsfinansierade SVT/SR lade ned mycket tid på analysera händelseförloppet. De inblandade sades uppge att man ville ägna mer tid åt familjen eller satsa på annan politisk inriktning.
Den som tänker efter undrar förstås om det inte kan finnas ett rimligare samband mellan de tre personernas samtida avgång som avser interna relationer. Nättidningen Dagensopinion.se har nyligen presenterat ett antal förmodanden om en nära vänskapsaffär som medfört att korrespondens (SMS ed) med en påstått intim bild av misstag sänts till fel mottagare. Bilderna påstås ha kommit i journalisters händer. Med tanke på de inblandande L-partisternas roller i aktuell lagstiftning mot sexhandel på nätet framstår en alternativ förklaring till tystnaden om de tre höjdarnas snabba och samtida avgång som högst rimlig.
Jag påstår inte att Dagens opinions förklaring är sann. Och egentligen rör det sig ju om högst personliga eller privata relationer. Men mediernas tystnad om ett rimligt alternativt spår inom politikens högre divisioner är ändå betänklig. Om spåret är sant så har nationens gammelmedier spritt fake news – eller åtminstone inte försökt rätta felaktiga nyheter. Omtanken om de inblandade individerna har i så fall gått före korrekt information till väljarna och tystat ned politiska spekulationer. Väljarna har enligt min mening ett befogat intresse i frågan om politikernas vandel.
Orsaken till mediernas tystnad eller passivitet blir på så vis det mest intressanta. Den politiska klassen har visat sig ha ett gemensamt intresse av att inte skandalisera sina egna medlemmar som dubbelmoralister eller värre. Det hela påminner om hur en gång i tiden ett påstått bordellbesök av en eller annan hög statsman (som då var lagligt!) tystats ned från talarstolen i riksdagen av Olof Palme med orden ”tissel tassel” eller något liknande. En hög jurist och partivän påstods nämligen inblandad.
Den politiska klassens intressen kan på så vis förklara hur verkligheten riskerar att sopas under mattan, även om inga olagligheter misstänks. Har Dagens opinion rätt så finns det således starka politiska opinionsskäl för tystnad.
Donald Trump är som bekant demokratiskt vald. Hans valrörelse mot den senile Bidens vicepresident baserades på rader av misslyckande under Demokraternas vilsna styre. Och att Kamala Harris typiskt nog halkat in i presidentvalet på ett bananskal.
Väl vid makten visar Trump en politik som bottnar i en personlighetstyp (eller karaktärsegenskaper) med alla tänkbara negativa förtecken (och egentligen inget positivt mer än kritiken av Bidens kostsamma drömpolitik).
Håkan Boström skriver i GP den 18/3 en bra ledare om hur man bör se på Trump. Boströms ord är lärorika. Amerikadrömmen vittrar. Det finns anledning att kritisera den amerikanska demokratins utveckling till – vad vi nu ser – en form av förfall. Makten har flyttas till Trump som styr hit och dit via dekret. Och Kongressen applåderar underdånigt. Demokraterna kniper käft, i stället för att försöka resa sig…
Häromveckan har syskonen Åsa och Mårten Wikforss, var för sig (25-26/3 ), getts spaltutrymme i DN resp SvD. Texterna innehåller en gemensam tankelinje som är värd att lyfta ännu en gång – även om den knappast är ny: högerpopulismen utgör ett hot mot demokratin som bör bemötas av staten. Åsa Wikforss frågar sig om yttrandefriheten bör begränsas. Mårten Wikforss argumenterar för en brandvägg i stil med den i Tyskland.
På grund av deras gemensamma författarskap – och Åsas ställning som akademiledamot och filosofiprofessor vid Stockholms universitet – kan kanske debattinläggen ses som starten på en samordnad medial rörelse. Läsaren minns ändå att redan under Löfvens tid i regeringen (i minoritet) 2014-22 har statsmakten varit beroende av två välkända överenskommelser vid sidan om den svenska regeringsformen, DÖ och JÖKEN.
Wikforssarnas utgångspunkt är ändå okontroversiell. Europas demokratier darrar på grund av Putins anfallskrig i Ukraina och Trumps teatraliska försök att skapa en världsordning som tar sida med auktoritära krafter. Till problembilden hör också ett antal högerpopulistiska rörelser i Europa , framför allt i Frankrike, Storbrittanien och Ungern. Jag medger att bilden ser dyster ut. Men håller inte med om att demokratin bör offras för att rädda den nuvarande vänsterliberala politiska ordningen. Offret blir alltför omvälvande. Jag kan inte heller låta bli att påminna om vilka extrema tankar som tycks odlas bland Stockholms filosofer. Torbjörn Tännsjö, Åsa Wikforss kollega, har sagt att han vill se en världsregering för att stoppa uppvärmning, krig och annat.
Jag menar däremot att man inte ska slänga ut demokratin med det påstått renande badvattnet. Att svenska filosofer tar sådana ord i munnen som syskonen Wikforss är illavarslande. Det jag saknar och förespråkar är en djupare politisk analys, dels av vad som gått fel, dels och inte minst hur demokratin bör stärkas.
Syskonen Wikforss tycks så starka i tron på vänsterliberalismens välsignelse att man inte ser dessa alternativ. Inom västerlandet har i åratal pågått ett bygge av stater baserade på en tanke om övergripande välfärd för medborgarna. Initialt har planen varit nödvändig och mycket god. En fungerande välfärd kräver att skattepengar destineras till olika slags behov, avseende vård, omsorg, pensioner, miljöskydd osv. Att denna distribution av pengar inom en demokrati kan missbrukas har inte mint Churchill i vår tid noterat. Politikernas lockelse att vinna röster vid allmänna val är nämligen uppenbar att via storslagna och kostsamma lagprojekt förmå välfärdens stat att svälla ut över sina funktionella gränser. Till saken hör att byråkratins expansion dessutom blivit ett återkommande verktyg med liknande skadeverkningar.
Lagregler, offentliga bidrag (som kan missbrukas och skapa inlåsningar) samt byråkrati har på så vis blivit välfärdens Proppen Orvar i svenska och europeiska politikers händer. Till detta kommer breda satsningar på asylrätt samt en mångfald kulturella satsningar på grön politik, feminism (alltså inte bara jämställdhet) och alla de slags minoritetsfrågor. Jag menar att Sveriges vänsterliberaler på detta sätt satt demokratins framtid på spel. Ett välfärdssamhälle – som ständigt påstår sig vilja ge allt till alla – kan svårligen fungera med framgång på sikt. Medborgare tvingas således betala dyrt för en politik som slirar betänkligt. Jag menar med andra ord att vänsterliberala politiker gått för långt och hastigt fram. Man har inte beaktat det folkliga missnöje som alla löften och pålagor av naturliga skäl måste orsaka. Europas kris förklaras främst genom denna politiska konflikt och inte av de rörelser som driver alternativa lösningar.
Med största sannolikhet är det en liknande utveckling som är förklaringen till den nutida krisen i Europa och USA – tillsammans med Putins krig i Ukraina förstås. Jag invänder att välfärdens expansion tillsammans med byråkratin mycket väl kan begränsas genom en förnuftig avreglering. I och för sig försvåras denna genom att politikerna lovat guld och gröna skogar. Människor har nämligen delvis vant sig av med att ta eget ansvar i betydande utsträckning. Men en bred avreglering är ändå ett rimligt och demokratiskt verktyg. Om detta talar inte syskonen Wikforss.
Dessutom kan en avreglering få synnerligen positiva effekter genom ökade personliga incitament, begränsad byråkrati, ökad tillväxt och inte minst större personlig frihet. Märk att min mening inte är att eliminera välfärden, utan att göra den smalare och framför allt mer effektiv. Därför kan man säga att vänsterliberalerna statsbygge delvis har misslyckats. Den djupa staten är i mina ögon ingen befriare, utan ett demokratiskt hinder. Ansvarsmedvetna medborgare är en nödvändig motvikt, en spärr som alltså politikerna valt att negligera i bred omfattning).
Även om en bred avreglering i princip är möjlig – om än jobbig – finns det ännu ett hinder som kanske är den svenska demokratins riktigt ömma tå. Under de senaste femtio åren har de svenska politiska partierna förlorat 80 % av sina medlemmar (från c:a 1,2 miljoner till 0,2 , 2023). I stället har de statliga partistöden gått i höjden och antalet heltidsarvoderade yrkespolitiker ökat. Den stora demokratiska frågan är således om nationens yrkespolitiker – som riskerar att förlora jobben – förmår eller vill genomföra en bred reformering av välfärden, byråkratin och v-liberalernas kulturella drömpolitik.
Inte heller försöker syskonen Wikforss analysera möjligheterna att reformera – dvs bredda – den nuvarande svenska demokratin. En ökad folklig kritik och minskad entusiasm är faktiskt delvis möjlig att tackla med reformer i grundlagen om val till riksdagen och folkförsamlingens uppgifter. Här finns faktiskt en rad tänkbara reformer för de lagstiftande politiker som vågar. Partiernas makt över valen bör modifieras så att nya alternativa politiker ges en rimlig chans att träda in på arenan. Vidare ökar sannolikt en satsning på personval i enmansvalkretsar väljarnas engagemang, ansvar och makt. Vidare bör rollen som yrkespolitiker (dvs frågan om flerfaldiga återval) motverkas genom regler som främjar rotation. Dessutom finns det en möjlighet att – via regeringsformen – låta en större grupp av medborgare kräva bindande folkomröstning om särskilda lagförslag.
Jag tror inte att de reformer jag föreslår är enkla lösningar. Men de är bättre än att fortsätta med vänsterliberalismens löftes- och drömpolitik. Syskonen Wikforss ser inte att Sveriges nuvarande politik nått vägs ände. Därför ser de inte heller andra lösningar än att sätta demokratin ur spel. Man agerar faktiskt som dödgrävare åt den svenska demokratin.
Den omstridda fd domaren i Högsta domstolen, Göran Lambertz, har nyligen dömts för brott mot den sk knivlagen. Han har vid en visitation för inträde i en hovrättslokal ertappats ha en schweiziska fickkniv i sin portfölj. Lambertz säger att han glömt att ta bort fickkniven, som han emellanåt använt för att sköta blommor på sin hustrus grav. Att han varit något slarvig verkar rimligt att anta. Men ska det som skett vara brottsligt?
Så här är i korthet lagtextens 1§ formulerad:
Knivar, andra stick- och skärvapen och andra föremål som är ägnade att användas som vapen vid brott mot liv eller hälsa får inte innehas på allmän plats, inom skolområde där grundskole- eller gymnasieundervisning bedrivs, eller i fordon på allmän plats.
Förbudet i första stycket gäller inte, om föremålet enligt särskilda föreskrifter ingår i utrustning för viss tjänst eller visst uppdrag eller om innehavet annars med hänsyn till föremålets art, innehavarens behov och övriga omständigheter är att anse som befogat.
Enligt 4§ omfattar förbudet såväl uppsåtliga som oaktsamma överträdelser. Vidare lyder sista stycket i 4§ :
Om det rör sig om ringa fall utgör gärningen dock inte brott.
Jag menar att det svenska rättsväsendet har annat att syssla med än struntsaker. Detta framgår också delvis av 4§ sista ord.
Men det svenska samhället ser troll över allt – även i situationer då en jurist går in i en domstol med en fickkniv i väskan. Jag förstår att samhället måste vara kritisk till innehav av vapen på offentliga platser. Men genom att formulera om lagtexten – och i lagmotiven påpeka att småknivar normalt tillhör vardagslivet – hade polis, åklagare och domare kunnat ägna mer tid åt samhällets allvarliga brottslighet.
Enligt min mening bör lagtexten således formuleras om. Framför allt bör oaktsamma överträdelser avregleras eller enbart kopplas till om särskilda skäl finns. En fickkniv i en väska eller på en nyckelring i en ficka är nästan aldrig ett verkligt hot mot någons liv eller person. Viss hänsyn måste också tas till den enskilde innehavarens miljö och förflutna samt vilket tänkbart brottsmotiv han eller hon kan ha i sammanhanget.
Visserligen har Lambertz personliga omdöme redan tidigare satts ifråga. Men att han skulle agera lagstridigt med hjälp av en fickkniv förefaller groteskt.
Jag ser i kristallkulan att Europas och Sveriges klimathetsare förbereder ett nytt anfall. Nu gäller det att utfärda gränsvärden för byggsektorn och dess olika funktioner som riskerar att bidra till utsläppen av CO2. Redan nu är regleringen omfattande. Men för vänsterliberaler finns det alltid möjlighet att skriva flera snåriga och onödiga regler. Godheten är maximal men förnuftet minimalt.
Alltså ännu en svärm av lagregler som försvårar och fördyrar byggnation. Dessutom förstås en ny dos av förkvävande byråkrati. Så varning för regelhysterins legosoldater och dess överkommando inom FN och EU. Tiden för idé till spaden i jorden tar redan alltför många år. Dessutom driver Boverkets kvalitetsplaner sedan länge upp kostnaderna för produktion.
Vi ser alltså hur olika mänskliga behov blivit alltmer dyrbara och mer svåra att uppfylla. Och det sker med juridiken som vapen. Fanatiker inom ämnet mänskliga rättigheter förstås hejar på. Traditionella mänskliga värden som frihet och tillgänglighet ställs på huvudet.
Om västvärldens klimatshetsare under FN:s ledning tillåts fortsätta sina anfall inom och utanför byggsektorn kommer snart välfärdens samhällen att grusas. Man har tyvärr redan kommit en god bit på vägen. Den går att avläsa i EU-nationerna ekonomiska nedgång. Även i breda folkliga missnöjesyttringar. I The Economist skrivs det varje vecka kritiska ord om tokiga brittiska aktivister som driver upp byggkostnaderna genom sk NIMBY-argument mot nybyggnad (Not in My Back Yard).
Situationen är minst lika allvarlig i vårt land. Här går lagstiftarna och byråkraterna i bräschen.
Mannen som ledde sitt parti i fel riktning. Wikimedia
Den som betraktar svensk politik från ovan ser ett tydligt mönster. Den socialdemokrati som ursprungligen verkade för en förnyelse av samhället har blivit en stoppkloss mot förnuftiga reformer.
S-partiet hyllar som bekant sin svenska modell. Men den är inget att än sossekoryféers döda hand över arbete- och bostadsmarknaderna. Arbetslösheten är skriande hög, mer än 8% och värst inom EU näst Grekland och Spanien. Bostadsbrist och höga hyror framstår som runstenar över sossepolitik: ”Sigrid regerade hemmanet sedan Björn stupat vid Miklagård”.
Om vi sedan ser på nationens miljöpolitik är bilden lika dyster. Sossepamparna och deras uppbackare Mp har under åtta års tid lyckats slakta 4 fungerande kärnkraftverk. Och dessutom pinat medborgarn med skändliga energipriser. Därtill kommer en djungel av frihetsbegränsande lagregler so begränsar dina och mina friheter i vardagslivet. Skyddandet av exv en grodart eller utrotandet av en växt blir viktigare än låglöner som begränsar arbetslösheten (och minskar utbetalningar från a-kassor). För att inte tala om alla regler som försvårar markexploatering eller skjuter byggkostnaderna för bostäder i höjden.
Alltså framstår det som de rödgrönas politik för länge sedan passerat sitt bäst-före datum. Ändå envisas nationens vänsterliberaler med påståenden om att man verkar för en lysande framtid! I själva verket fungera Mp som ett draglok – utan dem inge regering – för tillbakagång.
Sossarna var före Palme en rörelse för modernisering av Sverige. Nu – med Mp i båten – framstår S-partiet som det goda fria samhällets dödgrävare. Mp:s ideal om 1800-talets Sörgården försätter nationen på efterkälken. Och maktpartiet S har inget annat val än att buga och bocka för Mp, V och C.
Ändå sprider nationens gammelmedier bilden av S som framtidens parti. Deras kvinnliga politiker hyllas och motståndarna kallas konservativa. Verkligheten är den omvända – vänsterliberalerna har förgiftat nationen med drömpolitik. Man inser inte att Sverige blivit en stat där ett överskottet av politik och lagstiftning på samhällslivets alla områden åter håller på att skapa ett Fattigsverige.
Om nationen ska gå i rätt riktning krävs avreglering. Dessutom avbyråkratisering. I grunden måste nya politiker väljas till riksdagen. Alltså måste de rödgröna partierna förpassas till den plats där de hör hemma: historiens skräpkammare.
Den svenska modellen att skrämma ryssen? Eller propaganda för svenskt internt bruk?
Nina Larsson (L), regeringens nya sk jämställdhetsminister, säger följande då hon träder i ”tjänst”:
Jämställdhetsområdet har blivit ett slagfält där antidemokratiska krafter pumpar ut sin machopropaganda.
Larssons val av kampspråk är symtomatiskt. Förr var det klass mot klass. Nu är det kön mot kön. Feministers syn på demokrati komplicerar bilden. Enligt Larsson är macho-attityder att se som odemokratiska.
Jag är med på att jämlikhet och mellan medborgarna – oavsett kön – är en av demokratins grundbultar. Till detta kommer dock även individens fria val inom rättsordningens gränser. Det är tråkigt att behöva upplysa en vänsterliberal om det senare. Ty hennes dogmatik vilar inte på den enskildes frihet att bestämma demokratins innehåll inom lagens gränser. V-liberaler har sin egen bild av demokrati där egna värderingar formar ideal och slår fast hatbilder.
Jag är – tror jag – inte någon vän av macho-tänk. Inte heller genom tilltal i ord eller texter. Men den man eller kvinna som inom lagens råmärken väljer en egen stil för sitt umgänge kan inte bryskt avfärdas som odemokratiska, i stil med Larssons uttalande. Vill dom privat ha det på sitt eget vis så ska staten inte lägga näsan i blöt. Särskilt inte den stat som inte ens vågar förbjuda muslimska kvinnor på statstelevisionen att bära kvinnoförtryckarens slöja.
Att Larsson är militär bidrar till v-liberalismens drömmar. I det svenska försvaret – i den mån det ännu finns kvar – är kön viktigare är vilja till strid då det gäller. Fysiska krafter och orderlydnad är bättre för ett försvar än kvinnlig konsensus och fredskvitter. Det förstår nog många militärer. Men feminismen kräver att principer ska följas oavsett de praktiska följderna.
Jag känner friska svenska killar som vägrats militär tjänst trot önskan därom. Samtidigt annonserar försvaret efter tjejer. Larsson tar avstånd från macho-propaganda. Men hon godtar naiv feministpropaganda.
Så funkar den” svenska modell” som vårt lands politiker hyllar. Den är konstruerad av sossar och gäller oavsett regering, tycks det. På så vis har jag svårt att tro på svenska kämpatag i ett framtida krig. Hur ska svenska soldater med kraft kunna attackera om det finns minsta risk för att civila riskerar att dödas?
Alla kan nog förstå varför psykologi hamnat i ropet sedan minst 50 års tid. Önskan att förstå sina egna och andras beteenden är den självklara orsaken. Det rör sig om drömmen att tro sig kunna titta in i människans hjärna och finna svar där. Särskilt som psykologen inte använder sig av spetsiga sonder, mediciner eller blodiga operationer. Man tror sig enbart genom frågor och skrivbordsarbete kunna förklarar varför X handlar si och Y så.
I själva verket har psykologin en mycket svag kunskapsbas. Redan Sigmund Freud kritiserades med rätta för sina lösa teorier. Genom frågor, iakttagelser och egna tankeanalyser tror psykologen att han eller hon agerar vetenskapligt. Men som den förnuftige förstår finns det inga säkra svar på varför X och Y handlar eller tänker som de gör (inte ens deras egna förklaringar är trovärda!). Det blir enbart fråga om spekulationer, som kan vara mer eller mindre väl underbyggda. I bästa fall består psykologin således av kvalificerade gissningar eller teorier om möjliga förklaringar.
Till psykologins lockelser hör att nästan alla människor själva sysslar med spekulationer om varför X och Y agerar eller snackar på visst vis. Detta är i grund och botten djupt mänskligt att funder över. Men det är definitivt ingen anledning till att upphöja funderingarna eller ämnet psykologi till vetenskap. Så länge forskare saknar insyn i hjärncellernas funktioner blir det omöjligt att bestämma de exakta orsakerna till X och Y:s handlingar.
Denna luftiga osäkerhet samt människors ständiga iver efter svar blir tyvärr en grogrund för dagens psykologer i deras yrkesverksamhet. Dessutom saknar många av dem insikt i det egna yrkets darriga vetenskapsbas. Detta gör förstås saken än värre. Psykologer påminner på så vis om nutida spåmän som förleder människor att tro att psykologins svar är sanna. Ändå är köerna långa till dagens alla spågummor – på Kiviks marknad, i mediernas spalter och på landets kliniker.
Nu över till det riktigt allvarliga i sammanhanget. Jag hade inte skrivit dessa rader om psykologens yrke varit så marginaliserat i samhället som det vetenskapliga innehållet pekar på. Men tyvärr har, som sagt, psykologin sedan fleras decennier blivit en födkrok för tusentals svenskar. SACO talar om c:a 15.000 sysselsatta med legitimation och till detta kommer en mängd med lösa akademiska betyg i tolkning av människans tankar.
Mina rader bygger också på mediesamhällets fokus på människan identitet. Svenska medier visar en oerhörd fascination för psykologers gissningar. Till i stort sett alla samhällsfrågor finns det en psykolog som är villig att lansera en ”mänsklig” förklaring. Någon kanske rycker på axlarna och säger ”vad gör det det”, med tanke på mängden andra mediala trivialiteter. Jag håller inte med. Psykologins ambition att vara vetenskap gör faktiskt budskapet allvarligt. Man bidrar till att locka politiker i fördärvet!
Nu problemet kärna. Det har blivit alltför lockande att sätta den mänskliga hjärnan och individens vilja i centrum. Svenska vänsterpolitiker och liberaler gnuggar händerna. Genom psykologernas spekulationer förmås politikerna forma en politik där väljarna så att säga tillåts löpa amok: jag vill, ge mig, jag behöver, hjälp mig, fler och större bidrag osv. Människor uppmanas att tänka på sig själva, sina egna behov, krämpor och önskningar av alla de slag. Ambitionen fjärmar oss alla från samhällets behov.
Någon läsare kanske undrar: men är inte detta demokratins kärna? Inte alls! I det demokratiska samhället skall majoriteten bestämma. Enskilda individers önskningar ska med andra ord behandlas på armlängds avstånd. Spärrar måste finnas vid byggande av det goda samhället. Psykologin bidrar med andra ord till en förvridning av demokratin genom svaga politikers händer. Dåliga och fjäskande politiker varken vågar eller vill sätta emot och tänka på vilka negativa effekter ansvarslösheten skapar på samhällsplanet. Politikerna tänker på återval och sitt eget yrke!
I Sverige ökar antalet sjukskrivningar lavinartat pga psykiska diagnoser. Många anser förstås att en sjukskrivning är bättre än hårt och lågavlönat jobb. Vidare får skolbarns en gräddfil om de kan vifta med en bokstavskombination på papper. Genom att politiker inte vågar tala om den enskildes ansvar – och sätta tydliga gränser – dras samhället in i en malström. Att höja skatten för folk med bättre lön är enklare än att ställa krav på den enskilde.
Tänk bara hur många psykologer som skulle fördöma att rejäla krav ställs på människor i olika livssituationer. Enbart en blick tillbaka till Sverige för femtio år sedan visar att officiella siffror på sjukdom och arbetslöshet då varit lägre! Ökningen till idag kan inte bara bero på att sjuka då tvingats jobba så att svetten lackat. Nuvarande system med i grunden kravlös välfärd har alltså gjort den svenska befolkningen till ett kompani av sjuklingar, med en i lagstiftningen godtagen sjunkande förmåga till lönearbete.
Lavinen av svensk identitetspolitik – påhejad av landets medier och psykologer – håller med andra ord på att hota den svenska välfärden. Eller rättare sagt är det demokratin som ligger farozonen. Ty om ingen vågar ställa rimliga krav på individen kommer det demokratiska samhället ekonomiska motor att på sikt paja. Alla människor måste dela på samhällets bördor på ett förnuftigt vis. Om vänsterliberaler ständigt vägrar att ställa krav i olika sammanhang kommer kraven på ekonomiska omfördelningar att öka kraftigt. Detta medför att alltför få medborgare tvingas försörja alltför många , dvs dem som politikerna inte vågat säga nej till.
Mina ord kan tyckas brutala. Men egentligen säger jag ungefär det som andra redan sagt, exv den gode Winston Churchill. För att demokratin ska fungera väl måste vänsterliberalismens ständiga röstköp vid allmänna val upphöra. Med psykologers och mediers hjälp har Sverige blivit ett folk med psykiska och andra diffusa diagnoser.
Jag hör ingen Stefan Löfven (eller för den delen Ulf Kristersson) säga: ”så ska vi inte ha det”. Men vi är tyvärr redan där.
Vänstertidningen ETC:s chefredaktör hoppas att alla svenskar ska ge sitt stöd åt journalisten Joakim Medin som fängslats i Turkiet. Låt mig citera ETC-chefen ”Jag förväntar mig uppslutning av precis alla andra medier.”Han kräver med andra ord att alla oavsett skälen ska ställa upp för tidningens man som rest till Turkiet. Precis som om ETC skulle följa direktiv från sina mediala motståndare som man alltid skäller på!
Man kan kanske inte vänta sig så mycket att en tidning som heter OCH SÅ VIDARE. Medin är en politisk aktivist som skymtar i medierna iklädd palestinasjal. Han har länge drivit kritik mot Turkiet. Sådan kritik är i och för sig befogad. Men Medin sägs vara inblandad i den kända protestaktion där en docka föreställande Erdogan bränts utanför stadshuset i Stockholm. Åtgärden är vulgärt osmaklig. Än värre skedde aktionen då Sveriges Nato-ansökan hängde i luften. Den försenade måhända en viktig svenskt önskan. Protesten var alltså även ett slag mot Sveriges nationella intressen. Sådant rankas lågt av ETC, som kan antas förespråka socialisters drömmar om evig svensk neutralitet. Texter i ETC från 2022 pekar i den riktningen.
Annars är neutralitet inte något som präglar ETC. Tvärtom. Att skicka en anti-turkisk aktivist som Medin till Turkiet för att rapportera om demonstrationer mot Erdogan är självklart ett medvetet politiskt riskprojekt. Det är inte vanlig journalistik, utan en resa av en inpiskad aktivist. Som vanligt räknar ETC med att en svensk regering – även med Tidömärkning – ska hjälpa svenska medborgare som med öppna ögon tar uppenbara risker.
Jag ogillar å det kraftigaste Erdogan som politiker och person. Han är en brutal förtryckare och politisk slingerbult från bazaarernas värld där precis allt har sitt pris. Men jag ger fanken i ETC:s journalist som utmanat ödet för att göra sig känd. Det han gör rör sig inte om journalistik utan om politisk aktivism. Dessutom utsätter han den svenska regeringen än en gång i den förödmjukande rollen att behöva be busen Erdogan om hjälp.
Men han kommer nog snart hem som den hjälte han öskar vara. Förmodligen på de svenska skattebetalarnas bekostnad.
Torsten Sandström
PS! Läser i Bulletin den 2/4 att Medin av ETC skickats till Turkiet med visum som turist. Han har alltså inte ackrediterats som journalist! Formellt kan han således inte begära skydd som reporter!
Mina läsare vet att jag ständigt försöker förstå mig på vänsterliberalismen och dess vådor. Som gammal marknadsliberal känner jag nämligen ett främlingsskap. Det bottnar normalt i den drömpolitik som v-liberalerna bedriver i strid mot vetenskap och beprövad erfarenhet. Det är nämligen så att den hejdlösa godhetens ambitioner saknar de förnuftsspärrar som praxis, statistik, skepsis mm erbjuder. En v-liberal agerar närmast som. en religiös robot, utan närmare kontakt med folkliga värderingar. Deras credo är att frälsa folket, inte att medborgarna ska bestämma över landet. På så vis blir de också demokratiskt problematiska.
Kvällen den 28/3 erbjöd SVT Rapport spillrorna av tittare sitt vanliga v-liberala fredagsmys. Nu var det L-partistens Juno Blom – sk barnombudsman/BO – som skulle ställa in sig hos en minoritetsgrupp, nämligen i detta fall häktade undomskriminella – alltså unga med mycket allvarliga (dödliga) våldsbrott på sitt samvete. Alla är över 15 år och alltså straffmyndiga.
Som vanligt var det en enkätundersökning som hetsat upp Blom. De unga bottslingarna klagade nämligen på sin behandling som isolerade dem från deras vanliga liv. Vissa klagade över trängsel, dålig mat , studieproblem och svårigheter att kommunicera med omvärlden. Kritiken bottnade, såvitt jag förstår, i vanliga och naturliga effekter av handlingar som de själva hade försatt sig i. De var nämligen häktade – alltså med lagen stöd avskilda från vanligt liv – för synnerligen grova våldshandlingar (ofta som sagt med dödlig utgång).
Utan att reservera sig för intervjuformen samt de häktades eget ansvar så utttalade Blom kritik mot det svenska samhället. I egenskap av BO menade hon uppenbarligen att kritiken i enkäten varit korrekt och befogad. Att vara BO medför på så vis att Blom per automatik tar ställning för barn, även om de i detta fall sannerligen inte var fråga om några dunungar. Hon underminerar på så vis häktespersonalens svåra och hårda arbete för att genomföra sin uppgift då allvarligt ungdomskriminella väntar på domstols dom. Hon bugar sig framför våldsverkarna!
I ena ändan av Sverige sysslar regeringen med att försöka stoppa lavinen av grovt våld. I den andra står alltså BO Blom och framför de kriminella ungdomarnas talan mot nationen. Hon presterar med andra ord ett snyftreportage som är värdigt BO-institutionen.
Hennes bakgrund och agerande är alltså typiskt för v-liberalismens drömvärld. Den svenska definitionen av barn omfattar nämligen straffmyndiga och hänsynslösa unga killar. Hon avlönas med andra ord av staten för att undergräva rättsordningens krav på att hålla personer häktade för allvarliga våldsdåd. Är det inte de ungas advokater som ska kanalisera eventuell betogad kritik och inte BO?
Ett slopande av BO vore en välgärning. Inte bara för att miljoner skulle besparas skattebetalarna utan för att BO förvrider samhällsordningen genom sin enögda framfart. Det finns redan flera intressenter som för barns talan i Sverige. Genom Juno Blom blir wokeismen upphöjd till statsorgan.
Svenska medier – såväl privata som statsfinansierade – försöker ständigt överglänsa varandra i simpel vulgaritet. Detta tema har jag som bekant bloggat många gånger om. Det rör sig om mediernas förvandling eller snarare förvanskning. Från kritisk nyhetsrapportering till åsiktsjournalistik i vid bemärkelse. Ofta rör det sig om presentation av medievärldens egna händelser eller varor till försäljning. Likt ett ekorrhjul ger det ena medieföretag plats för det andra i en evig rundgång. Allt i stället för en öppen och mångsidig samhällsdiskussion. Alltså en form av medial populism.
Idag bloggar jag en länk till en fin text av Susanna Birgersson på GP:s ledarsida, som jag verkligen gillar. Där speglas nämligen ett öppet samtal. Hennes artikel har titeln: ”Vägra tjejkulturens olidliga ytlighet”. Det rör sig om den nutida tjejkulturen och dess förflackning av kultur och samhälle. Birgerssons titel är antagligen en travesti på en känd bok av Kundera som i sin tur kan ha inspirerats av Sartre. Min tolkning är att det ytliga i vardagens liv är så tilldragande, inte alls oviktigt förstås, men det odlas i brist på öppenhet och djupare samtal eller värderingar.
En lyssning på SR till morgonkaffet förklarar denna min reaktion på det svenska mediasamhället. Mitt i en debattartikel – som Magdalena Andersson och Laven Redan skrivit till värn för det svenska public service – hör jag på SR P1 Morgon den ena dumheten efter den andra.
De två damerna, som givetvis vänder sig till andra oroliga kvinnor, menar att SR/SVT behövs i tider av kris i vår Värld. Tala om att be för sin sjuka mor”! Det är inte kritiska analyser i medierna som de två sossarna efterfrågar. Ty det är nämligen inte vad de svenska statsmedierna normalt levererar. Det är vänsterns syns på världläget som de vill värna i den heliga S:t Olofs efterföljd. Palme värnade med näbbar och klor sina åsiktsvänners rätt att på skattebetalarnas bekostnad via SR/SVT tala om vad som vad som var rätt resp fel. Varken SR eller SVT har gjort sig känna för oberoende rapportering, även om företagens chefer och landets vänsterpolitiker påstår annat och kräver att journalisterna där ska försörjas av den svenska väljarkåren. Man vågar alltså inte låta företagen själva konkurrera på marknaden om betalarnas vilja att ge penningstöd!
När jag satt ned kaffekoppen hör jag på SR en rapport från den sk kulturredaktionen. Inom parentes sagt är denna en särskild tummelplats för röd-gröna smygpropagandister. Nu meddelas att en av familjens Wahrgrens manliga medlemmar – alltså Benjamin Ingrosso inom den klan som tillhör SR/SVT:s stall av kändisar – tilldelats en eller annan sk Guldbagge. Denna ”enorma” mediala nyhet kryddas med att den unge mannen uttalar visdomsord från Kändisgalan i Stockholm: jag är så sjukt j-a rörd. Detta kommer från munnen av en hjälte som public service prenumerera på!
Om Magdalena och Laven ber för sin sjuka mor så formulerar Ingrosso betydelsen av att satsa på klanen Wahlgren. Sammantaget ser vi hur det svenska mediasamhället funkar. Eller rättare sagt hur dysfunktionellt det är. Genom public service ska det bestående samhället bevaras. Och det ska styras av vänsterliberala krafter och idéer. Ja, det är riktigt sjukt!
I medierna rapporteras att Regeringen bestämt sig för att Sverige ska satsa 300 miljarder på Försvaret. Då jag inte vet hur pengarna ska användas kan jag varken vara positiv eller negativ. Riskens är satsningar på gammelförsvar och inte på något nytt. Klart är dock att satsningar i den storleksordningen förefaller befogade. Frågan är främst hur de ska finansieras.
Regeringen talar om upplåning. Okej att framtida generationer är beroende av ett rimligt svenska försvar i nutid. Men upplåning framstår ändå som en synnerligen passiv eller konservativ åtgärd. Det finns ju andra vettigare lösningar som först grundligt måste prövas.
En är att skära i SIDA:s budget som minskat från 50 till 44 miljarder mellan åren 2024 och 2025. Men alla Europas stora stater har redan ett bistånd på omkring 0,4 % av BNI, medan Sverige envisas med att vara ”bäst i klassen” på omkring en halv procentsats högre. Här finns en god potential att delfinansiera försvaret med minst 20 miljarder årligen.
Lika goda möjligheter finns att skära i den stora svenska statsbyråkratin. Regeringen borde slakta åtskilliga myndigheter, liksom Trump vill. Men vi ska göra det i bästa ordning och med rimlig hänsyn till de berörda. Regeringen borde snarast ge olika myndigheter besked om 10- 30 % budgetnedskärningar i en första runda. Låt myndigheterna själv skära, men ge först tydliga direktiv om att exv miljö-, klimat- och psykosociala korstågsambitioner främst ska minskas. Liksom Trump menar jag att allt som luktar Woke och orealistiska drömmar bör sättas under lupp!
Om syftet är att skrapa ihop 300 miljarder kan alltså slopade pengar till SIDA samt en kraftig besparing inom byråkratin skapa en rejäl buffert som mer än väl kan finansiera en satsning på försvaret. Initialt kan i så fall viss upplåning motiveras i och med att budgetsplats bereds för framtiden.
Kloka politiker måste enligt min åsikt resonera på detta vis. Men majoriteten av Sveriges politiska ledare tänker inte enligt sådana rationella linjer. Deras prio ett är att bli återvalda. Då ska alla väljare – alltså även micklare av olika slag, kvinnor som kramar SIDA, vänsterliberaler och inte minst mängden byråkrater som röstar i valen (och kan riskera sin försörjning) slippa vara med om förnuftiga besparingar.
Så funkar tyvärr svensk politik. Är det inte S-partiet så är det sossar-light från övriga partier som inte vill genomföra reformer som riskerar deras jobb som yrkespolitiker. Det är eländigt. Men faktiskt sant. Se bara på den svenska sjukvården – 21 som ingen vill reformera genom strukturella förändringar!
Jag läste just en text av professorn i arbetsrätt vid Sockholms universitet, Petra Herzfeld Olsson. Den handlar om fängelseintagnas arbetsförhållanden och har titeln:
”Work like any other but like no other: Labour rights for working prisoners in Sweden”
En dubbeltydig rubrik i – delvis missvisande om att jobba som al andra – följs av en text som pläderar för en svensk rättslig reglering av fångars arbete så att deras rättigheter överensstämmer med 8 art i EKMR (Europakonventionen för mänskliga rättigheter).
Tesen är att fångarnas rättigheter äventyras då de utför arbete vid svenska fängelser. Till saken hör att de betalas 13 kronor per timme.
Jag har upphört att förvånas över hur EKMR-lavinen ständigt hålls igång av vänsterliberala skribenter. Nyligen ansåg Europadomstolen i Strasbourg att den schweiziska staten kränkt en grupp äldre kvinnors rättigheter genom att inte reglera den uppvärmning som påstå ha utlöst ett hot mot klimatet. Och nu hävdar alltså en arbetsrättare att svenska fångars arbetsförhållanden innebär en kränkning av dem. Detta med stöd av den flummiga bestämmelsen i art 8 om att var och en har rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens.
Det är märkligt hur en arbetsrättare i sin tankevärld kan förvandla en vistelse i ett fängelse till en fri avtalsrelation. Med lite juridiskt hokuspokus blir en låg timpeng en kränkning trots att det svenska samhället inte bett om att få låsa in personen ifråga. Samhället hade faktiskt helst sluppit att befatta sig med fången. Alla bör inse att slutsatser ifrån Art 8 om hur en fängslads privatliv ska formas enbart kan dras med allra största försiktighet! Denne har själv sett till att han eller hon blivit insydd. Inte sällan genom ett påtagligt illdåd. Att tala om arbetsrätt – som alltså rör kontraktsrätt – blir helt missvisande. Arbete inom fångvården avser en reglering av ett – för de flesta svenskar uppenbart – tvång, som dessutom är nödvändigt för att skydda andra medborgare och deras vitala mänskliga rättigheter.
I min värld räcker det med att se till att fångarnas villkor inte är stötande med hänsyn till att levnadsomkostnaderna närmast är noll. Hyfsad mat och rimlig miljö tillhandahåller staten. Och med några timmars jobb per dag med låg kompensation får fången fickpengar för sitt besvär.
I tider då woke med viss rätt ifrågasätts i USA så sysslar rader av svenska vänsterliberaler med att bygga sitt drömsamhälle. Att folk i allmänhet struntar i timpriset på arbete i fängelser bekymrar inte de redan frälsta i. Gärningen som frälsare kräver att respekt ständigt måste erövras från nya grupper, särskilt minoriteter. I Schweiz´fall således äldre kvinnor med hälsoproblem. Och nu alltså svenska fångar. Det senare sker i tider då skjutningar och bomber gör att blodet flödar i förorterna.
Finns det verkligen inte mer angelägna – och samhällsviktiga – arbetsuppgifter för en rättsvetare?
Jag är som läsaren nog förstått upptagen med vänsterliberalismens dogmer och deras menliga inflytande i västerlandet och inte minst Sverige. Då går det knappast att komma ifrån hur helt olika män och kvinnor ser på politiken.
Vänsterliberalismen är kvinnornas planhalva. Flertalet svenska kvinnor röstar åt vänster. I grunden menar jag att det rör sig om biologiska förklaringar. Kvinnans gener styrs av familjen och framför allt barnen. Konsensus och inte konflikt – dvs sammanhållning – blir är för dem ett övergripande mål. Socialdemokratin driver en linje av konsensus mot de krafter som partiet anser fördärvliga. Att sossarnas eviga drömmar om politiken – utan att fundera över rimliga resultat – går hem hos många kvinnor är alltså logiskt.
Män är ofta däremot mer resultatinriktade och impulsbenägna – framför allt i allmänpolitiska frågor. Den person som mannen anser som besvärlig vill han gärna ta avstånd från och inte länge hoppas på att den konsekvent drullige plötsligt ska bättra sig, som han lovat. Jag tror att detta är fråga om delvis skilda genetiska laddningar hos könen.
Vi ser detta i olika opinionsmätningar. Kvinnor röstar som sagt vänsterliberalt. Män kan tänka sig att ge SD svängrum. Socialdemokratiska partiets ledning påminner om ett feministmöte, med tydlig invandrarprägel. Partierna till höger domineras av män – i regel med svenska bakgrund.
Inte undra på de vänsterliberalas fascination för köns-, hälso och kulturfrågor. Mjuka frågor kräver mjuka lösningar även om resultaten ofta inte blir som man önskar. Män vill se tuffa tag inom politiken och ökad frihet för den enskilde att bestämma. Genom att de rödgröna ständigt satsar på den mjuka gemensamheten har vänsterliberalerna getts en makt över samhället som inte tar sikte nationens komplexa strukturproblem. Till och med i den strategiska skolfrågan – som rör et skolsystem i förfall – har vänsterliberalerna lyckats peka ut jämlikheten som huvudfråga, trots att ökade kunskaper är det som saken borde gälla.
Jag menar inte att mjuka frågor är ointressanta. Alls inte! Men de ska inte vara navet i svensk politik. De rödgrönas val av politisk linje splittrar svenska folket i två läger – män och kvinnor – som egentligen borde ha gemensamma intressen, särskilt inom ett parti som. ständigt talar om jämlikhet.
De rödgrönas val innebär enligt min syn på saken ett missbruk av demokratin. Sossarna vet att hårda frågor bör stå i centrum. Men man vänder sig ändå konsekvent till kvinnor som röstar på partiet för mjuka lösningar. Att politisk tumult uppstår är klart.
Och att Sverige inte klarar av tuffa beslut är en given effekt.
Det råder som bekant bistert vinterväder just nu för Europas klimathetsare.
Greta T har blivit återfallsförbrytare. Vidare grusas flera kostsamma gröna projekt eller så är de i farozonen. EU satsar på försvar och skippar delvis flummiga krav på hållbarhet.
Unionens reglering av tvång mot människor rörande centraliserad insamling av slitna kläder håller också på att haverera – dyra resor med utsläpp av CO2 krävs till utlandet för uppeldning av kläder där.
Samtidigt ökas hetsen och prislappen för kampen mot sk invasiva arter. Varningar utfärdas till och med om risker för utsläpp av guldfiskar i svenska vatten samt om smärtsamt dödande av bananflugor. Jag tar mig för huvudet! Maskineriet för tillverkning av rättsliga förbudsregler går på högvarv.
Det saknas med andra ord hejd för mängden krav på vad människor ska göra för att gå den förskräckliga CO2-skräcken till mötes. Befolkningen ses som slavar till de politiker som tror sig ha förstått uppvärmningens orsaker. Vanliga människor hetsas till underkastelse. Men, tänk om det är globala processer – i mark, atmosfär och rymd – som är den främsta förklaringen till den ökade värme som politiker och medier länge hetsat om?! I så fall kommer även FN att falla på grund av sin enögda propaganda.
Ska Northvolt och kriget i Ukraina få Europas politiker att nyktra till? Hotet mot civilisationen är bristen på öppenhet – och kritiskt förnuft – i det politiska samtalet. Man kan hoppas på en förnyelse. Och att ansvar kommer att utkrävas av de politiker och journalister som förfört folket. Men fa´n tro´t.
Grundlurad av svenska politiker och medier. Wikimedia
Visst är det jobbigt då matpriser och andra levnadsomkostnader ökar i pris. Det sker ju regelbundet. Och sammanhänger med svensk ekonomi och inte minst omvärldens.
Svenska medier har utnämnt ICA-handlarna till hatobjekt. Även bönderna får sig en släng. På så vis slipper vänsterns COOP ta stryk i rappporteringen.
Få etablerade medier talar dessutom inte särskilt mycket om tyska Lidl´s låga priser i sammanhanget. Mellan 10-20 % är min uppskattning mellan tummen och pekfingret. Varorna har lika god kvalitet som ICA:s.
Att svenska kommunalpolitiker diskriminerar Lidl är dessutom ett faktum. Man skakar inte fram fastigheter för nyetablering och konkurrens. Lidl säger sig vilja öppna på 100 svenska orter. I exv Markaryd har danska Netto sålt sin lågprisbutik till COOP, som på så vis fått två butiker med dålig omsättning på orten. Sak samma i Osby! Men ingen Lidl ges plats! ICA glädjer sig förstås också över utvecklingen. Särskilt som COOP snart tycks gå under…
I svensk politik är ICA och COOP politiskt korrekta. Den ena präktig den andra vänster. Men båda har tillsammans främjat höga priser. Att staten tar 12% moms på mat gör förstås inte saken bättre.
Svensk politik är alltså förvriden. Medierna skyller alltså ständigt på ICA-handlarna i stället för att peka ut de partier som alltför länge styrt nationen.
Den krossade tomatens sosse-politik hyllas i Sverige.
Jag fick igår ett telefonsamtal från en man som undrade om inte arbetsmiljölagen (AML) överträtts av Valands konstskola i Göteborg. Detta i och med att palestinaaktivister bjudits in i skolans lokaler på en mer permanent basis för att sprida opinion. Att skolans elever och lärare som ogillar denna aktivism störts i sitt arbete verkar vara ett faktum. Skolans ledning – alltså ”arbetsgivaren” – verkar tycka att det är okej. Men är det ett brott mot AML?
Enligt min åsikt är AML:s regler närmast politiska – lagens omfattning är så extremt luddig – i den meningen att varje udda fenomen på en arbetsplats av den ena eller andra sidan kan påstås stå i strid mot ”arbetsmiljön”. Såväl att vägra insläppande som att påstå störning via aktivism går ju av endera sidan att anses vara en fara för arbetsmiljön. Jag vill personligen därför ogärna befatta mig med AML vid politiska konflikter på jobbet. Det är inte juridik utan skådande i kristallkulan. Lagstiftningen är så dålig.
Politiska problem ska såvitt jag förstår hanteras med andra lagregler. En störning på jobbet kan vara kriminell i den meningen att någon agerar störande i strid mot Brottsbalken. Jag tänker på att en person olovligen tränger sig in i andras rum, utfärdar allvarliga hot, tar tag i någon eller slår sönder saker. I så fall skall bevis bevaras och polisanmälan ske.
Men ”normala” störningar som arbetsgivaren ställer sig bakom är överhuvud taget inget rättsstridigt enligt svensk arbetsrätt, frånsett att ett offentligt politiskt beslut kan ha fattas lagstridigt. En klagan hos JO kan då kanske vara en utväg (som kräver tid).
Politiska problem ska annars lösas på politisk väg. Hamaskramare och palestinaakivter ska kritiseras hårt. Det vapen en missnöjd har är med andra ord att sprida opinion själv eller via medier. Att använda AML – med hänvisning till bristande planer eller direktiv – är att gå över ån efter vatten.
En fånig lagtext av gummi har jag ingen respekt för. Det är inte fråga om det öppna samtalet i ett samhälle, utan om en acceptens av en flummig reglering som kan tolkas nästan hursomhelst. Tyvärr är detta en del av ”den svenska modell” som jag ogillar. Den rör vänsterns grepp över lagen och staten.
Sedan länge har S-partiet inrättat och tillsatt ledamöter i ett antal så kallade ”råd”. Mest kända är kanske det sk Finanspolitiska rådet samt det klimatpolitiska dito.
Genom närmast en naturlag fungerar dessa råd som uppbackare av sossepolitik, dvs den rödgröna variant som partiet kört med under åtta år vid makten. Råden fungerar som ”Her masters voice”. Magdalena Andersson styr från fjärran. Sossarnas politik bekräftas med andra ord.
Kristersson regering har därför anledning att visa kallsinne. I dagarna gäller det sossarnas klimathetsande råd som inte får som dom vill. Men detta retar förstås upp de statliga legosoldater som befolkar råden. Effekten blir att de höjer rösten och framför ännu fler skräckskildringar.
Jag menar att råden fungerar som politiska instanser utanför den svenska regeringsformen, den ledande grundlagen. Konstruktionen är ett tecken på hur socialdemokratin via lagstiftning ständigt försöker permanenta sin maktställning. Alltså även då S i riksdagen är i opposition fortsätter ”råden” att förökar styra politiken.
Enligt min åsikt bör råden avvecklas. Varje regering måste ha rätt att skaffa sig egna rådgivare. Och inte behöva tåla att ständigt ta medialt stryk av sossarnas utsända. Jag tycker därför att regeringen via riksdagen snarast ska slopa råden. Rensa luften från sossarnas sega strukturer!
Sverige vill ha en ”regelbaserad världsordning” upprepar statsminister Kristersson. Det låter kanske bra om man utgår från tesen att ”land ska med lag byggas”. Västerlandet har i flera århundraden följd denna tanke med påtaglig framgång, trots två världskrig. Nu ska idén tillämpas globalt, sägs det alltså. Men den grundläggande frågan blir vilka regler? Och framför allt vem som ska fatta beslut om dem?
Folkrättsliga regler om human rights har sedan senaste världskriget vunnit respekt. Mänskliga rättigheter har nämligen spelat en viktig roll mot kommunismen i Österlandet. Märk dock att Flyktingkonventionens regler 1951 om asylrätt har tillkommit långt innan Europa drabbats av de folkvandringar som idag närmast omöjliggör en avvisning till hemlandet. Asylrätten slirar således.
Att EU i grunden byggt på principen om gemensam handel är också något mycket gott. Öppna marknader har visat vägen. Själva produktionen av varor och tjänster lämpar sig däremot dåligt för global reglering. Ändå talar dagens EU-politiker mycket om att investeringar och affärsverksamhet ska regleras fram. Följden har tyvärr blivit några tydliga steg mot planekonomi. Jag menar att EU:s ekonomiska och politiska problem idag delvis beror på en alltför stor mängd reglersamlingar, som för en tränad jurist känns superkrångliga och oklara. EU-rätten slirar med andra ord påtagligt.
De senaste åren har FN-chefens gälla röst ofta hörts. Alltså från ledaren av den organisation som alltmer strävar efter en egen central maktställning i en värld där såväl demokratiska som auktoritära stater ska samsas. En följd har blivit att äldre svepande krigslagar kompletterats med vaga folkrättsliga avtal om klimat och miljö. Tydligt är att just den påtagligt gummiartade regelformen har möjliggjort dessa uppgörelser mellan demokratier och auktoritära regimer. Men tolkningen av dessa traktater har förstås blivit svår. På så vis har dörren öppnats för politiska ställningstaganden av de domare som ska tillämpa de nya reglerna. I närtid har vi sett hur konventioner om krigsföring tolkats så att Israel som utsatts för krigsterror från Hamas – och svarat med militära medel – förklarats som förbrytare. FN:s regelsystem slirar med andra ord också.
Vidare påstår ledare inom FN och EU att frågan om klimatet – alltså uppvärmningen – ska styras genom en mängd ytterst flummiga regler som skapats. På så vis har en medial klimatskräck förhandlats fram. De negativa följdverkningarna stockar sig dock. Massvis med pengar har satsats på sk gröna projekt med högst oviss utgång. Rader av gummiparagrafer om naturen och människors liv har gett makt åt byråkrater som jagar fastighetsägare, bönder och företagare. Häpen ser jag att Europadomstolen kritiserat den gamla demokratin Schweiz för att inte i lagstiftning skydda äldre kvinnor från värmeböljor. Inte undra på att industrin i Europa stegvis förlorat i konkurrenskraft.
Det är alltså ingen tvekan om att västvärldens stater byggt en ordning där regleringen växt till en hydra. Den ursprungliga principen om decentralisering har övergetts. Nu gäller i stället globalism, federalism och FN/EU-beslut om regler som många människor normalt vill se att det tas nationella beslut om. Givetvis klagar människor över en ökad politisering av rätten. Vanliga människor känner att friheten beskurits.
Jag tror således inte att huvudproblemet rör existensen av regler, som statsminister Kristersson ständigt påstår, utan balansen mellan frihet och reglering. I Samuel Huntingtons bok ”Civilisationernas kamp” från 1997 indelas världen i ett antal politiska maktsfärer: en västerländsk, en rysk, en kinesisk och en muslimsk. I mycket grova drag menar Huntington att den västerländska står mot de övriga. Om demokratin bäst ska kunna överleva måste USA och Europa dra åt samma håll. Men det tycks inte längre gälla.
USA:s utrikesminister Marco Rubio säger i dagarna – något oklart – att den gällande världsordningen är föråldrad och har blivit ett vapen mot USA. Han nämner inte explicit rättslig reglering. Men jag antar att han menar att EU:s fanatiska satsning på rättsregler riskerar att kväva demokratin, fria marknader och människors frihet. Bilden av ett gigantiskt nätverk av paragrafer tonar fram som ett hot mot den västerländska demokratin.
På så vis blir frågan om reglering ödesmättad. Men för Sveriges och Europas elit har lagstiftning som nämnts blivit ett mantra, likt ”sezam öppna dig”. Denna inställning har tyvärr vidgat den begynnande klyftan inom västerlandet mellan USA och Europa. Om EU envisas med sin satsning på fortsatt superreglering försvagas med andra ord västerlandets gemensamma maktsfär.
Saken har självfallet inte blivit bättre av att USA under Trump uttalar sig föraktfullt om rättsliga principer och former för beslutsfattande. Min poäng är alltså att såväl EU som Trump har agerat oförnuftigt i sin syn på rättslig reglering. Det dramatiska mediala spelet mot Zelensky nyligen i Vita huset visar närmast att europeiska ledares tro på en reglerad världsordning håller på att spricka.
Jag är givetvis ingen motståndare mot rättsliga regler i sig. Men talet om en ”regelbaserad världsordning” leder människor vilse. Effektiva normer kräver närhet till och folklig konsensus om de problem som ska lösas. Den norm som valts måste tydligt – via domstolsbeslut – kunna påverka den fråga som står i fokus. Men framför allt Europas ledare har sedan ett par decennier skapat svärmar av regler som inte fungerar väl i praktiken, utan snarast sprider grus i samhällets maskineri. Visst har flera normer varit nödvändiga. Men att nu påstå att en ”reglerad världsordning” måste vara målet är enligt min åsikt naivt. Man säger inte vad som ska regleras. Inte heller vem som ska bestämma.
Snacket om en reglerad världsordning sprider på så vis dimmor i en värld där splittrade civilisationer kämpar. Stormakterna – inklusive dagens USA – verkar sannerligen inte inställda på en rättsstatlig ordning enligt tesen ”land ska med lag byggas”! Trumpregimens egoistiska agerande tyder närmast på att Europa i nuläget måste försvara sig själv. Och försöka stärka demokratin i vår världsdel. Centralt för Europas del är att få samverkan att fungera så att Ukraina kan stoppa Rysslands aggression.
För detta måste givetvis rådande samverkan inom vår världsdel delvis omformas. Att detta kräver några nya paragrafer är i och för sig uppenbart. Försvarsåtgärder (rörande Ukraina) måste nämligen samordnas och finansieras, förmodligen vid sidan om NATO. Men samtidigt erbjuds EU en gyllene möjlighet att koncentrera sin samverkan på handel och att rejält skära i den enormt tyngande ryggsäck som tillväxten av federala regler medfört. Ett rimligt och gott första steg vore ett slopande av det hiskliga regelmaskineri som tillskapandet av EU-parlamentet inneburit. Det är här vilda regelmonster föds. Och tänk om denna omställning kunde resultera i att Storbritannien – som lämnat unionen främst pga federalismen – åter kunde bli en viktig del i en ny europeisk handelsorganisation, av liknande snitt som förr funnits genom EG!
Sammanfattningsvis anser jag nu att det för EU:s del – i syfte att backa upp Ukraina och söka broar till USA – gäller att visa klokskap genom en ordnad reträtt i avregleringens tecken. Vad som krävs för att göra Trumpregimen nöjd är förvisso omöjligt att säga. Men enbart den fanatiska regleringsiver som EU hittills visat prov på utgör i sig ett hot mot medlemsstaternas intressen samt människors och företags behov av frihet. Den världsordning vårt Europa behöver avser frihetlig demokrati för folk och företag. Inte nutidens tsunami av kvävande EU-regler.
Jag lyssnar ganska mycket på SR. Och kollar framför allt nyheter på SVT. Radions rapportering håller allmänt sett avsevärt högre kvalitet, enligt min mening. Även skillnaden mellan nyheterna i SVT:s två kanaler är påfallande tydlig kvalitetsmässigt – till kanal 2:s fördel. Ettans Aktuellt är att jämföra med Aftonbladet. Vidare är de lokala nyhetssändningar på SVT skrattretande dåliga, dvs det som kostar många, många miljoner per år. Det finns alltså mycket mer att begära för den avgift jag tvingas betala till staten.
Men idag är det ett särskilt fenomen jag irriterar mig över. Varje dag talas det i statsmedierna om högerextremister och högerpopulister. Och visst kan det finnas skäl för det. Särskilt i trumptider.
Men det som är slående är att orden vänsterextremist eller vänsterpopulist nästan aldrig hörs. Detta är intressant. Det kan ju knappast vara så att sådana politiker saknas i vårt land. Tänk bara på alla aktivister som dagligen ges plats i medierna med olika vänsterkrav. Tänk på hur många Vänster- och Miljöpartister som ständigt hävdar stolligheter. Och Magdalena Andersson och hennes kumpaners ftillrättalagda budskap är väl typexempel på vänsterpopulism? Simpla löften för rubrikerna!
Förklaringen till snedvridningen är simpel. För statsmediernas journalister är vänster något gott, medan högern ständigt måste skandaliseras eller åtminstone kritiseras.
Jag tror Olof Palme i sin grav skulle gilla det som idag sker inom SR/SVT. Det följer nämligen hans politiska plan för Sverige. Statsmedier är enkla att dressera, ty flertalet svenska journalister röstar röd-grönt! Och att tvinga folket att betala för röd propaganda är BINGO!
Bara ett skuldberg på omkring 60 miljarder i Northvolts konkurs kräver enligt min åsikt en rejäl utredning av vad som hänt. Det behövs ett klargörande av händelseförloppet och av vilka personer som varit inblandade.
I och med att åtskilliga miljoner av skattebetalarnas pengar gått förlorade finns ett påtagligt offentligt intresse i en utredning. Viktigt är också den sammanblandning av privata och offentliga intressen som skett. Den är anmärkningsvärd men ännu något oklar.
Till salen hör att det finns ett allvarligt politiskt spel bakom satsningarna på de gröna drömmarna. Det är viktigt för landets väljare att få veta vem som gjort vad. Att nästan alla ledande politiker har ett finger med i spelt räcker inte som förklaring. Tätt bakom kulisserna har Harald Mix och Peter Carlsson uppenbarligen intimt samspelat med en rad gamla S-politikern som Anders Sundström och Thomas Östros, Ibrahim Bylan, Göran Persson m.fl. Några av dem har förvärvat aktier i Northvolt och andra fått kick-backs av annat slag. Några chefer som sysslar med förvaltning av pensions- och aktiefonder måste också kollas.
Alla papper måste upp på bordet. Svenska folket måste få veta varför så mycket skattepengar satsat på ett så luftigt drömprojekt. Hur har det privata med Mix & Co lyckats skörta upp den svenska staten och ett antal kommuner? Redan nu är det konkursförvaltarens sak att utreda frågan från insidan av Northvoltbolaget i konkurs. Här kan rättsliga krav komma att väckas. Men minst lika intressant är att veta vilka politiker som deltagit i casinot om grön industri. Raden av sossar som storligen – på ett tidigt stadium – berikat sig på att agera dörröppnare åt näringslivet måste pekas ut genom en offentlig utredning.
För fanns för menigheten skamstraff framför kyrkporten. Nu behövs åtminstone ett utpekande av vilka inom eliten som felat. Så att folket vet hur de inte ska rösta i kommande val.
Från kvalitetstidning till blaska. Under en genrations lopp. Wikimedia
DN:s klimataktivist nummer Peter Alestig slår till var och varannan dag. Från minaretens topp slungar han som böneutroparen ut sina fördömanden. Allahu akbar – ”Gud är större”!
Den som av en svensk dagstidning väntar sig öppenhet och oberoende rapportering tar alltså miste. Häromdagen kunde jag läsa hur Alestig tog sida för sina kamrater i miljötalibanernas rörelse. Skräckrubrikerna rörde:
X som nekats svenskt medborgarskap för en protest mot privatflyg. Och Y som blivit av med jobbet för att sjungit en sång för rebellmammor.
Allt var med andra ord rena rättsskandalen enligt Lurestig. Men inga nyanser här inte! Ifall X begått ett brott enligt svensk lag och dömts för detta verkar ett vägrat medborgarskap rimligt. Och om Y jobbat på en myndighet med uppgifter som kräver förtroende för oberoende förefaller en förlust av anställningen (som kanske löpt på viss tid?) vara ett bra beslut från det offentligas sida.
Sådana viktiga invändningar har Alestig inte plats för i DN:s spalter. Nä nä! Däremot hurrar han för att FN-toppen Michel Forst varit i Stockholm för att ”se hur klimataktivister behandlas i Sverige”. Plötsligt blir FN en myndighet som överordnas det svenska rättssamhällets beslut. Alltså en högavlönad FN-byråkrat – i slips och med flygskamsbijett – som åkt norrut för att styra upp Sverige. Utan ha ett mandat för uppgiften, annat än att vara överstepräst vid något FN-organ som verkar för att sprida klimatskräck.
Det är denna rödgröna kravpolitik som verkar som ett gift mot västvärlden konkurrens med auktoritära krafter. En internationella myndighet – med yttest flummig uppgifter – agerar som polis tar ställning för individer som bryter som gällande regler i Sverige. Vi ser hur FN ställer rättsstaten Sverige inför sitt eget domarskrank. Påhejad av en naiv journalist från DN.
Okej, min text är grovkornig. Men Alestig bryter mot flera principer som gäller för god journalistik. Inte minst mot regeln om att inte tala i egen sak. Hans text platsar som vanligt på sidan för begravningsannonser. Det rör sig om öppenhetens undergång i DN:s spalter.
Som marknadsliberal gillar jag ett stabilt affärsklimat. Visst måste tyvärr överraskande händelser inträffa, i stil med krig, konkurser och liknande. Men nationella huvudaktörer måste minimera riskerna för detta och agera på ett vis som skapar förtroende hos marknaderna.
Det sagda gäller inte bara företagsledare, utan också politiker av olika slag. Ryckiga uttalanden hit och dit – samt brutala utspel – stör förtroendet inte bara för politiken utan också för marknaderna. Allt detta vet såväl politiker som företagsledare från det högre skiktet inom varje nation. Dessutom är det något som marknaderna vant sig vid. Förtroendet kan avläsas i olika indikatorer för marknaderna. Centrala sådana är börser för aktier och andra slag av tillgångar. Turbulens i ett samhälle syns alltså i börsreaktioner.
Ordet ”MAGAlomania” i min rubrik har jag lånat från The Economist den 14/3. Denna marknadsliberala tidning är djupt oroad över Donald Trumps framfart som nybliven president i USA. The Economist konstaterar: The worlds economy is at a dangerorus moment.
Tidningens bild av Trumps mångfald av motstridiga uttalanden – och rena tokigheter – överensstämmer med min. Han förefaller vara en renodlad megaloman. Alltså en person som alltid vet bäst och inte förmår visa minsta gnutta av självkritik. Helt enkelt en individ som inte inger det förtroenden som man kräva av en högt uppsatt politiker och företagsledare.
Det värsta är att Trump är ledare för västvärldens främsta demokrati. Skeenden i USA påverkar alltså världspolitiken. En Donald Trump med storhetsvansinne som president i USA är alltså ett hot inte bara mot världsekonomin utan också mot världsfreden. Jag ryser över tanken.
USA:s demokrati har misslyckats genom den senile Biden och den galne Trump. Parti- och valsystemet fungerar alltså dåligt och på mediernas och finansfurstars villkor. Om västvärldens demokratier ska överleva måste det gjutas nytt liv i dem för att inlemma folket i besluten över det offentliga. Att svenska statsvetare sällan lyfter denna ödesfråga – för svensk del – är i sig ett sjukdomstecken.
Visst måste svenska ungdomar oavsett härkomst lära sig såväl svenska som engelska. Men i SvD svamlar Anders Björkman om engelska och svenska språkets betydelse för sjunkande kunskaper hos dem som lämnar gymnasiet och avser inleda högre utbildning. Problemet rör enligt min mening inte främst valet av språk. Den svenska skolan – särskilt gymnasierna – är helt enkelt inte tillräckligt bra för för fortsatta studier. Politiker och Skolverk har nämligen alltför länge gått vilse.
Texten i SvD illustreras med en färgbild av en byggnad i min ungdoms hemstad. På huset står det idag ”Jönköpings University”. Engelskan avslöjar själva problemet. Även om det förstås finns goda krafter i Jönköping håller den högre utbildningen där definitivt inte den goda klass som ordet universitet kräver. Den svenska Socialdemokratin har tyvärr valt att runtom i landet starta ”högre” utbildningar utan existensen av tillräcklig kompetens (lärare och elever) för att institutionerna ska kunna kallas ”universitet” eller ens ”högskolor”. Ett antal goda krafter finns förstås där, men majoriteten sackar. Därför marknadsför sig den småländska metropolen som om man har ett ”University”. Listiga politiker förvandlar svart till vitt och lockar unga till studier i en miljö med brister.
Problematiken är i grunden allvarlig. Sossar – och en rad vänsterliberaler – har helt enkelt inflaterat det svenska systemet för utbildning – från botten och uppåt. Kraven har sänkts. Betygen har fyllts med massor av luft. Alla ska få examen. Och på så vis har horder av ungdomar med bristande kunskaper tilldelats examina för högre studier som de saknar verklig kompetens för. Nyttan av dem i arbete inflateras med andra ord. Även den sittande regeringen bär ansvar för utvecklingen.
Socialdemokratins förakt för kunskaper blottläggs på detta vis. Att man bluffar med engelska och kunskaper i svenska är inte huvudproblemet. Det riktigt elaka är själva ignoransen för faktiska kunskaper. För socialdemokratin blir kunskaper bara en pappersmetod för att påstå att människor inhämtar vetande. Detta oavsett om de som ska utbildas förstått centrala sanningar eller inte. Alltså om de oberoende av valet av språk förmår inhämta svar på frågor som kan ge hjälp åt andra människor.
Snacket om språk döljer alltså problemet att faktakunskaper på flera olika plan tyvärr fått ge vika för enkla tankar om hur människor ska kunna låtsas bli kompetenta. Den svenska socialdemokratin saknar som sagt en genuin respekt för en djup och framför allt kritisk syn på vad det innebär att kunna något. Detta sammanhänger med att sossarna är en arbetarrörelse, som i nutiden inte förmår inse skillnaden mellan lärlingens praktiska förmåga och andens teoretiska tänkare. Saken rör inte vad som är bäst mellan praktik och teori. Ett gott samhälle behöver båda förmågorna. Men de ska inte blandas samman!
