Hamas hurrar över Nobelkommitténs beslut om att ge sydafrikanen Navi Pillay fredspriset. Mottagaren har en gedigen demokratisk bakgrund i kamp mot apartheid.

Men det är inte därför hon får priset. Motiveringen är att hon ”varit avgörande för att säkerställa att krigsförbrytelser, brott mot mänskligheten och folkmord åtalas”. Pillay tillhör en krets av vänsterliberala jurister som tyvärr förläst sig på folkrätt. Dogmatiken går ut på att låta drömlikt vaga folkrättsliga grundsatser användas som juridik. Jag menar att detta påminner om katolska kyrkans inkvisition. Guds ord tolkades vitt och brett med förödande konsekvenser. Därmed inte sagt att folkrätten är galen. Flera av dess dogmer bygger på humanism och upplysning. De är alltså goda. Men problemet är just att de är som ett dragspel. Innehållet kan tolkas nästan hur som helst. Därför är folkrätten inte juridik i vanlig mening. Den tar sikte på trossatser. Folkrätt och politik flyter alltså samman.

Pillay har länge – i olika höga positioner – dömt ut Israel som förbrytare mot folkrätten. Förvisso har även terrorns Hamas kritiserats. Men för att fortsätta min religiösa jämförelse skapar Pillays koppling till FN-systemet bilden av en kardinals hyllning till påven. FN vill nämligen döma ut Israel och därför kommer Pillay till samma resultat. Till saken hör att det bland FN:s många medlemmar finns massvis av skurkstater som bestämmer proceduren i stort, även om säkerhetsrådets stormakter bromsar i smått. Bland skurkstaterna är majoriteten mot Israel och vill gärna se denna stat döms för krigsbrott. På så vis ges Hamas en dunk i ryggen.

Pillays roll inom FN är med andra ord inte särskilt idylliskt skön, som naiva norska politiker vill få oss att tro. Det är hennes juristkarriär i revolutionens Sydafrika som gett henne en maktposition inom FN folkrättsliga system. Till saken hör att dagens Sydafrika står i ledningen för FN:s försök att få Israel dömt för krigsbrott i den strid som Hamas i grunden faktiskt bär ansvar för. Hamas har ännu inte gett upp utan utövar än idag grov våldsmakt i Gaza.

Pillay fungerar alltså som ett verktyg för Sydafrika med flummiga folkrättsdogmer som vapen. Alla pålästa människor vet att dagens Sydafrika minsann inte är en demokratisk dröm. Politiska krafter drar åt olika håll. Frekvensen av mord och våld är bland den högsta i världen. Fattigdomen är utbredd. Här har Pillay sannerligen en näraliggande uppgift att ta itu med. Men i stället vänder hon i FN:s regi blicken mot Israel.

Mot denna bakgrund är det utmanande att sydafrikanen Pillay ges pris för att krigsbrottsmåla Israel. Man kan därför säga att priset de facto blir en belöning till krisens Sydafrika, som inte förmår ta itu med egna problem, utan jagar Israel – till råga på allt i antisemitisk anda. Beslutet är alltså en logisk konsekvens av den norska nationens märkliga utdelande av fredspris under årens lopp. I sammanhanget vill jag minnas att ärkeskurken – PLO-ledaren Yasser Arafat – har varit en av prisvinnarna.

Torsten Sandström

_{Kloka ord om energipolitiken finns på 100%!}

Många svenska kommuner har som bekant egna aktiebolag som säljer el. Landet runt finns de. Stora pengar är under rullning. Frågan vilken nytta de gör?

Jag skriver detta med anledning av att amerikanska AI-jättar ständigt jagar mark och elektricitet till sina stora serverhallar. Kommuner som i sin tur jagar sysselsättning säljer mark billigt till jättarna. Och de kommunala bolagen biträder med avtal om att stora mängder el ska levereras till lågt pris.

Är inte detta bra? Man måste enligt min åsikt tänka ett steg längre. Vad blir följden om ett stort antal gigantiska utländska serverhallar ska sluka billig svensk energi runtom i landet? En sak kan man vara säker på, nämligen att konkurrensen om el ökar kraftigt. Och då stiger förstås priset per kWh. Då priset stiger hurrar förstås de bolag som levererar elektricitet. Deras vinster ökar.

Min oro rör nästa steg, som rö det svenska folkets många elkunder. Då priset stiger kommer vanliga svenska att tvingas betala mer för sin hushållsel. Det kan komma att röra sig om stora belopp. Många svenskar företag drabbas också. Även nationen som sådan genom ökad inflation.

Därför är det en samhällsfråga i viken omfattning serverhallar ska tillåtas i Sverige. Det är alltså inte bara fråga om kommunala avtal med storbolag för fler jobb i glesbygden. Ska privatpersoner och företag tvingas göda utländska jättar, svenska eldistributörer och (ofta) kommunerna bakom dem.

Torsten Sandström

Simone Svensson i Bulletin den 7/10 berättar veckans sverigevits.

Elever på en högstadieskola i Värmland hade svårt att förstå vad en av lärarna säger. Föräldrarna har försökt få skolan och kommunen att agera. Rektorn har bokat en tolk till ett samtal med läraren.

Hur sjuk kan en svenska nation egentligen bli? Först år av invandring i stor skala. Sedan ingen riktig integration, utan mest hyllande av multikulturer och försörjning på bidrag. Sedan massivt och blodigt våld. Nu ser vi hur Vänsterpartiet vid röstningen lyckats samla människor i utanförskap. Man har flörtat med klaner och muslimer – kommunister skyr inga medel – för att samla egna kollektiva röster i förorterna.

Rektorn i Värmland agerar med andra ord som vänsterliberala politiker ska göra. Först anställer han en lärare som inte kan bli förstådd på svenska. När problemet ställs på sin spets kan rektorn inte ens själv kommunicera med läraren, utan måste tillkalla en tolk (som föstås betalts med allmänna medel). Inte undra på att vissa skolor är i kris.

Jag berättar om Sverige i ett nötskal. Och de rödgröna ska bilda regeringen, sägs det. Åtminstone hurrar svenska gammelmedier på. På SR och SVT rapporteras dagligen om lyckat kommunalt samarbete mellan de fyras gäng.

I morgon ska de fyra partierna samlas på en kursgård som Centern valt. Vänsterpartiet är i medierna kritiskt över valet av plats: ett möte på ”rika Lidingö” ogillas… Hur ska dessa partier kunna styra landet? Det enda de kan enas om är en snabblag som ska ge icke-medborgare rätt att stanna i Sverige trots att asylskäl saknas!

Torsten Sandström

Innan de rödgröna ens är överens om en ny regering så vill man börja lagstifta! En snabblag av detta slag är något mycket ovanligt. Men den fråga som de fyras gäng kan enas om – och som de anser brådskande – säger det mesta (som man alltså inte tydligt sagt under valrörelsen). Det gäller nämligen att stoppa utvisningar som beslutats med stöd av (hittills) gällande lagstiftning. Vi ser början på en ny tid av återställare, som kommer att göra Sverige ännu mer splittrat.

För inte så läge sedan skriade ett 30-tal vänsterliberaler mot Tidöregeringens lagstiftning som gick ut på sänkt straffbarhetsålder och hårdare straff för farliga våldsmän. Ett gäng vilsna jurister skrev att svensk demokrati var i fara. Lagstiftningen hade inte utretts och förberetts som de vilsna ansåg nödvändigt. Nu gäller inte sådana principer längre, menar de rödgröna. Jag tro att det kommer att bli strid om ett lagförslag som inte ens utretts ett dyft, utan kommer direkt från Annika Hirvonen och hennes invandringsaktivister.

Om de rödgröna över huvud taget kan bilda regering så väntar alltså vargatider. Temat blir som sagt återställare. Riv ned vad Tidögänget gjort, blir stridsropet. Den svenska kampen mot invandring och våldsbrottslighet är alltså inte vunnen. Nu ska partier som främst stått bakom massinvandringen köra vidare. Annika Hirvonen hurrar – hon är ju en talibankramare. Det blir även party på Aftonbladet, Rapport och Aktuellt ikväll! Nya ”moderna” tider måste firas, är budskapet.

Torsten Sandström

I Sydsvenskan av idag (6/10) går en förfärlig rubrik att läsa :

Skolstress fick högstadieflicka att försöka mörda klasskamrat i Lund

I kombination med en bild på vapnet, en mycket grov förskärare, måste själva händelsen förstås vara allvarlig. Men tidningens presentation av den är mycket värre. I stället för att med korta fakta berätta om vad som skett så presenterar journalisten, Peter Herkel, i praktiken ett försvar för flickan som begått ett mycket allvarligt brott. I överensstämmelse med den svenska journalistutbildningens traditionella offerteori så lanserar rapportören en märklig förklaring till dådet. Brottslingen var stressad av sina högstadiestudier.

Hur kan man veta att detta är sanningen? Eller kanske ett svepskäl? Är orsak-verkan faktiskt rimlig: vem vill skada någon annan för att de egna studierna är jobbiga? Det krävs några (bortkastade) år på psykologlinjen för att komma fram till ett sådant korkat svar.

Jag menar att den ständiga rapporteringen av ”offer” – i detta fall en brottsling! – håller på att förändra moralen i det svenska samhället. Svenska journalister skyller på brottslingens situation, oftast socioekonomiska faktorer, men i detta fall en helt privat (och troligen osann) upplevelse av stress. Det som sker beror delvis på att svenska kriminologer – med Jerzy Sarnecki i spetsen – sysslar med liknande sociologisk pornografi.

”Alltid detta samhälle”, skulle därför privatdetektiven Ture Sventon utbrista i nutidens Sverige. Skämt åsido. Det som sker har under några decenniers lopp fått synnerligen allvarliga samhällskonsekvenser. Om den nya moralen alltid slätar över allvarliga fenomen kommer förstås unga människor med tiden att anpassa sig. Ett mordförsök kan förklaras med stress i skolan. En skolskjutning sägs bero på besvikelser och internet och så vidare. Kriminologer, psykologer och journalister agerar enligt min mening som politiska vettvillingar. De sprider en värdenihilism som stegvis sakta gör vår nation farligare att leva i och mindre framgångsrik socialt och ekonomiskt sett. Det sluttande planet pekar på eländes elände…

I mediernas fall medför en på flera områden politiskt vinklad rapportering en katastrof. Nyligen har en hel valrörelse riggats i rödgrön riktning. Man kan begära mer av ”studerat folk” brukade förr bönder säga om liknande händelser. Därför måste förnuftiga människor våga säga ifrån.

Även om vänsterns ideologer förstås alltid tar journalisterna i försvar och anser att kritik av dem är något grovt odemokratiskt!

Torsten Sandström

_{Hylla dem som satsar på sina barn! Och peka finger åt dem som struntar i det!}

Om 850 barns frånvaro berättar SR P1 Ekot idag (5/10). Rapporter från ett stort antal kommunala skolkontor visar på detta planerade skolk.

Ett sådant reportage kräver förstås att en närmare undersökning görs av vilka familjer som skolket avser. Jag – liksom många andra lyssnare – drog förstås snabbt slutsatsen att de måste röra sig om invandrare som rest hem (till utlandet) under sommaren. Kanske även några egotrippade svenska Thailandsresenärer förstås.

Men det enda svaret som framkom var en skolledare som vagt sade att ”några barn” nog blivit kvar i utlandet. Vi ser alltså hur det politiskt korrekta SR inte vågar föra en öppen diskussion om verkligheten. Att peka ut invandrare som lagbrytare betraktas som förkastlig stigmatisering. Följden riskerar att bli invandrarförakt. De nyanlända är ju offer enligt den svenska koden för woke. I stället mörkas problematiken så att vänster-PK-folket på SR ska kunna känna sig lika goda som vanligt …

Det är vänsterliberalernas huvudambition, dvs glädje över sin stora godhet. Hur det blir med nyttan struntar man i. I stället för att saklig utreda vad som sker i skolans verklighet så bäddas den in i dimmor. Så agerar politiska journalister. Och politruker finns det gott om inom det som – typiskt nog – kallas ”public service”. Det vi ser är i stället offentligt schabbel. Ett planlagt vrängande av verkligheten.

Detta tvingas du och jag betala för. Kolla din skattsedel så ser du att staten för innevarande år kommer att dra 1184 kronor per vuxen person. Politikernas majoritet anser att detta kan jämföras med avgifter för nyttiga saker som sjukvård och transporter. Då journalister på SR således mörkar viktiga problem i skolan så anses tomheten också som public service.

Det är förstås galenskap. Men sådan är vänsterliberalismen. Och för den delen har inte Tidöregeringen gjort saken bättre.

Torsten Sandström

En alltmer framträdande linje i svensk politik är hyllandet av politiska kommissarier. Inom yttervänstern har detta länge varit vanligt, ty det följer av vurmen för revolt och proletariatets diktatur. Socialdemokraterna har i en mer byråkratisk form gjort något liknande, men nu via en statsapparat som fyllts med rader av fackföreningsledare. På högerflanken syns även en motsvarande utveckling. Där ges enskilda aktörer en hjältestatus genom att utan större analytiskt djup lansera drastiska påhopp via ett simpelt och grovt språk. Exempel är enligt min mening exv Chang Frick och Nick Alinia.

Till saken hör att medierna – särskilt kvällspressen och obskyra sådana på internet – älskar dessa kraftkarlar (det rör sig nämligen nästan bara om män). Vilka praktfulla gräl de kan åstadkomma med påföljande fläskiga rubriker.

Som opinionsbildare till höger om mitten menar jag att män av denna kaliber ofta ställer till större skada än nytta, även om de ibland framför något beaktansvärt. Särskilt kvinnliga väljare tror jag – med rätta – reagerar över den stöddighet och grovhet som de möter. Att kvinnor på yttre vänstern inte reagerar negativet på sina kommissariers verbala utfall och aktioner är enkelt att förstå. Det ligger nämligen i den kommunistiska kampideologin.

En extrem pajas av det slag jag skriver om är Markus Allard. Han är nämligen både vänster och ibland även höger på samma gång. Åtminstone gillas hans grova språk och aggressiva attityder inte sällan av politiker på högerkanten. Men i grunden är han nog bara en kommunist – om än i fårakläder. Han förespråkar nämligen kaderstyre – lokalt maktövertagande – där demokratiskt utsedda byråkrater (med våld?) ska utsättas av rättroende kämpar. Det mediala utrymme han fått i den svenska valrörelsen är enligt min mening skrämmande.

Särskilt de politiska kommissariernas grova och smutskastande språk – som dessutom saknar rimliga inslag av analyser – är något allvarligt nytt i svensk politik. Dessa politikens och mediernas pajaser är tecken på en farlig splittring och polarisering inom samhällsdebatten. Då politiken ska vara en arena för pragmatiska kompromisser blir aktivister av detta slag missiler som gör en sansad och förnuftig debatt omöjlig.

Torsten Sandström

Rubriken på SR.se lyder den 2/10:

Borlänge kommun: Inga tecken på fusk i utpekade vallokalen

Många rapportformulär ifyllda med med max 250 tecken har lämnats in från personer som förrättat röstning i Kupolen, en av Borlänges röstlokaler. Granskning av Samuel Fornäs i Bulletin och av Peter Wennblad i SvD visar att en rad allvarliga avvikelser rapporterats av valfunktionärer på Kupolen. Det tycks som mottagaren på kommunen bara struntat i dem. Ty SR intervjuar den person som ansvarar för röstningen i kommunen, Fredrik Holm, tillika biträdande kommundirektör, som inte har sett några problem. Kolla själv vad som sägs av SR:

https://www.sverigesradio.se/artikel/inga-tecken-pa-valfusk-i-kupolen-i-borlange-enligt-kommunen

Hur kan en plötslig blindhet uppstå i den hittills sossestyrda kommunen Borlänge? Är inte det mest troliga att den ansvarige, bitr kommundirektören Fredrik Holm, inte önskar se att det val han svarat för inte gått till fullständigt korrekt? Min fråga förefaller rimlig.

Borde inte SR förstå detta? Vill man bidra till att sopa igen spåren efter en skandal? Även denna fråga är rimlig.

Mediernas Sverige samverkar med politiskt utsedda funktionärer för att legitimera att allt gått rätt till. Svart tvättas med andra ord vitt. Att så sker i bananrepubliker är vi vana vid. Men att det nu tycks ha blivit ett rödgrönt mönster är något nytt. Det är ett tecken på klasskampspolitik. Alla medel anses uppenbarligen tillåtna för att ge vänstern en seger. Till och med klanröstning!

Torsten Sandström

För Magdalena Andersson och hennes politiska hejdukar är S-partiet Sveriges politiska centrum. Man gör som man vill. Det behöver inte skrivas i grundlag, utan följer av rader olika lagar som favoriserar S-partiet politiskt. Med en sådan inställning hos en regeringsbildare in spe blir den politiska verkligheten absurd. Ifall V-partiet inte gör som Andersson vill, utan röstar på en M-talman. så utbrister hon enligt SvD 28/9:

Andersson: Pröva en regering med V och M

Man måste nypa sig skinnet. Är jag och Andersson på samma planet? Han någon av oss tagis LSD? Uttalandet baseras på en grandios verklighetsförfalskning. Ingen tror väl att V vill bygga regering med M – inte ens Andersson själv innerst inne. Hon bluffar och försöker igen lura folket (dvs främst de många kvinnor som är konservativa och röstar med sossarna)! Inte för något av de två partierna V och M finns en samverkan på agendan. För M är kommunister med all rätt ett rött skynke (vilket de däremot nästan aldrig är för sossarnas regeringsbildare, förutsatt att de gör som sossarna önskar).

Andersson agerande tyder på att hon helt tappat sansen. Först en valrörelse där hon kört S-partiet maximalt nära Tidöregeringen, som ändå utmålats som katastrofal. Trots högersvängen påstår hon sig kunna regera med V och Mp. Sedan en rejäl valförlust för S pga besvikna väljare (som gått till V och M). Och till sist utmålar Andersson Vänsterpartiets smarta knep att klämma åt henne (genom att rösta på en M-talman) som en allians mellan M och V! Andersson måste tro att svenska folket är korkat!

Därför är dagens beslut av talmannen att Andersson måste fortsätta sitt regeringsbyggande så att det om någon eller några veckor kan prövas i Riksdagen. Det är möjligt att Andersson kan bilda en regering på något vis, utan eller med V och C. Men hur länge en sådan regering kan hålla samman blir i så fall ett riskprojekt för den svenska nationen.

Torsten Sandström

Länge har jag i mina bloggar kritiserat C-partiet. Orsaken är partiets extremt naiva beschäftighet. Sedan Annie Lööfs golgatavandring har C utmärkt sig med en starkt navelskådande tro att C utgör politiken centrum. I stället har C fungerat som en bromsklots för viktiga samhällsförändringar.

Partiet är alltså en inkarnation av inbilskhet. Detta bekräftas av att man inte officiellt gjort upp med sitt förflutna från 1930-talet avseende ett utbrett kramande av nazismen. Då SD tar fram en tjock vitbok mörkar bara Centern sin trista historia. Förvisso rör det händelser långt tillbaka i tiden. Och jag kan borte från det gamla om ny och tydlig vilja finns till pragmatiska reformer.

Men C saknar denna pragmatism. Det stolliga syns i hur partiet ständigt ritar röda linjer. Nu tänker jag främst på den mot SD.

Det infernaliska är att C därför blivit ett verktyg – ett enkelt byte – i sossarnas händer. En hel del talar för att att vi kommer att få se en ny samling av splittrade rödgröna partier under en löjlig etikett av avtal. Regeringsformen saknar sådana tankar, men Decemberöverenskommelsen (DÖ, 2014) var en stilbildare för att hålla SD utanför. Alltså något av röda linjernas formella lansering.

I denna sörja har C normalt agerat sedan dess. Ledare har kommit och gått. Jag menar att vi ser den politiska korrekthetens grundlagsfiasko. SD:s invandringskritik har nämligen visat sig korrekt. I grunden har majoriteten av DÖ-partierna accepterat att den storskaliga invandringen var ett misstag. Men ändå är risken stor för att vi som final på årets valrörelse kommer att få se ännu en Sandlådeöverenskommelse 2026.

Hursomhelst kommer C-partiet självklart att beskriva sig som vinnare. Liksom Kinas härskare länge sett sig som Mittens rike inbillar sig C att man för en mittenpolitik. Sådana tankar växer som bekant ofta fram bland småbarn i sandlådan.

Torsten Sandström

PS! Såväl Elisabeth Thand Ringqvist och Magdalena Andersson har studerat på Handelshögskolan i Stockholm. Den vill gärna beskriva sig själv som en svensk elitskola. Hur det än är med den saken – jag tvekar förstås – så bidrar nog de två till att Handels rykte skamfilas. Båda personerna utgör nämligen ett hot mot en förnuftig svenska samhällsutveckling. De framstår närmast som politiska schamaner. Handels har som bekant numera inlett forskning om ”Lycka” under hippien Micaeil Dahléns ledning. Kanske borde ämnet nu utvidgas till att omfatta olycka? DS

Torsten Sandström

Detta säger MP:s Amanda Lind i DN 30/9:

Vi har inga röda linjer mot ett annat rödgrönt parti

Svårt att tänka sig ett mer sandlådeartat uttalande från ett parti av troende.

Torsten Sandström

Den gamla tidens svenska riksdagsledamöter var laglydiga och betrodda män och kvinnor. Alltså myndiga personer, borgerliga pampar, förmögna bönder och med tiden arbetare som vunnit brett folkligt förtroende.

Den valrörelse som nyss avlutats visar att det sedan flera decennier inte längre är så. I en valkrets har Vänsterpartiets valsedel medfört att en man från ett fjärran beläget klansamhälle blivit vald. Mannen har bara varit svensk medborgare kort tid, trots uppenbara problem med sin skötsamhet. Killen har varit part i flera processer avseende rollen inom sin svenska familj. Han har omfattande skulder, rörande obetalt underhåll, skatter, polisböter och avgifter. Mot denna bakgrund uppstår även frågan om hur hans resor till fjärran land för samtal med nationella klanledare har gått till.

Så kan alltså en riksdagsledamot från Vänsterpartiet se ut idag. Han är inte helt ensam bland de 349 ledamöterna som avlönas med minst 81.000 kronor i månaden. Han tillhör ändå en liten minoritet. Ett mycket viktigt påpekande är att inom denna krets av ledamöter ska allas vandel absolut inte lyftas fram. Men ringen sluts ändå kring en liten grupp av vänsterpolitiker som enligt Magdalena Anderssons syn på saken varit med om att vinna valet och därför nu ska bilda regering.

Jag menar alltså inte att riksdagens ledamöter i huvudsak saknar folkligt förtroende. Här finns många goda män och kvinnor som definitivt måste respekteras. Men politik har tyvärr blivit ett yrke. Inom yrket samlas inte längre nationens mest framgångsrika aktörer, dvs män och kvinnor med i allmänhet bred erfarenhet av hårt arbete i det svenska samhället. Politiken har nämligen till stor del blivit en syssla för unga lycksökare, som formas redan under sin tid i skolan.

Viktigt är att min blogg idag ändå inte har fokus på enskilda individer. Den tar sikte på ett viktigt demokratiskt problem. Tyvärr vill inte dagens politiska klass diskutera detta ämne. Det är i sig ett sjukdomstecken.

Torsten Sandstrom

Vem har inte sett sossarnas valaffisch ovan. Stabilitet utlovar Magdalena Andersson – framför kaos. Ett par veckor efter valet måste S-partiets löfte givetvis synas.

Länge har Andersson känt till att sossarna måste regera med andra. Det vill säga med klimattalibaner, kommunister och rödalinjercentern. Självklart måste hon länge vetat att en valvinst kommer att bli synnerligen svår, om inte omöjlig. Ändå skriar partiet om stabilitet framför kaos. Ändå mörkar Andersson konsekvent partiet sakpolitik (frånsett förslag om arbetsbefrielse, i stil med slopat karensavdrag och barnbidrag). Partiets toppar bombarderar i stället – i stort sett – enbart allmänheten med splittring och brunsmetning av SD. Tala om stabil politik! Seriositeten är nära nog noll.

Två veckor efter valdagen är kaos givetvis på plats. Andersson måste kasta in handduken bara efter några dagar. Varför? Jo, hon kan inte forma en regering på grund av de rödgrönas knappa valvinst inklusive en rejäl förlust för S-partiet. Tala om självförvållat kaos!

Då Andersson igår avsagt sig uppdraget skyller hon på Vänsterpartiet och Moderaterna. Vad har M gjort efter valet? Kristersson har begärt entledigande. Och Andersson har misslyckats med att ens få sina ”stabila” partners till förhandlingsbordet. Anderssons påstående igår om en allians mellan V och M är så falsk att man baxnar. I själva verket är det hon själv som inte klarar av sin egen uppgift – sitt ”mission impossible” – dvs att forma ett regeringsunderlag av partier som inte tycks kunna regera tillsammans. Flera av Anderssons underhuggare är av samma skrot och korn. Rader av partigängare utan förmåga till öppna samtal. Ännu är det LO-rörelsen gamla budskap som framförs, medan de manliga medlemmarna röstar på SD.

Det vi ser är ett tecken på att Socialdemokraterna sedan länge är ett parti utan politik. En rörelse vars mantra blivit makten framför allt. Alltid är makten enbart en fråga om skickliga sosseförhandlingar, påstår man. Detta tror ett parti som under senare decennier byggt sin politik på hat och brunsmetning. Alltså ett parti som lovat en stabil egen regering tillsammans med omöjliga partier. Resultatet framstod som på förhand givet: kaos.

Av allt att döma är Anderssons dagar som ledare för sossarna räknade. Inte ens en ”time out”kan rädda henne. I politikens skräpkammare tvingas hon snart begrunda sitt öde tillsammans med Sahlin, Juholt och Löfven. Vilket skräckkabinett! Det säger det mesta om partiets svanesång. För en revanch krävs åtminstone ett öppet kritiska samtal – inte kortsiktigt slug betongpolitik från Sveavägen. Att gå till val med affischen ovan är inget annat än ett hån mot allmänheten.

Torsten Sandstrom

Tack till Klas Hjort i Bulletin för inspiration!

Förvisso innehåller den svenska brottskatalogen brott med olika allvarlighestgrad. Men i grunden bör våldsbrott ses med liknande glasögon oavsett vem som är gärningsman. Dennes subjektiva situation och övertygelse bör inte spela någon större roll då brottet rapporteras. Än en gång är det saklighet och viss återhållsamhet som gäller innan våldsbrottets detaljer klarlagts. De två eller flera personer som är inblandade kan ju alla ha bidragit till våldsförloppet. Denna saklighet är särskilt viktig vid massmediernas rapportering. En kändis som tar tillvåld ska inte behandlas bättre än en ung man från förorten.

Jag skriver detta efter mediernas rapportering om höjdhopparen Holms oprovocerade stryptag på en medial kritiker i en restaurang under Göteborgs litteraturvecka. Ett icke kortvarigt handgrepp kring en persons hals är ett mycket allvarligt våldsbrott. Det ska normalt innebära fängelsestraff, särskilt om målsäganden vid tillfället inte bidragit genom provokationer.

Men så agerar inte svenska gammelmedier när det gäller en kändis, en sportidol som haft turen att ta guldmedalj i ett ”stort” sammanhang. I stället för att med kritiskt allvar ifrågasätta ett sådant allvarligt övergrepp – och kritisera Holm för dådet – agerar svenska medier närmast som hans försvarsadvokater. Man publicerar genast ”förmildrande” omständigheter och vrider situation till Holms förmån. Han har nämligen provocerats av sitt hatobjekt vid en situation för flera år sedan.

Nästan alla gammelmedier publicerar nyheten. Genomgående är rubrikerna till hans förmån i stil med ”att Stefan Holm ska begära professionell hjälp”. En fin kille erkänner förstås och begär hjälp av psykolog. Kan någon tänka sig en sådan rubrik då det gäller klanvåld mellan två gäng från Kista?

Detta mediala mönster befäster min kritiska bild av svensk journalistutbildning. Gärningsmannen Holm behandlas närapå som ett brottsoffer. Ty kändiskulten i mediena är svår. Och tilltron till psykologiska bevekelsegrunder är lika stor. På så vis förvandlas en medaljbelönad mästare som i åtskilliga sekunder tagit strypgrepp närapå till ett offer i sammanhanget. Ty offerrkulten är något som unga journalister är specialspecialister på. Det verkar som om det är grundpelaren i svensk utbildning av journalister. Inte undra på att rapporteringen är svår för vanligt folk att gilla.

Om jag finge bestämma – eller drömma – skulle en statlig utredning tillsättas om en kritisk granskning av den svenska utbildningen av journalister. I fokus borde stå frågor om politiskt oberoende rapportering av faktanyheter. Tala och skriv inte i egen sak då verkligheten ska skildras! Mycket tyder nämligen på att svenska massmedier – kanske främst de stora mediehusen – i nutid formar det svenska folkets politiska värderingar. Under i stort sett hela valrörelsen har de kritiserat Tidöregeringen. Det sjuka är att omkring 70% av journalistkåren har sympatier av rödgrönt slag. Särskilt allvarligt blir att alla svenskar – oavsett politisk åskådning – ska tvingas finansiera SR/SVT där vänstervridningen – allmänt sett – är klar som korvspad.

Nu får jag tyvärr inte bestämma. Men med tidens gång måste nog ändå de borgerliga partierna inse att de själva bidragit till att skapa ett ohållbart mediesverige. En situation där journalister styr nationens politiska utveckling. En mycket annorlunda definition av demokrati!

Torsten Sandström

Vi har länge levt med evinnerliga skräckbudskap från miljörörelsens talibaner. Detta har pågått i decennier. I centrum står FN med sin chef Gutierres i spetsen. Alltså mannen med sina svavelosande profetior. Alla gammelmedier för därefter han ord vidare var dag med reportage som planerats på medierna redaktioner. I minst 30 år har vid hört att undergången pga klimathotet är nära. Väderturbulens under sommarmånaderna tas som tydliga bevis. Men världen lever ännu. Krigen verkar vara ett större hot mot mänskligheten än klimatet.

Nu startar FN ännu en kampanj i högsta tonläge. Socialdemokraten Gutierres tar än en gång täten. Nu gäller det AI som påstås ska komma att utrota vår civilisation. Och som vanligt hoppar gammelmedierna raskt på tåget. Man ser ännu ett rödgrönt budskap som kan hjälpa egna rödgröna politiker att styra Europa.

I dagens Sydsvenska ( 27/9) ser jag rubriken:

Kommer AI att döda oss? Domedagsvarningar splittrar experterna.

Visst kan AI tillsammans med oförnuftiga makthavare komma att ställa till med stora skador. Särskilt i händerna på kriminella och farliga politiker. Men skräckreportage om AI bör ändå förstås vara sansade. Det finns alltid rödgröna så kallade experter som i FN:s anda ser en möjlighet att skrämma publiken till politisk lydnad. Men förnuftiga experter inser att AI i sig själv inte fattar drastiska beslut. Möjligtvis kan skrämmande underlag till beslut tas fram genom gigantiska dataresurser hjälp. Men lika allvarliga planer har faktiskt länge redan skapats i kretsar kring Stalin, Hitler och Mao. Ännu har inte kärnvapenkrig brutit ut.

Förvisso har världen idag ledare – i Ryssland, Iran, Kina, USA samt olika organisationer för terror – som åstadkommer skrämmande beslut (i stil med Hamas storskaliga skräck-dödande). Men att AI i sig själv skulle ökar deras grad av farlighet förefaller inte särskilt rimligt. Men farorna ska därför inte negligeras. Sunt förnuft är som vanligt svaret, tyvärr en bristvara hos de rödgröna.

Att blåsa upp AI-skräcken i FN:s efterföljd är således dåraktigt. Att det ändå sker beror på politisk förblindelse hos rödgröna ledare och sympatisörer. Att gammelmedierna ställer upp med propaganda blir därför närmast det mest allvarliga. I stället för sansade reportage kan en svenska dagstidning alltså fråga sina läsare: Kommer AI att döda oss? Att ständigt välja ett worst case-scenarie är politisk dumhet eller faktiskt än värre, slughet.

Kan inte gammelmedierna förstå vad man sysslar med. I stället för balanserade faktareporatge släpper man skräcken lös. Faktareportage ersätts med andra ord av politisk propaganda. Detta är klart farligare än AI. Men jag tror att en svensk tidningsredaktion genast kan finna en handfull sk ”experter” som påstår motsatsen.

Torsten Sandström

Varje dag sveper jag över delar av nationens gammelmedier – på nätet eller i SVT/SR via etern. Med min ålder är det möjligt att se tydliga linjer av förändring. Åsiktsjournalistikens dominans är slående. Alltså även inom nyhetsförmedlingen! Svenska journalister anser sig uppenbarligen ha rätt att – då politiska skeenden rapporteras – helt sonika lansera sina högst privata åsikter.

Tidigare hade ledarsidorna något förenklat monopol på åsiktsrapporteringen. Men alltså inte längre. Det är uppenbart att den vidgade politiseringen kraftigt gynnar de rödgröna partierna. Det är nämligen de senares program som majoriteten journalister torgför. Att mediernas ägare tolererar en sådan indoktrinering är dystert att behöva konstatera. Då det gäller SR/SVT kan det göra mig ilsken. Staten tvingar folk att betala för vinklade politiska åsikter.

Åsiktsjournalistiken har även en icke-politisk aspekt. Nu gäller det sömn- och lyckopiller. Mängden journalister som sysslar med trivial-rapportering har nämligen ökat lavinartat. För fanns förstås krönikörer som med komisk knorr analyserade vardagens problem i familj och samhälle. Exv Torsten Ehrenmark och Maud Reuterswärd minns nog åtskilliga. Lustigkurrar och frejdiga kommentatorer finns förstås fortfarande.

Men nu har plats getts åt en massa trivialskribenter som signalerar att de vill ses som seriösa. Jag har många gånger ondgjort mig över några namngivna, i stil med DN:s Hanna Hellqvist. Nu för tiden utgör journalister av denna typ närmast huvudlinjen. En dominerande grupp är de som ägnar sig åt ett psykologiserande utan gränser. Ambitionen är att sprida populärvetenskap. Men då psykologin sannerligen har vetenskapsteoretiska problem – när det gäller att dra gränsen mellan spekulation och sanning – framstår de nya mediala själskramarna som charlataner. I dagens SvD återkommer ett reportage om den kvasivetenskapliga ”anknytningsteorin”. Det spekuleras vilt om orsak och verkan av skeenden i individens omgivning. Vilsna läsare imponeras. Deras liv blir ännu mer förvirrade. Journalistens framstår som en trollkarl.

Den 24/9 gjorde jag en notering från DN som kanske utgör ett rekord i denna journalistiska fåra av trivialrapportering. Det räcker nog med att citera:

”LEDARE
Lisa Magnusson: Hur får man barnvakten att sluta bjuda ungarna på cigg?”

Hur kan en vuxen människa på en stockholmstidning vara så inbilsk så att hon tror att en så fånig banalitet anses möjlig att publicera? Och detta i formen av en ”ledare”. Min reflektion om innehållet leder till det korta och brutala svaret: Enrollera en annan barnvakt och håll käften! Eller alternativet: Snacka för sjutton med ungarna!

Torsten Sandström

_{Källa SCB.}

Sveriges demografi blixtbelyses i höstens val. Två miljoner nyanlända på bara 20 år. Förmodligen är det ett historiskt europarekord för en svensk nation som på relativt kort tid gått från en befolkning på 8 till 10 miljoner (plus 25%).

Ansvariga för denna demografiska kris är de rödgröna partierna samt Reinfeldts alliansregering. Det har inneburit oerhörda påfrestningar för den svenska nationen. Klanvåld, utanförskap, bidragstsunami och stök i skolan samt under demonstrationer på stan (från de nyanländas kämpar). Svenska politiker – alltså de som föregått Tidöregerignen – har misslyckats helt enkelt.

Höstens valrörelse hade -om man bortser från den nya demografin – gett Tidöregeringen fortsatt uppdrag att leda landet. Men de rödgröna har nästan fått som de vill. Då man förlorat arbetarnas röster – och få väljare tror att klimatkrisen är så akut som gammelmedierna predikar – har demografin som planerat blivit en räddningsplanka. Olof Palme talade sig varm för globalism. Nu har vänstern sett till att det globala flyttat in i Sverige. Nya röster har blivit tungan på vågen.

Om jag vore sosse – hemska tanke – skulle jag be nationen om ursäkt och låta Tidöfolket ta över regeringsbildningen. Rapporterna om valfusk visar hur just de nyanlända utnyttjats som valboskap. V- och S – företrädare med utländsk bakgrund har föst rader av okunniga kamrater till vallokalerna utrustade med ifyllda kryss för personröster. Imamer har pekat ut riktningen och biträtt sin vilsna flock att rösta som en muslim ska göra. Personer som själva står på valsedlar har agerat på samma vis – mat och pengar påstås ha använts vid röstköp. Det är absurt att höra.

Främst är det V-partiet som nu visat det svenska folket att organisationen är en varg i fårakläder. Flera nya kandidater har tydliga anteckningar i kriminalregistret. Våldsbrott, penningtvätt, droghandel står i centrum. Mest känd är en man från Somalia utan inkomst och under skuldsanering. Först har han av denna anledning vägrats medborgarskap. Men en handfull månader före årets val har han – hör och häpna- beviljats svenskt pass. Och efter en bråd och mindre nogräknad kampanj har mannen från Somalia fått sina vänner inom klanen att kryssa hans namn – om valseden inte redan varit förkryssad av hans kompisar.

V-partiet har gått fram i valet. Men uppenbarligen inte genom en strid med blanka vapen, om uttrycket tillåts. Framgången beror på fusk, kriminalitet, fräcka påståenden om bidrag samt fraternisering med skumma element. För detta hurrar Dadgostar i sitt fängelse på Kungsgatan i Stockholm, i det hus som partiet fått av Stalin. Hon borde skämmas. Och det borde även Andersson, som gått till val med ett sådant parti av lagvrängare. Detta har Andersson gjort samtidigt som hon brunsmetat SD för att partiet har haft fräckheten att peka på den demografiska kris som det rödgröna bär huvudansvaret för.

Man kan bara hoppas att förnuftiga svenskar äntligen får klart för sig vilken kuppartad politik som S och V drivit under årets valrörelse. Men fa´n tro´t.

Torsten Sandström

Dadgostar vill gärna framställa sig som en tuffing, som talat vitt och brett, lovar allt till alla sina väljare samt fräckt avbryter sina partiledarkollegor i debatter där tiden ska delas lika. Får hon en tydlig fråga om problemet X – som kan besvara ja eller nej – så svarar hon utan att blinka på Y. Det skedde mins två gånger i slutdebatten på SVT.

När partiet krisar – vilket sker ofta – så agerar hon tvärtom: hon nipor käft. Precis som sina föregångare från Moskvakommunismen låter Dadgostar underhuggarna ta smällen. ”Den stora ledaren” är nämligen ofelbar. Hon har inget ansvar för röstfiffel eller för att ett tjog Hamassympatisörer fått plats på V:s valsedlar. Nej, det är bara olycksfall i arbetet.

När mediesverige nu under två dagar är upptaget med en okänd nysvensk från Somalia – som på ett halvår gjort karriär i V på ett vis som kan vara valfusk – hörs alltså inget från Dadgostar. Rapporterna från Dalarna visar på den nya tidens Dalauppror. Ett antal fuskande muslimska män från Österlandet vill ta plats i det svenska rikets politiska organ. Den stora ledaren Dadgostar – som annars vill framstå som allvetande – är knäpp tyst om eländet. Inte ens ett beklagande över att den svenska demokratin framstår som en pågående statskupp. Dadgostar gömmer sig bara på det partihögkvarter i Stockholms City som Kommunistpartiet fått i storslagen gåva av Stalin (alltså det ryska folk som blodigt förtryckts och sugits ut av Kommunistpartiet). Tystnad och feghet kännetecknar ett parti i förfall. Ett V-parti där människor raggas från gatan för att agera röstboskap.

Sådan är den röda verkligheten i 2000-talets Sverige. Detta parti förhandlar – hör och häpna – med Magdalena Andersson om regeringsmakten. Man kan bli rädd för mindre. Vilken eländig start det kan bli om Andersson tillåts bilda regering. Senast fick Andersson makt av en kommunistisk kurd, nu av en lös samling likasinnade tes-tuggare. under ledning av en person vid namn Dadgostar.

Att Magdalena Andersson vill bygga regeringsmakt med politiskt boskap som Dadgostar och hennes anhang är i sanning något historiskt. Så går det för ett socialdemokratiskt parti där makten – och inte politikens innehåll – är avgörande. Andersson och Dadgostar skämmer ut den svenska demokratin. Det kommer historieböckerna med säkerhet att berätta om för våra barn och barnbarn. Förutsatt förstås att kloka människor kommer att ges politik makt över Sverige i framtiden.

Torsten Sandström

PS! Idag släpper Aftonbladet en intervju med Dadgostar. Hon vågar inte öppet möta kritiska medier. Det kommer hon tids nog att tvingas till. I Aftonbladet tar hon inget ansvar för det egna Dalaupproret. DS.

Carl-Oskar Bohlin är en förnuftig minister i Kristerssons regering. Hans uttalanden är, såvitt jag kunnat se, genomgående väl tänkta och nyanserade. Hans klokhet belyses av hur han agerat efter att nyligen ha deltagit i en SVT-intervju. Frågorna från SVT:s Kristina Lagerström gjorde honom irriterad. Därför utnyttjade han sin rätt att själv publicera sin egen version av intervjun i oklippt skick med Lagerströms många insinuanta frågor. Risken var annars att hennes vinklade reportage skulle användas mot regeringen i valrörelsen. Det var skickligt gjort av Bohlin, som på så vis desarmerade Lagerströms skattefinansierade vapen mot Tidöregeringen.

Det intressanta är nu att svenska journalister och mediesamhällets överstepräster nästan unisont anklagar Bohlin för att rättsstridigt ha hindrat en journalist arbete. Att prästerskapet har fel juridiskt sett är ställt utom all tvekan. Det centrala är själva tesen om att journalisternas arbete måste skyddas såsom varande samhällsnyttigt. Kravet lyder att misstro inte ska tillåtas mot medierna!

Utan tvekan har medierna en central roll i en demokrati. Men förutsättningen för denna upphöjda ställning ät att yrkeskåren i huvudsak agerar politiskt oberoende och sakligt vid rapporteringen. Så har också det stora flertalet journalister handlat i förfluten tid. Men inte sedan några decennier tillbaka. Mediesamhället har nämligen förändrats kraftigt. Sakligt kritiska reportage har ofta ersatts med personliga rapporter fulla med personliga politiska åsikter. En nyhetssändning från SVT Rapport är rena bönemötet politiskt sett. Även i övrigt har medierna förändrats från seriösa iakttagare till nöjessamhällets ceremonimästare. Bara en hastig titt i DN, SvD, SVT och Aftonbladet visar vad jag menar. Hej och hå – skrik och flabb/blod- och våld – för hela slanten.

Det kanske starkaste beviset är hur svenska gammelmedier – förr och i nutid – behandlat Sverigedemokraterna. Partiets starka kritik av minst tjugo svenska år med massinvandring har bemötts med brunsmetning. Även när invandringens allvarliga problem tydligt yppats fortsätter detta politiska hat mot SD. I och med Tidöavtalet har kritiken i huvudsak omfattat även Kristerssons regering. Det vi sett sedan länge är en påträngande politisering av (majoriteten av) journalisternas arbete. Det har inte alls rört sig om den den sakliga och oberoende kritik som brukar hyllas som den fjärde statsmaktens uppgift. I många fall har vi sett rena propagandan.

En viktig roll i SVT:s kritiserade dokumentär intar Peter Jakobsson, docent i medie- och kommunikationsvetenskap vid Uppsala universitet. Han anser att svepande mediekritik har flödat från partier som SD och Moderaterna, samt att Bohlin är ett exempel. Vi ser alltså hur Jakobsson – en person som ansvara för utbildning av journalister – försvarar hur svenska medlemmar av yrkeskåren agerar som propagandister. Och han har mage att påstå att misstro inte ska spridas mot dessa legoknektar!

Mediala aktörer har förstås rätt att plädera för sina egna åsikter. Men förutsättningen är förstås att deras egna värderingar varudeklareras på ett rimligt tydligt vis. SVT:s anställda – och även många inom andra gammelmedier- agerar däremot under en täckmantel av politiskt oberoende. Det är just detta charlataneri jag nu kritiserar.

Jakobsson pläderar med andra ord för sin sjuka mor. Om han varit en sann vetenskapsman borde han ha kritiserat SVT:s reportage. Men han rättar in sig i myglarnas led. Och angriper budbäraren Bohlin som redovisat verkligheten.

Torsten Sandström

I höst har jag drivit valkamp. Inte helt utan framgång, menar jag. Inget svettigt jobb direkt. Men ändå. Mina kostnader är inte jättestora. Uppmuntran behövs. Varför inte swisha en liten peng? Eller att alternativt via Vulkan, Adlibris eller Bokus köpa den bok som jag gett ut i januari. Den är tjock men inte alls särskilt dyr, inte ens tre hundralappar. Den handlar inte bara om renodlad politik, utan mest om hur våra liv – från vaggan till graven – kontrolleras genom ett nätverk av ritualer mm. Särskilt den historisk intresserade kan kanske finna några guldkorn. Det finns mycket samtidspolitik, kritik mm också att läsa. Boken handlar på så sätt och vis om dig och mig….

Torsten

_{Källa: CRAYON, Free download}

Socialdemokratin är som bekant ursprungligen ett klassparti för arbetarkamp. Senare, genom Olof Palmes försorg, har arbetarnas rörelse ersatts av en samverkan för globalisering. Detta resulterade – efter bland annat tjugo år med massinvandring från utlandet – i att S-partiet stegvis har förlorat väljarstöd. Man framstår idag sannerligen inte som ett parti för en riktigt hårt arbetande befolkning. Det är mot den bakgrunden som Socialdemokratin börjat tala om röda linjer mot SD. I flera val har SD beskrivits som nazianstucket, medan ingen alls röd tejp klistrats på Vänsterpartiets kommunister, som flera S-regeringar gärna samverkat med. S-partiet under Magdalena Andersson har i valrörelsen saknat rimligt enhetliga politiska mål för nationen. Det är därför som socialdemokraterna hamnat i ett politiskt moras av röda linjer, framför allt mot SD, men även mot Kristerssons regering. Resultatet har blivit en kraftig utvidgning av hur begreppet demokrati ska definieras. Socialdemokratins och de vänsterliberala har nämligen tillfört ett virrvarr av red tape!

Den pågående diskussionen om demokratins begrepp är alltså högaktuell. Jag anser att en i omfattning begränsad definition av begreppet demokrati förefaller förnuftig: den stannar i huvudsak vid valproceduren i stort (inklusive mediernas roll som förmedlare). Syskonen Wikforss inlägg i denna debatt illustrerar nämligen den fara som svensk politik just nu lever med. Genom ett nystan av olika röda linjer vägras i praktiken olika politiker och partier inträde på scenen för riksdagens arbete. De anses helt enkelt som odemokratiska av dem som står bakom utbasunerandet av de röda linjetrasslet.

Utvecklingen påminner om woke och PK, något som under årens lopp blivit en av mina käpphästar. Naiva – och i vissa fall sluga aktörer (exv Magdalena Andersson och Wikforssarna) – använder linjehelvetet för att främja sina egna politiska intressen. Om man slår ut sina motståndare med klibbig svepande red tape så blir självfallet bara de egna vännerna kvar på arenan. På så vis vill socialdemokraterna uppenbarligen nu försöka bilda regering. SD och dess partners är dödskallemärkta. Såvitt jag förstår är inte detta en väg till framgång för en handlingskraftig svensk regering som speglar majoriteten av borgerliga röster (inklusive SD:s). Dessutom saknar den röda tejpen stöd i normerna bakom den svenska Regeringsformen, Här finns tydliga tankar om ett smidigt samarbete och förnuftiga kompromisser mellan partierna i riksdagen, till nytta för den svenska nationen.

Någon invänder kanske: ska verkligen alla otäcka människor ges inträde på den politiska arenan? Frågan är rimlig, men något barnsligt överdriven. Några smala förbudstrådar bör enligt min mening finnas. Men det ska bara omfatta uppenbara fall av demokratifientliga aktioner. Alltså inte bara ålderstigna politiska försyndelser, dvs idéer och tankar hos människor som sedan länge närmast har lämnat politiken. Personer som i nutid bevisligen deltagit i hatfulla våldsaktioner bör självklart vara diskvalificerade från samhällsledande ställning. Men inte medlemmar i partier som främst via äldre generationer begått övertramp mot demokratins kärna, i stil stil med individer från Bondeförbundet/Centeraprtiet under 1930-talet eller senare från SD. Vänsterpartiet är ett gränsfall, ty partiets ungdomsförbund beskriver sig fortfarande som kommunistiskt. Dessutom finns där en våldskult som yppas genom stöd till Hamas och liknande organisationer för dödlig terror. Men som antytts, försiktighet är bäst. En alltför vidsträckt definition innehållande olika röda linjer skadar nämligen statens demokratiska beslutsapparat.

Diskvalificering från ledande ställning ska, enligt min åsikt, enbart drabba de personer eller partier som i handling bevisligen uppmanar till brott mot uttryckliga regler i grundlag eller som begått allvarliga brott. På så vis kommer demokratin att omfatta ett skydd för svenska medborgares mänskliga fri- och rättigheter. En helt annan sak är att partierna måste kunna yppa olika meningar om flykting- och asylrätt, frågor som nämligen rör icke-medborgares position i Sverige (något som regleras i utlänningslagen). De senaste två decenniernas 25%-iga utökning av befolkningen med omkring 2 miljoner nyinflyttade är nämligen inte något som skyddas i svensk grundlag (så länge medborgarskap inte beviljats enskilda). Detsamma gäller det stora flertalet folkrättsliga regler som inte har direkt bäring på svenska medborgare (utan på svenska statens yttre förhållanden).

Det gäller med andra ord att med machete angripa djungeln av slingrigt röda förbud. De röda linjerna är nämligen ett direkt hot mot det öppna samtal som många partier förr intensivt hyllat. Särskilt inom partier som ursprungligen betraktat sig som ”liberala” har märkligt nog den röda tejpen blivit en vurm. Typiskt nog är det de vänsterliberala partierna som i nutid odlar röda slingerväxter. Och det är där som röran av röd tejp blivit förfärlig och kontraproduktiv. Därför anser jag att vänsterliberalismens de facto imploderat och i statsrättslig frågor ersatts med ett oöverskådligt system av röda åsiktsförbud. Ett fåtal basala förbud måste som sagt accepteras, men aldrig mot enbart åsikter som skyddas av grundlag. Därför menar jag att flertalet röda linjer som idag är aktuella saknar rättsligt stöd i den svenska regeringsformen, som faktiskt är ramen för partiernas verksamhet inom staten. På så vis blir den röda djungeln närmast att se som åsikts- och yttrandeförbud i strid mot författningen. Lika illa är att red tape hindrar de tankar om smidig samverkan och sunda politiska kompromisser, något som faktiskt den svenska Regeringsformen vilar på.

Som jag inlett med har de röda linjerna blivit politiska slagträn påminnande om moraliska normer i stil med woke och PK. I den svenska praktiken rör de alltså inte krav på laglydnad, utan bara en hotfull utvidgning av partiernas egna interna normgivning till stöd för den egna kampen. Det innebär för mig ett lidande att se hur vänsterliberala partier slåss vilt i moraliska frågor långt ifrån den svenska grundlagen. Det är faktiskt skrämmande.

Jag menar således att det finns starka statsrättsliga skäl för följande slagord: upp till kamp mot djungeln av röda linjer som saknar stöd i den svenska Regeringsformen. Alla förnuftiga partier och politiker måste avveckla sina egna samhällsskadliga röda rättesnören! De ska inte tillåtas stoppa de borgerliga kompromisslösningar som valresultatet faktiskt öppnat för.

Torsten Sandström

_{Ett sk ”konstverk” från en kommunal utställning Lidingö! Det är en kränkning av publiken och skattebetalarna. Armlängds avstånd är alltså kontraproduktivt. Kulturens charlataner måste kunna kontrolleras.}

I SR P1 intervjuas Magdalena Andersson inför valet om kulturens roll i samhället. Hon upprepar då det mantra som jag antar alla vänsterliberal gillar:

Det är otroligt viktigt att att politiken håller armlängds avstånd till kulturen

Men hon talar inte om varför? Och det är enkelt att förstå. Om politikernas roll enbart är att fixa fram pengar till kulturen, så blir det en bred krets anställda med vänsteråsikter (normalt) som ska bränna av slantarna. Och då ser vi ju landet runt vilka vridna val av vänsterkultur som presenteras.

Så är det på landet många kulturförvaltningar. Så är det förstås också på SR/SVT där journalister tillåts att vitt och brett framföra sin politiska åsikter. I båda fallen är det frågor om nationella fällor. Fenomen som planlagts. Något av en sammansvärjning, modell vänster, med andra ord.

Anderssons och vänsterns medicin är alltså ingen naturlag. Dom talar i egen sak. Den som satsar pengar till kultur (eller SR/SVT) måste i grova drag veta hur pengarna ska användas och tillåtas dra i handbromsen vid övertramp. Det är självklart i en demokrati. Annars ges vänstern politiska frikort inom kultursektorn.

Torsten Sandström

I min e-postlåda på Lunds universitet dimper många intressanta brev ned. De ger på sitt sätt en bild av det svenska vetenskapssamhällets utveckling. Jag är gammal och kan därför jämföra med hur informationen vid det stora sydliga universitetet såg ut för omkring 50 år sedan. Slående är den politisering som ständigt pågår nuförtiden. Då var jag ung och vänster. Detta medförde att jag saknade politiska budskap. Idag är jag däremot emeriti, bosatt på Lidingö och ser mig som marknadsliberal (av den gamla sorten!). Nu storknar jag över alla flummiga politiska visioner som tränger ut de rent vetenskapliga aspekterna av forskarnas vardag. Det rör sig normalt om klimatskräck, human rightsflum samt budskap om att EU:s regelhysteri ska lösa alla problem. Det rör sig förenklat om en hej-och-hå-politisering som även många professorer sysslar med.

Häromdagen fick jag en cirkulär inbjudan från Lunds universitet att bidra till ”den sjätte konferensen om hållbar utveckling”. Jaha, tänkte jag – alltså än en gång detta flummiga mantra. Jag läste vidare för att kolla vad konferensen rör? Jo, ”vår gemensamma framtid: konflikt och hållbarhet”.

Frustrerad läste jag vidare. Följande sades om inriktningen. ”Konferensen syftar till att uppmuntra [interdisciplinära] dialoger om kunskaper rörande synergier och/eller konflikter mellan beredskap för hållbar utveckling.” Läsaren inser att det låter som budskapet i söndagens bibeltext. En kallelse till ett bönemöte med andra ord.

Detta budskap kom alltså från Lunds universitets ledning , närmare bestämt en avdelning med det pregnanta namnet: Sustainability Forum. Vad är det som egentligen händer på detta anrika universitet och i det svenska forskarsamhället?

Modern vetenskap kännetecknas av en indelning i skilda discipliner. Just denna uppsplittring och begränsning har inneburit en extrem fördjupning av de vetenskapliga kunskaperna. Gamla tiders prästerskap – som härjat i Lund med biskopen i spetsen till omkring år 1800 – har därför förlorat fotfästet. Men sedan ett par decennier pågår delvis ett återetablerande av en snedvriden politisk syn på forskningen. Nu påstås interdisciplinära studier tillhöra framtiden. Och mindre nogräknade vetenskapsfantaster tror att denna samling bör ske under klimatskräckens banér. Det superflummiga mantrat på plakatet är ”hållbarhet”. Visst kan gränsöverskridanden några gånger var nyttiga. Men att satsa på hållbarhet är en politisk återvändsgränd, vetenskapligt sett.

Förmodligen kommer denna vänsterliberala vision att prägla universitetets ledning under många år. Ty dessa män och kvinnor sysslar inte med forskning, utan med politisk administration. Men på det stora lundauniversitetets omkring 70 olika institutioner kommer forskning att i huvudsak bedrivas inom rådande interna ämnesgränser. Och det är naturligt. Tyvärr kommer stora penningsummor att destineras till den nya politiska hållbarhetssektorn. På sikt är denna sannolikt dock dömd att misslyckas. Annars kommer vetenskapen att återgå till forna helhetsideal under Guds ledning.

Den kritik jag framför borde vara högst upp på agendan vid Lunds universitet eller i svenska gammelmedier. Tystnad råder tyvärr i stort sett. Så var det också i Lund omkring är 1800 då naturvetaren Bengt Lidforss hånade prästerskapet.

Torsten Sandström

Åtskilliga dussin journalister från gammelmedierna har sedan länge genom försåtlig rapportering riggat ett val med knapp rödgrön utgång. Detta med hjälp av en rad opinionsmätare som genom slarviga undersökningar presenterat rödgröna staplar som är högre än Tidöregeringens (utan att tydligt tala om mörkertalen). Nu har alla dessa siare fått si en rejäl tankeställare.

Men tro inte att de ger upp. DN den 18/9 ger prov på denna infamt bevisa propaganda. Vad sägs om spåmannens Tomas Rambergs rubrik i bästa rönnbärsfilosofi:

Var det skattesmitarna som avgjorde valet?

Han knyter an till det faktum att invandrare vunnit valet till kommunisterna och sossarna i landets utanförskapsområden. Han vill däremot inte erkänna det som tydliga bevis pekar på. I stället försöker han göra sig rolig över att utlandsboende kan ha påverkat valet. Det riktig otäcka är att han kallar denna stora grupp svenskar skattesmitare, alltså brottslingar. Det är ett häpnadsväckande övertramp.

Gränslös är således de rödgröna journalisternas framfart. Rambergs ord är syn för sägen. I en demokrati ska journalister förstås rapportera fakta. Inte plädera för egna preferenser. Rollen som statsmakt tar sikte på att saklig och kritiskt blottlägga mygel och olagligheter. Inte att basunera ut egna politiska ideal. Och absolut inte anklaga en grupp svenska medborgare som brottslingar då de deltagit i ett allmänt val. En helt annan sak är att peka på fakta, dvs att nysvenskar röstar rött och planenligt stött de partier som ”inte vill bygga några murar” för invandring.

För DN finns uppenbarligen inga gränser för propagandan. Bonnierpressens ägare – eller rättare sagt hela medieimperiet topp -måste sätta ned foten! Vi ser något som förvränger det öppna samtalet.

Torsten Sandström

I sitt tal till folket igår talade Andersson on en nu ny tid av bred politik och utan den splittring hon sett under valrörelsen. Hennes ord är en psykedelisk verklighetsförfalskning. Rena illusionsmakeriet. Ty under hela kampen i årets val har just hon själv satsat på splittring. Inte ett anförande utan hatiska haranger mot SD. Detta trots att S-partiet tagit över stora delar av SD:s av henne så hatade invandringskritik! Dessutom har Andersson under valrörelsen konsekvent undvikt att tala om vad hennes parti verkligen vill, frånsett några svepande inlägg i syfte att muntra upp hennes kompispartier.

Därför är det inte att undra på varför hennes parti förlorat mandat i årets val – och ännu en gång sjunkit till ett resultat som är all time low. Hon är minsann inte året vinnare! Hon är en förförare av folket, en bluffare, och alltså demagog. Därför har besvikna väljare valt att rösta på moderater, kommunister och klimattalibaner. Hennes parti har stått för vänsterpopulism. Det har nu mage att utropa sig som vinnare i valet.

Socialdemokratin har förvandlats till ett rått maktpart på stegvis nedgång mot historiens skräpkammare. Det är en väntad utveckling för ett arbetarparti närmast utan väljare med industriarbete. Kring sig försöker sossarna i stället samla nya väljare som invandrat till Sverige, varav många lever på bidrag i förorternas utanförskapsområden. Partiet spelar inte längre med öppna kort med tydliga reformer för en nationellt behövande målgrupp. Hat och smutskastning av SD och Tidöregeringen har som sagt dominerat partiets valrörelse. Jag har svårt för att förstå hur någon kan vara stolt för att rösta på ett parti som närmast är tomt på för nationen viktig sakpolitik.

Det är även intressant att se hur mediernas så kallade ”politikexperter” nu försöker släta över sina i grunden felaktiga prognoser om S-framgång som länge och nästan var dag basunerats ut i medierna. Även nationens statsvetare – dvs de många som sysslar med det minimala ämnet valforskning – är pinsamma. Stukade av sina vilsna spådomar försöker de nu tala om för folket hur regeringsbildning ska kunna ske i ett jämnt val med viss borgerlig majoritet (åtminstone som SD är tunga på vågen). Vilken vanlig människa som helst kan förstå att det kan gå närmast hur som helst! För detta behövs ingen doktorsgrad. Som Andersson och hennes hejdukar bäddat får de ligga – ifall de över huvud taget kan komma över några statsrådsposter. Då nystan av fåniga röda linjer ersatt sund pragmatism vilar nationen på gungfly.

Låt vänsterpopulisterna och demagogerna försöka att regera! Man behöver inte vara professor i statsvetenskap för att förstå hur svårt det blir, i och med att Centerpartiet i sak säger sig vilja föra en borgerlig politik. Förvisso under ännu en förvirrad C-ledare som tror att partiet är mittpunkten i Sveriges politiska landskap. Det enda säkra beskedet är att nationen kommer att skadas av den rödgröna lekstuga som Magdalena Andersson riggat. Detta på grund av ett enda skäl. Inte att främja nationens tydliga intressen. Nej, nej. Utan för att driva en politik som gör att S kan kontrollera makten. Den som lever får se hur det går.

Torsten Sandström

PS! Som regeringsbildare säger Andersson idag: ”Min ingång i det arbete som nu tar vid är att alla politiska krafter (min kurs) nu behöver lägga partitaktiken åt sidan och sätta Sverige och svenska folket främst. Jag har därför understrukit för talmannen att jag vill leda Sverige i en ny samarbetsanda och söka breda samarbeten.” Vilket hyckleri! Hon talar för sin sjuka mor. Alla ska hjälpa sossarna, tror hon. DS

Den pågående debatten om hur demokrati ska definieras har delvis varit klargörande. De inledande två statsvetarna menade å ena sidan att det räcker med ett allmänt accepterat valförfarande. Alltså en definition kring deras vetenskaps snäva centrum: statsapparatens former. Jag har däremot pläderat för en betydligt vidare definition som även tar sikte på hur mediesamhället hanterar en valrörelse och den politiska debatten inför valen i stort. En utvidgning krävs i massmediesamhället! Min åsikt är att medierna och deras närstående (opinionsinstituten) faktiskt har drivit den svenska valrörelsen i flera år för de rödgröna. Resultatet har blivit en begränsad valvinst för dessa. Utan mediernas långvariga stöd hade utfallet med stor sannolikhet blivit ett helt annat.

Ytterlighetsåsikten i debatten förespråkas av syskonen Wikforss, med filosofen och akademiledamoten i spetsen. Hon har mediernas öra. Här framförs ett budskap som måste sägas tillhöra Woke- eller PK-kretsens kärna. Deras mål är att diskvalificera SD från svensk politik pga av att partiet för en odemokratisk politik. Någon röd linje mot kommunisternas V dras typiskt nog däremot inte.

Åsa Wikforss meddelar mig vänligt att hon ska ge utförligare svar i en ny bok, ’Demokratins ödesstund’. Jag förväntar mig tyvärr inga väsentliga nyheter från hennes sida. Hon tycks nämligen inte inse att de senaste decenniernas invandringspolitik förmodligen är huvudorsaken till det mångåriga elände nationen sett, med våld, skolstök, segregation och kraftigt stegrade kostnader för skattebetalarna som följd. Utan tvekan kan man påstå att Sverige plågats. Men för henne existerar inte tanken att vänsterliberala makthavare kan bära ett tungt ansvar. Hon tillhör nämligen med andra ord gruppen som försvarar den politiska elitens tillkortakommanden. Hennes bok ska alltså handla om demokratins öde. Hon tycks inte reflektera över att även hon bär ”ödet” i sin hand. Det är en tanke som inte existerar i de utvaldas krets. Det säger en del om hennes definition av demokrati.

Torsten Sandström

Till det yttre är Åsa och Mårten Wikforss debattartikel SvD 7/9 en hyllning till demokratin. Rubriken lyder: ”Faror med att slira kring demokrati­begreppet”. Texten vänder sig mot en tidigare text i SvD av två statsvetare som presenterat ett ytterst formellt begrepp för svensk demokrati. De pläderar i korthet för att det räcker med ett allmän acceptans av ett gediget valförfarande.https://www.svd.se/a/3peKXA/asa-wikforss-marten-wikforss-faror-med-att-slira-kring-demokratibegreppet

Jag har själv kritiserat statsvetarnas snäva definition. https://bulletin.nu/sandstrom-gammelmedier-och-opinionsinstitut-mot-svenska-folket Min åsikt är att opinionsinstitutens mätningar och inte minst mediernas presentation av dem bör omfattas av demokratins krav. Detta skriver syskonen Wikforss inget om. Ty deras debattinlägg är innerst riktat mot ett parti som syskonen Wikforss anser som odemokratiskt, dvs Sverigedemokraterna (SD).

Det anmärkningsvärda är syskonen Wikforss bevisföring. En allvarlig anklagelse mot SD borde vara späckad med exempel på partiets övertramp. Sådant finlir bryr sig inte syskonen om. De radar i stället upp en rad internationella makthavare, från Ungern, USA, Polen och Indien (precis som de skulle kunna dras genom samma kam). Hokus pokus. Slutsatsen i deras inlägg är att det svenska demokratibegreppet måste ges en politisk dimension som utesluter SD från ledarskap. Hur denna uteslutning ska formas bekymrar sig inte syskonen Wikforss om. Man svingar bara trollkarlens stav.

Jag menar att det är demokratins egen sak att hindra övertramp av det slag som syskonen Wikforss svepande antyder. I USA slirar för tillfället kanske delvis dessa mekanismer. Men utgången är inte alls given. I Ungern och Polen finns uppenbara tecken på ett demokratiskt tillfrisknande. Frågan kvarstår dock om vilka metoder syskonen Wikforss rekommenderar för en sanering av demokratin i deras smak. Av denna anledning framstår deras ambitiösa text som en betraktelse från elfenbenstornet.

Personligen är jag också bekymrad över den svenska demokratins utveckling. Men min oro rör inte SD, även om det unga partiet har vissa företrädare jag ogillar. SD har nämligen haft en viktig funktion genom att kritisera en långvarig och dysfunktionell politik inom breda politiska lager. Kritiken har som bekant rört en storskalig svensk invandringspolitik. På två decennier har omkring två miljoner invandrare slussats in i ett Sverige som förr haft en befolkning på bara åtta miljoner. Det är sannerligen inte småpotatis! Samtliga gamla partier har haft sina händer i den smeten. De har samfällt hånat SD för att bara våga peka på vad som hänt. Och problemen har förstås stockas sig. Stor våldsbrottslighet, betydande ekonomisk kriminalitet, uppenbart stök i skolorna osv. Sveriges kostnader för denna fria asylrätt – utan fungerande verktyg för utvisning – är minst sagt gigantiska. Den har också inneburit en kulturell roulette. Om detta säger syskonen Wikforss inte ett ord. Men man menar ändå att SD är ett hot mot nationen. Och att partiet bör diskvalificeras från svensk demokrati.

Jag menar att deras inlägg är typisk för en bred grupp vänsterliberala drömmare. Om politiskt förtryck sker utomlands anses den svenska demokratins skyldig att öppna sina gränser, även om invandringen ökar nationens folkmängd med 25 % på tjugo år. I min värld är detta rena dröm- eller hasardpolitiken. Och drömmar brukar förstås gå i kras. Det är den krisen som dagens Sverige tvingats se.

Syskonen Wikforss framstår som en del av det mediesverige som mörkat det som många väljare insett. I stället för att förstå vanliga människors missnöje marscherar syskonen Wikforss i takt med svenska gammelmedier. Deras kritik riktas mot budbäraren, dvs SD, som vågat kritisera innevarande sekels sannolikt viktigaste omgestaltning av Sverige. Syskonens debattinlägg blir på så vis en lovsång till den liberala politik som den amerikanska filosofen Thomas Sowell nagelfarit. Hans bok från 1995 heter ”The vision of the anointed”. Syskonen Wikforss tillhör de kröntas krets. Deras flummiga lyckobudskap ges plats i gammelmedierna. Trots att deras visioner inte byggs under med tydliga exempel eller rimliga slutsatser. I stället för att konkret förklara hur demokratin ska stärkas så utför de bara en liberal offertjänst. Lite rök från altaret och vips är saken klar.

Torsten Sandström

Tidöregeringen har under senaste fyra år agerat handfast i en tuff politisk verklighet. Målmedvetet har man betat av problem som de rödgröna skapat.

Men samtidigt har opinionsinstitut och gammelmedier tillsammans – på lösa grunder – framställt regeringen som en förlorare. I fyra år har Tidöregeringens underläge basunerats ut som ”närmast ointagligt”. Detta budskap har gammelmedierna bildligt proppat i svenska folkets halsar. Institutens spådomar har byggts på lös grund, på klent konstruerade mätningar. Men de har ändå slagits upp i färglada staplar som visat att regeringen ät körd.

På detta tåg har gammelmedierna samfällt hoppat. Journalister och så kallade politiska experter har – under hej och hå – under åren vecka efter vecka framfört budskapet att regeringen kommer att förlora kommande val. Denna massiva propaganda mot Tidösamverkan måste med all sannolikhet ha påverkat betydande delar av folket att i september 2026 rösta på den rödgröna oppositionen. Men framgången har likväl visat sig mycket mager. Till saken hör att flera svenska statsvetare bidragit till dessa vinklade presentationer. Jag skulle kunna räkna upp nästan två dussin experter in spe som sysslat med denna desinformation. Bland journalister och deras närstående charlataner (experter) finner vi valrörelsens reella förlorare. Deras misslyckade satsning måste upp på bordet. Vi kan inte se val efter val utvecklas på samma vis!

Motsvarande rödgröna bild förmedlades då SVT inledde sin valvaka igår kväll. Samma gamla gäng av siare anslog i programmets inledning en ton av nederlag för Tidöregeringen. Bror Duktig, dvs statsvetaren Ekengren Oskarsson, bekräftade detta med sin vallokalsundersökning, VALU, som pekade på flera procents övervikt för de rödgröna. Saken var i stort sett klar. Som en bilhandlare prisade han SVT:s VALU och dess förmåga att med stor visshet förutspå en framtida rösträkning. Ekengren Oskarssons magnifika fartyg sjösattes. Med det blev rena pannkakan av VALU. Fartygets förliste innan det kommit ut på Göta älv!

Efter några timmars rösträkning presenterades nämligen den första prognosen baserad på faktiskt räknade röster. Plötsligt stannade mandatskillnaden mellan blocken på enbart 1 riksdagsplats. Sossarna gick i djupet tillsammans med VALU. Och alla Tidöpartierna vann nya mandat, utom SD som backade tydligt. Ekengren Oskarsson såg lika utslagen ut som sin göteborgska spådomskollega, Sören Holmberg. Dvs mannen som under en liknade tillställning för flera år sedan tidigt dömt ut en segrande borgerlig regering. Även Ekengren Oskarsson tappade igår helt ansiktet i rollen som såväl siare som vetenskapsman. Med sig till skamvrån toga han med sig mängden politiska analytiker inom medierna. Alltså rader av spågummor som länge försökt leda allmänheten till de rödgrönas lyckoland.

Till sist var utfallet av rösträkningen så jämnt att bara ett eller två mandat – kanske omkring 20.000 röster – skilde mellan blocken. Hur det än går med rösträkningen blir det svårt för Centerpartiet att rösta ned den borgerliga politik som Tidöregeringen lanserat. Centerns valrörelse baseras på i sak. liknande löften. Partiet delar enbart Magdalena Anderssons anhang i synen på SD. Här finns onekligen borgerliga öppningar.

Oavsett om Tidösamverkan i slutändan (inom en vecka av kommande intensiv rösträkning) vinner valet eller inte så finns det således grund för en synnerligen allvarlig kritik av mediernas journalister, spådomsinstituten och allehanda typer av så kallade experter. Jag har tidigare använt det starka ordet medial sammansvärjning mot Tidöregeringen. I grunden har fokus legat på propagandaliknande kritik av SD å ena sidan samt en välvillig syn på alla de rödgröna partierna. I centrum har opinionsinstitutens färgglatt vilseledande spådomar stått. Deras staplar har ständigt – utan tillräckliga reservationer – presenterats som närapå fakta. Mörkertalen har sannerligen inte fått en tung svart stapel! Detta har skett sammanlagt många hundra gånger i nationens gammelpress, SVT, SR mfl organ ör samhällsinformation.

Min slutssats är att de svenska medierna och deras kumpaner försökt vinna valet åt sina favoritpartier. Men man har närmast förlorat. Hursomhelst, den skada som medier och institut under den långa resan med intensiva opinionsspådomar vållat den svenska demokratin är så stor att den inte ens kan mätas. Det rör sig alltså om en historisk sammansvärjning.

Detta massmediala komplex måste noga utredas. Fortsatt konspiratorisk samverkan är ett hot mot svenska demokrati. Särskilt med tanke på den centrala roll statsfinansierade medier som SR/SVT har. Sökljuset måste även rikas mot Novus, Verian, Demoskop, Ipsos, Indikator Opinion och allt vad dessa affärsrörelser heter! En stor del av landets journalister måste ställas i syndabåset. Där kan de skaka hand med åtskilliga av landets statsvetare, dvs de många – särskilt från Göteborg – som sysslar med att slugt och förnumstigt rigga svenska valrörelser. De inser inte ens sin roll som schamaner, ty de är uppfyllda av politisk godhet och en portion egennytta (framtida uppdrag).

Torsten Sandström

På valdagen ska jag lyfta ett svenskt problem som är känsligt: feminismen. Bara själva ordet har blivit så PK eller wokt att det kan införas i Regeringsformen, om det inte vore så att nästan halva befolkningen är män och jämlikhet redan regleras där.

För det rödgröna Sverige platsar ordet att införas i deras egen Hall of fame. Den som inte är feminist definieras normalt som kvinnohatare och mansgris. Ordets totala dominans har gjort det närmast urladdat på innehåll. Stefan Löfvens regering flaggade nämligen officiellt för en svensk feministisk utrikespolitik under Margot Wallströms ledning. På vilket sätt UD under dessa år agerade på ett sätts som satte kvinnors rätt i centrum är okänt. Man öppnade nämligen diplomatiska kontakter med Palestina, en till ytan okänd statsbildning befolkad med våldsanstrukna män som ledare. Vad som hänt efter Löfvens stordåd ger inte heller något stöd för att feminismen som sådan varit framgångsrik i Hamas´ rike, som närmast krossats genom rysligt självskadebeteende. Regionen plågas för övrigt av kvinnoförtryck.

Ordet feminism saknar alltså idag språkligt innehåll. Det är fortfarande en klyscha. Eller snarare ett mantra för diffusa förhoppningar. Det är således ingen slump att sex av riksdagens åtta partier har kvinnliga ledare. Samtliga partier på den rödgröna sidan uppfyller förstås detta grundkrav – de är ju för feminism. Att svensk politik därför skulle vara mer avancerad än utomlands är okänt, men detta förs ofta fram som en sanning från de rödgrönas håll. Här påstår man till och med sedan länge att vår nation är ett föredöme för andra folk. Att detta är en illusion som används för inrikes bruk måste sägas vara klart, i och med att andra länder inte visar någon entusiasm (frånsett dem förstås som vill ha svenskt u-bistånd).

Svenska medier följer i samma förnumstiga spår, mer eller mindre officiellt. En bläddring i en tidning eller koll på teve blir därför en form av seans. Massor av kvinnliga journalister tillåts säga vad som helst. De anser sig som experter på män och ges rika tillfällen att uttrycka sina fördomar och plattityder.

Låt mig därför avsluta med två ovanligt tydliga slamkrypare. I DN 3/9 utbrister Hanna Hellquist i en svart rubrik:

Han har gjort slut – och jag vet inte hur jag ska ta mig igenom dagarna

Textens nyhetsvärde är noll och intet. Vilken läsare som följt Hellquist tirader blir förvånad över reaktionen hos mannen ifråga? Men för feminister är det självfallet klart att inget fenomen är så fullständigt ointressant att det inte kan tryckas i massupplaga. Könsfrågor har alltid prio ett. Sak samma gäller en text i DN 13/9 – valdagen – där Åsa Beckman ges möjlighet att predika för kvinnliga läsare:

Vi hade haft ett bättre samhälle om alla var som kulturtanterna

Alltså ännu ett uttalande i egen sak. Jag förstår att ingen manlig kollega på DN vågar säga ifrån. Hans framtid i svenska media skulle snabbt se sitt slut. Beckman själv är kulturtant och saknar varje uns till självkritik. Det är ändå vidunderligt att en skribent – i slutet av en brinnande valrörelse – påstår att hon själv är måttstocken för ett bättre svenskt samhälle. Så kan bara en inpiskad feminist prata.

Det finns goda krafter i Sverige som strävar efter jämlikhet. Och visst finns en hel del kvar att göra. Men det behövs inte en populistisk feminism med ett vinklat och flummigt budskap om det kvinnliga könets primat. Sådana idéer odlas alltså i en vänsterliberal miljö som befriats från tanken om könens olika biologi. Den som studerar ett han- resp honlejons samliv ser skillnaderna tydligt. Är människor i grunden så annorlunda, även om vi utvecklat omfattande sociala mönster? Därför borde feminister slänga de fåniga slagorden på skräphögen. Ett lugnt samtal om jämlikhet räcker. Och kvinnlig hybris luktar för den delen lika illa som manlig!

Torsten Sandström

Det var ett lidande att se partiledarnas slutdebatt på SVT igår. Förvisso glade mig Tidöpartiernas sammanhållning. Men oppositionen gör mig mörkrädd. Magdalena Andersson har goda skäl att inte visa sin politiska kort. Hon har nämligen ingen aning om vilken politik hon kommer att kunna servera. Därför beter hon sig som prinsessan på ärten. Lovar nästan inget. Och varje kritik mot S-partiet för otydlighet bemöts som personangrepp med himlande miner och utfall mot SD (även om frågan inte just rör detta parti).

Det som är mest skrämmande med debatten igår kväll är Anderssons potentiella samarbetspartier. Dadgostar svarar över huvudtaget inte på någon kritisk fråga utan byter helt fräck ämne varje gång det hettar till. Dessutom serverar hon konvulsioner med populistiska utfall om miljarder åt alla tänkbara håll. Utan att ens tänka på finansieringen. Det är läskiga kamptoner hon sprider. Förmågan till saklig debatt är lika med noll. Vi ser en samhällsfarlig kravmaskin av vanligt kommunistisk typ. Att hon lär vara juristutbildad är skrämmande. Regelstyrning vet hon inte av. Hon vet bäst.

Anderssons andra samarbetspartner är inte bättre. Amanda Linds ögon lyser av ett lika stort hat till svenska samhället som Dadgostars. Inte heller Lind godtar vanliga folkliga värderingar om jobb, privatliv, företagande, boende, energi, könsbyte osv. En helt rimlig omsorg om den yttre miljön har förbytts i en fullständigt kompromisslös inställning till de egna klimatteserna. Hatisk är som sagt hennes frälsarblick. Liksom andra predikanter försöker hon sprida teser som påstås vara vetenskapliga, trots att alla vet att exv uppvärmningen är en fråga om att ge och ta. Sverige har redan som enda nation inom EU passerat nollgränsen för nettoutsläpp, men för en frälsare räcker inte detta. Hon vill besegra Världen. Att hon lär vara psykolog spär bara på mina fördomar om själskramarnas yrke.

Anderssons sossar kommer alltså vid en valvinst i morgon att samarbeta med dessa två politiska självhärskare. De kommer knappast att vika från sina budskap om frälsning. Följden blir förstås att den svenska nationen än en gång måste ta smällen för att Socialdemokratin ska ta över regeringsmakten. Därför använder jag idag en bild som jag använt för flera år sedan. Den visar två talibaner. Den ena vill med klimatskräck styra jordklotet. Den andra är en krigare från Hamas som genom blodigt våld förorsakat att Palestina är i spillror. Vi ser alltså Lind och en av Dadgostars nära vänner.

Tillsammans med dessa två tyranner kommer kanske Socialdemokratin att styra landet de kommande fyra åren. Det är i så fall synd om Sverige. Att sossarna – som ändå bör ha en susning om vad demokrati innebär – riskerar att försätta landet i en sådan uppenbar kris är något mycket allvarligt.

Torsten Sandström

PS! Jag har i tidigare bloggar pekat ut Liberalerna som körda. Simona Mohamssons tvärvändning var en politisk pajaskonst. Under de senaste veckornas debatt har hon dock visat sig såväl skicklig som karismatisk. Det är bra för Tidö, ifall det nu räcker samt håller. Ty hennes politiska bas är svag. Vad som händer när valet väl är över förblir alltså oklart. DS

Mängden journalister med examen från olika seminarier (från universitet till skrivarkurser) har normalt lärt sig att alltid ta parti för den lilla människan. Försiktigt använt är detta nog bra. Men majoriteten svenska journalister agerar oförsiktigt. Offerideologin flödar sannerligen. Inte minst i rapporteringen kring Tjörnolyckan. Detta trots att domstolsförhandlingar har inletts och juridiken således hamnat i fokus. Svarandesidans advokater framför nämligen viktiga rättsliga invändningar.

Jag är en landkrabba och inte alls sjöfartskunnig. Därför kan jag förstås inte ge någon bra prognos om utgången i målet. Min poäng är nu att det inte är svårt att på Internet finna enkla och avancerade samlingar av sjöregler för nöjestrafiken. Det finns nämligen massor med sådana regler! De vilar på sunt förnuft och gammal beprövad erfarenhet. Enligt den svenska Transportstyrelsen är de tre viktigaste reglerna för fritidsbåtar följande:

1 Håll alltid till höger: Du ska ligga så långt ut till styrbord i rännan som det är säkert.

2 Småbåtar och segelbåtar har väjningsplikt mot nyttotrafik: Om din båt är under 20 meter, eller om du seglar, har du en absolut skyldighet att hålla dig undan så att du inte ligger i vägen för större fartyg (som finlandsfärjor, fraktfartyg eller skärgårdsbåtar) som inte kan svänga utanför farleden.

3 Korsa inte framför andra: Du får inte svänga tvärs över farleden om det tvingar ett mötande eller passerande fartyg att bromsa eller saxa.

Det verkar rimligt att reglerna kommer stå i centrum för prövningen vid Göteborgs tingsrätt. Jag antar att reglerna borde vålla oro hos de många journalister som redan utsett kaptenen och lotsen som bovar. Det var mörkt, vädret uruselt och sikten svår. Varför var semesterbåten ute på sjön? Vilken position befann den sig i – särskilt i relation till farledens mitt? Frågorna är centrala.

Även journalister måste faktiskt förmå sig att ställa frågor som har betydelse för den egna offerteorin. Om åklagaren är påläst om dem vet jag inte. Men jag tror att domstolen kommer att ha fokus på dem. Kanske är frisläppandes av kaptenen ur häktet en signal på hur domen kan bli för honom i värsta fall.

Torsten Sandström

_Wikimedia

Vem kan ha något särskilt emot den norske kung Harald som gått bort? Men ändå måste fråga ställas om en så storslagen och utdragen begravningsceremoni verkligen är nödvändig?

Förklaringen till ceremoniernas våldsamma omfång är förstås att monarkin i Norge på senare år haft allvarliga problem. En bonusprins med diger lista av mycket allvarliga brott (enligt Byretten). En kronprinsessa som umgåtts med Jeffrey Epstein. Och en prinsessa som nyligen gift om sig utan att låta norska folket via teve ta del av bröllopet (sändningen har sålts till ett privat företag). Det sista ger besked om unken snikenhet utan förståelse för vad hon kostat folket. Sammantaget har Harald således ställts inför problem.

Det finns med andra ord påtagligt trubbel inom den norska monarkin. Därför har säkert sluga medierådgivare kalkylerat att våldsamma ceremonier kring dödsfallet kan utnyttjas för att vända opinionen. Nationella och utländska medier levererar förstås med avsett resultat. SVT kör exv på helvarv bara för att det rör en kung i ett grannland. Det snackas på SVT åter igen om ”samling vid lägerelden”. Ett annat sätt att uttrycka detta är att ceremonierna förvandlas till utstuderad propaganda.

Som gammal republikan anser jag att den senare förklaringen tydligast beskriver vad saken gäller. Jag gillar sedan min ungdom Vilhelm Mobergs realistiska kritik av monarkin. Den föder, enligt honom, unkna stämningar av underordning som inte borde odlas inom ett fritt folk.

Alltså. Heder åt Vilhelm Moberg, som var en stor man i ordets rätta bemärkelse!

Torsten Sandström

Nu börjar det brinna i de rödgröna knutarna. Plötsligt har opinionsinstitutens siare pekat på att L-partiet tycks fånga tillräckligt antal väljare för att klara 4%. Dessutom att S-partiet sjunker till all time low. Hursomhelst med dessa mätningar. De rödgröna journalister – som i åratal predikat att Tidöregeringen är körd – drabbas nu av panik.

På SR och SVT ligger nerverna alltså på ytan. I dagens SR Studio Ett har förvirrade journalister därför arrangerat en seans som framstår som märklig (men tyvärr är vanlig inom det sk public service). Två rödgröna ska därför nu tala om vad som sker. Därför ges Tomas Ramberg, DN, och My Rowedder, Aftonbladet, plats på scenen. Alltså två rödskinn!

I en del av samtalet försöker de två torpedera Tidögruppen med stor kraft. Särskilt märklig är angreppet på L-partiet, som uppges ”sakna väljare”. Viket nonsens. Val har inte skett sedan fyra år. Hos de två rödgrönas vänner bland siarna om opinionen har de uppenbarligen redan förlorat sina väljare från 2022! Att siffrorna nu ändras till nackdel för de rödgröna i dagens spådomar blir alltså ett tecken på att L-partiet ”saknar väljare”. Vilket verbalt och politiskt trixande!

Tala om vänstervriden journalistik! Det är tyvärr sedan länge det normala mönstret inom SR/SVT, som du och jag som oliktänkande tvingas betala. På dessa företag låter cheferna journalisterna göra vad det vill. Deras privata politiska åsikter anses till och med som ”oberoende” journalistik! Och Granskningsnämndens legitimerande jurister samtycker.

Det räcker inte alls att skratta åt eländet. Man måste gråta en … Enda hoppet är en valvinst för Tidöpartierna samt en vilja att reglera den publika opinionscirkusen. Inte minst måste man införa en rejäl rättslig kontroll av oberoendet hos SR/SVT:s anställda. Dagens låt-gå-politik är typisk för vänsterliberaler. Den skadar svenska folket.

Torsten Sandström

som inte är oberoende utan spelar med öppna kort

Magda Andersson saknar självkritik och agerar som en riktig vänsterpopulist. Det syntes med stor tydlighet i den sk statsministerduellen på SVT igår. Hon anklagade motståndaren, alltså Ulf Kristersson, flera gånger för osakligt bråkande. Men förföll själv ständigt till usla personangrepp och utfall mot sin opponent med exv användande av hat mot SD som slagträ.

Det gick inte så bra. Kristerssons sakliga svar – utan direkt angrepp på Anderssons person men på S-partiet – gjorde henne svarslös och illröd. Med himlande blickar och antydningar menade hon att Kristersson förolämpat henne. Hon är inte van att vid möten inom sitt parti få tuff kritik. Kristersson har däremot haft det tufft internt innan han blev högste ledare! I hans fall en bra skola för politiker!

Jag tror mig se hur Magdas rödgröna och negativa känslopopulism inför publiken sänktes. Detta genom Kristerssons lugna och positiva saklighet. Kristersson tog hem duellen i jovialiskt stil. Det syntes att han varit statsminister fyra år jämfört med Magdas misslyckade knappa år (som hon beviljats av en kurdisk kommunist i V-kläder, dvs Kakabaveh). Det märks att fyra år av tufft jobb av Kristersson gjort resultat för att rädda ett Sverige som sargats av rödgrön politik.

Jag hoppas att väljarna såg detsamma som jag gjorde. I så fall tar Socialdemokratin på söndag ytterligare några steg ned för trappan till skräpkammaren. Vi har sett berömvärt fina sosseår fram till och med Tage Erlander. Därefter bara en betongartad S-politik som gått ut på ett klamrande fast vid makten över staten. Detta med nästan alla medel. En politik som skapat enorma problem för Sverige via olika rödgröna kombinationer. Helt i onödan!

Torsten Sandström

Bara en hastig blick på de svenska PISA-resultaten från igår avslöjar en viktig förklaring (av flera). I toppen ligger nämligen tre östliga nationer med en auktoritär politisk ideologi. Dessutom nationer som allmänt sett ligger långt fram i den digitala utvecklingen. Vad säger detta?

Enligt min mening är svaret att traditionella mönster om ordning, krav, betyg och tydliga kontroller av resultaten är synnerligen viktiga faktorer i för framgång med studier. Mer nyttiga än själva IT-miljön. Ungefär så fungerade också den svenska skolan i min ungdom. Den var sannerligen inte perfekt, men den fungerade för studieintresserade. Många kunde göra klassresor utan ärvda pengar. Skolan var sällan så tyrannisk som i Bergmans film Hets. Men den var kravfull och fick därför många att pinna på med plugget. Till nytta för sig själva och samhället. Det är ju själva grejen.

Den västerländska individualismens har delvis slagit sönder familjen. Frånvarande föräldrar syns ofta. Dessutom har krav på ordning, prov och skarpa betyg länge dissats av politiker och pedagoger som auktoritär ideologi.Budskapet är att lärarna inte ska ta till kategoriska och starka ord (och definitiv inte moraliskt ruska om ett barn som upprepat stör arbetet i skolan). Den nya tron är att eleven själv tämligen fritt ska söka kunskap. Detta medför förstås mycken tid framför myllret av information i datorer och mobiler. Färre smarta läroböcker här alltså! Jag tror alla – liksom jag – ser hur flera barnbarn inte tillräckligt lockats in i bokläsandets drömvärld. Där blir drömmar faktiskt nyttiga. Men svenska politiker drömmer om annat – mycket luftigare jämlikhetsvisioner.

Deras drömmar blir motsatsen till vad som främst behövs. De ser alla som jämlika. Läraren ska ligga lågt. Läroböcker ersätts med lösblad och datorer. Skolverket kan inte anordna centrala prov (trots miljardsatsningar!). Däremot kan Skolverket skriva böcker, dvs planer fulla med förnumstiga regler om allt och inget. Juridiken tros nämligen kunna styra arbetet i skolan (märk att reglerna däremot är tämligen få i min ungdom). Den svenska utvecklingen är ju inte klok. Det som saknas är främst gammalt beprövat sunt förnuft.

Kom nu inte och säga att jag förespråkar en skola i stil med filmen Hets! Jag pekar bara på elementära misstag som medfört att skolan blivit ett vänsterliberalt jippo som fungerar dåligt. Särskilt för barn som inte kan få hjälp hemifrån.

Jag förväntar mig invändningen från supersossen: ”men skolan kan väl ge det stöd som föräldrarna inte förmår?”) Just detta svar visar på sjukan i den svenska skolpolitiken. Byråkrati i förhoppning om jämlikhet. Samtidigt sjunker medelresultaten i PISA år för år … Skolan ges nya miljarder till stödåtgärder, i stället för satsningar på att höja statusen i lärarnas viktiga yrke. Vi ser en kommunaliserad skola som supersossen Göran Persson och hans likatänkande vänner förstört.

Torsten Sandström

_{En skärmbild från SvD 8/8:}

Min text häromdagen om en medial sammansvärjning får sin uppföljare idag genom SvD. Tidningen försöker lura läsekretsen att journalisterna rättvist speglar Magdalena Anderssons vinst som i stort sett klar. Man talar om vem som enligt opinionens bli statsminister en halv vecka före valdagen.

Enligt den grafiska illusionen har Andersson c:a 80% chans att vinna. Bilden byggs på röriga och darriga ”simuleringar.” Avsikten är förstås att tala om för läsarna att Kristersson och Tidögänget är körda. Det trots att osäkra opinionsmätningar visar att valet tycks bli jämnt.

Skam över sådan journalistik. Skam över SvD. Det finns inga gränser för hur man missbrukar bandwagon effect. Min slutliga dom faller dagen efter valet!

Torstern Sandström

Inför öppen ridå sker under höstens valrörelse något skrämmande. Landets många mätare av den politiska opinionen – såsom Novus, Verian (tidigare Sifo), Demoskop, Ipsos, Indikator Opinion, Sentio och United Minds – sammanställer fortlöpande sina olika resultat i medialt klatschiga former. Olikfärgade staplar skriker ut resultaten efter mätningar som genomförts med urval av svar på en mer eller mindre statistisk vetenskaplig grund. Genom avsaknaden av en lika tydlig svartfärgad (mörkertalet) stapel för osäkra väljare (eller sådana som inte svarat) kommer plus/minus 10 % av resultatet att mörkas. Visst kan finstilta reservationer förekomma från institutens sida. Men väljarbarometrarna framstår som ett glassig reklambudskap till medierna och folket. Märk att presentationerna är baserade på en kommersiell grund att vara säljande inför publiken.

I nästa steg gör dessvärre mediernas – press, radio och teves – behandling av utfallet inte saken bättre. Här slås de brokigt färgade staplarna upp. Inga bilder eller ord om det väsentligaste – det svarta hålet – dvs att en stor del av väljarkåren inte alls har gjort ett val. Sådant finlir tillhör inte den mediala verkligheten. Nej, här skriker man ut att de rödgröna ser ut att vinna medan de blågula ligger illa till. Dag efter dag samma kategoriska budskap i tidningar, radio och teve.

De stora bovarna är mediernas behandling av dessa ”nyheter”. Med illa dold skadeglädje har majoriteten av nationens journalister gottat sig åt institutens synnerliga darriga mätningsresultat mot de blågula. Det stora antalet mätningar (utan tydligt angivande av mörkertalet) har tillsammans med medierna tvärsäkra besked styrt den svenska publikens syn på det politiska läget i Sverige under lång tid. Är inte detta odemokratiskt? Alla kloka samhällsvetare känner nämligen till att opinionsmätningar påverkar allmänheten på så vis att folk gärna vill tycka/rösta som andra gör. Detta kallas ”the bandwagon effect”. Detta verktyg för påverkan har använts mot Tidöregeringen under flera års tid. Trots att många väljare överhuvud taget inte bestämt sig.

Jag menar att det fenomen vi ser är klart oförenligt med tanken om svensk demokrati. Det är inget annat än en medial politisk cirkus. Förtroendet för valsystemet hotas alltså. Inte heller kan vi höra några statsvetare protestera. De deltar till och med ibland i mediernas gökbo för desinformation. Vi ser med andra ord hur det svenska mediesamhället blivit ett demokratiskt valmonster.

Om Tidöregeringen vinner valet menar jag därför att en lagreglering av opinionsmätningar måste ske. En sådan lag är inte särskilt svår att skriva. För det första måste alla redovisningar av mätningar i staplar eller liknande innehålla en lika tydlig svart stapel för icke-svar eller osäkra. För det andra ska inga mätningar publiceras förslagsvis under tre månader före valdagen. Varför måste den viktiga slutkampen liksom idag genomföras i cirkusens former? Det är partiernas sak att övertyga om vad som är bra eller dålig politik – inte mer eller mindre kommersiella medier och opinionsinstitut.

Jag är säker på att vi genom en antydd lagreglering skulle få en mer saklig medial bild av den svenska politiska opinionen. En bild som är tydligare och mer rättvis. Den kommer att göra det svårare för många journalister att driva sina egna politiska åsikter i samband med presentationen av mätningarna. Och bandvagnens politiska larvkedja kommer att bättre visa för allmänheten vad som händer inom opinionen fram till att larvfötterna stoppas i god tid före valdagen. Utrymmet för osaklig propaganda minskas med andra ord. Den stora vinnaren är den svenska demokratin.

Torsten Sandström

En sweizisk glaciär i alperna smälter. Då finner nationella forskare en stor stam från ett träd som alltså begravts av isen under den tid då den växte fram pga kylan för 10.000 år sedan. Alltså var det varmare än idag för mycket länge sedan. Sannolikt åtskilliga gånger under miljontals av år. Alltså varmare under lång tid innan människan började förbränna ved och andra kolprodukter. Läs mer om detta i den fina länken nedan från KU, Klimatupplysningen.se. Texten kommer från de öppna vetenskaparnas goda världsorganisation, Clintel. Om allt detta berättar inte svenska medier. Där bedrivs nämligen propaganda.

https://clintel.org/morteratsch-glacier-tree-climate-history

Därför är det möjligt att nuvarande uppvärmning delvis har sin förklaring i atmosfäriska fenomen och inte främst i CO2. Klart är att utsläpp av växthusgaser numera bidrar till att återflöde av värmestrålning från jorden begränsas. Men uppenbarligen finns andra – och kanske viktigare – förklaringar. Goda vetenskapsmän lägger alla kort på bordet! Men det gör inte FN och IPCC, som ständigt mörkar. Man driver nämligen politik.

Detta gör att kloka människor har anledning att misstro den politiska skrämseltaktiken avseende klimatet. Varenda lokal väderkris tolkas av medierna precis som FN och IPCC vill. Man säger bland annat varje dag ”att varmare klimat aldrig har uppmätts”. Termometern är förstås en sentida uppfinning, dvs från slutet av 1500-talet. Men att det inte varit varmare dessförinnan är förstås rena bluffen eller rentav lögnen, som svenska medier sysslar med varje dag. Vi ser alltså en form av sammansvärjning mot svenska folket. Och i FN:s regi på vår planets befolkning.

Även om FN och IPCC har delvis rätt vågar man inte släppa fram sanningar som kan göra att publiken inte lyssnar på elitens politiker. Det är skrämmande. Så agerar folkefiender.

Torsten Sandström

I dagarna är nyheten från den 3/9 stor, sannolikt delvis med rätta. Enligt medierna har nämligen en politiskt anställd SD-tjänsteman vid riksdagen under flera år spridit proryska budskap i sociala medier. Kvinnan ifråga har en samborelation med en högt uppsatt SD-funktionär nära regeringskansliet. Detta enligt en granskning från Expo. Statsminister Ulf Kristersson kallar uppgifterna ”mycket allvarliga”. Samtidigt förnekar SD att personen skulle sympatisera med Kreml.

Ifall de delvis oklara uppgifterna stämmer om att SD-kvinnan har haft kontakter med ryska statstjänstemän är det något mycket allvarligt. Samborelationen med SD-mannen – som ofta vistas i regeringskansliet – gör frågan högst infallmerad. Svenska statens – och EU:s – tydliga fördömanden av rysk ockupation i Ukraina och aggression i väst – gör att SD:s trovärdighet måste sättas ifråga. Hur kontrolleras politiska förtroendepersoner egentligen på hög nivå i riket?

Min tidigare kritik av uppsatta SD-ledare ges ytterligare tyngd. Jag tror nog inte att SD-ledningen medvetet spelar under täcket med Ryssland. Men partiet drar till sig skumma element på yttersta högerns kant. Personer som inte ska finnas i den svenska maktens centrum! Via AFD-partiets presentationen i Fria tider blir det tydligt att en vurm för Putins Ryssland odlas i denna organisation till höger om SD. Smittan riskerar att drabba SD, som inte tycks ta problemet på riktigt allvar genom noggrann kontroll av ledarnas relationer samt i detta fall kvinnans utländska bakgrund.

Nu över till en annan aspekt av saken. EXPO säger sig syssla med politisk extremism. Har vi någonsin sett EXPO kritisera vänsterextremism inom V-partiet eller längre vänsterut? År av Hamasvänliga och jisraelskymfande aktioner har EXPO aldrig noterat och än mindre kritiserat. Inte heller har jag nånsin hört att man rapporterat om grön extremism i form av olagliga demonstrationer som stoppat viktig trafik. Tala om vänsterns legosoldater inom EXPO! Alltså knektar som som svenska medier ofta odlar kontakter med. Även detta samspel – smitta – borde upp på bordet. Inte minst i tider av riksdagsval.

EXPO lämnar alltså sitt bidrag till slutstriden inför valet. Det är sannerligen utstuderat. Mediernas samspel likaså. Trots detta tror jag inte att de rödgröna vinner valet. Deras mediala stöd är förvisso elakartat och massivt. Men väljarna måste förstås bestämma utgången.

Torsten Sandström

Förenklat kan moral ses som rådande mellanmänskliga värderingar (av olika slag) i ett samhälle. Juridiken är däremot lagens maktspråk. Det säger sig själv att de två i huvudsak bör gå hand i hand. Men människornas värdemässiga tankebanor löper förstås friare. På gott och ont. Moralen anger normalt färdriktningen för rätten. Men så är inte alltid fallet. Denna text handlar om ett antal konflikter – främst i ett svenskt perspektiv.

I boken ”The Evolution of Moral Progress”, A Biocultural Theory (2018), beskriver de amerikanska filosoferna Buchanan och Powell moralens historiska framväxt som ett samspel mellan människans biologiska utveckling och rådande kulturella förhållanden. De menar att utvecklingen är paradoxal. Kort sagt anser de att modern mänsklig moral har blivit mycket mer inkluderande än vad evolutionär biologi kan förklara. Vår samhällsmoral är således lika altruistisk mot andra varelser som mot den snäva stammen. 

Författarna menar att årtusenden av mänskligt liv har gett upphov till en mer inkluderande moral än vad som syns hos andra arter. Vi har i modern tid alltmer kommit att visa hänsyn till andra medborgare, inkludera utlänningar samt även skapa system till skydd för andra arter av djur och växter. Denna moral är annorlunda jämfört med andra biologiska arters beteenden. Och antagligen även främmande för den hos våra anfäder långt tillbaka i tiden. 

Jag tror att Buchanan och Powell är något djupt mänskligt på spåren. Om vi betraktar moralens utveckling i ett flerhundraårigt perspektiv stämmer sannolikt deras teori. Även som jurist måste man konstatera att inkluderande samverkan stegvis kommit att regleras genom rättsregler. Detta syns i skyddet för medborgarna på ett nationellt plan. Grundlagar, socialrätt (dvs vård, skola och omsorg), familjerätt och straffrätt är fullproppade av lagregler om ett hänsynstaganden till enskilda (även sådana som ställer till besvär). Sak samma med rättsregler för utlänningar och en uppsjö internationella folkrättsliga konventioner.   

Man kan på så vis säga att politiken stegvis kommit att förändra juridiken. Märk väl att massmedier och vänsterliberal politik under senare decennier förstärkt detta grepp. Generellt sett har jag inga invändningar mot den inkluderande moralens positiva krafter (även om onda tyvärr också finns, varom mera snart).  De speglar en ofta naturlig biokulturell samt politisk utveckling inom exv vår nation. Men samtidigt finns det anledning att varna för ett fritt surfande på vågen av inkluderande politik/moral. Jag tänker nu på uppkomsten av konflikter med rättsordningen och liknande samhällsproblem. 

Jag har i en tidigare krönika kritiserat effekten av svepande gummiregler inom folkrätten. Enligt min åsikt riskerar oklara normer att urholka en traditionell lära om tillämpning av olika rättskällor. Folkrätten ger domare avsevärt utrymme för politisk hänsyn vid sitt dömande. Inkluderande hänsynstaganden riskerar alltså att ta över en säker rättstillämpning.

Inom den svenska utlänningsrätten syns kanske tydligast den moraliska paradox som Buchanan och Powell presenterar. Det svenska systemet för asyl och uppehållstillstånd framstår som en spegelbild av tanken om omsorg för andra. Utan tvekan har denna liberala juridik skapat större problem för Sverige än för andra nationer i Europa, med tanke på den storskaliga invandringen till vårt land under ett par decennier.  En viktig del av Tidöregeringens arbete har därför ägnats åt att anpassa svensk utlänningsrätt till EU. Att det delvis skett under politiskt motstånd från oppositionen är bekant. Oppositionen speglar på så vis den nya moralen.

Till stor del kan samma sak sägas om den svenska straffrätten. Det svenska påföljdssystemet har varit en tummelplats för hänsyn till unga och personer med svag social bas i landet. Som bekant har en svår klankriminalitet under decennier plågat nationen. Rätten har därför inte förmått skydda folket på ett vis som annars sannolikt varit möjligt.  

På två områden är inklusionsparadoxen särskilt tydlig. Den svenska skolan tog i min ungdom tydligt sikte på ett kravfullt byggande av kunskaper. Social hänsyn hade därför ibland låg prioritet. Genom lagstiftning har skolans mål tydligt förändrats till jämlikhet. Skolans och lärarnas verksamhet har därför alltmer fått inslag av dyrköpt socialvård. Att utbildningens positiva resultat sjunkit är ett obestridligt faktum.

Utvecklingen mot en arts- och djurrätt är kanske mest remarkabel. Olika arter ska i svensk rätt – huller om buller – ges skydd och inkluderas medan andra ska utrotas. Vidare dömer domstolar hästar som troget står ensamma i sitt stall till slakt. Vad gäller sjuka ensamma hundar framförs däremot krav på lagstiftning för djurvård i samhällsregi! 

Den nya moralen avspeglas naturligt nog i en samhällsdebatt som ständig försöker påverka juridikens innehåll.  Debatten kan förstås ha sina positiva verkningar. Men överdrifter i form av woke eller politisk korrekthet pekar i motsatt riktning. Tydliga exempel är tabun i frågor om etnicitet och kön. Begrepp som ”vithet” och ”rasifiering” förhindrar ett mångsidigt och kritiskt samtal om etniska frågor. På liknande vis angrips biologins tvåkönsnorm genom ett extremt hyllandet av ”ickebinär sexualitet” i olika former.  Problem av dessa slag syns numera i olika lagregler om exv diskriminering och könsdysfori. 

Enligt min åsikt har den sköna dogmen om ”jämlikhet” ockuperats av olika politiska eliter. De önskar använda likhetsidén som ett juridiskt vapen, även på områden där den är dysfunktionell eller till och med samhällsskadlig. De som vågar ifrågasätta elitens åsikter utsätts för angrepp och misstänkliggöranden. Dystra exempel är påhoppen på medicinprofessorn Agnes Wold för hennes ifrågasättande av könsdysforisk behandling. Den vackra tanken om en utvidgande moral har närmast förvandlats till ett självspelande piano. 

Vi ser med andra ord allt oftare hur politiska eliter leder folket vilse via formandet av ny moral som ska läggas till grund för lagstiftning. Det rör sig om en politisk etik med sikte på vidsträckt inkludering. Alltså inte om någon biologisk eller social naturlag! Dessutom tycks den tjusiga idén om utökad hänsyn inte omfatta alla människors demokratiska åsikter! Därför anser jag att tanken om en vidgad gemenskap inte sällan brukas i strid mot uppenbara medborgerliga intressen.

Torsten Sandström 

Tidigare publicerad i Epoch Times

Nu spurtas det inför valet den 13/9. Opinionsinstitutens rader kaxiga prognoser om att det är kört för Tidögänget – utan varningar om att en stor del av de tillfrågade inte bestämt sig eller svarat – svajar. Vi känner igen det från tidigare valrörelser. Det är inte främst människor som ändrar sina politiska åsikter, utan att opinionsmätarna saknar förmåga att göra det som dom påstår sig göra. Valet är en färskvara som man inte kan förutse innehållet i. Även om landets statsvetare tror sig kunna göra vetenskap av hur folk bestämmer parti.

En viktig nyhet är därför en text i DN igår i vilken åtta tunga svenska affärsmän/kvinnor protesterar mot de rödgröna partiernas skattehöjningar/pålagor, i stil med miljardärsskatt, förmögenhetsskatt, arvsskatt, gåvoskatt, exitskatt, höjd skatt på sparande och kapital (inklusive ISK) och bankskatt. Till detta kommer förstås slopandet av den första karensdagen som blir ett slag mot produktiviteten inom såväl det privata som det offentliga. Räkna med ytterligare 10 sjukdagar per anställd och år som arbetsgivarna tvingas bekosta. De rödgröna agerar som man förläst sig på sagor om jämlikhet och därför går bärsärk.

Protesten är undertecknad av Viveca Ax:son Johnson (Nordstjernan), Carl Bennet (Getinge, Lifco, Arjo och Elanders), Christian Cederholm (Investor), Johan Hjertonsson (Latour), Martin Lorentzon (Spotify), Martin Lundstedt (AB Volvo), Hans Stråberg (Atlas Copco och SKF) samt Fredrik Lundberg (Industrivärden, Lundbergs Fastigheter, Holmen mfl).

Näringslivets chefer reagerar mot de rödgrönas pålagor som gör att svenska företag förlorar konkurrenskraft. Jag tror många inser att klimatet inom affärslivet måste vara A och O, inte alarmistiska rop om svårtolkade skeenden inom atmosfären (med oklart tempo). Inte heller är ökade resurser till staten alltid nödvändiga, frånsett antagligen försvaret (som partierna tidigare nästan lagt ned!). Skolan och vården behöver inte främst mer pengar, utan verkstad, dvs en klokare användning av de omfattande medel man redan har. 21 olika Regioner för ungefär samma sak i landet (vård) är ett bra bevis. Byråkratin äter upp skattebetalarnas pengar. Politikerna sysslar till ganska stor del med slöseri av skattebetalarnas pengar.

Slutligen. Hurra för att de åtta säger ifrån. Ett bredare upprop från landets företagare – liksom det mot löntagarfonderna – borde för länge sedan ha varit på plats. Men jag tror ändå att de åttas text bidrar till ett gott slut på valrörelsen. Och förhoppningsvis till ytterligare fyra år med rödgrönt slickande av sina sår…

https://www.di.se/ledare/lyssna-pa-naringslivets-rikslarm

Torsten Sandström

Den som lägger ned några minuter på nätet för att kolla Elisabet Thand Ringqvist´s (ETH:s) förflutna ser snart en karriär som är mörk. Hon har som ekonom tagit gigantiska risker. Och det har gått åt skogen alltför ofta. Man ser ett personlighetsdrag som förknippas med varningssignaler. Ska en sådan person över huvud taget ges politiskt förtroende? Går det att lita på ETH i den rollen som ledande politiker och potentiellt statsråd, kanske med högsta ansvar för statens näringsverksamhet.

Som medhjälpare till en annan slarvmaja, dvs näringsminister Maud Olofsson, lät hon nämligen Vattenfall förlora omkring 53 miljarder kronor vid sitt köp av Nuonbolaget. Dettas belopp motsvarade nästan 60 procent av köpeskillingen. Därefter har hon flackat mellan olika ganska korta jobb utan framgång. Som ordförande i det nystartade och noterade investmentbolaget Storskogen gick det illa. Det gick åt snårskogen. Hon tvingades lämna. Mönstret är ekonomiskt hej och hå. Detta illa dolt genom tal om att man måste ta risker. I och för sig måste man i affärer göra offensiva satsningar. Men den närmast totala frånvaron av guldkant är talande.

Det verkar som det enda jobb ETH kvalificerar sig till är partiledare i just Centern. På denna post har nämligen många stolpskott setts. Partiet har i åratal hjälp sossarna att behålla makten och för detta tilldelat landets jordbrukare maffiga bidrag. Om Magdalena Andersson får som hon vill talar därför mycket för att ETH blir näringsminister i en eventuellt kommande regering. Alltså en roll för någon från böndernas hushållningssällskap som vill leka affärsman på hög nivå.

ETH har kostat skattebetalarna alltför mycket redan. Hon har minsann inte sonat sitt slarv. Att ta risker med andras pengar är enkelt. Om hon ska in i en framtida regering så kommer penningförlusterna för staten med stor sannolikhet att öka. Detta rapporterar förstås inte svenska rödgröna medier om, inte heller DN, SvD, Sydsvenskan, SR, SVT med flera.

C-partiet framstår alltså som en lycksökare och profitör inom svensk politik. Inkompetens utväxlas mot roller inom olika regeringar som med ljus och lykta söker efter anda i riksdagen. Partiet blir på så vis motsvarigheter till Mp och V som tyvärr ger sossarna stöd för dyrköpt och samhällsfarlig politik.

Rösta inte på Centern!

Torsten Sandström

Det är 14 dagar kvar till höstens val. Länge har landets opinionsinstitut presenterar prognoser som är kraftigt vinklade. Detta dels på grund av att omkring 20 procent av de svarande varit osäkra, dels på grund av ett hafsigt urval av svarspersoner. Därför talar mycket för att utgången i valet kommer att bli en repris på den år 2022.

Alltså fungerar två typer av organisationer – medier och opinionsinstitut – som förförare eller vilseledare av svenska folket. Det sker utan noggranna analyser samt med vaga reservationer eller brist på tydliga förbehåll. De två varianterna av ideologiska organisationer fungerar närmast som sänken för svensk demokrati. Tillsammans bedrar man utan att tveka det folk som den svenska demokratin ska ge skydd. Vetenskapen är nämligen klar om att rapporter om hur majoriteten tänker påverkar många osäkra inom publiken. Jag har inte sett någon opinionsbildare som framför denna kritiska ståndpunkt. Det är i sig ett sjukdomstecken.

Sjukt är också ett debattinlägg i SvD den 30/8 av två statsvetarprofessorer, se länken. Rubriken lyder:

”Svensk demokrati är inte hotad”

Genom deras snäva definition av begreppet demokrati – det räcker med ett korrekt röstningsförfarande samt allmän acceptans av röstutfallet – så trollar profeterna genom debattinlägget bort de problem som jag nyss lyft fram. Att folket bedras – genom vinklade opinionsundersökningar och mediernas ständiga proklamationer om vänsteroppositionens kraftiga ledning – förvandlas på så vis till ett icke-problem. Valrörelsens publika former måste enligt min mening vara ett statliga angelägenhet.

Jag kan hålla med debattörerna om att sakpolitikens innehåll ligger utanför definitionen av demokrati. Men själva formerna för valrörelsen bedrivande (mätning av opinon och mediernas rapportering om utfallet) anser de uppenbarligen ointressant i sammanhanget. Intressant nog emanerar tystnaden från professorer i statsvetenskap, som borde nagelfara hur publiken informeras under en valrörelse. Dessutom av två från Göteborgs universitet, där SOM-institutet nyligen kritiserats för riggade undersökningar av åsikterna om folkets förtroendet för SVT. På så vis framstår deras inlägg som tragikomisk.

https://www.svd.se/a/zOQRaw/svensk-demokrati-ar-inte-hotad-skriver-statsvetare

I mitt Sverige måste staten genom lagstiftning reglera eländet med opinionsmätningar, vilka massmedierna kan bruka som verktyg för sin rödgröna bandvagns framfart. Strikta regler om formerna för mätning och rapportering samt en stopptid under sex månader före valdagen bör vara en lämplig lösning.

Med anledning av mitt missnöje kan jag därför redan nu presentera två alternativa rubriker från min sida dagen efter valet, dvs måndagen den 14/8. Antingen den som jag tror på, dvs då den äkta demokratin segrat:

Gammelmedier och opinionsinstitut förlorade valet

Eller så rubriken ifall Tidösidan förlorat:

Gammelmedier och opinionsinstitut tog hem valet

Torsten Sandström

President Lyndon Johnson lär ha sagt om sin administrations relation till den mäktiga FBI-chefen J Edgar Hoover:

“I’d much rather have that fellow inside my tent pissing out than outside my tent pissing in”

Uppenbarligen har någon äldre L-politiker vidarebefordrat detta till miljöministern i Tidöregeringen. Jag skriver nämligen denna blogg med anledning av L-ministerns Pourmokhtari har sagt att SD:s Åkesson borde angripa oppositionen och inte L-partiet (avseende det låga opinionsstöd som kanske inte bör medföra stödröster). Hon utbrast då:

”Vårt fokus behöver ligga på motståndarsidan och inte att pissa in i det egna tältet”

Det kommande valet är såvitt jag förstår mycket viktigare än mustiga talesätt från USA. Hoover var nämligen en hatad makthavare och missbrukare av av FBI:s kunskapsnät. Åkesson är däremot en framgångsrik svensk politiker vars parti fått stöd av omkring 20% av svenska folket. Detta framför allt genom att peka på hur tidigare regeringar katastrofalt misskött invandringspolitiken. Han är minsann ingen pissgubbe av Hoovers dignitet. Han spelar med öppnare kort än många inom svensk politik, inte minst dem inom den rödgröna röran.

Dessutom har Pourmokhtaris parti sedan länge allvarligt gått vilse i rollen som en pragmatiskt liberal politisk rörelse. Partiet har inför publiken begått något av ett politiskt självmord. Pourmokhtari har bidragit till detta. Partiet har stött woke, länge hyllat den okloka invandringspolitiken samt tagit avstånd från närmare SD-samverkan. Så i frågan om vem som bildligt talar pissar in eller ut ligger närmast Pourmokhtari som rollinnehavare.

För övrigt är metaforer om urinering knappast lämpliga i en rumsren politisk valrörelse. Jag har tidigare skrivit om en pågående vulgarisering av det politiska språket. Även om en verbal förslappning i stil med Magdalena Anderssons eviga snack om att SD splittrar (genom sina ord är hon faktiskt främste splittrare och det medvetet). Krav på ett mer nyanserat och mindre vulgärt språkbruk bör ställas! Och mannen med det supervulgära konfrontationsspråket, Markus Allard, borde kritiseras med all kraft.

Torsten Sandström

Torbjörn Nilsson skriver politik i SvD. Men inte i den yrkesetiska roll som präglas av sakligt oberoende. Utan i den nya – dvs den som säger att journalistens egna åsikter ska dominera rapporteringen. Dagens rubrik i SvD – två veckor före valdagen – är syn för sägen. Rubriken skriker:

Tidö­samar­be­tet fal­ler sam­man inför öppen ridå

Många mer eller mindre okvalificerade opinionsmätningar har länge visat på rödgrön vinst i valet. Trots att 20% sagts sig ännu inte veta hur man ska rösta framställs siffrorna som klara besked. Medierna basunerar ut dem som sanningar. Nu tycks osäkerheten bara vara på omkring 10% och avståndet mellan blocken påstås också av siarna ha minskat. Ändå är alltså omkring en tiondel av väljarna osäkra. Och antydningar i senaste mätningar tyder på att Tidöregeringens partier får ökat stöd. Om fjorton dagar talar därför mycket för att Tidöregeringen än en gång kommer att ta hem spelet, trots spåmännens kategoriska gillande av de rödgröna.

Vad gör då Torbjörn Nilsson? Jo han basunerar ut att Tidösamarbetet faller. Till och med inför öppen ridå så att alla kan se det med egna ögon. Han skriver alltså inte om hur de rödgrönas lag spretar åt alla håll och är oeniga i flertalet av för Sverige viktiga framtidsfrågor.

Nilsson väljer alltså megafonen för propaganda. Och det publicerar SvD med en axelryckning, precis som tidningens journalister gör exakt som dom vill. Och tyvärr gör dom det sedan ganska länge. Chefredaktören Lisa Irenius bär en del av ansvaret för tidningen förfall till vänsterblaska. Hur bra ledarredaktionen än är så är SvD som helhet tyvärr ett propagandaorgan. Det är pinsamt.

Låt oss se vad som sker på valdagen! Jag hoppas och tror att folkets majoritet är klokare än Nilsson. Det behövs nämligen inte mycket för det…

Torsten Sandström

Klimatupplysningen.se (KU) är en sajt på nätet som alla kloka människor bör hålla ögonen öppna för. Där problematiseras nämligen dagligen den klimatskräck som massvis av svenska medier sprider varje timma. Bland medarbetarna på KU finns flera vetenskapligt skickliga medarbetare samt många insatta, kritiska och sansade skribenter som länge studerat problematiken kring ett delvis varmare klimat. En känd ledande medarbetare är klimatprofessorn em Lennart Bengtsson från Göteborgs universitet.

Jag som är lekman tar gärna rygg på honom för hans öppna och samtidigt kritiska attityd. Det är annat än SMHI:s så kallade klimatprofessor och för övrigt många andra sk experter som bundit upp sig för FN:s och IPCC:s i grunden politiska linje. De fungerar som troende legosoldater. Deras linje går ut på att styra upp världen med hänvisning till att utsläpp av CO2 begränsar utflödet av värmeinstrålning (vilket är sant) till en planet som mottar en ökad ljusinstrålning från solen (betydelsen av minskad molnighet förtigs också).

Jag har länge undrat över vindkraftens framtid. Det verkar ju så smart att använda vindsnurror för att få el då det blåser. Men det visar sig att då bli elpriserna närmast noll pga överflödet av el! Känt är att vindkraften därför dras med ekonomiska – och även funktionella – problem.

Vill du ha en god sammanställning av situationen för svensk vindkraft så ska du läsa följande text av Göran Johansson i dagens KU. Det finns uppenbara ekonomiska, tekniska och juridiska problem som landets gammelmedier aldrig snackar om. På dem häckar nämligen oftast rödgröna propagandister. Alltså ännu fler legosoldater.

Torsten Sandström

Jag bli förvånad – trots att jag är van – över hur Dagens Industri den 25/8 väljer sina rubriker:

EU varnar: Klimatanpassning kräver mångmiljardsatsningar

Det är klart att en minskning av CO2 bör ske. Men samtidigt måste projekt väljas med affärsmässig omsorg. Lönsamhet är ett grundkrav för ett privat finansierat företag. EU kan inte heller vara en lämplig rådgivare. Unionen halkar ständigt ekonomiskt efter USA och Kina, främst på grund av federal överreglering. Alltså genom politiskt styrda affärer. Vi har därför sett hur naiva satsningar i Sverige – Northvolt räcker att nämna – gått åt skogen. Att då heja på som Di gör är helt enkelt galet.

Till bilden hör att DN samma dag varnar för att Sverige ”tappar fart i gröna omställningen”. Bakom varningen finns bla Sara Vimmelkant – förlåt Wimmercrantz – som är känd från hej&hå-programmet ”Ur spåret” på SVT. Hennes affärskompetens via ev studier kan inte ens AI svara på! Antagligen bara några lösa poäng.

Men gott självförtroende är en dåligt bas för kommers (även om sunda risker krävs att ta). Sverige tar inte ekonomisk fart – det är den gröna omställningen som varit politiskt naiv. Vi ser nu en fas då de gröna miljardsatsningarna synas och avvecklas. Det är klart att fristilsskojare som Wimmercranz drabbas. Dvs personer som vill låta andra satsa pengar på lösa riskprojekt. Det är bara bra om de år en läxa. Även Di borde förstås få sig en åthutning. Frågan är bara om det biter på politiska aktivister.

Torsten Sandström

DN meddelar den 21/8 att Tekla Bergman Fröberg fått ett konstpris. I bild uppvisas en prylhög som hon åstadkommit, döpt till ”Passage till bergakungens grotta”. Den består längt ned av en golvlampa med fyra armar. På den har – för att åstadkomma ett minimum av symmetri – i konform staplats diverse second hand prylar. På mitten spretar två gunghästar som spegelvänts samt en spole med rött garn. Högst upp har hängt en hängmatta, tycks det, samt i övrigt några tygbitar och torkade blommor. För denna skräpsamling har hon alltså prisbelönats. Texten i DN har rubriken:

Tre konstnärer får prestigefyllt stipendium: ”Orädda förhållningssätt”

Det gäller alltså att inte visa rädsla för handens och andens skaparkraft, utan att bara stapla lösa ting från tippen någotsånär granformat och sedan slänga en högtravande titel i ögonen på den godtroende publiken. Ett barn ser att man har en skräpsamling framför sig. Men artikelförfattaren ser däremot ett prisvärt konstverk. Nu en protesthandling. Till saken hör att alla tre pristagarna inbillats – förlåt ”utbildats” – vid Umeå konstskola.

Jag har tidigare kritiserat nuvarande nihilism inom konstvärlden. Strunt förvandlas helt fräckt till konstverk. Publiken behöver inte längre gå till konstmuséer. Det räcker med sväng till Erikshjälpen eller Myrorna. Om du köper med dig några prylar hem för att där staplas blir du utskrattad. Men om du skickar dem till en konstsalong blir du hyllad och får pris.

Vi ser således hur jämlikhetens politiska ideal tagit sitt grepp över konsten. Om allt kan prisbelönas är inget konst. Men alla kloka förstår att konsten ändå inte är död. Den pågår vid sidan om den kulturpolitiska eliten. Snart kommer många att skämmas över att man gått på en politisk luring. Författaren till texten i DN är inte ens värd att nämna namnet på. Det som skrivits är så urbota dumt.

Torsten Sandström

Just nu kör svenska medier igång sin vanliga ansvarsvals. Ett allvarligt brott medförde förr fokus på gärningsmannen och dennes familj. I deras miljö ville man finna huvudanledningen till dådet. Att detta skapade en form av preventiv effekt är förmodligen klart. Familjerna ville förstås undvika obehag och skam.

Men så är det inte längre. Nu ska sten inte läggas på börda. Vänsterliberala politiker har äntrat arenan och bestämt att gärningsmannen och hans familj är offer för sin sociala omgivning. Nu är det således samhället som ska bära ansvar. På längden och tvären försöker mediernas journalister påvisa hur olika samhällsorgan svikit. Regeringen inrättar idag en Skolvåldskommission! Det är därför nästan knäppt tyst om den enskildes och familjens ansvar. Det talas nästan inte alls om att mannen ifråga tidigare begått våldsbrott. Han har bara tilldömts några veckors samhällstjänst (och ungdomsvård). Om domstolen haft rätt att mäta ut ett kännbart straff – en riktig tankeställare alltså – hade kanske situationen kunnat bli en annan.

Även familjens ansvar måste upp på bordet. Utebliven eller svag uppfostran likaså. Även familjebildningen måste diskuteras så att inte tillfälliga förbindelser leder till att relationer bryter samman och barnen hamnar i kris. Bort med SVT-program om gift vid första ögonkastet och liknande. Slutligen kommer också invandring in i bilden. Statistiken visar att barn till invandrare har högre kriminalitet än inföddas barn.

Inriktningen på samhällets ansvar skapar en stor byråkrati för problem som knappast kan angripas annat än genom kännbara domstolsstraff. Skolvåld är mycket speciella händelser med förklaringar kring enstaka individer och deras familjer. Det spelar ingen roll om tusentals byråkrater sammanträder på skolor runtom i landet. Problematiken är alltför individuell så att det främst endast kan angripas i en familj på flera, flera tusen!

Sverige behöver med andra ord en ny melodi om ansvar för brott. Individen måste in i centrum och inte ses som ett viljelöst offer. Föräldraansvaret måste restaureras. Straffen skärpas. Det omoraliska med brottslighet måste åter inpräntas!

Jag menar att Tidöregeringen vad gäller straff och ansvar är på rätt väg. Det ska den ha en honnör för! Men bevare oss för om S, V, Mp och C kommer i regeringsställning. Man kan inte ha bocken som trädgårdsmästare, brukar det sägas. Men i Sverige är just detta vi har sett alltför länge! Återställarna kommer vid regeringsskifte rad efter rad.

Torsten Sandström

Mp:s affisch fångar enligt min mening partiets politik i ett nötskal. Genom att göra alla lika ska förmögna bli fattiga – och panka bli mer rika utan att behöva jobba för saken.

Mp förstår inte vilken betydelse drivkrafter har i ett samhälle. Partiet presenterar ihålig drömpolitik. Att kamp för ett bättre liv skapar frigörelse anar Mp inte. Partiets ideologi påminner om 1800-talets slutna svenska bondesamhälle. Fattigdomen delades jämt av massan av människor. Någon större kamp för förbättring fanns inte med på kartan, frånsett förstås en utvandring till USA, en lösning som många såg sig tvingade till. Man reste över havet, från slutenhetens förtryckande jämlikhet, till näringsfrihetens blomstrande utvecklingsland. Den som med förnuft analyserar Mp politik ser att partiet är på färd att upprepa detta nationella misslyckande.

Mp för alltså en blind politik. Med Mp i regeringen har en storskalig kamp för klimatet blivit tung för näringslivet, med rader av konkurser nu och i pipelinen. Nedlagda kärnkraftverk har skapat höjda energipriser – och partiet skriar om bidrag till köpare av elbilar. Inblandning av skogsråvaror hyllas av Mp trots att den bidrar till lika stora utsläpp av CO2 som oljebaserade bränslen.

Skolans nedgång sedan Göran Perssons galna kommunalisering är en känd skandal. Och samtidigt en uppvisning i den jämlikhetshysteri som Mp torgför. Mycket talar nämligen för att ”likhet” inte fungerar som motor för kunskapsutveckling. Elever som saknar förmåga till studier låses in i ett långvarigt skolförvar utan realistiska mål för framtiden. Ungdomar som har förmåga till studier ges däremot inte tillräckligt livsrum för kunskapsutveckling. Och lärarlönerna har under fyrtio år sänkts som ett offer på jämlikhetens altare.

Mp är den trosvissa jämlikhetens kollektiva försvarare. I nästan alla samhällsfrågor hamnar partiet därför fel. Mp och V framstår som två haltande hästar framför Socialdemokratins betongartade jämlikhetsprojekt. Inför valet utlovas som bekant lön från första sjukdagen med betalning från arbetsgivaren. Känner du dig bakis eller vissen kan du vara hemma med 80% lön! Detta beskrivs som en reform för jämlikhet. Alltså jämlikhet för dem som inte kan jobba hemifrån – trots att hemarbete idag inte är självvald utan förutsätter nytta för arbetsgivaren. Liknande experiment med slopad karensdag har skett i Norge och Finland. De visar båda att antalet sjukdagar per anställd ökat med omkring tio per år och anställd.

Men för jämlikhetstroende politiska partier finns inga hinder. Rop om detta fungerar som flugpapper. Mp:s credo framstår närmast som religiöst. Alltså en färd mot den svenska slutenhetens kollektiva samhälle. Genom att dela fattigdom – och stänga ute kampen med bättre situerade för ett bättre liv – blir Sverige hopplöshetens öken. Sådan trosvisshet visar enbart dårar. Därför säger jag att Mp bör liknas vid ett parti för ”talibaner”. Tillsammans med V och S är det hur som helst fara å färde.

Torsten Sandström

Jag tror varje läsare säger att han eller hon inte berörs av tsunamin med våld i medierna. De allra flesta har säkert rätt i detta – de förmår nämligen skilja mellan filmvåld och verklighet. Men det finns en minoritet människor i samhället – många av dem unga – som inte klarar av detta. Det rör sig om intellektuellt svaga människor som blir kraftigt influerade av filmernas skott, blod och livlösa kroppar. Dödandet blir en del av deras vardagsliv. Det upplevs som ett naturligt sätt att lösa problem. De svaga männen – våldsfokuseringen är främst en manlig egenskap – får livskraft genom tankar att döda, i stil med de hjältar och skurkar man ser på teve och film.

Det är för mig uppenbart att åtskilliga unga män hamnar i mediernas våldsfälla. De har svårt att särskilja sina vardagsproblem från de lösningar man ser i medievåldet. Denna minoritet skrider till verket. I stället för vanliga hobbies suger den in våldets rekvisita och handlingar. Individerna känner sig starka genom att göra det man lärt sig på teveskärmen. Man inser nog att man handlar lagstridigt. Men våldet blir ändå en naturlig utväg.

Jag vet att ganska få människor delar min ståndpunkt om medievåldets faror. Gruppen aktivister är ju mycket liten. Men det de gör är desto allvarligare.

Därför ställer jag mig frågande till nyttan av den verklighetsflykt till våldets värld som svenska medier presenteras i parti och minut. Är det verkligen nödvändigt att impregnera en nation med våldsfiktioner? Går det inte finns spänning i vardagen utan att ständigt insupa mord och annan grov brottslighet? Ska mediernas våldsindustri verkligen tillåtas tjäna miljarder genom distributionen av grov brottslighet på film och teve? Måste den ges intensiv uppvaktning av journalisternas skrå?

Jag inser förstås svårigheterna att stoppa denna gigantiska industri (och dess medlöpare) i en marknadsekonomi. Men jag tycker åtminstone att de medier som du och jag tvingas betala avgift för – nu SVT – borde avhålla sig från att göda medievåldets producenter. Men ändå ser jag varje kväll hur just SVT systematiskt presenterar just detta fiktiva vardagsvåld (det sker inte minst i rader av sk trailers). Ofta tillsammans med liknande samhällsfientliga inslag av typen – gift vid första ögonkastet eller tumla om i sänghalmen med den programledningen parar ihop dig med. Rörande dessa vulgära inslag är det nämligen aldrig fråga om att tala om att barn kan komma ikläm då skilsmässor blir allt vanligare.

Om inte SVT kan klara sig utan alla nöjesinslag med påtagligt omoraliska konsekvensers eller risker så bör SVT läggas ned. Chefer och journalister som bidrar till detta elände ska inte försörjas av skattebetalarna! Om de vill syssla med sådana omoral och vulgariteter måste de tvingas att finna en annan uppdragsgivare.

Torsten Sandström

Det är som bekant valtider. Partierna bjuder över varandra då det gäller ”löften” om nya förmåner. Kloka väljare vet att hålla huvudet kallt. Men lättrogna agerar som barn på frågan om de vill ha gröt eller godis. Det är enkelt att välja en sockrad lösning. Utan att liksom barnet tänka på tandvärk, fetma eller annat elände.

En svensk valrörelse framstår därför som ett hasardspel. Främst de rödgröna partierna agerar croupierer. Kortare arbetstid är som lösgodis. Enkelt att plocka och ta till sig utan att tänka efter. Om arbetstiden ska minskas med bibehållen lön minskas normalt produktiviteten, i industrin och inom det offentliga. Om du inte avser att jobba hårdare förstås under den kortare arbetstiden. Men om detta talar inte godiskrängarna.

Liknande problem gäller förstås löften om slopande av en karensdag. Vem ska göra det jobb som inte blir utfört då den anställde är hemma med bibehållen lön? Arbetsgivaren tvingas ta smällen om man lyssnar på sötsaksivrarna.

Följden blir i allmänhet att privata arbetsgivarna måste fundera över om man ska anställa ny arbetskraft eller helt enkelt minska produktionen – kanske rentav lägga ned den. Vem talar om det? Inom det offentliga – där ofta (men inte alltid) samhällsviktiga funktioner måste hållas igång – gäller det alltså att finna nyanställda med kompetens för de hål som uppstår. Vem talar om det? Finns det tillgängliga och kvalificerade sökande? Innebörden är förstås dessutom att skatterna ökar pga löner till de nyanställda med samma kortare nya arbetstider. Vem snackar om det?

Liknande problem gäller löften om ökad skatt på ”miljardärer” eller banker. I dagens internationella världssamfund kommer åtskilliga förmögna förstås att flytta ut ur landet. Och bankerna kommer förstås att höja utlåningsräntorna på bostadslån för att göra sin aktieägare nöjda. Vem talar om att låntagarna ska betala för snaskvänsterns skattehöjning?

Löften om lösgodis slår alltså tillbaka – antingen genom minskade offentliga skatteinkomster eller ett ökat skatteuttag. Enskilda individer kan tvingas jobba hårdare eller rentav förlora jobbet. Missnöjda miljardärer – några hundra stycken kanske – flyttar ut och tar med sig de stora skattepengar som de genom flytten sparar in.

Mina resonemang är givetvis förenklade. Men ett löfte om lösgodis får oftast kedjeeffekter som den snasksugne inte tänkt över. Arbetstid, skatter, nyanställningar, nedläggningar mm är komplexa fenomen. Därför ska kloka politiker vara försiktiga med sina löften. Men många politiker som älskar ”en stark stat” – alltså inte en ”förnuftig” eller ”effektiv” – saknar klokskap och tänker enbart på framgång i valet. De enögda politikerna är alltså lika kortsiktiga som barnet inför erbjudandet om godis.

Definitionen av populism – till vänster eller höger – brukar knytas till frånvaron av kvalificerade reservationer rörande löften om lösgodis till folket. Populisten är nämligen en smidig och korttänkt förförare eller lurendrejare. Denna typ av politiker finns i nästan alla svenska partier. Men de dominerar bilden inom de rödgröna partierna. De lovar runt och räknar också med att hålla tunt, bara det ges makten över sin ”starka stat”.

Därför måste kloka människor avstå från politiskt lösgodis. Alltså inga satsningar på snaskvänsterns välfärdsroulette!

Torsten Sandström

Min rubrik är hård. Men rättvis. Jag har läst SvD i många år och följt en stegvis förändring. Från en principiell faktarapportering på en vagt moderat högergrund till en successiv åsiktsjournalistik modell vänster. Min iakttagelse är utan tvekan korrekt.

Vad den beror på kan man spekulera över. Tidningens svaga ekonomi och betydande statsbidrag är en delförklaring. Minst lika viktigt är att ledningen kastat in handduken vad gäller rapportering från en moderat utgångspunkt. I stället har journalistkårens politiska övertygelser helt tagit över tidningens alla delar, utom ledarsidan. På så vis har SvD, som officiellt kallar sig moderat, hamnat i en allt starkare moralisk tsunami.

Dagens tidning (20/8) bär syn för sägen. I huvudsak hela fösta sidan upptas av en idolbild av Noshi Dadgostar. I fet stil utropar hon:

Moderaterna är ett parti i upplösning

Utspelet följs upp med två sidors fortsatt idolisering av ledaren för det kommunistparti som numera kallar sig V (ungdomsförbundet bär fortsatt officiellt kommunismens credo). Till saken hör ännu en textsida i SvD där C-ledaren hoppas på en mittenregering, men ”inte kan utesluta stöd från V”. Alltså rödgröna drömmar från SvD.

Någon kanske invänder att SvD måste informera om alla större partier i årets valrörelse. Men så så fall blir framsidesrubriken ändå groteskt fel. V-ledarens utbrott rör ju inte den egna politiken som främst baseras på skattehöjningar och vanlig röd klasskamp! SvD vidarebefordrar bara hennes angrepp på M-partiet. Hur man än ser på saken vilar rubriken och texten på en vänlig syn hos SvD på det V-parti, som har en historia som måste sägas vara blodig som Stalins och Maos.

Min tolkning är således att SvD är ett massmedium ”i upplösning”. Under brinnande valrörelse ger man ett protokommunistiskt parti sin hyllning. Det sker genom att häckla den moderata plattform som tidningen själv annonserar. Man låter med andra ord tidningens journalister bestämma mediets allmänna inriktning inför riksdagsvalet.

Ytterst ansvarig för denna moraliska katastrof är chefredaktören Lisa Irenius. Under hennes ledning har SvD:s rödgröna politisering förstärkts. Hennes naiva veckobrev strålar en dagischefs berättelse till personalen och läsekretsen. Hon försöker alltså inte ens ta ledningen över sin hop journalister. Utan låter den hållas med sin egna rödgröna visioner.

Torsten Sandström

I Storbritannien rasar en diskussion om hur polisväsendet varit extremt passivt i olika samhällskonflikter där invandrare begått allvarliga brott. Framför allt har människor varit upprörda över underlåtenhet från samhällets sida att rapportera fakta om sexbrott mot unga kvinnor. Även förre premiärministern Keir Starmer hamnade i skottgluggen – inte minst i egenskap av före detta hög åklagare och folkrättskämpe. Den folkliga kritiken tar sikte på att politiker, polischefer och medier inte har gjort sitt jobb, utan önskat att dölja problem med en storskalig invandring till UK.

Vi ser inte exakt samma bild i Sverige. Men det finns tecken på en strategisk tystnad inom rättsväsendet om att den ”gängbrottslighet” man ofta talar om domineras av invandrargrupper. Jag brukar i stället skriva klanbrottslighet. Även in frågan om den etniska sammansättningen av det totala antalet fängelsekunder, som dömts för allvarliga brott, råder det tystnad ifrån sakkunniga statsanställda och även politiker.

Medierna gör inte heller sitt jobb att upplysa allmänheten om de risker som förknippas med storskalig invandring. Om ett par procent av alla nyanlända (inklusive deras barn) ägnar sig åt brott så blir det 20 kriminella per antalet tusen inflyttade. Du kan själv multiplicera utifrån siffrorna för invandring från SCB för åren 2024 och 2025, dvs 116 197 respektive 89 434. Även om c:a 98 % av alla inflyttare således är laglydiga så blir det i runda slängar omkring 2000 stycken brottslingar per år (2024-25). Stora skador riskerar med andra ord statistiskt sett att bli följden.

Slutligen bara ett exempel på hur mörkläggningen fungerar i en kort text som rubricerats för ett par veckor sedan:

Fyra män häktade efter dödliga knivbråket i Stenungsund

I korthet lyder berättelsen. Fyra unga män har häktats på sannolika skäl misstänkta för mord och mordförsök efter knivbråket vid badplatsen Hawaii i Stenungsund förra veckan, där en man i 20-årsåldern avled och en annan skadades. En konflikt på sociala medier, som enligt uppgifter rörde fotbolls-VM, ska ha eskalerat och lett till en överenskommen träff på badplatsen, enligt åklagaren.

Jag tror läsaren snabbt drar slutsatsen att det måste röra medlemmar i invandrarklaner. Såvitt jag kunna utröna från olika källor är konstaterandet korrekt. Medierna lägger alltså skeenden tillrätta för att slippa nyheter som kan bidra till nedsättande omdömen om etniska grupper. Anställda inom rättsmaskineriet bidrar till denna maskerad. Makthavare av olika slag censurerar med andra ord viktiga fakta om verkligheten även i vårt land.

Jag menar givetvis inte att utlänningar ska skandaliseras. Såväl positiva som negativa fakta måste upp på bordet! Ty om allvarliga fenomen förtigs så raderas förstås en del av det politiska underlag ut som behövs för god samhällsplanering.

Torsten Sandström

Detta kända utrop från den före detta chefen för Scania lastbilar chockerade svenska politiker, byråkrater och medier. Deras ryggmärg skälvde. Större delen av det vänsterliberala etablissemanget fick av en konkurrensutsatt företagsledare hör något som uppfattades som en svordom i kyrkan. Oroat undrades om inte politiska drömmar skulle räcka. Ska man också kräva rimliga resultat?

Liknande kritik av etablissemanget flög genom mitt huvud i morse vid morgonkaffet. På radion – SR P1 Morgon – upprepades nämligen budskapet:

”Pappor drabbas av förlossningsdepression lika ofta som mammor”

Forskare vid Karolinska institutet hade kommit fram till detta märkliga resultat. Alltså ännu ett tecken på hur framför allt psykiatriker och psykologer försöker vidga redan flummig sjukdomsbegrepp. Diagnosen för mamman som kroppsligen upplevt något kring födseln går att förstå. Men att mannen som bifigur skulle kunna pekar ut födseln som sjukdomproblem, jämfört med andra händelser i livet, är magstarkt. Vi ser hur jämlikhetsdogmen – kvinnor och mäns liga ställning – sprider sig in till rent ockulta slutsatser och läggs till grund för sjukdom.

Knappt hade jag avslutat min första smörgås med leverpastejen Lilltårta förrän nästa PK-attack drabbade mig. I SvD kröntes en helsida med rubriken:

”Skvätt inte spad på bordsgrannen”

Texten rörde vanliga tips om etikett, nu inför en kräftskiva. Den säger antagligen en hel del om journalisten Hanna Lindströms sällskapsliv. Så urbota banalt, vulgärt och fånigt. Kräftor är svåra att äta, så lite spill tillhör väl bilden. Kanske får man glad över att Lindström inte tagit itu med ett seriöst ämne för i så fall hade jag riskerat blodpropp.

Efter detta stannar jag vid frågan vad SR och SvD under det svenska mediesamhällets zenit egentligen presenterar den publik som betalar? Överdrivet självmedvetna journalister släpper således fram rent strunt. För övrigt sker sak samma i deras rapportering om partiernas kamp inför höstens val. Här bli resultatet av deras ord än mer ödesdigert. Journalistskråets rödgröna lirare riskerar för sjutton att ta hem valet (åt sina partifavoriter)! Vad fan får jag då för pengarna? Rena katastrofen demokratiskt och politiskt sett.

Torsten Sandström

Svenska medier – framför allt SR och SVT- talar ofta om ”högerpopulism”. Den finns förstås, framför allt genom AFS dvs Alternativa för Sverige som är en läskig organisation för läskigt skitsnack. Min poäng är nu att svenska medier inte pratar om populism till vänster.

Där finns det nämligen mängder av simpel löftespolitik, utan besked om hur den ska realiseras. Rena önskelistan inför julafton, dvs valdagen. Såväl Vänsterpartiet som Miljöpartiet lovar runt på ett vis som innebär att dom självklart håller tunt. Det är rena cirkusen med propåer om hur skatter ska höjas för att frälsa dem som inte vill eller orkar jobba. Eller om hur ökade miljökrav – som kostar skjortan för svenska folket – ska hjälpa alla som inte vill jobba att vara hemma och odla biodynamiska grönsaker till sina kamrater. Inga lösningar på behovet av hur elektricitet ska produceras eller stora värden ska skapara drömmar om sol och vind samt om höjd inblandning av skogsråvaror i bensinen (som då den förbränns innebär lika stora utsläpp av CO2 som olja i tanken).

Svenska medier som vägrar att syna vänsterns populister vilseleder som vanligt publiken. Det vi ser är den svenska journalistkårens förfall, dvs dess utveckling till en rödgrön skara av propagandister. Det är givet att Socialdemokrater, V- och Mp-politiker kan surfa på denna våg av billig åsiktsjournalistik. Att de statsfinansierade medierna SR och SVT tagit ledningen i denna motbjudande kampanj är något allvarligt. Du och jag tvingas nämligen av staten att finansiera propaganda mot våra egna demokratiska ideal.

Torsten Sandström

Wikimedia

Jag har länge röstat på M. Men vacklar också sedan flera år genom SD:s nydanande resultatspolitik. Kombinationen av de två partierna är alltså en rimlig regeringskombination. Politiskt sett har SD pressat M att jobba hårt med nationens två största sammanhängande problem: invandring och våldsbrottslighet. Detta har SD fått mycket medialt/politiskt stryk för, som bekant. Men via folkligt stöd och Tidö har SD blivit en segrare, trots medievänsterns hat.

Reinfeldt har sagt en sak som irriterat mig mycket. Han berättade för flera år sedan att han ville att M – i likhet med sossarna – skulle bli ett statsbärande parti. Ord om levande och folklig demokrati hade passat mig bättre än snack om ett ideal som – i mina ögon – innebär grå sossebetong. Jag bekymrar mig av samma anledning för M-partiets personuppsättning. De personifierar bilden av lång och trogen tjänst i den politiska klassens regi. Visst finns det stjärnor som exv Forsell, Dousa och Strömmar. Men många andra har hoppat på en lång resa som yrkesjobbare inom den politiska klassen. Inom de 21regionerna häckar alltför många.

SD:s personuppsättning har en mer ungdomlig karaktär, vilket är bra och naturligt för ett nykomlingsparti, en uppstickare. Men man lider samtidigt delvis av sitt förflutna, dvs resterna av den unkna gatans parlament. Kent Ekeroth med järnröret och Björn Söders tes-tuggande om raser är varnande exempel. Jomshofs inhopp i valrörelsen med snack om quislingar likaså. Det verkar dock som partimajoriteten med Åkesson i spetsen försöker hålla ordning i leden. Om det nu inte bara är ett spel för gallerierna. Jag minns nämligen att Åkesson för flera år sedan inte – på en sedvanligt larvig fråga från en journalist – svarade att han inte kunde välja mellan Putin och Macron. Valet mellan trög demokrati och diktatur är ju inte svårt.

Så i skrivande stund har jag inte bestämt mig. Antingen blir det M:s – alltför sega ”trygghet” – eller SD:s krisiga framåtanda. Vad är bäst? Jag vet inte.

Torsten Sandström

Det är en djupt mänsklig drivkraft att få välja själv. Ändå har valfriheten en sorglig rättslig historia. Under det senaste årtusendet har endast under 1800-talet fram till nutid någotsånär förverkligat drömmen. För Sveriges del infördes näringsfrihet 1864 – alltså rätten att själv välja yrke och driva hantverk. Vad gäller rösträtt i politiska val mycket senare.

Svenskars resa mot avtalsfrihet är ännu inte fullbordad. Metalls nederlag i dagarna i en flerårslång strejk mot Tesla visar på att något saknas i vårt svenska rättssamhälle. Metall vill tvinga företag att sluta kollektivavtal oavsett att arbetsgivarna säger att det räcker med anställningsavtal. Och oavsett om företaget – som i Teslas fall – erbjuder minst lika bra anställningsvillkor. Med stöd av strejkregler från 1920-talet kämpar Metall för monopolmakt över verkstadsindustrins förmåner till de anställda. I den fleråriga strejken mot Tesla har till och med sympatiåtgärder mot Tesla kommenderats fram av statsanställda på myndigheter som enligt svensk rätt varit skyldiga att leverera viktiga tjänster till nationens folk och företag!

”Rätten till stridsåtgärder” har således blivit något heligt, trots att företagens ledare idag normalt är minst lika demokratiska och hyggliga som deras anställda. Metall har alltså stridit för en princip som blivit överspelad av tiden. Fackföreningarnas funktion var ursprungligen skön. Men i dagens samhälle är den inte längre ett värn mot förtryck. Deras roll är närmast urtidsödlans som kippar efter andan. Snarare har funktionen några decennier varit att pressa ned lönerna för kvalificerat arbete för att – under Socialdemokratins strama tyglar – höja lönerna för okvalificerat arbete. Principen tycks vara delad medelmåttighet är bäst. Detta är faktiskt följden av den ”svenska modell” som många politiker skryter om. Allt i den heliga jämlikhetens tecken. Följaktligen har även svenska lärares löner sjunkit katastrofalt. En tysk grundskollärare (årskurs 7-9) tjänar idag c:a 350.000 kronor mer per år än en svensk (2025)!

Samma dubbelmoral syns på hyresmarknaden. Även här finns lagregler som favoriserar en av Socialdemokratins många hjälporganisationer, nu Hyresgäströrelsen. Att stor bostadsbrist finns i en handfull svenska storstäder har gett Hyresgäströrelsen laglig makt att sluta avtal över huvudet på de enskilda parterna, hyresvärden respektive hyresgästen. I stället för avtalsfrihet för värden tvingas denne hyra ut gamla fina centralt belägna storlägenheter till struntpris, medan fastighetsägare till nyare bostäder i förorterna har det svårt att få hyror som räcker till reparationer. Lockelsen att bygga nytt blir knappast stor. Aktier på stora fastighetsföretag sackar. Och bostadsbristen består!

Det vi ser på dessa två viktiga samhällsområden är inte avtalsfrihet i vanlig bemärkelse. I blickfånget står en stat som hyllar avtalsfrihet men ändå styr och ställer över människors vardagsliv. Det är rättslig tvångspolitik. Oavsett om den historiska bakgrunden – i perspektivet av hundra år – kan tala för politiska ingrepp, så ser vi en juridik som sedan länge passerat bäst-före-datum.

Jag medger att en reformering kan bli knepig, särskilt inom hyresrätten. Men förebilder finns nog. Storstaden Berlin uppvisar fler tillgängliga lägenheter och hyresnivån är något lägre än i Stockholm. Enligt min åsikt är tiden i högsta grad mogen för införande av en marknadsmodell för arbete och hyresboende. Stridsrätten och slutande av kollektivavtal bör modifieras och knytas närmare till vad enskilda företags anställda tycker.

Vad gäller hyra gäller det att våga begränsa besittningsrätten och rätten till andrahandsuthyrning. Temporärt måste nog höjda bostadsbidrag till för att möta en hyresstegring. Men tyvärr visar Tidöregeringens reformer i nutid inte på någon vilja till förnyelse. I stället har den borgerliga regeringen grävt sig djupare ned i Socialdemokratins gamla träsk. Man har nyligen ökat möjligheterna till uthyrning i andra hand. Inte ens bostadsrättsföreningar, som äger sina fastigheter och naturligt nog vill ha koll på vilka som bor där, tillåts numera förbjuda spekulation genom uthyrning i andra hand!

Torsten Sandström

En svensk valrörelse är en manifestation i jämlikhetstänk. Likabehandling mot det offentliga är en sak. Men för sossarna räcker inte det. Allt ska styras upp med ordet jämlikhet så att partiet kan ta hem valet.

Nu är det ett slopande av karensavdraget i sjukförsäkringen. Betalt från första dagens självbestämd sjukdom med 20% löneavdrag lockar sossarna med. SD dras med i dansen och säger att detta bör kunna gälla för vissa jobb inom vården.

Jag hörde Magdalena Andersson säga att det är ”en orättvisa att inte kunna jobba hemifrån” om man är sjuk. Fy sjutton vilken demagogi. Det är arbetsgivarens sak att tillåta hemarbete med ful lön. Lösningen passar självklart bara vissa jobb, som lika bra utförs utanför arbetsplatsen. Men Andersson vill alltså tvinga arbetsgivaren att betala för alla som inte jobbar första dagen pga uppgiven sjukdom.

Tala om publikfrieri. Anderssons sossar delar ut valfläsk så att det klibbar. Allt på arbetsgivarnas bekostnad, alltså även de privata företagens. Liknande lösningar i exv Norge och Finland avskräcker. Sjukdomstalen stiger och det är inte att undra på. Varför anstränga sig extra om man lika gärna kan vara hemma en dag med 80% lön?

Jag menar att frågan måste lösas i separata avtal för olika kollektivavtalsområden. Det rör sig om en löneförmån. Inom exv vården kan skäl finnas för sådana avtal, men ändå med en balanserad betalningslösning för olika sysslor och personer (för att komma åt missbruk). Men att staten ska öppna dörren för en massmitning från jobbet bara med hänvisning till att man inte mår så bra är orättfärdigt visavi den som tvingas betala ut lön för tid som inte jobbats. För lagar om semester och betald flerdagssjukdom talar däremot sociala skäl. Men frikort för första sjukdagen är att gå för långt. De norska och finska exemplen visar på missbruk. Många mindre nogräknade kommer att skubba från jobbet på arbetsgivarens bekostnad. Det säger inte sossarna, men alla vet att det blir följden!

Svenska folket har under år med sossestyre – och andra vänsterliberaler – uppfostrats till att ta olika springnotor. Än så länge ligger inte svensken i topp av sjukstatistiken i Europa. Europaportalen rapporter från 2024:

Sverige kommer på sjunde plats i OECD 2022 med 18 sjukdagar per år och anställd jämfört med Norge och Finland med nästan 28 och 27 sjukdagar. Danmark låg under OECD-snittet med knappt 13 sjukdagar per år.

Omkring tio gratisdagar per år (i stil med Norge och Finland) erbjuder alltså sossarna. Svensken har redan en bonus på fem dagar jämfört med kloka Danmark! Och sossarna talar om jämlikhet!

Torsten Sandström

Det tycks vara ett faktum att svenska män och kvinnor röstar helt olika i genomsnitt. Män till höger och kvinnor rödgrönt. På SR P1 Studio ett (11/8) tas detta problem upp med inriktning mot ungdomar. Journalisten, Katarina Gunnarsson, uttrycker stor förvåning över skillnaderna, men pekar på att utvecklingen styrs av mjuka värden och miljö för kvinnor respektive brottslighet och andra hårda problem för män.

Men i inslaget hörs inte ett enda ord om biologiska skillnader. Precis som kvinnor och män vore identiska! Det är typiskt att vänsterns biologiska könsnihilism medför tabu och att sociala faktorer ställs i centrum. Fenomen som kvinnor dessutom ofta slätar över. Feminismen har gett sitt bidrag till utvecklingen genom att se könet som i huvudsak ett personligt val.

Att mäns resp kvinnors gruppbeteenden har tydliga kännetecken måste diskuteras öppet. Våra olika genuppsättningar tillsammans med tusenåriga skolning i olika roller är något viktigt, som inte bara kan fnysas åt av ideologiska feminister och annat vänsterfolk. På samma vis som mäns tendenser till våld diskuteras måste kvinnors vanligt naiva rädsla för konflikter motverkas (jag talar således om genomsnittliga yttringar).

Klankriminaliteten och våldtäkterna är något allvarligt manligt. Det diskuteras flitigt och med all rätt. Men att många kvinnor röstar rödgrönt kan förstås medföra stora problem. Det innebär att brottsliga män får större rabatter på sina straff om de rödgröna tillåts bestämma i Riksdagen än om Tidöregeringen får som den vill. Den vanliga kvinnliga strävan efter konsensus – exv mot konflikter i svåra frågor – favoriserar givetvis de rödgröna kvinnopartierna. Det är något vi typiskt kan se i alla kvinnliga åldersgrupper.

Egotrippade feminister uppmanar som bekant ofta män att ändra attityd. Det är förstås rätt vad gäller våldsyttringar. Men det finns förstås lika stor anledning för kloka människor att ifrågasätta kvinnors rädsla för de hårda tag som behövs för att komma åt kallhamrade brottslingar. Vem vågar be kvinnokönet (genomsnittet igen) att skärpa sig här? Jag menar att kvinnors rädsla för samhällets många svåra beslut måste upp på bordet.

Den svenska politiska oppositionen öppnar i höstens val för ytterligare invandring. Talet om ”stramhet” är en farlig helgardering. Erfarenheten visat att fortsatt ett par procent nya kriminella anländer till vårt land. Genom den undfallande och godtrogna attityd till brottslighet som en majoritet kvinnliga väljare visar bli sannolikheten för forsatta svenska samhällsproblem således stor.

Torsten Sandström

Jag är fascinerad – alltså i form av en förskräckelse – över hur svenska journalister bedriver sitt jobb. Att man politiserar är min främsta irritation. Men även andra otäcka inslag finns syns från majoriteten av journalisternas skrå (det är ett skrå pga av strävan att försöka få folk att tro att man besitter samhällsviktig kompetens). Många använder sin tribun för ohämmad politisk propaganda som dessutom ibland är av det slag man kan se i diktaturer.

Dagens exempel är från SvD och en text skriven av Lana Zand. Följande rubrik säger det mesta:

Efter fångarna – skickar vi gamlingarna till Etsland snart?

Att staten skaffar fängelseplatser utomlands för gangsters jämförs alltså med hur äldre människor behandlas i Sverige. Jämförelsen är så absurd att den bara kan uppstå i en journalists själ. Zand jämför potatis med äpplen. Liknelsen går ut på att vi äldre behandlas som fångar på ett nyuppfört fängelse i Estland. Även om stora skillnader förstås finns i de äldres status i vårt land så rör det sig om människor som normalt får god vård, hyfsade pensioner eller bidrag, de lever länge och förefaller inte alls klaga allmänt sett.

Zand kräver de facto att fångar ska ges samma respektfulla behandling som en pensionär som ofta slitit för att bygga landet. Mördare och andra skurkar jämställs av henne med andra ord med hederliga medborgare. Hon använder med andra ord de äldre som politiska verktyg för att angripa en nödvändig fångexport på grund av en storskalig – främst importerad – kriminalitet som de rödgröna (alltså Zands ideologiska kompisar) genom åren inte vågat ta tag i. Tidöregeringen gör det däremot. Och möts av politrukskribenter av Zands klass.

Zand är inte endast ett stolpskott, dvs ett missöde inom journalistiken. Hon tillhör nämligen en skola eller en hel front. Att detta kamratskap tillåts härska på SvD är främst en fråga för ägarna. Men indirekt även ett samhällsproblem. Ty hon har en armé med liknande politiska vettvillingar på svenska medier.

Just hennes teknik att insinuera något genom att jämföra två helt olika fenomen känner man igen från pressen under Hitler och Stalin. Det är faktiskt riktigt otäckt. Att använda oskyldiga pensionärer som ett slagträ för att främja de kriminellas intressen. Sveriges fångar ska givetvis behandlas korrekt och rimligt lika. Men de är ändå just brottslingar. Och samhället har inte bett om att ge dem ett boende. I och med att de blivit många på kort tid måste helt enkelt radikala – men humana – boendelösningar snabbt skaffas fram. Fängelset i Etsland såg ut som ett stort men bra hotell i budgetklass, med i och för sig trånga utrymmen, men rent och snyggt. Inlåsta ska de ju vara, i det långa Sverige eller på närmare plats i Estland.

Fängelsets plats utomlands kan ge de intagna en funderare över varför de själva försatts sig i en situation där de enligt lag ska låsas in. En sådan naturlig tanke skulle Zand förstås aldrig tänka. Ty hon har på Journalistskolan med hull och hår köpt idén att alltid ta ställning för dem som vänstern ser som ”offer”. Fy sjutton så enkelspårigt. Att SvD serverar en sådan text till läsarna är bedrövligt. Särkilt som det sker med ett rullande mönster och i valtider.

Torsten Sandström

Flera mediala kommentatorer förundras över att Tidöregeringen inte lyfter i opinionen. Åtskilliga krisfrågor har ju regeringen klarat av under fyra år (även om många återstår). Ändå sker ingen förändring till det bättre i mätningar av opinionen. Varför?

Ett svar är att mätningarna är åt skogen. Om 20% svarar att dom inte vet hur dom ska rösta i valet blir såklart själva mätningen ointressant för slutsatser om famtida utfall.

Ett annat svar är att opinionen ofta är mot makthavarna. Människor söker alltid efter bättre lösningar och de okunniga går förstås ofta på de rödgrönas visioner ( även om dom inte håller ihop).

Jag tror mitt tredje svar är viktigast. Som jag bloggat om många gånger så är det nationens medier – dvs deras rödgröna journalister – som bestämmer opinionen genom att dag efter dag, minut efter minut, kritisera regeringen och framställa sossarna som ljuset i mörkret. Med denna politiska mediamaffia mot sig blir det ett underverk om Tidöregeringen segrar.

För övrigt. Denna regering har själv försummat att under mandatperioden genom lag försöka desarmera SR/SVT och deras åsiktsjournalistik. Journalistiken är ett viktigt vapen i de rödgrönas händer. Då använder man dessutom opinionsmätningarna som ännu ett verktyg – helt i enlighet med den samhällsvetenskapliga teorin om The band wagon effect (dvs att bilden av opinionen lockar folk till bifall). Regeringen har alltså försummat att i lag reglera även möjligheten att utföra sådana viktiga mätningar under exv ett halvår före valet.

Torsten Sandström

Idag har jag faktiskt två inlägg på bloggen under denna rubrik.

Låt mig börja med mitt eget, som egentligen inte är någon lustifikation alls, även om det kanske har komiska inslag. Det gäller Riksdagens kommande beslut – på Tidöpartiernas begäran – om att slopa den sk ”mängdrabatten”. Ett bra beslut. Det rör upphävandet av lagregler från vänsterregeringar om att brottslingar – som pga av mängden olika brott ådrar sig flera straff – ska gynnas av ett tak som så att säga ger dem rabatt för att de agerat kriminellt. Jag tror många häpnar över detta. Vänsterns mening är kanske att brottslingen inte ska drabbas av depression över alltför lång tid fängelse (det kostar också pengar för dig och mig). Så drömmer man alltså på vänsterhåll. Tanken att rabatten riskerar att muntra upp en kriminell till vidlyftig brottslighet är något som inte existerar i rödgrön miljö. Vi ser många exempel på detta idag. Men de rödgröna har sin egen syn på verkligheten. Den kriminelle ses som ett offer för krafter han inte kan stoppa. Samhällets sk strukturer styr honom nämligen som en robot.

Dagens andra inlägg kommer från Klimatupplysningen.se idag. Det är professorn em i meteorologi Lennart Bengtsson som meddelar att landets rödgröna glömt att ilskna till över att uppvärmningen av Grönland saktat av. Inte ett ord om detta? Inte ens Greta T skriar ”how dare you” över denna officiella klimatrapport som skäckens folk förstås måste anse som falskt. Bengtssons inlägg är riktigt roligt. https://klimatupplysningen.se/lennart-bengtsson-mer-sno-pa-gronland/

Mina två bloggar idag har därför ett tydligt tema. Det är allvarligt. Se hur det går om människor röstar rödgrönt i september!

Den upprördhet som utspelar sig kring en bluffande mörkhyad professor i Cambridge går kanske att förstå. Men den är egentligen planerad. Och borde därför inte chockera. Om det inte vore för kolliderande drömmar inom en påträngande politisk elit.

Den som vill förstå hur PK och woke fungerar har mycket att lära av hur en ung man med ursprung från Ghana, Jason Arday, kunde bli professor vid det gamla universitetet i Cambridge. Han har i dagarna förlorat sitt fina jobb. Men hur kunde han – med en mängd darriga meriter och rena fantasieskapader i i sitt CV – öht få jobbet som professor i utbildningssociologi? En fundering över detta lär oss något om nutidens vänsterliberala samhällen.

Mannen har vid ansökan om professuren åberopat en text som delvis är rena citatet, utan att han angett källan (till och med originalets stavfel har Arday kopierat!). Hans bakgrund, dvs uppväxt, skolning, jobb mm är tyvärr medioker. Diagnosen ”autism” finns typiskt nog med i bagaget. Möjligtvis ger allt detta en grund för medlidande, något som kan få viss betydelse för förståelse av vad som skett. Ardays sidoverksamheter är alarmerande, på så vis att han exv påstått sig ha utfört sportsliga bragder i stil med Nordkoreas Kim Il Sung, dvs resultat som är helt orimliga. Över huvud taget tycks Arday önskat framstå som en solstrålande Superman. En normal grupp av sakkunniga borde således ha dragit öronen åt sig innan de gett honom jobbet. Men det gjorde de inte.

Förklaringen till det som hänt ligger i det vänsterliberala samhällets många drömmar. Offentligheten kritiseras för elitism, rasism och favorisering av människor från välbärgade grupper. Det beskrivs som ett samhälle som frambringar rader av oskyldiga offer. Vänsterliberalerna vill trolla bort dessa fenomen, som förvisso i allmänhet måste ses som dysfunktionella. Trolleriet sker främst genom massiv lagreglering om diskriminering och annan propaganda rörande invandring i skolor och i medier. Vi ser därför hur Pippis pappa med åren fått en ny etnisk färg. Och i många historiska tevedramer om brittisk historia spelar numera färgade skådisar roller som i verkligheten definitivt innehafts av vita kungar och drottningar.

Labours UK har varit särskilt aktivt för att försöka sopa undan spåren efter skeenden som pekar på att även invandrare kan bete sig illa. Då flertalet invandrare härstammar från främmande kulturer riskerar förstås spåren att oroa den infödda befolkningen. Keir Starmers avgång som premiärminister sammanhänger delvis med denna oro. Han har som hög åklagare via folkrättsliga dogmer försökt skydda invandrare som systematiskt begått allvarliga övergrepp, i stil med våldtäkter. Polisen i UK har länge fått lära sig att inte driva sådana kriminalärenden enligt regelboken. Detta med syfte att dämpa ett folkligt missnöje och minska aktioner mot invandare.

Hela det brittiska samhället från topp till tå har genomsyrats av drömmar om en särbehandling av invandrare. Den politiska eliten har dock inte förstått att det måste ske med allra största försiktighet så att inte brottslingar och lurendrejare favoriseras. Men med full gas har drömmarnas politik spridit sig över UK. Många högt uppsatta – såsom i Cambridge – tycker sig ha varit så upplysta och goda att de med liv och lust måste driva en politik där svart förvandlas till vitt. I ett sådan förvridet klimat gynnas förstås människor av Ardays typ. Alltså gåpåare och fuskare.

Vi ser här förklaringen till att samtalet för respektive mot woke härjat exv amerikanska universitet. Båda sidor han begått övertramp. Men i grunden måste woke kritiseras för att normer lanseras som tenderar att i förlängningen bli systemfientliga. Likabehandling förvandlas till särbehandling (favorisering). Verkligheten stöps om till drömmar. Och en lurendrejare i stil med Arday kan höjas till skyarna. Ända tills sanningen uppenbaras förstås. På så vis hamnar många intellektuella vid Cambridges universitet i skamvrån.

Jag menar således att detta är en effekt som följer av vänsterliberalismens okritiska drömmande. Idévärlden följer en plan som i sig själv resulterar i att allvarliga skador uppstår. Det är givetvis inte fel att drömma. Men det ska inte ske i politikens värld. Där ska målen sättas så att de inte blir systemfientliga utan tvärtom medför framsteg. Detta klarar inte diverse rödgröna politiska rörelser av. Drömmen är nämligen deras motor. Idéerna är goda i sig då de predikas av de som redan krönts. Tyvärr hamnar även en del konservativa emellanåt i drömfällan och inleder flummiga predikningar om framtiden.

Den enda ”nollvision” – i sig förstås ett superfånigt ord – jag kan tänka mig att acceptera är den som riktar sig mot vänsterdrömmar.

Torsten Sandström

Flera iakttagare av det politiska språket i svenska medier pekar på en allvarlig förgrovning. Några anser – med viss rätt tror jag – att Trumps agerande blivit en alltför lockande förebild. Han snackar vitt och brett utan att bekymra sig om fakta. Grova personangrepp tillhör bilden. För mig framkallas en känsla av hur klasskamp kan piskas fram, såsom i Paris efter 1789 eller senare under revolutionen i Ryssland eller Hitlers maktövertagandet i Tyskland.

Märk väl att de grova orden bara nu gäller ett fåtal journalister som vet att pöbelns språk kan locka en enkel publik. Dessa journalister samverkar – oftast på distans – med politiker som har en i deras ögon korrekt politisk uppfattning. Detta samspel skapar snabbt starka politiska stämningar. Vi ser i dagarna att namn som von Papen, Hitler och Quisling fungerar som slagträn i svensk politik. Typiskt nog nämns kommunismens massmord sällan! Att kvällspressen – framför allt Aftonbladet – är en ledare för ett samtal i drängkammaren är ingen nyhet.

För att åter peka på Trump tycks tendensen smittsam. Några sociala medier har tagit täten (Fria tider är ett skräckens exempel). Nya märken för lågvatten pekas ut var dag. Att en person som Marcus Allard ska tillåtas driva politik för inträde i riksdagen är självklart. Men att olika medier glatt rapporterar om han tillmälen mot sina motståndare är inget annat än läskig populism. Han kallar regeringens företrädare ”jävla losers” och ”idioter”. I stället för att rimligt noga bygga under sin kritik (så att läsaren själv kan dra slutsatsen) spyr han ut tillmälen. Och dessa plockas upp av journalister som för sina egna idéer och sin plattform vill vinna anhängare.

Okej, jag vet själv att det kan vara lockande att vässa orden i en politisk text. Övertramp riskerar att ske av ren iver. I det mediala bruset måste man försöka synas. Men flertalet journalister – tyvärr inte Anders Lindberg på Aftonbladet – har dock förstått att ett måttfullt språk är ett ideal. Man låter fakta och argument tala och avstår från pajkastning. Min kritik vänder sig nu främst mot chefer inom medierna som tolererar ren smutskastning. Men även de politiska partierna avstår från att ta sina anhängare inom medierna i örat.

Min ungdoms journalistik stoltserade med att dels skilja fakta från värderingar, dels att i sansad ton bygga under sina reportage. Den medialisering vi ser i nutid väljer alltför ofta den vulgära populismens linje. Vad gör mediernas ägare? Man tycks inte vilja eller våga hålla tillbaka sina anställda. Och vad gör de politiska partierna? De hukar av rädsla över att kritik mot journalister kan slå tillbaka mot partiet, med en förlust i kommande val som följd. Därför ser vi detta ”race to the bottom”. Mediesamhället hotar med andra ord den svenska demokratin!

Just nu slåss medier till vänster och höger om utgången av valrörelsen. Gammelmedierna och opinionsinstituten trumpeterar ut en rödgrön vinst. Den är tyvärr möjlig. Den fjärde statsmakten tycks nämligen ta hem spelet med SVT, TV4. DN, SvD, Aftonbladet, Expressen och Sydsvenskan i spetsen. Men inte som oberoende kritiker av fakta. Utan genom att agera verktyg för en beroende politisering.

Torsten Sandström

Det svenska politiska samtalet har som bekant tyvärr betydande inslag av läskig smutskastning. Alltså grova känsloargument mot motståndaren. Ord som är extremt överdrivna. Från höger till vänster och tvärtom brukas dessutom argument som är kraftigt inflaterade. Man kan ofta tala om skamgrepp. Plötsligt har Vidkun Quisling blivit ett slagträ i den svenska valrörelsen. Han var folkmördaren och ockupanten Hitlers vän. Och en samarbetsman med en fiende till den norska nationen. Alltså en förrädare i ordets rätta språkliga och folkliga mening. Många norska liv hade han därmed på sitt samvete.

Att kalla Magdalena Andersson och Aftonbladets Anders Lindberg för ”quislingar” blir därmed en gigantisk överdrift. Richard Jomshof begår ett övergrepp på gränsen till det straffbara. Även förrädare blir ett för starkt ord. Att socialdemokraternas politiker brukar politiska argument med stor hänsynslöshet kan man dock säga. I åratal brunsmetar de två SD:s politik rörande huvudfrågan: kritik mot storskalig invandring. Samtidigt gör de två SD:s politik till S-partiets egen, åtminstone om man ska bedöma orden från deras läppar idag. De två sluga gör sig skyldiga till verklighetsförfalskning och vilseleder den svenska publiken. Vid en rödgrön seger i september kommer en ökad invandring upp på agendan! Vi får se vad som egentligen menas med att den ska vara ”stram”. Deras slughet är respektlös och enligt min åsikt något mycket allvarligt.

Jomshof gör alltså också bort sig. Om någon borde han veta att alla argument om medlemmar i nazismens skräckkabinett inte är lämpliga för ett SD som vill ta avstånd från sin historia (alldeles oavsett om han kritiserar Quisling). Att Andersson och Lindberg agerar politiskt hänsynslöst är en sak. Men den extrema överdriften från Jomshof att kalla dem quislingar är något annat. Det är urbota dumt med tanke på SD:s politiska strategi är att beskriva sig som ett vanligt parti. Särskilt Jomshof borde veta att nationens svärm av vänsterliberala medier skriar av glädje över att få ett så smaskigt ämne att torgföra i en valrörelse. Alltså de medier som nästan aldrig pekar på S-partiets dubbelmoral rörande invandring, kärnkraft eller att regera i samverkan med kommunisternas V-parti, som sannerligen genom åratal av öppna och slutna kontakter med Sovjetunionens blodbestänkta koryféer bär ett indirekt ansvar för miljontals dödade oliktänkande. V:s ungdomsförbund hyllar för övrigt ännu kommunismen i sina stadgar!

Jomshof agerar med andra ord synnerligen dumt. Han – och för den delen också Björn Söder som gärna ordar om ”raser” – borde inse att de beträder ett tydligt minerat språkområde. De bådas sätt att spela korten gör det svårt för många kloka nogräknade väljare att i höstens val ge sin röst till SD!

Torsten Sandström

I mitt arkiv över utkast hittar jag en dårskapers pärla från sommarens klipp. SvD utbrister nämligen med tydlig glädje den 9/6 genom följande rubriker:

90 % sannolikhet att Andersson vinner…Kan klara sig utan C.

Just den hoppfulla stämningen är allvarlig i kombination med aningslösheten. Hur kan man skriva något så dumt? Sossarna skulle alltså vinna genom att regera med Mp och V. Utan tvekan behövs nog C,. Att sätta samman en arbetsduglig ministär med stöd av V är ju att förespråka socialism rakt ut. Här avslöjas SvD:s vänsterhopp.

Dumheten framgår av att SvD inte inser Socialdemokratins faktiska dilemma. Tidningen bara lägger samman procentsatser och hurrar. Självklar förstår S-ledningen att en regering med socialister blir såväl svår som i väljarnas ögon hoppfull. Den kommer inte att fungera en mandatperiod. Men tillsammans med C kan Magdalena Andersson åtminstone tala om en mittenregering, något som man förr valt med Mp, något som fortfarande förstås är aktuellt. Faktum är att C-partiet vill inte veta av V, utan helst önskat regera med M och KD.

Att försöka regera efter valet med en rödgrön majoritet blir olustigt för Andersson. Bingo för S är att locka över KD, som gärna låter sig inlemmas med regeringsjobb och löner, men inte önskar föra direkt för vänsterpolitik. På så vis kan S, C och KD hålla talibaner (Mp) och kommunister (V) på armlängds avstånd för att i grunden föra vänsterliberal drömpolitik. V kan int tillåtas annat än att bli ett farligt röstboskap utanför regeringen. Än en gång kommer KD att svika det goda löftet om att avveckla de 21 vårdregionerna. I deras ledningar sitter alltför många inom den politiska klassen för att en avveckling öht ska bli möjlig – många förlorar nämligen sina välbetalda politiska struntjobb.

Man undrar om PRAO-elever skriver texter och sätter rubriker på SvD? Det spelar kanske inte någon roll, ty även annars flödar sympatierna med de rödgröna. Aningslösheten är allvarlig. Men sveket mot den officiella förklaringen att SvD är moderat skriar. Tidningen gör uppenbarligen allt man kan för att snart sakna prenumeranter och bara leva på statsbidrag. Det senare gillar sossarna också…

Torsten Sandström

Flera nationer i nordvästra Europa har anledning att oroa sig över Pedro Sanches socialdemokratiska regim. Detta av flera skäl. Ett är Sanches vänsterpopulistiska ambition att kraftig öka invandringen till Spanien och EU. Dels i dagarna från Marocko. Dels genom att bevilja medborgarskap till c:a en halv miljon asylsökande som redan är i Spanien. Vi känner igen metoden att öka den egna väljarbasen. Fortsatta rörelser genom EU hotar till viss del även Sverige.

Ett annat skäl till bekymmer är Sanches vänsterpopulistiska korruption. Hundratals partimedlemmar – exv Sanches själv, hans fru och hans bror – mals just nu i det spanska rättsmaskineriet. Flera fällande domar har utfärdats av modiga domare.

Svenska medier är passiva i rapportringen av samma gamla vanliga skäl. Men inte Epoch Times! Tidningen ger en särskilt bra bild av den spanska utvecklingen genom min professorskollega från Lund, Inger Enkvist. Pedro Sanches har på statens bekostnad gett sin bror en golden handshake. Detta genom en eller flera feta statliga tjänster (utanför Madrid). Jobb som han närmast inte ens utfört. I stället har han levt i presidentpalatset i huvudstaden och underhållits där som en prins.

https://www.epochtimes.se/nar-makten-blir-en-familjeangelagenhet

Enkvist berättar i detalj om detta. Det som sker i Spanien illustrerar enligt min mening hur den reformistiska arbetarrörelsen i nutid stegvis ockuperats av mer eller mindre inkompetenta lycksökare. I Sverige sker detta också, men förstås i mer återhållsam stil. Bristande kompetens och en uppenbar ambition att leva ett gott liv i den politiska klassens hägn är dock tyvärr något gemensamt. För övrigt inte bara avseende sossarna.

Man brukar skojsamt berätta om hur goda svenska familjeföretag inte sällan raseras genom dåliga affärer under en eller ett par efterföljande generationer. Delvis samma sak gäller politiska partier. När idébasen genomförts -viktiga reformer alltså genomförts – så blir partiet en inrättning för trixande och försörjning av de egna. Socialdemokratin gjorde sitt färdigt i och med Tage Erlander. Sedan dess har det gått utför. Av diskretionsskäl ger jag nu inga namn på svenska sossar. Jag tror läsaren omedelbart erinrar sig en lång rad. Inför höstens val riskerar några av Sanches svenska kollegor att få makt igen. Huk er gubbar och gummer!

Nu riskerar Magdalena Andersson få uppgiften att samla den rörfröna röran bakom sitt eget icke-program (där alla gamla felsteg från tiden med Löfven ignoreras). En fest med massor av återställare hotar.

Torsten Sandström

Lagen förbjuder som bekant SVT att sända reklaminslag. Delvis har förbudet mjukats upp genom att inslag tillåts sponsras av namngivna företag. Visst är det skönt att slippa reklamens tjat om banaliteter. Just själva upprepningen är mödosam, även om människor har förmåga att stänga av sitt medvetande på ett särskilt plan och kanske tänka på något annat.

Jag ser ofta nyhetsprogram på SVT 1 och 2. Kanske inte för att lära mig något nytt och spännande även om det förstår sker med glesa mellanrum. Jag bevakar SVT. Med egna ögon vill jag bedöma om rapporteringen är oberoende. Som bekant är mitt svar att politisering alltför ofta – men inte alltid – pågår. Det är vänsterns syn på samhälle och politik som huvudsakligen presenteras.

I pauserna mellan de skilda programinslagen pågår dock en annan terror. SVT gör nämligen reklam för sina egna inslag. Och det sker på ett sätt som apar efter kosmetika-, telefon- och bettingbolagens eviga tjat. Flera dagar på rad, och många gånger samma dag, vevas mellan olika inslag det igång. Inte i form av vänliga tips eller en saklig presentation. Nej, nu är det reklamindustrins värsta manér som kommer till pass. Så bottenlöst flabbigt, simpelt och korkat.

Att tablåteven har sett sina bästa dagar är ett faktum. SVT anser att man måste kämpa för att fånga ungas uppmärksamhet. Och det sker på det stupida sätt som marknadsföretagens reklam lär ut. Till och med värre, ty affärsmäns har verkliga budskap att presentera, även om det sker med tjat, stoj och larv. SVT:s budskap till de unga är: kolla här, vi erbjuder samma skoj och dumheter. Hur ungdomar tänker är svår att veta, men om de ska lockas till SVT genom nonsens är det något som är galet. Det konstateras av mig – en del av en äldre generation – som sittande framför teven blivit kvar och undrar vad som sker.

Det värsta är dock följande. Jag är övertygad om att SVT:s chefer vill presentera sitt företags programinslag så att de liknar TV3 och alla de andra reklammedierna med siffrorna 4, 5, 6, 7 osv. Därför rullar den egna reklamens terror igång kväll efter kväll. Det är faktiskt sjukt. Ty en viktig tanke bakom reklamförbudet är kommersiellt oberoende. En annan är programkvalitet. Båda dessa krav äventyras genom SVT självreklam. Mitt budskap är. Lämna folk ifred! Låt oss bestämma efter eget huvud! Sluta alltså med den fördummande indoktrinering som faktiskt irriterar de ”gamla” tittare som av olika skäl blivit kvar framför tablåteven. Kanske de sista tittare SVT har?

Torsten Sandström

Dan Korn har skrivit en bra text på Bulletin den 19/7: ”Det dånar uti rätten krater”. Utgångspunkten är att Europas industrialisering under början av 1800-talet kommit att skriva om världsdelens politiska förutsättningar. Västeuropas huvudstäder skakades under åren kring 1848 av arbetaruppror. Men inte London. Den brittiska parlamentarismen var då hyfsat anpassad för att klara en ekonomisk-politisk omställning som skapade stora förmögenheter hos ett fåtal (och även i mindre mån för medelklassen). https://bulletin.nu/korn-det-danar-uti-rattens-krater

För monarkierna österut blev det däremot svårare. 1848 var ett år av uppslitande politiska uppror som de politiska eliterna hade svårt att behärska. Tydligast syntes detta i Frankrike där en andra republik kortvarigt inrättades (innan presidenten Louis Napoleon tog makten som kejsare, med efterkommande godkännande i allmänt val).

Korns tanke, som han bygger på den brittiska politiska tänkaren Dominic Cummings, är att västvärldens politiker i nutid står inför ett liknande problem genom AI (strukturförändringar), Rysslands krig, Kina, Trump, nya högerrörelser samt EU:s oförmåga. Jag tolkar hans idé som att den politiska klassen helt enkelt inte klarar av att lösa de problem som människor upplever. Detta förklarar att folket vänder sig till alternativa rörelser till höger. Följden blir att de politiska eliterna med näbbar och klor angriper högerpartierna i exv Frankrike, UK, Tyskland, Italien, USA och även i Sverige.

Att stora teknikskiften leder till samhällsproblem är alltså ett faktum. De medför också framsteg som tenderar att kraftigt utveckla samhället. Först innebär det som sagt kraftigt ökade förmögenheter för ett fåtal, något vi ser idag genom AI-boomen. 1800-talets industriella revolution medförde på sikt även ett rejält ökad välstånd för i stort sett alla förvärvsarbetande. Om det också kommer att ske som en följd av AI-revolutionen är svårt att säga. Förhoppningar finns. Men det är omöjligt att spå framtiden.

Säkert är dock att spänningar idag finns i västerlandet mellan den politiska eliten och breda lager inom folket. Den politiska klassen visar enligt min mening oförnuft genom att inte försöka närma sig de politiska rörelser som uttrycker oro. Vi ser ängslan i nästan hela Västeuropa och förstås även i Sverige. I stället för att inleda ett samtal med de som protesterar (och ibland framför omvälvande förslag) så försöker eliten lägga locket på. Man stämplar de revolterande som fiender till samhället. Alla möjliga otäcka tillmälen slungas mot dem. De förvandlas till outlaws på samma vis som politiker gjorde i Sverige under industrialiseringen omkring sekelskiftet 1900. Man beskrev arbetarrörelsens företrädare som banditer. Alla vet hur det gick. En ny politisk elit intog scenen och övertog makten. I grunden härskar denna svenska vänsterliberalism än idag. Men inte så att man nu lyckas lösa de strukturproblem som i nutid etablerats. Man presenterar i stället en flummig drömpolitik: högre skatter och fler bidrag.

Det är just oförmågan bakom denna drömpolitik som blivit en svensk bromskloss och anledning till konflikt. I stället för att forma kravfulla och förnuftiga lösningar på dagens nationella problem så sopas många av dem under mattan. Vi ser det – mer eller mindre tydligt – avseende arbetslöshet, vårdköer, bostadsbrist, invandring, kriminalitet, bidragssystem, byråkrati osv. Inom flera politikområden krävs nya svåra men realistiska lösningar. Men trots många vackra ord sker mycket lite av vikt. Här intar med andra ord den svenska politiska klassen rollen som Proppen Orvar! Hur länge ska detta fortsätta? Ifall historien kan lära oss något så är det att oförmågan till verklighetsanalys och anpassning till sist innebär att en gammal politisk elit slås ut.

Torsten Sandström

SR och SVT säger sig syssla med public service. Alltså något allmänyttigt i stil med vård, transporter och livsmedel. Många svenskar tycker att detta är rent hittepå. Jag tillhör dem som menar att SR/SVT i huvudsak sysslar med underhållning och förmedling av nyheter/åsikter som är rödgröna. För att kritiska människor ska få tilltro till verksamheten hos SR/SVT har i lagen (2025:986) om public service införts regler om att människor – hos en offentlig nämnd – kan begära granskning av om ett visst inslag verkligen är opartiskt, har icke-kommersiella karaktär osv.

Detta kan låta bra. Men det är i praktiken en gyllene dimridå. Alla vet att tusentals anmälningar kommer att lämnas in. Svenska politiker på vänsterkanten – som bestämt över landet sedan många år – vill ogärna se att deras journalistkompisar hindras från att framför sina åsikter. I dimridån ingår därför begreppet ”oberoende”. Beroende är den som är formellt bunden till den part som rapporteringen rör. Medlemskap i ett parti hindrar med andra ord en journalist att berätta om frågor som rör partiets politik. Men journalister som inte är partimedlemmar simmar tämligen fritt. Deras åsikter skyddas med andra ord ofta av lagen – frånsett i praktiken vid extrema övertramp.

En Granskningsnämnd som silar bland anmälningarna – dvs lägger ned en kraftig majoritet av dem (som har några rimliga skäl) – fungerar alltså som ett cover up. Nämnden finns för låtsas att granskning sker. Men då vänstervridningen är systematisk kommer således flertalet kränkningar att läggas ned. Kvar för granskning finns enbart de som fått stor medial uppmärksamhet.

Det är just systematiken som är förskräckligt. Alla vet att vänstervridning pågår. Till och med Ann Hedenmo – själv ett gammalt rödgrönt ankare – erkänner i Kvartal att så sker fortlöpande på nyhetsredaktionerna inom SVT. https://kvartal.se/nyheter/artiklar/hedenmo-nyheter-som-gynnade-sd-holls-tillbaka/cG9zdDoxNTIxODA Om nämnden ofta skulle ingripa skulle således blod flyta inom SR/SVT. Därför granskar nämnden sällan något som anmälts av privatpersoner. Och därför fortsätter det eländiga system för indoktrinering som jag och du tvingas finansiera som skattebetalare. På detta vis fungerar ett organ för legitimering. Alla som verkar för detta system bidrar på sitt sätt till ett juridiskt elände. Folk ska tro att kontroll sker. Men den kapslas in genom att i stort sett alla anmälningar läggs ned av den fasta personalen. Nämndens ”fina” ledamöter handlägger ett fåtal fall. Och att de är så få fall som fälls kan därmed framställas som att inga väsentliga övertramp sker. Trots att de sannerligen tillhör vardagen! Den som text kollar Rapport i SVT 1 märker vinklingarna direkt

Ett betydligt ökat antal granskningar skulle förstås kräva en eller två uppsättningar av parallella nämnder. Enligt min mening vore det värt skattebetalarnas pengar. Fler fällningar pekar ju ut ett viktigt problem. Samtidigt kommer fler fällningar att funka avskräckande för journalisterna på SR/SVT. I slutändan skulle vi kanske få ett public service värt namnet av oberoende nyhetsförmedlare – i stil med brittiska BBC. Det enda alternativet till en utökad granskning är en nedläggning av public service. Detta är också en bra lösning.

Granskningsnämnden är med andra ord en papperstiger. På 1960-talet jagade Maoister så kallade papperstigrar. Alltså en kritik av system som legitimerade och främst dolde de problem som skulle lösas. I dagens Sverige använder en vänsterliberal statsmakt Granskningsnämnden för att bevara ett omoraliskt och rättsvidrigt system för indoktrinering av folket.

Torsten Sandström

Igår den 29/7 lyssnade jag som vanligt på SR P1 Morgon. Under semestertider sköts programmet av vikarier. Denna dag verkade det vara en yngre man som agerade PRAO. Jag bygger min slutsats på hans hantering av huvudnyheten, dvs en kollision mellan en fritidsbåt och ett stort lastfartyg i farleden in till Stenungsunds hamn (som det tycks). Nyheten var tämligen ”färsk” och hade inträffat i mörker och dimma kvällen innan. Så man kunde vänta sig en återhållsam rapportering.

Nyheten presenterade i den vanliga stilen. Alltså som om ett stort fartyg drulligt hade kört på en mindre familjebåt. Med andra ord ett storföretag som rammat småfolk.

Mitt intryck var att journalisten presenterade nyheten enligt mönstret för den ”offerideologi” som dominerar landets journalistutbildningar. Den går hand i hand med det vanliga vänstertänket. Kritik av mäktiga subjekt som påstås drabba oskyldiga offer.

Det kan eventuellt vara så. Men under dagen framkommande fakta pekar nog på något annat. Familjen var ute i en 7 meter lång båt i mycket dåligt väder och mörker. Lastfartyget hade en lots vid rodret (säger SR). Mycket talar således för att familjen i den lilla båten mitt i den trafikerade farleden tyvärr agerat oförsiktigt. Man borde inte ha varit på havet vid rådande väder och mörker.

Jag vill inte lägga sten på den drabbade familjens börda. Men nu talar jag om SR:s journalistik. I stället för en neutral rapport vinklas det som skett initialt som ett offerinslag. En ryggmärgseffekt som tyvärr unga journalister utbildas i. Man tänker helt enkelt i fasta banor: rik mot fattig, stor och stark mot liten och svag osv. Ett vänstrprogram som styr rapportering i nästan alla gammelmedier.

Att vi som skattebetalare ska tvingas betala för detta är ett elände.

Torsten Sandström

De internationella sportförbunden, som ursprungligen lovat demokratiska samverkan på ideell grund, har förvandlats till nästen för djup kommersiell korruption. Gamla humana ideal, insyn och öppen samverkan mellan folken har ersatts av big business ledd av snikna bossar i toppen. Gangsters som backans upp av rader av pampar från utvecklingsländer (pampar som tillförs pengar för att stödja ledningen i Schweiz).

Sedan länge drivs därför OS-kommittén och FIFA som mäktiga imperier. Ryska intressen tillåts spelrum. De rent sportsliga idealen viker för affärsbeslut som göder topparna i Schweiz som strör pengar till pampar i Afrika, Asien och Sydamerika för att dessa ska rösta ”rätt” då ordförande och ledning ska väljas. Fy fan säger jag.

Det är en otäck utveckling vi ser. Kommersialiseringen är i och för sig svår att motverka i marknadernas samhällen. Den har för övrigt inte bara negativa effekter. Men den hänsynslöst korrupta och affärsinriktade utveckling som FIFA nu uppvisar under Infantinos ledning är otroligt läskig. Till tidigare korruptionsaffärer kommer nu FIFA:s underkastelse inför Donald Trump. Dels att Trump ska tillåtas bestämma hur fotbollens straffregler ska tillämpas (till USA:s fördel). Dels att Infantino nu vill bolagisera VM tillsammans med familjens Trumps kommersiella imperium. FotbollsVM tänks bli en affärsgren inom Trumps och Infatinos affärskomplex! Det är brottslig kriminalitet genom maffioso vi ser. Kaka söker maka!

Nationen Schweiz är en demokratisk frihetsstat. Men detta betyder inte att Infantino där ska tillåtas agera korrupt. Schweiz måste genast verka för att FIFA – och för den delen även OS-kommittén – återförs till demokratiska organisationer. Nya regelverk måste till genom externa beslut. Det tycks som om Europas fotbollsorganisation, UEFA, tänker agera intern som medlem, vilket är bra. Men mer bränsle måste till utifrån för att stoppa en farlig utveckling.

EU och dess medlemsnationer bör kunna inskrida med nya regler. Antagligen bör stater i Europa och Sydamerika gå samman för att starta en rivaliserande organisation för ett globalt mästerskap utanför korruptionens FIFA. Lämna alltså FIFA och bygg nytt. Nya regler med rotation i ledningen samt maximal öppenhet med djupgående rättslig kontroll. Låt Infantino och Trump stå där med sina pengar och skammen, men utan nya korrupta källor till inkomster.

Torsten Sandström

Gårdagens (27/7) Rapport i SVT (19.30) var bara en kvart långt. Det högst prioriterade inslaget rörde striderna i Palestina. Det upptog c:a 5 minuters tid. Under denna tid förmedlades många skräckbilder. Och omkring en handfull uttalanden om stor kris från palestinier. Den eller de journalister bakom rapporterna förmedlade också genomgående kritik av Israel eller dess soldater.

Men inga uttalanden från israeliskt håll. Inte ett ord om eventuell terror från Hamas sida. Jag tror att Israels syn kunde förklara flera kritiska inslag.

Därför menar jag att inslaget om konflikten i Palestina varit partiskt. Till saken hör att liknande skräckinslag förekommit flera gånger tidigare med samma partiska vinkling, riktad mot Israel.

Jag vill därför att Granskningsnämnden:

1. granskar inslagen ifråga och kritiserar Rapport

2. meddelar mig personligen via e-post utfallet av min anmälan och ev granskning. E-postbesked har nämligen aldrig hittills blivit följden av den handfull anmälningar som jag gjort! Varje myndighet har skyldig att bemöta sina medborgares rättsliga invändningar.

Torsten Sandström

Professor em i civilrätt

Den 12/4 flaggade Sydsvenskan för ett kommunalt projekt som kallas Malmö möts. Tanken är god, man vill nämligen bygga demokrati. Men rubriken till eventet pekar på något annat, nämligen:

Sveriges nästa diktator ska utses i Malmö

Uppenbarligen anspelar jippot på två välkända realityserier från SVT och TV4, dvs ”Spelet” resp ”Förrädarna”. Där ska ett antal kändisar i stil med Mona Sahlin, Håkan Juholt, Jan Emanuel, Fröken snusk mfl kämpa mot varandra med alla tänkbara verbala medel för att ta makten över såpan och koras som vinnare.

Det hela kan tyckas ofarligt komiskt. Möjligen är tanken med eventet inom S-märkta Malmö kommun att ett motsatsslut ska dras och på så vis främja demokratiskt tänkande.

Jag är inte alls övertygad. De tre personer som nämnts måste sägas vara B-lagspolitiker och mera kändisar än kämpar för det goda samhället. Ifall de strider för något jag så är det att man vill skaffa sig en roll inom kändisvärlden och på den vägen tala om hur Sverige bör styras. Lägg märke till att tre av de nämnda har haft roller inom Socialdemokraterna! De kännetecknas delvis av skumraskaffärer som skett inom ramen för ett medlemskap i detta parti. Kan detta vara rätt personer för att stärka den svenska demokratin? Jag tycker att de mer liknar pajaser som vill skaffa sig en ny politisk roll.

För visso kan den politiska världen vara rå och tuff. Falska löften som många vet inte kommer att infrias. Brutala påhopp på motståndare som i stort sett driver samma politik. Men att dessa politiska klättrare skulle kunna styra upp en mer folklig – direkt – demokrati är nonsens. Den politiska klassen kommer per definition inte att slopa sig själv. Deras egna intressen står i fokus. En mer levande demokrati blir ett hot.

Jag undrar alltså om meningen med kommunens jippo är att visa på den svenska demokratins problem. Snarare rör det sig om en kändisiering av svensk politik. Diktatur står inte inför dörren. Snarare har demokratin påtagliga problem med en medial styrning – eller passivisering – av folket. De fyra personer som nämnts tillhör mediernas cirkus. Att de skulle kunna fördjupa respekten för folkets genuina intressen är inte möjligt. Tre sossar som medverkat till att köra nationen mot botten politiskt. Och så Fröken strunt.

Sydsvenskans text är därför inte ett verktyg för demokratisering. Snarare ett riskprojekt för motsatsen i ett framtida Sverige.

Torsten Sandström

https://www.sydsvenskan.se/dygnet-runt/sveriges-nasta-diktator-ska-utses-i-malmo

Lite trött efter gårdagens firande av en familjegolftävling i Båstad surfar jag slappt på DN.se. Mitt första intryck är att tidningen är lika slö som jag. I stort sett inget viktigt nytt och viktigt presenteras.

Men jag ser ändå den linje som jag ägnat många tidigare bloggar åt att kritisera. Alltså övergången från fakta- till åsiktsjournalistik. Omkring 80% av textmassan rör nämligen inte faktiska skeenden i samhället (eller världen) utan skribenternas ambition att sprida sina högst personliga syn på livet.

Därför ser man en tydlig linje: identitetsfrågor. Det rör alltså berättelser om livskriser, sjukdomar, önskningar om förändring osv – ofta med anknytning till en viss person som är mer eller mindre känd. Ett annat återkommande tema rör vinklingar av det återkommande skräcksamtal som knyter an till ett varmare klimatet. Inte så att DN analyserar vad som verkligen sker på jorden och i atmosfären (vilket är centralt), utan hur olika människor eller journalisten själva upplever värmen och hur den kan påverka det egna livet.

Generellt sett tycker jag mig därför se en strävan efter att för läsaren framhäva ett psykologiskt perspektiv på tillvaron. Med detta menar jag inte en vetenskaplig bildprojektion, ty enligt min mening (och många andras inom forskningssamhället) har psykologin uppenbara problem med att bygga vetenskap i den meningen att absoluta sanningar produceras. Vad som händer i vår hjärna är helt enkelt dolt för samhällsvetare! Förklaringen är enkel. Berättelser om hur och varför människor reagerar på visst sätt blir av naturliga skäl flummiga. Siegmund Freud är ett varnande typexempel. Hans analyser av våra drömmar är inte alls ointressanta, men i grunden baserat på våldsamma spekulationer. Ibland rena farsen.

I DN:s fall blir det därför – liksom för Freud – fråga om att försöka påverka läsarna i den riktning som journalisten ifråga själv önskar. Inför höstens val blir en sådan medial ambition närmast samhällsfarlig. Då c:a 70% av skribenterna röstar rödgrönt så kommer tyvärr den publik som tar del av DN att indoktrineras. Min personliga åsikt är att vänsterliberaler inte ger politiska svar som löser Världens eller Sveriges problem. Man framför enbart drömmar om en politisk framtid. Även om DN:s chefredaktör tjatar om att DN vill presentera en ”human” bild av verkligheten så blir resultatet alltså samhällsfarligt.

Torsten Sandström

Varje dag presenterar nationens okritiska medier nyheter om nya sjukdomar som påstås ha drabbat människan. Medellivslängden har ökat dramatiskt. Men journalisternas skräckreportage om nya sjukdomsoffer stegras. I allmänhet rör det sig om själsliga diagnoser som psykläkare tror sig ha funnit. Märk att jag använder ordet tror! Ty flertalet av de nya diagnoserna går inte att mäta via avancerade instrument av olika slag (röntgen, blodprover, EKG osv). Diagnoserna bygger enbart på människans berättelse samt psykläkarnas fantasieggande tolkningar. Dom behöver sannerligen ingen inspirationsklubba som Uppfinner-Jocke! Dom bara hittar på!

Mycket tyder alltså att den lavinartade sjukdomsutvecklingen till största del är hittepå. Inom folket vanliga beteenden stämplas mao som sjukdom. På så vis blir ett friskt folk allt sjukare. Enligt min åsikt är detta en följd av politisk och medial undfallenhet och försök att ge människor en ny identitet. En diagnos blir en tröst, även om den bygger på hittepå. Vi hör människor stoltsera över att deras små problem slås fat som sjuka. Värre är att staten dessutom betalar ersättningar av olika slag (som skattebetalarna tvingas finansiera).

Att politiker och medier driver sjukdom är alltså sant, såvitt jag förstår. Det som sker är ett tecken på sjukdom i samhället. Och varje dag bekräftas detta i svenska medier. Nya identitetsskapande påhitt lanseras. Nu inte bara för människor. I Sydsvenskan den 20/7 ser vi att nya steg ständigt tas. Nu rör det hundar, katter och andra husdjur. Rubriken från rödgröna journalister lyder:

Ny mätning: Många vill vabba för sina husdjur

Saken rör att om hunden blir sjuk tar många ledigt. Nu vill många skåningar att de ska få ersättning för att vara hemma med sitt husdjur. ”Vård av sjukt husdjur” tar alltså plats på agendan och i floran av offentliga bidrag.

Tänk på mängden husdjur! Allt från vandrande pinnar till illrar och akvariefiskar. För deras krämpor vill alltså många vara hemma och få betalt av andra människor som ska tvingas betala skatt. Och när kossor och hästar inräknas kommer Sverige att bli ett enda stort sjukhem. Vem ska jobba så att bidragen kan betalas?

Min diagnos är annorlunda men desto enklare. Det svenska samhället är sjukt. Politiker och journalister från vänsterliberalernas drömvärld har skapat ett sjukt Sverige. Får dom fortsätta kommer nationen att gå under. Rösta därför i höstens val på M eller SD. Inom dessa partier syns ännu bara svaga sjukdomstecken. Men tydliga symptom syns tyvärr ibland.

Torsten Sandström

”Land ska med lag byggas” lyder en vacker sats. USA har länge hyllat rättsstaten. Tiotusentals jurister har ivrigt verkat med detta syfte. Och respekten för domstolarna har varit grundmurad hos folkets breda lager.

I alla stater finns det förstås rötägg. Någon president i historien har också slarvat med laglydnaden. Men under Trump slås ett rekord som kommer att skrivas in i människors minnen. Redan innan han tillträtt har han en rad illavarslande skumrask- och brottsaffärer och domar mot sig. Men i rollen som president slår han alla rekord i att förakt för lagen. Hans extrema styrande via dekret har delvis försatt Kongressen på sparlåga. I rollen som president gör han eller hans familj privata miljardaffärer inför kommande utspel från Vita huset. Trump skapar själv händelser – ofta kriser – som han vet påverkar börskurser och varupriser.

Efter Trumps allvarliga bakläxa från Högsta domstolen med de storskaliga och lagvidriga tullbesluten kommer han nu igen med med en ny svärm som grundas på en hundra år gammal mossig lag om åtgärder till skydd slavliknande arbetsvillkor utomlands. Tullar höjs därför mot en bunt nationer som Trump snabbt klistrar ett dödskallemärke på. Alla inser att han vränger den gamla lagstiftningen bara för att få som han vill. En ny tur i Supreme Court är trolig. Så respektlöst mot lag och rätt ska inte en president agera i en demokrati!

Trump hatar att bli emotsagd och kallad dumsnut. Men själv behandlar han andra människor och nationer som lekbollar. Han föraktar rättsliga regler som binder honom och behandlar domare som kreatur. Att en sådan person som Trump är president i ett samhälle som vill kalla sig rättsstat är ett hån.

Trump agerar som en ledare för en bananrepublik. Han påminner om en modern version av Idi Amin. Alltså något i stil med en kung över Haiti. Han skriver USA-historia i begreppets allra sämsta mening.

Torsten Sandström

Det sades förr att SVT bestämt att de daglig nyhetsprogrammen i kanal 1 och 2 skulle ha var sin politiska profil. Rapport i ettan skulle vara sosseinriktad och Aktuellt i tvåan borgerlig. Ryktet säger att det varit Olof Palmes idé 1969. Den nya kanalen 2 skulle bli röd. Klart är att han insåg vikten av SVT för det egna partiet. Palme jobbade hårt för sitt SVT.

Utan tvekan är utfallet av de två redaktionerna också i den riktningen. Att Rapport är vänsterinriktad – alltså rödgrönt – kan det inte råda någon tvekan om. Journalistiken påminner mest om Aftonbladets och har inslag av enkel kvällstidning. I mina bloggar hävdar jag även att Rapport följer en tydlig redaktionsplan med ett antal fasta och tydliga rödgröna vinklingar vid valet av nyheter var dag. Jag skulle tro att även den kortare programtiden gör att Rapport framstår som ”vänsterbanka”. Man har också pole position klockan 19.30 då flertalet svenskar orkar titta, åtminstone de som öht kollar tablåteve.

Tvåans Aktuellt´s längre sändningstid öppnar för fördjupande analyser. Min bild – jag följer noga statsteven som bloggare – är att Aktuellt förefaller mer nyanserat politiskt. Men ändå har de två redaktionerna ett liknande framträdande politiskt. Ofta använder man exakt samma material. SVT´s fasta så kallade politiska experter uppträder i båda nyhetskanalerna. Min uppfattning är att de hjälper de rödgröna genom att ofta ta upp fenomen som är negativa för Kristerssons regering och SD. De rödgröna får en vänligare behandling.

Dessutom vet vi att Nike Nylander i Aktuellt jobbat några år som medhjälpare – pressekreterare – till Margot Wallström på hennes kulturdepartement. Den rollen kräver förstås politisk grundtro och anpasslighet. Detta blir ett tydligt tecken på en politiskt hemvist på vänstersidan. Flera medarbetare på Aktuellt behandlar vid intervjuer enligt min åsikt vänsterpolitiker varmare och regeringens företrädare mer kallsinnigt. Men mönstret är inte så tydligt som hos Rapports journalistmajoritet.

Jag följer tyvärr inte TV4:s nyheter så ofta. Ändå vågar jag säga att man i större utsträckning möter en mer oberoende rapportering där. Men jag kan förstås ta miste. Särskilt med tanke på att svenska journalister genomsnittligt lutar åt det rödgröna hållet. Procentsatsen 70 brukar användas som ett sådant riktmärke.

Med ganska stor sannolikhet påverkar nyhetsprogrammen i SVT och TV4 tittarnas politiska uppfattning. Ägarna till TV4 har förstås rätt att styra sin egen kanal. Detta gäller däremot inte SVT där en rapportering som folket tvingas finansiera måste vara politiskt oberoende. Fallet Nike Nylander visar på en person som haft ett direkt avtal om att i statens tjänst ge sitt stöd åt en högprofilerad sosseminister.

Min korta analys kan summeras såhär. Ryktet om att Olof Palme önskat att SVT ska ha två nyhetsredaktioner, förfaller därför rimligt att tro på. En för det egna partiet och en till oppositionen. Att tystnad råder om detta upplägg går att förstå, men är skrämmande. Det är en lösning som strider mot svensk rätt om kravet på rapporteringens oberoende. Upplägget är inte förenligt med den västerländska tanken om demokrati. Staten ska varken behandla medborgare eller politiska partier olika.

Torsten Sandström

Jag vet att svenska journalister inte vill ha kritik. Man går därför i taket då jag skriver om att deras vinklade reportage är en form av ”konspiration mot Tidöregeringen”. Journalister anser nämligen att sådan ord nästan är olagliga, i och med att flertalet av dem ser sin egen kår som en fjärde inofficiell statsmakt (efter de formella Regeringsformen, dvs riksdag, regering och domstolarna).

Pyttsan säger jag. I min ungdom var uppfattningen om ”statsmakt” kanske befogad. Då agerade medierna med tydlig distans till skillnaden mellan fakta och åsikter. Nu anses det – hör och häpna – till och med ”oberoende” att rapportera med stöd av egna politiska åsikter (frånsett då rapportören formellt är partimedlem). Därför anser jag det självklart att journalister, som framför egna åsikter i faktareportage och liknande, måste kunna utstå kritik. Det är nämligen inte journalistik, utan privata ord (frånsett då orden annonseras som krönikor ed). Rapportörer av åsikter är förvisso inte formellt beroende av annan part, men driver egna politiska värderingar. Krönikörer, kåserier och dylikt är som sagt en annan sak, i och med att det rör sig om formellt utannonserade helt egna upplevelser, dvs berättelser om ditt och datt – alltså även politiska frågor.

Därför är det befogat att anklaga majoriteten av journalistkåren – alltså inte alla – för att delta i en konspiration. Inte minst med anledning av det stundande valet i vårt land. Deras ständiga kritik av Tidöregeringen påverkar givetvis väljarna. Om de senare fått rösta utan inblandning från de som utbildats vid landets prästseminarier, förlåt journalistutbildningar, hade regeringen tveklöst fått godkänt och vunnit det kommande valet.

Nu är en sådan vinst mer osäkert. Men tendensen i Europa är att vindar blåser till höger. Och detta av goda skäl (trots medierna). Detta med hänsyn till massinvandring, nedlagda kärnkraftverk (i tider av påtagligt behov av elektrifiering), AI-arbetslöshet, klimatskräck samt år av storskaligt schabbel av vänsterliberaler inom EU. Bara den enorma byråkratin inom våra 21 landsting/regioner – alla med samma vårduppgifter – är något fullständigt sjukt. Man måste vara blind – eller helkorkad – ifall man ger en rösta på sådana politiker!

Det enda säkra är följande tes: den som lever får se!

Torsten Sandström

I Karl Marx´tankevärd om ekonomins krafter återkommer Hegels teser om dialektiska maktskiften. Hegel postulerade nämligen att en gammal idébas som utsätts för kritik, försvagas så att en ny elit på sikt etableras. För att senare i sin tur kritiseras osv. Motsättningar ger alltså upphov till lösningar i en kedja av historiska skeden: tes – antites – syntes. Tankar om politisk förutsägbar förändring som var djärva. Frankrikes olika revolutioner brukar anges som skådebröd. Det är inte fråga om vetenskap, men ändå intressant samhällspolitisk teori. Vi kan kanske även idag lära oss något av dessa åldriga tankar.

USA:s gamla vänsterliberala politiker – under ledning av Demokraterna och Biden – tycks ha misslyckats. Deras tystnad talar för sig själv.  Många amerikaner drabbas av AI, hög statsskuld, högre priser och sämre framtidsutsikter. Även om Nasdaq-börsen går het så finns det orosmoment. Trump, Vance och deras allierade styr landet med dekret. Högsta domstolen försöker styra upp deras övertramp.

Vi ser i USA:s medievärld tydliga tecken på en kulturell och politisk kamp i nutid. Stora medier – som ofta kritiserats för woke – har erövrats av intressen närstående Donald Trump och de storas AI-bjässarna. Grupper med Trump i ledningen styr USA som ett gigantiskt finansimperium. Protester förekommer förvisso. Men mycket tyder på att USA hamnat i ett nytt politisk skede genom regering via dekret och den nya finanselitens oblyga affärer. Inte ens kriget i Iran hindrar den från att handla med olja/gas, AI-teknik och vapen. Men det amerikanska folket har knappast fått det så mycket bättre. Man kan kanske säga att den gamla eliten i USA ersatts av en ny. Men en krasch för SPACEX och ett bakslag för USA:s övriga hightech-företag kan snabbt förändra situationen, liksom kriget i Iran och andra geopolitiska motsättningar.

I Europa brottas samtidigt vänsterliberala eliter med problem som liknar dem som Biden och Trump hamnat i. Vi ser det tydligt i UK, Frankrike och Tyskland. Det finns gott om nationella utmanare inom ledandet stater i Europa. Dvs flera organisationer som står Trump nära. Kriget i Ukraina och Trump pressar den europeiska politiska eliten. Det gör även EU:s regeldiktatur. Ett allt starkare folkligt missnöje hotar alltså Europas vänsterliberala eliter.

För svensk del befinner sig Tidöregeringen i en mellanposition. Vänsterliberala krafter inom regeringen ( KD, L och delar av M) konkurrerar med SD, som intar en politisk position som delvis påminner om Trumps. Höstens val kommer att ge besked om – och i så fall vilken utsträckning – pendeln kommer att svänga.

Jag menar inte att framtiden för Trumps högerallierade partier inom Europa är ljus. Det är dock nya krafter som begär makt. Jag är dock osäker på om de vid makten kommer att kunna frälsa västerlandet. Men det tror jag inte heller nuvarande politiska ledare i Europa förmår. Såväl USA som Europa tycks således befinna sig i en politisk rävsax.

För svensk del utgör vänsterns och de grönas partier, enligt min mening, ett hot mot en god demokratisk utveckling i landet politiskt och ekonomiskt. Tidöregeringens parter drar å sin sida åt skilda håll. På ömse sidor krävs stora politiska förändringar för att man ska kunna tala om en syntes eller en ny och bättre politik för Sveriges del

Torsten Sandström

Läsaren förstår nog min ständiga oro över statsmedierna SR/SVT:s politisering. Jag menar att de aktivt driver en rödgrön politisk linje som definitivt motverkar Tidöregeringens chanser i höstens val. Till bilden hör att även andra tunga gammelmedier gör detsamma. Medierna driver en gemensam kampanj.

Det som är läskigt är att den som kritiskt tittar på SVT inser hur redaktionen följer en plan, där ett antal på förhand bestämda punkter så att säga prickas av. Varje dag! Och dagar då inget särskilt hänt på nyhetssidan så skapar SVT ett eget reportage för att fullfölja en punkt i sin agenda. Klimat- och miljöskräck är således ett givet ämne varenda kväll.

Den 18/7 var en dag med vanlig somrig nyhetstorka (eller rättare sagt semesterledighet inom kretsen av de journalister som så skrytsam säger sig syssla med ”public service”). Men redaktionen på SVT 1 Rapport – nu ofta PRAO-elever – är uppfinningsrik. I bild visades sköna kalla glas med öl. Skräcken rörde nu att en tillverkare i Tjeckien rapporterar brist på humle. Klimatet angavs förstås som boven. Men det fanns hopp i och med att en ny art av humle kanske kunde odlas fram. Många tittare kände antagligen rädsla – det svala ölet i sommarhettan hotades.

Strax därefter berättades i samma Rapport att rävar invaderar Malmö! Tro´t eller inte. ”Skjut av dem om överskott finns” tänkte mannen som just skrämts över att förlora det kalla ölglaset. Men nu gällde det förstås att skydda de små söta rävarna! Rödrävar håller alltid ihop, såväl i naturen som på SVT! Och folket ges ännu en känslosam sommarvinkling inför höstens val. De rödgröna hurrar.

Sådan är vardagen på SVT Rapport. Jag menar att det som sker under redaktionens möten måste påminna om en politisk sammansvärjning. Journalister på SVT använder skattebetalarnas pengar på att driva en försåtlig politisk rödgrön kampanj. Dom säger förstås att man rapporterar fakta. Det är självklart ett svepskäl. Många alternativa fenomen finns nämligen att berätta om. Men på redaktionens återkommande lista över ämnen står det bara rader av rödgröna favoriter högst upp.

Detta kallas ”public service”. Lagen kräver däremot oberoende nyhetsrapportering. Alltså icke beroende av rapportörens personliga värderingar. SVT sysslar alltså med systematisk propaganda.

Vem orkar anmäla det som sker? Granskningsnämnden är nämligen ett organ för legitimering. Jag har aldrig ens fått något svar (på angiven e-post) efter mina omkring tre anmälningar under senare år. Nämnden förmår alltså inte ens tala om att man lägger ned flertalet klagomål. Inte ett enda svar har jag fått!! Tala om ett system för ”public service”!

Torsten Sandström

Jag bloggar idag en äldre men idag lika viktig text av professorn em i meteorologi Lennart Bengtsson. Han menar att växthusgasers inverkan på klimatet är ringa jämförelsevis. Han säger också att ”berättelsen om klimatet” (klimatskräcken) tycks viktigare än verkliga mätfaktta. Om han har rätt – vilket det finns anledning att tro – så är den politik som förs i vårt land och EU i stort sett tokig. Vi betalar alla således en gigantisk premie avseende enbart risken för skräck. Det är utan tvekan en oförnuftig politik.

Åtskilliga tänkare till höger är förstås bekymrade över skräckscenariot. Tidöregeringens politik är därför vacklande. Socialdemokratin – eller de rödgröna – och svenska medier driver stenhårt klimatskräckens scenario. Skrämsel är som bekant en gammal beprövad metod att vinna politisk gehör. Tidöregeringen förlamas tyvärr av detta. Skräcken som sprid i medierna omöjliggör nämligen ett sansat samtal. Mediesamhället ställer som vanligt till svåra problem genom att makten över den politiska agendan läggs i rödgröna journalisterna händer. .

Tack till Lennart Bengtsson, Klimatupplysningen klimatupplysningen.se och till Det goda samhället detgodasamhallet.com

Torsten Sandström

Mänsklighetens utveckling under tusentals år har självklart satt sina spår i den yttre miljön. Läsaren tänker nog genast på skogsavverkning, utsläpp av gaser, förgiftning av mark och vatten och liknande trista effekter. Men en högst förnuftig syn på saken måste även innebära att nyttiga fenomen som bättre skolor, sjukvård, livsmedel, bostäder osv varit dominerande följder av industriell samverkan. I huvudsak har med andra ord vår livsmiljö genomgått en fantastisk förändring till det bättre. Detta syns i en dramatisk ökning av medellivslängden. 

Framväxten av välfärdssamhällen har alltså skett på gott och ont. Juridiken framstår under kapitalismens era som en viktig kugge i detta maskineri för plus och minus. Det har blivit nödvändigt att reglera den demokratiska staten, mängder av avtalsområden och rader av sociala skyddssystem. Så även miljön. Enorma rättsliga framsteg har skett. 

Men juristers arbete har inte stannat vid regler för människans basala skyddsbehov. Växande nationella statsapparater – stora byråkratier – söker ständigt efter nya sysselsättningar för juristens yrke. Under bara de senaste hundra åren har därför en ofantlig mängd regler skrivits om allt mellan himmel och jord.

Just ”fenomen mellan himmel och jord” är startpunkten för denna krönika som har fokus på baksidan av miljörättens explosion. Initialt har regleringen betingats av människors och företags rop efter bättre livs- och försörjningsvillkor. Utan tvekan har politiker och juristers arbete för regler om skydd av den yttre miljön varit fruktbart. Denna utveckling bör alla svenskar vara glada över. 

Men vanan att forma regler om allt mellan himmel och jord har rasat vidare. Politiker och jurister har sökta efter nya regelområden. Byråkrater ropar nämligen alltid efter paragrafer att slita i. Låt mig i denna text bara nämna två fenomen. Det första rör vår planets klimat. För politikerna har klimatet visat sig vara ett nytt budskap för frälsning sedan klasskampen gått bankrutt. Detta trots att klimatet skiftat fundamentalt under människans tid på jordklotet – alltså långt före kapitalismens CO2-släpp.  Det har varit såväl extremt mycket kallare som varmare än i nutid.  Visst bidrar människans hantering av kolväten till värmen. Ändå pekas enbart fossila bränslen ut som den stora boven. 

En formlig lavin av rättsregler har vuxit fram för att med exakta procentsatser och årtal försöka avvärja något diffust som sker mellan himmel och jord! Tusen och åter tusen forskare och byråkrater har fått sin försörjning i det drama som makthavarna  tror sig kunna reglera. I politikens maskinrum dras det vilt i spakar – hit och dit.  Lagar och förordningar flödar ut. Ett nationellt klimatråd hetsar på. Människan tror sig nämligen kunna lösa delvis okända naturliga problem i solsystemet. 

Det andra problemet är lika politiserat och globalt. Förklaringen är densamma. Politiker tror sig kunna ta herraväldet över urgamla och storskaliga krafter på vår planet: nämligen arternas spridning runt jordklotet. Mest häpnadsväckande är tystnaden om den i alla tider främsta artens spridning. Nämligen människans själv, genom folkvandringar under hundra tusentals år fram till dagens värld. 

Än en gång tror sig homo politicus kunna reglera bort naturvetenskapliga krafter. Nu gäller det biologiska fenomen rörande djur, växter och andra arters naturliga spridning. Förnuftiga människor vet att det idag på Jorden finns omkring 10 miljoner olika biologiska arter. Vidare är det känt att det tidigare funnits kanske tusen gånger fler arter på jordklotet, av vilka mer än 99 % försvunnit under årmiljonerna! 

Vid sidan om människan själv – och hotfulla krafter i kosmos – är dessutom antalet virus och bakterier det största hotet mot vår civilisation. Antalet sådana arter är omöjligt att bestämma. Men de kan kanske uppskattas till siffran 1 med 30 nollor!  Denna verklighet dämpar tyvärr inte våra lagstiftare. Nej, med hej och hå fortsätter man regleringen av det man kallar invasiva djur och växtarter. 

Hyllmeter med föreskrifter och motivuttalanden finns redan på plats i ämnet och det juridiska arbetet accelererar.  Från EU:s byråkrati i Bryssel har en oräknelig och oläsbar mängd regler flödat i ämnet. Och den svenska förordningen om invasiva främmande arter (SFS 2026:311) fortsätter i samma hysteriska anda. Samspelet mellan Miljöbalkens inferno och mer än en handfull olika byråkratiska ämbetsverk gör saken ännu mer krånglig. Till vilken nytta?

Jag har givetvis inget mot att politiker kämpar mot allvarliga fenomen som väderkatastrofer eller livshotande arter (framför allt virus och bakterier). Det ska ske med frenesi. Ändå läggs enorm tid på spridandet av skräck rörande atmosfäriska krafter och ofarliga naturliga arter. 

Jag menar således att juridiken till stor del missbrukas på de två ämnesområden jag nämnt. Det vi ser är flagranta exempel på politikers oförmåga och byråkratins plågor.  Den viktiga frågan är varför det sker. Jag tror inte det bara rör sig om mänsklig dumhet. Problemet är tyvärr den invasiva art jag redan kallat homo politicus. 

Politiker vill förstärka sin maktställning. Nu ger välfärdens samhälle dem nya muskler. Verkliga hot mot individerna blir tyvärr inte tillräckliga uppgifter. Även imaginära mål måste angripas! Att sprida skräck om klimat och invasiva arter blir på så vis lämpliga sysslor.  Och via lagregler samt byråkrati hålls grytan kokande. 

Därför kan exv förbränning av skogsråvaror i fordons motorer bli en stor framgång, trots att lika mycket CO2 sprids genom bensin/diesel. Därför kan samma Miljöparti ogilla hinder mot invandring, samtidigt som man jagar invasiva arter av djur och växter som i allmänhet inte utgör något hot mot civilsationen (såsom människan, bakterier och virus däremot gör).  

I dessa dagar sjungs den sköna sången ”Mellan hägg och syren”.  Njut så länge det varar! Myndiga byråkrater har nämligen med stöd av lag förklarat att syrenen är invasiv, tillsammans med lupin och vresros! Ansvariga för detta juridiska spektakel är politiker som inte förstått att människor vill vara ifred, inte vill betala skatt i onödan och maximalt önskar hantera sin egen verklighet. 

Torsten Sandström 

En variant av texten har publicerats på Epoch Times

Den marknadsliberala, men i ordets rätta mening annars oberoende, The Economist skriver den 27/6 en krönika om EU under rubriken: ”Ever slower union”. Underrubriken är än mer outspoken: ”The European Union takes tro damn long”. Med andra ord anses unionen som bedrövligt långsam och ineffektiv. Tidningen anser EU:s agerande som korkat. Det är starka ord av en annars ganska försiktigt analyserande tidning (som dessutom länge i grunden varit EU-positiv).

Politiker och EU-byråkrater sköter med andra ord inte sitt jobb. Medan Kina och USA rusar tekniskt och ekonomiskt så drar unionen i stort sett alla frågor i juridisk långbänk. Just nu talas om stora budgethöjningar. Majoriteten av de 27 är nämligen bidragstörstande och har vant sig vid ständiga transfusioner från norr. Rena socialbyrån med andra ord.

I den svenska valrörelsen tycks EU vara en icke-fråga. Politikerna skäms i bästa fall om att tala om bedrövelsen. Eller så rycker man på axlarna och tänker vad kan vi göra? Jag menar att detta förstås är en felaktig strategi. Bryssel lyssnar självklart och noterar uppgivenheten i norr. Och så kör unionens maskineri bara vidare. Tystnaden från politiskt håll är motbjudande och omoralisk.

Någon undrar kanske vad EU bör göra. Min lösning är en satsning på en handelsorganisation av den typ EG/EEC var. Dessutom en inriktning på ökad beredskap för att ta över några av NATO:s uppgifter i och med USA:s vacklande politik. Unionen sysslar redan med detta. Dessa två uppgifter är minst sagt tillräckliga.

Om federalismens slopas så försvinner förstås även EU-parlamentet, som tyvärr blivit en motor för federala och byråkratiska drömprojekt. Bara det att parlamentet länge haft två superdyra palats i Belgien resp Frankrike är en skräckbild av ineffektivitet. I en ny organisation tar förstås UK plats. Parlamentet måste dödskallemärkas.

Unionen har alltså misslyckats. I USA:s federala system har delstaterna stor frihet i olika rättsliga frågor. Samma funktion bör återskapas i Europa. Överstatligheten har således blivit en europeisk återvändsgränd. Massiv EU-lagstiftning i betong har kört fast vår världsdel i en ineffektiv tro att centralisering alltid är bra. Tanken om frihet har låg prioritet i EU:s praktik.

Svenska politiker har med andra ord misslyckats. Detta genom att i åratal inte med full kraft protestera mot den stolliga ineffektivitet som union gett upphov till. Nu gäller det att inför höstens valet visa att man som politiker förstått allvaret och vågar höja rösten! Risken är dock stor att tystnaden fortsätter. Kritiska ord kan nämligen uppfattas som ett påhopp på den politiska klassen. Det är ju här boven i dramat finns.

Torsten Sandström

Jag som brukar kalla mig marknadsliberal skriver ofta om v-liberalismen. Orsaken är att jag anser att det senare fenomenet är en farlig avart. Det är en liberalism för liberalismens egen skull. En simpel och skadlig politk. Den flyter därför samman med socialistiska rörelser av sossetyp. Följden blir en politik för drömmarnas land. En sådan går ut på visioner – som inte kan förverkligas – och dessutom är ytterst kostsamma för skattebetalarna att försöka genomföra. Typexempel är en extremt stor välvilja till invandring samt en skolpolitik där jämlikhet är viktigare än kunskaper som skolresultat. Alltså två för svenska folket ytterst skadliga projekt som naiva v-liberaler måste ses som främst ansvariga för.

I årets valrörelse vill de ha stöd för fortsatt drömmande. Idag läser jag följande rubrik i DN (v-liberalismens bibeltolkare nummer ett):

Jan Jönsson: Barnfängelserna kommer fostra tigerpojkar till ett liv i kriminalitet

Det är möjligt att barnfängelser inte blir framgångsrika. Men det är ju inte heller de nuvarande liberala motsvarigheterna med sina drömmande bokstavsbenämningar med sikte på vård. Institutioner som unga enkelt kan fly från (ännu en frihet med andra ord).

De ungas kriminalitet är svår och hotar medborgarna. Något måste göras för att skydda befolkningen! Alltså något annat än v-liberalerna ständiga snack om ”förebyggande åtgärder”. De orden hör vi från dem som ”inte vill bygga några murar mot invandring”, dvs den grundläggande orsaken till dagens klanbrottslighet.

Det är därför ett hjärnsläpp att tala om att barnfängelser fostrar tigerpojkar. Ansvarig för framväxten av dessa tigerungar är just de politiker som inte förstått att rimligt höga murar måste byggas för att skydda nationen. Då invandringen till den lilla nationen Sverige de senast tjugo åren varit omkring 2 miljoner måste man räkna med att några få procent av de nyanlända – särskilt unga – ägna sig åt brott. Att integrera så många i en liten nation tar decennier. Brottsligheten hos invandrare är c:a 4 %, så det blir totalt sett i runda slängar 80.000 kriminella. För detta har de som är positiva till stor invandring ett tungt ansvar. De rödgröna går till val för en liberal invandring.

Om ”tigerpojkar” fostras av någon så är det alltså landets vänsterliberaler. Inom denna krets är Jan Jönsson kanske ledande. Det han säger i DN visar att han måste ha ”ett hål i huvut”, som man numera säger.

Torsten Sandström

Visst har Sverige en betydande arbetslöshet. Men i olika mätningar skiftar procentsatsen kraftigt i häraden kring mellan omkring 6 och 10%. Att den högre procentsatsen även inberäknar exv invandrare utan utbildning samt studerande som arbetar tillfälligt gör att siffran förstås är ointressant (frånsett det faktum att arbetslösheten är omkring 16 % totalt enbart inom gruppen invandrare). Lyssna på professor em Anders Forslund från Uppsala universitet. Han vet vad han talar om. https://www.svd.se/a/XMR5Kr/5-eller-10-procent-darfor-spretar-arbetslosheten

Till svårigheterna kommer förstås att gruppen arbetslösa – den på omkring 5% – även omfattar personer som själv valt att inte jobba och som därför konsekvent vägrar att ta jobb som dom kunnat klara av för att försörja sig själva på egen hand). Ersättningssystemet via lag och a-kassor är alltså också lika skevt som beräkningen av arbetslöshet vid exv SCB.

Då det rödgröna nu inför höstens val jagar Tidöregeringen för hög arbetslöshet är det i grund och botten ett politiskt spel. Visst innebär noteringen på c.a 6 % en uppgång sedan 2022 på omkring 1 %. Men den ekonomiska konjunkturen har förändrats sedan 2022. Bland annat syns nu en ökad arbetslöshet inom akademiska yrken som drabbas av AI. Detta vet alla som är förnuftiga. Och Tidöregeringen råder förstås inte på marknadernas obevekliga krafter. Men de rödgröna kan förstås höja bidrag och tillskapa fler låtsasutbildningar. Många högskolor runtom i landet sysslar redan med sådan låtsaslek.

Men rödgröna politiker tillhör inte de förnuftigas krets. De sysslar med klasskamp. Och då är alla trix tillåtna. Också att bluffa med arbetslöshet. Även om de rödgröna delvis själv skapat den genom den öppna dörrens politik vid storskalig invandring. Det är infamt. Men sådan är förstås en politik som baseras på klasskamp och liknande snedvridna samhällsperspektiv.

Torsten Sandström

Chefer inom det som kallar sig ”public service” älskar att beskriva sin verksamhet som en samling kring ”lägerelden”. På så vis vill de ofta förklara varför strunt nojs och flabb får en så stor andel av SR/SVT:s budget. En kritisk svensk genomskådar förstås detta bedrägeri. Varken politiker eller chefer på SVT gillar nämligen banala och vulgära projekt, utan förespråkar privat normalt finkultur av traditionellt slag.

Förklaringen till ”public service” är politisk. Det rör en rädsla för att privata medieföretag ska dominera nyhetsutbudet. Olof Palme, som sannerligen med maktens ord vurmade för public service, insåg nämligen vilken potential en svensk kår av journalister hade, vad gäller rapportering om frågor som ligger vänstern varmt om hjärtat. ”Public service” motiveras alltså informellt av den vardagliga rödgröna propaganda som många journalister på SR/SVT driver. Inte alla journalister, men en betydande majoritet.

När det gäller SR:s ”Sommar i P1” syns majoritetsbilden med förödande tydlighet. Programledningen handplockar konsekvent sommarpratare som inte säger ett knyst som är politisk inkorrekt. Detta innebär att alla pratare aldrig snackar om frågor som högerväljare oroas över, såsom klanvåld, vårdköer, en skola som väljer jämlikhet framför kunskaper, bostadslöshet, invandringen som en fälla för bidragstagande och utanförskap, vikten av ett starkt försvar, vådan av höga skatter och byråkrati, den politiska klassens inavel och makt, skräpkulturens utbredande osv. Om ämnena undantagsvis nämns så är det aldrig ifråga om tuff kritik. ”Sommar i P1” vill predika vänsterns heliga bild av att Sverige är inkluderingens plats på jorden.

PK-Sommar följer därför lägereldens scenario. Det gäller att bädda in Sveriges många existerande problem i brandrökens dimmor. Då passar vänsters politiska teman som hand i handske. Det pratas alltså om jämlikhet, mänskliga offer för marknadens samhälle, feminism, hbtq och andra minoritetsfrågor, offer inom vården, besvärliga vuxna (aldrig barn!), ökande själsliga våndor, invandringen nytta (men aldrig dess kriminella och ekonomiska följder), klimatångest (men aldrig kärnkraft som lösning för elproduktion), hyllandet av allmän vänsteridealism samt alla vinklingar av inkludering, popkultur och inte minst kändisar med rödgrön kulör.

På så vis kommer ”Sommar i P1” att dominera vänsterkulturen under semestermånaderna. Politik, medial ekonomi och semesterledighet hos landets journalister fogas med andra ord samman. Det ena mediet ältar vad som händer i SR:s Sommar och det tredje mediet har en annan åsikt en det första osv. Det blir faktiskt parodiskt. SR och och flera medier rapporterar ev samfällt och återkommande om att skådisarna X och Y tvingats byta dag (datum!) för banalpratande pga av X fått förhinder. Bara detta visar den låga kravnivån rörande Sommar.

”Sommar i P1” blir på så vis en spegelbild av stormediernas Sverige och svensk journalistisk praktik. Märk väl att jag menar att endast en majoritet inom detta skrå – vanliga tecken på kåranda syns nämligen – sysslar med denna förvanskning av sin yrkesetik. Det finns alltså en minoritet som agerar enligt ideal från förr. Alltså innan Palme sått sin vänsterhavre och innan medieföretagen släppt makten över innehållet till arbetskraften. Det är alltså vänsterjournalisternas revolution som avspeglas i ”public service” och många andra medieföretag. Flaggskeppet heter ”Sommar i P1”. Som driver sitt motto in spe: ”god politik måste inbäddas så att man förför lyssnarna i smyg och håller dem lugna”.

Med andra ord är det svenska mediesamhällets politiska propagandafunktion jag talar om.

Torsten Sandström

Fronten syns inte i ett uttryckligt stöd vänsterut. Den presenteras slugt och mellan traderna. Däremot är DN säker då man ser en stökig högerfront. Det sker den 12/6 under en bild med Alinia, Arpi och Bali

Johannes Klenell: Nick Alinia-debatten blottar högerns internbråk

I bilsättningen buntas stora (Arpi), medelstora (Bali) och småttingar (Alinia) bland de konservativa samman. Skillnaderna är stora vad gäller politisk debattförmåga och stringens. Deras olika former av högerpolitik är förstås av helt olika snitt. Hursomhelst önskar DN framställa högern som bråkig. Motsatsslutet är givet: vänster är lugn, trygg och bra. Det är detta som propagandabladet DN underförstått vill sprida.

Som många vet är budskapet inte sant. När DN:s ideal hyllas räknas nämligen inte den yttersta vänstern. Gränsen går ungefär vid Suhonen och Greider vilka står med en fot i båda lägren (extremvänster och medelsådan).

Att sammanhållningen kanske är bättre på vänsterkanten har sin rimliga förklaring. Där gäller nämligen informellt Lenins gamla principer om det som – med ett missvisande ord – brukar kallas demokratisk centralism. Innebörden är kortfattad att ledaren, då Lenin, bestämmer och partiets funktionärer följer efter medan folket ska lyda.

DN:s vänsterfront hyllar förstås inte Lenins efterföljare. Men man tänker som han gör vad gäller politisk strategi. Ta rygg på vänsterns ledning och agera som ”fisken i vattnet” (dvs Mao Tse Tungs mer poetiska version).

Torsten Sandström

Jag har goda minnen från min barndom rörande Åke Holmbergs Ture Sventon och hans betjänt Omar (som i nutida upplagor antagligen måste byta namn till Svenne). Jakten rörde förstås boven Ville Vessla (som idag antagligen skulle vara ett kodnamn för en invandrad bov). Vessla var smart och kunde ofta komma undan. Därför myntades uttrycket. ”Alltid denna Vessla”.

Att min tankar hamnat där beror bland annat på det svenska samhällets ständiga rop på det offentligas hjälp för att lösa stora och små svårlösta problem som människor drabbas av. ”Alltid denna stat!” Ett fixande av problem i familjens eller egen regi framstår som avlägset. Nej, ropa bara på det offentligas system av kostsamma och tveksamt effektiva verktyg!

I SvD Debatt idag lyfter psykiatrikern Johan Gullberg följaktligen ännu ett mänskligt fenomen som enligt hans åsikt kräver offentlig hantering. I vaga ordalag pekar han nämligen ut en grupp vars medlemmar har ” begränsningar [som] är både varaktiga och ofrivilliga, men som ändå saknar naturligt för­säkrings­skydd” från samhällets sida.

Så här karaktäriserar Gullberg dessa människor:

Som läkare har jag mött dem under hela min yrkeskarriär, först i primärvården och senare inom psykiatrin. De lider inte av någon svår psykisk sjukdom och uppfyller inte heller kriterierna för intellektuell funktionsnedsättning. Däremot har många av dem begränsade kognitiva resurser som under hela livet påverkat deras möjligheter att tillgodogöra sig utbildning, etablera sig på arbetsmarknaden och hantera ett samhälle vars krav i allt högre grad bygger på planering, informations­bearbetning och abstrakt tänkande.

Alltså människor inom den helt vanliga variationen i samhället. Varken sjuka eller intellektuellt förståndshandikappade. Men personer som ändå halkar efter, varför samhället – staten – med lagstiftningens hjälp måste inlemma dem i ett redan enormt system av sociala och ekonomiska skyddsregler. En redan klart överansträngd offentlig trygghetsapparat ska alltså expanderas till att kompensera en tämligen bred och vanlig oförmåga som alla vet yppas inom befolkningen. Framför allt en oförmåga som begreppsligt är så oklar att tankar förs till den ogenomträngliga dimma Ture Sventon mötte på väg till London på sin flygande matta.

Kanske är Gullberg ute efter ännu en ”diagnos” vid sidan av redan befintliga bokstavskoder. Men då han säger att han tar sikte på friska människor syftar han förmodligen på något mer avancerat system, närmast någon form av statlig inkomstförsäkring.

Efter decennier av svenska välfärdssatsningar avseende astronomiska skattebelopp föreslår alltså Gullberg en generell offentlig inkomstgaranti, tycks det. Det svenska folk som borde vara ett av världens friskaste föreslås alltså helt inlemmas i ett offentligt system med garanterad inkomst som ska betalas av dem som trots allt knegar på jobbet dag efter dag utan att fråga efter bistånd från andra annat än i riktigt akuta fall.

Liksom rörande det rödgrönas valfläsket i nutid om den slopade karensdagen respektive sänkningen av den lagreglerade arbetstiden anser jag att Gullbergs förslag inte bara är samhällsskadligt utan dessutom ett utslag av naivt oförnuft. Min förklaring är att varje samhälle måste bygga på att rimliga krav ställs på dess medlemmar. Staten måste garantera att vilja finns hos breda folklager att jobba och betala skatt för att kunna finansiera vettiga gemensamma lösningar. Så har den svenska socialförsäkringen i grunden formats. Men ändå har rader av uppluckringar sett dagens ljus under senare decennier. Nya själsliga diagnoser tynger sjukförsäkringen tungt. Och arbetslöshetsförsäkringen slirar genom att människor i stor utsträckning – utan vass sanktion – kan avstå från att ta erbjudna jobb och ändå behålla bidrag.

Nu föreslår Gullberg alltså en lagreform som innebär spiken i välfärdens kista, särskilt tillsammans med de rödgrönas valförslagen i liknande riktning. För detta erbjuds Gullberg typiskt nog plats i den tidning som signalerar sig vara moderat.

Alltid ska staten utropas som hjälpare! Även för idéer som tydligt nog framstår som stjälpare.

Torsten Sandström

Idag skriver jag om en färsk dom från Södertörns tingsrätt rörande ett åtal för våldtäkt, B 21960-24. Det rör en man som under en tid träffat och flera gånger haft sex med en kvinna. Även den aktuella kvällen kom kvinnan till mannen för sex (enligt domen). Kvinnan insisterade på att kondom skulle användas. Under sexakten – den framstår som intensiv – uppstår viss förvirring och mannen har fullbordar samlaget utan kondom. Knäckfrågan är om detta händelseförlopp kan utgöra våldtäkt – avseende alltså ett frivilligt samlag men utan kondom.

Lagtexten ger ingen hjälp i frågan annat än att sex ska ske med samtycke, dvs ”frivilligt” som det heter i 6:1 Brottsbalken (BrB). Frågan är med andra ord vilken betydelse ett villkorat samtycke har. Brottmålet gäller således en situation där samtycke finns för sexuellt umgänge, men kvinnan kräver att mannen ska använda kondom. Straffgränserna för våldtäkt av normal allvarlighetsgrad är mellan 3-6 års fängelse. Vidare måste betydelsen av en mans misstag besvaras. Bör det som inträffat kanske alternativt anses som ”oaktsam våldtäkt”? Detta brott regleras i 6:1 a BrB och förutsätter att mannen varit ”grovt oaktsam” i frågan om frivilligheten. I detta fall är taket för fängelse 4 år. Men det är alltså maxstraffet, så mildare dom kan ofta påräknas.

En enig tingsrätt dömer mannen för våldtäkt till 4 års fängelse. Dessutom tilldöms kvinnan ett skadestånd på 230.000 kronor. I knäckfrågan om betydelsen av ett krav på kondom hänvisar tingsrätten i huvudsak enbart till två avgöranden från Svea hovrätt år 2023 (B 5372-23 och B 4848-23). Domarna är inte helt kompatibla med det aktuella fallet – båda fallen rör tillfälliga förbindelser och det ena prostitution. Frågan om oaktsamhet diskuteras över huvud taget inte av tingsrätten.

Som jag förstår brottet våldtäkt tar det sikte på situationer då en sexuell handling utförs mot någons vilja. Normalt rör det sig om en penetration utan samtycke. Lagtexten är inte alls klar. De tre huvudexempel som anges tar nämligen sikte på tvång, otillbörligt utnyttjande respektive missbruk av beroendeställning. Lagens ord lämnar helt enkelt frågan om kondom olöst, varför tolkning måste ske. En vidsträckt tolkning, som inte är tillåten i brottmål, är att kravet på samtycke även omfattar eventuella medel för att förhindra att exv befruktning riskerar ske. I så fall kan även andra villkor komma in i bilden såsom exv användning av kondom, dess hållbarhet mm. En försiktig tolkning tar däremot enbart sikte på att samtycke krävs för själva penetrationen. I så fall saknar eventuella muntliga villkor rörande kondom och liknande betydelse för normalfallet av våldtäkt.

Dessutom uppstår frågan om vad som gäller för dom på oaktsamhetsbrott? För åtal och fällande dom krävs som sagt grov oaktsamhet. Här ställs domaren uppenbarligen inför ett svårt avgörande i situationer då mannen fumlar till det och glömmer kondomen respektive då den går sönder. Hur långt kan kravet på samtycke egentligen tänjas ut?

Som jag ser det väljer tingsrätten den enkla vägen och faller tillbaka på överinstansens domar. Jag har i medierna sett att domen antagligen kommer att överklagas. I så fall till Svea hovrätt. Överklagan medför sannolikt tveksam framgång, med tanke på de två domar som nyss nämnts. En tänkbar lösning är med andra ord en efterföljande prövning i Högsta domstolen.

Hursomhelst avvaktar jag med spänning utgången. Enligt min mening är straffet – fyra år i fängelse – extremt ingripande, särskilt i kombination med skadeståndet på nästan en kvarts miljon. Detta för slarvigt fummel i sänghalmen. Mannen borde förstås ha följt kvinnans initiala krav. Ändå rör målet i mina ögon mer ett fall av svek än ”våldtäkt”. Frågan är om mannen ens varit grovt vårdslös i den situation som han försatt sig i (det krävs som sagt i 6:1a BrB).

Det svenska våldtäktsbrottets språkliga utformning ger knappast stöd för slutsatser om betydelsen av olika villkor som kopplats till ett samtycke för sex. Tingsrättens tolkning är utvidgande. Jag ifrågasätter därför om kravet på samtycke i 6:1 BrB ska omfatta diverse villkor rörande kondom eller annat. Jag utgår från att inte så få svenska män i så fall har anledning till att känna oro över hur brottet ”våldtäkt” utvecklas. Särskilt i situationer då en relation upplöses av andra skäl, men kvinnan pekar på att brott begåtts i förfluten tid.

Torsten Sandström

_{Allt förberett för offertjänst! Idag kvinnliga präster (journalister). Wikimedia}

Det är sommar. Nutidens överstepräster inom medieindustrin måste vara lediga (anställda inom exv vård och transporter jobbar dock). In på redaktionerna stormar därför kandidater från landets prästseminarier för att praktisera. Det behöver inte vara en fara. Men med tanke på hur de valt sina yrkesbanor och hur de utbildas blir det förstås fel.

I två dagar har dessa fenomen terroriserat SR. Journalister som har förläst sig på mänskliga ”offer” går nämligen lös utan hejd. Ett och samma ”offer” har lanserats på SR – och även andra medier – i mer än fem reportage. Det rör sig om en felbehandling inom vården. Detta är förstås inte bra, men något som måste ske i en stor svensk vårdapparat. Nu rör det sig om Lasse. Han har först fått diagnosen Alsheimer och därmed fel läkemedel. Men därefter snabbt getts en andra diagnos – Frontallobsdemens – som för mig som lekman förefaller tämligen likartat och åtminstone relaterad till Lasses ålder. Med nya läkemedel har han återhämtat sig. Och fått ekonomiskt ersättning av staten.

Men Lasses anhöriga och journalisterna ger sig inte. Gång på gång sänds olika vinklade rapporter om Lasses fall. Samhället är boven. Precis som inte felaktiga diagnoser naturligtvis tyvärr måste ske i ett allt sjukar Sverige. Inte minst med tanke på alla själssjukdomer som politiker och läkare prackar på folket (mes som sannerligen sällan problematiseras som felbeslut).

Lasse har haft ett mått av otur men ganska snabbt hamnat rätt. Att medierna liksom SR ständigt jagar ”offer” för samhällsapparaten är beklämmande, särskilt som valet av personer som släpas upp på offeraltaret är djupt vinklat. Alltid samma tema. Den lilla människan kränks av samhället eller vinstdrivande företag. Den åskådningen predikas nämligen av vänsterns lärare till rödgröna kandidater på seminarierna.

Klart är riktiga skurkar och stora problem måste bevakas. Men få av dessa övertygade budbärare inom journalisternas skrå funderar över riskerar med att så tvivel över viktiga funktioner i samhället. Hårt arbetande personer inom vården gör förstås fel ibland (liksom skråets pampar). Misstaget av den första läkaren ligger inom det område som emellanåt kan ske, säger kunniga läkare. Och den skada som drabbat Lasse är inte av den dignitet att mer än ett halvdussin reportage i SR krävs för att vrida och vända på saken. Dessutom bidrar smetiga intervjuer med Lasses anhöriga och diverse ”experter” till att ett olustigt intryck skapas av offrets altare.

Jag vet att Aftonbladet och andra medier jagar personer som vågar kritisera svenska medier och journalister. Det anses nämligen samhällsfarligt att ifrågasätta samhällets nya politiska eliter. Enligt min mening är saklig kritik nödvändig. Ett i huvudsak politiserande skrå av journalister måste risas. Särskilt i tider av stundande val ser vi hur vänstermaffian inom skrået med näbbar och klor försöker styra politiken så att folket ska reagera.

På första sidan av SvD idag publiceras idag (10/7) en bild som djupt förlöjligar Ulf Kristersson – för att bara nämna ett vanligt exempel. Det är möjligt att journalisterna kommer att lyckas med att ta hem höstens val. Om dom misslyckas – vilket jag hoppas -är det ett tecken på att människor trots allt kan motstå tsunamin av indoktrinerande reportage. Men deras politiska drev är något mycket allvarligt i och med att det sker via det som kallas nyhetsförmedling.

Torsten Sandström

SvD sysslar med den vanliga knivhuggspolitiken mot Tidöregeringen. Ledarsidan håller normalt en vettig moderat linje som tidningen också i annonser säger sig representera. Men i övrigt är det rödgröna värden som journalisterna ständig presenterar. Flertalet sidor – även om ”nyheter” – lyser rödgröna. Den 8/7 är det Ulf Kristersson som får sig ännu en rallarsving. Det är ännu en del av mediernas drev mot Tidöregeringen inför valet. Rubriken om honom lyder:

”Bra på att snacka – inte på att göra saker”

Detta skriar SvD om ledaren för en regering som jobbat hårt med att försöka sanera det vänsterträsk som man tagit över vad gäller inflation, höga matpriser, utanförskap, dyr energi och inte minst ett rättssamhälle i förfall. Det är en diger agenda. Men det rör reformer som journalister till vänster ogillar. Ty för dem räcker det med visioner, dvs drömmar om jämlikhet, korta arbetstider, bidrag och andra gratisförmåner. Inte minst budskapet om att det är samhället som är orsaken till att människor begår brott, förskingrar och bedrar. Dessutom är samhällets ansvarar för klimatet en trossats. Även om samhället går under pga alla dysfunktionella idéer spelar det ingen roll, bara undergången sker i jämlika former!

Rubriken ovan är alltså en del i SvD:s redaktionellt styrda krig mot Kristersson. Journalisterna bestämmer över tidningen och deras åsikter är som alla vet normalt rödgröna. Det värsta är att det är en sammansvärjning, i och med att tidningen påstår sig driva M-politik. Att det sker på ledarsidan blir enbart en formsak. I övrigt är det vänsterpolitik som propageras av skribenter som missbrukar det ansvar för oberoende som man fått med stöd av yrkesetiska regler för det egna skrået. Majoriteten av dem känner enbart ett starkt ansvar för sin egen politiska tro. I sin konspiration – tjatet om Tidöregeringens uselhet – använder man sig av det som sociologer /psykologer kallar bandvagnseffekten.

Torsten Sandström

Klas A.M: Eriksson skriver i gårdagens GP (Göteborgsposten) ännu en bra ledare. Till det yttre hyllas jubileet kring den amerikanska förklaringen om självständighet 1776 och efterföljande frihetskrig. Men i sak handlar ledaren om kritik av nutida amerikansk kulturimperialism. Se länken i slutet av bloggen.

Visst är USA mäktigt – ekonomiskt och militärt. Men till sitt innehåll är nationens kultur, alltså den som sprids med all ekonomisk kraft, inte mycket att skryta över. Dessutom är den formad så att folket ska bedövas. Jobba, konsumera och somna sedan gott framför teven och dess enkla reportage och simpla popkultur. Makthavarna behöver inte riskera något nytt uppror. Massmedier och andra kommersiella organisationer serverar nämligen sömnpiller i rad på rad. Vi ser det i blixtbelysning då FIFA och Trump regisserar pågående fotbollsVM. Svenska massmedier tar över stafettpinnen och vidarebefordrar samma indoktrinering.

Eriksson nämner några marxister som relevant kritiserat detta kulturfenomen, Adorno och Horkheimer. Jag lägger gärna till Marcuse och hans bok ”Den endimensionella människan”. Titeln säger att något viktigt saknas. Amerikanska forskare – med rötter i judisk kultur och vetenskap – vet vad de talar om. De har nämligen flytt från en brutalare tysk regim i Hitlers regi. De känner till hur kunskaper kan skapa tankar som kan vara såväl farliga som mer befruktande för människors utveckling. Att de hamnat i den kommunistiska ytterligheten är dock värt att notera. Dess brutala förtryck är en följd av statsapparatens dominans och frånvaron av fungerande marknader och val som åtminstone till formen ger frihet.

I USA och även i vårt land ser vi hur marknaderna tagit över kulturen. Trump framstår därför som en inkarnation av en aggressiv och fördummande kulturimperialist. När han öppnar munnen upphör all sans och mening. Han och FIFA:s infantila chef – Infantino – spelar just nu roller som rövarbaroner i en internationell kulturell huggsexa som stämmer till eftertanke. Allt rör sig om pengar och företagsvinster. Inte ett dyft är det fråga om att odla en mer avancerad kultur.

Den svenska mediala kulturen kretsar kring några tjog kändisar inom den egna mediebranchen. Alla tevekanaler dansar kring kändisarna, flabbar med dem, oroas över deras svårigheter och väntar på att snart få se dem igen. I centrum står alltså ett hundratal personer, självvalda kändisar, som försörjer sig på att vara just mitt i smeten. Och medierna använder dem som sina verktyg för att i varje stund sprida ett budskap utan varje samhällsintresse (frånsett som objekt för kritik liksom nu). Att svenska politiker strör 8 miljarder varje år till något som kallas ”public service”, men som i själva verket måste ses som indoktrinering i simpelhet, är enligt min åsikt stötande (med reservation för SR:s mer balanserade innehåll i P1-2). Det vi ser är en uppfostran av folket i mental slapphet. Tyvärr tycks satsningen på SVT ske för att politikerna ska få lugn och ro och slippa otrevliga frågor som kan medföra förlust i stundande val. Att medievänsterns anhängare främjar detta – alltså de aktörer som borde förstå Adorno och Marcuse – är rent ut sagt en skandal. Man spelar med andra ord under täcket med politikerna.

Jag menar inte alls att man ska förbjuda film, sport och pop. Men samhället måste organiseras så att högre kulturella värden utvecklas och sprids för andra än en liten kulturell elit. Människan måste kunna lära sig att odla annat än spänning och flabb. Utan tvekan har SVT misslyckats med sin groteska amerikanism och sina inhemska vulgariteter. Och Tidöregeringen stoltserar med en simpel kulturkanon för eliten. Det är framför allt skolans sak – men även politikernas uppgift – att bygga ett fundament för en mer utvecklad icke kommersiell kultur med rötter i Europa. Varje nation har sina skatter som måste odlas. Därför måste den simpla kommersialiseringen av kulturutbudet motverkas! Ifall staten ska finansiera teve och radio är det kvalitetskultur och nyheter för barn och vuxna som pengarna ska satsas på. Struntkulturen har redan en mängd sluga privata säljare.

Läs gärna Erikssons text: https://www.gp.se/ledare/dags-att-gora-upp-med-den-amerikanska-kulturimperialismen-.66e630c5-8f64-41bd-bfd0-1d57dd141513

Torsten Sandström

DN skriar den 6/7 genom rubriken högst upp på sin digitala version:

Birgitta Ed fick sitt prästjobb utan öppen rekrytering

Än en gång tar således DN upp Aftonbladets drev mot statsministerns hustru, prästen Birgitta Ed, nu rörande en arbetsrättslig fråga. Både hon och Svenska kyrkan är privata subjekt och regleras alltså inte av arbetsrättsliga regler för offentligt anställda. Kyrkan väljer således själv vilka regler som ska gälla för anställningar. Till saken hör att Kyrkan antagligen anser sig ha något att vinna på att få Ed högre upp i sina led. Möjligtvis är det fråga om vänskapskorruption som dock ännu inte fått några rättsliga följder. Så därför bör man låta bli att skriva om saken, särskilt som det är valtider och publicitet bara kan smutsa ned statsministern.

Men DN och huvudflocken gammelmedier går inte att stoppa i sin politiska kamp för de rödgröna. Trots att statsministerns hustru är en privatperson envisas alltså DN med att använda henne som ett medialt verktyg mot regeringen och Kristersson. Det är orättfärdig. Dessutom är det en enorm integritetskränkning av privatpersonen Ed som vi ser i DN. Då det sker i en valrörelse är det också en sammansvärjning mot den svenska demokratin och folket. DN vill påverka valet och leda folket vilse.

DN som i rader av annonser påstår att man bygger humanism agerar alltså som en brutal vandal. Ett skräckens medium med andra ord!

Torsten Sandström

I Axess Magasin (maj 2026) skriver professorn i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, Bo Rothstein, en läsvärd och angelägen text: ”Ideologisk likriktning hotar den fria forskningen”. Som läsaren anar är temat att woke och ideologiska dogmer får den svenska vetenskapens folk att blunda för potentiellt samhällsviktig forskning för att slippa redovisa obekväma slutsatser. https://www.axess.se/fordjupning/hotet-inifran/

Rothstein är således kritisk till det svenska forskarsamhället. Han torgför två hypoteser. Den ena är att orsaken till dessa blinda fläckar förmodligen handlar om en kombination av opportunism och ideologi. Den andra är att det kan vara så att den svenska forskarkarriären, såsom den är upplagd i samhällsvetenskap och humaniora, normalt resulterar i former av mental blockering. Om hans antaganden stämmer är det alltså tuff kritik mot svensk forskning.

Jag tror att Rothsteins hypoteser är korrekta som mätare av normaltemperaturen på svensk forskning inom de två discipliner han nämner. Hans idé har enligt min mening även räckvidd för diverse angränsande ämnen, exv forskning som sägs röra mänskliga rättigheter, klimatfrågor, fysisk miljö och naturvård. På så vis kommer en stor del av svensk vetenskap att drabbas av Rothsteins hårda men i huvudsak rättvisa kritik.

Möjligtvis har inte textens format i Axess gett utrymme för en precisering av ett antal centrala avskräckande exempel. Jag menar att sådana självklart finns. Inom min egen disciplin, rättsvetenskapen, är det tydligt att studier av folkrättens gummiregler gett upphov till en mängd projekt där aktuella politiska idéer rörande krig, invandring och klimat luftas med stöd av rättsregler som inte är tillräckligt precisa för de slutsatser som dras. Inom skilda samhällsvetenskaper händer något liknande i och med att det bollas med frågor som i grunden är naturvetenskapliga. Jag tänker nu främst på många hundratals projekt där klimatets uppvärmning – utan tillbörliga reservationer – studeras i perspektivet att det är människan som är enda boven i dramat. Vinklade forskningsupplägg syns även ofta avseende kriminalitet och utanförskap, där en invandring på c:a 2 miljoner individer under de senaste 2-3 decennierna knappast ens problematiseras.

Såvitt jag förstår ger de exempel jag nyss nämnt dock stöd för Rothstiens två hypotseser. Centrala forskningsämnen vrids och vänds uppenbart politiskt. Och att så sker måste förklaras av att forskning om samhället till största del finansieras via politiska beslut. På så vis kommer vänsterliberala dogmer att styra svenska forskning på ett påtagligt vis med tydliga skygglappar för alternativa upplägg. Min slutsats baseras här på filosofen Thomas Sowells samhällskritiska framställning i boken ”The vision of the anointed” (1996).

Rothstein kartlägger i tio punkter ett antal centrala ”bristområden” för olika slags studier, som alltså idag negligeras. Rörande flera av dessa kan jag skriva under på hans tanke om att forskningsbehovet är synnerligen angeläget. Detta gäller exv korruption och skolpedagogikens inskränkta problemval (avseende jämlikhet, varvid interaktionen i klassrum och krav på kunskaper hamnar i kläm). Sak samma rör en ovilja att studera invandringens effekter samt att problematisera islams roll i dagens Sverige.

På så vis blir Rothsteins text en probleminjektion för vår nations del. Han vågar peka på problem som i iögonenfallande grad negligeras vid svenska universitet och högskolor. Man kan ofta säga att uppgifterna märkts med dödskallar. Märk att detta sker i ett land med 18 universitet och c:a 30 högskolor (för en befolkning på bara drygt tio miljoner)! Tillspetsat kan man med andra ord tala om en kompakt politisk åsiktsstyrning av nationens högre lärosäten. Mängden institutioner för akademisk utbildning framstår i detta perspektiv som skrämmande dysfunktionell ifall målet är en kunskapssökande forskning.

Jag har alltså stor respekt för Rothsteins tankar. Han och jag har för övrigt i vår ungdom vistats på olika institutioner – och skilda våningar i samma byggnad – under det radikala 1980-talets Lund, där åsiktsfriheten stod högt i tak. Därför kan jag inte låta bli att ge honom en känga. Han underlåter att direkt kritisera sitt eget ämne: statsvetenskapen. I Sverige uppvisar nämligen ämnet social science, såvitt jag kan se, samma problem som han lyfter i Axess. I min värld finns angelägna uppgifter för studier avseende exv en bristande svensk direkt demokrati, om en stelbent politisk klass och inte minst rörande aktivt politiserande medier (vilka i idealsamhället tänkts agera som en oberoende fjärde statsmakt). Därför blir majoriteten av statsvetarnas anknytningar till det offentliga Sverige ett praktexempel på den opportunism och den mentala blockering som Rothstein kritiserar i Axess. Kritiska rapporter i medierna om SOM-institutets (vid Göteborgs universitet) tillrättalagda opinionsmätningar av public service är ett tecken på en politisk samverkan som sannerligen borde vara främmande i en akademisk miljö.

Men jag hoppas att Rothstein via inlägget i Axess kan bidra till att dra proppen ur det svenska forskningssamhällets trånga flaskhals. I så fall blir även jag nöjd vad gäller misstanken om hans kollegors ”opportunism”.

Torsten Sandström

Jag är luttrad som läsare av tidningars spalter om konst. Uppvuxen med strikta och kritiska ideal om krav på handens förmåga att skapa kvalitet har jag tvingats se hur alla gränser numera suddats ut. Konstnärlig nihilism är förstås resultatet. Och därför är det tröstlöst att ta del av mediernas så kallade konstkritiker. Det går inte längre att slå rekord i fattigdom vad gäller skaparförmåga.

Idag den 1/7 har SvD köpt en text av Sara Ullberg från TT. Hon anstränger sig verkligen för att lura publiken. Ullberg säger sig presentera fem utställningar som hon kallar ”konsthöjdare”. En av dem skildras i bild i SvD med undertexten: ”konstverket ´The magical moment of silence´ har också gett namn åt hela utställningen med Roland Perssons verk på Nässjö konsthall”.

Det magiska konstverket ser ut så här. Tänk dig en schabbig svart flygel från en soptipp utan höger framben. På flygeln ligger den döda kroppen av ett brunt föl. Huvudet sticker ut över flygeln vänstra sida, så att ena frambenets hov hamnat strax ovanför klaviaturen (tangenterna). För att kadavret ska ligga kvar på flygeln har hästens huvud stöttats med två brädlappar. Några smutsiga vita trasor/plastdukar omger delar av den döda hästen.

Det var allt.

Tänk dig att du besöker en soptipp på någon avlägsen plats i Småland. Man kan kanske tänka sig att ett avlidet föl tippats där. Och att det råkat hamna ovanpå en utrangerad flygel. Ifall jag vågade fråga 1.000 personer vad som hänt med fölet på det slitna instrumentet är jag 100% säker på att ingen skulle påstå att det rör sig om ”det magiska momentet av tystnad”. Jag skulle bli utskrattad bara för själva frågan. Någon skulle säga att jag borde veta att vad som helst kan ses på soptippar.

Men både Sara Ullberg och Roland Persson – samt förstås redaktionen på SvD – anser att detta är en ”konsthöjdare”. På så vis vill man förmå SvD:s läsare att något viktigt skett inom den svenska konsten.

Den som inte själv – med pensel, mejsel eller annat verktyg – kan skapa något som är svårt att åstadkomma lockas alltså till den loppiskonst som nu väller fram. Några filmklipp och en politiskt korrekt text räcker för dagens kritiker, som väl själva aldrig övat och slitit med att skapa bildkonst. De nya idealet uppfyller på så vis det nutida ropen på jämlikhet. Vem som helst som vill kalla sig konstnär ska få din belöning. Politik, som förr levt tillsammans med åldriga kvalitetssyften, tycks därför nu bli tillräckligt. Rop om ”magisk tystnad” blir på så viss ett reklambudskap för en konst utan egen substans. Ställ ut vad som helst som låtas vara konst – och saken är klar. Sara Ullberg och SvD faller i farstun för den nya tidens konstschamaner. De agerar som marodörer. Kraven höjs inte utan sänks till vad som helst. En häst på en flygel blir därför något stor för kulturens pajasar.

Jag tror alla inser att den svenska mediala synen på konst tillåter att allt godtas. Om allt accepteras så blir följden – logiskt nog – att konstbegreppet saknar gränser. Vi står således inför ett gränslöst bedrägeri om någon påstår att detta är märkvärdigt. Det svenska kultursamhälle som godtar en sådan syn på god konst måste ha ett hål i huvudet.

Det rör sig om humbug. Märk hur det strunt som uppvisas kläds med vackert mystiska ord på engelska. Allt för att få det som är ingen konst att se ut som något märkvärdigt. Konstbegreppet är alltså lika med ordbajsande. Tacka för att ingen vill köpa sådant, mer än den svenska kulturens många prussiluskor.

Torsten Sandström

Finns det verkligen anledning att just nu fira 250-årsminnet av USA:s uppkomst som självständig stat? Dagens jubileum utspelas nämligen i en kraftigt splittrad nation som våndas över politiska motsättningar och ett oavslutat krig, som Trump lovat att aldrig inleda (och som han hånat tidigare presidenter för att föra).

Att firandet sker med just Trump som självvald huvudfigur är alltså tragikomiskt. Förvisso ska man inte förvåna sig över att festligheterna formas som en såpopera från Hollywood med centrala karaktärer påminnande om Walt Disney´s. Det flödar med andra ord av amerikansk superkommersiell kultur. Att se Trump som huvudpersonen vid hågkomsten av nationens hjältemodiga kamp för sitt enande och sin självständighet är ändå extremt magstarkt. Vi ser ett pajaseri för en person som utan tvekan jämför sig med en kung. En Trump som gärna styrt utan demokratiska former och på kort tid i en rad viktiga fall stoltserat med att strunta i konstitutionen.

Det som verkligen förvånar mig är att många kloka konservativa svenskar inte vill eller vågar se den antidemokratiska president som Trump är. Han är inte bara auktoritär utan skryter till och med över sin framfart. Kriget har med stollkompisen Hegseths hjälp planerats med en klackspark. Visst är USA:s vapen överlägsna, men hur ska kriget kunna avslutas och uppnå ett rimlig mål mot en fundamentalistisk stat som Iran?

Intryck skapas att kriget blivit en del i Trumps personliga affärsverksamhet. Hans utspel – hit och dit eller fram och tillbaks – avspeglas i börshandel och affärsuppgörelser (i olja och annat) som kraftigt berikat hans familj. Miljardvis med dollar strömmar i familjens fickor via sluga och korrupta beslut. Hans arena är således inte den konstitution som USA hyllar, utan stora mediala och kommersiella nätverk som de facto styr nationen. Och mitt i detta vill Trump nu framställa sig som en hjälte i USA:s 250-åriga demokratiska historia. Jag tar mig för pannan.

Det är enkelt att förstå att Trump är en person med begränsad intellektuell förmåga. Till detta kommer karaktärsdrag som tydligt pekar på megalomani (i blandning med MAGAlomani). Enstaka förnuftiga beslut av Trump kan inte dölja mannens påtagliga olämplighet som president samt representant för den stora 250-åriga demokratin i USA. Med Trump som ledare har nationen blivit ett hot mot ett sansat umgänge mellan världens folk. Ett land som har en stolle som president får därför stora problem för dem som kräver att han ska bli hyllad i förening med minnet av USA:s tillkomst.

Min förvåning rör att min bild av Trump definitivt inte stämmer med den hos flera personer som jag annars uppfattar som förnuftiga. För mig är det omöjligt att svälja Trumps antidemokratiska högerpopulism. Om den ska forma USA framtid står världen inför två ekonomiskt gigantiska stormakter utan folkligt styre. Men min ängslan rör inte bara Trump. Det parti som måste axla motståndet mot Trumps politiska rörelse – alltså Demokraterna – förefaller detroniserat i sökandet efter en partigängare som vågar att ställa upp. USA:s partisystem tycks förstenat. Någon bred makt underifrån erbjuds inte, frånsett på valdagarna. Miljardärer bestämmer nämligen färdriktningen.

Torsten Sandström

SvD lyfter idag en intressant text om vådan av att oförnuftiga och ålderdomliga värderingar styr gigantiska svenska investeringar i fregatter och flygplan. En ukrainsk militär expert riktar nämligen allvarlig kritik mot den svenska satsningen på fyra fregatter för 40 miljarder kronor. Han pekar på att man i stället – till ett lägre pris och med större positiv effekt – kunnat förvärva tusentals avancerade digitala havsdrönare för drygt 2, 5 miljoner stycket.

Med mitt bondförnuft – jag har bara 10 månaders försvarsskolning på A6 – borde åtminstone 2 fregatter och ett par tusen havsdrönare varit en tänkbar och bättre kompromiss. Varför inte pumpa in pengar i den ukrainska krigsindustrin och betala för snabba leveranser av drönare till vårt land!

Jag är alltså rädd för att en liten svensk försvarsledning lever i en militär värld från förr. När det luktar krig i vårt närområde blir det enkelt att få pengar för att köra på i gamla fotspår. Särskilt som en inte liten del av landets politiker inte ens vill hålla ett krigsvapen i egen hand. Extremt dyrbara stora fartyg tros ge oss stor förmåga. Fregatter och flygplan framstår i historieböckerna som löften. Men världen är idag en annan! Rysslands erfarenheter i pågående krig – på land och i Svarta havet – är en annan. Via digitala och relativt billiga spjutspetsar kan Ukraina slå ut det gamla krigets mastodonter. Man kan tycka vad man vill om AI, men i krig på land och vatten har människan uppenbarligen mycket att hämta hos det digitala.

Vi har tyvärr alltför få svenska soldater. Men många unga människor i vårt land har stor skicklighet inom det digitala och borde kunna tränas att på distans hantera grupper av drönare som allvarligt kan hota det gamla krigets mastodonter. Det sker nog redan i mindre skala. Men det tycks som att mycket lärdom finns att hämta till rimligt pris.

Jag menar således att risken för felaktiga militära beslut är uppenbar. Det som sker ger mig vatten på min kvarn om att en nutida vänsterliberalism driver politiken alltmer in i drömmarnas värld. I denna utveckling är militära mastodonter guld värda, trots att billigare och mer smarta lösningar tycks finnas. Mastodonter gillas nämligen av andra urtidsdjur, dvs den svenska politiska klass som fördriver dagarna med att bråka med varandra om vem som ska få folkets röster i september i år.

Bara det faktum att sossarnas försvarspolitiska talesman – Peter Hultqvist, en gammal vapenvägrare – riskerar att ta över den svenska krigsmakten i höst tillsammans med ett gäng rödgrön talibaner gör mig knäsvag. Men moderaternas Pål Jonsson imponerar inte heller, frånsett antalet miljarder han sätter sprätt på för att lugna ett folk som till stor del tycker det är fel att i krig döda den fiende som anfaller.

Torsten Sandström