Ett problem jag tidigare skrivit åtskilliga gånger om är hur sossarna genom lagstiftning och statliga pengar byggt ett nätverk för att konservera sin egen maktställning över Sverige. Det är ett ämne för en helt bok, ty framför allt sedan Olof Palmes tid har lagstiftningen varit ett allt vanligare medel för att konservera S-partiets egen ställning. Alltså en metod som i princip är grundlagsstridig, dvs att använda rätten för ett enskilt subjekts nytta. Alla ska ju vara lika inför lagen, brukar det heta.

Värst är förstås lagstiftningen som ger S-partiets systerorganisationer laglig makt över arbete- och hyresmarknad. Andra exempel är inrättandet av myndigheter som ger makt över svenska kulturpolitik, skola, universitet osv och där följden blir att rader av sossar kan parkeras i ledande ställning som spjutspetsar för partiets ideologi. Likaså är lagstiftningen om public service en dimridå för vänsterns maktställning i och med att granskningsnämnden som ska kontrollera övertramp inte alls fungerar i praktiken. Uppräkningen kan som sagt bli lång. Tänk bara på att det i en annars sträng svensk lotterilagstiftning görs undantag för de politiska partierna – där sossarna länge varit aktiva och tjänat stora pengar (utan att tydligt ange att överskottet går till S-partiet, i form S-lotter eller dylikt).

Idén till dagens text fick jag då jag häromdagen läste att det sk Finanspolitiska rådet kritiserade den nya regeringen. Nyligen har ett annat sk råd – det klimatpolitiska – gjort samma sak. Förklaringen är förstås att rådens sammansättning formats av S-regeringar. I toppen av dessa politrukråd sitter trogna sossar och resten av ledamöterna är handplockade. Svensk lagstiftning fungerar alltså inte neutralt i praktiken. Det är en metod för sossarna att skapa makt över nation, byråkrati och ytterst folkets hjärnor.

Det vi ser är sossarnas kontrollapparat. I åratal har akademiker i karriären enrollerats i sossarnas maktstruktur. Antalet administratörer är tyvärr mycket stort – särskilt på toppnivå har de ökat – och följden har normalt blivit att sossevänligt folk har utsetts. De vill göra karriär och det sker bäst genom att lydigt titta uppåt och fråga vad den politiska klassens ledning vill. Så beskrivs inte byråkrati i svenska grundlagar – där är avsikten meritokrati dvs de skickligaste sakligt sett. Vad sossarna önskar är bekant, nämligen att behålla makten över Sverige. Hittills har de tyvärr lyckats ganska bra, även om deras tid nu förefaller vara på sluttampen.

Torsten Sandström