Wikimedia
Johans Strang, professor i nordisk kultur vid Helsingfors universitet, pekar ut en svensk öm tå som få svenskar ännu insett, trots påtagliga smärtor. Om detta finns mer att läsa i Bulletin. Detta apropå det finska snabbspåret till Nato, jämfört med att vår nation fortfarande står utanför. Strang menar att Sveriges problem är en långvarig småstatsidealism. Vi ger gärna andra länder kritik för deras tillkortakommanden, men ser inte våra egna. Finland har däremot en tradition av ligga låg, bita ihop och se tiden an.
Jag menar att Strang har helt rätt. Vi har låtit våra politiker inbilla oss att vi är en moralisk stormakt. Olof Palme har varit idealismens främsta banerförare. För att dölja svenska demokratiska problem har han talat högljutt om andra nationers problem. Men även flera borgerliga politiker vill gärna skryta om nationens framgångar in spe. Vi ser idag följderna. En stor skara politiska dissidenter har tagit plats i vårt land – många försörjda genom svenska bidrag (men inte alla förstås). Det är uppenbart att kurdiska kommunister har varit en nagel i ögat på Erdogan. Finland har däremot agerat mer försiktigt och i grunden visat att den som kritiserar andra måste vara fri från klander.
Jag hoppas och tror att den nya regeringen insett att denna moraliska aktivism har skadat vår nation. Respekt från utlandet vinns inte genom stora ord, utan genom försiktighet och handlingar som manar andra till efterföljd. Skrytet funkar tyvärr mest på hemmaplan, inför svenska valrörelser. Svenska vänsterpolitiker måste inse att vår nation är en pyttestat med modesta framgångar internationellt sett. Att lilleputten tar munnen full med kritik mot andra – trots våra egna tillkortakommanden – väcker löje och har alltså skadat oss i den Nato-ansökan som sossarna efter år av passivtet till sist tvingats till.
Sverige måst därför ta efter våra grannländer. Ta itu med våra många strukturproblem. Och knip käft ifall ett uttalande inte har högsta prioritet och antas få betydande effekt.
Torsten Sandström
