Ett konsortium av investerare försöker nu rädda Stegra via tillskott av 15 miljarder kronor. Bakom en mindre del av dessa pengar står familjen Wallenbergs företagsgrupp. Då redan 70 miljarder av andra gröna finansiärer plöjts ned i Stegra (som haft olika namn) blir tillskottet obetydligt för ett Stegra som sägs vara ungefär halvfärdigt.

Tanken tycks vara att medier och politiker nu ska kunna peka på Wallenberg och få det offentliga Sverige (och kanske utlandet) att satsa ännu mer riskkapital. Det rör sig alltså om gambling på en hög nivå, vilket torra uttalanden av Wallenbergs nya man i Stegra tyder på. Osäkerheten är med andra ord mycket stor.

Det råder medial osäkerhet om ägandet i Stegra – således avseende relationen mellan gamla och nya ägare sam även om de tidigare långivarnas syn på framtiden. Även om Wallenbergs insats är liten relativt ett så är den f-politiskt strategisk och främst att se som en chanstagning fem i tolv. ”Går det så går det.” Man flaggar för grön teknik och hoppas att det ska gå hem.

Men för det offentliga Sverige kan konsortiet bli dyrbart. Om det är så att projektet bara är halvfärdigt (som ledningen av Stegra påstår) hur ska blott 15 miljarder på ett års tid kunna rädda Stegra? Därför kommer sannolikt mer offentliga pensionspengar att offras på den gröna religionens altare. Så går det när politisk tro blandas med affärer. Planekonomi är ingen väg till framgång.

Torsten Sandström

För juristen är språket det centrala arbetsverktyget. Bestämmandet av vad som är rätt eller fel sker genom pregnanta ord. Alltså ord och satser som är möjliga att tolka med största möjliga säkerhet.  Därför är jurister i allmänhet skeptiska till så kallade generalklausuler och liknande gummiregler. En bestämmelse om ”oskälighet” kan klinga bra för den som råkar i klammeri, men den öppnar förstås upp för godtycke.  

Problemet är att politiker däremot älskar svepande regler av detta slag. Genom att exv skriva ”hållbart” i en lagtext tror riksdagsledamoten att saken närmast är klar. Men i själva verket sopas problemet under mattan. Det blir advokaters, åklagares och i sista hand domares sak att tolka vad som är hållbart. På så vis upphöjs faktiskt domaren till lagstiftare. Få domare tycker om detta.  

Jag beklagar därför den politisering av lagspråket som blivit alltmer frekvent i vårt land. I denna krönika vill jag peka på något allvarligt i tiden.  Orden ”hot” och ”våld” har, som jag tror många inser, en betydande rättslig tydlighet. De har även en nära koppling. Båda avser något ont som sker. Hotet är främst verbalt, medan våldet är handgripligt. Men i det nutida svenska juridikspråket utsätts orden tyvärr för betänkliga angrepp.  Brottet ”olaga hot” i 4:5 Brottsbalken tar enbart sikte på hot om brottsliga gärningar som hos den drabbade framkallar ”allvarlig rädsla för egen eller annans säkerhet” avseende person eller egendom.

Nära hotet befinner sig brottet ”ofredande” (4:7). Det rör sig om oönskade fysiska närmanden. Andra hot eller fridsstörningar är såldes inte kriminella. Men kanske omoraliska i stil med orättvist klander eller mobbing.  Våldsbrotten i 3 kap Brottsbalken är däremot alla fysiska i den meningen att de rör kroppsliga angrepp mot liv och hälsa. Brotten tar sikte på skilda effekter för den utsatta vad gäller graden av allvarlighet. Brottet ”mord” är förstås grövst, medan ”misshandel” enbart tar sikte på tillstånden kroppsskada, sjukdom, smärta eller vanmakt. Läsaren inser att den person som enbart med ovilja kort håller en person i armen inte agerar brottsligt, men kanske dumt om fasthållandet är onödigt. 

Min lek med orden avser att visa på hur land och lag byggts med tydliga ord. Ordens pregnans har alltså högsta prioritet. Men i vår samtid syns idag politiska skeenden som avser att rubba tydligheten och därmed förutsebarheten. Det rör sig om vänstersinnade samhällskritiker som länge försökt klä sina politiska mardrömmar i ord som hotar den rättsliga stringensen.  På senare år har ett ökat vänsterliberalt fokus på identitetsfrågor inneburit en strävan att lösa upp juridikens pregnanta begrepp ”våld”.

Bakom rörelsen finns en mängd psykologer samt en mindre grupp jurister. Främst rör det sig om lanseringen av begreppet ”psykiskt våld”. En lika märklig variant är ”tyst våld”. Meningen med den nya kriminaliseringen är framför allt att försöka stoppa våld i parförhållanden. Ambitionen kan förstås tyckas lovvärd.  Men i båda fallen rör det sig alltså om att påstådda psykiska effekter ska likställas med fysiskt kroppsliga angrepp. Följden blir alltså att de enkelt synliga effekter som bär upp ordet våld kommer att urvattnas genom införandet av själsliga och således osynliga verkningar. Alla inser direkt att de psykiska effekterna är synnerligen oklara och svåra att bevisa. Därför kommer givetvis osäkerheten vid rättstillämpningen att öka. Domarnas personliga åsikter ges alltså ökat utrymme. Detta är knappast något som domarkåren önskar.  

Den 26 februari 2026 lämnade Tidöregeringen en proposition om införandet av det nya brottet ”psykiskt våld”. Så här motiveras det nya brottet: 

Psykiskt våld är ett allvarligt samhällsproblem och förekommer inte sällan som en del av mäns våld mot kvinnor, våld i nära relationer och hedersrelaterat våld och förtryck. Psykiskt våld förekommer inte minst i ungas parrelationer och våldet har ofta digitala dimensioner. De negativa effekterna för den som utsätts för psykiskt våld är påtagliga på såväl kort som lång sikt. Mot den bakgrunden bedöms det finnas ett behov av ett stärkt straffrättsligt skydd mot psykiskt våld. 

Jag inser givetvis att det i parrelationer kan förekomma trista – och ibland allvarliga – situationer. Men hur kan en för de inblandade säker utredning ske av en brottsbeskrivning som lyder: 

7b §
Den som upprepat utsätter en annan person för kränkningar i form av beskyllning, nedsättande uttalande, förödmjukande beteende, otillbörligt hot, otillbörligt tvång eller otillbörlig övervakning, döms, om kränkningarna sammantagna varit ägnade att allvarligt skada personens självkänsla, för psykiskt våld till fängelse i högst fyra år. För psykiskt våld döms också den som utsätter en annan person för otillbörlig övervakning som är varaktig, om gärningen varit ägnad att allvarligt skada personens självkänsla. 

Vi ser alltså hur lagstiftaren öppnar dörren för att tyvärr ganska vanliga smärre konflikter inom familjelivet riskerar att släpas inför rätta. Tämligen naturliga gräl kan av en illvillig part komma att anmälas som beskyllningar eller som förödmjukanden. Införandet av psykiskt våld raserar med andra ord de tydliga spärrar som tidigare byggts genom beskrivningarna av brotten olaga hot och misshandel. En familjemedlem måste alltså – under hot om straffpåföljd – bedöma hur hastigt uttalade ord riskerar att mentalt uppfattas av motparten. Ett skeende i dennes hjärna som inte kan ses eller höras kriminaliseras.  

Nu kommer polis, åklagare och domare att träda in och granska vad som skett vid ilskna samtal i hemmet eller över matbordet. Psykologer kommer att med vanligt flummiga ord vittna om vad som allvarligt är ägnat att skada självkänslan hos den som anmält sin partner. Vidare ska åklagare och domare försöka bedöma vad som i ett gräl inom familjen är otillbörligt. Märk att jag enbart kritiserar de själsliga effekter som nu kriminaliseras.

Jag menar att Tidöregeringen – i sin gränslösa välvilja – tar ett steg mot det storebrorssamhälle som George Orwell förutspått. Feministiska åklagare ges vind i seglen. Prussiluskan äntrar rättssalen. Familjelivets integritet hotas. I slutscenen förs den romerska rättens tes – ”mitt hem är min borg” – till skräpkammaren.       

Torsten Sandström

Texten tidigare publicerad i Epoch Times.

Så här tänker en riktig forskare när det gäller ett varmare klimat. Skön läsning. Källor: Det goda samhället och Klimatupplysningen. Två viktiga medier. Tack för det!

Inför höstens valrörelse sprider svenska gammelmedier skräck om att AI och trollfabriker kommer att påverka utgången. Hur detta ska gå till talar ma dock inte om.

Däremot är man knäpp tyst om den smygande valpåverkan som gamla tidningar i stil med AB, Expressen, DN, SvD och Sydsvenska i åratal bedrivit och nu stegrar inför valet. Värst är kanske SR och SVT. Utan att direkt peka ut det parti journalisten själv stöder pläderar de gamla mediernas journalister ständigt vänsterliberala lösningar! Och altid kritiserar man riksdagens partier till höger.

Det som sker är inget annat än en sammansvärjning mot nationens fria demokratiska val. Folket luras dagligen att troll finns på högerkanten, medan vänsterns politiker framställs som ädla och rättroende riddare. Detta är en berättelse som journalister framfört i flera decennier. Den lärs uppenbarligen ut på Sveriges seminarier för utbildning – dvs inbillning – av journalister.

Krav på att genom vetenskapliga undersökningar försöka åsiktsdeklarera medier och journalister tillbakavisas. Orsaken är självklar. Det är pinsamt om vänstervridningen bevisas. Sedan längre hävdar majoriteten av svenska journalister sitt politiska oberoende i massmedierna. Men bakom de offentliga tribunerna drivs vänsterpolitik så intensivt att det knakar.

Myten om oberoende journalistik är en svensk dynghög. Med hjälp av den bedrivs en konstant propaganda som är värre än hundra trollfabriker. Systemet är läskigt och dösjukt. Men det är Sverige av idag. Särskilt allvarligt är att folket över skattsedelns måste finansiera trollen hos SVT och SR.

Torsten Sandström

I debatten om Tidöregeringens omfattande reformer inom den svenska straffrätten har det svenska Lagrådet kommit att bli ett politiskt slagträ. Vänsterns journalister söker nämligen med ljus och lykta efter argument mot fenomen som kan stoppa lagförslag om straffskärpningar, sänkt ålder för straffmyndighet osv. Av den anledningen kan det vara bra att sätta sig in i hur lagrådet enligt den svenska Regeringsformen (RF) är tänkt att fungera.

I RF 8:20-22 finns den grundläggande regleringen som kompletteras genom föreskrifter om Lagrådets interna – eller formella – arbete (SFS 2003:333). Grundläggande är att organet i RF kallas för ”råd”. Dess beslut om laggranskning är alltså inte bindande. Det är också värt att citera vad som sägs i 8:22 om rådets materiella granskning:

22 § Lagrådets granskning ska avse

1. hur förslaget förhåller sig till grundlagarna och rättsordningen i övrigt,
2. hur förslagets föreskrifter förhåller sig till varandra,
3. hur förslaget förhåller sig till rättssäkerhetens krav,
4. om förslaget är utformat så att lagen kan antas tillgodose de syften som har angetts, och
5. vilka problem som kan uppstå vid tillämpningen. Lag (2010:1408).

Läsaren ser genast att Lagrådet inte bara ska slicka på pennan och tycks till. Uppgiften är alltså att sakligt granska hur föreslagna lagregler förhåller sig till varandra och andra rättsregler, om de är säkra att tillämpa och om de kan antas uppfylla de syften som anges i det aktuella lagförslaget. Meningen med grundlagens regler är att Lagrådet så gott det går ska undvika att framföra politiska argument.

Nur är det sist sagda inte så enkelt. Dels är rådets ledamöter förstås människor. Alla har sina egna värderingar och uppfattningar. Viktigare är att 8:22 RF av naturliga skäl ger utrymme för det man kan kalla rättspolitiskt granskning. Alltså kontroll av om en lagregel kan anses effektiv för en angiven uppgift samt om den är trygg att tillämpa på ett rättssäkert vis. Här kan många olika uppfattningar finnas. Detta gör att granskningen kommer att balansera mellan rätt och politik.

Övertramp från lagrådets sida blir därför svåra att peka ut. Men det gör heller inte så mycket då granskningen enbart går ut på att ge Regeringen goda råd. Ifall Lagrådet är kritisk till tyngre påföljder för brottslingar eller sänkt ålder för straffbarhet så ges enbart Regeringen initierade tips om vad de höga juristerna anser i frågan. Deras erfarenheter är givetvis viktiga och leder normalt till att Regeringen försöker baka in kritiska råd i sitt lagförslag.

Jag tror många inser att den våg av allvarlig kriminalitet som sköljt över Sverige måste stoppas. Ett tiotal år av miljoninvandring utan egentlig kontroll eller integration har i grunden skadat nationen rejält. Det är dock ingen enkel uppgift att bedöma hur det ska gå till. Men åratal av drömmar om att sociala åtgärder är bättre än straff har inte visat sig fungera. Kriminologin – som gärna kallar sig vetenskap – har alltså inte genom företrädarnas ständiga plädering för milda påföljder lyckats lösa sin självpåtagna uppgift.

Mot den bakgrunden är det enligt min mening naturligt att Regeringen nu försöker pröva en lösning som vilar på skärpta påföljder, särskilt för grupper som visat sig mest brottsaktiva eller befinner sig i en åldersgrupp som hittills inte kunnat straffas. Alltså två grupper av brottslingar som för framtiden är mest skadliga ifall de befinner sig på fri fot. Jag tror många inser att förslagen är vanskliga. Men svepande tal om ”förebyggande åtgärder” är såvitt jag förstår än värre. Det socialsverige som hittills misslyckats med integrationen inger mig knappast några förhoppningar.

Därför anser jag att Regeringen har goda skäl för sina skarpa förslag. Efter att ha lyssnat på den kritik från Lagrådet som uppfattas juridiskt pregnant axlar alltså Regeringen sitt politiska ansvar. I 1:6 RF heter det nämligen: ”Regeringen styr riket. Den är ansvarig inför riksdagen.” Det tycks som riksdagens ledamöter vill se skärpta möjligheter till straffpåföljder.

Att vänsterns journalister skriar då det gäller en rättslig hantering av brottslingar är för övrigt lika säkert som Jordens färd runt Solen hittills varit. Deras drömmar och ignorans är i sig ett gigantiskt problem. Att majoriteten journalister är varma förespråkare av friare invandring är i sammanhanget inget annat än ett hån.

Torsten Sandström

Många svenska trumpkramare har tystnat. Det är naturligt.

Redan inför sin andra presidentperiod framstod hans ohämmade orerande i olika frågor som beklämmande. Men han uttalade då samtidigt ett fåtal viktiga sanningar. Jag tänker då särskilt på hans kritik av europeiska ledares mångåriga gratisåkande inom NATO samt en del av Trumps kritik av vänsterliberalt woke.

Med tidens gång har Trumps samtalsstil kraftigt sjunkit från en låg utgångsnivå. Ord och beslut formligen väller ut ur hans mun. Den ena dagen si den andra dagen så. Alla som uttalar kritik stämplas som dårfinkar med lågt IQ – förstås även flera av hans forna vapendragare. Hans politiska framfart är som många inser extremt farlig för den amerikanska demokratin.

Ett par dagar med snabba och hårda attacker mot Irans ledning och krigsmaskineri hade antagligen gjort Trump till en vinnare (av vad som varit strategisk möjligt att taktiskt vinna visavi Iran). Men bländad av sin storhet samt inledande taktiska framgångar har Trump inte förmått att snabbt dra sig ur kriget. I stället har ett flöde av ord om gigantiska segrar sprungit ur hans mun. Detta trots att Irans ledning spelat ut det kort som Trump bort inse, nämligen Hormussundet. Trump – och krigsminister Hegseth – har använt ett språk om dödande och förintelse som inte sedan Hitlers tid hörts från en världsledare. Moralens gränser har överskridits fullständigt av dessa två personer som annars ofta talar om kristna ideal!

Mycket talar med andra ord för att Trump måste betraktas som en galning. Det är en vettvilling – omgiven av ja-sägare och smickrare – som leder USA. Jag tror många känner samma rädsla som jag över världens öde.

Slutligen gissar jag att historien kommer att avslöja rader av åtgärder av Trump som visat sig stå i strid mot konstitutionen. Även sannolikt oegentligheter i stil med att dra affärsmässig nytta – börspåverkande information – för egen eller familjens del av beslut som Trump fattat i rollen som president. Den som lever får kanske se!

Torsten Sandström

_{Genom ökade offentliga partistöd (och statliga bidrag till väljare) har den politiska klassen gjort sig oberoende av partiernas medlemmar (som följaktligen sjunkit i antal).}

Läsare av mina bloggar ser att jag ofta skriver om en ”svensk politisk klass”. Det gäller toppen inom de svenska politiska partierna. Alltså en avgränsad elit inom det det svenska folket.

Det rör sig om en grupp människor som utövar politisk makt över folket. Alltså en elit med tydligt egna intressen som de ständigt vill värna om.

Klassens medlemmar positionerar sig genom:

1 uppväxt inom familjer som tillhör ett visst parti,

2 träning i särskilda ungdomsförbund,

3 skolning i partipolitisk taktik,

4 maktutövning på lokal politisk nivå,

5 ständiga steg uppåt inom hierarkin efter visad anpassning eller lydnad,

6 fortlöpande högre ekonomiska arvoden lokalt och regionalt,

7 med tiden stigande löner, bidrag och pensioner för yrkespolitiska anställningar på heltid samt en livsstil som på många vis är elitistisk,

8 att elitens toppar – och deras anhöriga – ges möjlighet till vidare karriär genom offentliga anställningar,

9 att på den högsta toppen sälja ut sitt politiska nätverk av kontakter till privata företag mot skyhög ersättning,

10 att stegvis skaffa sig ett eget politiskt kodat språk, som förvandlar svar till vitt eller tvärtom och

11 att under resan uppåt ständigt påstå sig verka för folket bästa. Jämlikhet är nämligen lösenordet (åtminstone för troende vänsterliberaler).

—

I nutid tydliggörs elitens avsteg från det folk man vänder sig till genom att Socialdemokratin i årets valrörelse pläderar för en ”folkblandning”. Så här heter det nämligen om boendefrågan i slutklämmen av en skrift som sossen Lawen Redar står bakom:

Den ekonomiska, etniska och språkliga segregationen behöver brytas på en strukturell
nivå vilket kräver att befolkningen blandas. Samhället kommer behöva genomföra
insatser vi tidigare inte gjort, i en skala vi tidigare inte sett.

Om ledande socialdemokrater själv valt att ”folkblanda” sig själva hade orden varit viktiga och ingett respekt. Men en skrift av Timbro (förf Benjamin Dousa) visar att så inte alls är fallet. Ledande socialdemokrater lever alltså inte som man lär. Man väljer en livsstil som är mer elitär genom att bosätta sig i segregerade bostadsområden.

På så vis blir bostadsfrågan en punkt nr 12. Liksom tidigare svenska eliter – exv adeln – väljer den politiska klassen boenden i områden som är segregerade. Valet är mycket enkelt att förstå och inte alls självklart för politisk maktutövning. Men liksom den politiska klassbildningen i övrigt skiljer sig således praktiken från den teori som predikas. Särskilt vad gäller vänsterliberaler som evigt och i drömmarnas värld kräver jämlikhet i stort och smått!

Torsten Sandstrom

Nästan alla sansande personer vet att SR/SVT varje dag bedriver vänsterpropaganda. Men den Granskningsnämd som ska utöva kontroll är en papperstiger. Nämnden tycks bara finnas för att legitimera en idé om kontroll som i praktiken nästan aldrig ska utövas.

Problemet gäller för övrigt inte bara vänsterpropaganda. Den som knäpper på SVT möts av eviga kändiskavalkader. Alltså rader av fria företagare – ofta mycket väl betalda – som kämpar för att tjäna ännu mer pengar. Om man kollar SVT:s trista program ”Sverige Larv”, förlåt Live, sitter ett antal sådana kändisar i soffan var kväll och talar om sina affärsprojekt som pågår eller oftare är förestående. Det gäller ju reklam för att de ska tjäna pengar. Att de bereds plats blir en mycket billig satsning för SVT – med klirr i kassan för det företag som cashar in pengar efter gratisreklamen.

Men Granskningsnämnden gör inget! Flera så kallade experter – med egna affärsrörelser – är dessutom ständigt medverkande i SVT:s programtablå – än en rundlmagad arkitekt som babblar, än en rad antikhandlare – alla med flermiljonrörelser. Men Granskningsnämnden är passiv och SVT:s ledning klappar i händerna.

Jag har själv gjort anmälningar till nämnden i flera fall avseende politisk propaganda. Alltså har jag noga fyllt i begärda uppgifter – bland annat e-postadress – men aldrig fått ett enda besked om utfallet. Att själv söka efter resultat på nämndens sajt är dessutom så invecklat att man ger upp. Så jag vet inget om utfallet av mina klagomål. Men jag utgår från att de lagts ned. Det är rutinen. Den som vänder sig till en svensk domstol – även i en bagatellfråga – får däremot alltid tydliga svar. Min slutsats är att Granskningsnämnden bara är på låtsas, dvs enbart ett skämt, som ska legitimera ett ständigt flöde av vänsterpropaganda från journalister som driver politik som finansieras offentligt (med den i sammanhanget totalt förvridna tanken om skydd för deras yttrandefrihet).

Att svenska riksdagsledamöter inte tagit itu med nämndens bristande kontroll eller underlåtenhet att tydligt redovisa utfallet av klagomålen är inget annat än en stor rättslig skandal. Resultatet har förstås blivit det dagliga flödet av politisk propaganda samt den smygreklam jag nämnt. År efter år fortsätter dessa lagöverträdelser. Självbelåtna politiker tycks nöjda.

Det är minst sagt hög tid att tillsätta en statlig utredning om hur kontrollen ska bedrivas. Annars måste tvångsfinansieringen av SR/SVT över skattsedeln upphöra!

Torsten Sandstrom

_{Det finns mer att läsa i min bok om ämnet till dagens blogg. Kolla i bokhandeln!}

Klara Klingspor skriver en tankeväckande ledare i GP den 3/4. Den pläderar för nyttan av långtråkig läsning. Alltså aktiviteter som inte serveras i dagens digitala mediesamhälle. Även om jag inte ser läsning som långtråkigt så är det ett stillsamt och långsamt inhämtande av livskunskap. Alltså något verkligt gott.

https://www.gp.se/ledare/gastkronika/vi-behover-uppvardera-langtrakigheten.26e58f3a-d6f6-4b59-b4bf-c92e8d8df061

Jag tror därför att man måste rikta udden mot det nya mediesamhället som växer fram och bygger på icke-läsning. Där främjas digitala bildspel som begränsar tittarens egna fantasier. Talböcker erbjuder, liksom det skrivna ordet, också nyttan att sätta dina egna tankar och visioner igång. Det är något synnerligen viktigt. Förnuftiga och kritiska människor formas bäst på så vis genom att låta fantasin spela. Inte genom digital indoktrinering, som faktiskt är passiviserande och i ordets rätt mening långtråkigt farligt, särskilt för unga människor som inte haft tid att träna sin egen skaparförmåga.

Jag efterfrågar alltså inte en kampanj för långtråkighet utan för något sunt och stimulerande som läsning innebär om den odlas på ett bra vis. Framför allt är en kampanj för läsning hos unga något nödvändigt. Där har det eviga tittandet kommit att slå ut en stor potential till kreativitet. Det måste även stå klart att tittandet innebär en styrning från den som vill proppa sitt budskap i tittarens hjärna. Budskapen till denne kan vara såväl goda som onda eller meningsfulla respektive meningslösa. Men det rör sig om ett i huvudsak passivt slukande. Alltså färdiga bilder, som du inte i din egen fantasi måste bearbeta och översätta till något unikt.

Dessutom innebär det eviga tittandet och knappandet att unga människor inte tränas i att hålla i en penna. Att handskriften blir usel är ett mindre problem. Värre är att du som knappare fråntas nödvändig träning i att med penna eller pensel för hand skapa bilder och former. Unga människor tränas med andra ord inte i konstnärligt skapande på det vis som skedde för en generation sedan. Inte undra på att den moderna konsten domineras av installationer, dvs att hopsamlade prylar! Genom högtidliga, långsökta, flummiga titlar ger ”skaparen” därefter den nya icke-konsten rader av politiskt korrekta namn. Och dagens sk konstkritiker faller i farstun (dom har nämligen inte heller tränats i eget skapande med handen).

Träning att läsa, fundera, skriva och teckna är tidskrävande och kan på så vis kanske kallas långtråkig. Men det är en träning i att närma sig en ny underbar inre värld. Och genom dessa inre bilder skapas de mest storartade former av litteratur, bildkonst mm. Därmed öppnas även för ett samtal om liv och samhälle. Ett eget samtal om politik och kultur som inte styrts av dem som idag sänder digitala bilder till andra att sluka.

Att träna läsning och skrivning blir på så vis ett frihetsbudskap. Jag menar därför att dagens digitala mediesamhälle har en mycket allvarlig och farlig inneboende funktion. Att politikerna inte gör något åt saken – framför allt genom att styra upp den svenska skolan – är uppseendeväckande. Med sådana politiker går vi en på många vis farlig framtid till mötes.

Torsten Sandström

Idag ger SvD plats för en debattartikel skriven av en handfull föredettingar inom S-partiet, med partiets åldriga prinsessa i spetsen. Alltså Margot Wallström, som inte uträttat något påtagligt i praktiken inom politiken, men suttit på många stolar under sin resa från landsbygdens bankkontor till en ansenlig förmögenhet och pension inom den politiska klassen. Budskapet är att ökad sammanhållning krävs inom Sverige, rörande nationens näringsliv, för kunskaper i skolan, god energipolitik och ett pulserande föreningsliv. I huvudsak alltså välmenande ord som sagts av tusentals människor långt innan Wallström och hennes vänner fattat pennan.

Det som är problematiskt – och i själva verket synnerligen utmanande – är att Socialdemokratin och dess långvariga maktpolitik tillsammans med Mp, V och C faktiskt skapat de nationella dilemman som de nyfrälsta ny vill lappa ihop genom ett prästerligt tal om ”sammanhållning”. Så här lyder deras slutsång:

Det är så vi bygger framtidstro.
Det är så vi håller ihop som land.
Det är så vi leder – tillsammans.

Deras kria är alltså infam. Utan att tala om att S-partiet skapat nationens ättestupa eller galge står man nu framför den och kräver förändring. Det är ord som man kan vänta sig att en krets flummiga författare som tror sig kunna lösa en svensk gordisk knut.

Kretsen av väckelseförfattare är, enligt min mening, ett tecken på att sossarnas långa resa som maktparti befinner sig i slutfasen. Tesen lyder alltså räddas vad som räddas kan. Valrörelsen ska vinnas – inte med de gamla vännerna som antagligen är omöjliga – utan genom samverkan med borgerliga krafter. Trots ord om ”sammanhållning” vill man således splittra tidöfolket.

Mest obehaglig ser jag texten – under allt tal om framtidstro och samverkan tillsammans – mot bakgrund av att Socialdemokratin i åratal sysslat med just motsatsen, dvs personangrepp, misstänkliggöranden och framför allt brunsmetning av huvudkonkurrenten om yngre arbetares röster, dvs SD. Alltså det parti som de facto lett det nödvändiga reformarbete vi sett sedan överenskommelsen på Tidö.

Det är således en läskig soppa SvD erbjuder sin läsekrets på annandag påsk. Tyvärr gör nog inte redaktionen det för att folk ska inse S-partiets krampaktiga dödsryckningar. Jag tror nämligen tidningens journalistiska ledning (inte ledarredaktionen!) sympatiserar och tror på den vänsterliberala väckelse som översteprästen Wallström predikar. Man tror därför att det kan vara en lämplig avslutning på påskhelgen.

Som motståndare till S-partiets långa och vulgära jakt på att söka behålla makten ( efter Tage Erlanders tid) ser jag ändå en strimma av hopp. Texten är ett tecken partiets dödsryckningar. Inte en signal från högkvarteret på Sveavägen förstås. Utan från vilsna föredettingar som ändå hoppas på makt.

Torsten Sandstrom

Jag minns min ungdoms Putte Kock och hans Tipsnytt. Det rörde stryktips, dvs en produkt hos ett statsägt spelbolag som gick ut på att tippa 1, X eller 2 (hemmaseger, oavgjort, bortaseger) i 12 fotbollsmatcher. Uppenbarligen hade spelaren en chans på tre multiplicerat med 12 till alla rätt, dvs en obetydlig chans till framgång.

Detta påminner mig om klimatskräckens hållbarhets-rörelse och dess eviga snack om ”tipping points”. När det gäller uppvärmningens orsaker gäller för skräckens apostlar bara ett enda utfall. Trots att slumpfaktorerna är många blir oviljan att erkänna dem ännu större. Det finns nämligen rader av forskare världen runt som ifrågasätter FN och IPCC:s beskäftiga teser och snack om konsensus. Många är ense om att en uppvärmning pågår och att förbränning av olja, kol och skogsråvaror är en delförklaring. Men flera olika teorier finns om andra orsaker till ökande temperaturer. Tempväxlingar inom klimatet har dessutom, som förnuftiga människor vet, förekommit många gånger under historien, långt innan massvis med olja börjat brännas.

Valet av ordet tipping points är alltså infernaliskt. Det rör sig om framkallande av skräck, något som är symptomatiskt för klimatrörelsen. Den – och FN-chefen – agerar konsekvent efter tesen ”när argumenten är svaga så höj rösten”. Alltså i grunden en ovetenskaplig bas för ett samtal.

Jag har ofta använt ordet klimattalibaner. Det gör jag medvetet och som jag tycker rättvist. En religiös väckelse som sprider skäck anser jag agerar hänsynslöst. Den är inte värd respekt. Den bör hånas.

Putte Kock avslutade varje analys av tipsraden med att föreslå ett ”grundtips”. Han pekade alltså på att hans ståndpunkt, grundtips, enbart var en av två andra. Klimatskräckens förespråkare – exv Johan Rockström – använder däremot inte ordet ”tipping” som ett tips (en gissning). Han vill påstå att det finns ett enda moment av absolut kris. Så agerar en taliban. Han gör våld på verkligheten. Även om han kan ha rätt med sitt tips så agerar han ovetenskapligt.

Torsten Sandström

Länge har den högre utbildningen varit en tummelplats för politisk väckelse. Det är enkelt att förstå. Och oftast bra eller åtminstone oförargligt. Detta dessutom på grund av att de politiska rörelserna normalt balanserats av motkrafter vid högre lärosäten.

Jag minns själv min egen och andras vänsteraktivism på Juridicum vid Lunds universitet på 1960-talet. Visar frälsta och betraktades av omgivningen med befogad skepsis (insåg jag i efterhand). Men vi accepterades enligt tesen om att det ska vara högt till tak. Dessutom var vi en minoritet, medan borgerlighetens forskare och dogmer kraftigt dominerade. Och denna höger värnade om tolerans. De senare dogmerna var förstås politiska, men inte direkt möjliga att översätta i olika partikoder.

Ändå kunde man dåförtiden tala om ett slags balans, tror jag. När jag idag ser vad som händer vid min fakultet i Lund höjer jag på ögonbrynen. Om det som sker ska mätas i de olika gästföreläsare, föredrag och seminarier är den vänsterpolitiska framtoningen massiv. På Juridicum domineras den politiska seansen totalt av folkrätten – och framför allt av predikningar om mänskliga rättigheter. Nästan alla arrangemang som sprids via webben rör Human Rights. Och målet är att propagera för fri invandring, hållbart klimat till alla, bostäder till invandrare, feminism, hbtq-åtgärder, studenters rätt att kalla Israels kamp i Gaza (mot Hamas) för folkmord osv. Till saken hör att studenter och doktorander med utländsk bakgrund ständigt inviterar egna åsiktsvänner till arrangemang i Lund.

Jag hade inte skrivit något om detta ifall många alternativa och balanserande arrangemang erbjudits. Det tycks därför som om vänsterliberalismen segrat i Lund. Jag menar att detta skett genom en planerad och massiv politisk satsning från Stockholm på just folkrätt. Många miljoner har slussats till Lund. I den akademiska ankdammen simmar såväl folkräddare från Juridiska fakulteten som likasinnade vid Wallenbergsinstitutet (RWI, budget 108 miljoner 2023) och Institutet för mänskliga rättigheter (budget 37 miljoner 2025 och c:a 35 anställda). Alla går i armkrok med EU-rättens många förespråkare av ökad federalism. Alltså en förfärlig samling av drömmande godhetspredikanter. Deras framfart hotar enligt min mening den nyttiga balans som förr funnits och som jag fortfarande åtrår. En balans är nämligen nödvändig.

En framstående juristutbildning kan inte byggas på ett enda ämne i den nationella juridikens marginal. Studenter av juridik i Lund måste givetvis erbjudas bredd och balans. Dessutom kritik av vänsterns påträngande budskap om att alla drömmar måste lösas i statens regi genom bidragsgåvor åt alla håll. Folkrättens frälsningsmöte måste balanseras!

Torsten Sandström

Svenska medier rapporterar med all rätt om det krisande data-journal-programmet Cosmic. Flera regioner har köpt grisen i säcken för miljardbelopp. Några andra regioner har köpt en annan nästan lika usel programvara.

Men som vanligt i vänstermediernas Sverige är det tyst om vem som sytt ihop affären. Säljarföretaget av Cosmic heter Cambio. Dess styrelseordförande är förre statsministern, sossen Göran Person. Han är en politisk handelsresande! Enligt AI har Persson ägarintressen i företag som är överordnat Cambio.

Allt tyder på att Perssons position i S-sverige påverkat de politiker och tjänstemän som står bakom upphandlingen. Inte kan väl en höjdarsosse bete sig som forna tiders hästhandlare? Han som talat i timtals om solidaritet. Och som öst galla över affärsmäns intressen. Nu deltar han i ett rån av de heliga landsting, regioner, som tyvärr driver en överbyråkratiserad svensk vård till skyhöga kostnader. Det är ingen vacker bild av förfallet inom S-rörelsen. Från rimlig kamp för småfolket till att mjölka det på skattepengar!

Vi ser med andra ord hur S-partiet nått vägs ände. Uppgiften att reformera Sverige var slut i och med Erlanders avgång. Därefter har det varit fråga om att klamra sig fast vid statsmakten genom rader av oheliga – och för skattebetlarna synnerligen förlustbringande – vänsterallianser. Värst av allt är Persons kommunalisering av skolan. Han har varit ledare för det drev för jämlikhet som slagit ut kunskapsambitionen. Svenska medier har som vanligt inte synat det som skett. Man har haft fullt upp med att jaga högerspöken. Statsmedierna har till och med bedrivit jakten på skattebetalarnas bekostnad.

Jag tror historiens bild av Sverige knappast blir vacker. Att bilden av Persson blir mörk är en alltför liten tröst…

Torsten Sandström

Läser i Sydsvenskan den 1 april följande, som kan vara ett skämt (men jag tor inte det):

Malmö ska få en signaturdoft – kostar halv miljon

I nutidens medier framstår förvisso det mesta som skämt i och med att kritiskt sakliga analyser ersatts av personliga åsikter från journalisternas sida.

Men jag kan ändå inte låta bli att hoppa på spåret. Malmö är i huvudstaden mest känt för att leva på offentliga bidrag som bland annat betalas av skattebetalarna i andra men välskötta kommuner. Pengar i miljarder kronor slukas med andra ord av Malmö kommun som inte vill rätta mun efter matsäcken. I jämlikhetens Sverige ska alla kunna festa på smitnotor. Malmö är ju sossarnas flaggskepp som styrts av vänsterliberaler i många år. Länge har sossen Katrin Stjernfeldt Jammeh varit primus bland slösarna!

Nu sägs det ibland att pengar inte luktar. Det tål att diskuteras. Men om talesättet är rätt behövs ingen fånig signaturdoft. Om ändå – så räcker det med en av lukt sopor eller fulla askkoppar från dem som lyxat på ett kalas som andra tvingats betala.

Torsten Sandström

En företag som liksom SVT sänder en så massiv mängd kändissmörja och bedövningsmedel (för folket) måste enligt min mening bantas. Dessutom – och än värre – för att SVT i 7 fall av 10 i nyhetssändningar rapporterar politiskt tillrättalagda åsikter av rödgrönt slag. Systematiskt överträder journalisterna gällande regler om oberoende rapportering.

Det är därför inte heller någon händelse att Anna Hedenmo jobbat många år på SVT och där helt fräckt spritt sitt rödgröna gift. Efter ett magplask – hör och häpna som ekonomijournalist i Handelsbankens regi – så börjar hon nu skriva för den vänsterliberala blaskan DN. Sammanhållningen inom journalistskrået är stark. Folket ska få politiskt korrekta åsikter genom rader av kändisar. Kända genom mediesamhällets egen skrattspegel. Även en kändis utan kompetens går hem.

Det som sker pop SVT är förstås tråkigt för alla dem som drabbas av nedskärningarna. Men det finns ett stort gäng som är ansvarigt för eländet och som sitter bergfast kvar!

Bantningen är i högsta grad en insats för public service. Om bara det onda stryks bort, vilket jag kanske inte tror. De värsta syndarna sitter stadigt kvar i sina elfenbenstorn.

Torsten Sandström

Förvisso skrivs det en del om en svensk satsning på drönare. Det är ju bra. Men en numera penningstinn försvarsmakt är ett potentiellt hot. Kompetent och kritiskt nytänkande är i riskzonen. Dyra flygplan och ubåtar måste sättas ifråga.

I dagarna har medierna rapporterat om att försvaret köper nya musikinstrument i Karlskrona och lägger ut beställningar på ny militärmusik. Va, utropar jag år 2026!

Här ser vi ett tecken på misshushållning. Ett svenskt försvar som i manskap bantat kraftigt ska få spelmän och musik! Det stridande manskapet har minskats från en nivå 1964 på runt 800 000 män (som är inkallningsbara) till en organisation på knappt 100 000 totalt (inklusive hemvärn).

Inte är det mer musik som behövs. I modern krigsföring används musiken enbart för parader. Parader inom glesa led med fotsoldater. Satsningarna visar på okunskap och skadlig konservatism hos magrunda officerare som tyngs av guldgaloner.

Nytänkandet är närmast noll, tycks det. Det visar satsningar på musik , kvinnliga kämpar och traditionella vapenslag, medan många muskulösa män från gymmen slipper värnplikt… Det är politikens Sverige vi ser!

Torsten Sandström

Den som liksom jag ofta ser på SVT:s nyhetsprogram, Rapport och Aktuellt, blir lika ofta besviken. Det finns nämligen en dold nyhetsagenda – en körplan – som inte bygger på vad som sker i verkligheten utan på hur SVT:s journalister uppfattar den genom sina politiska glasögon. Detta sker var dag. Om det så gäller klimatets uppvärmning eller krigen i Mellanöstern.

De pågående bombardemangen genom USA och Israel är brutala. Många civila liv förspills och egendom raseras. Det är den ena bilden av verkligheten. Och den sprids ständigt genom Samar Hadrous och Samir Abu Eid. Till det märkliga hör att de båda har sitt ursprung i regionen och att deras vinklingar givetvis riskerar att vara partiska. Trots detta – eller tyvärr antagligen på grund av detta – upprepas dessa reportrars reportage kväll efter kväll.

Den andra bilden av de massiva bombningarna har en bredare bakgrund och blir på så vi en bättre grund för förståelse av de nyheter som sker. Den projektionen tar inte bara sikte på fallande bomber, död och förtvivlande intervjuoffer. Den bilden ska alltid inledas med varför bomberna faller. I såväl Iran, Libanon som i Gaza är det shiamuslimer och andra islamska terrorister som ständigt infiltrerar, skjuter missiler, avfyrar kulsprutor och alltså dödar israeler (och faktiskt ofta även sina egna trosfränder). Om denna gerillaverksamhet hade upphört skulle bomberna sluta falla! Fred skulle faktiskt infinna sig. Den mångåriga och intensiva mordiska infiltrationen är alltså orsaken till att USA och Israels militärer fäller bomber och skickar iväg sina missiler.

Detta vet de båda reportrar som SVT ansett lämpliga som förmedlare av nyheter i regionen. Ibland antyds detta förstås. Men inte med den frekvens som behövs för att förklara det otäcka men logiska med det brutala dödandet i vardagen.

Om det jag skriver är korrekt så betyder det att SVT sysslar med propaganda mot det svenska folk som tvingas betala för den. Om jag har rätt skulle Josef Stalin på sin ha varit nöjd med en sådan nyhetsförmedling, i och med att den i grunden har en politisk bas som döljer en viktig sida av ett skeende.

Rapportering i Stalins anda sker alltså i Sverige enligt min mening var dag via Rapport och Aktuellt.

Torsten Sandström

Den svenska skolan är plågad. Pinad av generationer av flummiga politiker och pedagoger. De har alla med största välvilja önskat utveckla en skola med tydliga politiska drömmar och mål. Syftet har varit jämlikhet och inte maximal kunskapsinhämtning. Därför har inte praktiska skeenden i ett normalt klassrum stått i centrum, dvs en ordnad kommunikation mellan läraren i katedern och ungdomen i skolbänken.

I stället har nya pedagogiska experiment odlats, där den unga eleven ska frigöras och alltså befrias från sin traditionella position som underordnad, följsam och lydande. Följden har förstås blivit att lärarens roll som auktoritet satts ifråga. Detta samtidigt som läraren tilldelats alltfler sociala arbetsuppgifter och de ursprungliga – lärandet – satts ifråga.

Att lärarnas arbetsvillkor under årens lopp försämrats rejält är en naturlig följd. För denna skolpolitik svarar rader av vänsterliberala politiska drömmare. Deras medhjälpare – i rollen som pedagogiska rådgivare – har varit genrationer av pedagoger. Dessa har inte främst sysslat med traditionell forskning om interaktionen i klassrummet, om prov eller om betyg. I stället har de besjälats av storskaliga sociala visioner om en inlärning utan auktoritet, utan kontroll genom betygsrelaterade prov eller tydliga påföljder mot dem som stör ordningen. Svenska pedagoger har i stället ofta sysslat med visionär forskning om en jämlik skola. En storskalig invandring från utlandet har förstärkt denna tendens.

Därför har elever med nedsatt studieförmåga satts i centrum. Målet har konsekvent varit att söka höja denna minoritets kunskaper. Den viktiga majoritetsgruppens år i skolsalen har därför fått mindre fokus och resurser. Lärarna har blivit socialarbetare med låg lön och arbetslust. Jag menar att konsekvenserna av denna storskaliga drömpedagogik dystert kan avläsas i svenska skolungdomars sjunkande skolresultat i internationella mätningar under många år.

I nutid syns ännu en bister följd av politikernas och pedagogernas drömattityder. Hej-och-hå-tänkandet har medfört en överdriven och naiv tilltro till självstudier och elevernas egen användning av digitala verktyg, som datorer och AI. Dessvärre har den svenska skolan inte ens förmått utveckla effektiva nationella kunskapsprov i digital form. Här har Skolverkets 850 byråkrater – trots miljardsatsningar – ånyo misslyckats. Naiviteten yttrar sig i stället till en vardaglig individuell digitalisering av elevens studier och inhämtning av kunskaper.

Rapporter flödar följaktligen om att elever har svårt att hålla i en penna för att skriva för hand. Ett småbarns handstil syns nämligen långt upp i åren. Än värre är den sjunkande läsförmågan. Viljan och förmågan till studier av böcker och annat skriftligt material har kraftigt minskat. Sammantaget ger bristen av handlag med penna, papper och böcker en dyster framtidsbild av en svensk kultur. Vem förväntas skriva böcker om ingen orkar läsa dem? Vem kan tänkas åstadkomma bildkonst – av annat slag än simpla installationer – ifall människor inte skickligt kan hålla en penna i handen?

Svenska politiker ordar ofta vitt och brett om hur barn och ungdomars liv ska prioriteras och ”säkras”. Detta framstår som hån. Vi ser alltså en drömpolitik som länge bedrivits med förödande resultat. Tveklöst har år av vänsterliberal skolpolitik nu nått vägs ände. Mer av samma politik innebär faktiskt en katastrof. I stället måste ansvariga politiker, pedagoger och byråkrater pekas ut och fråntas ansvar för fortsatt förödelse. Skolverket måste bantas och omformas i grunden!

Det är därför hög tid att återuppliva 1980-talets Aktionsgrupp för kunskaper i skolan som nedlagts efter tillträdet av Bildts regering. Kloka människor måste ges en tydlig bas för att i framtida val rösta bort de politiker som valt fel färdväg. En ny skolpolitik kräver nämligen att nu ansvariga politiker, pedagoger och byråkrater fråntas sina jobb. Det som skett inom den svenska skolan gör det svårt att tänka sig en tydligare tolkning av talesättet ”att kasta ut barnet med badvattnet”.

Torsten Sandström

Som kritiker av vänsterliberal politik – med den amerikanska filosofen Thomas Sowell som föredöme – har jag skrivit att Trumps initiala politik inneburit en knapp handfull goda reformer (främst tänker jag på kritiken av EU-ledarnas sömngångarpolitik rörande försvaret).

Men som etablerad president för sin andra valperiod har Trump tyvärr tydligt visat sin egen politiks fördärv. Hans förakt för demokratin är nästan fullständig. Han angrepp med vulgära skamargument mot oliktänkande är djupt osmaklig. En pratsjukt självhävdelse som gått direkt till historiens skräpkammare. Hans användning av presidentposten för sina och familjens privata intressen framstår som vedervärdigt korrupt. Värst av allt är hans konsekventa styrning av USA via dekret, där kongressen rejält skjutits åt sidan och alla kritiker hånats. Rent sjukt är hans ord att man måste ”ta itu med” de HD-domare som nyss förklarat Trumps gigantiska tulldekret som olaglig.

Vi ser alltså hur en amerikansk demokrati på bara en handfull månader förvandlats till en enmansparodi – eller snarare en stor tragedi. Som Karl den XII i Kungsträdgården pekar Trump vilt – presidenten dock åt alla håll – där han vill styra världen. Något blir bra, men det mesta en enda stor härva av död, oro, bristande samarbete och ekonomisk kris. Tempot i förfallet förfärar.

Därför är det intressant att lägga märke till tystnaden hos hans tidigare ofta ganska inställsamma uppbackare. För många trumpkramare är detta påfallande pinsamt. Man kan inte ge Trump godkänt enbart för hans agerande inom något enskilt politisk område, såsom kritiken mot Europas passivitet eller stödet till Israel som anfallits. Det krävs nämligen en helhets- och framtidsanalys. Och den blir becksvart.

Torsten Sandström

Jag har i flera bloggar följt Elisabet Hand Ringqvists framfart som affärskvinna (in spe). Just på grund av att hon konsekvent gjort dåliga affärer. Ja till och med katastrofala liksom då hon som rådgivare till centerpartiets näringsminister Maud Olofsson – en annan amatör i branschen – talat sig varm för Vattenfalls förvärv av Nuon, med 95 miljarder i förlust för staten som följd. Därefter har sten lagts på börda av dåliga affärer och bristande förmåga att se potentiella värden. Detta bland annat som ordförande för Storskogen AB, som hon tvingats lämna. I dagarna uppmärksammas en mångmiljonkonkurs där hon som ordförande inte sett till att aktiebolaget ifråga störtat och underlåtit att upprättat den kontrollbalansräkning som ABL kräver. Noll koll, helt enkelt. Dessutom av en uppblåst kvinna som kallat sig ”lagstiftare”!

Helhetsbilden är okunskap och vårdslöshet hos en person med hög profil om den egna kompetensen. Att hon nu hamnat som ledare av Bondeförbundet, förlåt Centerpartiet, är logiskt. Efter två-tre bottenapp på ledarposten är Thand Ringqvist enda kamikazepilrot (i nästan samma stil som kollegan Mohamsson).

Att hennes oförmåga uppmärksammas är bra. Höstens val närmast sig. Thand Ringqvist som en grön producent av röda linjer måste tydliggöras. Västerliberaler av denna sort är nämligen en samhällsfara. Vilket hennes framfart inom affärslivet bevisar.

Kort sagt har Thand Ringqvist kostat det svenska folket mer än tillräckligt med pengar. Inbilsk som hon är kallar hon sig riskkapitalist. I mina ögon är hon en livsfarlig risktagare och därmed en urdålig kapitalist. Hon framstår närmast som en skojare, helt enkelt.

Torsten Sandström

Kina är ett märkligt land. På ena sidan en hård kommunistisk diktatur. Å den andra ett näringsliv som producerar högteknologiska världsprodukter som tufft konkurrerar med dem från väst. I en ledare i The Economist (14/3) berättas det om de spänningar som ett sådant samhälle skapar.

Den politiska makten tycks internt ganska säker genom de ekonomiska framstegen. Men inom en manstarkt kapitalistisk och åldrande adel av storbolagsägare tornar sprickor upp sig som kan förändra spelplanen. Den rikaste 10-delen av befolkning äger omkr 70% av all privat förmögenhet (och det rör sig om gigantiska värden!). Inom dessa led finns en betydande grupp av personer som tillhör kommunistpartiets toppskikt och deras släktingar. C:a 49 % av den totala ägareliten är äldre än 60 år.

Hittills har dessa ägare inte drabbats av besvärande beskattning. Varken i form av skatt på kapital eller arv. Däremot finns folkliga strömningar inom kommunistpartiet som gärna ser sådana skatter för att slussa ökad förmögenhet ned i samhället och vidga konsumtionen. Men partiets ledning vågar eller vill hittills inte fatta sådana beslut.

Ett knepigt politiskt problem är hur aktieägande och pengar – genom arv od – ska tillåtas gå över till yngre generationer som inte vuxit upp under partiets strikta ungdom. Man kan förstå att det här finns en potentiell politisk sprängkraft som kan förändra Kina. Enligt min mening alltså en möjlig öppning för att partiet ska försvagas. I och med att ledande partikoryféer och deras anhöriga tillhör toppskiktet bland ägarna står diktaturens ledning inför ett viktigt och svårt framtida problem.

Vågar partiets ledning lindra diktaturen och öppna upp det politiska systemet? Eller är det möjligt att fortsatt bygga en nation där kapitalism och kommunism förenas? Personligen vill jag se en strimma av hopp. Historien visar nämligen hur ekonomiska reformer ibland kan få en egen politisk kraft.

Men det kinesiska kommunistpartiet har tidigare valt våldets väg. Frågan är hur länge detta är möjligt i ett Kina med en allt mer vidgad konsumtion och välfärd? Kineser ser förstås vad som sker i andra nationer.

Torsten Sandström

Den 15/3 säger socialdemokraternas förra minister Ardalan Shekarabi att ett regeringssamarbete mellan Socialdemokraterna och Moderaterna kan vara bra för Sverige. Detta med anledning av en orolig omvärld.

Jag tolkar detta inte främst som S-bekymmer om vad som sker i Mellanöstern. Jag tror att sossarna börja känna motvind i årets valrörelse. I enlighet med S-tesen ”makten framför allt” blir en regering med M bättre än inget. Trots Mohamssons töntiga hattande hit och dit kan Tidöregeringen plötsligt lyckas erbjuda väljarna ett – som det tycks – fungerande regeringsalternativ. Sossarna har däremot en främlingslegion att samla, där ilskna ovänner drar åt olika håll och målar ”röda linjer” omkring varandra.

Åkesson plattade i gårdagens SVT Aktuellt fullkomligt till Mp:s taleskvinna – hon med turbanen – med ord i stil med att ”nu är er lekstuga slut”. Talibanen blev alldeles vit i ansiktet och knep ihop munnen.

Jag hoppas att det är så debatten kommer att formas fram till valet i höst. Det enda de rödgröna är ense om är att slösa pengar på omöjliga klimatsatsningar, lägga ned kärnkraftverk, höja skatterna, öka invandringen och slösa pengar på bidrag som håller folk borta från arbete. Man är utanföskapets vänner och fiende till en förnuftig arbetslinje.

När breda skaror av svenska folket får detta klart för sig får vi se en mer effektiv regering. Där kommer M och SD att bestämma. Och KD samt ev L spela en mindre roll än idag. Jag tror – eller hoppas – att SD:s medverkan kommer att tvinga fram viktiga reformer som de nuvarande regeringspartierna inte klarar av. De har nämligen till stor del kört fast i S-partiets problemformuleringar (som många inom KD och L hyllar). M måste förnyas i samverkan med SD!

Sverige behöver en ny och spänstig politisk elit. M har många murkna politiker som måste ersättas. När nuvarande ångest släpper finns spännande politiska öppningar. I bäst fall, förstås.

Torsten Sandström

Den förr så stolta morgontidningen DN har utvecklats till Pravda. En infam propaganda bedrivs i nästan alla frågor för rödgrön politik. Ledarsidan är naturligt nog värst.

Häromdagen förfärades den svenska klimatkrisens predikanter över att ingen minister från regeringen varit närvarande vid Klimatpolitiska rådets senaste seans, dvs dess presentation av sina åsikter. I DN togs saken upp i en ledare med rubriken:

Ledare: Ministrarna valde att stanna hemma – skäms regeringen över sin klimatpolitik?

Så infamt uttrycker sig alltså DN:s politiska ledning. Det är uppenbart att Tidöregeringern bedriver en medveten och i huvudsak saklig (*) politik om miljön. Jag är helt säker på att man inte skäms över den – det finns inte minsta anledning av det slag som DN tror.

Att ingen minister infann sig beror med största säkerhet helt enkelt på att man inte respekterar det sk klimatråd som den förra S-regeringen inrättat. Till detta råd har ett antal rödgröna legosoldater kallats. Vad det tycker – och kommer att säga – är lika klart som korvspad. Det är inte vetenskapliga, utan politiska råd som utfärdas. Men DN inser inte denna fundamentala slutsats om bristande tilltro till orådet.

Tidningen bedriver i sin tur bara politik. Man kallar den liberal. Men den är i själva verket rena rödgröna röran.

Torsten Sandström

(*) Min reservation rör regeringens bifall till att det dyrbara bränsle som tillverkats av skogsråvaror skulle minska uppvärmningen då det förbränns i bilmotorn. Om logiken gäller – att utsläpp av CO2 bidrar till ökat värme – så är nämligen regeringens bifall ologiskt. Att bränna skogsråvaror medför naturligt nog CO2 lika stor utsträckning som olja. En helt annan sak är att skogen växer åter och på så vis är förbränning av skogsprodukter biologiskt och ekonomiskt smartare. Men likafullt bidrar skogsråvaror i bilens tank till uppvärmningen lika mycket som bensin/diesel. Regeringen lurar alltså folket att tro något annat. Man agerar således demagogiskt! Detta trots att alla experter vet bättre.

SvD flyter som vanligt vidare i nutidens trendiga identitetssnack. Den 20/3 syntes följande rubrik.

Jobbiga personer i din närhet kan få dig att åldras i förtid

En studie av salivprover på folk visar nämligen att de människor som rapporterat jobbiga personer i sin närhet åldras snabbare än kontrollgruppen.

Vi ser ännu ett exempel på kvasivetenskap. Orsak och verkan blandas samman så att kvällstidningsnyheter kan presenteras om nästan allting. Ena dagen en Lyckoprofessor på Handelshögskolan i Stockholm – som jag berättat i en skoj blogg. https://anti-pk-bloggen.se/2023/11/01/omojlig-forskning-om-lycka/. Andra dagens spekulationer över åldrandets orsaker, spekulationer som SvD sysslar med..

Alla inser ju att folk som är misstänksamma och oroliga tyvärr riskerar ett kortare liv. Med andra ord är det själva misstänksamheten som kanske kan förklara att en person som våndas över andra dör tidigare. Det förefaller logiskt och mer troligt än att peka ut människor i omgivningen. Psykisk ohälsa – detta gummibegrepp – bör ändå tala för att ständig oro medför ett kortare liv.

Många minns säkert sketchen i Lorry med Peter Dalle som Uppfinnarjocke: ”Jag tänket inte på det”. Nutidens svenska medier lever i samma bubbla om att man alltid vet vad är sant och klokt. Trots att man inte sökt efter andra förklaringar. Journalisternas skrå kännetecknas nämligen av en naiv politisk vilja till frälsning av folket. Förr gällde det att presentera nya fakta om samhället. Nu rör det spekulationer om människans själ.

Torsten Sandström

Den 16/3 skriver Oscar Nilsson i Bulletin en text om en lärare som byter könsidentitet dag från dag i klassrummet:

https://bulletin.nu/lararen-som-byter-konsidentitet-fran-dag-till-dag

Finns det mer att säga om saken? Jag tror det. Först ser vi hur långt identitetsideologin spridit sig i Sverige. Okej för att växla kön. Men att det sker som en teater på offentlig plats, dvs i skolan var dag är något nytt. Annorlunda – och något förvånande – är även elevernas reaktion av Nilssons artikel att döma: dvs acceptens.

Min undran gäller om det som sker är en uppgift för samhället och särskilt skolan? Ska könsval framstå som ett flipperspel som utövas framför elever som är på plats för att söka kunskaper och inte privat könstänk.

Jag menar att det som sker är ett övertramp av svensk offentlig arbetsrätt. Inte ens en tillåtande demokrati ska förvandlas till en privat teaterscen, där offentligt anställda utför helt egna uppvisningar av egotrippade val. Bilden av godtycke och en för stunden skiftande privat verklighet kan inte vara skolans uppgift att förmedla. Det kan alltså inte vara en lärares uppgift att i skolsalen utföra ett privat skådespel om nyckfulla egna val av könsroller för dagen.

Typiskt är att skolledningen i den aktuella fallet tycks ha förhållit sig passiv. Jag menar att rollen som offentligt anställd knappast juridiskt kan förenas med det privata skådespel som läraren utövar. Personen är anställd i ett visst kön som arbetsrätten ska bygga på. Den aktuella läraren borde därför ha blivit tillsagd att välja en könsroll som lärare inom sin anställning. Att hatta mellan olika kön friskerar nämligen att elevernas intresse förs bort från det centrala: studierna.

Det vi ser är en blixtbild av ansvarslöshetens Sverige. Lärare gör som de vill i tjänsten. Skolans ledning förhåller sig passiv. I förlängning ges vi en förklaring till den svenska skolans nedgång. Alla tillåts göra nästan vad man vill. Identiteten slår ut formande av en förnuftig svensk demokrati.

Torsten Sandström

Ukraina skjuts sönder och samman av Ryssland, samtidigt som Putin levererar olja och gas till flera EU-länder. A propå petroleum och krig så har Trump fastnat i Hormuz utan att ha minsta koll på hur han ska avsluta sitt krig. Han hotar alla gamla allierade som inte vill hjälpa honom ur knipan.

I Sverige har utan minsta konkurrens en person med palestinskt ursprung valts till ledare för ett tidigare stolt parti, som ena veckan säger att man inte kan regera med SD för att i veckan därpå hävda att en regering tillsammans med SD går mycket bra. Den sega konflikten inom L-partiet medför att gamla L-spöken plötsligt stapplar ut ur garderoben. Det ena vill vinna val med Mohamsson. Det andra går med i C för att säga sig vilja regera med sossarna.

Vi ser med andra ord en politisk klass i väst som kämpar för sin överlevnad. Det som sker gör mig rädd. Har jag smittats av meningit eller är det västerlandets politik som är sjuk? Folket tycks ha förlorat ett sunt grepp över den politiska utvecklingen – ifall människor någonsin haft bra kontroll över sina makthavare. Det är medierna som styr via de politiska eliterna. Folket hukar i soffan framför teven. Där serveras Bolibompa för alla åldrar.

Om du vill försöka att förstå märkliga skeenden i vår värld kan kanske min bok ”Ceremonimästarna” vara till hjälp. Den finns i bokhandeln och på nätet och kostar ett par hundralappar. Kanske ett alternativ till ett lugnande piller? I vart fall nästan 500 sidor faktaspäckad läsning.

Torsten Sandström

Läsaren av mina texter inser att jag anser att SD varit en god kraft i svensk politik. Inte minst i frågan om invandring som kostat nationen gigantiska pengar och många andra problem.

Men i medierna ser jag nu att SD tycks vilja införa en lag mot mot det som oklart kallas ”icke-medicinsk omskärelse” (alltså mot religiös eller annan omskärelse än på strikt medicinska skäl). https://www.dn.se/direkt/2026-03-18/sd-brak-om-omskarelse-akesson-vill-se-undantag-for-judar/ SD verkar helt enkelt vara ute efter ett förbud mot religiös omskärelse, i och med att detta fenomen redan tillåts och regleras genom lagen SFS 2001:499 om omskärelse av pojkar.

Mediala rapporter tyder pikant nog på att höga företrädare inom SD har delade meningar i frågan. Jimmie Åkesson tycks öppna för att den judiska minoriteten ska ges ett undantag från en eventuellt ny förbudslag. Andra verkar vilja ha ett strikt förbud. Motiveringen är i senare fallet något i stil med att en omskärelse är ett oåterkalleligt ingrepp som kränker barnets religionsfrihet.

Jag häpnar över hur SD kan fokusera på en så marginell och tungt kulturellt förankrad fråga i Europa. Skadeverkningarna för små pojkar verkar vara ytterst perifera. Det upphaussade intresset tyder på att det i själva verket är religiösa grunder som styr diskussionen, närmare bestämt en aversion mot judiskt-islamska traditioner.

Jag menar således att frågan rör en oförarglig kulturföreteelse i vårt land. Omskärelse av pojkar har länge skett utan märkbara problem. Riskerna för skador är minimala. Religiösa vanor är dessutom ofta märkliga och omskärelse av pojkar – till skillnad mot flickor, nota bene! – är knappast värre än att svenskar i kyrkan om söndagarna intar ”Jesu blod som utgjutits” (vid nattvarden). Jag skriver därför: låt människor få syssla med uråldrigt hokus pokus ifall de så önskar!

Att frågan poppar upp inom SD är något olustigt menar jag. Det verkar inte främst motiveras av omtanken om små ”oskyldiga pojkar”. Därför förnimmer jag en känsla av att etnisk-religiös fördomsfullhet råder inom SD. På vänsterkanten är det tyvärr inte mycket bättre ställt. Där vill många förbjuda omskärelse med stöd av Barnkonventionen.

Torsten Sandström

Dagens industri (Di) har följande korta blänkare den 17/3:

Läkare blåste regionen på 85 miljoner – åtalas
En läkare som drivit vårdcentral i Göteborg riskerar ett långt fängelsestraff för att ha lurat skattebetalarna på svindlande belopp. Med hjälp av falska fakturor misstänks han ha fått Västra Götalandsregionen att betala ut 85 miljoner kronor, enligt ett färskt åtal. De misstänkta brottsvinsterna ska bland annat ha gått till fastigheter, motorbåtar och dyra bilar.

Det är jättebra av Di! Allt storskaligt fusk och slöseri måste rapporteras. Men det räcker inte. Det svenska samhället måste reformeras. Det offentligas maktutövning måste förändras. Svenska folket måste välja nya politiska ledare. Minst följande två steg måste tas.

För det första måste en grovvuxen svensk byråkrati tuktas och skärpas. Att en person kan lura till sig 85 miljoner måste tyda på allvarlig försummelse, dvs bristande kontroll. I en värld där AI tillåter kontrollkörning i stort och smått måste byråkratin snabbt lära sig använda detta verktyg. Alla utbetalningar måste inom de offentliga systemen kunna spåras och uppenbara fuskare snabbt pekas ut. Det krävs inte fler byråkrater, utan mycket färre, men smartare.

För det andra måste den svenska arbetsrätten reformeras. Anställningsskyddslagen och bristande påföljder rörande tjänsteansvar har faktiskt blivit ett skydd för vårdslösa offentliga chefer. I likhet med hur det är i Argentina skyddar den svenska arbetsrätten försumliga anställda. Inte minst chefer. I Buenos Aires håller president Milei just nu på att riva upp delar av den arbetsrätt som varit skadlig för Argentina. Sak samma måste ske i Sverige. Kampen gäller främst chefer som genom bristande ansvar åsamkar sina arbetsgivare stora förluster. Det måste i klartext bli enklare att göra sig av med försumlig personal. Först då kan man förvänta sig att en skärpning sker i toppen av det offentliga.

På nästan alla plan i det svenska samhället måste frågan om offentliga chefers ansvar lyftas fram och regleras så att cheferna förstår att det rör sig om allvar! Att det inte redan skett beror på att naiva politiker inte vågar ta tag i saken. Byråkraterna är deras kamrater och medhjälpare vid och mellan valen.

Torsten Sandström

Att L-partiet är kört beror, som alla vet, på självskadebeteende. Det intressanta är i dessa dagar mediernas drev. För vänsterliberala journalister är det prio ett att brunsmeta SD. Förvisso har SD historiska problem. Men politiken måste bedömas efter vad som skett sedan partiet kommit in riksdagen.

SD:s invandringskritik har under många år med bedövande tydlighet visat sig riktig. Sverige har åsamkats gigantiska skador, ekonomiskt, politiskt och delvis kulturellt. Ändå har nästan alla svenska medier längre jagat SD för nazism och sett invandringskritiken som ett bevis. Nu har nästan alla partier – utom Mp och V – bytt fot och stött omfattande lagreformer. Likväl förföljer svenska gammelmedier fortfarande SD. L-partiets medverkan med SD i Tidösamarbetet utmålas i medierna med avsky.

Att L-partiet nu fem i tolv försöker rädda en riksdagsplats genom att godta SD i en framtida borgerlig gering har gett journalisternas drev ny kraft. Nästan alla större gammelmedier – utom GP – slänger sig över Mohamsson för hennes SD-kramande. Hennes omsvängning är förvisso galen, men enda möjligheten att rädda sitt parti. Själv har hon tillhört motsidan till vänster i L, men försöker klamra sig fast i rollen som yrkespolitiker. Att se och höra henne är beklämmande.

Men drevet har helt sitt ursprung i vänsterliberala journalister önskans att härska över medierna. Att privata medieföretag inte stoppar detta är tankeväckande. Att SR och SVT deltar i drevet är däremot något allvarligt. De statsfinansierade medierna lägger sig i svensk politik. Avsikten är främja vänsterns sak. Tala om ett hot mot demokratin!

Sverige har under ett sekel utvecklats till Absurdistan. Tyvärr.

Torsten Sandström

Ett välskött SVT följer lagarna och ser till att journalisterna inte sysslar med propaganda- Men propaganda sprids var kväll i Rapport kl 19.30. Inslaget följer ett ganska tydligt schema för politisk opinionsbildning i stil med Aftonbladets. Flera punkter rörande åsiktspåverkan kan prickas av varje kväll. Ett stående inslag är exv klimatskräck, som ofta presenteras av en skäggig murvel med sympatier för de rödgröna.

Således är inte SVT välskött. Tvärtom bedrivs som sagt propaganda. SVT:s budget har av Tidöregeringen de facto bantats. Nu gäller det att banta ännu mer. Låt SVT betala för marknätet! Det tillhör enligt svensk planekonomi numera bara SVT. Svält ut de lagvrängande rödrävarna på SVT! Dessutom är marknätet kanske en bra användning av folkets pengar.

Ännu bättre vore om regeringen – på ett lämpligt vis – försöker tala om för SVT:s ledning att man – liksom BBC i UK – måste visa politisk balans och inte ständigt framföra vänsteråsikter. Men tyvärr är Moderater och Kristdemokrater dödsrädda för SVT och SR:s journalister. Deras självvalda frihet att propagera kritiseras nämligen aldrig!

Men så länge vänsterns journalister tillåts husera på den statsfinansierade teven och radion kommer Sverige aldrig att komma på fötter som demokrati. Bäst är därför att – mellan skål och vägg – hota med att slopa tvångsavgifterna om inte en mer neutral rapportering åstadkoms. Säg exv att SVT tycks vilja agera som ett privatägt bolag, så var så god, i framtiden ges SVT- och SR-företagen frihet att konkurrera om folkets pengar, utan stöd från lagstiftaren. Först med elden i baken finns en möjlig chans att SVT kommer att likna BBC.

Torsten Sandström

Den svenska rättsstaten slirar betänkligt. En statlig utredare kritiserar nämligen häromdagen kraftigt hur de statliga AP-fonderna har hanterat en mångmiljardsatsning på aktier i det onoterade Northvolt AB, som numera gått i konkurs med gigantiska skulder. Arrangemanget har igångsatts 2021, dvs under S-regeringens tid vid makten. I fokus står ett trixande med en investerande mellanhand – ett kommanditbolag – för vilket AP-fonderna 1-4 haft ett betalningsansvar. Märk att AP-fond 7 avstått.

Som bekant har politiker – med rätta – hårda ord att säga om småfifflare som försöker lura andra på deras pengar. Och medierna svärmar närmast av kritik mot fuskare av alla slag. Mitt i detta ser vi hur höga och välbetalda chefer på fyra AP-fonder tagit skyhöga och extrema risker med pensionärernas pengar. Utredarens kritik och Niklas Wykmans presskonferens är alltså ytterst befogad. Staten har genom AP-fondernas agerat som en usel riskkapitalist. Visst innebär alla aktieförvärv risker. Men i detta fall rör det sig om vänskapskorruption som lett till att folkets pengar satsats fel.

Det korrupta är nämligen de fyra fondernas kontakter – under bordet – med nationens regering. Det är bekant att sossar och miljöpartister tydlig stött Northvolt. Inte minst Magdalena Andersson har offentligt stött pengar till Northvolt! På så vis har företagets undermåliga planering fått ett kraftigt politiskt stöd. Inom de fyra fonderna har uppenbarligen saknats den kritiska personal som en gigantisk och spekulativ satsning givetvis kräver. Kommanditbolaget har enbart fungerat som en täckmantel, ett brevlådeföretag, utan egna resurser i forma av anställda och kapital. Fonderna bränner med en politisk klackspark av sådär 4-5 miljarder.

Vi hör många politiker – även Moderater – som hyllar den starka staten. Jag baxnar (tala i stället om en effektiv, förnuftig och minmal stat!). Så här riskerar det att gå om man släpper byråkrater från statliga fonder fria. De leker med skattebetalarnas pengar. Visste står de där nu med skam. Men de huvudsakligen ansvariga, politiker från S, Mp och V, duckar och spelar oskyldiga. Många av dem fortsätter till och med att hurra på nya satsningar till Stegra AB, som tycks med öppna ögon ha trampat i miljötalibanernas fälla. Och snart ska pensionspengar i samma syfte pumpas ned i urberget under Östersjön…Samtidigt snackar alla rödgröna om ”hållbarhet”. Ska jag skratta eller gråta?

Det är kanske tur att August Strindberg inte längre lever. I så fall hade den gamle sosse-vännen tuppat av. Men innan dess hade han förstås avfyrat många giftiga pilar.

Torsten Sandström

I SvD idag lyfts ett viktigt problem fram som verkligen är typiskt för Sverige, se länken nedan. Textens författare är Diana Vasiliou, som är expert inom utbildning och kompetensförsörjning på Företagarna. Rubriken säger vad saken rör:

Sverige har för många universitet

Vasiliou noterar frankt: ”Resultatet är ett land med 18 universitet för drygt tio miljoner invånare, där många universitet inte håller måttet.” Alltså, skriver jag, nästan två universitet per en miljon medborgare. Till saken hör att det dessutom tillkommer omkring 30 så kallade högskolor! Detta i en nation med c:a 100.000 arbetslösa akademiker (2025). Och där personer med studielån delvis befrias från återbetalning om man saknar tillräckligt med pengar. Det sker i ett land med arbetsgivare som med ljus och lykta söker efter anställda med attraktiv kompetens.

Tala om missbruk av skattepengar eller välfärd! En skandalös offentligt utbildningspolitik, helt enkelt. Vi ser alltså hur det offentliga köper vänliga känslor och röster från väljarna och deras ungdomar. Massvis av människor studerar mao ämnen som inte ger dem jobb. Studierna bedrivs på inrättningar som saknar tillräckligt hög lärarkompetens och elever med rimliga förutsättningar. De som inte får jobb efter undermåliga studier ges i stället möjlighet att leva på arbetslöshetsbidrag (som inte överprövas i tillräcklig omfattning).

Sverige har utvecklats till ett stort offentligt bidragscasino. Vid denna roulette samlas som sagt många förlorare. Vinnare är den politiska klass som i åratal har byggt detta lurendrejeri. Lurade är de unga som offras och inte minst skattebetalarna som tvingas betala ännu ett drömprojekt inom den politiska klassen.

Den som ser Göran Person med doktorshatt från Örebro sk universitet vet var de ansvariga för rouletten ska sökas. Han fick hatt och diplom för att han gjort Örebro il universitetsstad. Tänk om det blivit Katrineholm! Allians- och Tidöpolitiker har inte gjort det svenska utbildningscasinot bättre. Alla ska med i båten säger sossarna. Då flödar pengarna åt skogen…

Torsten Sandström

https://www.svd.se/a/rrPeoA/daliga-universitet-bor-avvecklas-skriver-diana-vasiliou

Nu är det dags för ännu en vänlig erinran. Bloggen har nu rullat var dag i mer än fem år. Kostnader för teknik, webbhotell mm är faktiskt större än de gåvor på drygt en handfull tusen kronor som jag hittills 2025 fått av vänliga följare. Exakt har bloggen enbart inbringat 4.065 kronor under hela 2025! Detta trots att den under senaste veckan haft mer än 15.000 besök sammanlagt. Man blir således inte förmögen av politiska skriverier (utan reklamintäkter) på nätet.

Bloggen är förstås ingen affärsrörelse. Den tar sikte på politisk kamp (för att använda högtidliga ord). Men även en idog samhällskritiker måste förstås muntras upp. Därför är jag tacksam för en swish som inte alls behöver vara på ett stort belopp. Kolla den gröna rutan ovanför till höger!

Samtidigt vill jag varmt tacka de alltfler som redan gett mig en dunk i ryggen.

Vänligen

Torsten

Vem har skapat kulten kring Greta T? Svaret är svenska journalister och rödgröna politiker. Hennes barnsliga skolstrejk har hyllats i syfte att visa vägen för existensen av en klimatkris. Greta T blev verktyget för klimatskräckens teologi. Hon framställdes som ett barnhelgon.

Och vänsterns globala nätverk har inte varit sena att delta i predikan av skräck. Initialt blev Greta T en politisk tsunami. Världsledare läxades upp av ett barn som läst sig fördärvad av FN:s klimatläror. Få vågade ifrågasätta henne och IPCC:s skräckpredikningar. Trots att uppvärmningens orsaker knappast kan ses som vetenskapligt bevisade. Inte heller tempot av uppvärmningen är klarlagt. Varför världshistorien tidigare – före existensens av förbränning av olja, gas eller bioprodukter – visat såväl mycket lägre som högre temperaturer är inte heller utrett.

Vi ser alltså hur medierna – och politikerna – använt Greta T som ett slagträ i en debatt som förvandlats till uppenbart politik. Hyllningarna har varit extrema. Men inte längre. Nu är rubrikerna finstilta om de ens syns. Greta T har nämligen visat sina kort.

Hon omfamnar nämligen nu en tydlig vänsterextremism, som dessutom är våldsbejakande. Detta talar förstås inte medierna om. Men de finstilta rubrikerna talar om hennes stöd till Hamas och Kuba. Två regimer som sannerligen bejakar våld. Två makter som sannerligen inte gett prov på demokrati eller hur hushållning ska ske med energi i ett samhälle. Två brutala gangsterregimer!

Att Greta T dessutom ständigt deltar i olagliga protestaktioner världen runt – med onödiga flygresor och kostsamma rättsprocesser – visar på en person – ett barn – som genom mediernas långvariga stöd har förstörts. En bortskämd flicka som spårat ur via mediernas hjälp. Låt mig därför återblogga min första text om Greta T från 2018. Sju år har gått utan att världen gått under!

Torsten Sandström

Då samhället exploaterar ett barn

Text från 3/12 2018

Greta Thunberg är 15 år. Hennes mamma är operasångerskan Malena Ernman med tydliga vänstersympatier. Greta skolstrejkade i höstas under 20 dagar och satt framför riksdagshuset. Målet var att få en svensk miljöpolitik i linje med Parisavtalet. I SVT2 kl 21 idag (2018-12-03) presenterades hon i Katovice där hon läste upp en deklamation under den pågående miljökonferensen, sittande vid sidan av FN:s generalsekreterare. Han lyssnade artigt på hennes förnumstiga ord. Alla omkring såg så glada ut.

Vilka tankar föder Gretas agerande (med mammans och pappans tillåtelse)? En tolkning är att se Greta som en ung hjältinna, nutidens Jeanne d´Arc, i kamp mot klimatförstörelsen.

Min tolkning är en ung tjej som villigt låter sig exploateras av samhället och en mamma i karriären. Greta bör självfallet gå i skolan som andra barn. Hennes mamma och pappa bör se till att detta sker. Någon bör kanske upplysa Greta om att världen står inför ett miljöproblem, men däremot inte en akut kris, som kräver avsteg från normala krav på närvaro i skolan. Hon kommer nog inte att vilja förstå detta. Liksom Jeanne d´Arc är hon frälst och vigd vid sin uppgift.

Min tolkning är därför att Greta låter sig utnyttjas politiskt. Att hennes föräldrar och en svensk tevekanal, som tvångsfinaniseras med avgifter från folket, använder Greta som ett politiskt vapen är inte bara smaklöst utan vettlöst. Det är en form av barnarov. Ännu ett billigt svenskt propagandanummer med en självvald barnstjärna i huvudrollen.

Vilken signal skickar exploateringen av Greta för övrigt till dom som bekymrar sig över tillståndet i den svenska skolan? Vadå kunskaper? Vadå närvaro? Gör som du vill och strejka för drömmar uppe i det blå! Sånt händer bara i Absurdistan.

Det är min syn på saken. Men jag skulle inte bli det minsta förvånad om Greta av nobelkommittén i Oslo tilldelas fredspriset nästa år…

Torsten Sandström

Folkpartiets förvandling – framför allt under Vet Bästerberg (alltså Bengt W) – till vänsterliberalismens populistparti Liberalerna är lärorik. Visst går det att försöka sprida drömpolitik till folket. Men när drömmarna ideligen kolliderar med varann tar det stopp. Någon form av konsensus måste det nämligen finnas i ett parti än att samlas under tesen att allt går att sprida som partiets linje.

Efter år med kritik av SD – och av vänstern älskade röda linjer – sägs L för dagen nu kunna i framtiden regera med SD. Vem kan tro på detta budskap under galgen?

Jag kallar mig liberal – alltså marknadsvarianten – och litar därför inte en promille på det gäng som för stunden samlats kring Mohamsson. Hon är en fåntratt som talar till folket som Prussiluskan till Pippi. Så långt har förfallet inom Liberalerna gått. Till och med Bengt Westerberg och andra drömmande predikanter har hoppat av.

En liberalism måste vila på ett förnuftigt frihetstänk, med nära rötter i tämligen breda folklager. Välfärdsåtgärder måste kombineras med tydliga begränsande krav. Kamp mot byråkrati måsta ha hög prioritet och inte vara ett verktyg för att lura väljarna att tro på framtiden. Skolan måste vila på kunskapsutveckling och inte på flummigt tal om jämlikhet. Öppna samtal måste vila på förnuft och inte på hela världens stormar!

Framför allt ska marknaderna i görligaste mån frigöras. Politikerna måste hålla tassarna borta från avtalens värld maximalt! Exv marknaderna för arbete och bostadshyra måste befrias från planekonomiskt tänkande via vänsterns politruker och byråkrater. Min typ av liberal vision har vida perspektiv! Den genomsyras av enskildas frihet i stort och smått och således inte på förmyndarskap.

Därmed finns ingen annan plats för L än historiens skräpkammare. Det är bättre att lägga ned L-partiet än att svamla om framtida samverkan med SD. Tacka Westerberg för det som sker om du vill!

Torsten Sandström

Grundlagen föreskriver att alla medborgare har samma rätt under nationens lagstiftning. Innebörden är framför allt att lagstiftningen ska tolkas och tillämpas neutralt – alltså lika för alla. Det är förstås något mycket viktigt och bra.

Men i svensk poltik möter vi varje dag ett ett annat och mer vidsträckt eller flummigt begrepp: jämlikhet. Det låter så bra, men är något märkligt. Kort tycks innebörden vara att alla ska behandlas lika, oavsett status som medborgare eller individ. Trots att vissa medborgare har handikapp av olika slag, begår brott, tillhör en etnisk minoritet, halkar efter i skolan eller på annat vis tillhör en särskild grupp med skilda behov så påstås det att jämlikhet ska gälla. Detta följer inte alls av grundlagen. Men i särskild lagstiftning formuleras ibland regler som särbehandlar behövande – exv pga kön eller handikapp – så att de av samhället kan ges stöd som behövs. Det är bra, men sker inte på grund av att människor är lika! Utan tvärtom med anledning av olikhet! Varje människa har sin egen uppsättning av förmågor som ofta avspeglas i DNA.

Men inom politiken odlats ändå myten om att människor är lika. Det anses förkastligt att över huvud taget ifrågasätta den svenska likhetsideologin. Ordet jämlikhet har blivit så heligt att det ständigt missbrukas av politiker, medier och andra. Denna jämlikhetsparadox har enligt min mening förvridit det svenska samtalet på viktiga områden. Jag påstår att dogmen om likhet har bidragit till att Sverige fått grus i maskineriet.

Ett enkelt typexempel är skolan. Där måste det helt överordnade målet vara att kunskaper ska inhämtas (för slantar som skattebetalarna satsar). Men så är det inte i dagens svenska skola. Där tvingar likhetsdogmen rektorer att favorisera elever som inte vill eller förmår delta i de studier som är gemensamma. Klart är att störningar av olika slag uppstår i skolans arbete. Effekten blir att mycket stora resurser satsas på avvikarna och att övriga elever går miste om det stöd som annars fått anses normalt.

Jämlikhetsdogmen sprider också oklarhet inom kriminaldebatten. Statistiken visar med förfärande tydlighet hur massinvandring i kombination med brist på förnuftig integration skapat brottslighet. Detta framför allt hos unga grabbar inom de nyinflyttade familjerna. I vårt land är prat om detta fenomen belagt med tabu. En förnuftig öppenhet hindras med andra ord. På så vis försvåras en nödvändig klarhet då utlänningspolitiken i framtidens ska formas. Till saken hör att medborgare som kritiserar massinvandringen svartmålas.

Slutligen bör den politiska klassens roll inom jämlikhetparadoxen noteras. I den stora demokratin Schweiz har jämlikheten i grundlagens anda drivits längre än i vårt land. Schweizarna tillåts som bekant samla underskrifter för att nå den gräns som gör att man med lagens stöd kan anordna en folkomröstning om föreslagen lagstiftning. Det intressanta är att svenska politiker valt bort denna möjlighet för vanliga medborgare att utöva makt mellan parlamentsvalen. Vårt lands politiker vill uppenbarligen inte – med lagens stöd – se andra som sina likar. Tala om skamspel rörande jämlikhet!

Vi ser således hur det i vårt land förs en jämlikhetspolitik för drömmarnas land. Genom att inte våga tala om människors olikhet – avseende ett brett spektrum av egenskaper – presenteras en politik som döljer verkligheten och därför knappast kan lösa samhällets många problem.

Torsten Sandström

Jag är numera sedan snart tio år bosatt på Lidingö. Bara någon gång om året besöker jag Lund och det Juridicum där jag verkat i stort sett hela mitt yrkesaktiva liv. Det är alltid trevligt att återvända dit man förr jobbat med roliga och mindre roliga sysslor. Alltså till den verksamhet man förr tyckt vara så vardagligt hemtam. Jag tror läsaren förstår vad jag menar. Till den plats där nästan allt är fullkomligt bekant, på gott och ont.

När jag nu åter är där har jag naturligt nog förvandlats till en outsider, som ofta ingen känner igen. Dessutom är flertalet verksamma på platsen okända för mig. Tillspetsat infinner sig känslan av att ha hamnat i en främlingslegion!

Givetvis kan jag rent intellektuellt förstå att det normalt måste bli som berättat. Tider och platser förändras och människor lägger nya år till gamla. Men om jag nu i backspegeln försöker skapa en känsla av hur jag upplevde livet på platsen förr blir det ändå märkligt att jag nu blivit en outsider.

Jag tror den store – men av nazismen anstuckne – filosofen Martin Heidegger hade varit en bra samtalspartner. I hans svåra bok ”Varat och tiden” funderar han över liknande problem. Alltså hur en verklighet som inte är så förändrad kan komma att uppfatta så helt olika.

Det är inte så att jag beklagar dessa känslor av främlingsskap. Inte alls. En vemodig känsla infinner sig kanske. Men hur en och samma plats – med pågående verksamhet – kan uppfatta så helt olika under årens lopp är ändå konstigt. Kanske något som är värt att skriva en blogg om på väg norrut igen med tåget?

Torsen Sandström

Dagens SvD har ett vanligt snyftreportagen om psykvården. Med en fet rubrik – och oroliga miner på bilderna – skrias att en grupp psykologer från Stockholm …

larmar om en utarmning av psykiatrin

Detta sker mot bakgrund av ständiga påståenden om att en svensk psykisk ohälsa ökar. Att antalet förfrågningar om vård tilltar är en sak. Men en helt annan är om detta innebär att svenska folket faktiskt blivit sjukare. Visserligen är samhället av idag mer komplext. Men detta är inte liktydigt med att folk måste bli sjukare. Tro på egen psykisk sjukdom kan nämligen spridas på ett helt annat vis än verkliga folksjukdomar. Bara genom ord kan man nämligen komma att ifrågasätta sin egen själsliga hälsa.

Min förklaring är folk är ungefär minst lika friska som för 30 år sedan. Förmodligen avsevärt friskare på grund av vaccinering, tabletter och kontroller. Men medier, politiker och inte minst de vetenskaper som säger sig syssla med psykvård har under decennier i en ofantlig tsunami tjatat om själslig ohälsa. Ständigt har detta mantra upprepats. Inte undra på att alla måste känna efter om man inte har en diagnos. Bara själva talet om ohälsa har enligt min mening fött en tilltagande tro på diagnoser och botande vård.

Den rubrik som SvD bort lansera i morse är faktiskt följande:

Psykologer utarmar psykiatrin

Alla har hört talesättet att droppen urholkar stenen. Det eviga tjatet om psykisk ohälsa har givetvis inneburit att många blir oroade och måste känna efter hur man mår. Medicinska experter på området, psykiatriker, har gott om jobb och tvingas inte ropa efter mer att göra. Däremot har barfotafolket, dvs psykologerna, anledning att ropa efter tusentals nya tjänster (som inte behövs). Varför behövs dom inte. Jo, just av den anledning att människor i realiteten inte är sjukare än förr. Man har bara tränats i tro att man drabbats av sjukdom! Och för denna utveckling bär psykologerna ett tungt ansvar tillsammans med en grupp läkare som – med amerikanska förebilder – önskar att ytterligare öka en redan diger katalog med flummiga diagnoser. Som vanligt vet nationens politiker inget om saken. Men som man ropar ges det svar, brukar det också heta. Vilsna politiker ställer upp.

Att nationens medier bidragit till eländet är klart. Svagt utbildade vänsterjournalister ställer sig alltid på den sida som menar att man är ett offer. Oroliga människor måste ges balsam, menar kåren av tyckande pennfäktare i gammelmedierna.

Det jag efterfrågar är således modiga politiker. Människor som vågar distansera sig från vänsterbruset och be människor sansa sig. Jag vill höra ord i stil med. Ta´t lugnt, det går över. Du är inte sjukare än folk var förr.

Min slutsats blir därför att det är samhället som är sjukt. Inte människorna, som sannolikt har det bättre än förr. Människor som inte fått höra sanningen.

Torsten Sandström

Följande kallelse till ett juridisk seminarium har fokus på något mycket vikitgt. Nämligen hur Ungern under Orban utvecklats i auktoritär och antidemoartisk riktning. Så här lyder mötets syfte:

”What Happens to Academic Freedom under Illiberalism? Insights from Hungary and the EU Legal Framework” with Eleonóra Wagenknecht.

Liberalism kännetecknar ett öppet samhälle. Kritisk riktas där åt många olika håll. Där ska såväl Orbans regim granskas som den politiska korrekthet som kännetecknar västvärldens vänsterliberaler. Jag menar nämligen att woke och PK också är ett politiskt gissel. Följden blir exv feminism, klimatskräck samt en övertolkning av folkrättens gummiregler så att Hamas ständigt gynnas och Israel kritiseras.

Den enögdhet jag skriver om kännetecknar svenska gammelmedier. Journalisterna där ser sig om öppenhetens helgon. Men är i själva verket nästan lika slutna som talibaner i Kabul. Detta är motsatsen. till liberalism. Alltså illiberalism.

Torsten Sandström

Givetvis är jag lite nyfiken på SVT:s största årliga ”lägereldsarrangemang”, dsv Melodifestivalen. Det är ju den som enligt SVT:s chefer ska skapa gemenskap mellan svenskar. Det är en viktig förklaring till det som SVT kallar public service och alltså ska jämföras med sjukvård och kommunikationer.

Jag tröttnade snabbt. SVT:s motivering om en lägereld som ska hållas brinnande är infernaliskt falsk. Okej att många tittare samlas kring teveskärmarna. Men vad är det som bjuds vid lägerelden? Vidbränd korv och unken musik. Hundra procent kommersiellt (med tjat om en gåva till ”Världens barn”). Det är så osmakligt.

Mitt svar pekar alltså på hundra procent verklighetsflykt. Dessutom inpackat i glitter och glam. Lampor blixtrar, eldslågor slår upp och konstgjord rök pumpas ut i en takt som antas förhöja brasaftonen. Lika plastartad och tillgjord är musiken och framträdandena. Det dansas och hoppas så att svetten lackas. En resa till Las Vegas framstår som förebilden för SVT:s chefer och deras utstuderade flört med ett svenskt folk som alltmer struntar i SVT/SR (men ändå tvingas betala).

Efter två decennier med massinvandring – omkring 2 miljoner nyanlända – måste serveringen vid brasan förstås ges en ny stil. Flera inslag av arabisk magdans och toner rån Kairo. Fullt med artister som ser ut som de kom direkt från Kabu och inte önskar raka av sig skäggen. Efter krav från Arbetsmiljöverket har ett gäng brandmän enrollerats för att släcka en eldsvåda som spritt sig. Och den vinnare som koras bär naturligt nog sin slöja – typiskt nog över munnen i och med ingen sång förväntas för SVT:s politiska arrangemang i medianens bazaar.

Varför detta prat om lägereld? Det är en förstås förevändning. Man vill visa att vanliga människor får betalt för den dyra statsteve som de annars inte tittar på. Huvudsyftet är mao att legitimera en tvångsteve. Och förhoppningen är att en eller annan från eldens rök och ångor ska få för sig att titta på Rapport/Aktuellt för att där få en dos – nu ett os – av politiska planering som är den verkliga förklaringen till dösnacket om ”public service”. Hur sjutton kan man få för sig att Mellot kan jämföras med vårdpersonalens eller de transportanställdas slit? Inte ens Rapport/Aktuellts journalister kör för fullt under helger då vanligt folk har tid att kolla nyheter! På lördagar och söndagar ser SVT:s nyhetsprogram ut som en PRAO-verksamhet! Repris på reprisen.

Nä, bort med statliga tvångsmedier! Låt SR/SVT försörja sig på köpare som gör fria val. Först då kan vi få medier som tvingas respektera sin publik (och inte går i politikers ledband). Struntteve finns det för övrigt ett överflöd av hos privata leverantörer. Sluta snacka om public service då det rör sig om vulgära arrangemang av strunt!

Torsten Sandström

Jag har skrivit mycket kritiskt om folkrätten. Det är inte så att jag motsätter mig mellanstatliga regler om centrala problem. Mina skriverier rör främst de folkrättsliga reglernas gummikaraktär. De lyder normalt som religiösa budord. Och de kan inte tillämpas som ordinära juridiska – där ett nät av regler med undantag – läggs till grund för utlösning av påföljder. Följden blir självfallet att domarnas politiska åsikter styr tillämpningen. Reglernas är många gånger ”sköna”, men alltså sega som gummi. Se bara på en central regler i den europeiska konventionens om mänskliga rättigheter, EKMR:

Artikel 8 – Rätt till skydd för privat- och familjeliv

1. Var och en har rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens.
2. Offentlig myndighet får inte inskränka åtnjutande av denna rättighet annat än med stöd av lag och om det i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till statens säkerhet, den allmänna säkerheten, landets ekonomiska välstånd eller till förebyggande av oordning eller brott eller till skydd för hälsa eller moral eller för andra personers fri- och rättigheter.

Det är självklart att när denna vackra men flummiga regel ska tillämpas på vardagliga mänskliga skeenden i Europa så blir det politik. Många rättsfall rör utvisningar brottslingar. Ett annat exempel rör variationen i menyer på fängelser som inte uppskattas av de intagna. Ytterligare ett rättsfall rör avsaknaden i Schweiz av lagregler mot hur äldre kvinnor ska skyddas från klimatets uppvärmning. Enligt min mening blir tillämpningen av Art 8 EKMR som att hantera ett dragspel. Det flesta läten är möjliga att mana fram genom att slita i bälgen.

Gummistrukturen medför också att talet om ”en regelbaserad världsordning” blir synnerligen knepigt. För att detta slagord ska gälla på världsarenan krävs att alla berörda makthavare respekterar folkrättens regler. I så fall finns åtminstone möjligheter till ett ordnat regelbaserat samtal. Problemet är som alla vet att respekten hos ledarna för många folkrika och starka stater är låg inför folkrätten. Hursomhelst blir utfallet som sagt osäkert genom att reglerna är som verserna i en psalmbok.

Någon tycker kanske att en ensidig tillämpning är tillräcklig även mot en nation som inte godkänner reglerna. David ställs mot Goliat. Vi erinrar oss med andra ord det kristna budskapet att vända andra kinden till. Men detta är inte juridisk problemlösning av det slag som det moderna samhället kräver och där utförliga regler ska styra domarnas tillämpning av rätten. Enligt min åsikt kan man bara tala om lag och rätt om det existerar tydliga regler mellan subjekt som alla binds av lagens ord.

I grunden medför därför den folkrättsliga oklarheten att det blir svårt att avgöra om ett brott mot folkrätten ska betraktas som något ont. Mycket talar för att USA:s pågående anfallskrig mot Iran strider mot åtskilliga folkrättsliga regler. Märk att USA i grunden av skilda skäl avstått från att skriva under åtskilliga folkrättsliga konventioner. Men är påståendet självklart att ett bekrigande av de mordiska mullornas stat är något dåligt? Det är mycket möjligt att anfallet inte leder till att mullornas regim störtas. Men enbart ett försök att ge demokratiska krafter i Iran en plattform för demokrati är förstås något synnerligen vackert. I massmedierna ser vi hur folkrättsliga experter vrider sig som maskar då de ska svara på om anfallet på Iran är något dåligt. En stockholmsprofet löste problemet genom att svara något i stil att kriget strider mot folkrätten men kanske är moraliskt. Man kan alltså tala om omoralisk folkrätt enligt denna siare!

När jag var ung i Stockholm löd slangfrasen: ”sila snacket, kisen”. Jag menar således att de myckna ordandet om en ”regelbaserad världsordning” måste ersättas av ett lugna och sansat samtal om folkrättens möjligheter och problem. Det gäller att sluta leka med orden! Det öppna samtalet saknar jag idag. Svenska politiker agerar som pratmakare. Och landets folkrättsliga profeter uppträder som mullor. Det vi hör låter som ett budskap från ett möte på Maranata.

Torsen Sandström

En svensk politisk skandal är lagtvånget att medborgare måste betala för SR/SVT. Trots att åsiktsfrihet gäller tvingas folket betala för medieföretag som pumpar ut propaganda och intellektuellt nonsens.

Att Olof Palme önskade ha en vänsterinriktning är enkelt att förstå. Resultatet syns vid svenska allmänna val. En mäng lydiga medborgare röstar röd-grönt. Utan SR/SVT är jag säker på att S-partiet sedan länge saknat närhet till regeringsmakten. Att Tidöregeringen inte befriar svenska folket från detta tvång är som sagt en skandal. Om mitt antagande är korrekt finns det stark anledning att skriva hätska texter som denna.

Nu dominerar knappast propagandan i statsmediernas utbud. Men den har ett rejält grepp över alla politiska reportage eller samtal som sprids via SR/SVT. Det som dominerar utbudet i SR/SVT är i stället en underhållning som är massiv, slapp, simpel och förslöande. Detta kallar cheferna på statsmedierna för ”lägereldsprogram.” Tanken kommer nog från sossarnas Unga örnar. Svenska folket ska samlas inför statsmedierna för att passivt insupa strunt. Rader av sk kändisar tillåts varje minut sprida flabb, egotrippning och reklam för sin egen framtid vid brasan. SVT och SR odlar sina egna kändisar. Då inga synbara kvalitetskrav finns blir dom många. På så vis hålls kändisfabriken ständigt igång och flabben ekar mellan alla struntinslag.

Att syftet är att bedöva svenska folket är uppenbart. Det nya inslaget på SVT – Sverige Larv, förlåt Live – är en enda utdragen time-killer. Trots att världen är i krig, brottsligheten sprider blod och skolan har knäckts av politikernas rop på naiv jämlikhet så rullar kändisfarmens skratt och glam på i SVT Live timvis varje dag. Det är rentav pinsamt att se hur programledarna anstränger sig för att skratta eller prata bort minut på minut för att i tid släppa in nästa inslag för bedövning av publiken. Trots gällande reklamförbud ges kändisarnas egna kommersiella arrangemang vareviga dag tungt mediala stöd pga tvånget för skattebetalarna att via avgifter finansiera den statsmediala cirkus som politikerna bestämt. Reklam för deras affärsinriktade shower sprids ständigt helt fräckt.

Det som sker är inte public service – i stil med exv vård och transporter – utan ett medvetet indoktrinerande av publiken, med politisk korrekthet eller enbart sövande strunt. Att svenska politiker använder språket – public service !- på ett så medvetet falsk vis är en skandal. Låt därför SR/SVT konkurrera med alla privata företag om pengar från dem som vill betala för utbudet. Skandal är rätta ordet. Jag slutar min text där jag börjat.

Torsten Sandström

Den som följt vad som skett inom S-partiet under decennier får en klar bild av demagogi. Man säger ett och gör något annat. Slagord med vänsterpopulism haglar.

Häromdagen snackade Mikael Damberg om att partiet skulle ta fasta på partikollegan Gustaf Möllers tes från 1930-talet :” Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket”. Så fräckt! Det är ju helt skrattretande. Det S-parti som i decennier köpt röster genom vidlyftiga bidragslöften ska nu börja spara! Vem kan tro på sådant nonsens?

I dagarna kritiserar Magdalena Andersson Tidöregeringen för att inget görs för att snabbt flyga hem svenskar som satsat på semester i Dubai och andra platser i öknens sol. Arbetarpartiets ledare hetsar med andra ord för blixtsnabb hjälp till solsemestrande trots att luftrummet är stängt pga kriget. Plötsligt säger sig S vara dubaifararnas parti!

Sossarna har utvecklats till ett renodlat kvinnoparti. Feministiskt prat om reformer har länge lurat svenska kvinnor att rösta på partiet. Innebörden är även ett stöd till Mp, C och V som måste till för att Andersson ska regera. Lättlurade går på sossarnas demagogi och får en regering med gröna och kommunister.

Det är svagt av sossarnas motståndare att inte bombarderar S-ledningen med kritik om samarbetet med de rödgröna. Konsekvenserna borde all förstå. Peka på nedlagda kärnkraftverk! Peka på höga bensinpriser! Peka på passiviteten mot invandring och gängbrottslighet! Peka på skolans förfall! Peka på eländet med bostadsbrist för att driva hyresreglering under namnet bruksvärdeshyra i sossarnas organisationers regi! Peka på vårdköer trots miljarder till sjukvården!

Det gäller alltså att tala klartext om den demagogi som S-partiet länge bedrivit. Rikta budskapet till kvinnor som är konflikträdda och tror på sossarnas sluga snack om att alla ska vara med i båten. En båt under S-ledning är livsfarlig!

Torsten Sandström

Tre välkända forskande ekonomer kritiserar EU:s gröna politik i en fin debatttext i dagens SvD: Magnus Henrekson, Christian Sandström och Mikael Stenkula.

Jag menar att andemeningen är att den gröna deal som EU talar om innebär en storskalig planekonomisk satsning. Den vilar på politiska drömmar om vad företag kan åstadkomma och framstår därför som ett frälsningsbudskap. Flera tecken tyder alltså på att EU satsar fel och att Europas ekonomi är på väg att ytterligare gå i stå. Den konkurrensutsatta marknad som Europas fäder ursprungligen drömde om är på så vis på väg att krascha.

Det som sker är något synnerligen allvarligt. Mest beklämmande är att sjukdomsinsikten rörande EU:s position tycks vara noll bland vår världsdels politiker. Många åker i skytteltrafik till Bryssel, medan kontinenten alltmer förlorar konkurrenskraft.

Läs gärna länken (om den passerar SvD:s brandvägg)!

Torsten Sandström

https://esvd.svd.se/p/svenska-dagbladet/2026-03-04/a/eu-s-grona-giv-underminerar-konkurrenskraften/1001/2140089/70344491

Tidöregeringen har – tyvärr under medial tystnad – gjort en mycket lovvärd insats för spridning av väsentlig samhällsinformation. Detta i syfte att få svenska myndigheter att bättre ta tillvara allmänhetens behov. I slutet av 2025 infördes nämligen en rätt för myndigheter att bryta mot dittills rådande sekretess (10:15a i Offentlighets- och sekretesslagen, OSL). Syftet är att sprida offentliga uppgifter som kan förebygga eller hindra brott. Tillika för att stoppa att en felaktig skatt, avgift eller utbetalning av bidrag beslutas av det allmänna. Tanken är att främja utbyte av upplysningar myndigheter mellan!  Utan tvekan ökas härmed samhällets möjligheter att komma åt brott och fuskande. Den vidgade offentligheten har även potential att spara stora pengar för skattebetalarna. 

Det som sker bör enligt min mening ses som ett första steg i nedmontering av rådande svenska lagsystem om sekretess in absurdum. Märk dock att de föreslagna reglerna enbart rör information som tar sikte på brottslighet och ekonomiskt fusk av olika slag.

Ändå innehåller OSL fortfarande ett synnerligen omfattande regelmönster om myndigheters plikt till tystnad om uppgifter som finns noterade hos stat och kommun. I grunden finns nämligen starka skäl för att en alltmer utbyggd offentlighet inte ska växa ut till en fiende till medborgarna. Individer ska våga kontakta en myndighet – exv vården eller andra basala sociala institutioner – utan att normalt behöva riskera att känsliga samtal eller uppgifter senare lämnas vidare. Saken gäller risken för ett ”storebrorssamhälle”. 

Men på senare tid har frågan om folkets behov – man kan säga ”lillebrors” rätt – hamnat i fokus. Ofta har medborgarna förstås starka intressen av öppenhet. Svenska folket måste ges en möjlighet att bedöma hur den svenska offentligheten agerar och inte minst hur skattebetalarnas pengar används. Viktiga myndighetsbeslut bör alltså inte hållas hemliga inför allmänheten. Läsaren inser att frågan om myndigheters sekretess är känslig och svår att avväga genom rättsliga regler. 

Särskilt intresse har riktats mot medborgarnas rätt att ta del av information om farliga människors brottslighet. Jag tänker alltså på domstolars fällande domar i brottmål. Självklart har varje människa rätt att på domstolens kansli studera originalversionen av domslut och domskäl. Men alla inser att detta är mycket opraktiskt i verkligheten. 

Märk att den som vet att en granne begått ett sexbrott eller annan allvarlig våldskriminalitet tar en stor risk om man via internet – exv i en samtalsgrupp mellan föräldrar – lägger ut ett varnande meddelande om personen bakom dådet. Varningen kan i värsta fall komma att ses som ett brott – en ärekränkning!  Ovetande om denna risk har nämligen en man (på en sluten Facebookgrupp på Ekerö)  under 2021 lagt ut en varnande bild på Vilma Andersson som just släppts på fri fot. Detta efter knappt två år år i fängelse för försökt till kidnapping av en tioårig flicka på ön. Mannen på Facebook dömdes för förtal. Vilma Andersson är som bekant nu häktad för styckmord. 

Vi ser alltså hur spridning av information om ett allvarligt brott kommit att kriminaliseras till skydd för gärningsmannen! Detta illustrerar ett uppenbart behov hos allmänheten att enkelt kunna skaffa sig information om farliga brottslingar. Med andra ord måste rimligt öppna kanaler finnas för att skydda oskyldiga från potentiella gärningsmän. I äldre tider spreds sådan information effektivt inom lokalsamhället. I modern tid har internet och databanker blivit det instrument som medborgarna måste kunna använda för att skydda sig. Eventuell sekretess måste enligt mi mening vika för offentliggörande av namn på personer som faktiskt begått allvarliga brott. Den som hävdar att brottet sonats genom straffet väljer med andra ord att utsätta medborgarna för risken för återfall. Jag menar att samhället genom regler om tystnad tar sida mot allmänheten. 

Som bekant har det länge funnits lättillgängliga databanker – alltså saluförd information – med namn på parter i olika svenska processer som avdömts (exv brott- och civilmål).  Delvis har databankerna fyllt det ändamål jag nyss nämnt. De har även gett samhället – inte minst landets jurister – upplysningar om vilka som är parter eller biträder med att föra talan i viktiga domstolstvister. Det har således länge varit möjligt att på nätet läsa en dom i den tydliga form som den faktiskt skrivits av domarna. Detta med rader av namn, adresser och andra personuppgifter.  Men det kan man inte längre!

Genom ett majoritetsbeslut av Högsta domstolen i februari 2025 (Ä3457-24) har nämligen sekretessregeln i 21:7 OSL tolkats mot bakgrund av EU-förordningen om dataskydd (GDPR). Majoritetens slutsats är att ett digitalt publiceringsföretags (Siren) begäran om utlämnande av domar inte kan bifallas. 

Enligt majoriteten gäller nämligen sekretess enligt GDPR. Domstolen menar att tillräcklig hänsyn inte tagits i svensk rätt till GDPR:s regler om skydd för personuppgifter. 

Två minoritetsdomare har en avvikande mening. De anser i korthet att Sirens databas omfattas av Yttrandefrihetslagens skydd för rätt till publicering. Därför gäller inte sekretess enligt 21:7 OSL. 

Läsaren inser att knepiga juridiska teknikaliteter således står mot varandra. Intressant är att höga jurister tolkar OSL så olika. Majoriteten agerar efter den komplexa federalism som präglar EU. Minoriteten tar ställning för det svenska samhällets och Sirens vida yttrandefrihet. 

Personligen har jag sympati för minoritetens lösning. Därför beklagar jag majoritetens ståndpunkt. Bakom den anas en vänsterliberal fäbless för svepande sekretess rörande personuppgifter. Allmänhetens skydd mot brottslingar tvingas då ge vika. 

Ett annat skäl till mitt missnöje är att domar över internet numera ser ut som schweizerostar. Rader med oläsbara koder för inblandade parter och biträden. Läsningen förlorar i precision, kön och smak. EU:s regelhysteri tar över svensk grundlag om yttrandefrihet.

Torsten Sandström

Tidigare publicerad i Epoch Times

Susanna Birgersson lyfter ett viktigt svenskt problem i en bra ledare på dagens GP, Göteborgsposten. Den rör sig om ett urtjatigt svenskt mantra om ”lika-möjligheter-skolan”. Alltså det planpedagogiska mönster som sossarna odlat i årtionden och som Tidöregeringren av rädsla och okunnighet tagit över.

Den ensidiga satsningen på likhetsnormen har spelat ut sin roll. Under 1900-talets första halva fanns det stark anledning att forma en skola som gav barn och ungdomar från studieovana familjer ett kraftigt rättsligt stöd. I och för sig finns en del av denna problematik kvar. för ett mindre antal. Kvar står därför jämlikhetsdogmen som ett offer på ett altare. En tom gest som skapar ofrihet och en skola med lägre kvalitet än möjligt. En del av denna problemtik har nu även skolplikten blivit. Många särbegåvade bar och unga tvingas kvar i en miljö dom för dem blivit förtryckande.

2000-talet kräver nytänkande inom svensk pedagogik! Idag måste föräldrar som vill – och kan visa att barn kan skolas i deras egen regi – ges friheten att bestämma själv, i stil med vad som tillåts ske i Danmark. Dessutom måste särskilt duktiga elever kunna slussas till klasser där deras särbegåvning tas till vara och tillåts utvecklas.

Men i sossarnas betongskola frodas ett jämlikhetstänk där respekt saknas för unika begåvningar. Allt ska stöpas i samma form. Det är samma tanke som bakom en planekonomi. Friheten beskärs och den dynamiska utvecklingen stannar upp. Vi ser hur ett överskott av politik påminner 2000-talet blivit ett hinder. Frihet och alternativt tänkande stoppas. Och Sverige sjunker i kunskapsligan. Detta sker via hurrande politiker. Det är faktiskt absurt. Det rör sig således om missbruk av lagstiftning.

Läs gärna Birgerssons ledare!

Torsten Sandström

https://www.gp.se/ledare/skolan-tar-inte-vara-pa-barnens-begavning.87f2cc6a-292a-4aa5-a5a9-677d834a5309

En kurdisk aktivist döms idag för olaga hot respektive ofredande. Han har hotat två ministrar i Tidöregeringen i missnöje med Sveriges politik. Hotet har skett genom att lämna en docka med avhugget huvud utanför biståndsminister Benjamin Dousas hem. En korg med hitleräpplen utanför migrationsminister Johan Forssells bostad bedöms som ofredande av tingsrätten.

Det verkar vara en rimlig och snabb handläggning av en elakartad brottslighet via utländska intresseaktivister.

Det tyckte däremot inte barfotajuristen, dvs journalisten Nils Funcke. Denne västgötska fristilare älskas av medierna och är därför med i varje sammanhang. En slags kompanjon till en annan rödgrön aktivist, Göran Greider.

I SR P1 Morgon pratade Funcke som vanlig sig varm för all yttrandefrihet. Att dåden skett utanför två ministrars hem var inte särskilt viktigt, menade denne person som bara ser en körfil vad gäller regleringen av personers rätt att yttra sig: fritt fram. Nu får han sitta med skammen över sin enögdhet. Att han lär sig något tror jag inte. Men han är körd!

På tal om fuskare inom skojare inom juridiken måste GW Persson nämnas. Oraklet från Polishuset. Ständig sosse. Han har erbjudit sig att finansiera kurdens brottslighet. Nu får han sig en smäll. Men inte heller denne mediala profet kommer förstås att lära sig något. Stor i orden men liten på jorden, heter det visst.

Vänsterns makt över mediernas Sverige är något mycket allvarligt. Hoppas mediesvallet blir en läxa för Moderaterna vad gäller att avrusta sossarnas makt över nationen! Börja med SR och SVT!

Torsten Sandström

Mitt under en föreställning på Dramaten i Stockholm häromdagen äntrades plötsligt scenen av en kvinnlig demonstrant med plakat för att ”rädda våtmarkerna”. Hon tjoade och tog plats som bara en egotrippad ”konstnär” förmår. Hon tog sig alltså själv rätt som de rödgröna brukar göra.

Det intressanta och komiska är att publiken på Dramaten inte alls reagerade! Man trodde det var en del. av föreställningen! I det svenska samhället kör ju normalt kultursektorn till vänster. Det kallas för armlängds avstånd och innebär att vänsterns byråkrater ska bestämma kulturens innehåll (och politikerna tvingas vara tysta).

Att svenska journalister också i allmänhet tillhör vänsterns fil bekräftas av att SvD genom att man ger den kriminella aktivisten stor uppmärksamhet i dagens tidning. Med stort foto på henne. Iförd nosring och sedvanligt pynt. Hennes namn ger en klang av Österlandet (som om något kräver en räddning!). Allt är som vanligt med andra ord.

Sverige är galet. En gammal norsk kritisk tänkare utbrast att han hade trodde sig ha hamnat på ”feil klode”. Så bisarrt är det svenska mediala livet idag. Gammelmedierna är dödsjuka!

Torsten Sandström

Är det två misstänkta på bilden, som Stockholms Energi annonserar i dagens SvD? Det ser så ut. Men dom tycker nog inte det själva.

De tillhör nämligen en krets av utvalda, dvs personer som ansvarar för drömpolitiskas satsningar i klimatskräckens anda. Alltså samma mentalitet som ligger bakom satsningarna i Northvolt, Stegra mfl projekt. Att ”rädda” vår existens får kosta vad som helst! Miljarderna flödar. De rödgröna klappar i händerna. Planekonomin går på full fart. Men när räkningens timme visar på fiasko går de ansvariga fria!

Varför inte välja en mer ”hållbar” stil och fundera över uppvärmningens tempo och orsaker? Ökad elproduktion – genom kärnkraft – förefaller vara viktigare än oprövade drömprojekt om att samla CO2 och sänka gasen i något hålrum….Men så tänker förstås inte klimattalibaner.

För dem är det närmast en religiös övertygelse. Man marscherar i rad på rad efter helgonet Greta T.

Torsten Sandström

Igår höll regeringen en presskonferens om utländska invandrares rätt att ta del av Sveriges enorma system för välfärd. Förslaget innebär att invandrare måste kvalificera sig till välfärden. Minst fem år måste man ha bott i landet innan man kan få ta del av sådant som barnbidrag och föräldrapenning. Den utlänning som jobbat på rimlig lönenivå under minst ett halvår ska delvis komma in i välfärden snabbare. Vi ser med andra ord jobblinjen.

Nästan alla som hör detta tycker nog att kraven är rimliga. Varför har ingen regering tidigare vågat tänka så klokt? Vi sett hur vänsterliberalismens blöta täcke spridit förmåner som signalerat: kom till Sverige här är mycket gratis.

Vänsterns och sossarna som längst styrt landet bär förstås störst ansvar. Man har drivit motsatt politik jämfört med Tidögänget: en bidragslinje som gör att röster i val kan köpas. Många rödgröna ser det som en mänsklig rättighet att leva på bidrag, även om man inte är medborgare.

Nu har SD pressat regeringspartierna att tvingas tänka förnuftigt. Klart att reformen kommer att motverka tidigare lockelser att flytta till Sverige. Det är bra och borde ha skett för länge sedan Nu gäller det att städa upp efter framför allt Löfvens och Anderssons kaotiska tid som regeringschefer. Att den kostat nationen hundratals miljarder i onödan är tydligt.

Inför höstens val måste sossarnas slöseri bli en huvudfråga. Kärnkraft som stängts ned, utlänningar som vällt in och en passiv politik mot alla följdproblem. Jag tror detta är frågor som breda lager inom folket förstår ha skadat nationen och skattebetalarna. Man ser det inte minst på elräkningen och vid bensinmacken.

Torsten Sandström

https://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2026/02/presstraff-om-kvalificering-till-socialforsakringen

Idag återbloggar jag ett fint inlägg på Klimatupplysningen.se. Tege Tornvall har samlat tillgänglig statistik om journalister, arkitekters med fleras partisympatier. En klar majoritet röstar rödgrönt så det tjuter…

Mediernas politiska kamp för vänsterliberala ideal fortgår dagligen. Smarta trick används. Det vanligaste är att en journalist låter en åsiktsvän intervjuas som sakkunnig på ett visst område. En annan luring är att ledare för uppenbara vänsterorgan – såsom Expo, ETC, Aftonbladet, Greenpeace, WWF, Klimatpolitiska rådet mfl – tillåts uttala sig som neutrala experter. Uppfinningsrikedomen då det gäller att bedra publiken och föra den vänsterut är synnerligen stor. En närmast religiös tro på ett rödgrön samhälle.

Idag vill jag peka på ännu ett knep som medier (och politiker) använder. Flera gånger om dagen – särskilt inom SR, SVT, DN och SvD – slås rubriker upp mot våldsbejakande högerextremism. I de fall då de aktuella rörelserna faktisk slår andra blodiga har jag inte det minsta mot sådan kritik. Ett fåtal sådana olustiga krafter finns. Tre killar som nyligen på fyllan slog sig fram i huvudstaden är ett exempel.

Men det intressanta är den totala tystanden om våldsbejakande vänsterextremism! Sedan länge har extrema palestinska rörelser tagit till olika slags våld mot sina motståndare. Åtskilliga svenska kommunister har anslutit sig med all kraft i sådana olagliga verksamheter på gator, torg och motståndarnas privata bostäder. Helgonflickan Greta Tunberg hejar på utan att medierna öser galla!

Idag innehåller SvD en lång text om sk aktivistklubbar som framställs som genuint farliga, trots att enbart en minoritet av medlemmarna agerar våldsamt (majoriteten sysslar nämligen med träning, kraftsport od). I texten utlåter sig vänsterliberalen Jan Jönsson från Stockholms stadshus om hur farliga dessa rörelser är (de röstar ju inte på L-partiet). Typiskt nog är Jönsson fotograferad på en fotbollsplan i fredliga Aspudden! Tala om att skrämma läsarna i famnen på vänstern! Se länken som följer.

https://esvd.svd.se/p/svenska-dagbladet/2026-02-22/a/aktivklubbarnas-varsta-fiende-varnar-for-kommande-valdsvag/1001/2131561/70081887

Lägg märke till faktarutan. Här kopplas den våldsbejakande högerextremismen in. SÄPO bidrar tillpropagandan.

VARFÖR SÄGS INGET OM DEN EXTREMA VÄNSTERNS VÅLDSAMMA AKTIONER?

Mitt svar är att det rör sig om urslug propaganda. Svenska medier har valt sida mot konservativa krafter av alla slag. Detta då man själva hyllar vänsterliberalismens drömideal som kört det svenska samhället ned i kvicksanden.

Torsten Sandström

Som väntat har US Supreme Court gjort tummen ned för Trumps olagliga tullar. Han har struntat i att det är Kongressen som ska fatta beslut i sådana frågor och vränger medvetet lagen genom att peka på ett fånigt undantag för krislägen (för tullbeslut runtom jordklotet).

Att han struntar i lagen visste vi sedan tidigare med anledning av hans egen livsföring. Nu är hans odemokratiska strategi fullständigt klar. Även hans ord efter beskedet om nederlaget i US Supreme Court är ett bevis. Han sa något i stil med ” att vi måste ta tag i domstolarna”. Precis motsatsen till vad som ska gälla i en rättsstat där det är domstolarna som ska kontrollera den verkställande makten.

Visst är det bra att de höga juristerna fått nog. Och Trumps hårda ord och attityder kommer säkert att förstärka deras kritik av honom. De ser – precis som många kloka svenskar – att han är en fiende till demokratin och en stat under lagen. Den enda linje Trump respekterar är hans egen. Alltså en åsikt som såväl Hitler, Stalin, Putin och andra diktatorer gillat. Att Trump dessutom är en människa utan rimlig moral gör saken förstås inte bättre. En större mobbare, sexist, snyltare (på ämbetet) och skrävlare är svår att peka ut i dagens politik.

Vi ser en person som helt enkelt inte är mogen rollen som president i USA. Visst är han vald av folket. Men det bekräftar bara det problem som Churchill förknippade med demokrati. En svårighet som trots allt innebar att andra politiska system förblev sämre. Ändå lägrar sig en skam över USA och Trump. Något som säkert historieböckerna kommer att tala mycket och länge om.

Torsten Sandström

https://www.100.se/program/henriks-kronika/energikris-118

Idag återbloggar jag en kort och fin text av professor em Ingemar Nordin, Klimatupplysningen. Nordin säger om Henrik Jönsson inlägg på 100% följande:

Han skriver: ”Elpriset skenar, och vänstern beskyller nu allt och alla …utom de fyra fullt fungerande kärnreaktorer man själv tvingat till avveckling. Hur blev egentligen elen så dyr? Vem bär ansvaret för de skenande priserna? – och vad händer med ett samhälle som avvecklar sin planerbara baskraft på grund av makthunger och ideologisk fanatism?”

Hur hamnade vi här? Varningar och varnande exempel har sannerligen funnits i flera år. Ändå så har politikerna tuffat på med en druckens envishet mot en allt värre obalans i elsystemet.Den politiska färgen verkar inte ha spelat så stor roll. Inte heller om de har haft gott om sakkunniga experter både i Vattenfall och på departementet. Vad finns det för mekanismer i politiken som styrt allt närmare ruinens brant? Vi får bara hoppas att saklighet och förnuft kan få skutan rätt.

Ingemar Nordin

Jag ser Henrik Jönsson som en duktig politisk framtidsman för den marknadsliberalism jag förespråkar (även om han kanske ogillar epitetet liberal). Hursomhelst, ett öppet samtal utan skygglappar och kritiskt mot Socialdemokratin som utnyttjar statsmakten för partiets snäva egenintresse. Nedläggningen av kärnkraftverk måste därför vara en framträdande fråga inför höstens val med tanke på att folket plågas av höga energipriser.

Det gäller att ge sossarna svar på tal!

Torsten Sandström

Sverige har länge kämpat med att försöka styra upp den våldsbrottslighet som huvudsakligen orsakats genom år av massinvandring (utan rimlig integration). Kostnaderna har varit enorma. Smärtorna för befolkningen också. Invandringen har näppeligen stoppats, men hamnat under ett tuffare kontrollsystem än det de röd-gröna tidigare lyckats fixa (ambitionen har varit ytterst låg). Krav på verkställande av utvisningar av personer som saknar skyddsskäl blir nu vanligare. Det är rimligt. Det gäller att lära av tidigare misstag.

Men vad händer nu då? Jo, vänsterliberala politiker och medier startar ännu ett drev för att åter göra Sverige till en frälsarnation för människor som vill till Europa. Att politikerna ylar är enkelt att förstå – man återfallerhelt enkelt i den sjukdom man tidigare odlat. Men att nationens nästan alla medier – frånsett en liten krets som visar kritiskt förnuft – hetsar på drevet för att ge skydd till de utlänningar som ännu inte blivit medborgare är ynkligt.

I min ungdom fick jag lära mig att journalister sakligt skulle rapportera om vad som händer i samhället. Inte driva egna politiska frågor och syssla med propaganda. Det som sker visar att mediesamhället till stor del förlorat sin funktion som respektfull rapportör och övergått till att bilda opinion. Just nu jagas Tidöregeringen i alla gammelmedier. Som vanligt är Aftonbladet, DN, SVT och SR värst.

Det rör sig alltså om nya tider. Samtidigt som den yngre generationen alltmer upphört att skaffa sig information via gammelmedierna. I pipelinen ser vi ett mediesamhälle där den gamla pressen, radion och teven snart lever på statsbidrag. Klart är att majoriteten svenska politiker värnar om sina journalister inom de gamla medierna. Samtidigt ges förstås stöd till de vänsterliberakla drev jag kritiserar.

Torsten Sandström

I arbetsrörelsens ungdom användes straffrättsliga regler mot facklig kamp. Många tididga socialdemokratiska kämpar kritiserade kring sekelskiftet 1900 med rätta domstolarnas avgöranden. Domarna använde straffrättsliga regler mot fackliga stridsåtgärder. Kritiken och S-rörelsens ökade makt i riksdagen förändrade reglsystemet. Idag uppfattas den nya basala stridslagstiftningen som självklar.

Men minnet är kort – och kraftigt politiskt vinklat – hos dagens politiker och medier. Då SD kritiserar förtalsdomen mot Dumpens ledare och lovar att betala hennes böter och skadestånd skriar politiker och medier. De påstår att det är fel av en partiledare att kritisera en domstols dom. Precis som konservativa pampar förr ropade på åtal mot stridande.

Att en minister bör vara försiktig att kommentera en konkret domstolsdom är en sak. Men det är inte fallet rörande en SD-ledare som inte har statsrådspost. Dessutom måste alla politiker i grunden ha rätt att kritisera gällande rätt – i det aktuella fallet den fällande domen för förtalsbrottet.

Jag menar att det nuvarande förtalsbrottet inte i rimlig utsträckning tillåter väl grundad offentlig medial kritik av personer som agerat på ett vis som är farligt för exv kvinnor och barn. Man måste ha rätt att i offentligheten peka ut en person som bevisligen agerat kriminellt. Annars riskerar förtalsbrottet till att skydda framför allt män som är farliga för andra, framför allt kvinnor och barn. Lagstiftningen kriminaliserar dem som via mediernas offentlighet vill skydda dem som riskerar att drabbas.

Jag förstår att det är svårt att i lagtext väga mostående intressen. Men för vänsterliberaler är brottet sonat genom detvstraff som utmätts – ytterligare offentlighet riskerar därför att bedömas som förtal. På så vis stoltserar vänsterliberaler med att vilja skydda personer som gjort sig skyldiga till allvarliga brott från efterföljande varnander medial uppmärksamhet. Detta även om kvinnor och barn tidigare drabbas av brottsförsök eller genomförda sexdåd genom viss person som riskerar att begå nya brott!

Jag tycker därför det är bra att Jimmy Åkesson och SD riktar uppmärksamhet mot förtalsdomen som drabbat Dumpens ledare. Nya straffrättsliga regler måste skapas som gör att mediala varningar tillåts i rimlig utsträckning mot allvarliga beteenden som är brottsliga eller riskerar innebära brott.

Lagen ska främst stå på folkets sida och inte systematiskt skydda synnerligen farliga individer.

Torsten Sandström

Svenska vänsterliberala medier har i åratal hyllat en storskalig invandring. Resultatet är sannerligen dystert, mätt i våld, oro och inte minst pengar. Dessutom driver svenska journlaister rop och krav från alla männsikor – dom är många – som uppfattar sig själva som offer av olika slag. Nästan alltid riktas krav mot samhället, som görs anvarigt även för männiksors egen oförmåga och felsteg. Alla storslagna drömprojekt älskas av mediernas röd-gröna – kosta vad det, fungera om det kan. Klimatskräckens kostnader för samhället är fabulösa. Nationen tyngs, vacklar och dras stegvis ned i elände.

Idag ännu ett – oändligt bissart – av många typexempel på den nya och skadliga kultur som medierna odlar i vardagen. Sydsvenska rubrik den 16/2 talar för sig själv:

Nytt världsrekord i Arriesjön – höll andan i isvak i åtta minuter
Alltså ännu ett av mediernas jippon som går ut på onödiga och potentiell farlig verksamhet. Dvs att se hur länga man hålla andan liggande i en isvak. Så idiotiskt. Tala om att fly samhällsverkligheten för att syssla med strunt, som dessutom förefaller skadligt i värsta fall.

Det vi ser är alltså ett exempel på mediesamhället ständiga sökande efter strunt, äventyr och gränsöverskridande sysslor. Det som sker följer min analys av svenska medier. De utvecklas alltmer från kritisk faktaanalys av samhället till åsikter, nöjen och fenomen som ofta är onödiga och dessautom potentiellt livsfarliga.

Är jag en dysterkvist? Kanske. Men mer är jag en realist som söker förnuft och öppet samtal i Sverige om alla nationens verkliga problem. Dom är många.

Torste Sandström

Att EU utan sans driver vänsterliberal politik har jag bloggat om många gånger. Jag menar att en drömpolitik som strider mot förnuft och ekonomi ständigt pumpas ut från Kommissionen i Bryssel och den politiska lekstuga som kallas Europaparlamentet.

Nu gäller det jakten på vattenkraft som anses anses skada artrikedomen i älvar och åar. Visst finns inslag i utbyggnaden av svenska vattendrag som skadat ål, lax och vissa andra arter. En försiktig översyn är alltså på plats. Men just nu underlättar den svenska regeringen implementeringen av EU:s vattendirektiv på det vanliga svenska naiva viset: maximal anpassning till unionens riktlinker. Andra nationer går motsatt väg vid implementeringen: maximal anpassning till nationens egna intressen.

Svensk Vattenkraftförening menar därför att svenska myndigheter överimplementerar EU-direktivets flummiga skrivning om att ”god ekologisk status” ska eftersträvas. Alla inser att orden är som tuggummi. De kan tolkas tämligen fritt. Men inte i Sverige! Många av vår nation omkring 2.000 vattenkraftverk ligger nu i farozonen för miljötalibanernas framfart. Stora mängder nyttig och billig elenergi stängs ned.

När svenska folket ser allt dyrare elräknigar så jobbar alltså svenska politiker och byråkrater som legosoldater till Bryssel genom att tolka flummiga EU-regler som hårda förbudskrav, trots att möjlighet ofta finns att erbjuda lindringare och mer ekonomiskt förnuftiga lösningar.

Diskussionen just nu om att Europa halkar efter ekonomiskt och tekniskt avspeglas alltså inte i en ny och mer förnuftig politik. Det goda ekonomiska samarbete som för kallades EEC eller EG har således spårat ur genom den hydra som Europeiska unionen blivit. Vi ser en kommandoekonomi där planer och politiskt korrekthet är viktigare än ett för medborgarna positivt ekonomiskt utfall. Jag menar att det är sanslöst att en dysfunktionell union bara tillåts rulla vidare in i regleringhelvetet.

Den union – EU – som inte skapar ekonomiskt välstånd måste avvecklas! Tillbaka till EEC/EG! Lägg ned EU-parlamentet! Där drivs inte demokrati utan hysteri.

Torsten Sandström

En debattartikel i SvD den 13/2 ger en blixtbild av en viktig pusselbit för förståelde av svensk bostadskris. Svenska byråkrater har nämligen kommit fram till att då flerfamiljsbostäder byggs så måste i snitt 2,4 cykelplatser finnas per lägenhet. Kan man inte förstå att fastighetens ägare vid byggnationen själv försöker vara klok vad gäller kvalitet samt tänka på de totala byggkostnaderna? Jovisst.

https://esvd.svd.se/p/svenska-dagbladet/2026-02-13/a/krav-pa-fler-cykelplatser-ger-tomma-utrymmen/1001/2104519/69814903

Cykelplatser är bara en av hundrtals detaljer som rör en bar bostad. Men vi får en blixtbild av hur byråkrater vill styra åtskilliga svenska systemprocesser, nu byggnationen. Och vi förstår varför byggande av bostäder tar lång tid och kostar mer pengar än vad som behövs på grund av ett evigt svensk planelände.

Vi har genom Sovjetsamhällets undergång lärt oss att planekonomi är en usel lösning. Ändå finns tusen och åter tusen svenska lagregler som i onödan sätter byråkrater i arbete och gör bostäderna dyrare. Flera regeringar har försökt avreglera. Pyttsan! Enbart en oberydlig bantning av regelhelvetet har skett. Det rör sig alltså om ett svenskt systemfel: tilltron till offentlig planering. Något som EU:s inblandning har förvärrat.

Svenska politiker har mycket att lära. Men den politiska klassen kör bara vidare.

Torsten Sandström

En av mina samhällskritiska linjer pekar på att faktajournalistik under en handfull decennier allt mer kommit att ersättas av medial åsiktsrapportering. Dessutom har det svenska språket blivit mer värdeladdat i stället för faktaprecist. Nya ord som exv hållbarhet har lanserats för att beskriva önskan om ett klimat som under årtusenden sannerligen växlat och varit såväl kraftigt varmare som kallare än idag.

En särskild nisch inom woke-språket intas av beskrivningen av människans identitet. I medierna pumpas exv budskapet ut att alla männsikor är lika. Okej, detta gäller inför lagen, men är inte någon naturvetenskaplig sanning. Biologin talar tydligt om män och kvinnor. Och i samhället ser vi personer som föds med olika egenskaper, såom tex handikapp, själsliga egenskaper eller avsaknad av spärrar mot brott. Därförär det komiskt då feminister talar om att människor väljer sitt kön. Men om detta sker inom forskarmijöer är det eländigt.

Häromdagen såg jag en kallelse till ett seminarium, se ovan. Rubriken hajade jag till över. Den lydde: Den födande patienten. Seminariet avser att beskriva havande kvinnors rättighet i samband med förlossningen. Själva innehållet har jag förstås inget emot. Men kolla rubriken till seminariet: Den födande patienten.

Här ser vi ett praktexempel på woke eller PK från framför allt feminismens troende lilla grupp. Rent juridisk har förstås en kvinna en möjlighet att byta kön till man. Men vetenskapligt – biologiskt – sett är hon förstås att se som kvinna. Ett fåtal ”nya män” kan på så vis föda, vilket jag givetvis inte har det minsta emot. Det rör sig sannolikt bara om en promille av svenska folket. Men för feminister är det viktigt med politikens värdeord. Därför avkönas de mer än 99% av svenska folkets kvinnor. Att hundra procent födande biologiskt är kvinnor struntar seminarieledaren också i.

Ska jurister som kallar sig forskare syssla med sådant hokus-pokus? Självklart borde seminariet kallas: Den födande kvinnans rättigheter! Då förstår ju även alla vad det handlar om – inte bara den obetydliga krets feminister som kört fast i woke. Detta vrängande av språket är politisk. Det skadar ett öppet samtal om viktiga frågor. Förnuftigt tänkande människor stänger sina öron. I det struntar förstås den lilla grupp som korat sig själva som vänsterliberaler.

Torsten Sandström

Med pompa och ståt har EU försökt att lansera sin storhet. Flagga, hymn valuta osv. Men resultaten är allt annat än goda. Vår världsdel har utvecklats sämre ekonomiskt än USA och Kina. Och Europa har rustat ned. Alla förnuftiga människorförstår ett antal förklaringar bland många. Överstatligheten. Byråkratiseringen. Regleringshysterin. Man skull tro att Europas kris nu – och den rörande försvaret – skulle mynna ut i slutsatsen: mindre politik, mindre reglering och avbyråkratisering.

Men EU:s sjuka yttrar sig även i att man i Bryssel vägrar att tänka i nya banor. I dagarna slås det på trumman för ännu ett dödfött projekt: ett nytt EU-bolag. Under många år har en handfull olika företagsvarianter lanserats i EU. Många, många miljoner har lagts ned på onödig formalism. Ty alla korkade idéer har mötts med kyla runtom i Europa. Få företagare vill satsa på EU:s trassliga reglesystem då det redan finns nationella som dessutom i grunden redan är synkroniserade genom – äldre och vettiga – regler från EG:s tid. Affärernas folk vill givetvis hantera juridik som man är van vid och kan läsa & förstå. Märk väl att även i USA är bolagsrätten nationell, basewrad på frihetligt skapade riktlinjer som skapats i privat regi.

Nu tror Kommissionen att detta nya bolag ska frälsa vår världsdels företagare. Bara själva antagandet visar hur offside EU:s politiker och byråkrater är. Det saknas verklighetsanalys. I stället drömmar om storslagna lösningar. Mer politik från ovan och mindre frihet för affärer.

Fy sjutton säger jag. Med ryssen för dörren – och Trump i deras baksäte – fortsätter EU:s politiker och byråkrater med full fart mot stupet…

When will they ever learn?

Torsten Sandström

https://www.di.se/digital/vill-tavla-med-usa-ska-racka-med-ett-bolag-for-hela-eu

Tidöpartierna jobbar hårt för att få ett övergripande grepp över invandringen till nationen. Åratal av tämligen fri inflyttning har som bekant orsakat gigantiska skador för svenska folket. Kriminellt våld, stök i skolan, bostadsbrist och arbetslöshet. Ingen kan var stolt över detta om man inte tillhör de rödgrönas krets. För vänsterliberaler är nämligen naiv godhet – ”låt utlandet komma hit, det är så bra” – som att säga amen i kyrkan!

Sedan en tid har det uppenbarats hur framför allt landets många små högskolor har brist på elever. Den inhemskt svenska efterfrågan är av naturliga skäl låg – det finns nämligen bättre alternativ för den som söker mer kvalitativ utbildning än lokala seminarier med svaga lärare. De små högskolorna riskerar därför mindre pengar från staten, som ger bidrag dels efter antalet studerande, dels efter avklarade poäng. Att maximera antalet intagna studeranden innebär alltså en rejäl slant för högskolorna.

Därför annonserar dessa högskolor efter utländka studeranden. Och ryktet om möjlighet att resa till Sverige sprider sig, även hos dem som som inte tänker plugga, utan söka efter jobb. Vi ser därför att ett omfattande trixande och kriminellt fuskande växer fram. Med falska intyg tas utlänningar in. Många pluggar inte. De hålls ändå kvar på högskolan trots att de inte studerar i normal takt utan i stället skaffar sig lösa jobbi det rödgrönas slappa oas. Offfentlig finansierade högskolor deltar i detta fuskande för att finnas kvar och försörja administratörer och lärare (som ofta inte håller universitetsklass).

Statens anställda jobbar alltså i helt olika syften! Om en del av detta skriver Anna-Karin Wyndham en klok ledartext i Göteborsposten. Som vanligt visar GP hur svenska gammelmedier borde jobba. I stället för att ständig excellera i woke och PK. Deras passivitet är förklaringen till en god del av eländet.

Torsten Sandström

https://www.gp.se/ledare/gastkolumn/hogskolor-i-vastsverige-gor-business-pa-uppehallstillstand.773ab6bd-cdbb-443f-a45f-6d4832f7d6c0

En nederländsk professor, Hanno Sauer, har gett ut en bok – The Invention of Good and Evil – som handlar om människans biologiska och moraliska utveckling sedan tidernas begynnelse. Boken får positiv uppmärksamhet i The Economist, den 12/10 2025. Tesen är inte ny, dvs att bättre moral under århundraden trängt ut sämre attityder. Men Sauers vinklingar är intressanta.

Människans civilisering är ett tema som har blivit känt för många. Vår förmåga till samarbete har under årtusenden revolutionerat mångt och mycket. Inte bara teknik samt sociala och ekonomiska förhållanden, utan även våra moraliska föreställningar eller attityder. Från jägarnas ursprungligt aggressiva kamp mot främlingar har människor funnit det bättre att – trots allt – sluta sig samman under elitens ledarskap och lagstiftning. Rätten och kristenhetens normer har på så vis satt djupa avtryck hos folken. Till detta kommer upplysningens budskap om individens fria val. Vidare har Individualismens budskap länge fått en fastare grund genom kontraktsrättens expansion. Härigenom skapas en vurm för människans frihet, dvs basen för den västerländska demokratin. Kollektivismens samhälle – representerat av bonde- och arbetarrörelser – har gjort sitt för förnyelse och lever idag en alltmer tynande tillvaro.

Att utvecklingen allmänt sett medfört en mer fredlig moral är tydligt, även om fruktansvärda krig fortfarande bryter ut. Men människor i väst avfärdar alltmer våld som metod för problemlösning. Ändå existerar fortfarande klankulturer i Sverige via invandring, som bidrar till brutala skeenden i storstädernas förorter. Utan tvekan har dock våra umgängesformer samtidigt blivit mer förfinande, i den meningen att respekten för andra och kritik av brutala metoder och ord för problemlösning skördat framgångar i vardagen.

Men i mediernas samhälle beter sig ändå alltfler som vi får lära oss av auktoriteter av skilda slag. I normalfallet agerar flertalet människor på samma vis inbördes, trots individualismens budskap om frihet och självförverkligande.

Sedan omkring ett decennium tillbaka har på så vis individualismens slagit knut på sig. Vänsterliberala ideologer har skapat nya moraliska koder för äldre partier knutna till bönder, fabriksarbetare och fria yrken. De gamla politiska partierna har sadlat om och satsat på frågor som man uppfattar som civiliserat fredliga och i synnerhet moraliskt goda.

Tidiga tecken på detta är framväxten av olika fredsrörelser i västerlandet. En satsning på globalism har blivit en del av den nya moralen. FN har av de vänsterliberala setts som ledare för framtidens samhälle. Detta trots att merparten människor på vår planet lever under olika auktoritära och icke-demokratiska regimer. FN och många stater gjort stora ekonomiska satsningar på fattiga diktaturer. Resultatet har enligt min bedömning sällan blivit lyckat i mått av fredlighet, välstånd eller traditionella demokratiska värderingar. I nutid ser vi hur ett stort block av diktatoriska och delvis religiöst auktoritära stater sluter sig samman och slår på krigets trummor.

Även klimatfrågan utvecklas av de vänsterliberala bort från det vetenskapliga, tekniska och ekonomiska fundamentet. Ett sansat demokratiskt samtal har gett vika för symbolpolitik, tuggande av teser och rättstridig aktivism.

Jag menar därför att tesen om samhällens utveckling i en fredligare och mer civiliserad riktning måste sättas ifråga. Till bilden hör nämligen en alltmer kategorisk och långt dragen diskussion i olika ämnen. Rasim har blivit ett slagträ, delvis ett tabu, där endast den som själv är rasifierad har rätt att yttra sig. Feminismen följer en liknande linje. Kvinnor ges tolkningsföreträde, även angående det manliga könet. Och högst ovetenskapliga åsikter om att kön saknar biologisk grund förs fram via ord om att varje människa väljer sitt kön (alltså inte bara sin sexualitet).

Den föreskrivna civiliserande fredligheten får dessutom en extrem tolkning. Inte bara så att terroristers våld förklaras som nödvändigt på grund av att de utsatts för förtryck, utan också så att den angripnes försvar – såsom i fallet Israel – förklaras som i strid med folkrätten. Själva begreppet ”våld” har dessutom getts en vittomfattande tolkning. Alla obehagliga samhällsyttringar ges denna etikett. Jag hör till och med jurister tala om ekonomiskt, psykiskt, och tyst våld! Woke innebär enligt min mening att det öppna demokratiska samtalet eroderar.

När ”våld” blir allomfattande saknar det betydelse. Innebörden är att vanlig begreppsbildning och förnuftiga distinktioner faller till marken. Demokratins ideal suddas ut.

Torsten Sandström

Nästan varje dag ser jag i min e-postlåda på Juridicum i Lund hur skräcken för klimatförändring breder ut sig. Det syns i hur många unga forskare som satsar på den gungfly som kallas hållbarhet. Här finns nämligen stora pengar att hämta! Politikerna har bestämt detta.

Att stämningen av frälsningsmöte eldas på syns också i hur universitetets högsta ledning ständigt ansluter sig med närapå religiös extas. I varje nummer av personaltidning (F)LUM propagerar en vicerektor för hållbarhetens heliga krig. Att detta sker vid ett gammalt välrenommerat universitet som det i Lund visar på hur stollig politisk forskning blivit. Eftertänksamma människor inser vådan av att alla går i samma takt. Vart tar mångfalden och kreativiteten vägen om överstepräster, pastorsadjunkter och diakoner ska bestämma?

Skräckens scenario kan enkelt avläsas i rapporter från verkligheten. Rader av sk gröna projekt går i stöpet med miljardförluster som följd. Tydligast syns det i Northvolts konkurs. Lockrop om hållbarhetssatsningar har gett Nortvolt många, många miljarder. På ledarsidan i SvD berättas för lång tid sedan hur den högsta ledningen i bolaget under 2024 – då krisen bort så klar men ännu inte bekräftats – sålt av jättestora aktieposter man förvärvat (till obetydliga kostnader). Exv bolagets VD, Peter Carlsson, har dragit in 200 miljoner kronor på aktier som några månader senare blivit värdelösa.

Köparna har alltså grundlurats. Det har även svenska skattebetalare och många andra som lockats till hållbara satsningar för mängder av miljarder i Norrlands gröna helvete. Vidare sprider varje dag svenska medier rapporter från FN om hur skräcken ska uppmätas siffror. Strax därpå avslöjade SR:s Kaliber att åtskilliga skräcksiffror varit fejkade. Denna rapportering borde ha blivit stoff för feta rubriker på tidningarnas förstasidor. Men frälsningsmötets ideologi har blivit så stark att få vågar vara kritiska. I eldskrift för ögonen står ordet ”hållbarhet” med sin vinklade rödgröna tolkning.

I min värld är uppvärmningen en allvarlig fråga. Den måste mötas med en öppen diskussion. Alla vetenskapens försök till förklaringar och lösningar måste stötas och blötas. Inget tyder på att FN:s krisscenario – som redan lanserats under flera decennier – betyder att krisen är akut. Det finns tid för en sansad diskussion så att inte ännu fler miljarder offras på skräckens altare.

Därför är själva begreppet ”hållbarhet” så farligt. Det ser bara en väg som hållbar, dvs FN:s politiskt storvulna ambition att försöka tackla fenomen som sker på jorden (i naturen), i atmosfären samt i kosmos. Ju fler forskare – alltså i naturvetenskaper som rör rymden, solen, jorden och utsläpp av gaser – som bereds plats i debatten desto bättre. Flertalet predikanter av klimatskräck sysslar dock med samhällsforskning som baserats på FN:s politiska paroller. Hållbarhetens män och kvinnor vill inte ge andra utrymme. Precis som religiösa budbärare ska oliktänkande hållas borta. Att det sker med bedrägeri, fusk och annan ohederlighet är betecknande.

Att detta sker i Sverige 2026 är svårt att fatta. Men att det händer är faktiskt sant.

Torsten Sandström

I SvD den 7/2 intervjuar journalisten Mikael Törnvall Cecilia Hermansson om USA:s ekonomi och klimatpolitik. Alltså en vänsterliberal journalist som lyssnar på svar från Klimatpolitiska rådets före detta ordförande (som tituleras ekonom trots att hon i åratal jobbat i en bastant vänstermiljö med att sprida klimatskräck).

Hermansson dömer förstås ut Trump och USA:s klimatpolitik fullständigt. Jag är ingen vän av Trump. Men Hermansson ser inte hur världens politiker och ekonomer sedan några år alltmer visar en tydlig kritisk inställning till den ”gröna” ekonomi som Hermansson och klimatskräckens organisationer förespråkar. Komplexa gröna satsningar har visat sig konkursmässiga helt enkel. Många hundratals miljarder har offrats på klimatskräckens altare.

Samtidigt framkommer alltmer information om att klimatet alltid växlat från kallt till varm eller tvärtom. Visst har utsläpp av CO2 relevans i sammanhanget. Men mycket talar för att övergripande kosmiska skeenden inom solsystemet visat sig vara en viktigare förklaring till klimatets ständiga växlingar under många tusentals år.

Törnvalls reportage ger med andra ord en blixtbild av nutida journalistik. I stället för att kritiskt analysera komplexa fakta släpper han fram fram en företrädare för klimatskräcken. Med andra ord vidarebefordrar SvD lydigt den propaganda som Hermansson sprider. Det vi ser är den åsiktsjournalistik som tagit över faktasamtal. Journalister ser sig inte längre som rapportörer av händelser utan som predikare av egna eller åsiktsvänners förklaringar.

Att det sker i SvD är ett tidens trista tecken. Vi serr ett gammalt kritisk medium som löper amok åt vänster!

Torsten Sandström

SVT:s chef klagar över att företaget får för lite avgiftspengar från folket. Don efter person är mitt svar.

Det kan nämligen inte råda någon tvekan om att SVT inte anpassar munnen efter matsäcken på ett rimligt vis. Man kör minst tre tevekanaler. Varför inte färre men med högre kvalitet?

Svaret är att SVT inte satsar på kvalitet utan på tidsfördriv och politisk indoktrinering. Det förra för att få tittare. Det senare för att få finansiering genom tvång mot folket. Genom vänsterinriktning och PK lyckas SVT nämligen få svenska politiker att år efter år ge SVT fortsatt penningstöd via tvång mot skattebetalarna.

Mediesamhällets egna lagar styr SVT:s utbud. De affärsdrivande teveföretagen säljer an kommersiella skäl mest tidsfördriv av olika slag. Kritiska analyser är dyrbara och drunknar i utbudet av nöjen, sport och andra enkla inslag. I stället för att SVT koncentrerar sin verksamhet till en kvalitetskanal och en nöjesvariant så tar SVT rygg på de privata affärsföretagen. Därför blir det kändisteve, strunt, flabb och liknande time-killers. Man apar till och med efter reklamen i TV3, TV 4 med flera, genom gastkramande och urtjatiga och påträngande påminnelser (om egna program av struntkaraktär).

Varje eftermiddag/kväll körs nu det värsta jag hittills sett på SVT (och det vill inte säga litet). Jag tänker på Sverige Larv, förlåt Live. Det är rentav pinsamt att ta del av denna icke-teve. Tydligare kan det inte blir hur inslagets tablå tajmats i småsnuttar just för att de tillsammans ska fylla den långa tid som inslaget körs sex dagar i veckan. Det pinsamma är hur programledarna anstränger sig till max för att få tiden att gå för varje planerad snutt med enkla påhitt och nonsens. Tala om rundsnack om ingenting för att kunna lämna en boll av nästan ingenting vidare till följande snuttinslag med flabb av kändisar och programledare. Raden av unga sk influencers har blivit en ny kår av räddare i nöden över att slå ihjäl programtid. Tydligare kan inte begreppet time-killer presenteras.

Om man öht ska kunna tala om ”public service” måste såklart en ändring ske. Varför ska Sverige ha minst tre statsfinansierade kanaler med teve – och en bunt radiokanaler via SR? Frihet att välja svarar förstås direktörerna på statsmedierna. Men om det som serveras mest är tidsfördriv så borde antalet kanaler kunna bantas rejält. Låt de privata affärsföretagen leverera kändisteve och annat strunt! Leverera i stället kvalificerad samhällsdebatt så att idén med ”public service” (nytta i folkets tjänst) kan realiseras.

Att det inte sker förklarar jag genom att nöjen, sport och liknande time-killers ska få folk att se att SVT existerar. Därmed finns en chans att detta folk också tar del av nyheter som nästan alltid uppfyller vänsterliberalismens ideal och får dess politiska företrädare återvalda.

Torsten Sandström

Som riktigt gammal slukare av svenska medier kan jag uttala mig om en förfärande utveckling. Under min livstid har press, radio och teve förvandlats från kritisk rapportering av fakta till presentatörer av åsikter och flams. Journalisterna har blivit politiska instruktörer – dessutom utan att klargöra den egna privata åsiktspositionen. På så proppas publiken full med färdigtuggade lösningar på komplexa samhällsproblem.

Tydligast syns detta i de stora drakarna DN och SvD samt i de tvångsfinansierade SR/SVT. Effekterna känns för mig som att återföras till småskolan under 1950-talet. Högröstade journalister talar om för mig hur jag ska se på verkligheten i samhället. Och om rapporteringen undantagsvis baseras på verkligheten bortser den helt fräckt från att motstående analyser av fakta finns. Dagligen känner jag desperation. Särskilt som jag betalar för den propaganda som översköljer mig.

Förstå mig nu rätt. Jag är inte motståndare mot politiska texter. Tvärtom är det en av mina livsnerver. Men det är den falska marknadsföringen som irriterar mig. Journalistik ska bygga på ett öppet samtal där olika åsikter möts och analyseras. Analysen ska vara kritisk. På så vis blir min rädsla stor för den mediala tsunamin jag möts av från morgon till kväll.

Under tre års tid har jag följt och medverkat i Bulletin. Här presenteras en bredd av politiska åsikter som imponerar. Texterna är genomgående väl underbyggda. Det är inte husbondens röst som hörs. Tvärtom ställs du som läsare inför olika varianter av bitande samhällskritik. Normalt sätts den bestående maktordningen under lupp. I allmänhet möter du därför väl underbyggd kritik av den politiska eliten.

På så vis fungerar Bulletin som ett öppet sommarfönster. En fläktande vind för in alternativa åsikter. Några biter som myggor eller irriterar som knott. Men på det hela taget kommer du att må gott av syrerik frisk luft. Framför allt kan du vara säker på att åsikterna inte beställts av den rådande politiska makten.

Sedan begynnelsen av 2026 medverkar jag även som krönikör i Epoch Times. Det är ett spännande projekt. Skillnaden mot Bulletin är intressant. Båda medierna innehåller samhällskritik med en inriktning från höger. I Bulletin är detta synnerligen tydligt. Epoch Times strävar däremot efter att samtala med dem som inte redan är frälsta, om uttrycket tillåts. Tidningen har ett brett innehåll! Jag menar att denna strävan är något viktigt. Jag hoppas att den bär på det vis som Epochs framgång tycks peka på.

Torsten Sandström

Jag fick häromdagen en inbjudan till ett seminarium på Högskolan i Gävle. Att den fanns var nästan en nyhet för mig. Tillställningen hade uppenbarligen juridisk inriktning. Klart att jag hajar till. Konferensen handlade nämligen om ”silent violence”, dvs tyst våld.

Jag som tidigare kritisk bloggat om ett annat modefenomen, psykiskt våld, får nu vatten på min kvarn. Ett gäng inom ämnet psykologi – som vill kalla sig vetenskap – tycks ligga bakom de nya flummiga begreppen. Personer som studerar vad som händer inom människans hjärna saknar uppenbarligen normala spärrar. Tycker man sig uppfatta våld så existerade det, tycks tanken vara. Här är länken till seminariet.

https://www.hig.se/engelska/university-of-gavle/about-the-university/evenemang-och-konferenser/the-silent-violence

I vanligt språkbruk används ordet våld för handgripliga aktioner, i stil med slagsmål eller liknande. Så är det åtminstone för jurister. Bara ett hot om att använda våld utlöser alltså inte annan påföljd än straff för olaga hot. Men sådana viktiga distinktioner rörande olika samhällsfenomen verkar inte vara något för dagens psykologer eller vänsterns jurister. För dem blir individens uppfattning som sagt avgörande. På så vis blir tankar och politik lika med vetenskap.

Alla som försöker tänka logiskt inser att en individbaserad forskning inte kan ses som vetenskap. Det måste finnas något fysiskt pregnant – i princip möjligt att bevisa – bakom forskning, dvs något utanför en enskild individs uppfattning. Vad en person tycker kan förvisso vara mycket intressant. Men de egna idéerna blir därför inte vetenskap. De är svåra – egentligen omöjliga – att underkastas forskning (annat än genom fåniga enkäter som inte ger andra bevis än eventuella åsikter).

Jag menar att nutiden svenska politiska språk alltmer drabbats av individens vilsna sökande efter egna ideér. Jag tror alla inser att detta innebär att samtalet – och än tydligare vetenskapen – riskerar att hamna på gungfly. Ett samtal måste bygga på pregnanta ord. Inte enbart på känslointryck för stunden om att man exv tror sig ha utsatts för för något som man liknar vid våld.

Tyvärr drivs individualismens västerländska samhälle av starka krafter – politiska och mediala. Följden har blivit att förutsättningarna för vetenskap och förnuft minskat. Viktiga begreppsliga precisioner går med andra ord upp i dimmor. Att Högskolan i Gävle satsar på tyst våld är alltså ett allvarligt tecken i tiden. Gissningar och strunt upphöjs till vetenskap.

Torsten Sandström

Det svenska Migrationsverket sägs enligt Göteborgsposten (30/1) ha fått direktiv från EU:s asylbyrå rörande ny skäl för att öppna Sveriges gränser. De nya reglerna innebär att personer som har anknytning till IS i Syrien anses ha en ”välgrundad fruktan för förföljelse”. På så vis bör man vara berättigad ett internationellt skyddsbehov, påstår man från Bryssel. Däremot säger EU:s byrå att kristna inte har samma behov av asyl.

Innebörden är att Sverige ska ge muslimer tillhörande IS asyl om de påstår sig hotade pga av sin religiösa tillhörighet. Att de inom IS agerat som livsfarliga terrorister och mördare ska alltså inte vara ett skäl mot. Det är inget annat än upprörande. Det visar att vänsterliberalismens drömmar även vill ta terrorister i sin famn ifall de anför religiösa skäl för asyl.

Sveriges regeringen måste ta ett samtal med Migrationsverket rörande de föreslagna asyldirektiv som riskerar att öka invandringen och indirekt den allvarliga brottslighet som förknippas med den.

Samma oro har jag rörande signaler om att Spaniens röda premiärminister Sanches vill öppna sina gränser söderut för asyl. Det påstås att en halv miljon invandrare finns i pipelinen och att Sanches behöver nya framtida röster för att klara sitt partis maktställning. Att många av dessa asylinvandrare kan påräknas flytta norrut är en anledning till blodigt allvar för nationer i norr. Inflyttningen till Sverige är fortfarande stor – förra året anlände så många som 116.000 från utlandet!

Om Sverige ska klara samhällets många och svåra strukturproblem måste invandringen kraftigt begränsas. Svenska folket lider redan av försummelser från Reinfeldts och Löfvens tid. Blodigt våld, fattigdom, köer och utanförskap har nationen tillräckligt av! Om EU och Spaniens Sanches får bestämma blir eländets permanent. EU har redan fullt upp med Rysslands krig mot Ukraina. Och ska vänsterliberala politiker och byråkrater på europanivå tillåtas skapa ännu mer oreda i världsdelen blir krisen akut allvarlig. Det enda goda är att det hjälper oss att förstå hur rödgrön politik lever ett utomjordisk drömliv som är extremt skadligt.

Torsten Sandström

Regeringen, under L-partiets utbildningspolitiska ledning, fortsätter att driva den svenska skolan i förfall. I dagarna säger Mohamsson att tusentals barn lämnar skolan utan att vara behöriga för studier på gymnasiet. Efter detta pekar hon på att ett slopande av betyget F (underkänt) är lösningen.

Även ett barn förstår att detta inte är ett försök att höja kvaliteten på en skamfilad svensk skola. Tvärtom blir effekten att kraven på kunskaper sänks och skolans inte fungerar i sin naturliga roll.

Orsaken är en långvarig svensk demagogi. Man talar högröstat om kunskaper. Men samtidigt är det en naiv jämlikhetspolitik som dominerar utbildningssystemet. Och då kan Mohamsson stoltsera med att fler elever ska ”få en större chans att klara skolan” genom att slopa betyget F. Det är med andra ord fråga om en kapitulation (inför okunskap) och ett öppet raserande av ett skolsystem och en pedagogik som bygger på krav och kunskaper.

Nästan lika demagogisk är debatten om friskolor där L-partiet också är på helt på fel spår. Man vågar inte stå upp för fria val och framför allt inte för att få folk att förstå varför friskolor kan bidra till högre kvalitet och lägre kostnader om de drivs och kontrolleras korrekt av det offentliga. Vänsterns populistiska skrin mot vinstutdelning till ägarna klarar inte de borgerliga av att bemöta. Det verkar som man – liksom i betygsfrågan – ger upp inför populistiska rop.

Friskolor är inte en enkel fråga. Fördelen är fria val, mer nöjda lärare och en effektivare drift till lägre kostnad för samhället. Nackdelarna är risken för glädjebetyg och pressad kvalitet i spar- eller profitsyfte. Men det är dessa uppenbara risker som stat och kommun måste tackla då avtal träffas med friskolorna ledare eller ägare. Men det gör man ju inte tillräckligt effektivt. Byråkratin är ineffektiv – bara delvis på grund av att man inte getts tillräckligt kraftfulla lagregler. Byråkratins vanliga vegeterande och trampande av vatten tar nämligen ut sin rätt.

Men att tro att offentliga skolor allmänt sett är bättre och billigare är rent nonsens. Spännviden mellan olika offentliga skolor är lika vid som Atlanten. Främst beror även detta på bristande kontroll och byråkratins oförmåga. Ytterst beror det på politikerna bristande vilja och förmåga att forma kontrollsystem som snabbt och smidigt straffar otillräckliga skolaktörer. Det regeringen och L-partiet gör med att slopa F-betyget är ett tydligt bevis på att den svenska skolpolitiken havererat. Politikerna har kört in i väggen. Nya klarsynta och handlingskraftiga politiker behövs (som i sin tur vågar ta byråkraterna i kragen).

Torsten Sandström

Trött hör jag till morgonkaffet hur SR P1 Morgon driver sin eviga mediala debatt. Trots att alla vet att regeringen genomfört rejäla juridiska och polisiära reformer för att komma till rätta med klanernas våld så spjärnar SR mot. Trots att regeringen sannolikt stoppat dödligt våld mot åtskilliga svenskar så pläderar SR för att regeringens politik ska granskas. Motiveringen är att integritetskränkningar – exv av unga brottslingar – måste analyseras. Det säger man – hör och häpna – till den regering som ett par år tagit privatpersoners liv och frihet på allvar. Tala om dubbelmoral!

I sin framfart allierar sig medierna – i detta fall SR – med olika myndighetschefer och liknande företrädare för västerliberalismen dogmer. Det rör sig exv om höga statliga chefer som jobbar för integritet, mot diskriminering eller för mänskliga rättigheter. Dessa talföra vänsterliberaler har sin bakgrund i de rörelser som passivt främjat den storskaliga invandringen till Sverige under många år. Alltså personer med politisk närhet till dem som inte klarat av integrationen och på så vis bidragit till den svåra kriminaliteten.

Det mönster jag nu beskrivit är tyvärr typiskt för västerlandet. Jag kritiserar att självutnämnda siare och handpåläggare – som i åratal bedrivit en för nationen skadlig politik – nu ska tala om hur en regering som på allvar jobbar med saken ska agera. Det är tragikomiskt!

Det är samma typ av krönta politiska besserwissers som Trump och Musk härjat mot med grova ord. De tvås samtalston är förvisso eländig och såvitt jag förstår sannolikt onödig. Men det förefaller som USA-ledningen vill skaka om sina politiska motståndare och etablissemanget bakom dem. Möjligtvis uppstår i framtiden en sorts balans. Vem vet?

Men för svensk del gäller det att kritisera den stora mängden vänsterliberala politiker – och deras välbetalda byråkrater. Den svenska sjukan håller enligt min åsikt på att hota vår civilisation. Deras regleringshelvete missar de riktigt allvarliga problemen i Sverige. Stegvis lagstiftar de bort väsentliga friheter för enskilda människor och företag. Att marknaderna och vardagslivet inskränks bekymrar inte alla dessa krönta. De har nämligen sin principer, som skapats för omkring åttio år sedan (efter andra världskriget). Nu vill de se mer av detsamma. Högre skatter och byråkrati blir med andra ord följden.

Därför håller vänsterliberalismens företrädare faktiskt på att sänka svensk frihet och förmåga till nyskapande. Typiskt nog har de sina när allierade inom EU, en organisation som närmast nått vägs ände vad gäller regleringshysteri och brist på ekonomisk effektivitet. I Bryssel darrar man efter signalerna från USA.

Även om Trumps och Musks tonläge är helt fel så måste dessa ord om vänsterliberalismens elände skrivas!

Torsten Sandström

Dagen tema tillhör en av mina käpphästar. Jag menar att den svenska regleringen av sexhandel inte bara är orättvis utan också leder till ökad prostitution. Detta genom att köparen kriminaliseras medan säljaren – normalt en kvinna – legaliseras och betraktas som ett offer som alla ska tycka synd om. Jag bestrider inte att socialt utsatta kvinnor tämligen ofta rekryteras och utnyttjas. Men just skillnaden i den juridiska synen på köpare och säljare menar jag är orättvis och faktiskt gynnar fortsatt prostitution.

Den säljare som lockar till köp går fri medan köparen är kriminell. Jag menar att antingen ska båda parter kriminaliseras eller ingen. Just det faktum att säljande kvinna går fri gör sexmarknaden i vårt land synnerligen intressant för utländska kvinnor och deras hallickar. Legal och illegal invandring främjas med andra ord. Marknadsföringen gynnas genom att säljaren – lockbetet- handlar helt lagligt. Sverige har därför blivit en betydande internationell marknadsplats för sexhandel, just därför att den svenska lagstiftningen ser ut som den gör. Och denna reglering lanserar feminister som ett föredöme för världen!

I vårt land läggs mycket stora polisiära och rättsliga resurser ned på att jaga män som köper sex. Köparna straffas med böter och skam. Kvinnorna hyllas nästan och ses som offer. I dagens SvD syns därför följande rubrik skriven med krokodiltårsblod:

Ukrainskor utnyttjas av sexsajter: ”Mår illa”

I stället för att feminister fortsätter med sitt hycklande borde den svenska sexköpsregleringen omformas. Ifall man kan bevisa att majoriteten kvinnor ”i branschen” skadas ekonomiskt, kroppsligt eller socialt ska båda köpare och säljare straffas. Men om sexköp däremot ska ses som en kulturell affärsverksamhet – som vilken annan på en fördomsfri marknad – alltså något som utövas av kvinnor som valt bort vanliga sysslor för att jobba med sex för sin försörjning – ja, då bör all handel legaliseras. Det är nämligen uppenbart att sexhandel idag bedrivs inom en mycket stor gråzon. Det heter nu fri sex! Ganska många tjejer kryddar nämligen sitt liv med att på fritiden tumla runt i sängen med rika killar. På SVT – som kallas public service – visas programserier som idylliseras sexbyte i partystil i lyxmiljö. Man gifter sig vid första ögonkastet och bönder annonserar efter en fru. Nästan allt har nu blivit sexhandel.

Det som sker från samhällets sida är en yttring av dubbemoral. Feminismens prussiluskor har skapat en reglering som gynnar den prostitution som är förbjuden. Det är dags att tänka om!

Torsten Sandström

Svenska journalister har på sina seminarier lärt sig att skriva om människor som har det besvärligt. Som tumregel är det förstås okej. Men att i alla lägen lyfta fram enskilda ”offer” utan att se på konsekvenserna om offrets krav skulle upphöjas till regel är förkastligt.

Följande rubrik från Sydsvenskan den 28/1 är ett tydligt exempel. Det rör sig om en flicka som föräldrarna tagit till Sverige för ytterst kvalificerad vård med osäkert utfall.

18-åriga Vanesa dog efter att ha nekats vård – nu utvisas hennes familj

I en värld med obegränsade resurser ska givetvis alla ges vård. Men i vårt land är köerna långa. Kostnaderna är höga för skattebetalarna. Därför måste alltid prioriteringar ske. Givetvis blir det konfliktfyllt då utlänningar anländer med svårt sjuka ungdomar.

I det aktuella fallet vädjade läkare – enligt deras yrkeskodex – hos Migrationsverket om att den svårt sjuka Vanesa skulle få stanna för att undergå en transplantation. Offert hann avlida. Att resten av familjen nu utvisas följer givetvis regelboken.

Sydsvenskans text följer ett vanligt journalistiskt typfall. Ett offer pekas ut som publiken ska tycka synd om. Det är hjärtknipande. Att hjälpen till offret avviker från gällande regler struntar medierna i. Kontentan är att samhällets resurser ses som oändliga. Den som – liksom jag – protesterar anses hårdhjärtad och människofientlig. Men exemplet ger prov på oförnuft. Alltid måste skattebetalarna punga ut för att någon ska ges särbehandling. Och andras intressen ska sättas åt sidan.

Jag skriver ofta om vänsterliberal drömpolitik. Att alltid fokusera på offer blir ett av flera typfall. Sverige måste enligt min mening fokusera på att lösa alla gamla strukturproblem och inte på kostsamma särfall.

Torsten Sandström

Hur tokigt är det egentligen i vänsterliberalismens Sverige? Den statliga radion och televisionen – alltså SR och SVT – ger ständigt plats för journalisternas egna visioner eller ideologer. Oftast sker det i intervjuer av olika slag, där okritiska frågor ställs till en rödgrön politiker.

Detta innebär att folket var dag tvingas lyssna till dem som under åtskilliga år bidragit till det elände som Sverige och Europa nu står inför. Alltså intervjuer med med personer som varit för invandring, nedrustning, jämlikhetspolitik i skolan (i stället för kunskaper) samt en växande byråkrati ( full med medlöpare till dem som förespråkar drömmarnas politik). Alltså den politik som fört den svenska nationen till vägs ände.

I medierna presenteras dag efter dag personer som Jan Eliasson, Margot Wallström, Göran Greider, Ann Linde, Sverker Sörlin mfl som sanningsägare. Alltså människor som medverkat till det europeiska samhällets tillbakagång militärt, ekonomiskt och ideologiskt genom långvariga predikningar av wokepolitik.

Dessa människor ska således förklara för folket varför Europa nu drabbats av svåra problem. Dessutom tala om hur problemen ska lösas. Man kan säga att getterna upphöjts till trädgårdsmästare. Detta efter att ha lämnat ängen betad ned till nästan sista klövern.

Torsten Sandström

Inom kultursverige driver den politiska eliten tesen om att offentliga tjänstemän själva ska bestämma vad som är konst, litteratur och god svensk kultur. De råder alltså tabu för politiker att lägga näsan i blöt. Armlängds avstånd måste politikerna visa – heter det – så att tjänstemännens egna politiska visioner får fritt spelrum. På så vis tar vänsterns svartrockade kulturbyråkrater över. Därmed sprids rödgrön kulturpolitik inom stat och kommun. Den heliga tesen om armlängds avstånd spelar med andra ord vänstern i händerna.

Nyligen har det bråkats i Lilla Edets kommun om en SD-politiker som kritiserat att chefen för kommunens bibliotek bjudit in två kommunister att hålla föredrag, dvs Nadim Ghazale och Alexandra Pascalidou. Vi ser alltså hur kommunala tjänstemän bestämmer vad som ska anses som gångbar kultur i Lilla Edet.

Följden blir att vänsterindoktrineringen ökar under skydd av tesen om armlängds avstånd. Det visar sig att Nadim Ghazale fakturerat 87.000 kronor för sammanlagt tre anföranden till unga skolelever. Alexandra Pascalidou har nöjt sig med omkring 12.000 kronor.

Att storleken av utbetalningarna sprids är bra. Det gäller enligt min mening att skapa en folklig reaktion mot principen om armlängds avstånd. Det som skett i Lilla Edet är lika allvarligt som att kommunister bestämde kulturen i Sovjetunionen. Kultur ska inte bestämmas efter någon partibok eller av en partisympatiserande byråkrat. Det svenska samhället kulturdogm om armlängds avstånd slår alltså bakut och gynnar vänsterliberala tjänstemän. Dogmen måste upp på bordet så att olika samhällsintressen öppet kan balanseras mot varandra på ett rimligt vis.

Detta sker alltså i tider då gammelmedier oroar sig över högerpopulism. Det vi ser är inget annat vänsterdito. Rådande tabu för politisk kultur syftar till partineutralitet. Men det fungerar alltså precis tvärtom. Detta pga att kulturens eliter normalt är rödgröna och vänsterflummiga. Inte serverar de någon balanserad kulturpolitik. Man bränner av 87.000 på ett bräde till Nadim Ghazale!

Den politiska elit som står bakom lurendrejeriet med armlängds avstånd måste fråntas sitt tolkningsförerträde. All kultur är nämligen subjektiv! All kultur är i någon mening politisk. Även om målet är högsta kvalitet, skönhet eller känslosamhet så kan det inte bestämmas utan ett tydligt inslag av politik. Det avgörande är att denna politik måste balanseras i styrelser och nämnder. Olika intressen ska brytas mot varandra. Där ska öppna samtal föras som medborgarna tillåts ta del av. Makten ska inte överlämnas till anonyma byråkrater hur många akademiska betyg de än har i konst-, litteratur- eller kulturhistoria. Valet av smak är nämligen ingen vetenskap! Det rör sig faktiskt om politik!

Därför ser jag ingen fara i att politiker i offentliga styrelser och nämnder i Sverige genom majoritetsbeslut tillåts bestämma kulturutbudet. Centralt är det öppna samtalet. Givetvis ska tjänstemännen bjudas in. Dom ska dessutom verkställa. Men att vänsterinriktade byråkrater ska diktera utbudet – såsom i Lilla Edet – kan knappast kallas en demokratisk kulturpolitik.

Torsten Sandström

Jag är ingen vän av Minnesotas guvernör Gwen Walz. Han tillsammans med presidentkandidaten Kamal Harris och förre presidenten Biden är urtyper för den vänsterliberalism som pläderar för en orealistiskt och skadlig drömpolitik.

Men Walz´kritik av Trumps ICE´s dödliga och våldsamma framfart i Minneapolis delar jag. Trump har liksom Hitler skapat en närmast civil kår av handgångna män med ideal från MAGA-rörelsen. I likhet med SS ser vi embryot till en stat inom staten.

En synnerligen stram invandringspolitik är något som såväl USA som Sverige (i än högre grad) behöver. Men land ska med lag byggas. Våldsamma avrättningar strider förstås mot demokratins basala grunder. Nu har ICE på kort tid dödat två (kanske tre) oskyldiga amerikaner. I snabb takt växer personalen i ICE genom folk från MAGA. De har ultrakort utbildning och är utrustade med grova vapen. Det liknar en milis som ”ägs” av Trump. Med lösa tyglar sprids våld och död.

Allt stämmer med Trumps diktatoriska ledarstil. Hot och våldsanvändning. Högröstade utspel för att se om krav kan genomföras. Ofta snöpliga reträtter, som beskrivs som stora framgångar – ”de största som världen skådat”. Visst kan Trump vinna terräng då och då. Men det tänkta priset tycks vara att framstå som en buse som inte respekterar någon annan än sig själv. Det som sker är motsatsen till demokratisk samverkan. Orsaken är att Trump inte respekterar demokrati. Rå makt är det enda han förstår efter sina många år i faderns fastighetsimperium.

Att inte Trumps anhängare protesterar är läskigt. Även de är fångade av drömmar. Inte nu av vänsterns ideal. Utan av att central makt i Trumps händer är något gott. Att demokratin hotas av Trump vill man inte se. Jag tror många kommer att ändra sig om Trump tillåts fortsätta. Han är en fara för USA och faktiskt också för mänskligheten! Mannen sitter på närheten till atomvapen.

Torsten Sandström

DN har idag en rubrik som hjälper oss att förstå något viktigt:

Notan för talmannens inställda resa: 1,5 miljoner kronor

Det rör sig om Andreas Norléns bokade privatflyg till USA med en grupp riksdagsmän. Reguljärflyg har alltså valts bort. Sedan blev resan inställd, men staten tvingades förstås ändå betala 1,5 miljoner för avtalet.

Nyligen har en annan flygresa som bokats av Norlén till Schweiz kritiserats. Det rör sig om nästan 700.000 kronor. Vanligt flyg skulle kanske kosta högst 10.000 kronor. Men för att visa sig storsint generös med statens pengar mot sina japanska kollegor – på besök i Sverige – måste Norlén ta privatflyg. Allt hade exv varit möjligt att lösa genom att bjuda japanerna på reguljärt flyg tillsammans med Norlén själv. Men flott ska det vara när Norlén är i farten som politiker.

Varför tog Norlén inte reguljärt flyg? Mitt svar är att han – och många andra riksdagsmän – fjärmat sig från folkliga värderingar. Särskilt Norlén ser sig som en stor man i staten som måste kunna beställa privatflyg i en handvändning. Så går det när en politisk klass växer fram och biter sig fast i maktens rum. En sann demokrat hade ägnat sig åt något annat än slöseri med folkets slantar. Men den som erövrat en hög offentlig ställning lockas förstås att försöka bevara den. Det är mänskligt. Men det är ett hot mot demokratin och ansvaret mot det folk som tvingas betala alla offentliga utgifter.

På så vis är det bra att DN avslöjar hur Norlén tappat kontroll över sina handlingar. Särskilt för moderater och sossar är det viktigt att ständigt jaga tendenser till maktfullkomlighet. Dessa två partiers medlemmar har – efter år i maktens centrum – skaffat sig vanor som på sikt kommer att bli partiernas fall. Vi ser tydligt ett minskat förtroende för Moderaterna nu. Visst uträttar partiet en hel del bra. Men den politiska klassens egenintresse blir tydligt. Partiets medlemmar tycks ha tappat fotfästet. Väljarna förstår att resor är nödvändiga ibland. Men inte i lyxklass.

Särskilt Norlén framstår som en politisk pajas med ett överskott av självförtroende och fånigt pladdrande och egotrippande. Han framträder som en konservativ av den sämsta sorten. Att öppet sträva efter elitär ståt är omodernt och gör väljarna arga. Inte minst affärsmän som flyger reguljärt. Norlén kommer att kosta Moderaterna röster.

Torsten Sandström

Nyårets brasa bland SVT:s evigt osande lägereldar heter Sverige Larv, föråt LIve. Vi ser hur mediesamhället försöker ta ett fastare grepp om ett svenskt folk som inte längre vill se på tablåteve, utan streamar efter egna behov för stunden. Framför allt tycks SVT vilja ta igen yngre tittare. Då tror man att tillägget ”Live” passar i syfte att lyfta ett tröttkört ”Go kväll”. Så billigt!

Statstelevisionen vill alltså försöka fånga ett svenskt folk som inte gillar att gå i de led som politikerna bestämt. Ledet kallas ”public service”, som ska föra tanken till nyttigheter som sjukvård, transporter och livsmedel. De senare fenomenen tar som bekant nästan aldrig ledigt, ty man behövs verkligen. Men SVT sänder på helgerna nyheter i löjligt bantat skick. Redan från början är dessutom nyhetsutbudet av låg kvalitet – SVT satsar mest på lokalredaktioner – man har minst 50 stycken – med en kvalitet som tar sikte på småskolans nivå med insatser av PRAO-elever.

Att använda ordet ”public service” på något så fånigt och onyttigt som Sverige Larv är ett hån. Struntsnack, flabb, sega samtal och så förstås SVT:s ständiga armé av hel- och halvkändisar. ”Dösnack från tevesoffan” borde vara namnet, varvid suffixet Larv görs tydligt. Vi ser alltså mediesamhällets utbud av kultur. Det känns mest som seanser från soptippen. Något i stil med Think Pink.

Klart att det är ett tidens tecken. Till bilden hör att SvD, som tidigare varit en kvalitetstidning, vandrar i samma riktning. Idag skriver Henrik Torehammar som vanligt om politik på dagisnivå. Rubriken lyder:

Välkommen Busch, vår nya ledare!

Nu talar Torehammar om att Ebba Busch är en möjlig regeringsbildare – en framtida Buschadministration. Den politiska analysnivån är som ett vakuum. Texten hade kanske passat i tidningen MAD. Men idag är den en påminnelse om hur flummig åsiktsjournalistik kommit att ersätta kvalitativ nyhetsrapportering.

På så vis uppfattar jag såväl SVT som SvD som dödskallemärkta. Seriös samhällsrapportering försvinner och ersätts av timekillers. Svenska folket ska inte utmanas med kvalitet, utan med banala sömnpiller. En kulturell dödsdans är det vi ser. SVT:s finansierat med tvångsavgifter och SvD:s med statliga bidrag. Svenska folket betalar dyrt för det råttgift som inte behövs. Rena Absurdistan!

Torsten Sandström

I dagens Sydsvenska dagbladet avslöjar chefredaktör Jonas Kanje något som han tror är en sanning. Rubriken lyder:

Vi kan lära oss något av Henrik Jönsson!

Det förefaller vara en form av syndabekännelse. Men det blir magplask. Svaret är i och för sig inte dumt, men klart otillräckligt. Det lyder: För att de [alltså Jönssons Hundra %] förstår sina läsare och tar läsarnas behov på allvar?

Enligt min åsikt är detta inte den viktigaste lärdomen. Ty den är att Henrik Jönsson har en tydlig konservativ eller högerpolitisk agenda. Detta går hem hos människor från olika samhällsklasser ( flest män). På så vis skriver han om viktiga problem som vanligt folk gillar.

Men det gör inte Sydsvenskan och landets andra gammelmedier, med några undantag (exv Göteborgsposten). I de gamla medierna skriver journalister som smyger med sina vänsteråsikter. Många av dem är inte ens medvetna om att de skriver vänster. De menar att de skriver sanningen.

En klok publik blir glad att läsa eller höra om frågor och svar som man själv funderar kring. Visst är folk vana – och trötta över – att få politiska åsikter proppade i halsen från DN, Aftonbladet, SvD, SVT, SR, Expressen, Sydsvenska mfl. När man tar del av Henrik Jönsson lugna och klara ord blir människor nöjda.

Chefredaktör Jonas Kanje har således mycket att lära. Men han vågar inte säga det jag påstår. Då skulle vänsterns kommissarier på Sydsvenskan göras revolt. Likdan är journalisternas makt numera över andra traditionella medier. Förr gällde faktajournalistik. Nu tyvärr åsiktsdito.

Torsten Sandström

Vänsterns tystnad är skriande rörande fasansulla övergrepp från mullornas Iran, Hisbollah och Hamas. I dagarna dödas tusentals protestanter i Iran. Men vänstern beklagar bara dödsfallen, utan att dra några politiska slutsatser om varför de islamska krigarna systematiskt förtrycker det egna folket. Det som sker är motsatsen till den demokrati som Sverige bygger. Tystnaden är skrämmande. Hur ska den förklaras?

I grunden rör det sig om vänsterns struntenkla ideologi. Alla skeenden ses närmligen genom klasskampens prisma. Det rör sig om en simpel dualism: kapitalist mot arbetare, förtryckare mot förtryckt, rik mot fattig. Om en förtryckt pekas ut måste denne ges all stöd oavsett bakgrunden. Med en så onyanserad och ovetenskaplig teori blir utgången förutbestämd. Ofta kan analysen falla ut precis hur som helst (i det enskilda fallet). Det som inte passar in tigs det om.

I Sverige demonstrerar vänstern flitigt för Palestina, där Hamas sedan länge styr. Huvudorsaken till problemen i Gaza – islamsk terrorism som enlig vad nyss sagts inte kan kompomissa – medför att vänstern väljer sida med Hamas som ses som revolutionärt.

Vad gäller mördandet i Iran vet vänstern inte hur man ska agera då det är så kallade revolutionsgarden som dödar vanliga människor (i protest mot förtryck). Därför måste allvarlig kritik riktas mot svensk vänster. Till saken hör att även Socialdemokraterna har flitiga kontakter med den palstinska myndigheten och PLO som – med närmast en axelryckning – låter Hamas sköta det vardagliga dödandet. Tystnad om verklighetens samband råder.

I Göteborgsposten skriver Adam Cwejman den 21/1 en – som vanligt – bra ledare på den linje jag nyss framfört. Den är läsvärd. Se länken!

Torsten Sandström

https://www.gp.se/ledare/darfor-demonstrerar-inte-vanstern-mot-mullorna-i-iran.6259b435-ffcd-4cf5-bc46-5b9ff23e0fa3

Saken är klar! Donald Trump visar prov på extrem dårskap. Han meddelar Norges statsminister att han inte längre bara behöver tänka på fred. Detta på grund av att han inte fått Nobels fredspris. Han antyder med andra ord krig för att erövra Grönland.

Om en person i hans ålder och position skriver något sådant är det tecken på grava själsliga problem. Det går inte bara att säga att han agerar impuslivt, oförutsägbart eller som ett barn som inte fått som det vill. Nu ser vi synnerligen allvarliga psykiska reaktioner som tydligt pekar på sjukdom (som kan ha utlösts av stark press i rollen som president). Med andra ord magalomani!

Den amerikanska demokratin ställs nu inför sitt hittills kanske allvarligaste problem. Kommer statens organ och civilsamhällets mekanismer att klara av hur Trump ska kunna avsättas? MAGA-rörelsen har skapat ett gigantiskt statsrättsligt problem. Det finns i och för sig konstitutionella medel – eller verktyg – för att lösa krisen. Men frågan är om nationens politiker, medier och civila organisationer är redo för upgiften?

Trump agerar somen galen elefant i proslinsbutin. Världen undrar och vet inte vad man kan göra. Hittills har eftergifter prövats. Nu krävs tuffa motbud för att stoppa vettvillingen.

Torsten Sandström

Efter att jag har i unga år kallat mig liberal har min vidare politiska resa skiftat rejält. Om man ska ta ordet liberal på allvar så är ideal som politisk frihet och jämlikhet naturliga. Vem vill inte vara liberal? Frågan är bara i vilka sammanhang. Problemet är således att ordet är oklart och med tiden blivit så utslitet att det närmast blivit omöjligt att använda i ett förnuftigt samtal.

I dagens svenska politik syns detta med största allvar. Det stolta flaggskeppet Folkpartiet var en samling av personer från äldre rörelser med frisinnade ideal. Alltså politiker som varit med om att tillsammans med socialdemokrater och konservativa bygga den moderna svenska demokratin.

Advokaten Carl Staaff (död 1915) – liberal statsminister två gånger – var en grundbult i den svenska demokratins utveckling. I hans av majoriteten ogillade rösträttsförslag förespråkades majoritetsval i enmansvalkretsar. Om han vunnit hade sannolik dagens politiska splittring via småpartier kunnat undvikas.

Vidare såg nationen fram till och med Bertil Ohlin (mitten av 1960-talet) politiker av gammalt gott liberalt virke. De var allvarliga män och kvinnor som strävade efter att motverka socialdemokratins utveckling av landet till det korporativa Sverige. Inte bara principiella personer utan främst pragmatiska och fiender till S-partiets satsning på den starka staten, kollektiva lösningar och höga skatter utan effektiv kontroll av bidrag och byråkratier.

Men nu är L-partiet på väg mot sin undergång. Under mer än ett halvt sekel har Liberalerna stegvis lämnat den förnuftiga pragmatismen och klivit in i socialdemokratins tankesfär. I borgerliga regeringar har partiet – tillsammans med Centern – framstått som sossarnas ideologiska budbärare. Man har utvecklat en röd-grön vänsterliberalism. Alltså en extrem symbolpolitik med drömmar som har tagit över kloka kompromisser. Via år i regeringsställning har liberaler uttalat glänsande ord om svenska skolan, men utan motsvarande verkstad. Fokus på vänsterns jämlikhetsdogmer har nämligen ständigt motverkat en svensk skola för krav, kunskaper och ordning. Inför valet 2026 hotar till och med Liberalerna tusentals elevers studier i väl fungerande privata skolor.

Liberalernas nej till regeringssamverkan med SD tycks nu bli spiken i partiets kista. I konsekvens med att L varit med om att öppna nationen för en storskalig invandring under två decennier vägrar man nu att ta sitt förnuft till fånga. Resultatet har blivit att klanernas dödliga kriminalitet plågat nationen. Lika länge har SD kritiserat effekterna av en invandring utan effektiv integration. Nu har Tidöregeringen och liberalerna tagit till sig SD:s kritik. Men ändå vill lilleputt-partiet inte ha med SD i en kommande regering!

Jag menar att sossarnas starka-stat-tänkande även smittat Moderaterna. M driver tyvärr inte en konsekvent frihetlig politik. Man kör vidare på linjen att det offentliga ska styra politiken om arbete, bostäder, skola, vård, radio och teve mm. Den sk könsbyteslagen är bara ett tydligt exempel!

En delvis dysfunktionell ”Svensk modell” höjs av moderater till skyarna! Kanske är det detta man menar med konservatism? Klart är dock att M-partiet saknar mycket av den förnuftiga pragmatism som i idealsamhället kombineras med konservatism. Monarki och kyrka tycks vara tillräckligt för M-partiet! På så vis framstår Moderaterna varken som liberaler eller klokt konservativa. Man blir främst ett maktparti för en politisk klass som samlats i ett parti som kallas Moderaterna.

Att Moderaterna behöver en rejäl politisk transfusion av friskt blod är uppenbart. Det är faktiskt vad som sker genom samarbetet med SD. I nästa års val kommer vi antagligen att få se resultatet av de positiva tecken som mätningarna 2022 visat rörande skolelevers partipolitiska sympatier. Då röstade drygt 57 % på M, SD och KD.

Jag hoppas därför att vi kommer att få se vänsterliberalismens svanesång. Inför 2026 är prognosen nämligen att i runda tal 190.000 nya unga människor ska rösta. Dessutom säger Chat GTP att omkring 450.000 pensionärer sedan 2022 har gått ur tiden (av vilka många röstat rött). En potential för en pragmatisk högervind finns med andra ord inom befolkningen. Och Liberalernas öde kommer förhoppningsvis att beseglas.

Torsten Sandström

Just nu har SvD – som beskriver sig som moderat – en lång intervju med en uppsatt centerpartist. Samtalet presenteras av tidningen med en stor rubrik, ett citat från den intervjuade (visar det sig om man har örnkoll på citationstecken):

”Det kommer att leda till att Tidö förlorar valet”

Genom rubriken måste man säga att Torehammar de facto sprider denna förhoppning. Alla vet ju att det är vad C vill. Men varför inte tala om vad C vill göra? Och hur man ska agera tillsammans med de rödgröna?

Tidningens utbasunering av drömmen utan närmare presentation av sagesmannen är infam. Varför lyfts just dessa ord fram? Detta är en av flera vanliga metoder som nutida svenska journalister använder. Deras egna drömmar upphöjs till rubriker och slagord. Vad sjutton vet C-partisten och Torehammar om valets utgång? De bara hoppas och pläderar tillsammans genom ett löshugget citat som man inte direkt vet vem det är som säger.

Jag är så trött på den nya tidens åsiktsjournalistik. Där agerar Torehamar som en av flera hala ålar. Fy sjutton! Man undrar hur journalister utbildas? Vanligtvis lyckas svenska juristutbildningar med att få yrkesverksamma domare att sakligt tillämpa ett givet rättssystem och inte egna åsikter. Jag menar att det borde vara en hederssak även för journalister att skilja fakt från åsikter. I stället smyger Torehammar med sina citationstecken och framför en partigängares ord som en faktisk prognos. Problemet är att det som skrivs av journalisten ses som sanningar.

Torsten Sandström

Jag följer med skepsis och viss oro utvecklingen inom rättsvetenskaplig forskning. Den nationella svenska rätten har hundratals problem som väl lämpar sig för forskning. Det vill säga traditionella analyser av lagtexter, motiv och rättsfall. Här kan unga jurister göra god nytta. Viktiga bidrag kan lämnas till kritisk forskning som utvecklar den svenska rättsstaten. Det vill säga studier av hur ett rättssäkert svenskt samhälle bäst utvecklas.

Men unga jurister har alltoftare en dragning åt mer glassiga eller luftiga projekt. Jag tänker på flödet av federal EU-rätt som i stort och smått förändrar den svenska rättskulturen. Tidigare fokus på affärsliv och transporter har ersatts med mardrömsjuridik om identitetspolitik, klimat, mark och miljö, energi, invandring osv. Ett annat exempel är den gummiartade folkrättens tillämpning på vanliga människors vardagsliv (utan minsta tal om statligt tvång).

Allt detta medför att rätten alltmer blivit ett politiskt vapen. Arbetskrävande analyser av praktisk svensk rätt ersätts genom politiska drömmar, som påminner om dem som västerlandets vänsterliberala politiker bedåras av. Då jag följer valet av ämnen för forskning är det slående hur drömmarnas juridik drar till sig unga juristdoktorander. Central civil-, straff- och offentligrätt läggs i träda.

Visst bidrar internationella studier till utveckling av svensk rätt. Men till vardags är det ändå riksdagens nationella lagstiftning som alstrar mest jobb för olika slags jurister. Därför är det kontraproduktivt att unga forskare i ökad omfattning ägnar sig åt globaliserade politiska drömmar. Hur ska dessa politiska aktivister kunna undervisa juriststudenter om rättssäkerhet? Det riskerar att bli bönemöten!

Torsten Sandström

Varje dag hörs hotfulla ord från Trump. Alla som inte delar hans åsikter hånas och hotas med maktåtgärder som tullar, våld, krig. Hoten används i vilken fråga som helst. Hans närmaste medarbetare står vid sidan om och hukar. Alla startar sina deklarationer med att hylla ”den store ledaren” – vi känner tyvärr igen mentaliteten från diktaturländer. Ingen vågar höja rösten mot en president som framstår som ett bortskämt barn. Han älskar att få sitt ego förstorat milsvitt över sin egen förmåga.

Det som sker är tecken på att något fasansfullt drabbat den amerikanska demokratin. Det är MAGA vi ser. Trump har under sitt liv vant sig att göra som han vill. Inget tycks bita på honom – inte ens ett antal förlorade rättsaffärer. Han påminner om en desperado från något Hollywood-film. I stort och smått ska han få sin vilja fram. Om inte Supreme Court snart stämmer i bäcken rörande Trumps viktigaste tullkatastrofer kan det vara för sent att rädda den amerikanska demokartin. Krisen rör Trumps ovilja att godta maktdelning, att visa respekt för lagen eller att lyssna på andra och behandla dem med den respekt som medborgare i USA och nationens allierade kan begära.

Det rör sig om en kombination av själsdysfunktioner och Trumps personliga bakgrund. En viktig orsak är sannolikt hans uppfostran som förvaltande fastighetsmagnat. Detta utan att ha fått lära sig respekt för anställda i en bransch där arbetets värde prioriteras lägre än normalt inom tillverknings- och tjänsteindustri. Handel med råvaror och fastigheter förringar tyvärr inte sällan det hårt arbetande folkets betydelse och intressen. Auktoritära attityder präglar därför oljeshejker, Putins petrokrater och fastighetsmoguler av Trumps typ. De är samma andas barn. Respekten för andra är ofta synnerligen låg. De har helt enkelt svårt att förstå vanligt folk. Att Trump älskar olja är därför inte att undra på…För övrigt: över allt han ser enkla pengar och krypto att casha in så måste han får sin personliga andel! Även om det sker på den amerikanska statens bekostnad.

Allt tydligare syns således en sjuklig oförmåga hos Trump att se demokratins spelregler – han struntar i dem – och ser inte heller sin egen intellektuella potential samt dess konsekvenserna för omvärlden. Kalla kårar går längs min rygg. I skuggan av Adolf Hitler hotade igår Trump med höjda tullar alla stater som inte godtar hans vilja att erövra Grönland…

Att Europas stater nu flyttar militärer till Grönland är ett klokt schackdrag. Vapen är tyvär det enda som busar förstår sig på.

Torsten Sandström

Jag kallar mig ogärna konservativ. Även om jag i grunden hyllar tanken om att bevara det gamla som är gott för ett modernt samhälle. Men jag ogillar den konservatism som bara stövlar på i gamla hjulspår och pläderar för ideér som närmast spelat ut sin roll. Intressant nog är det ibland en konservatism som även appellerar till vänsterliberaler. Jag tänker nu inte bara på ett föråldrat vurmande för kyrkan eller monarkin. Utan på kramandet av en klass av arbetare som idag knappast är egendomslösa och har många fria val i samhället med stor välfärd. På så vis hamnar ungdomar utan jobb och bostad i rävsaxen.

Okej att vårt statsskick innebär monarki. Men ändå bör man ta avstånd från kungafjäsk och liknande. Att kröka rygg för kungligheter och adel är förlegat. Det bygger på något som påminner om rasbiologi. Det hävdade redan Vilhelm Moberg på sin tid med eftertryck. Men denna variant av konservatism lever ännu. Även i kretsar som annars pläderar för kunskaper och ett samhälle med jämlika medborgare.

Jag skriver detta så jag ser att Lunds universitet utsett den danska drottningen Margrethe till hedersledamot. Se länken nedan. Hon må vara vänlig och glad – och liksom många andra vara intresserad av konstnärliga färdigheter. Men ändå bara på en mycket allmän nivå. Hon blir alltså nu hedersledamot för sin kungliga status. Sådant fjäskande är helt enkelt omoderna och bidrar till bevara en grumlig och falsk bild av storhet. Det innebär förnedring då ett universitet böjer rygg för monarkin.

Denna typ av hederstecken slår tillbaka på Lunds universitet. En institution för forskning och utbildning har inget vettigt att vinna på sådan underdånighet. Den är löjeväckande. Och den smetar ned ett universitets kamp för kritiskt byggande av kunskaper. Det är eländigt att belöna via metoder som bygger på börd, kontakter eller fenomen som luktar inställsamhet och korruption.

Torsten Sandström

SvD meddelar den 14/1 att stödet för L-partiet sjunkit ytterligare ned till 1,8 %. Hur svarar Mohamsson? Jo så här:

Mohamsson: Behöver bli tydligare

Det före detta hedervärda folkliberala partier har alltså blivit ett sänke. Ledare efter ledare för ut partiet på allt tunnare is. Ständigt flummiga visioner har ersatt en tidigare marknadsliberal huvudlinje, kryddad med kyrksamhet och nykterism. Numera härjar bisarra drömpolitiker vilt. Politiken är så tydlig att folk baxnar och vänder därför partiet ryggen. Ingen annan än Mohamsson vill bli partiledare. Och med hennes snack på förskolenivå får hon partiet att dyka. Om L inte omedelbart byter politik är det kört. Bäst är nog att lägga ned partiet. Tvinga väljarna att rösta mellan Tidö eller sossarnas rödgröna röra.

Kanske tvingas Mohamsson avgå. Men utan en helt ny politik kommer vi att se ännu en minoritetsvurmare försöka snacka fram partiet. Med tanke på valet av Mohamsson kan man bara gissa vilken udda person och knäppgök som nu kan tänkas ställa upp och bli vald.

Jag skriver ofta om vänsterliberalismens fördärv. I L ser vi eländet klart. Genpom Folkpartiet och L har en äldre ganska förnuftig samhällspolitik – några moment finns ännu kvar – förvandlats till en huvudlinje av genuint flum. Hur L länge hanterat politiken för skolan – efter sossarnas nackskott mot kunskaper – är ett tydligt bevis. Flum har ersatt förnuft.

Torsten Sandström

Under decennier med styre av Socialdemokratin – med korta perioder flumborgerliga allianser – har svenska samhället utvecklats till en spegelbild av Grönköping. Stora problem blottläggs, men litet görs åt dem. Och nya svårigheter skapas genom ren oklokhet eller passivitet. Hur rätt har inte skämttidningen med Grönköpings namn länge haft då man kritiserat Sverige!

Vi ser hur en vänsterliberal drömpolitik frätt sönder nationen. Detta syns såklart när det gäller dödligt våld och grov brottslighet. Utanförskapet i förorterna ekar. Även rättssamhället vacklar. För juridiken har drömmarnas politik varit förödande. Regler har inte byggt på förnuft, utan på storslagna och naiva förhoppningar.

Jag har nyligen skrivit om den invandrare som dödat sina två barn. I fängelset vill han dra fördel av den nya könstillhörighetslagen, som med all rätt kritiserats (men som Moderaterna ändå dragit igenom med hjälp av vänsterns liberaler). Mannen ifråga byter kön och vill därefter flyttas till ett kvinnofängelse. Lagen innehåller inte ens ett undantag för könsbyten som får samhällsskadliga konsekvenser. I drömmarnas Sverige ska alla få som dom vill!

Nyligen läste jag om en dom från Skåne, där en marockan lockats till Sverige av en 30 år äldre svensk kvinna. Mannen fick uppehållstillstånd. Parets kärleksliv spårade dock ur. De två bråkade och pucklade på varandra. Mannen flippade ut och våldtog sin ”välgörare”. Han dömdes därför enligt regelboken till 4,5 års fängelse, utvisning och skadestånd på 340.000 kronor. Då mannen inte kan betala tvingas staten sannolik att delvis ge kvinnan ersättning för hennes lidanden. Kvinnan är ju ett ”brottsoffer”.

När jag skriver om detta känns det som om något overkligt sker omkring mig i landet. Den gnetiga svenska lagstiftaren – som förr noga sökte balansera enskildas ansvar mot samhällets insatser för välfärd – förefaller har spårat ur. Tankar om eget ansvar och begränsning av det allmännas kostnader har farit all världens väg.

Bilden av Grönköping växer alltså fram. Där projiceras emellertid ett åldrigt Sverige med myndiga och stolliga töntar i ledningen. Nutidens Sverige framstår därför mer som ett hippiesamhälle som lutar åt vänster då man vill ge alla människor gåvor. En dubbelmördare av egna barn ska ges kostsamma förmåner. En flummig kvinna som importerat en älskare från Marocko får honom utvisad plus skadestånd från staten!

Hursomhelst framträder bilden av en mardröm. Den svenska nationen har under den politiska elitens ledning i rask takt gått in i väggen. Välvilliga men naiva politiker utvecklar regler – utan vederbörliga reservationer eller undantag – normer som ställer tankar om rimlighet och förnuft på huvudet. Det svenska rättssamhället har utvecklats till ett Gökbo.

Torsten Sandström

Händelser inom sport, film, teve och andra nöjen har blivit mediernas egen värld och något som man ständigt predikar för ett folk som lärt sig följa med. Detta liknar hur kyrkan förr tvingade folk till underkastelse. Utan att formellt ta till piskan lyckas medierna få människor att gå i samma takt. Om budskapet rört angelägna problem hade jag inte skrivit detta. Men mediernas bas är kändisar och deras liv och tankar (om de öht reflekterar mellan flabben).

Alltså rundgång i stil med Sommar, Mellot, Allsång på Skansen, I spåret osv. Dessutom ett evigt tjatande om prisutdelningar rörande all världens struntinsatser. Den svensk som får pris för årets bästa biroll framstår som hjälte för dagen. Och i tevens soffor gaggar kändisar timvis rörande minsta händelser. Timvis rullas SVT nysatsning med det episka namnet ”Sverige Live” där stendöda icke-nyheter tuggas under ledning av inkvoterade icke-experter. Allt för att slå ihjäl tiden och binda folket fast i mediernas skuggvärld. Att verkligheten där utanför är en helt annan spelar ingen roll för mediernas ägare. Nya kändisar tjatar och flabbar. Bröllop och skilsmässor inom jet set. Dödsfall inom kåren kan fylla flera reportage. Alla kändisar är ju så ”folkkära” heter det …

På samma vis presenterar medierna politiken. I nästan varje frågar redovisas vänsterns syn på vad som sker. Mediernas journalister vet nämligen bäst – tror de – och nästan alla lutar förstås åt vänster. Cecilia Uddén, som för allmänheten klargjort att Israel begår krigsbrott i Gaza, fortsätter ändå var dag att sprida sina politiska åsikter. Från Gaza talar i SR hennes legokompis – en palestinier. Vad är det som sker?

Jo, svagt utbildade journalister – med hög profil – iklär sig politikernas roll och styr nationen från mediernas redaktioner. Ett folk av sömngångare vegeterar och traskar som robotar fram i mediernas värld. Det som sker är faktiskt sjukt.

Torsten Sandström

Jag ser i tidningen hur fotbollspampen Gianni Infantini fjäskar för Donald Trump. Den senare tilldelas FIFAS fredspris! Infantini är en barnrumpa och lurendrejare som badar i pengar.

Infantini är en kugge i mediesamhällets system för att trissa upp priset för streamingtjänster. Han är en av de internationella förbundens många sportpampar. Välgödda män och kvinnor som håller varandra om ryggen. Korrupta personer som inte sportar på annat sätt än att trissa upp priset på de tevetjänster som man vill sälja.

Om inte dessa blodsugande pampar saltat avtalen med tevebolagen – utöver vad som behövs för att täcka de speciella arrangemanget kostnader – hade du och jag enklare kunnat ta del av spännande sport. Men för bossarna rör det sig inte längre om sport, idrott eller ädel kamp. Det har blivit miljardbusiness. Till eländet hör att stater världen runt är med i dansen kring guldkalvarna. Från toppen nästan ända ned till botten är det affärer som gäller.

En stor del av de affärer och det fiffel som pågår faller under straffrättsliga regler om muta, bestickning, förskringring, trolöshet mot huvudman. Ändå hyllas sportens pampar som om de vore en del av en folkrörelse. Ungdomar och barns sportande används med andra ord som täckmantel för en global och gigantisk karusell av oegentligheter. Miljarder slussas till fel fickor.

Att nationella politiker inte vågar säga ifrån är ett olustigt tecken i tiden. Den politiska klassen tycks vilja dra nytta av folkets intresse för sport. I stället för att kritisera och försöka avveckla förbunden gödslas pamparna med skattepengar. Och enskilda politiker önskar glänsa som ledare för nationella förbund i stil med Fredrik Reinfeldt. Men det är främst de stora internationella organisationernas marodörer – som exv Infantinis FIFA eller OS-rörelsen – som måste tuktas och avpolletteras.

Att låta dessa rörelser skörta upp vanliga människors tevetittande är inget annat än en skandal. Den politiska klassen duckar. Som vanligt då känsliga ämnen diskuteras.

Torsten Sandström

Jag känner givetvis inte Donald Trump personligen. Min bild har framkommit genom att länge lyssna, läsa och se honom i farten i utländska och svenska medier. Alltså typisk kunskap i andra hand och på distans. Sak samma gäller min kunskap om hans kollegor Xi Jinping och Putin. Till detta kommer mycken information i andra hand om liknande män från 1900-talets historia, såsom Hitler, Stalin och Mao Tse Tung. Alltså en lång rad makthavare med utomordentligt stor makt.

Alla namn utom Hitler och Trump har vuxit fram inom en diktatoriskt kommunism. Där är makten per definition främst den stora ledarens. Hitler har däremot vunnit minoritetsmakt genom allmänna val inom Weimarrepubiken. Samt kort därefter makt över Tyskland via en utnämning till Führer efter en statskupp (vid president Hindenburgs död). Trump har valt till president av amerikanska folket. Hans uttalanden inför valet har varit dramatiska och svårtolkade, men pekat på en vilja till kraftigt ökad makt i presidentens hand. Så har det även blivit under 2025 fram till idag. Han omger sig med nickedockor. Och varje dag hotas den ene after den andre världen runt av mannen i Vita huset.

Trump har hittills inte visat nämnvärd respekt för den amerikanska konstitutionen, federal lagstiftning eller civilsamhället. Än så länge har inte Supreme Court gjort tummen ned för något av Trumps viktigaste nyskapelser via dekret ( men en vändning kan vara nära förestående). Den erfarne svenska statsmannen Karl Bildts analys i dagens SvD är tydlig: ”Trump är berusad av sin egen makt”. Bildt konstaterar att följden blivit att världen blivit farligare, råare och brutalare. Han menar uppenbarligen att det nya är Trumps framfart. Jag skriver om det till att Trump agerat som en diktator. Utländska demokratiska stater, amerikanska institutioner, enskilda amerikanska medborgare och företag mfl har kränkts och behandlats som lekbollar eller usla tjänstehjon. Bilden av Trumps framfart påminner om Hitlers.

Bildts ordval – berusning – är dämpat av naturliga skäl. Jag menar att Trump agerat som en i mängden av de personer som nyss nämnts. Viktigt är att påpeka att än så länge har Trump inte tillgripit våld mot enskilda (frånsett spektakulära militära ingrepp). Men hans stora satsning på nationalgardet och migrationsmyndigheten ICE – den senare organisationen har 2025 utrustats med mängder av ny personal och dollar – får mig att tänkta på framväxten av nazismens personliga maktorganisationer med otäcka uppgifter och ambitionen att via våld styra vardagens folk.

Det är lönlöst att försöka analysera diktatorers själsliv. Men kommunismens många hantlangare har utvecklats inom mångåriga ideologiska partisystem med otäckt våld som uppgift (samhällsfiender måste dödas). Hitler och Trump har däremot sina rötter i ett mer personligt format maktbegär – om än storskaligt och utvecklat som system. Båda styrs av en vision om att själva styra sina nationer och omvärlden. Från en demokratisk horisont måste deras världsbild därför ses som sjuk: makten ska koncentreras hos Ledaren. I ett demokratisk samhälle måste hursomhelst ett sådant maktsystem ses som ytterst farligt.

Torsten Sandström

Håkan Boström skriver ännu en bra ledare i GP 8/1. Den tar sikte på en av Sveriges många sk Korstågsmyndigheter. Alltså offentliga institutioner som främst sysslar med produktion av ideologi och politisk legitimation. Nu gäller det den sk Jämställdhetsmyndigheten med omkr 140 anställda och ett statsanslag på c:a 160 miljoner kronor. Av de anställda är 85 procent kvinnor!

Tala om dubbelmoral! Att dessa satkärringar inte kan hållas sams är ytterligare ett tragikomiskt faktum. Det är enkelt allt förstå att varje feminist vet bäst och känner sig kallad att ändra på allt som han eller hon ogillar i Sverige. Så fördrivs tiden på myndigheten till ett pris på 160 miljoner om året.

Boström anser klokt nog att myndigheten ska läggas ned. SD har drivit samma fråga. Men Tidöregeringens vänsterliberaler älskar drömpolitik med stora visioner. Ett skattetrött folk ska tvingas betala för politikernas politiska förhoppningar. Drömmar av detta slag är ett hot mot demokratin i västerlandet. Lita på filosofen/ekonomen Thomas Sowell i hans bok om krönta politiker (The Vision of the Anointed).

Den som bläddrar i den långa listan över svenska staten c:a 400 myndigheter ser att en stor del är just sådana Korstågsrörelser. De finns, men gör ingen annan nytta än att producera olika politiska visioner.

Men Tidöregeringen saknar mod att röja i bråten. Hellre ska folket beskattas i tro att man får något tillbaka. De smulor som skapas blir katastrofalt dyrköpta. Låt folket ta tillbaka dessa pengar!

Läs Boströms text. Den är bra.

Torsten Sandström

https://www.gp.se/ledare/lagg-ned-jamstalldhetsmyndigheten.3a5cace9-f8a8-4cf3-9115-9ddf648fb125

Det är förunderligt hur SVT:s trollfabrik fungerar. Nu inte genom falska identiteter. Men ändå genom sken som är tillrättalagda för att bedra.

Varje kväll man slår på teveapparaten syns ungefär samma luggslitna kändisgäng, fastän nysminkat och nyklätt. Det påminner om ett frälsningsmöte, även om meningen är att folket ska bedåras, roas eller kanske helst bedövas. Om SVT:s armé av kända legosoldater syns i rutan ena kvällen säär de tillbaka den andra för att den tredje presenteras i något annat svenskt gammelmedium.

Det intressanta är vilken bakgrund de har som kan vara så märkvärdig? Svaret är att bakgrunden egentligen är irrelevant. Armén består nämligen av lycksökare som ska försörjas av statens medieföretag som formellt beskrives vara i folkets tjänst (public service). Alltså personer som mer eller mindre slumpvist blivit kända i något medialt sammanhangs och därefter valt att enrollera sig i SVT:s verksamhet för lägereldar. Det ena mediet ger, det andra tar saken vidare och SVT hakar på spåret (givetvis även i programinslaget med samma namn).

På så vis framstår SVT:s legosoldater som kändisar och vänner till dig och mig. Att krönas i SVT till kåren av hundratalet kändisar innebär en fribiljett till livränta för personen ifråga från statens medieföretag (eller från något annat bolag som vill kränga kändisskap). Genom att bara berätta om sitt privatliv kan kändisen slå mynt för försörjning resten av livet.

Då kändissoldatens privatliv exponeras brister alla fördämningar. Till folket rapporteras den ena trivialiteten efter den andra. Kan kändisen upplysa oss om sina relationer till andra kändisar så ökar styrkan kändisens sold. Nya uppdrag dukas upp. Fotograferna flockas kring lockbetet. Om korten spelas rätt kan det bli goda vinster i kändisarnas svenska hasardspel.

Just det privata skapar stort förtroende hos den svenska allmoge som ska underhållas vid lägerelden. Ju mer närgående inblickar desto större kändisskap, lyder parollen! Så funkar legoarméns taktik under sina manövrer. Så funkar inte bara SVT, utan även andra gaammelmedier. En av hundratals soldater i underhållningsindustrins tross – alltså lägerknektar från de bakre leden – är Marianne Lindberg De Geer. Hon är ärrad av privata upplevelser vid sidan om skyttegravarna och kan berätta om andra kändisar som tillhört stormtrupperna. Man kan säga att det är bakom fronten hon byggt sitt kändisskap. Det har skett med rak blick.

Hur hennes liv har varit där spelar inge roll. Nu gäller det hennes egen bild, den som förmedlar till mediernas hjälptrupper för vidare bruk. Om kändisen X säger hon att kärleken inte går att jämföra med den hon känt för en senare legosoldat, Y. Övriga kärlekar – exv Z – tycks inte betyda något i hennes Race for Fame. De bidrar så att säga inte till byggandet av kändisskapet.

Frågan är vad svenska folket – som betalar SVT:s och andra mediers brasaftnar – kan lära sig av detta? Svaret är antagligen att kändisar ska ses som ikoner, dvs personer som måste dyrkas. Kravet på hyllningar är förstås nödvändigt för att SVT:s armé av kändisar ska kunna fortsätta sitt mediala krig mot folket i tevesoffan. Om auran spricker går nämligen SVT:s heliga anfallstrupp under. När spelet avslöjas rasar fronten. Och med den SVT:s fåniga påståenden om public service.

Den kloke rycker på axlarna. Man vet att samma kändisar kan beskådas i andra medieföretag. Och att deras budskap är ungefär detsamma där.

Torsten Sandström

Om kändiskapet i medierna samhälle kan du läsa mer i ett kapitel i min bok ”Ceremonimästarna – essäer om riter, ceremonier och symboler” som publiceras i januari.

Jag känner flera kloka människor som studerat psykologi. Därför känns det tungt att skriva denna blogg. Men själva yrket som psykologi har under omkring femtio års tid utvecklats i en sjuk riktning.

Främst syns det idag på den mängd – framför allt – unga människor som tilldelats vetenskapligt mycket svagt grundade själsliga sjukdomar, sk bokstavsdiagnoser. Beteenden som förr ansågs som liggande inom den normala variationen – och många gångare övergående med stigande ålder – men som idag stämplas av psykiatriker och psykologer som sjukdomar. Detta med betydliga men för dem som vill bli kvitt stämpeln samt med skada för samhället som ska bekosta följderna på olika plan. Främst är det förstås läkarvetenskapen som bär ansvar. Men även psykologernas yrke som traskar i deras fotspår.

Sjukan syns förstås även i svenska medier. Nästan varenda samhällsfråga vinklas medialt av psykologer. Jag har till och med sett personer som kallar sig klimatpsykologer (i klimatskräckens kölvatten).

Idag läser jag i SvD rubriken till en text av psykologen Jenny Jägerfeldt:

Bortskämt att kräva mer förskott på arv

Storyn lyder från en undrande kvinna i frågespalten att hennes vuxna barn ville ha förskottsarv och tyckte att en miljon konor var för lite. Psykologen Jägerfeldt bannar de bortskämda barnen. Men sjunger som vanligt inte ut. Barnen har uppenbarligen fått en uppfostran utan rimliga krav. Som föräldrarna bäddar får man ligga! Den som inte lärt sig ansvar och respekt agerar förstås som föräldrarna bara är en servicepatrull.

Ämnet som behandlas är uppenbart knasigt. Att bara en tidning som SvD tar upp detta problem utan att problematisera den barnuppfostran som vuxit fram sedan 1960-talet är typiskt. Sedan denna epok har kravlöshetens credo predikats i vårt land (med förebilder från USA). Budskapet har framförts av rader av svenska läkare och psykologer. Dessa yrkeskårer har starkt bidragit till dagens sjuka samhälle.

Inte blir sjukan mindre av Jägerfelds svar. Roten till det onda förbises. Den frågande kvinnan tröstas bara. precis som präster förr gjorde i livets alla skeden.

Torsten Sandström

”Hälsa ska byggas från grunden”, enligt underrubriken till socialminister Jakob Forssmeds text i SvD 2/1. Nu menar han att skolan ska få ett nytt ansvar att sprida teori om psykisk hälsa. Alltså ska den skola som redan har stora problem med att förmedla centrala kunskaper få ännu ett specialområde inmutat och schemalagt. Vi ser vänsterliberalernas dröm i blixtbelysning: in med flummig teori och ut med traditionella kunskaper. Skolan framstår som Sveriges slasktratt för sociala problem. Här finns roten till den svenska skolans nedgång.

Det Forssmed vill blir än mer besynnerligt då det är politikerna som själv genom undfallenhet och passivitet svarat för den våg av psykisk ohälsa som påstås spridas i landet. Det är ju själva hysterin kring synnerligen oklara själsliga diagnoser som politikerna inte kunnat stoppa, utan snarast blåst under. Nu går 10-15 % av landet ungdomar på diagnoser, piller och riktade bidrag för att de fått någon av de många bokstavsdiagnoser som psykiatriker och psykologer hittat på för att få fler jobb och kollegor. Allt pekar på att förut vanliga mänskliga friska variationer numera stämplas som ohälsa! Detta vågar politikerna inte ta tag i. Och med Forssmeds nya idé kommer helvetet att permanentas och även accelerera. Han driver på trixandet med diagnoser!

Vi ser alltså hur Forssmed ikläder sig rollen som trädgårdsmästare i skepnad av en getabock. Det som sker är att ohälsan de facto byggas från nationens politiska topp! Det är tragiskt att en M-regering under Tidösamverkan driver en sådan vänsterliberal drömpolitik som främst skadar nationen.

Torsten Sandström

https://esvd.svd.se/p/svenska-dagbladet/2026-01-02/a/psykisk-halsa-ska-in-i-skolans-schema/1001/2074754/68671678

Jag är gift och är far till tre döttrar. Jag är absolut ingen kvinnohatare. Och givetvis förstår jag att kvinnors position – på grund historiska och biologiska skäl – kan var tung. Men jämställdheten har utan tvekan skördat stora segrar i vårt land. Det rör sig om långvarig upplysning och social träning.

Min bild av feminismen är den tar sikte på kamp. Alltså kön mot kön. Enligt min åsikt har därför många svenska feminister kört fast i sitt strukturtänk. Könskampen – en flummig pendang till klasskampen – har blivit en grumlig lära som präglas av manshat. Nina Rung är en av dessa manshatare. Allt ont är manskollektivets fel.

Hon säger på Instagram – efter en lång uppräkning av illdåd som biologiska män nyligen gjort – följande oklara ord:

Alla kvinnor som någon gång använt en strategi för att kalkylera risk, för att känna sig mindre rädd, för att förhindra att något eskalerar: kommentera vad ni gör eller gjort och märk det med #himtoo så kanske det blir tydligt för varenda man som säger ”inte alla män” när vi säger att vi är rädda för alla män.

Tveklöst kan män vara farliga. Men det gäller självfallet inte alla. Det vet Rung. Men som feminist vill hon mana fram hat och kollektiv skuld. Detta i stället för att bena upp tänkbara förklaringar, biologiska, politiska, sociala, själsliga, mediala mm till att en liten minoritet dödar och skadar. Och hon gör det för att slippa säga till berörda kvinnor att de måste göra klokare val av män.

Jag länkar till en rimligare text av Susanna Birgersson från Göteborgspostens ledarsida. Min invändning är vad staten kan göra åt vettvillingar med manligt kön? Mer än att låsa in dem rejält eller tvinga dem att medicinera. Är det kanske inte mediernas samhälle som bär ansvar då det uppmanar individer att söka lyckan via osäkra kontaktvägar, impulser, och utan större försiktighet. SVT – som kallar sig public service – kör till och med program som heter ”Gift vid första ögonkastet”. Och i ett annat program uppmanas folk av olika kön att för tillfället rulla runt i sänghalmen.

Här har Rung något att bita i. Men hor är själv en medlem av mediesamhället där hon för fram #Himtoo.

Torsten Sandström

https://www.gp.se/ledare/det-ar-staten-inte-mannen-som-svikit.447736fb-b486-433d-87f2-615679132216

Efter USA:s raid i Venezuela såg jag igår kväll ett jättelångt och segt anförande från Donald Trump på CNN. Ett försvarstal. Knarkets sydamerikanska president Maduro måste fängslas och åtalas. Och USA-företagen som fråntagits sina oljebolag skulle få sitt.

Okej, världen har fått en diktator mindre, Maduro är nu fängslad i New York. USA:s president gnuggar händerna. Men den som höjer blicken ser en illavarslande utveckling. Om Trump tar det han vill. Varför ska inte Putin få Ukraina? Och Kina tillåtas ta Taiwan?

Och medan EU håller på att spela bort sina kort tar kanske snart Trump över Grönland? Jag ser en ny vändning i civilisationernas kamp. Å ena sidan en samling auktoritära ledare som delar på världen efter egna önskningar (och utan att lägga sig i kamraternas agerande inom deras sfärer). Å andra sidan ett antal skamfilade demokratier i främst Europa. Skamfilade för att de för en politik enligt en politisk regelbok, utan att främst se till sina egna folks ekonomiska, kulturella och politiska intressen. Illa ute för att man satsat miljard efter miljard på drömmar som inte visat sig framgångsrika, dvs federalism, regelhysteri och klimatskräck. Ett EU med internt splittrade medlemmar, syd mot nord, auktoritära mot demokrater, slösaktiga mot sparsamma.

För Europas ledare har folkrättsliga drömmar – om reglering, globalism och öppna gränser – varit viktigare än klok hushållning med nationella resurser samt inriktning på affärsmässiga och folkliga behov. Följden har blivit massinvandring, nedrustning, betonglagstiftning, arbetslöshet, bostadsbrist och annan hopplöshet.

Just nu diskuterar svenska medier om Trumps stridsåtgärd varit i strid med folkrätten. Den ena professorn efter den andra lägger pannan i djupa veck. De flesta folkrättare säger att Trump agerat i strid mot folkrätten. Men ingen ser att folkrätten är som ett tuggummi. Så här säger FN själv i en rapport 2001 ”The Responsibility to Protect”, därför kallad R2P (märk det kursiva) :

Enligt principen R2P har alla suveräna stater en skyldighet att skydda den egna befolkningen mot folkmord, krigsförbrytelser, etnisk rensning och brott mot mänskligheten samt att vidta nödvändiga åtgärder för att förebygga sådana brott. När en befolkning är utsatt för svårt lidande, och staten i fråga inte vill eller kan stoppa lidandet, faller ansvaret att skydda över på det internationella samfundet. R2P innehåller tre moment; skyldighet att förebygga, skyldighet att reagera och skyldighet att återuppbygga.

Reglerna är ett förslag. Ändå är den folkrättsliga dimman tät. Den som lyfter blicken över gummireglerna ser något annat som sker i vår värld. Civilisationer som tar för sig eller går under.

Torsten Sandström

Anna Kinberg Batra var vårdslös. Som landshövding valde hon helt fräckt en kompis som hög tjänsteman. Det gick åt skogen. Om hon först bara annonserat och sedan gjort samma val hade hon klarat sig.

Lunds universitet (LU) vet förstås hur slipstenen ska dras då man anställs ny rektor. Man måste annonsera innan man gör som man vill. Om Batras agerande var dumt så är LU:s klokt. Batras agerande var tragiskt. Men den som betraktar LU:s annons på plats i SvD den 4/1 skrattar bara.

Torsten Sandström

Rolf Gustavsson är en mångårig SvD-korrespondent som förr – alltför länge – rapporterat om EU som ett skönt nav inom vår världsdel. Men inte numera. Det är bra. Dagens rubrik är syn för sägen:

Överlever Europa? Det beror på.

Med hänvisning till den brittiske journalisten David Marsh radar Gustavsson upp flera dystra argument som pekar på söndring inom EU. Kriget i Ukraina blixtbelyser hur Europas politiska ledarskap är splittrat. Många av Europas stater går ekonomiskt på knäna. Frankrike och Italien har länge levt över sina tillgångar och vill därför att Tyskland ska dra det tyngsta lasset. Alltså ett Tyskland med en synnerligen svag samlingsregering, som är hårt ansatt från höger. Tyskland och de norra nationerna vill inte stå för kalaset utan få balans i utgifterna. Södra Europa vill närmast ha fria luncher.

Detta sker i ett EU som i åratal utvecklat en strypsnara i form av federalism. Från Bryssel har strömmat en oändlig mängd av byråkratiska drömregleringar. Storskalig upplåning av unionen har tillsammans med byråkratiska nätverk fått Europas ekonomier att sacka efter Kina och USA.

Alla förnuftiga människor vet detta. Men EU:s vänsterliberala politiska klass (inklusive populister i exv Italien och Spanien) är som förblindade. I stället för att låta nationella ekonomier konkurrera hårt med USA och Kina tror man i Bryssel att framgångar i affärer ska lösas genom storskaliga planer, i stil med Mario Draghis skräckstrategi. Enigt den senare ska miljardtals euros pumpas in i EU:s läckande skuta innan jättehålen i skrovet åtgärdats! Alltså mer av samma politik.

Jag som sedan bloggen startats hårt kritiserat EU som union är förstås nöjd över Gustavssons nutida texter. Men kritiken strör salt i mina sår. En union skulle inte ha byggts från ovan med intag av ständigt nya demokratiskt darriga medlemmar, som alla är ute efter pengar från nationerna i norr. Först då en bred affärsgemenskap via EEC/EG under många år lyckats föra samman sina medlemmar någotsånär lika politiskt och ekonomiskt hade en union kanske varit på plats. Men naiva politiker i Bryssel ville slå sig för bröstet och snabbstarta uppifrån. Och därför syns där ett pajasparlament – en lekstuga för politiska klättrare – en kommandokommission med B-lagspolitiker samt en jättebyråkrati. Fy sjutton!

Europas politiska klass har misslyckats. Om demokratin ska segra krävs nytt friskt blod. Det är bråttom. Men samtidigt tycks det som den europeiska demokratin inte förmår tänka i nya banor. Auktoritära krafter i Kina, Ryssland och USA pinar vår världsdel. Där försörjer vi den politiska klass som står bakom fuskbygget EU. Framtiden ser svår ut.

Torsten Sandström