Det pågår som bekant en diskussion om den nya regeringen ambitioner i klimatfrågan. En statlig organisation, Klimatpolitiska rådet som tillsatts av den förra regeringen, har som bekant nyligen underkänt den nya regeringens planer. I dagarna har Naturvårdsverket, en statlig myndighet med omkring 600 anställda, meddelat att regeringen inte kan klara Sveriges mål utan fortsatt reduktionsplikt, trots att lika mycket CO2 blir följden med skogsråvaror i tanken som med diesel.

Många statliga myndigheter – med allsköns uppdrag -har under Mp:s år i regeringen fått krav att driva klimatpolitik, den heliga hållbarhetens mantra med andra ord, fastän ingen av myndigheterna har något att göra med rymd- eller meteorologifrågor.

Naturvårdsverkets basuppgift rör som alla inser den fysiska miljön, dvs mark, djurliv och växter. Men genom den tidigare regeringens sammansvärjning med Mp har myndigheten blivit en av Mp:s allierade i den rörelse som driver klimatskräck. Det är orsaken till verkets inhopp i landets politiska debatt om reduktionsplikt. Verket har inget att göra med priset på drivmedel, men väljer ändå de mer dyra skogsråvarorna som alltså sprider lika mycket CO2 som fossil olja, men enbart har fördelen att den är sk förnybar.

Det vi ser är således en stor nationella politisk sammansvärjning. En svärm av underordnade statliga organisationer som talar om för landets regering hur den ska styra landet. Myndigheternas kritiska politiska ord är smaskens för Mp och alla deras miljötalibaner. Därför rapporterar även landets medier om den enda rätta klimatpolitiska vägen, trots att reduktionsplikten som sagt inte medför minskade CO2-utsläpp. Myndigheten är även skeptisk till kärnkraft. Osv. Det vi ser är en författningsmässig härdsmälta – myndigheternas uppror mot regeringen.

Med andra ord har en svensk minoritetsrörelse tillskansat sig tolkningsföreträde och driver stenhårt sin politiska klimatsyn. Liksom afghanska talibaner brukar göra menar de sammansvurna att deras krav är ovillkorligt de rätta. Man erkänner inte ens att kritiska motargument kan minsta värde. Ty man känner till sanningen och besitter den rätta vägens politik.

Som jurist och vän av demokrati- och grundlagsreglering tappar jag hakan över att svenska myndigheter inte håller armlängds avstånd till politiken. Orsaken är förstås den skräckstämning som FN och IPCC piskat upp. Innebörden är att mänskligheten är utsatt för ett akut hot. Stämningen påminner om den under ett frälsningsmöte i Maranata i Jönköping på 1960-talet. Naturverkets generaldirektör, en gammal fältbiolog, betraktar sig som allvetande. Halleluja. Statliga organisationer som enbart ser en enda lösning är ett hot mot det svenska statsskicket. Personer som vill frälsa världen ska inte syssla med pragmatiskt utvecklingsarbete.

Vi står alltså inför miljötalibanernas sammansvärjning. Regeringen har en mångarmad bläckfisk som motståndare. En antagonist som inte viker en tum från den heliga rätta lära som de anser sig ha förmåga att uttolka. En religiös motståndare viker inte en tum. Därför är Sverige illa ute. Det öppna samhället framtid blir på så vis dyster. Auktoritära krafter – som inte förmår diskutera sakligt och balanserat – är ett hot mot svensk demokrati.

Torsten Sandström