Gamla fina nyhetsmedier tappar nu sin glans. Skickliga journalister är nämligen dyra. De som anställs är däremot billigare. Därför raggar medierna sitt nya lag av rapportörer. Här tar dåligt betalda psykologer sin chans. Inom denna kår finns det många som söker jobb. Och den skolning de fått vid svenska universitet och högskolor gör att de kan spekulera om allt mellan himmel och jord.

I semestertider på svenska redaktioner ringer man därför dagligen in en eller annan psykolog som ska förklara hur människor tänker om samlivet, politiken, klimatet, ekonomin osv. Gränser saknas för deras pratvilja. Ofta rör det sig om kvinnor med psykexamen som tjejgissar om ditt och datt. Det är synd att en profession på så vis degenererat. Samtidigt belyser utvecklingen det som sker inom psykologins darriga vetenskapliga bas. Redan från början har ämnet utsatts för kritik såsom öppet för drömmar och spekulationer. Sigmund Freuds teorier bedöms idag huvudsakligen som spekulationer.

Jag känner inte till någon vetenskaplig disciplin som är så ifrågasatt av vetenskapens filosofer som Freuds och hans sentida kollegor. Därför har det vi nu ser och läser en logisk förklaring. Mediesamhället älskar lågt betalda rapportörer som kan berätta sagor. Och det är många nutida psykologer bra på med högsta självförtroende. Tyvärr. Alltid lurar de någon.

Olyckligtvis noterar jag emellanåt att även en och annan jurist spånar på liknande vis. Igår hörde jag en åklagare på SR P1 som talade om människor som i familjelivet ”lever i en i hederskontext”. Det låter som en god livsföring, dvs något av ett ideal. Men det visar sig röra klanförtryck inom invandrarfamiljer. Att man inte säger detta klart ut beror på att man inte vågar snacka om klaner och därför hellre talar i gåtor. Adjö!

Torsten Sandström

Visst måste svenska försvaret upprustas ordentligt. Det har ju närmast varit nedlagt frånsett ett antal flygplan och några fartyg. Särskilt med anledning av NATO-inträdet måste nya pengar till. Men det gäller förstås att använda skattepengarna förnuftigt.

Min oro för dåliga beslut ökar då jag läser att försvaret köpt 2500 sablar för totalt 60 miljoner kronor. Sablarna ska användas vid ceremonier! Man kunde lika gärna använda träleksaker. Eller ännu bättre att sluta med att paradera rituellt.

Det vi ser är det vanliga svenska byråkratiska pengaslöseriet. Politiker lämnar över viktiga beslut till korkade militärer som vill bränna av skattemedel. Under mitt år i lumpen fick jag nog av korttänkta och dryga befäl, som vill få mig att delta i olika ceremonier utan direkt anknytning till försvaret av nationen. Så fort nya pengar vankas till försvaret så fattar man beslut om att köpa sablar!

Är det någon som minns allo-allo, hemliga armén? Sablar också!

Torsten Sandström

I bilen på väg från sommarstugan till den småländskt lantliga tätorten hör jag en bra intervju med ett skyddsombud inom polisen. Hon beskriver en förstelnad byråkrati där massor av direktiv från chefer i toppen inte lyckas tränga ned genom rader av underchefer till de poliser som ska göra jobbet. Klart att arbetet således inte funkar som tänkt och spiraler våld och bedrägerier stegras.

Då jag passerar Göshult får jag bekräftelse på något jag skrivit förr. Ett av Sveriges största strukturproblem är förvuxna myndigheter som inte fungerar som tänkt och belastar skattebetalarna med miljarder i onödiga kostnader. Politikernas tilltro till administration är gränslös och har skapat rader av ineffektiva byråkratier. Då de ofta går på tomgång kommer bud från riksdag och regioner om ytterligare skatter för nyanställning av flera administratörer.

Polisen är bara det exempel som, efter att jag återvänt från Markaryd, fött idén till denna text. På färden mot ICA där hinner jag tänka på bloggar jag skrivit om 21 svenska regioners vårdapparater. Alltså 21 gånger flera tusen administratörer som utför samma arbete för det egna landstinget – dessutom utan att förmå skapa samordning för mig och några miljoner andra som bor i Sverige. I nutid tals det om långa köer till viktiga operationer landet runt. Statistiken visar på längre köer till högre kostnader än våra grannländer! En rejält bantad byråkrati – enbart genom en sammanslagning av landstingen vårdapparater till exv tre storregioner – borde vara ett viktigt steg till att minska antalet byråkrater så att vårdpersonalen kan ökas. Även genom att lyssna på vårdprofessionernas kunskap borde en bättre och effektivare vård skapas. Dessutom visar Capio AB:s drift av St Görans sjukhus att privat administration är omkring 15% kostnadseffektivare per vårdinsats. Och St Göran framhålls ofta som bäst i klassen då det gäller vårdens kvalitet.

Mina byråkratiexempel från den svenska polisen och vården kan mångfaldigas för andra samhällsområden, särskilt inom olika delar av statsförvaltningen. Den svenska administrationen av utbildningssektorn är ytterligare ett exempel. Vidare har samhällsoro om miljö och klimat skapat stora byråkratier såsom Naturvårdsverk samt sektioner inom Länsstyrelser osv. För att inte tala om radera myndigheter som ska tillvarata den svenska befolkningens mänskliga rättigheter. Därför talar jag och andra om korstågsmyndigheter. De utför litet, men talar om mycket.

Min slutsats är att vårt land är allvarligt drabbat av ineffektiv politisering och byråkrattänkande. Vad gäller vården är detta uppenbart: varför 21 separata regionstyrelser med rader av politiker och administratörer? Följden är en alltför stor politisk apparat centralt och regionalt. Ytterst är förklaringen att jobb för tusen medlemmar av den svenska politiska klassen ska skyddas. Att Kristersson regering – lika lite som rader av sosseministärer – vågar tackla nationens strukturproblem sammanhänger med att sysselsättningen inom den politiska klassen drabbas. Ebba Busch pratade klarspråk om byråkratin inom vården inför valet. I regeringsställning är hon däremot tyst.

Att problematiken inte diskuteras i samhällsdebatten blir för mig ett bevis på att jag sannolikt har rätt. Om debatten varit öppen hade åtminstone argument mot mina och andras påståenden ha framförts. Nu gäller enbart budskapet om ”största möjliga tystnad”.

Min sammanfattning är att Sverige allmänt sett är på fel politisk väg. Vår nation är ett felfärdssamhälle.

Torsten Sandström

Utan avsikt presterar Fanny Willman dagens högkomik i Sydsvenskan. Hon kritiserar Patrik Sjöbergs hemsida Dumpen som siktar på att avslöja pedofiler:

Pedofiljakten borde avkrävas samma ansvar som journalistiken

Förvisso har pressen en egen intern nämnd för granskning. Men detta för att stora tidningar har en enorm spridning. Och att anslutning till denna kontroll är frivillig. Dumpen är enbart ett litet men angeläget medborgarinitiativ med begränsad spridning. Man kan säga att Sjöberg gör det som journalister borde syssla med i stället för att ständigt politisera.

Det roliga är att Willman låtsas att journalister har ett ansvar att agera oberoende och objektivt. Varje dag framförs i svenska medier påståenden med svag saklig underbyggnad samt inte minst med den fräckaste politiska vinkling åt vänster.

Willmans skämt är infamt. Det visar också på en total brist på insikt och självkritik som kännetecknar många inom journalistkåren.

Torsten Sandström

Så lyder rubriken i The Economist (8 juli). Det är en dom över 8 år av socialdemokratisk lättja. Politiker och Riksbank har misskött nationen, något som syns i hög inflation, skuldkris samt en tillväxt som nära nog saknas. Dessutom ett stort gap vad gäller sysselsättning mellan infödda och invandrare. En god del av nationens arbetskraft betalas för att inte göra någonting. Att våldsbrottsligheten delvis är en följd skriver tyvärr The Economist inget om.

Trots de dystra resultaten pekar The Economist på feststämning på Stockholms barer och krogar. Svenska medier undviker att tala om den dystra sanningen och framför allt om den gamla regeringens ansvar för ett uselt jobb. Den avgående Riksbankschefen, Stefan Ingves, har inte hånats för passivitet vad gäller höjning av räntan samt för hyperaktivitet avseende uppköp av stora obligationslån från risktagande företag under lågränteperioden (inte minst inom fastighetssektorn). I stället har Ingves avtackats som en hjälte.

Så är situationen i ett Sverige som politiker och medier gärna beskriver som den moraliska stormakten. Det vi ser är en följd av decennier av verklighetsförfalskning, något som varit S-partiets favoritverktyg för att befästa en alltför lång vanskötsel av nationen. I stället för att tala om nationens verkliga strukturproblem – samt göra något åt dem – propageras stenhårt för diffusa problem samt krav på ”hållbarhet”. Bostadssektor, en vårdapparat i 21 politiska regioners händer samt en skola i förfall är det vi ser efter stormaktens framfart.

I själva verket är den svenska nationen politiskt ohållbar. Förklaringen är för mycket framför allt av vänsterpolitik och för lite sunt förnuft.

Torsten Sandström

DN – och SR/SVT – släpper ständigt fram vänstersossen Göran Greider. Nu gråter han sorgetårar över det svenska NATO-inträdet och den svenska så kallade neutralitetens död. Han vet förstås att vi inte varit neutrala, utan enbart formellt. Ryssarna har känt till verkligheten. Alltså det vanliga svenska drömspelet.

Greider representerar en farlig svensk politisk line som omfattar många sossar och västerliberaler. Genom att önska neutralitet och önska bort kärnvapen och krig så tror man att Sveriges ska räddas från onda och hänsynslösa härskare som Putin. Greider vet att Hitler 1937 lovade fred för att en kort tid ta det första krigiska steget mot ett världskrig. Många fredsrusiga sossar och andra skriade Peace in our time. Alla vet hur det gick. Men Greider och alla nedrustningsivrare tror på lockrop i en ond värld.

Att DN släpper fram detta budskap är märkligt – om man inte förstår att tidningen propagerar för det budskap vänsterns journalister gillar. Bakom tidningskoncernen finns en judisk familj som vars släktingar drabbats ytterst hårt av Hitlers krig. Endast tillräckligt starka och farliga vapen kunde stoppa dennes ondska och hans arméers framfart. Atombomen sparade många oskyldiga amerikanska soldaters liv – låt vara att tusentals civila japaner avled.

Världen är inte en synonym för godhet. Det är en plats för köp, på liv och död. Då gäller det att för säkerhets skull rusta sig starkt. Man måste vara en urbota drömmare som Greider för att inte inse detta. Tyvärr är han inte den enda svensk som dömmer – i en värld som tyvärr hyser massor av ondska. Svenska medier lanserar just nu vapenvägrarnas politik med föreningen ”Svenska Freds” i spetsen. Deras antipati är NATO. Alltså den organisation som bygger frihetsens värn mot Putins hänsynslösa mördarregim. Sydsvenskan rapporterar triumfatoriskt att Svenska Freds fått 150 nya medlemmar bara på en dag. På så vis agerar Bonniers tidning i Malmö som dödgrävare, i en tid då friheten angrips från diktatorn i Moskva. Svenska Freds skulle svara att det är bästa om alla lägga ned vapnen. Man inser inte att Putins anhang i så fall kommer att segra.

Vi ska i stället under dagen NATO-möte vara glada över att Erdogan – ifall man kan lita på en diktator av hans slag – just nu låtsas tro sig se nyttan av ett starkt NATO-försvar för norra Europa.

Torsten Sandström

I årtionden har vi hört offentliga tjänsteman undvika svara på frågor rörande enskilda fall med svepande hänvisning till att sekretess råder. Den svenska sekretesslagstiftningen har utvecklats till en matta av bly som brukas för undvika insyn och för att skydda tjänstemäns tveksamma beslut. Inte ens då den berörde enskilde befriat det offentliga från tystnad så händer det ofta att juridiskt okunniga myndighetspersoner envisas med att lägga locket på. Den officiella förklaringen är skydda den enskildes integritet i datasamhället.

En nära vän till mig som varit verksam inom särskolan klagade ofta över hur en sekretesstämpel många gånger hindrade goda beslut för enskilda elever. Ett möte mellan läkare, lärare, psykologer mfl slutade nämligen inte sällan tvärt efter att någon av de närvarande påstod att de inte kunde berätta en viss sak på grund av tystnadsplikt. Inte ens om en närvarande förälder gav sitt tillstånd och befriade från sekretess! En svensk panisk rädsla för att tala öppet!

I grunden kan sekretess förstås vara något gott. En laglydig medborgare ska inte tvingas till insyn i sina privata relationer. Och en persons intima förhållande rörande samliv, ohälsa, privata åsikter mm ska i normalfallet hållas fria från samhällets insyn (om inte den berördes position absolut kräver insyn). Men den som vänder sig till samhället för att begära bidrag eller assistans måste däremot enligt min mening räkna med ett svagare skydd för sina personliga relationer – alternativet är ju annars att avstå från samhällets hjälp i den aktuella frågan.

I åratal har socialliberaler drivit fram lagstiftnig om sekretess i absurdum. Alltså främst politiker i stil med Bengt Westerberg och hans socialliberala flummare. Myndigheter har vägrats rätt att samverka och samköra olika uppgifter i deras skilda dataregister. Liksom vid sökande av bidrag måste vid brottslighet – eller skälig misstanke om kriminalitet – rimligt relevanta uppgifter släppas fria myndigheterna emellan (med reservation för obefogad spridning som kan vara skadlig för den enskilde och förvisso åsamka felande tjänsteman ansvar).

Den nya regeringen inleder nu en viktig process om reformer i den riktning jag nu vagt talar om. Det är bra. Den intressanta frågan är varför tidigare svenska regeringar så länge har varit passiva? Mitt svar är att det rör sig om S-partiets sedvanliga omyndigförklaring av medborgarna (staten måste skydda dem genom stenhård sekretess). På så vis har man spätt på bidragsmissbruk och den skenande kriminalitet vi nu ser. Efter åtta års misskötsel av landet via sosseregeringar är det nu hög tid att ställa dem mot väggen!

Tyvärr delas deras ansvar med en svensk press – och andra medier – som alltför länge traskat på i socialliberalismens väg av ohejdat sekretesstänk.

Torsten Sandström

Militäralliansens ändamål är något viktigt och allvarligt. Det gäller att försvara Europa. Nu mot Rysslands agression. För vår nation är ett medlemskap centralt.

Men inte för Turkiet. Erdogan agerar som den handlare från bazaaren han är. Han kan nämligen inte skilja gemensamma och övergripande mål från hans snikna egna kortsiktiga. Ty han handlar alltid i eget vinstsyfte. Han gjorde det förr då han började sälja korv och läsk. Han gör det nu i egenskap av president i Turkiet. Nu vänslas han med Putin och sätter pinnar i hjulet för NATO. Och dagens nya krav från Erdogan – alltså ännu ett efter avtalets träffande! – är att Sverige ska hjälpa honom in i EU. Gud hjälpe! Han har storhetsvansinne.

På så sätt försätter han helt fräckt NATO i ett sämre läge. Även Sveriges senfärdighet med att ansöka om medlemskap skapar ett prekärt läge. Passiviteten kan vi inte skylla den nya regeringen för – moderaterna har länge verkat för en anslutning. Däremot bär sossarna ett tungt ansvar som väntat lång tid efter ryssarnas första anfall 2014. S-partiet har i åratal i stället predikat fred i en värld av uppenbart onda stater. Dessutom har S-partiet länge flörtat med PKK, som är Erdogans ömma tå. Den flörten har kostat svenska samhället hundratals miljoner kronor i bidrag till inflyttade kommunister. Det är alltså sossarna som ska bära hundhuvudet för att Sverige nu hamnat i limbo.

I och för sig har ryssarna häcken full i Ukraina, så ett anfall på Sverige ligger inte i pipelinen. Men glöm inte att Magdalena Andersson så sent som 2021-22 sagt att ett medlemskap i NATO inte var aktuellt. Och hennes försvarsminister – den eländiga vapenvägraren från Dalarna (av alla platser i tider av Vasajubileum) – lovade att han skulle avgå om en ansökan lämnades in.

Slutsatsen är således att sossarna måste kritiseras för sin felaktiga politik och passivitet. Men svenska medier klagar på den nya regeringen. Så funkar en svensk press med vänsterns journalister. På denna punkt är vår nation riktigt illa ute.

Torsten Sandström

PS! Erdogans pajasartade helomvändning mot slutet av denna dag visar att det finns en djup klyfta mellan NATO:s demokratier – som för principiella samtal – och den egoistiska samt politiskt månglande diktaturen i Turkiet. Fy för sjutton! DS.

Häromdagen fick jag en kallelse till tre separata rättsliga seminarier vid Göran Persson-universitetet i Örebro. Komiskt nog – eller kanske typiskt – betecknas mötena i kallelsen som ”högre seminarier”. Jag studsade till då jag tog del av de tre ämnen som skulle behandlas.

Miljörättsliga frågor

Global processrätt: tvistlösningens alternativ i samtiden

Hur navigerar ungdomar digitala sexuella kränkningar i sin vardag? Resultat från en kvalitativ

intervjustudie.

Vilken brist på precision vad gäller det milsvida ämnet miljörätt! Alla frågor rörande milj platsar! Detsamma gäller delvis den processrättsliga piruetten – om globalism och i samtiden. Slutligen ett ämne som inte ens rör juridik, utan hur ungdomar ”navigerar” sexuella skeenden. Man kan knappast säga att det är juridikens centrala – eller mest praktiska – ämnen som ska analyseras.

Kallelsen pekar på en form av desperation att lokalisera rättslig frågor av vikt. Samma att politisera juridiken till för tillfället gångbara ämnen med vänsterinriktning. Alltså något som medierna gillar.

Det enda som de tre seminarierna har gemensam – frånsett en strävan efter att vilja synas – är att samtliga ämnen är fullständigt politiskt korrekta. Närmast vill man inte tala om juridik, utan a propå rätten.

Rättsordningen är som bekant bred. Hur ska det gå med utbildning av unga jurister om lärarna sysslar med ämnen av det slag som det flaggas för vid dessa tre seminarier? I Örebro trycks det mesta ske i Göran Perssons anda. Hans ödesdigra förakt för kunskap i skolan tycks nu ha spritt sig till den högre utbildningen.

Torsten Sandström

Midsommarnattens böld är svår,
kändisarna glamma och flina. 
Lyssnarna sover i var sin gård 
djupt efter lunchens timma. 
Korrektheten vandrar sin tysta ban, 
intet kan skönjas runt hela stan, 
tomheten lyser sig naken. 
Inte ens tomten är vaken.

Dagens sommarpratare, Sussie, har jag aldrig hört talas om. Men presentationen nedan från SR.se pekar på en människa som hela sitt liv försökt ta sig in i de svenska mediernas värld. Hennes resultat på denna bana sammanfaller helt med min tolkning av Viktor Rydbergs dikt. Idag har hon ännu en korrekt titel utan minsta substans att foga till sitt CV. Om Rydberg vaknat i sin grav hade han svimmat.

Ungefär så här presenteras hon av SR:

Sussie växte upp i en revyfamilj och har stått på scen sedan barnsben. Som barnskådespelare i ”Från A till Ö” och med bejublade roller i musikaler, revyer och krogshower. Hon blev känd som Cilla i komediserien c/o Segemyhr och Karin i succémusikalen Mamma Mia. Sussie tog sig till finalen i Let’s Dance 2020 och satt i panelen under sjätte säsongen av Bäst i test.

Det hade varit mer intressant att lyssna till ett samtal med en person som rapporterat från löpande bandet på SKF. I så fall åtminstone något kullikt. Dagens intighet från SR lyser som sagt runt stad – och även land.

Enbart efter hennes presentation av sig själv knäppte jag av och tog liksom tomten en slummer. Dessförinnan hann jag fundera över hur Sveriges radio sysslar med att forma en kändis enbart via en persons stapplande försök och vilja att vara just en medial person. Det är något som kännetecknar mediesamhället.

Torsten Sandström

Den som ser en treåring rita och måla får en god insikt i den nutida konstens stora problem. Det lilla barnet har ännu inte fått träning i att hålla i en krita eller penna. Det spretar hit och dit. För övrigt är den unges bildliga förmåga outvecklad: vilka fenomen som i verkligheten är stora och små växlar. De käraste föremålen blir uppförstorade, övriga minimala eller så anser hon eller han dem inte ens dem värdiga att nedtecknas. Den bristande förmågan att avbilda kan dock överkommas efter några års erfarenhet och träning. Därtill krävs motorisk sysselsättning med penna eller krita.

Men den som inte lär sig hantera en penna ligger illa till handgripligt sett. Däremot kan år av träning medföra fantastiska resultat, där handels grepp och sinnets mognad kan komma att nå konstnärliga höjder. Jag minns mina unga år då jag och mina bröder satt timvis vid bordet med penna i hand och ritblocken framför oss. Visst gav det goda resultat, även om vi inte uppnådde några svindlande konstnärliga höjder.

I många bloggar har jag förundrats över delar av den nutida konsten. Sällan ser jag alster som visar på långvarig träning med pennan i hand, i kombination med talangfull förmåga att forma och färga. Däremot förfäras jag över simpla sammansättningar av hopsamlade föremål. Lika illa tycker jag om personer som ställer ut sig själva eller vill att jag ska se på en film om något de spelat in för att ställas ut på ett galleri. Det är alltså fråga om föga manuellt krävande objekt, som alltså varken kräver handens skicklighet eller ögat och intellektets avancerade förmåga. Det är ”ingen konst”med andra ord. Ofta lanseras objekten med pretentiösa, flummiga eller politiska titlar som avser att försöka blåsa konstnärligt liv i eländet.

Nu är jag framme vid min förklaring till den nutida konstens sluttande plan. För det första: handen och pennan har under några decennier förlorat kraft. ”Välskrivning” har helt förlorat terräng för att ersättas av knappande på datorer. It-kunskap är förstås viktig. Men den har av naiva svenska pedagoger fått fritt fram – man har sett det som framtiden – vilket det måhända är. Men klokt skolfolk måste kunna balansera, så att inte pennan och handen går förlorad. Att handens motorik förlorat är fullt klart. Handarbetslärare klagar över elever med handikapp avseende denna förmåga på pga bristande träning. Om generationer av elever saknar motorik via penna och pensel så går det förstås ut över konsten. Och jag menar att vi ser detta i dagens konstgallerier och muséer. Där visas allt oftare verk som inte kräver fingerfärdighet.

För det andra har en form av värdenihilism tagit grepp över kulturen. Det rör sig om en politisk rörelse inom vänstern som ansluter till gällande likhetsdogm. Därför postuleras det att alla människor har lika värde, vilket är oriktigt ty de har enbart enligt lagen lika rätt, med vissa undantag. Det är därför inte förvånande att den som önskar vara konstnär också ska bli erkänd som sådan, utan kritisk granskning av de alster som presenteras. Märk att likhetsideologin (liksom kristendomen!) bygger på att det är själva tanken eller ambitionen som är avgörande, inte praktiken, något som gör att upphovsmannens ord om sitt verk hamnar i centrum. Det är därför vi ser djupsinniga och politiska titlar även på de mest simpla alster.

För det tredje förklaras urspårningen av hur marknadens entreprenörer agerar. Också de personer som arrangerar utställningar saknar normalt grepp om penna eller pensel. De vet däremot hur marknadsföring ska gå till. Genom samverkan mellan gallerister, medier, finansiärer och konstnärer in spe har därför en helt ny konstsyn lanserats. Den bygger inte på förmåga och excellens, utan på pengar. Med reklam går allt som sagt att sälja. Bukowskis auktionshus annonserar ut sin börslista.

För det fjärde beror nutidens konstkris givetvis på naiva kritiker som vuxit upp utan egen kunskap och förmåga att gestalta konst. De har som antytts samarbetat nära med entreprenörerna. Kritikernas resultat har skapats av intet, annat än barnslig undfallenhet gentemot de fixare som – om möjligt – vet ännu mindre om konstnärliga uttryck än granskarna själva. Därför har det som ställts ut per definition betraktas som konst, ty det påstår experter in spe. Ingen har som bekant vågat säga att kejsaren är naken. Så kallat stora konstnärer har på så sätt skapats av ingenting. Därför har exv Andy Warhol och Jeff Koons hyllats och kunnat sälja futiliteter mot jättepengar. På så vis har en flummig konstsyns skapats och blivit etablerad.

Någon kanske invänder att nya konstformer i många tider alltid mötts av konservativ kritik. Viktiga exempel är impressionister och kubister. Min kritik av nutidens utveckling skulle därför kunna bero på sådan oförståelse för det nya. Men jag tror inte att invändningen är relevant. Ingen kan påstå att de tidigare ismer jag nyss nämnt saknar teknisk kvalitet vad gäller behandling av färg och form. Men de typer av konstverk vi nu se på många utställningar – alls inte alla förstås – kännetecknas just av en total simpelhet, normalt i kombination med en högtravande eller svepande titel, som vill lansera något märkvärdigt. Det är på så vis närmast en bunt ord som ställs ut, inte handens och ögats högt kvalificerade verk.

Om kritikerna fungerat som tänkt – och trycket från entreprenörerna saknats – hade alltså bildkonsten haft bättre förutsättningar. Men i grunden kvarstår ändå den nutida bristen på handens motorik, som är en förutsättning för framväxten av god konst. I och med att fingrar och penna inte längre funkar som förr tvingas vi nöja oss med substitut. Det har sannerligen konstens entreprenörer lyckats utnyttja. Billiga surrogat – eller symboler – är vad som många gånger ställs ut idag. Mediernas kritiker har alltså inte gjort sitt jobb, utan fallit i farstun för trycket från så kallade experter. De har inte som barnet i Andersens saga förmåtts ropa att kejsaren är naken.

Torsten Sandström

Är det någon som minns Stefan Löfven? Tyvärr kanske en och annan. Det var mannens som dök upp efter att Håkan Juholt snabbt gjort bort sig. Det har sannerligen gått utför vad gäller ledare för S-partiet.

Löfven sa under sina nästa åtta år vid makt många dumheter. Men något av det värsta var uttalanden om vågen av klanernas våld. Han sa: ”Vi såg det inte komma”. Efter mer än en handfull blodiga år blev han alltså överraskad. Det är ju inte klokt att en nation har en sådan statsminister!

Genom orden försökte han urskulda sig för sitt oförstånd och sin passivitet. Han tröstade också många svenskar som inte insett orsakssammanhanget på grund av att svenska medier i åratal vägrat att tala om invandrarnas klaner och hur de fungerar.

Vid samma samtal som Löfven försade sig – och visade sin okunnighet – tog han ett annat vanligt skamgrepp i och med att han anklagade bratsen från Djursholm som ansvariga för knarkhandeln i egenskap av konsumenter. Inte heller denna missuppfattning har svenska medier diskuterat och kritiserat. Bara en snabb googling från min sida – och efter 0,4 sekunder fick jag svar via Folkhälsomyndighetens hemsida:

Det är vanligare att använda narkotika bland personer med lägre utbildning, lägre inkomst och bland de som står utanför arbetsmarknaden. Narkotikaanvändning är vanligast i gruppen med lägst utbildning och bland personer som saknar arbete eller personer som är sjukskrivna.

Förmodligen måste man i den aktuella frågan tro på denna myndighet. Löfven, som dåvarande ledare för den svenska nationen, hade alltså inte minsta aning om problembilden då han anklagade ungdomar från Djursholm, som i och för sig emellanåt röker på eller sniffar kokain. Men Löfven är så urbota fel på det. Liksom Juholt. Och även Magdalena Andersson som yrar om att svenska barn ”hungrar” och därför vill att riksdagen ska besluta om nya statsbidrag.

Sosseledare och svenska medier är alltså under isen, som man säger. De måste alltså tillsammans placeras i frysboxen eller i skamvrån.

Torsten Sandström

Om Sverige redan 2014 – då Ryssland först anföll Ukraina – hade ansökt om medlemskap i NATO hade vår nation nu haft ett annat och betydligt bättre försvarsläge.

Men sossarna väntade redan till 2022 då krisen i Ukraina eskalerats kraftigt. Då skedde en ansökan av Magdalena Andersson regering, dvs av ett parti som i åratal flörtat med kurdernas kommunister. Dessutom en ansökan av Andersson som nyligen blivit statsminister med bara en rösts övervikt, nämligen den kurdiska kommunisten Kakabaveh. Hon var sossarnas kungamakare.

Sveriges dåliga rykte hos Erdogan – och en stor del av det turkiska folket – är orsaken till att vårt land ännu inte är med i NATO. Detta bör svenska vänsterpolitiker och nationens journalister känna till. Men det är tabu att kritisera socialdemokratin. Sydsvenskan Olle Lönneaus – en gammal partivän till Kakabaveh beklagar idag Sveriges N ATO-ansökan. I stället vevas i svenska medier ett samtal om Erdogans opålitlighet runt, dag efter dag. Okej, han är en islamsk bazaarpolitiker. Så länge han kan vinna en fördel motsätter han sig Sveriges inträde i NATO. Men tydligt är att han har anledning att vara missnöjd med socialdemokratins långvariga flörtande med kurdiska kommunister på svenska nationens bekostnad.

Sossarnas alltför långa kurdflört – som kostat Sverige miljarder i bidrag till invandrande kommunister – är en viktig anledning till att vi ännu inte är medlemmar i NATO – vilket Finland är. Sossarnas skuld måste upp på bordet!

Torsten Sandström

SvD berättar om att det statliga bolaget Vattenfalls VD Anna Borg inte lydigt följer de besked hon tydligt måste ha hört från sin enda aktieägare, som representeras av den regering som nu leder landet. Istället ryktas det att hon för samtal med socialdemokraterna i syfte att få en gemensam linje.

Det är uppenbart att den nya regeringen inte vill sitta i samma båt som den gamla, vilken allvarligt skadat landet genom nedläggning av fungerande kärnkraftverk. När S inte längre är beroende av Mp vill man flörta med alla för att få möjlighet att återta makten snarast. Det vet Anna Borg, som helst gör upp vänsterut. Nu är makten hos en ny regering, som bestämmer över Vattenfall enligt aktiebolagens bestämmelser om ägarens makt i egenskap av ägare av alla aktierna i bolaget. Normalt vet en VD detta och lyssnar noga på sin ende aktieägare. Men Anna Borg är inte den som gör vad andra vill – hon vet bäst som chef.

För att få Anna Borg att lyda måste uppenbarligen bolagets styrelse besluta i saken. I så fall bör man enligt min mening helst också uppmana styrelsen att ge henne sparken. I aktiebolag med en ägare är denne som sagt ”kung” och ska inte behöva förhandla med varken styrelse eller VD. Ytterst kan regeringen tvingas hålla extrastämma för att få igenom sin vilja.

Styrelsen har alltså en formell nyckelroll i det rättsliga spelet. I Vattenfall verkar tyvärr alla ledamöter vara valda under sossarnas välde, dvs före hösten 2022 (möjligtvis med ett undantag). Den regim som avvecklat en stor del av svensk kärnkraft har alltså makten! Den nya regeringen måste sätta ned foten och se till att en ny styrelse och VD utses. Gamla politiker ska inte tillåtas styra under en ny regering! Den förra regeringen har ju misskött energifrågan så att det skriker om det.

Torsten Sandström

Sydsvenskan rapportera just nu att Greta Tunberg har åtalats för sin medverkan vid en protestaktion i Oljehamnen i Malmö. Det brott som åklagaren pekar ut är ohörsamhet mot ordningsmakten.

Detta är ännu ett tydligt tecken på att klimatskräckens apostlar förvandlats till fiender till det svenska samhället. Rörelsen har sina egna lagar, menar man. Klyftan mot de vanliga medborgarnas inställning till klimatet vidgas. Allmänheten är kanske intresserad, men frågande på grund av den hiskligt höga tonen – samt kostnaderna för den enskilde – till följd av skräckens apostlar av olika slag. Klimataktivisterna, som närts vid FN:s och IPCC:s barm, väljer att bryta mot svensk lag. Jag anar en förtroendekris för Greta T.

Frågan är om detta är ett steg mot rörelsens undergång på grund av att folket vänder lagbrytarna ryggen. Det är möjligt. Åtminstone hoppas jag det. Människor i allmänhet ser ett föränderligt väder, sannolikt liksom tidigare, men knappast den våldsamma klimatförändring som FN-chefen och Greta T skriar om. För den svenska nationen vore ett öppet samtal om klimatet – i stället för dagens ensidiga propaganda – en god gärning.

Torsten Sandström

Mediesamhället liknar alltmer ett självspelande piano. Medieindustrins egna intressen – i syfte att tjäna pengar eller vinna inflytande – blir verktyg vid skapandet av själva innehållet i det som press, radio och teve rapporterar om. Det är inte längre nyheter i vanlig mening som journalister presenterar och analyserar, utan medieindustrins egna produkter. Det berättas alltså om böcker, film, tidningsartiklar (av andra inom pressen), galor, prisutdelningar, utställningar osv.

Den som inte tror på mig bör tänka på hur radioprogrammet ”Sommar” brukas i juni, juli och augusti, dvs under sommarens nyhetstorka. Det vrids och vänds på de ganska likformiga snack som skvalar över landet. Alla medier presenteras kommande dags sommarvärd och da´n därpå resultatet. På så vis förvandlas en landsplåga på radion till spaltfyllnad i pappersmedier. Något tämligen ointressant i SR tillåts på så vis även ta plats i andra medier från riktig nyheter, alltså i stället för rapporter om skeenden som inte producerats av medierna själva.

Denna rundgång är något som kännetecknar mediesamhället. Vi har nyligen lidit under en vecka i Svammeldalen med medialt skapat dösnack. För medierna är det fina i kråksången att detta strunt sänker företagens kostnader. Det krävs ju inga universitetsstudier, ingen analytisk förmåga eller kritiskt träning för att berätta om vad som sker i andra medier. Som en evighetsmaskin skådar alltså medierna sin egen navel.

Det allvarliga är inte bara den politiska korrekthet som dessa självbetraktelser ger upphov till. Från tidningar och andra medier försvinner nämligen det nya – alltså inga nyheter om världen och samhället – och ersätts med rena skåpmaten eller övningen in dödandet av tid. Dessutom lämnas större utrymma till åsiktsjournalistik i stil med Sommar-seanserna själva. Och med åsikterna dryper förstås rejäla inslag av politik in i läsarnas/lyssnarnas/tittarnas hjärnor. Och alla vet vilken politisk riktning som då gäller (även om få tyvärr kanske tänker på det under den tid seansen pågår). Det är vänsterns ideologi vi proppas fulla med, dvs de politiska idéer som omhuldas av merparten av nationens journalister.

Om jag stannar kvar vid Sommar, ska du inte tro att prataren för dagen har frihet att säga vad han eller hon vill. Först finns det regler för inslagets upplägg och genomförande. Sedan finns det censur om något inkorrekt skulle läsas in som måste raderas från sändning. Dessa spelregler gnuggas noga in – innan dagens PK-pratare släpps in på banan. Och därefter basuneras resultatet ut i nationens alla medier, med bilder och redogörelser för de kungsord som yttrats. På så vis kunde det svenska majestätet lika gärna själv kunna hålla ett tal på radion varje sommardag kl 13. Så att DN, SvD , Aftonbladet och allt vad de heter kan berätta om hans liv och gärning i tillrättalagd form…

Torsten Sandström

I dagens text i DN av Lotta Olsson om Camilla Läckbergs viktproblem och dess förklaring i samhällets kroppssyn påstår Olsson följande:

”Det är inte Camilla Läckberg som har problem med vikten, det är samhället som har problem med idioter som dömer sina medmänniskor.”

Jag som har en benägenhet att tro på människors fria vilja hajade till. Det egendomliga svaret föranledde mig att prova frågan på Open AI Chat GPT. Därför skrev jag följande undran:

”Camilla Läckberg klagar över att samhällets syn på kroppen gjort henne fyllig. Bär hon inget eget ansvar?”

Nu kommer det spännande. Nämligen vad roboten svarade:

Som en AI-modell kan jag inte ge exakta och uppdaterade uppgifter om specifika händelser eller uttalanden efter min senaste träningsperiod i september 2021. Men jag kan tala om generella principer för ansvar och kroppsuppfattning.

Det är viktigt att komma ihåg att samhällets syn på kroppen och kroppsuppfattningen är en komplex fråga som påverkas av många faktorer, inklusive individuella val och samhälleliga normer. När någon uttrycker att samhället har påverkat deras kroppsuppfattning, är det inte en uteslutande avsaknad av eget ansvar, utan en erkännande av att samhället kan ha spelat en roll i deras uppfattning av sin egen kropp.

Individer bär naturligtvis också ett visst ansvar för sina egna val och hälsa. Det finns många olika faktorer som påverkar vikt, hälsa och kroppsuppfattning, och det är viktigt att ta hänsyn till den unika situationen för varje individ. Det är inte produktivt eller rättvist att endast skylla på individen eller samhället som en enskild orsak till en persons uppfattning om sin kropp.

Det är viktigt att främja en sund syn på kroppen och hälsa som inkluderar både individens ansvar och samhällets ansvar att skapa en miljö som uppmuntrar till hälsa och välmående. Det kan vara mer konstruktivt att fokusera på att stödja människor att nå sina hälsomål och trivas med sina kroppar istället för att lägga skuld och skam på dem.

—

Enligt min mening är svaret från ChatGPT intressant. Det är förvånansvärt väl språkligt format. Man märker dessutom en lovvärd strävan till resonemang för och mot, något som måste ha laddats ned i programvaran för ChatGPT. Svaret är alltså inte så polariserat eller kanske ledande som min egen fråga var. Det är tydligt att ChatGPT också har en form av politisk laddning, som vill undvika rabiata och smaklösa uttalanden som kan vara kränkande och skapa samhällskritik mot AI. Det sista stycket i svaret har närmast en predikande eller frälsande framtoning i den stil som svenska massmedier idag ger talrika prov på. Därför kan jag påstå att även ChatGPT har en politiskt korrekt ambition nedladdat i programvaran.

Svaret från roboten är enligt min mening faktiskt bättre än Olssons. Hon politiserar enligt vänsterns vanliga ideologi. Om Olsson skulle ersättas av ChatGPT hade alltså DN blivit en bättre tidning. Det är en spännande och löftesrik slutsats!

Torsten Sandström

I dagarna har femtio stater – och påven i egen hög person – protesterat mo koranbränningen i Stockholm. Det har dom förstås rätt till.

I vårt land gäller som bekant frihet att såväl utöva religion som att kritisera den. Människor tillåts även att bränna såväl biblar som koraner, dvs böcker fulla av egendomliga ord och påståenden. Och de stater som protesterat kännetecknas knappast av någon respekt för oliktänkandes åsikter. Många erkänner inte ens mänskliga rättigheter – i praktiken.

Islamisternas protester är förvisso obekväma för Sverige i vissa avseenden, något som exv syns i den NATO-process som Sverige vill ro iland. Men detta innebär inte att dessa stater ska ges rätt att forma vår svenska frihet att demonstrera. Bevare mig väl!

Att svenska UD väljer att gjuta olja på lågorna går att förstå, men förefaller närmast som fånigt eller komiskt i vårt föga religiösa land. Det snarare retar kritikerna än lugnar dem.

Torsten Sandström

För mig är det uppenbart att det sedan länge vanliga talet om strukturer saknar vetenskapliga bevis. Det rör sig egentligen bara om påståenden om tendenser, dvs mer eller mindre spretiga mönster, som saknar vetenskapligt bevisvärde. Feministernas skrin om manliga härskarstrategier är bara ett exempel, men ett tydligt sådant. Majoriteten män agerar inte som feministerna hävdar, bara en mindre del killar. Tyvärr.

I DN idag skriver aktivisten Lisa Magnusson om det ödesdigra och olyckliga polisskottet i Nanterre. Rubriken lyder:

”Det handlar inte om en enskild polis”

Vänsterns Magnusson påstår helt fräckt att det rör sig om en struktur, dvs att den franska poliskåren är rasistisk. I runda tal klumpar hon samman 100.000 polismän i Frankrike. Så agerar en politisk journalist. Tyvärr kan man vända rubriken mot henne själv och skriva ” det handlar inte om en enskild journalist”.

En snabb koll i DN:s version på nätet bekräftar politiseringen inom kåren av skribenter. Högst upp noterar jag tre separata rubriker med reportage om klimatkrisen. Därtill en bild med utropet: ”Klimatnödläge nu!! På fjärde plats hamnar ett reportage om nödläge för transsexuella, där rubriken är: ”Vi är en måltavla för trångsynta personer”.

Först på fjärde plats kommer nyheter från kriget i Ukraina. Alltså föregår fyra reportage med tydlig politisk avsikt att propagera dagens nyhet i den tidning som jag nu skriver om! Tidningen heter Dagens nyheter.

Om man öht ska tala om strukturtänk – vilket jag inte är någon vän av – så är det ambitionen inom kåren av journalister att driva vänsterpolitik som sticker ut. En av de främsta på DN är Magnusson, men hos omges sannerligen av en lång rad av åsiktsvännner…Huvaligen!

Torsten Sandström

Frankrike har många problem med djupa historiska rötter. Ett som nationen just nu brottas är kriminalitet och våldsamma protester. I fokus står en mångårig och omfattande invandring av människor som Frankrike saknat möjlighet att integrera. Nu har ett uppenbart olagligt pistolskott som dödat en ung brottsling med algeriskt ursprung startat en serie av omfattande upplopp och skadegörelse. Polismannen som skjutit är anhållen och kommer att åtalas. Trots en hätsk och upprorisk miljö i franska storstäder var skottet ett allvarligt övergrepp.

Men än värre är den franska pöbelns ohämmade angrepp på samhället. Frustration är en sak, den går att förstå och måste motverkas på rimligt vis, men våldsamma upplopp och brännande av andras egendom är något synnerligen allvarligt. Att en nation som tagit mot invandrare – alltså öppnat sin famn – ska utsättas för organiserat våld och skadegörelse går inte att försvara. Inte ens genom hänvisning till gammal kolonialism. Att kravallerna leder till ytterligare distans mellan grupper av den franska befolkningen blir grogrunden för ett eskalerat våld. Utan att våga kritisera huliganerna yrar svenska journalister om rasism inom den franska poliskåren.

Det våld vi ser i svenska förorter har också sina rötter i invandring som blivit alltför omfattande för ett ordnat mottagande. Liksom sina franska motsvarigheter bär svenska politiker genom sin passivitet ansvar för det dödliga våldet. I Frankrike vågar dock president Macron tala till de unga kriminellas föräldrar och peka på deras ansvar att ta hand om sina barn. Det är helt rätt. Men varför hör man aldrig svenska politiker höja rösten och säga det som är så naturligt i en rättsstat?

Förklaring är enkel och illavarslande. Decennier av vänsterpolitik och generationer av politiker, journalister, forskare och andra medlemmar av eliten har hukat inför vådan av en storskalig invandring. I stället har de anklagat det egna samhället för att det inte på ett korrekt vis tagit han de om de unga. Man menar menar att det är det det svenska samhället som ska bära hundhuvudet och inte enskilda individer, dvs föräldrar, ungdomar, politiker mfl som står bakom en stegrad invandring med påföljande naturliga vådor.

Till samma problembild hör vänsterns ideal för uppfostran och pedagogik. Fri uppfostran är målet. Krav och tillrättavisningar är något auktoritärt. I skolan ska inte lärarna undervisa från katedern – eleverna ska behandlas som lagkamrater och själva ta hand om inlärningen. Reprimander är något synnerligen fult. Lärarna ska i stället ta ett steg tillbaka och – i lågaffektiv anda – vägra att skälla ut den elev som beter sig allvarligt stökig. Rädslan för tydliga reaktioner är så stor att ordningsstöraren framstår som vinnare och får en bekräftelse på samhällets undfallenhet och svaghet. Jag hör talas om brottslingar som lämnar domstolen med ett flin åt domare och målsägande, för att raskt begå nya våldshandlingar.

Jag menar att Sverige måste sansa sig. Politiker och medier måste bära sitt samhällsansvar. Detta innebär självklart inte att man närmast konsekvent ska ta ordningsstörarens sida samt sträva efter att släta ut kraven på de individer som avviker från gällande regler. Att försöka förstå en regelbrytares situation är en sak, men det är ständigt nödvändigt att peka ut den enskildes eget ansvar visavi samhället. Och det ska ske tydligt och utan hukande attityder, i stil med dem som predikas av nutidens charlataner med examina i psykologi och pedagogik.

Svenska politiker och medier – tillsammans med den övriga eliten – bär till stor del ansvaret för att nationen utvecklas i fel riktning. Det rör sig i grunden om deras felaktiga val av samhällsideologi, där krav på fasthet och ansvar har stämplats som något auktoritärt. Och där flummiga visioner om frihet uppmuntrar avvikare att strunta i gällande regler för att i stället peka ut samhället som boven i dramat.

Vi ser det i såväl Frankrike som Sverige. Men presiden Macron vågar ändå – tyvärr utan att nämna invandringens problem – sätta ned foten och peka ut dem som bär huvudansvaret.

Torsten Sandström

Jag förstår att bidrag från samhället är ett strategiskt verktyg i välfärdssamhället, förutsatt att metoden används pricksäkert och enbart i nödfall. Den viktiga huvudregeln måste självklart vara att varje medborgare måste sträva efter egen försörjning. Den principen ska man inte sticka under stol med.

Men i Sverige tycks undantag och huvudregel ha bytt plats. Idag slussas varje dag tusentals av bidrag ut till svenska folket. Det har gått så långt att alla oavsett inkomst ges rätt till bidrag för sina barn. Här är motiveringen till barnbidrag talande. Meningen är att skapa tilltro till samhället och viljan att betala skatt. Ett storskalig och oändligt tillåtande bidragssystem – utan effektiv kontroll – skall på så vis legitimeras. Så vill vänstern och vänsterliberaler ha det.

I Svammeldalens Visby vill sossarna i dagarna gå än längre och införa en slags bidragsgaranti som hindrar att inflationen urholkar penningbetalning från samhället. Detta är S-partiets svar till den nya regeringens kloka reformkrav om ett bidragstak, som ska stoppa att bidrag på bidrag staplas på varandra. Detta är idag ett påtagligt problem, mottagaren vill inte själv försöka försörja sig på ett lagligt vis även om han eller hon är arbetsför.

Det tråkiga är att alltför många svenskar vant sig vid sossarnas bidragsfälla. Varför jobba med trista och tunga arbeten om du har en möjlighet att vara ledig och leva på bidrag. Det är inte så att jag vill tillbaka till forna tiders skambeläggning av bidragstagare. Det var bondesamhällets syn på saken. Men ändå ligger det idag mycket i – faktiskt mer än då det begav sig – att framhålla det forna Högerpartiets kritiska slagord från 1950-talet mot framväxten av en ”bidragstagaranda”. Meningen var att varje samhälle måste hålla en tydlig rågång kring kravet på självförsörjning. Det är inte barnbidrag till alla som ska vara kittet för en tsunami av dåligt kontrollerat utdelande av gåvor. Skänker som ska finansieras av andra, dvs de som betalar hög skatt.

Det bästa skyddet mot fusk och slöseri är den rågång jag talar om. Om du kan jobba och det finns arbete så ska du ta rejäla tag och inte bara stiga åt sidan och vegetera på bidrag från andra. Jag menar därför att dagens a-kasseersättning är en farlig lösning, ty den främjar andan att i onödan leva på bidrag. Så här ser det ut idag för medlem i a-kassa:

Om du har varit medlem i 12 månader eller mer kan du få ersättning baserad på din tidigare inkomst och arbetade tid. Då ersätter a-kassan som mest 80 procent av din genomsnittliga inkomst under de första 200 dagarna av ersättningsperioden. Efter det är ersättningen 70 procent av inkomsten.

Idag finns rader av sk arbetslösa och massor av lediga jobb, som nästan alla kan utföra. I stället borde systemet med a-kassa formas som en trappa. Först en kort tid med 80%, sedan en längre tid med 50% och slutligen några månader med 30%. Därefter gäller kommunalt stöd. Staten betalar normalt redan för bostad.

Läsaren tycker kanske att jag är ogin där jag sitter i min välfärd. Så kan det förefalla. Men jag säger som president Kennedy på sin tid: Fråga inte vad USA kan gör för dig, utan vad du kan göra för USA. Gäller inte samma uppmaning i Sverige? Ska sossarna och vänstern tillåtas att gripa den politiska makten genom att ständigt lova bidrag och garantier? Mediernas ansvar är att kritisera bristen på tydlig rågång mellan mellan självförsörjning och bidragsliv. Ett starkt samhälle skapas inte genom bidragslöften från ovan utan via kämpade människor som gläds över att själva försörja sig.

Torsten Sandström

Sverige har en tradition som innebär att medborgarna följer lagarna så länge eliten gör det. Var och en har rätt att ogilla den lagstiftande församlingens beslut, men likväl måste gällande lagregler respekteras. Detta är demokratins spelregler. Ty om någon tar sig själv rätt så riskerar följden bli att även andra gör som man själv vill i strid mot lagen.

Jag skriver detta av bland annat två skäl. Dels att invandrarnas klaner skjuter vilt omkring sig i svenska städer med många dödsfall som följd. Dels att miljötalibaner olagligt stoppar trafik och genomför aktioner på muséer och allmänna platser så att människor hindras göra det man ska och poliser tvingas rycka ut.

Denna blogg orsakas av en miljöaktion av ett 20-tal klimataktivister som på lördagskvällen blockerade vägen för fordon som skulle in till Oljehamnen i Malmö. Bland deltagarnas syns det svenska helgonet Greta T. En struntsak säger någon. Men en händelse i en kedja av olagliga svenska aktioner på senare tid. Det rör sig om unga människor som är förblindade av tron på att man har rätt att åsidosätta demokratiskt fattade lagar. En påstådd klimatkris gör – menar man – att gällande lagstiftning inte betyder någonting. På så vis blir en lokal aktion i Malmö ett tecken på en svensk demokratisk katastrof.

Jag tror att vi ser en tendens som förstärkts sedan regeringsskiftet i höstas. Tusentals besvikna miljötalibaner struntar i lagens regler och gör som man vill för att ”återställa svenska våtmarker” som protesterna ofta tycks gälla. Flera hundra år att dikningsarbete i syfte att öka svenska skördar och främja mat- och skogsproduktion menar talibanerna nu ska vändas. Bums!Tusen exstremister gör med andra ord uppror mot det svenska samhällsskicket. Uppror kan tyckas som ett starkt ord.

Men det rör sig om organiserade protester mot den svenska demokratin. Det allvarliga är att politiker och medier inte vågar säga ifrån som jag nu gör. I stället fjäskas det för Greta T:s anhang som finns bakom det uppror vi nu ser. Det vill säga ungdomar som inte respekterar några andras politiska åsikter än sina egna. Alltså ungdomar som inte vill delta i ett demokratisk samtal av ett enda skäl, dvs att de anser att den egna åsikten är överordnad idéer som majoriteten hyser.

Bakom upproret syns således grupper av vänsteraktivister. Partierna Mp, V och S måste i skarpa ordalag ta avstånd från denna olydnad mot lagen. Annars öppnas dörren för en ytterligare splittring inom svensk politik. Vänsterns valförlust och deras desperation riskerar att djupt skada svensk demokrati. Jag hör inga avståndstaganden från vänsterns ledare. Lockelsen att skära pipor i vassen tycks alltså större än respekten för rättssamhället.

Den statsminister som förlorade valet 2022, Magdalena Andersson, måste träda fram och läsa lusen av dessa inbilska upprorsmakare! Annars kan jag bara konstatera att hon på ännu en punkt – vid sidan om en utstuderad smutskastning av SD – valt linjen att splittar det svenska samhället i väntan på nästa valrörelse. I så fall tar hon en allvarlig risk.

Torsten Sandström

Enligt min mening har miljörörelsens utveckling till klimatskräckens apostel blivit något mycket negativt. Värnande av vår fysiska omgivning är förstås något viktigt. Förgiftning, plundring och förstörelse måste motverkas! Men inte genom överdrifter och våldsaktioner. Det ska ske i en öppen diskussion för och mot åtgärder som kan vara farliga. I detta ligger förstås en avvägning av kostnader mot intäkter. Att industrialiseringen inneburit en belastning för miljön är tydligt, men samtidigt har företagsamheten medfört högre levnadsstandard och livslängd. Avvägningen är naturligtvis svår. Men nödvändig utan tjuvknep och demagogi.

Tyvärr möter vi åtskilligt av det senare inom dagens klimatrörelse. Miljöpartiet är på flera vis en inkarnation av en farlig rörelse, som blint agerar mot minsta förändring av miljön, oavsett om den är naturlig eller icke. Man vill riva ned det samhälle som skapats av kol och olja långt innan ny teknik – som idag – finnas för nya energikällor. Partiets enögdhet är förklaringen till att jag menar det är korrekt att jämföra dess medlemmar med talibaner.

Man kan inte lita på partiets och klimatrörelsens argumentering. Den förtjänar allvarlig kritik. Idag ännu ett exempel från det pågående vimlet i Svammeldalen, förlåt Almedalen. Där pratar som vanligt ärketalibanen Stenevi strunt. Min oro stegras genom hennes fanatiska blick. Men värst är hennes ord. Vad sägs om följande citat (från SvD) i skräckens anda:

Klimatförändringarna eller rättare sagt klimatkrisen är inte längre ett hot i framtiden. Det är något som sker nu.

Klimatrörelsen har ropat på vargen under trettio års tid. Men civilisationens utlovade undergången har inte inträffat. Därför måste Stenevi nu göra våld på sedvanligt språkbruk. Framtiden är redan här tycks hon mena, dvs hotet har infriats. Hennes vrängning innebär att ordet hot – om något problematiskt som kan komma att ske – egentligen utmönstrats. Klimathot existerar inte längre. Krisen är redan här och oro (inför framtiden) är inte längre aktuellt, ty eländet är redan på plats idag. Detta trots att uppvärmningens effekter knappast är alarmerande. Möjligtvis ser vi ett mer ombytligt väder. Kanske delvis som en följd av naturlig växling av en galaktisk klimatförändring av det slag historien tidigare uppvisat. Hursomhelst är det för tidig att utropa att krisen redan är här!

Ett parti och en klimatrörelse som bluffar i sin argumentation kan man inte lita på. Naturligtvis slår många människor dövörat till. Talibanism är dock som bekant något vådligt. Klimatrörelsens medlemmar agerar med blint förakt för demokratins spelregler, något som avspeglas i ett ökat antal olagliga aktioner. Och tveksamma medborgare glömmer att kräva en öppen diskussion för och mot uppvärmningens orsaker. Då man inte kan lita på vrängare kan man ju inte heller lyssna på dem.

På alla vis är alltså Miljöpartiet och klimatrörelsen samhällsfarlig. Tyvärr är det bara så.

Torsten Sandström

Nu är medierna i sommarspinn, dvs alla som vill är lediga och B-och C-lagen sköter ruljangsen . De mediala ungdomar som måste jobba tillåts göra det i semestermiljön på Svammeldalen i Visby. SR kör sommarPK och SVT repriser. På SVT:s lokala redaktioner arbetar prso-elever.

Se på raden av sommarpratare! Den som skrivit om girigheten i Sverige får plats. Den som kritiserar pk och dubbelmoral får ingen chans. På detta vis handhar SR kravet på oberoende och saklighet.

Så vill skitviktiga svenska journalister ha det. Den tredje statsmakten? Hahahahah!

Torsten Sandström

Dagspressens ekonomiska problem har förändrat tidningarnas innehåll. Om detta har jag bloggat tidigare. Resultatet blir att rollen som tredje statsmakt stegvis avvecklas.

Den tragiska olyckan på Gröna Lund häromdagen hade förr säkert rapporterats kort och sakligt med nödvändiga intervjuer. Nu blir det känsloreportage i stil med det i SvD presenterar denna morgon. På halva först sidan ältas ”gåtan” bakom händelsen, inkluderat ett foto av Grönans VD som med en prästerlig gest officierar inför kameran. Givetvis har ett tekniskt fel inträffat i anläggningen för hisnande upp- och nedresor. I rubriken säger VD:n pliktskyldigt att det ”får inte hända igen”, trots att alla kloka vet att det kommer att ske, ty olyckshändelser tillhör bilden av billiga maskiner för förlustelser. Dessutom gäller det att locka nya besökare till Gröna Lund då den bestämda sju-dagarsfristen löpt ut för att sorgen ska hinna sjunka undan.

Det vi ser är en utveckling från kritisk faktarapportering i dagstid till veckoblaskor med enkla känsloreportage. Skillnaden mot forna tidningar som Allers och Veckorevyn är bara att en politisering tillkommit. I fallet med Grönan gäller det att rapportera förlåtande och glömmande. Annars är det normalt partipolitik saken gäller, dvs åsiktsvrövlande journalister som tar vänsterns sida och vill att läsaren ska glida med.

Anders Malmsten säger i en intervju till SvD Näringsliv (2022):

Trots den digitala trenden är det är fortfarande papperstidningen som står för de stora intäkterna. Blickar man framåt och säger att vi fortsätter i den här takten, när det gått fem sex sju år, då har man kvar tryckerier och distributionsapparat, men du har väldigt mycket färre fysiska prenumeranter.

Värre åsiktsmångling är alltså att vänta. Uppenbarligen är det övergången till digitala läsare som styr utvecklingen. Här syns en läsekrets som efterfrågar ett innehåll liknande det inom teve, dvs tjo, tjim och haderittan. På så vis tvingas välutbildade och analytiska skribenter tacka för sig och den unga generationens schamaner och navelskådare ges arbete, med Hellqvist, Schulman och Wiman som uppenbara exempel. Detta gillar svenska politiker, särskilt de med vänsterinrtiktning. På så vis bidrar även mediehus med marknadsliberal inriktning – dvs i stort sett de enda kvarvarande – faktisk till att den svenska politiska vänsterns frodas. Detta kommer – liksom idag – att avspeglas i val till riksdag och kommuner.

Torsten Sandström

De svenska klimataktivisternas stämning vid Nacka tingsrätt – genom rörelsen Aurora – rullar vidare mot ett av mig förmodat tvärstopp. Jag tror att min prognos håller om att domstolsvägen inte fungerar för den som vill åstadkomma klimatpolitiska åtgärder. Läs om detta i min tidigare blogg med anledning av juristprofeten Ebbesson förhoppning om att domstolstalan är en möjlighet för klimatrörelsen. /https://anti-pk-bloggen.se/2022/12/02/lagvatten-i-fraga-om-klimatjuridik/

Häromdagen har svenska staten – genom Justitiekanslern, JK – yttrat sig i tvisten. Orden är för mina öron skön musik. JK menar att Auroras talan ska avvisas. Enligt JK kan den inte prövas av en svensk domstol. Kärnpunkterna är främst två. Dels anses Auroras krav som politiska, man vill att Nacka tingsrätt ska besluta om miljöåtgärder utan stöd i svensk lag. Och sådana beslut kan inte en domstol fatta. Dels saknas i svensk rätt en (eller flera) regler som förpliktar staten att agera som Aurora vill. Staten är med andra ord inte förpliktad – och Aurora inte heller berättigad – att agera på det vis som påstås i käromålet. Aurora saknar alltså en rättslig grund för sin talan. JK menar därför att tvisten ska överlämnas direkt till Högsta domstolen för ett auktoritativt uttalande. Och på så vis kan morgonstjärnan Auroras svaga ljus komma att släckas. Här är länken till JK:s intrikata argumentering.

https://www.jk.se/media/ia3cr3lc/svaromaal-aurora.pdf

Det ska bli intressant att se hur tingsrätten agerar med anledning av JK:s yttrande. Hursomhelst menar jag att det finns en tydlig prognos för att Auroras stämning inte kommer att vinna framgång redan av de procedurskäl (avvisning) som JK för fram. Märk dock att den norska motsvarigheten till HD prövat en liknande tvist i sak, men inte kunna finna någon rättslig grund för bifall, Rt 2020:34. Domstolen ogillade med andra ord klimataktivisternas talan på goda grunder. Lagstöd saknades.

Det står givetvis aktivister fritt att försöka föra talan vid domstol. Men som JK framhåller finns det tydlig praxis som slår fast att svenska domstolar inte ska vara arenor för dem som vill syssla med politisk lekstuga. Land ska med lag byggas och inte via politiska processer.

För svenska medier kommer därför processen i Nacka sannolikt att bli en stor besvikelse. Detta beror på att medierna inte insett att klimatskräckens förmedlare – dvs FN och IPCC – delvis baserar sina krav på politisk grund samt att västerlandets rättssystem däremot endast ger domstolarna makt att besluta om rättigheter och skyldigheter som lagstiftningen tydligt postulerat och preciserat. En domstol är som sagt inte en politisk lekstuga. Lyckligtvis.

Det kan förvisso finnas unga jurister som vill leka tillsammans med Greta T:s kompisar i Aurora. Men en prövning i flera instanser talar ändå för att min prognos håller.

Torsten Sandström

Demokratin ska normalt ha starka institutioner. En tydliga separation mellan olika statsorgan och deras medlemmar. Och en stat som vilar på lagstiftning och respekt för rätten som sådan. Samt inte minst fria val från ett folk som åtnjuter fri- och rättigheter. Och företagen agerar själva på marknader – med avsevärd frihet – och styrs normalt endast styrs via lagarna och inte via dekret från staten. Förvisso kan ett sådant samhälle skälva och i värsta fall gå under. Men det starka kittet mellan statskroppens olika delar och medborgarna fungerar ofta som ett stadigt murbruk. Det faller inte samman i en handvändning.

Jag skriver detta med anledning av det som i dagarna händer i Ryssland. Där saknas som bekant maktdelning ty en temporär härskare – Putin – bestämmer det mesta. Och han formar själv maktens organ som ovanifrån fylls med hans egna anhängare – låt vara att val kan hållas som ett yttre sken. I stället för fredlig kitt brukas våldsmakt, dvs domare som följer de regler som centralmakten bestämt utan ett uns av verklig folklig medverkan i ordets rätta bemärkelse. Domare som ytterst lyder diktatorn.

I Ryssland kan ena dagen Putin ses som en maktfullkomlig härskare med stora arméer. Hans vänner – oligarkerna – fungerar som flydda tiders adel, som genom pengar och vapen ska försvara och försörja sin furste. Men vips, andra dagen förlorar de sin makt. På samma vis kan ibland en oligark som vunnit storhet i furstens närhet genom sammansvärjning och vapen störta sin ledare och erövra makten över det samhälle som saknar balanserande maktcentra. En centraliserad makt kan på så vis snabbt förskjutas till en ny elit som öskar driva sina egna intressen oberoende av folket. Med god planering kan fursten på några dagar avpolletteras och ett nytt toppstyre etableras.

Mycket talar för att det jag nu skriver om stegvis håller på att ske i Ryssland. Kanske faller inte Putin omedelbart. Men hans makt hänger i en skör tråd. Förvisso har han vapen och oligarker. Men det folkliga stödet som en demokrati kan vinna saknas. Oligarker eller slavar kan göra uppror. Så går det till i Ryssland som aldrig varit en demokrati. Märk att en förödmjukad och skadad Putin riskerar att agera som en sårad tiger med allvarliga konsekvenser för världen.

Mot denna bakgrund är förstås svensk demokrati något mycket gott. Men den kan byggas djupare. Den politiska klassens makt bör minskas och åtskilliga beslut flyttas närmare medborgarna. Också lagstiftningen kan byggas säkrare och tryggare. Vidare förskräcker utvecklingen mot byråkratvälde – i samverkan med den politiska eliten. Under flummiga slagord som ”hållbarhet” drivs en hukande befolkning bakåt…Det öppna samtalet är i mångt och mycket ett sken. Var det så här vi ville ha det?

Torsten Sandström

SvD har den 19/6 högst upp på sin digitala upplaga en stor brandgul bild med en människa som springer ut ur ett hav av brinnande skog. Ovanför läser jag rubriken:

Värmen skenar i Europa: ”Sverige kan bli vinland”

Varje dag innehåller SvD likande texter. De avser förstås att skrämma läsarna att tro på FN:s och IPCC:s skräckhistorier om jordklotets framtid. Det är inte fråga om argument för och mot en snabb uppvärmning (beroende på mänskliga CO2-utsläpp). Det är propaganda för att få funderande och tveksamma människor att acceptera SvD:s slutsats. Skrämsel är ett i historien länge brukat knep från eliten att tvinga folket till lydnad.

Skräckens budskap bli dessutom komiskt. Klimatet i ett vinland får väl närmast i normala fall ses som behagligt för växtligheten. Och svenska skördar har under föregående år varit goda. Utan att jag vill förneka att en uppvärmning för närvarande sker så tycks det inte vara en skräckens period vi står inför. Dessutom har ju den akuta klimatkrisens budskap postulerats under omkring 30 års tid. Och vi har ännu inte brunnit upp i det eldhav SvD skräms med.

SvD:s agerande pekar på en intern kris inom medieföretaget. Vilka läsare vill få pekpinnar i skallen varje dag? Vem stå ut med vänsterjournalistik av en klass som endast talibaner kan uppskatta? Tidningen är inte längre trovärdig!

Låt mig – som en motpol – avslutningsvis citera slutsatsen i Gabriel Oxenstiernas fina text samma dag i Klimatupplysningen.se (KU). Där refererar han rapporter som visar att avsmältningen av Thwait-glaciären på Antarktis inte alls är skrämmande, något som Miljörörelsens apostlar länge påstått. Det rör sig nämligen om normala värmefluktuationer under drygt 10.000 års tid. Han skriver:

Människans utsläpp av CO2 under de senaste 150 åren har naturligtvis ingen roll alls i dessa historiska variationer och är inte heller avgörande för de förändringar vi ser nu. Havsforskaren professor Anna Wåhlin menar att människan bara har en mycket liten roll i Thwaites. Hon säger: ”De snabba förändringar vi ser just nu är dock framförallt orsakade av is- och oceandynamik.” (återgivet i en tidigare artikel här på KU)

Att Thwaites skulle vara en ’domedagsglaciär’ är snarare ett massmedialt påhitt, än ett reellt klimathot. På goda grunder kan vi säga till alarmisterna att ”Sorry, men domedagen är inställd”.

Läs gärna Oxenstiernas hela text på http://klimatupplysningen.se

Torsten Sandström

Fartygskatastrofen våren 1912 då omkring 1500 människor försvann i Atlantens djup är givetvis världshistorisk. Men den har också blivit i högsta grad medial genom Hollywood. Och massdöden väcks i dagarna till liv genom en handfull galna äventyrare i en undervattensfarkost som -hör och häpna -gjorts av plast.

Den mediala dansen går vidare. På SR P1 morgonnyheter framställdes häromdagen deras uppdrag som en forskningsinsats rörande status avseende havens djup. I själva verket rör det sig äventyrslust och mediala sensationer av enklaste slag. Dvs samma tema som lockar omdömeslösa miljardärer att skjuta upp sig själva i rymden. Man är så drogad och mätt av medial uppmärksamhet att man gör allt för att utmana dödliga risker. Man kan nästan tala om planerade självmord.

I sommartider är detta förstås extra smaklig för medierna. Semestrar skapar färre nyheter. Man tillåts på så vis syssla med sig själv och presentera reportage om lågt hängande frukter man själv hängt upp i träden. Press, radio och teve fokuserar på olyckshändelser.

Snart börjar för övrigt journalisternas REA-vecka i Almedalen. Här har sossepolitiker till St Olofs minne lyckats dressera hela den svenska statsapparaten att marschera med medierna under en hel vecka i Visby. Och ett förvånat svenskt folk tvingas i någon mån dansa med i spektaklet under svammeldagsveckan. Många hundra svenska byråkrater åker dit för att dricka rosévin och inte göra någon påtaglig nytta. Byråkraterna gör det politikerna på riksplanet vill, dvs ställa upp på bjudningen som skattebetalarna betalar.

Som framgår ger jag inte mycket för svenska gammelmedier! Deras dans med politikerna är precis motsatsen till den goda tanken om en tredje statsmakt som kritiskt granskar det politiska etablissemanget. Medierna har blir ett självspelande piano. Melodin är ”allting går att sälja med mördande reklam”. Refrängen är: Pk, pk hela dagen…

Torsten Sandström

En eller två gånger om året hör vi av den mediala Amanda Lundeteg, som är VD för en stiftelse som heter Allbright. Syftet med organisationen är att främja kvinnligt ledarskap inom affärslivet. Det verkar vara ett gott ändamål. Men i praktiken används det för propaganda. Bara för att jämlikhet inte råder inom bolagsstyrelser och på ledande befattningar kan man nämligen inte dra slutsatsen att diskriminering råder. Stiftelsen vill föra fram alla smarta kvinnors budskap. Om Lundeteg tillhör den kretsen vet jag inte, men grundtipset är negativt, vilket bygger på följande resonemang.

Nobright bortser från att kvinnor allmänt sett kan vara mindre intresserade av ledande jobb inom näringslivet. De kanske hellre väljer andra sysslor inom kultur och vård. Mycket tyder nämligen på att biologiska – dvs nedärvda – skillnader finns mellan könen. Sådana hädiska tankar är förstås tabu inom Nobright.

Stiftelsens senaste utspel har i Dagens industri skapat rubriken:

Mäktiga ägarfamiljerna får hård kritik: ”Roten till problemet”

Kritik riktas således mot några av Stockholmsbörsens tyngsta ägare, dvs finansfamiljerna Wallenberg, Douglas och Schörling. Lundteg säger: ”Här har vi roten till problemet – ägarfamiljer som duckar sitt ansvar”.

Enligt min mening ger hon prov på ytterligare inbilskhet. De tre familjerna har åstadkommit lysande ekonomiska resultat. Det normala aktiebolagets syfte är att skapa vinst åt ägarna, inte att skänka glädje och tröst åt nationens fåtal feminister. Vad är det som säger att finansfamiljernas företag visat bättre vinster med Lundetegs armé i ledande positioner?

Allbright sysslar alltså med propaganda och inte med saklig analys av kraven på kvalifikationer inom svenska styrelser. Ledamöter i styrelser rekryteras ofta från VD-nivån i framgångsrika företag. Och höga chefer från personer med erfarenhet från ledningsgrupper i sådana företag. Här är fortfarande kvinnor i minoritet. Detta bör alltså leda till att kvinnor blir mindreparten i noterade företags styrelser. En sådan rimlig slutsats verkar vara ett rött skynke för Lundeteg. Det är därför jag kallar hennes stiftelse för Nobright. Hon sysslar med politik och inte saklig analys.

Att Sven Hagströmer backar upp en sådan rörelse är en gåta som kräver en psykolog för att tolka. Då jag knappast är en vän av gissningarnas oklara konst avstår jag från spekulationer. Att svenska medier regelbundet återger Nobrights budskap förvånar mig dock inte. Här står nämligen vänsterns dogmer i högsta kurs. Nobright är på så vis en del av den svenska PK-rörelsen, där öppna samtal ersatts av propaganda.

Slutligen vill jag citera ett kort stycke i min lärobok Svensk aktiebolagsrätt, i en snart utkommande åttonde upplaga):

I såväl Ds 2006:11 som Ds 2016:32 föreslås könskvotering i noterade bolags styrelser. Båda lagförslagen har fallit. Som framgått är en vidgad kvinnlig representation önskvärd – andelen kvinnor i börsbolagens styrelser är 35 % 2022 (jämfört med 17 % 2005). EU-rätten kräver sedan hösten 2022 kvotering ifall ett kön innehar under 33 % av samtliga styrelseposter i en medlemsnations börsbolag. Det är bra att tvångsregler på så vis undviks för svensk del. Staten bör vara försiktig med att begränsa ägarnas fria val av ledamöter som innehar förtroendeuppdrag. Den feminina rekryteringsbasen är även smal. Enbart 27 % deltar i ledningsgrupper under VD och andelen kvinnliga chefer inom svensk privat sektor är blott ca 30 %. Andelen kvinnor med erfarenhet av företagsledning på VD-nivån (eller motsva- rande) ökar dock successivt. 43 börsbolag har nämligen 2022 kvinnlig VD, exv. H&M och Handelsbanken (jfr med 7 bolag 2011).

Torsten Sandström

Att journalisterna Elsa Kugelberg och Lisa Magnusson ägnar sig åt navelskådning i DN är nog ingen nyhet. Just nu sysslar de båda med en mysko kulturdebatt som jag inte riktigt vet vad den handlar om. Det verkar att röra sig om frågan ifall dagens arkitektur ska vara progressiv eller konservativ. Men jag vet faktiskt inte vad de snackar om. Ty deras språk är som ristade i runor. Det saknar pregnans och på så vis betydelse.

Som åldrig jurist är jag kanske förstörd av ett språk som strävar efter tydlighet (men utan att alltid lyckas). Det är ett gammeldags sätt att skriva. Men jag är också van vid att tolka ungas språk i många tusen tentamenssvar jag ställts inför. Men varken Kugelbergs eller Magnusson samtal är möjligt att tolka. Det saknas relevanta ord och vettiga definitioner av de begrepp som de två snabbt huggit in i sina nutida runor i en tid då möjlighet till klarhet och utrymme faktiskt existerar.

Deras ordväxling tycks utmynna i vem som är konservativ. Och vem som inte är det, utan måste ses som en bättre tänkare eller människa. Ty de verkar – föga förvånande – ense om att konservatism är fel och något luddigt som Kugelberg säger. Det blir hög komik. Ty om något är luddigt – i ordets vanliga bemärkelse – så är det de texter som de två försöker åstadkomma. Det blir ett fikonspråk, som vill hålla andra utanför. Och det är lika bra det. Ty det går inte att förstås vad de egentligen snackar om.

Jag är rädd för att båda inte själva vet det. Genom sin antagonism mot konservatism (som de typiskt nog inte definierar) så gör det vänsterliberalismen en stor otjänst. Och det tycker jag förstås om. Ty de tankar man möjligen anar från deras pennor är hela havet stormar. De tror sig bygga något stort som i själva verket är rena smörjan.

Tyvärr är detta något som – på ett generellt plan – kännetecknar det nya journalistiska språket. Liksom 1960-talets vänster tror man sig veta allt. Men dåtidens radikala tankevärld visade sig vara flum och inget annat. Och detsamma läser vi nu i DN via de två journalister som uppenbarligen betraktar sig själva som stora tänkare.

Konservatismen hade en del att berätta på 1960-talet. Och även nu, femtio år efteråt, står den sig väl jämfört med det flum som Kugelberg och Magnusson åstadkommer. Om det senare gäller arkitekturens utveckling vet jag inte. Men det är kanske så, delvis beroende på marknadens utveckling mot stordrift och lönsamhet.

Torsten Sandström

Sydsvenskan tillhör inte de vassaste mediala knivarna i den svenska pressens låda. Olle Lönneus är bara en kugge i de politiserande nyhetsrapportörernas krets. Alltså hörs ord från en vänstern.

Sydsvenskans Heidi Avellan uppfattar jag däremot som vänsterliberal. Men likafullt som en kraftigt politiserande aktör i en miljö som enligt Sydsvenskas egen beteckning ska vara oberoende. Så här skriver hon rubriken till en kommentar rörande Silvio Berlusconis död idag.

Populismen är nu fattigare.

Hon har bara delvis rätt. Jag saknar inte alls högerpopulisten Berlusconi. Han har bidragit till en eländig italiensk politik. Till en nation på nedgång. Nota bene har han tjänat stora pengar själv. En eländig högerpopulistisk kulturell attityd bidrar tyvärr till mina negativa slutord om mannen ifråga, även om man vid dödens stund bör visa viss respekt.

Men det Avellan glömmer – eller snarare vill glömma – är att vänsterpopulismen frodas. Hennes tidning och författarskap är starkt bidragande till Sydsvenskans vänsterinriktade och simpla kritik av den nya regeringen och dess samarbete via TIDÖ. Sydsvenskan spelar på så vis S-partiet i händerna. Tidningen backar i olika texter upp Magdalenas Anderssons skräckbudskap om att svenska barn ”hungrar”. Det är politiskt nonsens. Ingen svensk behöver svälta om man inte själv bestämt sig för detta (genom att inte söka kommunalt bistånd).

Sydsvenskan understöder även klimatskräckens budskap. Hon själv har i ett mejl till mig sagt att det sammanhänger med försiktighetsprincipen. Så länge den vetenskapliga bilden är oklar väljer tidningen -och alltså hon själv – FN:s sida. Detta sker genom att enögt framföra FN:s skräckvisioner. Således aldrig ett ord om kritikernas ståndpunkt (att detta kallas försiktighet är en gåta). FN har i decennier skriat om nära förestående skräck, men med jämna mellanrum tvingats skjuta framför sig tidpunkten för samhällets undergång. Det är inte seriöst. Men det är Sydsvenskas och andra nationella mediers linje.

Från journalistisk horisont är det bedrövligt. Vi ser ett steg mot propaganda…

Torsten Sandström

Jag slukar dagligen åtskilliga svenska medier, framför allt de stora morgontidningarna och den radio och teve som vi alla tvingas finansiera. Det är klart att det finns goda rapportörer och fina reportage. Men de tillhör tyvärr undantagen. Den bild som till vardags presenteras är nämligen ytterst problematisk. Det vi ser lever alltså inte upp till det gamla fina idealet, kritiska berättelser som sakligt byggts under. Den tredje statsmaktens medier håller således på att somna in. Vi möter i stället unga journalisters bilder av sig själva och det samhälle de personligen önskar se.

En huvudlinje i den nuvarande mediebilden är koncentrationen på medierna själva. På så vis blir det kommersiella film-, teve-, bok- och musikproducenter som styr det mediala innehållet. En stor del av journalistkåren framstår därför som medieindustrins legosoldater. De skriver och talar om industrins produkter samt den kultur som dessa kommersiella företag presenterar. Bilden är i huvudsak gemensam. Till största delen rör det sig om reportage från drömfabriker i USA, London, Paris och Stockholm, dvs kärlek, sport, populärmusik och äventyr ganska lång bortifrån vanliga människors arbete och vardag.

I centrum står sex, brutalt våld, slapsticks, komik, tävling mm, dvs fenomen som presenteras på ett mänskligt plan som är annorlunda än det som majoriteten människor känner till från sin egen arbetsvecka. Vilket intresse har exv en strejk bland manusarbetare i Hollywoods drömfabrik? Och vilken spänning skapar raden av politisk korrekta sk ”Sommarpratare”. Ska de påminna om årets möte vid återvinningsstationen? Man kan säga att det är mediernas egen idealbild som visas upp och tröskas i press, radio och teve åter och åter igen. Att mönstret normalt gläder mediernas ägare är självklart. Det är för deras produkter som press, radio och teve gör reklam för.

En annan medial huvudlinje tar sikte på journalisterna själva. Förvisso sysslar som sagt ett fåtal duktiga rapportörer med mödosamt skapade analyser av inträngande slag om världen och det svenska samhället. Det problematiska är att dessa journalister är försvinnande få. Den hårda och kritiska faktajournalistiken avtar i hastig takt. Och i stället ökar reportagen av kvinnor och män som speglar sina egna personliga åsikter och livsval. Sådan journalistik är billig i dubbel bemärkelse. Det vi möter är rena tyckanden, inte sällan i form av hisnande uppvisningar i egotrippade betraktelser. Till denna bild hör på så vis även en tilltagande politisering. Och då journalistkåren, enligt tydliga studier, hyser åsikter till vänster blir följaktligen budskapet en blandning av klimatalarmism och socialism.

Det två utvecklingslinjer jag här kort lyft fram skapar en mediabild som präglas av navelskådning. Dels genom att medierna har fokus på sin egen position, dels genom att journalisterna alltmer basunerar ut sina egna åsikter. Båda tendenserna fjärmar mediernas inriktning från svenska folkets vardag. Få försöker analysera människornas problem, deras sysslor och politiska drömmar. Okej att denna utveckling jag beskriver fungerar som en snuttefilt för medborgare som jobbar hårt och saknar djupare politiska och kulturella intressen. Nutidens mediala budskap framstår således som lycko- eller sömnpiller. Hursomhelst främjar det inte ett öppet och kritiskt samtal om vardagens verklighet.

Verklighetsflykten är allvarligt i sig. Till detta kommer alltså ett tillrättalagt politiskt budskap som lutar åt vänster. Då svenska folket stiger upp från tevesoffan – trötta på den mediala verklighetsflykten – för att gå till valurnan vart fjärde år blir resultatet naturligt nog förödande. De värderingar som länge insupits av navelskådande vänsterjournalister tar ut sin rätt. Vi har i decennier sett vad vänsterns tolkningsföreträde inneburit för det svenska samhället genom en politisk oförmåga att tackla rader av strukturproblem, svårigheter som socialdemokratin allmänt sett själv skapat.

Slutligen måste konstateras att mediesamhällets självupptagenhet förefaller svår att bryta. Den bygger på starka ekonomiska incitament, dvs ambitioner att skapa vinster och på så vis kontrollera medborgarna. Följden blir att den nya tidens journalister – alltså inte den gamla generationens kritiska analytiker – faktiskt agerar som legosoldater för mediesamhällets bestånd. I stället för kritisk förändring verkar de för att konservera en verklighetsfrämmande kultur samt en egocentrerade svenska journalistik som medierna själva varit med om att bygga. I och för sig omhuldade av press-, radio- och teveföretagens aktieägare och andra intressenter.

Torsten Sandström

Som någon kanske minns var Ture Sventon på sin tid bekymrad över brottslighetens framfart. Redan då hade den internationella förgreningar. Faktiskt även på den rätta sidan genom Sventons biträde och medhjälpare Omar. Den stora fienden hette Ville vessla. Om han egentligen hette något annat (som dagens anonyma skurkar i medierna) vet jag inte. Men förmodligen.

Nu till saken. Idag finns det massor med vesslor. Många begår dödliga brott och styrs av invandrarnas klaner. Detta är väl bekant. Ett självförvållat problem av svenska politiker.

Det finns tyvärr alltså rader av vesslor inom kåren av politiker, myndighetsföreträdare och medier. Dvs personer som inte själva begår brott, men som genom sina åtgärder eller passivitet de facto verkar för brottslighet. Vad sägs om ett uttalande från Fryshusets VD,Johan Oljeqvist. En man med rader av politiskt korrekta uppdrag med riktning åt vänster. Han är nu verksam inom en organisation som göds med skattepengar:

”Bara Sverige och diktaturer bygger fängelser”

VD:n tillhör den troende vänster som menar att förebyggande åtgärder räcker för att stoppa brottsligheten. Vi har nu under åtta års tid sett denna vänster vid makten. Och vad har hänt? Våldsbrottligheten har skenat. Och när nu en ny regering börjar angripa brottsligheten med tuffare regler och fler anstalter då fortsätter denna vänsterapostel från Fryshuset sin predikan. Att han dessutom vränger verkligheten gör att organisationen Fryshuset direkt borde förlora sina offentliga bidrag i väntan på en ny chef. Självklar är det inte bara Sverige som bygger fängelser. Men vårt land har ett mycket stort uppdämt behov av fängelser efter – som sagt – åtta år av sossestyre.

Det är inte så att jag idylliserar fängelser. Men frihetsinskränkningar behövs tyvärr. Och d et svenska anstaltssystemet är kraftigt eftersatt efter år av sossetänk om dels att brott är samhällets fel, dels att enda vägen är bidrag och socialarbetare som ska göra att unga integreras. Vänsterns har inte förstått att en storskalig invandring per definition skapar 2-3% brottslighet. Bara på senaste tio åren har 1 miljon nyanlända flyttat in till ett samhälle utan integration. Bara bidrag, inga låglönejobb, ty det har LO bestämt, men i praktiken rader av svartjobb … Det är således politikerna som skapat ett ökat behov av fängelser!

Att det är SvD som ger spaltplats åt Johan Oljeqvist – denna nutidens Ville Vessla – säger en hel del om vänsterns makt i Sverige. Hur ska nationen kunna komma till rätta med brottsligheten med dessa rader av femtekolonnare inom politiken, medierna och rader av intresseorganisationer?

Torsten Sandström

Nästan ingen talar om följande svenska problem. Nämligen existensen av en stor svensk apparat som producerar nya lagstiftning var dag. Så väl i riksdagen, i departementet som på statliga myndigheter (efter delegation från ovan ) skrivs det varje år tusentals nya paragrafer. De är så många, så oklara och så dåligt synkroniserade att det av naturliga skäl ofta blir en soppa. De medborgare som har att rätta sig efter dem vet varken ut eller in. Och de personer som ska tillämpa dem – särskilt myndighetsanställda med svag juridisk utbildning – avfyrar skott i mörker. Här bara tre exempel.

1. För inte så länge sedan fick en svensk kommun bakläxa av Högsta förvaltningsdomstolen för att kommunen inte ville ge socialt bidrag till en person som hyrde en lägenhet i andra hand med en skyhög svarthyra. Domstolen menade inte att lagstiftningen inte skulle agera mot svartkontrakt. Lagen talade nämligen inte explicit om svartkontrakt, utan endast om den hyra personen faktiskt betalade. Läs om detta i länken som följer.

https://www.domstol.se/globalassets/filer/domstol/hogstaforvaltningsdomstolen/2023/domar-och-beslut/6442-22.pdf

2. Utvecklingen av svenska friskolor är enligt min mening något positivt. Men de kräver förstås inte bara regler om offentliga bidrag. Skolorna kräver specialregler mot missbruk, exv genomföreskrifter mot skolföretag i koncernform, där bidrag slussas hit och dit mellan bolagen. Ett förbud mot koncernbyggen vore på plats. Varje skolföretag bör agera för sig och inte jaga stordrift. Men regler saknas.

Lika illa är oförmågan att reglera gymnasiebetyg som är någotsånär likvärdiga över landet . Och där glädjebetyg kan utgöra grund för ansökan till attraktiva utbildningar. Det är självklart att särskilt friskolor på så vis fått ett incitament för att rekrytera elever, som genom glädjebetyg får företräde till studier i medicin, juridik osv. Vem som helst kan förstå att centrala prov måste genomföras i betryggande former och att lärarna endast har rätt avvika från proven om det finns synnerliga skäl och att skolledningen meddelas om att beslut om undantag avses fattas.

Och vad sägs om friskolor som rekryterar elever genom löften om månatliga kontanta bidrag? Jag tar mig för huvudet. Vår reform om friskolor kräver smarta lagstiftare. Här är bristen skriande.

3. Många småföretagare landet runt jagas av paragrafer från en mängd olika lagar, som myndigheterna genom delegation (med stöd i grundlagen) utfärdat författningar om. Att bönder och andra på så vis härjas av Länsstyrelser och Naturvårdsverk via regler om skydd för olika biotoper har jag redan bloggat om. Tusentals svenskar drabbas varje år. Att de tvingas betala stora belopp för att tysta kringresande offentliga inspektörer är något allvarligt. Stora avgifter utkrävs dessutom emellanåt enbart för själva inspektionsärendet!

Lika eländigt är att landets många företagare utsätts för byråkrater som vill inspektera deras näringsverksamhet via detaljlagstiftning rörande livsmedel, arbetsmiljö osv. En föga lagkunnig inspektör i en skånsk kommun tar ut ett par tusenlappar för varje påpekande rörande hur dörrar ska placeras i kök, hur etiketter på honungsburkar ska formas, hur breda hyllor för skor ska vara, i vilken ordning ingredienser på livsmedel ska räknas upp, om tillverkaren ska tillåtas använda de egna hönsens ägg (köpta anses bättre) osv. Jag inser att viss övergripande kontroll krävs för hygien och säkerhet. I så fall ska kraft sättas in. Men att terrorisera näringsidkare men påpekanden som varken är förnuftiga eller kan motiveras med påtagliga risker är rentav en skandal i ett land som till stor del försörjs genom beskattning av de företagare jag nu talar om.

De tre typexempel jag nämnt pekar på ett farligt gift mot den svenska nationen. Giftet heter ”Lagstiftning in absurdum”. Så länge svenska politiker inte förstår hur giftet sprids i Sverige kommer vår nation att fortsätta sin vandring nedför utförsbacken. Paragrafmissbruk är en del av den svenska sjukan. I Sverige talas mycket om psykisk ohälsa. Enligt min mening är juridisk ohälsa något minst lika allvarligt. Det rör sig om integritetskränkande inspektioner, osunda krav och rentav om dumhet.

Torsten Sandström

Idag meddelas att Per Bolund ska sluta som språkrör för Mp. Min första reaktion var ”gäsp”, vad betyder Miljöpartiet! Men efter närmare eftertanke känner jag glädje över att slippa höra denna dödgrävare tala.

Främst vill jag slippa huvudbudskapet om klimatkris, morgon, middag och kväll. Därefter partiets ständiga vänsterpolitik med bidrag till alla. För Mp är människans satt under förmyndare och måste därför styras och backas upp av staten som det svenska samhället nya Gud. Mp är gudomens apostel.

Det är därför omöjligt att se positivt på Mp och Bolund. Hans inblandning i nedläggningen av svenska kärnkraftverk som resulterat i en skriande brist på el och rekordhöga priser är något skandalöst och kommer att gå till den svenska historien om stora ödesmättade misstag (låt vara att det var sossarna som tvingades genomföra Mp:s politik).

Men jag tror också att det är något särkilt som irriterar mig rörande Mp. Det gäller de personer som företräder partiet. Som människotyper är de frälsare. Hatisk framför de sitt miljöbudskap. Och deras ögon förmedlar även ett hat mot meningsmotståndarna på ett vis som jag – med en rysning – känner igen från min ungdom inom vänsterrörelsen. Håkan Arvidsson, historikern, har sammanfattat 1960-talets vänsterattityd genom orden ”Vi som visste allt ”, i titeln till en mycket läsvärd bok från 2008.

Som frälsare struntade förstås Bolund i vetenskapliga sanningar. Att han utan minsta kritik köpte FN:s och IPCC:s budskap är därför inte förvånande. Men Bolunds påstående om att de svängingar som jordens axel under historien uppvisat på senare årtionden kommit att påverkas av människans utsläpp av växthusgaser måste ändå ses som det stolligaste jag hört. Sådan växlingar i jordaxelns vinkling har sannolikt skett långt innan Homo sapiens trätt fram och börjat bränna skog och olja. Och de har förmodligen större betydelse för klimatet än utsläpp av CO2. Men Bolunds budskap visar på fundamentalistens sätta att resonera. Allt kan återföras till klimatörelsens ideologi bara man tror riktigt hårt på att den måste varar sann.

Jag kommer alltså inte att sakna Bolund. Men är övertygad om att en liknande taliban kommer att över hans post inom Mp. Tyvärr. En yngre generation i Greta T:s klass. Lika ovillig att försöka moderera den av FN ledda skräckkampanjen, utan snarare villig att öka den trosvissa hetsen.

Torsten Sandström

SVT stoltserar över att ha omkring 50 lokala redaktioner. Dessa sänder snuttar, alla dagar utom på lördagar då det är ledigt. Vilka personer vill se sådant larv? Möjligtvis lokala politiker?

Det värsta är att de nationella nyhetsprogrammen har bantats så att de två redaktionerna på SVT i grova drag sänder samma nyheter varje dag. Bara något ny personal och små skillnader rapportering. En stående punkt är förstås klimatkrisen där Erica Bjerström och hennes kollegor håller vädergrytan kokande. På söndagar är det närmast exakt samma, bara mycket kortare på kanal 2.

Prio nummer ett tycks vara att journalister ska ha ledigt på lördag-söndag. Andra anställda med samhällsviktiga funktioner jobbar nästan varje timme dygnet om, med vård, transporter osv. Men de fina journalisterna på SVT Rapport och Aktuellt, som gärna vill kalla sig den tredje statsmakten, är i huvudsak lediga under helgerna. Men 50 lokalredaktioner sänder sina snuttar på söndagar då de centrala redaktionerna går på sparlåga.

Slutsatsen tycks given. Journalistik är inte något samhällsviktigt. Och jag är beredd att hålla med, att döma efter de tämligen ynkliga resultat som SVT uppnår. Det är allvarligt. Ty den främsta motiveringen till att medborgarna ska tvingas betala till staten för SVT är ju nyhetsservice.

Torsten Sandström

Efter åtta år vid regeringsmakten – under eskalerat dödande och våldsaktivitet från klanernas ungdomar – kallade idag socialdemokratin till presskonferens. Tyvärr var det inte för att beklaga sin långvariga försumlighet. Nej, man vill tala om för den nuvarande regeringen, som jobbar för fullt mot brottsligheten, hur sossarnas fix ser ut: vi vill belöna dem som tipsar polisen om illegala vapen. På så vis vill vi socialdemokrater få bukt med ”gängskjutningarna”.

Inte ens fem över tolv vill man tala om att kriminaliteten sammanhänger med en storskalig invandring och utebliven integration. Man talar om ”gäng” precis som det normalt rör sig om vilka svenska pojkar som helst.

Kriminaliteten kan inte stävjas förrän svenska politiker och medier talar klarspråk. Det gäller att hårt kritisera de personer som leder klanerna och organiserar kriminaliteten. Då måste frågan om brottslingarnas ursprung upp på ordet. Det räcker förstås inte bara med straff genom beslut från ovan, från domstolar. Det svenska folket måste nedifrån organisera sitt moraliska motstånd. Visst rör det sig om unga och vilsna brottsliga män, men minsta urskuldande ord suger de åt sig med ett smil för att bygga vidare sitt hån mot det svenska samhället.

I den folkliga kamp som behövs – och som kräver hårda ord – måste socialdemokratin delta med sina många lokalorganisationer. Men i stället används dessa för att fjäska för brottslingarna och deras föräldrar. Det parti , vars statsminister inte såg brottsligheten komma (alltså Löfven), måste nu hjälpa till med att bäst möjligt stävja klanernas framfart.

Komiskt nog är deras kriminalpolitiska tips byggt på statsbidrag. Pengar till den som tipsar om illegala vapen. Detta sägs samtidigt som invandringen fortsätter över nationens gränser. För varje tusental nyanlända följer förmodligen omkring 20 färska unga klanbrottslingar.

Politiker och medier använder ett felaktigt språk för tackla klanbrottsligheten. Man talar om ”våldskapital” och gör därmed problemet könlöst abstrakt samt svårt att förstå – utan sikte på enskilda subjekt. Om man säger att det rör pojkar med våldsförmåga blir det betydligt klarare. Om man kallar dem hänsynslösa formas en än mer korrekt bild. Det rör sig ju om en form av ondska som måste fördömas och bekämpas – inte bara av samhället utan av var och en av oss.

Sossarna – och polisfacket – vill att de politiska partierna ska samlas kring en kriminalpolitik för det nödläge nationen befinner sig i. Visst är det djupt bedrövlig att människor i rad skjuts i det svenska samhället. Men socialdemokratin har inget att bidra med i en arbetsgrupp för samverkan. Det är faktiskt detta parti som länge misslyckats och som nu vill försöka hoppa på tåget, i syfte att kunna ta åt sig äran av pågående reformer. S-partiets förslag är verkligen inget att yvas över. Vidare bär partiet ett långt och tungt ansvar för en polismyndighet som saknar effektivt ledarskap. Jag förstår fullständigt att justitieministern inte vill slösa tid på att snacka med de politiker som vållat en stor del av nuvarande kris.

Torsten Sandström

Medan skotten smäller och blodet flödar i svenska städer undrar jag vad polisen hållit på med under åtta år av sosseregeringar. Okej, att det saknats regler i Brottsbalken som kunnat åstadkomma effektiva straff. Men vad har polisen gjort. Det råder nämligen ingen brist på poliser. Ett allvarligt fel tyckas vara att polisledningen inte klarar av att organisera sin viktiga verksamhet.

Detta framgick tydligt under de sk påskkravallerna. Polisen hade svag strategi, lät klanernas ungdomar ta för sig, saknade rimliga vapen (tårgas, vattenkanoner osv) och fick således ta mycket onödigt stryk. Drömmen om nyttan med lågaffektivt bemötande gick i kras. Det var polisledningens misslyckande i svensk naiv politiskt regi.

För inte länge sedan rapporterade Hanne Kjöller i DN om ett inbrott i skånska Österlen mitt på natten. Där bedrevs restaurangrörelse med med ett fint lager av vin som attraktion. Fastighetsägarna vaknade och tog foto på såväl tjuvarna som deras bil (samt bilens registernummer). Ägaren, från Litauen, bodde i närområdet. Trots åtskilliga telefonsamtal till polisen har ingen utredning startats trots att brottslingens identitet är solklar. Polisen har inte ens varit på brottsplatsen. Man skyller på personalbrist i Ystad.

I förra veckan tog jag mot en ung student på Östra real på Östermalm i Stockholm. Minst 10 poliser övervakade trafiken kring skolgården. Förmodligen hade det räckt med en eller två poliser och till nöds godtagande av lite trafikstockning. Men som jag bloggat om tidigare jobbar svensk polis i flock. Vad är trafikproblem jämfört med våldsbrott? Skeendet visar att det finns gott om poliser, men att de används fel. Trafikvakter kräver inte heller någon polishögskola.

Det vi ser är ett långvarigt missbruk av polisens resurser. Det verkar vara fackföreningarna som bestämmer hur arbetet ska utföras. Och okunniga chefer som inte vågar peka med hela handen – delvis på grund av de inte vet hur jakt på kriminella ska utföras på ett effektivt vis. Varför ska danskarna ständigt ligga flera steg före Sverige vad gäller bekämpning av brott? Svaret måste vara att socialdemokratin länge valt fel polisledning. Det som nyligen hänt mellan en jävig hög manlig chef och en annan (kvinnlig) chef som låter sig få rader av irreguljära förmåner belyser att svensk polisledning lider av en allvarlig brist avseende arbetets effektiva organisation.

Låt därför den moderata riksdagsmannen Fredrik Kärrholm, fd polis och kritiker av nuvarande ledning, forma en arbetsgrupp bestående av andra kritiker och vettigt folk i syfte att utarbeta ett fungerade kommandosystem för kamp mot brottsligheten. Och framför allt: sparka nuvarande rikspolischef.

Dessutom bör medierna rapportera om verkligheten! Berätta om att det är invandrarnas klaner som håller på att förstöra människors liv i landet. Mörka inte brottslingarnas bakgrund. Och sluta med det eviga daltandet och beklagandet av deras låga ålder. Klanernas medlemmar är livsfarliga och kallhamrade brottslingar, som saknar normala spärrar visavi en allmänhet som man uppfattar som svennar eller horor…

Det svenska samhället lider enligt min mening brist på sunt förnuft. Samtidigt lider vi av ett överskott på tilltro då det gäller att med skattepengar nyanställa personal för att lösa alla problem. Sverige är inget föredöme. Vi drabbas alla av sossarnas mångåriga och ineffektiva förvaltning av landet som skett genom partiets eget folk. På så vis är trogna sossar som verkar egenskap av anställda inom statsapparaten ett av nationens största problem.

Torsten Sandström

Nu spelas proffsgolf på Ullna utanför Stockholm. Det svenska arrangemanget bottnar i vanligt svenskt könstänkt. Damer och herrar ska tävla tillsammans, men ändå på olika villkor. Männen tyngs nämligen av att damerna spelar närmare hålet (och alltså får kortare distans). Att förklaringen är biologiska skillnader mellan könen är klart. Men tävlingar av detta slag är ändå riggade. Den duktigaste golfaren kanske inte vinner. Det kan den med rätta könet göra. Utomlands är många (män?) tveksam till denna form av tävlingar. Vem vill se att den som faktiskt är sämre kanske kommer att vinna?

Läsaren inser att jag är kritisk till dessa jippon som fullständigt omfamnar den politiskt korrekta teorin om att män och kvinnor är lika, nu förutsatt att det svaga könet kompenseras. Jag anser nämligen att män och kvinnor inte biologiskt lika. Lika lite som jag vill betala för att se på ungdomsidrott önskar jag lösa biljett för att kolla kvinnoproffs i golf, låt vara att tjejerna spelar långt mycket bättre golf än jag någonsin gjort.

För svenska medier är tävlingen på Ullna rena fyndet. Den bekräftar nämligen en jämlikhetsnorm, oavsett om den hålls uppe genom handicapregler till kvinnors förmån. Därför går svenska medier upp i högvarv. Största fokus på tjejerna med andra ord. Trots att flera proffsiga manliga spelare syns i toppen på ledartavlan är SVT:s och tidningarnas fokus på damspelarna. Detta alltså oavsett att en manlig lirare har en ledning som kan förefalla ointaglig på kvällen före sista rundan idag söndag.

Min inställning bygger inte på en negativ inställning till kvinnligt idrottande. Det är givetvis bra att alla anstränger sig. Min kritik riktar sig mot den svenska likhetsnormen, dvs att alla prestationer är lika bra mätt efter individens egna förutsättningar och att därför medborgarna bör ställa upp och se på insatser som inte tillhör toppen. Den svenska synen är närmast religiös – allt som sker med god vilja är bra. Tävlingsidrott – särskilt professionell – vilar nämligen på elitism. Varför betala för att se B-laget spela?

Jag tänker således inte följa det svenska spektaklet på Ullna. I stället kollar jag USA-touren där de bästa proffsen just nu spelar i Canada.

Torsten Sandström

Bland många navelskådande reportage i tidningen lyfter SvD:s ledarredaktion ofta fram politiskt angelägna budskap. Det är nära nog tidningens enda behållning enligt min syn på saken. Idag lyser juristen Paulina Neuding med en text som rubriceras:

Låt allmänheten få veta mer

Bakom de diskreta orden döljer sig ett viktigt svenskt problem. När de gäller invandringens dystra sidor -det finns förstås även några positiva – är det själva tystnaden om verkligheten som skrämmer. Den svenska eliten – politiker och journalister – vill inte tala om invandrarnas dominans vad gäller grov våldsbrottslighet. Neuding pekar på ett reportage i Aftonbladet om en gruppvåldtäkt i Malmö. Fem unga män med invandrarbakgrund begick för en tid sedan ett vidrigt övergrepp på en ung kvinna i Kungsparken. I stället för att skriva om att männen kommit från främmande kulturer så mörkades detta faktum. Aftonbladet talade enbart om Kille 1, Kille 2 osv. På så vis informerades inte läsarna om viktiga fakta för att förstå vad som skett.

Det rör sig om fakta avseende invandrade klaners kultur, där män ges rätt till övergrepp på kvinnor från Sverige. På så vis döljs en allvarliga sida av invandring till Sverige i stor skala, nämligen ökad brottslighet. Den svenska dogmen är tyvärr att invandrare inte ska behöva lida för en minoritets framfart. Okej, att vi nu talar om ett mycket litet antal människor av den miljon som anlänt till vårt land under de senaste tio åren. Men det rör sig ändå om flera tusen. Det är den läskiga verkligheten.

Genom tystnaden förhindras svenska medborgare från att dra korrekta slutsatser om svensk invandringspolitik. På så vis skapas en oriktig bild av invandringens problem i förfluten tid och det blir svårare att ta ställning till framtida invandring. Detta vet förstås svenska journalister. Men de är allmänt sett för en kraftig invandring genom att tillhöra den svenska vänstern som pläderar för öppna gränser (och bortser från invandringens roll vad gäller brott).

Även många svenska forskare bidrar till tystnaden. För kriminologer är det tabu att skriva om klaners och invandrares brott. Vidare blev en modig läkare från Lund polisanmäld av den statliga Etiska forskningsnämnden för att hon vågat skriva om sin forskning rörande våldtäkter av utlänningar. Åtalsanmälan är lyckligtvis nedlagd, men enbart Etiska nämndens framfart visar hur illa det är ställt i vårt land. Det är oetiskt att presentera vissa sanningar.

Jag menar att Sverige inte kommer att klara av den våldsvåg som invandrarnas klaner står bakom ifall inte medierna – utan att behöva nämna personnamn – talar om verkligheten. Om ännu fler klanmedlemmar tillåts invandra kommer rekryteringen till våldsbrott att fortsätta. Först en liten och planlagd invandring förmår det svenska samhället integrera. Enklast människor med god utbildning. Men det förutsätter öppenhet från politikernas och mediernas sida. Det krävs tydliga besked om kulturanpassning samt att hemlandets ovanor enbart ska tillåtas inom vän- och familjekrets ifall det rör sig om lagliga och fredliga traditioner. En annan väg är att skolan bara ska erbjuda språkstudier på svenska (hemlandets språk är en privatsak). Och de pedagoger som säger att hemspråk är bra för inlärning av svenska måste sannolikt bara uttala sig om människor från välanpassade miljöer.

Aftonbladet och Etiknämndens aktioner visar bara toppen på ett isberg att tystnad. Även SvD och DN har närmast konsekvent mörkat brottslingars nationalitet eller bakgrund. På så vis kan man säga att medierna har bidragit till nuvarande våldselände. Man har medvetet dolt invandringens roll.

Torssten Sandström

Världshistoriens kanske mest betydelsefulla forskare, Charles Darwin, tackade den biologiska verkligheten med öppna ögon och utan skygglappar. Han sökte ett mönster i skeenden som kunde blottläggas via ögat. Och kunde på så vis lägga ett mönster utan förutfattade meningar och utan att lyssna på trosvissa epigoner. Så ska forskning fungera när den är som bäst. Han vände upp och ned på teorier som länge hindrat fritt tänkande och skapade ett nytt paradigm inom naturvetenskapen.

Tyvärr befinner sig många av nutidens naturvetare långt ifrån detta ideal. I stället för att förutsättningslöst rita en karta skaffar de sig en ritning från officiella tyckare med ibland oklar vetenskaplig förmåga. Jag tänker framför att på mängder av lego-forskare inom miljöområdet. De startar med en färdig ritning om uppvärmning pga CO2-utsläpp eller en idé om hotade arter och så kör de igång sitt arbete. En uppgift som knappast kan kallas förutsättningslös, utan snarare politiskt.

Jag komma att tänka på denna skillnad gentemot Darwin då jag läste en av de litanior som politiskt korrekta journalister ständigt levererar. Denna gång i SvD med rubriken:

Parkslide och lupiner kan komma att ge dig böter

Alltså ännu ett av de eviga skrämselreportage som sk journalister nuförtiden sysslar med. Här saknas tankar om naturliga skeenden i naturen och i stället lyfts ett politiskt program fram som människan handgripligt ska exekvera. Inte en tanke tycks finnas om hur livet på jorden vuxit fram genom arters naturliga kamp, där vissa förlorat och andra segrat. På gott och ont. Men allt styrt av olika biologiska arters inflytande. Samt inte minst av krafter utanför vår planet (som resulterat i temperaturförändringar och farliga himlakroppar).

Dagens rädsla för människans framfart har skapat forskare som vill styra människans handlingar. Alltså forskare som ömsom håller upp röda förbudsskyltar, ömsom visar gröna signaler. Som naturvän vill jag givetvis hindra miljöförstörelse genom mänskliga utsläpp av gifter och skadliga substanser (märk att CO2 sannerligen inte är ett gift, gasen kallas ju växthusets skötebarn). Vi ska alltså inte bara lyssna på skräckens apostlar, utan framför allt på de kloka som förespråkar öppenhet och kritisk vetenskap.

Naturligtvis får den som så vill gräva upp lupiner, parkslide och vresros på sin egen mark, men jag kommer inte att anta denna uppmaning. För mig är måttet rågat då ett svenskt så kallat Naturvårdsverk officiellt upprättar listor över invasiva arter och förmår dumma politiker att lagstifta om förbud. Det vi ser är motsatsen till Darwins arbete, som gick ut på kartlägga verkligheten. Naturvårdsverket är en nationell bov, som vill styra biologins utveckling. Resultatet av myndighetens framfart blir det onaturliga urvalet. Det vi ser är en aktör som framstår som Frankensteins monster. En statlig myndighet som vill forma biologin och ytterst människan.

Till detta monster betalar du och jag tyvärr skatt årligen. Och tusentals forskare läser verkets ritningar och inleder forskning på myndighetens premisser. Det kallas fri forskning. Och den används för ytterligare pekpinnar till svenska folket, som hukande böjer sig för orden: vi måste lyssna på forskningen.

På Darwin måste man lyssna samt på kritiska forskare i hans efterföljd. Men inte på de tusentals epigoner som tillämpar Frankensteins proklamationer.

Torsten Sandström

Dagens industri (DI) förmedlar som vanligt – mellan tips om rader av lovande aktieköp – vänsterns dröm om likabehandling av alla. Så här lät det hyllande budskapet den 5/6:

Chefen som införde samma lön för alla

Chefen för en arkitektbyrå tycker nämligen att jämförandet av prestationer och värdesättande av dem i pengar rimmar illa . Istället ska samtliga medarbetare få samma lön. Chefens slutkläm lyder: ”Vi vill erbjuda ett liv i balans”.

Jaja, så kan det kanske vara i ett litet familjeföretag med högutbildad personal. Men att DI skriver som man gör har en annan bäring än att peka på undantagen. Vänsterns journalister vill forma om det svenska samhället i likhetens riktning.

Lika rättigheter inom offentligheten är en självklarhet. Men för privata företag – och faktiskt även många offentliga organisationer – är det en omöjlighet. I grunden är skillnader i lön och andra jobbvillkor en drivkraft för ansträngning och förändring. Och på så vis basen för konkurrens inom en marknadsekonomi. Detta har sovjetkommunismen i praktiken bevisat för länge sedan.

Men detta vill inte socialistiska journalister erkänna. Man ser på sina rosigt kindröda vänsterkamrater och hoppas att de vid makten ska förändra verkligheten. Det har förstås många revolutionärer trott tidigare. Och miljontals av dem har förlorat spelet och tron på mirakel. Många har dessutom förlorat livet.

Alla människor är inte lika goda. Många är rentav onda. Därför leder naiva och överdrivna system för likhet normalt till katastrofer. Man kan tycka att anställda på en tidning som DI borde ha förstått detta. Men likhetssyndromet är ett beroendeframkallande gift. Den som tillåts följa den aktuella arkitektbyråns eventuella expansion kommer snart att få se hur olikhet växer fram avseende enskilda tjänster (redan idag köps säkert olika nyttigheter till lägsta pris). Var så säker! Några underhuggare riskerar således i framtiden – om vi ska ta chefen på orden – att få sina liv i obalans.

Torsten Sandström

Svenska politiker tycks vara blinda. Utvecklingen mot överstatlighet inom EU är skriande, men den politiska eliten hukar bara.

Det är ju inte klokt att EU genom ett nytt direktiv ska bestämma svenska arbetstider. Svenska lösningar om längre arbetspass (med åtföljande fritid), som anställda och arbetsgivare gillar, riskerar nu att förbjudas. Vad sjutton har unionen med regionala tidsregler för arbete att göra? Det måste väl ändå vara en nationell uppgift att bestämma hur folk ska jobba i situationer då anställda, fackföreningar och arbetsgivare är ense.

Lika blinda tycks svenska politiker vara då det gäller kommissionären Ylva Johanssons – den gamla kommunistens – förslag om en bred kontroll av all e-posttrafik (i syfet att skydda barn från sexövergrepp!!). Det vi hör är ju rena sovjetstatens (eller Kinas) angrepp mot människors integritet. Svenska politiker skruvar oroligt på sig. Men skriker inte av smärta.

Orsaken är att Sverige blivit medlem i en union som utvecklats från handelssamverkan till en överstatlig hyra. Från Bryssel kommer rader av diktatoriska krav om att vi svenskar måste anpassa oss. Vårt skogsbruk tillåts inte längre sköta sig själv – det har visat sig ytterst framgångsrikt – utan ska nu styras av EU för att skapa kolsänkor för CO2-utsläpp som andra medlemsnationer själva borde fixa.

Denna storskaliga överstatlighet kommer att kväva det svenska folkets frihet. Det är politikernas roll att dra i nödbromsen. Det är samarbete rörande handel som motiverar EU – inte en utveckling mot överstatlig styrning av frågor långt ifrån produktion och transporter. Den svenska politiska klassen har valt fel väg och vågar nu inte protestera.

Den historiska domen över svenska politiker kommer därför att bli hård. De har kört sitt eget race – inte nöjt sig med god samverkan inom handel – utan lämnar nu ifrån sig makten till en union som löper amok. Dessutom har man skickat det politiska B-laget till EU, dvs personer som den svenska politiska klassen kan avvara. Svenska medier utför dessutom inte sin uppgift att framföra tuff kritik. Alla dansar samba med den politiska klassen och jagar de få som vågar kritisera klasskamraterna i Bryssel.

Varför firade vi egentligen vår nationaldag igår? Antagligen för att dölja att vi lämnat över rodret till EU. Fy sjutton för detta politiska spektakel!

Torsten Sandström

Det svenska språket är förstås ständigt i förändring. Nutidens politiker och medier jobbar stenhårt för att ändra språkliga symboler. Många gånger för att slippa ta itu med de reala problemen i samhället.

Ett exemplet är att orden patriarkat och matriarkat i det offentliga samtalet har helt olika värdeladdning. Matriarkat uppfattas som något positivt, varmt och mjukt. Patriarkat är hårt och fult.

Stora delar vårt moderna ordförråd upptas av liknande politiska laddningar. Särskilt tydligt är det inom könsområdet där maktfullkomliga feminister sedan länge styrt och ställt. I smått och stort har de lyckats förändra det politiska samtalet, delvis i smyg, men oftare genom imperativ. Effekten blir att vissa för kvinnorörelsen förhatliga uttryck närmast är otänkbara i det offentliga samtalet. Försök att karaktärisera kvinnliga drar förbjuds om de anse som förminskande i till med att kvinnor ofta är beslutssvaga och böjda för konsensus. Aja-baja! Biologiska skillnader får inte utpekas mellan män och kvinnor – likhet mellan könen gäller, basta! Däremot är det helt okej att använda ordet ”killgissa”, precis som om det vore något typiskt för män.

Mer tydlig och allvarlig är tendensen att via ord driva politik som är skadlig för män inom den svenska nationen. Man kan äga att den svenska grundlagen vilar på meritokrati, dvs vid tillsättning av jobb inom offentlig sektor ska den med högst erfarenhet och skicklighet väljas. Då detta inte passar kvinnorörelsen så införs begreppet kvotering i syfte att uppnå jämn könsbalans, oavsett om antalet konkurrerande kvinnor inom den aktuella sysslan är mycket lägre än antalet män.

Det hela bottnar i en fördom om att män och kvinnor är lika. Jag menar inte att de har olika intellektuell förmåga – smartness – men män och kvinnor har sannolikt olika intressen som utvecklats genom årtusenden. På så vis blir likhetsdogmen en fördom. Men det vågar få säga. Fördomen utvecklas med hjälp av kvasivetenskapliga begrepp om ”strukturer”, som vill visa på synliga men existerande system för särbehandling, skillnader som till varje pris måste motverkas.

På svenska nationaldagen brukar vanligtvis ”moder Svea” hyllas. En vacker folklig gest. Men ändå irriterar sig rödstrumpor över att Gustav Vasa idag står i centrum 500 år efter hans gripande av makten över riket. Även om han gjort en del bra tyck Gustav ha varit en buse i olika avseende. Men en öm familjefader verkar Gustav ha varit. Ändå är han en styggelse för landet feminister. En av landets kulturtanter har därför föreslagit att unionsdrottningen Margareta i stället borde firas! Man kan bli trött för mindre.

När det gäller könsfrågor gäller det hursomhelst att vara uppmärksam på orden!

Torsten Sandström

I en debattartikel i DN den 3/6 kritiserar två gamla sossar – Sten Heckscher och Jerzy Sarnecki -den nya regeringen kriminalpolitik. Den beskrivs som en ”oriktad hagelsvärm”.

Det må så vara att de massiva satsningarna på skärpta straffrättsliga regler delvis kommer att missa måltavlans mitt, men några hagel kommer ändå att få effekt. Vi ser alltså hur två personer som länge fungerat som symboler för S-partiets starkt passiva kriminalpolitik ta till orda. Inte så att de beklagar sitt eget slappa och godtrogna förflutna. Nej, det passar inte självsäkra och troende herrar som dessa två. I själva verket fortsätter de på den väg som socialdemokratin alltför länge vandrat efter inom kriminalpolitiken

Ty deras förslag är en kort uppräkning av slitna idealistiska ambitioner. Man vill följande. Fler bovar måste åka fast. Möjligheten att tjäna pengar på brott måste minskas. Rekryteringen till brott måste sjunka. Alla reformer måste utvärderas vetenskapligt. Frånsett det sista slagordet, som slår in delvis öppna dörrar, rör det sig om svepande idéer som vi alla hört många gånger tidigare. Under åtta års tid har S-partiet haft möjlighet att pröva dem alla. Men mycket lite har hänt. Och nu står Sverige inför den allvarligaste grova våldskrisen i mannaminne.

Vi ser alltså hur två gamla stappliga trädgårdsmästare, som grovt misslyckats i sitt värv, nu vill ge den nya politiska ledningen för nationen goda råd. Det är patetiskt, rentav komiskt.

Bakom deras ord skymtar sossarnas credo att brott måste förebyggas. Vem vill inte det? Men hur ska det gå till? Nu har såväl regeringen Lövden som Andersson länge gravt misslyckats med detta. Därför måste den hårda verkligheten – den faktiskt stegrade våldsbrottsligheten – angripas och åratal av slappa och naiva straffrättsliga regler reformeras. Kalla det gärna en hagelsvärm. Men det Heckscher och Sarnecki under många år har predikat är undfallenhet och hopp om god tro hos unga brottslingar. De har skjutit hagel i sina egna fötter!

Vidare tror jag att folkflertalet inser följande vad gäller de kriminella. Alla människor är inte goda. Och de onda – som skadar andra – måste lära sig en läxa, som stegvis ska bli tuffare alltefter brottets grovhet. Det måste vara slut med snacket om lågaffektivt bemötande. Det som krävs i krislägen är högeffektivt bemötande. Kriminologer, pedagoger, psykologer och deras anhang har nu nått vägs ände! Så ladda gärna hagelbössan med skarpa ord.

Dessutom skriver dessa två mossiga sossar – män som tror sig känna till kriminalitetens rötter – inte ett ord om det som sannolikt är den grova våldsbrottslighetens kärna. Alltså den den misslyckade invandringspolitik som gett klanernas ungdomar och deras privata justis fria händer.

Torsten Sandström

Just nu drar det ihop sig till något av ett kulturkrig, dvs en diskussion med övertoner om kulturarbetares frihet att bestämma vad som ska visas på samhällets offentligt finansierade muséer, konsthallar, bibliotek, teatrar od. Den ena sidan i bataljen, den politiskt korrekta, menar något förenklat att politikerna ska fatta beslut om finansieringen, men sedan lämna innehållet till kulturarbetarna. Motsidan anser att politikerna visst ska tillåtas sätta ramar – i forma av allmänna principer – för innehållet, utan att för den skull diktera detaljerna. Alla inser att gränslandet mellan de två programförklaringarna blir oklart.

För min personliga del väljer jag tydligt den senare lösningen. För privata kulturinstitutioner gäller förstås full frihet. Men hanteringen av allmänna medel – dvs skattebetalarnas pengar – måste ske med en övergripande ambition att de folkvalda ska ha ett visst grepp över innehållet. Alltså ingen detaljstyrning , men däremot inte fritt fram för den vänsterinriktade värdenihilism som idag härskar inom den offentligt finansierade kulturen. Frågan är närmast hur pass detaljerad den politiska styrningen ska tillåtas vara.

Jag menar att problemlösningen egentligen inte borde vara så kontroversiell. Att kulturarbetarna helt skulle ha makten över innehållet tror jag få hävdar, frånsett en liten men högröstad minoritet som med glädje hälsar en möjlighet att driva personlig åsiktspolitik – normalt åt vänster – på samhällets bekostnad. Det är denna ambition som i särskilda fall, enligt min åsikt, bör kunna stoppas av politiker inom stat och kommun. Det är ju dessa som ytterst ansvarar för kulturpolitiken, dvs användningen av folkets pengar. Min och andras irritation över den flummiga principen ”om armlängds avstånd” syftar till att ge politikerna en rätt att hindra tydliga övertramp från den offentliga kulturens aktörer. Det vill säga en rättighet som de, lustigt nog, i själva verket redan har enligt svensk lagstiftning.

För att klargöra detta bör svenska kulturpolitiker sätta ned foten och försöka reglera gränslandet mellan fundamentalisterna – som förespråkar full frihet – och motsidans linje om att viss styrning av innehållet måste kunna ske genom de folkvalda. I grunden måste därför flummet om armlängds avstånd utmönstras från svensk debatt.

Landets politiska makthavare bör därför sätta ett balanserande regelsystem på plats. I form av en kort generell reglering ska landets kulturarbetare tvingas anpassa sig (oh, detta förhatliga ord) till nya spelregler. De har givetvis möjlighet att vägra. Märk väl att dessa personer – i en egen eller annans privat finansierade regi – givetvis har rätt att driva vilken kulturpolitik som helst.

Jag är medveten om att en önskad reglering kan vara svår att åstadkomma. Viktigast är kanske att båda sidors positioner slås fast, dvs att varken fundamentalism och tolkningsföreträde för kulturarbetarna ska gälla eller att en oinskränkt styrning från politikens sida avses. Hur denna avvägning närmare ska genomföras är en komplex fråga. I kulturens värld rör det sig ju normalt om smakfrågor. Det är klart att kulturprogram över tiden måste ha ett varierat innehåll – emellanåt med provokativa inslag. Däremot bör ensidiga idéinslag och återkommande politiska ställningstaganden inom kulturen vara ett område där politiker bör kunna hindra kulturarbetare från att agera på offentligt finansierade arenor.

I debatten har som bekant ”bystiga vinhorors” sagoberättande på kommunala bibliotek väckt uppmärksamhet. Jag tror ingen reagerat om transsexuella med vardaglig klädsel och framtoning getts uppdrag att läsa sagor. Men de fall som högerpolitiker reagerat över tar sikte på politiska manifestationer av en tydligt vulgär och påträngande karaktär. Detta sexuella projekt avser tydligt att riva gränser kring smaken rörande sagostunder på kommunala bibliotek, dvs en form av politisk propaganda som förvisso inte följer partipolitiska gränser. Jag kan inte se att det är fel av politiker att reagera mot att barn i ett offentligt sammanhang utsätts för vulgära former av samhällspolitisk styrning. Men gränsen kring tillåten och förbjuden politisering är som alla inser svår att dra.

Med regleringen av det gränsland jag nyss har talat om följer ett behov att i samhällets regi pröva om offentliga kulturarbetare genom sina beslut agerat inom lagens gränser (oh, detta fula ord ). Det rör sig som sagt om hur allmänna medel ska användas. Jag menar därför att en granskning bör kunna ske i en offentlig nämnd. Detta sker som bekant redan avseende frågan om hur journalister från SR/SVT ska förhålla sig till kravet på oberoende och saklig rapportering. Avseende kultur är frågan förstås knepigare. Det rör sig som sagt om smakbedömning. Men även här bör ensidighet, tydlig politisering och vulgarisering kunna prövas och i uppenbara fall genom en anmälan kunna medföra kritik av en nämnd.

Det är enligt min mening nämligen bra om moralpolitiska motsättningar lyfts fram och dryftas i offentlighetens ljus. Alternativet är annars att offentliga kulturarbetare ges ett oinskränkt tolkningsföreträde, något som tydligt syns i nuvarande kravlösa kultursyn. Att denna öppnar för vänsterpolitik inom kulturen är det problem vi ser i dagens Sverige. Vi möts ömsom av politik och ömsom av tomhet eller värdenihilism – blandat med mer sällsynta krävande och njutbara kulturinsatser. Ett än värre mönster har historien visat i Sovjetunionen och Hitlers Tyskland, men då med ett oinskränkt politiskt tolkningsföreträde. Att sopa samhällskulturen under mattan med hänvisning till en floskel om ”armlängds avstånd” är därför en mycket dålig idé. Alltså måste talet om armlängds avstånd skrotas. Det är såväl flummigt som vilseledande. Det avser nämligen i praktiken att dölja vänsterns grepp om den svenska kulturen.

Tyvärr har högerns krafter i landet ofta valt att syssla med annan verksamhet än kultur. Valet medför dock ökade arbetsinsatser och skatteintäkter för nationen. Men rollfördelningen är ännu ett skäl för att en översiktlig kontroll av den offentliga kulturens aktörer bör införas.

Torsten Sandström

PS! En intressant reaktion på min text från en läsare av Bulletin är att göra begreppet ”armlängds avstånd” ömsesidigt. Dvs kulturarbetare ska också följa denna princip och inte politisera. Men ändå menar jag att själva begreppet är flummigt. Klartext är bättre.

Den svenska socialdemokratins armkrok med Miljöpartiet är förstås en del i en maktstrategi. Då S-partiet ser att 27 % av LO:s medlemmar röstar på SD känner man att rörelsen är illa ute. En stor del av väljarkåren känner främlingskap inför socialismens kostsamma och ineffektiva projekt. Därför gäller det att finna nya dogmer som kan locka unga människor till valurnorna. Sedan åtminstone Olof Palmes tid har partiet försökt att använda globalismen som sockerbit. Febrilt söker socialdemokratin efter nya sympatisörer. En god del av partiets grundideologi motsägs – eller offras – således genom dessa u-svängar. Numera vill man fånga väljare genom att idyllisera miljökramare och fattiga i Afrika och Asien. Denna politik påhejas av förstås av Mp, den svenska nationens egna miljötalibaner.

Enligt min mening är omsvängningen inom S-partiet inte bara ett tecken på desperation utan också på att tanken om upplysning och tekniska framsteg har ersatts av en strävan efter odalmannens samhälle. I den unge Erik Gustav Geijers anda – innan han avföll (eller tillfrisknade) åt en liberal samhällssyn – driver S-partiet nu en klimatpolitik som är fientlig till industrins krav på utveckling. Behovet av energiproduktion för storskalig industri har därför ersatts av en rad krav på människor att anpassa sig till den svenska bondenaturen som den såg ut innan flykten från landsbygden startade. Våtmarker ska återställas. Ett småskalig skogsbruk är idealet. Jordbruk ska ske med naturligt gödsel, men utan nötkreatur som medför CO-utsläpp. Så kallade experter ska avgöra vika djur och växter som är goda och vilka som är dåliga och ska stämplas som invasiva. Och i lokalsamhället ska folk sticka tröjor till varandra, men förstås utan ull. Motsägelserna är alltså legio visavi sossarnas tidigaste färdplan. Ty genom drömmen om det nya goda bondesamhället ska höghastighetståg susa i 250 km i timmen. Och vanskliga projekt med stål av vätgas hoppas man ska lösa industrins problem.

Det vi ser är hur politiken anpassas till åldriga dogmer utan bäring på de grundläggande behov som industrins tekniska och ekonomiska utveckling kräver. Man kan tala om politik för politikens och maktens egen skull. Föråldrade drömmar återupplivas. Vikingarnas åldriga ideal hade säkert också kommit till pass om inte det svenska samhällets klanvåld gjort ett förhärligande omöjligt. Att socialdemokratins nya samhällsvision inte håller samman vill ingen tala om. Ty den tänkta gemenskapen genomsyras av S-partiets ständiga vision att lappa över brister via statsbidrag. Syftet ärr enbart ett, dvs att behålla makten över staten. Men ett samhälle utan ekonomisk tillväxt ger begränsat utrymme för bidrag om inte skattetrycket ökas. Och om skatterna ökar förlorar medborgarna en stor del initiativkraft.

Torsten Sandström

Ilja Batljans framfart under senare år har jag försökt följa. Jag har sett hur en före detta sossepolitiker under åtta års tid, sedan räntorna sjunkit till botten, som besatt köpt fastighet med upplånade pengar. Säljare har varit svenska kommuner vilkas politiker Batljans charmat genom löften om buntar med cash som vederlag för kommunmedlemmarnas fastigheter, kåkar som alltså Batjlans företag förvärvat i mängder. I Batljans händer har hyrorna sedan gått upp och kommunerna har inte sällan själva tvingas renovera de hus man sålt (för att få önskad kvalitet på fastigheterna).

Hans neurotiska jakt på kommunala fastigheter påminner om forna tiders Baggböleri. Termen tar sikte på skumraskaffärer, senare på situationer där köpare lurar godtrogna kunder – skogsbönder – att avyttra skogsmark. Liksom dåtidens fastighetshajar har säljarna smorts så att de inte förstått att de utsatts för på sikt dåliga affärer.

I många fall har Batljan sedan skrivit upp fastigheternas värde, med påföljd att hans bolag visat strålande resultat. På kort tid har hans bolag SBB förvärvat omkring 2000 fastigheter till ett redovisat värde av c:a 150 miljarder (före kraschen)! Småsparare har givetvis lockats att köpa aktier i Batljans guldgruva. Men fastigheternas värden har som sagt varit uppskruvade rejält. Och när räntorna började stiga – de rör sig vanligen upp och ned – har det blivit svettigt för Batljan. Och även dåligt för såväl aktieägare som de kommuner som fått smaka på att ha Batljans bolag som fastighetsägare.

Även om Batljan saknar Ivar Krügers geni har han sökt bygga ett imperium på kort ultrakort tid. Affärsverksamheten har således inte byggt på klokskap och försiktighet, utan på att sol-och-våra mindre begåvade politiker, som kortsiktigt sålt kommunalt ägda hus. Även banker och aktieägare har dragits in i karusellen, som snurrat i alltmer vansinnig takt. Det svenska samhället har skadats genom Batljans framfart. Men det har denne sossepolitiker struntat i. Så sent som för bara några dagar sedan har han talat om oförutsedda problem. Jag ser skeendet som en sagobekräftelse om S-partiets förvandling från en nyttig drivkraft en gång i tiden, till en skadligt bromskloss för den svenska nationen.

En person som inte förstår att tider med låga räntor följs av tider med höga sover i drömmarnas värld. Ambitionen om att snabbt bli störtrik har för Batjljan förvandlats till katastrof. Förvisso har han kanske stoppat undan pengar i säkert förvar, men han har utvecklats till något av en skojare. En spelare som iskallt tagit jättechanser. Och när räkningens stund kommit visar sig ha dragit med många i smutsen. Än en gång går tyvärr mina tankar till S-partiets utvecklingen sedan Palmes tid.

Sensmoralen är: akta dig för att tro på sossar som vill göra affärer (eller för den skull även politik). Politiker ska lämna marknaden ifred. Företag byggs inte på kvicksand, utan på tålmodigt och något så när säkra affärsstrategier. SBB:s aktie har sjunkit som en sten och trots dagens uppgång framstår den som en skräpvara. Batljan tvingas resa runt om för att försöka finna köpare av fastigheter, medan fastighetskungen Akelius smilande väntar på att köpa från SBB:s konkursbo, tycks det.

Marknaden kommer sannolikt att knäcka Batljans bolag. Visar jag skadeglädje? Knappast, jag håller bara fast vid min tidigare kritik. Att jag älskar att kritisera sossars dubbelmoral erkänner jag dock villigt. Partiet lovar ju solidaritet med andra…

Torsten Sandström

PS! Nasdaq/Stockholmsbörsen har i em (2/6) stoppat handeln i SBB:s aktier. Dagens kraftiga uppgång anses uppenbarligen svårmotiverat i och med att inga nya sakskäl framkommit avseende bolagets kris. Se länken som följer: https://view.news.eu.nasdaq.com/view?id=b35c5932e856b1757f703971776dd976f&lang=en&src=notices

Så här förklarar en av sydsvenska Sydsvenskans vänsterskribenter Magdalena Andersson opinionssiffror:

Olle Lönnaeus
Magdalena Anderssons kanonsiffror beror på väljarnas misstro mot Kristersson

Som vanligt presenterar Sydsvenskans Lönneus, tidningens vänsterideolog, bara en del av sanningen. Det är fullt klart att den nya regeringen haft påtagliga svårigheter, delvis av en karaktär som rör att starta ett samarbete mellan 3-4 politiska partier.

Däremot ser inte Lönneus mediernas roll i sammanhanget. Det vill han inte göra, ty bilden blir då att press, radio och teve såväl före som efter regeringsskiftet kraftigt backat upp Socialdemokratin och deras gäng västerut. Under åtta år ha S-partiet fått ett medialt stöd trots att det varit fråga om vanstyre, på så vis att man inte ens försökt lösa nationens många strukturfrågor. Och efter regeringsskiftet – då de nytillträdande ministrarna ställs inför rader av bekymmer som sossarna lämnat över – har medierna fortsatt att skälla på Kristersson för att han regerar med TIDÖ. Knappaste en enda journalist har jag hört ställa frågor till Magdalena Andersson om vad hennes parti gjort under de flydda åtta (8!) åren!

Varför har man inte undrat över S-partiets passivitet rörande invandring, integration och den följande kriminaliteten? Varför har man inte klagat över nedlagda kärnkraftverk? Varför har journalister – med superhöga tankar om sig själva – inte ens frågat varför S-regeringen inte närmat sig NATO redan 2014, för att i stället vänta till 2022? Flera frågor kan rads upp.

Det är klart att journalisternas kramande av Andersson och hennes parti är en förklaring till den nya regeringens opinionssiffror, detta på grund av i hårda tider med inflation (delvis vållad av sossarnas chef för riksbanken), krig (som inte lett till ett rejält svenskt försvar) och en energikris (som sossarna i huvudsak själva vållat genom korkad nedläggning av kärnkraftverk tillsammans med Mp).

Genom att inte göra ett gott jobb som journalister har således Lönneus och hans kollegor starkt bidragit till att Andersson lyckats flyga under radarn. Till och med hennes påståenden om hungrande svenska barn har vänsterns journalister svalt med hull och hår! Inte undra på att folk undrar över den nya regeringen.

Svensk journalistik passerar nu för tiden tyvärr det ena lågvattenmärket efter det andra. Det sker i tron att vänsterpolitik är den sanna lösningen på Sveriges problem. I själva verkat är det vänsterns ideologer som skapat många av problemen.

Torsten Sandström

Utvecklingen från fakta- till åsiktsjournalistik är ett fenomen som jag länge bloggat om. Det rör sig om en allmän tendens inom nutiden mediesamhälle. Att SvD – med sin särskilt pressade ekonomi som bärs upp av statsbidrag – utvecklats i denna riktning är tyvärr ett speciellt dystert faktum.

Nu ett typiskt exempel från tidningen den 12/5. Rubriken talar för sig själv:

”Pissar hellre på mig än partyknarkar”

Skribenten heter Amanda Romare och är inte ute efter en analys av narkotikaproblematiken. Nej, vad hon egentligen menar är oklart. Hon vill inte knarka som hennes vänner tycks göra för att främja sina egon. Skribenten har däremot inget storhetsvansinne, påstår hon själv. Men ändå vill hon främst prata om det egna jaget som författare. Att hon har inkontinensproblem är bara att beklaga, men att meddela läsekretsen denna privatsak förefaller enbart viktigt för henne. Hela texten tycks vara resultat av en tömd papperskorg med triviala egna tankelappar. Texten blir på så vis en vulgaritet som utmanar normala begrepp om analys eller ordning och tankereda.

Voffor då då? De kända orden lämpar sig för den som läst hennes text. Svaret är mediernas oförmåga att driva en saklig och högkvalitativ journalistik. Nu är det tjo och tjim – det gäller att slå ihjäl tiden med navelskådande texter. Vi ser alltså det moderna mediesamhället. I jakten på vinster så sänks kvaliteten på innehållet, på samma vis som kvällspressen redan länge gjort. Kvalificerade medarbetare ersätts av egotrippade gycklare, som proppar intigheter i halsen på ett folk som varken vet ut eller in.

Torsten Sandström

Just nu lyser den svenska kravlösheten med eldskrift i svensk vardag. På Gröna Lund har ett invandrargäng spritts skräck bland föräldrar och barn genom att ta för sig och strunta i gällande regler. På Tele 2 Arena har AIK:s Black Army utsatt spelare och publik för fara genom att storman planen och skjuta raketer.

Reaktionerna på svenska medier är förfäran allmänt sett. Men genast rycker vänsterns ambassadörer för förståelse ut. Man vill inte klandra enskilda ungdomar eller deras föräldrar. Det är i stället det svenska samhällets fel som placerat unga män i utanförskap. Med ambitionen att förstå och legitimera otäcka attityder hos ungdomar bidrar svenska medier till fortsatt och eskalerat elände. Som man sår tvingas man alltså skörda.

Jag är en gammal man. Och åldringar tenderar förstås att förskräckas över ungdomens moral. Det jag irriterar mig över är dock politikernas och mediernas passivitet och valhänthet. De som borde försöka se klart lever i dimmornas och undanflykternas värld. Genom tystnad vill man göra sig populär. Och än värre, man tror på pedagogers och psykologers irrläror om att det gäller att undvika stigmatisering och att ett lågaffektivt bemötande är rätta lösningen. Man menar att allt är samhällets fel. Gammal klok fasthet hånas och förståelse predikas.

Jag förespråkar inte repression. Men krav och fasthet, samt en analys baserad på sunt förnuft och inte på frälsares flummiga teorier. Det är politiker och medier som ansvarar för att Sverige sakta rasar nedför utförsbacken vad gäller ordning och kunskap i skolan, kriminalitet, droganvändning, rättssamhällets och vårdens stress osv. I ställe borde press, radio och teve porta alla dessa slapphetens forskare som sprider budskap som inte har fast vetenskaplig förankring (svartlista även Göran Greider deras apostel).

Nationens politiker borde sluta att krama dessa unga illdådsmakare. Och det är bråttom. Ett land med höga skatter och hundratusentals byråkrater halkar sakta ner i smutsen på grund av politiker som inte vågar ta på sig hårdhandskarna. Bara själva tanken på tuffa tag får dem att må illa. En nation där makthavare inte vågar visa rimlig fasthet är självklart illa ute. Men med löst budskap, glädje och hissad flagg sjunker den svenska statsskutan.

Så långt har det gått.

Torsten Sandström

Det talas mycket om den nya regeringens avkortande av mandattiderna för styrelseledamöter i universitet och högskolor. Höga rop om risk för politisk styrning hörs från oppositionen till vänster. Mitt svar i en tidigare blogg har varit undrande – regeringen talar ju om säkerhetsproblem som rör fientliga makter, något som kan vara korrekt med tanke på utländskt hot. Hursomhelst menar jag att det största problemet är de politiska tillsättningar som redan skett under många år med sossevälde.

Idag ser jag i Sydsvenskan att Ingrid Petersson bidrar till vänsterkritiken. Hon har själv utsetts till styrelseordförande i Lunds universitet och är nu en av dem som förlorar sitt uppdrag i förtid – en syssla som hon fått att S-partiet. Den som googlar på henne ser att min åsikt antagligen är rätt. Hon har nämligen en bastant bakgrund inom sossepartiets maktsfär. Bland annat departementstjobb hos S-regeringar – hon fick sluta i tiden kring regeringens Bildts tillträde. Dessutom rader av andra uppdrag nära statens ledning, bla annat för Formas som står bakom det sk Klimatpolitiska rådet, ett politisk organ för klimatskräckens förmedling.

Sossekritiken mot den nya regeringens beslut bottnar i ett hot mot forskningens frihet. Vem kan säga att en avpollettering av legosoldaten Petersson är ett hot forskarnas frihet? Hon utgör ju själv ett hot det fria tänkandet.

Nu gäller det bara för Kristerssons regering att se till att sådana politiska legosoldater undviks då nya ledamöter ska utses! Det ska bli intressant att se. Fan trot´t. Politiker ger inte mycket för frihet vad gäller forskning. Deras agendor är tydliga: det gäller makt och den politiska klassens position. Här är Petersson en av många styrelseledamöter med fingrarna i syltburken.

Torsten Sandström

Mediernas eviga vevande av skräckrapporter om vädret i nutid är tröttsamma. Det är även rena propagandan ty dagens väderkriser säger lite om det stora som sker i relationen mellan människor, mark, hav vatten å ena sidan och rymden å den andra. De borde politiker och journalister veta, men de är okritiska och tror blint på FN – precis som folk trodde på kyrkan förr.

Nu är det iskallt kring Svalbard och norrut mot Nordpolen. Den stolta svenska isbrytaren Oden kör nämligen fast och flyter irrande omkring med packisen. Man har hundra mil kvar till polen i norr. Jag hoppas verkligen inte att det blir en repris på Andrés ballongfärd.

Men en smocka mot miljötalibaneras skrianden är det hur som helst fråga om. Dvs de som blandar samman dagsväder och klimat. Det senare ska diskuteras i perspektiv som är 30 år eller mer. Inte genom rapporter av journalister i regnrock en kort flygresa från Stockholm. Men forskare som kört fast i isen får hursomhelst helst en nyttig läxa.

Om isbrytaren Odens resa kan man läsa i Klimatupplysningen.se. Gabriel Oxenstierna håller klokt och fyndig i pennan – som vanligt.

Bonnierpressens vänstervridning är hänsynslös mot sin läsekrets. Jag hoppas att familjens mediern förlorar läsare på grund av sin extremism. Vänstern journalister firar dagligen fester genom angrepp på den nya regeringen. Vad sägs om denna rubrik från journalisten Elina Pahnke i Sydsvenskan?

Låt oss fira Lena Anderssons haveri till text

Undertexten lyder:

Högern står naken då den plötsligt tvingas tala om ett klassamhälle där människor hungrar

För det första är Lena Anderssons artikel i SvDär inte något haveri. Hon diskuterar däremot ett populistiskt haveri från Socialdemokraterna, vars ledare Magdalena Andersson från talarstolar påstår av svenska barn hungrar. Lena Andersson menade att det inte fanns någon anledning att tala om hunger i det svenska samhället, där varje familj antingen har råd att själva köpa billiga kolhydrater för att mätta sina barn, dels att välfärdens lagsystem annars ger hjälp via kommunalt stöd.

Men Pahnke skriver som en vettvilling som vill frammana en stämning av klasskamp. Den nya regeringen har enligt min mening ingen anledning att tala om klasser – och gör det inte heller nota bene. Det finns redan ett system för att lösa en högst eventuell brist på kolhydrater: genom att hushålla eller söka socialt bistånd. Om någon hungrar är det således föräldrarna som ska tillrättavisas. Men det vågar ingen göra i kravlöshetens Mekka på jordklotet.

Pahnke bara löper amok. Hon är besatt och renons på saklig argumentation – något som däremot Lena Andersson excellerar i. Pahnke bara skriar och försöker så politisk splittring mellan människorna i Sverige. Så agerar idag svenska journalister. Det är inte fakta och saklighet som gäller, utan politisering och splittring som eftersträvas då Pahnke fattar pennan. Hon är med andra ord pank på journalistiskt vett och förmåga. Det är förstås inget att fira, utan bara att beklaga. Men så funkar det svenska mediesamhället!

Torsten Sandström

Sveriges 21 regioner – som ska hantera landets sjukvård – skriar ständigt efter ökade statsbidrag. Än den ena än den andra anledningen är orsaken till att andra måste betala regionernas verksamhet. Idag framförs ropen angående fenomenet att inflationen ökar regionernas pensionsskuld, om jag förstått saken rätt. För några års sedan uppgavs skulden vara omkring 480 miljarder för landets regioner och kommuner.

Problemet är att landsting och kommunerna länge skjutit sina egna pensionskostnaderna framför sig och undvikit att fortlöpande samla pengar i särskilda försäkringsfonder. Alltså en kortsiktig lösning i stället för att ta kontroll över kostnaderna för tilläggspensionerna, som många privata arbetsgivare självklart tvingas till och gör.

Metoden att återkommande kräva pengar av riksdagen är således politiskt bekväm. Men den är del av ett katastrofalt mönster vad gäller skötseln av de 21 regionernas vårdapparater. Politiker och byråkrater där saknar ett rimligt grepp om vad de ska göra. Det är således nödvändigt att riksdagens politiker snarast fattar beslut om en stor reform där vårdsektorn centraliseras och utförandet läggs ut på anbud, i stil med vad som skett på St Görans sjukhus, där Capio AB driver verksamheten till lägre kostnader (omkring 15%) än andra stora sjukhus i Stockholm.

Det värsta är följande. Vilken offentlig organisation vill effektivisera sin verksamhet om man var dag bara kan ropa på pengar från staten. Byråkratin inom regionerna har svällt i stor skala, men den politiska ledningen och den stora mängden underhuggare (byråkrater) lever i sina elfenbenstorn. Liksom böneutropare skriker man fler gånger under dagen – nu alltså efter andras pengar.

Torsten Sandström

I en text på DN-kultur oroar sig Kristoffer Ahlström för hur AI kommer att innebära en tsunami av desinformation genom att bilder och röster kan förvanskas via falska intervjuer. Förvisso är detta ett allvarligt hot. Men hur ska den nya teknikens onda sidor hindras undrar jag? Vilka är lösningarna? Det gäller som jag ser det att främja ett öppet och kritiskt samtal. Alltså en medial kultur där många röster tillåts och där inte bara ord från elitens snäva åsiktskorridor tillåts. Och där gnälls det just nu om AI.

Än värre är att Ahlström inte ser det hot från de inhemska svenska medier som redan sysslar med olika typer verklighetsförvanskning. Som framgår av mina bloggar är DN och Bonnierkoncernen en viktig aktör i kretsen av medier som politiskt lägger verkligheten till rätta. Genom att utestänga kritiska personer samt att ständigt framföra det politiskt korrekta – men vanskliga – budskapet sysslar DN och många andra svenska gammelmedier med green- och redwashing av verkligheten. Ahlström själv står faktiskt i främsta ledet genom sin personliga åsiktsmångling med armlängds avstånd till kritisk analys.

Den svenska nationen har sedan decennier rader av svårlösta problem. Det rör bostäder, skola, vårdens tillgänglighet, ett förvridet skattesystem, a-kasseutbetalningar trots massor av lediga jobb, slöseri med andra bidrag osv. Här har kritiska journalister verkligen något att bita i. I stället har exv Ahström själv i text bidragit till klimatskräckens utbredning. Öppen och kritisk journalistik ersätts med andra ord av flummiga politiska åsikter som journalister vill stoppa i halsen på svenska folket.

Torsten Sandström

Malmö, en kommun med stora ekonomiska problem och påtagligt beroende av miljarder i statsstöd, håller ändå fanan högt. Även om skattebetalare i andra landsändar, framför allt Stockholmsregionen, tvingas finansiera Malmös extravaganser så fortsätter propagandan för stadens spenderande av pengar på alla möjliga jippon. Vad sägs om följande rubrik från Sydsvenskan som, i vanlig naiv och lokalpatriotisk stil, gärna solar sig i glansen av kommunala skrytprojekt:

Nu öppnas dörren igen till att Malmö kan bli kulturhuvudstad

Det rör sig förstås om ett upprop från 45 så kallade kultur- och näringlivsprofiler. På detta nappade Centerpartiet för att lyfta frågan om att Malmö ska bli europeisk kulturhuvudstad. Då hävdar kulturkommunalrådet Janne Grönholm att en vidgad ”extern finansiering” kan vara det som löser knuten.

Alltså. En kommun som inte ens kan klara sin egen ekonomi, utan lever på bidrag från annat håll, ska ställa upp i en kostsam tävlan om att bli Europas kulturhuvudstad. Tanken är lika befängd som sossarnas självsyn modell storhetsvansinne. Det vill säga att det S-parti som länge regerat Malmö önskar – genom sina partivänner runtom i landet – utvinna ännu mer statsbidrag för ytterligare ett jippo. Dessutom ett projekt som ska visa på någon form av kulturell excellens. Den kultur som Malmös sossar är bäst på är ju att leva på bidrag från andra än sina egna medborgare.

Ordet sparsamhet finns inte i sossarnas ordbok. Med expansion via externa bidrag vill man lansera Malmö som Europas kulturella centrum. Ska man skratta eller gråta? Det lokala mediesamhället genom Sydsvenskan slår knut på sig själv genom sin oförmåga till kritisk självsyn.

Torsten Sandström

Nu ser vi ännu en dödsryckning från en tynande vänster i Sverige. Förutom en handfull politiska partier återskapar medierna just nu en våg av feminism. Vågen formas av mediernas journalister och ännu en minoritet inom universitets- och kulturliv. Megafonerna är alltså ett fåtal kvinnor. Ledarna för de politiska partier som inte direkt verkar för feminism vrider sig som maskar. Mediernas makt är som bekant stor och används ofta på ett infamt och svårbemött vis.

Majoriteten svenskar är dock inte feminister i den ideologiska mening som språkrören driver. Svensken i gemen är sannolikt för jämlikhet mellan män och kvinnor. Det vill säga vill man att uppenbara orättvisor måste angripas för att komma närmare ett diffust mål om jämlikhet. Däremot är många svenskar mot kvotering och även mot idén om en sammansvärjning mot kvinnor genom onda patriarker. Jag är övertygad om att många – liksom jag – anser att det faktiskt existerar könsroller på en outtalad biologisk nivå. Om dessa roller öht kan krossas är högst tveksamt. I vart fall är det enligt min mening farligt att via feministiska slagord försöka tvinga föräldrar att uppfostra sina barn som om kön saknas. Själva det svenska samhället präglas nämligen i grunden av skillnaden mellan man och kvinna – en biologisk klyfta som har moderskapet som centrum. För feminister framstår mina ord som rena svordomen i kyrkan!

I nutid försöker alltså vänstern än en gång att på många vis återställa sitt vacklande tolkningsföreträde över svensk samhällsdebatt. Genom den aktuella debatten om att barn är hungriga vill man således driva sin politiska agenda om ökade bidrag och mer byråkratisk styrning av samhälle och skola. Genom att snacka om transfrågor drivs vänsterns identitetsfrågor in absurdum – i nutid genom fokus på utspökade och vulgära kvinnospöken (det gäller alltså inte vardagens svårigheter för transvestiter). Feminismen är som sagt ännu ett slitet verktyg. I det svenska mediasamhället råder däremot närmast tystnad om rader av allvarliga strukturproblem, rörande bostäder, arbetslöshet trots lediga jobb, köer inom vård, en skola utan kunskaper, ett vanskapt skattesystem, enögd klimatskräck osv. I stället för attackera de verkliga problemen strider således nationens journalister – liksom Don Quijote – mot imaginär ondska i syfte att visa sin ideologiska övertygelse.

Torsten Sandström

SVT och SR har som bekant rader av journalister som sprider klimatskräck, exv namn som Bjerström, Kristola osv. I stället för att läsa på vad forskare som är kritiska till FN:s skräckvisioner hävdar – och på så vis skaffa sig en balansera bild – reser de världen runt för att på plats förmedla det politiskt korrekta budskapet om en akut klimatkris. Så agerar politiserande journalister. Man behöver inte ens besöka Sveriges geologiska undersökning, SGU, på plats i Uppsala. Det räcker med att surfa på nätet för att förstå att klimatväxlingar tillhör världens historia.

Så här skriver SGU på internet om uppvärmningen som pågått sedan den senaste istidens slutfas för 22.000 år sedan:

När inlandsisen drog sig tillbaka från Sverige etablerade sig växter och djur snabbt i de isfria områdena. Först etablerade sig de mest köldtåliga arterna och därefter successivt mer värmekrävande arter. Temperaturen ökade fram till för cirka 6 000–7 000 år sedan då sommartemperaturen var ett par grader högre än dagens och klimatet i Sydsverige liknade det som idag råder i norra Frankrike. Södra halvan av landet täcktes då i stor utsträckning av ädellövskog. Denna period brukar ibland kallas för det holocena klimat-optimat, då stora delar av världen upplevde ett varmare klimat under denna tid. Därefter sjönk temperaturen successivt för att stabiliseras på en lägre nivå för ungefär 2000 år sedan. Det kallare temperaturerna ledde i Sverige till att barrskogen bredde ut sig på bekostnad av ädellövskogen.

Även ur ett historiskt perspektiv kan vi se att klimatet uppvisar förändringar över tiden. Under den så kallade Lilla istiden var till exempel klimatet i Sverige kallare än nu och glaciärerna i fjällkedjan ökade i storlek. Denna kallperiod kulminerade under 1700–talet och klimatet har därefter successivt blivit varmare.

https://www.sgu.se/om-geologi/ett-klimat-i-standig-forandring/klimatets-forandringar-over-tiden/

Myndigheten skriver alltså om ”ett klimat i ständig förändring” (min kursivering). Det är möjligt att CO2-bidragit till de senaste hundra årens något varmare klimat, där vi alltså sett växlingar upp och ned i temperatur med kanske 1-2 grader. Har detta att göra med CO2 eller finns det även andra förklaringar? SGU skriver inget om detta i länken ovan. Bilden som ges är att solens påverkan av jorden (vars axel roterar sakta) är den centrala klimatfaktorn, inte de tillfälliga perioder av värme, torka, översvämning eller för den delen kyla som till och med nu levande människor upplevt.

I stället för att presenterat ett öppet samtal om klimatets växlingar så väljer SR/SVT:s journalister rollen som handelsresande i skräck genom att ta sida för FN:s ståndpunkt. FN uppfattas som 100% oberoende, man ifrågasätter inte att FN driver politiska intressen. Journalisterna reser för brinnande livet – och sprider flygskamston av CO2 av bara sjutton. Detta i stället för att på hemmaplan främja ett öppet och kritiskt samtal. De agerar med andra ord som politiska handelsresande i skräck och dubbelmoral.

Torsten Sandström

I svenska medier fortsätter uppståndelsen över SD. Socialdemokratins bild av ondska kastas mot SD. Partiet brunmålas och tillskrivs nazikaraktär. Det finns förvisso enligt min mening anledning att kritisera SD för överdriven nationell inriktning i kulturella frågor samt en fäbless för bidragslösningar i socialistisk riktning. Men här liknar SD delvis sossarnas eget parti. På kultursidan hyllar S-partiet nämligen det egna Sverige (utan anledning). Och vad det gäller bidragslöften är man svenska mästare. Därför visar S-partiet själv ondska genom att stigmatisera 20% av nationens väljare enbart i syfte att själv kunna återkomma till makten.

Denna svaghet hos den svenska och västerlandets vänster är mer än hundraårig. Den bottnar i en i och för sig god tro på befrielse. Alltså en idealism, närmast kristen, som vill tro att människan är hundra procent godhjärtad, dvs välmående, mild och hygglig. Det farliga med denna attityd är att man som nyss nämnts inte ser ondskan hos sig själv, exv hur S-partiet hänsynslöst sprider ett budskap för egen nytta.

Ännu farligare är att man inte ser ondskan hos olika politiska makthavare. Historiskt har en del av den svenska vänstern inte velat förstå de skadliga effekterna av att krama Lenin, Stalin, Mao mfl. De har därför fått många anhängare i vårt land. Likaså den uppenbara ondskan hos Hitler har inte i tid framhållits tillräckligt. En stor del av vänstern i Sverige och utomlands – har i början av 1930-talet hoppats på fredliga uppgörelser med denna psykopat och hans regim. Churchill kritiserade länge Labour och grupper inom de egna leden för denna idealism. Lyckan över ”Peace in our time!” förbyttes därför snabbt då Hitler på riktigt visade sina vargtänder. Den konservativa Churchill tog alltså hem spelat genom sin tydliga bild av ondskans hot.

Igår kväll såg jag på SVT Rapport hur en ung svensk reporter från Hiroshima spelade ut den vanliga formen av idealism som glömt ondskans existens. Hennes tro på avrustning gav plats åt en attack på kärnvapen via intervju av en japan från denna ändlöst härjade stad. Det är enkelt att säga och skriva Fred, men överdriven tro som leder till handling är något verkligen skadligt!

Problemet är således att idealister spelar onda och hänsynslösa makthavare i händerna. De senare är givetvis själaglada om motståndarna avrustar. Själva tvekar diktatorer knappast att ytterst använda kärnvapen. Tvekar gör däremot pragmatiska demokrater.

Genom att inte vilja se hotet från ondskan spelar vänstern och dess liberala fraktioner antidemokratiska krafter i händerna. Därför är vänsterideologin samhällsskadlig.

Torsteen Sandström

Susanne Linder, fysioterapeut och VD på ett konsultbolag inom vårdsektorn, publicerade häromdagen en debattartikel i SvD om att stor arbetsbörda sällan är orsaken till ohälsa. Det är modigt att våga svära i pk-Sverige. I många bloggar har jag sagt något likande. Men Linder är mer pang på rödbetan. Hon säger förbjudna saker då hon klargör de sannolikt korrekta orsakerna till otaliga sjukskrivningar. Här följer hennes tre punkter i min kortare översättning:

1. Låg motivation för arbetet. Den anställde trivs inte med eller godtar sin jobbroll.

2. Ett ohållbart privatliv. Detta exv på grund av bristande jämställdhet, relations­svårigheter, våld, olika typer av missbruk, ekonomiska svårigheter eller ofrivillig ensamhet.

3. Otillräcklig fysisk aktivitet. Detta tex orsakat av ohälsosamt knappande på mobiler och datorer.

Det känns sannerligen befriande att läsa ett budskap från en initierad som vågar tala klartext. En person som var dag sysslar med vårdens praktik. Enligt min åsikt är hennes påstående riktiga och närmast självklara. Bara det faktum att de behöver presenteras i en debattext är ett tecken på hur sjukt det svenska samhället blivit. Varken medier eller makthavare vill se eller erkänna sanningar. Det tycks som man gärna vill sjukförklara människor i stället för att i klartext ställa krav.

Men det är bra av SvD att publicera texten. För landets otaliga psykologer – som aldrig vågar se klart i skuggan av sina flummiga teorier – måste Linders ord framstå som svordomar i kyrkan. Detta gör hennes budskap så mycket bättre!

Torsten Sandström

En tsunami av dödligt våld översvämmar landets större städer. Ökning sker även i mindre tätorter. Att den i huvudsak sammanhänger med invandring och misslyckad integration (till och med kanske ovilja till politiska lösningar) är något som det råder tystnad om i medierna.

Medierna vill uppenbarligen att invandringsfrågan inte ska lyftas i samhällsdebatten. Då domstolens dom faller över skjutningen i Botkyrka och dödandet av flickan Adriana fokuserar följaktligen medierna i stället rapporteringen på berättelser från flickans mamma samt hennes skollärare och kamrater. Mamman säger att småflickor visst ska gå ut mitt i natten i Botkyrka. Jag kan förstå allas smärta. Men man kan inte ständigt fokusera på offrens upplevelser och närmast fullständigt placera identiteterna hos klanernas våldsutövare i skuggan. Mediernas förklaring är den vanliga: invandrare ska inte stigmatiseras. Men hur ska invandringsdebatten någonsin bli klargörande om medierna inte presenterar relevanta detaljer från verkligheten.

Okej, i folkliga kretsar snackas det redan sedan länge tämligen brett om de kategorier av invandrare som deltar i klanernas våldsutövning. Men även detta blir en form av skuggsamtal i och med att våldsutövarnas namn – även efter domstolarnas ställningstaganden – ofta mörkas publikt. Jag menar att det är mediernas sak att bena upp den blodiga makt som klanerna utövar. Man måste därför tala om att det är invandrare som står bakom, utan att för den skull behöva avslöja deras identitet. Nu mörkas detta eller så används svenska täcknamn, som Bo, Ulf eller Nils (med en hycklande slutkommentar att gärningsmännen egentligen har andra namn). Tala alltså klarspråk om brottslingarnas kulturella bakgrund och påpeka gärna sanningen att de kriminella är en minoritet av den miljon som anlänt de senaste tio åren! Men det blir ändå en förfärande mängd brottslingar, något som är poängen med denna text.

Man måste också diskutera hur fortsatt invandring ska hanteras, ty det är full klart att många tusen nyanlända väntas i år och kommande år. Just nu strömmar båtar över Medelhavet fullastade med flyktingar från Afrika. Och EU:s invandringspakt lär få svårt att hindra en upprepning av den folkvandring vi sett under de senaste decennierna. En svensk debatt om kvotering måste därför till så att ett inlemmande i planerade och allmänt ordnade formar kan uppnås. Men det råder som sagt medial tystnad om såväl invandringens problematik som om andra integrationsformer än statliga bidrag. Till den dystra bilden hör propåer om ett mångkulturellt Sverige samt en ovilja på flera håll att förespråka anpassning till svenska värderingar och språk.

Det är fullt klart att invandringsproblemen under många år till stor del – men inte helt – är självförvållade av svenska politiker. Även medierna bär ett tungt ansvar genom sin partiella mörkläggning och propaganda för särkulturella lösningar. Om den svenska eliten hade talat öppet om invandringens vådor (och inte bara dess eventuella möjligheter) hade svensk riksdag idag knappast haft ledamöter som är SD-märkta. Frågan om att lyfta fram invandringens problem har i stor okunskap från elitens sida överlämnats till SD. Men då SD pekat på ett viktigt dilemma har de hånats och behandlats som outlaws. Detta är den trista sanningen om en naiv invandringspolitiks följder.

Enligt min mening ser vi med andra ord dårskapens svenska politik. Tre av fyra partier bakom TIDÖ tycks ha förstått hur verkligheten ser ut (L lever ett eget liv i skuggan). Men landets gammelmedier gör allt man kan för att slänga skit på ministären Kristersson. Sverige är med andra ord illa ute.

Torsten Sandström

Den 7 maj tillät DN sin favoritpolitiker komma till tals på debattsidan. Inte L-partiets ledare förstås, utan Magdalena Andersson. Rubriken lyder:

”SD:s högerregim hotar grunderna i vår demokrati”

Artikeln är ett frontalangrepp på SD – och därmed den moderatledda regeringen. SD beskrivs som ondskans bastion, ettskräckens parti som styr Sverige. Även om jag inte röstar på SD måste jag reagera på de fundamentala överdrifter som Andersson presterar. Hon hoppar på ett parti som inte ens sitter i regeringen utan enbart utövar viss makt från baksätet via TIDÖ-avtalet. SD agerar således närmast som partierna V, Mp och C gjort under Anderssons tid i vid regeringsmakten. Då var avtalssamverkan i riksdagen bra för landet. Nu är den däremot ett hot mot demokratin. Anderssons syfte är förstås enbart att åstadkomma splittring och få SD-väljare att rösta på S-partiet.

Tyvärr erkänner hon inte att hon talar för sin sjuka mor, dvs ett S-parti som i åtta år regerat landet med förödande verkningar. Det goda är dock att hennes partis väg åter till makten tycks alltmer blockerad. Vänstern går tillbaka. Och om nuvarande ungdomsgeneration röstar som skett fjolårets skolval så blir det bara omkring 40 % osäkra vänsterröster i framtiden. Det vet naturligtvis S-partiet och därför använder man desperat metoden att smutskasta sin främsta konkurrent, dvs SD. Vid söndagens partiledardebatt i SVT fortsatte hon på utfrysningen väg varvid de fyras gäng bemötte Åkesson med brutala hånflin i stället för en rimligt anständig neutral debattstil.

Hennes ord i den debattartikel jag nyss nämnts innebär en grov överdrift vad gäller all sans och måtta. Så här skriver hon:

”Det är någonting fundamentalt som står på spel de kommande åren. Vårt lands själ. Vilka vi är här hemma, och i omvärldens ögon. Det Sverige som vi älskar och är stolta över. Där demokrati och tillit frodas. Och där människor möts för att samtala, debattera och utveckla vårt gemensamma samhälle.”

Uppenbarligen menar hon att S-partiet representerar det goda gemensamma samhällets själ och att socialdemokratin ständigt agerar propert. Hennes grova smutskastning av SD för att försöka vinna väljare är helt enkelt oanständig. Vad hennes parti vill politiskt sett mörkas, medan mängden ostyrkta invektiv slungas mot SD, regeringen och TIDÖ-avtalet. Anderson agerar således inte som en politisk tänkare, utan som en brutal politisk hantlangare. Statsminister Kristersson yttrande tevedebatten bekräftar i stort min åsikt om Andersson, om än på det balanserade vis som tillkommer en statsman.

Det är alltså Andersson själv som hotar svensk demokrati och det öppna samtalet. Hon respekterar inte rösterna från 20% av väljarkåren. Hennes bild av Sverige är så förvrängd att den enbart kan förklaras av missmod och desperation. Att svensk socialdemokratin är körd är därför min tro och åtminstone min förhoppning.

Torsten Sandström

Visste du att tidningen som påstår sig verka för en upplyst värld sänder olika signaler i sin pappersversion jämför med den digitala till allmänheten? Så är det. Kolla här rubriker av Hanna Hellkvist i pappersversionen som jag läste på morgonen:

Det var så så länge sen jag befann mig i ett heterosexuellt förhållande att jag nästan glömt bort hur störiga män kan vara

I den digitala versionen har hennes budskap en annan nyans:

Går det att ha sex med någon som inte kan torka av ett matbord?

Jag kan inte förstå hur mina vänner kan ligga med sina män

Det kan inte råda någon tvekan om att vulgariteten skruvats upp för locka en bredare publik till läsning av ett ändå helt ointresset budskap. Det ångar hursomhelst av vulgaritet och egofixering. Författarens personliga ångest siffer på ytan och serveras läsekretsen i brist på andra viktiga skeende, tycks det. Man kan inte beklaga att hon försatt sig i ett så eländigt läge, men det förefaller helt självförvållat.

Och hur är det med logiken i DN:s så kallat upplysta värld? I stort sett alla män dras över samma kam och hennes vänner likaså. Männen är störiga och karaktäriseras av att inte rengöra matbordet. Att hennes erfarenheter kan bottna i besvikelser och författarens sexuella läggning förstår läsaren direkt, men uppenbarligen inte Hellkvist och DN.

Det vi ser är ännu ett exempel på åsiktsjounalistik av värsta slaget. Man får ett intryck av desperation. En tidning som inte förmår att presentera kritiska fakta tvingas satsa på det undermåligt lättsmälta på ett vis som Expressen och Aftonbladet sedan länge gjort. På samma vis som medierna kan skrämmas med skräckreportage om exv klimat och våld försöker man ragga läsare genom tevekändisar och ytterst personliga åsikter av det intima slaget.

Om svenska gammelmedier ska fortsätta på denna väg så hoppas jag på deras undergång. Att staten tvingar medborgarna att betala för liknande inslag i SR/SVT är inget annat än en skandal för en demokratisk nation.

Torsten Sandström

Just nu råder som bekant en medial hysteri om artificiell intelligens, AI. Arbetslöshet hotar enligt press, radio och teve om datorerna ges ytterligare makt. Prov i hemmet kommer att leda till fusk om maskinerna får hållas – de gamla proven i skolsalar tycks otänkbara. Även andra problem med AI förs fram i en upphetsad debatt.

Min åsikt är att upprördheten i huvudsak är obefogad. Visst är framväxten av ett kontrollsamhälle via ansiktsigenkänning och liknande något allvarligt. Men samtidigt tycks den före detta kommunist som utsetts till svensk kommissionär i EU få sin vilja igenom att storebror – via EU-lagstiftning – ska få rätt att kontrollera innehållet i all svensk kommunikation över nätet.

Vad gäller att komma åt fusk i skolan är själva kravlösheten ett viktigt problem. Lärare och byråkrater är alltför passiva och fega att sätta hårt mot. Nej, nu gäller det att slopa viktiga prov i hemmet. Utför prov i särskilda skolsalar, som sagt. Det är den slappa och rädda attityden som är det stora problemet. Skandalen vid gymnasiet på Campus Manila med inflaterade betyg tyder på att rektorer och lärare framstår som naiva dödgrävare åt kravet på kunskaper. Det rör sig närmast om ett moraliskt problem, som odlats fram av vänsters pedagoger vilka alltför länge vägrat att ställa krav och ständigt menar att man måste tro gott om varje elev. Myglare, bråkstakar och fuskare betraktas som gulliga barna som måste ges stöd. Att tala klarspråk med dem förkastas som högafffektivt bemötande!

Och inte nog med detta. Det svenske samhällets främsta problem idag är inte AI. Nationen har två händer fulla med strukturella problem som inte lösts under rader av år. Kunskapsskolans nedgång, en haltande hyresmarknad, en orättvis bostadsbeskattning, en vårdapparat tyngd av byråkrater (och brist på vårdpersonal), frånvaron av ett försvar, en politisk klass som inte vill se klart (men biter sig fast) samt inte minst medier som motverkar öppenhet i det politiska samtalet. Detta är bara ett smakprov på eländets yttringar.

Att i detta läge fokusera den mediala diskussionen på AI är därför ett tecken på politisk och medial dårskap. Politiker, medier och pedagoger mfl vill inte se klart. Att en åldrig juristprofet tvingas att påtala dessa fakta är bedrövligt.

Torsten Sandström

Ett problem jag tidigare skrivit åtskilliga gånger om är hur sossarna genom lagstiftning och statliga pengar byggt ett nätverk för att konservera sin egen maktställning över Sverige. Det är ett ämne för en helt bok, ty framför allt sedan Olof Palmes tid har lagstiftningen varit ett allt vanligare medel för att konservera S-partiets egen ställning. Alltså en metod som i princip är grundlagsstridig, dvs att använda rätten för ett enskilt subjekts nytta. Alla ska ju vara lika inför lagen, brukar det heta.

Värst är förstås lagstiftningen som ger S-partiets systerorganisationer laglig makt över arbete- och hyresmarknad. Andra exempel är inrättandet av myndigheter som ger makt över svenska kulturpolitik, skola, universitet osv och där följden blir att rader av sossar kan parkeras i ledande ställning som spjutspetsar för partiets ideologi. Likaså är lagstiftningen om public service en dimridå för vänsterns maktställning i och med att granskningsnämnden som ska kontrollera övertramp inte alls fungerar i praktiken. Uppräkningen kan som sagt bli lång. Tänk bara på att det i en annars sträng svensk lotterilagstiftning görs undantag för de politiska partierna – där sossarna länge varit aktiva och tjänat stora pengar (utan att tydligt ange att överskottet går till S-partiet, i form S-lotter eller dylikt).

Idén till dagens text fick jag då jag häromdagen läste att det sk Finanspolitiska rådet kritiserade den nya regeringen. Nyligen har ett annat sk råd – det klimatpolitiska – gjort samma sak. Förklaringen är förstås att rådens sammansättning formats av S-regeringar. I toppen av dessa politrukråd sitter trogna sossar och resten av ledamöterna är handplockade. Svensk lagstiftning fungerar alltså inte neutralt i praktiken. Det är en metod för sossarna att skapa makt över nation, byråkrati och ytterst folkets hjärnor.

Det vi ser är sossarnas kontrollapparat. I åratal har akademiker i karriären enrollerats i sossarnas maktstruktur. Antalet administratörer är tyvärr mycket stort – särskilt på toppnivå har de ökat – och följden har normalt blivit att sossevänligt folk har utsetts. De vill göra karriär och det sker bäst genom att lydigt titta uppåt och fråga vad den politiska klassens ledning vill. Så beskrivs inte byråkrati i svenska grundlagar – där är avsikten meritokrati dvs de skickligaste sakligt sett. Vad sossarna önskar är bekant, nämligen att behålla makten över Sverige. Hittills har de tyvärr lyckats ganska bra, även om deras tid nu förefaller vara på sluttampen.

Torsten Sandström

Som bekant skriver jag ofta om mediernas alltmer tydliga vänsterinriktning. Normalt används sublima eller infama metoder. Alltså inte något socialistiskt skrikande och bankande. Ett vanligt knep är att välja en populär intervjuperson med radikal läggning. Och så låta dennes ord föra fram det budskap journalisten önskar. Detta även om orden bara är förflugna. Detta sker i princip i alla medier. Även Dagens industri således, som med Bonniers som ägare har utvecklats till ett vänsterorgan med tydliga drag av populism. Vad sägs om denna rubrik till en frågestund med Thomas von Brömssen:

Folkkära skådespelaren: ”Ville inte bli en sådan där kapitalist”

På så vis vill tidningen att läsaren ska ta ställning mot nuvarande svenska ekonomiska system. Det är närmast komiskt. Vad vore Dagens industri utan kapitalismen? Ingenting! Fria initiativ och en fri marknad har som bekant skapat sällsynt goda ekonomiska förhållanden i vårt land, dvs resultat som socialdemokratin i åratal stenhårt beskattat och delat ut i bidrag till sina vänner.

Genom att lyfta fram ett udda uttalande från en reko kille som Brömssen vill vänsterjournalister alltså driva politik. Ett nålstick eller en droppe som urholkar stenen. Det är så uselt och påklistrat. Men det är typiskt för mediesamhällets tragiska utveckling, dvs vänsterpopulism.

Jag tror inte att den gamla skrothandlaren Albert hade gillat detta knep. ”Nej, Hebbe lille! Har man med journalister att göra måste man vakta sin tunga….”

Torsten Sandström

Dagens juridik har idag en märklig rubrik som kännetecknar svenska medier:

Kriminologerna: ”Kriminalpolitiken svagt förankrad i forskningen”

Trots att jag är garvad väcker rubriken berättiga förvåning. Så här borde det nämligen se ut om allmänheten ska upplysas:

Svenska folket: Kriminologisk forskning svagt förankrad i verkligheten

Rubriken högst upp är alltså ännu ett exempel på att svenska medier ständigt väljer att släppa fram åsikter från vänsterns sida. Dvs de eviga påståenden som går ut på att straff inte gör någon nytta. I vart fall innebär en tid i fängelset att den berörde under momentant hindras att begå brott – ifall staten bara kan se till att personen effektivt hålls inlåst. Risken är förstås att vederbörande under lås och bom skolas till ny brottslighet. Men vad ska samhället göra? Det gäller att åtminstone temporärt skydda medborgarna.

Torsten Sandström

Jag funderar nu över välfärdens baksida. Att social service och vissa former av bidrag är nödvändiga i industrisamhället tar jag för givet. Men nackdelen är att offentliga gåvor lockar till överdrifter. Frågan är vilka bidrag som är värst?

Beloppsmässigt är antagligen slöseri inom vårdens administration samt a-kasseersättning till människor som faktiskt kan jobba – men inte vill – de utgifter som belastar samhället hårdast. Men konkurrensen är stenhård. Enbart de gåvor – som inte sällan försnillas till u-länder och deras herrar – är gigantiska, omkring 25 miljarder per år hanteras av Sida och lika mycket av andra statsorgan.

Att bestämma vilka enskilda kostnader som sticker mest i mina ögon är lika svårt. Alltså vilka som är mest omoraliska sett från skattebetalarnas perspektiv. Låt mig bara peka ut två,.Årliga sk sk Alma-pris till en barnboksförfattre på 5 miljoner och ett så kallat nobelpris till en forskare i nationalekonomi är hänsynslöst fräcka beslut. Omkring 10 miljoner i kulturpengar vräks alltså bara ut till kanske två personer årligen – dessutom ofta mottagare av utländsk nationalitet. Tänk så mycket fint som kunde arrangeras för detta belopp. Eller som – del av andra besparingar – en skattesänkning. Många bäckar små brukar ge en hel å brukar det ju annars heta.

Välfärden tycks alltså per automatik leda till missbruk. Politiker som hanterar skattepengar lockas till slöseri. Förr kallade sossepolitiker detta för stöld från folket. Nu står de först i kön för att kräva liknande onödiga utgifter.

Det är hög tid för att återvända till sparsamhetens dygd. Men politiker vill inte spara. De vill ge bidrag som gör att de återväljs. Problemets grund är alltså den svenska politiska klassens behov. Om detta talar varken medier eller statsvetare. Det är de facto själva en del av dagens politiska system…

Torsten Sandström

Just nu debatteras regeringens beslut om att förkorta mandattiden för styrelseledamöter i universitet och högskolor. Kritikerna anar politisk styrning, medan regeringen talar om säkerhetsaspekter. Möjligtvis finns det en vilja att låta SD vara med att påverka valet av några av de ledamöter som ska utses av staten. Det är oklart.

Kritikerna skriar om politisk styrning. Kanske ligger det något i detta. Men påståendet är ändå faktiskt sanslöst. Ta fram statistik och kolla vilka ledamöter som hittills utsetts av staten! Här finns rader av politiker från hög partipolitisk nivå. Låt mig bara nämna tre. Förut Trallan – förlåt – Allan Larsson och Vanja Lundby Wedin i styrelsen för Lunds universitet. Och nu Anna Ekström som kommer att få förkortad tid i Umeå universitets styrelse. Och då har jag inte nämnt rader av politruker, vilkas politiska åsikter S-regeringar alltid gillat, såsom Ann Ramberg, ordf i Uppsala universitets styrelse.

Sedan årtionden har socialdemokratin använt sig av metoden att via partibok eller kontakter styra det offentliga Sverige utanför kanslihus och riksdag – alltså även universitetsvärlden. Om detta har politiskt korrekta medier varit tysta. Under åren har således en enorm makt utövats av formellt opolitiska uppdragstagare, såväl över universitet som andra samhällspolitiska områden. Det är denna tystnad som är den stora skandalen. Det som händer nu är närmast en bagatell.

Viktigt är också att förstå vad ”akademisk frihet” innebär. I grunden rör det sig om den enskilda forskaren och lärarens frihet att tänka, skriva och tala som han eller hon vill (inom brottsbalkens gränser). I vilken mån personer i ledande befattningar ska omfattas av denna frihet är högst oklart. Att dessa – då de utes av samhället – skulle ha något slags brett skydd för sina uppdrag har knappast något med vetenskaplig frihet att göra. De bedriver ju ingen forskning, tack och lov! Friheten skulle ju i så fall betyda att det ges skydd åt politiker och politruker, som inte har mycket med forskning och ett öppet samtal att göra.

Torsten Sandström

Idag tänker jag åter på Ilija Batljan och det fastighetsbolag som han styr, Samhällsbyggnadsbolaget, SBB AB.

Det är inte så svårt att göra hyreshusaffärer i nollräntetider om man har banker och aktieägare som beviljar stora lån resp deltar i emissioner. Att han backats upp av andra sossepolitiker som sålt kommunmedlemmarnas fastigheter till SBB tillhör bilden av hänsynslös girighet. Det rör sig med andra ord om list, mygel och hybris. Den före detta sossepolitikern Batljan har utnyttjat denna affärsidé till max. Utan att ta varning av tidigare imperiebyggares problem med att genomföra många storaffärer under kort tid med goda räntor har Batljan byggt ett företag på lerfötter.

Så går det när politiker vill syssla med affärer. Man kör sitt eget race och missbrukar omgivningens förtroende. Särskilt allvarligt är Batljans maniska vilja att snabbt bygga ett företagsimperium. Historien lär oss att risken då ofta blir skyhög. Under ett års tid fram till idag har B-aktien sjunkit med 72%. Därför bör kanske Batljans bolag – om det inte först hinner gå i konkurs – byta namntill SSB, Samhällsskadebolaget…

Torsten Sandström

I en serie annonser påstår DN som bekant att man verkar ”för en upplyst värld”. Det vill åtminstone redaktionen – och kanske ägarna om de bryr sig om innehållet – få oss att tro. Jag fnyser – trots att förvisso några få journalister gör goda insatser. Vad sägs om följande rubrik idag:

”Räkna med konflikter om du lever med andra”

Vilken djärv analys! Det är en i mängden av landets många psykolog journalister som står för denna stora vishet. Rubriken är så dum så att även jag häpnar över vad DN kan åstadkomma. Om jag lever ensam på en öde ö uppkommer förstås inga konflikter i mitt liv – låt vara att livet blir trist och man kan bli galen. Så fort andra flyttar till ön finns självfallet en risk för konflikter.

För att åstadkomma denna självklara slutsats behövs inte en utbildning i flera terminer vid ett universitet eller en högskola. Det kan faktiskt ett småskolebarn lista ut.

Därför är jag skraj för vad DN menar med upplysning. Begreppet tycks även omfatta truismer och politiskt korrekta uttalanden. Detta förklarar DN:s hjälp att matcha Greta Tunberg till idolstatus. Det förklarar också tidningens kamp för vänsterns åsikter eller jakten på alternativa medier (alltså de som verkar för kritiska analyser från höger och inte bara pajkastning och hån).

På så vis måste man säga att DN tar ledningen för det svenska samhällets dummerjönsar.

Torsten Sandström

Sossarna för en förljugen politik. Nu i opposition. Man försöker proppa vilka galenskaper som helst i folkets halsar. Vad sägs om följande uttalande av Magdalena Andersson i samband med 1 maj? Hon föreslår statsbidrag till mat och jobb för ungdomar under sommarlovet:

”Vi kan inte låta den här sommaren bli en

rekryteringsfest för de kriminella gängen”

Efter åtta år vid makten menar nu sossarna att detta är ett rimligt förslag. Varför inte långt tidigare? Under åtta år har Andersson suttit i ledningen för det parti som misslyckats kapitalt med att regera nationen. Brottsligheten har ökat katastrofalt. Jag undrar dessutom om vilken betydelse statsbidrag till sommarmat och jobb kan få för att stoppa kriminaliteten? De kriminella klanernas ungdomar lockas ju av större och mer lättförvärvade pengar från knarkhandel och annan brottslighet.

Det ärliga hade varit att säga att socialdemokratin misslyckats med klanvåldet under två mandatperioder samt med den invandring som kriminaliteten bottnar i. Men det gör inte S-partiet. I stället försöker man att ge den nya regeringen goda råd. Och vilken vettig regering vill lyssna på svenska sossar, som inte har förstått hur landet ska styras annat än med en politik som går ut på statsbidrag åt alla…

Ändå envisas svenska medier med att undvika kritisk rapportering om S-partiet. Orsaken är att medierna styrs av vänsterns journalister. Det är bedrövligt. Mediesamhället får pågå vis ett tydligt kännetecken. Vänsterns anhängare propagerar via privata och offentliga medier.

Och folket hukar sig.

Torsten Sandström

Svenska gammelmedier är tröga och sover politisk Törnrosasömn. Först den 5 maj börjar man inse och rapportera allvarliga saker. Som Bulletin skrivit redan den 2 maj så berättar den ryske professorn – statsvetaren – Sergei Medvedev att han anser att Ukrainakriget är starten på ett nytt världskrig. Kampen är ett resultat av något som pågått under lång tid inom den ryska nationen.

Kriget har ideologiskt förberetts i omkring 15 år. Det är fråga om en revansch pga förlusten av ära efter sovjetsamhällets sönderfall. Alltså en nationell kamp för historisk självhävdelse. Man söker återta en grym position som kraschat. Kampen riktar sig inte främst mot Ukraina utan mot västerlandet och dess – enligt Putin – liberala och kulturellt förslappade samhällen. Enligt Putin rör det sig om en minst tvåhundraårig kamp mot fiender från väst. Oavsett utgången i Ukraina kommer striden att fortsätta så länge den nuvarande regimen i Ryssland härskar.

Om man betraktar Ryssland på kartan så framgår det tydligt att nationen förfogar över stor geografisk potential. Men ekonomiskt – mätt i handel – är nationen en tämligen begränsad aktör. I vissa avseenden även tekniskt efter. Moraliskt är landet i botten på grund av obeskrivlig indoktrinering och sträng repression.

Rysslands innehav av kärnvapen gör förstås skeendet ytterst allvarligt. En hänsynslös Putin – ensam och möjligtvis sjuk – medför att läget kan bli extremt explosivt – framför allt för nationer som förut varit under den ryska kulturens kontroll.

I Sverige sysslar enkelriktade medier med FN:s propåer om klimatskräck. FN-chefens grova tirader om undergång pga CO2 döljer tyvärr ett förmodat större problem: storkrig med kärnvapen. Världens tycks gå under pga uppvärmningen, påstår FN-chefen och svenska medier. Det är möjligt på mycket lång sikt om övergången till eldrift mot förmodan uteblir. Men risken för ett världskrig är långt större och detta i närtid. Alltså hamnar allvarligare skeenden i mediernas skugga. Den lilla digitala tidningen Bulletin – av vänstern så hånad – är tre dagar tidigare på hugget om Medvedevs varning. Likaså finska tidningar. Annars så högröstade – och självgoda – svenska medier förmår alltså inte hänga med på grund av deras politiska korrekthet och vana att gå i flock (exv i klimatfrågan). Just nu har man för övrigt fokus på en skenhändelse i London.

Torsten Sandström

Kungakröning i London 2023. Mannen ifråga är redan monark. Men nu ska han smörjas enligt medeltida ritual. Saken är alltså obetydlig politiskt sett.

Men den upphöjs av medierna till något riktigt stort. Det kryllar av rapporter på radio och teve. Och tidningarna berättar detaljerat om alla de ointressanta saker som sker i Westminster Abbey.

För medierna är spektaklet bingo. Timtals rapportering utan att det krävs analys eller annan ansträngning. Man ger publiken en underhållning som är av mindre vikt än en fotbollsmatch. Mediernas karusell snurrar alltså. Lättviktiga time-killers på rad. Inga tråkiga frågor om hur skattebetalarnas pengar används. Eller hur undersåtarna bjuds in att på distans iaktta överhetens värld.

Det är mediesamhället i ett nötskal. Inte undra på att väldens auktoritära regimer fnyser åt demokratin. Eller snarare att de försöker efterlikna den genom sina apspel.

Torsten Sandström

Den svenska ungdomskulturen håller på att spåra ur. Tjogtals intervjuundersökningar visar att barn klagar över sin bräckliga position i samhället. Men som man frågar får man svar, brukar det heta. Det tillhör förmodligen den vanliga ungdomsrollen att kryssa för missnöje i enkätformulär, trots att barnet ifråga är ungefär lika nöjd som de som fått frågan för tjugo år sedan.

Det vi ser är med andra ord en samhällsstyrd urspårning. Det är i huvudsak curlande politiker, medier och föräldrar som bär ansvaret för nutida dogmer om ungdomlig oro och ångest. Denna politiska styrning får naturligtvis allvarliga problem. Det ligger förstås nära till hands att tro att rapporteringen om oro blir en självuppfyllande profetia. Så fort en ungdom känner att livet tar emot – vilket sker för de flesta människor under uppväxtåren – så för söker omgivningen finna en sjukdomsförklaring. Det räcker alltså inte med med uppmuntrande ord – ta´t lugnt, ganska upp dig osv – utan i vårt land kopplas en bred kår av psykologer och psykiatriker in. Och då är det fara i färde. Vad som helst kan faktiskt ske. Medierna spinner då loss om ungdomars sjukdom.

Om jag bortser från mängden diagnoser fulla med bokstäver – så räcker det med att betrakta frekvensen av utskrivning av lugnande mediciner, sk psykofarmaka. I vårt land skrivs nämligen tre (3!) gånger oftare lugnande medel ut än i vår grannländer. Är alltså svenska barn sjukare än danska, norska och finska? Det har jag svårt att tro. Däremot har vår nation många fler psykologer och läkare med inriktning på själens krämpor. Och de är – liksom nationens politiker och medier – naturligtvis fångade av de alltmer spridda teserna om ungdomlig ångest och oro. Många gånger är detta tyvärr professionernas livselixir. Det bidrag till nya vårdjobb och ökad försäljning av psykofarmaka.

Jag påstår att även den svenska skolans problem delvis sammanhänger med en liknande darrig samhällsanalys. Rädslan för oro och ångest har inneburit att kravlöshetens evangelium predikats i åratal inom utbildningsväsendet. Den som underpresterar rår inte för detta, ty orsaken är själsliga krämpor. I syfte att hjälpa den enskilde lindas hela skolverksamheten in i bedövande bomull. På vis tenderar kunskapsnivån att drabbas. Och den traditionella lärarrollen förvandlas till vårdarens. Om höga kravs inte ställs på elever behövs naturligt nog inte skickliga kunskapsförmedlare. Osv.

Det vi ser är en svensk ungdomskulturell spiral i nedåtgående riktning. Jämförelsen med våra grannar – både vad gäller lugnande mediciner och skolprestationer – visar att Sverige skaffat sig ännu ett självförvållat strukturproblem. För detta ansvarar främst den svenska socialdemokratin. Det är huvudsakligen sossarna som länge drivit den svenska vård- och socialdogmatiken. Genom social ingenjörskonst tror S-partiet att man kan bygga en trygg ungdomskultur. Följden har blivit allvarliga överreaktioner och en generation av oro och psykiska diagnoser.

Det är därför det svenska samtalet om Sverige som en moralisk stormakt vad gäller ungdomars liv och hälsa påminner om kejsarens nya kläder. Och än värre. Som sagt, genom allvarliga snedtramp – kravlöshet och överreaktioner – hotas generationer av barn att skadas. Detta i ett land där i åratal pengar strömmat till skola och vård.

Torsten Sandström

Den som är politiker anförtros ett stort ansvar. Efter bästa förmåga ska han eller hon hushålla med folkets pengar. Signalen borde alltså vara försiktighet och sparsamhet i och med att andra ska tvingas betala. Man kan kanske säga att brottet ”trolöshet mot huvudman” beskriver hur ett politiskt uppdrag inte bör gestaltas, dvs hur det bör gå om förtroende missbrukas:

Om någon, som på grund av förtroendeställning fått till uppgift att för någon annan sköta en ekonomisk angelägenhet eller självständigt hantera en kvalificerad teknisk uppgift eller övervaka skötseln av en sådan angelägenhet eller uppgift, missbrukar sin förtroendeställning och därigenom skadar huvudmannen, döms han eller hon för trolöshet mot huvudman till böter eller fängelse i högst två år.

Men tyvärr gäller inte denna regel i 10:5 Brottsbalken för beslutsfattande i en politisk församling. Detta på grund av att besluten där antas vara välmenande och välgrundade av politiska skäl. Annars hade också polis och åklagare fått häcken full med att utreda politikernas framfart.

Ändå menar jag att många politiker måste ses som vaneförbrytare då det gäller att missbruka förtroende. I diktaturer saknar folket ofta tillit till nationens politiker, varför uppkomsten av trolöshet mot huvudman är en naturlig följd som få förtryckta irriteras över. Demokrati bygger däremot på förtroende. De fria valen förutsätts vara baserade på denna tillit. Men ändå blir tilliten en fiktion, något som i sin tur avspeglas i ett utbrett folkligt förakt för den politiska eliten. Till vardags klagar nästan alla på svenska politiker. Många känner sig svikna. Tyvärr ofta med all rätt.

Demokratin har med andra ord flera skuggsidor. Väl känd är Churchills fyndiga tes: ”Demokrati är den värsta formen av styrelse, bortsett från alla andra former som man prövat tidigare.” Hans uttalande ska ses mot år av egna erfarenheter från det brittiska parlamentet. Där har han förstås sett politiker som svikit löften till sina väljare. Och antagligen har han själv lockats till förtroendesvek. Dessutom har han sett otaliga beslut som fattats med effekt att pengar förslösats från nationens huvudmän. Han är även bekant med den värsta formen – röstköp genom löften om ekonomiska bidrag till några och beskattning av andra. Han har alltså sett hur demokratins lackmuspapper funkar. Och det färgas ofta rött, såväl i Storbritannien som i Sverige.

Visst finns det ärliga politiker. Men tyvärr är det så att de hederligaste kommer till korta vid kampen om jobben inom politikernas karriär. De ansvarsfulla vägrar att köpa röster som konkurrenternas väljare ska tvingas betala. Därför tycks det tyvärr som de mest kallhamrade och sluga politikerna tenderar att ta hem spelet. Så är det såväl i Storbritannien som i Sverige.

En sådan hänsynslös person var i min värld Olof Palme. Utan att tala om hur och varför läroprocessen gått till listade han ut ett antal grundprinciper för hur folket skulle bedras vid allmänna val. Den främsta tesen var förstås att riktade penningbidrag till vissa grupper skulle säkra socialdemokratins väljarstöd (i synnerhet som det angavs att de välbeställda skulle betala högre skatt för att finansiera bidragen). Palme visste även att manipulera demokratin i korporativ riktning, så att hans falanger utanför riksdagen – dvs bossar inom fack- och hyresgästföreningar samt trogna byråkrater – via lagstiftning gavs vidgad makt. Han insåg också hur SR och SVT enkelt kunde användas som allierade i kampen om väljarna. Genom att satsa på statliga journalisthögskolor och en i lag riggad styrelseform över företagen SR/SVT kunde han ge svenska medier en rejäl skjuts i vänsterns riktning. Till den mediala bilden hör skapandet av en Granskningsnämnd som – främst till namnet – sysslar med kontroll av journalisternas vänsteravvikelser i public service´ regi. Bakom Palmes politiska strategi fanns även hans vurm för den ”starka staten”, något som gjorde att privata företags nytta och de enskildas frihet närmast sågs som demokratiska hinder som måste övervinnas.

För att begränsa det utbredda politiska förtroendemissbruk jag nu skriver om måste svensk demokrati moderniseras. Den starka svenska staten måste växlas om till en demokratiskt effektiv offentlig apparat, som maximalt försöker hylla frihetens mål. En väg är vidgad rotation på politiska poster samt en öppning för inslag av direkt folklig demokrati. En annan viktig väg är att ge Riksrevisionen ett rejält utökat mandat och en faktisk maktställning inom stat och kommun. Liknande ett domstolsförfarande bör övervägas att Riksrevisionens kritik måste bemötas av regeringen och – vid skiljaktig mening – ges möjlighet till en slutlig prövning i sista instans i Högsta förvaltningsdomstolen ( eller hellre direkt i en nyinrättad Författningsdomstol). Mina förslag kräver förstås flera lagreformer, främst avseende Regeringsformen.

Min mening är alltså att en svag svensk rättsstat måste stärkas. Det är nödvändigt och bråttom. Nationen befinner sig nämligen i en rättsstatlig kris med flera andra dimensioner.

Torsten Sandström

I DN 2/5 syns en rubrik högt upp på hemsidan:

De vill skapa en värld bortom kapitalismen

I reportaget beskrivs hur det norrländska Skogsnäskollektivet inspirerats av Kerstin Ekmans ”Händelser vid vatten”. Tidningen vill beskriva hur det är att bo där och varför medlemmarna av kollektivet gör det.

Jag undrar varför DN lyfter denna fråga just nu. Det kan knappast ha att göra med Ekmans bok eller SVT:s filmatisering. Artikeln och efterföljaren om ett kollektiv på Östermalm i Stockholm pekar på att tidningen vill rapportera om alternativa livsstilar som man tycker är intressanta och i tiden. Delvis rör det sig förstås om kritik av kärnfamiljen. Men det är också en fråga om politiskt systemkritik, dvs en attack mot nutida svensk produktionssätt. Det är där rubriken (se ovan) kommer in och passar som hand i handske.

Det är alltså kapitalismen som kollektivisterna i Skogsnäs tycks vilja ersätta. Frågan är med vad? Att man drar sig tillbaka i skogen tyder knappast på en vilja att plädera för storskalig planekonomi. I stället tror jag att det rör sig om miljörörelsens pågående skräckvision om klimatförändringar. I handling vill vissa protestera genom att klistra fast på allmänna ytor för att stoppa människors vardagliga rörelser och sysslor. Andra drar sig tillbaka till ödemarken och lever på vem vet vad – kanske ärvda eller besparade pengar.

I båda fallen rör det sig om förakt för en svensk ekonomi som skapat hög välfärd för massor av medborgare i vårt land. Okej att välfärden är ojämnt fördelad. Men även många som inte bidrar med eget arbete till samhället – ev bosättare i olika kollektiv ute i skogen – får skola, vård och mycket annat genom den gemensamma skattefinansierade välfärden.

Genom att okritisk presentera dessa alternativa rörelser – även de som via lagbrott klistrar fast sig och stoppar trafiken för andra – propagerar SvD:s (och andra mediers) journalister faktiskt för en form av kommunism eller flummig landsbygsgemenskap. Egentligen rör det sig om stöd till samma anda som uttrycks av dem som vill leva på andras bekostnad, ty kollektivisterna kan räkna med samhällets och skattebetalarnas pengar då det gäller exv vård.

Är SvD:s och landet journalisterna naiva och omedvetna? Kanske, men definitivt inte alla – det finns flera lysande kritiska skribenter. Men jag vet att många inom kåren är vänstersocialister, av vilka flera jobbar för att skapa en nutida planekonomi, som innebär att vår moderna industriella marknadsekonomi ska omformas. På så vis blir de människor som drar sig undan samhället – i kollektiv eller inte – reformister eller revolutionärer.

I deras tänkande ligger förstås en god portion naivitet. Hur ska den moderna offentligheten finansieras om medborgarna inte lönearbetar i tätorternas industrier? Vem ska sköta skolor och vård? Hur ska pensioner och äldreomsorg fixas? Frågorna hopas över de barnsliga idealister som tror sig veta bäst och därför rekommenderar flykt från dagens lönearbete?

Stora delar av den svenska journalistkåren måste lämna vänstertänket. Om de inte kan skriva sakligt och kritiskt om dagens samhällsproblem måste de lämna sina mediejobb och gå in i en lämplig kyrkorörelse, som vill betala dem för att drömma om framtiden. Det är dock synd om deras barn, som får en knepig start i livet.

Torsten Sandström

Just nu dras den återkommande säsongen igång om krisen rörande semestervikarier inom svensk vård. Vi har lärt oss att ställa klockan efter ett semesterproblem som kunna undvikas genom annorlunda administrativa (och arbetsrättsliga) regler som för länge sedan bort genomföras rörande uttaget av semester inom vården. I Finland tycks det inte vara ett stort problem. Och varför klarar privata svenska företag detta någotsånär – och inte svensk vård?

I nutid är dessutom medierna fulla med rapporter om långa köer inom exv cancervården och väntan på operationer där.

Likaså har det nyss dragits igång ett mediala intresse för att tandvården gå på knäna. Barn får inte besökstider och vuxna hänvisas – av regionerna – till privata tandläkare.

Men ingen försöker finna förklaringen till eländet. Det finns nämligen en gemensam nämnare för problemen: Sveriges 21 regioner/landsting som var för sig utför samma jobb. Pengar saknas inte vilket bilden ovan antyder. Vi kan se det genom att utav omkring totalt 300.000 anställda så dominerar den stora grupp som utför administrativt arbete av olika slag. För att inte öppet tala om detta har gruppen byråkrater fördelats på en lång rad undergrupper, i stil med ledningsarbete, handläggare, administratörer mfl. Sammanlagt till en mängd som antagligen överstiger antalet sjuksköterskor (överst i bilden), dvs omkring 70.000. Sedan 2010 har mängden administratörer vuxit med omkring 36 procent, se https://timbro.se/smedjan/debatt-landstingens-doda-hand/. Kontentan är en stenhård tro på att byråkrati ska hjälpa 21 olika regioner. Men så är ju inte fallet.

Alla inser att en mer centraliserad sjukvård i Sverige, dvs en bantning av regionerna till kanske tre, kan innebära en rejäl besparing inom byråkratin och ett koncentrerat administrativt arbete. Här finns således en stor potential för fler tjänster inom själva vården. Detta enbart genom att använda regionernas pengar mer effektivt. Ändå ropar alla chefer inom regionerna efter nya pengar från staten.

Verkligheten är ju inte klok. Men det är Sverige i nötskal. Inom den politiska klassen håller man varandra under armarna.

En bra regering borde inse problemet och därför genast inleda en översyn av regionernas organisation! Ebba Busch har lovat detta i valrörelsen, vad nu det var värt…

Torsten Sandström

I förra veckans DN skrev den olycksaliga propagandisten Peter Alestig en artikel som ger näring åt ett stort svenskt problem. Han hyllar nämligen forskare och högskolor som främjar aktivism i klimatrågan.

Den högre utbildningens frihet är viktig. Varje forskare ska ha rätt att välja ämne och perspektiv – låt vara att den vetenskapliga metoden utesluter rent politiskt tyckande. Däremot måste ledningarna för universitet och högskolor ovillkorligen hålla sig till det som är vetenskapligt bevisat som sant. FN:s politiserande i klimatskräckens tecken är självfallet inte att se som sanningar. Däremot innehåller IPCC:s studier block av vetenskap, exv rörande uppvärmningen som ett faktum och att CO2-utsläpp är en trolig delorsak. Men stora delar av IPPC:s påståenden om CO2-utsläppens omfattning och verkan i tiden är däremot vetenskapligt osäkra och bygger på modeller som är omdiskuterade. Alltså bör svenska forskningsinstitutioner varken främja FN:s eller IPCC:s slutsatser. De är inte ren vetenskap, utan en mix av tro och vetande. Däremot bör oberoende forskare uppmuntras till egna studier.

Alestigs propagerande i DN för att svenska forskningsinstitutioner ska visa aktivism för FN och IPCC är därför en väg mot en forskning som baseras på politik och tro. I slutet av 1800-talet hade biskopar och teologer den högsta makten över svenska universitet, dvs de två enda dåtida i Uppsala och Lund. Detta kritiserades med stor kraft av radikala vetenskapare i stil med socialdemokraten Bengt Lidforss. Hans kritik bidrog till att biskopsväldet slopades.

Nu pläderar Alestig för en utveckling med liknande konsekvenser. Universitet och högskolor ska bli säten för klimatskräckens spridande, en tendens vi tyvärr redan tydligt ser. Risken är stor att FN:s politiserande kommer att få makt över universiteten och deras forskare. Även om IPCC har funnit goda vetenskapliga korn är organisationen befläckad av samma aktivism som prästerna förr drev.

Läsaren av mina bloggar har sett att jag använder hatordet ”talibaner” om dem som driver trosviss politik. Alltså dömer jag ut aktivister som anser att ändamålet främjar medlen, dvs att FN-propaganda är ett godtagbart verktyg för framtiden. Alestig är så fångad av sin tro på FN:s och IPCC:s ord att han till varje pris vill föra ut sitt budskap. Så gör en taliban. Men inte person som vill kalla sig vetenskapsjournalist. Så agerar en ”alestigare”. Och tyvärr även ledningarna för flera universitet, exv det i Lund och Växjö genom sina vicerektorer. Öppenhet – inte enögdhet – är vetenskapens signum.

Slutligen måste tyvärr regeringens minister för högre utbildning, L-partisten Mats Persson, kritiseras. I vanlig vänsterliberal ordning flummar denne doktor i ekonomisk historia omkring. Med ena handen pekar han på behov av öppenhet vid svenska lärosäten och kritiserar PK-kulturens utestängning av oliktänkande. Det är bra. Men med den andra handen jagar han klimatrealister som – i likhet med Elsa Widding – vill främja en öppen debatt och klimatskräckens darriga grunder. En enögd minister är en stor samhällsfara.

Torsten Sandström

Tider förändras. Nya samhälleliga metoder för försörjning av befolkningen skapar annorlunda politiska förutsättningar. En hård och överhetlig kapitalism bidrog till att fackliga organisationer blev viktiga spelare i samhället. När dessa och andra frihetliga krafter får rollen som politiska eliter växer förstås nya politiska ideal fram. Så länge dessa politiska funktionärer fyller viktiga funktioner för samhället kommer förstås en del av fackföreningsrörelsens pampar leva kvar och utöva makt. Det är just det som kännetecknar situationen för dagens socialdemokrati. Den framstår som ett slags politisk blindtarm, utan nyttig betydelse för samhällskroppen. Den kan till och med agerar skadligt.

Det är detta jag kommer att tänka på då jag på statsradion och statstelevisionen hör talas om dagens demonstrationståg på 1 maj. Glesa överlevare – många av dem pensionärer – marscherar för den samhällstyp som tjänat ut, men vars politiker ändå vill bita sig fast. Nutidens tåg av vänsterfolk är enbart en skugga av dem för femtio år sedan. Så går det. Och så går de på rad. I konservativ anda marscheras det bara…

Alltså framförs Socialdemokratins gamla paroller. Ropen skallar, bidrag åt alla. Nu gäller det bidrag till sommarlovslediga barn.

Om femtio år, alltså 2073, har kanske 1 maj förlorat status som helgdag. Ingen vet nämligen då vad som firas. Tro mig, sossarna makt är då bruten. Hur samhället då styrs vet inte jag. Men jag hoppas på en bättring, utan att se några tydliga tecken i den riktningen.

Torsten Sandström

SvD har i dagarna en artikelserie om det politiska samtalet i Sverige. Det kan låta lovande – om öppenhet varit målet. Men så är det inte. I stället tar journalister och intervjuade ställning för den politiska elitens rop på att slippa höra grov kritik från motståndare på alternativa medier, exv twitter och bloggar. Jag försvarar självfallet inte sådana kräkningar. Dock sker SvD:s rapportering genom att perspektivet snävas åt så att enbart makthavarnas rop på skydd beaktas med hänvisning till demokratins behov.

I centrum för artikelserien står begreppet affektiv polarisering. Låt mig citera:

Affektiv polarisering gör att parterna inte är mottagliga för motståndarsidans argument och anses därför vara ett hot mot demokratin. Det demokratiska systemet bygger på att grupper med olika åsikter kan samarbeta. Affektiv polarisering är också ett växande forskningsfält.

Även om begreppet, som det nu beskrivits, framstår som neutralt är framställningen vinklad mot sociala medier där demokratins busar påstås finnas. Syftet blir alltså att frammana lågaffektiva beteende från busarnas sida så att ett demokratiskt samtal ska uppnås.

Det faller däremot inte SvD:s journalister in att fråga varför en polarisering sker i Sverige. Enligt min mening bär eliten ett tungt ansvar för splittringen. I flera bloggar har jag pekat på hur socialdemokratin under ett par decennier jagat SD med direkt skymfande tillmälen. Detta i syfte att hindra SD:s stegvist ökade inflytande över svensk politik och – väl att märka – sossarnas väg mot en ökenvandring i svensk politik. Såväl The Economist har pekat på denna antidemokratiska strategi som jag alltså själv i många bloggar pekat på. Splittringsmetoden är ett allvarligt angrepp på det öppna samtalet (en frihet som jag utan att vara SD-anhängare pläderar för).

Den metod som sossarna använt kan också betecknas som affektiv polarisering, även om den kanske inte används med särskilt hög röst. Många som sympatiserar med SD uppfattar sossarnas metod som orättvis och gravt taktisk: partiet vill skapa splittring för att själv vinna röster. Det är inte att undra på om denna besvikelse inom SD-leden mot vänstereliten avspeglas på sociala medier och att därför röstläget av naturliga skäl skruvas upp. Men att fåtal går till skamliga övergrepp är bara att beklaga.

Liksom i sandlådan gäller det enligt min mening även inom politiken att försöka utreda vem som bär skulden för ett politiskt bråk samt vem ”som börjat” som det heter när barn träter. I min värld – jag noterar ett uppskruvat tonläget på ömse sidor – är det ingen tvekan om att det är sossarnas splittringsstrategi som är grundorsaken. Deras grova tal om nazism och rasism är skulden till polariseringen och utlåningen av SD som parias.

Man väntar sig knappast att SvD ska vara fanbärare för eliten, eller nu den politiska klassens behov av skydd mot uppstickarrörelser i stil med SD. Men faktum är att rader av svenska journalister med vänsteråsikter driver politik för grön socialism. På landets universitet och högskolor finns det även åtskilliga forskare som i samma anda bedriver forskning. Inte undra på att resultatet blir artiklar i SvD att det slag jag nu kritiserar.

Vad gäller SvD är problemet ytterst att ägarföretaget Schibstedt struntar i politikens sakliga innehåll. Man önskar endast åsikter som kan sälja annonser och andra mediala produkter. Då passar tydligen slagord från vänstern in – i kombination med en billig men underhållande åsiktsförmedling.

SD:s valframgångar pekar på att sossarnas strategiska polariseringspolitik inte fungerar. På sikt kommer den förmodligen att bidra till att sossarna måste välja en ny väg. Jag tror man tvingas välja mellan en påtagligt mer vänsterliberal politik än idag eller att försöka nå någon form av allians med SD. Redan idag röstar omkr 28 % av LO:s medlemmar på SD. Den senare vägen kan idag tyckas stängd. Men då S-partiet är ett utpräglat maktparti kan den ändå vara lockande. Partiet säljer gärna ut sin gamla ideologi för att nå Rosenbad. Hursomhelst står sossarna inför en dyster framtid. Det har man sannerligen förtjänat genom att under de senaste åtta åren valt maktens väg och skapat rader av politiska surdegar genom samarbete med framför allt Mp och V.

Torsten Sandström

Det öppna samtalets sajt Klimatupplysningen.se rapporterar om de grönas frälsningsceremoni, den sk Earth Day. Det är en föreställning som går ut på att hålla de troendes krisbudskap varmt. Alltså inte bara att en smygande uppvärmning är på gång, utan att den är nära förestående. Just krisen i närtid är en viktig del i frälsningsbudskapet. Undergången måste vara nära i tiden för att skrämma människor.

Filosofiprofessor Ingmar Nordin på Klimatupplysningen.se har gått igenom en rad hiskeliga påståenden om den blivande krisen från 1970-talet, alltså för omkring 50 år sedan. Du måste läsa hans genomgång av astronomiska överdrifter. Att denna rörelse påstår sig bygga på vetenskap är rena humbuget.

Självt tror jag att det finns en vetenskaplig sanning i att uppvärmning pågår. Men dess omfattning, förlopp i tiden samt faktiska orsaker är knappast vetenskapligt klarlagda. Nordins genomgång av tokiga påståenden klargör detta. Krisbudskapet är sannerligen inte vetenskapligt belagd. I så fall hade mänskligheten idag levt i den yttersta miljökrisen, nära slutet på mänsklighetens existens. Så är det ju inte.

Alltså finns det stark anledning att ifrågasätta krisbudskapen i svensk politik och svenska medier. Det vi ser är ett storskaligt politiskt propagandamaskineri. Avsikten är att via skräck skrämma folket till underkastelse. Historien visar prov på liknande rörelser för frälsning. Bakom står rörelser som strävar efter makt.

Vetenskapens svar måste vara öppenhet och kritisk diskussion. Tyvärr ser vil litet av detta idag. Men i bästa fall syns en tillnyktring. Miljötalibanernas politiska inflytande har under energikrisen kraftigt minskats. Många politiker har börjat förstå att rörelsens överdrifter baserats på ett falskt budskap. Nedlagda kärnkraftverk i Sverige svider idag i medborgarnas plånböcker.

Läs Nordins katalog över hisnande påstående för femtio år sedan. Den kommer att förändra din syn på påståenden om att krisen är nära förestående. Antingen fräls du från ondo. Eller så får du en bekräftelse på din tidigare skepsis mot talibanernas framfart.

Torsten Sandström

Äntligen har generaldirektören på Skolverket fått besked om att uppdraget avslutas. Han som fått tjänsten på grund av politiska meriter får alltså sluta av samma anledning. Han är en sosse som i denna egenskap – alltså inte av ”förtjänst och skicklighet” som grundlagen kräver – fått jobbet som chef för Skolverket. Naturligtvis förnekar sossepartiet att han är deras agent i myndigheten. Men i dagens SR P1 intervjuades han och sa så här:

”Skolverket är politikens verkstad”.

Han försade sig med andra ord. Kan det sägas tydligare att han ser sitt jobb som politikens vindflöjel, dvs i hans fall en vägvisare för vänsterpolitik. Hade han sagt att ”Skolverket är kunskapens värn” hade han kanske klarat sig ifrån etiketten vänsterpedagog. Men det är den rollen han axlat. Och för vänstern är det viktigt att Skolverket ska driva den kravlösa politik som sossarna i åratal propagerat för. Genom låga krav har skolan utvecklats till en politisk förvaringsplats, där jämlikhet är viktigare än kunskap. Resultatet har främst drabbat dem som bäst behöver tydliga krav för att göra karriär i samhället. I skottgluggen har alltså i första ledet stått barn till invandrare som inte får den hjälp i hemmet som räddat många infödda.

Nu är det upp till den nya regeringen driva en ny skolpolitik med kunskapen som ledstjärna. Då gäller det att välja en politiskt oberoende pedagog som chef. Dvs en person som vågar fatta beslut som innebär att kravlösheten monteras ned. Det blir Skolverkets uppgift att skära i snårskogen av normer och ställa ett antal tydliga krav. Slå gärna samman myndigheten med Skolinspektionen (en uppdelning som bara skapar oklarhet och befäster flum). Skolverket bör anordna rader av nationella prov och se till att de åtlyds vid betygsättningen, utan dagens svepande undantagsskäl som gör att enskilda lärare kan inflatera betygen. Undantag ska endast göras vid synnerliga skäl och med godkännande av rektor, som terminsvis ska tvingas rapportera antalet undantag. Rättningen av proven bör dessutom göras av annan lärare än den som ansvarar för klassen ifråga. Genom fler nationella och lokala prov ska kunskapsnivån drivas uppåt. Vid sidan om kunskapsmålen ska ordningskrav givetvis drivas stenhårt. Den som på gymnasienivå inte sköter sig ska efter varning och upprepning avstängas och tvingas gå om. Vid upprepning efter avstängning ska eleven ifråga lämna gymnasieskolan.

Allt detta skulle för länge sedan vara på plats i vårt land – efter utländska förebilder från nationer med hög rankning i Pisa- undersökningarna. Men det har medvetet underlåtits av rader av chefer vid Skolverket, som drivit vänsterns slappa och kravlösa linje rakt in i krisens vägg. Läs gärna min tidigare blogg: ”Skitskolan i Botkyrka som försvann” och där bifogad text av Anna Dahlberg från Expressen. Nu är hon statssekreterare åt statsministern, vilket är lovande. Läs här:https://anti-pk-bloggen.se/?s=dahlberg

Pust, så mycket arbete regeringen har med att styra om sossarnas Sverige till en normal västeuropeisk stat!

Torsten Sandström

Sverige lever i en efterkristen tid. Det är enkelt tt förstå varför budskapet om Jesus inte tilltalar nutidens befolkning. Medierna skapar ju redan berättelser som är mer trovärdiga och rafflande än Kristus agerande visavi lärjungarna, låt vara att press, radio och teve vinklar reportagen hårt och ofta till vänster. Dessutom har kyrkans krav på tionde flera gånger om övertrumfats av en tung statlig beskattning. Ett förenklat kyrkligt budskap har med andra ord ersatts av mediesamhällets svammel och nöjen. Jag sörjer inte kristendomen, men irriteras av nöjesindustrin.

I stället för kyrkans åldrigt stela dogmer lever vi idag under mediernas flummiga tortyr. Där upphöjs Greta Tunbergs barnsliga protester till ”hållbar” svensk politik. Och public service spär på med ”lägereldar för folket” – så säger SVT:s chefer – i stil med Mellot, Mästarnas mästare och Gift vid första ögonkastet. En punkterad svensk tredje statsmakt ansluter sig alltså till dansen kring kring en flummig nöjeskarusell. I landets till upplagan största tidning – Dagens nyheter – talar Hanna Hellqvist (den 18/4) om för läsarna att hon har fått en ADHD-diagnos. Kan egotrippande underhållning inom svenska medier nå en högre nivå?

Allt detta sker under svenska politikers beskydd. Deras tanke verkar vara att sovande medborgare framför teven och inför mediernas utbud är bättre än ett kritiskt och öppet samtal om politik. På så vis fungerar mediesamhället som ett politiskt sömnpiller. Eller som en bedövande narkos. Så vill uppenbarligen politikerna ha det. Den nutida politiska klassen – liksom sina historiska föregångare – vill således bita sig fast vid makten.

Ändå tror jag historien lär oss att de som tillskansat sig alltför stor politisk makt sitter löst. Tyvärr är mediesamhällets strategi om underhållning till slöa medborgare svår att bekämpa. Men jag tror att de politiska schamanernas undergång ändå är schemalagd i tiden -liksom numera kristendomen. Jag jobbar så gott jag kan för detta.

Torsten Sandström

Många oroas just nu över AI, dvs den artificiell intelligensen vådor. OK, här finns kanske något att bita i. Men svenska folket har så många andra mer näraliggande problem, som i första hand borde betas av. Jag tänker förstås på skola, vårdbyråkrati, hyresmarknad, våldsbrott, skatter, bidragsslöseri osv.

Ett föga påtalat problem är mängden svenska kravmaskiner, som via mediernas benägenhet talar om för svenska folket att vi genom höjda skatter måste fixa både det ena och det andra. I särklass värsta syndaren är föreningen SKR, Sveriges kommuner och regioner. I stort sett varje dag berättar SKR inför mediernas kolportörer att ökade bidrag måste betalas av staten till än det ena, än det andra. Ingen journalist tycks förstå att SKR talar för sin sjuka mor. Budskapen framställs som sanningar. Kommuner av olika slag tar förstås helst emot statsbidrag – då slipper man höja kommunalskatten. Och bara genom att hota, dvs kraftigt påtala ett problem, kan SKR åstadkomma bingo för sina medlemmar, dvs kommuner och regioner. SKR är en evighetsmaskin som ständig säger samma sak: ökade bidrag!

Märk att det finns många andra kravmaskiner. Jag tänker nu på mängden av sk allmännyttiga föreningar som ofta bara för fram en enda fråga, klimat, u-hjälp, miljö, en viss sjukdom samt dessutom många andra politiska specialproblem. I medierna behandlas dessa påtryckningsorganisationer som om de vore vetenskapliga institutioner. I själva verket är många av dem affärsrörelser, som skörtar upp medborgarna för att få sin egen personal försörjd på en lönenivå ovanför genomsnittet. Välgörenhet har jag inget emot, bara det tydligt framgår att stora pengar avsätts till administrationen samt att medierna klargör att organisationerna framför egna politiska åsikter och inte vetenskapliga sanningar. Alla minns kanske Bengt Westerbergs miljonlön från det skadeskjutna Röd Korset. Korruption?

Nästan var dag presenteras Svante Axelsson i svenska medier, dvs mannen som lobbar för den statliga organisationen Fossilfritt Sverige – grönstämplad av Mp i regeringsställning. Ingen talar om att Axelsson större delen av sitt liv jobbat för olika påtryckarorganisationer inom miljö- och klimatsektorn. Han är inget annat än en reklammakare för politiska åsikter, som bara delvis kan anses som sanna. Jag har hört honom plädera för reduktionsplikt i drivmedel. Han medger att skogsråvaror ökar CO2-utsläppen liksom förbränning av olja gör. Men det goda enligt Axelsson är att det rör sig om förnybar CO2! Jag tycker också att oljan bör ransoneras – den behövs för tunga maskiner – men tala för sjutton inte om CO2-kris i detta sammanhang.

Många fnyser åt påtryckare som jobbar i Bryssel för att tjäna pengar. Men få reagerar mot de svenska lobbyister jag nu talar om, dvs kravmaskiner som från hemmaplan jobbar för att höja dina och mina skatter. Det är för jäkligt! Okej, vi lever i ett fritt samhälle, men det bör formuleras hinder då lobbandet medför rubriker i public service eller att skattepengar ska brännas av på din och min bekostnad.

Torsten Sandström

En dominerande tes i den svenska politiska och mediala debatten är ”alla människors lika värde”. Den svenska regeringsformen slår i 1:2 fast följande: ”Den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet.” Märk att budskapet inte är likvärdighet, utan att staten ska försöka respektera tesen att alla människor i vårt land har lika rättigheter. I grunden är alltså tanken att människor kan behandlas olika bara det finns lagliga skäl till detta.

Att en särbehandling följer via lagstiftning är enkelt att konstatera. Exv har småbarn ingen rättshandlingsförmåga. Vidare tjänar det föga för högavlönade att klaga över att de tvingas betala högre skatt än många andra. Underförstått kan alltså lagstiftningen särbehandla människor om det finns rättsliga grunder för detta. Men individer i exakt samma position måste däremot behandlas lika.

Men den mediala diskussionen i Sverige tar sällan hänsyn till den senare distinktionen, dvs att olika position kan innebära särbehandling och att så ofta följaktligen måste ske. Denna ignorans från press, radio och teve går kanske att förstå – förmågas att se juridiken i vitögat är inget som kännetecknar journalistkåren. Här tuggas i stället teser som att ”alla människor har lika värde och lika rättigheter”. Det är givetvist naivt. Men det är följden av en dröm – en politisk önskan – som inte fungerar fullt ut i ett samhällsperspektiv.

Med min rimliga åsikt blir därför bevakningen av svenska medier jobbig. Det politiska åsiktsmånglandet står mig ofta i halsen. Häromdagen gav SR P1 stort utrymme åt en stackars mamma vars son hade blivit dödad i en intern skjutning mellan två gäng. Hon förtvivlades över att hon inte kunde få brottsskadeersättning från svenska staten pga sonen död. SR:s journalister föreföll tycka samma sak. Men ingen – mer än kanske justitieministern som yttrade sig i vanlig seg stil – försökte förklara varför, nämligen enligt talesättet att ”den som sig i (den brottsliga) leken ger” får skylla sig själv och går miste om penningbidrag från samhällets sida.

En annan situation som medierna inte heller klarar av att hantera rör könsbyten av män som önskar tävlingsidrotta med kvinnor. Här dras ofta vapnet lika värde. Att könsbytet medför sämre rätt för medtävlande med mindre muskelmassa förefaller vara omöjligt att förstå i den svenska moralens djupa djungel.

Självfallet är det en svår – kanske omöjlig – uppgift att dra rättsliga gränser kring de rättigheter en människa ska ha då han eller hon själv försatt sig in situation som kräver kostsamma insatser från samhällets sida. Därför behandlas rökning, alkoholism, narkotikabruk, självmordsförsök och vårdslösa självskador på samma vis inom sjukvården. Lagstiftning saknas som bekant för att det offentliga ska neka vård eller kräva ersättning för vård som getts.

Men i detta gränsland frestar samhällsutvecklingen enligt min mening lagstiftarens välmenande betalningsvilja enligt principen lika för alla. Den nya individualismen har nämligen främjat utvecklingen av sysslor som innebär ett påtagligt risktagande för – som jag förstår det – aktiviteter som enbart baseras på nöjesintresse (eller för att i tävlingssammanhang tjäna pengar, exv boxning och bilsport). Typiska exempel är bestigning av berg eller skidåkning off pist i lavinmiljö, sysslor som om skador inträffar medför exceptionellt höga kostnader för räddningsinsatser. Jag menar att det vore rimligt att i lag försöka begränsa samhällets kostnader för räddning och vård genom lagregler om plikt för den enskilde att ersätta samhällets kostnader i sammanhanget. Alltså en lagparagraf om plikt att utge ersättning för samhällskostnader vid utövande av uppenbart farliga kroppsaktiviteter i nöjessyfte. Den som i affärssyfte driver farlig verksamhet är normalt ansvarig för de kostnader som vållas andra.

Jag är medveten om att mitt förslag kan uppfattas som grinigt och trist. Men den kravlöshet som idag kombineras med individers villighet att ta risker bör motverkas. Även om jag inte är någon vän av ny lagstiftning – i ett Sverige som redan är till bredden fullt med regler – finns det pedagogiska rättviseskäl bakom min idé. Det gäller i grunden att visa att människans rättighetssfär har sina naturliga begränsningar, dvs något som kommit i skymundan av mediesamhällets rop på människans frihet och mänskliga rättigheter.

Torsten Sandström

Den 20/4 kunde man i DN läsa ett vänstermanifest – i form av en debattartikel – som egentligen inte är värld att uppmärksammas, utan att snabbt glömmas. Men den helgalna ambitionen och undertecknarnas status gör att några ord måste sägas. Rubriken är att Sverige inte längre kan styras som ett företag. Ett annat slagord är att besparingar inom staten måste stoppas. Dessutom krävs att en ”Myndighet för god förvaltning” måste inrättas.

Texten är undertecknad av följande akademiker plus en gammal sosseminister, numera fackboss inom Statstjänstemännens förbund:

Shirin Ahlbäck Öberg, professor i statsvetenskap, Uppsala universitet
Jonna Bornemark, professor i filosofi, Södertörns högskola
Louise Bringselius, docent i företagsekonomi, Lunds universitet, gästforskare vid Handelshögskolan Stockholm
Patrik Hall, professor i statsvetenskap, Malmö universitet
Anders Ivarsson Westerberg, professor i statsvetenskap, Södertörns högskola
Britta Lejon, förbundsordförande, Fackförbundet ST
Johann Packendorff, professor i industriell ekonomi, KTH
Jon Pierre, professor emeritus i statsvetenskap, Göteborgs universitet
Göran Sundström, professor i statsvetenskap, Stockholms universitet
Kerstin Svensson, professor i socialt arbete, Lunds universitet

Det enda goda jag kan se i artikeln är att den högsta byråkratin – toppskiktet som står utanför ST! – vuxit starkt på de yrkesprofessionellas bekostnad. Men det noteras inte att även byråkratin på mellan- och lägre nivå vuxit och att ett otal nya myndigheter inrättats. Under de senaste 20 åren har omkring 40.000 nya tjänstemän – motsvarande en mellanstor stad – tagit itu med att sortera papper och åka på tjänsteresor. Författarna passar dessutom på, som nyss nämnts, att önska inrättande av ännu en korstågsmyndighet med ett synnerligen fånigt namn.

Hela texten är en plädering mot besparingar inom staten – dvs nya pengar måste avtvingas skattebetalarna för att öka administrationen av Sverige. Detta skriver alltså flera professor som genom egen forskning kommit fram till denna politiska nödvändighet. I centrum av artikeln står en kritik av företagsekonomiska ambitioner att öka effektiviteten och kontrollen inom en redan uppblåst statsförvaltning. Att den kommunala administrationen – särskilt inom en vårdsektor med 21 separata regioner – har vuxit utöver alla gränser håller man förstås tyst om.

Det är som sagt särskilt intressant att notera undertecknarnas forskningsinriktning. Rader av statsvetare, som inte förstått faran med den svenska offentliga byråkratin. Gruppen verkar sammanfalla med sossarnas rörelse för att minska bolagiseringen av svensk offentlig förvaltning. Jag medger att dagens snack om New public management ofta kan framstå som en marsipanros på en ineffektiv offentligt förvaltning. Jag menar inte heller att all verksamhet lämpar sig att drivas i bolagsregi. Men om manifestet ska följas kommer ännu mer pengar att pumpas in i en redan alltför ineffektiv och vildvuxen statsförvaltning.

Jag anser att statsförvaltningen – och även regionernas byråkratier – kraftigt måste begränsas. Utländska förebilder talar för att stora block inom nuvarande offentlighet – såsom exv försäkringskassan, pensionsmyndigheter, länsstyrelser, skatteförvaltning – bör kunna lägga ut på företag i syfte att mana fram en effektivare och pengaanvändning. Då Capio AB kan driva St Görans sjukhus omkring 15% billigare än exv storsjukhusen Danderyd, Karolinska i Solna och Huddinge borde företagsekonomiska principer kunna spara pengar även åt den svenska staten och skattebetalarna. Försäkring, administration, kontroll och pengahantering sköts som bekant med framgång av stora bolagsjättar världen runt. Det räcker således inte med dagens lösa New public management-snack. Det krävs rejäla ingrepp och reformer av statsförvaltningen. Målet måste vara tydliga ekonomiska incitament och lika tydlig kontroll. Då kan skattepengar sparas och mer nyttigt jobb göras av färre byråkrater. För att detta ska bli följden måste tuffa politiker ta makten och slänga nuvarande vänsterapparat i papperskorgen (tillsamman med manifestet i DN).

Vänstern skäller som alla vet ofta på konservativa. Men författarna till manifestet borde inse att deras vägval sannerligen är tillbakasträvande i den meningen att nya pengar ska slängas på något som inte funkar. Den som läser författarnas manifest inser snabbt att de lyckats göra ett fundamentalt magplask genom ännu en av de vänsterpiruetter som sossarna under åren gjort. Man vill vrida klockan tillbaka och öppna kranarna till beskattning av det svenska folket. I själva verket kommer deras text att bevara ett system där att ännu mer skattepengar pumpas in i en groteskt överdriven och ineffektiv svensk byråkrati.

Och dett bedrövliga manifest ges publicitet genom DN!

Torsten Sandström

Det är klart att svensk ambassadpersonal i Khartoum bör ges hjälp att fly från krigets Sudan. Borde inte detta bäst ske i på-platsen-regi eller externt i samverkan mellan några EU-stater eller England? Svenska militära operationer i Sudan är vanskliga med tanke på vårt otränade manskap.

Att praktiskt oerfarna svenska militärer ska ge sig iväg på ett eget räddningsuppdrag i mörkaste Afrika förefaller mig som att skicka Åsa Nisse ut på ett farlig uppdrag. Han hade åtminstone Klabbarparn som medhjälpare. Det som är kvar av det en gång i tiden breda försvaret ger jag inte mycket för.

Det talas om att 150 svenskar i Khartoum är i behov av räddning. Är det verkligen svenska statens uppgift att ta hand om alla människor som själva valt att bo i en farlig sudanesisk miljö? En snäv krets diplomater med familjer – det kan väl inte röra sig om mer än tio som avlönas av staten – bör förstås svenska riket visa omsorg om i samverkan med andra ambassader i Sudans huvudstad. Men alla andra privata risktagare – med eller utan medborgarskap i Sverige – bör enligt min mening vända sig till sina egna uppdragsgivare och ropa på hjälp.

Jag menar att regeringen dessutom tar en stor politisk risk. Om uppdraget i Khartoum misslyckas kommer en redan skadskjuten svensk regering att kritiseras hårt. Om svenska soldater tvingas – eller lockas – offra sina liv för en räddningsinsats i ett land där svenska staten inte alls bör hålla till kommer Kristerssons regering att framstå som regissören av en dålig Åsa-Nisse film.

Det vi ser är den moraliska stormaktens dilemma. Svenska diplomater flödar runtom i världen. Scenariot är en följd av vänsterliberal globalism, där grundtanken är att att gränser är till för att överskridas och svenska staten därför måste finnas överallt. Jag menar däremot att svenska politiker måste inrikta sig på det som är dem närmast, dvs det som sker här. Och här finns minsann många problem att lösa. Okej, vi måste principfast vända oss mot förtryckare och kränkande ideologier. Men det ska främst ske från hemlandets horisont. Att åka till Afrika för att reda ut problem där måste vara den yttersta undantagslösningen, som normalt bör undvikas. Det hade till och med Åsa-Nisse hållit med om.

Torsten Sandström

Läsaren av mina bloggar har många gånger hört mig klaga över det som kallas svensk ”public service”. Visst finns det en och annan godbit att hämta i SR och SVT. Men det genomsnittliga utbudet är svagt. Dessutom är det starkt politiserat – normalt åt vänsterhållet. Vänstervridning förnekas med emfas av radions och tevens chefer. Men det tror jag också bossar för Nordkoreas radio och teve gör – låt vara att deras politiska propaganda är mycket grövre och i allt styrt från det enda vänsterpartiets ledning.

Politiseringen är en öm tå för de svenska statsfinansierade medieföretagen. Då Twitter nyligen klassificerade om public service företagen i väst kallades de helt korrekt offentligt finansierade. Svenska PK-medier envisas som bekant att kalla sig ”oberoende”. Även om de på många vis knappast är oberoende politiskt sett. Vad gäller SR/SVT rör det sig självklart om företag som är beroende av statsmakten – inte direkt så att ministrar beställer program. Men indirekt genom ett brett politiskt kontaktnät samt framför allt genom en kår av journalister som politiska preferenser åt vänster. Att rapportörerna ofta ger uttryck för sina politiska värderingar syns och hörs på olika vis. Vanligtvis genom valet av nyheter och framför allt intervjupersoner. Många mer sublima medel används för att vinkla utbudet åt vänsterkanten.

Att SR/SVT lever i tron att man agerar politiskt oberoende är en sjuk syn på verkligheten. Som sagt det finns mycket fina reportage på områden där samsynen inom Sverige är stor, såsom exv rörande Rysslands anfallskrig mot Ukraina. Här är SR:s rapportering outstanding i Sverige, såsom i dag efter lunchekot. Men då det gäller politiska reportage om laddade problem – dvs frågor under politisk splittring – tränger normalt vänsterinriktningen igenom. Att rapportörerna kan tro att de förhåller sig objektiva eller oberoende beror enbart på att det som uttalas överensstämmer med de egna åsikterna, som anses som sanna.

En vanlig mekanism som används är fiktionen att public service utbud liknas vid en lägerled. Man vill samla publiken inför inslag som är rena haderittan, typ ”Mellot” , dvs Melodifestiven. Tanken är förstås reklamens försök skapa närhet och folklighet. Detta sker givetvis i syftet att underlätta förmedlingen av politiskt korrekta värderingar framför brasan. Särskilt SVT:s framfart saknar botten vad gäller kvalitet. I ett samhälle där det bla gäller att skapa en ”hållbar” familjebildning – med tanke på eventuella barn – så satsar SVT på spektakel i stil med ”Gift vid första ögonkastet”. Vulgariteten är skriande. Och skilsmässor lär komma som brev på posten (som man sade förr i tiden). Syftet är som sagt att att locka publiken till lägerelden. Möjligtvis stannar flera kvar några minuter och tar del SR/SVT:s åsiktsförmedling. Det är det som saken gäller, dvs att bygga politiskt förtroende så att styrningen av medborgarna underlättas. I Nordkorea behövs ingen dylik hänsyn. Alternativa medier och åsikter saknas ju i denna diktatur. Svensk public service måste därför lirka och manipulera. Äktenskapliga småkriser omkring första ögonkastet vid lägerelden är en perfekt miljö att hålla publiken kvar i tevesoffan då Rapport och Aktuellt förr eller senare slår till med sin manipulerade syn på verkligheten.

Hursomhelst är Twitters etikettering av svensk public service som beroende av statens pengar korrekt och rimlig. Det är nämligen främst en gradskillnad – inte artskillnad – mellan SR/SVT:s åsiktsförmedling och världens auktoritära massmedier. Att SR/SVT i dagarna avslutat sin medverkan på Twitter är en tydlig bekräftelse på att man känner sig trampad på tårna genom mediejättens klassificering. Public service vill själv sätta politiskt korrekt etiketter på andra, dvs sina motståndare, men klarar inte av att bli kritiserad av Twitter.

Torsten Sandström

Sverige är som bekant under stark ekonomisk press. Tillväxten antas bli negativ många månader framöver. Inflationen har ett kraftigt grepp över landet och människors vardag. Arbetslösheten är omkring 8 % och samhället tvingas inte minst försörja de 16% invandrare som står utan jobb. Den svenska kronans värde har sjunkit katastrofalt sedan 2013. Fastighetsmarknaden skälver – priser på privatbostäder sjunker samtidigt som belåningen till tidigare låga räntor kanske snart visar sig ödesdiger.

Varför pekar nästan alla svenska ekonomiska indikatorer i fel riktning? Den som funderar över vad som hänt i nationen under de senaste åtta åren inser att svaret i korthet är: sossepolitik på villkor som styrts av Mp och V.

Under denna tid har förts en skadlig politik helt enkelt. Stora behov av strukturreformer från förr har uteblivit, vilket avspeglats i bibehållen korkad bostadsbeskattning och ökade storskaliga statsbidrag. Särskilt inflyttningen under sosseåren av omkring 800.000 människor främst från islamska nationer har vållat hög arbetslöshet och ökad våldsbrottslighet. Vidare har svenska statens Riksbank länge fört en extrem lågräntepolitik och därmed underlåtit att värna kronans värde så att den nu även inom Norden blivit en skräpvaluta. Viktigt är också att Miljöpartiet och vänstern har drivit sossarna att föra en skadlig klimatpolitik, som medfört nedlagda kärnkraftverk samt högre skatter och priser, framför allt avseende elektricitet och drivmedel. Man har spelat upp en bild av akut klimatkris, trots att Sveriges andel av CO2-utsläppen är extremt låga jämfört med andra staters. En överdriven ambition att var bäst i klassen har visat sig synnerligen skadlig för staten – ett antal storbolag har tjänat stora pengar på kronans låga värde. Under varje år har dessutom omkring 50 miljarder kronor pytsats ut till vanskliga u-landsprojekt. Alltså gåvor från ett Sverige som tvingas hålla uppe skatterna för att slippa redovisa budgetunderskott.

Den nya svenska regeringen ställs alltså inför allvarliga ekonomiska problem. I huvudsak har dessa vållats av Stefan Löfvens och Magdalens Anderssons regeringar, som för att erövra statsmakten valt att göra upp med framför allt Mp, men även V och C. Detta har resulterat i en eländig svensk ekonomisk politik. Till bilden hör att den framställts som den rätta vägen till framgång för ”den moraliska stormakten” Sverige.

Lubbe Nordström talade på sin tid om Lortsverige och Zeth Höglund om nationen som ett befäst fattighus. Dessa vänster män har oväntat – för dem – fått rätt i dagens nedgångna sossesverige. Att den svenska oppositionen – nu i regeringsställning – har haft sitt finger med i spelet är tyvärr också klart.

Torsten Sandström.

Dagens nyheter, DN, har på senare år utvecklats till en eländig vänsterblaska. Åsikter man förr kunde läsa i kommunistiska tidningar – som Gnistan och Nya dag – framförs idag i DN och andra massmedier varje dag. Sannolikt är DN det tydligaste exemplet. I tidningen igår utropade Gurgîn Bakircioglu följande i en rubrik:

Danderyds utsläpp drabbar Sveriges mest utsatta

Andemeningen är att den minoritet människor som bor i Danderyd – bla via sina större bilar – bidrar till ökade CO2-utsläpp som i sin tur drabbar nationens fattiga. Det är ett hiskeligt påstående avseende orsak och verkan kvantitativt sett. Antagligen gäller det motsatta, med tanke på att den lilla gruppen välbärgade har bättre bilar som totalt sett släpper ut kolossalt mycket mindre CO2 än de större befolkningsgruppernas sämre fordon od från förorterna i norr och söder. DN:s resonemang är ett tecken på utvecklingen till en blaska. Ingen kritiskt distans och logik, enbart politik åt vänster.

Varför vänsterblaska? Det finns minst två förklaringen enligt min mening. Den ena är att journalistkårens sympatier, som vanligtvis i vårt land ligger åt vänster. Den andra sammanhänger med mediesamhällets utveckling. Läsarna flyr nämligen alltmer tidningar som kräver faktatung journalistisk. Denna del av pressen har fått det svårare ekonomiskt. Därför tror jag att Bonniers ledning har bestämt sig för att i huvudsak lämna faktajournalistiken och satsa på en framtoning som är mer lik kvällstidningarnas. Då krävs inte längre välutbildade, kritiska och dyrbara skribenter. I stället platsar populistiska åsiktsaktörer.

Tyvärr är det en sådan, Bakircioglu, som skrivit den artikel som rubriken ovan för fram. Lite klasskamp kanske kan locka några vilsna väljare. Mer seriösa och liberala läsare undrar däremot vad som står på. Men det är inte de seriösa som DN numera vänder sig till. Man vill attrahera unga människor som flummar omkring i mediesamhällets träsk. Där är sensationer, kamp, sport , snuttifiering och annan simpelhet drivande teman. Detta säljer abonnemang på mängder av medieföretagens streamingstjänster. Det är där Bonniers och andra medieföretag cashar in de stora pengarna.

Detta är hutlöst ty samtidigt snackar DN:s chefredaktör om att tidningen jobbar för ”upplysning”. Mitt resonemang visar att detta är en lögn. DN driver nämligen vänsterpopulism av de skäl jag nyss angivit.

Torsten Sandström

Länge har jag förundrats över den låga kvaliteten i SVT:s nyhetssändningar, särskilt Rapport. Sändningarna är snuttifierade, barnsliga och meddelar ord som kan får Expressen att framstå som nyheter från Högsta domstolen. Politiseringen sker dessutom vilt genom journalisternas ord. Och varje kväll minst ett klimatreportage i skräckens och den flummiga forskningens tecken. Vidare är nyheterna i båda kanalerna normalt kopior av varandra. Till bilden hör dessutom att sändningarna under helgtid är extremt korta och underbemannade – samma journalist predikar i SVT1 som 2. Med tanke på journalisternas höga tankar om sitt eget skrå framstår skeendet som eländig dubbelmoral. Eller med andra ord som den tredje statsmaktens förfall.

Min ilska över det jag tvingas delta i finansiering av ökar genom att SVT numera har 50 lokala teveredaktioner, som är ännu mer snuttifierade och förskolemässiga i sin framtoning. Här syns tydligt politikernas fåniga dröm om att sända lokalteve. Resultatet är bedrövlig kvalitet och ännu mer politik. Bara tanken att ett surfande svenskt folk skulle orka se denna prao-verksamhet visar på en desperat vilja att försöka servera lokalpolitik. Min tro är att svenskarna väljer annat – man glor alltså på många gånger sämre nöjeskanaler.

Emellanåt följer jag BBC och CNN, som i och för sig har större resurser. Men här politiseras sällan. Och fylligheten väller över teveskärmen. Skillnaden mellan dessa kanaler och SVT:s är alltså slående. Orsaken till att vi har ett statsfinansierat tevebolag framstår tyvärr ändå som klar. Liksom i Nordkorea gäller det statens kontroll över medierna. Förvisso är den svenska tonen och det officiella språket helt annat än i Nordkorea. Men syftet att försöka kontrollera folket är detsamma. Detta bevisas av Olof Palmes långa starka intresse för svensk teve under statens kontroll. Det vi ser är mediesamhällets utveckling från fakta- till åsiktsjournalistik.Därför reagerar vaken politiker eller medier…

Torsten Sandström

En god regering måste motstå kraven från vänstern om bidrag till alla och envar. Man måste försöka förklara att bidrag har nackdelar i form av systemfientlig anpassning till gratispengar. Resultatet blir med andra framväxten av det som Högerpartiet – föregångaren till Moderaterna – förr kallade en ”bidragstagaranda”, dvs en smittsam idé om att det är bättre att ta emot pengar från det allmänna än att anstränga sig och satsa för framtida välfärd av egen maskin.

För vänstern är bidragsgivande en politisk grund av betong. Vanan har alltså blivit en dogm. Det är fråga om att köpa röster i framtida val. I realiteten använder man alltså skattebetalarnas via arbete förvärvade slantar till att vinna val. Detta är en av demokratins mest uppenbara nackdelar, något om bevisats sedan urminnes tider vid försök med folkstyre. Därför måste alla partier till vänster kraftigt kritiseras. Det gäller att svartmåla deras frestelse att köpa röster via bidrag. Här har svensk höger, enligt min mening, en stolt tradition.Att bidrag enbart ska användas på ett klokt vis förstår redan Otto von Bismarck. Men följden av försiktigheten har tyvärr blivit röstförluster i val.

Därför är regeringens annonserade förslag om en 100% ökning av antalet dubbeldagar inom föräldraförsäkringen något positivt. Inom ramen för antalet skattefinansierade dagar, totalt 480 per barn, ska sammanlagt inte bara 30, såsom idag, utan 60 i framtiden dagar kunna tas ut. Innebörden är alltså inte en offentlig kostnadsökning per familj, utan en frihetsfråga för föräldrar så att de ges ökade möjligheter att tillsammans hantera sin omsorg om barnen. Alltså en smidigare och rättvisare familjeförsäkring. Som dessutom inte pengamässigt drabbar ensamföräldrar, som tyvärr har en tuffare barnomsorg, men i gengäld flera dagar att fördela.

En klok reform alltså från den nya regeringen och SD. Inte ens Aftonbladet kan finna kritiska synpunkter.

Torsten Sandström

Liberalernas Johan Pehrsson, arbetsmarknadsminister, har varit så frispråkig att han våga kritisera den svenska arbetslöshetsförsäkringen. En arbetslös kan få upp till 80 % av sin tidigare inkomst. I tider med underskott på media jobb är a-kassa bra (även om de borde skötas av Försäkringskassan). Men i goda jobbtider blir uppenbarligen effekten ett dämpat tryck för att söka nytt jobb. Enligt SCB finns det under ”Andra kvartalet 2022 …cirka 192 100 lediga jobb på arbetsmarknaden, en ökning med 45,5 procent jämfört med motsvarande kvartal 2021 då antalet lediga jobb uppgick till cirka 132 000.”

Det stora antalet lediga jobb kan kan knappast enbart förklaras av höga krav från arbetsgivarna på kvalifikationer. Många arbetsföra väljer helt enkelt att inte ta jobb inom transport- och servicesektorn för att det går bättre med a-kassepengar plus ett inslag av svartjobb och hemarbete. Även om Pehrsson kanske ångrar sina ord är det bra att sanningen förs fram.

Delar av det svenska bidragssystemet är således kraftigt kontraproduktivt. Sossarna har länge blåst på bidragsflödet. Och partiet har inga planer på att ändra färdriktning – nya bidrag är sossarnas credo, trots att samhället lider under pengaströmmen till dem som inte vill jobba (bidragen betalas av de som jobbar). Utvecklingen visar på sossarnas vrångbild av demokrati. Ropen skallar bidrag åt alla!

Nu är det den nya regeringens otacksamma uppgift att skära i slöseriet. Men heder låt den som vågar!

Torsten Sandström

Om jag ska spå tror jag Högsta domstolen (HD) ställs inför en vansklig begäran om prövningstillstånd från Riksåklagarens sida i det sk Snippamålet. För vägran att bevilja prövning talar minst tre argument.

Det första är att HD är en prejudikatsdomstol. Tanken är alltså att domstolen inte ska pröva bevisfrågor, dvs vad som påstås ha skett, utan principfrågor om hur rättens innehåll ska tolkas. Hur ordet snippa ska uppfattas är uppenbart en fråga om bevisning, med endast indirekt betydelse för brottet våldtäkt. Ordets innebörd är det åklagarens sak att precisera och underrätternas sak att bestämma. Det har alltså nu skett.

Det andra skälet är att den aktuella åklagaren i målet uppenbarligen missat att yrka på en brottsrubricering som är mildare än våldtäkt. Åklagaren har varit stensäker på att ett krav på våldtäkt räckt för fällande dom, trots att begreppet snippa kan omfatta flera delar av ett kvinnligt könsorgan, enkelt talat såväl yttre som inre. Från en rättslig synpunkt tyck en precisering härvidlag vara nödvändig. Utan att utveckla denna sak – och yrka på det mildare brottet sexuellt övergrepp – har åklagaren tagit en stor risk. Frågan är vem som ska bära ansvaret för denna: staten (genom åklagarmyndigheten) som ska tillvarata målsägandens intresse eller den tilltalade mannen (som ovillkorligen måste skyddas om brott inte kan styrkas).

Det tredje argumentet är att den tilltalade endast kan dömas för en specifik gärning som åklagaren i detalj beskrivit i sitt åtal och utvecklat under processen genom exakt bevisning. Om åklagaren varit försumlig i något avseende – vilket tycks ha varit fallet – ska åtalet inte bifallas. HD ställs med andra ord inför en bevisfråga som hamnar i konflikt med den tilltalades rättssäkerhet. Man må tycka vad man vill om mannen i brottmålet, men åklagaren måste prestera sin del av en rättvis rättegång i brottmålet. Åklagarens miss bör inte medföra att HD äventyrar den tilltalades säkerhet genom att utvidga en i grunden oklart beskriven gärning.

Jag menar med andra ord att HD står inför problemet om en yvig gärningsbeskrivning verkligen uppfyller kravet på våldtäkt. Svaret tycks vara nej och då inget alternativt brott beskrivits/yrkats ska en frikännande dom meddelas. Jag har således svårt att tro att tolkningen av ordet ”snippa” är en tillräcklig anledning för HD att bevilja tillstånd för överprövning av hovrättens dom. Givetvis bortser jag nu förstås från det mediala tryck som riktas mot HD av alla feminister och medier som skriar ”jag vet vad en snippa är”.

Torsten Sandström

Det pågår som bekant en diskussion om den nya regeringen ambitioner i klimatfrågan. En statlig organisation, Klimatpolitiska rådet som tillsatts av den förra regeringen, har som bekant nyligen underkänt den nya regeringens planer. I dagarna har Naturvårdsverket, en statlig myndighet med omkring 600 anställda, meddelat att regeringen inte kan klara Sveriges mål utan fortsatt reduktionsplikt, trots att lika mycket CO2 blir följden med skogsråvaror i tanken som med diesel.

Många statliga myndigheter – med allsköns uppdrag -har under Mp:s år i regeringen fått krav att driva klimatpolitik, den heliga hållbarhetens mantra med andra ord, fastän ingen av myndigheterna har något att göra med rymd- eller meteorologifrågor.

Naturvårdsverkets basuppgift rör som alla inser den fysiska miljön, dvs mark, djurliv och växter. Men genom den tidigare regeringens sammansvärjning med Mp har myndigheten blivit en av Mp:s allierade i den rörelse som driver klimatskräck. Det är orsaken till verkets inhopp i landets politiska debatt om reduktionsplikt. Verket har inget att göra med priset på drivmedel, men väljer ändå de mer dyra skogsråvarorna som alltså sprider lika mycket CO2 som fossil olja, men enbart har fördelen att den är sk förnybar.

Det vi ser är således en stor nationella politisk sammansvärjning. En svärm av underordnade statliga organisationer som talar om för landets regering hur den ska styra landet. Myndigheternas kritiska politiska ord är smaskens för Mp och alla deras miljötalibaner. Därför rapporterar även landets medier om den enda rätta klimatpolitiska vägen, trots att reduktionsplikten som sagt inte medför minskade CO2-utsläpp. Myndigheten är även skeptisk till kärnkraft. Osv. Det vi ser är en författningsmässig härdsmälta – myndigheternas uppror mot regeringen.

Med andra ord har en svensk minoritetsrörelse tillskansat sig tolkningsföreträde och driver stenhårt sin politiska klimatsyn. Liksom afghanska talibaner brukar göra menar de sammansvurna att deras krav är ovillkorligt de rätta. Man erkänner inte ens att kritiska motargument kan minsta värde. Ty man känner till sanningen och besitter den rätta vägens politik.

Som jurist och vän av demokrati- och grundlagsreglering tappar jag hakan över att svenska myndigheter inte håller armlängds avstånd till politiken. Orsaken är förstås den skräckstämning som FN och IPCC piskat upp. Innebörden är att mänskligheten är utsatt för ett akut hot. Stämningen påminner om den under ett frälsningsmöte i Maranata i Jönköping på 1960-talet. Naturverkets generaldirektör, en gammal fältbiolog, betraktar sig som allvetande. Halleluja. Statliga organisationer som enbart ser en enda lösning är ett hot mot det svenska statsskicket. Personer som vill frälsa världen ska inte syssla med pragmatiskt utvecklingsarbete.

Vi står alltså inför miljötalibanernas sammansvärjning. Regeringen har en mångarmad bläckfisk som motståndare. En antagonist som inte viker en tum från den heliga rätta lära som de anser sig ha förmåga att uttolka. En religiös motståndare viker inte en tum. Därför är Sverige illa ute. Det öppna samhället framtid blir på så vis dyster. Auktoritära krafter – som inte förmår diskutera sakligt och balanserat – är ett hot mot svensk demokrati.

Torsten Sandström

Homo byråkraticus. Wikimedia.

Fritagningen av en ung mördare utanför Folktandvården i Södertälje blixtbelyser den svenska byråkratins kravlöshet och ineffektivitet. Hur kunde killens kriminella kompisar veta att han skulle till tandläkaren? Han måste i god tid på förhand fått reda på sin tandläkartid samt meddelat sina kompisar per telefon eller mejl.

För en byråkrati som har till uppgift att stoppa farliga interners flykt måste det vara grundkurs att stoppa kontakter med utomstående för fritagning. Myndigheten måste själv bestämma vårdtider och meddela internen med någon halvtimmes varsel att det är dags. Den intagnes möjligheter till kommunaktion med folk utanför anstalten måste självklart kontrolleras strid då det gäller allvarliga brottslingar.

Enligt min mening är en byråkrati som ska hantera farliga män värdelös om den inte kan förstå och reglera det jag nyss nämnt. Att man inte klarar av det beror på att kraven på effektivitet hamnat i skuggan av dunkla resonemang om mänskliga rättigheter. Det vanliga politiska budskapet lyder nämligen att det är synd om fängelseinterner samt att de ska ges möjlighet att leve ett så vanligt liv som möjligt. Det gullas därför med ungdomar som inte för en sekund skulle rätta sig och anpassa sig till samhällets normer. Gullandet uppfattas tvärtom av dem som en svaghet som bidrar till deras hån av Sverige. Jag kan tänka mig hur nöjd den unga mannen var med att bara få tre års ungdomsvård för att att ha avrättat en man på ett gym. Hans tanke var: därifrån kommer jag snabbt ut.

Vår nation kommer inte att fortsätta som välfärdens samhälle så länge svenska politiker inte kan ta ett fast grepp om den svällande byråkratin. Den läcker sjöar av oförmåga och pengar. Dessutom tycks utvecklingen gå i den riktningen att byråkrater läxar upp hukande svenska politiker. Det senaste exemplet är att Naturvårdsverkets chefer talar om vilken politik som måste föras vad gäller inblandning av skogsråvaror i svenska drivmedel. Trots att utsläppen av CO2 är lika stora med varor från skogen som när det gäller olja från underjorden så ställer myndiga byråkrater krav på hur svensk politik ska utformas.

För högskattesamhället är därför stora besparingar på byråkratin nödvändiga. Men rädslan hos kåren av svenska politiker är stor. Byråkraterna är nämligen den politiska klassen bästa vänner, näst svenska medier. Särskilt partierna till vänster kramar byråkratin. Men även moderata politiker vägrar att se hur den svenska offentliga administration slukar skattepengar, något som är en orsak till att vården går på knäna.

Sverige har åtskilliga strukturproblem. Men politisk och byråkratisk oförmåga kapslar in dem. Sverige är sannerligen inte det föredöme som politikerna påstår för inhemskt bruk…

Torsten Sandström