Det svenska språket är förstås ständigt i förändring. Nutidens politiker och medier jobbar stenhårt för att ändra språkliga symboler. Många gånger för att slippa ta itu med de reala problemen i samhället.
Ett exemplet är att orden patriarkat och matriarkat i det offentliga samtalet har helt olika värdeladdning. Matriarkat uppfattas som något positivt, varmt och mjukt. Patriarkat är hårt och fult.
Stora delar vårt moderna ordförråd upptas av liknande politiska laddningar. Särskilt tydligt är det inom könsområdet där maktfullkomliga feminister sedan länge styrt och ställt. I smått och stort har de lyckats förändra det politiska samtalet, delvis i smyg, men oftare genom imperativ. Effekten blir att vissa för kvinnorörelsen förhatliga uttryck närmast är otänkbara i det offentliga samtalet. Försök att karaktärisera kvinnliga drar förbjuds om de anse som förminskande i till med att kvinnor ofta är beslutssvaga och böjda för konsensus. Aja-baja! Biologiska skillnader får inte utpekas mellan män och kvinnor – likhet mellan könen gäller, basta! Däremot är det helt okej att använda ordet ”killgissa”, precis som om det vore något typiskt för män.
Mer tydlig och allvarlig är tendensen att via ord driva politik som är skadlig för män inom den svenska nationen. Man kan äga att den svenska grundlagen vilar på meritokrati, dvs vid tillsättning av jobb inom offentlig sektor ska den med högst erfarenhet och skicklighet väljas. Då detta inte passar kvinnorörelsen så införs begreppet kvotering i syfte att uppnå jämn könsbalans, oavsett om antalet konkurrerande kvinnor inom den aktuella sysslan är mycket lägre än antalet män.
Det hela bottnar i en fördom om att män och kvinnor är lika. Jag menar inte att de har olika intellektuell förmåga – smartness – men män och kvinnor har sannolikt olika intressen som utvecklats genom årtusenden. På så vis blir likhetsdogmen en fördom. Men det vågar få säga. Fördomen utvecklas med hjälp av kvasivetenskapliga begrepp om ”strukturer”, som vill visa på synliga men existerande system för särbehandling, skillnader som till varje pris måste motverkas.
På svenska nationaldagen brukar vanligtvis ”moder Svea” hyllas. En vacker folklig gest. Men ändå irriterar sig rödstrumpor över att Gustav Vasa idag står i centrum 500 år efter hans gripande av makten över riket. Även om han gjort en del bra tyck Gustav ha varit en buse i olika avseende. Men en öm familjefader verkar Gustav ha varit. Ändå är han en styggelse för landet feminister. En av landets kulturtanter har därför föreslagit att unionsdrottningen Margareta i stället borde firas! Man kan bli trött för mindre.
När det gäller könsfrågor gäller det hursomhelst att vara uppmärksam på orden!
Torsten Sandström
