Den svenska socialdemokratins armkrok med Miljöpartiet är förstås en del i en maktstrategi. Då S-partiet ser att 27 % av LO:s medlemmar röstar på SD känner man att rörelsen är illa ute. En stor del av väljarkåren känner främlingskap inför socialismens kostsamma och ineffektiva projekt. Därför gäller det att finna nya dogmer som kan locka unga människor till valurnorna. Sedan åtminstone Olof Palmes tid har partiet försökt att använda globalismen som sockerbit. Febrilt söker socialdemokratin efter nya sympatisörer. En god del av partiets grundideologi motsägs – eller offras – således genom dessa u-svängar. Numera vill man fånga väljare genom att idyllisera miljökramare och fattiga i Afrika och Asien. Denna politik påhejas av förstås av Mp, den svenska nationens egna miljötalibaner.

Enligt min mening är omsvängningen inom S-partiet inte bara ett tecken på desperation utan också på att tanken om upplysning och tekniska framsteg har ersatts av en strävan efter odalmannens samhälle. I den unge Erik Gustav Geijers anda – innan han avföll (eller tillfrisknade) åt en liberal samhällssyn – driver S-partiet nu en klimatpolitik som är fientlig till industrins krav på utveckling. Behovet av energiproduktion för storskalig industri har därför ersatts av en rad krav på människor att anpassa sig till den svenska bondenaturen som den såg ut innan flykten från landsbygden startade. Våtmarker ska återställas. Ett småskalig skogsbruk är idealet. Jordbruk ska ske med naturligt gödsel, men utan nötkreatur som medför CO-utsläpp. Så kallade experter ska avgöra vika djur och växter som är goda och vilka som är dåliga och ska stämplas som invasiva. Och i lokalsamhället ska folk sticka tröjor till varandra, men förstås utan ull. Motsägelserna är alltså legio visavi sossarnas tidigaste färdplan. Ty genom drömmen om det nya goda bondesamhället ska höghastighetståg susa i 250 km i timmen. Och vanskliga projekt med stål av vätgas hoppas man ska lösa industrins problem.

Det vi ser är hur politiken anpassas till åldriga dogmer utan bäring på de grundläggande behov som industrins tekniska och ekonomiska utveckling kräver. Man kan tala om politik för politikens och maktens egen skull. Föråldrade drömmar återupplivas. Vikingarnas åldriga ideal hade säkert också kommit till pass om inte det svenska samhällets klanvåld gjort ett förhärligande omöjligt. Att socialdemokratins nya samhällsvision inte håller samman vill ingen tala om. Ty den tänkta gemenskapen genomsyras av S-partiets ständiga vision att lappa över brister via statsbidrag. Syftet ärr enbart ett, dvs att behålla makten över staten. Men ett samhälle utan ekonomisk tillväxt ger begränsat utrymme för bidrag om inte skattetrycket ökas. Och om skatterna ökar förlorar medborgarna en stor del initiativkraft.

Torsten Sandström