Den 24/2 omfattade SvD (del 1) 60 sidor. Drygt 25 sidor upptogs av reklam, tablåer och korsord od. Kvarstår alltså 35 sidor för text, med resultatet drygt 50 % korta notiser och längre reportage och notiser. På dessa omkr 18 textsidor återfanns sammanlagt 30 texter som skrivits av Tidningarnas telegrambyrå (TT) i form kortare reportage och notiser. I genomsnitt nästan en text från TT per helsida i denna dags SvD.

Sammanlagt kan man säga att tidningens innehåll delades ungefär lika mellan SvD egna journalister och TT:s legotyckare. Kan ett så tungt gynnande av TT kallas oberoende rapportering?

Därför undrar jag om min prenumeration avser SvD eller TT:s skribenter? Hursomhelst är det en tunn klipp och klistra-soppa som SvD normalt serverar. Trots ett statsstöd på 45 miljoner. Endast ledarredaktion och ett fåtal andra journalister glimmar till. Men Alestig mfl miljötalibaner sprider klimatskräck varje dag:. Den 23/3 talar SVD om i en fet rubrik att ”Vattnet kan ta slut delar av året”. Texten förstås köpt. från TT. Det visar sig inte röra Sverige, utan nationer söderut där vattenbrist sedan länge råder vissa tider om året.

Vem kan ha respekt för en tidning som till så stor del förlorat gängse journalistiska ideal om fakta och oberoende rapportering. En tidning som alltmer liknar Expressen och Aftonbladet.

Torsten Sandström

Denna text har filosofiprofessor em Ingemar Nordin på Klimatupplysningen.se tipsat om. Det gäller statliga LKAB:s storsatsning på vätgasstål. Utifrån en text i Affärsvärlden av Staffan Salén, VD för Salenia AB, se länken nedan, ställs en rad kritiska frågor om Hybritprojektet. Tex:

Är Hybrit det bästa sättet att använda 400 miljarder för att nå klimatmålen?
Finns det en efterfrågan på produkten?
Vems är pengarna?
Är det en bra affär?
Har staten ett bra track-record vad gäller enorma investeringar?
Var skall all el komma ifrån?
Går projektet ens att stoppa?

Under år av sossestyre har svenska folket bibringats uppfattningen att vi är något slags stormakt, som kan riskera miljarder av statliga (skattebetalarnas) medel på synnerligen osäkra satsningar.

Göran Persson – om någon minna mannen som förstörde svenska skolan – har plötsligt blivit företagsledare. Därför svingar han ordförandeklubban i såväl LKAB som skamfilade Swedbank. Och nu spelar han roulette med Hybrit-stål. När det brakar samman ska du och jag betala. Så agerar den omoraliska stormakten.

Torsten Sandström

https://www.affarsvarlden.se/kronika/det-maste-ga

Efter att ha lyssnat på dagens luncheko SR P1 – om att Greta Tunbergs Aurora stämt svenska staten – skrev jag följande mejl till SR:s så kallade Vetenskapsredaktion:

Hej!

Min syn på SR:s sk vetenskapsredaktion blev inte mer positiv efter dagens rapport i lunchekot.

Ett antal domar som Aurora själv framfört i tvisten meddelades lyssnarna. Men inte den dom som antagligen är mest representativ för en tvist med staten med grundlagen som grund, dvs den norska HD-domen, Rt 2020:34, se länken https://www.regjeringen.no/contentassets/4a0732c2360c4f7ca197ce19986f8f0f/dom-hoyesterett.pdf . Domen rör en tvist mot norska staten av liknande slag som i Aurora. Käranden förlorade!

Den som ska ta ställning till vetenskap kan givetvis inte bara lyssna på folket bakom Aurora och deras jurister. De är ju alla klimataktivister, i stil med professor Ebbesson.

Jag betraktar mig själv som klimatrealist och ansluter mig därför närmast till internationella Clintel och svenska Klimatupplysningens linje. Om dessa organisationers kritik rapporterar inte svenska medier, inte heller SR/SVT förstås. Det ger anledning till stark misstro mot public service.

Jag har lyssnat länge på den sk Vetenskapsradion. Bara en sida kommer till tals. Inte undra på att många människor saknar tilltro till SR:s rapportering. Den är varken saklig , kritisk eller oberoende.

Vänligen

Torsten Sandström

På Fenix-avdelningen på Kumla sitter några av nationens svåra förbrytare, dvs Anders, Emil, Olle mfl. Märk att de egentligen heter något annat, så att ingen kan anklaga mig för förtal. Nyligen har Fenix renoverats och då blir det förstås trångt, stökigt och bullrigt. Dessutom hindras delvis fångarnas rörlighet och dubbelboende blir nödvändigt. Det senare särskilt på grund att tillströmningen av de intagnas kollegor inom klanernas nätverk, dvs Kalle, Bengt, Nisse mfl – (alla i behov av vård och alla med fiktiva namn). Förmodligen ökar boendestandarden när ombyggnaden är klar.

Men nöjda var inte Emil, som till Justitieombudsmannen, JO, anmälde kumlabunkerns buller, trängsel och begränsade rörlighet under den kortare tid som renoveringen pågick. Emil menade att det rörde sig om tortyrliknande förhållanden. Naturligtvis fick Emil – den lilla buspojken – medhåll av JO, som häromdagen skriver bland annat följande i ett sjusidigt (!) beslut:

Sammanfattningsvis är det min bedömning att förhållandena för de intagna på avdelning S2A under renoveringsarbetet bitvis måste vara oerhört påfrestande. Jag konstaterar att avskildheten, dvs. inlåsningen två och två i samma cell, enligt anstaltens planering kan uppgå till 20 timmar per dygn. Om det hade varit fallet under flera dagar i rad och ett intensivt bilningsarbete under de beskrivna omständigheterna samtidigt pågått, skulle behandlingen av de berörda frihetsberövade personerna enligt min mening ha framstått som närmast omänsklig.

Lägg märke till JO:s – för den klagande Emil tillmötesgående – oklara och hypotetiska sätt att skriva! Detta sker i ett rättsligt sammanhang! JO borde givetvis ha skrivit att problemen varit tillfälliga och kortvariga och därför inte särskilt anmärkningsvärda. Men nu väljer JO att formulera sig som om Emil närmast utsatts för tortyr. Vad kan hennes listiga ord ha kostat skattebetalarna, vilka i genomsnitt sannolikt inte känner särskild sympati för Emil och hans kompisar på Kumla?

Jag är förstås ingen vän av omänsklighet. Även brottslingar ska behandlas korrekt. Däremot förespråkar jag raka ord i samhällsdebatten. Straff är straff, dvs något mindre behagligt. Den som hamnat i fängelset i Kumla måste naturligtvis underkasta sig rimliga besvär. Frihetsbegränsning är ju själva meningen med ett straff, även om det politiskt korrekta samtalet väljer att tala om vård.

Med tanke på vad JO:s kumlaärende kostat skattebetalarna vore det bästa antagligen att inspektionen ställts in. Redan av Kriminalvårdverkets skriftliga svar borde nämligen JO ha förstått att problemen inte varit anmärkningsvärda. Men i vänsterns Sverige formas svaret som om det närapå varit fråga om tortyr på Kumla. Man får ett intryck av att riksdagens ombudskvinna ber om ursäkt å svenska folkets vägnar. Emil är måhända nöjd. I vart fall skrattar hans kamrater inom vården på Kumla glatt och ropar att den svenska staten har fått sig en spark i röven.

Slutligen en liten knorr. Många journalister har svårt för att förstå juridiska texter. De uppfattar formuleringen som om JO slagit fast att fångarnas behandling faktiskt varit ”omänsklig”. Det hoppas kanske JO att Emil och hans kompisar på Kumla också ska göra? JO:s språkliga trick gick alltså hem! Kolla SvD:s rubrik den 20/3:

JO kritiserar fängelse – ”omänsklig” behandling

Slutligen vill jag bara notera att JO heter Katarina Påhlsson och inte något annat.

Torsten Sandström

Sverige har nyligen genomlevt ännu en runda av snack om huruvida en riksdagsledamot får kritisera en domstols dom. Det rör sig om ett uttalande om hovrättens dom i det sk Snippamålet, dvs ord från Rikard Jomshof, ordföranden från SD i riksdagens justitieutskott. Resultatet av debatten är tämligen förvirrande. Låt mig försöka reda ut saken.

Enklast är att börja från grunden, dvs med lagtexten i Regeringsformen (RF) 11:3:

3 § Ingen myndighet, inte heller riksdagen, får bestämma hur en domstol ska döma i det enskilda fallet eller hur en domstol i övrigt ska tillämpa en rättsregel i ett särskilt fall. Ingen annan myndighet får heller bestämma hur dömande uppgifter ska fördelas mellan enskilda domare.

Läsaren ser genast att ett förbud finns för myndigheter och riksdagen som (kollektiva) organ uppställs. Märk alltså att enskild ledamot av riksdagen ligger utanför lagens formella räckvidd. Detsamma gäller i princip även ordföranden i ett utskott av riksdagen. Utskottet är inte identiskt med riksdagen som 11:3 RF pekar på. Utskottet är ett kollektivt organ under riksdagen vari ärenden bereds åt riksdagen under enskild ledamots ordförandeskap.

Man ser även att RF -bestämmelsen formats med sikte på ”det enskilda fallet”, dvs hur en pågående tvist ska dömas i framtiden ”i ett särskilt fall”. När tvisten dömts är bestämmelsen alltså överspelad. Ifall ett överklagande har skett gäller således motsatsen. Är ett överklagande möjligt så blir svaret antagligen detsamma.

Även om en ordförande i riksdagens justitieutskott kanske bör vara försiktig, så är det knappast oklart om dennes rätt att för egen räkning uttala sig. Ordföranden är varken myndighet eller organ. Det tillhör för övrigt enskilda riksdagsledamöters mandat att kritisera praxis och plädera för alternativa lösningar genom lag. Hur skulle det annars se ut? Att ett överklagande kan komma ske av Snippadomen medför såldes inte att Jomshof överträtt RF.

Vad jag har sett tycks Riksåklagaren ljummen till ett överklagande – det är ju (den kvinnliga!) åklagaren som som gjort en dundertabbe genom att inte framföra ett alternativt (mildare) brottsyrkande. Vi får vänta några dagar för att se.

Tyvärr har debatten inte styrts av RF:s innehåll, utan mer av vem som framfört kritiken och vilket parti han eller hon tillhör. Under årens lopp har enskilda ledamöter och partiledare i många fall kritiserat olika aktuella domar. Något större oväsen har inte blivit följden. Därför är det svårt att befria sig från misstanken att kritiken mot Jomshof är ett resultat av vänsterns klappjakt på SD.

Att kritiken kommer från S-partihåll är särskilt beklämmande. Sossarna är nämligen inte svenska mästare på att värna rättsstaten. Flera höga domare – även i HD – har under årens lopp fått sina jobb på grund av goda kontakter med partivänner i departement och regering. Och det som nyligen skett i Botkyrka bekräftar socialismen som en ständig fara för den svenska rättsstaten.

Torsten Sandström

Sedan en tid har svenska medier fokus på dogmen om att politikerna ska hålla armlängds avstånd till kulturen. Det ska ske genom att institutioner och tjänstemän bestämmer kulturens innehåll, medan politikerna ser till att kalaset betalas. Genom armlängdens tes lyckas medierna slugt odla en form av kritik mot politikerna själva. De ska hålla fingrarna borta från kulturens sfär! Talet om armlängder tenderar därför att bli populärt i ett folkligt Sverige där aktierna för prussiluskor inte står särskilt högt i kurs. Mediernas knep tycks därför få medvind. Men i grunden är snacket om armlängder huvudsakligen ett trick för att blanda bort korten.

Tricket bygger nämligen på en sammanblandning av privat och offentligt. Den som driver en privat kulturinstitution ska självfallet ha rätt att egensinnigt välja vilken kultur han eller hon vill erbjuda publiken. Detta gäller exv Bonnierägda DN och koncernens övriga åsikts- och kulturyttringar. Men friheten omfattar självfallet inte av folket finansierade SR/SVT, det vill säga medier som har fått sin yttranderätt beskuren genom lagstiftning som kräver objektivitet och politiskt oberoende vid valet av innehåll.

Om man ser på det offentliga Sverige så gäller därför en principiell rätt för anslagsbeviljande politiker att lägga fingrar i blöt och styra den verksamhet lagstiftaren tvingar folket att betala för. Detta är ett utflöde av demokratins grundprinciper. Men från fall till fall kan förstås politikerna via lagstiftning avstå från sin rätt till styrning, ifall man anser det finns rimliga skäl för detta. Detta har alltså skett rörande SR/SVT som regleras i särskild lag. Men någon generell rätt att kräva armlängds avstånd till politiker – eller omvänt frihet för byråkrater – finns inte inom kultursfären som helhet.

Armlängds-tricket byggs ibland på idén att vissa offentliga tjänstemän är bättre lämpade än allmänheten att bestämma verksamhetens innehåll. Jag har sett vänsterpolitiker hävda att kulturens chefer ska ha frihet – på samma vis som läkare och jurister – att i egenskap av experter bestämma muséers utbud. Argumentet är helt snedvridet. Att läkare och jurister ges makt sammanhänger ju med att de utövar (offentlig) myndighet och att särskilda ansvarsregler i lagstiftning kan sättas i spel om de agerar regelvidrigt. För kulturens byråkrater finns inga motsvarande bestämmelser om vad som är rätt respektive fel, dvs fint eller fult. Inga påföljder heller vid övertramp.

Till saken hör att kulturbyråkraternas arbetsuppgifter faktiskt inte är av expertkaraktär. Vad som är konst, litteratur etc – eller bra sådan – bestäms inte genom en vetenskaplig skolning såsom för läkare och jurister. Om man ser till delar av dagens kulturutbud tycks det närmast vara bestämt av slumpen. En kvinna ställer flera dagar ut sig själv i en bur och blir bums berömd för sin konst att presentera livets gåtor. Och miljonbidrag beviljas en utställning i Norrland som vill presentera insekters och daggmaskars kultur i underjorden. Vidare samlas skräp samman och uppvisas offentligt – med högstämda titlar som vill få oss att tro vi ser något stort – allt detta betalt av det allmänna under beteckningen ”installationer”. Vi stöter även på vulgärt utspökade drag ladies som uppmanats läsa sagor för barn med uppspärrade ögon. Nu är det alltså byråkraterna som politiserar kulturen, i den meningen att deras värderingar släpps lösa. Utan tvekan kan sådana verksamheter styras av vem som helst (med överdrivet självförtroende).

Att den beslutande byråkraten ifråga möjligtvis har några betyg i konsthistoria gör inte saken mer kompetenskrävande. Det vi ser är nämligen kravlöshetens konst. Genuin kultur skapas inte genom byråkraternas val, utan av personer som har verklig förmåga till skapande av litteratur, konst, teater, musik och mycket annat av samhällets andliga liv. Studier av konsthistoria eller motsvarande humaniora på ett universitet ger således inte personen ifråga företräde att tolka vad som är bra eller dåligt i en så skiftande och oklar mångfald som konstens. Tolkningen rör nämligen något helt annat än vetenskap. Det vill säga något som man inte behöver ha expertutbildning för – enbart konstnärligt intresse och förmåga krävs. Jag kan förstå att kulturens byråkrater irriteras över att kallas vänstervridna. Men det beror främst på att de tror sitt budskap vara sant och inte alls politiskt.

Därför menar jag att snacket om armlängds avstånd bara är ett trick för att låta självvalda ”experter” hållas. Att de ska ges ett monopol är ett utslag av byråkratisk hybris och skråtänkande. Med detta sagt menar jag inte att politiker ska tillåtas detaljstyra den offentliga konstens sfär, som de faktiskt har laglig rätt till. Politikers kompetens på området är nämligen oftast lika slumpartad som dagens myndiga konstexperter in spe. Detta bevisas genom Hitlers och Stalins missbruk av konsten. Men politikerna bör kunna ge tydliga uppdrag till de chefer som i slutändan ska arrangera och verkställa det offentliga kulturutbudet. Det är som sagt användningen av skattebetalarnas pengar saken ytterst gäller. Uppdragen ska förstås ges utan partipolitiska pekpinnar, men med insikt, ödmjukhet och försök att förstå konst bättre än dagens självkrönta förståsigpåare. Praktiken visar, som redan nämnts, att de senare många gånger balanserar sina beslut mellan vänsterpolitik och rent spektakel.

Politikerna ska alltså inte lämna fältet fritt till dagens besserwissers inom den offentliga kulturen. De folkvalda måste ha rätt att i svepande ordalag peka ut vad folket vill ha och inte vill se eller höra. Resultatet behöver, som sagt, inte bli sämre än vad vi idag ser på landets offentliga konstmuséer, bibliotek etc. Där finns redan storslagna samlingar från förr. Men också massor av skräp från åtskilliga av nutidens konstnärer som – utan förmåga – känner sig kallade och som typiskt sett backas upp av dagens experter in spe. Det vi ofta ser är konst för konstens egen skull. Att politiker med öppet sinnelag skulle göra sämre val har jag svårt att tro.

Slutligen menar jag att tricket om armlängds avstånd framför allt odlas av anhängare till vänsterns budskap. Tyvärr visar arbetare, tjänstemän, företagare, tekniker, sjukvårdspersonal, jurister mfl alltför litet intresse för kulturstyrning. De jobbar för sin egen välfärd och betalar skatt som andra kan glädjas åt. Därför har kulturen blivit vänsterns arena. Och där tar vänsterliberaler sannerligen för sig. De breder ut sig som om de vore Einsteins likar inom kultursfären. Ändå är det bara hitte-på de sysslar med. Att de skulle ha en rätt till detta via armlängds-teorin är bara en våt dröm om monopol. Om någon har tolkningsföreträde över offentlig kultur så är det politikerna, som försiktigt och förnuftigt måste hantera folkets skattepengar i enlighet med allmänhetens kvalificerade önskningar.

Torsten Sandström

Att vinna Vasaloppet är något stort. En fläkt av kungliga sägner från forna tider. Individen som flera timmar kämpar mot fientlig övermakt. David mot Goliat. Länge har jag följt detta traditionella skidlopp i tevesoffan.

Men vad händer. Nu har kommersiella krafter tagit över denna individualismens stora kamp. Vid sidan om – eller snarare framför – mängden enskilda åkare tävlar ett antal lag, som med taktiskt åkning ska lotsa fram en vinnare. Segrare bli i allmänhet den som hjälpts fram från ”lugnet” i bakgrunden för att på upploppet spurta sig fram till vinst. Möjligtvis hade Gustav Vasa gillat sådan slug taktik. Men samtidigt hade han varit ovillig att dela med sig av äran. Såväl historiens spår som dagens tävlingen ska ju vara en individuell prestation. Den allsidigt bästa långåkaren ska vinna av egen kraft och list.

Nu har den kommersialiserats liksom mycket annat. Men följden har blivit att den vassaste spurtaren normalt tar hem spelet. Inte den som för egen del satsar djärvt, länge och listigt liksom Gustav 1. Utan den skidlöpare som matchas fram av ett lag som sponsras av företag. Det talas om lag X, Y och Z.

Någon säger att så är det – Den nya tiden. Som ständigt motvalls menar jag att så borde det inte vara. Loppet avgörs ju under den sista kilometern. Varför sitta framför teven mer än fem minuter? Varför ens glo på´t?

För SVT blir sändningen en av årets så kallade lägereldar. Målet är att samla svenska folket för politiskt korrekta mål. För socialdemokratins kollektiva samhällsideal är kanske lagtävling något vackert. Men för mig känns detta som en förlegad lösning i nutidens alltmer individuella Sverige. Häri instämmer säkert Gustav Vasa. Tror jag.

Torsten Sandström

Jag vill än en gång peka på Sveriges största samhällsproblem: partiska journalister. I dagarna ser vi tydliga prov på detta varje timme vid rapporteringen om Turkiets utmanande fördröjning av vårt lands inträde i NATO. Att Finland tycks få företräde från turkarnas sida rapporteras igår kväll av SVT Rapport som ”en förlust för regeringen”. I samma anda tillåts Magdalena Andersson kritisera regeringen för senfärdighet och SD-strul som orsaker till att Sveriges ansökan ännu inte gått i mål.

Inga frågor ställs till Andersson för att utröna sanningen. Journalisterna låter henne bara hållas. Men sanningen är ju att sossarna i regeringsställning haft flera år på sig sedan kriget i Ukraina inleddes 2014 för att begära inträde i NATO. Men det ville man inte. Försvarsministern i Löfvens regering sade att han skulle lämna regeringen i så fall. Först 2022, fem i tolv, bestämde sig Anderssson för att helt byta fot och begära inträde. Detta hade M-partiet i flera år redan krävt!

Ingen journalist frågar Andersson om detta idag! I stället angrips M-regeringen. Ingen journalist frågar henne heller om varför S-partiet i åratal haft den svenska dörren öppen för revolutionära kurder, som ju är Erdogans främsta skäl till att förhala Sveriges inträde i NATO. Till saken hör att Andersson själv blev statsminister på grund av kurden Kakabavehs utslagsröst via ett röstavtal i riskdagen mellan henne och S-partiet. Inte undra på att turkarna går i taket!

Men om detta ställs inga frågor idag. I stället samlas vänsterns journalister för att smutskasta den nya regeringen på alla plan. Jag medger att regeringen visat saktfärdighet och framför allt bristande politisk karisma eller smidighet. Men regeringen har en gigantisk motståndare mätt i tillgången av medieutrymme. Kåren av svenska vänsterjournalister kan nämligen mala ned vilken regering som helst. Bara genom attt låta bli att ställa rimliga och kritiska frågor till sossarnas ledare.

Det är ynkligt och eländigt.

Torsten Sandström

DN som påstår sig vurma för ”upplysning” försöker, som jag redan nämt många gånger, skrämma sina läsare till politisk lydnad. Vad sägs om följande rubrik av Jannicke Kihlberg för en tids sedan:

Världshavets öde avgörs de närmaste veckorna

Det rör sig om klimatskräck förstås. Läsarna ska inbillas att tro att paragraferna i en kommande internationell havsrättskonvention betyder allt. Måhända kan enskilda regler i ett avtal få avsevärd betydelse i praktiken. Vem vet? Men internationella avtal får sällande så stor konsekvenser. Vi ser till exempel hur det omtalade Parisavtalet knappast kan sägas vara på plats i den meningen att samtliga parter följer dess bestämmelser. Verkligheten tar över. Kriget i Ukraina och inflationskrisen rubbar alla cirklar. Till viss del bär miljötalibanernas egna krav ansvar för nuvarande samhällsproblem.

Det vi ser är alltså att Kihlberg politiserar. Hon manar på spridandet av klimatskräck. Hon vill fösa tidningens läsare i en viss riktning som hon personligen tror är jätteviktig, även om avtalet kanske inte får något större praktisk betydelser alls.

Det är ledsamt att journalister missbrukar det fria ordet på ett sådant vulgärt vis. Samtidigt som DN ordar vitt och brett om betydelsen av ”upplysning”.

DN själv borde öppna upp sina spalter för oliktänkande. Och vädra ut den mentalitet av besserwissertyp vi dagligen ser. För DN tycks upplysning däremot vara liktydigt med propaganda. Världshavets öde avgörs snart. Skräcken tar över. Journalistiken tar armkrok med poltiken.

Torsten Sandström

För att muntra upp landets politiker – som gärna ser till att med tvång låta folket betala för SVT – finns idag 50 lokala redaktioner som sänder några snuttar teve ett par gånger om vardagarna. Få tittare söker självmant upp dessa sändningar, tror jag. Flertalet råkar bara se snuttar då man ändå sitter kvar i soffan efter Rapport i SVT1.

OK för en handfull regionala nyhetsredaktioner. Men att slänga iväg pengar på 50 enheter, många med egna lokaler, personal och administration är enligt min mening främst pengar i soptunnan. Dessutom mina och dina pengar. Vilket privat företag skulle satsa pengar på en så galen idé. Inget. Men för att det ska låta som public service får det kosta vad det vill. Och så fixar SVT sysselsättning till sina vänner, dvs en kår med journalister (som enligt min mening bort försörja sig av egen kraft genom nyttiga jobb).

SVT – liksom SR – är besjälade av att visa att man finns till. På så vis tror man folket ska gilla tvångsbeskattning för teve och radio. Ännu viktigare är att man hoppas att folket ska snappa upp företagens presentation av svensk politik och kultur i den vänsterinriktning som Olof Palme och andra kramare av statsteve så högt önskat. Politisk korrekta budskap lanseras också var dag. Tanken är att svenska folket ska gå i politikernas takt. Inte i egen.

Numera sprids PK-ismen även på så lokal tevenivå att få personer ens tittar och lyssnar.

Torsten Sandström

Alla förfasar sig över inflationens höga priser på många varor och tjänster. Sossarna snackar om mera bidrag. Den nya regeringen förhåller sig passiv – man tycks inte kunna göra något. Det är kanske så det är, men det finns mycket som talar för att ingjuta tillförsikt hos folket. Det finns ett viktigt politiskt inslag av att visa förståelse och vilja till aktivism. Särskilt som den nya regeringen nu har medierna mot sig och driver politik i motvind. Jag pläderar därför för lägre skatter på mat, el och drivmedel. Alltså raka rör med pengar till folkets bästa – med lägre skatt blir några pengar kvar i börsen för den som köper samma varor som idag.

Då nödvändiga varor som mat, el och bensin/diesel går upp i pris spär punktskatterna på inflationen. Med lägre skatter kan folket köpa mer varor för samma slant. Därför måste regering och riksdag verka för skattesänkningar!

Jag såg finansministern på Aktuellt kl 21 igår kväll. Mina tankar gick till regeringen Bildt och försvaret av kursen för den svenska kronan. Regeringen satsade på teorierna. Det sprack. Finansministerns brist på pragmatism och folklig attraktion förskräcker.

Torsten Sandström

Efter att mer än åtta år har förflutit från den påstådda händelsen polisanmäler Skyttedal en hög partikollega inom KD för något som möjligtvis rör ett ofredande. Om inte händelsen är preskriberad så blir en utredning synnerligen svår efter så lång tid. Varför har Skyttedal väntat så länge? Hon lär själv hänvisa till egna våndor över ett övergrepp. Hur trovärdigt är detta då många år förflutit sedan den blöta kvällen på hotellrummet 2014? Jag har därför svårt att tro att Skyttedals personliga känslor är den verkliga orsaken.

Den som följt hennes karriär inom KD ser en person med sikte på toppen av den politiska klassen. Som 16-åring blir hon medlem i KD:s ungdomsförbund med riktning uppåt. Hela hennes framtoning är synnerligen egotrippad. Efter universitetsstudier – förstås utan examen – rakt in i kommunal politiken. Strax ordförande för KDU, följt av diverse politiska satsningar uppåt av olika slag. Stockholmaren Skyttedal kammar hem politiska uppdrag på kommunal nivå i Växjö och senare en post som kommunalråd Linköping. Hon har givetvis smak för mer politisk makt som kan ge avstamp uppåt. Nästa pinnhål är därför en post som B-lagspolitiker i EU-parlamentet. Där sitter hon nu.

Nu är det snart dags (2024) för nyval till låtsasparlamentet (för säkerhets skull med två palats i Bryssel resp Strasbourg). Min teori är att Skyttedal ser sig om efter en högre politisk position än den i B-laget. Hon vill till politikens A-lag. För en person som säljer sig själv via allt slags personlig reklam kan därför ett bråk med KD:s näst högste företrädare – den manlige partisekreteraren – var lockande för att närmas sig toppen med Ebba Busch i trubbel.

Det är möjligt att hon lyckas. Men jag tror inte det. Hon kan förlora allt i sitt politiska spel. Det känns alltför utstuderat – och något sliskig – att efter mer än åtta års väntan placera sig i rampljuset med hänvisning till en skum händelse på ett hotellrum efter en fest.

Politiska race är förstås den politiska klassens livsnerv och ständiga dragkraft. Men Skyttedals ambition är alltför tydlig och hennes val av slagfält är ett träsk. Drabbad av hybris kommer hon antagligen att gå under i sumpmarken. I gyttjan syns en vimpel: #Me too.

Torsten Sandström

Att staten ska ha en övergripande kontroll över statsföretagen är självklart. Ingen detaljstyrning förstås. Alltså en klargörande insyn och möjlighet att dra i nödbromsen.

Då det rör sig om hundratals kontroversiella miljarder i nya investeringar måste saken upp i regering och riksdag. Jag tänker nu på de enorma satsningar som LKAB vill göra i koldioxidfri brytning och produktion. Riskerna är stora och kostnaderna avser många, många miljarder (kanske omkring tusen miljarder). Riksrevisionen har tidigare pekat på riskerna med statsföretagens enväldiga satsningar, exv avseende Maud Olofssons skandalffär i NUON för Vattenfall. Nu rör det om mycket större belopp för LKAB:s del. Men där sitter pamparnas pamp Göran Persson som ordförande. Han struntar i den tidigare S-regeringen och sak samma gäller förstås den nuvarande.

Affären måste upp på regeringens bord och genomlysas offentligt. Inte för att politikerna är bra på affärer. Men det är ju skattebetalare som får ta smällen om risktagandet misslyckas. Frågan gäller faktisk svensk demokrati.

Läs ledaren i SvD av Peter Wennblad den 7/3 på länken nedan.

Torsten Sandström

https://esvd.svd.se/shared/article/sa-blev-regeringen-rundad-av-lkab/Xen2uAbk

En journalist på SR har fördrivit tiden med att läsa många domar i rättsfall om tvångsomhändertagande av unga. Resultatet har blivit ett stort skri i statsradion: diskriminering av flickor! Sexualiteten har – menar journalisten och SR – framhävt många gånger fler för tjejerna än för killarna i domskälen. Aja baja! Fy skäms!

Genom upprepade reportage tycks SR var synnerligen nöjd över att man avslöjat en sensationell sanning. kvinnliga jurister som intervjuats (även forskare från Lunds universitet) förefaller att instämma i kritiken.

Men man behöver inte fundera länge för att förstå orsaken till domstolarnas ord. Omhändertagande av killar med tvång sker normalt på grund av kriminalitet. Att tjejer tas om hand beror därmed inte sällan på att de startat sin likaså sjävvalda bana inom prostitution. I det senare fallet blir det ju självklart att sexualiteten står i centrum för domstolarna! Och frekvensskillnaden mellan killar och tjejer rör inte diskriminering av det slag som SR skriar om.

Men ändå rör det sig faktiskt om en form av könsdiskriminering. Tjejernas prostitution är laglig, vilket i sig är förklaringen till att sociala myndigheter vill skydda dem genom tvång. Killar som köper sex är däremot brottslingar.

Vi ser alltså lager av svensk dubbelmoral på tal om sexhandel. Är det något kön som diskrimineras är det faktiskt mannens.

I tidigare bloggar har jag pläderat antingen för ett könlöst straffrättsligt förbud mot sexhandel – eller för en total avkriminalisering.

Torsten Sandström

Ja, tänk efter. Om S-partiet vid Rysslands första anfall 2014 mot Ukraina förstått att stor krigsrisk var på gång för hela Europa hade vi antagligen varit med i NATO idag. Men sossarna har vägra att se verkligheten i vitögat fram till 2022. Fem i tolv – och till partimedlemmarnas förvåning – bytte partiet fot och blev realister i stället för drömmare. Om S-partiet varit förutseende borde man för länge sedan ha inlett kampanjen för NATO. Sossarna bär för framtiden således ett tungt ansvar för om ett krisläge inträder för Sverige utan att vi hunnit bli medlemmar av alliansen!

Dessutom ser vi idag en beklämmande sossekritik mot en ny regering – ledd av moderater – ett parti som länge varit för ett NATO -inträde. Regeringen spelar korten fel påstår Magdalena Andersson, som själv varit statsminister på den revolutionära kurden Kakabaves utslagsröst. Sossarna är maktspelare. För dem betyder sanning och förnuft inte mycket. Det gäller att smutskasta och bedra väljarna.

Förr röstade hårt arbetande män och kvinnor på S-partiet. Dessa människor är idag pensionärer eller bortgångna. Nu är sossarnas bas människor som inte vill jobba eller inte kan arbeta på grund av invandring eller sjukdom. Vi ser alltså bidragstagarna parti framför oss då vi hör Andersson tala.

Hon vet att gruppen pensionärer av naturliga skäl är tynande. Därför borde hon byta S-politik eller lägga ned sin rörelse. Men nedläggning är utesluten på grund av den politiska klass som hon måste försörja. Och ny politik är också svår då hon i så fall skulle förlora bidragstagarna röster. Resultatet blir maktspel och röstköp i eländig kombination.

Enda lösningen för Andersson är alltså att föra en politik för fler och större bidrag. Och för att skapa politisk splittring i partiets tjänst.

Hur ska man förklara att landets medier inte rasar över hennes politik? Enda orsaken är, såvitt jag förstår, att den tredje statsmakten är närmast död samt att press, radio och teve blivit förlamade medspelare till maktens S-parti.

Torsten Sandström

Vänsterpartiets ledare Dagostar avslöjar idag partiets nygamla politik: V vill se lägre matpriser.

Vem vill inte det? Men vänsterpolitik leder till motsatsen: dyrare mat, högre skatter, stegrat pris på energi, bostadsbrist, sämre kunskaper i skolan och allt annat som sammanhänger med en planekonomi.

I drömmens värld är planen kanske vacker – det är vänsterns ständiga lockelse att peka på kartan trots att verkligheten är moster. På så vis blir planen en samhällsfara om den är övergripande. I verklighetens samhälle är den alltså skrämmande. Vänsterpartiet är fortfarande ett kommunistiskt parti. Ungdomsförbundet har det inskrivet i sina stadgar. Men för framgång i riksdagen gäller det för V att dölja sanningen, dvs vådorna av kommunism. Målet är att mörka sovjetsamhällets kompletta misslyckande.

Dock syns ännu spåren av decennier av planekonomi i olika nationer Jorden runt. Avtrycken är förfärande. Men V-partiet insisterar. Alltid kan någon luras är tesen. Och tyvärr bedras många. Alltför många.

Torsten Sandström

Förre Scania-chefen Leif Östling gör politisk nytta. Detta efter att han kölhalats av svenska medier för att våga ifrågasätta det svenska högskattesystemet. Alla minns säkert hans uttalande: vad fasen får jag för pengarna. Häromdagen skrev han i Dagens industri (Di) att den svenska byråkratins måste beskäras kraftigt. Rubriken säger vad hans beska medicin går ut på:

Avveckla alla ”pyttemyndigheter”

Östling skriver att anslagen för svenska myndigheter har ökat från drygt 133 miljarder kronor år 2009 till drygt 215 miljarder kronor år 2021. Ökningen med 82 miljarder kronor innebär 62 procents stegring. Hans poäng är att de fasta kostnaderna totalt för många tjog små myndigheter sprungit väg. De bär alla var för sig utlägg för lokaler, löner och omkostnader. Det är ohållbart. Det är slöseri.

Hans kloka ord i Di är värda att begrunda, se länken. Svenska staten måste välja besparingsvägen. Så fram med macheten! Många myndigheter är onödiga eller kostar mer än vad de smakar. I stället för att spara – dvs ta fram rödpennan och lägga ned/slå samman – har rader av regeringar bara spätt på floran av små korstågsmyndigheter. Politikerna tror sig tyvärr visa aktivism genom att skapa nya myndigheter.

Den nya högerregeringen måste visa musklerna och ge trötta skattebetalare hopp. Den enda säkra effekten av en ny myndighet är att högre anslag kommer att äskas kommande år och nya byråkrater anställas. Man kan bli desperat för mindre.

Torsten Sandström

https://www.di.se/debatt/avveckla-alla-pyttemyndigheter/

I DN pläderar chefredaktören idag till skydd för sin – samt nationens – kår av politiserande journalister. Rubriken lyder:

Peter Wolodarski: Tips till Ulf Kristersson: angrip samhällsproblemen, inte journalisterna

DN:s påhopp sker med anledning av att regeringen fnyst åt ett reportage i DN för en tid sedan, där bland annat klimatskräckens reporter Peter Alestig anklagat regeringen för att ha varit senfärdig med elstödet till svenska folket. Hur det förhåller sig med passiviteten är svårt att reda ut – utbetalning av pengar i mångmiljardklassen är sannerligen inte enkelt.

Däremot är det rent hyckleri av DN att låta Alestig agera åklagare. Alestig tillhör en skara ytterst politiskt aktiva journalister närstående till de svenska miljötalibanernas krets. Två exempel.

Vad har Alestig gjort för att få ned priset på el? Han har stött en rörelse som pressat fram höjda skatter och krav på inblandning av dyr skogsråvara (som dessutom bidrar till CO2-utsläpp!).

Vad har Alestig gjort för att Sverige ska öka produktionen av el (så att priset hålls i schack)? Han har stött talibaner som sett till att kärnkraftverk lagts ned.

Det är självklart att en regering måste ha rätt att säga emot landets förenade kår av vänsterskribenter. Men då yrar Wolodarski om samhällsproblem. Ett av nationens främsta tillkortakommanden är bandet av politiserande journalister. I stället för att ta itu med detta gäng så angriper DN regeringen. Samtidigt talar tidningen var dag om att man jobbar för ”upplysning”. Det DN sysslar med är mörkläggning och desinformation! Fast man vill inte förstå detta.

Jag vet det. Ty jag tar del av skräpet var dag.

Torsten Sandström

Nicaragua har under många år med svenskt sossestyre fått stora bidragsslantar på de svenska skattebetalarnas bekostnad. Stora Sida-pengar har gått till Daniel Ortegas kända diktatur och småsmulor har möjligtvis nått behövande. För några år sedan blev detta till och med alltför känsligt för vänsterns politiker, varför anslagen slopades. Men sedan en tid är Sida igång igen. På Sidas hemsida talas om 10 miljoner per år i demokratistöd. I realiteten tvingas svenskar betala det som Ortegas hejdukar vägrar fixa. Sverige framstår på så vis som en vän till Ortegas regim i latinamerikanernas ögon.

A propå demokrati. Den 9/2 utvisade Ortega 222 medborgare, som är politiska motståndare till hans regim. Efter decennier av stöd från Sida har alltså nationens ledning sjunkit så djup. Hur tar Sida ansvar? Aldrig. Man skickar bara mer pengar i tron att allt ska bli bra.

En dyster sanning är att Sida under många, många år har slukat alltför mycket pengar från skattebetalarna. Sanningen är att Sidas anslag är så stora att man tvingas slänga iväg dina och mina pengar enbart för att bli av med anslagen. Bland annat stöder Sida diktaturer, såsom i Palestina. Lurendrejeriet kallas enprocentsmålet. Jag kallar det bondfångeri riktat mot det svenska folket.

Torsten Sandström

I en tid då de kriminella klaner sysslar med orgier av vettlöst och blodigt våld intervjuar Dagens Juridik den socialdemokratiska klättraren Sten Heckscher. Just mannen som är bilden av en jurist som via sin partibok fått rader av höga statliga jobb av sina vänner i partiets ledning. Under lång tid har han – liksom Löfven – inte sett våldsvågen komma, dvs klanvåldet som uppstått till följd av partiets misslyckade invandringspolitik.

Denna man har nu mage att döma ut den nya regeringens politiska försök att reformera Brottsbalken mm. Utan att nyansera samtalet nämnvärt säger han om den nya politiken:

”En orgie i hämningslös repression är vettlöst”

Detta får vi höra från en person som själv – förstås via partibok – varit rikspolischef och på så vis bidragit till en svensk kultur där man ska tycka synd om illgärningsmän. Man kan också se hur Dagens juridik undergivet hyllar denna politruk, som fått rader av jobb främst på grund av sina täta kontakter med partiets etablissemang.

Det är sannerligen inte en man som verkat för att stärka den svenska rättsstaten. Tvärtom har han bidragit till dess förfall. Under många år har han haft fingrarna med i spelat vid tillsättning av rader av höga domartjänster och på vis främja jurister i partiets smak. Att hans själv blivit domare i den högsta förvaltningsrätten är ett tecken på partiets infiltration av rättsapparaten. På en lägre nivå ser vi i dagarna spegelbilden av denna styrning i eftersvallet till det sk Snippamålet, där två s-märkta nämndemän som dömt med domarmajoriteten i realiteten tvingats avgå av politiska skäl.

Om du orkar läsa hur Mr Partibok skrävlar om sina insatser på S-partiets klätterstege så har du länken här:

https://www.dagensjuridik.se/nyheter/en-orgie-i-hamningslos-repression-ar-vettlost/embed/#?secret=GG41eVqE1h

Artikeln framstår som en orgie i hämningslöst skryt.

Torsten Sandström

En professor från Luleå pläderar i DN 8/3 mot all kärnkraft.

Johan Hansson: Åtta skäl till att kärnkraft är dåraktigt

Det framgår att han anser uran farligt och att han är kritisk till ekonomisk tillväxt. Vidare menar han att el från solen är oändligt mycket effektivare.

Bara dessa smakprov på hans åtta skäl för kärnkraftens dåraktighet visar på att mannens klokskap måste ifrågasättas av alla som bor i ett modernt samhälle.

Det finns förstås många synnerligen farliga ämnen vid sidan om uran som – om de hanteras klokt – är till stor del nytta för mänskligheten. Tänk bara på strålbehandling mot allvarliga sjukdomer. Och hur ska krigiska fiender som Putin kunna bekämpas av skogsnissar av lulelåtyp?

Den som är mot ekonomisk tillväxt, som profeten från Luleå, riskerar dessutom sin egen och andras kvalitativa överlevnad då det gäller att försörja en växande befolkning på jordklotet. Det behövs el i massor om vi ska bort från oljeberoendet.

Det han skriver om solens el är kanske uppmuntrande för den som inte efterfrågar energi i mer potent form, exv det som behövs för trafikflyg eller likande utrustning som svårligen kan drivas med el från skyn. Visst finns det troende som hoppas att trafikflyg ska komma upp i luften – med passagerare och bagage enbart med elmotorer. Men hur realistiskt är detta egentligen? Här krävs sannolikt synnerligen potent kraft från olja.

Att DN publicerar hans dåraktiga argument är intressant. Det kan knappast förklaras av DN strävan efter ”upplysning” som chefredaktören yrar om. Det är snarare fråga om en uppslutning kring miljöjtalibanernas rörelse. Det vill säga den krets kring tidningen som – till vuxna läsare och via Björn Wiman och Peter Alestig – berättar sagor i Greta Thunbergs klass.

Det rör sig inte om upplysning utan i luleåprofessorns fall om dåraktiga argument. Samt om en fräck politisering av DN som nyhetsorgan.

Torsten Sandström

Hjälp! Det går inte att med tre veckors framförhållning boka biljetter till påsken med statliga SJ.

Vad är orsaken. Jo det statliga Trafikverket har ännu inte fatta beslut om underhållet av de järnvägsspår som svenska staten äger.

Kan egentligen den statligt svenska byråkratins problem bli tydligare? Hur många liknande händelser krävs innan en svensk regering griper tag i macheten och hugger upp en gata i det offentliga tjänstemannaväldet?

Vart fjärde år går vi till val och då lovas ett bättre Sverige. Efter valet kör regeringar och politiker bara på i samma gamla hjulspår. Även nya fallgropar grävs. Tidigare var SJ och spåren i samma hand. Nu hanteras de av två statsägda kolosser.

Värst är trafikverket. Organisationen tycks inte klara av det enklaste, dvs en framåtriktad planering av underhåll tågens banor.

Regeringen Kristersson måste ta itu med samtliga gamla svenska surdegar. Jag förstår att alla inte kan fixas på en gång. Men man måste tydligt ange ambitionen. Att det finns stora pengar att spara gör antibyråkratiska reformer än mer viktiga. Så inled snarast en stor översyn av svensk byråkrati!

Torsten Sandström

Den politiska utvecklingen i USA oroar mig djupt.

Dels för att Demokraterna har en överårig – lätt gaggig – president som inte verkar vilja lämna arenan till en duglig ung smart kandidat i kommande presidentval. Partiet måst ha flera duktiga och välutbildade ledare. Men de verkar inte ges plats för att Biden behärskar de gamla partibossarnas alla knep!

Dels är jag oroligt för att den förra presidenten, Trump, tycks ha en chans att väljas till president än en gång. Tänk om denna anti-demokrat – och förtryckargestalt – ska komma åter och utkräva hämnd för alla oförrätter som han tycker sig ha drabbats av! Det kommer att bli elände.

Samtidigt pågår ett krig i Ukraina – som kan dra ut på tiden – samtidigt som konflikter hotar kring Taiwan. Vad riskerar hända om Trump återkommer? Allt möjligt. Han är ju polare med auktoritära krafter. Han tycks kunna komma överens med Putin. Dessutom ogillar Trump NATO. Ett USA under Trump kan innebära att han struntar i Europa och NATO. Och även när det gäller Kina kan Trump verkligen ställa till det. Enda trösten är att det finns unga välutbildade republikaner som kanske kan slå både Trump och Biden.

Vad sker om NATO spricker? B-laget i EU kan ju inte ta över. Hur ska EU-medlemmarna kunna enas med Ungern och andra Putinvänliga krafter i båten? Kvar står rader av europeiska stater som inte satsat värst mycket på sina försvar (här är Trumps kritik befogad). Och Sverige som rustat ned i många år och inte hunnit ändra kurs.

Hur har egentligen svenska politiker unde r flera decennier spelat sina kort rörande försvarspolitiken? Alla vid makten har ju rustat ned (och alltså inte följt Finlands modell). Och sossarna har sannerligen segat med att satsa på NATO – det skedde först fem i tolv!

Biden måste säga adjö och med kraft lansera en duktig ung kandidat med karisma. Vad ska ske med Sverige om Biden inte ger sig och agerar så att Trump vinner? Det är detta som skrämmer mig.

Torsten Sandström

Häromdagen redovisade SVT Rapport en opinionsundersökning från NOVUS om svenska folkets uppfattning om ett eventuellt kommande svenskt OS. Den visade att 48 % var mot, 37% sade ja och återstående hade ingen uppfattning. Man kan alltså tala om att nästan en majoritet var mot.

Vad hände sedan? Jo, det följde vanligt SVT-bruk. En journalist gick runt på någon okänd plats och frågade omkring en handfull människor vad de tyckte. Möjligtvis var en person kritisk till OS i Sverige. Övriga var mycket eller ganska intresserade av ett svenskt OS. Enligt SVT:s intervjumetod var alltså en klar majoritet för.

På så vis vändes alltså det större personurvalets kritiska opinion till sin motsats, dvs ett bifall till svenskt OS.

Så agerar inte professionella journalister. Men det gör det tevebolag vi tvingas finansiera över skattsedeln. Det kallas av SVT för oberoende rapportering. Jag kallar det offentlig propaganda.

Torsten Sandström

En av mina svärsöner som är fritidspolitiker tipsade mig om en artikel av Janan Ganesh i brittiska Financial Times (FT 31/1), med rubriken Konservativa människor är alltför pigga på pengar för att vinna kulturkriget (min fria översättning). Möjligtvis översändes texten till mig något retfullt, på grund av att jag ofta skäller på vänsterns ambitioner att gjuta sin makt över det svenska samhället i betong.

Ganesh poäng är inte att borgerlighet och konservatism numera blivit ett medialt skällsord som gör att de förlorar makten över kulturens institutioner. Han menar helt enkelt att brittiska marknadsliberaler inte vill engagera sig i samhällspolitiska frågor. De är mer intresserade av att driva företag, främja sin inre utveckling och tjäna pengar. Därför tar vänsterliberalerna normalt hem spelet och tillåts härja tämligen fritt inom kultursektorn. Han menar att alla som klagar över vänstervridning inom universitet, byråkratier, public service, teater, konst osv måste skylla sig själva för sin strävan efter mer lukrativa och egotrippade sysslor. Då Boris Johnson lämnade Downing Street 10 försökte han enligt Ganesh inte skaffa sig uppdrag för exv ett museum. Johnson var mer intresserad av att för pengar propagera för kryptovalutor.

Enligt min mening ligger det mycket i det Ganesh skriver. Egentligen är det ingen nyhet heller för svensk del. Våra muséer, den nationella kulturdebatten och landets utbildningsinstitutioner flödar av vänsterns navelskådande ideal. De facto vänder många akademiskt utbildade ryggen åt kultursektorn och jobbar hellre med affärer, teknik och andra penningstinna sysslor. Många av dem struntar kanske rakt upp och ned i kulturens frågor. Andra – liksom jag – irriterar sig över att vänsters folk tillåts driva sina personliga intressefrågor där.

På ett bredare plan syns tyvärr samma utveckling inom det svenska politiska systemet, dvs riksdag och kommuner. Ytterst få affärsmän, läkare, advokater, professorer, ingenjörer, datatekniker mfl ägnar sig åt politik. Man lämnar alltså walk over åt den politiska sfären. Och resultatet blir förstås att vänsterns folk och intellektuella tar för sig.

Jag tror att många skickliga människor inom den politiskt passiva gruppen inser att deras handlande får oönskade och negativa konsekvenser. Åtskilliga företagare och akademiker svarar undvikande på frågan om deras bristande engagemang inom fritidspolitiken. Man får höra att de saknar tid, att aktieägarintresset riskerar hamna i kläm, att politik är något smutsigt, att man är besviken på yrkespolitiker, att hem och familj kräver stora slantar osv.

Den fara jag beskriver har en än allvarligare aspekt. Den sammanhänger med att många människor med sympatier åt vänster saknar alternativ till en god försörjning med tydlig maktställning utanför politiken! Därför blir greppet om det offentliga, lagstiftningen, beskattningen, bidragspolitiken till de egna väljarna mm inkomstbringande och därför rena livsluften och för socialister och vänsterliberaler. Jag har många gånger pekat på hur den svenska socialdemokratin med tydlig planritning byggt en egen fästning av betong för framtida kontroll av Sverige.

På så vis förstärks dilemmat att kloka oliktänkande människor tenderar att lämna walk over åt politiken. I grunden sammanhänger problemet förstås med samhällets differentiering – dvs specialiseringen av människors olika sysslor . Därmed även en följd av politikens professionalisering, dvs framväxten av mäktiga partier, yrkespolitiker och den politiska klass jag ofta skriver om. Här återfinns huvudorsaken till att politik blivit en speciell livsform i sig för människor med dragning åt vänster. Alltså personer som har svårt att försörja sig på egen väg.

Men hypotesen att det rör sig om ett olösligt problem är som jag ser det inte korrekt. Det finns nämligen en möjlighet att bredda den svenska demokratin så att många fler ges tillfälle att på sin fria tid vara med och styra. Här har IT-samhället bidragit med nya geniala lösningar för politiska beslut på distans, exv genom röstning via det som kallas BankID. Även de suspensiva folkomröstningar som äger rum i Schweiz kan vara en förebild, om än mer komplex genom röstning i pappersform och breda kampanjer. Jag tror att inslag av sådan direkt demokrati skulle vitalisera den svenska demokratin. Särskilt en modell där ett visst antal medborgare har möjlighet att – via sin mobil eller dator – använda suspensivt veto mot särskilt viktiga beslut (förslag) från riksdagen. Som nämnts behövs det en balanserande funktion gentemot en utveckling mot att vänsterns sympatisörer styr landet via politiska monopol för partier och personer som utses vart fjärde år. Alltså fyra år utan medverkan av landets kanske skickligaste och mest välutbildade medborgare.

Frågan är dock om de idag statsbärande partierna – och den omgivande politiska klassen – är intresserad av reformer av detta slag. Socialdemokratins skriande från sin idag utsatta fästnings topp är nämligen illavarslande. De är beredda till nästan vad som helst för att behålla makten. I mer än ett decennium har socialdemokratin splittrat landet. Detta genom att i samverkan med V-partiet (!) förklara SD som parias. Baktanken är ju uppenbar: om SD blir rumsrent är socialdemokratin definitiv förlorad. Manövern sker alltså med uppbackning av före detta kommunister!

Torsten Sandström

Svensk folket marscherar i samma takt. De röda banderollerna fladdrar. I täten tågar mediernas paradorkester. Det är statsfeminismen dag. Men få hurrar. Ty det är inte en spontan rörelse vi ser. Utan ett tydligt kontrollerat försök att styra en nations politik.

Igår startade tåget. Det statliga Alma-pris som skattebetalarna tvingas betala skänktes nämligen till ännu en okänd kvinnlig barnboksaktör. I ett slag försvann 5 miljoner kronor ut ur landet, dvs ett belopp som motsvarar 50 konstnärs- eller författarstipendier på vardera 100.000 kronor. När det gäller att manifestera feministernas anspråk på makt så är pengar inget problem. Inte ens i kristider. Det finns nämligen få hinder. Andra ska betala kalaset, dvs vanliga svenska medborgare.

Och idag inträffar marschens höjdpunkt. Nu är nästan vartenda medieinslag kryddat med kvinnliga vinklingar. Den ena mer ansträngd än den andra. För publiken är det omöjligt att avgöra om det rör sig om nyheter eller propaganda. Alla klartänkta förstår hur det ligger till. Men ett svenskt folk som matats med kyrkans och sossarnas evangelium har svårt att förstå att de nu serveras ny ideologi: globalism, klimatskräck och feminism.

Allt detta sker i ett Sverige som har gigantiska politiska problem. Det är just därför som saken ges orimliga proportioner, som vida överstiger kanelbullens eller kärlekens dag. För att dölja kriser rörande skola, vård, kriminalpolitik, hutlös energibeskattning, nedlagda kärnkraftverk, bostadsbrist mm så ska det svenska folket marschera för ideal som i möjligaste mån redan är uppnådda. Alltså en marsch för marschens skull. Att biologiska ”krafter” medför att kvinnor inte ställer fullt upp på feministernas kamprop spelar ingen roll för de politiker som tågar i paradens ledning. Dålig politik ska döljas genom unken politik.

Jag vet att män ibland agerar som riktiga busar. Men det gör även statens feministerna då de från predikstolen manar folket att dyrka deras heliga rörelse. Ledarna lyssnar inte på kritik. Liksom forntidens jesuiter gäller tesen ”att ändamålet helgar medlem”. På så vis ansluter de sig till rader av hänsynslösa ledare som historien skådat.

Därför är det snart dags för ett beslut om varje dag ska vara kvinnodag. Detta följer av principen: om argumenten tryter, så höj rösten.

Torsten Sandström

Detta skriver Carl Albinsson på Timbros i SvD 5/3. Hans övertygande argument är i korthet:

1. Svenska skattebetalare kommer sannolikt att tvingas stå för förluster i miljardklassen. Detta visare tidigare OS-äventyr.
2. Snacket om OS sätter Sverige på kartan är förförisk fel. Vår nation har gigantiska strukturproblem som inte kan döljas utan måste lösas. Albinsson skriver:

”Pr-jippon kommer inte ändra det faktum att svensk ekonomi lider av stora strukturella problem som gör att vi förväntas ha lägst tillväxt i hela EU.”

Personligen vill jag tillägga att OS-globala organisation är en orgier i korruption och annat mygel med skumma nationella ledare. I rörelsen topp finns svärmar av skuggfigurer som försörjer sin över måttan på en förlegad tanke om OS vart fjärde år. I mediernas era räcker det mer än väl med ledargarnityret för rader av internationella idrottsorganisationer och deras VM!

https://www.svd.se/a/O8zM2O/timbro-las-os-dorren-och-slang-bort-nyckeln

Torsten Sandström

I dagarna kan man läsa följande rubrik i DN, med anledning av internationella siffror om att Sverige har en god position gällande överdödlighet i covid:

Alex Schulman: Nu visar det sig att Anders Tegnell hade rätt hela tiden

Det är helt rätt att Sverige i slutändan kommit på banan och erövrat ganska hedersamma resultat. Men märk att DN:s snacksaliga krönikör säger ”hela tiden”. Jag har däremot hört Folkhälsomyndighetens chef mycket tydligt betona att resultaten gäller ”över tid” samtidigt som hon använde liknande reservationer om att siffrorna om dödlighet rör dagens slutsumma. Hennes glädje var alltså återhållsam.

Detta vill förstås inte vänstermannen Schulman förstå (ifall han ens har förmåga att haja lindrigt komplexa skeenden). Han minns nog inte ens att många äldre dog i onödan innan Folkhälsomyndigheten lyckades lyssna på utländska erfarenheter. Den svenska regeringen (Löfven) var i flera månader passiv och Tegnell alltför naiv i krisens inledning (någon minns kanske att han exv förnekade nyttan av munskydd). På äldreboenden skördades många offer. Detta har en statlig utredning redan konstaterat.

Det är dessa dödsfall som Schulman ljuger om – ifall han ens förstått vad saken gäller. Han bortförklarar deras alltför tidiga död med några pennstreck för att fyll tidningens spalter. Sörjande människor får en käftsmäll av storsnackaren Schulman som stirrar sig blind på slutresultatet. Och DN – den svenska vänsterns bästa vän – slår upp Schulmans okunniga och alltså falska tirader. Samtidigt som tidningen yrar om behovet av ”upplysning” och om andras fake news.

Torsten Sandström

Förr i tiden gick problembarn till sjöss, som man sa. Eller sändes till hårt skogsarbete. Det gick förstås inte alltid så bra. Men i åtskilliga fall lärde sig ungdomarna livets läxa genom att på handgripligt vis möta motstånd och tuffa krav.

Jag skriver detta med tanke på hur unga män behandlas idag. Framför mig ser jag ett exempel, nu en tjugoåring som hamnat snett. Han kan inte skylla få ekonomisk misär i sin familj. Skolan har försummats och han har fått psykiatriska diagnoser med många bokstäver och rikligt med piller. Själv har han satsat på knark för egen och andras del. På dagarna bor han ensam i en lägenhet, som betalas av samhället,. Det offentliga förser honom också med andra bidrag. På dagarna gör han nästan ingenting, bara korta turer på stan. Men annars sover han mest. På kvällstid kommer han igång – med hasch eller andra droger – medan han spelar dataspel och skriker och slår i möblerna så att grannarna klagar. Hans framtid tycks dyster.

Nu undrar jag vilken samhällstyp som är bäst allmänt sett. Den gamla med krav och tufft arbete som en läxa för ett bättre liv. Eller det nya Sveriges kravlöshet och ensamhet byggd på bidrag från det offentliga – ett samhälle där låt-gå underhålls med pengar, diagnoser, piller och droger. I det nya samhället skriar hopplösheten. Och problemen vidgas alltmer.

Enligt min bestämda mening färdas kravlöshetens Sverige mot vägs ände…

Torsten Sandström

I några tidigare bloggar har jag pekat på en utveckling från EU:s sida att driva planekonomi. Politiskt betingade satsningar tvingas stegvis på näringslivet i Europa. Följden blir som vanligt storskalig byråkrati och ekonomiskt nedgång. Vi har sett det förr. Men politiker tror sig kunna planera människans liv från vaggan till graven.

Vi har nyligen sett hur stolliga svenska politiker lagt ned fyra fungerande kärnkraftverk som kostat massor med miljarder att bygga. Energipriserna rusar därför, till häften drogade av höga skatter på el och drivmedel.

Mitt i denna energikris – ty kris är sanningen – så planerar ett par svenska statsägda företag produktion av stål via el och vätgas. En stor del av Sveriges elproduktion kommer att krävas. Och ännu vet ingen om planen håller. Att den slukar miljarder är det enda säkra. Och att eventuellt stål blir dyrt.

Häromdagen fick jag genom Norrköpings tidningar reda på att statliga Swedavia har planer på att locka Göteborgsföretaget Heart Aerospace till flygplatsen i Norrköping. Ett bolag med ett aktiekapital på 50.000 kronor som hoppas kunna bygga elflygplan för persontransporter. Bolaget skryter om att 1. 000 arbetstillfällen ska bli följden Östergötland. Men bolaget går idag med förlust på omkr 75 miljoner per år och har enligt senaste minimala årsredovisning 24 anställda. Man talar själva om en flygindustri med jättestor internationell potential. Antalet redan ”beställda” flygplan sägs vara många, vad nu det innebär i praktiken. Enligt min mening låter allt detta som ännu ett riskföretag i en svensk ekonomi där högtflygande planer (om flygplan) ofta växer fram i politikernas hjärnor.

Min poäng är givetvis inte att intressanta initiativa måste slås ihjäl. Men det är inte den moraliska pyttenationen Sveriges sak att via politiska beslut bränna pengar på stora riskprojekt. Att större företag kan bidra med riskpengar är en sak. Men att staten och skattebetalarna ska satsa mot stjärnorna brukar – enligt tidigare erfarenhet – sluta i krascher.

Jag ser framför mig hur Åsa Nisse och Klabbarparn ska bygga flygplan i Norrköping. Någon vidare trafikökning på Swedavias startbanor blir inte följden. Kanske inte ens något elflygplan kommer att lyfta kommersiellt. Men många festliga händelser förstås. Tills Nisse startar ett nytt projekt som backas upp av han eviga kompis. Detta kanske låter skoj. Men det trista exemplet från Norrköping visar hur politiker enkelt luras till handling. Detta lär vi oss av den omoraliska pyttenationen Sverige.

Torsten Sandström

Vi har redan sett hur sossarna i Botkyrka har problem med juridiken då man på olika vis trixar med medlemskap för att rösta bort en kommunal ledare från de egna leden. De som fuskar har oklara kontakter med ABF och kriminella klaner inom kommunen.

Vidare har vi i dagarna sett hur två nämndemän som dömt i den sk Snippadomen övertalats att lämna sina uppdrag vid domstolen. Deras fel är att de röstat med majoritetens juristdomare i Hovrätten. Nämndemännen har uppenbart inte agerat rättsligt inkorrekt – de har bara stött höga juristers bedömning, som baseras på att åklagaren inte har gjort sitt jobb korrekt. Hon har inte bevisat vad hon menar med ordet ”snippa”.

Dessa två fall visar att S-partiet har sin egen juridik vid sidan om svensk lag. Partimöten – som hålls inom ideella föreningar – ska följa organisationens stadgar och inte besluta genom trixiga mötesordningar på partiernas kontor. Och framför allt är nämndemän domare – om än lekmän – med ansvar att följa svensk rätt och inte partiets egna syn på juridiken. Att rösta med majoritetens jurister kan inte i det angivna fallet alls anses som regelvidrigt, om än kanske politiskt diskutabelt.

Det skrämmer mig att sossarna reser ett eget samhällsbygge vid sidan om den svenska nationen. Partiets moral upphöjs till egen rätt. En liknande syn är typisk för socialistiska och kommunistiska rörelser. Innebörden är en splittring av det svenska samhället.

Splittringen har även gjorts tydlig genom att S-partiet i några decennier utan starka skäl har smutskastat SD på grund av skeenden långt tillbaka i tiden. Man har brunsmetat för att själv inte tvingas överge makten över Sverige. Samtidigt har sossarna regerat med stöd av V och C, två partier som i direkt nedstigande led haft tydliga kontakter med stalinism och nazism, för C:s del omkring sjuttio år tillbaka i tiden. Till bilden hör att Magdalena Andersson blev statsminister på mandat från den kurdiska kommunisten Kakabaveh.

Splittring av Sverige är sossarnas modell. Själva vill man kalla det ”den svenska modellen”.

Torsten Sandström

SVT:s chefer försvarar sina i allmänhet vulgära underhållningsprogram med att de ska fungera som lägereldar, framför vilka svenska folket ska mötas och förenas. Igår hörde jag även Fredrik Önnevall, SVT-underhållaren som dömts för människosmuggling, flera gånger framställa Melodifestivalen, Mellot, som en samling framför lägerelden. Enligt min mening är det en osanning och enbart ett svepskäl för att locka allmänheten att ibland se på SVT:s politiskt tillrättalagda nyhetsprogram. Den politiska kontrollen över folket är nämligen prio ett! Dessa nöjesbrasor ska SVT inte alls syssla med – privata tevekanaler kan lika gärna sköta grillningen av brända korvar. Att snacka om ”Lägerelden” är bara en efterhandskonstruktion. Genom beskattning ska svenska folket tvingas köpa en av staten stöttad bild av Sverige.

Dessutom fungerar de ideliga brasaftnarna som verktyg för att rusta ned den svenska kulturen till trivialiteter och rent strunt. Högstämda ord om kulturell elegans faller platt till marken. I sörjan framträder Mellot. Det vi möter är slappsnack, flash, trams, tillrättalagt flås, glitter, usla skämt, svordomar och massor av andra vulgariteter. Allt bäddas in av eviga kändisar samt deras familjer, släktingar och vänner – varje kväll återkommer personer som flabbat eller sportat långt från grilloset vid brasan. Och detta sänder SVT bara för att få publiken att emellanåt lyssna på den vanliga åsiktspolitiken med vänsterinriktning. Lägerelden är inget annat än ett sötsliskigt flugpapper, som av chefer på SVT liknas vid möten framför elden.

Jag säger som Mellots döddansare. Vi har ett resultat: rena skiten som ska luras på svenska folket. På så vis gläds SVT:s politiker. Fy fasen! Låt de privata tevebolagen sköta detta strunt.

Torsten Sandström

Nu finns de efterlängtade direktiven till en utredning om framtiden för SR/SVT. Rubriken lyder ”Långsiktiga villkor för ett hållfast och oberoende public service”, Dir 2023:27.

https://regeringen.se/rattsliga-dokument/kommittedirektiv/2023/02/dir.-202327

Redan rubriken pekar måhända på att inga grundläggande förändringar planeras. Det är i så fall allvarligt. Men å andra sidan ges utredning stor frihet. Så fältet är öppen för utredningens ordförande, Göran Hägglund, före detta KD-ledare, att leva upp till det begrepp han myntat: ”verklighetens folk”.

Wikipedia skriver följande om dessa hans ord:

Begreppet och dess innebörd förklarade Hägglund senare mer djupgående i en debattartikel i  DN (den 17 september 2009, mitt tillägg). Hägglund beskrev både i sitt sommartal och i debattartikeln att han ansåg att det i Sverige fanns en allt starkare växande vänsterinriktad kulturelit  som hade radikalt skilda åsikter jämfört med vanliga människor, ”verklighetens folk”. Hägglund menade att de åsikter som fördes fram på landets kultursidor och i annan media inte skildrade den grundläggande samhällssyn som verklighetens folk besatt och att man från elitens sida ständigt sökte förtrycka, förneka och förlöjliga de åsikter som inte gillades av kultureliten.

Dessutom finns det i direktiv uppmuntrande formuleringar som ger plats för tuffa reformer:

Mot denna bakgrund är det angeläget att granskningsnämnden i lag ges utökade möjligheter att granska innehållet och meddela sanktioner om nämnden kommer fram till att public service inte följer de villkor som ställts upp för verksamheten.

Det är just vidgade befogenhet för en nyskapad granskningsnämnden som behövs. Dagens nämnd saknar muskler, varför den främst sysslar med att legitimera att allt står rätt till (framför allt genom att lägga ned anmälningar eller stryka SR/SVT medhårs). En ny nämnd behövs som själv gör stickprov. Vidare en nämnd som tillåts kräva intern granskning och rapportering från SR/SVT. Och en nämnd som kan döma ut kännbara penningpåföljder mot SR/SVT ifall bolagen överträtt gällande regler.

Även om min inledande prognos är något dyster så har Hägglund nu sitt livs chans att bli ihågkommen som en politiker som själv tillhör ”verklighetens folk”, i den kloka mening han klargjort i DN 2009. Spelar Hägglund korten väl kommer han att bli en hjälte. Vad han bör göra har jag redan beskrivit i flera bloggar (där jag också kartlagt journalisternas många knep för att låta listigt valda intervjuoffer och andra att driva vänsterpolitik.

Själva valet av Hägglund som utredningens ordförande är kanske det mest lovande i sammanhanget.

Torsten Sandström

i

i

Sedan många år vägrar ryska staten att lämna ett stort hyreshus r i Baggeby på Lidingö. En fastighet som ryssarna inte äger. Man hänvisar som vanligt helt olagligt till internationella konventioner, nu om diplomatiskt skydd. Den privata fastighetsägaren får alltså inte in några hyror och har bara utgifter. Och svenska regeringar vågar inte sätta hårt mot.

Men Lidingö kommuns vattenverk tycks nu avse att stänga av vattnet till fastigheten, som sedan kriget i Ukraina bröt ut är närmast avfolkad. Det är ju en rimlig åtgärd mot en hyresgäst som själv tagit sig rätt.

Skeendet väcker ånyo frågan om varför Sverige ska tillåta en jättestor rysk representation i vårt land? Räcker det inte med en minimal ambassad (en sådan finns ju i centrala Stockholm). Mängden ryssar som kallas diplomater i Sverige är rena drömmen för ryssarna, som kan spionera av bara sjutton.

Jag förstår inte vad svenska UD tänker på. Antaligen är svaret den svensk drömmen om att vara en moralisk stormakt, som försöker styra och ställa över allt runt jordklotet…Pust!

Torsten Sandström

Äntligen! I dagarna har Brottsförebyggande rådet, Brå, en statlig myndighet, erkänt sina illdåd. Inte en dag för tidigt. Detta sker i rapporten ”Socioekonomisk bakgrund och brott”, 2023:3.

Tidigare har som bekant Jerzy Sarnecki och hans kumpaner på Brå envist hållit fast vid tesen att svag ekonomi och låg social nivå är den huvudsakliga förklaringen till svensk brottslighet. Nu skriver däremot Brå:

Sammanfattningsvis kan det konstateras att forskningen visar att det finns många riskfaktorer som uppvisar starkare samband med brott än familjens socioekonomiska status. Det tycks gälla oavsett vilket land man studerar eller vilka typer av brottslighet som ligger i fokus.

Tala om omvändelse under galgen. Till ackompanjemang av pistolskott och bombkrevader så erkänner Brå till sist det som många svenskar redan sagt och skrivit. Rimligt sunt förnuft har allstå segrat över sk forskning. Klantillhörighet, längtan efter snabba cash, myndighetshat, hänsynslöshet, ondska osv är alltså tillsamman rimligare förklaringar till våldet i svenska förorter. Omsvängningen är fundamental för den politiska debatten.

Egentligen är omvälvningen häpnadsväckande. De som länge predikat socioekonomiska förklaringar går närmast helt om. Men de jobbar ännu kvar på Brå. Och inga chefer kommer att ställas upp på Brå:s kaserngård och få sina värjor krossade samt epåletterna avrivna. Inte en enda kommer att drabbas av påföljd i vanlig ordning.

Varför? Jo, därför att deras brott är politiskt. De har enbart sagt det som följer av vänsterns teser. Man har utfört tjänster i sossarnas samhälle. Men det kommer tyvärr att dröja länge innan landets journalister insett att han är detroniserad och enbart har drivit politik.

Men nu har ändå luften rensats. Jag och många av hans kritiker är glada. Vad far det vi sa? Och Sarnecki tvingas – kanske – spela andra ömkliga låtar på sitt dragspel.

Torsten Sandström

Av allt att döma har åklagaren i det brottmål, som alla nu talar om, gjort en dundertabbe. Hon har inte framfört ett alternativt yrkande om ett mindre allvarligt brott, utan varit tvärsäker på rubriceringen våldtäkt. På grund av hennes kön – och journalisters dåliga kunskaper i juridik – har det rått medial skugga om detta. Medierna rasar däremot mot de manliga domarna. Detta är den vanliga bilden sv Sverige. Skygglappar plus enögdhet.

Möjligtvis borde domstolen ha insett att åklagaren var på väg att göra bort sig och – på något vis – hjälpt henne på traven. Begreppet snippa är ju knappast solklart i sin omfattning. Men en precisering är utan tvekan åklagarens ansvar att klargöra. Domstolen eventuella passivitet är därför sannolikt laglig i snäv bemärkelse. Men knappast moraliskt försvarbar. Domstolen ska ju skipa rätt enligt lagens rimliga tolkning. Vad nu detta innebär.

Torsten Sandström

Idag läser jag i SvD följande:

Rikspolischefen bryter tystnad: ”Saknar Mats”

Vad är det som händer inom svensk polisledning?! Först en jävsaffär där en hög chef befordrat sin fleråriga partner. En annan hög chef misstänks ha gjort något liknande. I stället för att se till att brottsutredningen speedas på så fixar polischefen Tornberg en intern utredning som leds av en av honom betrodd jurist. Dennes snabba resultat slås upp på teve i media med dunder och brak – jäv! – och inte ett ord om den person som lockat den misstänkte i fördärvet via flera jävsbeslut. Den misstänkte tar sitt liv.

Därefter blåser vinden rakt genom polishuset i Stockholm. Medierna tvärvänder som väntat och tycker nu synd om den döde. Polisen fackföreningar backar upp den avlidne. Arbetsmilöjöverket startar en utredning om det som hänt inom polisens högsta ledning, med inriktning på om arbetsmiljöbrott kan misstänkas genom polisens hantering av juristens utredning. En annan hög polis med ansvar för personalen säger att man visst gjort mycket för att ge stöd åt den döde medan han var i livet – så det så! Och idag säger alltså en pressad polischef att han saknar den chef vars framfart han inte stoppat för länge sedan. Det vi ser är en blandning av tragedi, lundaspex och sagostund på dagis.

Jag har i tidigare bloggar försökt peka ut svagheter i polisens högsta ledning. I dagens ledare i SvD pekar Mattias Svensson på en aspekt som jag snuddat vid: en påtagligt byråkratisering av polisens ledning. Svensson talar om ett scenario som påminner om Kafka. Han pekar på en text av den moderata riksdagsledamoten och tidigare polisen Fredrik Kärrholm (i Smedjan 28/2). Kärrhom menar att polisens växande budget har använts till ”en kader av högavlönade strateger, analytiker, verksamhetsutvecklare”, samt till ”chefsstöd, hr-specialister, kommunika­törer, projektledare, kanslihandläggare och samordnare”. Såpoperan inom polisen ledning får på så vis en förklaring som kompletterar de många fel som begåtts av politruker i den högsta toppen.

Svenska politikers fallenhet för storskalig byråkrati tycks alltså vara en viktig förklaring till eländet inom polisorganisationen. Att inte justitieministern redan vid skandalens uppdagande sparkat Tornberg får också sin förklaring. Det talas just nu om att politiker ska ha armlängds avstånd till kulturbyråkrater. Pust, säger jag! Det verkar vara samma tänk som länge låtit inkompetenta chefer husera inom polisens ledning. Det är upprörande att svenska politiker inte ständigt funderar över den svenska byråkratins allvarliga tillkortakommanden. Redan långt före Parkinson´s gisslande av byråkratins framväxt har det varnats för tjänstemannakåren enorma tillväxt som ett hot mot skattebetalarna och en väl fungerade förvaltning.

Jag förväntar mig att en moderatledd svensk regering snarast startar ett korståg. Börja med att sparka Tornberg!

Torsten Sandström

Sydsvenskan har den 28/2 en rubrik och text som är typisk för den svenska journalistkåren:

Se upp – nu vill fler chefer granska ditt privatliv

Bakgrunden är förstås att ny digital tekning öppnar upp för vidgad kontroll av dig och mig. Största problemet är förstås det offentligas kontroll, som av allt och döma kommer att kraftigt vidgas om Ylva Johansson får som hon vill som poliskommissarie i EU. Men detta skriver inte Sydsvenskan om.

Däremot påstår tidningen rakt upp och ned att chefer ”vill” granska ditt privatliv. Hur sjutton vet tidningens journalister vad ”chefer” vill? Det finns kanske en risk. Men vänsterns skribenter är inte så noga, man politiserar ju nästan alltid. Och enligt marxismens principer dras alla ”arbetsköpare” över en och samma kam.

Personligen tror jag det stora flertalet arbetsgivare är normala hyggliga svenskar, med hjärtat på rätt stället, som man brukar säga. Men det tror inte vänstern. Här vill man resa en mur bakom vilken ett i grunden planerat samhälle ska byggas. Följden blir förstås en kontroll av individerna i en omfattning som påminner om Kina. Om detta knystar inte heller Sydsvenskan, förstås.

Torsten Sandström

DN:

Greta Thunberg bortburen av polis

Stora demonstrationer utanför Stortinget i Oslo, skriver DN.

Jag säger: Så bra med lag och ordning!

Torsten Sandström

Alla dagliga alarmrapporter till trots så innebär det något varmare klimatet stora svenska fördelar. Bättre skördar, lägre energiförbrukning och skönare somrar (alltså inte heller smällkalla vintrar). Det är bara att tacka och ta emot.

Det goda borde förstås noteras i svenska medier. Men de är så enögda att allt som rör klimatet är skräck. Se bara på Erika Bjerström som från SVT nästan varje dag utfärdar rader av spådomar som baserats på tillrättalagda gissningar – inte i fiskinälvor – men i dagens senaste dåliga väderrapport. Hon kan inte skilja mellan väder och klimat. Någon säger kanske att det spelar väl ingen roll för vad som händer i Sverige, ty de inom Bjerströms gröna rörelse ser allt i globala perspektiv. Så tänker förstås den svenska humanitära globala stormaktens anhängare. Även om de för säkerhets skull även kräver stora insatser i vårt land, så att folk inte tappar tron på skräckens evangelium.

Som klimatrealist inser jag uppvärmningen har såväl goda som onda sidor oavsett om det CO2 eller annat som är förklaringen. En försiktig höjning av havsytan är inte bra för känsliga nationer. Detsamma gäller en tänkbar ökning frekvensen regional nederbörd. Men det goda är att färre människor dör av kyla och att växthuseffekten ökar skördarna i vissa nationer.

De negativa värmeffekterna är många gånger – alldeles oavsett CO2 – förorsakade av dålig mänsklig planering. Varför har människor byggt hus kust- eller strandnära då många vet att klimatet växlar eller att dåligt väder regelbundet inträffar?

Jag skriver detta i tider då många tusentals miljarder satsas på att förebygga klimatets verkningar. Visst är det klokt att satsa på el och spara på fossil energi, som på lång sikt sinar. Men det gigantiska penningslöseriet står mänskligheten dyrt, ifall det inte riktas mot potentiella krispunkter på Jordens yta. I slöseriets spår ser vi risken för ett synnerligen allvarligt politiskt förtryck. Redan nu kan vi konstatera hur miljötalibanerna far fram i vanvett. Och Greta T:s generation kan medföra ännu större problem.

Kloka politiker bör därför försöka ”stämma i bäcken” och motverka alarmismen. Men i stället skär de ”pipor i vassen” för att vinna närmaste valrörelse.

Även om jag är glad över stora skördar är jag rädd för FN:s och svenska politikers ambitioner att via klimatskräcken ta makt över mänskligheten. Det kommer stå mänskligheten dyrt ifall de lyckas.

Torsten Sandström

Dagen efter publiceringen av den interna polisutredningen om misstankar om jäv för polischefen Mats Löfving slår landets feminister till. Man publicerar ord från den person, Linda Staaf, som i många år haft en kärleksrelation med Löfving , alltså det förhållande som föranlett misstankarna om jäv.

Så här lyder SvD:s feta rubrik:

Jag har prövats på ett omänskligt sätt

Och DN låter Staaf påstå:

En form av upprättelse för mig

Detta menar således den person som gynnats genom fyra-fem beslut från sin chef och haft nytta av dem. Polismyndighetens vinklade utredning tar tyvärr inte sikte på Staafs medansvar. Hon har förvisso intagit en underordnad position till en början. Men njutit frukterna av sin relation med chefen. På så vis uppkommer frågan om Staaf åtminstone har ett moraliskt ansvar för den jävssituation som uppkommer.

Det är tydligt att varken Staaf eller hennes mediala uppbackare menar att hon bär minsta ansvar. Staaf påstår till och med att hon fått upprättelse. På ett moraliskt plan måste hon som gynnad under lång tid visat påtaglig försumlighet i rollen som ganska hög anställd inom den svenska rättsapparaten. Men nu framställs hon som en vinnare. Hon som jobbat med att förhindra brott har själv på nära håll sett hur en närstående man hjälp henne framåt på ett uppenbart jävsartat vis.

Min text vänder sig inte mot Staaf. Hon får tycka vad hon vill. Så nu lämnar jag hennes situation.

I dagens blogg vill jag gissla mediernas enögda feminister. Dessa personliga åsiktsmånglare som var dag tanklöst för fram statsfeminismens budskap. Trots att man definitivt inte menar det så blir följden att kvinnor måste anses som ansvarslösa våp. På ett bredare samhällsplan gäller detsamma kvinnor som säljer sex mot pengar. Och på ett snävare privat plan även kvinnor som stillatigande inom kulturlivet ser till att favoriseras av män på ett vis som blev gnistan till svenska #Me too. Denna korruptionsliknande aspekt är synnerligen intressant, menar jag. Men det är tabu att tala om den.

Torsten Sandström

altion

”Kan man känna sig som tjej fast man har snopp?”

Tala om att slå in öppna dörrar! Självklart kan känslor förändras. Så går det när en före detta god nyhetstidning förvandlas till en kvällsblaska.

Torsten Sandström

Sverige lider som bekant under en tung byråkrati. Den gör att offentliga beslut försenas. Att skattepengar förstörs. Att nya byråkrater ständigt anställs under de gamlas ledning. Och att vi alla – via medierna -ständigt tvingas höra dumma pekpinnar. Massor av elände med andra ord.

Häromdagen rapporterade SR om en långsamt återgång från covid. Påpassligt intervjuades en tjänsteman från Gotlands kommun av kvinnligt kön. Hon bar titeln ”Folkhälsostrateg”. Alltså den nya tidens spåkvinna eller medicinska orakel.

Hon verkade bekymrad. Det intressanta var det hon sade om livet efter covid:

Vi måste öva på att träffa andra människor igen.

För byråkrater är således inget så enkelt att ännu en pekpinne kan undvaras.

Torsten Sandström

Anna Dahlberg på Expressen har nyligen skrivit en läsvärd text med den sköna rubriken: ”Så här vänder man en skitskola”. Hon berättar om två erfarna skolledare som tog på sig uppdraget att reformera en grundskola i Botkyrka som staten tvingats stänga ned på grund allvarliga störningar från elevers sida. Texten borde läsas av alla som jobbar inom den svenska skolan, framför allt de som är rektorer, sitter i skolnämnder och förstås högre upp på Skolverket. Det som sägs går nämligen rakt emot den svenska kravlöshetens evangelium. Vänsterns heliga dröm.

Det som hände i Botkyrka med två kloka nya rektorer vid rodret var ändå egentligen inget märkvärdigt. De använde bara det bondförnuft som brukats i vårt land under decennier innan 1960-talets vänsterpedagoger tog över med hela havet stormar som följd.

Vänsterns nya pedagogik satte individen i centrum och barnets vilja blev närmast lag. Betyg ansågs som repressiva verktyg. Och krav på ordning likaså. Konflikter måste lösas på barnens villkor – inte genom tydliga pekpinnar från lärarna.

De två rättframma rektorerna i Botkyrka återvände helt enkelt till tidigare pedagogiska erfarenheter. De vände på vänsterns drömliknande ideal och satsade på krav och ordning. Erfarna pedagoger vet nämligen att inlärning måste baseras på kollektiv erfarenhet och samverkan ovanifrån – inte på Jean-Jaques Rousseau´s poetiska ideal om den fria individens uppfostran. Rousseaus drömmar krossade för övrigt genom franska revolutionens terror. Skolan är en plats för träning, som måste utföras under tydliga krav från lärarnas sida. Bristen på ordning, hela havet stormar, tilläts alltså rasera all skolning i Botkyrka, innan en reformagenda sattes på plats.

Den som följer mina bloggar ser att jag ständigt kritiserar pedagoger och psykologer som driver vänsterns syn på livet och skolan som en frihetsoas. Jag förespråkar givetvis inte det gamla auktoritära samhälls- och utbildningssystemet med hån och slag, utan vill enbart återinföra tydliga krav inom politiken och effektiv ordning som bas för inhämtning av kunskaper.

Ett särskilt ont öga har jag till dem som förespråkar så kallat ”lågaffektivt bemötande”, alltså en teori som baseras på att läraren inte tydligt ska visa sitt missnöje med en elev som agerar i strid med skolans regler (om nu normer gällande ordning öht finns där). Detta mjukisideal sammanfattar enligt min men mening vänsterns sjuka skolpolitik. Ty i svaga lärares händer – och utan samverkan med krav och ordning – tenderar metoden att eskalera svårigheterna att skapa en god miljö för studier. Det är ju naturligt att lärarnas irritation och ilska måste variera med graden av störning en elev orsakar. Få lärare startar för övrigt med hög affekt, men ibland måste man förstås ryta till. Samma mesiga attityd från lärarens sidan uppfattas givetvis av en stökig elev som att hans eller hennes beteende inte var så farligt.

Läs gärna mer om detta problem i Anna Dahlbergs goda artikel!

Torsten Sandström

https://www.expressen.se/ledare/anna-dahlberg/sa-har-vander–man-en-skitskola-/

Polisens interna utredning om Mats Löfvings jäv är inte tillräcklig. Givetvis inte heller den brottsutredning som nu lagts ned. Som framgår av interaktionen mellan det inblandade i toppen av Polismyndigheten så är problembilden mycket större och förvirrande än Löfving och Staaf. Även andra höga chefer tycks ha agerat korrupt.

Tornberg tog över 2018 efter supersossen Dan Eliasson som sparkats vidare efter fyra års schabbel. Polischefen Tornberg måste ju på nära håll ha sett hur en felaktig kultur under flera år utvecklats bland höga chefer. Han borde också ha förstått att det är något allvarligt fel med polisen oförmåga att få bukt på en skenande våldskriminalitet. Vad jag har hört har han – i motsats till Löfving – aldrig lyft frågan om ”klanvåldet”, som en följd av en hög svensk invandring samt bristande integration.

Det tycks som Tornberg helt politiskt korrekt traskat vidare i sossarnas fotspår. Liksom statsminister Löfven har han inte förstått våldets orsaker eller – snarare – vågar han inte tala klarspråk om det. Just denna brist på öppenhet är ett farligt gift i en polisiär verksamhet där det gäller att för folket förklara vad som verkligen händer i den undre världen. Om inte klartext talas blir det omöjligt att lansera skarpa förslag. Dessutom uteblir nödvändiga risksignaler till politiker och myndigheter som ska kontrollera invandringen till landet.

Tornbergs vinklade utredningsuppdrag till Runar Vinsten – som inneburit att Löfving offrats – är bara en täckmantel för polischefens egen oförmåga att leda verksamheten. Följden har blivit att Linda Staaf som under många år haft en kärleksrelation med Löfving – ett förhållande som hon själv hör och häpna kallat en ”ytlig” relation – blivit vinnare. Alltså har den person som för egen vinning lockat Löfving till flera övertramp vunnit framgång inom polismyndigheten.

Sammantaget är det nödvändigt att ge polisens ledning nytt blod. Det är hög tid för regeringen att sätta ned foten och tillsätta en ny ledning för polisen. Omplacera rader av betongrövar! Utse en tuff administrativ trojka med olika kompetenser (men inga vänsterkriminologer för guds skull). Och låt den mest handfaste av dem vara boss.

Låt dem börja med att – utan ögonbindlar – rapportera om vad som är orsakerna till klanernas våld i Sverige samt vilka metoder och materiella resurser som krävs. Och se för sjutton till att dessa personer inte har haft ett uns av kontakt med den politiska eliten, oavsett politisk inriktning. Det krävs som sagt tuffa och självständiga tag. Antalet poliser är viktig, särskilt då det gäller att snabbt utreda och skaffa fram bevis rörande kulor, vapen , DNA mm, men än viktigare är hur poliserna används. Idag tycks poliserna i yttre tjänst ständigt agera i flock. Kanske kan de göra större nytta om de jobbar mer individuellt?

Det är viktigt att armlängds avstånd skapas till poliserna fack. Dessa gnällspikar – med sossebindningar – är en del av polisens oförmåga av idag.

Torsten Sandström

I Sydsvenskan läser jag idag:

Säpo: Muslimska brödraskapet är ett hot mot Sveriges demokrati

Måste det till en avhandling från Teologiska institutionen i Lund för att svenska SÄPO öppet ska gå ut med detta påstående? Varför jagar inte SÄPO dagligen skumma bidragsansökningar från olika islamska organisationer? Varför har SÄPO i åratal inte till sossarnas regeringar och allmänheten rapporterat att islamska rörelser utgör en fara för samhället?

Sverige är rena Absurdistan. Där ges offentliga stöd till organisationer som motverkar integration. Där regerar politiska fantaster, medan de slänger skit på realisterna. Och landets SÄPO säger efter lång tid det nästan alla vet.

Folket hukar. Vad för slags demokrati är detta? Jag kan inte låta bli att tänka på Hayeks berömda bok: Vägen till träldom. Han förklarar varför eländet uppstod i Tyskland. Det öppna samhället bygger på frihet, inte på statliga bidrag till öppenheten fiender.

Torsten Sandström

Den som läser mina krönikor kan få en bild av att våldet i det svenska samhället enbart sammanhänger med invandrade klaners framfart, dvs ungdomar som vill försörja sig genom knarkandel, beskyddarverksamhet och annan brottslighet. Så är det förstås inte . Dödande, våld och annan kriminalitet har en bredare förklaring och personbas. För det första finns det inhemska svenska klanliknande organisationer som sysslar med grov brottslighet. Jag tänker på syndikat i stil med Hells angels och deras ibland dödliga våld. Men även andra kriminella nätverk som i stor skala försörjer sig genom bedrägerier, exv via bilbränder (försäkringsbedrägeri) eller assistansbidrag enligt LSS. Och om man ser på kriminell skatteflykt vidgas förstås kretsen av brottslingar avsevärt till även vänner i finrummet.

När det gäller dödligt och annat grovt våld pekar kriminologer, politiker och medier gärna ut socioekonomiska förklaringsgrunder. Och en god del av klanernas kriminella ungdomar härrör förstås inte från familjer som tillhör samhällets medel- eller överklass. Men då det stora flertalet invandrarungdomar inte sysslar med brott – och statistiken ändå visar att invandrare begår kanske 3 gånger så många våldsbrott jämfört med infödda svenskar – så framträder tydligt en klanprofil som viktig förklaring till svenska brott. Klanernas medlemmar har med andra ord en våldskultur med sig från sina ursprungsländer. Den svenska statens samhällsmoral respekteras helt enkelt inte av dem. Man har sina egna kulturella värderingar. Och hyser ofta ett hat mot det Sverige som inte gett dem samma grundförutsättningar som andra unga svenskar. Man kan kanske tala om att åtskilliga brott därför begås i trots, desperation och vilja skaffa fram stora pengar.

I denna text tänker jag lyfta ytterligare en förklaring till dagens svenska våldsbrottlighet, dvs mediesamhället. Läsaren blir kanske förvånad och tänker att Bonniers och SVT har väl inget med våldet att göra. Där huserar ju vänsterns många Prussiluskor, som med huvudet på sned och fingret i luften förfäras över alla våldsdåd, samtidigt som de ropar fy eller usch. Men jag menar bestämt att medieindustrin bär sitt ansvar för våldsvågen. Inte direkt, men på ett påtagligt indirekt vis. Så här tänker jag.

Den som slår på teven eller klickar in på en streamingstjänst möts av en tsunami av våld. På tunnelbanan möter jag ständigt ungdomar som – av ljudet att döma – kollar filmer där skotten smattrar och bilhjulen skriiiker. Till och med SVT, som finansieras genom statligt tvång mot dig och mig, sprider varje dag vågor av dödligt och icke dödligt våld till allmänheten. För unga människor som lever i stabila sociala sammanhang är nog detta mindre farligt – om än kulturellt förödande – ty man inser klart att det rör sig om teater.

Det gör nog även flertalet ungdomar från mindre bemedlade familjeförhållanden. Men det farliga är att våldet idealiseras genom kända regissörer, skådisar, miljöer samt bevakning i medier. Våldet framstår som en alternativ metod för problemlösning. Själva filmmediets glänsande fasad samt dess tuffa och vackra människor fungerar förtrollande, menar jag. Det vis ser är oftast inga nedknarkade eller fyllon (såsom på stan idag), utan människor som smart och övertygande sysslar med kriminalitet. Och aktörerna i bild tjänar på den vägen stora pengar. I bild ser vid lyxliv, snygga brudar och väskor fulla med dollars, euros eller kronor. Och dessutom presenteras det blodiga våldet ofta kraftigt sminkat så att inslagna huvuden, knarkrus och trasiga inälvor inte syns. Det brottsliga våldet framställs nästan som rumsrent och lockande. Och avsändarna är ju företag med normalt stor samhällsrespekt, såsom det tvångsfinansierade SVT. Här envisas cheferna dessutom med att kalla sitt utbud av fånig underhållning som möten ”framför lägerelden”, dvs arrangemang för sammanhållning av det svenska folket.

På så vis idealiseras en – ofta amerikansk – våldskultur i svenska medier. Till och med SVT frossar i trailers för importerade och egentillverkade otäckheter. Flera gånger samma kväll hör jag i dagarna rop om blodiga ”händelser vid vatten”. Den officiella förklaringen är behov av spänning och tidsfördriv. Okej, ifall konsumenterna av detta blodiga dravel tydligt kan skilja mellan verklighet och teater. Även om det stora flertalet människor nog klarar av detta, så biter sig ändå våldets mentalitet fast, menar jag. Vi ser ofta hur ganska vanliga svenska män och kvinnor plötsligt och svårförståeligt tillgriper dödligt våld. En ung man i Höör dödar plötsligt en bekant tjej och gräver ned henne. Och två unga kvinnor i Vetlanda samverkar (på obekant vis) med att i egen bostad överraskande döda en kvinnlig kompis, som de fått med sig från krogen för en efterfest. Är inte dessa exempel stöd för mitt påstående om att – spontant men även planerat – vardagsvåld har blivit en del av medial svensk kultur. Är det inte högst troligt att mediernas flöde av blodiga brott blivit så trivialt att unga människor på en ingivelse kan ta efter?

I flera krönikor har jag angripit medierna för att de under ett par decenniers tid kraftigt trissat upp nöjes- och underhållningsfrekvensen. Och att detta skett på den seriösa samhällsbevakningens bekostnad. Det rör sig om medieföretagens intresse av att tjäna pengar eller att följa med i medieindustrins kommersiella utveckling (det senare är framför allt SVT:s trista roll). Mitt förakt för mediesamhällets utveckling grundar sig främst i att propagerande vänsterjournalister dagligen sysslar med hanteringen av det nya lättsmälta och blodiga utbudet samt att det dagligen presenteras via politiserade åsiktsreportage.

Ifall det jag skrivit om medievåldets samhällsfarlighet nu är rätt blir mediemarknaden än mer vulgär och frånstötande. Enligt min åsikt deltar därför press och teve på distans i det blodiga våld som utspelas i verkligheten – i Höör, Vetlanda, Södertälje och i Stockholms förorter. Även om min reaktion kan förefalla teatralisk anklagar jag således den svenska medieindustrin och dess anställda lakejer. Ni sysslar inte bara med fridfulla lägereldar, som man vill få folk att tro, utan göder blodiga våldsyttringar i vardagen.

Våldsutvecklingen i det svenska samhället bidrar således till en mörk bild av mediesamhället. Även om enskilda kvalificerade journalister finns ser vi mediernas ”race to the bottom”.

Torsten Sandström

Bulletin är en underhållande och normalt klok lektyr. Till den förra kategorin hör dagens betraktelse av den intressanta skribenten Erik Lidström. Temat överraskar. Han menar -i kraftigt sammandrag – att den nutida människan saknar kroppsegna vapen. Annat var det förr. Vi har burit vapen sedan vi tog våra första steg på planeten. Lidström anser att det är onaturligt för oss att gå försvars- och vapenlösa.ü

Jag påstår att Lidström tycks leva kvar på stenåldern eller i klansamhällenas tid. Han bortser från det civilisationsprojekt som en starkt kunga- och sedan statsmakt medfört. Allas krig mot alla har utbytts mot statligt våldsmonopol. Lidström glömmer därför 1600-talstänkare som Hobbes och Locke, vilka ville se staten som en skyddsmur mot ohejdad våldsutövning. Ungefär i den anda som vi idag efterfrågar statens makt mot klanernas mördare.

Därför är det inte alls längre naturligt att som civilperson gå obeväpnad. Vurmen för civil beväpning är en kvarlega från statsmaktens utbredning över Nordamerika, en tid då laglösheten frodades och en pistol var ett rimligt skydd. Att drömmen lever kvar är lika korkat som tsunamin av filmer från Hollywood. Men vapen ger inte dig och mig skydd i dagens svenska förorter. Möjligtvis hör vi pistolskott och ser blodspår. Men flertalet klanbrott och mord är interna uppgörelser inom grupper som är fulla med nyanländas ungdomar. Vi ser huvudsakligen dödande inom en liten minoritet i utanförskap. Låt vara att många fler andra är skraja.

Få vanliga svenska hotas med andra ord av gangstrarnas skjutande. Och om vanliga svenskar – med USA som förebild – skulle skaffa handvapen blir risken stor att vapenvåldet även hos oss spårar ur och drabbar många, många fler människor utanför klanernas kretsar. Tillgången till vapen i vardagen innebär ett potentiellt hot om spontant våld i ett modernt samhälle (där statens monopol måste bevakas).

Därför har Lidström – för tillfället hoppas jag – spårat ur. Det han säger om den historiska framväxten av vapen är intressant. Men då han anländer till nutid – om han verkligen gör det – känns resonemanget totalt verklighetsfrämmande. Idag är civil beväpning ett minoritetsproblem. Om majoriteten ska beväpnas är vi tillbaka i medeltiden eller i Vilda västern. Det är en farlig romantik som kanske passar på teve, men som har livsfarliga komplikationer.

Torsten Sandström

I media sägs Ardalan Shakarabi – mångårig tidigare sosseminister och kramare av höga ledare i Iran – att S-partiet gärna vill samarbeta med den nya regeringen om en lagstiftning för brottsoffer. Detta hörs alltså från en höjdare som suttit i sossarnas regering under 8 (åtta!) år. Hans parti alltså haft massor av tid på sig för att lyfta frågan och skapa en lag. Men det har inte skett. I stället har sossarna tyckt synd om klanernas brottslingar och alltför länge låtit bli att komma med skarpa förslag mot dem. Då var det tyst om brottsoffer.

Varför partar folk skit om politiker. Det har att göra med sådana människor som Shakarabi. Alltså politiker som bara snackar efter att länge ha varit passiva. Det sammanhänger med den politiska klassens oförmåga att prioritera andra intressen än sina egna. Märk att Shakarabi nu får många tusen i månaden som kompensation för rollen som före detta statsråd. Tala om att slösa med statens pengar!

Torsten Sandström

Just nu kritiserar svenska medier att den nya regeringen avser att byta ut ett antal höga myndighetschefer. De sparkas i så fall – med goda villkor – till den så kallade elefantkyrkogården på Rosenbad. Under sossarnas tid vid makten har många tjogtals personer med partibok S fått jobb som generaldirektörer för att leverera sossepolitik. Och de har sannerligen gjort vad partiledningen önskat. Trots en rejäl dipp sedan Olof Palme tillträdde som partiledare ger sossarnas siffror i allmänna val tydliga besked.

Därför är det knappast förvånansvärt om några centrala myndighetschefer nu får sparken. Detta gäller exv chefer inom polisen, invandrarverket, Sida och Skolverket. Om TIDÖ ska genomföras måste den nya politiken – som riksdagen beslutat – hamna i gynnsamma händer, helt enkelt. Inte i sossarnas gamla rostiga maskin för politisk destruktion och kontroll. Det är den man ser inom Polismyndigheten. Här har svaga ledare i toppen låtit polisbossar härja tämligen fritt. Politisk korrekthet, flockbeteende och mycket annat som sammanhänger med sossarnas oförmåga att se kriminaliteten i vitögat. Tillsammans med den tidigare strafflagstiftningnn – som nu reformeras – har de klankriminella fått luft under vingarna och nödvändiga fängelser försummats. Det är ju synd om brottslingarna.

Att höga chefer sparkas betyder dock inte att nya cheferna ska vara politruker, såsom några av höjdarna på nyss nämnda verk har varit. Generaldirektörer bör vara oberoende och kompetenta administratörer. Alltså personer med god utbildning, erfarenhet och självständighet. Märk att Ribbenhag inte slutar på Invandrarverket på grund av inkompetens, utan på grund av att han varit med för länge samt officiellt ifrågasatt ett centralt syfte i TIDÖ. Hans inställning är inte förenlig med den nya utlänningslagstiftning som är på gång och som Sverige sannerligen behöver.

Risken finns förstås att regeringen väljer partivänner till de lediga befattningarna. Men den svenska byråkratins usla resultat i förhållande till satsade pengar förskräcker. Orsaken är att fel sorts chefer valts i åratal. Låt oss hoppas att den nya regeringen drar rätta slutsatser av sossarnas byråkratvälde och satsar på förtjänst och skicklighet – och inte på partisympatier.

Torsten Sandström

Det berättas att sjukvårdsminister Acko Ankarberg, KD, sägs förbereda en lagstiftning som kraftigt ska förenkla könsbyte: enbart genom en anmälan från den som så önskan. Detta sker alltså på ett departement som nu bör ha en avveckling av landstingen som prio ett. Hon kör med andra ord vidare med sossarnas minoritets- och identitetspolitik, i ett läge då nationen skriker efter strukturreformer.

Frågan om en reglering av könsbyte är komplex. Ytterst kan ett könsbyte få allvarliga skadeverkningar om personen ifråga ändrar sig efter en genomförd korrigering. Därför måste höga medicinska krav uppställas. Dessa utredningar tar lång tid och kostar stora pengar för sjukvården.

Någon invänder kanske att en anmälan om könsbyte behöver inte leda till operation och andra medicinska ingrepp. I så fall medför väl inte ens en anmälan enbart på grund av ett infall någon skada. Detta är korttänkt. Ett enligt lag utfört byte av kön medför nämligen att personen ifråga får annorlunda rättigheter i samhället. Han eller hon kan svårligen nekas vissa jobb – där rollen som man eller kvinna är viktig. Hur ska personen behandlas i offentliga badhus och på allmänna toaletter i exv skolor? Vilket kön ska personen ha rätt att tävlingsidrotta under? Är inte risken stor för att könsbyte medför ytterligare konflikter om diskriminering?

Därför talar det mesta för att en noggrann medicinsk utredning efter inträde i mogen ålder behålls som krav för beslut om byte av kön.

Därför bör Ankarberg snarat ta itu med vårdens centrala problem. Kom igen för sjutton!

Torsten Sandström

I Bulletin ser jag ett foto på fyra C-ledare, tre före detta och så den nuvarande turken Murre. Före-dettingarna är förstås Olof Johansson, Maud Olofsson och så Annie Lööf, som lämnar ett parti i fritt fall.

Min tanke då jag såg bilden var att den speglade ett skräckkabinett. Den flummiga och hummande Olof Johansson som motarbetade Öresundsbron. Maud Olofsson som förmodligen är den enskilda politiker som kostat skattebetalarna flest miljarder via exv Vattenfalls usla affärer. Och så Annie Lööf som svarar för partiets nuvarande störtdykning genom att agera sosseparti light. Turken Murres förflutna lär bli ytterligare ett sänke för C.

Jag blir så glad om C går under. Ledarna har visat att partiet inte är värt folkets respekt inom svensk politik. Och Murre ser ut att bli samma stolpskott som Lennart Daléus blev (1998-2001) efter Johansson schabbel.

Centerns värsta fiende är bondesamhällets tillbakagång. Näst värst är de senaste partiledarna. Allt detta är logsikt och bra. Så fem ggr C = katastrof. Sannerligen!

Torsten Sandström

I mitten av januari startade DN en journalistisk kampanj som man kallar ”För en upplyst värld”. Meningen är att tidningens skribenter ska kasta ljus över händelser i omvärlden. Tanken är att hjälpa läsaren förstå vad som sker. Initiativet låter kanske bra. Men det är ändå problematiskt.

Ett starkt ljus över skumma skeenden är nog bra. Men kampanjen måste ses i belysning av hur landets gammelmedier agerar sedan länge i nutid, dvs utvecklingen mot åsiktsjournalitstik och tendensen till kraftigt försvagad nyhetsjournalistik på djupet.

Det som jag således är rädd för är inte själv upplysningen, utan journalisternas val av studieobjekt och deras alltmer egofixerade resonemang – normalt från vänsterhållet. Ska vi få ser mer av detta så är DN:s nya kampanj bara ytterligare ett steg mot skuggornas landskap.

Huvudproblemet är att vänstern idag – och förmodligen framöver under överskådligt tid – anser sig ha ett tolkningsföreträde, eller med andra ord en självpåtagen rätt att formulera det svenska samhällets färdriktning. Det finns alltså bara en linje och inte flera politiska riktningar i konkurrens. Innebörden är att flera centrala problemområden hamnar i skuggan. Här ges enbart vänsterns svar, något som tydligt syns i rapporteringen om klimatskräck, mörkandet av invandringen som drivkraft för klankriminalitet, en bostadspolitik under sossebetong, en skola i fritt fall främst på grund av kravlöshet och oordning osv. Tydligast framträder enögdheten i klimatfrågan där jag i DN inte en enda gång mött exv den kritik som det världsomfattande vetenskapliga nätverket Clintel riktar mot FN och IPCC:s klimatskräck. Problemet är således en brist på öppenhet i mediernas bevakning – enbart vänsterns förklaringar släpps fram. Relevanta alternativ förtigs med andra ord och lämnas i mörker. Kruxet är just bristen på ett öppet samtal där motstående förklaringar tillåts brytas på ett vis som förr var vanligt i svenska medier.

Jag menar att vi ser hur journalisters ambition att upplysa publiken om verkligheten kan missbrukas. I stället för öppna samtal möter vi vinklade berättelser i DN – landets till upplagan största morgontidning. Att DN:s åsiktsjournalister skulle kunna bryta avsaknaden av meningsutbyte är därför knappast troligt. Vi lär få se mer av vinklingar, gissningar och navelskådande egotexter i Björn Wimans och Hanna Hellqvist stil. Det är inte upplysning, utan snarast en form av mörkläggning.

Torsten Sandström

DN:s klimatredaktion går i dagens tidning till angrepp på den nya regeringen för senfärdighet om elstödet. Det kan nog ligga något i kritiken. Men klart är att nya statsråd kan få svårigheter att styra om tjänstemän på ett departement som i åtta års tid fört en politik som gått ut på nedlagda kärnkraftverk och höjda skatter på energi. Dessutom är EU-rätten en djungel, som också delvis tillåtits växa hög genom åtta års undfallande sosse- och Mp-styre.

Det vi ser är hur en tidning som i valrörelsen backat upp sossarna och Mp nu skyller en ovan regeringsmakt för att var sen rörande PROBLEM SOM VÅLLATS AV SOSSAR och MP. Det är ju inte klokt!

Det vi ser är rena politiska propagandan. Denna min slutsats bygger också på att DN:s journalist – ansvarig för klimatskräckens spridande – är en av de två som håller i pennan. Denna man har genom sin absurda hets rörande CO2 bidragit till att sossarnas förödande energipolitik kunnat lanseras. Att svenska folket lider under höga energipriser är den stora skandalen som DN konsekvens missat. I stället hugger DN nu på en regering som försöker kravla nationen upp ur sossarna dyngpolitik.

Som sagt. Det är inte klokt! Och det sker i en tidning som samtidigt driver en stort uppslagen kampanj för ”upplysning”. Därför skulle man kunna kalla DN en skämttidning. Men sanning att säga rör det sig om vänsterpropaganda.

Torsten Sandström

Genom det flummiga ordet ”hållbarhet” vill politiker och medier som bekant frälsa allmänheten från ondo. Det är ungefär som att säga Amen. Detta hebreiska ord betyder ungefär något i stil med ”sannerligen” eller ”låt det ske”. Inom klimatskräckens rörelse används således ordet ”hållbart” för att tala om att roulettens kula hamnat på rätt nummer.

All kloka människor inser att verkligheten normalt inte är svart eller vit. Många fenomen har såväl dåliga som goda sidor. Men frälsarna bakom klimatångestens ideologi är sluga och vet hur folk ska bedras. Genom att stämpla ”hållbart” på ett skeende höjs det till skyarna och antitesen förvandlas till något ohållbart. Alltsomoftast således rena lurendrejeriet.

Idag har jag ett slagkraftigt bevis. Under många år har klimatets och politikens skojare lyckats stämpla ”ohållbart” krigsmaterielindustrins produkter. Stora investmentbanker som gått i dessa ordvrängares ledband har följaktligen slutat att satsa pengar på vapenföretag. Och ägare av andelar i pensionsfonder har gått miste om goda pengar.

Hur korkad får man vara? Om inte vapen tillverkas inom fredliga nationer kommer ju sådana farliga människor som Hitler och Stalin att ta hem spelet. Vapen är med andra ord något nödvändigt för att trygga fred, även om det kan bli en blodig trygghet.

Efter Putins två stora anfall på Ukraina sedan 2014 börjar man höra andra toner om nyttan av krigsmateriel från det stora bankjättarna. Plötsligt säger flera av dem att vapentillverkning är hållbar. Och så är det förstås, tycka vad man vill om stridernas följder.

Min moralkaka av idag är således att det öppna samtalet är en absolut nödvändighet. Och att flummiga frälsare som använder sunkiga ord i skumma syften måste man akta sig för. Varning för klimatets talibanrörelse! Det sägs att ammunitionsbrist råder för Ukrainas frihetskrig. För denna ansvarar delvis hållbarhetens flummiga evangelium.

Torsten Sandström

Många förväntar sig att ett nyhetsmedium ska agera som en spejare. Det vill säga med liv och lust se vad som händer i Sverige och omvärlden. Innebörden är att man försöker berätta om krig, politiska omvälvningar, allmänna val, politiska beslut, företagsskeenden, olyckor, väderlek, sport osv. Den kritiska rapportören med andra ord, som speglar viktigare händelser som har inträffat utanför redaktionen.

Efter att i många, många år ha följt de tvångsfinansierade medierna SR/SVT måste jag säga att dessa inte konsekvent har det fokus som jag anser som givet för nyhetsmedier. Visst presenteras en god andel händelser som många andra medier världen runt också rapporterar och som därför kan sägas uppfylla mitt ideal. Men alltoftare ser jag och andra kritiker hur journalisterna på framför allt SVT – men även SR – har sina egna agendor. Varje dag rapporterar SR/SVT i skräckens termer om exv klimatet . De fenomen man följer rör inte dagsfärska händelser eller tendenser som bevisligen nyss har hänt. I stället sprider SVT:s journalister sina egna analyser av vad de tror sig se. Framför allt gäller detta FN:s och IPCC:s tolkning av klimatets utveckling. Följden blir att andras uppfattning – dvs många högt uppsatta klimatexperters vid världens universitet – fullständigt ignoreras. Aldrig hörs ett ord som innebär att FN:s egen linje ifrågasätts. Den anses som huggen i sten.

Detta måste tyvärr avspegla beslut på hög nivå inom dessa medier. Liksom Bonniers medier – något som Heidi Avellan på Sydsvenskan berättat för mig via e-post – har man på redaktionen bestämt sig för att följa en viss tolkningsprincip: försiktighet. Därmed blir FN:s skräckprognoser om klimatet dogmer, trots att de måste anses som osäkra. De ska inte sättas ifråga. Och kritiska uppfattningar hos FN:s kritiker ska över huvud taget inte föras till torg. Det vore nämligen oförsiktigt, tycks man mena.

Det vi ser är alltså motsatsen till kritisk och öppen nyhetsförmedling. När det gäller klimatets utveckling och skeendenas orsaker skapar alltså SR/SVT nyheter av enbart en sidas syn på saken. Jag och många med mig menar att detta är en fördärvlig journalistisk linje. Om inte öppenhet tillämpas uppstår det som måste kallas propaganda.

Att svenskt så kallat public service berättar sådana tillrättalagda sagor för publiken är inte bara olagligt. Det innebär en systematisk desinformation av den allmänhet som till råga på allt tvingas betala för eländet.

Jag ser därför fram mot den dag då den nya regeringen lägger fram direktiven till den bebådade utredningen om reformering av SR/SVT. Det är brådska. Ty varje dag skapar de två medieföretagen nyheter som enbart delvis innehåller sanningar. Återstående del innehåller alltså osanningar eller åtminstone osäkra påståenden Och detta genom SR/SVT som skattebetalarna tvingas bekosta.

Torsten Sandström

I SvD den 11/2 publicerades ett upprop – från en lång rad kvinnor inom olika organisationer och nätverk – under rubriken: ”Radera inte moderskap från föräldrabalken”. Syftet är att protestera mot det nya juridiska språk som håller på att lanseras i Sverige avseende relationen mellan man och kvinna eller moder och fader. Protesten gäller ett förlag till ändring i Föräldrabalken, dvs den svenska lagstiftningens grundbult inom familjerätten. Saken gäller lagförslagets språk. Orden kvinna , man, mor och far avses uteslutas ur lagtexten. Förklaringen är uppenbart att de två biologiska könen anses diskriminera personer som inte identifierar sig med den traditionella tvåkönsnormen. Här följer ett smakprov från lagförslaget:

”Lagen ska dock inte gälla när ett föräldraskap för den som inte har fött barnet och inte heller har bidragit med sina spermier till barnets tillkomst ska ersätta föräldraskapet för den som har fött barnet.”

Jag tror inte läsaren förstår något. Jag är själv frågande. Och vågar knappast gissa vilken situation som lagförslaget avser. Men troligen tar regeln sikte på att försöka beskriva att en person i en samkönad relation ska kunna anses som förälder.

Varför ska vi tvingas läsa sådan rappakalja? Få personer i det svenska samhället opponerar sig nämligen mot att familjebildning i samkönade relationer ska ses som äktenskap samt att dessa parbildningar ska ha laglig rätt till föräldraskap, såsom den redan har. Men för denna minoritetsfråga menar jag inte att majoritetssamhällets syn på att män och kvinnor som föräldrar måste raseras i svensk lagstiftning. De samkönades rättigheter kan ju enkelt lösas – om behov öht finns – genom att en separat regel infogas i lagtexten.

Orsaken till att regler av detta slag växer fram i svensk rätt är enligt min mening rena rama symbolpolitiken. Det vill säga en vilja från politiker att ge en honnör åt hbtq-hållet, trots att saken redan är klar och en bekräftelse enkelt kan åstadkommas utan dimridåer av ord och omskrivningar som få människor förstår.

Jag menar således att kvinnouppropet i hög grad är befogat! Förslaget innebär ju att kvinnor och män görs osynliga inom familjerätten! Vi kan inte tillåta minoritetens önskningar diktera andra lagregler än – som enligt huvudregelns princip – bör skrivas för en samlevnad som är typisk för majoritetsbefolkningen. Själva sakfrågan – att föräldraskapet är mångfacetterat – råder det som sagt enighet om. Därför är den lagtext vi ser närmast ett komiskt beställningsverk. Den visar att svenska politiker blivit marionetter i en dockteater där den vanliga verkligheten inte kan beskrivas i lagtext.

Därtill kommer själva problemet med en lagtext som är oläslig. Jurister har i årtusenden fått lära sig att skriva klart och redigt. Men sedan flera år har EU-rätten översvämmat svensk lagstiftning och åstadkommit hänvisningar till EU-förordningar som emellanåt är närmast oläsbara. Nu vill även hbtq-rörelsen invadera den svenska familjerätten. Ska jag skratta eller gråta?

Torsten Sandström

Den i dagarna omtalade HD-domen om beviskraven för ett mord på en busshållplats i Märsta är spännande läsning. Domen påminner om Sherlock Holmes analys av olika delar av ett händelseförlopp, som utmynnat i blodig död. Högsta domstolen resonerar öppet för och mot den tilltalades ansvar i de olika stegen utav åklagarens brottsbeskrivning. Med hänsyn till den tvekan som därigenom kan utläsas framstår ändå domstolsmajoritetens sammanfattande analys – i en fällande dom – som övertygande enligt min åsikt. Men en domare i HD är av annan åsikt. Och hans domskäl framstår också som rimliga!

Jag tror därför att det är något som saknas i majoritetens (och för den delen även minoritetens) domskäl. Och kanske är detta något som tyst föranlett majoritetens fällande dom. Nämligen mordets sociala kontext.

Dådet är uppenbart en uppgörelse i gängmiljö, med rader av klanmedlemmar inblandade i bakgrunden. I så fall förväntar jag mig en redogörelse för den tilltalades syndaregister – som uppenbarligen är digert enligt existerande dokument – ett faktum som öht inte diskuteras i samband med HD:s val av lösning. Denna grundas enbart på hur olika moment i bevisningen ska tolkas.

Det jag skulle vilja se är uttalanden om varför en friare bevisprövning krävs vid allvarliga brott som utspelas i en kriminell gängmiljö. Det är nämligen inte vardagens civila konflikter vi möter i rättsfallet, utan en spelplan som befolkas av interna och externa konflikter, i respektive mellan klaner i kommersiella samt brottsliga nätverk. I dessa bedrivs droghandel, försäkringsbedrägeriet (bilbränder), beskyddarverksamhet och verktygen är våld, mord och allmän hänsynslöshet. Och miljön främjar systematiskt handlingar som med yttersta allvar innebär nonchalans och kränkning av det svenska rättssamhället.

Min poäng är att dessa uppenbara outlaws måste mötas med särskilda bevisregler, som försvårar för dem att dra nytta av rättssamhällets ordinarie principer för bevisning i brottmål. Även om jag förstås inte kan styrka detta tror jag att min tanke finns som en tyst tes bakom HD:s domskäl. Enligt min mening hade det varit bättre om domstolens majoritet försökt att artikulera och förklara en sådan bevislättnad för åklagarsidan.

Jag inser att min kritik kan bemötas med flera invändningar och högtidliga principer rörande hanteringen av brottmål i ett rättssamhälle. Men HD:s slutsats innebär onekligen en bevislättnad. Och den bör enligt min mening motiveras i klartext. På så vis ökar förstås även domens värde som prejudikat.

Torsten Sandström

I dagens SvD skriver den alltid intressanta lundaprofeten Inger Enkvist om hur ett digitaliseringshysteri skadar den svenska skolan. Blinda byråkrater agerar som iPad-talibaner. Stor tid av skolans tid upptas av fingrande på datorer. Och detta via tvång från byråkrater, pedagoger, många lärare och diverse skolplaner.

Naturligtvis är träning på datorhantering nyttig. Men som alla vet skaffar sig nästan alla barn ändå denna erfarenhet genom egna drivkrafter. Följden blir att ungdomarna snart inte kan skriva för hand eller vill läsa böcker. Informationssökning utanför nätet via böcker görs med andra ord svår. Och en öppen kunskapsinhämtning likaså. Svårast får förstås de som har vacklande språkliga kunskaper.

Enligt min mening agerar den svenska skolans sk pedagoger med förakt för sunt förnuft och beprövade vetenskapliga teorier om hur en planerad inlärning måste fungera. Talibaner brukar som alla vet agera med dödsförakt. Nu tar byråkrater och pedagoger tyvärr sig inte själva av daga. Det är framtida generationer som hotas.

Enkvists krav är därför att den nya skolministern Lotta Edholm måste återkalla Skolbyråkratins propåer om digitalisering av skolan. Jag instämmer. Det är dags för ett nytt vägval inom hela det svenska skolsystemet. Kunskaper! Ordning! Slopat skoltvång (tvång fungerar ändå inte positivt för de som redan halkat efter). Och bättre anställningsvillkor för lärare.

Det måste bli slut på sossarnas politik som i handling gått ut på förakt för kunskaper. Bildningen fiende nummer ett – Göran Persson – bör om möjligt hånas i egenskap av syndare via sin tid som avvecklare av statens grundläggande skolverksamhet.

Torsten Sandström

Det som sker inom S-partiet i Botkyrka är tecken på en organisation i fritt fall. Samtidigt som partiledningen högröstat idiotförklarar den nya regeringen så ser vi ett parti med en moral på bristningsgränsen. Deras politiska argument mot regeringen i NATO-frågan är rena slagen under bältet. Morgan Johansson klagade igår kväll på SVT över att SD ställt till det för regeringen och försvårat ett inträde i NATO. Men varken – eller Billström för den delen – sade inte ett knäpp om att sossarnas egna samarbetspartier, V och Mp, är mot NATO-samverkan!

Så över till Botkyrka. S-regeringar har i åratal köpt röster i val genom kostsamma bidrag till sina egna grupper, framför allt invandrare och personer som inte arbetar (eller intjänat pension). Alltså många boende i Botkyrka. Och så läser jag i tidningen att en fraktion inom S-partiet i Borkyrka som tycks vilja stötta Östlin i e-post utlovat snabba medlemskap i sossarnas parti – inför ett kommande möte i mars – utan att den inträdande behöver erlägga de drygt 200 kronor som utgör medlemsavgift. Bakom denna fraktion för Östlin sägs Robert Aslan på ABF stå. Det tycks alltså som ABF fungerar som slagträ för både motståndare till Östlin och hennes uppbackare. Tala om röd röra!

Det intressant är nu hur såväl S-partiets toppar som dess basorganisation använder ekonomiska bidrag för att gripa makten. Hungern efter politisk makt – och de pengar som erövras av yrkespolitikerna – gör att man använder sig av något som ligger nära korruption. Därför stämmer ordspråket: sådan herre sådan hund.

Torsten Sandström

Alla initierade vet att en unga våldtäktsmän ofta enbart drabbas av samhällstjänst. Och att en knivhotade rånare behandlas på samma vis. Ändå utropar Peter Wennblad i en ledare i SvD

Håll småbrottslingar borta från fängelserna

Visst förstår jag att det kan bli trångt när straffskärpningar är på gång. Men risken att en ”småbrottsling” ska låsas in är så liten att rubriken närmast blir skrattretande.

Attityden sammanfaller med S-ideologin om att straffpåföljder inte är bra för unga människor. Så kan det förstås vara ibland, men samtidigt kan straff bli en läxa för livet. Dessutom måste farliga individer hållas borta från allmänheten.

Tråkigast är dock rubriken på grund av att de straff som idag döms ut mot unga för allvarliga brott, såsom våldtäkter, rån och knivhot, är så skrämmande milda. En återfallsrånare lämnar rättssalen med en hånfull blick mot den som person drabbats. Utan att behöva räkna med fängelse, utan endast att exv behöva kratta på en kyrkogård någon vecka.

Den vackra tanken om mildhet vänds till dårskap.

Torsten Sandström

Den svenska storskaliga byråkratin inom staten och vårdapparaten är som bekant ett av mina främsta hatobjekt. Genom tung beskattning tvingas medborgarna betala för – i huvudsak – onyttigt myndighetselände. Vi ser ett kostsamt och tungrott system som är dysfunktionell och dessvärre skapar ytterligare byråkrater enligt Parkinson´s bekanta lagteorier. Bara att tänka på´t och skriva om det nu gör att jag känner obehag.

Till mina känslor av desperation hör byråkraternas eget språk. Man uppfinner nya ord för att att försköna verkligheten, i stil med att städare kallas ”hygientekniker”. Inte så mycket till glädje för den anställde, utan för att förgylla den offentliga verkligheten. Och klanernas unga våldsbrottslingar förvandlas – av det som skönmålat kallas Kriminalvården – till ”klienter”, ett ord som annat är tänkt att beskriva en frivilligt underordnad och privat relation baserad på förtroende.

I dessa dagar av kriser som politikerna själv vållat inom polis- och vårdverksamhet dyker dessutom var och varannan dag orden ”särskild händelse” och ”stabsläge” upp. Byråkraterna kan verkligen trolla med språket för att få den trista egna verkligheten att framstå som smidig och på tå. Det gäller att försöka övertyg en trött allmänhet om att byråkratin ändå är deras goda vän. Med andra ord att det som inte funkar ska ges en bild av att vara på banan.

Man borde vänta sig att svenska journalister skulle dödskallemärka denna utveckling. Men det sker inte, ty de är inte längre samhällets granskare och kritiker, utan tillhör vänsterns vänkrets kring ”det starka samhället” (bara det en förskönande omskrivning av ett samhälle som kraftigt begränsar medborgarnas frihet).

Nej, nu måste jag ta mig en lugnande tablett. Det verkar nämligen som om jag drabbats av ”psykisk ohälsa” och ”ADHD”. Jag tror jag behöver slappna av. Ta fram hängmattan….

Torsten Sandström

hängmatta

https://www.hangmattaonline.se/

Idag har DN två ledare som visar hur fel socialdemokratins uppbackare har. Båda ledarna rör invandring.

I huvudledaren angrips ett förslag från M- och S-politiker i stockholmsregionen om en prislapp för den som vill ha tolk vid besök inom vården. Här talar tidningen om att M och SD vill straffa invandrare och offra vården. I en mindre rubrik sägs: ”M och SD vill göra det svårare för läkare att förstå sina patienter. Påståendena om partiernas destruktiva vilja är horribla. Och tidningen bortser helt från att utgångspunkten är ett syfte att integrera invandrare. Genom krav på dem – att ta hjälp av anhöriga och själva inse att kunskaper i svenska är nödvändiga – så motiveras nyanlända handgripligen till språkträning. Detta är ju A och O för att inlemmas i det svenska samhället. Detta förstår inte DN utan ser bara saken som ett förlorat penningbidrag för tolkning.

I den andra ledaren säger den manliga (!) författaren att ” om jag var muslimsk kvinna skulle jag också bära slöja”. Huvudförklaringen är hans vilja att visa samhörighet. Han pekar också på Paulus bibliska ord om täckt huvud för kvinnor i församlingen. Att slöjan bärs frivilligt tycks han anse – ty först om han blivit ålagd att bära slöja skulle han i protest ta av den. Även här talar författaren i realiteten för fortsatt islamskt och manligt förtryck mot kvinnor. Och den utsattheten vill DN skydda i det svenska samhället som skriker av brist på integration.

DN påstår sig vara liberal, dvs älskare av fria val. Men tidningen menar att en vårdsökande inte själv – med hjälp av anhöriga och vänner – ska lära sig kommunicera med vårdpersonalen. I stället ska samhället genom tolk de facto verka för utanförskap. Detsamma gäller tidningens stöd till kvinnor som bär slöja. De skall fortsätta att genom klädsel påvisa att de är annorlunda.

Det som DN skriver är motsatsen till liberal frihet. För samhället gäller det att ställa rimliga krav på individen att välja inlemmandets väg till framgång i Sverige. Apropå rubriken ovan är det i själva verket DN som vill göra det svårare för invandrare att växa in i det svenska samhället. Liberaler brukar ofta – och inte sällan fånigt – kritisera konservativa för att vara tillbakasträvare. Men här det DN som agerar förstockat och mot bättre vetande.

Sunda konservativa förstår att integration kräver måttliga uppoffringar från de nyanlända som vill bli svenska medborgare. Den kampen har förr gjort många svenskar som utvandrat till USA till vinnare relativt sett. Men DN pläderar för en dysfunktionell kravlöshet. Det är rena rama sossepolitiken! Och detta genom två ledare samma dag i DN.

Torsten Sandström

Varför har det blivit så? Varför spås Sverige vara enda minusland inom EU? Det finns säker flera samverkande orsaker, såsom en byggindustri som är körd i botten av skatter, byråkrati och hyresgäströrelsen. Men åtminstone en annan liknande förklaring sticker kraftigt ut.

Under åtta års tid fram till i höstas har Sverige regerats av Socialdemokratin. För att uppnå partiets mål i absolut alla lägen – att regera nationen – har man tvingats att ”göra upp med djävulen”, dvs Miljöpartiet, samt andra villiga uppbackare, framför allt partierna V och C. De fyras gäng har drivit en svensk energipolitik som förvandlat Sverige från en nation med elöverskott till motsatsen idag Detta framför allt genom nedläggning av fyra fungerande kärnkraftverk.

Med öppna ögon har alltså sossarna låtit miljötalibanerna bestämma energipolitiken. Och sedan förra året är krisen uppenbar för nästan alla svenskar. Den förklarar sannolikt utgången av förra årets riksdagsval, även om den dåvarande regeringen och svenska medier gjort allt för att förklara bort nedsläckningen av kärnkraftverken.

Vilka svenska företag vill idag expandera i ett Sverige? I ett land där några statligt närstående bolag sedan några år sysslar med ett storskaligt och osäkert projekt att framställa stål via vätgas. Större delen av nationens krympande elproduktion kommer att slukas av detta stalinprojekt ,som förefaller vara rena dår-pippin. Att en smånation som Sverige ska prova denna riskabla väg är ett tecken på politisk inkompetens. Bakom den står partierna S, Mp, C och V.

Vänstern bär alltså ansvaret för en sjunkande svensk tillväxt. Men skadan bärs av medborgarna och företagen. Det vi ser är följderna av ett ekonomiskt plantänkande som socialismen gillar. Vi ser alltså hur marknaden och friheten krymper. Precis som i det gamla sovjetsamhället.

Torsten Sandström

En del av den svenska politiska debatten står idag mellan nationalism och globalism. Med dessa ord vill partierna slå varandra i huvudet. I Sverige tycks numera nationalism vara ett fult ord. Medan globala lösning framställs som mål för lyckans land.

Utan tvekan kan nationalism var något farligt. Jag tänker på personer eller rörelser kring Hitler, Putin, Trump och Orban. Men samtidigt är globalismen i form av Stalins tankar om internationell kommunism samt federalismen inom EU lika beklämmande. Men såväl nationalism som globalism har förstås goda sidor exv i form av självbestämmande respektive ett omfattande stöd till Ukraina.

Man kan därför inte förespråka antingen nationalism eller globalism. Det gäller att finna en bra mix förstås. Marknadstänkandet – som är centralt för min politiska övertygelse – omfattar nämligen båda begreppen. Såväl konkurrens på ett nationellt som på ett internationellt plan. Även för svenska staten gäller det att balansera mellan nation och omvärld på ett förnuftigt vis. Därför är det inte klokt att ansluta sig till EU:s federalism eller att strö jättestora pengar på u-landsstöd. Men inte heller att låsa sig inne miljörörelsens kamp för återgång till ett förindustriellt svenskt samhälle eller att motarbeta frihandel mellan nationer.

Framtiden gäller alltså en politik där nationella och globala aspekter förenas på ett rimligt och efektivt vis.

Torsten Sandström

Jag är som bekant evigt trött på alla mediala skräckreportage om klimat och miljö. Allra minsta oväder sätter fart på veklagan. Är det för varmt beror det klimatet. Likaså om det är kallt ett tag. Och minsta insekt, fågel, fisk eller djur som plötsligt syns färre gånger innebär att mångfalden är körd i botten. Inte minsta framgång får historiens många berättelser om klimatomställningar, som inte inneburit att mänskligheten gått under (om än lidit svårt ibland).

Medierna har som bekant speciella journalister – klimatpredikanter – som håller cirkusen igång. Det rör sig om frälsta personer med bakgrund i miljörörelsen. Man kan därför inte förvänta sig att kritiska idéer släpps fram.

Här följer ett dåligt exempel. Nu är det ett stopp av utrotande av jättebjörnloka, parkslide och skunkkalla som utlöser skräckrubiker. Sydsvenskan skriver:

Oro i Skåne när regeringen slopar budget mot invasiva arter

Efter femtio år i Lund – nuboende på Lidingö – kan jag bara skratta. Att några talibaner samt anställda på naturvårdsverk eller länsstyrelser – av sysselsättningsskäl – oroar sig kan jag förstå. Men skåningen tar rubriken med stort smil, tror jag. Man är i stället bara glad över att en svensk Regering äntligen börjar prioritera hur våra skattepengar ska användas. Invasiva arter har ju funnits i alla tider. Människan är en – och byråkraterna på svenska myndigheter för övrigt en annan.

Än en gång har alltså Bonniers Sydsvenska gjort bort sig. Det är mycket roligt! Det händer varje dag.

Torsten Sandström

Det svenska folket indoktrineras av politiker och medier att gå i samma takt. Detta sker samtidigt som DN annonserar vilt om vikten av ”upplysning”. Men upplysning är lika med öppenhet. Och den väg DN och SvD marscherar är den motsatta. Man driver rader av heliga kossor på samma korrekta väg. Utan att tala om för läsarna att det finns alternativa – och mer öppna – projekt för upplysning.

Under en tid har SvD propagerat för ett projekt som kallas ”inre upplysning”, dvs inner development, IDG. Det låter ju så vetenskapligt och fint. Men är i själva verka en rappakalja av självklart psykologisk trams. Tanken är att individen ska vara, tänka, relatera, samverka och agera. Allt för den heliga dogmen om ett hållbart samhälle. Vem vill inte skriva under på alla dessa uppmaningar? Men det är flummiga. Och bakom lurar förstås FN:s och IPCC:s politiska målsättningar och skräckscenarier. Ord som öppenhet och kritiskt tänkande finns förstås med i surdegen, men de används inte på det vis som vanligtvis avses med fenomenen vidsyn och oberoende granskning. Genom kopplingen till den heliga hållbarhetsdogmen blir det rena söndagsskolan. Alltså: Tro på det Gud vill!

Det rör sig om en uppmaning till individen att låta sig proppas full med politiskt korrekta idéer och låta bli att kritisera ”den rätta vägen” eller den ”rätta läran”. Det hela påminner om teserna i Maos lilla röda. Alltså en samling allmänna sentenser med trevlig framtoning som ska användas för pracka på mänskligheten mål som är högst diskutabla och ibland livsfarliga. Idén bakom IDG är i verkligheten (men inte i ord) densamma som Mao vilja att få människor att lyda. Mao ville att ”låta alla blommor blomma”. Innebörden var faktiskt att ta livet att miljontals kineser som hade andra åsikter.

Att vänsterns journalister tillåts rumstera i SvD med liknande dumheter säger mycket om dagens mediala samhälle. Flummiga ord används för att påverka människor i den riktning som journalisterna själva tycker är bra. Det är motsatsen till det öppna samhället debatt för och mot. På så vis blir IDG basen för propaganda. Att IDG används vid några universitet är enbart ett tecken på vissa vetenskapsmän och kvinnor saknar förmåga att skilja mellan mål och verklighet eller mellan ord och sanning.

Torsten Sandström

I Sydsvenskan läser jag idag följande märkliga rubrik:

Kvinna fick rumpan förstorad utan att betala – åtalas för bedrägeri

Tala om baktankar. Inte bara hos kvinnan ifråga utan hos Sydsvenskan. Genom sådana texter behöver journalisterna inte tänka om relevanta samhällsproblem. Inte ens tänka alls.

En av mina teser rör att mediesamhället medfört en stegrad satsning på underhållning och nöjen av alla de slag. Det blir billigare så än att ha välutbildat folk som presterar kvalificerade och kritiska analyser. Därför blir gammelmedierna tyvärr allt mer lika kvällspressen. Alltså mest strunt och skribenternas högst personliga åsikter, normalt åt vänster. Fy sjutton!

Torsten Sandström

Ibland möts jag av påståendet att jag är en hatare av socialdemokratin. Det är inte en sann slutsats. I stället menar jag att socialdemokratin spelat en positiv roll för den svenska nationens utveckling. Men alls inte längre.

S-partiet har historiskt sett varit en viktig kraft – tillsammans med liberalerna – för att främja vårt tidigare svenska tvåkammarsystem i Riksdagen. Man måste komma ihåg att Hjalmar Branting (och liberalen Karl Staaff) drev frågan om fortsatt majoritetsval i enmansvalkretsar enligt brittiskt mönster. En lösning som – om den realiserats – skulle ha vitaliserat dagens svenska demokrati. Men han blev nedröstad i Riksdagen. Högern var nämligen rädd för att förlora alltför många mandat!

Socialdemokratin och vänsterliberalerna ska också hedras för en rad andra demokratifrågor, såsom den allmänna rösträtten för män och kvinnor. Likaså bär åtskilliga välfärdsprojekt till stor del en S-stämpel, något som synts inom utbildningssektorn, socialförsäkring och arbetslagstiftning fram till 1970-talet. Framgångarna ökade inte minst genom goda ekonomiska krafter som delvis hade sin grund i att Sverige stått utanför det andra världskriget och efter freden fått en stor konkurrensfördel.

Men i samband med Tage Erlanders avgång och Olof Palmes tillträde har socialdemokratins röstandel sjunkit från omkr 50 % av väljarkåren (1968) till 30% i senaste val (2022). Min tolkning av skeendet är att välfärds- och högskattesamhällets krafter medfört att väljarkåren fått allt svårare att godta arbetarrörelsens ideologi. Många talar inte längre om en klass av arbetare utom om anställda i olika roller. Kloka socialdemokrater borde alltså för femtio år sedan i grunden ha omprövat sin politiska linje. Men Palme var inte av den ullen. Hans modell var att i stället grundmura S-partiets ställning genom olika sluga lagreformer. Ett begynnande korporativt Sverige – som tränats och fått luft under kriget – slogs nu fast i lag.

Redan 1968 befästes Hyresgäströrelsens makt över hyressättning genom en ny hyreslag. Under 70-talet kom även S-partiets satelliter inom den fackliga rörelsen att få ett slags lagstiftat monopol rörande kollektiva avtal för anställda, med innebörden att konkurrerande fackföreningar kraftigt hämmades. Genom lagstiftning gavs även stöd åt ABF och liknande rörelser som sysslade med politisk propaganda i form av statligt finansierade studiecirklar. Politisk opinionsbildning – eller propaganda – var nämligen Palmes särskilda skötebarn och dagens system med statligt finansierade SR/SVT stärktes genom ägarstiftelser som kreativa lösningar för en smygande politisk kontroll. Palmes stora favorit, SR/SVT, hade hör och häpna statligt monopol i etern ända fram till 1990-talet. Radio Syd, som sändes från utlandet, förföljdes länge juridiskt av staten. Till bilden hör även att en växande statlig byråkrati kom att främja socialdemokratin efter att S-partiet hamnat vid regeringens roder. Trogna chefer styrde ivrigt sina myndigheter via dolda signaler från kanslihuset.

Även efter Palme fortsatte den socialdemokratiska linjen att genom lagstiftning befästa makten över ett Sverige i partiets händer. Tillskapandet av Boverket 1988 innebar att planering och byggande i landets lades under statlig betong (genom Ingvar Carlssons försorg). En annan ödesdiger lösning – nu i Göran Perssons regi – blev överförandet av skolan från statens experter till tusentals svagt utbildade kommunpolitikers händer. Det svenska försvarets nedrustning bar också den fredsälskande socialdemokratin ett delansvar för.

Det jag vänder mig emot är främst hur socialdemokraterna genom lagstiftning strategiskt riggat svensk demokrati på ett vis som kraftigt försvårar ändade väljaropinioner. Ständiga röstköp genom bidragsreformer är trista, men ligger förmodligen inom demokratins spelregler, även om deras svenska omfattning måste ses som svåra överdrifter. Men lagstiftning som baseras på att närstående organisationer till S-partiet ges företräde framför andra konkurrerande rörelser och enskildas framförhandlade avtal måste klart ses som stridande mot den västerländska demokratin. Inom den senare ska den enskildes vilja hyllas och inte ett visst parti och dess närstående organisationers val.

Huvudförklaringen till min idag grundmurat negativa inställning till S-partiet sammanhänger med att partiet fräckt biter sig kvar vid makten. Partiet ser sig som politiskt förmer än andra och därför använder man statsapparaten i syfte att rädda ett rämnande förtroende hos den svenska befolkningen. På så vis har socialdemokratins kräftgång sedan 1968 format en politisk cancersvulst inom samhällskroppen. Sjukdomen syns även i den öppna dörrens politik som partiet drivit beträffande invandring. Lockelsen har varit rösterna – dvs nya väljare – genom den miljon nyanlända till Sverige under det senaste decenniet. Följden av partiets kontrollbegär har blivit enorma kostnader för nationen och den våldsamma brottslighet vi i nutid ser. Alltså en utveckling som statsminister Löfven säger sig ”inte ha sett komma”.

Idag ser vi därför hur två politiska rörelser slår mot varandra medan den gamla borgerligheten försöker regera landet. På ena sidan ett demokratiskt skamfilat S-parti som med näbbar och klor försöker ta heder och ära ifrån SD. På den andra sidan ett nationaldemokratiskt parti som har invandringskritik som sitt huvudnummer. Båda organisationerna vill tyvärr se en mycket stark svensk statsmakt och de ogillar liberala lösningar via marknaderna och individernas fria val. Sossarna är globalister – såsom socialister och kommunister alltid varit. SD är nationalister som vill behålla Sverige svenskt, vad nu detta innebär.

Mot varandra står alltså ett S-parti med extremt globala ambitioner och ett SD med starka nationella strömningar. Båda organisationerna önskar att bli statsbärande. Men deras renodling av globalism respektive nationalism kan inte lösa Sveriges nuvarande och framtida problem. Som vän av marknadsliberala lösningar är jag därför rädd för att det framtida svenska samhället – med någon av dessa organisationer vid statens roder – kommer att bygga en än starkare svensk stat som skapar ännu mindre frihet för marknad, företag och enskilda individer.

Torsten Sandström

Det antika Roms eliter förstod verkligen hur man skulle få lugn på folket. Genom att arrangera underhållning (spel) och ge bidrag (bröd) så lappades storstadens Roms många konflikter hjälpligt över.

Nutidens Sverige uppvisar förbluffande likheter. Mitt i den så kallade välfärden finns mångåriga olösta strukturkriser som inga ledande politiker vågar ta i. Den nya regeringen satsar förvisso djärvt på att motverka klanernas dödliga krig. Och apropå krig – att få in Sverige i NATO. Viktiga frågor förstås. Men vad händer i övrigt? Vård, skola, boende, skatter är krisområden som blöder. KD:s Busch – upp över öronen engagerad i elbidrag – släpper den centrala frågan om vårdens organisation och kostnader. Och L-partiet hummar om privatskolor, utan att lyfta själva problemet: kunskapsbrist hos eleverna.

Därför är jag förbittrad över att höra hur man i Sverige erbjuder underhållning och bidrag för att få svenskarna på gott humör. Visserligen utan direkt politiska beslut, men i nuläget lanserar den tvångsfinansierade teven än en gång sitt ABF-liknande jippo: Mellot. I stället för politik erbjuds folket sömnpiller och drömmar. Dessa time-killers kallar statstelevisionens chefer för samlingar kring lägerleden, helt i stil med vokabulären hos ABF:s unga örnar.

Och så den årliga föreställningen där välgödda chefer inom det idrottskommerisella komplexet ska få stat och kommun att finansiera OS. Hundratals miljoner ska alltså satsas på skitskytte mm i grenar som bara attraherar de få som orkar engagera sig extra dravel – dessutom tävlingar där ändå världsmästerskap arrangeras med täta mellanrum.

OS är förstås bara ett exempel på min irritation. Men OS-rörelsen förkroppsligar dessutom en världsomfattande maskin för korruption och vänskapsgåvor, genom vilket odemokratiska bossar på rad skapar sig en egen försörjning. Och på det tåget hoppade det svenska Riksidrottsförbundets chef häromdagen. Hans organisation, som redan badar i skattebetalarnas pengar, vill ha ännu mer för ett vinter-OS i Stockholm. Plötsligt är all flygskam (för tusentals resenärer till ett Stockholm utan snö) glömd. Nu gäller det försörjning av eliten inom det idrottskommersiella komplexet. Och för den delen mediernas fokusering på underhållning i stället för kritisk samhällsanalys.

Det svenska samhället badar i kriser. Eliten vågar inte ta itu med smeten. Man har sin egen framtid att tänka på. Istället satsar man på spel och bidrag för folket.

Man kan bli ledsen för mindre.

Torsten Sandström

Ibland måste jag nypa mig i skinnet för att känna efter om jag verkligen är vaken och läser vad som står i tidningen framför mig. Senast idag vid läsning av Sydsvenskans nätversion.

Nästan högst upp syns ett tämligen långt reportage om en person från någon slags invandrarförening. Han heter Chris Makoundoul. Mannen är missnöjd över ett svenskt möjligt inträde i NATO. Därför har han ansökt hos polisen om att få bränna en koran utanför Turkiets ambassad i Stockholm. Inte för att han faktiskt tänkt bränna upp den, utan för att överlämna den som en hyllning till Erdogan, som lovat att hålla Sverige utanför NATO så länge eldning av koraner tillåts i vårt land.

Mannen är uppenbarligen snurrig. Förmodligen på grund av något slags märklig islamsk fredsälskan där heliga krig är en vanlig lösning. Men detta är inte min poäng nu. Orsaken till att jag nästan tappar andan – och i stället bloggar – är att Sydsvenskan tillåter en man som är lika förvriden i sinnet som Paludan att få stort uppslagna rubriker på tidningens hemsida (och nu tyvärr utan betalvägg!).

Men det finns förstås en förklaring. Så långt kan vänstern och Sydsvenskans NATO-hat alltså gå..

Torsten Sandström.

Min kritik av socialdemokratin på denna blogg är som bekant intensiv. Det som en gång i tiden var en levande rörelse har nu förvandlats till privategoismens betong. Skeendena i Botkyrka, där kommunstyrelsens ordförande Ebba Östlin (S) röstats bort på ett internt partimöte i Botkyrka är ett tecken på partiets förstelning – ett fenomen som blivit allt tydligare sedan Olof Palmes tid.

Bakom kuppen står ABF Botkyrka/ Salem, som väckt frågan om bristande förtroendet för Östlin. 179 röster avlades, och med snäv marginal, 91–88, förlorade hon. Aftonbladet (30/1) hävdar att så många som ett 50-tal nya medlemmar varit på plats under omröstningen, dvs personer som ABF Botkyrka/Salem ska ha rekryterat till S-partiet enkom i detta syfte.

Någon säger kanske att det hela bara rör ”en intern S-angelägenhet”. Men så är det ju inte alls! Botkyrka kommun har en befolkning på omkring 100.000. Det är deras politiska vardag som ledarfrågan rör, inte bara de ynka 179 sossar som samlats ihop för exekutionen av Östlin.

Vi ser alltså hur S-partiet envisas med att se sin så kallade ”arbetarkommuner” som företeelser vilka står över en diskussion genom de vid allmänna val utsedda ledamöternas syn på vem som ska leda en stor svensk kommun. Bara själva ordet ”arbetarkommun” ger mig rysningar. Det för tanken till Lenins sovjetiska organisationer under hans – av Tyska riket finansierade – kuppartade revolution 1917, mitt under brinnande världskrig. Demokratiskt valda politiker störtades av en klick skurkar, liknande den i Botkyrka.

I Botkyrka har alltså ett litet anhang av skumma sossar – missnöjda över Östlins hårda nypor mot ABF och kriminella – slagit till vid ett möte inom denna svenska form av råd (sovjeter). Och sossepartiets toppar – dvs högsta sovjet – har hittills stillatigande låtit rena skurkar göra uppror, i en fråga som i grund och botten inte rör S-partiet, utan de nästan 100.000 tusen som bor i Botkyrka.

Jag har i åtskilliga bloggar redan sagt att S-partiet gjort sitt i svensk politik. Men partiet vägrar att släppa taget och tacka för sig, medan folk ännu minns det goda som uträttats fram till mer än ett halvsekel tillbaka i tiden. I stället har partiet utvecklats till ett band av rövare som för sin försörjning med näbbar och klor kämpar för makt över Sverige till nästan varje pris. Maktfullkomlighet modell S är det vi ser i fallet Botkyrka.

På så vis blir tragedin i Botkyrka en demokratisk läxa för Sverige. Sossarna måste snarast döpa om sina ”arbetarkommuner” till lokala partiorgan. Och i demokratins namn välja en ny färdriktning. Sluta också tala om ett ”arbetarparti”. Mer träffande vore att prata om ett ”invandrar- och pensionärsparti” som leds av en politisk elit som minsann inte längre kan kallas arbetare. Flertalet S-ledare saknar egen erfarenhet av blåkläder och smuts under naglarna. Möjligtvis har man träffat fabriksarbetande äldre släktingar. Dagens ledargeneration inom sossarnas parti är blott och bart en politisk elit, som valt att försörja sig på politiskt beslutsfattande över andra.

Att nutidens svenska kriminella nätverk upptäckt framkomstmöjligheter inom S-partiets maktsfär i det utsatta Botkyrka är sannerligen ett tidens tecken. Så agerar maffior. Tyvärr. Men en nyttig läxa upplever vi trots allt.

Torsten Sandström

Som kanske är bekant har SVT på sin agenda för nyhetsreportagen Rapport och Aktuellt att varje kväll ska ha minst ett skräckinslag om klimatet. Det är tröttsamt.

Igår skred båda kanalerna till verket med samma enögdhet. Nu radades uppvärmningens påstått negativa följder upp. Vatten flödade utan att svenska skador uppvisades, renar sades få det svårt med renlav, hundar fick fästingbett, mindre havsis uppmättes förstås, det var för varmt i svenska fjällen för rödingar (alltså inte journalister utan fiskar), den småländska sjön Bolmens vatten blev brunare osv. Allt påstått elände på grund av den något höjda medeltemperatur som uppmätts.

Blindheten på en ögat – det högra – var fullständig. Inte ett ord om uppvärmningens positiva effekter, såsom:

• Svenska skördar spås öka med omkring 11% 2022 enligt Jordbruksverket.
• Uppvärmningen medför lägre energiförbrukning för svenska hushåll och myndigheter.
• Färre människor skadas och dör på grund av köld. Trivseln ökar åtminstone i staden och på sjön.
• Mindre havsis är bra för sjöfarten
• Hundar slipper frysa i mindre utsträckning.
• osv

Dessutom är SVT:s rapportering så vrängd och i några fall baserade på rena gissningar. Löjligast är kanske tappet för rödingen, som ersatts av en uppgång fö aborren. Eller ännu värre fästingarnas hotfulla utbredning och attack mot hundar, dvs två invasiva arters kamp inför en tredje art, dvs människan. Jag tar mig för huvudet.

Som vanligt avslutades reportagen med en predikan av Erika Bjerström, som med prästerlig min och utan naturlig reservation för sin epistel, framhöll för församlingen att fjällvärlden höll på att förbuskas. Amen!

Det är hög tid att den nya regeringen beslutar om en utredning av hur SVT och SR (radion har än fler predikanter) ska reformeras. Lagens krav på oberoende rapportering överträds nämligen rakt upp och ned. Sverige behöver – om inte en nedläggning av SVT/SR ska ske – ett system för granskning som är värt namnet. Se mina tidigare bloggar (sök på granskningsnämnd).

Torsten Sandström

En av SvD:s ledarskribenter, Maria Ludvigsson, överraskar idag med följande rubrik med anledning av centerledarens snara avgång:

Annie Lööf är ännu ung och lovande

Okej att hon är omkring 40 år. Men om hon är lovande kan sannerligen diskuteras. Det måste nämligen bedömas mot Lööfs förflutna. Och åtminstone under de senaste fyra åren har hon fört en politik som nästan enbart bottnat i en enda fråga, nämligen att motarbeta SD. Detta har skett till ljudet av smattrande skott i förorterna.

Skyttarna är i huvudsak unga invandrare och agerar inom sina klaner som mördare till följd av utebliven integration. Bakom denna frånvaro syns sossarna, som backats av Lööf. Just det faktum att C-partiets Lööf i många frågor stöttatt S-regeringar är det allvarliga. C borde i stället stödja en borgerlig regering, något som Lööf lovat sina väljare genom ett (inte infriat) löfte att annars äta upp en sko. Men hatet mot SD har förblindat Lööf. I stället har hon med sossarna verkat för en allvarlig splittring av svenska folket genom att med svaga skäl påstå att SD saknar demokratisk legitimitet.

Massor av viktig sakpolitik har på vis försummats av Lööf. Sveriges nationella behov har med andra ord eftersatts i tron att Lööf själv skulle kunna fungera som en balanskonstnär i mitten. Sossarna har tackat och tagit emot. Därför kan man inte påstå att Lööf är lovande. Jag skulle säga att hon misslyckats, en dom som väljarna dessutom nyligen fällt.

Ludvigsson rubrik är därför bara ren artighet. Kanske beroende av feministiska sympatier, något som gör rubriken än mer förvånande. På en ledarsida ska man enligt min mening skilja mellan person och sak. I dagens svenska medier blir detta närmast omöjligt. Ingen vet nämligen om en kvinna hyllas på grund av sina resultat eller sitt kön. När manliga journalister förr granskade sina manliga kamraters dåd så var alla klara på att slutsatserna måste könsfiltreras på grund av männens dominans inom yrket. Men idag då kvinnor dominerar journalistkåren tycks behovet av filtrering ha glömts bort. Det är desto värre då feminismen nu blivit en statsideologi.

Torsten Sandström.

Medier och sk faktagranskare hos olika medieföretag döljer sanningen. Detta är nog ingen nyhet, Men exv Facebook och franska AFP dödskallestämplar officiellt – och vägrar att publicera – texter som är kritiska mot Miljökyrkans fastslagna trosläror. Detta skriver en känd dansk forskare, Bjorn Lomborg, i Wall Street Journal. Lomborg visar att isbjörnspopulationen inte minskar, som miljötalibananerna påstår, utan ökar. https://www.climatedepot.com/2023/01/27/bjorn-lomborg-partisan-fact-checkers-spread-climate-change-misinformation/

Inte nog alltså att osanningar tillåts härska genom mediernas ovilja att presentera kritiska upplysningar. Yttrandefriheten beskärs dessutom via de stora sociala mediernas framfart där inlägg censurera på grund av att det anses: MISLEADING!” Problemet lyfts i den alltid intressanta Klimatupplysningen.se:

”Faktagranskare” har fel om isbjörnar

Jag frågar mig därför om vi kan lita på gammelmediernas och de nya stora sk sociala medieföretagen? Svaret är tyvärr nej. Som medlemmar i Miljökyrkan presenterar många av dem förstås enbart den ”rätta” läran. Och man bekrigar kritiker av annorlunda mening. Det vi ser påminner om kristendomens och islams heliga krig mot oliktänkande.

Inte nog med att talibanrörelsen kostar världssamhället ofantligt stora pengar. Man vill dessutom inte ens låta människor lyssna på alternativa idéer som är sanna eller oppositionella. Västvärldens dröm om det öppna samhället raseras med andra ord. En ny era upplysning måstre till!

Denna skada som den förlorade öppenheten vållat är enorm. Jag får en vision av det medeltida samhällets återkomst.

Torsten Sandström

I dagens SvD har Peter Wennblad en fin ledare. Han visar att Naturvårdsverket i åratal drivit en falsk miljöpolitik i sin rapportering till EU om ett allvarligt tillstånd i svenska skogar. Dessutom framhåller han den nya miljöministerns förtjänster i och med att hon skickat en vass kritik till Naturvårdsverket och uppmanat verket att rätta sina misstag.

Vid EU:s senaste bedömning av hur svenska skogar ska klassas från bevarandesynpunkt blev svaret ”otillräcklig” eller ”dålig” för 14 av 15 skogstyper. Vi var således sämst i EU-klassen på att bevara vår skog. Detta på grund av Naturvårdsverket vinklade underlag till EU.

Wennblad skriver: ”Redan intuitionen säger att något är galet. Hur är det möjligt att EU:s mest skogsbeklädda land klassas som sämre än till exempel Tyskland, där hälften av landytan används till jordbruk och djurhållning?”

Svaret på Wennblads fråga är att byråkrater på Naturvårdsverket driver politik. Man följer Mp:s politik avseende miljön, där även falska uppgifter – som kan skrämma upp publiken – anses bidra till en god politik. Det är därför jag kallar Mp för miljötalibaner. Och byråkraterna är lagbrytande aktivister, väl att jämföra med personer som klistrar fast sig på landsvägar och landningsbanor. De vägrar att respektera rättssamhällets grunder.

Därför heder åt den unga miljöministern Romina Pourmokhtari som vågar ryta till mot byråkraterna på Naturvårdsverket. Minskade anslag är nog ett ännu bättre vapen mot en myndighet som skadar svenska nationens intressen och vränger lag!

Torsten Sandström

Följande budskap framförs på SVT:s hemsida häromveckan:

”Depressioner, självmord och PTSD-diagnoser”. Detta varnar psykologen Maria Bragesjö för på SVT.se. Hon menar att våldet får långtgående konsekvenser för barn och unga som skjuter andra och själva utsätts för attentat. Följden blir att stressen och oron för att dödas kan orsaka regelrätta krigsskador menar hon, som tillägger: ”man skulle kunna likna det vid barnsoldater.”

Det ligger sannolikt en del i vad psykologen varnar för. Men jag vill tillägga följande två mer relevanta undringar.

1. Har inte även en ung man ansvar för sina handlingar? Om än inte fullt mogna måste klanernas killar förstå vad de håller på med. Och de struntar i följderna. Eller så rycker de på axlarna och tar eventuella konsekvenser.
2. Jag tycker inte att en universitetsutbildad psykolog kan tillåtas skära bort fundamentala fakta om den enskildes ansvar och viktiga samhällsförklaringar till personens handlande. Här får vi enbart budskapet att klanernas unga mördare är sjuka. Det egna ansvaret – dvs viljan att faktiskt begå brott – trollas med andra ord bort. Dessutom sägs inget om invandringens betydelse för klanernas kriminalitet. Sannolikt hade en halverad invandring medfört 50% mindre brott från klanernas sida. Även politikernas ansvar bör framhållas. En bättre integration – alltså inte bara bidragspengar – hade sannolikt också minskat brottsligheten. Tänk exv om LO tillåtit specilallöner för nyanlända!

Svenska medier fullgör enligt min åsikt inte sin uppgift att presentera saklig och relevant information. I stället bankas ihållande in vänsterns budskap: det är syn om unga brottslingar.

Torsten Sandström

https://www.svt.se/nyheter/lokalt/stockholm/ki-psykologen-om-unga-gangkriminella-var-tids-barnsoldater

Vänsterliberala DN utropar idag i sin ledare:

Hur mycket hemlöshet tål Sverige?

Jag medger att avsaknad av tak över huvudet är ett betydande svenskt samhällsproblem. Men det är så att säga inplanerat. Genom åratal av svag politik har rader av nationella strukturproblem därför tillåtits bestå.

Bristen på bostäder beror på sossarnas betongsamhälle i form av stelbent hyreslagstiftning, hyresgästföreningar som godtar superlåga hyror i centrala lägen, ett Boverk som planerar för långsamma beslut och dyra bostäder (hög kvalitet), en svensk beskattning som gynnar bostadsrätter och villor osv.

Allt detta känner förstås DN:s ledarskribent till, hoppas jag. Men han eller hon väljer att vända bort blicken. Och ser därför enbart ett ömkansvärt minoritetsproblem. På så vis vill man inte förstå de politiska brister som skapar majoritetsbefolkningens hemlöshet.

Därför måste jag kassera DN:s rubrik och ersätta den med:

Hur mycket politisk och medial dumhet tål Sverige?

Min fråga är avsevärt mer aktuell och träffsäker än DN:s vilsegång i pannkakan. Det tråkiga är att desinformationen är politiskt betingad och understöds av Bonniers starka imperium, som förr i tiden visade större teoretisk och politisk klarsyn. Nu är det vänsterns och liberalernas tycka-synd-om-politik som gäller.

Torsten Sandström

Socialdemokraterna, som enligt Stefan Löfven ”inte sett” den grova kriminaliteten ”komma”, har därför under åtta års tid misslyckats med att bygga säkra institutioner för unga våldsbrottslingar. Nästan varje dag rapporteras således idag att en ung man är misstänkt för mord samt att killen nyligen flytt från det ungdomshem han tagits in på – detta på grund av tidigare allvarliga våldsövergrepp.

Förklaringen är en ovilja hos vänsterliberalerna att se kriminaliteten med öppna ögon. I stället för att bygga ”ungdomsfängelser” skickas farliga unga till inrättningar utan säker bevakning och kontroll. Vänstern ogillar nämligen att tala om ”fängelser”. Ojojoj, det blir för repressivt. I stället talar man om SIS-hem och sluten ungdomsvård, dvs anstalter som främst är anpassade för barn och unga med sjukdomar av olika slag. De är enkla att fly från.

På så vis blir förstås frånvaron av säkra fängelser för unga en delorsak till det blodiga dödande som pågår i Sverige. Oförmågan och oviljan till förnuftiga politiska beslut bidrar med andra ord till kriminalitetens utbredning. Så går det när nationens Prussiluskor ska planera samhället. Man tycker synd om kriminella, pekar möjligtvis finger men fattar beslut som alla bör förstå är dåliga.

För detta bär sossarna skulden genom att under åtta års tid ha visat ovilja att se sanningen i vitögat. When will they ever learn?

Torsten Sandström

.

Häromdagen sa sossebossen Magdalena Andersson till SvD att SD är ett hot mot Sverige och nationens NATO-ansökan. Och V-ledaren utropar att Tobias Billström genom sitt agerande mot Turkiet förvärrar situationen. Detta meddelar SvD på ett vis som helt saknar kritisk analys av uttalandena från S- och V-partierna. Det säger en hel den om vänsterns grepp över svenska medier.

Medier och vänsterpolitiker förtiger sanningen om NATO-inträdet. S- och V partierna har i åratal stoppat en svensk anslutning till alliansen, något som M-partiet länge drivit. Fem i tolv – efter åtta års krig i Ukraina – ändrar sig sossarna. Men V-partiet är fortsatt mot NATO.

Hur sjutton kan då journalister på SvD rapportera om att SD är ett hot mot Sveriges ansökan. På sossarnas egen sida är ju V och Mp ännu mot NATO. Och SD kritiserar inte NATO, utan enbart Erdogans odemokratiska framfart, något som är en sanning.

Med de medier och journalister som Sverige har är det dessa som är nationens främsta problem. Alltså vänsterfolk som – utan att tydligt redovisa sin egen position – politiserar ohämmat. Och det sker i SvD – som kallar sig oberoende konservativ – en tidning som årligen får omkr 65 miljoner i statligt presstöd.

Det är faktiskt vänstern och medierna som utgör ett hot mot svenska folket. Men denna sanning är tabu.

Torsten Sandström

Flertalet västerländska statsmän försöker skilja mellan objekt och subjekt samt mellan politik för inrikes resp utrikes förhållanden. Svenska medier är därför förvånade över hur Erdogan använder NATO för egna inrikes behov.

Jag menar att detta principlösa tänk har att göra med muslimska traditioner. Religionen är överordnad samhället. Den som kritiserar islam är en avfälling som heligt måste bekrigas. Och Erdogan bär fram islams banér, påstår han.

I stället för att skilja mellan objekt och subjekt liknar Erdogans politik rörande NATO således en turkisk bazaar där varje argument ingår i köpslagan och kompromissandet. Där försöker sluga köpmän få ut det mesta av sina avtal. Även om svensk inrikespolitik inte har mycket att göra med NATO använder Erdogan helt fräckt den svenska yttrandefriheten som vapen mot ett medlemskap i militäralliansen. Han struntar i NATO:s angelägna behov på norra flanken och han gör det i syfte att vinna ett kommande val.

Hur länge ska USA tolerera Erdogans bazaarpolitik? Det verkar som det kristna USA börjar tröttna.

Torsten Sandström

Anna Batra blir landshövding

Meddelar avdelningen för bevakning av statliga livräntor och sinekurer.

genom

Torsten Sandström

Än en gång ser vi hur unionens utveckling går åt fel håll, dvs överstatlighetens. Förvisso har EU stolta deklarationer om subsidaritet – alltså en princip om att beslut ska tas närmast ett politiskt problems kärna. Men idag läser jag i SvD om svenska kommunalpolitikers oro över planer från EU om att genom reglera tillskapa en ökande mängd parker och grönytor i tätorterna.

Min undran – och ilska – rör vad Bryssel har med den saken att göra? Om folk och politiker i Mora vill ha fler centralt belägna lägenheter byggda måste naturligtvis beslut härom tas i Dalarna, utan hänsyn till regler från byråkrater i Bryssel.

EU har förvandlats från en nyttig maskin för frihandel till en hydra, som vill regera och reglera Europa under Frankrikes och Tysklands taktpinnar. Federalismen är en fel och farlig väg ifall den begränsar lokal demokrati och marknadernas frihet. Och att denna utveckling till råga på allt sker genom union som är djupt splittrad.

Man åstadkommer inte enighet genom diktat! Följden blir bara desperation samt ytterligare splittring och ännu fler överstatliga regler.

Torsten Sandström

Sossarnas kriminalpolitiska talesman, Ardalan Shekarabi, menar att regeringen är saktfärdig med reformering av kriminalpolitiken. Uttalet innebär en häpnadsväckande dubbel moral.

Han har själv sedan 2014 suttit i S-regeringar som inte blivit färdiga med nödvändiga reformer. Man har de facto tyckt synd om klanernas mördare. Alltså åtta år av passivitet mitt under blodigt dödande och annat våld. Denne man – och jurist – har nu alltså mage att kritisera en regering som med TIDÖ gått bräschen för omfattande nya brottslagstiftning. En regering som jobbar hårt med öppna ögon.

Det är märkligt hur politiker kan förvandla svart till vitt. Det förklaras av en kamp inom den politiska klassen. Lika konstigt är det att människor går på sådan usel propaganda. Socialdemokratins opinionssiffror stiger. Men partiet för en politik mot stupet baserad på ovederhäftighet och lögner. Jag hoppas att det på sikt kommer det att slå tillbaka mot S-partiet.

Torsten Sandström

I fallande läge utser Centern idag den turkiska medborgaren Demirok till partiledare. En kusin till honom är en av Erdogans nära medarbetare. Själv har han två domar för misshandel på sitt samvete.

Idag kallar han sig en ”förortstkille”. Det kanske går hem hos ett fåtal invandrare där. Viktigare är att landsortens väljare – de som förra året röstat på C – får klart för sig att man måste på ett annat parti i nästa val. Det är ju bra.

Centern är ett parti vars ungdomsförbund under Lööfs tid förespråkat månggifte. C förnekar sig således inte vid dagens val av ledare…

Torsten Sandström

Varning! Jan Jonsson VD på dataföretaget Mullvad, varnar oss i SvD häromdagen för nya storskaliga krav och regler från EU. Han utropar ”Stoppa förslaget om massövervakning i EU”.

Jonsson skriver att EU-kommissionen planerar att införa en digital övervakning vars motsvarighe­t bara går att hitta i totalitära stater som Kina. Det sker utan bred europeisk debatt, säger han.

Ett lagförslag är således på gång inom Kommissionen som innebär att alla medborgare i EU ska få sin kommunikation övervakad och granskad. Systemet kallas för ”Chat control” och omfattar samtlig kommunikation enligt Jonsson:

”alla dina telefonsamtal, varje gång du ringer i videoläge, alla dina sms, varenda rad du skriver i olika meddelande­appar (även krypterade tjänster), dina mejl, rubbet – allt kommer att kunna filtreras i realtid och potentiellt fastna för djupare genomgång. Det här gäller även bilder och filmer som du sparar i molntjänster, alltså i princip allt du gör med din smart­phone. Med andra ord: ditt privatliv står helt naket inför statlig beskådning.”

Tystnaden omkring detta ruskiga projekt är oroväckande. Ansvarig EU-kommissionär för förslaget är Ylva Johansson, före detta sosseminister och före detta riksdagsledamot för Kommunisterna. Det är typiskt att en person som Johansson står bakom ett förslag som för tankarna till Karin Boyes bok ”Kallocain” samt till författare av andra dystopier som ”Du sköna nya värld ” (Huxley) och ”1894” (Orwell). För att dölja sanningen motiveras lösningen av ett behov av att hålla koll på barn. Är dom galna i Bryssel? Här finns ju redan olika appar för den som vill! B-laget inom EU förefaller såväl korkade som dåraktiga.

Skeendet belyser min starka kritik av EU:s utveckling till en överstatlig hydra. Det är dags att vrida EU:s klocka bakåt. Det Europa behöver är en gemensam marknad – inte en vildvuxen polisstat.

Torsten Sandström

SvD är på alla plan utom ledarsidan en vänstertidning. Journalisterna bråkar nämligen dagligen med regeringen och kramar sossarna. Och idag – mitt under regeringens kraftsamling mot klanernas dödliga våld – ger SvD plats åt en advokat, Jakob Lindgren, som vill att att kriminella barn bör ses som brottsoffer, ungefär som när utländska tjejer rekryteras för sexhandel. Han skriver:

”Synen på barn som förövare måste ändras. Ett viktigt steg i den riktningen är att låta brottet människohandel innefatta rekrytering av barn till kriminalitet. Redan idag gäller detta för rekrytering för sexuella ändamål eller tvångsarbete. Samma reglering borde gälla dem som rekryterar barn till kriminalitet. Då läggs ansvaret där det ska läggas.”

Advokaten måste vara av banan. Vad har sexhandel med den inhemska klanbrottsligheten att göra? Att rekryterare kan straffas är en sak, och bra, men sexhandel är ju för unga kvinnor lagligt, tyvärr! Till saken hör att ungdomar som deltar i klanernas kriminella och blodiga nätverk inte direkt är tvingade, utan lockas av skilda ekonomiska och personliga skäl till ett eskalerat deltagande.

Dessutom innebär advokatens plädering att inget straffansvar kan utkrävas av de unga gärningsmännen – han talar om åldrarna 15-17 år. De ska alltså få frikort ifall advokaten får som han vill och som SvD uppenbarligen verkar önska backa upp. Enligt min mening bör däremot straffbarhetsåldern – 15 år – sänkas något. Och påföljder ska givetvis utdömas och verkställas i effektiva ungdomsfängelser. Slutligen måste nyrekryteringen minskas genom begränsad invandring och inriktas enbart mot planerad kvotering.

Min uppmaning till Schibsted (SvD) – och för den delen även till Bonnierkoncernen – är att man måste ta ett nytt grepp om journalistiken, så att den någotsånär anpassas till en tidnings ”officiella linje”. För SvD:s del råder idag en uppenbar konflikt. För DN och Sydsvenskan finns åtminstone en djup klyfta. Journalisterna inom båda koncernerna skriver nämligen efter egna politiska åsikter. Är det detta som menas med ”oberoende” journalistik?

Torsten Sandström

Vi har haft en ny regering under snart en tredjedels år. Jag förstår att den har mycket att göra. Men tystnaden om tänkbara reformer är stor. Och det är bråttom på flera fronter.

En av mina käpphästar är en dysfunktionell svensk vårdapparat. Alltså 21 regioner (landsting) där politiker och byråkrater var för sig försöker lösa problem. Att köerna blir långa är en självklarhet med så många krångelpellar i farten. Man har inte ens kunna lösa ett nationellt datasystem för journaler! Och där sitter flera tusen högavlönade som drar åt olika håll. Rena vårdeländet!

Men regeringen har inte sagt ett ord om detta efter valet efter vad jag – som är en spejare – har sett. Frågan är givetvis en het potatis inom den politiska klassen. Där är rollen som regionpolitiker en del av karriärsystemet, som jag beskrivit i andra bloggar. Om 21 regioner politiker ska slås samman till en statlig styrelse (med förslagsvis tre nämnder) försvinner självklart massor av jobb för politiker. Och ännu fler byråkratjobb går också upp i rök. Skattepengar kan sparas för bättre syften.

Det är KD:s plikt att hissa flagg i denna fråga, som man talat sig varm för under valrörelsen (om än något dämpat jämfört med Busch´s tidigare kraftfulla ord). Men nu måste den nya sjukvårdsministern från Jönköping snarast tala om hur en tänkbar färdplan ser ut! En utredning bör snabbast möjligt tillsättas och en reform ska kunna inledas under nuvarande mandatperiod.

Det är bråttom. Många väljares bild av den nya regeringen är tyvärr skakig. Man har inte haft tu med sig i starten – och dessutom klantat en hel del. Därför är det extra angeläget att visa muskler nu. Alla inser att 21 regioner med egna politiker och byråkrater är en skadlig lösning, ekonomiskt och rationellt.

Så nu gäller det för minister Acko Ankarberg att snabbt visa framfötterna! Hon har den politiska klassen mot sig. Men folkets och det sunda förnuftets stöd. Mitt grundtips är tyvärr att politikerväldet tar hem spelet.

Torsten Sandström

Nättidningen Kvartal är ofta läsvärd. I ett nyhetsbrev skriver sajtens Jörgen Huitfeldt om en kommande artikelserie som ska heta ”Föregångslandet som försvann”. Den rör förstås Sverige. Han menar att våra växande problem har vänt en tidigare skönmålning till sin motsats. På många håll utomlands ”används Sverige allt oftare som ett skräckexempel. Okontrollerad invandring, växande otrygghet och en alltmer brutal gängbrottslighet är några av de områden som ofta tas upp när Sverige beskrivs i utländska medier” skriver alltså Huitfeldt.

https://mailchi.mp/249391c76818/nu-ppnas-frsta-luckan-i-kvartals-valkalender-1045063?e=146410275a

Upplägget är enligt min mening lovvärt. Men det har minst två problem. Frågan är nämligen om Sverige någonsin varit ett föregångsland som många svenskar tycks vilja tro. Dessutom måste Huitfeldts förhoppning om möjligheten av det svenska föregångslandets återkomst tas upp till diskussion.

Det kan inte råda någon tvekan om att Sverige – som stått utanför det senaste världskriget – fick särskild uppmärksamhet då vapnen tystnat och den svenska industrins hjul snurrade utav bara sjutton. Ett plågat Europa såg den svenska välfärden kraftigt öka. Arbetsfreden under de goda svenska efterkrigsåren väckte också intresse. Och socialdemokratins långa maktinnehav uppmärksammades förstås, låt vara med viss förvåning och undran över en socialism – som ofta utvecklats med kommunistpartiets stöd.

Det talades ibland om Sverige som en ”medelväg” mellan systemen för marknads- och planhushållning. Bakom detta låg en svensk politik med ovanligt stark statsstyrning jämfört med vad som varit vanligt i västvärldens nationer. Det var delvis socialdemokratins korporativa lagstiftningsmönster som framkallade förvåning. Det vill säga LO och arbetsgivarnas samverkan och den av parterna sammansatta arbetsdomstolens nyskapande reglering inom de tunga kollektivavtalens sfär. Redan före kriget fanns regler om semester, hyresreglering, bostadsbidrag och barnbidrag. Efter kriget genomfördes en omfattande socialdemokratisk lagstiftning rörande utbildning, sociala stöd, hyror mm.

Trots en omfattande arbetsrättslig reformlagstiftning förlorade socialdemokratin under 1970-talet vinden i seglen. Till detta bidrog allvarliga strukturkriser inom den svenska industrin, framför allt avseende tillverkning av skepp och textilvaror. Tydliga tecken syntes på att socialdemokratin tycktes ha kört fast i sin egen svenska modell! Från och med Palmes tillträde och riksdagsvalet 1970 har det stegvis gått utför. Än idag kan man säga att Sverige lider under rader av olösta strukturproblem, framför allt avseende bostäder, vårdens tillgänglighet, sysselsättning, försvar mm. Även nya samhällsproblem har tillkommit, såsom svagare resultat inom ett kommunaliserat skolväsen (genom Göran Persson) samt massinvandring med därmed följande skenande våldsbrottslighet (under de senaste åtta åren på grund av bristande integration som främst baserats på statsbidrag). Dessutom en energikris på grund av nedlagd kärnkraft och skyhög beskattning av el och olja.

Något tillspetsat har femtio år av olösta strukturfrågor i nutid skapat en bild av bristerna i det samhällsbygge socialdemokratin stått bakom. Roland Huntfords kritik från 1970-talet av Sverige i boken ”The New Totalitarians” har enligt min mening ännu ett rimligt förklaringsvärde. I den svenska versionen säger baksidestexten:

Huntford visar hur effektivt Sverige har gjort sig beroende av det socialdemokratiska partiet, som har uppehållit makten, utan betydande avbrott, sedan år 1932. Detta parti har framgångsrikt underminerat svenska riksdagen dess roll och ersatts av en väldig byråkratism som har bidragit till fast pakt mellan fackföreningspåvarna och staten. Han visar också hur svensk historia har gjort svenskarna motsträviga inför avgörande frågor eller att sticka av från den stora massan.

Istället har svenskarna blivit det lydiga och fogliga numret i en stadsplanerares eller socialists dröm. Allt i svenskt liv är anpassat efter utvecklingen av ett effektivt regeringsmaskineri. Till gengäld har svenskarna fått framgång, hygien, social säkerhet och det ovanligt andefattiga nöjet av sexuell frihet.

Enligt min mening är det därför tveksamt om Sverige någonsin framstått som ett föregångsland för utländska betraktare. Det rör sig tvärtom om svenska politikers självbild. Främmande länders socialister och radikaler har kanske känt en lockelse. Men flertalet sansade betraktare har nog förhållit sig avvaktande.

Idag blir detta hursomhelst klart. I en text i nättidningen ”Det goda samhället” samlar Gunnar Sandin ett antal färska kritiska åsikter om vårt lands utveckling. Tyska Bild skriver den 5/1 om att klanernas våld uppstått genom ett ”dödligt integrationsmisslyckande”. Sandin pekar även på att liberala Jyllandsposten den 10/1 i en ledare kallat Sverige en ”uppenbar tragedi”, detta med sikte på nationens invandrings- och kriminalpolitik.https://detgodasamhallet.com/2023/01/13/gunnar-sandelin-dansk-press-beskriver-sverige-som-en-tragedi/

Svårare är det att diskutera realismen bakom Huitfeldts förmodade önskan om att se Sveriges som ett framtida föregångsland. En grundläggande förutsättning är förmodligen att politiker och folk har en sådan ambition samt har förmåga att realisera den med verkan på utländska betraktare. Det tragikomiska är att politikerna bombarderar väljarna med ord som att vårt land är ett föredöme och en moralisk stormakt. Till saken hör att den svenska politiska åsiktskorridoren är trång och inga tydliga tecken syns på nytänkande. Medier och politiker tycks tyvärr gå i samma takt.

Undantaget är kanske SD, som hittills vuxit stadigt i väljaropinionen. Men frågan är vad partiet har att bidra med, frånsett berättigad kritik av massinvandringen och dess konsekvenser. I grunden tycks SD:s ambition vara att bygga ett slags nationellt och socialinriktat folkhem. Detta kräver en stark stat och kontroll över marknaderna. För SD saknar begrepp som liberalism och konkurrens (marknad) politiskt värde. I strukturella frågor rörande socialförsäkringar och arbetsmarknad tycks man dela socialdemokratins betongartade mål. Vi har därför nyligen sett hur SD vill att staten ska spendera pengar på höjda pensioner till personer som inte själva tjänat in en sådan rätt. Dessutom har SD visat kalla handen till EU-direktivet om minimilöner – en reform som skulle kunna motverka den svenska korporativismen på arbetsmarknaden samt öppna dörren för löner som gör att arbetsgivare uppmuntras att anställa mindre kvalificerad arbetskraft (framför allt nyanlända i utanförskap).

Min slutsats är därför att vi även i fortsättningen kommer att från politiker och medier höra ett skryt om Sveriges storhet. Det sker ju för internt bruk, i syfte att vilseleda svenska folket om Sveriges reella position i utländska betraktares ögon. Men med tiden bör utlandets förvåning och kritik ändå gröpa ur förträfflighetens vackra sten. Resultat blir en projektion av den svenska nationen som ett samhälle av betong. Svenska folket börjar redan idag inse att politiker och byråkrater inom vården, skolan, välfärden, löne- och hyresbildning, u-landsbistånd mm skapat ett förstenat och delvis dysfunktionellt samhälle. Alltså en högskattenation som folk utomlands – ifall de ens bryr sig – skrattar och skakar på huvudet åt. Alltså något av den svenska tragedi som Jyllandsposten talar om.

Eget beröm luktar illa, heter det. Vidare sägs det att beröm måste man tjäna in. Men svenska politikers självförhävelse är som sagt ett vapen som är avsett för inhemskt bruk: man vill bedra svenska folket.

Torsten Sandström

Just nu bråkas det om regeringens besked att kommande energibidrag ska sekretessbeläggas. Det reser frågan om offentliga utbetalningar ska hållas hemliga över huvud taget.

Jag förstår att sjukdomar och hälsa är frågor som rör den enskildes personliga integritet. Säkert finns det även en del andra känsliga skäl, såsom exv olika former av vårdbidrag som utbetalats samt mistankar om brott som ännu inte medfört prövning. Här rör det sig om kroppsligt och själsligt känsliga uppgifter om en viss person som kan ha varit hur skötsam som helst. Allmänheten har heller ingen anledning att snoka i uppgifter av detta slag.

Som vän av en välfärdsstat är jag för sociala stöd i pekuniär form. Men då mina skattepengar används menar jag att huvudregeln måste vara öppenhet och att ribban för sekretessbeläggande därför måste placeras synnerligen högt. När det gäller elbidrag till husägare, företagare och andra privata subjekt finns det enligt min mening inte ett uns av skyddsbehov. Att bidraget formas efter förbrukningen storlek är inte ett tillräckligt skäl för sekretess. Stora boendeytor – och företags energibehov – syns ju redan från gatan, så att omfånget av bidrag kan uppskattas. Offentliggörandet av bidragsbeloppen i pengar skadar därför ingen. Öppenheten främjar enbart en rimlig kontroll av att allt gått rätt till och hur bidragen fördelas socialt inom landet.

En viktig del av det svenska samhällets problem är enligt min åsikt en synnerligen överdriven sekretesslagstiftning. Ansvaret för detta har förstås främst nuvarande L-partiet, som ständigt jagar myggor och sväljer kameler. Vi ser problemen inom flera samhällssfärer. Brott döljs genom att myndigheter inte tillåts kommunicera med varandra om penningutbetalningar. Och myndigheter kan i många sammanhang inte ge raka och snabba besked till privatpersoner på grund av att ”det råder tystnadsplikt om saken” som det brukar heta. Ansvarstagande från offentliga tjänstemän undviks på så vis i många fall.

Därför måste sekretesskälen som finns i lag bantas kraftigt! Min åsikt är att den som i pengafrågor tar emot något från det offentliga – frånsett utlägg för vård od – måste tåla att penningbeloppet blir offentligt. Den mottagare som vill vara hemlig kan enkelt meddela att han/hon inte önskar ta emot slantarna.

Torsten Sandström

Vi ser nu hur Finland kanske överväger att köra vidare ensam i racet för medlemskap i NATO. Jag förstår våra grannar.

Skeendet belyser hur svenska folket drabbats hårt av sossarnas år vid makten. Dels har NATO-frågan förhalats till en minut före tolv. Medlemskap har varit tabu, även efter ryssarnas första anfall mot Ukraina 2014. Först förra året fick S-ledningen upp ögonen. Stora delar adderas väljarkår förstår ännu inte vad som hänt.

Viktigt är också hur sossarna försvårat nationens inträde genom år av gullande med kurdiska kommunister. Omkring 100.000 flyktingar har tagits emot med öppna famnen i vårt land, medan våra nordiska grannar varit mycket mer försiktiga. Många kurdiska väljare till S och V har såldes rekryterats. Och Kakabaveh fick en plats i riksdagen.

Dessutom har polisen varit slapphänt vid beviljande av tillstånd till demonstrationer. Paludan har tillåtits resa land och rike runt. Redan i påskas (2022) har han fått mer utrymme än vad en rimlig yttrandefrihet kräver. Varför då nyligen tillåta en demonstration framför turkiska ambassaden? Hade inte en mer avlägsen plats varit tillräcklig för den femtioelfte koranbränningen? Som sagt, har inte hans yttrandefrihet på svensk mark erkänts tillräckligt?

Sverige betalar nu priset för år av vänsterpolitik – och röstköp. Samt för en förvriden syn på yttrandefrihet. Medierna hurrar. Men jag har fått nog. Varför klarar sig det demokratiska Finland från turkisk kritik?

Torsten Sandström

Medierna är fulla med dödsskott och sprängdåd. Människor hukar under kulor och splitter. Men politikerna vågar inte ge några svar på frågan varför Sverige har blivit en stat där – liksom i Mexico – brottsligheten jagar nationens folk.

Men svaret är tämligen enkelt. Det kan sammanfattas i fem ord. Massivandring, islamism samt utebliven integration.

Varför svaret inte syns i den mediala debatten är att det kan missuppfattas som rasism, dvs att invandrande muslimer främst sysslar med kriminalitet. Så är det förstås inte. En jättestor majoritet nyanlända är givetvis inte brottslingar. Men genom att ivandringen passerat 1 miljonstrecket under tio års tid blir det sammanlagt många kriminella. Till saken hör att utrikesfödda och deras barn har 2,5-3 gånger oftare varit brottsmisstänkta än svenskar med svenskafödda föräldrar, enligt en ganska färsk BRÅ-rapport. Då statistiken visar att omkring 4% av den invandrade befolkningen begår brott blir 4% av 1 miljon cirka 40.000 personer. Detta gäller dock alla typer av brott, såväl lindriga som allvarliga.

Men svaret blir ändå ganska klart. En kraftigt ökad invandring har alltså skapat flera tusen mycket allvarliga brottslingar, dvs de klanmedlemmar som idag dödar och bombar. Via islam göds mao ett klanbeteende hos åtskilliga nyanlända. En kulturell klyfta har uppstått där religion och klan är viktigare än statens krav. Denna kulturella barriär är det också tabu att prata om.

Enligt min mening måste varje gott samhälle tala klartext om sina allvarliga problem. Det faktum att en etniskt och kulturellt anonym grupp nyanlända utpekas som särskilt ansvarig är inte ett skäl för tystnad. Ty i så fall kommer tystnaden att dölja det faktum att invandring utan integration även i framtiden kommer att skapa ökad kriminalitet. Alla politiker som har makt över invandringen och dess omfattning måste därför öppet tala om de statistiska riskerna. Vad ska vi annars med BRÅ-statisk till? Hur ska annars folk vid allmänna val kunna rösta mot partier som tar uppenbara risker med invandring?

Ändå vågar nästan ingen politiker eller inget massmedium ge det tämligen enkla svar jag nyss räknat fram.

Slutligen vill jag som medlem i en gammal invandrarsläkt – valloner och finländare – peka på nyttan av reglerad invandring. Planering av kulturellt och lättintegrerad invandring ska alltså ske. Det är nutidens slappa låt-gå-invandring jag kritiserar – ett område där Sverige också statistiskt sett visat sig vara en förlorare jämfört med våra grannländer. Orsaken är en närmast religiös vilja från politikernas sida att öppna svenska folkets hjärtan. Detta sker i en nation som officiellt kallar sig ett föredöme och en moralisk stormakt. Jag får dåndimpen!

Torsten Sandström

Vänsteraktivisten Olle Lönneus förnekar sig inte. Han driver som vanligt Bonniers vänsterlinje. Vad sägs om denna rubrik på nyhetssidorna :
Kristerssons första 100 dagar – därför tappade han folkets förtroende

Det han menar är uppenbarligen att regeringen är körd redan efter 100 dagar. Hur han vet det är en gåta. Förmodligen någon opinionsundersökning. Jag vill minnas att Kristersson var den partiledare som fick högst förtroende?

Hursomhelst äger just nu den förväntade klappjakten rum på den nya högerregeringen. Vänsterns journalister driver stenhård politik mot Kristerssons regering. Var det meningen att den tredje statsmakten skulle propagera och föra partisk inrikespolitik på nyhetssidorna? Något likande har vi inte sett från bonnierpressen då sossarna under åtta år kört nationen i botten. Det vi ser är vänsterpropaganda, helt enkelt.

Ändå påstår nationens journalister och deras arbetsgivare att man driver saklig och oberoende journalistik. Den som tror på det måste var en stolle. Därför måste SR/SVT omformas. Jag vill inte betala skatt för smygpropaganda som liknar Lönneus skrönor. Nya regler för Granskningsnämnden och företagens egna kontroll måste till! Och SVT:s tal om samling vid lägerelden är lika töntigt som korvgrillning i ABF:s regi.

Torsten Sandström

Riksdagsmannen Jakob Olofsgårds berättelse nedan blixtbelyser hur Magdalena Andersson agerar för att splittra svenska folket. Saken gäller en skolklass som L-partisten Olofsgård vänligt guidat i riksdagens hus. Då kan inte Magdalena Andersson (utan att tillfrågas) låta bli att säga några splittrande ord till de häpna ungdomarna. Här en skärmdump från Twitter, som Dan Korn i Bulletin pekat ut:

Att det rör sig om splittring från Andersson sida är fullt klart. Hon har häromdagen i SVT:s nyhetsprogram anklagat statsminister Kristersson för att låta SD driva utrikespolitik i frågan om Turkiet som försvårar ett svenskt NATO-inträde. En uppenbar lögn – ty SD driver en hård linje av kritik mot Erdogan, medan regeringen tvingas till att undvika kritik, som man nog annars gärna uttryckt. Det är rena dubbelmoralen från Anderssons sida och ett försök att splittra folket. Hon knystar förstås inte om att Erdogans missnöje främst bottnar i åratal av sossepolitik visavi mängder av inflyttade kurdiska kommunister och annat vänsterfolk. Än mindre vill hon erkänna S-partiet samarbetat med V-partiet i en rad frågor som rör Turkiet. Alla minst vill hon prata om hur Andersson valdes till statsminister genom att fjäska för Kakabaveh – ännu en kurdisk kommunist. Vi ser alltså hur en fd statsminister sjunker så djupt att hon inte ens kan lämna en skolklass ifred från sossarnas splittringsaktion. Det är ett lågvattenmärke! Så agerar ett parti som tror att man äger landet Sverige. Inte undra på att vänstern i senaste skolvalet (2022) inte ens fått 30% av rösterna. Det är bra att det går utför för S, Mp och V.

Vänstern brukar tala sig varm för att ena det svenska folket. Men förutsättningen är att nationen i så fall måste rösta rött. Det är sosselogik det!

Torsten Sandström

Universitetet i Malmö har ett orört statsbidrag liggande i sin redovisning de senaste 5 åren. Kontot tar sikte på ett bolag som universitetet äger och tanken är att ge bolaget en möjlighet till kommersialisering av uppfinningar från den högskola som numera kallas universitet.

Min första tanke var: inte en enda utvecklingsbar idé på fem år. Det ligger möjligen något i detta. Men min andra idé var kanske att det fanns ett bra tänk. Malmö universitet är kanske emot att amatörer ska syssla med affärer och på den vägen bränna skattebetalarnas pengar.

Vad ska man tro? Tyvärr är min slutsats en förmodan om att kommersiella idéer saknats i fem års tid. Universitetet i Malmö är ju ett sossepåfund. Partiets eget fäste, Malmö kommun, har ju numera såväl skyskrapa (Turning Tower), tunnelbana (Pågatåg) som eget universitet. Dessutom är staten och ett antal kommuner mångmiljardgivare (genom lagtvång) till Malmö kommun för att dess ekonomi ska gå runt.

Det på så vis befästa fattighuset, Malmö kommun, blir alltså en symbol för en mångsidigt statligt subventionerad verksamhet. Det är således inte den rätta platsen för ett livskraftigt start-up-företag.

Torsten Sandström

”Ett grönare, säkrare och friare Europa”anger statsminister Kristersson som mål för EU under Sveriges ordförandeskap. Jag har förstås inget emot slagorden. Men detaljerna är oklara. Och motsättningarna inom EU stora. Dessutom rullar som vanligt en utvidgning av unionen vidare åt sydöst. Där väntar ruggiga stater med stora demokratiska problem. Detta gäller tyvärr även Ukraina. Låt mig vrida och vända på statsministerns ord.

Vad gäller det gröna ordet är det pågående helvetet rörande hållbarhetsdogmen särskilt oroande. Just nu ser vi på nära håll i vårt land hur denna tes har inneburit storskaliga investeringar i ny teknik, som är såväl oprövad som osäker vad gäller tillgången till energi. Det rör sig om ett planekonomiskt tänk, med de uppenbara risker som en marsch av alla i samma riktning ständigt innebär.

Vad gäller säkerheten har vi sett hur EU drar åt olika håll politiskt sett. Framför allt Ungern och några länder kring södra Medelhavet har samverkan med Ryssland. Och Frankrikes roll är alltid knepig. Landets nuvarande Napoleon vill gärna spela en roll i kläder som är alltför stora för honom och hans nation. Alla minns hans egna möte med Putin. För min del räcker det med att Nato driver försvarspolitik. Att EU skickar pengar (eller materiel) till Ukraina är förstås bra. Men trassla i övrigt inte in en oenig union i ukrainafrågan.

Vad gäller friheten känns Kristerssons och EU-ledarnas slagord mest oroande. Alla är ju för frihet, förstås. Men EU:s praktik är inte bara frihandel. Just nu laddar unionen upp för ännu en stor och synnerligen kostnadskrävande satsning för EU:s nettobetalare, såsom exv Sverige. Federalismen byggs ut på nästan alla plan, såsom grönskan, försvaret och alltså enskilda medlemsnationers frihet. Just nu lanseras inom EU ett megaprojekt som avser att ta upp kampen med USA om stöd till hemmaproduktion och press mot inflation. Snart kommer vi att få höra talas om gigantiska belopp i euros som svenska folket ska betala en del av. Alltså ännu fler storbidrag till EU:s syd och öst. Och därför ännu mindre fri handel. Följden blir ökade krav på de rikare nationerna att betala samt ännu en öppning för de ”fattigare” att bränna av pengar som gratis regnar från himlen.

Jag är sedan länge rädd för EU:s federalism. En organisation för fri och marknadsinriktad handel är vad jag vill se, som en gång i tiden. Inte den monolit där Europas politiska B-lag tillåts styra med en överdimensionerad byråkrati. Bara sammansättningen av kommissionärer är ett exempel på planerat misstyre. De sämsta reser till Bryssel! Och i ett grälsjukt parlament lanseras rader av förslag som för varje månad spär på federalismen. Ett parlament som inte ens förmått slopa en av dess två palats i Strasbourg respektive Bryssel ska alltså leda oss in i framtiden.

Denna oförmåga är unionens kainsmärke tillsammans med dess storvulna ambitioner och oeniga medlemskrets. Vi ser ett EU med punka och nästan tom bränsletank (eller energitänk) som är på väg mot en betongvägg. Den svenska regeringen tycks inte kunna hindra – om man ens vill med liberalerna i baksätet – denna färd.

Fy sjutton säger jag än en gång. Släpp loss kreativiteten genom konkurrens på en fri marknad!

Torsten Sandström

PS! Papperstiger var ordförande Maos ord för en fiende som saknade riktigt vassa tänder, såsom USA under kriget i Vietnam. DS.

Vi har alla hört talas om Lex Sara och uppmaningen att tillkalla statliga kontrollanter då det går fel. I samma anda funkar Lex lilla hjärtat. Och snar kommer Lex åttaåringen i Luleå. Regeländringar kan vara bra, men en storskalig rättsapparat är svår att styra upp. Byråkratin ärrs tung. Dessutom finns en planerad slapphet i systemet som kanske först borde uppmärksammas. Alltså en åt-gå-anda som i sin tur ger upphov till de problem som Lex X avser åtgärda.

Jag tänker på att förövarna i många fall redan är kända på grund av problem med kriminalitet, svår psykisk sjukdom osv. Men här finns höga murar som gör att potentiella åtrerfallsmänniskor inte tas om hand i tid och hålls inlåsta. Om lilla hjärtats föräldrar inte lättvindigt släppts fria hade deras knarkproblem inte medfört dotterns död.

Det problem jag är ute efter är den svenska snällismen. Eller rättare sagt mentaliteten att tro gott om människor som begått brott och ännu tvingats få tid att kvalificera sig för frihet. Med andra ord talar jag om behovet av en lagreglerad metod om försiktighet vid beslutsfattande där barn är med i spelets utkant. När det finns risker för barn ska inte ett brott sonas alltför snabbt. Till rollen som förälder hör enligt min mening en hög grad av skötsamhet, varför allvarliga problem som yppats inte ska medföra rätt till vårdnad eller umgänge, utan att en god tid av skötsamhet tydligt visat att personen ifråga klarar sin uppgift som förälder. Kanske bör systemet rättsligt formas som en stark presumtion för förlorad vårdnad/umgänge, som endast kan brytas med tidens gång och starka bevis på skötsamhet.

Någon tycker kanske att jag är grym. Men det jag skriver är egentligen bara sunt förnuft, som för övrigt ofta redan tillämpas. Men snällismen och byråkratin motverkar detta emellanåt. Det gäller alltså att bryta tycka-synd-om-mentaliteten i Sverige avseende människor i riskzonen för problem. Alla individer är inte goda per definition. Historien och verkligheten bevisar detta. Men hundra år av sossemakt har vänt sanningen upp och ned. Och ersatts av tanken om att det gäller att vara god och hygglig oavsett om den person saken gäller har misskött sig grovt.

Jag tycker inte att samhället ska lita på en sådan person då det gäller barns bästa? Följden blir bara nya Lex lilla hjärtat.

Torsten Sandström

I Bulletin svingar Erik Lidström sitt svärd åt alla håll så att det går hett till. Rubriken är:

Riv vindkraftverken innan kallduschar blir vår nya religion

Lidström är ofta läsvärd i och med att hans analyser är djupa och har skärpa. Men vad vill han egentligen åstadkomma i texten om vindkraft och religion? Det verkar som han på samma gång vill återställa en urmodig kristendomen i Sverige som att riva fungerande vindkraftverk i tider av elbrist. Många bollar i luften alltså, även om några är säkra.

Likt Don Quijote slåss Lidström för ett mål som förblir dunkelt. En massiv utbyggnad av kärnkraft verkar vara hans mål. Det kan jag hålla med om. Och att klimatrörelsen blivit något av en ny religion tycker även jag och många andra. Men hans rallarsvingar åt alla håll skapar inte en förnuftig bas för samtal, såvitt jag kan se. Man tappar tilltro till sådan kritik av samhället.

Gör inte befintliga vinkraft nytta när det väl blåser? Och vilket värde har den kristna religionen dagens samhälle? Den har för övrigt delvis ersatts av na dogmer, som Lidström berättar om.

Så kom igen Erik och renodla kritiken! Skjut in dig på enstaka problem eller tydliga frågor för reformer!

Torsten Sandström

https://bulletin.nu/lidstrom-riv-vindkraftverken-innan-kallduschar-blir-var-nya-religion

Häromdagen hörde jag polismästare Carin Götblad intervjuas i SR P 1 Morgon. Hon är feministernas favorit: en mjukispolis som gjort karriär med politiskt stöd från vänster. Alltså en av många polischefer. Också den bakgrund som främst förklarar den svenska polisens oförmåga.

Men mediepolisen Götblad tycks inte ha minsta koll på läget. Budskapet var ungefär: vi ska nu fixa det dödliga våldets problem. Efter åtta år av klanernas krig och dödliga framfart är det alltså dags nu säger hon alltså som chef. Vem ska tro på henne, mer än naiva feminister och rödskinn. Om hon och hennes kollegor inte förmått göra rätt tidigare, varför ska vi tro på dem nu? Förvisso har den nya regeringen några bättre verktyg jämfört med Götblads sossar. Men det är ju samma oföretagsamma kompischefer som ska göra jobbet. Och springande i flock pekande på andras ansvar.

Götblads analys av brottsligheten är också den typiskt svenska ytliga korrekthetens. Inte ett ord om att kriminaliteten är importerad. Så länge nyinflyttning sker utan integration kommer klanerna att fyllas på med nya vilsna ungdomar som ser snabba cash inom räckhåll. För Götblad – som ideligen hänvisade till forskningen hör och häpna – är det tyvärr förbjudet att prata om invandring. Roten till det onda är alltså tabu. Efter åtta år av sossestyre!

Med sådana polischefer kommer den nya regeringen förstås få det svårt att verkställa den kriminalpolitik som behövs. Särskilt som mediernas journalister spelar på Götblads planhalva. Med geten som trädgårdsmästare går det troligtvis fortsatt åt skogen…

Torsten Sandström