Ibland möts jag av påståendet att jag är en hatare av socialdemokratin. Det är inte en sann slutsats. I stället menar jag att socialdemokratin spelat en positiv roll för den svenska nationens utveckling. Men alls inte längre.
S-partiet har historiskt sett varit en viktig kraft – tillsammans med liberalerna – för att främja vårt tidigare svenska tvåkammarsystem i Riksdagen. Man måste komma ihåg att Hjalmar Branting (och liberalen Karl Staaff) drev frågan om fortsatt majoritetsval i enmansvalkretsar enligt brittiskt mönster. En lösning som – om den realiserats – skulle ha vitaliserat dagens svenska demokrati. Men han blev nedröstad i Riksdagen. Högern var nämligen rädd för att förlora alltför många mandat!
Socialdemokratin och vänsterliberalerna ska också hedras för en rad andra demokratifrågor, såsom den allmänna rösträtten för män och kvinnor. Likaså bär åtskilliga välfärdsprojekt till stor del en S-stämpel, något som synts inom utbildningssektorn, socialförsäkring och arbetslagstiftning fram till 1970-talet. Framgångarna ökade inte minst genom goda ekonomiska krafter som delvis hade sin grund i att Sverige stått utanför det andra världskriget och efter freden fått en stor konkurrensfördel.
Men i samband med Tage Erlanders avgång och Olof Palmes tillträde har socialdemokratins röstandel sjunkit från omkr 50 % av väljarkåren (1968) till 30% i senaste val (2022). Min tolkning av skeendet är att välfärds- och högskattesamhällets krafter medfört att väljarkåren fått allt svårare att godta arbetarrörelsens ideologi. Många talar inte längre om en klass av arbetare utom om anställda i olika roller. Kloka socialdemokrater borde alltså för femtio år sedan i grunden ha omprövat sin politiska linje. Men Palme var inte av den ullen. Hans modell var att i stället grundmura S-partiets ställning genom olika sluga lagreformer. Ett begynnande korporativt Sverige – som tränats och fått luft under kriget – slogs nu fast i lag.
Redan 1968 befästes Hyresgäströrelsens makt över hyressättning genom en ny hyreslag. Under 70-talet kom även S-partiets satelliter inom den fackliga rörelsen att få ett slags lagstiftat monopol rörande kollektiva avtal för anställda, med innebörden att konkurrerande fackföreningar kraftigt hämmades. Genom lagstiftning gavs även stöd åt ABF och liknande rörelser som sysslade med politisk propaganda i form av statligt finansierade studiecirklar. Politisk opinionsbildning – eller propaganda – var nämligen Palmes särskilda skötebarn och dagens system med statligt finansierade SR/SVT stärktes genom ägarstiftelser som kreativa lösningar för en smygande politisk kontroll. Palmes stora favorit, SR/SVT, hade hör och häpna statligt monopol i etern ända fram till 1990-talet. Radio Syd, som sändes från utlandet, förföljdes länge juridiskt av staten. Till bilden hör även att en växande statlig byråkrati kom att främja socialdemokratin efter att S-partiet hamnat vid regeringens roder. Trogna chefer styrde ivrigt sina myndigheter via dolda signaler från kanslihuset.
Även efter Palme fortsatte den socialdemokratiska linjen att genom lagstiftning befästa makten över ett Sverige i partiets händer. Tillskapandet av Boverket 1988 innebar att planering och byggande i landets lades under statlig betong (genom Ingvar Carlssons försorg). En annan ödesdiger lösning – nu i Göran Perssons regi – blev överförandet av skolan från statens experter till tusentals svagt utbildade kommunpolitikers händer. Det svenska försvarets nedrustning bar också den fredsälskande socialdemokratin ett delansvar för.
Det jag vänder mig emot är främst hur socialdemokraterna genom lagstiftning strategiskt riggat svensk demokrati på ett vis som kraftigt försvårar ändade väljaropinioner. Ständiga röstköp genom bidragsreformer är trista, men ligger förmodligen inom demokratins spelregler, även om deras svenska omfattning måste ses som svåra överdrifter. Men lagstiftning som baseras på att närstående organisationer till S-partiet ges företräde framför andra konkurrerande rörelser och enskildas framförhandlade avtal måste klart ses som stridande mot den västerländska demokratin. Inom den senare ska den enskildes vilja hyllas och inte ett visst parti och dess närstående organisationers val.
Huvudförklaringen till min idag grundmurat negativa inställning till S-partiet sammanhänger med att partiet fräckt biter sig kvar vid makten. Partiet ser sig som politiskt förmer än andra och därför använder man statsapparaten i syfte att rädda ett rämnande förtroende hos den svenska befolkningen. På så vis har socialdemokratins kräftgång sedan 1968 format en politisk cancersvulst inom samhällskroppen. Sjukdomen syns även i den öppna dörrens politik som partiet drivit beträffande invandring. Lockelsen har varit rösterna – dvs nya väljare – genom den miljon nyanlända till Sverige under det senaste decenniet. Följden av partiets kontrollbegär har blivit enorma kostnader för nationen och den våldsamma brottslighet vi i nutid ser. Alltså en utveckling som statsminister Löfven säger sig ”inte ha sett komma”.
Idag ser vi därför hur två politiska rörelser slår mot varandra medan den gamla borgerligheten försöker regera landet. På ena sidan ett demokratiskt skamfilat S-parti som med näbbar och klor försöker ta heder och ära ifrån SD. På den andra sidan ett nationaldemokratiskt parti som har invandringskritik som sitt huvudnummer. Båda organisationerna vill tyvärr se en mycket stark svensk statsmakt och de ogillar liberala lösningar via marknaderna och individernas fria val. Sossarna är globalister – såsom socialister och kommunister alltid varit. SD är nationalister som vill behålla Sverige svenskt, vad nu detta innebär.
Mot varandra står alltså ett S-parti med extremt globala ambitioner och ett SD med starka nationella strömningar. Båda organisationerna önskar att bli statsbärande. Men deras renodling av globalism respektive nationalism kan inte lösa Sveriges nuvarande och framtida problem. Som vän av marknadsliberala lösningar är jag därför rädd för att det framtida svenska samhället – med någon av dessa organisationer vid statens roder – kommer att bygga en än starkare svensk stat som skapar ännu mindre frihet för marknad, företag och enskilda individer.
Torsten Sandström
