Under drygt fem decennier har jag ganska intensivt följt svenska medier, framför allt SvD, DN, Sydsvenskan och SR/SVT. Det är i och för sig klart att även press, radio och teve i någon mån måste förändras med tidens gång. Framför allt har ju de traditionella mediehusens annonsintäkter minskat i och med att annonsörer alltmer vänt sig till streamade medier.

Men det fråntar ändå inte medierna från ansvar för att värna sin viktiga roll som en tredje statsmakt. I detta avseende är det uppenbart att de stora mediehusen – privata och statsfinansierade – nära nog kapitulerat som oberoende granskare av politiska skeenden. Tvärtom har medierna allt oftare satsat på den lättsmälta journalistik som odlas internt inom mediebranschen. Exv film, teve, bostäder, bilar säljer fler annonser än faktabaserad och kritisk journalistik. En medial glamour har därför kopplat ett grepp över nya generationer av journalister från statens konforma skrivarskolor. Alltså har åsikter idag tagit över och därmed har den kritiska presentationen av fakta trätt tillbaka. Skillnaden mellan DN/SvD å ena sidan och en veckotidning har tyvärr blivit allt mindre.

Den nutida tendensen är fullständigt oblyg. Det är alltså inte så att medierna smyger med åsikter och politiska ställningstaganden. Man formligen skriker ut åsiktsmånglandet i stil med Hanna Hellqvist, Björn Wiman och Åsa Beckman, som nästan uteslutande talar om sina egna liv och personliga åsikter nära egot.

Till mediasamhället hör att press, radio och teve skapar sina egna lättviktiga ämnen som snabbt cirkulerar mellan medieföretagen. På så vis ger det ena mediet impulser till det andra osv. Ett typexempel är hur #Me too importerades till Sverige och spred sig som en medial virvelvind. Inte på grund av starka intressen från publiken, utan främst från en liten krets mediala kvinnor med vänstersympatier.

Ett annat exempel är mediernas framodlande av Greta Thunberg till klimatskräckens främsta ikon. Även det eviga talet om flygskam från Björn Wiman (DN) och Anders Lindberg (Aftonbladet) måste nämnas, trots att båda två typiskt nog fångats på flygplatsen inför semesterresor med familjen. Och idag såg jag för första gången ”VM-skam” med anledning av Qatars och den infantila Infantinos fotbollsjippo.

I mina ögon måste man tala om en medial kris. Uppgiften som saklig kritiker av samhällsutvecklingen har nedgraderats påtagligt. Och på grund av journalisternas sympatier och skrivarskolornas indoktrinering har vänsterns politiska åsikter närmast helt tagit över en öppen debatt.

Att medierna inte själva inser sina egna sjukdomssymptom är förståeligt. Man ser ju det man själv vill se.

Torsten Sandström

Det är bedrövligt att följa frälsningsmötet COP27. Ungdomar som flyger långt bort CO2 för att främja sin tro på FN och IPCC. En agenda som är riggad för att nya pengar ska förstöras på bönemötets mål. Och så blir allt pannkaka. En besviken Erika Bjerström flyger hem och lipar närapå inför tevetittarna. Hon ses av SVT som ett orakel.

Jag är däremot glad. Inte för klimatets skull. Här finns flera frågor med allvarlig bäring som måste besvaras. Men det sker inte genom drömmar och böner. För realistiska kunskaper krävs för det första en öppen diskussion, för respektive emot olika forskares ståndpunkter. För det andra måste alla vara villiga till kompromisser avseende välfärdssamhällets framtida bestånd. För det tredje bör FN:s politisering av klimatfrågan fördömas och upphöra.

Alltså räcker inte den talibanism som FN:s ledare faktiskt gett upprepade prov på. Under COP-möten under tre decennier har krisen ständigt stått för dörren, utan att några tydliga bevis på faror kunnat bevisas. Redan inför mötet 2001 i Bonn talades det om ”sista chansen”. Ett enögt toppmöte är alltså inte någon lösning. Förlusten av legitimitet skriar. Om COP-mötena läggs ned och ersätts av The Open Society är således mycket vunnit.

Det är därför jag faktiskt kan vara nöjd över FN:s misslyckande. Man har utmanat sitt öde. Och står där med svansen mellan benen. En rejäl smocka kan vara nyttig och skapa omtag för förnuftigare samtal.

Torsten Sandström

Inget kan tydligare beskriva DN:s förändring över decennierna än att den gamle kommunisten och filosofen Sven Erik Liedman numera upphöjts till krönikör. Det är således inte liberalismens teman som han förespråkar, dvs marknadens frihet, äganderätten, kritik av staten, människans frihet att bestämma över sina egna pengar osv. Normalt behandlar Liedman teman som helt eller delvis går i motsatt riktning. Liedman är mannen som lever kvar i sextiotalets politisk värld.

Den nya regeringens rimliga inriktning på ett effektivare och mer marknadsbaserat Sverige är nu hans hatobjekt. Naturligtvis är då käftsmällar mot SD en del av marxismens boxningsideal. Men det är inte frågan om någon klassisk stilboxning, utan ett bökigt sluggande med rader av vänsterkrokar.

I DN den 23/11 anklagas följaktligen den regering som varit på plats i bara omkring en månad för att ”bedriva slakt på Sverige som kunskapsnation”. Ordvalet tyder på fortlöpande brutalitet och flöde av blod. Orden i TIDÖ når inte upp till detta.

Dessutom måste Lidmans vänsterord ses i perspektivet av de senaste åtta åren av urdåliga och genom ministerfusk tillrättalagda Pisamätningar. Han ondgör sig nu över rimliga nedskärningar i budgeten avseende bidrag till olika sk bildningsförbund, precis som dessa organisationer bär upp behovet av kunskap i Sverige. Liedman idealiserar deras verksamhet utifrån studiecirklar och liknande som förekom på 1950-talet. Att ABF och olika folkhögskolor då och än dag sysslar med politik för sossarnas räkning vill han inte minnas. Verksamheten går inte ut på fria och sköna studier, utan snarast på politisk kontroll och pengaslöseri. Idag bedrivs inte längre folkbildning, utan vänsterns låt-gå-politik. Och statens medel används således för att försörja en kår av trogna vänsteranställda som i allmänhet saknar det öppna sinnelag avseende bildning som Liedman tycks drömma om.

Det är uppenbart att den nya regeringen måste ta ett nytt grepp över skola och utbildning. Den måste sluta med att driva S-partiets perspektiv om en rättighetsbaserad skola, där jämlikhetsfrågor, pedagogiska experiment, självstudier, datorknappande od står i fokus, med påföljd att kunskapsinhämtning, ordning och betyg snarast blivit biuppgifter. Skräcksiffror om dålig läsförmåga rapporteras! Och nyligen på ICA såg jag fyra tioåringar sitta nära varandra på en bänk och var för sig titta på filmer i sina mobiler! Sossarnas resultat i Pisa talar för sig själv: partiet har totalt misslyckats. Därför är det inte vänsterns socialister och Liedman vi ska lyssna till. De tillhö gruppen som aldrig kan erkänna att socialismens dogmer är samhällsskadliga. Trots att bevisen under decennier radat upp sig vill de fortsätta med Karl Marx som ledstjärna. Var det kanske S-partiets vision av kunskapens samhälle jag såg på ICA?

På så vis är Liedman stinsen som vinkat av tåg efter tåg till vänsterns drömland. Det har han gjort hela sitt vuxna liv. Därför har han inte hunnit se att resenärerna är besvikna eller svikna. Han vill att nya tåglinjer vänsterut ska öppnas. Det är bedrövligt att se hur en filosof kan köra så fast i sina omöjliga ideal att han blir blind för verkligheten. På så vis är Liedman en typisk produkt av socialdemokratins kontrollsamhälle. Han har de ”rätta” idealen. Men de funkar inte i IT-samhället där ungarna kan knappa på telefoner men inte läsa böcker. Och där SVT bildar folket på kvällarna med tjo och tjim och skratt med Babben Larsson.

Torsten Sandström

Samma morgon som SR P1 presenterar skräcksiffor om svenskars användning av psykofarmaka sänds ett inslag om den psykiska ohälsan inom kriminalvårdens klientel. Forskare från Göteborg – psykologer tycks det – har följt en stor grupp dömda. Resultaten är skrämmande enligt SR:s reportage. Man säger ”att nästan alla” hade en psykiatrisk diagnos. Många har haft självmordstankar. Osv. Det är svårt att komma ifrån att budskapet är att brottsligheten beror på psykisk ohälsa. Eller åtminstone att det är en huvudförklaring jämfört med exv socioekonomiska faktorer och klanernas kultur.

För denna vinkling svarar förstås SR som vanligt. Liksom hittills saknas en basal linje om kriminalitetens orsaker. SR rapporterar enbart den ena nyheten efter den andra, utan att diskutera helhetsbilden. Ett ständigt lappverk är nutida journalisters rapportering. Lyssnarna leds med andra ord vilse, något som kloka redaktörer enkelt kunna stoppa.

Dessutom – och kanske viktigare – måste man ju undra över hur de som SR kallar forskare kommit fram till att nästan alla har en diagnos och att många går i självmordstankar. Att ”ha en diagnos” är ju inget vetenskapligt bevis på att en person verkligen är själsligt sjuk. Särskilt som många bokstavsdiagnoser inte kan styrkas med kroppsliga tester eller provtagning. Mycket talar alltså för att psykologer riktat frågor till brottslingar eller låtit dem fylla i enkäter. Tankar om självmord pekar på detta. Men inte heller detta är ett vetenskapligt bevis. Det är enbart hörsägen, nämligen ord från den kriminelle, som jag antar normalt vill försöka skjuta personligt ansvar ifrån sig genom att påstå att han eller hon lider av ohälsa. Jag påminner alltså om att den psykologiska forskningen har synnerligen låg sanningshalt. Det borde ”forskarna” själva veta, men de lever i okunskapens elfenbenstorn.

Förstå mig rätt. Jag tror en del kriminalitet kan förstås genom de inblandades förvridna själsliv. Men min poäng är att det finns viktigare förklaringar som inte får dribblas bort. När det gäller dagens dödliga skjutningar är förmodligen klanernas slutna kultur den främsta förklaringen. Utanförskap – ekonomiskt och språkligt – är en annan del av orsaksbilden. Till saken hör att svenska samhället medvetet undvikit att samla statistik om brottslingars härkomst. Och inte hörs det någon klagan om detta från svenska medier!

Sammantaget bidrar alltså SR och psykologerna till att sprida dimmor om brottsligheten.Detta innebär att dagens viktigaste samhällsproblem – klankulturen – hamnar i skuggan. Jag misstänker att det är precis så både forskare och SR vill ha det. Annars hade man ju inte ställt upp på farsen om psykisk ohälsa. Alla ”nyheter”som kablas in från TT tas som sanna.

Torsten Sandström

Min rubrik är politiskt inkorrekt så det skriker om det. Än värre var för femtio år sedan den ramsa som små barn skojade med: Mamma kines, pappa japan – stackars lilla barn. Men skämtet hade en faktisk sanning ty det åtföljdes av en gest som gjorde ögonen sneda. Sådan är ju verkligheten, även om skämtet förstås hade en något negativ underton. Betänk för övrigt att den bofasta befolkningen under årtusenden behandlat främlingar med distansering. Betänk att romarna kallade germaner (nordbor) för barbarer för att vårt språk var oförståeligt (blablaer). Och ifall det bara rör sig om ”skämt” är det kanske inte så allvarligt.

Jag skriver detta med anledning av att China teatern i Stockholm officiellt tagit bort sin gamla logotype, som visat ansiktet av en kines med toppig halmhatt, slokande mustascher och ögon på sned. Det var ursprungligen fråga om en form av exotism. Alltså inte någon tydlig negativ avsikt, utan enbart en historisk avbildning av en go´gubbe – i stil med bilden ovan som föreställer en västerlänning i Kina omkring år 1740.

Jag är inte rasist (såvitt jag vet). Min strävan är att behandla alla människor jag möter lika – eller snarare efter förtjänst. Jag är däremot en svuren fiende till den omvända rasism som vill förbjuda ord och bilder som saknar negativ koppling till historien eller till ras eller härkomst. Min kritik tar sikte på Prussiluskor som inte tål verkligheten, utan vill ersätta den med koder i stil med N-ordet, Z-ordet osv. Att säga lapp är alltså numera förbjudet, trots att Landskapet heter Lappland och har en vapensköld som visar en halvnaken lapp med träklubba. Den politiska korrektheten saknar lyckligtvis konsekvens.

Pappe svensk, mamma svensk – stackars lilla barn. Antagligen är det dags för K-ordet.

Torsten Sandström

Det förr så stillsamma SvD har nu övertagits av de anställda journalisterna. Därför duggar pekpinnar och slagord i vänsterns riktning. Vad sägs om dagens rubrik:

Axel Andén:
Bilburne mannen är stadens svagaste länk

A propå det ymniga snöfallet över Stockholm gäller det förstås att finna syndabockar då det gäller insnöade bilar. Här har vänsterns journalister flera alternativ. Nu tre exempel. Nummer ett är skylla på klimatet som signalerar Jordens undergång. Nummer två är att skälla på kommunen som inte vill dra in rejäla skatter och därför inte längre röjer snö. Nummer tre är att stigmatisera mannen, som påstås ansvara för familjens bil i dagens jämlika samhälle. Bilen är i sig något ont, som icke bilägare menar att alla ska avstå från (åtminstone i städerna).

På forna tiders (även idag faktiskt) prästseminarier fick blivande predikanter lära sig den rätta kristna tro som skulle presenteras för folket. På nutidens skrivarskolor i offentlig regi lär sig unga blivande journalister hur de ska frälsa den lilla allmänhet som ännu orkar läsa tidningar och lyssna på statsfinansierade medier.

Därför är mitt budskap idag:

Den svenska journalisten är samhällets svagaste länk.

Lägg märke till att mitt utrop innehåller avsevärt mycket mer förnuft och sanning än SvD:s prestation av idag! Tänk om man kunde förvänta sig självkritik från utövarna av nutidens mest heliga yrke!

Torsten Sandström

Den som läser mina texter inser att jag för ett ständigt krig mot mediernas verklighetsflykt. Fokus, som alltså tidigare varit på nyheter och kritiska fakta, har nu ändrats. I stället har mediernas ägare släppt loss en karusell av underhållning och tidsfördriv. Det ger kanske mer pengar från annonsörer och möjligtvis även några prenumeranter. Alltså dignar medierna av personliga åsikter och politisk propaganda. I särklass värst är enligt min mening Bonniers mediehus, med DN och Sydsvenskan i spetsen. Och deras Expressen ska vi inte tala om, som länge sysslat med sådant elände.

Nu ett dagsaktuellt exempel från DN. Rubriken säger vad det rör sig om:

Forskare: De här egenskaperna gör dig populär –

och attraktiv

Det är förstås en eller flera psykologer som trosvisst spekulerar över vad det är som gör att några människor anser att en viss människa betraktas som ”skön”. Alla inser att det inte är ett ämne för forskning. Människors åsikter har ju en enorm spännvid. Och vad som egentligen rör sig i deras huvuden beror såväl på frågeställaren, frågan, miljön osv. Ändå används som vanligt beteckningarna forskare och forskning för psykologernas dagliga gissningslekar.

Det är därför något sjukt i ämnet psykologi, som låter sig missbrukas i en så stor utsträckning , utan att varningar sänds ut från de skolor som utbildar dessa själsspekulanter. Ännu sjukare, rentav mer ruttet, är mediernas svek av sin uppgift att syssla med kritisk samhällsbevakning.

I min ungdom raljerades det mycket över försäljare av uppslagsverk som knackade på dörren och välsmort försökte förklara varför hans böcker i X band måste beställas. Nutidens nasare är psykologerna. Och dagens hallickar är medieföretagen och deras journalister, som inte heller kan skilja mellan vetenskap och spekulation. Såväl på uppslagsverkens tid som nu är det Bonniers som vill tjäna pengar på nonsens.

Torsten Sandström

Länge har jag i mina bloggar pekat på hur det svenska försvaret genom sin löjliga hbtq-annonsering vill flytta fokus från fakta, dvs att det svenska försvaret är nära nog nedrustat. Vi saknar soldater, men har alla politiskt korrekta idéer. Detta gör att Peter Wennblad med all rätt i en ledare i dagens SvD använder den fyndiga rubriken: Försvarsmångfald är en enfald.

Men dogmen om jämlikhet ställer även till stora problem inom flera andra samhällssfärer. För ett tag sedan bloggade jag om en pedagog från Örebro som på heltid sysslar med studier av att försöka minska skillnaderna i jämlikhet mellan skolelever. Som bisyssla är ambitionen god. Men skolans främsta problem är att kunskapsinhämtningen inte fungerar i skolarbetet. Och detta beror på dåliga studieplaner, bristande incitament (tvingande resultat från centrala prov), oordning i klassrummet och mycket annat som Einsteins pedagogkollegor i Örebro och landet runt sedan länge bär ansvar för. https://anti-pk-bloggen.se/2021/12/26/svenska-pedagoger-kvaver-den-svenska-skolan/

Ytterligare ett exempel är Boverkets ständiga höjning av kvalitetskraven i nyproduktionen av bostäder. Även om bara välbeställda har råd att betala hyran så ska alla nya kåkar ha nästan samma höga standard. Inte undra på att bostadskostnaderna skjuter i höjden.

Jämlikhetsdogmen förpestar på så vis det svenska samhället. Lika behandling från det offentliga sida har alltså utvecklats till ett kontraproduktivt likhetsflum, i händerna på journalister, forskare och inte minst politiker. Ideologiskt är avsikten att plädera för att alla människor är lika goda och därför lika värda, vilket är ett allvarligt felslut. Såväl godheten som värdet för samhället skiftar förstås. Däremot är lagen mening att alla myndiga människor enligt huvudregeln har lika rätt i relationen till samhället. Det är något helt annat än vad likhetsdogmen går ut på!

Detta innebär inte att den sexuella läggningen är något som försvaret måste ha som prioritet nummer ett. Det är ju förmågan att hantera en eventuell fiende som står i centrum. Sak samma vad gäller skolarbete och bostadsproduktion. Här gäller det att forma verksamheten så att kunskaper maximalt främjas respektive tillgången på tak över huvudet maximeras. Även inom andra politikområden för likhetsdogmen människor vilse. Det vet sluga politiker från vänstern. Därför ser vi det elände jag nu talar om.

Jämlikhet i all ära. Men viktigare är faktiskt förnuftigt tänkande. Likhetsdomen har nämligen medfört att det svenska samhället spårat ur inom centrala områden av politiken.

Torsten Sandström

Svenska medier sysslar dagligen med att nedvärdera en stor del av den egna nationens befolkning. Och särskilt usla är givetvis svenska män. I mina ögon har den svenska nationen som sådan tämligen omfattande politiska brister, avseende vård, skola, boende, sysselsättning mm. Men om detta råder tämligen stor officiell tystnad. Att vårt välfärdssamhälle befolkas av människor med påtagliga personliga brister stämmer inte enligt min mening. Svensken är som jag ser det allmänt sett hygglig, arbetsam, solidarisk, laglydig, psykiskt frisk, förstående osv. Dock en person som i rollen som ständigt medialt åthutad är van att agera hukande.

Då jag tar del av svenska medier förstår jag alltså att vårt land bebos av människor som är sjuka, ondsinta, kränkande, diskriminerande osv. Idag talar Sydsvenskan om att svenska folket är rasister – detta genom en intervju med den färgade ”folkbildaren” Asabea Britton, som beskriver förhållanden på en förlossningsklinik. Det är inte vetenskap hon stödjer sig på, utan känslor eller subjektiva upplevelser som barnmorska.

I andra sammanhang beskriver medier den svenska psykiska folkhälsan som gravt undermålig. Nu är förklaringen att psykiatriker skriver ut miljontals piller mot diffusa själsliga åkommor. Alltså än en gång ett mönster som baseras på subjektiva studier av patienter. På så vis har en ”frisk” generation av ungdomar från 1900-talets slut nu följts av en enorm mängd unga nervvrak. Värst ute är unga svenska killar.

Vanligast då det gäller nedklassning av svenska medborgare är den ständiga dödskallemärkningen av män. Om man ska tro medierna är svenskar av hankön potentiella våldtäktsmän eller mördare. Ja, de tycks över huvud taget saknas positiva kvaliteter. Ändå tycks många kvinnliga journalister sammanboende med någon av mankön (förmodligen i väntan på att finna någon av rätta hbtq-ullen). Och att det allvarligaste dödliga våldet är importerat från utländska klankulturer råder det tystnad om – saken är nämligen tabu.

Som svensk, man och marknadsliberal får jag varje dag kämpa för att undvika självförakt. Kanske bör jag byta kön? Och sluta med att kritisera den svenska trånga åsiktskorridoren? Bäst vore antagligen om skamstockar kunde uppföras på svenska torg. Så att mängden svenska män, som inte uppfyller mediernas konforma krav på passande uppträdande, offentligt kan ställas ut och göra avbön. Så att vi som inte håller måttet kan be om ursäkt.

Fastän i friska stunder inser jag förstås att jag inte tillhör någon grupp som medierna jagar. Det är inte folket som är uselt eller sjukt – det är det offentliga svenska samtalet som formas av nationens medier. Någon tröst finner jag i detta, men…

Torsten Sandström

Bedrövad blir jag då jag läser Olle Lönneus rubrik i Sydsvenskan den 19/11:

Sverige gör inget för att världen ska lämna motorvägen mot klimat-helvetet

Lönneus är juristutbildad. Han bör därför verka för att elementa av fakta blir rätt. Påståendet att Sverige inte gör något för klimatet är helt enkelt osant. Fråga svenska folket som under åtta år med S och Mp blivit klimatbeskattade upp över öronen. Många tvingas betala dyr diesel för att den är utblandad med skogsråvaror (som vid förbränning lika fullt släpper ut CO2). Även på många andra plan är de svenska klimatreglerna mer tuffa än andra nationers lösningar. Okej att det är möjligt att påstå att vi bör göra mer. Men att vi inte gör något är en lögn, helt enkelt.

Alltså sjunger vänstermannen Lönneus än en gång i IPCC:s kör, som riggats av FN. Se hur listigt han väljer orden ”motorvägen mot klimathelvetet”. Han vill inte argumentera öppet och sakligt, utan går in för att skrämmas. Så agerar en politruk. Så gör även alltför många av Lönneus kollegor i den stora sammansvärjning som de leder visavi svenska folket. De säger sig framföra sanningar, men tål inte en diskussion med dem som är kritiska.

Alltså, fram för en öppen debatt där alla åsikter får plats! Sånt passar förstås inte ett propagandaorgan. Inte heller en vänstergängad lurendrejare. Jag hoppas att historien kommer att döma skräckens apostlar hårt.

Torsten Sandström

Ibland måste jag nypa mig i armen för att känna efter om jag existerar. Ofta gäller saken den närmast totala svenska frånvaron av ett samtal om en svensk politisk klass. Möjligtvis är det så att många svenskar tycker att det är ett problem som nationen tyvärr måste dras med. Men det verkar som själva orden ”en svensk politisk klass” är tabu. Utomlands förekommer dock begreppet ofta i samhällsdebatten. I vårt land tycks tyvärr enbart klasser av arbetare och kapitalister godkännas.

Ett gott undantag är Bengt Ericsons bok ”Den härskande klassen” (2015), som bär undertiteln ”En bok om Sveriges politiska elit”. Hans bok är en blixtanalys av 2010-talet Sverige. Den framstår som en lyckad berättelse ur Hänt i veckan, med ett myller av kändisar. Alltså saknas beskrivning av problem som rör bakgrunden till elitens framväxt, dess drivkrafter och övergripande konsekvenser för svensk demokrati. De senare ämnena har däremot blivit min passion.

Mest intressant är den svenska statsvetenskapens tystnad. Det kan knappat bero på att man inte sett eliterna växa fram. Det måste närmast sammanhänga med uppfattningen att eliter ständigt funnits och att begreppet klass är synnerligen knepigt. Men enligt min mening är det mest troliga att nationens statsvetare inte vill stöta sig med den svenska politiska klass, från vars hand forskarna får sitt dagliga bröd.

I denna text funderar jag över skillnaden mellan den rättsliga regleringen av den svenska politiska elitens ställning under omkring de senaste fem hundra årens tid. Därmed inte sagt att politiska eliter saknats tidigare. I svensk sedvanerätt har regler funnits om hövdingar och deras relation till allmogen. Och i några av landets landskapslagar har ”konungabalkar” funnits. Vidare brukar Alsnö stadga (1280) framhållas som en milstolpe, där Magnus Ladulås i ett brev till alla fria svenskar anger frälsets omfattning och begränsar dess framfart via landets bönder.

Först under 1500-talet – genom Gustav Vasa – får den svenska härskande politiska klassen en tydligare skepnad. Den svenska ståndsriksdagen sätts allt oftare i arbete, en synnerligen topptung organisation, där kungen tillsammans med adeln och prästerna (frälset) styr nationen. Enbart existensen av borgarnas och böndernas stånd markerar dock tydligt en form av konstitutionell maktdelning. Men under flera århundraden var det frälset – den politiska eliten – som bestämde. Även om det hände att borgare och bönder stoppade skatter och andra pålagor (gästningar, skjutsningar osv) så saknade i praktiken större delen av svenska folket politisk makt.

I min ytterst komprimerade framställning utgör 1866 år tvåkammarriksdag en epok. Den svenska statsapparaten hade nu vuxit betydligt. En central kungamakt var en orimlighet. Prästernas kontroll av allmogen vacklade. Däremot hade taktpinnen i realiteten – om än inte formellt – allt mer tagits över av rörelser inom breda skikt av industriidkare, borgare, arbetare och bönder. Ståndsriksdagens fall är förmodligen den största politiska förändring som skett i Sverige under de senaste tusen åren. Alla känner till att den politiska arenan därmed stegvis öppnades för den nuvarande svenska demokratin.

Snart uppkom nya spänningar inom landets politiska eliter. Industrialisering och flykt från landsbygden utgjorde drivkrafterna. Konturerna av dagens system med partier till höger och vänster växte fram. Utan tvekan ansåg etablissemanget att socialdemokratin inträde på den politiska arena var som att släppa in katten bland nationens hermeliner. S-partiet kom att fylla funktionen som skarprättare av ett månghundraårigt svenskt frälse. Socialismens tankar om ett klasslöst samhälle framstod för nykomlingarna som en dröm. För motsidan som ett hot mot demokratins bas i en levande maktdelning.

Historien upprepar sig inte, sägs det. Men den lär oss ändå att eliter strävar efter att cementera sin maktställning. I detta har den svenska socialdemokratin visat tydliga ambitioner. Under nästan hundra års tid vid regeringsmakten har S-partiet med lagens regler oblygt byggt sin egen korporativa samhällsmodell. Man kan tala om ett nätverk där partiets organisationer erövrat flertalet noder. Särskilt betydelsefulla har varit politikområden som arbete, boende, kultur och inte minst medier (SR/SVT). Och från statskassan (eller rättare sagt skattebetalarna) har bidrag flödat för att köpa väljare. S-partiet har agerat som om man ägt den svenska nationen. En förvånad Gustav Vasa hade sannerligen gillat hur frälse kan byggas utan direkt våldsmakt.

Att en ny politisk klass vuxit fram under svenskt 1900-tal är alltså uppenbart. Nu regleras skyddet för eliten främst genom flera detaljerade lagar som stiftats i riksdagen. Låt mig bara nämna fyra metoder. Den första är regeringsformen (RF) som beskriver indirekta proportionella val mellan ledamöter som utses av partier. Ett större inslag av personval, såsom i exv Finland, vore önskvärt, men ogillas av den nuvarande politiska klassen. Mycket talar även för att ett system med majoritetsval i enmansvalkretsar inneburit större rörlighet inom kretsen av riksdagsledamöter. Vidare saknar RF regler om att folkomröstning i vissa fall ska kunna genomtvingas rörande visst lagförslag. Också den bekanta 4%-spärren favoriserar i praktiken den politiska klassen önskan om status quo.

Den andra metoden för sammanhållning bygger på ett spektrum av löneförmåner för landets politiker. Flera är lagreglerade och bestäms alltså ytterst av politikerna själva. Åtskilliga är informella och erbjuder den politiska klassen en form av förmånsgaranti.

Den tredje metoden för att främja en politisk klass är regler om offentliga partistöd. I och med att antalet partimedlemmar sjunkit med omkring 90% sedan 1962 saknar partierna en egen finansiella bas för propaganda. Generösa statliga och kommunala stöd till sittande partier främjar givetvis också medvetet status quo inom politiken.

Den fjärde metoden är en speciellt viktig socialdemokratisk ambition för kontroll av makten. Starka privatägda medieföretag och en tilltagande pressdöd har tidigare varit ett särskilt problem för S-partiet. Statlig finansierade medier och presstöd har därför blivit en alltmer viktig lösning. Många miljarder satsas årligen på SR/SVT, som skapats för att konkurrera med privata medieföretag. Men någon konkurrens kan man knappast tala om nu för tiden. Detta sammanhänger med att landets journalister strömlinjeformats åt vänster genom statliga journalistutbildningar och liknande skolor. Omkring 70 % av landets journalistkår har vänstersympatier, något som sannerligen syns i opinionsbildningen. Bland annat detta förklarar det svenska S-partiets anmärkningsvärt höga röstetal – jämfört med omvärlden – vid allmänna val under de senaste tjugo åren. På ena sidan syns alltså en politisk vänsterklass som har mediernas stöd. På andra sidan står en bred svensk väljarkår som stödjer politiker till röstar höger. Detta har medfört en typisk svensk splittring.

Den svenska demokratin behöver enligt min mening en utveckling bort från de politiska eliternas maktdominans. Det är inte enkelt att åstadkomma. Men det finns, som framgått, åtskilliga rättsliga metoder för att skapa en större politisk rörlighet. Problemet är att den nuvarande politiska klassen agerar som Proppen Orvar. Man gillar förstås status quo.

Torsten Sandström

Det är sällan jag i Bulletin läser något som jag tycker är fånig. Men en frustrerad debattör skriver den 17/8 2022:

Vore det inte en bra idé att inrätta en ny typ av myndighet. För Sverige gillar ju myndigheter. Om jag hade fått vara initiativtagare och projektledare för att starta en sådan myndighet med det syftet jag är inne på så hade jag gett den namnet Trygghetsmyndigheten. Där ska staten se till att anställa rätt människor som har rätt erfarenhet av att hjälpa människor som på olika sätt hamnar mellan stolarna. Utan att Trygghetsmyndigheten först ska utröna om den som är i behov av hjälp möjligtvis kan få hjälp av en nära vän eller släkting först.

Tanken är måhända vacker. Möjligtvis är det ironi, men nog inte. Texten är ett tecken på hur hundra år av sossetänk hjärntvättat svenska folket. Genom byråkrater och föreskrifter ska ännu en myndighet inrättas med det allmänna syftet att människor i riket ska bli tryggare. Hur ska det gå till? Vi ser redan hur omkring hundra konstiga myndigheter misslyckas dagligen. Tänk bara på Beredskapsmyndighetens eller Folkhälsomyndighetens bravader då det oväntade händer – skogsbräder eller virus. I stället behövs det hugg med en machete inom den statliga byråkratin. Massor av pengar finns att spara. Och en mer realistisk karta över den svenska nationen uppstår. Risker går inte så ofta att administrera bort.

Slutligen undrar jag varför skribenten jag kritiserar inte går ännu tuffare fram. Varför inte satsa direkt på en Lyckomyndighet? Som ska förvalta en ”svensk lag om lycka till alla”? Med 200 anställda och mångmiljonbudget. Styrelsens leds av Vanja Lundby Wedin och Annika Strandhäll är generaldirektör.

Torsten Sandström

Vänsterns hjältar dekoreras. Men i realiteten har de förlorat äran. Wikimedia.

I dagens Sverige finns det sannolikt flera tusen politruker som våndas efter valet. Deras satsning som ledamöter i socialdemokratins breda nätverk för kontroll av civilsamhället hotas nämligen. Jag tänker på mängden av förment neutrala rådgivare, samordnare, informatörer mfl. Alltså personer som satsat på rollen som uppbackare av vänstern i hundratals strategiska nämnden och råd. Efter ödesvalet tycks marken rasa under deras fötter. Att de känner oro kan jag förstås. Men någon sympati med dem har jag sannerligen inte.

Jag kom att tänka på fenomenet då jag nyss läste att Cecilia Hermansson, 60 år, ondgjort sig över den nya regeringens klimatpolitik. Hon uttalade sig i egenskap av vice ordförande i det sk Klimatpolitiska rådet, en av sossarnas många politiska megafoner. Utan någon viktig initial kompetens – mer än en diffus ekonomexamen – har hon en bakgrund som är urtypisk för de politruker jag nu talar om. Hon har jobbat på hart när alla av sossarna närstående organisationer, till och med den Swedbank som sossar och centerpartister varit med om att starta. Dessutom har hon bytt jobb som en flyttfågel, något som inte heller pekar på eftertraktad erfarenhet. Att hon så sent som 2015 doktorerat på KTH i ekonomi bestyrker enbart mina antaganden om en socialdemokratisk lycksökare. Hon har under sitt liv samlat snäckskal på vänsterns en gång i tiden soliga sandstrand.

Nu kritiserar hon alltså den nya regeringens klimatpolitik. Hennes röst kommer från ett sk Klimatpolitiskt råd som stött senare sosseregeringar. Ingen har från hennes eller hennes sammansvurnas munnar hört kritik av nedläggning av väl fungerande svenska kärnkraftverk. Och naturligtvis har hon inte tagit på sig ansvar för att svenska värmekraftverk idag sprutar ut C02 genom att bränna sjöar av olja. Hennes kritik av regeringen är därför infam. Men det är politrukens arbetsmetod.

Men hon är förstås inte ensam, vilket är själva huvudproblemet för vårt land Hon är bara en nod i ett brett vänsternätverk. En av många legosoldater som villigt greppat socialismens vapen (utan att tänka på fältherrens skrupelfria politik). Inom nästan varje sfär av samhället finns det således grupper av personer som Hermansson. Man kan säga att de starkt bidragit till sossestatens maktapparat och dess långvariga bestånd. Liksom vänsters journalister har de haft en medieliknande roll. Uppgiften har varit att tala till allmänheten med ord som ska tyckas politiskt oberoende, men då de i själva verket agerar som fot(S)oldater.

I anslutning till valutgången tycks det som deras timglas runnit ut. Därför gör de allt för att legitimera de egna ord som spillts under den gångna maktutövningen. Hundratals politruker av detta slag är just nu på väg mot historiens skräpkammare. Och ingen är gladare än jag för det. Ty politiska skumraskaffärer måste skambeläggas. Syftet är att bedra folket! Och politrukerna kan inte komma undan genom att hävda god tro. De har medvetet politiserat oavsett om de trott på budskapet eller inte.

Torsten Sandström

Flera nationer i västvärlden upprätthåller en strikt skiljelinje mellan stat och religion. Frihet att tro hyllas, men staten ska förhålla sig neutral. Trots att statskyrkan påstås ha avskaffats befinner sig det offentliga Sverige fortfarande kvar i delar av religions klor. Detta dels av traditionella skäl, bilden av Jesus. Dels – och viktigare – i syfte att politiskt kontrollera och profitera på de troende.

Som ateist vill jag helt klippa banden så att kyrkor – av alla slag och trosinriktningar – betraktas som privata organisationer, närmast som ideella föreningar. Mina slagord är därför: Slopa kyrkolagen och annan liknande lagstiftning. Slopa offentlig inkassering av kyrkoavgifter. Låt människor själva hantera kostnader mm för sin begravning (alternativt minimala socialbidrag till en avliden utan pengar). Vidare ska stat och kommun inte dela ut bidrag till kristna, islamska eller andra kyrkor för att driva religiös verksamhet, tidningar, bistånd eller skolor.

Låt oss vandra i Frankrikes sekulära fotspår (sedan franska revolutionen)! Behandla Svenska kyrkan som ett helt privat samfund! Slopa statsstöd till religiösa föreningar och skolor. Låt människor slippa se en kränkande begravningsavgift på skattsedeln varje år (typiskt nog vid sidan av avgiften till SR/SVT)! Det är hög tid att vädra ut religionen från det offentliga livet och låta tron enbart bli en privat angelägenhet.

Torsten Sandström

”Mitt hem är min borg ”är ett känt uttryck för privatlivets helgd. Men den socialdemokratiska staten vill inte gärna de enskildas liv större utrymme. Du och jag är medlemmar i deras kollektiv av arbetare, som S-partiet ännu ser som realitet. Därför har stat och kommun gett en större makt över individerna än i andra civiliserade stater. Markägare drabbas dagligen av löst grundade juridiska krav från olika myndigheter. Skatteverket genomför integritetskränkande kontroller. Lärare uppmans spionera på barnföräldrar. Journalisten Ivar Arpi har berättat om hur dagispersonal anmält honom till kommunen för misstankar om att hans barn far illa. Resultatet blev ett kränkande förhör hos kommunen innan ärendet snabbt lades ned.

En orsak till att svenskar alltoftare får sin vardagliga ro kränkt sammanhänger med en omfattande ökning av svensk byråkrati. Statliga och kommunala myndigheter anfaller det svenska folket med stöd av flummig lagstiftning som i allmänhet rör den fysiska miljön, barnassötsel, djurhållning osv. Politiker och rader av påtryckarorganisationer – det handlar om näringsdrivande miljörörelser – har byggt upp en kontinuerlig bevakning av den enskilde medborgaren. Naturvårdsverk, länsstyrelser och kommunala inspektörer anfaller sig sagt enskilda med svärmar av oklara paragrafer. Mitt hem är inte längre någon borg, utan en tummelplats för troende miljöaktivister.

Hur går denna regeluppbyggnad till? Vem efterfrågar nya bestämmelser? En viktig bov i dramat är de svenska och internationella påtryckarorganisationer jag nyss nämnt. De jobbar på närmast kommersiell basis för sina respektive intressen. En viktig grupp är som sagt ett stort antal miljörörelser. En annan är en lika bred krets av föreningar som jobbar för mänskliga rättigheter. Häromdagen besökte en grupp välavlönade från FN Sverige för att bedöma om vår nation gör tillräckligt mot rasism. Vem blir förvånad över att deras slutsats blir att Sverige måste jobba hårdare. Detta sägs till ett land som följt FN:s direktiv om öppna gränser och därför på tio år ökat befolkningen med 10% (en miljon människor)! Därefter säger FN nu – utan att ange tydliga exempel – att vi måste fixa rasismen. Komiskt nog talade en hög FN-byråkrat om att man dock är nöjd med att Sverige nyligen inrättat ett Institut förmänskliga rättigheter (i Lund).

Genom politiker, påtryckarorganisationer, myndighetsaktivister växer en ständigt ny ström av flummiga lagregler fram. Många oklara och tänjbara ord således. Lagar som officiellt används mot enskilda individer i syfte att rädda mänskligheten eller miljön. Traditionella drömmar om en frihetskrets kring den enskilde, hans familj och egendom saknar alltmer betydelse. Jag är för att allvarliga risker måste motverkas, men för detta finns det redan lämpliga lagregler. Det som nu sker är att en trosviss skara kämpar för miljö och Human Rights närmast fått frikort att driva regelutvecklingen i den riktning de önskar.

Det är inte klokt. Svenskarnas frihet är under allvarlig attack. Ta skydd och organisera motstånd!

Torsten Sandström

https://esvd.svd.se/p/svenska-dagbladet/2022-11-06/a/fn-kritik-mot-sveriges-arbete-mot-rasism/1001/707939/33019955

En eländig utveckling pågår sedan länge inom den landstingskommunala sektorn. Alla skriar på bidrag från staten, trots rapporter från coronaåren om fyllda balansräkningar. Vårt grundlagssystem med självständiga kommuner och regioner baseras ju på eget ansvar för organisationens ekonomi. Men det struntar framför allt sossar i. Man vill att staten ska höja skatten och pumpa in pengar i 21 landsting och 290 kommuner så att dessa slipper sköta intäktssidan. Fräckast är Malmö som signalerar behov av miljardstöd för rader av lyxsatsningar. Det påstås vara en mänsklig rättighet att levde i överföd trots att den egna kassan är tom, något som Malmö gör på grund av tvång för andra att betala penningbidrag i miljardklassen.

En välgödd politisk förening, Sveriges kommuner och regioner, SKR, är annars det normala språkröret för kommuner som alltid säger sig varar panka och därför vill få statliga gåvor. En viktig motröst är kommunstyrelsens ordförande på Lidingö, Daniel Källenfors, som menar att kommunerna bedriver ett dåligt omställningsarbete och alltså visar en ovilja till förnyelse. Visst har Lidingö det väl förspänt. Men det är ju enklare att via SKR ständigt ropa på nya pengar från staten. Om kommunernas i stället satsade på sin kärnverksamhet – vård, skola och omsorg – och slopade allsköns sidospår och bidragsslöseri skulle stora pengar kunna sparas. Men SKR:s funktion är närmast att rationaliseringar och besparingar ska undvikas. Staten ska i stället vittjas på pengar.

Detta är ett av mina skäl för att slopa landets 21 landsting/regioner. Tre stora statliga myndigheter borde överta ansvaret och göra massor av välbetalda politiker onödiga. Verksamheten inom vården bör upphandlas i konkurrens – där offentligt ägda bolag naturligtvis ska delta. Tänk så många byråkrater som då kan rationaliseras bort i och med att 21 organisationer idag gör samma jobb! Om detta håller förstås SKR tyst. För även denna organisations 1600 anställda riskerar att förlora jobben vid en stor statlig reform. Det går alltså att såväl sänka skatterna som att få råd att betala vårdpersonalen bättre om bara riksdagens politiker vågar tänka rätt. Att de hittills inte vågat sammanhänger med risken att många jobb för den politiska klassen finns i stöpsleven och riskerar att försvinna om förnuftet får tala.

Det Sveriges som skapats under snart 100 år av sossejakt imponerar således inte idag. Det påminner om det befästa fattighuset, som Malmö gett ett ansikte. Från byråkraternas höga borg ropar SKR efter högre statliga skatter. Den svenska vårdsektorn med 21 landsting är en inflammerad blindtarm som snarast bör opereras bort.

Torsten Sandström

FN har utvecklats till en politisk propagandaorganisation, som ständigt mjölkar västvärldens folk på pengar. Vissa länder inser vad som pågår och är med all rätt mer kallsinniga till FN, såsom exv USA. Andra nationer tillber guldkalven och ser FN som sanningens ljus över mänskligheten. I den senare gruppen är Sveriges politiker ledande, framför allt partier till vänster. Miljarder från statskassan går redan till FN, som trots detta riktar nya politiska krav till svenskarna att skänka ännu mer pengar. Och ett svenskt folk som i århundraden av kyrkan tvingats att skänka ett tionde har snabbt vant sig att ge gåvor till det nya politiska prästerskapet.

Någon invänder kanske att FN uträttar en hel del gott. Jag bestrider givetvis inte att akut sjukvård och matleveranser är något välkommet. Men för det krävs inget MegaFN. Det är ju bara en mindre del av FN-rörelsens politiska agenda. Framför allt sysselsätter FN en gigantisk byråkrati för planering av människors liv från vaggan till graven. Det hela påminner om dåtidens påvekyrka som i Guds namn hade liknade ambitioner att från Rom styra mänskligheten. Det gick inte alls bra. Inget säger att FN lyckas bättre.

FN:s verktyg är – liksom kristenhetens organisationer – att få människor att få dåligt samvete för världens många ofullkomligheter. Trots att fattigdomen minskat drastiskt via nationella satsningar på jordbruk, industri och handel så vevar FN sin gamla krisfilm dag efter dag. Kärnan i budskapet är förstås att en tro på FN är den rätta vägen mot framtiden. Men vilka resultat kan egentligen några tusental FN-byråkrater i storstäder som NewYork, Genève, Rom, London, Nairobi osv åstadkomma? Stora ämbetsverk producerar mest papper och tjänsteresor och endast i obetydlig mån verkstad i människors vardag. Det vet FN:s ledare. Men liksom påverkyrkan kämpar man som sagt för världsherravälde.

Och det sker med nästan alla tänkbara medel. I klimatdebatten hävdar FN att CO2-hypotesens verkningar faktiskt håller på att döda mänskligheten. Detta sker på ett centralt plan. Annonsen ovan visar vad byråkraterna sysslar med lokalt. I juletider gäller det att vilseleda folket så att det betalar ännu mer pengar till FN. Rena geschäftet! Organisationens agerande är ohållbart i ordets rätta bemärkelse!

Min paroll är därför:

Hellre en julklapp till barnen än ännu en FN-byråkrat!

Varför? Julklappen har en god chans att skapa glädje hos en kär person. Pengar till FN göder en redan fet byråkrati.

Torsten Sandström

Nyligen har Högsta domstolen, HD, besvarat principfrågan jakande (Ö1314-22) beträffande en utländsk medborgares ansvar – i egenskap av VD i ett svensknoterat bolag – för påstått folkrättsbrott i södra Sudan. Den utländska direktören – som varit registrerad som VD i det svenska bolaget, kan således i princip åtalas i Sverige. Det är nu i första hand tingsrättens sak att fria eller fälla.

Trots detta är ledamöterna i den svenska folkrättens kuria – med ambition att utöva global kontroll – missnöjda med HD:s principavgörande. Starka svenska politiska krafter vill nämligen utsträcka svenska domstolars kompetens över hela jordklotet. Folkrättsprofessorn i Stockholm Mark Klamberg tillhör detta aktivistiska gäng. Hans vänsterliberala åsikter har som bekant länge gjort honom till ett attraktivt intervjuobjekt för SVT och SR. Ändå är han alltså inte nöjd med HD:s dom.

Förklaringen är att HD – med stöd i lagförarbeten – slår fast att alla misstänkta brott mot folkrätten inte med automatik kan leda till att en utländsk person kan åtalas inför svensk domstol. HD menar att det måste finnas en legitim koppling till Sverige, alltså att ett svenskt intresse berörs av åtalet.

Detta kan man verkligen hålla med domstolen om. Om vem som helst skulle kunna åtalas inför svensk domstol uppkommer självklart en synnerligen omfattande svensk domsrätt. I så fall omfattas hela jordklotets folkrättsliga övertramp. Resultatet blir inte bara en risk för stor anhopning av sådana brottmål i Sverige och dubbla straff. Dessutom uppkommer rader av problem med jurisdiktionskonflikter, utredningar, bevissvårigheter och inte minst processekonomiska frågor. Man kan därför tycka att HD:s krav på ett svenskt intresse är tämligen självklart, ifall utländska medborgare över huvud taget ska åtalas i Sverige och alltså inte i sitt hemland.

Att den svenska folkrättens superkramare är missnöjda sammanhänger med den politiska aktivism som tyvärr präglar gruppen. För dessa män och kvinnor är det inte bara fråga om juridik, utan om ett korståg som inte känner några nationella, praktiska eller ekonomiska gränser. Trots att svenska domstolar, åklagare och poliser är till bristningspunkten belamrade med brottmål menar man att de även ska ha kompetens att skipa rättvisa worldwide.

Jag menar att risken är stor att detta politiserar den svenska rätten. Det gäller ju att välja ut vilka personer, platser och skeenden som utomlands ska hanteras av svenska poliser och åklagare. Därför måste en svensk domstol – som HD anser – åtminstone konstatera att den tilltalade befinner sig i en position som rör ett tydligt svenskt intresse. Det är rimligt att exv en utländsk VD och makthavare i ett svenskt bolag behandlas på samma vis som en svensk styrelseledamot (vilket är aktuellt i det aktuella brottmålet).

Tyvärr har folkrätten utvecklats till en tummelplats för politierande jurister i Klambergs stil. De vill förändra världen med juridikens hjälp. De har sina vänner bland klimatkrisens jurister, som också vill se juridiken som ett verktyg för att angripa den egna statens bristande åtgärder enligt vaga rättsliga normer. Politik och juridik blandas medvetet samman. I stället för att strikt hållas isär. Talande är Klambergs kritiska yttrande mot HD: ”I min värld är det Riksåklagaren alternativt regeringen, inte domstolarna, som ska göra överväganden av det här slaget”. Det finns inga gränser för politikens makt över rättskipningen med en sådan syn på statsapparaten.

Torsten Sandström

Det går att förstå att unga människor vid universitet och högskolor gärna vill satsa på doktorsstudier i ett ämne som man anser är viktigt. Så var det för min del då jag var ung och studerade vid Juridicum i Lund. Så är det i än högre grad idag då klimatkris samt vurm för mänskliga rättigheter – såväl traditionella som löst nyuppfunna – grasserar. Utvecklingen är nog inte främst ett problem för rättsvetenskapen. Men idag fungerar upphetsningen och statliga penningsatsningar kring klimatet som en magnet för horder blivande unga forskare inom åtskilliga discipliner – med inriktning mot samhällsvetenskap och biologi, inte mot meteorologi och rymd.

Jag och flera andra doktorerade alltså på 1970-talet i arbetsrätt vid Juridicum i Lund. Det fanns vid fakulteten inte plats för alla nybakade doktorer i detta ämne. Min tur var ett konkurrerande intresse för företagsjuridik, som senare blev min bana. Likafullt var den politiska dragningen åt ”heta” ämnen olycklig. Ty fokus inriktades mot juridikens periferi och bort från dess centrum. I centrum för rättsvetenskapens och undervisningens behov finns nämligen inte dessa populära disciplin. Kärnan av denna vetenskap finns däremot inom avtalsrätt, förmögenhetsrätt, straffrätt samt stats- och förvaltningsrätt. Man kan säga att de senare ämnena därför blivit underbemannade. Det har därför blivit svårt att finna kvalificerade lärare – alltså personer med forskningsanknytning – avseende de ämnen som idag – liksom förr – är tunga vad gäller utbildningen av blivande jurister.

Om jag ser till läget idag på Juridicum vid Lunds universitet förefaller problematiken vara ungefär densamma och i vissa avseenden sämre. I särklass mest attraktiva ämnen för blivande doktorander är således studier avseende mänskliga rättigheter – eller olika aspekter av Human Rights – dvs rättsfrågor som bara omfattar några procent av dagens svenska juridiska praktik. Ytterligare ett problem är att en rad unga forskare med utländsk bakgrund sökt sig till Lund för att doktorera i denna disciplin, något som medfört att färdigutbildade doktorer saknar såväl bredare kunskaper om svensk rätt i allmänhet som förmåga att undervisa och examinera på svenska. Till denna utveckling har bidragit ett intresse för EU-rätt och andra vinklingar av internationell rätt. Dessa discipliner – och pengar som finns hos anslagsgivare – fungerar som magneter. Jag vill inte alls påstå att trenderna är onyttiga för en juridisk institution. Sammantaget pekar dock skeendet på att den svenska rättens kärna riskerar att delvis hamna i träda och bli underbemannad vad gäller fackkunskaper och språk.

Det finns flera förklaringar till det som händer. Dels unga människors val. Dels politiska ambitioner att sätta Human Rights och EU-rätten i centrum. Bara själva slagordet ”internationalisering” är talande. Visst har globala frågor fått rejält ökad betydelse. Men kärnan i den svenska rättskulturen har samtidigt hamnat vid sidan om. Det är inte bra för rättsvetenskapen. Det är även dåligt för juristutbildningens behov av lärare med djupa ämneskunskaper och god förmåga att samtal med unga jurister in spe.

Torsten Sandström

Just nu är debattens vågor höga om en föreslagen grundlagsändring i 7 kap 14 § Tryckfrihetsförordningen. För många är nog diskussion så abstrakt att man tappar andan. Men en ny paragraf föreslås, 14 a§ , med följande lydelse:

Utlandsspioneri
14 a §
Som tryckfrihetsbrott anses utlandsspioneri som innebär att någon, i annat fall än som avses i 14 §, för att gå en främmande makt eller motsvarande tillhanda, obehörigen befordrar, lämnar eller röjer en hemlig uppgift som förekommer inom ramen för ett sam- arbete med en annan stat eller en mellanfolklig organisation eller i en mellanfolklig organisation i vilken Sverige är medlem, och vars uppenbarande för en främmande makt eller motsvarande är ägnat att medföra allvarligt men för Sveriges förhållande till någon annan stat eller en mellanfolklig organisation.

En gärning ska inte utgöra brott, om den med hänsyn till syftet och övriga omständigheter är försvarlig.

För försök, förberedelse eller stämpling till sådant utlandsspioneri döms det till ansvar.

Den som orkar igenom den komplexa föreslagna lagtexten – och det är som antytts inte enkelt – undrar nog liksom jag vilken typ av uppgifter spioneriet egentligen tar sikte på. Det avser uppenbarligen inte inhemska svenska källor, som regleras i huvudparagrafen 14, utan sådana som kan finnas inom ett svenskt samarbete med utlandet, exv NATO eller FN. Men den föreslagna lagtextens ord omfattar genom gummiformuleringen många fler utländska samarbetsorganisationer. Omfattningen är med andra ord oklart bred vilket förstås innebär en stor osäkerhet för en debattör som önskar yppa en intressant källa.

Dessutom krävs att debattörens yppande ska vara ”ägnat att medföra allvarligt men” (skada) för Sveriges förhållande till annan stat eller mellanfolklig relation. Även om de senare subjektens anges flummigt är förstås meningen att påtagligt begränsa ansvarskretsen.

En extra begränsning – eller säkerhetsventil – finns i bestämmelsens 2 st. Även om ordet ”försvarlig” ger en brottsdomare rejäl signal till återhållsamhet förblir brottet tämligen oklart beskrivet.

Alltså står vi tveklöst framför en gummiregel som föreslås intas i en svensk grundlag. I grunden ifrågasätter jag behovet av en så vittgående bestämmelse till skydd för diverse utländska organisationer. Att interna FN-dokument och liknande från EU, OECD mfl organisationer ska ges skydd i svensk grundlag är jag definitivt emot. En annan sak gäller förstås röjande av militära uppgifter inom ett svenskt försvarssamarbete med NATO och liknande organisationer. Men enligt min mening bör sådana ”utländska” hemligheter kunna regleras genom ett tillägg till 14§ (alltså inte 14a), som rör svenska objekt som ska skyddas.

En sådan förändring av 14 § är logisk och avser snarast redaktionella gränsfall. Och efter en sådan justering vill jag argumentera för att den föreslagna regeln i 14 a helt enkelt bör slopas. På så vis undanröjs en oklar och klåfingrig bestämmelse från att ges skydd i svensk grundlag.

Poängen med en konstitution är bland annat att den ska vara tydlig och inte se ut som en ihålig schweizerost. Ofullkomligheterna är redan alltför många.

Torsten Sandström

Centerpartiet har stora problem. Självförvållade förstås, efter en barnslig liberal politik som man önskat genomdriva med storebror S-partiet. Valresultatet tyder på att få sympatisörer är kvar på landsbygden – många har lämnat C under åtta års vilset flörtande med S om stadsbefolkningens diffusa intressen.

Nu ska en ny partiledare alltså väljas för C. En typiskt riggad kvoteringstrio har lanserats av valberedningen. Alltså en pamp, en invandrare och en (misslyckad) karriärkvinna. Den främsta motståndaren till Annie Lööf – Helen Lindahl – är tills vidare tyvärr detroniserad. Men uppror på landsbygden har skett förr.

Bland de föreslagna syns däremot en av de kvinnor som förstört mest skattepengar någonsin för svenska skattebetalare, Elisabeth Thand Ringqvist. Under Maud Olofssons ministertid lekte Ringqvist med statliga Vattenfalls pengar så att många miljarder gick upp i rök. Sedan har hon ganska snabbt fått sparken från en rad nya jobb. Senast från uppdraget som ordförande i börsbolaget Storskogen, som följaktligen drabbats av jättestora förluster – på grund av högriskspekulation – och därför sett aktiekursen gå mot botten.

Allt pekar således på att Centern är fel ute sedan man lämnat rollen som Bondeförbundets officiella talesman. Renodlade bondeintressen har dock odlats i samverkan med ett annat klassparti, SAP, socialdemokraternas arbetarparti. Men på sossarnas villkor, förstås.

När ”en blind leder en blind” händer det att båda faller i gropen. Detta enligt såväl mig som Matteus 15:14. I detta fall en Herrans lycka! Klasspartier har ingen framtid i svensk politik.

Torsten Sandström

Pete Seegers sång är ständigt aktuell i sossarnas Sverige. Idag låter SvD – så kallat oberoende moderat – Nalin Pekgul sprida ett budskap som helt går emot tanken om kulturell integration. Hon pläderar för att samhället ska betala operationer av invandrare som vi visa att de är sexuella oskulder inför bröllopet. Detta på grund av att privata operationer – som finns att tillgå – är alltför dyra.

Med sossarnas ambition att staten ständigt ska lägga näsan i blöt – och dessutom betala stora pengar för det – hamnar S-partiet nästan alltid fel numera. Ett av Sveriges främsta problem är bristande kulturell integration. Den syns framför allt i en omfattande vålds- och brottskultur. Något som har uppstått på grund av bristande svenska ambitioner att peka med hela handen och ta avstånd från klanernas förlegade kulturyttringar. Nu gäller det kvinnoförtryck.

Och då säger Pekgul att det offentliga Sverige – med långa köer tillvården – ska betala medicinskt onödiga operationer. Lägg märke till att Pekgul, den före detta kvinnoledare inom S-partiet, nu är sjuksköterska. Typiskt nog inom psykvården! Inte undra på att den går på knäna…

Sverige är illa ute med sossar i ledningen. Lyckligtvis är de nu bortröstade från makt över staten, men har förstås kvar en stor del av S-partiets omfattande politiska nätverk.

Så, they will never learn…

Torsten Sandström

Mordet i Visby på en oskyldig psykiater är något mycket allvarligt. Men när detta är sagt undrar jag om det verkligen är bra för samhälle och medier att ägna så stort intresse för dådet av en person som lider av svår psykisk sjukdom och som erkänt dådet? Åklagaren vill visa sig på styva linan och få det inträffade att se ut som ett ”terrorbrott”. Räcker inte beteckningen vansinnesmord? Någon större skillnad beträffande påföljd blir ju ändå inte fallet.

Det jag ifrågasätter är åklagarens envisa försök att – via samtal med landets medier – föra tala om det som i brottsbalken kallas terrorbrott. En vettvillings ord och synnerligen lösa tankar om att drabba Annie Lööf bidrar till en enligt min mening till en oönskad medial cirkus, som åklagaren borde ha undvikit. Att skeendet är en angrepp på mötena i Almedalen är långsökt och ett populistisk avepskäl.

I och med att mannen ifråga alltså erkänt och tagits på bar gärning borde det räcka med ett vanligt åtal för mord utan det mediala tumult som åklagaren har försökt locka fram genom talet om terror. Det är ju åklagarens idé att genom ordet terror förstora en vettvillings agerande. Mannens framtid i fängelse eller psykvård är ändå det mest problematiska från juridisk synpunkt. Genom att bygga upp ett scenario med en terrorist i farten – där mannens psykiska ohälsa ofta förtigits – ges gärningsmannen och hans gelikar som vill söka medial uppmärksamhet närmast en uppmuntran. Många galningar önskar som bekant bli kändisar.

Varför denna åklagaraktivism? Väntar möjligtvis åklagaren på en politisk klapp på axeln för hans påstådda samhällsengagemang?

Torsten Sandström

SR:s sk vetenskapsjournalister sjunger sopranstämman i IPCC:s kör om klimatkris. Från Egypten – dit en av dem förstås åkt och slösat CO2 – talas högröstat om att u-världen kräver skadestånd från industrinationerna för alla elaka väderhändelser. Precis som om de inte inträffat förr om åren. Precis som sambandet med CO2 är bevisat!

Här följer en länk till Klimatupplysningen.se som visar att Pakistan med jämna mellanrum under 100 års tid drabbats av översvämningar sedan många år tillbaka. Någon kraftigt ökad frekvens är det således inte frågan om. Det verkar som om regeringar i Pakistan i årtionden inte vidtagit rimliga åtgärder för att skydda sin befolkning kring den stora floden Indus, som i den bergiga omgivningen givetvis skapar särskilda problem med stora flödande vattenmassor efter regn i de mycket höga bergen.

Lägg särskilt märke till kommentaren från professorn i meteorologi, Lennart Bengtsson, som bekräftar att ökningsfrekvensen vad gäller översvämningskriser är liten.

Mina återkommande anklagelser mot svenska journalister för politisk propaganda bekräftas av den enögda rapportering som ständigt sker i svenska medier. Här råder ingen öppenhet. Här släpps inte Lennart Bengtsson in. Bara FN och kriskören IPCC.

En förnuftig journalist borde inse skevheten. Men det är inte öppenhet som gäller. Utan worst case. Det kallas för försiktighetsprincipen. Och med den kan man bygga under nästan vilka krav som helst.

Torsten Sandström

Från första början har det stått klart att mördaren i Visby lider av allvarlig själslig sjukdom. Men under utredningen har detta faktum om mannens otillräknelighet normalt mörkats. I stället har åklagare och medier gång efter annan fokuserats på hans mer eller mindre omöjliga planer som inte ens realiserats. Är det verkligen intressant att ta del av åklagarens ord om vad som tycks ha hänt i en sjuk skalle? När det gäller detta fall är det alltså i högsta grad befogat att tala om psykisk ohälsa och inte ständigt framhålla hans extrema högeråsikter.

Annars missar ju inte medierna chansen att peka på att det svenska folket år 2022 lider under kraftig själslig ohälsa, trots att det i allmänhet – absolut inte alltid – enbart rör sig om stress, osäkerhet och åkommor som psykologer och psykiatriker kommit på utan starka medicinska bevis. Det paradoxala har blivit att en svensk nation med hög välfärd numera ofta förklarats själsligt sjuk. Då ungdomar förr krånglade fick de skarpa tillsägelser och de sändes i grava fall till hjälpklass. Nu äter många tabletter mot diffusa diagnoser! Hjälp!

Jag menar alltså att svenska medier rapporterat enligt vänsterns populistiska agenda. Att många människor tröttnat på traditionella medier är därför ingen slump. Följden har i nästa steg blivit att gammelmediernas journalister börjat ta upp jakten på alternativa sociala medier. Och så rusar karusellen vidare mot gammelmediernas svanesång…

Torsten Sandström

En välrenommerad klimatforskare, Gösta Walin, har tyvärr gått ur tiden 84 år gammal. Men hans dödsruna glädjer mig verkligen, se länken. Den är skriven av en före detta VD för storföretaget Sandvik, Per-Olof Eriksson, en civilingenjör med hög kompetens. Det intressanta med dödsrunan är en berättelse om hur IPCC politiserats genom Olof Palme, Bert Bolin och FN.

I runan beskrivs att Walin under 1960-70-talen var verksam vid Meteorologiska institutionen vid Stockholms universitet, MISU. Jag citerar:

MISU leddes på den tiden av Bert Bolin, som var engagerad i klimatforskning och hade bra kontakt med Olof Palme. Gösta märkte hur Bert Bolin efter hand blev alltmer politisk inriktad i sin forskning och att han med stöd av Olof Palme kunde intressera FN för forskning om växthuseffekter. IPCC bildades och Bert Bolin blev dess förste chef 1988. Gösta blev i sin forskning alltmer övertygad om att en ökande mängd koldioxid var mer nyttigt för jorden än skadligt, och enligt Gösta favoriserade man inom IPCC snarare forskning som bevisade att mer koldioxid skulle bli ett hot mot mänskligheten.

Jag har i en tidigare blogg redogjort för detta skeende ur en något annan synvinkel, nämligen docent Nils-Axel Mörners berättelse (Mörner var en annan känd klimatforskare), se länken nedan. Mörner berättar att Olof Palme minsann inte drev klimatfrågan – utan en massiv ökning av kärnkraft. Han och Bolin, som var extremt sval inför växthuseffektens betydelse för klimatet, menade att skräckargumentet ändå borde användas av FN som ett politisk redskap (för kärnkraft). Nu blev det som bekant inte alls så, utan bara massor av värmeskräck kring CO2.

Ett mycket stort problem i en naiv svensk debatt är att FN står höjd över all kritik. Allt från FN är gott, ja närmast gudagivet bra. Ingen funderar över att sossarnas mångåriga och stora intresse för FN kan ha inrikes- och utrikespolitiska orsaker. Förvisso gör nog FN en del nytta. Men det är en jättelik politisk byråkrati, nu under en portugisisk socialdemokrats ledning. Ambitionen är: världsmakt. Men godtrogna svenska politiker hurrar och skickar miljarder till FN.

Enligt min mening betyder detta att IPCC:s argument måste nagelfaras. De svenska kritiker av klimatkrisen som finns (exv professor Lennart Bengtsson)- eller funnits (Mörner och Walin) – har inte beretts minsta plats i våra medier. Där presenteras endast IPCC:s version, som dessutom fräckt nog sägs utgöra konsensus. Så länge debatten är så hårt riggad måste FN och IPCC kritiseras tills en öppen (mångsidig) diskussion tillåts. Det som sker luktar skunk, dvs politisk propaganda.

Torsten Sandström

Dödsrunan:

https://etidning.dn.se/p/del-b/2022-11-12/a/gosta-walin/2359/715427/33834913

Min tidigare blogg:

https://anti-pk-bloggen.se/?s=bert+Bolin

Erik Lidström pläderar i Bulletin engagerat för att exv åklagare och domare ska utses genom val. Detta på ett vis som påminner om USA:s rättsväsende. Tanken är att nationens medborgare ska ha rätt att utse personer som man anser har en korrekt rättskänsla. Det vill säga domare, åklagare och polischefer som inte är fast i byråkratins värld utan tillämpar svensk lagstiftning som den rätteligen gäller. Likaså anser han att ett system med framlottade ledamöter i domstolsjury bör ersätta det nuvarande svenska systemet med nämndemän. Lidström tycks mena att rätten på så vis kommer närmare medborgarna samt tvärtom. Hans ambition är rimlig, men problematisk.

Först är jag skeptisk till existensen av någon specifik folklig rättskänsla. Jag tror att folk i allmänhet har en tämligen diffus syn på vad som ska anses lagligt respektive olagligt. Särskilt som antalet lagar i den moderna välfärdsstaten är så omfattande att ingen dödlig kan överblicka dem. Enligt min mening är rätten till sitt syfte något objektivt, som svårligen kan fullgöras genom något slags rättskänsla, frånsett i situationen då ”luckor finns i lagen” eller då lagen strider mot tysta rättsprinciper. Lidströms ord att ”ingen objektivitet [existerar] i mänskliga ting” är kategoriskt nedslående i juridiska sammanhang (om än filosofiskt korrekt).

Lidström finner inspiration i anglo-amerikansk rätt. I medeltida engelsk rätt infördes ett system med jury för att låta medborgare bedöma ett juridisk fenomen som folk i allmänhet ofta kan sägas behärska, nämligen frågan om skuld. I brottmål och i fler civilrättsliga tvister – exv om skadestånd – är huvudfrågan nämligen i engelsk rätt att bedöma om svaranden gjort sig skyldig till de handlingar (eller underlåtelser) som motsidan påstår. Rättshistorisk blev detta en avancerad lösning i syfte att öka tilltron till de kungliga domstolarnas avgöranden. Till saken hör att det i England tillämpades ett sedvanerättsligt system baserat på common law och inte på skriven rätt. Genom juryn kan man säga att folket fick ett finger med i det juridiska spelet vid rättegången, där domarens roll var att känna till och tillämpa den oskrivna materiella rätten.

Jag tror att det är mot denna bakgrund man måste se USA:s 1700-talsregler om val av åklagare och domare. I en epok av rättsregler baserade i common law – och med en ännu tämligen mager lagstiftning – tyckte nationens fäder att det var bäst med en folklig politisk kontroll av åklagare och domare. Idag är situationen delvis annorlunda. Lagstiftningen har vuxit dramatiskt i USA. De politiska partiernas bråk är notoriska. Och en juridisk professionalisering utan like har skett i den stora nationen i väst. Idag tror jag USA klarat sig minst lika bra utan politiseringen av ämbetena som åklagare och domare. För övrigt anser jag skådespelet kring utseende av HD-domare som farsartat och inte alls som ett tecken på att rätten kommer närmare medborgarna. Snarare närmare de politiska partier eller sittande president.

Därför tror jag att en politisering av rättsliga ämbeten är ett historiskt stickspår. För svensk del är det uppenbart att en minskad politisering av rättsapparaten är det som behövs. Politiska val av ämbetsmän via en väljarkår som saknar rimliga kunskaper om såväl rättsväsendet som dess aktörer är inte ett steg framåt. I stället gäller det enligt min mening att bygga vidare på den djupgående professionalisering som under nästan 200 år skett inom den svenska juristskåren. Mångårig utbildning av jurister har skapat ett stort mått av fackkunskaper och – i normalfallet – en rimlig förmåga till rättslig analys oberoende av politiska läger. En svensk domare klarar därför idag såväl bevis- som rättsfrågor, utan behov av jury eller nämnd. Det senare organet har idag närmast en (kanske onödig) kontrollfunktion.

Huvudproblemet är idag, som jag ser det, en bristande rättskänsla hos dagens lagstiftare. Detta sammanhänger med en juridisk-tekniskt politisering av rätten. Innebörden är att basala demokratiska principer för rättsstaten trängts tillbaka och en attityd av hej-och-hå vuxit fram inom riksdag och departement (träffande kallat Lidbommeri, https://sv.wikipedia.org/wiki/Lidbommeri). Detta elände sammanhänger i huvudsak med socialdemokratins maktambitioner och den politiska klassen anspråk på dominans. På så vis har oviljan blivit stor att tala om existensen av nyttiga naturliga men tysta rättsprinciper. Därför har en svensk författningsdomstol ännu inte sett dagens ljus. Detta bör förändras!

Om man ser till nivån för ämbetena åklagare och domare är alltså inte politiska val en väg framåt, utan närmast en återvändsgränd. Däremot måste statsapparaten upprustas för att främja rättsstatliga principer. Högre domare bör utses av ett särskilt kollegium av domare (utan politisk representation). Och även statens myndigheter måste avpolitiseras i högre grad än idag, så att tjänstetillsättningar de facto sker enligt förtjänst och skicklighet och inte genom diverse dolda personliga kontakter med politiska kretsar. För Riksåklagarmyndighetens ledning finns här mycket att göra! Politiskt aktiva åklagare är av ondo. I grunden måste dessutom det gamla tjänsteansvaret förstås återinföras i svensk rätt!

Om reformer ska ske i den riktning – som jag tror att såväl Lidström som jag tycker – måste den svenska grundlagen reformeras. Politiska val till riksdag och kommuner måste bli tydligt personliga och inte bara ett ställningstagande till en palett anonyma namn på en röstsedel. Varför inte helt enkelt införa majoritetsval i enmansvalkresar! På så vis kan folket få en mer tydlig kontakt med sina politiker. Och framför allt rösta bort dem man ogillar. Dessutom bör svenska folket – såsom i Schweiz – i grundlagen ges rätt att arrangera folkomröstning om ett lagförslag från riksdagen. Tala om folklig politisk dynamit! Och en rejäl möjlighet att sätta handklovar på politiker som saknar den rättskänsla som behövs och ibland tittar fram i breda folklager.

Torsten Sandström

https://bulletin.nu/lidstrom-domare-och-polischefer-bor-utses-i-val

I dagens nyhetsbrev påminner Kvartal.se om resultaten i höstens partipolitiska skolval. Siffrorna har varit klara länge. Men medierna har typiskt nog varit tysta. Och även den svenska myndighet, som står bakom insamlandet av skolelevernas opinionsutfall, har legat lågt. Med följande dimmiga rubrik presenterar nämligen myndigheten utfallet: ”Moderaterna, Sverigedemokraterna och Socialdemokraterna största partier i Skolval 2022”. Surt sa sossarna om rönnbären.

Resultaten är som framgår av grafen ytterst nedslående för socialdemokratin och vänstern. Sossarna, V och Mp får nämligen bara omkring 29% av rösterna. Moderaterna och SD vinner c.a 27 respektive 21 % av eleverna sympatier. Det vi ser är en jordskredsseger för den samlade högeropinion, som nu regerar landet.

Tystnaden är därför talande. Inte har jag hört några braskande ord från statens egna medieföretag eller från den press som kallar sig oberoende! Mycket talar för att myndigheten gärna kommer att sluta med att arrangera skolval i och med att S-partiet inte längre är största parti enligt landets skolelevers preferenser. Märk att myndigheten försöker förvirra publiken genom att i grafen inte ge SD den gula färgstapel som är bruklig!

https://www.mucf.se/resultat-i-skolval-2022

Torsten Sandström

Hörde häromdagen en intervju i SR Ekot då frågor ställdes till före detta ministern Morgan Johansson. Den som ställde frågorna hette Sara Nuder och är dotter till en gammal sosseklättrare, nämligen Per Nuder. Alltså använder sig det påstått oberoende SR av en sossedotter för att intervjua en sosseboss.

Därför googlade jag om familjen Nuder och påmindes om det jag redan visst, dvs att farfar Nuder är en annan före detta sossechef på tämligen hög nivå inom partiet. Dessutom visade det sig att Per Nuders dotter Johanna fått flera jobb i rad i regeringsdepartementen. Nu senast jobb med Global agenda inom UD och utbildning på gång till diplomat.

Detta illustrerar väl en av de frågor jag ofta skriver om: den politiska klassens framväxt i Sverige. Den ena noden i nätverket hjälper andra noder framåt. Precis som under ståndssamhällets epok byggs makt genom familj. Politikerna vet hur slipstenen ska dras. Och sossarna står närmast maktens grytor genom sitt stora nätverk genom Sverige.

Det visar också att SR inte är ett företag för oberoende journalistik. Naivt låter man sossars barn få attraktiva jobb – givetvis bara de med rätts politiska åsikter. Sedan länge jobbar även Cecilia Bodström på SR, i egenskap av dotter till en S-minister (och bror till en annan). Därför är det tragikomiskt att läsa följande om henne på SR.s hemsida:

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.

Så pågår formandet av socialdemokratins Sverige. Allt under devisen att ingen ska kunna göra karriär på grund av sociala kontakter. Det vi ser är exempel på hur den politiska klassen tar för sig inom den offentliga sfären. Jag känner en dålig smak i munnen. Usch!

Torsten Sandström

I DN:s kulturdel skrev häromdagen vänsterförfattaren Ola Larsmo en text, som hade rubriken:

Med TIDÖavtalet upphör Sverige att vara en ”humanitär stormakt”

Ibland undrar jag vad vänsterns anhängare sysslar med uppe i sitt elfenbenstorn. Antagligen läser man Marx från 1800-talet och lyssnar på varandras sagor om livet i 2000-talet. Då konsensus råder ser man precis vad man vill.

Det är precis vad Larsmo sysslar med. Sverige har aldrig varit någon moralisk stormakt. Att svenska politiker till vänster gärna sett det så är en sak. Det är ju slug politik för inhemskt bruk. Men verkligheten är en annan. Sverige är en lilleputt-nation, som fräckt satsar skattebetalarnas pengar på frågor som man hoppas vänstern ska vinna nästa val på. Talet om en humanitär stormakt har blivit en jätteballong, som andra nationer skrattar gott åt. Man skakar på huvudet åt Sverige och skojar om den svenska självbilden. Den är lika uppsvensk som efter trettioåriga kriget. I själva verket har politikernas skrytballong ständigt drabbats av punktering. Efter TIDÖ hoppas jag att ballongen skrotas.

I sin devota text drömmer Larsmo om flydda tider med Jan Eliasson som vice FN-chef. Alltså den man som för inte alls så länge sedan gav Irans utrikesminister en verkligt rejäl kram och ett smörigt flin. Så agerar en företrädare för en humanitär stormakt. Med stora lönekuvert i fickan kramas alltså en iransk gangster om. Eliasson som inte ens under tiden på FN vågade höja rösten för att skydda Anders Kompass som agerat visselblåsare mot FN-truppers sexbrott mot unga under pågående uppdrag.

Larsmo ser inget. Ty nattmössan är neddragen till nästippen. Han saknar därför förankring hos svenska folket. Men han tillåts ändå politisera i DN.

Torsten Sandström

I dagens DN har krönikören Janne Josefsson en helsida, som nog är den skamligaste läsning jag sett på länge. Det säger en hel del, ty DN har i sin förvandling till vänstertidning gett prov på mycket elände. Vad sägs om dagens rubrik:

Janne Josefsson: Är rasistiska och fascistiska lagar den nya svenska modellen?

Det är ju ett hiskligt politisk påstående, sjuttio år efter senaste världskrig. Och en solklar vänsterpropaganda mot TIDÖ som slår det mesta vi hört på sistone. Att orden kommer från munnen hos en kommunist mun är fullt klart. En person som i åratal tillåtits utföra granskande reportage åt SVT.

Ändå envisas svenska media med att förneka att en vänstervridning pågår. Hur mycket bevis behövs egentligen för att anständiga ägare till svenska medier ska reagera? Deras anställda journalister kan inte tillåtas att helt fritt framföra politisk propaganda. Medan samtliga medier kallar sig ”oberoende”.

Det värsta är kanske att svenska medier samtidigt hårt anfaller fake news i USA eller i vårt land. Den som agerar så som DN gör i fallet Janne Josefsson har enligt min mening förlorat rätten till att delta i en befogad jakt på fake news. Det är snarast så att uttalanden i stil med rubriken ovan främjar de auktoritära krafter som sprider lögner.

Torsten Sandström

För trettio år sedan var det mediala samtalet i Sverige påtagligt öppet och mer försiktigt vad gäller opinionsbildning. Idag gäller däremot hela havet stormar. Svenska medier fungerar numera som propagandamaskiner.

Häromdagen upplät SvD sin debattsida åt en statsvetare, Victor Galaz, som hör och häpna jobbar för en miljökampsorganisation vid Stockholms universitet – en rörelse som arbetar under den föga pregnanta beteckningen Stockholm resilience Centre (så beskrivs vetenskap idag). Ändå väntar man sig ord från honom om miljö och klimatkris. Men mannen ifråga propagerar inte om den yttre miljön, utan pekar på en förestående flyktingskris som han extrapolerar ur de klimatvåndor som IPCC sprider som dimmor kring jordklotet. Därför ondgör sig författaren över Sveriges ambition att påtagligt sluta nationens gränser, som stått vidöppna länge och resulterar i omkring en miljon nyinflyttade de drygt senaste tio åren.

Till bilden hör att han talar om oro från sin ungdom som invandrare till Sverige då det i familjens brevlåda damp ned ett kuvert från Invandrarverket (med positivt besked märk väl). Här möter vi alltså en man med forskartitel, som uttalar sig från ett institutet som närmast avses syssla med skeenden i atmosfären. Till råga på allt skriver mannen om mänskliga rättigheter, dvs invandring, och gör det med tydliga ord om sin egen bakgrund som nyinflyttad till Sverige. Vilken subjektiv röra!

En sådan text hade inte SvD publicerat för ett antal decennier sedan. Men nu har tidningens dörrar vidöppnats för politisk propaganda. Mediernas ägare har lämnat fältet fritt till tyckande journalister och deras anhang. Nu gäller inte bara en diffus klimatkris. Utan även framkallade av ångest över en ny flyktingkris som påstås synas i fjärran..

Det är därför bra att den nya regeringen genom TIDÖ har framförhållning mot vänsterns sluga propaganda. Men mediernas ägare bär stort ansvar för sin undfallenhet vad gäller övergången från fakta- till åsiktsjournalistik.

Torsten Sandström

https://esvd.svd.se/p/svenska-dagbladet/2022-11-07/a/vem-ar-redo-for-den-nya-flyktingkrisen/1001/709333/33148761

Från minareten i Sharm el Sheijk hörs ropet ”Allah är stor och IPCC han profet!” Det är dags för måndagsbön. Tusentals tillresta troende har bränt ansenliga mängder CO2 bara för att närvara vid bönemötet, som lika effektivt hade kunnat hållas över internet.

Svenska medier, som vanligtvis varje dag presenterar en handfull skräckreportage, är nu överfulla med konstateranden att den ena eller den andra av IPCC:s procentgränser är hotade. Precis som om IPCC vet exakt vad som sker i atmosfären och på Jorden! Enbart skräckreportagen och de förment exakta procentgränserna ger besked om att en del av IPCC:s budskap är politisk humbug. Det förstår den som tänker kritiskt. Men folket i den stora moskén i Sharm el Shejk är inte kritiska forskare. De är politiserande troende. Även om flera bär akademiska titlar.

I DN har mulla Alestig dagen till ära rader av nya förskräckande profetior. Alla pekar på att IPCC:s procentgränser – som baseras på modeller (inte uppmätta fakta) – måste justeras med några tiondelar. För var dag blir nämligen allt värre enligt FN, IPCC och deras dyrkare. Det kommer säkert FN:s överstepräst att fixa då han inleder den religiösa högtiden i Sharm el Sheijk – den gamle diktatorn Mubaraks privata semesterställe. Och mycket riktigt , FN-chefen António Guterres vet som gammal sosse hur den politiska slipstenen ska dras. I Egypten hotade han med mänskligheten ”undergång”. Skrämsel är en beprövad politisk taktik.

Världens klimatpolitik går åt fel håll! Först när ett öppet samtal förs – för och mot IPCC:s siffror – kan utvecklingen ledas i en trovärdig riktning. Men de troende i moskén vid Röda havet är ett uppenbart hinder mot ett förnuftigt samtal om klimatet. De höga ledarna inser att man politiserar – men ändamålet helgar medlen tänker de. Det är deras metod för att få församlingen att lyda. De stackare som ligger med näsan i golvet och ropar ”IPCC Amen!” är nämligen troende och saknar vett och sans. Därför måste mulla Alestig redan i morgon justera sin procentsiffror och vrida upp ljudet i krisens megafon.

Det enda positiva händer på svensk hemmafront. Idag läggs en budget som är befriad från flera av sossarnas och Mp:s förvridna symboler. Sverige gör idag mer än tillräckligt i klimatfrågan i förhållande till nationens storlek. Slopandet av skattesubventioner till köp av svindyra elbilar är bara ett exempel. Fortsätt att rensa i skogen av symboler! Inblandning av dyr tallolja i dieseln bör exv slopas. Även när talloljan framställs och den förbränns sker ju utsläpp av CO2. Men det talas inget om detta. Tabu gäller. Liksom vid mötet i Sharm el Sheijk.

Torsten Sandström

Så här skria SvD den 6/11:

Pappa, du kanske sitter i fängelse på julafton

Vilken slemmig rubrik! Genom att rikta fokus på brottslingens barna så ska läsaren tycka synd om förbrytare. I ett stort reportage slår SvD upp familjefadern som dömts till fängelse för att ha olagligt deltagit i en klimataktion. Han är psykologutbildad och är nu klimataktivist på heltid inom Extinction Rebellion (XR). Alltså ännu en taliban som är närstående till Mp, ett parti som sitter i Sveriges riksdag.

Det intressanta är nu hur SvD hyllar denna lagbrytare – genom att ge honom vänlig plats en söndag – en person som satt sig över nationens demokratiska spelregler (och tänker fortsätta med det). Det sker i en tidning som annars skriar mot Trumps folk och deras läskiga framfart i USA. En tidning som förr varit en eftertänksam samhällskritiker har nu förvandlats till megafon för en galen vänster.

Så kan det gå när mediernas ägare struntar i journalistiken. Och bara tittar på lönsamma mediala ämnen om film, sport, teve,, bilar, bostäder och livsstil. Alltså medieägare som överlämnat tidningen till journalistkårens vänstergäng. Det vi ser är således den tredje statsmaktens undergång. Och nästan inga kritiserar det som sker. Antagligen tror man att världens undergång är nära. Men jag blir så förtvivlad.

Torsten Sandström

Den svenska modellen, dvs sossarnas konstruktionsritning för kontroll av Sverige, vilar tungt på hundratalet statliga myndigheter. Tanken är att dessa byråkratier ska tillvarata S-partiets intressen inom sina respektive politiska sfärer. Så står det förstås inte i föreskrifterna för myndighetens verksamhet. Där anges i stället de högt ställda och ädla mål som myndigheten ska främja (inte sällan är målen närapå omöjliga). Genom valet av ledamöter i myndighetens styrelse och utseendet av generaldirektör slås S-partiets intressen fast. Kvar står megafonmyndigheter, som ska tala om för svenska folket hur de bör leva och tänka.

Den svenska sjukan har sina rötter i nationens riksdag. Där sitter som bekant 349 ledamöter, som var och en känner sig kallad att driva sina politiska hjärtefrågor. Det rör sig därför om ett brett spektrum av idéer. Alla ledamöter i riksdagen lobbar för sina egna specialintressen, som de tror ska kunna göra Sverige bättre. Alla samhällsaspekter får på så vis sina förespråkare , som vill kunna slå sig för bröstet efter att ha lanserat en plan för en ny myndighet. Ett typiskt exempel är det nyligen stiftade Institutet för mänskliga rättigheter, med placering i Lund. Vad det är fråga om framgår tydligt av Institutets årsrapport 2022:

I Sverige finns sedan tidigare ett antal myndigheter vars uppdrag berör mänskliga rättigheter och där enskilda i vissa fall kan få sin rätt prövad. Det handlar bl.a. om domstolarna, ordinarie tillsynsmyndigheter samt Justitieombudsmannen (JO) och Justitiekanslern (JK). Institutet ska inte ta över dessa myndigheters uppgifter och ska t.ex. inte pröva enskildas klagomål. Institutets roll är att ta ett helhetsgrepp för att bl.a. skapa överblick över de grundläggande mänskliga rättigheter som enskilda ska vara tillförsäkrade och undersöka hur dessa i praktiken realiseras i människors vardag.

Trots uppräkningen av ett urval statliga organisationer – med liknande mål – är syftet att den nyskapade myndigheten ska ta ett helhetsgrepp. I stället för att rensa och slå samman existerande organisationer så läggs en ny till. Att skattebetalarnas pengar flödar är ju självklart. Så här skrivs det därför i årsrapporten.

Enligt Parisprinciperna ska en MR-institution ha tillräcklig finansiering för att kunna bedriva sitt arbete effektivt och vara oberoende av regeringen. De uppskattade kostnaderna för en rimligt bemannad svensk MR-institution har i olika tidigare sammanhang uppskattats till mellan 40 och 72 miljoner kr per år, baserat på en personalstyrka på 40-60 personer.

I lundafallet blev äskandet första året 50 miljoner, med påpekande om att mer pengar senare måste till. Märkliga internationella föreskrifter – ”Parisprinciperna” – tas som självklara bevis och pengarna rullar alltså.

Så ser det ut beträffande det förmodligen färskaste svenska myndighetstillskottet. Är mänskliga rättigheter verkligen ett huvudproblem för det svenska samhället? Tvärtom tycks alltför stort intresse riktas mot Human Right, varom mer i en kommande blogg. Och lundavarianten är ändå en mindre organisation i sammanhanget. Bland drygt 250 statliga myndigheter finns det sådana som har flera tusen anställda – personalen på Skatteverket uppgår till mer än tio tusen. Även om åtskilliga av dessa gör nytta så att pengar tillförs statskassan är det uppenbart att 20% sannolikt skulle kunna skäras bort direkt utan att verksamheten skulle lida av detta.

Enligt min mening borde därför allvaret kring byråkratiseringen lyftas av den nya svenska regeringen. Det rör sig om en cancer som lever på samhällskroppen. Särskilt i det perspektiv jag inlett med, dvs att många, många politiska korstågsmyndigheter – i stil med den nya i Lund – bildas för diffusa och vänsterinriktade syften. Tänk bara vilket krafttillskott denna nya organisation ger vänstern genom ett femtiotal väl artikulerade tjänstemän i Lund. Inom tio år kommer myndighetens personal sannolikt ha fördubblats. Och socialdemokratins maktsfär utvidgats.

Enligt min mening måste framväxten av en gigantisk byråkratisk statsapparat stoppas. Den nya regeringen bör omgående tillsätta en översynsutredning med direktiv om tuff rationalisering. Möjligtvis kan ett hot om osthyvling av statsbidragen med 10% vara ett effektivt vapen mot ovilliga myndigheter. Privata företag sparar nämligen och tar med jämna mellanrum bort personal. Men myndighetssverige expanderar däremot år efter år. Att produktiva sysslor inom vård och utbildning ökar går förstås att motivera. Men att svenska skattebetalare ska betala för en ständigt växande administration är tveklöst skadligt. Och att det delvis sker för att främja S-partiets vision om en egen kontroll av det svenska samhället är otillbörligt.

Torsten Sandström

Någon har antagligen reagerat över att jag i flera bloggar liknat Miljöpartiets politiker vid talibaner. Men det finns goda skäl för min liknelse. Partiets företrädare visar en trosvisshet som står över alla försök till sociala kompromisser. Klimatkrisen blir ett jämförbart faktum med islams dogmer. Och ve den som vågar ifrågasätta krisens existens. Med förakt och hån bemöts alla som inte rättar in sig i ledet. Bara Mp-politikernas ordval och kalla blickar andas talibanism av hög potens. Det politiska samtalet skjuts fyra hundra år tillbaka i tiden.

Vi möter alltså en annorlunda syn på politiken än vad som sedan länge gället i västerlandet. En antik romerskrättslig sentens föreskriver att en domare alltid måste lyssna på motparten innan beslut fattas. Som jurist vet jag också att mitt första intryck rubbats många gånger då motsidan lagt fram sina argument.

Sedan upplysningstiden har en liknande dogm om öppenhet gällt i västvärlden. Här har tvivel ansetts nyttigt som en katalysator för nytt tänkande. Och genom att låta åsikter mötas är tanken att förnuftiga lösningar ska kunna utkristalliseras. En liknande syn gäller inom vetenskapens samhälle. Forskarnas resultat ska öppet kunna diskuteras och ifrågasättas. Först när alla tunga namn inom vetenskapen är ense kan man tala om att ett fenomen är vetenskapligt bevisat.

Därför agerar klimatkrisens förespråkare som talibaner. Det är inte alls så att allt är klarlagt rörande uppvärmningens effekter. Det mesta som torgförs är modellbaserade antaganden, som kan visa sig brista. Och själva attityden ”att saken är klar” är ett mycket allvarligt tecken på just talibanism. Här bär FN ett mycket tungt ansvar. FN-chefen talar om att alla forskare är ense (konsensus råder)! Och han trillar nästan av podiet då han varnar för katastrofer i morgon dag. Det är faktiskt dårskap!

Min oro bekräftas av att svenska politiker och medier inte låter åsikter för och emot krisens bakgrund och effekter brytas i en öppen diskussion. Enbart krisens apostlar släpps fram och det med besked. I Sverige finns åtskilliga högt meriterade forskare som framfört kritiska argument mot alarmismen. Men de ges ingen plats i landets medier. Även i det politiska samtalet råder enkelriktning. Talibanismen tycks därför hårt förankrad i vårt land.

Även om Elsa Widding, nyvald riksdagsledamot för SD, inte tillhör forskningens samhälle har hon – med god naturvetenskaplig utbildning och många års erfarenhet av just energifrågor på hög nivå – en god kompetens för att så tvivel i riksdagen rörande talibanernas framfart där. Och reaktionen visar att Sverige påminner om Absurdistan. Politiker och medier häcklar Widding. Man bemöter inte hennes argument utan skriar enbart av förfäran.

Det är hög tid för Sverige att satsa på öppenhet. Upp med alla åsikter på bordet! Jag är säker på att vi på denna väg kommer att kunna fatta kloka beslut. Så sätt igång! Om det inte sker kommer talibanismen att visa sig lika katastrofal för Sverige som i Afghanistan.

Torsten Sandström

I Sverige talas det vitt och brett om forskningens frihet. Samtidigt har svenska politiker länge utvecklat regler som gör att forskare måste ansöka om tillstånd för att forska rörande sociala frågor med anknytning till enskilda individer. En statlig myndighet – en av tyvärr flera hundra i vårt land – ska nämligen genomföra en etikprövning av forskarens projekt. Alltså en moralisk granskning av studien!

Därför har det med lagens kraft byggts upp ett helt maskineri för att kontrollera och stoppa fri forskning. Den som bryter mot föreskrifterna riskerar åtal! Detta trots att straffrättsliga regler ändå finns ifall en forskare skulle göra ett övertramp som allvarligt kränker en enskild.

Även om det kanske finns en vänlig tanke bakom regelsystemet om etikprövning är det horribelt. Det innebär ett hinder mot just fria val av forskningsobjekt. Dessutom visar lagstiftningen en vansinnig tilltro till att administrativa metoder kan skapa ett bättre Sverige. Vad sägs om att en forskare i virologi av en etikprövningsmyndighet polisanmälts till åtal för att hon använt sig av faktiskt anonyma persondata i en studie om smittspridning? Eller att en pedagog – som i förskolan studerat barns språkliga kommunikation – råkat ut för samma byråkratiska övergrepp (meddelande om åtalsanmälan).

Det är ingen tvekan om att etikprövningslagens visar att Sverige är på väg bort från idealet om den enskildes frihet att forska om det han eller hon vill. Sverige har således blivit ett hemvist för byråkratsjälar. Kafka ryser i sin grav. Och en nation som ivrigt sysslar med dubbelmoral. Därför bör den nya svenska regeringen verka för ett slopande av etikprövningslagens! Bara själva stoppet blir ett tecken på ökad frihet inom forskningen.

Jag skriver detta med anledning av en läsvärd ledare i dagens SvD:

https://esvd.svd.se/p/svenska-dagbladet/2022-11-02/a/lagg-ner-etikprovningarna/1001/696879/32514697

Torsten Sandström

Läser i tidningen av Nyköpings kommun ska utreda om SD-företrädaren Rebecca Ädel spridit politisk propaganda i sin roll som lärare. Det är bra om luften rensas.

Enligt Stiftelsen Expo ska hon ha gjort detta. Nu är ju inte alls Expo något sanningsvittne utan en typisk vänsterorganisation. En sammanslutning – bland många politiska opinionsbildare – som svenska medier ständigt lanserar som hundra procent objektiva. Det trots att de flesta av dem spelar på vänsterns planhalva vad gäller exv klimat, u-landsbistånd och annan politisk propaganda.

Det hela väcker dock olustiga tankar om att en lärare som uttalar idéer som delas av SD utsätts för politisk granskning. Däremot sker – vad jag vet – ingen likande kontroll av rader av lärare med vänster- och kommunistsympatier. Min uppfattning är nämligen att antalet vänstersympatisörer inom lärarkåren är betydligt större än anhängarna till SD. Att Expo inte skriver om vänsterns lärare i katedern är ju klart som korvspad. Stiftelsen är ju till för att jaga krafter som Expo bestämt sig för att stämpla som rasistiska – med rätt eller orätt. En kommunistisk arab bekymrar sig däremot inte Expo om.

Vi ser en utveckling mot personkontroll, som den senaste fasen i vänstersveriges häxjakt på SD. Det är en skrämmande utveckling.

Torsten Sandström

WikiAtt svenska medier behärskas av vänstern är en sanning som knappast behöver motiveras. Det syns och hörs av sig själv. Förvisso är det ägarna som formellt har makten. Men de har retirerat. De kollar mediehusets balansräkning. Och tidningsföretagens överskott är inte längre nyheter och saklig rapportering. Det som skapar vinst är själva mediekarusellen: exv snack om film, teve, teater, livsstil samt annonsering för bilar och bostäder. Därför tillåts vänsterns journalister hållas.

Det finn alltså en logik bakom att Sanna Wolk från SULF (universitetslärarna) får en debattext publicerad i DN som i rubriken skriar att TIDÖ är ”ett hot mot den akademiska friheten.” Plötsligt fattar hon pennan – efter åtta år av socialdemokratisk statsfeminism och stöd till förfärande vänsterpedagogik. Vidare har under denna tid pengar regnat över projekt som baseras på ett uns av klimatalarmism. Men inte har SULF kritiserat sossarnas politik!

Som en särskild kritisk punkt anför Wolk att forskningen till stöd för kärnkraft läggs om. Hon tycks inte ha förstått vad åtta år med partierna S och Mp ställt till med. Dvs att kärnkraft lagts ned så att svenska folket och företagen måste hoppas på att det blåser för att få elektricitet för dagen. Tala om vrängande av ord!

På många arbetsplatser inom den högre utbildningen är intresset för fackföreningar i botten. De anställda jobbar hårt med forskning och undervisning. Och om man är med i facket så är det inte för att SULF har lysande företrädare. Man är helt enkelt rädd för att mista lönepåslag. Och man anser att SULF:s företrädare är karriärister (som saknar egentlig kraft inom basverksamheten).

Nu sällar sig Wolk till gruppen av vänsteranhängare. Hon sprider propaganda. Och blir i sig själv ett hot mot den akademiska friheten.

Torsten Sandström

Alex Schulman har blivit en av DN:s främsta politiska agitatorer. Det rör sig förstås om vänsterpolitik. I gårdagens DN försöker han förvandla svart till vitt på det oförskämda och förnumstiga vis som blivit hans signum.

Saken gäller en kvinnlig reporter från TV4 som i klotter i en anteckningsbok skrivit en spontan reaktion om Ebba Busch. Reportern har skrivit: ”Ebba Slebba”. Om en man skrivit något liknande hade det kanske blivit ett jäkla bråk. Men nu är det en kvinnlig reporter. Och framför allt rör det sig om en slemmig reaktion mot den nya regeringens Ebba Busch. Hur som helst är det osmakligt. Och reporterns ord borde kritiseras och sedan glömmas. Hon borde be om ursäkt.

Men Schulman spelar i samma politiska division som reportern ifråga. Därför påstår han att man som journalist kan vara ”opartisk även om man kallat Ebba Busch för Ebba Slebba”. Tanken är alltså att om en vänsterjournalist uppenbart tar politisk ställning, så som skett i anteckningsboken, så har personen ifråga ändå agerat opartiskt.

Schulmans slutsats är så korkad att en kommentar blir onödig – hon har agerat partiskt helt enkelt. Schulman och DN borde ha visat återhållsamhet. Men båda agerar inte som representanter för sakliga nyhetsmedier. Värre är att man gör det utan att skämmas. Vi ser alltså hur det svenska politiska samtalet polariseras. Svart ska förvandlas till vitt, menar Schulman och DN.

Jag är övertygad om att svenska medier spelar auktoritära krafter i händerna. Genom den oblyg vänsterpopulism tycker många svenskar att medier inte är att lita på, dvs att journalister vränger sina reportage. Det bådar inte gott för framtiden. Den polarisering som sker i USA syns även här. Och detta för att medierna inte länge för ett öppet och sakligt samtal. Schulman fungerar på så vis som en dödgrävare åt svensk demokrati.

Torsten Sandström

Vem eller vilka på bilden är brottsling eller brottsoffer? Wikimedia.

Upprörda vänsteranhängare och feminister klagar på reglerna i TIDÖ om utvisning för bristande ”vandel”. Några säger att de kränker brottsoffer, dvs de kvinnor som med eller mot sin vilja importeras till Sverige för att sälja sex. Vem kan tala om brottsoffer i denna hänsynslösa handel?

Den enögda svenska lagstiftningen om prostitution är hyllad av den svenska vänstern. Men därmed inte sagt att den är bra. Varför ska bara en av två parter i en överenskommelse om sex straffas och den andra gå fri? Kvinnor som lockar till sex främjar i högsta grad den brottslighet som drabbar männen. Det är ju fråga om förberedelse till brott! Det är orättvist. I flera bloggar har jag argumenterat för att antingen ska ingen straffas eller båda.

TIDÖ:s idé om utvisning på grund av bristande vandel ställer saken på sin spets. Det blir ju omöjligt att hävda skydd för den kvinna som flyttat hit bara för att främja brottsliga sexköp. Svensk lagstiftning funkar som ett flugpapper, som lockar utländska ligor hit med kvinnor som sexslavar. Den som hävdar att kvinnornas sexförsäljning är moraliskt har en tung bevisbörda ute. Deras verksamhet går ju ut på att främja brott. Det är enda anledningen att de befinner sig i vårt land.

Därför ser jag fram mot de nya reglerna om utvisning på grundande vandel i form av sexförsäljning. Bestämmelserna tar nu sikte på kvinnor som inte är svenska medborgare. Och någon rimlig anledning för att de i egenskap av utlänningar ska ha rätt att vistas i Sverige saknas alltså. Allt talar för att polisen får mindre jobb i framtiden. Och de utländska ligorna får en käftsmäll.

Dessutom tydliggörs den svenska dubbelmoralen med mannen, köparen, som brottning och kvinnan, säljaren, som påstått brottsoffer. Det kommer att bli intressant.

Torsten Sandström

I följande rubrik från DN igår syns hur tidningen försöker splittra Sverige. Bakom orden står förstås DN-vänsterns kulturchef Björn Wiman. Han säger:

Häpnadsväckande hur alla duckar när SD visar vargtänderna

Vilka duckar? Är det halva svenska folket som röstat för en ny svensk regering? Vänstern kan ju knappast sägas ducka, ty här demoniseras SD varje dag, timme och sekund. Det vi ser är den fortsatta häxjakt som under flera år varit så uppenbar. En strävan att beskriva SD:s väljare som kastlösa, som utanför samhällets ramar och en fara för eliter. I denna häxjakt har Wiman varit en aktör, låt vara att få lyckligtvis läser tidningens kulturdel. Men andra på DN är lika splittrande.

Ulf Kristersson säger ofta att han vill ena det svenska folket och upphäva splittringen. Det är vad en klok ledare bör säga, efter år av spott och spe mot SD från S-regeringar. Wiman och vänster gräver också skyttegravar. De vill se SD:s väljare som parias. DN bär ett stort ansvar för nationens elände.

Torsten Sandström

Orden från Stefan Löfvens mun förföljer mig. En svensk statsminister som påstår att han efter omkring sju år vid regeringsmakten inte sett det dödliga klanvåldet växa fram. Jag citerar: ”vi såg det inte komma”. Den man som länge suttit vid statens roder har alltså inte uppfattat en utveckling som många svenskar redan sett och oroar sig över. Givetvis kan det vara ett dumt försök från Lövfens sida att förklara bort ett totalt klavertramp. Men det är också fråga om något annat och viktigare.

Än en gång vill jag lyfta frågan om den svenska politiska klassen. En sida av detta fenomen är en sammanhållning externt. Klassmedlemmarnas gemensamma intressen gör att de mekaniskt verkar för sina egna villkor på ett vis som permanentar de politiska uppdragen, förbättrar lönevillkoren, höjer ersättningar vid avgång, öppnar dörren för väl betalda sinekurer på ambassader och internationella organisationer, skapar möjlighet att inlemma anhöriga i klassens skyddsnät osv. Detta är klassen huvudfunktion. Mönstret påminner om de skyddsnormer som tidigare eliter i den svenska historien slagit fast.

Givetvis gäller inte samma intresseinriktning internt inom klassen. Politikerns yrke är att målmedvetet arbeta för det egna partiets program. Märk väl att jag inte skriver att syftet är att verka för det egna folkets intressen. Ty politiska åtgärder som rör väljarna är enbart en fråga på ett lägre plan. För att främja en yttre gemenskap och samtidigt värna det egna partiets inre ställning blir reformer som tar sikte på medborgarna enbart ett verktyg. Vi har i åratal sett hur den svenska socialdemokratin i rader av valrörelser köpt röster från väljarkåren genom oblyga regn av penningbidrag. Väl beställda svenskar som röstar borgerligt har på så vis genom skattehöjningar tvingats finansiera S-partiets framtida makt.

Förvisso kan man säga att den interna konkurrensen mellan partierna skapar konflikter mellan partierna. Till saken hör att politikerna har goda skäl för att förstora dessa stridigheter. Åsiktsskillnaderna inom större delen av den politiska klassen har nämligen med tidens gång blivit tämligen små, något som svenska folket sett under de senaste åtta årens omställningar i den politiska sandlådan. Den ene har utropat sig till vinnare. Men det gör även den andre som nyss använt skattebetalarnas pengar för att få lugn och makt över spelet i barnhagen.

Min poäng är nu att det interna spelet mellan partiernas något olika program blir så påtagligt – eller kraftkrävande – att befolkningens bästa hamnar i skymundan på ledande politiker agendor. Stefan Löfvens uppdrag var att administrera en invandring av en storlek som svenska folket tidigare inte skådat. Enligt partiets program saknades utrymme för tuffa krav och rejäla försök att förmå de nyanlända att fjärma sig från den främmande kultur de hade med sig. Naiv välvilja och mängder av bidragspengar blev därför verktygen. Jag menar alltså att förmågan att se en hotande framväxt av en destruktiv klankultur låg helt utanför vänsterns spelplan (som den synts i partierna program). I stället brukade ledande politiker partiprogrammets analysschema.

För vänstern blev följden att ekonomiska och sociala skillnader föder utanförskap. Det är därför inte de nyanländas fel att en minoritet inom deras krets utvecklar en livsfarlig grad av kriminalitet. För denna analys hade S-politikerna god uppbackning genom sina vänner i den politiska klassens utkant, exv vänsterforskare med olika ämnesinriktning (här räcker det med att namnge kriminologen Jerzy Sarnecki). Följden blev att S-regeringens straffrättsliga arbete länge gick i stå med benäget bistånd från Morgan Johansson. Först några månader inför höstens val radades en handfull nödvändiga reformförslag upp. Alltså efter nästan åtta års väntan. Men då hade socialdemokratin tvingats skåda sanningen i vitögat och insett att ett hotande val förestod.

Avsikten med denna text är att än en gång nagelfara den svenska politiska klassens incitament. Den yttre sammanhållningen avser att befästa klassen gemensamma intressen. De inre relationerna har fokus på ofta smärre stridigheter mellan partiernas skiftande program. Socialdemokratins ideologi saknade helt verktyg att tackla en elakartad klanstruktur. Förorternas maffior behandlades därför med silkesvantar i och med att de inte ansågs bära något reellt eget ansvar. På så vis blir Lövfens ord om att ”vi inte såg det komma” helt logiska från S-partiets ledares utgångspunkt.

Ett utbrett dödligt våld – som regeringen delvis själv vållat – blev således osynligt för makthavarna under omkring sju års tid på Rosenbad. Men under tiden hade stora delar av det svenska folket länge en klar bild av problemtiken och hur den skulle hanteras.

I en normal demokratisk stat går det inte att dölja ett allvarligt problem så lång tid som skett i vårt land. Men här har socialdemokratin haft benäget bistånd med nationens kultur av politiska korrekthet och medievänsterns apologeter.

Torsten Sandström

Den nya regeringen – som lagt fram ett ambitiöst program (TIDÖ) för att avlägsna Sverige från en långvarig och av sossarna självförvållad kris -står inför en rad utländska och inhemska svårigheter.

På det externa planet är det kriget i Ukraina, inflationen, lågkonjunkturen och Mellanårsvalet i USA som hotar. Problemen är delvis sammanflätade. Särskilt oroande är troliga framgångar för Trumps rörelse inför valet av ett antal poster i Kongressen. Risken är stor att svårigheter för president Biden kommer att följa avseende USA:s idag omfattande stöd för Ukraina. Om trumpsidan på så vis strular är det troligt att Putin får överhanden i sitt anfallskrig mot Ukraina. För Europa och Sverige blir det synnerligen dåliga nyheter. De ekonomiska konjunkturerna riskerar att förvärras.

Men den nya regeringen har kanske ännu värre problem på hemmafronten. Initialt kan man nog manövrera mellan grynnorna i TIDÖ som sjövilda liberaler annars riskerar att stoppa. Men knappast på sikt. Här kan möjligtvis ett – efter Annie Lööf – reformerat C-parti bli en räddande dark horse. Men situationen är ytterst osäker.

Än värre är antagligen det allmänna politiska motstånd som Kristersson regering möter från visst håll på hemmaplan. Inte så att folk i gemen förväntas gå ut på gatorna för att protestera. Jag tror många inser att Sverige måste slå in på en ny väg. Min oro rör i stället det svenska massmediala komplexet. Inte så att mediernas ägare önskar jaga den nya regeringen. Aktieägarna har inte längre siktet inställt på nyhetsförmedling och politisk debatt. Dessa fenomen är numera bara enkla symboler för pressens ägare. De lever numera ekonomiskt på annat, nämligen på att smälta samman tidningens reportage med lukrativa rörelser inom film, teve, idrott, nöjen, livsstil, bilar, bostäder och liknande inkomstbringande skeenden. Ägarna låter därför vänsterns journalister hållas. De har därför övertagit opinionsbildningen.

Och den politiska rapporteringen blir förstås därefter. Redan samma vecka som TIDÖ presenterades märktes förändringen. När sossar tidigare avlämnat politiska reformförslag har medierna redan från början sakligt rapporterat syftena bakom den nya politiken. Därefter har oppositionens kritik presenterats, om än förstrött. Med TIDÖ har bilden ändrats tämligen tydligt. Utan att vilja förstå eller förklara TIDÖ:s intentioner har i stort sett hela den svenska journalistkåren omedelbart gått till frontalanfall mot TIDÖ. Vidare har man fortsatt sossarnas mångåriga linje att driva häxjakt på SD. Hela TIDÖ framställs som en konspiration från SD, trots att fler riksdagsledamöter från M, KD och L står bakom överenskommelsen (än de från SD).

Det vi ser är vänsterjournalisternas sammansvärjning mot den nya regeringen. Agerandet är helt motsatt det som förväntas av ”en tredje statsmakt”, som sakligt och oberoende ska kritisera såväl regering som opposition. En samlad kår av journalister – med få undantag – tar i stället ställning mot regeringen och förmedlar därmed vänsterns argument. En liten minoritet av svenska folket tillåts på så vis styra nationens politiska samtal. Det är sannerligen uppseendeväckande.

Att detta händer inom privatägda medier är trist, men en fråga för mediernas indolenta aktieägare. Det som upprör mig mest är vänsterjournalisternas framfart inom SR/SVT. Här orkar man knappast ens berätta om TIDÖ:s innehåll och intentioner. I stället innehåller rubrikerna hos Ekot, Rapport, Aktuellt mfl direkta anfall på den nya regeringen och SD. Utan omsvep påstås regeringen planera reformer som skadar invandrare, fattiga, sjuka och andra behövande. Som sanningsvittnen inkallas civilsamhällets samtliga påtryckarorganisationer avseende u-hjälp, klimat, barnrätt, socialbidrag, sjukdomar osv. Det är inte fråga om journalistik i traditionell mening. Det vi ser är renodlade politiska kampanjer mot regeringen och SD.

Därför återkommer jag till min tidigare slutsats i flera bloggar. Det svenska samhällets främsta problem är av medial natur. Det består i att medieföretagens ägare struntar i sin styrning av medierna för saklig och oberoende rapportering. På så vis har man släpp vänsterns propagandister fria i tidningar och andra stora mediehus. Man kan därför säga att svenska etablerade medier inte längre fyller den uppgift som konstitutionella experter så gärna vill tala om. En av demokratins grundvalar är således hotad.

Att tala om denna allvarliga fara är dessutom tabu. Så är det i Absudistan.

Torsten Sandström

Följande rubrik i DN väcker stor irritation:

Morgan Johansson (S) kräver Billström på svar om SD och utrikespolitiken

S-partiet fortsätter siklappjakt på SD, precis som partiet styrs av kriminella. Att så inte är fallet vet förstås sossarna. Men man tror att det fortfarande finns väljare att vinna – eller kanske snarare väljare som kan hindras lämna S – genom att fortsätta den mångåriga häxjakt som de vänsterliberala länge bedrivit. En häxjakt som liberala brittiska The Economist häromveckan dömt ut som odemokratisk och osaklig. Särskilt som S-partiet mycket länge haft ett intimt samarbete med Kommunistpartiet i Sveriges riksdag, en rörelse som bytt namn till V-partiet.

Den som mot denna bakgrund granskar Johansson krav ser direkt hur enögt han agerar. Bara för ett halvår sedan skrev S ett ”avtal” med kommunisten Kakabaveh. Och detta avtal rörde inget annat än just utrikespolitik. Och genom avtalet räddades tillkomsten av Magdalena Andersson regering. Tala om samarbete med kommunister inom utrikespolitiken!

Sossarna har utvecklats till ett parti utan andra principer än den egna makten över Sverige. Rädda vad som räddas kan är linje nummer två. Ett sådant politiskt part kan inte ha någon framtid i en svensk demokrati. Det är just det vi sett i höstens val. Vi skådar ett S-parti som passerats av den politiska utvecklingen. Det rör sig om en högsta grad självförvållad nedgång…

Torsten Sandström

T-banans linje 13 i Stockholm – den röda linjen – är motsatsernas spel. Från söder reser många invandrare norrut – dvs från förorternas områden med betydande inslag av utanförskap. I motsatt riktning, alltså söderut, färdas medborgarna från Lidingö och Östermalm in mot jobb i centrum. Det är fascinerande att iaktta skillnaderna mellan dessa två grupper av resenärer. Tydliga mönster finns givetvis beträffande hudfärg, förekomst av slöjor och tungomål. Det är inget ont i det.

Häromdagen (på väg från Huddinge sjukhus) äntrade jag linje 13:s station Masmo för färd norrut till ändstationen Ropsten. De resandes sammansättning speglade de sociala mönster jag nyss nämnt, givetvis plus inslag av ”vanliga svenskar”. Men denna dag rådde det kris. Två unga färgade tjejer omkring 14 år gamla råkade i bråk med två (för dem okända) något äldre killar från Afghanistan som stigit på och satt sig mitt emot. Oklart är vem som började rabaldret. Men ordet ”hora” uttalades många gånger. Ett långvarigt skrikande följde från dem alla, men mest från den aktivaste tjejen, som var påtaglig lättklädd, närmast i bikini-stil.

Männen reste sig flera gånger och utdelade (lätta) sparkar och hotfulla gester och ord. Grälet fick en synnerligen hög ljudvolym. Mängden resenärer i rusningen hem efter arbetsdagen såg rädda eller irriterade ut. Efter varandra försökte två modiga kvinnor tala om för de grälande att man önskade få lite lugn och att det vore bäst om tjejerna flyttade till lediga säten längre fram i vagnen. Först efter ett stegrat bråk tog flickorna reson under bittra ord om att det var killarna som började, vilket kanske var sant. Från de nya sätena sänktes ljudvolymen och bråket upphörde.

Något skamsen förhöll jag mig passiv från min position på första parkett. De två killarnas hotfulla attityd resulterade i att jag inte vågade, helt enkelt. De unga männen utstrålade nämligen kampvilja och strävan efter att ta plats. Kritik från en äldre man hade kanske fått konflikten att eskalera. Vad vet jag. Vid T-centralen lämnade de stridande vagnen.

Min upplevelse är bilden av en kulturkrock. Till stor del sammanhänger den med svenska samhällets oförmåga att genomföra en integration värd namnet. Till nationen har länge unga killar utan familjer lockats, dvs de ensamkommande som det skrivits spaltmeter om. Vilken typ av inlemmande har de fått i svenska kultur. Och många av de barn som följt med sina föräldrar till Sverige har inte heller fått lära sig det nya samhällets umgängesmönster. Vilsna mammor och papper från förorterna har kanske inte en aning om hur man bör agera visavi sina barn för att klara livet i vårt land. De sitter nämligen i sina getton och ser på parabolteve från hemländerna.

Okej att det även förr ibland varit stök på tunnelbanan med drogpåverkade. Men det jag berättar om är en följd av ett misstag som svenska politiker ansvarar för och borde ha undvikit. Man borde inte ha lockat hit invandrare (särskilt inte ensamkommande). Man borde ha satt stopp innan floden blivit bred. Man borde ha jobbat med språktvång, låglönejobb och bidragstak. Om föräldrar tidigt slussats in i svenskt kneg hade de sannolikt fått en något bättre grund för att styra upp sina barn så att det för svensk kultur främmande bråket på linje 13 inte inträffat.

Torsten Sandström

Rader av sosseregeringar har använd utrikespolitiken för att vinna billiga inhemska politiska poäng. Man har skrutit vitt och brett om insatser jordklotet runt. Och exv satsat minst 40 miljoner på struntfrågan att se en svensk utrikesminister – Margot Wallström förstås – i FN:s säkerhetsråd. Det har kostat pengar.

Och Sveriges förnumstighet har retat nationer som vi ogillar, men inte har någon särskild anledning av ta strid med. Sveriges medlemskap i NATO blockeras som bekant på grund av att sosseregeringar gullat med allsköns kommunister från Kurdistan. Kakabaveh skrev till och med ett ”avtal” med sossarna för att rädda Magdalena Anderssons post som statsminister. UD har sedan Olof Palmes tid ständigt varit sossarnas dyrbara lekstuga.

Nu säger Tobias Billström, ny utrikesminister, att Sverige ska odla sina kontakter i ”närområdet”. Knappast ett genidrag, men jämfört med sossarnas hyllande av sin egen politik ett förnuftigt beslut. Bort med symbolfrågorna – ”feminismen”, ”globalismen och självgodheten – och in med kloka och viktiga nära relationer. Det är så självklart så man undrar vad sossarna egentligen tidigare sysslat med.

Svaret är som vanligt att spela en teater där S-partiet framstår som världens frälsare. Att på så vis bygga ett nätverk för kontroll av nationen. Alla listigt uträknade noder i nätverket går ut på suga till sig nationens väljare (inte att bygga lagoma utrikesrelationer). Om bygget medfört ett bättre Sverige har enbart varit en sekundär fråga. Det gäller kontroll av röster.

Torsten Sandström

Malmö kommuns mångåriga ordförande Stjernfeldt-Jammeh anklagar Skånetrafiken för att man sköter busstrafiken i kommunen dåligt. Bussföretaget har nämligen dragit in ett antal busshållplatser efter att nio bussar under onsdagen utsatts för stenkastning och fått rutor krossade av ungdomar. En busshållplats slogs även sönder.

I stället för att kritisera ungdomarnas huliganfasoner och föräldrarnas slapphet så bråkar Stjernfeldt-Jammeh med bussföretaget, som bara försöker skydda personal och egendom. Om man ska döma efter hennes agerande och efternamn så står hon närmare våldsverkarna än ordningsmakten. Att hon i många år behållit sitt uppdrag inom kommunen måste delvis bero på att hon ständigt tagit ställning för klanernas medlemmar.

Hennes agerande visar att TIDÖ markerar en tydligt och viktig gräns genom svensk politik, mellan de som värnar rättsstaten och de som – i likhet med Stjernfeldt-Jammeh – tycker synd lagens överträdare och inte vågar sjunga ut om samhällets kris. Att kritisera bussföretaget är ju inte klokt.

Förvisso är det polisens uppgift att upprätthålla ordningen i kommunen. Men för politikerna gäller det förstås att hjälpa till och ta sitt ansvar för reformering av Malmö som ett extremt samhälle för utanförskap. Ett samhälle som kommuner i Stockholmsregionen – och staten – tvingas ge miljardbidrag årligen för att få Malmös ekonomi att gå ihop. Det besätta fattighuset, Malmö, tycks sakna politisk sjukdomsinsikt. Kommunen spenderar som om man var på grön kvist. Och kommunens ledande politiker skäller på ett landstingsdrivet bussföretag som bara vill skydda sin verksamhet och sina anställda.

Att boende drabbas av indragning av busshållplatser är klart och olyckligt. Men det beror på Stjernfeldt-Jammehs långvariga lovsång till huliganerna. Man undrar hur hon har det ställt med fattningsförmågan? Något allvarligt fel måste finnas. Eller så är det bara sossesjukan.

Torsten Sandström

Föreningen har idag en debattartikel i SvD där statens många olika specialinriktade stöd till olika projekt inom näringslivet gisslas, se länken nedan. Föreningen talar om minst 50 miljarder per år i satsningar på rader av politiskt korrekt riskprojekt.

Alltså hej-och-hå från politikernas sida och miljoner och åter miljoner rinner iväg. Vad säger att staten är bäst på företagande? Planekononomiernas misslyckanden förskräcker.

Staten ska satsa på sin kärnverksamhet! Och den omfattar inte riskfyllda projekt. Låt folket behålla sina pengar!

https://www.svd.se/a/P44KvR/skattebetalarna-enorma-belopp-gar-till-foretagsstod-utan-nytta

Torsten Sandström

Så här säger propagandisten Katrine Marçal i dagens DN om den nya brittiska premiärministern Richi Sunak:

Att vara en välkammad kostymkille kommer inte att räcka

Vilken utöka analys av blixtrande snilleblixtar från DN:s socialistiska utsände i London! Det hon skriver vet redan 100% av DN:s läsare.

Att en till antalet läsare stor tidning som DN har en uppenbar vänsterjournlist som korrespondent från London säger att om tidningens övergång från liberalism till vänstertugg. Varje dag och på nästan varje sida framför DN socialdemokratins idéer. Mitt korta svar på rubriken ovan blir därför:

Att vara självklar vänsterjournalist i DN räcker!

Därför är det inte heller att undra på att Marcal emellanåt används som SVT-kommentator från London. På så vis vet SVT att åsikterna är de rätta. Så funkar det som kallas public service.

Det något märkliga är att aktieägare i mediekoncerner inte tycks ha någon politisk heder i kroppen. Man talar om liberalism. Men sprider sossepropaganda. Man talar om öppenhet. Men har en journalistkår som driver vänsterpolitik och inte ger motsidan någon rimlig chans att förklara sina åsikter. Utvecklingen tyder på att ägarna inser att en öppen politisk diskussion i svenska medier inte skapar några vinster. Därför låter man sina språkrör från vänster hållas. I stället fyller DN sin tidning med mediaindustrins lättviktiga svammel. På så vis kan nöjesindustrins mediala på produkter säljas och dessa varor har en hög lönsamhet. Därför fylls spalterna med gangsterrapp, amerikanska filmer, sport osv. Det DN förlorar på gungorna (läs saklig nyhetsrapportering) tar de stora mediehusen igen på nöjen, livsstil, psykologidrövel, bilar, bostäder osv. Och några sidor klimatskräck kittlar kanske några läsare som gillar kriminalromaner. Därför får Marcal hållas. DN:s ägare struntar ju i de läsare som vill se en allsidig rapportering.

Torsten Sandström

Socialdemokratins förvaltare av Svenska kyrkan. Ceremoniernas mästare.

Den svenska kyrkan är ett bra studieexempel på den svenska socialdemokratins strategiska plan för kontroll av samhällsmakten i Sverige. Liknande planer finns för rader av andra politikområden, såsom arbete, bostad, skola, försvar, sjukvård, beskattning och inte minst kultur i vid omfattning. Att Åkesson nobbas till nobelmiddagen förklaras av år med sossar i stiftelsens ledning.

En av naturliga skäl konservativ kristenhet har efter snart hundra år besegrats och tagits över av S-partiet. Ärkebiskopar driver sossepolitik och vill öppna Sveriges gränser för invandring. Kyrkan predikar klimatkrisens budskap. Och näst högsta hönset i kyrkan – snäppet under ärkebiskopen – är en känd medlem av den svenska politiska klassen, nämligen fd LO-odföranden Vanja Lundby Wedin. Nu pensioneras sittande ärkebiskop. Kvar sitter sossarnas kyrkoideolog. Och feminismen har ett tungt grepp över en svensk kyrka, trots Bibelns många ord om motsatsen. Så är det i Absurdistan.

Då jag är hedning – eller rättare sagt inte troende på två tusen år gamla sagor – är händelserna likgiltiga, frånsett exemplet på sossarnas ”masterplan” för Sverige. Om den talar få. Medierna är för vänstern och feminismen. Och svenska statsvetare spelar med i socialdemokratins plan för nationen (utan att granska den i fogarna). Vi ser ett givande och tagande mellan socialdemokrater och sängvätare, förlåt statsvetare.

Därför sjunger jag gärna följande psalm:

Sossarnas kyrka i fädrens land,
korrektast bland samfund på jorden!
Vida hon famnar från strand till strand,
fast är hon grundad av Palmes hand,
byggd till hans tempel i Norden.

Torsten Sandström

Rubriken tar sikte på en uppmärksammad gruppvåldtäkt i en park i Malmö för några dagar sedan. Grabbarna togs av polisen på bar gärning. I landets traditionella medier har min rubriks ord använts med ett viktigt undantag: ”från arabvärlden”. Det sedvanliga skälet är att medierna säger sig inte vilja stigmatisera invandare. Men på så vis mörkas en viktig förklaring till det skrämmande som sker i Sverige.

Att infödda svenskar begår gruppvåldtäkter tillhör undantagen. Men inom vissa invandrares klaner odlas ett förakt för svensk kultur och kvinnans ställning där. De talar om horor. Det svenska samhället duckar och går inte till motanfall.

Det minsta man kan begära av medierna är att de framhåller brottslingarnas tillhörighet till klanerna och deras samhällsfientliga kultur. Detta innebär ingen stigmatisering – det handlar om sanningen – och svenskar är i allmänhet inte så dumma att de drar alla nyinflyttade över samma kam. Alla inser att arabkillarna tillhör en minoritet.

Att inte vilja säga sanningen är en av PK-ismens grundfel. På så vis går medierna klankulturens anhängare till mötes. Den muslimska kulturen innehåller flera motbjudande former av förtryck, framför allt avseende kvinnor. Att landets kår av feminister spelar med i mediernas mörkande av arabkillars allvarliga övergrepp är (nästan) ofattbart. Svenska män pucklas nämligen på – inte sällan med rätta. Men att fem unga araber häktats för att de begått en gruppvåldtäkt råder det största möjliga tystnad om.

Hur ska medier och feminister kunna förklara sin stora passivitet för brottsoffret?

Torsten Sandström

Är deckarförfattaren Jens Lapidus känd? Mannen som tjänat snabba cash?

Igår morse tilläts han breda ut sig i SR P1 Morgon. Med detektivens känsliga tentakler hade han nämligen listat ut förklaringen till den svenska våldsvågen och det dödliga skjutandet. Det rörde sig inte alls om konkurrens om narkotika och illegala affärer meddelade mannen med röntgenblick i stil med stålmannens. Nej, det berodde på att ungdomarna var ”lättkränkta” och ”hypermaskulina”. Därför måste de omedelbart slå tillbaka mot sina motståndare.

Gäsp, tänkte jag vid mitt morgonté. Ännu en psykologisk siare. Så går det om man förläser sig på kriminallektyr och den svenska nationens vanliga PK-tankar. Tänk om den juristutbildade Lapidus i stället studerat böcker om klaner och intresserat sig för enkla statistiska modeller.

Under drygt tio års tid har Sverige sett en invandring på omkring 1 miljon individer. Vi har däremot inte sett några rimliga metoder för integration, vilka i och för sig blivit svåra med tanke på att nationens befolkning ökat med 10% på kort tid!

Vi står med andra ord inför flera hundra tusen ungdomar som vuxit upp i utanförskap och där många aldrig sett pappa och mamma någonsin gå till jobbet. Ungdomar som klarat sig dåligt i skolan, delvis på grund av den svenska dogmen om att hemnationens språk måste främjas. Några få procent av dessa unga människor har blivit villiga offer för sina hemländers klankulturer, där staten är en fiende och klanen är rättesnöret. Kanske rör det sig om en grupp på omkring fem till tio tusen personer. Men ack så farlig. Då de sett sina svenska klasskamraters ekonomiska standard har klanens mönster blivit en hävstång för att vända ryggen mot det svenska samhället. Genom kriminell affärsverksamhet har de kunnat skaffa sig pengar, vapen och olika värdefulla attribut. Våldet är deras credo inom affärsverksamheten. Med pengar i näven bekräftar de tesen att ”cash is king”, en ide som Lapidus för övrigt gjort till sin.

I stället för att tala om storskalig invandring, frånvaro av integration och klanernas kultur strör Lapidus psykologiska dimmor om lättkränkthet och hypermaskulinitet. Förvisso odlas mansideal inom klanerna. Men centrum är klanens självständighet och obegränsade makt. Detta leder naturligt nog till häftiga reaktioner. Men dessa sammanhäger inte med någon mystisk psykologi ute i förorterna. Det rör sig om klanens urgamla funktionssätt.

Allt detta borde Lapidus förstå. Om han läst på. Men i han PK-värld är delar av sanningen tabu. Med Lapidus näsa för snabba cash borde han veta bättre. Och framför allt vågat mer.

Torsten Sandström

I dagens partiledardebatt i riksdagen hävdar Magdalena Andersson att SD styr landet:

– Nu är det upp till Sverigedemokraterna och deras regering. Vi måste ta tillbaka den demokratiska kontrollen.

Innebörden är att SD saknar demokratisk legitimitet. Och att den nya regeringen inte är demokratisk. Det är ju inte klokt att detta sägs i riksdagen av en sosse, vars parti länge regerat med stöd av kommunisterna, som av lätt förståeliga skäl bytt namn till Vänsterpartiet. Hennes gamla sovjetiska vänner, med miljoner människors blod på sina händer, är således mer demokratiska än SD! Det är ju inte klokt.

Det vi ser är enbart en fortsättning på S-partiets häxjakt på SD där alla medel är tillåtna. Orsaken har inget med demokrati att göra. Det rör sig om att SD blockerar sossepartiets framtida makt över Sverige. Och att sossarnas gamla anspråk att ”äga” den svenska nationen punkterats.

Sossarnas agitation är så svag att det inte finns ord för det. Så agerar ett blint parti. En rörelse som i snart hundra år berusats av makt och nu är inne i en lång baksmälla. Sossarna tycks alltså inte sluta med flaggan i topp. Som taskspelare går man således mot historiens skräpkammare.

Torsten Sandström

Den som följt mina bloggar inser att jag hävdar att socialdemokratin sedan länge byggt en ”masterplan” för Sverige. Den går ut på att kontrollera svensk politik och strategiska verksamheter i landet. Kontrollen är delvis lagfäst, delvis inofficiell. Men tanken är att på alla plan främja S-partiets intressen. En viktig roll spelar här den statliga byråkratin och dess flera hundra generaldirektörer.

Nyss skrev jag om den journalistutbildning som Olof Palme lanserat. Mer känt är hur man styrt den svenska skolan – av vägen och ned i diket – genom offentliga byråkratier och civila organisationer med sossar i toppen (exv Lärarförbundet och Hem och skola). Svenska kyrkan har sin Vanja Lundby Wedin. Och hela kultursektorn står under sosseinflytande. Många, många fler exempel finns.

Naturligtvis omfattar kontrollen även Nobelstiftelsen, där exv förre chefen Heikensten är en gammal slug sosse (han företräder även partiets kontrollambitioner som nuvarande ordförande för det sk Finanspolitiska rådet).

Sossarnas mångåriga försök att behålla makten över Sverige har som bekant baserats på en häxjakt på SD. På alla plan har man försökt dödskallemärka SD och få dess väljare att framstå som parias. Att Nobelstiftelsen fortsätter på denna linje är ett bevis på ett stort svensk samhällsproblem: existensen av socialdemokratins maktsystem vid sidan om svensk grundlag. Det är beklämmande att S-partiet tillåts dominera viktiga offentliga och civila samhällssfärer oavsett om partiet sitter vid regeringsmakten eller inte. Sverige blir inte en normal demokrati förrän detta korporativa nätverk raseras.

Jag tycker därför att ledarna för M, KD och L bör börja med att samfällt tacka nej till nobelfestligheterna! Typisk nog har kommunistledaren bjudits in men inte Åkesson!

Torsten Sandström

Ganska ofta funderar jag över vilket problem som är Sveriges främsta. Det är inte enkelt att säga, ty nationen har ett knippe av gamla politiska tillkortakommanden. Dessutom är problemen länkade till varandra, på så vis att en alltför lång tid av socialdemokratisk makt över nationen byggt en grupp svenska svarta hål. Det ena har gett det andra osv. Tillsammans ger de en bild av av samhällskontroll via S-partiets och statens olika organ. Det frihetsideal som många gärna vill hylla har på så vis trängts tillbaka genom en mångårig politisk praktik. Sverige har – tillsammans med Frankrike – därför utvecklats till Europa mest centralstyrda demokrati.

Om jag tvingas att vara konkret och ta ställning till nationens främsta dilemma tvekar jag ändå inte. Sverige har utvecklats till ett medialt enkelriktat kontrollsamhälle. Men vid demokratins födsel under senare delen av 1800-talet drevs utvecklingen av en frihetligt liberal press. Många skickliga och väl utbildade pennfäktare drev en öppen politisk diskussion. Mediehus med olika inriktning konkurrerade om ordets makt över politiken. Alla politiker insåg att det massmediala ordets makt var avgörande för framgång i kampen mellan krafter till vänster och höger. Av naturliga skäl hade väl utbildade liberaler i allians med kommersiella tidningshus initialt ett stort försteg. Men vänsterns idéer hade många och goda pennor och en bred publik. För socialdemokratin var alliansen med August Strindberg en viktig händelse. Länge lyckades ändå liberaler och högerkrafter tillsammans med penningstarka mediehus balansera en framväxande djungel av vänstermedier. Än så länge rådde alltså en form av jämvikt mellan akademiska skribenter (liberaler och högerkrafter) samt arbetarrörelsens engagerade journalister.

Det var då det. För socialdemokratins ledning blev tidigt en vilja att kontrollera massmedierna en fråga av första rang. Initialt gällde det att hålla tillbaka mediehusen politiska makt. Kontrollen av public service gick till en början ut på att eftersträva balans mellan höger och vänster. Men socialdemokratin önskade gå längre och sökte vinna politisk kontroll av svenska medier. Äldre läsare av denna text minns hur den svenska staten länge försökte hindra privata medier att från utlandet sända radio till svenska lyssnare. Ett annat S-vapen var att beskatta den annonsering som då gödde se stora konkurrerande mediehusen.

Socialdemokratins strid för att styra mediernas politiska innehåll har sina rötter i det sena 1950-talets första journalistutbildning och framför allt Olof Palmes intensiva kampanjande fram till rollen som utbildningsminister 1967, två år innan han blev Partiets ordförande. Det är under detta skede som staten verkar för att kontrollera utbildningen av landets mediala skribenter och rapportörer. Genom offentlig finansiering av en lång rad statliga och landstingskommunala journalistskolor lyckades S-partiet få ett direkt inflytande över hundratals unga människor på väg in i mediehusens redaktioner.

En stark skiftande kvalitet och stark ideologisk övertygelse präglade de många skrivarskolor som skulle bygga vänstern stark. Om det var kommunism som predikades spelade inte stor roll för socialdemokratin – huvudsaken var ju en kamp mot högerns och marknadens krafter. Det är enkelt att förstå hur vänsterns kursplaner förmådde sporra journalister under utbildning att bli trogna de värderingar som ansvariga lärarna lanserade. Genom mediesamhället gyllene skimmer framstod sysslan som journalist som lockande. Detta särskilt som kritisk redovisning av fakta kom att retirera för skribentens ego och önskan att reformera samhället i vänsterns riktning. Journalistens yrke blev alltmer likt predikanten, som lade ut texten om mänskliga rättigheter. Hellre än att presentera fakta gällde det att frälsa folket från ondo, dvs från marknadens kapitalism.

Jag menar att det är ungefär där vi befinner oss än idag. Till dagsbilden hör mediehusen vacklande ställning ekonomiskt sett. Medieföretagens ledningen förmår inte längre upprätthålla kraven på högkvalitativ faktajournalistik. Dessutom har mediesamhället interna logik bidragit till att släppa vänsters krafter fria. Det finns nämligen mer lönsamhet i skriverier om teve, film, musik, sport osv, än i nyhetsbevakning genom dyra experter. Och dessutom: vilken mediechef vågar läxa upp en statligt utbildad journalist som kräver frihet att tycka och tänka som han eller hon vill? Resignerat tillåts därför vänsterliberala journalister fortsätta med sin eviga åsiktsjournalistik. Detta är förklaringen till att svenska journalister till omkring 70% lutar åt vänster.

Min hastiga historieskrivning avspeglas givetvis även i statens egna mediala skyddsling, dvs public service. Svaga chefer – med vänsterinriktning – låter här journalistskolornas predikanter hållas allmänt sett. Även om lagliga föreskrifter finns för oberoende rapportering är kontrollen av övertramp rena inbillningen. Hur skulle det för övrigt se ut om juridiken tilläts stävja de troende journalisternas sanningsrapporter? Inte kan fanornas bärare tillåtas stoppas av auktoritära jurister!

Kontentan är alltså att socialdemokratin tagit hem det det mediepolitska spelet. Genom att en aktiv klick vänsterjournalister dominerat medierna har Palmes önskedröm blivit verklighet. Vänsterns makt över medierna har i åratal varit ett faktum, anser jag. Fenomenet har blivit ännu ett tabu som ingen tillåts ifrågasätta. Utan tvekan bevisas min förklaring av rader av svenska valrörelser, där vänstern (med allt mindre marginaler) segrat, trots att det svenska folket blivit alltmer kommersiellt inriktat och allt mindre visat tilltro till vänsterideologi. Ändå har folket allmänt sett röstat som medierna lärt ut. Så har det varit i österlandets diktaturer. Så blev det genom statliga manipulationer även i vårt land.

Torsten Sandström

Jag kan förstå att staten genom en myndighet gärna vill annonsera avseende nyss fattade politiska beslut som är nödvändiga för medborgarna att ta del av. Alltså viktiga lagreformer od som trätt i kraft viss dag och som måste uppmärksammas.

Den självgoda och fåniga annonsering som exv Arbetsmiljöverket eller Försvarsmakten ständigt sysslar med är däremot ett allvarligt ofog som den nya blå-gula regeringen måste sätta punkt för. Det rör sig ju om att använda skattebetalarnas pengar för ideologisk propaganda. Sådan ska staten inte syssla med i en demokrati. Politiska beslut från riksdagen måste tala för sig själva. Och myndigheternas interna åsikter om ditt och datt kan framföras på deras hemsidor.

På bilden ser vi hur Arbetsmiljöverket i en dyrbar annons försöker ta åt sig äran av att skyddsåtgärder utvecklats i samverkan mellan företag och anställda. Myndigheten fullföljer sin linje med att utannonsera fåniga sagor för barn. Tidigare har jag på bloggen lagt ut liknande annonser från Försvarsmakten som – i avsaknad av ett försvar värt namnet – gärna vill visa på att man har en politisk korrekt syn i könsfrågor.

Vilken nytta gör reklam av detta slag? Ingen. I grunden är det enbart fråga om politisk legitimering. Se så bra vår myndighet är! Låt medborgarna själva dra en sådan slutsats om det finns anledning till detta. Det offentliga ska nämligen inte pracka på enskilda politiska åsikter. Särskilt inte om det är medborgarna som betalar propagandan.

Torsten Sandström

Just nu pågår stora demonstrationer i Iran och runtom i världen mot den persiska terrorregimen. Kvinnor bränner sina slöjor och klipper håret. De protesterar mot en könsförtryckande islamsk ideologi, som går ut på att låsa in kvinnor bakom åldriga normer om könsstympning, klädsel, uppträdande och ordval. Det är en befrielse bara att höra talas om det uppror som pågår mot religionens blodiga övervåld. Jag hoppas på mullornas fall!

Om jag förflyttar blicken till Sverige så talar den nya regeringen med all rätt om hur socialdemokratin under åtta år misslyckats med inlemmandet av invandrare i en svensk kultur. Det rör sig om språk. Det rör sig om arbete för egen försörjning. Men det rör sig också om kvinnoförtryck. Här har det officiella svenska samhället hittills enbart intresserat sig för det man kallar ”hederskultur”, ett täckord för nationella klaners egen rättskipning, som ibland får dödlig utgång. Däremot har Sverige struntat i den muslimska kvinnorollen som den uttrycks i underkastelse, slöjor och en uppenbar ojämlikhet mellan könen.

Jag menar att svenska politiker här visat stort oförnuft och feghet. Det är just frånvaron av mod att peka med hela handen som är det allvarliga. När det gäller svenska mäns tillkortakommanden – och de är uppenbara – han det offentliga Sverige sannerligen inte tvekat att ingripa med hård kritik. Det har jag inget emot såvida ingreppen är baserade på sund analys.

Men när det gäller muslimska kvinnor här i landet har det samlade Sverige visat största feghet. I stället talar man om respekt. Och visst har muslimska kvinnor rätt att göra sina egna religiösa val, inbegripet slöjor och liknande. Det är en privat rätt, som samhället har rätt att förbjuda vid kollision med allmänna intressen. Den svenska staten måste enligt min mening agera tufft för integration. Och därför motverka att slöjor används i offentliga sammanhang, inom vård, skola och i andra publika relationer.

Jag kom att tänka på saken då jag ännu en gång på SVT – God kväll – sett hur en muslimsk kvinna i egenskap av kock uppträtt i slöja. Som sagt är det inte första gången som SVT presenterar detta förtryckande scenario. Jag har inget emot de aktuella kvinnornas medverkan i teve. Men den borde villkoras av att de uppträder utan förtryckande symboler. Någon svarar att de aktuella kvinnorna inte upplever slöjor som negativa symboler. Struntprat säger jag, ty i grunden beror deras åsikter på samma religiösa dogm som kvinnor i dagens Iran protesterar mot. Det rör sig inte om religionsfrihet, utan om en manlig ideologi som baseras på makt över kvinnans kropp och själ.

Den svenska staten måste följa i Frankrikes fotspår och i lag förbjuda slöjor inom verksamhet som kan kallas offentlig. Det gäller ju att skapa goda föredömen för en uppväxande generation. Ska det vara så förbaskat svårt att förstå? Att sossar agerar vindflöjlar är en sak – de har åtta års trist historia bakom sig av fjäskande för läskiga svenska mullor och förtryckta muslimska kvinnor i landets utanförskapsområden.

Men en ny svensk regering bör sätta ned foten. Det rör sig ju om vettig integration – en svensk bristvara. privatliv är en sak. Den offentliga arenan måste hållas fri från förtryckets symboler!

Torsten Sandström

SvD kallar sig som bekant ”obunden moderat”. Man förväntar sig alltså en allmän förståelse och uppslutning bakom TIDÖ. Men detta händer inte. Tidningens kår av journalister, som lever på statligt presstöd, känner ingen hemhörighet inom högern. De lever i vänsterns förlovade land. Och det innebär att all vänsterkritik mot TIDÖ presenteras tydligare än själva innehållet i överenskommelsen.

TIDÖs bas är som bekant kampen mot klansamhällets kriminalitet. Förvisso rapporterar SvD flitigt om skjutningar. Men vänsterns journalister vill förstås inte se verkligheten genom de egna röda dimmor som odlas av svenska medieanställda (med få men viktiga undantag). I söndagens kulturdel visar SvD:s kulturchef tydligt sin vilja att bortse från den hårda verkligheten bakom klanernas mördande. Söndagens kulturdel har på framsidan en idolbild av gangsterrapparens Ejnar, med anledning av 1-årsdagen av hans död.

Ejnar må vara diktare, vad vet jag, hans ord låter mest som en grammofonskiva som hakat upp sig. Men han är också en representant för den grova brottslighet som förnuftiga svenskar på högersidan och i mitten vill förgöra. Men för svenska journalister är normalt brottslingar personer som man ska tycka synd om, på grund av att deras verksamhet sammanhänger med en taskig social och ekonomisk bakgrund. Detta är orsaken till att journalister ogillar TIDÖ. Och det är också förklaringen till att en tidning som säger sig ha samhörighet med Moderaterna motarbetar TIDÖ.

Det är samtidigt skälet till att SvD går så långt att man i söndagens kulturdel hyllar en gangsterrappare. Tidningen hade förstås kunnat låta 1-årsdagen passera i tystnad. Men vänsterns journalister vet som vanligt bäst. Det var synd om Ejnar, menar man. Han hade inget val, utan hamnade i brottsligheten av yttre omständigheter. Ändå hade han förmågan att författa texter, låt vara att de präglas av någon form av störning, kanske beroende på talfel eller stamning av ord i kulsprutans takt.

Hursomhelst. Vi ser alltså hur SvD ger gangsterklanerna en förstående klapp på axeln.

Torsten Sandström

Vänsterns journalister har drabbats av chock efter höstens val och genom etableringen av en ny regering med ett digert program för reformer. Traumat syns på olika vis.

Det vanligaste är ett nervöst skällande på de fyra partier som nu ska samverka för ett bättre Sverige. I stort sett allt som planeras i TIDÖ utpekas som skadligt och som en färd bort från undersköna svenska principer. Tacka för att förändringen syns. Under åtta års tid har nationen styrts av regeringar som inte velat se verkligheten i vitögat utan bara skönmålat. Passivitetens politik har blivit följden. Tänk bara på Stefan Löfven, som efter nästan åtta år inte förstått något: ”vi såg det inte komma”. Mediernas propagandister skäller därför som bandhundar på alla de nödvändiga lösningar som presenteras i TIDÖ. De privata mediehusens journalister gläfser nervöst. Det gör också public service politiska kommisarier. Oftast genom att intervjua personer med stabil bakgrund inom sossarnas rörelse. Göran Greider har förmodligen eget övernattningsrum på SR.

Jag vet inte om du lagt märke till en annan och mer sublim vänstermetod som nu används. I åtta års tid har man inte sällan hört ord som ”vår regering” eller vår statsminister”. Något av en vänskapsrelation markeras alltså, ett av många knep att bygga politiska allianser via propaganda. Bara några dagar efter att den nya regeringens tillträtt är tonen plötsligt helt förändrad. Jag hör ständigt vänsterjournalister inom SR/SVT tala om den nya regeringen som ”dom”. Särskilt tydligt blir det då SR/SVT önskar framföra budskapet att Ulf Kristersson enbart är en marionett för SD. Och vad passar bättre för en vänsterjournalist än att kalla SD ”dom”, dvs en beteckningen för något äckligt som katten släpat in. På så vis kan medierna fortsätta med att bygga ett främlingsskap till det parti som vid valet samlat 1/5 av svenska folket. Alltså fortsätter vänsterns journalister med att förklara SD som parias. Att brittiska The Economist hånat denna metod struntar vänstern förstås i, se min blogg om detta. https://anti-pk-bloggen.se/2022/10/11/en-kaftsmall-mot-det-politiska-etablissemanget/

Traditionella etiska regler för journalister betonar saklighet och en tydlig gräns mellan rapportörens egna åsikter och fakta. Numera gäller inte sådant finlir. Nu råder de politiska bandhundarnas era. Vänsterns journalister skäller på ett vis som sovjetiska medier en gång i tiden gillat. I dåtidens Moskva kände sig dock många tvingade att sprida propaganda – annars kunde de drabbas av ondska. Men i nutidens Sverige skäller bandhundarna ev egen vilja i och med de tror sig sprida sanningens ord.

Torsten Sandström

En av många flabbare inom public service. Wikimedia.

I min bakgrund ljuder just nu (igår lördag) ett P1-inslag som leds av SR:s Annika Lantz. Ett evigt pladder och skratt, flabb och åter flabb. Allt med inriktning åt vänster. Detta tvingas jag och du således finansiera över skattsedeln. Visst vore det rimligare om varje svensk själv väljer ifall man önskar slänga pengar på sådan smörja?

Alla inser nog inte varför flams, flabb och andra idiotiska inslag är ett stående inslag i public service. Det är ju fråga om sockerbitar till människor som saknar intresse för viktigare ämnen. Genom att locka dem till SR/SVT är det meningen att några av dem även ska knäppa på publicservice för nyhetsinslag och politiska diskussioner. Det gäller med andra ord att via flugpapper locka folk att lyssna på vänsterns journalister och deras ständiga politiserande. Det är slugt, men otäckt.

Dessutom erbjuder underhållningsinslag enkla frikort från lagens krav på saklighet och oberoende. Det går ju alltid att kalla vänsterns angrepp som satir eller kulturkritik. Det ä just vad Flams i P1 går ut på.

Därför utsätts vi alla tvångsbetalare för den eviga flabbkultur som public service oblygt erbjuder. Cheferna där ser liknande programinslag som samlingar framför”lägerelden”. Alltså något som påminner om sovjetsamhällets pionjärorganisationers arbete för att främja kommunismens sak.

Just nu flamsar Lantz om SD som ett parti SR:s anställda gärna bespottar. Flertalet anställda inom SR och SVT sysslar med denna vänsterpropaganda. Fy sjutton!

Torsten Sandström

Mulla Bolund sprider skräck. Wikimedia.

Upprörda medier ylar just nu om att den nya regeringen slopat ett särskilt miljöministerium. En yrvaken chef på Karolinska institutet saknar en forskningsminister. Har ministeriernas namn verkligen någon betydelse för nationens faktiska politik?

Jag menar att det främst rör sig om symboler. Och inte sällan om missbruk av symboler. Den avgående regeringen hade förvisso såväl ministrar för båda politikområdena. Men innebar detta att politiken fördes särskilt skickligt eller med större förnuft? Mitt svar är nej. Tvärtom missbrukades etiketterna på ministrarnas uppgifter. Någon forskningsvänlig politik har sossar aldrig fört. Och de senaste åtta årens miljöpolitik har rentav varit skadlig för ett svenskt folk som vilseförts och skörtats upp av klicken miljötalibaner bakom Mulla Bolund.

Den före detta forskningsministern, Matilda Ernkrans, bar enbart namnet som en glänsande titel. Men hennes faktiska kompetens hade inget med vetenskap att göra. Hon har med nöd och näppe samlat i ihop poäng i kurser till en en grundläggande examen vid Örebro universitet (av alla högskolor!). Inte blev hennes beslut bättre för den sakens skull. Och hennes praktiska resultat i rollen som forskningens främjare har sannerligen inte avsatt några lysande spår, som landets universitet och högskolor hyllar.

Samma sak kan man säga om den avgångna miljöministern, Annika Strandhäll. Viken kompetens har hon haft för miljöns främjande? Jag undrar om hon ens har en aning om vad uppvärmning innebär för atmosfären (ett ord som tycks okänt för henne) ? Som sparkad socialminister – efter en kort tid i kylan – har hon enbart fått fylla en lucka efter Mp:s uttåg ur ministären. Att kalla henne miljöminister framstår ju som rena skämtet. Hon är ju en vanligt karriärist och lycksökare inom den politiska klassen.

Det avgörande är alltså inte namnet på ett ministerium. Det är bara en symbol. Det viktiga är personen som är chef över ett politikområde och dennes kompetens och förmåga. Här har Ulf Kristerssons regeringen ett tydligt försteg. Flertalet ministrar från Moderaterna har nämligen god utbildning! Dessutom kan ministerier med andra namn – med anknytning till utbildning, energi och näring – åstadkomma minst lika goda resultat.

Torsten Sandström

En påtagligt nervös Elsa Widding har jungfrutalet i riksdagen för SD. Det blev skandal. Jag vet förstås inte exakt vad hon sagt i riksdagen. Men i korthet tycks det vara att klimatkrisen inte är vetenskapligt bevisad. Samt att de många politiker och andra som framför klimatkrisens banér därför agerar som troende, dvs som frälsare av mänskligheten från en okänd ondska.

Några riksdagsledamöters reaktion – samt de samlade mediernas – visar att det hon påstått tycks ha varit rätt. Kören av frälsta som känner sig kränkta har nämligen gått upp i falsett. En stollig sosse svarade med darr på rösten att Elsa dragit Sverige i smutsen samt att hon borde gå ut på Mynttorget för att lyssna till demonstrerande skolbarn. Och public service samt landets gammelmedier fördömde Elsa i samma anda som inkvisitionen för länge sedan förföljde dem som vågade tänka och tala själva.

I grunden rör det sig om vetenskap- eller kunskapssteori. Är det med traditionella vetenskapliga metoder bevisat att fortsatta utsläpp av CO2 kommer att leda till en klimatkris i närtid? Är utsläppen av en sådan omfattning och anhopning i tiden att klimatkrisen är ett vetenskapligt faktum? Dessa teoretiska frågor är ännu inte tydligt bevarade inom vetenskapen. De har inte ens fått ett trovärdigt svar.

Men den svenska staten har under socialdemokraters och miljötalibaners ledning beslutat att frågorna är besvarade jakande. Det vetenskapliga underlaget för detta offentliga beslut är likväl splittrat. Ändå är man fräck nog att påstå att det rör sig om ”konsensus”. Boven i dramat är nämligen FN och dess klimatpolitiska råd IPCC. Inom denna krets finns det ett starkt politiskt intresse för att frågorna ska besvaras jakande. Därför talar IPCC om att konsensus råder.

Den som upprepade gånger hört FN-chefen António Guterres uttala snara dödsdomar över mänskligheten inser att Elsas kritik av elitens frälsningsbudskap är på prick. Vetenskap rör hårda fakta, som noga passerat alla kvarnar av tvivel. IPCC säger själv inte detta. Man menar inte att sanningen är klar som vatten. Men man vill tro att den är klar. Det ger ju FN ett vapen i sin strävan efter politiska makt över globen. precis som påverkyrkan en gång i tiden använde frälsningens budskap för makt.

Alla inser att om den svenska staten och FN har fel så föreligger en av världshistoriens största vetenskapliga skandaler. Lika stor som kyrkans ovilja att erkänna solen som vårt planetsystems mittpunkt. Det är denna misstanke som Elsa vågat artikulera i Sveriges nationella bönehus. Det är bra och modigt gjort.

Torsten Sandström

I dagens ledare i Sydsvenska tar tidningen som vanligt parti för socialdemokratin. Det är tröttsamt att se i en tidning som påstår sig vara liberal.

Nu är det den nya justitieministern Gunnar Strömmer – med gedigen juristutbildning och titel som advokat – som hyvlas av för att han säger att det kommer att ta tid att vända brottsutvecklingen. I den infama ledaren i SDS sägs att han ”ger sig själv tiden S inte fick” . Ett så infamt konstaterande kan endast en av landets många vänsterjournalister åstadkomma!

Saken är ju att Morgan Johansson – utan juridiska studier förstås – under åtta års tid medverkat till att frambringa den kris som nu blommar fullt ut genom dödliga skott. Alltså först en ohejdad invandring. Sedan misslyckad integration genom statliga bidrag till folk i utanförskap. Dessutom startade Johansson en något snabbare förändring av Brottsbalken först några månader före hösten val – alltså efter att Löfven ” aldrig sett det komma” och Magdalena Andersson tillträtt.

Efter att S-regeringen skapat och lämnat en sådan sörja efter sig anser uppenbarligen Sydsvenskan att S-partiet varit lämpat att avvärja krisen. Efter åtta år av elände!

Det som går att läsa i Sydsvenskan bekräftar min tes. Vänsterns journalister bestämmer de svenska mediehusens politiska innehåll. Mediernas ägare hukar i bakgrunden och räknar pengar för att se hur länge det kan bli överskott kassan (eller om den är tom). Det är bedrövligt. Ägarna borde stå för politiskt förnuft, vilket förut varit en motivering till att tala om pressen som den tredje statsmakten. Och journalisterna borde försöka rapportera sakligt oberoende.

Det svenska medielandskapet verkar tyvärr för en folklig opinion i stil med den som exv fört Donald Trump till makten. Alltså en vrede från medborgarnas sida över medier som försöker proppa folket fulla med vänsterdogmer och andra lögner. På så vis håller svenska massmedia på att förstöra sig själva och den svenska demokratin.

Torsten Sandström

Jag tror att större delen av det svenska folket har anledning av hälsa TIDÖ med tillfredsställelse. Även om många problem återstår så har de gul-blå presenterat en ganska trovärdig plan för reformering av några av nationens viktigaste problem. Resultatet är att ett antal heliga kor slaktats. Framtiden tycks lovande för flertalet svenska medborgare som jobbar hårt för att få pengarna att räcka.

Följden har förstås blivit att hela det vänsterliberala PK-samhället har drabbats av hysteri. Sossarna ser sig som förpassade till periferin och yrar om slottsavtal. Deras röstköpspolitik har delvis misslyckats. Liberala politiker, som i våras inte kunna räkna med att se ett L-parti i riksdagen, ger nu partiledaren Pehrsson kalla handen. Landets myller av statsstödda välgörenhets organisationer ser de anställdas försörjning hotad genom ett slopat 1%-mål för Sida – man skriker av smärta. Landets många klimathysteriker menar att den nya regeringen skyndar på jordens undergång. Och den nya kulturministern – som visat praktiskt politiskt handlag i Vallentuna kommun – framställs som okunnig i det som förväntas av en minister av detta slag: dvs takter som besserwisser, vrängande av vänsterslagord och vilja att slänga goda pengar efter redan dåliga.

Värst är förstås de svenska gammelmediernas reaktion. Journalister som i åratal stött vänsterliberala krafter spyr gall över TIDÖ och fortsätter sin demonisering av SD. Denna lilla klick av mediala propagandister fortsätter alltså på den väg som gjort årtionden av SD-jakt möjligt och en politik som allvarligt skadat den svenska nationen. Det räcker här med att peka på att den svenska kärnkraften till stor del avvecklats bara för att ge Miljöpartiet plats i den alltid maktgiriga sosseregeringen. Detta har mediernas vänsterjournalister länge förklarat som en bra politik för Sverige.

Nu står en stor del av detta vänsteranhang med tomma händer (men med munnarna fulla av hatiska ord). Jag räknar inte med att de ger upp. Vänsterideologins förespråkare är nämligen troende. De menar att de har sanningens på sin sida. För varje samhälle är troende politiker en stor fara. Förnuftig politik är nämligen ett ständigt kompromissande mellan alternativa lösningar där det totala nationella utfallet visar på fram- eller motgång. I vårt land har vi under de senaste åtta åren däremot sett de troendes vänsterpolitik – uppbackad av svenska medier och deras legosoldater (journalister). Rättare sagt har kanske medieägarna kapitulerat inför sina anställdas vänsterfront (och i stället satsat på vinst i tidningsföretagets balansräkning).

Möjligtvis drömmer jag. Men om den blå-gula regeringen spelar sina kort väl – och L lyckas sätta sin eländiga interna opposition på plats – så är TIDÖ ett tecken på att en ljusnande framtid finns för Sverige. Men att hoppas på nutidens liberaler är att bygga slott på synnerligen lös grund.

Torsten Sandström

Något som varit uppenbart för alla med öppna ögon är hur svensk socialdemokrati länge lyckats vinna röster på att systematiskt dödskallemärka SD som en fascistisk organisation. Häromveckan har jag i en blogg visat att den stora brittiska tidningen The Economist menar att denna häxjakt länge varit svenska sossars strategi, samtidigt som partiet länge och nära förhandlat med det nuvarande svenska kommunistpartiet, Vänstern. Metoden har som bekant fungerat väl för S-partiet ända fram till höstens val. Nu har tre av de gamla allianspartierna inlett ett – som det tycks- fruktbart samarbete med SD. Man kan säga att det varit hög tid för få svensk politisk diskussion att nyktra till.

Men något hopp om tillnyktring finns inte rörande Strandhäll, som på vanligt sossevis halkat in i riksdag och regering. Snabbt har hon tagit plats iden politiska klassens familj. Hennes analytiska förmåga står tyvärr inte i proportion till munnens svada. Så att hon bereds medial plats i SVT är enbart ett tecken på just vänsterns dominans över detta medium. I länken nedan försöker hon förklara hur S-partiet nu förlorat regeringsmakten genom SD:s mediala ”trollfabriker”. Det hon säger är obestyrkt och framför allt ett utslag av en fanatisk politisk dubbelmoral. För sossarna har som sagt i några tiotal år försök till förtrollning av SD pågått. Nu har Strandhäll mage att påstå att SD:s trollfabriker gjort att S-partiets förlorat regeringsmakten.

Det behövs inga troll eller trix för att inse att sossarna förlorat höstens val genom att svenska folket äntligen insett att partiet alltför länge misskött nationens politik och ekonomi. De gul-blå partierna har tagit hem spelet just på grund av att man förmått allmänheten att förstå hur en mångårig misskötsel av invandring och integration skapat storskaliga svenska problem. Tillsammans med rader av gamla olösta surdegar.

Strandhäll kan sägas representera en dysfunktionell men vanligt typ av svensk politiker på vänsterkanten: stor i orden, men liten på jorden , mätt i intellektuell förmåga till kritisk analys. Glädjande nog har hon därför blivit en belastning för S-partiet. Alltså ett troll som drar sitt parti ned i smutsen på ett vis som blivit tydligt för allmänheten. Så fortsätt gärna snacka på Strandhäll – med eller utan nattmössa…Ditt politiska förtroende är noll.

Torsten Sandström

https://www.svt.se/nyheter/inrikes/strandhall-s-oerhort-markligt-att-sd-driver-en-egen-trollarme

Exit åt vänster. Wikimedia.

Häromdagen kunde man läsa följande rubrik i SvD:

S-toppen Tobias Baudin: Ett gäng förlorare som ska bilda regering

Sossarnas partisekreterare syftar på att M, KD och L fått sjunkande stöd i hösten val. Men han vill inte lyfta blicken och se på de egna resultaten, plus 0, 1 % jämfört med senaste val, men långt under partiets resultat i flydda tider.

I själva verket vill Baudin skaka av sig en mörk syn på den egna framtiden. Han har försökt göra karriär inom sossarna politiska nätverk. Men han är sent ute. Partiet har nämligen 2022 misslyckats med sin dödskallemärkning av SD. Försöket att beskriva SD som parias har gått om intet – förmodligen för all framtid, såsom i våra nordiska grannländer. Och idag står nu Baudin och hans politiska anhang med tomma händer. Det Sverige som de lämnat i söndring ska nu resas upp av just SD, under ledning av den nyvalda regeringen.

Om den nya regeringen lyckas kommer det att bli närmast omöjligt för S-partiet att komma åter till makten under överskådlig framtid. Det vet alla ledande sossar (som lanserat metoden att häxbränna SD). Därför läser man desperation i blicken hos ledamöterna i den avgående regeringen. Och Baudin inser också hur fältet ligger. Därför är han en dålig förlorare. Och därför yrar han.

Torsten Sandström

En högst levande varg. Wikimedia.

Den svenska rättsstaten mår inte riktigt bra. Det är ett faktum. I mina bloggar har olika brister lyfts fram. Jag menar att rättsväsendet allmänt sett fungerar enligt lagarnas bestämmelser. Men punktvis har respekten för lagen tunnats ut, så att elakartade missförhållanden kommit att uppdagas. En viktig del av den röta som kommer i dagen sammanhänger med att tjänstemän inom rättsapparaten emellanåt agerar enligt egen politisk övertygelse och i strid mot gällande bestämmelser. Att detta sker beror i huvudsak på bristen av ett effektivt tjänsteansvar för offentligt anställda. Det avskaffades av Olof Palme, som en ryggdunk till de svärmar av byråkrater han sökt allians med.

På så vis blir den svenska åklagarmyndighetens – och polisens – förföljelseliknande handläggning av ärendet om ett påstått försök till jaktbrott av Karl Hedin ett typexempel på en politiskt präglad jakt på medborgare utan skuld. Viktigt är att någon död varg aldrig skådats i Hedins närhet. Den ena åklagaren har ändå gått den andra till mötes i syfte att komma åt Hedin. Påståendet om ett struntbrott har medvetet förstorats och medför att Hedin tillbringat en månad i häkte! Hedin har utsatts för telefonavlyssning. Vidare har ett centralt vittne ljugit och själv agerat allvarligt kriminellt, men ändå använts som bevis av åklagarmyndigheten. Hedin har fråntagits sina jaktvapen under flera års tid. Mot hans väl renommerade bolag har talan förts om företagsbot. Och när Västmanlands tingsrätt med enastående tydlighet frikänt Hedin har åklagarmyndigheten ändå fört brottmålet vidare till Svea hovrätt, som häromdagen äntligen fastställt tingsrättens friande dom. Det vi sett är inte ett rättssamhälle i verksamhet, utan yttringar av politisk förföljelse av Hedin på grund av hans åsikter och ord.

Karl Hedins fall kan inte avslutas enbart genom den frikännande domen och ett kommande skadestånd till Hedin. Själva mekanismen – som innebär att enskilda tjänstemän inom rättsapparaten (i samverkan) tillåts ta sig själva rätt i strid mot svensk lag – måste utredas. Sverige ska inte vara en polisstat utan en rättsstat!

Det verkar som den nya gul-blå regeringen har ambition att ta itu med tjänsteansvar och annat. Det är mycket bra. Bästa vore en något bredare utredning, som försöker styra upp de viktigaste hålen i den svenska rättsstaten. Förutom det sagda bör frågor om domartillsättningar utredas att sossarnas grepp definitivt skärs av för framtiden. Dessutom bör en särskild domstol för lagprövning införs. Vidare bör frågan om delegation till myndighet av makt att lagstifta begränsas. Vi kan inte fortsätta med att ge djungeln av miljömyndigheter rätt att jaga medborgare i land och stad med flummiga former som inte fått direkt tillstånd från riksdagen. Även här finns alltså en koppling till angreppet mot Karl Hedin.

Vill du läsa en kort sammanfattning av åklagarmyndighetens skumraskagerande så rekommenderar jag följande länk från tidningen Bulletin.

Torsten Sandström

https://bulletin.nu/bakgrund-malet-mot-karl-hedin-bar-spar-av-ett-rattshaveri

Ett uppenbart problem i svensk politik är begreppet ”liberal”. Det ger politiska partier möjlighet att samla sympatisörer som egentligen inte har något särskilt gemensamt, annat än just tanken på den personliga friheten att tänka och agera som man vill. I och för sig är frihet något stort. Men otydligheten visar att friheten för partierna L och C också blivit något ytterst dysfunktionellt. Vissa partimedlemmar kan tänka sig samarbete med SD och reglera invandringen till Sverige. Andra medlemmar kan varken tänka sig det ena eller det andra. Ändå finns idag en liberal bakom varje idé om att samhället ska backa upp enskildas egon.

Jag menar att detta bland annat är en följd av kortsynthet inom svenska liberala led. Historiskt har resultatet blivit liberalismens dekadens. Förr samlades liberala medborgare under nationen och det ekonomiskt bästa för flertalet medborgare. Här fanns inte plats för globalt frihetsbjäfs eller gullande med egotrippade och utflippade. Inte heller för djupa seanser om individens mest privata böjelser, dvs sådant som låg utanför medborgarens politiska relation till staten. Medborgerliga fri- och rättigheter var förvisso en given och central samlingspunkt. Men inte allsköns tyckanden om kärlek, kön, hälsa, existens, litteratur, konst, musik osv. De senare frågorna var kanske inte oviktiga, men de tillhörde ju privatlivet och låg utanför den medborgerliga nationalismen. Det var inte samhällets eller politikens uppgift att reglera så uppenbart privata fenomen.

I centrum stod däremot som sagt nationens och medborgarnas ekonomiska relationer. Därför blev förr frågor om privat äganderätt, fria företag, fria marknader, konkurrens, begränsad beskattning och liknande pekuniära frågor centrala uppgifter för politiker med en liberal inriktning mot nationens och medborgarnas bästa. Staten framstod då liksom idag som ett hot mot den enskildes frihet, varför armlängds avstånd till det offentliga förespråkades. En ”stark” stat blev ytterst ett skällsord.

Men det var då det. Nutidens liberalism är däremot en soppa av idéer där den enskildes alla privata böjelser ska bejakas. Förr ville Bertil Ohlin hålla hårt i nationens räkenskaper. Endast utgifter med nytta för medborgarna var att tänka på. Idag strör liberaler skattebetalarnas pengar över varje frihetstanke eller människa runt globen. I en närmast religiös iver tävlas det om vem som är godast. Frågan om vem som är förnuftigast är nämligen död.

Jag tror liberaler idag hade vunnit mycket på att försöka samlas kring medborgarskapet och vad som är bäst för nationens ekonomi, ordning och bestånd. Häri ligger en tydlig och primär nationell inriktning (som inte utesluter hänsyn till människor i nöd). Så tror jag, som nyss nämnts, flydda tiders svenska liberaler uppfattade politikens mål. Och det är även så jag ser liberalismens kärna idag. Och det svenska parti som kommer närmast dessa ideal idag är enligt min mening Moderaterna. Själv kallar jag mig marknadsliberal.

Jag tror att det parti som idag heter Liberalerna hade vunnit mycket på att forma en betydligt snävare frihetsinriktning. Ord från min mun om åtsnävning får säker många av dagens L-sympatisörer att rysa. Ty för åtskilliga människor i dagens Sverige har de privata frihetsfrågorna som sagt tagit över. Det är inte längre nationen och medborgarna som ska värnas och utvecklas ekonomiskt. Utan hela mänskligheten och alla individers existentiella ambitioner. En liberalism som saknar fokus på nationens och medborgarens ekonomi/rätt – och i stället vill samlas kring globalism och identitet – ger enligt min mening upphov till en enda stor frihetssörja. Alltså en politik som leder till att hela havet stormar. Här framtonar det politiska dilemma som regeringsbildaren Ulf Kristersson brottas med. Hur ska han få dessa egotrippade liberaler att rösta för nationens bästa? Det gäller ju att välja strategisk och inte bara flumma omkring i sämsta flower-power stil!

Slutligen några ord om Sverigedemokraterna, som givetvis inte ser sig som liberaler, utan tvärtom ofta använder negativa ord mot liberalism. Enligt min mening är det logiskt utifrån ett SD som har en inriktning mot en nationalism, som tyvärr kombineras med en diffus form av socialism av folkhemstyp. Genom det kollektiva idealet kommer enligt min mening medborgaren i skymundan i SD:s program Därför riskerar nationen – eller rättare sagt staten – att växa sig alltför stark, liksom under socialismen. För mig saknar denna ideologi alltså spärrar mot framväxten av ett auktoritärt och centralstyrt samhälle. Och ideologin riskerar att hota företagens och individernas frihet samt deras förmåga till konkurrens.

Torsten Sandström

Annie Lööf funderar just nu i svenska medier över sin framtid inom den politiska klassen. Enligt min mening har hon inte några större meriter att vifta med. En svensk politisk turbulens under åtta år bär hon ett uppenbart ansvar för. En häpnadsväckande hybris har fått henne att framställa sitt bondeförbund som en liberal magnet mitt i Sverige. I själva verket har hennes politik präglats av hat mot SD och vanliga svenskars oro över ett samhälle som allvarligt skadats genom planerad storskalig invandring. På så vis kan man säga att hon bär ett tungt ansvar för det samhälle som nu ska förändras genom TIDÖ-

Lööf är som klippt och skuren som svensk moralpolis. Så ett framtida arbete på någon PK-myndighet ligger kanske nära till hands, bara den är tillräckligt stor. Korståg är ju hennes specialområde, även om hon komiskt nog gärna ser sig själv som ”straffrättsjurist.” Problemet är att Lööf anser sig alltför betydelsefull för att ta ett jobb som myndighetschef. Ett glassigt ambassadörsjobb i solen skulle nog hellre falla henne i smaken. Varför inte i ett nordisk land där hon enklare kan sköta den familj som varit den reella orsaken till att hon inte önskat sitta i en regering de senaste åtta åren.

Mest troligt är nog att hon får ett politiskt jobb inom bonderörelsen. Där finns säker något företag som kan låta henne leka företagsledare. Rader av avpolletterade centerpartister har redan sin försörjning där, som chefer in spe för skogs- eller lantbruksföretag. Och efter några år som näringsminister tror hon nog att meriterna räcker. Men bonderörelsens affärsrörelse börjar mer likna en elefantkyrkogård än ett blomstrande affärsföretag. Många utan särskild kompetens för business ska nämligen försörjas. Men något annat är inte att vänta för ett parti utan ansikte.

Torsten Sandström

Jag pustar ut efter att nyss ha lyssnat på partiernas talare i riksdagen inför omröstningen i frågan om Ulf Kristersson som ny statsminister! Ett första viktigt steg har tagits mot en reformering av Sverige i enlighet med TIDÖ.

Det mest allvarliga i kören av talare är de skräckskildringar som hördes från den bortröstade vänsterregeringen anhängare. Alltså från de politiska partier som i åtta år misskött landets angelägenheter. Med andra ord de politiker som i grunden skapat viktiga delar av den ekonomiska kris som svenska folket nu upplever.

Särskilt läskigt är det att lyssna på en sosse som hållit i taktpinnen. Eller den miljötaliban som ansvarat för nedlagd kärnkraft och som nu menar att klimatkrisen slår hårt – trots att han är orsaken till att det idag eldas massor av olja i svenska värmeverk. Sist men inte minst en talare från kommunisternas avläggare vänsterpartiet, dvs en partiledare som rabblar vänsterteser från 1800-talets slut och gärna ser en ökning av den invandring som är en av flera huvudorsaker till dagens svenska kris.

Nu väntar en intressant politisk tid då jag hoppas få se skickligt manövrerande från Kristerssons sida. Det jag sett sedan slutet av valrörelsen och fram till idag lovar gott. Han verkar att ha full koll. Mest rädd är jag för L-partiets sandlåde-liberaler. Men om C-partiet i vår får en ny förnuftig ledare kan den nya politiken få en skjuts framåt.

Torsten Sandström

Hittills har Ulf Kristersson agerat föredömligt inför lanseringen av sin nya regering. Utan att förhasta sig – och med stor tystnad utåt – har han presenterat en rimlig grund för en ny regering, som tyvärr har svag majoritet när det börjar blåsa från vänster.

Kristersson har dragit slipstenen på ett vis som man kan förvänta sig att seriösa politiker. Livet i den politiska klassens förlovade land riskerar annars att locka till dåligt genomtänkta och förhastade beslut. I stil med hej och hå har haft med åtta år av vänstermakt. Vi har sett socialdemokratiska yrkespolitiker som talat vitt och brett om reformer utan att de stora svenska politiska problemen ändrats. Svenska folket har tvärtom drabbats av ökat elände, som den politiska klassen till vänster gjort allt för att dölja.

Jag skriver detta med tanke på skeenden i Storbrittanien. Det politiska garnityret där – från vänster till höger – förefaller ”hialöst” som man säger i Skåne. Först en naiv och vårdslös Boris Johnson. Och så nu en skövilt reformgalen Liz Truss, som beslutar hastigt och ändrar sig ännu snabbare. Rena rama politiska lekstugan i den moderna demokratins hemland. Välbetalda politiker gör helt enkelt bort sig.

Som vän av denna nation är jag bekymrad och besviken. No trust for Truss!

Det vi ser i England och på hemmaplan är den västerländska demokratins problem, nämligen en politisk klass som fjärmat sig från väljarnas behov och intressen. Den viktiga rollen som byggare av ett öppet folkligt styre – där en försiktighet hushållning sker med medborgarnas pengar – har förändrats till ett riv och slit om folkets resurser, varvid politikernas egna intressen fått alltför hög prioritet.

Såväl Storbrittannien som Sverige har mycket jobb att gör för att skapa en bättre fungerande demokrati! Det finns många förslag till lösningar på bordet. Men dagens politiska ledarskap förhåller sig passiv.

Torsten Sandström

En klick svenska journalister försöker än en gång ta ledningen över svensk politik. Wikimedia.

Just nu ser vi något olustigt som är typiskt för svensk politik. Svenska medier – under ledning av hundratals fotsoldater (journalister) från vänstern – försöker få L-partiets riksdagsledamöter att sänka Ulf Kristerssons blivande regering. Gamla ledare för Fp/L talar om hur förfärade de är. Och en före detting -Maria Leissner – gråter där hon sitter med sin livränta som ambassadör i Stockholm efter bara en kort tid som partiledare för länge sedan. Denna person som alltså fått mycket bra betalt för en kort tids insatser inom den politiska klassen gör nu en sista insats för vänsterns sak.

Det som sker är att en närmast obetydlig minoritet av svenska folket använder sin mediala makt för att styra politiken i Sverige. Trots att L-partiet tydligt fått folkets stöd i riksdagsvalet för samverkan med SD – partiet räddade sig därför kvar i riksdagen och i många kommuner – ska nu än en gång de nyvalda ledamöterna hetsas till uppror mot det mandat man fått av folket. Och liberaler är inte svår att hetsa till hjärnsläpp. Att L iså fall kommer att gå i graven spelar ingen roll. Det är ju vänsterns sak den politiska kampen gäller från DN, SR, SVT, Sydsvenskan, SvD mfl. Det äcklar mig. Bonnierkoncernens ansvar för skeendet är särskilt tungt. Medialt manipulerande av en svensk nation.

Bakom denna läskiga politiska föreställning gnuggar den samlade vänstern sina händer. Landets mediehus – statskontrollerade eller privata – låter således sin politiserande journalister påverka riksdagens arbete. Det kallar man demokrati. Det påminner mer om propagandasystemet i Sovjetunionen.

Torsten sandströ,

Byråkrati skapar nya hierarkier, allt fler chefer, fler möten, mer uppföljning och rapportering i en aldrig sinande ström. Här formas fenomenet Parkinsons lag, dvs hur sju personer kan fås att utföra arbete för en.

Oroade vänstermedier rapporterar att flera chefer för statliga korstågsmyndigheter uttrycker rädsla för att den gul-blå regeringen kommer att banta eller sparar bort organisationerna. Jag antar att de främst är feministorganisationer, jämställdhetskämpar av regnbågens alla färger, myndigheter som ska dela ut statsbidrag till ideella organisationer osv som främst ligger i skottlinjen. Men även flera dussin andra byråkratier som vill låtsas samhällsförändring (utan att något viktigt händer).

Själv blir jag så glad om det kommer att ske. Ett av vänsterliberalernas knep att förespegla samhällsförändring har länge varit att inrätta nya myndigheter med omöjliga eller i vart fall komplett luftiga uppgifter. Det är fråga om försök att legitimera en förändring som knappast sker, utan i huvudsak stannar vid byråkratiska aktiviteter, såsom sammanträden, affischering, broschyrer, konferenser, tjänsteresor osv. Den ena myndigheten radas på så vis upp vid sidan av den andra så att det blir ytterst oklart vem som egentligen ansvarar för vad. På så vis har nästan varje samhällsfråga fått sin myndighet, utan att själva problematiken i grunden påverkats nämnvärt. Nedan följer en länk som beskriver Sveriges 250- 450 myndigheter, beroende på hur man räknar dem. Läs gärna och se vilka myller av politisk sörja som fått sin egen myndighet.

Visst är det en befrielse att banta statens onödiga apparat. Sora pengar sparas och antalet vänsterbyråkrater minskas – något som innebär en rensning i antalet statsbyråkrater som i åratal och i vått och torrt backat upp socialdemokratiska ministärer, skrivit kravtexter i medier och fått svaga människor att känna sig ännu vilsnare.

Jag hoppas därför verkligen att en myndighetsgranskning kommer att ske. Samt att rader av politruker på myndighetsnivå tvingas skaffa sig jobb genom egen kompetens och inte bara politisk förmåga. Med tiden kan Sverige kanske bli ett friskare samhälle. Och våra skattepengar användas sundare.

Torsten Sandström

I goda Bulletin delar Hans Bergström – före detta chefredaktör för DN – ut en smocka åt den medievänster som i åratal fört ut nationen på svag is. Bergström beskriver hur okunniga journalister vilsefört allmänheten inför och efter TIDÖ. Han berömmer Ulf Kristerssons strategi, som svenska hej-och hå-journalister just nu gör allt för att smutsa. En känd metod sedan vänsterns ungdom.

Hans ord har extra tyngd i och med Bergströms tidigare insiderposition i Sveriges till upplagan största mediehus. Hans gamla tidning har förvandlats till en lekstuga där det – varje dag och nästan på varje sida i tidningen – förs ett vänsterpolitiskt snöbollskrig mot saklighet och förnuft. Jag vet, ty jag jag har länge prenumererat på DN!

Torsten Sandström

https://bulletin.nu/hans-bergstrom-relexioner-kring-regeringsbildningen

En folkförförare som orsakat stor och bestående politisk skada för den svenska nationen. Wikimedia.

I en ledare häromdagen gör sig SvD till tolk för iranska kvinnors frustration och vrede över mullornas regim. Det är helt rätt att fördöma en gangsterregim som dessutom uppträder i religiös förklädnad.

I ledaren händer sedan det som brukar hända. Den iranska aktivisten riktar skarp kritik mot den svenska regeringen – samt mot svenska feminister för att de inte gjort tillräckligt för demokratin i Iran. Att SvD tar upp ämnet på ledarplats tyder på att man instämmer.

Enligt min mening ser vi sedan länge hur en aktivistisk svensk utrikespolitik – modell Olof Palme – etablerats i syfte att vända svenskarnas blick bort från vardagens politik, där sossarna sedan länge inte lyckats lösa nationens många strukturproblem. Satsningar på globalism och mänskliga rättigheter utomlands har därför blivit en svensk avledningsmanöver. Alltså helt i symbios med de barocka idéerna om Sverige som ett föredöme för andra nationer.

Jag menar att det är dags att skrota de dogmer som utgör basen för Olof Palmes utstuderade globala klåfingrighet. En ny svensk regering ska förvisso genom UD uttala stöd för förtryckta runtom i världen. Men vad som ska ske i deras hemländer är inte en svensk sak. Jag uttalar med andra ord nu en form av krav på svensk isolationism. Sverige ska inte längre i ord vara bäst i klassen. Det räcker med en mindre dos av strategiska uppmaningar. till utlandet. Mycken viktig politisk tid – och enorma pengar- finns dessutom att vinna på en koncentration på den svenska nationens egna svårigheter. Ett bevis på min tes är välfärdsnationen Schweiz, som ligger lågt i relation till utlandet, men ändå säger ifrån. I stället har man koncentrerat sig på att göra Schweiz rikt! Och lyckats.

Jag menar alltså att den fortlöpande kampanjen mot förtryckarregimer ska överlämnas åt det svenska föreningsväsendet och till de politiska partier som så önskar. Men låt för sjutton den svenska staten och regeringen satsa massot av krut på Sveriges egna problem, som är många. Gårdagens TIDÖ visar på en massiv lista av svenska behov. Till detta kommer en lång rad av svenska politiska grundproblem rörande bostäder, arbetsmarknad, en skola utan färdriktning, skatteslöseri, byråkrati osv.

Låt inte Olof Palmes fälla att ta sikte på det globala föra Sverige ytterligare vilse!

Tosten Sandström

Sossarna är i grunden skadeskjutna genom höstens val. Partiet ser sin framtid hotad. Genom att pestsmitteförklaringen av SD nu tycks ha hävts – dörren har öppnats för SD – ställs sossarna inför en högerregering som lyckas presentera ett kompakt program – TIDÖ – för en grundlig reformering av Sverige. Massiva reformer på rad! Det är något stort.

Och vad säger då en en tillplattad Magdalena Andersson. Jo, hon yrar om en intern överenskommelse i slottsmiljö inom högern. Hennes politiska tomhet och ovilja till förståelse skriar! Hon försöker förringa att den blå-gula regeringen lanserar reformer som fullständigt detroniserar nästan tio år av socialdemokratiskt misshushållning och passivitet. Plötsligt ser nationen ett högerspår ut från sossarnas eländes land.

Om Ulf Kristersson tillåts genomföra sin politik kommer svenska medborgare att få uppleva ett klart mycket bättre Sverige – trots att bistra tider nog är att vänta. Följden blir att Andersson och hennes stödpartier inleder en vandring mot historiens skräpkammare. Visst har S-partiet gjort en god del nytta, men de senare årtiondens politik är förödande vilsen. Enbart en kamp om regeringstaburetterna för maktens skull.

Torsten Sandström

En jättevåg av invandring skapar självklart problem! Wikimedia

Ibland tar det lång tid för politiker att hinna ifatt en nations historiska utveckling. Detta skriver jag med anledning av dagens presentation av TIDÖ-ramen för en kommande svenska regering.

Egentligen är det en häpnadsväckande utveckling som Sverige sett på fronten för invandring. Dvs omkring 100.000 nya svenska per år under en tid på nära 10 år. Att en nations befolkning ökar med 10% på så kort tid är något unikt. Delvis handfallna politiker har sett det ske. Endast få har försökt stämma i bäcken.

Att den storskaliga invandring skapat stora svenska problem är fullt klart. Majoriteten av de nyinflyttade har saknat utbildning och många gånger ens skolkunskaper. Bostäder har saknats. Och en muslimsk kultur och främmande språk har spätt på redan stora problem. Svenska politiker har dessutom enbart svarat med statliga penningbidrag, varför arbetslösa människor isolerats i gettoliknande bostadsområden kring landets större städer. Det som skett har i sin tur skapat ett klansamhälle som idag står för det blodiga våldet mellan knarkgäng och brottsliga syndikat. Att Sverige under ett decennium blivit betydligt ekonomiskt fattigare är helt klart. Vanliga svenskar har tvingats betala.

Talande är att Sveriges statsminister under och efter en stor del av tidsperioden Löfven konstaterat att ”vi såg det inte komma”. Det som miljontals svenskar förstått har ledande politiker inte sett trotts massiva bevis. Men S-partiet såg det inte komma. Det är faktiskt groteskt.

Under åtta års tid har alltså problemen tornat upp sig. Men den politiska klassen har sopat dem under mattan. SD har varit det enda parti som konsekvent pekar på den orimliga utveckling som en skenande invandring skapat. Till råga på allt har detta partis företrädare hånats och förföljts under mer än tiotalet år. De har kallats rasister enkom för att de vågat peka på en ohållbar nationell utveckling! Att svenska medier underblåst hatet mot SD är ett faktum.

Demokratin har till sist segrat och den politiska majoriteten har nätt och jämnt sväng i höstens val. Dagens TIDÖ-dokument parkerar på vis ett historiskt skifte i svensk politik. Jag skulle själv kalla det en sanningens dag. Plötsligt radas politiska reformer upp, som för länge sedan borde ha gjorts onödiga genom snabba taktiska beslut utan skygglappar. Men nu ges Sverige en ny start, hoppas jag.

I bakgrunden lyssnar jag just nu på SR:s rapportering om dagens stora nyhet. Politiskt korrekta journalister är upprörda över de förslag som TIDÖ lanserar. Liberalernas ledare förs mot Golgata för sitt svek. Mediernas anställda, dvs folk till vänster, har förstått lika lite som Löfven under nästan åtta års tid. De har alla vägrat att se sanningen i vitögat.

Torsten Sandström

Så har alltså Ulf Kristersson kommit överens med sina tre samarbetspartier. Man kallar överenskommelsen TIDÖ. Påminner TIDÖ om de tidigare vålnaderna DÖ och JÖKEN? Egentligen inte. Det som presenteras är en gemensam politisk samsyn över ett brett samhällsområde. Alltså en problematisering av fyra partier något skiftande samsyn. En tydlig gemensam ram finns. Och regler finns om hur man ska gå vidare i skilda frågor. Det senare är viktigt, ty det gör TIDÖ levande och öppet för fortsatt problemlösning.

De tidigare DÖ och JÖKEN har mer påmint om vaga önskelistor från den ena sidan för att låta den andra, dvs sossarna, styra landet. Och en hel del av önskningarna har visas sig bli luft. Man kan säga att S-partiet lyckats sälja en säck som det varit högst osäkert om den innehållit någon gris alls. När det gäller slug politisk taktik är sossarna garvade. Visst har övriga partier fått smulor. Men genom DÖ och JÖKEN har socialdemokratin – i minoritet – använt statens resurser och politiken fö att erövra makten över kungariket Sverige.

TIDÖ innehåller förslag på många goda politiska steg framåt för Sverige avseende rättssamhälle, sjukvård, invandring och inte minst slopande av biståndsmålet på 1%. Tanken med textens tycks vara att bygga en grund för fortsatt politisk samarbete i departement och riksdag. Det förefaller förnuftigt. TIDÖ ger plats för expansion i takt med framväxten av förtroendefull samverkan.

Bland mina hjärtefrågor finns flera med i TIDÖ. Särskilt glädjande är att tjänsteansvaret ska utredas för fördjupning. Frågan om Public service har dock lindats in i slutet av TIDÖ. Skrivningarna utesluter dock inte att ett bibehållande av SR/SVT kombineras med en utvidgad kontroll av att rapporteringen verkligen är oberoende. Dagens kontrollapparat är skrattretande – en planerad vilja att se genom fingrarna med ständiga övertramp från enskilda journalister. Även om saken just nu djupfrysts i TIDÖ – vilket verkar klokt som startpunkt för ett långsiktigt samarbete mellan fyra partier – så öppnar nog TIDÖ för punkvis legal uppstyrning av Public service. Jag hoppas på det.

Torsten Sandström

Alex Schulman ska helst skriva sagor för barn. eller fortsätta med att vända ut och in på sin familjs byk. Kärnvapen klarar han inte av, som nyfrälst…Wikimedia

Nästan alla vet att ett fullskaligt kärnvapenkrig hot den mänskliga civilisationen. De enda som leker med denna risk är Putin och hans hänsynslösa regim.

Men vanliga svenskar inser hur fältet ligger. Trots hoten ska mycket till för att Putin släpper en ny förintelse loss. Därför är Schulmans skriverier i DN såväl naiva som hänsynslösa. Barnsliga för att han skriver det alla redan och gör det på den nyss uppvaknades vis – oj då de kan bli kärnvapenkrig! Hänsyns lösa för att underblåser en skräckstämning i stugorna landet runt.

Han agerar som en typisk nyfrälst. Efter att h råkat läsa några böcker om Jordens undergång – blanda annat Martinssons Aniara – viftar han med armarna och sliter sig i håret. Alla människor måste varnas för den skräck han känner. Trots att flertalet svenska vet vad som gäller och helst vill t Ala tyst om saken då de inte kan göra mycket åt den. Men Schulman bara vevar vidare….

Schulman tror sig bli större för var dag som går. Det är förklaringen till hans frälsarmanér. Han inser inte att storheten ligger i att välja tidpunkt , tankar och ord. Och att tystnad ibland är bäst för alla.

Torsten Sandström

Don efter person. Wikimedia.

Vänsterjournalisetn Olle Lönneus på Sydsvenskan bekymrar sig inte över att visa sina egna politiska åsikter i det som tidningen kallar ”nyhetsförmedling”. A propå Ulf Kristerssons tämligen normala begäran om två extra dagars betänketid för att lansera en vilja att bilda regering skriver Lönneus om ”magplask.”

Jag kan inte erinra mig att han skrev något lika nedsättande om Magdalena Andersson många egendomliga turer – med eller utan kommunisten Kakabaveh – då Andersson nyligen försökte ta makten.

Så fungerar indoktrineringen i Sverige. Den följer en av hundratals trix från vänsterns manualer för åsiktsjournalistik. Nu har svenska medier rollen som häxmästare. Och en återkommande officiant är Lönneus. Till bilden hör att han möjligtvis inte förstår hur han vränger orden. Predikanter brukar ju själva tro på sitt budskap och därför inte förstå vad man gör…

Torsten Sandström

Fler tankar kring morgonens tekopp. Wikimedia.

Förr intog jag dagens första mål till ”Morgonandakten” på SR P1. Det var knappast upplyftande att höra ord som ”god morgon guuuud”. Men jag var ju impregnerad av de bönestunder som jag länge genomlidit inför skoldagens start.

Nu för tiden dricker jag mitt te till ”Tankar för dagen” på samma kanal. De religiösa dogmerna har försvunnit. I stället är det ofta en svagröstad kvinna som försöker tränga igenom vardagens förtretligheter. Talaren vill göra mig mer andlig och mindre materiell. Så tro inte att slumpa väljer samtalets inriktning! Framför mig ser jag en person som med huvudet på sned och med bekymrad min vill lotsa mig igenom livet, precis som om hon visste något om hur jag har det. Allt som som hon (eller ibland en han) vill inpränta i mig genom försiktiga vinklingar är sååå förbaskat politiskt korrekt. Jag ska ta det lugnt, tänka på andra som har det värre (hur nu kvinnan vid micken vet det?), ägna mig åt välgörenhet, muntra upp min vänner, upphöra med maniskt shoppande, tänka på klimatet, inte tänka på mina pengar, göra någon annan glad osv.

Ofta undrar jag vad det är för en person som har mage att utfärda en så diger lista av svagt inlindade pekpinnar till landet radiolyssnare var dag på morgonkvisten. Normalt är det för mig het okända namn. Men typiskt är att de nästan alla har sk fria yrken eller rättare sagt sysslor. De fördriver dagarna med skriverier, föredrag, teater, kultur, konst osv.

En given tanke från min sida är att de måste har svårt att försörja sig på annat sätt och därför måste agera som forna tiders prelater. Dvs genom att moralisera i ottan för människor som bara lyssnar till 25%. Men tänk om exv en industriarbetare, en chef för ett börsföretag, en fotbollsspelare eller en vårdanställd på ett stort sjukhus tillät bestämma tankarna för dagen utan påpekanden från redaktionens sida! Om ”vardagens folk” fick ta över och själva anslå takten för vad som är viktigt för dagen Sverige skulle plötsligt ett traditionellt PK-inslag förvandlas till något spännande och levande. Men inte !

Dystert förstår jag varför. Tankar för dagen vill inte befria. Meningen är tvärtom att – liksom flydda tiders predikare – lotsa in oss i kollektivens lyckorike. Där anses alla lika. Och alla är innerst inne goda. Och om du anpassar dig kommer också du att bli lycklig. Bara du röstar på vänsterns trossatser.

Torsten Sandström

I mina bloggar hånar jag dålig journalistik, som oftast består av personliga politiska åsikter, personliga värderingar, lättviktiga spekulationer mm där reportern inte ens anstränger sig för att analysera och kritisk diskutera sitt ämne.

Alltför sällan berömmer jag tyvärr skickliga skribenter. På svenska medier finns ändå en spillra av högt kompetenta och kritiska journalister kvar. Men de blir tyvärr allt färre för vart år som går. Och de omges av den nya kasten av tyckare. Nu undrar jag hur dessa två världar inom journalistiken kan samsas på en tidnings redaktion?

De skickliga och sakliga journalisterna måste ju tycka som jag, dvs att kollegorna som enbart sysslar med känslor, egna åsikt och annat navelskåderi är pest. Hur kan över huvudtaget Michael Winiarski på DN sitta i samma rum och ofta tvingas lyssna på en egotrippad blajsare i stil med Hanne Hellquist? Svaret är förmodligen att de aldrig träffas.

Men min poäng är ändå att kvalitetens journalister måste ta för sig och försöka rädda ett yrke som håller på att slamma igen på grund mängden okunniga och egotrippade skribenter. Det tycks som om medierna prekära koniska ställning gjort att skitsnackarna vunnit terräng. Och att dyr kvalitet är på väg ut. Det mediala landskapet blir på så vis dystert kommersiellt. Mediernas ekonomin verkar styra bort från det goda samhällets journalistik. Och på lut står staten bereddas spruta in statsbidrag för fortsatt politisk likriktning.

Men innan det är för sent – vilket det tyvärr kanske redan är – vore det synnerligen tacksamt att få nöjet att möt ett upprop från de duktigas sida mot tokstollarnas sammansvärjning.

Torsten Sandström

Rött kort till sossarna! Wikimedia.

Till Dagens industri (DI) säger Mikael Damberg om valförlusten: ”Vi var försiktiga”. Han pratar om att partiet agerat defensivt.

Jag tror man knappast kan läsa något så falskt. Partiet har länge verkat för en häxbränning av DS och M. Vidare har s-regeringen köpt röster i valet med miljarder från statens kassa. Man har till och med ansökt om medlemskap i NATO efter åratal av farligt fredskramande. Och så säger Damberg att S agerat försiktigt.

Sanningen är att S-partiets nått vägs ände. Deras politik har synts och delvis förkastats. Några tiotals år av smutskastning mot SD har misslyckats. Mer om det dagens blogg nedan.

Torsten Sandström

Dagens Juridik är en bra digital plattform! Här en angelägen text från en ung lundajurist, Johannes Norrman, som nu är tingsnotarie i Kristianstad. Vad månde bliva av denna unga man som utrustats med såväl analytisk förmåga som språklig pregnans och mod?!

Vi ser alltså en vilsen byråkrati som formar mallar för domare, utan noggrann samverkan med de dem som har den viktiga uppgiften att skriva korrekt och språkligt övertygande. Under socialdemokratin har byråkratin vuxit kraftigt. Men utan tuff ledning. Samtidigt tycks den sakna kompetens och förmåga till samordning. Min känsla är att fackliga organisationer styr en stor del av jobbet – och då går det förstås som vi sett…

Torsten Sandström

Tidskriften The Economist – erbjuder som vanligt – klara analyser på en frihetlig och marknadsliberal grund. Häromveckan (nr 58) gäller det SD:s framgångar i hösten val och rubriken är ”Opening the door”.

Artikeln inleds med en filmisk vision av svensk socialdemokratis utveckling. Vi får se ett parti – klätt i scenkläder av spandex modell ABBA – som under snart hundra års lopp segrat i sammanlagt 32 Melodifestivaler(riksdagsval), med stegvis sjunkande majoriteter. Nu senast bara med 0,1%. En så vinnande stil kan inte ens de skickligast valfixarna i Moskva och Pyongyang visa upp, noterar tidningen giftigt.

Större intresse har The Economists analys av hur socialdemokratins valfixande gått till under senare valrörelser. Tidningen talar om hur partiet hårt utnyttjat en typ av europeiskt karantänssysten (cordon sanitaire). Socialdemokraterna har nämligen villigt samarbetat med partier av många alla slag – även ofta råa kommunister. Däremot har rörelser som visat tecken på främlingsfientliga böjelser aktivt definierats bort från det politiska landskapet. På så vis har man byggt en dualism mellan vi och de oberörbara, skriver tidningen. SD:s medlemmar har tilldelats rollen som föraktade kastlösa. Genom att inte ens vilja samtala med SD:s ledare har socialdemokraterna fått dem att framstå som politikens parias. The Economist gör en parallell med hur medborgare i antikens Grekland kunde förvisas ur landet genom ostracism (en omröstning där namn ristades på skärvor av lera). Alltså en form av offentlig bestraffning inom ramen för demokratin.

Nu citerar jag gärna The Economist: ”Such ostracism has failed. Treating nationalists as pariahs has not prevented their rise”. Tidningens lakoniska slutsats blir enligt min mening en riktig käftsmäll mot hela det svenska politiska systemet. The Economist menar att den utstuderade mobbingen snarast hjälpt SD att vinna framgång.

Enligt min mening är analysen klockren. Politiker som kan regera i samverkan med läskiga kommunister har konsekvent bygg en hatbild av SD. Syftet är hindra S-partiets fortgående rösttapp. Sluga socialdemokrater och vänsterliberaler har samverkat för att skada sin politiska motståndare. På så vis har svenska nationalister och invandringsskeptiker buntats samman med nazister och fascister utan presentation av uppenbara bevis. Följden har blivit att omkring en femtedel av den svenska väljarkåren plötsligt förvandlas till parias! En självklar social dynamik talar för att de oberörbara vill vända förtrycket bort från sig själva. Kloka samhällsvetare borde ha förutsett denna reaktion och kritiserat häxjakten som stridande mot normala demokratiska spelregler. Men det svenska politiska etablissemanget har varit fullständigt förtrollat i jakten på SD. Till tragiken hör att utpekandet av SD som parias delvis skett i syfte att den politiska eliten ska kunna sitta kvar vid köttgrytorna, noterar The Economist. Alltså har eliten inte låtit SD visa vad man faktiskt går för då det gäller att ta ansvar för Sveriges politiska utveckling under senare decennier.

The Economist tar inte direkt ställning till om dörröppningen den 16 september – The opening of the door – är något bra för Sverige. Men intrycket är att tidningen förespråkar realpolitik och inte bara hatisk stämpling av oliktänkande i syfte att nå politisk framgång.

För min del är tidningens behandling av ämnet ett tecken på hur en frihetlig politisk diskussion måste föras. Alltså brittisk liberalism av högsta halt. Svenska medier, politiker och statsvetare hamnar med andra ord i skamvrån. Därför blir det viktigaste effekten av den 16 september 2022 den vanära som svenska politiker och medier bör drabbas av i och med att de i åratal deltagit i häxbränningen. Stora delar av det politiska etablissemanget har inte vela tala sakpolitik. I ställer har man agerat som svenska inkvisitorer i jakten på SD.

Enligt min mening bär en stor grupp svenska statsvetare ett särskilt tungt ansvar. Från akademin hade jag väntat neutral distans, saklig analys av SD:s politik samt inte minst skarp kritik av de demokratiska överdrifter som skett genom häxbränningen av SD. Detta särskilt som socialdemokratin länge samverkat med efterföljarna till ett svenskt kommunistiskt parti, med tragiska rötter i stalintidens terror. Dessa statsvetare har spelat på den politiska maktens planhalva mot SD.

Torsten Sandström

Jag blir mer och mer övertygad om att så är fallet. Okej, det finns åtskilliga kvalificerade skribenter. Men antalet so går på tomgång är tyvärr så många fler. Det trista är att tidningsägarna tycks vilja ha det så. På så så vis närmast sig DN kvällstidningen Aftonbladet med expressfart.

Ibland blir billigheten så framträdande att man häpnar. Idag har DN:s kulturdel ett reportage om en musiker som heter Tove Lo. Hon fotografers på kulturdelen fram sida. Hela denna upptas av denna bild samt meningen:

Jag fick jobba oerhört för att

acceptera min kropp.

Alltså inte ett ord om hennes musik. Eller tankar om att sjunga. Bara ett enda stånkande om hennes syn på den egna kroppen. Det är så simpelt att man tappar fattningen. Men sådan är dagens tidningsjournalistik.

Att inte de kvalificerade skribenter som finns protesterar mot denna gränslösa förenkling! Att det inte sker. sammanhänger antagligen med att gammelmediernas undergång syns vid horisonten. Det gäller för dem som kan att rädda brödfödan.

Torsten Sandström

Engegemang för andra är ett tecken på solidariskt samhälle. Därför är uppbackning av individer som oförskyllt hamnat i problem något gott.

Nu gäller det gränserna. Det svenska tycka-synd-om-samhälllet är verkligen allomfattande. Och i mediernas ser man förstås daglig spaltutfyllnad. Inget problem för en person är så litet att det inte går att skriva några ord av kletigt medlidande eller sorg. Särskilt om personen ifråga är sk kändis.

Det tillhör förstås bilden att medierna går för långt. Just nu är det årsjubileum för Las Vilks tragiska död i en bilolycka på E4 utanför Markaryd. Enskilda journalister försöker nu fylla på med nya tycka-synd-om-teman.

Det värsta som jag hittills läst är en text i DN av idag. Rubriken säger allt:

Lisa Magnusson: Sverige gjorde allt värre

för Lars Vilks

Kan man tänka sig en större överdrift och orättvisare beskyllning? Vilks har ju själv sedan unga år valt att provocera samhället med det han själv kallar konst. Bara han Nimis-skulptur har på naturskyddat område har varit ett medvetet juridiskt övergrepp som kostats samhället åtskilda miljoner. Han egotrippade strävan efter att framföra sin högst personliga konstsyn har därefter som bekant skapat allvarliga skyddsproblem för Vilks själv, som samhället (Danmakr/Sverige) knappast kan bära hela ansvaret för. Det är ju uppenbart att Vilks önskat provocera samhället till vägs ände.

Och så blev det också. Ytterligare många miljoner har skyddet av honom kostat vid resor landet runt. Och allt för att han velat spelat rollen som bildkonstens Salman Rushdie. Det finns enligt min anledning för journalister att visa respekt för samhället generösa insatser för risktagaren och lycksökaren Vilks.

Därför blir Magnussons Rubik om att Sverige gjort allt värre för Vilks horribel. Sverige har nämligen gjort mycket och kanske mer än vad som kan begäras av en person som själv ständigt sökt konflikt. Yttrandefriheten är demokratins kärna. Men principrytteri till skada för samhället är något som bör minimeras och sparas till unika situationer.

Torsten Sandström

Redan i tidigt i skolan har jag fått lära mig att diskutera rationellt. Det vill säga att bena upp ett problem i olika skikt. Vissa aspekter är centrala eller dominerande, andra är beroende av de förra (mer eller mindre tydligt). Slutligen gäller det att plocka bort helt ovidkommande argument. Man bör normalt kräva att en berättelse ska vara logisk. Därför är det viktigt att pröva argumentens inbördes ordning.

Det är naturligtvis inte alltid så enkelt att få ordning mellan orsak och verkan av olika faktorer som kan styra en utveckling. Men om en bil i hög hastighet har kört av vägen så att ett barn dödats på trottoaren börjar man naturligtvis inte med att analysera barnets promenad. Det normala är att börja med föraren. Och sedan analysera bilen.

Det som är slående i dagens svenska samhälle är att det inte alls råder någon ordning mellan de olika skikten i samhällsanalysen. Varje dags diskuteras argumenten huller om buller. Och genom PK-ismen har vissa skikt blivit tabu, dvs förbjudna. Detta innebär att det politiska samtalet i vårt land ofta blir bisarrt. Att det rör sig om en på så vis planerad knäpphet gör förstås inte saken bättre.

Jag kom att tänka detta då jag hörde att torget i Södertälje idag var fullt med människor på grund av en manifestation mot dödsskjutningar och för trygghet. Alla kan känna största sympati för en sådan demonstration. Det är därför bra att den sker. Men den som läst vad jag hittills skrivit i denna blogg inser att dödsskjutningar tillhör verkningar som bara befinner sig på mellannivån i en orsakskedja. Enbart ett snäpp längre ned ligger de dödsoffer som skjutits till döds.

Min poäng – som jag tror att åratal av skolstudier lärt mig – är att försöka finna huvudorsaken längst upp i händelseförloppet. Alla inser att en storskalig svensk invandring under de senaste tio åren – med omkring en miljon nyinflyttade (1.000.000!) – måste ha påverkat Sverige i grunden. Alla vet dessutom att integrationen i grunden varit felaktig och närmast gått ut på miljarder i penningbidrag. I detta sammanhang är sannerligen det annat så heliga ordet ohållbart på plats! Och då bör nästan alla kunna förstå att ett par-tre procent av de ungdomar som vuxit upp i landets utanförskapsområden blivit enkla offer att dras in i klanernas dödliga kultur med droger och vapen.

Därför borde manifestationen i Södertälje ha tagit sikte på en begränsad invandring. Ty varje år av misslyckad integration skapar med automatik nya medlemmar i klanerna som tar itu med interna krigshandlingar. Det gäller alltså att rejält dra ned på invandringen så att det svenska samhället orkar lösa den kris som regeringarna Reinfeldt och Löfven vållat. Märk väl att mina ord inte innebär att jag är emot all invandring. Alla vet nämligen att inflyttning från länder som är kulturellt närstående Sverige ofta fungerar tämligen väl.

Någon säger måhända att massinvandringen nu är historia och inte kommer att upprepas. Därför kan invändas att jag snackar strunt. Men det är just en upprepning som måste förhindras. Och om ingen pekar på orsakskedjans allvarliga begynnelse är risken för en upprepning stor. Tro mig, sannolikheten är dessutom stor att nya vågor av invandring kan riktas mot Sverige.

Med all rätt pekar kanske någon läsare på att min idé knappast fungerar som lockbete till en demonstration i Södertälje, en stad som är smockfullt med invandrare från Sydvästasien. Min huvudambition är idag som vanligt att angripa PK-ismen. Den svenska nationens främsta tabu är just att vägra tala om invandringens negativa effekter. Därför har det i åratal i stället blivit snack om allsköns mångkulturellt gulli-gull. Det svenska politiska samtalet måste alltså sätta på logiskt sakliga fötter igen. Det blir inte enkelt. Men en ny svensk statsminister har här en verklig chans att göra något stort och viktigt för landet.

Torsten Sandström