Det ligger mycket sanning i detta ordspråk. Att tala i egen sak framstår normalt som distanslöst och kasst. Lyssnaren lägger av. Varför talaren lockas till att ännu mer framhäva sig själv och sina åsikter.

Det egendomliga är att framhållande av det egna jaget ändå är så vanligt. Det kan ju beror på att många snackare är dumma helt enkelt och inte förstår bättre. Men förklaringen kan också vara att delar av publiken tror att skrivaren talar sanning.

Sverige har – liksom flera andra nationer – en lång historia av skrävlande. Svenska stormän och kungar har under många hundra år byggt politiskt stöd genom att framhålla sina egna förträffliga tankar och handlingar. I 1600-talets Uppsala ägnades åtskillig tid vid universitetet åt fria fantasier om det svenska folkets storhet. Liknande sysslor ägnade sig eliten åt i flera europeiska stater. Så mycket tyder på att skroderandet har haft inhemska syften, dvs att vilseleda folket om ledningens förmåga och få det att agera följsamt.

I dagens Sverige är antinationalism en officiell dogm. Gränser mot andra människor och folk förklaras som en styggelse. Men ändå sysslar politiker stundligen med att skräppa. Sverige sägs vara ett politiskt föredöme för andra nationer. Man påstår att Sverige är en biståndspolitisk stormakt. Hela världen ser upp till vårt land vad gäller klimatpolitik och hantering av miljön – sägs det. Trots den proklamerade antinationalismen försöker alltså svenska politiker glänsa och sola sig i glansen av något som inte existerar. Ty inte är våra närmaste grannar imponerade – inte ens deras vänskap hindrar dem från att höja på ögonbrynen och skaka på huvudet åt den svenska storvulenheten. Det tycker med andra ord att det som berättas från våra politiker är korkat. Och det har de förstås helt rätt i.

Men ändå fortsätter det svenska politiska självberömmet. Ty det riktar sig inte mot utlandet utan har en inhemsk destination. Det påminner om svenska sportjournalisters fåniga nationalism. Inför ett mästerskap är svenska segrar att vänta. Efter tävlingarna måste förlusterna bortförklaras. Det är med andra ord fråga om svensk nationalism. Samma metod använder Sveriges ledande politiker – låt vara att den nya regeringen, tack och lov, hittills har visat ett annat tonläge. Men den svenska socialdemokratin är skrävlandets högborg. Mångårigt regeringsinnehav har gjort skrytandet till en nödvändighet. Man räknar kallt med att endast få inser att det rör sig om självförhävelse. Och om det börjar mullra i leden så utfärdar sossarnas ledning raskt ett knippe löften om nya bidrag. Den svenska välfärden är ju så beundrad heter det.

Att Sverige i flera avseenden har många allvarliga olösta problem spacklas på så vis över. Att vi är en medelmåttig välfärdsnation ser bara våra grannar och några andra nationer som orkar bekymra sig över skrytmånsen från Norden. Men, som sagt, det gäller ju inte att övertyga utlänningar genom att skrodera. Avsikten är – idag liksom igår – att vilseleda den svenska befolkningen. Det är syn om det svenska folket!

Torsten Sandström

Häromdagen läste jag en kallelse till ett seminarium i straffrätt rörande en text av Federica Coppola.

Seminar ”The Pain of Social Exclusion: Changing Perspective on Punishment and Justice”, the 13th of December Federica Coppola (Senior Researcher in Criminal Law at the Max Planck Institute for the Study of Crime, Security and Law).

Hennes tanke är att brottslingar bör inkluderas i samhället i stället för att exkluderas och låsas in

Abstract
The talk makes the case that the mechanisms of social exclusion that are innate to and fueled by mainstream philosophies, practices and corollaries of punishment constitute the ultimate cause of the failure of criminal justice systems to adequately address crime and deliver justice to individuals and society. By contrast, the talk proposes the adoption of a paradigm of criminal justice that embraces social inclusion as its overarching value. The proposed argument builds on the combination of empirical and normative arguments emphasizing 1. that the suffering that punishment-related social exclusion imposes on justice- involved individuals runs afoul of any legitimate normative justifications and prevents criminal justice from achieving its proclaimed goals of fairness, proportionality and public safety; 2. that social inclusion is a fundamental human need, and critical to effectively dealing with criminal behavior under any relevant penological perspective. The talk then proposes a model of criminal justice absent the element of social exclusion. Such a reimagined model draws upon a multilevel integration of the philosophies, aims, and practices of social justice and restorative justice into typical criminal justice ones.

Tänk att samma politiska idéer ständigt återkommer. Ibland för att förpackas som vetenskapliga genidrag. Jag tror att den svenska klanbrottsligheten hälsar Coppolas lösning med High five! Bravo mera frihet! Sådana tankar odlas främst i elfenbenstorn. Av forskare som inte rör sig bland vanligt folk. Men idéerna återkommer i svensk debatt varje dag genom höga rop om att orsakerna till brott måste ställas i fokus. brott måste förebyggas skrias det, men ingen säger hur det ska gå till. Vad innebär inkludering av brottslingar, dvs personer som strävar efter att själva avskilja sig från samhället och smälta samman med sin klan. Enligt vänsterns ideal blir allt bra bara man smeker de kriminella medhårs. Släpp fångarna lös det är vår! Vackert tänkt, säger någon. Men belöning är väl ändå helt fel väg att gå. En helkorkad lösning såväl idag som förr.

Jag menar inte att inlåsning frälser kriminella. Men det håller dem åtminstone borta från gatan eller samhället. Så att laglydiga människor får frid.

Torsten Sandström

Sydsvenska Dagbladet, som förr var en seriös nyhetstidning för södra Skåne, har idag förfallit till ett propagandablad som enkelt kan förväxlas med de trycksaker som ICA-handlare med flera distribuerar. Ändå inbillar sig tidningens journalister att de sprider riksnyheter. Och man gör det förstås med sina uppblåsta röda tuppkammar. Enbart när texterna är extra dumma blir därför några rader på min blogg nödvändiga.

En del av Sydsvenskans vänsterpolitiska linje är att försöka hålla sig väl med Malmös och sydskånes många arabiska invandrare. Vad sägs om den kvinnliga journalisten Hibba Abbas rubrik med anledning av att Maroccos fotbollslag slagits ut från final i fotbollsVM?

Ingen tvekan om vem som vunnit VM – hela världen ser det

Annars skäller svenska politiker och gammelmedier dagligen på nationalister. Men skallen gäller bara nationalism till höger, exv mot en kritik av den storskaliga invandring som under tio års tid fått omkring en miljon människor att vandra in till Sverige. Åtskilliga av de nyanlända gör förstås nytta. Ännu fler lever på bidrag. Och en minoritet står för klanernas allvarliga och blodiga dödande. Om dessa problem skriver Sydsvenskan nästan inget. Det anses inte korrekt att peka på arabiska förklaringar. Bara att föreslå ett slöjförbud i offentlig tjänst anses som rasism.

Däremot muntras de nyanlända upp med korkade rubriker om arabnationernas storhet. Att Marocco faktiskt inte vunnit VM i fotboll spelar ingen roll. Sydsvenskan avser ju endast att göra en politiskt korrekt nationell gest.

Komiskt är ändå att tidningens arabiska läsekrets är mikroskopisk. Men svenska journalister skriver ju främst för sina kollegor och liknande folk till vänster.

Torsten Sandström

Ivar Arpi är en av mina favoriter i rollen som opinionsbildande journalist. Hans texter är normalt väl underbyggda med fakta. Hans analyser fördjupar och får mig att tänka efter. Förvisso är inte hans ämnen alltid nya – det kan man ju inte begära. Men Arpi går sin egen väg med öppna ögon och vass penna. Hans raka höger är stilboxarens. Den skapar virtuella blåmärken på en stor del av dagens svenska journalistkår. Alltså den majoritet som traskar i åsiktskorridorens trängsel.

Idag delar jag en länk från Arpi om vänsterns åsiktsmonopol. Han kritiserar den vanliga borgerliga uppgivenheten eller – om man vill – de konservativas högdragna ovilja att smutsa ned sig genom att ägna sig åt politik för att ta upp kampen med de röda. Dvs rädslan att uppträda politiskt inkorrekt. Arpis text är en uppmaning till kamp mot vänsterns påstådda och faktiska tolkningsföreträde. Läs den nedan!

Torsten Sandström

https://ivararpi.substack.com/p/hogern-maste-vaga-smutsa-ned-sig?utm_source=substack&utm_medium=email

I DN häromdagen nedtecknas ett idolporträtt av en för mig helt okänd journalist, miljöjöaktivsten och veganen George Monbiot. I rubriken utropas vad saken gäller:

”Moraliskt misslyckande att inte vara aktivist”

Det är alltså fel att vara en passiv men saklig berättare. Egen aktivism är det rätta. Jag är indignerad över budskapet, men knappast förvånad. Det journalistyrke som förr baserades på oberoende rapportering har idag tagits över motsatta ideal, dvs en politiskt beroende rapportering. Fast det sker i allmänhet ännu förstås i smyg , även om de personliga åsikterna ofta lyser igenom. Men för Monbiot och journalisten bakom texten, Alexandra Urisman Otto (som är jurist hör och häpna), är det naturligt att mediernas journalister ska ta personlig ställning.

Det är just detta som gör mig indignerad. Att en författare eller bloggare på sin egen plattform politiserar är en sak. En helt annan är om detsamma sker i en tidnings spalter, som officiellt utannonserats som politiskt oberoende, om än med viss inriktning. Tanken bakom detta är ju att tidningens läsare ska ska kunna förlita sig på att budskapet normalt håller sig inom de angivna åsiktsgränserna. Det är alltså fråga om tilltro till att tidningen sakligt eftersträvar en rak linje.

Men när journalisterna blir aktivister försvinner givetvis detta ideal. Journalistens jobb är att gräva efter sanningen som den syns då olika åsikter möts. Om varje rapportör tillåts att enbart framföra sina egna åsikter vid berättelser om nyheter och andra skeenden gäller inte längre den officiellt förklarade linjen. Den mediekonsument som inte förstår detta, dvs att det är privata åsikter som presenteras, blir alltså vilseledd. Han eller hon får läsa eller höra subjektiva berättelser i tron att det rör sig om sakliga rapporter.

Det stora problemet inom dagens medievärld är därför: vem kan man lita på? En kritisk läsare kan förmodligen med lite erfarenhet sålla agnarna från vetet, dvs skilja aktivister från objektivister. Men det blir allt mer svårt. Den nutida generationens journalister anser att de har rätt att framföra sin egen privata syn på omvärlden. De tror till och med att det privata tyckandet är sant, vilket är eländets kärna. Därför har en märklig situation uppstått. De gammelmedier som anklagar de nya digitala medierna för att agera som nättroll presenterar själva fake news på rad. Detta sker dagligen i flera texter på DN, nationens till upplagan största morgontidning. Tidningens läsare är att beklaga.

Torsten Sandström

Så här säger Klimatpolitiska rådets (KR) ordförande, dvs Cecilia Hermansson (en trogen sosse) i Sydsvenskan (13/12):

Regeringen har skapat sig en uppförsbacke

I själva verket är det KR – dvs den statliga klimatmyndighet som hon placerats i för att bevaka vänsterns intressen – som befinner sig i en nedförsbacke. Utan att ta armlängds avstånd tror myndigheten på IPCC:s gissningar. Dessutom gissar myndigheten själv om vad Sverige behöver. Att svenska folket just nu har stora bekymmer på grund av att myndigheten inte värnat kärnkraften utan bara verkat för att göra livet dyrare att leva medför inte minsta eftertanke. Miljötalibanism alltså. Vanliga människors liv innebär intet jämfört med den heliga tron på frälsning från en CO2-kris som knappast syns ens.

Det vi ser är alltså hur en politiserande statlig myndighet till vänster angriper landets nya högerregering. Hur länge ska regeringen behöva tåla denna smutskastning?

Jag upprepar därför min uppmaning till regeringen: tillsätt nya medlemmar i detta pajasråd!

Torsten Sandström

Den svenska kultureliten är just nu upprörd över att två transsexuella män stoppas från att läsa sagor för barn på ett kommunalt bibliotek i Trelleborg. De två uppträder under höggradigt sexualiserade artistnamn. Det måste därför vara vederbörande politisk beslutsfattare för kommunens kulturförvaltning som har makt att besluta i saken. I Trelleborg verkar en SD-politiker ha sådan behörighet.

Principfrågan är inte – som SvD:s kulturchef Lisa Irenius påstår den 15/12 – ifall vederbörande politiker har rätt till detta. Inte heller om det finns någon svensk princip om att kulturen ska vara politiskt oberoende. TIDÖ är ju inte bindande för Trelleborgs kommun – överenskommelsen är ju inte ens ett bindande kontrakt juridiskt sett. Valet av lämplig kulturyttring måste vara en uppgift för en kulturnämnd – varför skulle annars en sådan finnas i Trelleborg.

Frågan om politiskt oberoende är alltså inte en rättslig norm för kulturfrågor. Enbart påståendet är patetiskt i vänsterns Sverige. Här tillhör sedan länge S-märkta kulturarrangemang mer regel än undantag. Liksom inom svenska media tycks ordet ”oberoende” närmast vara synonymt med vänsterns åsiktsbälte. Irenius är alltså blind på vänster öga.

I trelleborgsfallet ställs vi däremot inför en lämplighetsfråga, avseende politiseringen av sagostunder på offentligt ägda bibliotek. I Trelleborg var det tänkta budskapet till små barn följande: ”Med Lady Busty och Miss Shameless får du uppleva en sagostund där världen får vara precis så olik, stor och kärleksfull som den faktiskt är”. Så må det vara. Men det som förväntas ske under en sagostund på ett kommunalt bibliotek är inte ett samtal om sexualitet. Idealet är snarast att just barn ska hållas utanför vuxenvärldens politiska och kommersiella hantering av sexualiteten. Barnen ska uppleva något annorlunda, dvs sagornas värld. Lady Busty och Miss Shameless är självklart ute efter en sexualisering av en sfär som tillhör barnens föräldrar. Men både föräldrar och barn efterfrågar enbart den litterära sagan, inte en smygande hbtq-indoktrinering.

Sexuell jämlikhet och frihet är förvisso en viktig princip. Men det är inte samma sak som att frågan måste genomsyra varje nivå av små barns vardag. I det politisk korrekta Sverige vägrar dock kultureliten tillåta minsta skrymsle dit den officiella ideologin inte når. Därför rycker SvD:s kulturchef ut.

Torsten Sandström

Jag kan förstå om författare och poeter romantiskt talar om ”våra svenska skogar”. Deras ord går ju inte att missförstå. De reser inga anspråk på att bestämma över skog och mark. Annat är det då politiker, medier, miljörörelser och miljötalibaner pratar om ”vår” skog och mark. Talet tar då inte bara sikte på av staten ägda skogar. Utan går ut på att alla ägare av berörda fastigheter inte vet sitt eget bästa utan verkar för att förstöra sina tillgångar i fast egendom. Orden vill således att föra tanken till baggböleriets och rövarbaronernas tid för länge sedan.

Genom att tala om ”vår” skog genomförs med andra ord en virtuell expropriation: skogen är i samhällets och inte den enskilde ägarens händer. Det är därför med glädje jag läser skogsägaren Karl Hedins befriande ord i Dagens industri den 13/12:

Sågverksmiljardären: ”Det är inte ’vår’ skog – det är min”

Hedin lägger ett fundamentalt faktum till rätta. Det är bara ägaren själv som kan peka på sin skog och säga att den är min.

Sanningen är faktiskt att expropriationen inte bara är virtuell eller tänkt. Genom en omfattande svensk miljölagstiftning har markägarnas makt över sin egendom kraftigt begränsats. Detta till råga på allt genom flummiga lagregler som ger myndigheter rätt att peka på annans mark samt bråka och kräva ut påföljder. Och mer av sådan reglering är i pipelinen ifall EU och svenska miljötalibaner får hållas.

Just nu tycks tanken från EU:s sida vara att svenska privatägda skogar ska användas som kolsänkor för hela unionens bästa. Därför förväntas ytterligare regler om inskränkningar i privata ägares rätt att nyttja sina skogar. Sverige måste med andra ord underkasta sig det federala EU:s storskaliga klimathushållning. Ändå är det fortfarande många som vägrat förstå och erkänna att EU utvecklats till en federal union, som getts rätt att bestämma över medlemsnationernas medborgare.

Den svenska regering som nyss bordlagt en riskfylld EU-kontroll av svenska kraftverksägares hushållning måste därför nu också förbereda sig på strid rörande rätten att bestämma över privat skogsmark i Sverige. Över huvud taget måste nationens miljötalibaner få raka besked om att lugna ned sig. Sverige kan inte vara ett föregångsland vad gäller självplågeri av de egna medborgarna. En återgång till Sörgården är ändå utesluten.

Torsten Sandström

Vicerektor Per Mickwitz på Lunds universitet, LU, sysslar med miljöforskning, sägs det. Han står bakom LU:s leverans av ett av nationens många beställningsprojekt som baseras på den heliga hållbarhetens dogm. Lunds universitet fattade beslut om detta för fjorton (14) dagar sedan, dvs den 1/12. Nu anklagar han i personaltidningen FLUM – förlåt – LUM den nya regeringen för att inte ha reagerat: ”på Lunds universitet är det verkstad, från regeringen är det tyst”. Alltså ännu ett exempel på hur en statlig tjänsteman politiserar i sin roll som myndighetsrepresentanter. Han skriar över den nya regeringen.

Dessutom är hans uttalande förstås korkat. En ny regering har sannerligen annat att göra – efter år av styre med Mickwitz politiska kompisar – än att reagera på ett beställningsjobb som LU levererar. Att han kräver att reaktion ska ske med vändande post – inom 14 dar – är ännu ett bevis på hur politiskt insnöad Mickwitz är.

I verkligheten är det nog precis tvärtom mot vad som hävdas från den skånska ankdammen: Inom regeringen är det verkstad, från ankdammen upprepas politiska beställningsjobb.

Torsten Sandström

Orden i rubriken sjöngs som bekant av Hoola Bandola Band under 1970-talet. Då rörde det sig om kritik av kapitalismen och plädering för ett kommunistiskt Sverige. Nu när sovjetsamhället gått i graven måste man ändå fortsätta att fråga sig vem man kan lita på.

Orsaken är att vi numera lever i mediernas samhälle. Medieföretagen verkar nämligen inte längre för kritisk och hårt faktabaserad analys av samhället, utan sysslar med ämnen (eller varor) som medieföretagen själva levererar och tjänar pengar på, nämligen teve, film, streaming, sport, bilar, bostäder osv. I tidningarna bereds vägen för dessa kommersiella produkter vilka mediehusen – ofta i andra delar av sin rörelser – skapar profit av. Press, radio och teve domineras på så vis numera av medieindustrins egna intressen. Något som påminner om en evighetsmaskin.

Följden har blivit att journalisterna getts stor frihet att sprida sin åsiktsjournalistik, dvs ständigt nojs som bidrar till populärkulturen och främjar marknadsföringen av medieföretagens affärsnät. Det är således ingen slump att Bonniers och Schibstedts dominerar den svenska marknaden för tidningar och andra förlagsprodukter i stil med film, teve osv.

Effekten av de nya digitala medierna har alltså i förlängningen blivit att en tydlig förskjutning skett till vänster på åsiktsskalan. Från en mer saklig och kritisk modell av nyhetsrapportering i landets gammelmedier har en egotrippad rapportering vuxit fram. Då journalister diskuterar samhället sker det följaktligen alltmer från vänsterhållet. Hårda och kritiska fakta -som kostar pengar att prestera – lyser alltmer med sin frånvaro inom dagspressen. Mediehusen ägare nöjer sig med att tjänar pengar. Därför ges frikort till journalisterna som önskan att få skriva precis vad de önskar.

I denna glädje hamnar givetvis mediernas roll som granskare av politik och samhälle i bakgrunden. Alltså idealet att press, radio och teve ska fungera som en tredje statsmakt. För den viktiga uppgiften blir utrymmet var dag mindre. Visst förekommer fördjupande analyser emellanåt. Men alltför sällan. Svallet av egotrippade reportage liknar däremot numera en tsunami. Skräckexempel är Björn Wiman, Hanna Hellqvist, Åsa Beckman och Alex Schulman. De har svårt att se längre än till sina egna kroppar och förträffliga tankar.

En kritisk medborgare upptäcker förstås detta. Men människor som bara flyter med strömmen luras däremot. Så därför undrar jag – som stor mediekonsument – vem i hela Sverige kan man lita på?

Torsten Sandström

Sedan begynnelsen har samarbetet inom Europa haft bekymmer med korruption och annan röta. Industristaterna i norr har ryckt på axlarna och satsat på produktion för export. Marknaden har hägrat och skymt rötan. Det är den latinska sydliga kulturen som excellerat i oegentligheter och mygel. Genom gemenskapen och dess enorma tillgångar samt flummiga planer för att sprida ut pengarna har sydlänningarna fått en egen marknad för fiffel och korruption. Vidare har expansionen österut till en union med 27 medlemmar fyllt på samverkan med allehanda stater som knappast lever upp till demokratins standarder och som främst sett EU som en källa till försörjning. Och vid skapandet av en union har de politiska ledarna slarvat och låtit bli att skriva in spärrar, exv i form av möjligheten att utesluta en skurkaktig nation genom majoritetsbeslut.

Igår blixtbelystes eländet. Viktiga beslut om pengar till Ukraina var på agendan. Men Ungern – som kramar Putin – jobbade emot. Vad gör då unions ledare? Jo, man tillåter utbetalning av frysta jättebelopp till Ungern – gåvor i mångmiljardklassen – enbart för att landet ska säga ja till det som är nödvändigt, dvs pengar till ett Ukraina som bekrigas av Putins diktatur.

Därför måste enligt min mening kloka politiker i nordländerna lägga fram ett förslag till en ombildning av unionen till två organisationer. Den ska alltså bestå av två lag. Gemensam för alla ska vara frihandelssamverkan i stil med det ursprungliga EEC. Detta är basen. Sedan har varje nation rätt att välja mellan federalism eller nationell självständighet. I handels- och transportfrågor ska lagar kunna utvecklas som idag via direktiv, vilka alla medlemmar måste implementera i egna lagar. Kostnaderna för detta viktiga samarbete om handeln ska betalas och fördelas mellan alla. Men i övrigt ska de självständiga länderna inte tvingas betala något för federalisternas samverkan och lagprojekt. Varje stat måste välja om man ska vara med i det federala projektet eller bara i handelsorganisationen.

Och det sk EU-parlamentet – som inte är ett egentligt parlament utan en diskussionsgrupp som fungerar för vidgad federalism – ska bara bestå av stater som valt överstatlighetens linje. För min deI får detta parlament bestå av extrema mutkolvar, vilket några socialdemokrater från syd nyligen visat sig vara (även någon från nivån som talman). Ty jag menar att Sverige inte ska delta i det federala samarbetet.

Vi ska nämligen bestämma över oss själva och enbart av fri vilja ansluta oss till internationella lösningar. Ungefär den linje som de kloka nationerna Norge och Schweiz valt…

Torsten Sandström

Idag meddelar den åklagare, Bengt Åsbäck, som tidigare lagt ned en utredning med anledning av det pågående spektakulära händelseförloppet inom den högsta polistoppen. Plötsligt menar han att det nu finns anledning att tro att brott förövas. Förmodligen avseende oegentligheter bakom polismyndighetens beslut om att befordra Linda Staaf.

Åklagaren menar att nya omständigheter framkommit. Det må så vara. Men min tolkning är att åklagaren börjar känna olust över sin egen tidigare utredning. Höga interna krafter inom polis och åklagarväsende tycket sannolikt att de hade goda skäl för att lägga locket på de polisanmälningar som skett. Det gäller ju den svenska rättsstatens och polisens goda rykte. Nu, då en god tid förflutit, ställs åklagaren ifråga inför samma problem. Nu gäller det att utreda och väcka åtal i syfte att rentvå sig själv från misstankar om otillbörligt hänsynstagande.

Det vi ser är ett klassiskt scenario för en rättsaffär. Först dolda oegentligheter inom staten. Skumrask och lagöverträdelser. Då oförmodat den kamratliga sammanhållningen spricker så gäller det för de inblandade att rädda sina skinn. I det senare skedet kommer vanligtvis nya omständigheter fram. Och så slutar det med en rättsskandal.

Den som lever får se. I bästa fall kan detta resultera i en politisk reform av den svenska polisens ledning, som redan innan mordet på Olof Palme haft allvarliga problem. Myndigheten har under decennier av sossemakt fått alltför starka kopplingar till regeringen. Det gäller nu att slutligt klippa banden. Och anställa en kvalificerad jurist som chef. En person med hårda nyper och politisk oberoende.

Torsten Sandström

I DN säger Linda Staaf, hög polischef som (fram till den 13/12) varit på väg till Justitiedepartementet:

Det är uppenbart att många män inte klarar att en kvinna får makt och inflytande. Det som sker nu är skamligt.

Tala om att försöka byta ämne. Staaf vill inte förstå att ifall hennes två senaste jobb – inom polisen och på Justitiedepartementet – sammanhänger med kärleksaffärer kärleksaffärer så står vi inför en rättsskandal. Mycket tyder på att så är fallet.

Det Staaf och DN gör är inget annat än att blanda bort korten. Dvs den svenska feminismens slitna könskort! Att orden kommer från en polischef bekräftar därför misstankar om att hon verkligen saknat rättslig kompetens för två höga jobb i juridikens värld.

Jag hoppas att denna olustiga affär kan bli en drivkraft att rusta upp ett svenskt rättssamhälle på deken.

Torsten Sandström

De utvalda har ätit för eliten.

Ljusen slocknar i Blå Hallen.

Tusen korrekta leenden stelnar.

PK-folket reser hem.

Utklädda kvinnliga SVT-journalister har Me tooat färdig för detta år. Folket ser ändå på fotbolls VM.

———o———–

Nobelfesten är den svenska mediala finkulturens årliga höjdpunkt. Liksom i fotbollsstudion är det försnack, uppsnack, eftersnack och massor av skitsnack rörande pristagare och gäster. Den officiella förklaringen är att Sverige ska vara en kunskapsnation .

Men ingen säger sanningen. Det är prissummans storlek – dynamitkungens kvarlåtenskap – som får Stockholm att lysa. Om det bara rört sig om några tusenlappar – vem hade då brytt sig? Forskarna hade inte ens åkt till Sverige.

Nu har medierna förvandlat Nobels priser till ännu en tillställning som ska få deras eviga pristävlande att rulla – dag efter dag, månad efter månad osv. Medieföretagen planerar och journalisterna rapporterar med liv och lust.

Men ingen vågar säga att Sverige inte längre är någon riktig kunskapsnation. Visst finns det åtskilliga goda forskare. Men det finns tyvärr ännu fler som sysslar med PK-forskning. Och sedan Göran Persson lämnat grundutbildningen till kommunalpolitikernas händer krisar rekryteringen av nya forskare. Sosseregeringen tvingar Skolverket att fuska med PISA-statistiken så att det svenska resultat ska se godkänt ut. Studentmössor delas förstås ändå ut. Jämlikt ska det vara. Men tala inte om kunskapssamhälle! Tack!

Torsten Sandström

På ledarsidan i DN 25/11 utropar Lisa Magnusson: Vem vill dejta en SD:are?

Bakom denna grova åsiktsjournalistik döljer sig något allvarligare. Till det yttre handlar texten om dejtingappars konsekvenser. Men innerst rör det ett mycket större problem. Ledaren är ett utflöde av vänsterns ambition att att rädda sin samhällsform – sin politiska maktställning – varför vilka angrepp som helst tycks kunna användas mot motståndarna till höger. Syftet är att stigmatisera dem. Det rör sig med andra ord om politisk polarisering.

Nu har det slumpat sig så att jag nyligen läst Tobias Berglunds och Niclas Sennertegs välskrivna bok ”Finska vinterkriget” från 2017. Här berättas en grym och blodig historia. Den handlar om hur den röda vänstern gjort revolution mot en demokratiskt vald finsk högerregering (kallad vit), efter det ryska kejsardömets störtande 1917. Följden blev ett knappt halvårs finskt inbördeskrig 1918 där båda sidor gjorde sig skyldiga till vettlöst dödande.

Här kan man nämligen tala om de yttersta konsekvenserna av en politisk polarisering. Finlands röda menade – efter Lenins uppror i Ryssland – att man hade rätt att med våld bekämpa det man kallade klassfienden, dvs den folkvalda regimen, de vita. Den ena sidan övergrepp födde därefter svar från den andra med samma mynt.

Mitt intresse väcktes av ord som juristen Carl Lindhagen skrivit ned, dvs en person från yttersta svenska vänstern och en man som fraterniserat med Lenin. Han återger ett meningsutbyte med en röd revolutionär. Här är ett citat ur Berglunds och Sennertegs bok på plats:

Pacifisten Lindhagen undrade om denne [den röde] hade dödat någon människa och fick ett korthugget ja till svar. Rödgardisten medgav även att han hade dödat med sina egna händer.

”Är det icke fruktansvärt?” utbrast Lindhagen förfärat, men den andre var helt oberörd:

”Nej, det gör mig ingenting. Jag skulle med lugn kunna döda hur många människor som helst, om det gäller arbetarklassens befrielse”.

Vi får med andra ord en blixtbild av vad marxister faktiskt menar med klasskamp. Det påminner om dagens islamisters heliga krig. Fienden ses som ett djur. Till saken hör som sagt att de vitas soldater, demokratins försvarare, provocerats att agera lika djuriskt mot röda fångar.

Min avsikt är nu att tillspetsat belysa vådan av politisk polarisering. Det vill säga hur en beskrivning av motståndaren som en person som saknar människovärde bidrar till att försätta en nation i krisläge. Jag menar därför att Lisa Magnusson på DN:s ledarsida använt ett skamgrepp i den svenska vardagspolitiken. Men poängen är att hon inte är ensam. Hon använder socialdemokraternas synnerligen skadliga metod.

Som bekant har S-partiet länge organiserat en stigmatisering, som riktats mot SD och partiets väljare, dvs mot omkring en femtedel av den svenska väljarkåren. Under ett par decennier har S-partiet systematiskt framställt SD som en fara för nationen och hatiskt pekat ut partiets företrädare som fiender närmast utan människovärde. Mer än 70 år efter andra världskriget har således SD:s aktiviteter i nutiden hatiskt brunsmetats. Häxjakten har inte byggt på tydliga bevis om att SD:s partiprogram eller rörelsens ideologi är jämförbar med tysklands nazisters. Meningen har varit att framställa SD:s företrädare (och därmed dess väljare) som parias. Andemeningen är att det är något gott att göra sig politiskt kvitt sådana personer. I en tidigare krönika har jag visat att den liberala tidskriften The Economist uppfattat de svenska socialdemokratins agerande mot SD just på detta vis. https://bulletin.nu/the-economist-utdelar-en-kaftsmall-mot-etablissemangets-sd-strategi

Min avsikt med denna krönika är inte att jämföra svensk nutidspolitik med historiska skeenden i Finland eller Tyskland. Däremot menar jag att socialdemokratins mångåriga häxjakt på SD skapat en en klyfta mellan två läger i det svenska samhället, ett till vänster och ett till höger. Vänsterns avsikt har varit att skrämma den svenska väljarkåren att rösta mot de SD-parias som utmålats som farliga för samhället. Efter höstens regeringsskifte fortsätter denna stigmatisering med full kraft, något som medfört att partierna M och KD dragits in i häxjakten. Klyftan vidgas mellan två grupper av politiker som vardera representerar halva nationens väljarkår.

Detta är en vänsterpolitik som är ovärdig den svenska demokratin. Den skärper således polariseringen inom nationen. Härmed tar vänstern avstånd från den överordnade idén om folklig sammanhållning. Ingen vet vad nästa steg blir i häxjakten eller om de kastlösa kommer att slå tillbaka. För detta tillstånd ansvarar socialdemokratins ledning.

Alltså bär den svenska socialdemokratin ett ytterst tung ansvar för den splittring jag beskriver. Men skyldiga är även svenska medier som agerar springpojkar.

Torsten Sandström

I en blogg häromdagen följde jag upp Peter Springares kritik i Bulletin mot ledningen av den svenska polisen. Nu börjar flödet av egendomliga nyheter peka på att mörkläggning och eventuella skandaler ägt rum i polisens allra högsta topp och kanske även i justitiedepartementet under sossetid.

En av de högsta cheferna, Mats Löfving, har anställt Linda Staaf på en polisiär toppost under honom själv. Staafs meriter var dock ekonomiska, närmast som revisor. Nu skulle hon däremot syssla med operativt arbete högt upp i nom polisen. Bakgrunden tycks vara någon form av romans mellan de tu. Men den utvecklades inte som Löfving förmodligen tycks ha hoppats. Staaf har nämligen blivit partner till Sveriges ÖB Mikael Bydén, som lämpligtvis nu begärt skilsmässa från sin dåvarande hustru.

Dessförinnan har Staaf uppenbarligen anmält Löfving för oönskade påtryckningar. Enligt Expressen förefaller två polisanmälningar ha skett om olämpligt närmande från Löfvings sida gentemot Staaf. En om ”olämplig fridskränkning” från 2021 och en tidigare från 2020 om misshandel, om man ska tro uppgifter i Expressen den 9/12 och i Bulletin den 10/12. Samtliga polisutredningar har lagts ned. Högste polischefen Anders Tornberg säger att man följt gällande regler avseende anmälningarna mot hans närmaste man, Löfving. Till saken hör att Staaf enligt tidningsuppgifter flyttats till ett jobb på Justitiedepartementet.

Enligt min mening tyder det som inträffat på en röta i toppen av det svenska rättsväsendet. Ett säkerhetsklassat toppjobb inom riket har tillsatts av en som det tycks jävig Löfving. Hur Löfving behandlat Staaf – som han uppvaktat – är oklart, men av anmälningarna från den senare bör han ha agerat olämpligt inte bara som person utan också som chef. Staafs nya relation med ÖB utvidgar säkerhetsproblematiken kraftigt. Två olika säkerhetschefer på rikets högsta nivå faller i varandras armar. Att hon flyttats till Justitiedepartementet kan tyda på detta. Departementet ”räddar” så att säga ÖB:s och Staafs positioner. De nedlagda polisutredningarna ifrågasätter om mörkläggning skett i syfte att rädda polisledningens ansikte. Det finns mer att sätta ifråga i denna soppa, värdig en teveserie.

Det vi ser är en härva som får Vilhelm Moberg att vända sig i sin grav. En röta högst upp i polisledningen, med förgrening till försvarsmakt och statsdepartement. Och detta i en tid då utvecklingen av det grova våldet eskalerar och polisledningen kompetens sätts ifråga. Att det hela sker samtidigt som Bydén irriterar finska staten genom att kräva svenskt NATO-kommando över Östersjön är rena farsen.

Jag hoppas att detta resulterar i att polisen får en ny ledning, där hög rättslig kompetens återförs och politiska bossar (som Dan Eliasson) definitivt bannlyses. Polisen måste självfallet följa lagstiftningen och verka för rikets säkerhet. Polisledningen oberoende från regeringsmakten måste värnas och politiska tjänstetillsättningar förbjudas. Vidare ska den politiska nivån – departementen – givetvis inte verka för att mörklägga att höga chefer avseende rikets säkerhet umgås i kärlekens form utan att först ha klargjort detta med exv SÄPO. Även höga chefer kan förälska sig, men man kan kräva att de följer principer för rikets säkerhet.

Det vi ser är rättsröta på flera nivåer.

Torten Sandström

PS! Den 13/12 meddelades att Staaf är kvar som anställd hos polisen – jobbet hos Justitiedepartementet blir inte av.

I sin fina idéhistoriska bok ”Tanke och dröm” (2021) har filosofen Svante Nordin intressanta tankar om det han för svensk del kallar ”den nya mediala scenen”, s 375 ff. Det rör sig om en utveckling efter 1989 och tar sikte på hur på papper tryckta böcker och tidningar kom att mötas av en svallvåg av information över internet, dvs streamad teve och film, nättidningar, bloggar, poddar mm. Nordin menar att 1960-talets vänster togs på sängen. Raden av intellektuella som förespråkat arbetarklassens kulturella frigörelse – som inte inträffat – nu fick smaka på medial revolution som sannerligen gav folket möjlighet att samtala med eliterna. Detta gjorde vänstern perplex. En ny digital teknik skapade hittills oanade möjligheter till åsiktsbildning. Det ligger mycket i Nordins slutsats.

Men jag menar att Nordin inte tillräckligt beskriver utvecklingens kommersiella mönster. Förvisso ökade antalet debattörer i omfattning. Men enligt min mening tystades oändligt många fler genom den nya medieindustrin tsunami av lättuggad underhållning, sport, annonser för bostäder och bilar, livsstilsreportage osv. Tillspetsat blev folket en slav under det digitala utbudet. Enbart få blev de fria kunskapsspridare som man kunde hoppas på.

För mediernas många vänsterjournalister tyckets den mediala utvecklingen initialt hotfull. Deras tidigare tolkningsföreträde vad gäller det skrivna ordet föreföll hamna i kläm. Alltså det privilegium som man enligt Lars Gustavsson och andra hittills haft att formulera och mäta den svenska politikens problem.

Enligt min åsikts kom tidningsföretagens ekonomiska kris – bla på grund av digitaliseringen och nya läsmönster – att sträcka ut en räddande hand åt medieföretagens ägare. De senare tvingades till nysatsningar på streamad underhållning av alla de slag. Att Bonnierkoncernen varit framgångsrik på detta plan talar sitt tydliga språk med teve (TV4 och Cmore), sport, bloggar, poddar, nöjen mm i kommersiell symbios med förlag och tidningshus.

Det få tyvärr talar om är det journalistiska vakuum som uppstått då de digitala underhållningsmedierna tog över och satsade fullt ut på det lättsmälta. Ena sidan av saken blev att den kvalificerade och kostnadskrävande nyhetsjournalistiken framstod som olönsam. Många framstående kritiska journalister blev helt enkelt för dyra. Men samtidigt vidgades marknaden för den nya åsiktsjournalistiken som kom att odlas i närheten av den nya mediala underhållningsindustrin. Här öppnades ett utrymme för många unga vänsterjournalister. Inte så att de skrev kvalificerade analyser om samhällets utveckling. Men i alla högsta grad så att de gavs utrymme för sina personliga politiska värderingar. Därför är dagens gammelmedier sprängfulla med egotrippade reportage och journalisterna personliga syn på det svenska samhället. På så vis har vänstern kommit att dominera de gamla mediehusen. Detta således ikraft av något som liknar ett frikort från mediernas ägare (med liknande fokus).

Om jag återvänder till Nordin berättelse om de folkliga och vilda mediernas framfart över nätet så menar han att det uppkom en polarisering mellan dem och vänstern på de gamla mediehusen. Låt mig citera: Denna polarisering ledde …till att de etablerad media slöt sig samman, bilade eller slätade över de åsiktsskillnader som tidigare funnits mellan dem och upprättade en sorts enhetsfront i kampen mot ”högerpopulismen” (s 379)”.

Jag delar Nordins analys här. Men han är förmodligen inte lika kritisk mot vänstern som jag. Han menar dock att gamla tidningar – med till det yttre olika partifärg – på så vis kom att sluta sig samman inom en åsiktskorridor till vänster. Deras budskap var att den digitala revolutionen – i Sverige och utomlands – bidragit till att skapa ”obildade och enögda väljare” vilka vänsterns uppfattade som ett hot mot demokratin.

Då anden släpptes ut ur sin nya tidens digitala flaska kom den inte att agera som 68-vänstern hoppades. De digitala medierna hade en annan och konservativ agenda. Detta uppfattade vänsterns journalister vara ett hot mot demokratin. Men i själva verket var det den uppenbara politiska korrektheten som de nya medierna angrep.

Torsten Sandström

I The Economist (nr 48) läser jag att åtminstone 500 ryska journalister har flytt Putins diktatur och slagit sig ned utomlands. De kallas av den brittiska tidningen ”Den andra fronten”. Dessa modiga bygger därifrån upp kanaler för att framföra kritik mot Putins krig och förtryck. I allmänhet rör det sig om elektroniska nätverk med eller utan hjälp av internet. De gör alltså stor nytta med pennan som vapen.

Varför agerar journalister så? Jo, de anser det omöjligt att anpassa sig till Putinregimens politiska åsikter. De menar att de fråntagits sin rätt och plikt att som journalist analysera och kritisera den ryska staten. Därför tar de detta riktiga och som sagt tappra steg. De vill verka för öppenhet och inte anpassning till det ryska samhället. De är villiga att försaka familj, pengar och trygghet för en fri debatt. Det är sannerligen beundransvärd. Men det är ju faktiskt journalisten yrke ifall man – som sig bör – tar idealen om en tredje statsmakt på allvar.

När jag läser detta i The Economist kan jag inte låta bli att vända blicken mot den svenska kåren av journalister. Är det utsatta för tryck från politiker och media att agera politiskt korrekt? Anpassar de sig till en åsiktskorridor och därför förtiger argument som borde nå den offentlighet som medierna kritiskt ska betjäna?

Jag svarar ja på båda frågorna, med reservation för en grupp kvalificerade journalister, som vägrar att gå i den politiska korrekthetens alltmer snäva ledband. Den yrkeskår jag kritiserar har från journalistskolorna lärt sig att presentera vänsterns syn som samhällsideal. I denna ideologi har statens makt stor betydelse. Detta politiska val uppfattas som så självklart – att de journalister jag vänder mig mot inte ens ser några alternativ – och alltså inte uppfattar att de begränsar det öppna samtal, som de bör främja. Att gruppen vänsterjournalister dominerar Sverige antalsmässigt (omkring 70%) bidrar till denna slutenhet – deras kamrater agerar ju på samma sätt och utsätts inte för någon kritik (mer än från ”galningar” på internet som man ser det).

I Sverige kan man inte tala om något formellt förtryck. Åsiktsfriheten är synnerligen hög. Den som önskar kan skriva kritiska inlägg, liksom jag gör. Men det svenska mediala landskapet är ändå inte alls fritt i reell mening. I vårt land kan man verkligen tala om strukturer som begränsar öppenheten. Tydligast är klimatskräckens diktatur och vänsterns breda bälte av heliga normer. Den som bläddrar i DN och SvD (för att inte tala om Aftonbladet) får därför klart för sig att den nya svenska regeringen misslyckats redan dagen efter TIDÖ blev känd och innan Kristersson tillträtt. Förklaringen är den kår av svenska journalister som jag nu kritiserar (med ovan nämnda undantagsgrupp).

I Sverige behöver inga fly till utlandet för att säga vad man tycker om nationen. Det är bra. Det svenska systemet är ändå inte öppet. Ty här fungerar en kår av journalister som slutenhetens hantlangare. Ansvar för detta har mediehusens ägare, som – liksom andra arbetsgivare – måste se till att de anställda följer rådande normer för yrket. Och vad säger dessa yrkesregler? Jo, just öppenhet, kritisk analys av fakta och politiskt oberoende rapportering (frånsett ledarsidorna förstås).

Förklaringen till att ägare av tidningar och andra medier är tysta sammanhänger dels med vänsterns krafter, dels med att pressen idag har fokus på lönsamma mediala ämnen som film, teve, sport, bilar bostäder od. Om dessa ämnen är medierna sprängfulla. Och detta alstrar vinster hos andra företag inom mediernas koncerner (som exv inom Bonniers stora företagsgrupp). Återstoden av det mediala samtalet tillåts vänsterns journalister tämligen fritt sköta, något om tydligt syns inom Bonniers och Schibstedts koncerner. Det är lyckligtvis allt färre som tar del av detta vinkade samtal, men ändå tillräckligt många för att påverka svensk politik.

Jag följer dock medierna var dag. Det jag ser är en raffinerad form av kontroll. Om den försvann skulle Sverige bli ett öppnare samhälle. En mer levande demokrati. En nation där inte vänstern har tolkningsföreträde. Därför resulterar en analys av vårt land att även vi behöver ”En andra front”. Alltså en inhemsk sådan.

Torsten Sandström

Fältreporter

Det är ett tidens tecken att Ulrika Hyllert, ordförande för Journalistförbundet, häromdagen ges plats i SvD för en omfattande plädering för att SR/SVT ska få ännu större rättsligt svängrum att rapportera som man vill. Inte så att hon har medvind i den politiska opinionen, som nu tycks tycka tvärtom. Utan just som ett tecken på en vana att tala i egen sak. Ordföranden för journalisternas skrå måste givetvis ge sina medlemmar ett köttben.

Av Hyllerts artikel att döma råder de bästa förhållanden inom de statsfinansierade företagen SR/SVT. Folket älskar företagen. Och de rapporterar så politiskt oberoende att lagregler tycks kunna slopas. Dessutom måste företagens utbud vara brett, så att folket får den underhållning som efterfrågas. Hennes principlöshet är enorm, inga funderingar om eventuella problem med medier som staten tvingar medborgarna att finansiera.

Det sistnämnda är nämligen min utgångspunkt för kritiken av SR/SVT. Det rör sig om principer inom en demokrati. Ifall skattebetalare över huvud taget ska tvingas betala för medier de inte själva slutit avtal med, så krävs en kraftigt rättsligt kontroll. Att journalister och deras skråorganisation vill ha största frihet är begripligt. Men då många – med mig – anser att rapporteringen från SR/SVT ofta är vänstervriden måste kontrollfrågan lyftas och regleras mer noggrant. Alternativt måste tvångsfinansieringen slopas och avtalsfriheten upprätthållas.

Enligt den mening jag presenterat i flera bloggar måste Granskningsnämnden alltså få en ny utformning. Det ska inte vara som idag, dvs att en handplockad HD-domare extraknäcker som ordförande i en nämnd där journalistkåren och medieföretagen fullständigt dominerar. Nämnden ska i huvudsak bestå av domare, som i lagen ges utvidgade skyldigheter och befogenheter. Självmant – och via stickprov – ska nämnden ha rätt att granska om SR/SVT i olika sammanhang sysslar med saklig och politiskt oberoende rapportering. Dessutom bör lagen kräva att SR/SVT tvingas att själva systematisk årligen rapportera vilka åtgärder man vidtagit och hur det interna utfallet blivit.

Den pågående miljardrullningen till två företag med journalister som själva politiserar måste nämligen upphöra. Det är ju ingen mänsklig rättighet för journalister att kunna tvinga medborgare finansiera journalisternas egen yrkeskår. Men just det tycks ordförande Hyllert tycka.

Torsten Sandström

Under åtta års tid har socialdemokratin använt sin gamla modell att med försåt politiskt minera det svenska samhället. Det sker genom rader av statliga organisationer (ofta kallade ”råd”) eller särskilda statsanställda handläggare (ofta kallade nationella samordnare) som sossarna själva tillsatt så att de egna politiska åsikterna tillgodoses. På så vis får S-partiet normalt in en fot på många positioner i den svenska dagspolitiken. Det är förstås en praktisk och smidig lösning till S-partiets fördel.

Detta system får full verkan även efter ett regeringsskifte, som nu skett. Politrukerna fortsätter att arbeta för S-partiets bästa. I och med att många journalister också är åt vänsterhållet (eller politiskt naiva) så rapporteras uttalande från dessa sabotörer som de vore sanningar (och inte politiska åsikter).

Särskilt tydlig syns detta rörande det sossedominerade sk Klimatpolitiska rådet. Nästan varje dag tillåts dess ordförande Cecilia Hermansson – en verkligt trogen sosse – att i medierna döma ut den nya regeringens insatser. Detta inte i kraft hennes expertkompetens i naturvetenskapliga frågor, utan på grund av hennes politiska åsikter.

Jag menar därför att den nuvarande regeringen omgående måste göra en översyn av denna mängd politiska sabotörer. Med andra ord bör man tillsätta nya oberoende ledamöter på positioner i dessa råd eller som samordnare. Statliga organisationer och tjänstemän ska givetvis inte syssla med politiskt arbete utan med objektivt beslutsfattande. Detta är en del av Sveriges författning. Här har den nuvarande regeringen en angelägen uppgift, dvs att desarmera sabotörer. Allt för att grundlagen ska fungera väl.

Torsten Sandström

Begreppet demokrati omsluter i princip tre typer av politiska rörelser eller ideologier: liberalism, konservatism och socialism av socialdemokratisk modell. Som redan de gama grekerna förstått är demokratiformen inte alls utan skönhetsfläckar. Men som Churchill så fyndigt sagt är alla andra politiska konstitutioner bara så mycket sämre. Demokratin öppnar ju dörren för exv populism – där röstköp är en allvarlig variant som svenskar i årtionden sett socialdemokratin tillgripa i syfte att vinna val.

Men i princip är alltså de tre ideologier jag nyss nämnt demokratiska. De får absolut inte sammanblandas med auktoritära rörelser till vänster eller höger, dvs fascism/nazism, kommunism och en lång rad varianter som utvecklats av Erdogan, Orban och Trump, för att bara nämna några namn.

Jag prövar regelbundet min egen position i förhållande till de tre tillåtna demokratirörelser jag nyss nämnt. Mitt problem är att jag inte känner samhörighet med ordet konservativ – en beteckning som många i min omgivning nog gärna använder om min position. Jag är inte rojalist, inte heller religiös, knappast bergfast nationalist och tycker inte alls att gamla lösningar är att föredra som tumregel. Ny teknik, kultur och politik måste kritiskt prövas innan de anammas. Det är kanske detta som är konservatismens gyllene regel, men ”bevarande” är för mig inget ändamål i sig.

På så vis måste jag alltså bli liberal, med något preciserande tillägg. Den stora olyckan är att dagens svenska partier som kallar sig liberala inte alls är frisinnade i ordets rätta mening. De avskyr allt som kallas nationalism, trots att de ändå ofta hyllar Sverige som den bästa platsen på jorden. Avskyn syns i att de tillber globala lösningar – kosta vad det vill. Antinationalismen tycks vara själva definitionen av partierna L och C:s syn på sin ideologi.

Deras stora kullerbytta – eller felvalet – rör just att man genom sin antinationalism i själva verket förnekar nationens nödvändiga betydelse för politiken. All politik har bäring på nationens budget och på dess lagstiftning. Därför innebär stora globala satsningar att budgeten hamnar i obalans och skatterna måste höjas. Storskaliga utbetalningar till u-änder är ett exempel. Samma oreda skapar den federala lagstiftning som liberaler tillber inom EU. Effekten blir att svenska juridiska traditioner tvingas till reträtt med förluster för det svenska folket.

Till bilden med EU hör att dagens liberaler begränsar den svenska marknadens fria funktionssätt – företagsbeslut dikteras från Bryssel. Dagens svenska liberaler löper enligt min åsikt amok i sin eviga antinationalism. Men när det passar så pratar man ändå om Sverige som ett föredöme för andra nationer. Någon logik finns inte bakom detta. Det är bara en naiv önskan att tillmötesgå alla, vilket ju inte kan kallas vettig liberalism, utan snarare populism. Jag menar att C och L därmed egentligen inte kan kalla sig liberaler utan mer framstår som auktoritära dogmatiker eller dårfinkar. Annat var det med svenska liberaler i stil med Bertil Ohlin.

Då jag som sagt gärna vill kalla mig liberal på ett vis som harmonierar med mina åsikter som pragmatisk (dvs naturlig) nationalist gäller det således att hitta en passande beteckning. Jag väljer därför kombinationen marknadsliberal. Jag vill nämligen att den svenska marknaden – under konkurrens från utlandet – ska kunna fatta fria beslut. Jag ogillar alltså de långt gående inskränkningar i marknadens funktioner som under senare decennier vuxit fram genom EU eller i den svenska riksdagen. Svenska företag ska normalt kunna sköta sig själva och inte tvingas underkasta sig flummiga och byråkratiska diktat. Den pågående frälsningsrörelsen för hållbarhet är en fara för den fria marknaden.

Så leve den svenska marknadsliberalismen!

Torsten Sandström

Som bekant har de stora mediehusen politiska etiketter på sina dagstidningar. Oberoende liberal, obunden moderat, oberoende socialdemokratisk osv. Förr kunde man tydligt se – inte bara på ledarsidan – att respektive tidning hade en allmän partiinriktning. Det var ju klargörande när ma vill tolka ett uttalande. Numera är det bara ledarsidan som i bästa fall följer sin självdeklaration. Bonniers mediehus är nu närmast socialdemokratiskt, trots etiketten Oberoende liberal. Och inte är SvD moderat mer än på ledarsidan – övriga sidor lutar kraftigt åt vänster. Och Aftonbladet är troende socialdemokratiskt och inte alls oberoende sådana.

Jag undrar varför de politiska markeringarna fortfarande finns kvar. Svenska medier lunkar nämligen på i samma politiska takt: beroende vänsterinriktning. Med få undantag envisas svenska journalister med att framföra sina åsikter åt vänsterhållet. Ett svenskt folk som till hälften röstar borgerligt (inkl SD) tvingas alltså läsa texter som till 70% skrivs an vänsteranhängare. Och likadant är det på SR/SVT, som enligt lag ska vara oberoende, men i praktiken normalt styrs av vänsterns åsiktsmånglare. Varför denna falska skyltning?

Den enda förklaring jag kan finna är att etiketterna numera avser att dölja verkligheten. Få läsare tar del av ledarsidan (och i Bonniers imperium är den i praktiken närmast vänsterinriktad, trots omvänd etikett). På övriga sidor i tidningarna huserar närmast genomgående vänsterns journalister (med få undantag avseende kvalificerade reportrar från den äldre skolan). Alltså är de politiska beteckningar närmast täckmantlar för att den unga generationen av vänsterjournalister ska få göra det dom anser rätt. Man kan dessutom alltid hävda att den politiska beteckningen bara avser ledarsidan. Ett ytterst praktiskt argument, dvs att tidningen marknadsförs som oberoende, men närmast genomgående pläderar för vänsterns åsikter.

Det jag skriver vet förstås mediehusens högsta chefer. När det gäller tidningar som säljer annonser och marknadsför mediesamhällets lönsamhetsideal tycks cheferna ha abdikerat. Man vill inte ha för mycket högerpolitik – det kan störa annonsörerna -så låt vänsterns journalister husera bäst de vill. Det bidrar för övrigt till lugn på tidningens redaktion om journalisten får som han/hon vill.

Alltså är mediernas politiska etiketter falska varudeklarationer. Högtidligt sägs en sak – kolla om du vill på respektive tidning på Wikipedia. I vardagen sker motsatsen. Så agerar de medier som förut kallades den tredje statsmakten. Idag spelar flertalet medier för den politiska klass som leder landet. Framför allt råder socialdemokratins definition av den politiska diskussionen. Alltså en i hög grad beroende politisk vänstermiljö.

Torsten Sandström

The Economist är i nr 48 kritisk till EU:s framtid. Det rör inte bara kriget i Ukraina, som givetvis är en stor påfrestning för unionen. Till bilden hör att tidningen i grunden – liksom jag – är för en europeisk handelsorganisation. Men man ser stora faror vid horisonten. Den främsta är en misslyckad energipolitik. Här om något borde kommersens intressen ha lett till förutseende, dvs kärnkraft. Särskilt Tysklands dåraktiga energipolitik spiller ut över unionen genom höga priser på el och gas. Borde inte politiker och byråkrater i Bryssel ha varit mer förutseende? Man har i stället prioriterat en dåraktig klimatpolitik – baserad på tolkning av mantrat ”hållbarhet – i stället för att bevaka unionsmedlemmarnas behovs av fungerande elproduktion. Tillsammans i skamvrån står Sverige och Tyskland som avvecklat kärnkraft.

The Economist framhåller också EU:s problem med Bidens Inflation Reduction Act. Här släpps enorma pengar loss för inhemsk produktion i USA. Risken är redan synlig – exv har svenska Northvolt sagt att man vill expandera i USA. I detta läge visar ånyo Frankrikes Macron sitt vanliga kort om att favorisera handel inom Europa. Först då kan franska och andra sydeuropeiska företag konkurrera. Ett litet men viktigt steg mot planekonomi tas med andra ord. EU:s nationer halkar således efter i tävlan på den internationella marknaden.

EU:s övergripande problem är att stor makt ges åt ett alltmer federalt Bryssel. Detta medan mängden medlemsländer drar åt många skilda håll. Flera nationer som Ungern, Bulgarien, Rumänien, Cypern, Malta osv platsar inte i en demokratisk handelsorganisation. Utvidgning har skett – och sker – på tok alltför snabbt. Detta samtidigt som EU:s ledning inte gett Storbritannien en rimlig handshake för att lösligt vara kvar i ett bantat icke-federalt samarbete. Man har alltså missat möjligheten att bygga en handelsorganisation med en inre krets federalister och en yttre krets av nationer som bara vill samarbeta om handel, på vis som EEC gjorde en gång tiden.

Orsaken är att EU inte byggts av människor som är de slugaste och mest kritiska. I stället har storvulna politiska idealister och byråkrater tillåtits härja vilt under mottot ”ju större EU desto bättre”. Kvaliteten i skapandet av unionen har alltså blivit lidande. Därav de problem som The Economist pekar på.

Sällan läser man i Sverige kritiska inlägg av det slag jag presenterar. Kritik förefaller tabu. Det är i sig en del av EU-sjukan. Unionen tillbeds av stora skaror politisk troende med naiva föreställningar om hur ett fungerande samarbete sakta bör byggas underifrån. I stället är det hej och hå som gäller och massor av regler som flödar från Bryssel. Man låter alltså B-laget hantera EU och följaktligen flyger A-lagets politiker till Bryssel varje vecka för att påvisa oenighet.

Torsten Sandström

DN:s ledarskribent Susanne Nyström påstår följande den 26/11:

Högern kommer använda mandatperioden till att uppfostra Liberalerna

Jaghaja, alltså ännu en dåligt underbyggd politisk prognos. Vad vet Nyström om framtiden?

Jag har däremot kunskaper om DN:s fundamentala vänstervridning under senaset decenniet. Kanske sedan Wolodarskis inträdde som chefredaktör. Därför har jag en rimlig grund för att ge följande svar på Nyströms rubrik:

DN kommer att använda mandatperioden till att uppfostra tidningens läsare

Usch säger jag! En tidsning ska sakligt och kritiskt upplysa – inte uppfostra!

Torsten Sandström

Click here for web versionWe invite you to theSDG Conference Bergen 2023: A just transformation to a sustainable future8–10 February 2023In order to succeed with a sustainable transformation of our societies we must face the grand challenges of our time. How can we ensure that this transformation is just and leaves no one behind?The 6th annual SDG Conference Bergen will tackle such fundamental challenges to the 2030 Agenda, looking at how to reduce the pressure on planetary boundaries while ensuring human rights, peace and security, sustenance, health and education, and other social prerequisites for a good life. The conference will include speakers from around the world with representation from academia, government, civil society, industry, and more. Norway’s Prime Minister Jonas Gahr Støre will open the conference.Keynotes include: Dan Kammen, University of California, Berkley, and former Environmental Envoy for the U.S. State DepartmentMahmood Mamdani, Professor of Government at Columbia University and former Executive Director of Makerere Institute of Social ResearchKatja Hujo, Development economist and social policy expert at the United Nations Research Institute for Social Development Conference participation is digital and free of charge! Programme /  Registration#SDGbergen23

Denna typ av invitationer är numera vardagsmat för forskare på svenska universitet. Det rör sig om kallelser till hållbarhetsmöten. I Bergen avses såedes en välsignad väg att stakas ut, men vart? Jo det som ska åstadkommas beskrivs så flummigt att egentligen allt kan hända. Vad sägs om: A just transformation to a sustainable future…in order to succeed with a sustainable transformation of our societies we must face the grand challenges of our time. How can we ensure that this transformation is just and leaves no one behind?

I min ungdom drog predikanten Målle Lindberg land och rike runt för att frälsa människor. Nu sysslar stater och vetenskapliga organisationer med liknande väckelse. Man talar i tungor, liksom Målle gjorde i Jönköping i början av 1960-talet. Salamander absurdum ropade han! Hållbarhet för hållbarhet ropas det från Bergen.

Torsten Sandström

Förvisso behöver många människor uppmuntran. Men främst i DN:s kö för stöd står sannerligen inte sjuka eller utblottade. Nej, sedan ganska länge är det grova brottslingar som favoriseras. medierna predikar att vi – dvs allmänheten – måste förstå deras bevekelsegrunder då de begår brott. Som jag skrivit i flera bloggar bottnar förståelsen i en misstolkning av fenomenet att brott många gånger – om man ser till förövarnas omgivning och bakgrund – kan ha en koppling till ekonomiska och sociala faktorer.

Men samtidigt begår alls inte samtliga fattiga brott. Det finns alltså särskilda förklaringar till varför ett fåtal socialt drabbade ägnar sig åt kriminalitet. Klanernas åldriga kulturer i u-länder är en viktig sådan förklaring. Men den vill inte vänsterns politiker, forskare och journalister se. För dem är brist på pengar tillräcklig grund för medlidande med gangsters.

Jag skriver detta med anledning av en rubrik i DN, som numera måste ses som en sossetidning:

Rättspsykiatern: ”De flesta är kapabla att begå hemska gärningar”

Här intervjuas en läkare som alltså instämmer i det pågående svenska bönemötet om förlåtelse av den grova kriminaliteten. Hans slutsats är alltså att vi alla har förmåga att begå allvarliga brott. Rubriken blir rena löjan. Man behöver inte vara Einstein för att förstå att jag kan döda en kassörska på ICA bara för att hon slagit in en vara till alltför högt pris. Det intressanta och avgörande är varför jag och nästan alla andra inte dödar på ICA för struntsaker. Det finns själsliga spärrar som är inlärda och antagligen medfödda – dvs osynliga (diffusa) psykiska barriärer som styr våra dagliga liv. Och dessutom finns det kulturella mönster som hindrar brott (eller som i klanernas fall bidrar till kriminalitet).

Det är trist att se hur en psykiatriker i detta fall bidrar till själslig flummande. Betydligt värre är det att tvingas konstatera att DN sprider vänsterideologisk propaganda i syfte att begränsa kritiken mot de personer som valt en allvarlig kriminell väg. Om möjligt ska förstås klanernas ungdomar uppmuntras till lagliga livsval. Men de som begår allvarliga brott ska minsann lära sig veta hut! Det är ju bland annat därför som de döms till påföljder enligt Brottsbalken!

Det är juristens tunga men viktiga jobb att döma. Men alla andra yrkeskategorier måste ställa upp för ett tydligt avståndstagande från de kriminellas vägval. Även journalister och själavårdare.

Torsten Sandström

Som bekant hör vi varje dag mediala skräckreportage om civilisationens undergång på grund av klimatets förändring. Hela västvärldens medier skriker om att vi endast har kort tid kvar om vi inte slutar med att släppa ut CO2. Det hetsas om detta från morgon till kväll i nästan alla medier.

I Klimatupplysningen.se den 24/11 följer Odd Gunnar Dalen upp de senaste tre decenniernas rop om nöd. Han kommer fram till att det skriats om ”sista chansen” redan för trettio år sedan. Du får förmodligen en sista chans konstaterar han därför nyktert.

https://klimatupplysningen.se/

Detta innebär att man för det första måste ifrågasätta sanningen i skräckens eviga projektioner. För det andra är det uppenbart att återkommande rop om hjälp normalt får en motsatt verkan: människor slår dövörat till. Detta är ju inte särskilt slugt om det är något allvar i budskapet om kris. Många känner säkert till sagan om pojken som ropade på vargen…

Låt oss i stället föra ett öppet samtal för och mot riskerna med klimatets uppvärmning. Det är ju den västerländska patentlösningen sedan 1700-talets upplysning. Att inte detta sker underhåller för det tredje min misstanke att FN och IPCC inte har rent mjöl i sin påse då man ständigt måste tjata om en kris som fortfarande har svaga och oklara konturer.

Torsten Sandström

Det räcker inte med ändringar i Brottsbalken för att knäcka klanernas mördande i Sverige. Nya regler, nya fängelser och nya verktyg åt polisen är förvisso nödvändiga. Men därmed löses inte eländet. Det behövs en förändrad organisation av polisen – framför allt dess ledning. En som har insyn i poliskåren är Peter Springare, som jobbat 40 år inom polisen och som vågar tänkta fritt och kritiskt. I Bulletin den 26/11 skriver han om detta:

https://bulletin.nu/springare-ingen-minskning-av-grov-brottslighet-i-sikte

Men det finns mer att säga menar jag. För många år sedan valdes de högsta cheferna inom juristkårens karriär för polischefer. De skickligaste administratörerna och lagtillämparna avancerade i allmänhet, utan att alltför stor partipolitisk hänsyn togs. Men mordet på Olof Palme – och en katastrofal polisutredning – visar på att något allvarligt nytt inträffat. En maffia av socialdemokrater och medlöpare tog över utredning som gick helt över styr.

Polismyndigheten hade med andra ord helt tagits över av personer som sossarna trodde på. På ett generellt samhällsplan är innebörden att S-partiets syns på kriminalitet blivit förhärskande, dvs att brott främst begås av ekonomiska och sociala skäl, men att alla i grunden är lika goda människor. Därför är det synd om brottslingar. En annan följd av S-makt är att polisens fackförening fått större makt. Hög kompetens blir då inte längre avgörande för befordran utan anpasslighet, klättervilja och framför allt rätta politiska åsikter. Om äldre tiders chefer varit något fyrkantiga och bryska bossar har nutidens blivit S-partiets mjukisklättrare, som med ljus och lykta söker efter politiska signaler utifrån.

Detta i ett chefsarbete som till största delen regleras genom en mångfald av de lagar som kantar kriminaliteten. Detta i ett jobb som kräver tuffa tag och hårda besked. Numera har poliser på alla nivåer tvingats lära sig att ”respektera” brottslingarna. Naturligtvis ska de behandlas enligt lagens bestämmelser, men inte ständigt medialt strykas medhårs, som idag sker då poliser intervjuas i press, radio och teve. Det som behövs är alltså färre förstående ord och mer av vad lagen säger, dvs maktens bestämmelser och den respekt som lagen ger.

En av den svenska rättsstatens främsta problem är att politiken fått större betydelse än lagstiftningen och att offentliga chefer tillsätts av andra skäl än saklig förtjänst och skicklighet. Att dagens rikspolischef inte är jurist blir därför ett tecken på sossarnas dröm om att mer jämlikhet ska vara samhällets främsta drivkraft. Då går det som Springare skriver i Bulletin. Ett värnande av rättsstaten kräver bättre regler i Brottsbalken, men också att chefstillsättningar sker som Regeringsformen säger. Dessutom behövs ett tjänsteansvar som eldar på chefer att följa lagens bestämmelser och inte lyssna på politiker och fackföreningsbossars åsikter.

Torsten Sandström

Rubriken är från vänsterblaskan DN. Författare är förstås Hanna Hellqvist, kvinnan som ständigt talar om sig själv och sina kroppsliga känslor. Det sägs att existentiella frågor tillhör den nya tiden. Det går sannerligen inte att förneka. Och inom pressen är DN banerförare en nummer ett, med Åsa Beckman, Björn Wiman och så denna Hellqvist. Den senare är alltså trött på det kroppsbudskap hon ständigt själv sprider i spalterna. Så enfaldigt!

Det ligger kanske något i att en tidning ska ha något att ge envar. Men DN sysslar med något annat. Här dominerar snaskiga självberättelser i still med Beckmans tal om att ”hon minns sin lena hud”. Vem sjutton kan vara intresserad av vad hon minns om sin egen kropp. DN spekulerar i existentiella frågor. Snaskig läsning för människor utan lyftad blick ut över samhället. Man undrar om författaren får betalt i pengar eller om han eller hon köper sig annonsplats för självbespegling.

Ursprungligen var medierna bärare av samhällsnyheter. Med tiden sågs pressen som en tredje statsmakt, som skulle bevaka nationens politiker och ämbetsmän. Det var en fin tid. Men idag är dessa frågor trängda i spalterna. Den faktabaserade samhällskritiken får obetydlig plats. I stället väller sig in de ämnen som medieföretagen kan sälja annonser till. Inte är det längre hård faktakritik och djuplodande analyser (även om det mycket förekommer, men sällan). I stället berättas det om film, teve, sport, bilar, boende (livsstil) osv. Denna kommersiella miljö passar de egotrippade småttigheter som Hellqvist excellerar i. Särskilt som hon backas upp av medieindustrin och förekommer i billig underhållning som i SVT ”Ur spåret”. Där sprider hon samma själviska budskap och beter sig som om hon tror att människor vill lyssna på hennes plattityder. Det är sådana ämnen som medieindustrin tjänar pengar på via sina förgreningar till förlag, sportindustri, teve, internetleverantörer, bilindustri osv.

Jag menar att svensk press, radio och teve begår harakiri. För att rädda kosing till företagen låter medihusens ledningar journalisterna löpa amok. Inte undra på vi ställs inför vänstervridning och självbekännelser. Det går inte längre att tala om en tredje statsmakt. Tyvärr.

Torsten Sandström

Alla vet att Sverige i huvudsak avvecklat sitt försvar, frånsett ett antal stridsflygplan. I stället har nationen satsat på politisk korrekt annonsering. Utlandet höjer därför på ögonbrynen då vårt land ber om skydd från NATO. Särskilt vår granne Finland som länge varit på sin vakt mot Ryssland.

Innan Sverige ens är fullvärdig medlem i NATO spelar nu ÖB ut kortet från trettioåriga kriget. Sverige ska ta ledningen. Dvs att svenska försvaret bör leda Natos insatser i Östersjön säger ÖB Micael Bydén.

Uttalandet har inte förankrats hos någon annan stat inom NATO. Och Finland protesterar. Jag antar att Bydén däremot förankrat sitt budskap hos regeringen. I annat fall ska han sparkas. Om han fått lov till dumheten har den nya regeringen än en gång tappat byxorna.

Vår nation lider tyvärr av en synnerligen allvarlig sjukdom (bland många andra). Det rör sig om en form av storhetsvansinne. Politiker talar om att vi är en moralisk stormakt och ett föredöme för andra nationer i olika avseenden utan logisk grund. Och Bydén tror att hans spökliga och underbemannade försvar ska ta ledningen i Östersjön. Det storvulna skrytet har uppenbara komiska aspekter då det kommer från officerare i operetternas värld. Men i grunden är det skadligt för Sverige. Nationen blir ett åtlöje.

Excellens skapas inte genom snack utan genom resultat, dvs att nationen visar på förnuftigt agerande. Något som Finland, Danmark och Norge gett prov på i försvarsfrågor. Men inte Sverige under sossarnas många år vid makten. Även moderaterna har en börda att bära. Och nu kanske även en ny regering.

Torsten Sandström

Min oro inför valet beträffande en borgerlig regerings livskraft var betydande. Risken för gamla hjulspår är alltid betydande inom den politiska eliten. Det är enklare att bara rulla vidare än att göra något annorlunda och klokt. TIDÖ gladde mig därför. Ett omfattande paket vettiga åtgärder.

Nu läser jag att skatten på el ska höja från 1/1 2023. I stället för lägre pris – som sannerligen behövs – blir det alltså 9% högre. Precis i en tid då regeringen måste visa på nytänk. Precis i en tid då vintern gör att elpriserna skjuter i höjden. Precis då inflationen ska hållas tillbaka späs den i stället på! Det är ju obegripligt politik från en ny regering som redan fått en knölig medial start.

Finansminister Elisabeth Svantesson förklarar att det har att göra med att skatter och avgifter automatiskt följer olika index. Men detta är ju ingen naturlag. Vad säger att skatter ska öka med automatik? Det är ju tänkt att riksdagen ska besluta om höjningar av skatter. Svantesson argument är inte bara ologiska utan också politiskt korkade. Det är elitens överslätande ord.

Kom igen nu Kristersson! Visa att Sverige är på ny väg. Säg att regeringen snarast ska ändra beslut om olika automatiska skattehöjningar och att elskatten ska hållas kvar på nuvarande eller lägre nivå. Du måste ju förstå att höjningen riskerar att bli nådastöten mot den nya regeringen i folkopinionen. Redan nu skriker sig vänstern och deras journalister sig hesa. Och så höjer du skatten på el med 9% och skyller på inflationen! Kom tillbaka till verkligheten! Munch uttrycker mina känslor bra i bilden ovan.

Torsten Sandström

En av klimatkrisens högsta röster tillhör Johan Rockström, ”Rocket man”. Utan att vara meteorolog eller kännare av atmosfären predikar han lydigt IPCC:s skräckbudskap. Det sker numera från ett märkligt institut i Potsdam.

Om du vill har presenterar jag här en fin intervju från Die Zeit, som ställer frågor till Björn Stevens, ett verkligt stort namn i klimatsammanhang och verksam i en hög position vid Max Planck institutet för meteorologi. Han riktar i intervjun allvarlig kritik mot en skräckrapport som Rocket man undertecknat i Potsdam-institutets namn. Ändå envisas IPCC med att tala om konsensus.

Frågan rör betydelsen som moln har för uppvärmningen. Rockström drar stor växlar på molnen, medan Stevens svarar noll. Diskrepansen mellan olika åsikter talar enligt min mening för att IPCC (åtminstone delvis) sysslar med politik. Och att Rockström måste sättas ifråga!

Torsten Sandström

I en debattartikel i SvD pläderar juristfprofessor Jonas Ebbesson – Stockholms universitet – för möjligheten att vid svenska domstolar stämma staten för att samhällsledningen har åsidosatt sitt ansvar enligt åtaganden i skilda miljödokument. Han räknar upp flera internationella avtal eller konventioner som den svenska staten skrivit under. Han pekar också på den svenska Regeringsformen (RF) och den författning som upphöjt Europakonventionen om mänskliga rättighet till svensk lag. Slutligen ordar han om ett par utländska domstolsavgöranden som han tycks mena ge honom stöd även i vårt land, men han nämner exv inte den kanske mest relevanta domen från Norges högsta domstol, Rt 2020:34.

Mängden rättskällor i hans kria imponerar kanske på den juridiskt obevandrade. Men Ebbesson problem är att det råder ebb vad gäller de åberopade reglernas förmåga att förplikta den svenska staten avseende skeenden i klimat och miljö. Ingen av hans källor säger explicit – eller ens i andemeningen – att den svenska staten avsett att påta sig ett materiellt klimatansvar av visst slag mot svenska medborgare.

Sak samma gäller det sk Parisavtalet, som är ett allmänt politiskt åtagande mellan signaturstaterna och inte alls är avsett att utgöra en garanti till förmån för undertecknarna – än mindre gentemot svenska subjekt. Det rör sig närmast om högtidliga ambitioner, men inte instrument som talar om hur den enskilda staten måste gå till väga.

Ebbessons nämnande av den svenska Regeringsformen som ett möjligt vapen i kampen mot klimatet är rentav komiskt. Nu rör det sig om ren och skär retorik. Även för en icke-jurist är satsen i RF – att ”[d]et allmänna ska främja en hållbar utveckling som leder till en god miljö för nuvarande och kommande generationer” – enbart en svepande allmän målsättning. Några direkta rättsliga medel anges inte. Det är en uppenbar politisk framtidsfråga som underförstått överlämnats till politikernas tämligen fria val.

Inte heller den folkrättsliga Europakonvention – numera alltså upphöjd till svensk lag – som Ebbesson nämner är skriven i syfte att frånta respektive signaturstat sin makt över energipolitiken eller den yttre miljön. Europakonventionen rör mänskliga rättigheter, dvs förbud mot begränsningar i människors rörelsefrihet inom nationen, förbud mot fängslande utan lagstöd, användning av tortyr, rätt till frihet för yttranden, religion och likande samt krav på rättvisa domstolsförfaranden. Läsaren inser att det krävs rejäla kullerbyttor vid tolkningen av konventionen för att få den tillämplig på någon procent CO2 hit eller dit enligt FN:s och IPCC:s politiska påståenden. Jag skulle bli ytterst förvånad, rentav tappa hakan, om den svenska Högsta domstolen i framtiden skulle fastställa att en procent CO2-avvikelse skulle stå i strid mot konventionen eller att ett slopande av kravet på inblandning av skogsbränsle i svenska drivmedel (för övrigt sprängfulla med CO2!) skulle anses vara juridiskt förbjudet. Sådan är inte den svenska rättstraditionen.

Ebbesson nämner även den sk Klimatlagen. Här står vi inför en lagstiftning som noga konstruerats för att just slippa rättsliga klagomål mot politikernas metodval vid tacklandet av en ökad temperatur. I denna skrattretande kortfattade lagtext har Miljöpartiet närmast fått lite lördagsgodis att suga på i form av en synnerligen vag ambition. Men ingen hårdvaluta. Den konkreta metod som anges är endast planering och redovisning. Om lagstiftningen syftat till tuffare juridiska krav säger det sig själv att utrymme funnits för en eller flera paragrafer om detta. Men de saknas alltså.

Ebbesson tillhör en krets internationella miljöaktivister som önskar använda nationella rättsregler för att hindra den klimatkris man ser i pipelinen. Jag ifrågasätter inte Ebbessons politiska rätt till en sådan kamp. Låt honom få känna sig som Engelbrekt. Men det är uppenbart att hans juridiska resonemang får karaktären av bondfångeri. Det trista syftet är att sätta en troende miljörörelse på språng, med hjälp av rättsliga nödargument som kan förefalla politiskt härliga för de mer handfasta kombattanterna. Jag menar att vi redan ser vådan av en sådan propaganda. Hoppfulla miljöjaktivister tar sig själva rätt. Senast stoppades trafiken in till Stockholm i rusningstid. De fastklistrades enda syfte var att återställa svenska våtmarker som blivit torrlagda under århundraden. Att någon inte avled i ambulanser som stoppats på väg till sjukhus var rena tillfälligheten.

Jag menar således att Ebbessons aktivism medfört att hans juridiska analys tillhör drömmarnas värld. Jag inser att alla kan begå misstag. Men Ebbessons är planerade. Han skriver något som rättskällorna inte ger stöd för.

Torsten Sandström

https://esvd.svd.se/p/svenska-dagbladet/2022-11-01/a/statens-klimat-ansvar-kan-provas-i-domstol/1001/693429/32486743

I flera bloggar har jag pekat på den svenska vårdens självförvållade svårigheter. Vi har 20 landsting som var för sig ska hantera nationens krämpor. Det säger sig själv att det inte behövs 20 organisationer för att klara hälsan hos tio miljoner svenskar. Alltså 20 lag av politiker och 20 lag av byråkrater. Varför inte bara exv 3 eller 1 team (förstås med regionala och lokala vårdenheter)?

Den svenska vården är alltså organisatoriskt felkonstruerad. Eller än värre: den är byggd för att främja politikers och administratörers intressen. När man i åratal sett hur dysfunktionell de 20 svenska organisationerna varit borde omedelbart en utredning tillsättas för att reformera eländet. Svaret på frågan varför detta ännu inte skett har jag nyss gett. Tyvärr är den politiska klassen Proppen Orvar!

Jag skriver detta med anledning av dagens nyhet från Uppsala läns region, dvs att tusentals hemliga patientuppgifter är på drift. Redan tidigare visst vi att de 20 regionerna inte har kompatibla journalsystem, varför läkare som möter en sjuk svensk från annan region inte snabbt kan få fram uppgifter om patienten ifråga. Detta enkla problem vill uppenbarligen inte de 20 regionernas bossar – politiker och byråkrater – fixa. Och nu ser vi hur administrationen i Uppsala misslyckas värna sekretessen.

”Hur länge ska detta problem bestå?” undrar jag för att citera Cicero för omkring 2000 år sedan. Han tjatade upprepade gånger i senaten om ett uppenbart politiskt problem som inte löstes på grund av lång passivitet.

Ja, hur länge ska svenska politiker bara köra vidare med dagens helkassa vårdorganisation? Kom igen Ebba Busch! Sätt fart Ulf Kristersson! Visa svenska folket fördelarna med en vårdreform! Starta åtminstone snabbt en utredning!

Torsten Sandström

Om det smakar så kostar det, brukar man säga. Och den politiska klassen har själv fixat så att avgående ministrar ska få en fallskärm som gör att de – med avdrag från egen inkomst – kan kvittera ut fortsatt ersättning upp till lönen som statsråd för tiden av ett år efter regeringsskiftet.

Till bilden hör  att några ministrar för andra gången i sin karriär utlöst fallskärmar i och med att de varit med vid valförlusten 2006.

Med tanke på vad S-regeringar uträttat under se senaste åtta åren är ju prislappen hutlös. Egentligen borde de betala skadestånd. Enligt min mening vore alltså en avsevärt lägre garanti och kortare löptid att föredra. Det gäller att motverka att en politisk klass biter sig fast. Nya folknära ansikten måste till. Rotationen måste öka. Detta är en överlevnadsfråga för demokratin. Annars hotar trumpismens folkliga uppror.

Okej, det är skönt att usla ministrar sparkas. Det smakar extra gött. Den högröstade Magdalena Andersson, som suttit i regeringar som lagt ned flera kärnkraftverk, har mage att klaga på tajmingen av utbetalning av statsbidrag till dem som fått betala höga elräkningar med hennes goda minne. Att hon får ersättning för sin tid i regeringen är inget annat är ett tecken på att den politiska eliten sett bättre om sitt eget hus än folkets intressen.

Torsten Sandström

Socialdemokraterna anklagar högljutt den nya regeringen för att ha dröjt med utbetalning av kompensationen för magdalenapriserna på el. Det var väl bara att tänka till ordentligt efter valet och därefter betala, som nu ska ske. På så vis fick valet avgöra saken.

Sossarna metod var deras vanliga. Utbetalning av av höjda pensioner fö r mer än en halv miljon svenskar några dagar före valet. Så köper den oförskämde sina röster. Och efter valförlusten har den sluge likaväl mage att anklaga valets vinnare, den nya regeringen, för löftesbrott avseende elpriskompensationen. Magdalena A säger till och med att Ulf Kristersson ”ljög svenska folket rakt upp i ansiktet” . Tala om politiska överdrifter!

Förvisso får inte alla svenska familjer kompensation. De i norr med låga elpriser kammar noll, tycks det. Men det är å andra sidan så som sossarna brukar göra. Det vill säga att de bättre ställda tvingas betala notan, i detta fall avstå från ersättning.

Den nya regeringen försöker skapa rättvisa – och tar sig därför tid. Sossarna köper helt fräckt röster före valet, som vanligt.

Torsten Sandström

Sveriges historia har åtminstone två mord på kungar som dött av goda politiska skäl. Karl XII och Gustav III. Alltså två majestäter som verkat för envälde och förtryck av det svenska folket.

Som före detta lundensare har jag särskild anledning att ogilla Karl XII, vars död skedde den 30 november 2018 – en hädangång som av högerkretsar i Lund firades som en dag för en hjälte att lämna jordelivet. I Lund uppstod under 1960-talets vänsterkravaller mot extremhögerns fackeltåg med rader av sympatisörer till den döde kungen. Spillror av dessa högermän finns idag inom SD och bakom webbtidningen Fria tider. Märkligt nog syns inga tecken på russofobi inom dessa kretsar, utan tvärtom förstående blickar mot Putin.

Efter att nyligen ha läst Magnus Västerbros synnerligen väl skrivna bok ” Tyrannens tid” (2021) har min ungdoms kritiska uppfattning om Karl XII fått en mer gedigen grund. Kung Karl var minsann ingen hjälte. Han var en inpiskad envåldshärskare som inte kunde ta råd av någon annan. I nästan två decennier levde han utanför Sveriges gränser enbart för att försöka vinna ett långt och hopplöst krig. Under denna tid plundrade han det svenska folket in på benen. Några hundra tusen svenskar miste livet och de överlevande beskattades närmast till döds. Bara för att Karl XII måstre segra i strid och inte ville sluta fred på andras villkor.

För svenska folket blev hans död en befrielse. Och inledningen till ett stapplande svenskt försök att bygga ”frihetstidens” parlamentarism. Det lyckades inte särskilt väl, men närde ändå en behövlig dröm om frihet från kungamakt. Spänningar mellan adel och kung blev följden. Mordet på Gustav III måste därför ses i perspektivet att han återinförde en ny form av envälde. Inte heller Gustavs dagar var så glansfulla som dikten påstår. Skenet bedrog. Misslyckade krig, döda soldater och annat elände.

Sverige har ingen anledning att sörja sina kungar. Svaret på frågan om dagens operettmonarki är något att ha är enligt min mening beroende av tänkbara alternativ, dvs presidenter från en klättrande politisk klass i stil med Urban Ahlin. Efter att under mer än femtio år ha varit republikan – detta efter att ha läst Vilhelm Mobergs bok (”Därför är jag republikan”, 1955) – anser jag trots allt fortfarande att republiken är den mest demokratiska lösningen på Sveriges behov.

Torsten Sandström

Varje dag kollar jag Klimatupplysningen.se. Varje dag presenterar KU argument mot de normer som anses offentligt sanna, dvs de skrianden över klimatets kris som välsignats av översteprästen FN. KU bidrar på så vis till att klimatsamtalet blir något mer öppet, dvs FN:s argument för kris (i medierna) möts av motargument från KU:s många kvalificerade medarbetare.

En som vanligtvis – och även häromdagen – är läsvärd är filosofiprofessorn Ingemar Nordin, som hävdar:

COP27: Det handlar om pengar, inte klimat

Jag skulle själv tillägga: det handlar inte bara om pengar, utan framför allt om politik.

Många inser att den enögda svenska klimatdiskussionen behöver motargument. Bara någon månad efter TIDÖ tycks det som en förändring till det bättre är på gång. Den politiskt korrekta förtrollningen genom vänsterns bönemöte kring klimatskräcken förefaller att vackla efter valförlusten. Idag säger en forskare från Chalmers i Göteborg (det sk Greta Thunberg universitetet) till och med att inblandning av skogsråvaror i drivmedel skapar större CO2 utsläpp än med bara olja i tanken, vilket förefaller helt sant (kolmolekyler i träd går ju inte att trolla bort).

Tänk om även de stora mediehusen satsar på mångfald och inte bara på enfald i klimatfrågan! Då kanske SVT:s Erika Bjerström måste omplaceras till programledare för Melodifestivalen. Hon är ju supervan att tala till folk inför lägerelden och där försöka förklara utsläpp av alla de slag. Snart kanske även SR:s bönemöten – Herregud vad sker med klimatet? – från den sk vetenskapsredaktionen läggs ned och ett halvdussin reportrar tvingas tala väl om kärnkraft. Tänk så många inställda flygresor och sparade CO2-utsläpp som skulle bli följden!

Torsten Sandström

Mina bekymmer om de svenska mediernas vänstervridning får ständigt nya bevis. Igår meddelade SvD att Nalin Pekgul – en gång i tiden S-kvinnornas ordförande – ska börja skriva för SvD:s kulturredaktion.

SvD – som kallar sig obunden konservativ – har länge varit ett organ för moderat borgerlig åsikter. Nu ska alltså Pekgul skriva för SvD. Det är inte klokt. Senast skrev hon en debattartikel med rubriken:

”Oskuldsingrepp” behövs – för kvinnornas skull”

Där pläderade hon för att den offentliga sjukvården måste hjälpa muslimska kvinnor med operationer som visar på oskuld inför ett äktenskap. Idén är ju inte klok. Dvs att offentliga medel ska brukas för att uppfylla en urgammal muslimsk mansdröm.

I Sverige talar många med mig för integration genom anpassning till svensk kultur. Pekgul gör exakt motsatsen. Är hon en person som bör förekomma i SvD:s spalter bara för att hon inte får gehör för sina eländiga könstankar i Aftonbladet?

Min teori om att medieägarna Schibstedt har överlämnat tidningens innehåll i vänsterjournalisternas händer får alltså vatten på sin kvarn. Schibstedt vet hur pengar ska tjänas in. Man känner till att det inte är kvalitetsjournalistik som ger klingande mynt. Men det gör sensationsjournalistik samt allt om film, teve, bilar, bostäder och psykolgiblajs! Pekguls saltomortaler lockar läsare, även om de gamla säger upp sina prenumerationer.

Hur långt ska SvD sjunka? Och vad säger ledarsidans politiska journalister om att skriva i en tidning som mer börjar lika ett vänsternäste? Det är dags för den politiska chefsredaktören att komma ut nu: varför kallas tidningen obunden moderat/obunden konservativ? Den moderata linjen måste väl ändå kunna synas med mikroskop utanför ledarsidan? Pekguls tanke om könsoperationer kolliderar med TIDÖ.

Mitt råd till läsekretsen är att lämna SvD och gå över till Bulletin, som åtminstone nästan alltid sjunger ut sina konservativa åsikter. Ibland överdrifter, förstås. Men oftast en bra träffbild.

Torsten Sandström

Som vän av opera hoppades jag på att svaret skulle bli: att producera framstående operaföreställningar. Men hur är det med det?

Kulturedaktionen på SR P1 kablade nämligen i morse ut att operan i Göteborg fått ett förnämligt internationellt pris. Jag spetsade därför öronen. Hoppades på att en viss föreställning med lysande artister skulle nämnas. Vad tror du svaret blev?

Jo, operan hade fått pris för att man producerade operor som var hållbara från klimatsynpunkt!

Alltid något säger du kanske? Men jag hade väntat mig kvalitet rörande musikalisk kultur. Det är väl själva meningen med många miljoner till Kulturen att kvaliteten ska stå på topp och därför belönas. Och inte bara en flummig PK-ranking. Om det är en maximal CO2 -minskning som saken gäller verkar ju en stängning av operan vara optimal.

Det vi ser är hur hållbarhetshelvetet breder ut sig. En bifråga förvandlas till ett huvudproblem.

Torsten Sandström

Flera jätteföretag satsar stort på projekt i Norrland. Dvs satsningar som kräver ofantliga mängder elektricitet. Detta har planerats under sossarnas tid vid makten. Nu uppstår oro om de gigantiska investeringarna ska få den billiga el som man trott på – trots att svenska kärnkraftverk på senare år lagts ned på rad.

Min uppfattning är att industrins höga chefer är mer intresserade av sin balansräkning och mainstream IPCC än att ifrågasätta politikernas löften om energileveranser. Dessutom finns en stor rädsla hos dem för att framstå som politiskt inkorrekta. Några felaktiga ord och börskursen hotas.

Ett exempel är chefen för det helstatliga LKAB. En person som i dagarna fått stort medialt utrymme för kritik av den nya regeringen för att elbrist hotar hans (och andra norrländska ) stålprojekt baserade på vätgas. I hans styrelse, som sedan ett par år står bakom denna stora risksatsning, är Göran Persson ordförande. Beslut om satsningen är taget med den gamla regeringens goda minne. Det verkar således som om LKAB:s beslut är dåligt planerat med hänsyn till den hotande bristen på el. LKAB lär behöva  omkring 1/3 av hela den svenska årskonsumtionen! Att detta blir synnerligen svårt borde LKAB förstås ha insett för länge sedan.

Detta måste kloka företagsledare ha insett och avvaktat med dyrbara och riskfyllda vätgasprojekt. Men VD och styrelseordförande i LKAB är inga vanliga företagare. De sitter på politiska mandat – i det här fallet från S-partiet. Svårare är det att förstå hur riktiga finansiärer tänkt om tillgången på billig el i norr. Jag tror många av dem mellan skål och vägg tvekar inför IPCC:s långt gående slutsatser avseende en påstådd klimatkris. Men det är enklast att följa med PK-mängden. Då kan man ju alltid säga som statsminister Löfven när det krisar (rörande det dödliga våldet): ”Vi såg det inte komma”.  

De storskaliga vätgasprojekten i norr riskerar att bli en stor skandal. LKAB riskerar att hamna i samma position som Vattensfall under Maud Olofsson tid, då hon och Thand Ringqvist skulle leka företagsledare. Miljarder av svenska skattebetalares pengar förslösades.

Torsten Sandström

Efter TIDÖ, den 27/10, fick nationens alla tidigare sk ”mijöministrar” – kreti och pleti – in en debattartikel i DN Debatt. Rubriken skallade:

Beslutet att lägga ned miljödepartementet är fel

Texten ackompanjerades med foton på rader av föredettingar som måste mena att de gjort stora insatser för svensk miljö och samhälle under flaggan ”miljödepartement.” Vad sägs exv om Birgitta Dahl, Olof Johansson och Annika Strandhäll. Vem vet vad de gjort för Sverige? Snackat förstås. Värst i hård konkurrens är Strandhäll. Olof Johansson försökte stoppa Öresundsbron – av miljöskäl.

Ordet miljö har liksom begreppet hållbarhet fullständigt urvattnats. Det kan ta sikte på himmel, jord och hav, men också arbetsliv och hemmamiljö. Den nya regeringen sätter nu punkt för denna charad. Frågor om klimatets problem – som ju länge stått i centrum – rör ju människans framfart, särskilt inom produktionen. Att koppla klimatfrågor till näringslivet är mer logiskt än att peka ut allt (miljön) som en särskild samhällsfråga. Huvudfrågan kärnkraft har starka kopplingar till näringsfrågor, konkurrens, statliga investeringar mm.

Så därför mynnar egentligen kampanjen i DN ut i att försöka rädda ansiktet på politiska medelåttor som trott att de försökt klara av atmosfäriska problem. Att de alla idag tillhör den politiska klassen och lever gott på fallskärmar från det offentliga är typiskt…

Torsten Sandström

Det är dags att införa nya regler i Förvaltningslagen, som reglerar beslutsfattande inom svenska myndigheter. Det problem jag nu är ute efter rör statliga myndigheters överdriva beröm över vad man själva hittar på. I stället för att jobba med kärnverksamheten försöker myndigheten blåsa upp sig och i medial annonsering eller nyhetsbrev förgylla det lilla som myndigheten själv åstadkommit av värde.

Jag kom än en gång att tänka på saken på grund av ett pressmeddelande från Diskrimineringsombudsmannen (DO) som säger att man granskat den högre utbildningen, 18 lärosäten, varefter myndigheten svepande konstaterar att de inte följer lagen. Är det allvarliga avvikelser som konstaterats eller enbart små formella fel rörande olika pappersplaner som DO funnit? Vem vet? Genom meddelandet försöker DO visa att man är alla diskriminerades bästa vän, vilket naturligtvis är fel. Men myndigheten vill ha ännu större anslag i framtiden, varför reklam är en metod.

Jag har tidigare skrivit om stora och dyrbara (för skattebetalarna) annonskampanjer från exv Försvarsmakten och Arbetsmiljöverket. Här meddelas sannerligen inte hjältedåd, utan snarast marginella skeenden rörande hbtq (Försvaret) och tillsyn (Arbetsmijöverket ). Om en myndighet gör något bra ska det väl visa sig i myndighetens praxis, dvs viktiga förändringar som förändrat verkligheten. Och inte bara reklam som avses visa att myndigheten öht gör eller gjort något alls.

De nya reglerna i Förvaltningslagen bör ta sikte på annonsering, pressmeddelanden od. Endast synnerligen angelägna meddelanden till allmänheten bör vara tillåtna. Alltså beslut där tex tidsaspekten och räckvidden är av synnerlig vikt, i stil med hälsomeddelanden eller information om nya regler från visst datum. På så vis kan medborgarna skyddas från det egna beröm som alltmer tar plats i svenska byråkratier. Och så sparas pengar mm. Administratörer som gör alltför lite nytta tenderar ju ofta att vilja överdriva sina insatser.

Någon invänder att reklam inte är byråkratins främsta problem. Det är helt rätt. Men jag har tidigare krävt att macheten ska hugga i den statliga myndigheterna. Så lite finlir måste jag också kunna plädera för. Särskilt som det är enklare att genomföra. I synnerhet nu med en TIDÖ-realistiskt regering vid statens roder.

Torsten Sandström

Det är uppenbart att den svenska bostadsbeskattningen länge varit fel. När jag var ung kunde skyhöga räntor på villor och bostadsrätter – ibland över 15% – helt dras av från skatten. På senare år har räntan varit så låg att mångmiljardsbostäder köpts av personer utan toppinkomster. Att en god del av boendekostnaden ska kunna dras av i deklarationen är förstås ingen rättvisa. Hyresgästen tvingas ju betala fullt pris.

Jag inser att mina ord kan möta bitterhet då Riksbanken häromdagen höjt räntan med 0,75 % till 2,5%. Många får det svårt. Särskilt som bostadspriserna förstås sjunker på marknaden. Det är möjligt att åtskilliga bostadsägare kommer att råka i stora problem. Boven i dramat är förstås svenska politiker, som inte vågat säga sanningen, dvs att bostadsräntor inte är en skattefråga, utan en levnadsomkostnad i likhet med mat.

Till skatteeländet hör att politikerna schabblat bort villan och bostadsrätten som en enkel och fast inkomstkälla för beskattning. Nu talar jag inte om nivån, men att under år av stigande fastighetspriser ta ut en del av fastighetens värde i skatt sker i många nationer (precis som tidigare i vårt land). Rimligt vore att skatten tillfördes kommunen, så att man slipper höra kommunalpolitikernas ständiga rop på statsbidrag.

Den svenska bostadsbeskattningen är enligt min mening en minnessten över en svensk politisk klass som inte vågat föra en sansad politik, utan sockrat politiken för att vinna röster från välbeställda, medelklass och mediala bossar. Med öppna ögon har det svenska folket letts vilse och köpt bostad på kredit. Till bilden hör att andra stora strukturproblem har negligerats. I stället har partierna slängt skit på varandra och splittrat nationen. Det som skett/sker är otillständigt.

Mitt förslag är därför reformerad bostadsbeskattning. Jag föreslår också att den fula kristallpelaren på Sergels torg ska raseras och ersättas med en hög betongbumling – just grå betong är en bra symbol – med runskrift som är möjlig att läsa för envar:

Den svenska politiska klassen rustade dåligt sina skepp. Man förlorade och dog på Helgeandsholmen. Må folket ta evig lärdom av vad ett frälse kan ställa till.

Torsten Sandström

I FN:s regi har som bekant nyligen avslutats ett bönemöte i Sharm el Sheik, COP27. I stället för att utnyttja den nya teknikens datoriserade samtal så åker många tusen troende till solen och värmen i Egypten. Mycket CO2 slösas med andra ord. På den nya Hållbarhetsgudens altare. Svenska mediala krisrapportörer sänder direkt från öknen vid Röda havet. I flera tiotals år har vi fått höra att det snart är kört. Men COP-mötena producerar inga faktiska bevis på kris, enbart rader av nya teorier och hypoteser. Översvämningen i Pakistan framställs som ett kristecken, trots att flödande vatten i Indus – en dalgång omgiven av superhöga berg – är en del av nationens mångåriga historia. Vattenflödet är lika självklart som solens upp- och nedgång över Indus. Fast värre vissa år och mindre andra.

För trosvissa svenska journalister – i stil med Erika Bjerström (som gett flygskammen ett ansikte) – är den stora frågan om mötet ska resultera i ett avtal om skadestånd till u-länder som drabbats av åratal med CO2-utsläpp. Från åtskilliga länder ropas det på kompensation. Och predikanten Bjerström är som vanligt knallsäker på att skador inträffats som måste kompenseras. I hennes värld är industrinationernas ovilja enbart ett tecken på krisens ondska. Det blev en överenskommelse, men utan egentligt innehåll.

Varför är ersättningsfrågan så svår? Då man som jurist talar om skadestånd så skärps kraven på juridisk pregnans. I tydliga steg måste en vårdslös skadehandling med klart orsakssamband länkas till en faktisk ekonomisk skada. Läsaren inser snabbt att flera problem finns kring de gigantiska skadekrav som väcks i Sharp el Sheik. Låt mig snabb skissa hur jag ser på saken.

Först frågan om vårdslöshet, dvs om vållande av en skadehandling inträffat (inklusive ev underlåtenhet att undanröja sådan). Brännande av kol och olja för industriellt bruk är ett gammalt bruk. Till saken hör att mängder med skog och ved under historien länge förbränts med utsläpp av CO2 som följd. De nya källorna ansågs geniala. Och fick som bekant enorma samhällseffekter som inte kan överskattas. I stort sett hela den nutida västerländska kulturen baseras på utnyttjandet av fossila bränslen samt den teknik och vetenskap som utvecklats kring dessa energikällor.

Att de skapat ett enormt ekonomiskt och socialt välstånd är obestridligt, låt vara att dagens miljötalibaner vill vrida klockan tillbaka. Därför kan inte förbränning som skapar CO2 kallas vårdslös. Det vi ser har varit den normala energikällan helt enkelt. Dessutom kallas CO2 en god växthusgas, som sannolikt bidragit till exv ökade svenska skördar på senare år. Till saken hör att den industriella produktionen samt högproduktiva jordbruksformer även kraftigt minskat fattigdomen i många utvecklingsländer.

Därför tycks det vara enkelt att dra slutsatsen att Världens fattiga stater – inklusive boende i miljöer nära havsytan – över huvud taget inte drabbats av någon vårdslös skada genom bruket av fossil energi. Många utvecklingsländer har ju själva med framgång anammat kol och olja som energikällor. Det blir därför omöjligt att idag se förbränning av olja och kol som upphov till skador för globens utvecklingsnationer. Alltså inga förluster som västvärldens industristater ska ansvara för enligt traditionella juridiska principer.

Till saken hör i hög grad att ett samband mellan vårdslöshet och skada är svårt att bevisa. Inte ens FN:s egen så kallade expertorganisation IPCC påstår att ett samband är hundra procent styrkt vetenskapligt sett. IPCC talar enbart om sannolikhet, utifrån teorier som ännu inte bevisats genom obestridliga mätdata. Att en aktuell översvämning i Pakistan av FN används som en förklaring på uppvärmning genom CO2-utsläpp framstår tydligt som en efterhandskonstruktion (med tanke på Indus flöde i en bergig omgivning där små och stora översvämningar regelbundet inträffar).

Det finns alltså inga traditionellt juridiska argument för skadestånd till de nationer som i Sharm ek Sheik ropat efter de rikas pengar. Huvudargumentet är som framgått att merparten av dem själva bidragit till uppvärmningen om än i mindre grad. Poängen är att de liksom de stora industrinationerna ändra fram till nutid ansett kol, olja och ved som goda energikällor. Och detta på rimligt goda skäl.

En annan sak är om bidrag ska ges till fattiga länder av politiska skäl. Redan idag betalar västvärlden stora belopp i utvecklingsstöd till nationer som under senare decennier blivit avsevärt rikare och fått se sin befolknings hälsa öka genom just bruket av industrialiseringens välfärdsprojekt. Många av de nationer som i Sharp el Sheik krävt skadestånd styrs dessutom av regimer som själva medverkat till att fördröja potentialen för en folklig frigörelse. Stora belopp av eventuella framtida skadeståndspengar riskerar att hamna i fel fickor, precis som dagens u-landsstöd ofta förskingras av korrupta makthavare.

Den bästa lösningen vore enligt min mening att lägga ned den framtida COP-svängen. Framtiden för bruket av fossil energi verkar ändå utmätt. Bästa vore om FN – i stället för bönemöten i COP-stil – kunde initiera en öppen diskussion om uppvärmningens orsaker och dess omfattning i tid och rum. Så länge kritik inte släpps fram mot IPCC är nämligen den verkliga huvudfrågan en öppen diskussion om effekterna av förbränningen av fossila bränslen.

Torsten Sandström

I en ledare den 21/11 skriar DN att ”Regeringen vill göra Sverige till ett sämre land”. Det rör sig igen om skrivningar i TIDÖ. Nu främst om att sk permanenta uppehållstillstånd ska granskas och att den berörde hotas av utvisning.

Om jag förstår saken rätt rör det sig enbart om en semantisk fråga, dvs en synnerligen olycklig eller klantig formulering i lagtexten. Utlänningslagen vilar nämligen på fyra positioner som en invandrare kan hamna i.

1 Medborgarskap

2 Uppehållstillstånd till vidare

3 Tidsbegränsat uppehållstillstånd

4 Utvisning

Det är således variant nummer 2 saken gäller. För att Invandrarverket ska slippa rader av återkommande prövningar av typen nr 3 (då tiden löpt ut) används det högst olyckliga uttrycket ”permanent uppehållstillstånd”. Det säger sig själv att detta inte innebär ett beslut enligt punkt nr 1 , dvs medborgarskap. Under 2021 beviljades omkring 16.000 sådana ”permanenta” tillstånd. På ett antal års sikt blir mängden beslut givetvis omfattande.

För att den svenska nationen inte för evigt ska hysa personer som inte är medborgare – dvs ett formellt utanförskap – är det enligt min mening självklart att beslut om dessa tillstånd måste kunna omprövas för ett slutligt beslut enligt utlänningslagen. Detta måste ju vara meningen, trots den vårdslösa termen ”permanent” tillstånd.

DN vill alltså inte erkänna detta. Man pläderar med andra ord för en klyvning av den svenska befolkningen i medborgare respektive permanent boende. Hur lyckat är det? Någon säger att kanske att DN tänker med hjärtat? Jag menar att tidningen tänker med röven. DN:s tankar är som vanligt skitdåliga…

Torsten Sandström

Så måste åtminstone situationen uppfattas av statsminister Ulf Kristersson efter TIDÖ. Hela den missnöjda vänsterns politiker gormar. Skriker gör också alla journalister som till 70% röstar på S, V och Mp. Fram ur myndigheternas byråkratier stiger dessutom rader av chefer som fått sina jobb av S-regeringar och talar om att TIDÖ förstör Sverige. Till eländet hör också att landet många sk välgörenhetsorganisationer (som riskerar minskade statsbidrag) slänger skit på den nya regeringen. Den sammanlagda bilden projiceras av de statsfinansierade medierna – som knappast kritiserat åtta år av S-regeringar – men som nu leker hela havet stormar.

Den som inte förstått att vänstermedierna är Sveriges största problem måste vara blind och döv. Allt som möjligtvis kan skada Kristerssons regering tas fram och slängs mot statsråden som knappt hunnit börja på sina nya jobb.

Och finns det inte i TIDÖ så gräver vänsterpolitiker och medier i arkiven. Då visar det sig att Kristersson varit ordförande för Adoptionscentrum under åren 2003 – 05. Alltså för nästan tjugo år sedan! DN påstår att han känt till att barn i Kina rövats för att adopteras bort. Vem kan tro på detta? Och varför bråka om det just nu?

Men förnuft och sans spelar nu ingen roll. Vänstern som förlorat regeringsmakten ger sig inte. Man vill tillbaks i Rosenbad. God hjälp får vänstern förstås från Liberalerna, där partiledaren vid ett internt möte slängt brun skit på det parti (SD) med vilket L-partiet själv samarbetar med och vars stöd i riksdagen hela regeringens är beroende av. Det är ju inte klokt vilka badwill-problem L vållar den regering partiet sitter i!

Det är alltså svåra tider för Kristersson och den svenska demokratin genom vänsterns infernaliska sammansvärjning. Men det gäller att metodiskt reformera Sverige. Vad har högst prioritet näst det blodiga våldet? Enligt min mening måste SR/SVT antingen avvecklas eller ges en ny oberoende kostym. Det krävs i vart fall ändringar i reglerna om Granskningsnämndens sammansättning, kontroll och om intern granskning inom företagen SR/SVT. Ett fungerande kontrollsystem kan väl inte anses som ett hot mot public service? Det var ju själva idén från början (innan sossarna under Palme tog över).

Dessutom bör en översyn ske av nationens journalistutbildningar. En fortsatt produktion av vänsterrobotar är inte heller förenligt med kraven på läroanstalternas politiska oberoende. Man kan fråga sig om särskild utbildning över huvudtaget krävs av journalister. Enligt min mening är ämneskunskaper viktigast. Dessa kan inhämtas vid landets universitet. Konsten att formulera sig behöver ingen särskild skolning, däremot handledning på landets redaktioner. Skolningen innebär tyvärr att vänsterns anhang tittar fram!

Torsten Sandström

Under drygt fem decennier har jag ganska intensivt följt svenska medier, framför allt SvD, DN, Sydsvenskan och SR/SVT. Det är i och för sig klart att även press, radio och teve i någon mån måste förändras med tidens gång. Framför allt har ju de traditionella mediehusens annonsintäkter minskat i och med att annonsörer alltmer vänt sig till streamade medier.

Men det fråntar ändå inte medierna från ansvar för att värna sin viktiga roll som en tredje statsmakt. I detta avseende är det uppenbart att de stora mediehusen – privata och statsfinansierade – nära nog kapitulerat som oberoende granskare av politiska skeenden. Tvärtom har medierna allt oftare satsat på den lättsmälta journalistik som odlas internt inom mediebranschen. Exv film, teve, bostäder, bilar säljer fler annonser än faktabaserad och kritisk journalistik. En medial glamour har därför kopplat ett grepp över nya generationer av journalister från statens konforma skrivarskolor. Alltså har åsikter idag tagit över och därmed har den kritiska presentationen av fakta trätt tillbaka. Skillnaden mellan DN/SvD å ena sidan och en veckotidning har tyvärr blivit allt mindre.

Den nutida tendensen är fullständigt oblyg. Det är alltså inte så att medierna smyger med åsikter och politiska ställningstaganden. Man formligen skriker ut åsiktsmånglandet i stil med Hanna Hellqvist, Björn Wiman och Åsa Beckman, som nästan uteslutande talar om sina egna liv och personliga åsikter nära egot.

Till mediasamhället hör att press, radio och teve skapar sina egna lättviktiga ämnen som snabbt cirkulerar mellan medieföretagen. På så vis ger det ena mediet impulser till det andra osv. Ett typexempel är hur #Me too importerades till Sverige och spred sig som en medial virvelvind. Inte på grund av starka intressen från publiken, utan främst från en liten krets mediala kvinnor med vänstersympatier.

Ett annat exempel är mediernas framodlande av Greta Thunberg till klimatskräckens främsta ikon. Även det eviga talet om flygskam från Björn Wiman (DN) och Anders Lindberg (Aftonbladet) måste nämnas, trots att båda två typiskt nog fångats på flygplatsen inför semesterresor med familjen. Och idag såg jag för första gången ”VM-skam” med anledning av Qatars och den infantila Infantinos fotbollsjippo.

I mina ögon måste man tala om en medial kris. Uppgiften som saklig kritiker av samhällsutvecklingen har nedgraderats påtagligt. Och på grund av journalisternas sympatier och skrivarskolornas indoktrinering har vänsterns politiska åsikter närmast helt tagit över en öppen debatt.

Att medierna inte själva inser sina egna sjukdomssymptom är förståeligt. Man ser ju det man själv vill se.

Torsten Sandström

Det är bedrövligt att följa frälsningsmötet COP27. Ungdomar som flyger långt bort CO2 för att främja sin tro på FN och IPCC. En agenda som är riggad för att nya pengar ska förstöras på bönemötets mål. Och så blir allt pannkaka. En besviken Erika Bjerström flyger hem och lipar närapå inför tevetittarna. Hon ses av SVT som ett orakel.

Jag är däremot glad. Inte för klimatets skull. Här finns flera frågor med allvarlig bäring som måste besvaras. Men det sker inte genom drömmar och böner. För realistiska kunskaper krävs för det första en öppen diskussion, för respektive emot olika forskares ståndpunkter. För det andra måste alla vara villiga till kompromisser avseende välfärdssamhällets framtida bestånd. För det tredje bör FN:s politisering av klimatfrågan fördömas och upphöra.

Alltså räcker inte den talibanism som FN:s ledare faktiskt gett upprepade prov på. Under COP-möten under tre decennier har krisen ständigt stått för dörren, utan att några tydliga bevis på faror kunnat bevisas. Redan inför mötet 2001 i Bonn talades det om ”sista chansen”. Ett enögt toppmöte är alltså inte någon lösning. Förlusten av legitimitet skriar. Om COP-mötena läggs ned och ersätts av The Open Society är således mycket vunnit.

Det är därför jag faktiskt kan vara nöjd över FN:s misslyckande. Man har utmanat sitt öde. Och står där med svansen mellan benen. En rejäl smocka kan vara nyttig och skapa omtag för förnuftigare samtal.

Torsten Sandström

Inget kan tydligare beskriva DN:s förändring över decennierna än att den gamle kommunisten och filosofen Sven Erik Liedman numera upphöjts till krönikör. Det är således inte liberalismens teman som han förespråkar, dvs marknadens frihet, äganderätten, kritik av staten, människans frihet att bestämma över sina egna pengar osv. Normalt behandlar Liedman teman som helt eller delvis går i motsatt riktning. Liedman är mannen som lever kvar i sextiotalets politisk värld.

Den nya regeringens rimliga inriktning på ett effektivare och mer marknadsbaserat Sverige är nu hans hatobjekt. Naturligtvis är då käftsmällar mot SD en del av marxismens boxningsideal. Men det är inte frågan om någon klassisk stilboxning, utan ett bökigt sluggande med rader av vänsterkrokar.

I DN den 23/11 anklagas följaktligen den regering som varit på plats i bara omkring en månad för att ”bedriva slakt på Sverige som kunskapsnation”. Ordvalet tyder på fortlöpande brutalitet och flöde av blod. Orden i TIDÖ når inte upp till detta.

Dessutom måste Lidmans vänsterord ses i perspektivet av de senaste åtta åren av urdåliga och genom ministerfusk tillrättalagda Pisamätningar. Han ondgör sig nu över rimliga nedskärningar i budgeten avseende bidrag till olika sk bildningsförbund, precis som dessa organisationer bär upp behovet av kunskap i Sverige. Liedman idealiserar deras verksamhet utifrån studiecirklar och liknande som förekom på 1950-talet. Att ABF och olika folkhögskolor då och än dag sysslar med politik för sossarnas räkning vill han inte minnas. Verksamheten går inte ut på fria och sköna studier, utan snarast på politisk kontroll och pengaslöseri. Idag bedrivs inte längre folkbildning, utan vänsterns låt-gå-politik. Och statens medel används således för att försörja en kår av trogna vänsteranställda som i allmänhet saknar det öppna sinnelag avseende bildning som Liedman tycks drömma om.

Det är uppenbart att den nya regeringen måste ta ett nytt grepp över skola och utbildning. Den måste sluta med att driva S-partiets perspektiv om en rättighetsbaserad skola, där jämlikhetsfrågor, pedagogiska experiment, självstudier, datorknappande od står i fokus, med påföljd att kunskapsinhämtning, ordning och betyg snarast blivit biuppgifter. Skräcksiffror om dålig läsförmåga rapporteras! Och nyligen på ICA såg jag fyra tioåringar sitta nära varandra på en bänk och var för sig titta på filmer i sina mobiler! Sossarnas resultat i Pisa talar för sig själv: partiet har totalt misslyckats. Därför är det inte vänsterns socialister och Liedman vi ska lyssna till. De tillhö gruppen som aldrig kan erkänna att socialismens dogmer är samhällsskadliga. Trots att bevisen under decennier radat upp sig vill de fortsätta med Karl Marx som ledstjärna. Var det kanske S-partiets vision av kunskapens samhälle jag såg på ICA?

På så vis är Liedman stinsen som vinkat av tåg efter tåg till vänsterns drömland. Det har han gjort hela sitt vuxna liv. Därför har han inte hunnit se att resenärerna är besvikna eller svikna. Han vill att nya tåglinjer vänsterut ska öppnas. Det är bedrövligt att se hur en filosof kan köra så fast i sina omöjliga ideal att han blir blind för verkligheten. På så vis är Liedman en typisk produkt av socialdemokratins kontrollsamhälle. Han har de ”rätta” idealen. Men de funkar inte i IT-samhället där ungarna kan knappa på telefoner men inte läsa böcker. Och där SVT bildar folket på kvällarna med tjo och tjim och skratt med Babben Larsson.

Torsten Sandström

Samma morgon som SR P1 presenterar skräcksiffor om svenskars användning av psykofarmaka sänds ett inslag om den psykiska ohälsan inom kriminalvårdens klientel. Forskare från Göteborg – psykologer tycks det – har följt en stor grupp dömda. Resultaten är skrämmande enligt SR:s reportage. Man säger ”att nästan alla” hade en psykiatrisk diagnos. Många har haft självmordstankar. Osv. Det är svårt att komma ifrån att budskapet är att brottsligheten beror på psykisk ohälsa. Eller åtminstone att det är en huvudförklaring jämfört med exv socioekonomiska faktorer och klanernas kultur.

För denna vinkling svarar förstås SR som vanligt. Liksom hittills saknas en basal linje om kriminalitetens orsaker. SR rapporterar enbart den ena nyheten efter den andra, utan att diskutera helhetsbilden. Ett ständigt lappverk är nutida journalisters rapportering. Lyssnarna leds med andra ord vilse, något som kloka redaktörer enkelt kunna stoppa.

Dessutom – och kanske viktigare – måste man ju undra över hur de som SR kallar forskare kommit fram till att nästan alla har en diagnos och att många går i självmordstankar. Att ”ha en diagnos” är ju inget vetenskapligt bevis på att en person verkligen är själsligt sjuk. Särskilt som många bokstavsdiagnoser inte kan styrkas med kroppsliga tester eller provtagning. Mycket talar alltså för att psykologer riktat frågor till brottslingar eller låtit dem fylla i enkäter. Tankar om självmord pekar på detta. Men inte heller detta är ett vetenskapligt bevis. Det är enbart hörsägen, nämligen ord från den kriminelle, som jag antar normalt vill försöka skjuta personligt ansvar ifrån sig genom att påstå att han eller hon lider av ohälsa. Jag påminner alltså om att den psykologiska forskningen har synnerligen låg sanningshalt. Det borde ”forskarna” själva veta, men de lever i okunskapens elfenbenstorn.

Förstå mig rätt. Jag tror en del kriminalitet kan förstås genom de inblandades förvridna själsliv. Men min poäng är att det finns viktigare förklaringar som inte får dribblas bort. När det gäller dagens dödliga skjutningar är förmodligen klanernas slutna kultur den främsta förklaringen. Utanförskap – ekonomiskt och språkligt – är en annan del av orsaksbilden. Till saken hör att svenska samhället medvetet undvikit att samla statistik om brottslingars härkomst. Och inte hörs det någon klagan om detta från svenska medier!

Sammantaget bidrar alltså SR och psykologerna till att sprida dimmor om brottsligheten.Detta innebär att dagens viktigaste samhällsproblem – klankulturen – hamnar i skuggan. Jag misstänker att det är precis så både forskare och SR vill ha det. Annars hade man ju inte ställt upp på farsen om psykisk ohälsa. Alla ”nyheter”som kablas in från TT tas som sanna.

Torsten Sandström

Min rubrik är politiskt inkorrekt så det skriker om det. Än värre var för femtio år sedan den ramsa som små barn skojade med: Mamma kines, pappa japan – stackars lilla barn. Men skämtet hade en faktisk sanning ty det åtföljdes av en gest som gjorde ögonen sneda. Sådan är ju verkligheten, även om skämtet förstås hade en något negativ underton. Betänk för övrigt att den bofasta befolkningen under årtusenden behandlat främlingar med distansering. Betänk att romarna kallade germaner (nordbor) för barbarer för att vårt språk var oförståeligt (blablaer). Och ifall det bara rör sig om ”skämt” är det kanske inte så allvarligt.

Jag skriver detta med anledning av att China teatern i Stockholm officiellt tagit bort sin gamla logotype, som visat ansiktet av en kines med toppig halmhatt, slokande mustascher och ögon på sned. Det var ursprungligen fråga om en form av exotism. Alltså inte någon tydlig negativ avsikt, utan enbart en historisk avbildning av en go´gubbe – i stil med bilden ovan som föreställer en västerlänning i Kina omkring år 1740.

Jag är inte rasist (såvitt jag vet). Min strävan är att behandla alla människor jag möter lika – eller snarare efter förtjänst. Jag är däremot en svuren fiende till den omvända rasism som vill förbjuda ord och bilder som saknar negativ koppling till historien eller till ras eller härkomst. Min kritik tar sikte på Prussiluskor som inte tål verkligheten, utan vill ersätta den med koder i stil med N-ordet, Z-ordet osv. Att säga lapp är alltså numera förbjudet, trots att Landskapet heter Lappland och har en vapensköld som visar en halvnaken lapp med träklubba. Den politiska korrektheten saknar lyckligtvis konsekvens.

Pappe svensk, mamma svensk – stackars lilla barn. Antagligen är det dags för K-ordet.

Torsten Sandström

Det förr så stillsamma SvD har nu övertagits av de anställda journalisterna. Därför duggar pekpinnar och slagord i vänsterns riktning. Vad sägs om dagens rubrik:

Axel Andén:
Bilburne mannen är stadens svagaste länk

A propå det ymniga snöfallet över Stockholm gäller det förstås att finna syndabockar då det gäller insnöade bilar. Här har vänsterns journalister flera alternativ. Nu tre exempel. Nummer ett är skylla på klimatet som signalerar Jordens undergång. Nummer två är att skälla på kommunen som inte vill dra in rejäla skatter och därför inte längre röjer snö. Nummer tre är att stigmatisera mannen, som påstås ansvara för familjens bil i dagens jämlika samhälle. Bilen är i sig något ont, som icke bilägare menar att alla ska avstå från (åtminstone i städerna).

På forna tiders (även idag faktiskt) prästseminarier fick blivande predikanter lära sig den rätta kristna tro som skulle presenteras för folket. På nutidens skrivarskolor i offentlig regi lär sig unga blivande journalister hur de ska frälsa den lilla allmänhet som ännu orkar läsa tidningar och lyssna på statsfinansierade medier.

Därför är mitt budskap idag:

Den svenska journalisten är samhällets svagaste länk.

Lägg märke till att mitt utrop innehåller avsevärt mycket mer förnuft och sanning än SvD:s prestation av idag! Tänk om man kunde förvänta sig självkritik från utövarna av nutidens mest heliga yrke!

Torsten Sandström

Den som läser mina texter inser att jag för ett ständigt krig mot mediernas verklighetsflykt. Fokus, som alltså tidigare varit på nyheter och kritiska fakta, har nu ändrats. I stället har mediernas ägare släppt loss en karusell av underhållning och tidsfördriv. Det ger kanske mer pengar från annonsörer och möjligtvis även några prenumeranter. Alltså dignar medierna av personliga åsikter och politisk propaganda. I särklass värst är enligt min mening Bonniers mediehus, med DN och Sydsvenskan i spetsen. Och deras Expressen ska vi inte tala om, som länge sysslat med sådant elände.

Nu ett dagsaktuellt exempel från DN. Rubriken säger vad det rör sig om:

Forskare: De här egenskaperna gör dig populär –

och attraktiv

Det är förstås en eller flera psykologer som trosvisst spekulerar över vad det är som gör att några människor anser att en viss människa betraktas som ”skön”. Alla inser att det inte är ett ämne för forskning. Människors åsikter har ju en enorm spännvid. Och vad som egentligen rör sig i deras huvuden beror såväl på frågeställaren, frågan, miljön osv. Ändå används som vanligt beteckningarna forskare och forskning för psykologernas dagliga gissningslekar.

Det är därför något sjukt i ämnet psykologi, som låter sig missbrukas i en så stor utsträckning , utan att varningar sänds ut från de skolor som utbildar dessa själsspekulanter. Ännu sjukare, rentav mer ruttet, är mediernas svek av sin uppgift att syssla med kritisk samhällsbevakning.

I min ungdom raljerades det mycket över försäljare av uppslagsverk som knackade på dörren och välsmort försökte förklara varför hans böcker i X band måste beställas. Nutidens nasare är psykologerna. Och dagens hallickar är medieföretagen och deras journalister, som inte heller kan skilja mellan vetenskap och spekulation. Såväl på uppslagsverkens tid som nu är det Bonniers som vill tjäna pengar på nonsens.

Torsten Sandström

Länge har jag i mina bloggar pekat på hur det svenska försvaret genom sin löjliga hbtq-annonsering vill flytta fokus från fakta, dvs att det svenska försvaret är nära nog nedrustat. Vi saknar soldater, men har alla politiskt korrekta idéer. Detta gör att Peter Wennblad med all rätt i en ledare i dagens SvD använder den fyndiga rubriken: Försvarsmångfald är en enfald.

Men dogmen om jämlikhet ställer även till stora problem inom flera andra samhällssfärer. För ett tag sedan bloggade jag om en pedagog från Örebro som på heltid sysslar med studier av att försöka minska skillnaderna i jämlikhet mellan skolelever. Som bisyssla är ambitionen god. Men skolans främsta problem är att kunskapsinhämtningen inte fungerar i skolarbetet. Och detta beror på dåliga studieplaner, bristande incitament (tvingande resultat från centrala prov), oordning i klassrummet och mycket annat som Einsteins pedagogkollegor i Örebro och landet runt sedan länge bär ansvar för. https://anti-pk-bloggen.se/2021/12/26/svenska-pedagoger-kvaver-den-svenska-skolan/

Ytterligare ett exempel är Boverkets ständiga höjning av kvalitetskraven i nyproduktionen av bostäder. Även om bara välbeställda har råd att betala hyran så ska alla nya kåkar ha nästan samma höga standard. Inte undra på att bostadskostnaderna skjuter i höjden.

Jämlikhetsdogmen förpestar på så vis det svenska samhället. Lika behandling från det offentliga sida har alltså utvecklats till ett kontraproduktivt likhetsflum, i händerna på journalister, forskare och inte minst politiker. Ideologiskt är avsikten att plädera för att alla människor är lika goda och därför lika värda, vilket är ett allvarligt felslut. Såväl godheten som värdet för samhället skiftar förstås. Däremot är lagen mening att alla myndiga människor enligt huvudregeln har lika rätt i relationen till samhället. Det är något helt annat än vad likhetsdogmen går ut på!

Detta innebär inte att den sexuella läggningen är något som försvaret måste ha som prioritet nummer ett. Det är ju förmågan att hantera en eventuell fiende som står i centrum. Sak samma vad gäller skolarbete och bostadsproduktion. Här gäller det att forma verksamheten så att kunskaper maximalt främjas respektive tillgången på tak över huvudet maximeras. Även inom andra politikområden för likhetsdogmen människor vilse. Det vet sluga politiker från vänstern. Därför ser vi det elände jag nu talar om.

Jämlikhet i all ära. Men viktigare är faktiskt förnuftigt tänkande. Likhetsdomen har nämligen medfört att det svenska samhället spårat ur inom centrala områden av politiken.

Torsten Sandström

Svenska medier sysslar dagligen med att nedvärdera en stor del av den egna nationens befolkning. Och särskilt usla är givetvis svenska män. I mina ögon har den svenska nationen som sådan tämligen omfattande politiska brister, avseende vård, skola, boende, sysselsättning mm. Men om detta råder tämligen stor officiell tystnad. Att vårt välfärdssamhälle befolkas av människor med påtagliga personliga brister stämmer inte enligt min mening. Svensken är som jag ser det allmänt sett hygglig, arbetsam, solidarisk, laglydig, psykiskt frisk, förstående osv. Dock en person som i rollen som ständigt medialt åthutad är van att agera hukande.

Då jag tar del av svenska medier förstår jag alltså att vårt land bebos av människor som är sjuka, ondsinta, kränkande, diskriminerande osv. Idag talar Sydsvenskan om att svenska folket är rasister – detta genom en intervju med den färgade ”folkbildaren” Asabea Britton, som beskriver förhållanden på en förlossningsklinik. Det är inte vetenskap hon stödjer sig på, utan känslor eller subjektiva upplevelser som barnmorska.

I andra sammanhang beskriver medier den svenska psykiska folkhälsan som gravt undermålig. Nu är förklaringen att psykiatriker skriver ut miljontals piller mot diffusa själsliga åkommor. Alltså än en gång ett mönster som baseras på subjektiva studier av patienter. På så vis har en ”frisk” generation av ungdomar från 1900-talets slut nu följts av en enorm mängd unga nervvrak. Värst ute är unga svenska killar.

Vanligast då det gäller nedklassning av svenska medborgare är den ständiga dödskallemärkningen av män. Om man ska tro medierna är svenskar av hankön potentiella våldtäktsmän eller mördare. Ja, de tycks över huvud taget saknas positiva kvaliteter. Ändå tycks många kvinnliga journalister sammanboende med någon av mankön (förmodligen i väntan på att finna någon av rätta hbtq-ullen). Och att det allvarligaste dödliga våldet är importerat från utländska klankulturer råder det tystnad om – saken är nämligen tabu.

Som svensk, man och marknadsliberal får jag varje dag kämpa för att undvika självförakt. Kanske bör jag byta kön? Och sluta med att kritisera den svenska trånga åsiktskorridoren? Bäst vore antagligen om skamstockar kunde uppföras på svenska torg. Så att mängden svenska män, som inte uppfyller mediernas konforma krav på passande uppträdande, offentligt kan ställas ut och göra avbön. Så att vi som inte håller måttet kan be om ursäkt.

Fastän i friska stunder inser jag förstås att jag inte tillhör någon grupp som medierna jagar. Det är inte folket som är uselt eller sjukt – det är det offentliga svenska samtalet som formas av nationens medier. Någon tröst finner jag i detta, men…

Torsten Sandström

Bedrövad blir jag då jag läser Olle Lönneus rubrik i Sydsvenskan den 19/11:

Sverige gör inget för att världen ska lämna motorvägen mot klimat-helvetet

Lönneus är juristutbildad. Han bör därför verka för att elementa av fakta blir rätt. Påståendet att Sverige inte gör något för klimatet är helt enkelt osant. Fråga svenska folket som under åtta år med S och Mp blivit klimatbeskattade upp över öronen. Många tvingas betala dyr diesel för att den är utblandad med skogsråvaror (som vid förbränning lika fullt släpper ut CO2). Även på många andra plan är de svenska klimatreglerna mer tuffa än andra nationers lösningar. Okej att det är möjligt att påstå att vi bör göra mer. Men att vi inte gör något är en lögn, helt enkelt.

Alltså sjunger vänstermannen Lönneus än en gång i IPCC:s kör, som riggats av FN. Se hur listigt han väljer orden ”motorvägen mot klimathelvetet”. Han vill inte argumentera öppet och sakligt, utan går in för att skrämmas. Så agerar en politruk. Så gör även alltför många av Lönneus kollegor i den stora sammansvärjning som de leder visavi svenska folket. De säger sig framföra sanningar, men tål inte en diskussion med dem som är kritiska.

Alltså, fram för en öppen debatt där alla åsikter får plats! Sånt passar förstås inte ett propagandaorgan. Inte heller en vänstergängad lurendrejare. Jag hoppas att historien kommer att döma skräckens apostlar hårt.

Torsten Sandström

Ibland måste jag nypa mig i armen för att känna efter om jag existerar. Ofta gäller saken den närmast totala svenska frånvaron av ett samtal om en svensk politisk klass. Möjligtvis är det så att många svenskar tycker att det är ett problem som nationen tyvärr måste dras med. Men det verkar som själva orden ”en svensk politisk klass” är tabu. Utomlands förekommer dock begreppet ofta i samhällsdebatten. I vårt land tycks tyvärr enbart klasser av arbetare och kapitalister godkännas.

Ett gott undantag är Bengt Ericsons bok ”Den härskande klassen” (2015), som bär undertiteln ”En bok om Sveriges politiska elit”. Hans bok är en blixtanalys av 2010-talet Sverige. Den framstår som en lyckad berättelse ur Hänt i veckan, med ett myller av kändisar. Alltså saknas beskrivning av problem som rör bakgrunden till elitens framväxt, dess drivkrafter och övergripande konsekvenser för svensk demokrati. De senare ämnena har däremot blivit min passion.

Mest intressant är den svenska statsvetenskapens tystnad. Det kan knappat bero på att man inte sett eliterna växa fram. Det måste närmast sammanhänga med uppfattningen att eliter ständigt funnits och att begreppet klass är synnerligen knepigt. Men enligt min mening är det mest troliga att nationens statsvetare inte vill stöta sig med den svenska politiska klass, från vars hand forskarna får sitt dagliga bröd.

I denna text funderar jag över skillnaden mellan den rättsliga regleringen av den svenska politiska elitens ställning under omkring de senaste fem hundra årens tid. Därmed inte sagt att politiska eliter saknats tidigare. I svensk sedvanerätt har regler funnits om hövdingar och deras relation till allmogen. Och i några av landets landskapslagar har ”konungabalkar” funnits. Vidare brukar Alsnö stadga (1280) framhållas som en milstolpe, där Magnus Ladulås i ett brev till alla fria svenskar anger frälsets omfattning och begränsar dess framfart via landets bönder.

Först under 1500-talet – genom Gustav Vasa – får den svenska härskande politiska klassen en tydligare skepnad. Den svenska ståndsriksdagen sätts allt oftare i arbete, en synnerligen topptung organisation, där kungen tillsammans med adeln och prästerna (frälset) styr nationen. Enbart existensen av borgarnas och böndernas stånd markerar dock tydligt en form av konstitutionell maktdelning. Men under flera århundraden var det frälset – den politiska eliten – som bestämde. Även om det hände att borgare och bönder stoppade skatter och andra pålagor (gästningar, skjutsningar osv) så saknade i praktiken större delen av svenska folket politisk makt.

I min ytterst komprimerade framställning utgör 1866 år tvåkammarriksdag en epok. Den svenska statsapparaten hade nu vuxit betydligt. En central kungamakt var en orimlighet. Prästernas kontroll av allmogen vacklade. Däremot hade taktpinnen i realiteten – om än inte formellt – allt mer tagits över av rörelser inom breda skikt av industriidkare, borgare, arbetare och bönder. Ståndsriksdagens fall är förmodligen den största politiska förändring som skett i Sverige under de senaste tusen åren. Alla känner till att den politiska arenan därmed stegvis öppnades för den nuvarande svenska demokratin.

Snart uppkom nya spänningar inom landets politiska eliter. Industrialisering och flykt från landsbygden utgjorde drivkrafterna. Konturerna av dagens system med partier till höger och vänster växte fram. Utan tvekan ansåg etablissemanget att socialdemokratin inträde på den politiska arena var som att släppa in katten bland nationens hermeliner. S-partiet kom att fylla funktionen som skarprättare av ett månghundraårigt svenskt frälse. Socialismens tankar om ett klasslöst samhälle framstod för nykomlingarna som en dröm. För motsidan som ett hot mot demokratins bas i en levande maktdelning.

Historien upprepar sig inte, sägs det. Men den lär oss ändå att eliter strävar efter att cementera sin maktställning. I detta har den svenska socialdemokratin visat tydliga ambitioner. Under nästan hundra års tid vid regeringsmakten har S-partiet med lagens regler oblygt byggt sin egen korporativa samhällsmodell. Man kan tala om ett nätverk där partiets organisationer erövrat flertalet noder. Särskilt betydelsefulla har varit politikområden som arbete, boende, kultur och inte minst medier (SR/SVT). Och från statskassan (eller rättare sagt skattebetalarna) har bidrag flödat för att köpa väljare. S-partiet har agerat som om man ägt den svenska nationen. En förvånad Gustav Vasa hade sannerligen gillat hur frälse kan byggas utan direkt våldsmakt.

Att en ny politisk klass vuxit fram under svenskt 1900-tal är alltså uppenbart. Nu regleras skyddet för eliten främst genom flera detaljerade lagar som stiftats i riksdagen. Låt mig bara nämna fyra metoder. Den första är regeringsformen (RF) som beskriver indirekta proportionella val mellan ledamöter som utses av partier. Ett större inslag av personval, såsom i exv Finland, vore önskvärt, men ogillas av den nuvarande politiska klassen. Mycket talar även för att ett system med majoritetsval i enmansvalkretsar inneburit större rörlighet inom kretsen av riksdagsledamöter. Vidare saknar RF regler om att folkomröstning i vissa fall ska kunna genomtvingas rörande visst lagförslag. Också den bekanta 4%-spärren favoriserar i praktiken den politiska klassen önskan om status quo.

Den andra metoden för sammanhållning bygger på ett spektrum av löneförmåner för landets politiker. Flera är lagreglerade och bestäms alltså ytterst av politikerna själva. Åtskilliga är informella och erbjuder den politiska klassen en form av förmånsgaranti.

Den tredje metoden för att främja en politisk klass är regler om offentliga partistöd. I och med att antalet partimedlemmar sjunkit med omkring 90% sedan 1962 saknar partierna en egen finansiella bas för propaganda. Generösa statliga och kommunala stöd till sittande partier främjar givetvis också medvetet status quo inom politiken.

Den fjärde metoden är en speciellt viktig socialdemokratisk ambition för kontroll av makten. Starka privatägda medieföretag och en tilltagande pressdöd har tidigare varit ett särskilt problem för S-partiet. Statlig finansierade medier och presstöd har därför blivit en alltmer viktig lösning. Många miljarder satsas årligen på SR/SVT, som skapats för att konkurrera med privata medieföretag. Men någon konkurrens kan man knappast tala om nu för tiden. Detta sammanhänger med att landets journalister strömlinjeformats åt vänster genom statliga journalistutbildningar och liknande skolor. Omkring 70 % av landets journalistkår har vänstersympatier, något som sannerligen syns i opinionsbildningen. Bland annat detta förklarar det svenska S-partiets anmärkningsvärt höga röstetal – jämfört med omvärlden – vid allmänna val under de senaste tjugo åren. På ena sidan syns alltså en politisk vänsterklass som har mediernas stöd. På andra sidan står en bred svensk väljarkår som stödjer politiker till röstar höger. Detta har medfört en typisk svensk splittring.

Den svenska demokratin behöver enligt min mening en utveckling bort från de politiska eliternas maktdominans. Det är inte enkelt att åstadkomma. Men det finns, som framgått, åtskilliga rättsliga metoder för att skapa en större politisk rörlighet. Problemet är att den nuvarande politiska klassen agerar som Proppen Orvar. Man gillar förstås status quo.

Torsten Sandström

Det är sällan jag i Bulletin läser något som jag tycker är fånig. Men en frustrerad debattör skriver den 17/8 2022:

Vore det inte en bra idé att inrätta en ny typ av myndighet. För Sverige gillar ju myndigheter. Om jag hade fått vara initiativtagare och projektledare för att starta en sådan myndighet med det syftet jag är inne på så hade jag gett den namnet Trygghetsmyndigheten. Där ska staten se till att anställa rätt människor som har rätt erfarenhet av att hjälpa människor som på olika sätt hamnar mellan stolarna. Utan att Trygghetsmyndigheten först ska utröna om den som är i behov av hjälp möjligtvis kan få hjälp av en nära vän eller släkting först.

Tanken är måhända vacker. Möjligtvis är det ironi, men nog inte. Texten är ett tecken på hur hundra år av sossetänk hjärntvättat svenska folket. Genom byråkrater och föreskrifter ska ännu en myndighet inrättas med det allmänna syftet att människor i riket ska bli tryggare. Hur ska det gå till? Vi ser redan hur omkring hundra konstiga myndigheter misslyckas dagligen. Tänk bara på Beredskapsmyndighetens eller Folkhälsomyndighetens bravader då det oväntade händer – skogsbräder eller virus. I stället behövs det hugg med en machete inom den statliga byråkratin. Massor av pengar finns att spara. Och en mer realistisk karta över den svenska nationen uppstår. Risker går inte så ofta att administrera bort.

Slutligen undrar jag varför skribenten jag kritiserar inte går ännu tuffare fram. Varför inte satsa direkt på en Lyckomyndighet? Som ska förvalta en ”svensk lag om lycka till alla”? Med 200 anställda och mångmiljonbudget. Styrelsens leds av Vanja Lundby Wedin och Annika Strandhäll är generaldirektör.

Torsten Sandström

Vänsterns hjältar dekoreras. Men i realiteten har de förlorat äran. Wikimedia.

I dagens Sverige finns det sannolikt flera tusen politruker som våndas efter valet. Deras satsning som ledamöter i socialdemokratins breda nätverk för kontroll av civilsamhället hotas nämligen. Jag tänker på mängden av förment neutrala rådgivare, samordnare, informatörer mfl. Alltså personer som satsat på rollen som uppbackare av vänstern i hundratals strategiska nämnden och råd. Efter ödesvalet tycks marken rasa under deras fötter. Att de känner oro kan jag förstås. Men någon sympati med dem har jag sannerligen inte.

Jag kom att tänka på fenomenet då jag nyss läste att Cecilia Hermansson, 60 år, ondgjort sig över den nya regeringens klimatpolitik. Hon uttalade sig i egenskap av vice ordförande i det sk Klimatpolitiska rådet, en av sossarnas många politiska megafoner. Utan någon viktig initial kompetens – mer än en diffus ekonomexamen – har hon en bakgrund som är urtypisk för de politruker jag nu talar om. Hon har jobbat på hart när alla av sossarna närstående organisationer, till och med den Swedbank som sossar och centerpartister varit med om att starta. Dessutom har hon bytt jobb som en flyttfågel, något som inte heller pekar på eftertraktad erfarenhet. Att hon så sent som 2015 doktorerat på KTH i ekonomi bestyrker enbart mina antaganden om en socialdemokratisk lycksökare. Hon har under sitt liv samlat snäckskal på vänsterns en gång i tiden soliga sandstrand.

Nu kritiserar hon alltså den nya regeringens klimatpolitik. Hennes röst kommer från ett sk Klimatpolitiskt råd som stött senare sosseregeringar. Ingen har från hennes eller hennes sammansvurnas munnar hört kritik av nedläggning av väl fungerande svenska kärnkraftverk. Och naturligtvis har hon inte tagit på sig ansvar för att svenska värmekraftverk idag sprutar ut C02 genom att bränna sjöar av olja. Hennes kritik av regeringen är därför infam. Men det är politrukens arbetsmetod.

Men hon är förstås inte ensam, vilket är själva huvudproblemet för vårt land Hon är bara en nod i ett brett vänsternätverk. En av många legosoldater som villigt greppat socialismens vapen (utan att tänka på fältherrens skrupelfria politik). Inom nästan varje sfär av samhället finns det således grupper av personer som Hermansson. Man kan säga att de starkt bidragit till sossestatens maktapparat och dess långvariga bestånd. Liksom vänsters journalister har de haft en medieliknande roll. Uppgiften har varit att tala till allmänheten med ord som ska tyckas politiskt oberoende, men då de i själva verket agerar som fot(S)oldater.

I anslutning till valutgången tycks det som deras timglas runnit ut. Därför gör de allt för att legitimera de egna ord som spillts under den gångna maktutövningen. Hundratals politruker av detta slag är just nu på väg mot historiens skräpkammare. Och ingen är gladare än jag för det. Ty politiska skumraskaffärer måste skambeläggas. Syftet är att bedra folket! Och politrukerna kan inte komma undan genom att hävda god tro. De har medvetet politiserat oavsett om de trott på budskapet eller inte.

Torsten Sandström

Flera nationer i västvärlden upprätthåller en strikt skiljelinje mellan stat och religion. Frihet att tro hyllas, men staten ska förhålla sig neutral. Trots att statskyrkan påstås ha avskaffats befinner sig det offentliga Sverige fortfarande kvar i delar av religions klor. Detta dels av traditionella skäl, bilden av Jesus. Dels – och viktigare – i syfte att politiskt kontrollera och profitera på de troende.

Som ateist vill jag helt klippa banden så att kyrkor – av alla slag och trosinriktningar – betraktas som privata organisationer, närmast som ideella föreningar. Mina slagord är därför: Slopa kyrkolagen och annan liknande lagstiftning. Slopa offentlig inkassering av kyrkoavgifter. Låt människor själva hantera kostnader mm för sin begravning (alternativt minimala socialbidrag till en avliden utan pengar). Vidare ska stat och kommun inte dela ut bidrag till kristna, islamska eller andra kyrkor för att driva religiös verksamhet, tidningar, bistånd eller skolor.

Låt oss vandra i Frankrikes sekulära fotspår (sedan franska revolutionen)! Behandla Svenska kyrkan som ett helt privat samfund! Slopa statsstöd till religiösa föreningar och skolor. Låt människor slippa se en kränkande begravningsavgift på skattsedeln varje år (typiskt nog vid sidan av avgiften till SR/SVT)! Det är hög tid att vädra ut religionen från det offentliga livet och låta tron enbart bli en privat angelägenhet.

Torsten Sandström

”Mitt hem är min borg ”är ett känt uttryck för privatlivets helgd. Men den socialdemokratiska staten vill inte gärna de enskildas liv större utrymme. Du och jag är medlemmar i deras kollektiv av arbetare, som S-partiet ännu ser som realitet. Därför har stat och kommun gett en större makt över individerna än i andra civiliserade stater. Markägare drabbas dagligen av löst grundade juridiska krav från olika myndigheter. Skatteverket genomför integritetskränkande kontroller. Lärare uppmans spionera på barnföräldrar. Journalisten Ivar Arpi har berättat om hur dagispersonal anmält honom till kommunen för misstankar om att hans barn far illa. Resultatet blev ett kränkande förhör hos kommunen innan ärendet snabbt lades ned.

En orsak till att svenskar alltoftare får sin vardagliga ro kränkt sammanhänger med en omfattande ökning av svensk byråkrati. Statliga och kommunala myndigheter anfaller det svenska folket med stöd av flummig lagstiftning som i allmänhet rör den fysiska miljön, barnassötsel, djurhållning osv. Politiker och rader av påtryckarorganisationer – det handlar om näringsdrivande miljörörelser – har byggt upp en kontinuerlig bevakning av den enskilde medborgaren. Naturvårdsverk, länsstyrelser och kommunala inspektörer anfaller sig sagt enskilda med svärmar av oklara paragrafer. Mitt hem är inte längre någon borg, utan en tummelplats för troende miljöaktivister.

Hur går denna regeluppbyggnad till? Vem efterfrågar nya bestämmelser? En viktig bov i dramat är de svenska och internationella påtryckarorganisationer jag nyss nämnt. De jobbar på närmast kommersiell basis för sina respektive intressen. En viktig grupp är som sagt ett stort antal miljörörelser. En annan är en lika bred krets av föreningar som jobbar för mänskliga rättigheter. Häromdagen besökte en grupp välavlönade från FN Sverige för att bedöma om vår nation gör tillräckligt mot rasism. Vem blir förvånad över att deras slutsats blir att Sverige måste jobba hårdare. Detta sägs till ett land som följt FN:s direktiv om öppna gränser och därför på tio år ökat befolkningen med 10% (en miljon människor)! Därefter säger FN nu – utan att ange tydliga exempel – att vi måste fixa rasismen. Komiskt nog talade en hög FN-byråkrat om att man dock är nöjd med att Sverige nyligen inrättat ett Institut förmänskliga rättigheter (i Lund).

Genom politiker, påtryckarorganisationer, myndighetsaktivister växer en ständigt ny ström av flummiga lagregler fram. Många oklara och tänjbara ord således. Lagar som officiellt används mot enskilda individer i syfte att rädda mänskligheten eller miljön. Traditionella drömmar om en frihetskrets kring den enskilde, hans familj och egendom saknar alltmer betydelse. Jag är för att allvarliga risker måste motverkas, men för detta finns det redan lämpliga lagregler. Det som nu sker är att en trosviss skara kämpar för miljö och Human Rights närmast fått frikort att driva regelutvecklingen i den riktning de önskar.

Det är inte klokt. Svenskarnas frihet är under allvarlig attack. Ta skydd och organisera motstånd!

Torsten Sandström

https://esvd.svd.se/p/svenska-dagbladet/2022-11-06/a/fn-kritik-mot-sveriges-arbete-mot-rasism/1001/707939/33019955

En eländig utveckling pågår sedan länge inom den landstingskommunala sektorn. Alla skriar på bidrag från staten, trots rapporter från coronaåren om fyllda balansräkningar. Vårt grundlagssystem med självständiga kommuner och regioner baseras ju på eget ansvar för organisationens ekonomi. Men det struntar framför allt sossar i. Man vill att staten ska höja skatten och pumpa in pengar i 21 landsting och 290 kommuner så att dessa slipper sköta intäktssidan. Fräckast är Malmö som signalerar behov av miljardstöd för rader av lyxsatsningar. Det påstås vara en mänsklig rättighet att levde i överföd trots att den egna kassan är tom, något som Malmö gör på grund av tvång för andra att betala penningbidrag i miljardklassen.

En välgödd politisk förening, Sveriges kommuner och regioner, SKR, är annars det normala språkröret för kommuner som alltid säger sig varar panka och därför vill få statliga gåvor. En viktig motröst är kommunstyrelsens ordförande på Lidingö, Daniel Källenfors, som menar att kommunerna bedriver ett dåligt omställningsarbete och alltså visar en ovilja till förnyelse. Visst har Lidingö det väl förspänt. Men det är ju enklare att via SKR ständigt ropa på nya pengar från staten. Om kommunernas i stället satsade på sin kärnverksamhet – vård, skola och omsorg – och slopade allsköns sidospår och bidragsslöseri skulle stora pengar kunna sparas. Men SKR:s funktion är närmast att rationaliseringar och besparingar ska undvikas. Staten ska i stället vittjas på pengar.

Detta är ett av mina skäl för att slopa landets 21 landsting/regioner. Tre stora statliga myndigheter borde överta ansvaret och göra massor av välbetalda politiker onödiga. Verksamheten inom vården bör upphandlas i konkurrens – där offentligt ägda bolag naturligtvis ska delta. Tänk så många byråkrater som då kan rationaliseras bort i och med att 21 organisationer idag gör samma jobb! Om detta håller förstås SKR tyst. För även denna organisations 1600 anställda riskerar att förlora jobben vid en stor statlig reform. Det går alltså att såväl sänka skatterna som att få råd att betala vårdpersonalen bättre om bara riksdagens politiker vågar tänka rätt. Att de hittills inte vågat sammanhänger med risken att många jobb för den politiska klassen finns i stöpsleven och riskerar att försvinna om förnuftet får tala.

Det Sveriges som skapats under snart 100 år av sossejakt imponerar således inte idag. Det påminner om det befästa fattighuset, som Malmö gett ett ansikte. Från byråkraternas höga borg ropar SKR efter högre statliga skatter. Den svenska vårdsektorn med 21 landsting är en inflammerad blindtarm som snarast bör opereras bort.

Torsten Sandström

FN har utvecklats till en politisk propagandaorganisation, som ständigt mjölkar västvärldens folk på pengar. Vissa länder inser vad som pågår och är med all rätt mer kallsinniga till FN, såsom exv USA. Andra nationer tillber guldkalven och ser FN som sanningens ljus över mänskligheten. I den senare gruppen är Sveriges politiker ledande, framför allt partier till vänster. Miljarder från statskassan går redan till FN, som trots detta riktar nya politiska krav till svenskarna att skänka ännu mer pengar. Och ett svenskt folk som i århundraden av kyrkan tvingats att skänka ett tionde har snabbt vant sig att ge gåvor till det nya politiska prästerskapet.

Någon invänder kanske att FN uträttar en hel del gott. Jag bestrider givetvis inte att akut sjukvård och matleveranser är något välkommet. Men för det krävs inget MegaFN. Det är ju bara en mindre del av FN-rörelsens politiska agenda. Framför allt sysselsätter FN en gigantisk byråkrati för planering av människors liv från vaggan till graven. Det hela påminner om dåtidens påvekyrka som i Guds namn hade liknade ambitioner att från Rom styra mänskligheten. Det gick inte alls bra. Inget säger att FN lyckas bättre.

FN:s verktyg är – liksom kristenhetens organisationer – att få människor att få dåligt samvete för världens många ofullkomligheter. Trots att fattigdomen minskat drastiskt via nationella satsningar på jordbruk, industri och handel så vevar FN sin gamla krisfilm dag efter dag. Kärnan i budskapet är förstås att en tro på FN är den rätta vägen mot framtiden. Men vilka resultat kan egentligen några tusental FN-byråkrater i storstäder som NewYork, Genève, Rom, London, Nairobi osv åstadkomma? Stora ämbetsverk producerar mest papper och tjänsteresor och endast i obetydlig mån verkstad i människors vardag. Det vet FN:s ledare. Men liksom påverkyrkan kämpar man som sagt för världsherravälde.

Och det sker med nästan alla tänkbara medel. I klimatdebatten hävdar FN att CO2-hypotesens verkningar faktiskt håller på att döda mänskligheten. Detta sker på ett centralt plan. Annonsen ovan visar vad byråkraterna sysslar med lokalt. I juletider gäller det att vilseleda folket så att det betalar ännu mer pengar till FN. Rena geschäftet! Organisationens agerande är ohållbart i ordets rätta bemärkelse!

Min paroll är därför:

Hellre en julklapp till barnen än ännu en FN-byråkrat!

Varför? Julklappen har en god chans att skapa glädje hos en kär person. Pengar till FN göder en redan fet byråkrati.

Torsten Sandström

Nyligen har Högsta domstolen, HD, besvarat principfrågan jakande (Ö1314-22) beträffande en utländsk medborgares ansvar – i egenskap av VD i ett svensknoterat bolag – för påstått folkrättsbrott i södra Sudan. Den utländska direktören – som varit registrerad som VD i det svenska bolaget, kan således i princip åtalas i Sverige. Det är nu i första hand tingsrättens sak att fria eller fälla.

Trots detta är ledamöterna i den svenska folkrättens kuria – med ambition att utöva global kontroll – missnöjda med HD:s principavgörande. Starka svenska politiska krafter vill nämligen utsträcka svenska domstolars kompetens över hela jordklotet. Folkrättsprofessorn i Stockholm Mark Klamberg tillhör detta aktivistiska gäng. Hans vänsterliberala åsikter har som bekant länge gjort honom till ett attraktivt intervjuobjekt för SVT och SR. Ändå är han alltså inte nöjd med HD:s dom.

Förklaringen är att HD – med stöd i lagförarbeten – slår fast att alla misstänkta brott mot folkrätten inte med automatik kan leda till att en utländsk person kan åtalas inför svensk domstol. HD menar att det måste finnas en legitim koppling till Sverige, alltså att ett svenskt intresse berörs av åtalet.

Detta kan man verkligen hålla med domstolen om. Om vem som helst skulle kunna åtalas inför svensk domstol uppkommer självklart en synnerligen omfattande svensk domsrätt. I så fall omfattas hela jordklotets folkrättsliga övertramp. Resultatet blir inte bara en risk för stor anhopning av sådana brottmål i Sverige och dubbla straff. Dessutom uppkommer rader av problem med jurisdiktionskonflikter, utredningar, bevissvårigheter och inte minst processekonomiska frågor. Man kan därför tycka att HD:s krav på ett svenskt intresse är tämligen självklart, ifall utländska medborgare över huvud taget ska åtalas i Sverige och alltså inte i sitt hemland.

Att den svenska folkrättens superkramare är missnöjda sammanhänger med den politiska aktivism som tyvärr präglar gruppen. För dessa män och kvinnor är det inte bara fråga om juridik, utan om ett korståg som inte känner några nationella, praktiska eller ekonomiska gränser. Trots att svenska domstolar, åklagare och poliser är till bristningspunkten belamrade med brottmål menar man att de även ska ha kompetens att skipa rättvisa worldwide.

Jag menar att risken är stor att detta politiserar den svenska rätten. Det gäller ju att välja ut vilka personer, platser och skeenden som utomlands ska hanteras av svenska poliser och åklagare. Därför måste en svensk domstol – som HD anser – åtminstone konstatera att den tilltalade befinner sig i en position som rör ett tydligt svenskt intresse. Det är rimligt att exv en utländsk VD och makthavare i ett svenskt bolag behandlas på samma vis som en svensk styrelseledamot (vilket är aktuellt i det aktuella brottmålet).

Tyvärr har folkrätten utvecklats till en tummelplats för politierande jurister i Klambergs stil. De vill förändra världen med juridikens hjälp. De har sina vänner bland klimatkrisens jurister, som också vill se juridiken som ett verktyg för att angripa den egna statens bristande åtgärder enligt vaga rättsliga normer. Politik och juridik blandas medvetet samman. I stället för att strikt hållas isär. Talande är Klambergs kritiska yttrande mot HD: ”I min värld är det Riksåklagaren alternativt regeringen, inte domstolarna, som ska göra överväganden av det här slaget”. Det finns inga gränser för politikens makt över rättskipningen med en sådan syn på statsapparaten.

Torsten Sandström

Det går att förstå att unga människor vid universitet och högskolor gärna vill satsa på doktorsstudier i ett ämne som man anser är viktigt. Så var det för min del då jag var ung och studerade vid Juridicum i Lund. Så är det i än högre grad idag då klimatkris samt vurm för mänskliga rättigheter – såväl traditionella som löst nyuppfunna – grasserar. Utvecklingen är nog inte främst ett problem för rättsvetenskapen. Men idag fungerar upphetsningen och statliga penningsatsningar kring klimatet som en magnet för horder blivande unga forskare inom åtskilliga discipliner – med inriktning mot samhällsvetenskap och biologi, inte mot meteorologi och rymd.

Jag och flera andra doktorerade alltså på 1970-talet i arbetsrätt vid Juridicum i Lund. Det fanns vid fakulteten inte plats för alla nybakade doktorer i detta ämne. Min tur var ett konkurrerande intresse för företagsjuridik, som senare blev min bana. Likafullt var den politiska dragningen åt ”heta” ämnen olycklig. Ty fokus inriktades mot juridikens periferi och bort från dess centrum. I centrum för rättsvetenskapens och undervisningens behov finns nämligen inte dessa populära disciplin. Kärnan av denna vetenskap finns däremot inom avtalsrätt, förmögenhetsrätt, straffrätt samt stats- och förvaltningsrätt. Man kan säga att de senare ämnena därför blivit underbemannade. Det har därför blivit svårt att finna kvalificerade lärare – alltså personer med forskningsanknytning – avseende de ämnen som idag – liksom förr – är tunga vad gäller utbildningen av blivande jurister.

Om jag ser till läget idag på Juridicum vid Lunds universitet förefaller problematiken vara ungefär densamma och i vissa avseenden sämre. I särklass mest attraktiva ämnen för blivande doktorander är således studier avseende mänskliga rättigheter – eller olika aspekter av Human Rights – dvs rättsfrågor som bara omfattar några procent av dagens svenska juridiska praktik. Ytterligare ett problem är att en rad unga forskare med utländsk bakgrund sökt sig till Lund för att doktorera i denna disciplin, något som medfört att färdigutbildade doktorer saknar såväl bredare kunskaper om svensk rätt i allmänhet som förmåga att undervisa och examinera på svenska. Till denna utveckling har bidragit ett intresse för EU-rätt och andra vinklingar av internationell rätt. Dessa discipliner – och pengar som finns hos anslagsgivare – fungerar som magneter. Jag vill inte alls påstå att trenderna är onyttiga för en juridisk institution. Sammantaget pekar dock skeendet på att den svenska rättens kärna riskerar att delvis hamna i träda och bli underbemannad vad gäller fackkunskaper och språk.

Det finns flera förklaringar till det som händer. Dels unga människors val. Dels politiska ambitioner att sätta Human Rights och EU-rätten i centrum. Bara själva slagordet ”internationalisering” är talande. Visst har globala frågor fått rejält ökad betydelse. Men kärnan i den svenska rättskulturen har samtidigt hamnat vid sidan om. Det är inte bra för rättsvetenskapen. Det är även dåligt för juristutbildningens behov av lärare med djupa ämneskunskaper och god förmåga att samtal med unga jurister in spe.

Torsten Sandström

Just nu är debattens vågor höga om en föreslagen grundlagsändring i 7 kap 14 § Tryckfrihetsförordningen. För många är nog diskussion så abstrakt att man tappar andan. Men en ny paragraf föreslås, 14 a§ , med följande lydelse:

Utlandsspioneri
14 a §
Som tryckfrihetsbrott anses utlandsspioneri som innebär att någon, i annat fall än som avses i 14 §, för att gå en främmande makt eller motsvarande tillhanda, obehörigen befordrar, lämnar eller röjer en hemlig uppgift som förekommer inom ramen för ett sam- arbete med en annan stat eller en mellanfolklig organisation eller i en mellanfolklig organisation i vilken Sverige är medlem, och vars uppenbarande för en främmande makt eller motsvarande är ägnat att medföra allvarligt men för Sveriges förhållande till någon annan stat eller en mellanfolklig organisation.

En gärning ska inte utgöra brott, om den med hänsyn till syftet och övriga omständigheter är försvarlig.

För försök, förberedelse eller stämpling till sådant utlandsspioneri döms det till ansvar.

Den som orkar igenom den komplexa föreslagna lagtexten – och det är som antytts inte enkelt – undrar nog liksom jag vilken typ av uppgifter spioneriet egentligen tar sikte på. Det avser uppenbarligen inte inhemska svenska källor, som regleras i huvudparagrafen 14, utan sådana som kan finnas inom ett svenskt samarbete med utlandet, exv NATO eller FN. Men den föreslagna lagtextens ord omfattar genom gummiformuleringen många fler utländska samarbetsorganisationer. Omfattningen är med andra ord oklart bred vilket förstås innebär en stor osäkerhet för en debattör som önskar yppa en intressant källa.

Dessutom krävs att debattörens yppande ska vara ”ägnat att medföra allvarligt men” (skada) för Sveriges förhållande till annan stat eller mellanfolklig relation. Även om de senare subjektens anges flummigt är förstås meningen att påtagligt begränsa ansvarskretsen.

En extra begränsning – eller säkerhetsventil – finns i bestämmelsens 2 st. Även om ordet ”försvarlig” ger en brottsdomare rejäl signal till återhållsamhet förblir brottet tämligen oklart beskrivet.

Alltså står vi tveklöst framför en gummiregel som föreslås intas i en svensk grundlag. I grunden ifrågasätter jag behovet av en så vittgående bestämmelse till skydd för diverse utländska organisationer. Att interna FN-dokument och liknande från EU, OECD mfl organisationer ska ges skydd i svensk grundlag är jag definitivt emot. En annan sak gäller förstås röjande av militära uppgifter inom ett svenskt försvarssamarbete med NATO och liknande organisationer. Men enligt min mening bör sådana ”utländska” hemligheter kunna regleras genom ett tillägg till 14§ (alltså inte 14a), som rör svenska objekt som ska skyddas.

En sådan förändring av 14 § är logisk och avser snarast redaktionella gränsfall. Och efter en sådan justering vill jag argumentera för att den föreslagna regeln i 14 a helt enkelt bör slopas. På så vis undanröjs en oklar och klåfingrig bestämmelse från att ges skydd i svensk grundlag.

Poängen med en konstitution är bland annat att den ska vara tydlig och inte se ut som en ihålig schweizerost. Ofullkomligheterna är redan alltför många.

Torsten Sandström

Centerpartiet har stora problem. Självförvållade förstås, efter en barnslig liberal politik som man önskat genomdriva med storebror S-partiet. Valresultatet tyder på att få sympatisörer är kvar på landsbygden – många har lämnat C under åtta års vilset flörtande med S om stadsbefolkningens diffusa intressen.

Nu ska en ny partiledare alltså väljas för C. En typiskt riggad kvoteringstrio har lanserats av valberedningen. Alltså en pamp, en invandrare och en (misslyckad) karriärkvinna. Den främsta motståndaren till Annie Lööf – Helen Lindahl – är tills vidare tyvärr detroniserad. Men uppror på landsbygden har skett förr.

Bland de föreslagna syns däremot en av de kvinnor som förstört mest skattepengar någonsin för svenska skattebetalare, Elisabeth Thand Ringqvist. Under Maud Olofssons ministertid lekte Ringqvist med statliga Vattenfalls pengar så att många miljarder gick upp i rök. Sedan har hon ganska snabbt fått sparken från en rad nya jobb. Senast från uppdraget som ordförande i börsbolaget Storskogen, som följaktligen drabbats av jättestora förluster – på grund av högriskspekulation – och därför sett aktiekursen gå mot botten.

Allt pekar således på att Centern är fel ute sedan man lämnat rollen som Bondeförbundets officiella talesman. Renodlade bondeintressen har dock odlats i samverkan med ett annat klassparti, SAP, socialdemokraternas arbetarparti. Men på sossarnas villkor, förstås.

När ”en blind leder en blind” händer det att båda faller i gropen. Detta enligt såväl mig som Matteus 15:14. I detta fall en Herrans lycka! Klasspartier har ingen framtid i svensk politik.

Torsten Sandström

Pete Seegers sång är ständigt aktuell i sossarnas Sverige. Idag låter SvD – så kallat oberoende moderat – Nalin Pekgul sprida ett budskap som helt går emot tanken om kulturell integration. Hon pläderar för att samhället ska betala operationer av invandrare som vi visa att de är sexuella oskulder inför bröllopet. Detta på grund av att privata operationer – som finns att tillgå – är alltför dyra.

Med sossarnas ambition att staten ständigt ska lägga näsan i blöt – och dessutom betala stora pengar för det – hamnar S-partiet nästan alltid fel numera. Ett av Sveriges främsta problem är bristande kulturell integration. Den syns framför allt i en omfattande vålds- och brottskultur. Något som har uppstått på grund av bristande svenska ambitioner att peka med hela handen och ta avstånd från klanernas förlegade kulturyttringar. Nu gäller det kvinnoförtryck.

Och då säger Pekgul att det offentliga Sverige – med långa köer tillvården – ska betala medicinskt onödiga operationer. Lägg märke till att Pekgul, den före detta kvinnoledare inom S-partiet, nu är sjuksköterska. Typiskt nog inom psykvården! Inte undra på att den går på knäna…

Sverige är illa ute med sossar i ledningen. Lyckligtvis är de nu bortröstade från makt över staten, men har förstås kvar en stor del av S-partiets omfattande politiska nätverk.

Så, they will never learn…

Torsten Sandström

Mordet i Visby på en oskyldig psykiater är något mycket allvarligt. Men när detta är sagt undrar jag om det verkligen är bra för samhälle och medier att ägna så stort intresse för dådet av en person som lider av svår psykisk sjukdom och som erkänt dådet? Åklagaren vill visa sig på styva linan och få det inträffade att se ut som ett ”terrorbrott”. Räcker inte beteckningen vansinnesmord? Någon större skillnad beträffande påföljd blir ju ändå inte fallet.

Det jag ifrågasätter är åklagarens envisa försök att – via samtal med landets medier – föra tala om det som i brottsbalken kallas terrorbrott. En vettvillings ord och synnerligen lösa tankar om att drabba Annie Lööf bidrar till en enligt min mening till en oönskad medial cirkus, som åklagaren borde ha undvikit. Att skeendet är en angrepp på mötena i Almedalen är långsökt och ett populistisk avepskäl.

I och med att mannen ifråga alltså erkänt och tagits på bar gärning borde det räcka med ett vanligt åtal för mord utan det mediala tumult som åklagaren har försökt locka fram genom talet om terror. Det är ju åklagarens idé att genom ordet terror förstora en vettvillings agerande. Mannens framtid i fängelse eller psykvård är ändå det mest problematiska från juridisk synpunkt. Genom att bygga upp ett scenario med en terrorist i farten – där mannens psykiska ohälsa ofta förtigits – ges gärningsmannen och hans gelikar som vill söka medial uppmärksamhet närmast en uppmuntran. Många galningar önskar som bekant bli kändisar.

Varför denna åklagaraktivism? Väntar möjligtvis åklagaren på en politisk klapp på axeln för hans påstådda samhällsengagemang?

Torsten Sandström

SR:s sk vetenskapsjournalister sjunger sopranstämman i IPCC:s kör om klimatkris. Från Egypten – dit en av dem förstås åkt och slösat CO2 – talas högröstat om att u-världen kräver skadestånd från industrinationerna för alla elaka väderhändelser. Precis som om de inte inträffat förr om åren. Precis som sambandet med CO2 är bevisat!

Här följer en länk till Klimatupplysningen.se som visar att Pakistan med jämna mellanrum under 100 års tid drabbats av översvämningar sedan många år tillbaka. Någon kraftigt ökad frekvens är det således inte frågan om. Det verkar som om regeringar i Pakistan i årtionden inte vidtagit rimliga åtgärder för att skydda sin befolkning kring den stora floden Indus, som i den bergiga omgivningen givetvis skapar särskilda problem med stora flödande vattenmassor efter regn i de mycket höga bergen.

Lägg särskilt märke till kommentaren från professorn i meteorologi, Lennart Bengtsson, som bekräftar att ökningsfrekvensen vad gäller översvämningskriser är liten.

Mina återkommande anklagelser mot svenska journalister för politisk propaganda bekräftas av den enögda rapportering som ständigt sker i svenska medier. Här råder ingen öppenhet. Här släpps inte Lennart Bengtsson in. Bara FN och kriskören IPCC.

En förnuftig journalist borde inse skevheten. Men det är inte öppenhet som gäller. Utan worst case. Det kallas för försiktighetsprincipen. Och med den kan man bygga under nästan vilka krav som helst.

Torsten Sandström

Från första början har det stått klart att mördaren i Visby lider av allvarlig själslig sjukdom. Men under utredningen har detta faktum om mannens otillräknelighet normalt mörkats. I stället har åklagare och medier gång efter annan fokuserats på hans mer eller mindre omöjliga planer som inte ens realiserats. Är det verkligen intressant att ta del av åklagarens ord om vad som tycks ha hänt i en sjuk skalle? När det gäller detta fall är det alltså i högsta grad befogat att tala om psykisk ohälsa och inte ständigt framhålla hans extrema högeråsikter.

Annars missar ju inte medierna chansen att peka på att det svenska folket år 2022 lider under kraftig själslig ohälsa, trots att det i allmänhet – absolut inte alltid – enbart rör sig om stress, osäkerhet och åkommor som psykologer och psykiatriker kommit på utan starka medicinska bevis. Det paradoxala har blivit att en svensk nation med hög välfärd numera ofta förklarats själsligt sjuk. Då ungdomar förr krånglade fick de skarpa tillsägelser och de sändes i grava fall till hjälpklass. Nu äter många tabletter mot diffusa diagnoser! Hjälp!

Jag menar alltså att svenska medier rapporterat enligt vänsterns populistiska agenda. Att många människor tröttnat på traditionella medier är därför ingen slump. Följden har i nästa steg blivit att gammelmediernas journalister börjat ta upp jakten på alternativa sociala medier. Och så rusar karusellen vidare mot gammelmediernas svanesång…

Torsten Sandström

En välrenommerad klimatforskare, Gösta Walin, har tyvärr gått ur tiden 84 år gammal. Men hans dödsruna glädjer mig verkligen, se länken. Den är skriven av en före detta VD för storföretaget Sandvik, Per-Olof Eriksson, en civilingenjör med hög kompetens. Det intressanta med dödsrunan är en berättelse om hur IPCC politiserats genom Olof Palme, Bert Bolin och FN.

I runan beskrivs att Walin under 1960-70-talen var verksam vid Meteorologiska institutionen vid Stockholms universitet, MISU. Jag citerar:

MISU leddes på den tiden av Bert Bolin, som var engagerad i klimatforskning och hade bra kontakt med Olof Palme. Gösta märkte hur Bert Bolin efter hand blev alltmer politisk inriktad i sin forskning och att han med stöd av Olof Palme kunde intressera FN för forskning om växthuseffekter. IPCC bildades och Bert Bolin blev dess förste chef 1988. Gösta blev i sin forskning alltmer övertygad om att en ökande mängd koldioxid var mer nyttigt för jorden än skadligt, och enligt Gösta favoriserade man inom IPCC snarare forskning som bevisade att mer koldioxid skulle bli ett hot mot mänskligheten.

Jag har i en tidigare blogg redogjort för detta skeende ur en något annan synvinkel, nämligen docent Nils-Axel Mörners berättelse (Mörner var en annan känd klimatforskare), se länken nedan. Mörner berättar att Olof Palme minsann inte drev klimatfrågan – utan en massiv ökning av kärnkraft. Han och Bolin, som var extremt sval inför växthuseffektens betydelse för klimatet, menade att skräckargumentet ändå borde användas av FN som ett politisk redskap (för kärnkraft). Nu blev det som bekant inte alls så, utan bara massor av värmeskräck kring CO2.

Ett mycket stort problem i en naiv svensk debatt är att FN står höjd över all kritik. Allt från FN är gott, ja närmast gudagivet bra. Ingen funderar över att sossarnas mångåriga och stora intresse för FN kan ha inrikes- och utrikespolitiska orsaker. Förvisso gör nog FN en del nytta. Men det är en jättelik politisk byråkrati, nu under en portugisisk socialdemokrats ledning. Ambitionen är: världsmakt. Men godtrogna svenska politiker hurrar och skickar miljarder till FN.

Enligt min mening betyder detta att IPCC:s argument måste nagelfaras. De svenska kritiker av klimatkrisen som finns (exv professor Lennart Bengtsson)- eller funnits (Mörner och Walin) – har inte beretts minsta plats i våra medier. Där presenteras endast IPCC:s version, som dessutom fräckt nog sägs utgöra konsensus. Så länge debatten är så hårt riggad måste FN och IPCC kritiseras tills en öppen (mångsidig) diskussion tillåts. Det som sker luktar skunk, dvs politisk propaganda.

Torsten Sandström

Dödsrunan:

https://etidning.dn.se/p/del-b/2022-11-12/a/gosta-walin/2359/715427/33834913

Min tidigare blogg:

https://anti-pk-bloggen.se/?s=bert+Bolin

Erik Lidström pläderar i Bulletin engagerat för att exv åklagare och domare ska utses genom val. Detta på ett vis som påminner om USA:s rättsväsende. Tanken är att nationens medborgare ska ha rätt att utse personer som man anser har en korrekt rättskänsla. Det vill säga domare, åklagare och polischefer som inte är fast i byråkratins värld utan tillämpar svensk lagstiftning som den rätteligen gäller. Likaså anser han att ett system med framlottade ledamöter i domstolsjury bör ersätta det nuvarande svenska systemet med nämndemän. Lidström tycks mena att rätten på så vis kommer närmare medborgarna samt tvärtom. Hans ambition är rimlig, men problematisk.

Först är jag skeptisk till existensen av någon specifik folklig rättskänsla. Jag tror att folk i allmänhet har en tämligen diffus syn på vad som ska anses lagligt respektive olagligt. Särskilt som antalet lagar i den moderna välfärdsstaten är så omfattande att ingen dödlig kan överblicka dem. Enligt min mening är rätten till sitt syfte något objektivt, som svårligen kan fullgöras genom något slags rättskänsla, frånsett i situationen då ”luckor finns i lagen” eller då lagen strider mot tysta rättsprinciper. Lidströms ord att ”ingen objektivitet [existerar] i mänskliga ting” är kategoriskt nedslående i juridiska sammanhang (om än filosofiskt korrekt).

Lidström finner inspiration i anglo-amerikansk rätt. I medeltida engelsk rätt infördes ett system med jury för att låta medborgare bedöma ett juridisk fenomen som folk i allmänhet ofta kan sägas behärska, nämligen frågan om skuld. I brottmål och i fler civilrättsliga tvister – exv om skadestånd – är huvudfrågan nämligen i engelsk rätt att bedöma om svaranden gjort sig skyldig till de handlingar (eller underlåtelser) som motsidan påstår. Rättshistorisk blev detta en avancerad lösning i syfte att öka tilltron till de kungliga domstolarnas avgöranden. Till saken hör att det i England tillämpades ett sedvanerättsligt system baserat på common law och inte på skriven rätt. Genom juryn kan man säga att folket fick ett finger med i det juridiska spelet vid rättegången, där domarens roll var att känna till och tillämpa den oskrivna materiella rätten.

Jag tror att det är mot denna bakgrund man måste se USA:s 1700-talsregler om val av åklagare och domare. I en epok av rättsregler baserade i common law – och med en ännu tämligen mager lagstiftning – tyckte nationens fäder att det var bäst med en folklig politisk kontroll av åklagare och domare. Idag är situationen delvis annorlunda. Lagstiftningen har vuxit dramatiskt i USA. De politiska partiernas bråk är notoriska. Och en juridisk professionalisering utan like har skett i den stora nationen i väst. Idag tror jag USA klarat sig minst lika bra utan politiseringen av ämbetena som åklagare och domare. För övrigt anser jag skådespelet kring utseende av HD-domare som farsartat och inte alls som ett tecken på att rätten kommer närmare medborgarna. Snarare närmare de politiska partier eller sittande president.

Därför tror jag att en politisering av rättsliga ämbeten är ett historiskt stickspår. För svensk del är det uppenbart att en minskad politisering av rättsapparaten är det som behövs. Politiska val av ämbetsmän via en väljarkår som saknar rimliga kunskaper om såväl rättsväsendet som dess aktörer är inte ett steg framåt. I stället gäller det enligt min mening att bygga vidare på den djupgående professionalisering som under nästan 200 år skett inom den svenska juristskåren. Mångårig utbildning av jurister har skapat ett stort mått av fackkunskaper och – i normalfallet – en rimlig förmåga till rättslig analys oberoende av politiska läger. En svensk domare klarar därför idag såväl bevis- som rättsfrågor, utan behov av jury eller nämnd. Det senare organet har idag närmast en (kanske onödig) kontrollfunktion.

Huvudproblemet är idag, som jag ser det, en bristande rättskänsla hos dagens lagstiftare. Detta sammanhänger med en juridisk-tekniskt politisering av rätten. Innebörden är att basala demokratiska principer för rättsstaten trängts tillbaka och en attityd av hej-och-hå vuxit fram inom riksdag och departement (träffande kallat Lidbommeri, https://sv.wikipedia.org/wiki/Lidbommeri). Detta elände sammanhänger i huvudsak med socialdemokratins maktambitioner och den politiska klassen anspråk på dominans. På så vis har oviljan blivit stor att tala om existensen av nyttiga naturliga men tysta rättsprinciper. Därför har en svensk författningsdomstol ännu inte sett dagens ljus. Detta bör förändras!

Om man ser till nivån för ämbetena åklagare och domare är alltså inte politiska val en väg framåt, utan närmast en återvändsgränd. Däremot måste statsapparaten upprustas för att främja rättsstatliga principer. Högre domare bör utses av ett särskilt kollegium av domare (utan politisk representation). Och även statens myndigheter måste avpolitiseras i högre grad än idag, så att tjänstetillsättningar de facto sker enligt förtjänst och skicklighet och inte genom diverse dolda personliga kontakter med politiska kretsar. För Riksåklagarmyndighetens ledning finns här mycket att göra! Politiskt aktiva åklagare är av ondo. I grunden måste dessutom det gamla tjänsteansvaret förstås återinföras i svensk rätt!

Om reformer ska ske i den riktning – som jag tror att såväl Lidström som jag tycker – måste den svenska grundlagen reformeras. Politiska val till riksdag och kommuner måste bli tydligt personliga och inte bara ett ställningstagande till en palett anonyma namn på en röstsedel. Varför inte helt enkelt införa majoritetsval i enmansvalkresar! På så vis kan folket få en mer tydlig kontakt med sina politiker. Och framför allt rösta bort dem man ogillar. Dessutom bör svenska folket – såsom i Schweiz – i grundlagen ges rätt att arrangera folkomröstning om ett lagförslag från riksdagen. Tala om folklig politisk dynamit! Och en rejäl möjlighet att sätta handklovar på politiker som saknar den rättskänsla som behövs och ibland tittar fram i breda folklager.

Torsten Sandström

https://bulletin.nu/lidstrom-domare-och-polischefer-bor-utses-i-val

I dagens nyhetsbrev påminner Kvartal.se om resultaten i höstens partipolitiska skolval. Siffrorna har varit klara länge. Men medierna har typiskt nog varit tysta. Och även den svenska myndighet, som står bakom insamlandet av skolelevernas opinionsutfall, har legat lågt. Med följande dimmiga rubrik presenterar nämligen myndigheten utfallet: ”Moderaterna, Sverigedemokraterna och Socialdemokraterna största partier i Skolval 2022”. Surt sa sossarna om rönnbären.

Resultaten är som framgår av grafen ytterst nedslående för socialdemokratin och vänstern. Sossarna, V och Mp får nämligen bara omkring 29% av rösterna. Moderaterna och SD vinner c.a 27 respektive 21 % av eleverna sympatier. Det vi ser är en jordskredsseger för den samlade högeropinion, som nu regerar landet.

Tystnaden är därför talande. Inte har jag hört några braskande ord från statens egna medieföretag eller från den press som kallar sig oberoende! Mycket talar för att myndigheten gärna kommer att sluta med att arrangera skolval i och med att S-partiet inte längre är största parti enligt landets skolelevers preferenser. Märk att myndigheten försöker förvirra publiken genom att i grafen inte ge SD den gula färgstapel som är bruklig!

https://www.mucf.se/resultat-i-skolval-2022

Torsten Sandström

Hörde häromdagen en intervju i SR Ekot då frågor ställdes till före detta ministern Morgan Johansson. Den som ställde frågorna hette Sara Nuder och är dotter till en gammal sosseklättrare, nämligen Per Nuder. Alltså använder sig det påstått oberoende SR av en sossedotter för att intervjua en sosseboss.

Därför googlade jag om familjen Nuder och påmindes om det jag redan visst, dvs att farfar Nuder är en annan före detta sossechef på tämligen hög nivå inom partiet. Dessutom visade det sig att Per Nuders dotter Johanna fått flera jobb i rad i regeringsdepartementen. Nu senast jobb med Global agenda inom UD och utbildning på gång till diplomat.

Detta illustrerar väl en av de frågor jag ofta skriver om: den politiska klassens framväxt i Sverige. Den ena noden i nätverket hjälper andra noder framåt. Precis som under ståndssamhällets epok byggs makt genom familj. Politikerna vet hur slipstenen ska dras. Och sossarna står närmast maktens grytor genom sitt stora nätverk genom Sverige.

Det visar också att SR inte är ett företag för oberoende journalistik. Naivt låter man sossars barn få attraktiva jobb – givetvis bara de med rätts politiska åsikter. Sedan länge jobbar även Cecilia Bodström på SR, i egenskap av dotter till en S-minister (och bror till en annan). Därför är det tragikomiskt att läsa följande om henne på SR.s hemsida:

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.

Så pågår formandet av socialdemokratins Sverige. Allt under devisen att ingen ska kunna göra karriär på grund av sociala kontakter. Det vi ser är exempel på hur den politiska klassen tar för sig inom den offentliga sfären. Jag känner en dålig smak i munnen. Usch!

Torsten Sandström

I DN:s kulturdel skrev häromdagen vänsterförfattaren Ola Larsmo en text, som hade rubriken:

Med TIDÖavtalet upphör Sverige att vara en ”humanitär stormakt”

Ibland undrar jag vad vänsterns anhängare sysslar med uppe i sitt elfenbenstorn. Antagligen läser man Marx från 1800-talet och lyssnar på varandras sagor om livet i 2000-talet. Då konsensus råder ser man precis vad man vill.

Det är precis vad Larsmo sysslar med. Sverige har aldrig varit någon moralisk stormakt. Att svenska politiker till vänster gärna sett det så är en sak. Det är ju slug politik för inhemskt bruk. Men verkligheten är en annan. Sverige är en lilleputt-nation, som fräckt satsar skattebetalarnas pengar på frågor som man hoppas vänstern ska vinna nästa val på. Talet om en humanitär stormakt har blivit en jätteballong, som andra nationer skrattar gott åt. Man skakar på huvudet åt Sverige och skojar om den svenska självbilden. Den är lika uppsvensk som efter trettioåriga kriget. I själva verket har politikernas skrytballong ständigt drabbats av punktering. Efter TIDÖ hoppas jag att ballongen skrotas.

I sin devota text drömmer Larsmo om flydda tider med Jan Eliasson som vice FN-chef. Alltså den man som för inte alls så länge sedan gav Irans utrikesminister en verkligt rejäl kram och ett smörigt flin. Så agerar en företrädare för en humanitär stormakt. Med stora lönekuvert i fickan kramas alltså en iransk gangster om. Eliasson som inte ens under tiden på FN vågade höja rösten för att skydda Anders Kompass som agerat visselblåsare mot FN-truppers sexbrott mot unga under pågående uppdrag.

Larsmo ser inget. Ty nattmössan är neddragen till nästippen. Han saknar därför förankring hos svenska folket. Men han tillåts ändå politisera i DN.

Torsten Sandström

I dagens DN har krönikören Janne Josefsson en helsida, som nog är den skamligaste läsning jag sett på länge. Det säger en hel del, ty DN har i sin förvandling till vänstertidning gett prov på mycket elände. Vad sägs om dagens rubrik:

Janne Josefsson: Är rasistiska och fascistiska lagar den nya svenska modellen?

Det är ju ett hiskligt politisk påstående, sjuttio år efter senaste världskrig. Och en solklar vänsterpropaganda mot TIDÖ som slår det mesta vi hört på sistone. Att orden kommer från munnen hos en kommunist mun är fullt klart. En person som i åratal tillåtits utföra granskande reportage åt SVT.

Ändå envisas svenska media med att förneka att en vänstervridning pågår. Hur mycket bevis behövs egentligen för att anständiga ägare till svenska medier ska reagera? Deras anställda journalister kan inte tillåtas att helt fritt framföra politisk propaganda. Medan samtliga medier kallar sig ”oberoende”.

Det värsta är kanske att svenska medier samtidigt hårt anfaller fake news i USA eller i vårt land. Den som agerar så som DN gör i fallet Janne Josefsson har enligt min mening förlorat rätten till att delta i en befogad jakt på fake news. Det är snarast så att uttalanden i stil med rubriken ovan främjar de auktoritära krafter som sprider lögner.

Torsten Sandström

För trettio år sedan var det mediala samtalet i Sverige påtagligt öppet och mer försiktigt vad gäller opinionsbildning. Idag gäller däremot hela havet stormar. Svenska medier fungerar numera som propagandamaskiner.

Häromdagen upplät SvD sin debattsida åt en statsvetare, Victor Galaz, som hör och häpna jobbar för en miljökampsorganisation vid Stockholms universitet – en rörelse som arbetar under den föga pregnanta beteckningen Stockholm resilience Centre (så beskrivs vetenskap idag). Ändå väntar man sig ord från honom om miljö och klimatkris. Men mannen ifråga propagerar inte om den yttre miljön, utan pekar på en förestående flyktingskris som han extrapolerar ur de klimatvåndor som IPCC sprider som dimmor kring jordklotet. Därför ondgör sig författaren över Sveriges ambition att påtagligt sluta nationens gränser, som stått vidöppna länge och resulterar i omkring en miljon nyinflyttade de drygt senaste tio åren.

Till bilden hör att han talar om oro från sin ungdom som invandrare till Sverige då det i familjens brevlåda damp ned ett kuvert från Invandrarverket (med positivt besked märk väl). Här möter vi alltså en man med forskartitel, som uttalar sig från ett institutet som närmast avses syssla med skeenden i atmosfären. Till råga på allt skriver mannen om mänskliga rättigheter, dvs invandring, och gör det med tydliga ord om sin egen bakgrund som nyinflyttad till Sverige. Vilken subjektiv röra!

En sådan text hade inte SvD publicerat för ett antal decennier sedan. Men nu har tidningens dörrar vidöppnats för politisk propaganda. Mediernas ägare har lämnat fältet fritt till tyckande journalister och deras anhang. Nu gäller inte bara en diffus klimatkris. Utan även framkallade av ångest över en ny flyktingkris som påstås synas i fjärran..

Det är därför bra att den nya regeringen genom TIDÖ har framförhållning mot vänsterns sluga propaganda. Men mediernas ägare bär stort ansvar för sin undfallenhet vad gäller övergången från fakta- till åsiktsjournalistik.

Torsten Sandström

https://esvd.svd.se/p/svenska-dagbladet/2022-11-07/a/vem-ar-redo-for-den-nya-flyktingkrisen/1001/709333/33148761

Från minareten i Sharm el Sheijk hörs ropet ”Allah är stor och IPCC han profet!” Det är dags för måndagsbön. Tusentals tillresta troende har bränt ansenliga mängder CO2 bara för att närvara vid bönemötet, som lika effektivt hade kunnat hållas över internet.

Svenska medier, som vanligtvis varje dag presenterar en handfull skräckreportage, är nu överfulla med konstateranden att den ena eller den andra av IPCC:s procentgränser är hotade. Precis som om IPCC vet exakt vad som sker i atmosfären och på Jorden! Enbart skräckreportagen och de förment exakta procentgränserna ger besked om att en del av IPCC:s budskap är politisk humbug. Det förstår den som tänker kritiskt. Men folket i den stora moskén i Sharm el Shejk är inte kritiska forskare. De är politiserande troende. Även om flera bär akademiska titlar.

I DN har mulla Alestig dagen till ära rader av nya förskräckande profetior. Alla pekar på att IPCC:s procentgränser – som baseras på modeller (inte uppmätta fakta) – måste justeras med några tiondelar. För var dag blir nämligen allt värre enligt FN, IPCC och deras dyrkare. Det kommer säkert FN:s överstepräst att fixa då han inleder den religiösa högtiden i Sharm el Sheijk – den gamle diktatorn Mubaraks privata semesterställe. Och mycket riktigt , FN-chefen António Guterres vet som gammal sosse hur den politiska slipstenen ska dras. I Egypten hotade han med mänskligheten ”undergång”. Skrämsel är en beprövad politisk taktik.

Världens klimatpolitik går åt fel håll! Först när ett öppet samtal förs – för och mot IPCC:s siffror – kan utvecklingen ledas i en trovärdig riktning. Men de troende i moskén vid Röda havet är ett uppenbart hinder mot ett förnuftigt samtal om klimatet. De höga ledarna inser att man politiserar – men ändamålet helgar medlen tänker de. Det är deras metod för att få församlingen att lyda. De stackare som ligger med näsan i golvet och ropar ”IPCC Amen!” är nämligen troende och saknar vett och sans. Därför måste mulla Alestig redan i morgon justera sin procentsiffror och vrida upp ljudet i krisens megafon.

Det enda positiva händer på svensk hemmafront. Idag läggs en budget som är befriad från flera av sossarnas och Mp:s förvridna symboler. Sverige gör idag mer än tillräckligt i klimatfrågan i förhållande till nationens storlek. Slopandet av skattesubventioner till köp av svindyra elbilar är bara ett exempel. Fortsätt att rensa i skogen av symboler! Inblandning av dyr tallolja i dieseln bör exv slopas. Även när talloljan framställs och den förbränns sker ju utsläpp av CO2. Men det talas inget om detta. Tabu gäller. Liksom vid mötet i Sharm el Sheijk.

Torsten Sandström

Så här skria SvD den 6/11:

Pappa, du kanske sitter i fängelse på julafton

Vilken slemmig rubrik! Genom att rikta fokus på brottslingens barna så ska läsaren tycka synd om förbrytare. I ett stort reportage slår SvD upp familjefadern som dömts till fängelse för att ha olagligt deltagit i en klimataktion. Han är psykologutbildad och är nu klimataktivist på heltid inom Extinction Rebellion (XR). Alltså ännu en taliban som är närstående till Mp, ett parti som sitter i Sveriges riksdag.

Det intressanta är nu hur SvD hyllar denna lagbrytare – genom att ge honom vänlig plats en söndag – en person som satt sig över nationens demokratiska spelregler (och tänker fortsätta med det). Det sker i en tidning som annars skriar mot Trumps folk och deras läskiga framfart i USA. En tidning som förr varit en eftertänksam samhällskritiker har nu förvandlats till megafon för en galen vänster.

Så kan det gå när mediernas ägare struntar i journalistiken. Och bara tittar på lönsamma mediala ämnen om film, sport, teve,, bilar, bostäder och livsstil. Alltså medieägare som överlämnat tidningen till journalistkårens vänstergäng. Det vi ser är således den tredje statsmaktens undergång. Och nästan inga kritiserar det som sker. Antagligen tror man att världens undergång är nära. Men jag blir så förtvivlad.

Torsten Sandström

Den svenska modellen, dvs sossarnas konstruktionsritning för kontroll av Sverige, vilar tungt på hundratalet statliga myndigheter. Tanken är att dessa byråkratier ska tillvarata S-partiets intressen inom sina respektive politiska sfärer. Så står det förstås inte i föreskrifterna för myndighetens verksamhet. Där anges i stället de högt ställda och ädla mål som myndigheten ska främja (inte sällan är målen närapå omöjliga). Genom valet av ledamöter i myndighetens styrelse och utseendet av generaldirektör slås S-partiets intressen fast. Kvar står megafonmyndigheter, som ska tala om för svenska folket hur de bör leva och tänka.

Den svenska sjukan har sina rötter i nationens riksdag. Där sitter som bekant 349 ledamöter, som var och en känner sig kallad att driva sina politiska hjärtefrågor. Det rör sig därför om ett brett spektrum av idéer. Alla ledamöter i riksdagen lobbar för sina egna specialintressen, som de tror ska kunna göra Sverige bättre. Alla samhällsaspekter får på så vis sina förespråkare , som vill kunna slå sig för bröstet efter att ha lanserat en plan för en ny myndighet. Ett typiskt exempel är det nyligen stiftade Institutet för mänskliga rättigheter, med placering i Lund. Vad det är fråga om framgår tydligt av Institutets årsrapport 2022:

I Sverige finns sedan tidigare ett antal myndigheter vars uppdrag berör mänskliga rättigheter och där enskilda i vissa fall kan få sin rätt prövad. Det handlar bl.a. om domstolarna, ordinarie tillsynsmyndigheter samt Justitieombudsmannen (JO) och Justitiekanslern (JK). Institutet ska inte ta över dessa myndigheters uppgifter och ska t.ex. inte pröva enskildas klagomål. Institutets roll är att ta ett helhetsgrepp för att bl.a. skapa överblick över de grundläggande mänskliga rättigheter som enskilda ska vara tillförsäkrade och undersöka hur dessa i praktiken realiseras i människors vardag.

Trots uppräkningen av ett urval statliga organisationer – med liknande mål – är syftet att den nyskapade myndigheten ska ta ett helhetsgrepp. I stället för att rensa och slå samman existerande organisationer så läggs en ny till. Att skattebetalarnas pengar flödar är ju självklart. Så här skrivs det därför i årsrapporten.

Enligt Parisprinciperna ska en MR-institution ha tillräcklig finansiering för att kunna bedriva sitt arbete effektivt och vara oberoende av regeringen. De uppskattade kostnaderna för en rimligt bemannad svensk MR-institution har i olika tidigare sammanhang uppskattats till mellan 40 och 72 miljoner kr per år, baserat på en personalstyrka på 40-60 personer.

I lundafallet blev äskandet första året 50 miljoner, med påpekande om att mer pengar senare måste till. Märkliga internationella föreskrifter – ”Parisprinciperna” – tas som självklara bevis och pengarna rullar alltså.

Så ser det ut beträffande det förmodligen färskaste svenska myndighetstillskottet. Är mänskliga rättigheter verkligen ett huvudproblem för det svenska samhället? Tvärtom tycks alltför stort intresse riktas mot Human Right, varom mer i en kommande blogg. Och lundavarianten är ändå en mindre organisation i sammanhanget. Bland drygt 250 statliga myndigheter finns det sådana som har flera tusen anställda – personalen på Skatteverket uppgår till mer än tio tusen. Även om åtskilliga av dessa gör nytta så att pengar tillförs statskassan är det uppenbart att 20% sannolikt skulle kunna skäras bort direkt utan att verksamheten skulle lida av detta.

Enligt min mening borde därför allvaret kring byråkratiseringen lyftas av den nya svenska regeringen. Det rör sig om en cancer som lever på samhällskroppen. Särskilt i det perspektiv jag inlett med, dvs att många, många politiska korstågsmyndigheter – i stil med den nya i Lund – bildas för diffusa och vänsterinriktade syften. Tänk bara vilket krafttillskott denna nya organisation ger vänstern genom ett femtiotal väl artikulerade tjänstemän i Lund. Inom tio år kommer myndighetens personal sannolikt ha fördubblats. Och socialdemokratins maktsfär utvidgats.

Enligt min mening måste framväxten av en gigantisk byråkratisk statsapparat stoppas. Den nya regeringen bör omgående tillsätta en översynsutredning med direktiv om tuff rationalisering. Möjligtvis kan ett hot om osthyvling av statsbidragen med 10% vara ett effektivt vapen mot ovilliga myndigheter. Privata företag sparar nämligen och tar med jämna mellanrum bort personal. Men myndighetssverige expanderar däremot år efter år. Att produktiva sysslor inom vård och utbildning ökar går förstås att motivera. Men att svenska skattebetalare ska betala för en ständigt växande administration är tveklöst skadligt. Och att det delvis sker för att främja S-partiets vision om en egen kontroll av det svenska samhället är otillbörligt.

Torsten Sandström

Någon har antagligen reagerat över att jag i flera bloggar liknat Miljöpartiets politiker vid talibaner. Men det finns goda skäl för min liknelse. Partiets företrädare visar en trosvisshet som står över alla försök till sociala kompromisser. Klimatkrisen blir ett jämförbart faktum med islams dogmer. Och ve den som vågar ifrågasätta krisens existens. Med förakt och hån bemöts alla som inte rättar in sig i ledet. Bara Mp-politikernas ordval och kalla blickar andas talibanism av hög potens. Det politiska samtalet skjuts fyra hundra år tillbaka i tiden.

Vi möter alltså en annorlunda syn på politiken än vad som sedan länge gället i västerlandet. En antik romerskrättslig sentens föreskriver att en domare alltid måste lyssna på motparten innan beslut fattas. Som jurist vet jag också att mitt första intryck rubbats många gånger då motsidan lagt fram sina argument.

Sedan upplysningstiden har en liknande dogm om öppenhet gällt i västvärlden. Här har tvivel ansetts nyttigt som en katalysator för nytt tänkande. Och genom att låta åsikter mötas är tanken att förnuftiga lösningar ska kunna utkristalliseras. En liknande syn gäller inom vetenskapens samhälle. Forskarnas resultat ska öppet kunna diskuteras och ifrågasättas. Först när alla tunga namn inom vetenskapen är ense kan man tala om att ett fenomen är vetenskapligt bevisat.

Därför agerar klimatkrisens förespråkare som talibaner. Det är inte alls så att allt är klarlagt rörande uppvärmningens effekter. Det mesta som torgförs är modellbaserade antaganden, som kan visa sig brista. Och själva attityden ”att saken är klar” är ett mycket allvarligt tecken på just talibanism. Här bär FN ett mycket tungt ansvar. FN-chefen talar om att alla forskare är ense (konsensus råder)! Och han trillar nästan av podiet då han varnar för katastrofer i morgon dag. Det är faktiskt dårskap!

Min oro bekräftas av att svenska politiker och medier inte låter åsikter för och emot krisens bakgrund och effekter brytas i en öppen diskussion. Enbart krisens apostlar släpps fram och det med besked. I Sverige finns åtskilliga högt meriterade forskare som framfört kritiska argument mot alarmismen. Men de ges ingen plats i landets medier. Även i det politiska samtalet råder enkelriktning. Talibanismen tycks därför hårt förankrad i vårt land.

Även om Elsa Widding, nyvald riksdagsledamot för SD, inte tillhör forskningens samhälle har hon – med god naturvetenskaplig utbildning och många års erfarenhet av just energifrågor på hög nivå – en god kompetens för att så tvivel i riksdagen rörande talibanernas framfart där. Och reaktionen visar att Sverige påminner om Absurdistan. Politiker och medier häcklar Widding. Man bemöter inte hennes argument utan skriar enbart av förfäran.

Det är hög tid för Sverige att satsa på öppenhet. Upp med alla åsikter på bordet! Jag är säker på att vi på denna väg kommer att kunna fatta kloka beslut. Så sätt igång! Om det inte sker kommer talibanismen att visa sig lika katastrofal för Sverige som i Afghanistan.

Torsten Sandström

I Sverige talas det vitt och brett om forskningens frihet. Samtidigt har svenska politiker länge utvecklat regler som gör att forskare måste ansöka om tillstånd för att forska rörande sociala frågor med anknytning till enskilda individer. En statlig myndighet – en av tyvärr flera hundra i vårt land – ska nämligen genomföra en etikprövning av forskarens projekt. Alltså en moralisk granskning av studien!

Därför har det med lagens kraft byggts upp ett helt maskineri för att kontrollera och stoppa fri forskning. Den som bryter mot föreskrifterna riskerar åtal! Detta trots att straffrättsliga regler ändå finns ifall en forskare skulle göra ett övertramp som allvarligt kränker en enskild.

Även om det kanske finns en vänlig tanke bakom regelsystemet om etikprövning är det horribelt. Det innebär ett hinder mot just fria val av forskningsobjekt. Dessutom visar lagstiftningen en vansinnig tilltro till att administrativa metoder kan skapa ett bättre Sverige. Vad sägs om att en forskare i virologi av en etikprövningsmyndighet polisanmälts till åtal för att hon använt sig av faktiskt anonyma persondata i en studie om smittspridning? Eller att en pedagog – som i förskolan studerat barns språkliga kommunikation – råkat ut för samma byråkratiska övergrepp (meddelande om åtalsanmälan).

Det är ingen tvekan om att etikprövningslagens visar att Sverige är på väg bort från idealet om den enskildes frihet att forska om det han eller hon vill. Sverige har således blivit ett hemvist för byråkratsjälar. Kafka ryser i sin grav. Och en nation som ivrigt sysslar med dubbelmoral. Därför bör den nya svenska regeringen verka för ett slopande av etikprövningslagens! Bara själva stoppet blir ett tecken på ökad frihet inom forskningen.

Jag skriver detta med anledning av en läsvärd ledare i dagens SvD:

https://esvd.svd.se/p/svenska-dagbladet/2022-11-02/a/lagg-ner-etikprovningarna/1001/696879/32514697

Torsten Sandström

Läser i tidningen av Nyköpings kommun ska utreda om SD-företrädaren Rebecca Ädel spridit politisk propaganda i sin roll som lärare. Det är bra om luften rensas.

Enligt Stiftelsen Expo ska hon ha gjort detta. Nu är ju inte alls Expo något sanningsvittne utan en typisk vänsterorganisation. En sammanslutning – bland många politiska opinionsbildare – som svenska medier ständigt lanserar som hundra procent objektiva. Det trots att de flesta av dem spelar på vänsterns planhalva vad gäller exv klimat, u-landsbistånd och annan politisk propaganda.

Det hela väcker dock olustiga tankar om att en lärare som uttalar idéer som delas av SD utsätts för politisk granskning. Däremot sker – vad jag vet – ingen likande kontroll av rader av lärare med vänster- och kommunistsympatier. Min uppfattning är nämligen att antalet vänstersympatisörer inom lärarkåren är betydligt större än anhängarna till SD. Att Expo inte skriver om vänsterns lärare i katedern är ju klart som korvspad. Stiftelsen är ju till för att jaga krafter som Expo bestämt sig för att stämpla som rasistiska – med rätt eller orätt. En kommunistisk arab bekymrar sig däremot inte Expo om.

Vi ser en utveckling mot personkontroll, som den senaste fasen i vänstersveriges häxjakt på SD. Det är en skrämmande utveckling.

Torsten Sandström

WikiAtt svenska medier behärskas av vänstern är en sanning som knappast behöver motiveras. Det syns och hörs av sig själv. Förvisso är det ägarna som formellt har makten. Men de har retirerat. De kollar mediehusets balansräkning. Och tidningsföretagens överskott är inte längre nyheter och saklig rapportering. Det som skapar vinst är själva mediekarusellen: exv snack om film, teve, teater, livsstil samt annonsering för bilar och bostäder. Därför tillåts vänsterns journalister hållas.

Det finn alltså en logik bakom att Sanna Wolk från SULF (universitetslärarna) får en debattext publicerad i DN som i rubriken skriar att TIDÖ är ”ett hot mot den akademiska friheten.” Plötsligt fattar hon pennan – efter åtta år av socialdemokratisk statsfeminism och stöd till förfärande vänsterpedagogik. Vidare har under denna tid pengar regnat över projekt som baseras på ett uns av klimatalarmism. Men inte har SULF kritiserat sossarnas politik!

Som en särskild kritisk punkt anför Wolk att forskningen till stöd för kärnkraft läggs om. Hon tycks inte ha förstått vad åtta år med partierna S och Mp ställt till med. Dvs att kärnkraft lagts ned så att svenska folket och företagen måste hoppas på att det blåser för att få elektricitet för dagen. Tala om vrängande av ord!

På många arbetsplatser inom den högre utbildningen är intresset för fackföreningar i botten. De anställda jobbar hårt med forskning och undervisning. Och om man är med i facket så är det inte för att SULF har lysande företrädare. Man är helt enkelt rädd för att mista lönepåslag. Och man anser att SULF:s företrädare är karriärister (som saknar egentlig kraft inom basverksamheten).

Nu sällar sig Wolk till gruppen av vänsteranhängare. Hon sprider propaganda. Och blir i sig själv ett hot mot den akademiska friheten.

Torsten Sandström

Alex Schulman har blivit en av DN:s främsta politiska agitatorer. Det rör sig förstås om vänsterpolitik. I gårdagens DN försöker han förvandla svart till vitt på det oförskämda och förnumstiga vis som blivit hans signum.

Saken gäller en kvinnlig reporter från TV4 som i klotter i en anteckningsbok skrivit en spontan reaktion om Ebba Busch. Reportern har skrivit: ”Ebba Slebba”. Om en man skrivit något liknande hade det kanske blivit ett jäkla bråk. Men nu är det en kvinnlig reporter. Och framför allt rör det sig om en slemmig reaktion mot den nya regeringens Ebba Busch. Hur som helst är det osmakligt. Och reporterns ord borde kritiseras och sedan glömmas. Hon borde be om ursäkt.

Men Schulman spelar i samma politiska division som reportern ifråga. Därför påstår han att man som journalist kan vara ”opartisk även om man kallat Ebba Busch för Ebba Slebba”. Tanken är alltså att om en vänsterjournalist uppenbart tar politisk ställning, så som skett i anteckningsboken, så har personen ifråga ändå agerat opartiskt.

Schulmans slutsats är så korkad att en kommentar blir onödig – hon har agerat partiskt helt enkelt. Schulman och DN borde ha visat återhållsamhet. Men båda agerar inte som representanter för sakliga nyhetsmedier. Värre är att man gör det utan att skämmas. Vi ser alltså hur det svenska politiska samtalet polariseras. Svart ska förvandlas till vitt, menar Schulman och DN.

Jag är övertygad om att svenska medier spelar auktoritära krafter i händerna. Genom den oblyg vänsterpopulism tycker många svenskar att medier inte är att lita på, dvs att journalister vränger sina reportage. Det bådar inte gott för framtiden. Den polarisering som sker i USA syns även här. Och detta för att medierna inte länge för ett öppet och sakligt samtal. Schulman fungerar på så vis som en dödgrävare åt svensk demokrati.

Torsten Sandström

Vem eller vilka på bilden är brottsling eller brottsoffer? Wikimedia.

Upprörda vänsteranhängare och feminister klagar på reglerna i TIDÖ om utvisning för bristande ”vandel”. Några säger att de kränker brottsoffer, dvs de kvinnor som med eller mot sin vilja importeras till Sverige för att sälja sex. Vem kan tala om brottsoffer i denna hänsynslösa handel?

Den enögda svenska lagstiftningen om prostitution är hyllad av den svenska vänstern. Men därmed inte sagt att den är bra. Varför ska bara en av två parter i en överenskommelse om sex straffas och den andra gå fri? Kvinnor som lockar till sex främjar i högsta grad den brottslighet som drabbar männen. Det är ju fråga om förberedelse till brott! Det är orättvist. I flera bloggar har jag argumenterat för att antingen ska ingen straffas eller båda.

TIDÖ:s idé om utvisning på grund av bristande vandel ställer saken på sin spets. Det blir ju omöjligt att hävda skydd för den kvinna som flyttat hit bara för att främja brottsliga sexköp. Svensk lagstiftning funkar som ett flugpapper, som lockar utländska ligor hit med kvinnor som sexslavar. Den som hävdar att kvinnornas sexförsäljning är moraliskt har en tung bevisbörda ute. Deras verksamhet går ju ut på att främja brott. Det är enda anledningen att de befinner sig i vårt land.

Därför ser jag fram mot de nya reglerna om utvisning på grundande vandel i form av sexförsäljning. Bestämmelserna tar nu sikte på kvinnor som inte är svenska medborgare. Och någon rimlig anledning för att de i egenskap av utlänningar ska ha rätt att vistas i Sverige saknas alltså. Allt talar för att polisen får mindre jobb i framtiden. Och de utländska ligorna får en käftsmäll.

Dessutom tydliggörs den svenska dubbelmoralen med mannen, köparen, som brottning och kvinnan, säljaren, som påstått brottsoffer. Det kommer att bli intressant.

Torsten Sandström

I följande rubrik från DN igår syns hur tidningen försöker splittra Sverige. Bakom orden står förstås DN-vänsterns kulturchef Björn Wiman. Han säger:

Häpnadsväckande hur alla duckar när SD visar vargtänderna

Vilka duckar? Är det halva svenska folket som röstat för en ny svensk regering? Vänstern kan ju knappast sägas ducka, ty här demoniseras SD varje dag, timme och sekund. Det vi ser är den fortsatta häxjakt som under flera år varit så uppenbar. En strävan att beskriva SD:s väljare som kastlösa, som utanför samhällets ramar och en fara för eliter. I denna häxjakt har Wiman varit en aktör, låt vara att få lyckligtvis läser tidningens kulturdel. Men andra på DN är lika splittrande.

Ulf Kristersson säger ofta att han vill ena det svenska folket och upphäva splittringen. Det är vad en klok ledare bör säga, efter år av spott och spe mot SD från S-regeringar. Wiman och vänster gräver också skyttegravar. De vill se SD:s väljare som parias. DN bär ett stort ansvar för nationens elände.

Torsten Sandström