Som avgående partiledare ville Annie Lööf delge riksdagen och det svenska folket några sanningens ord. Det hon sade var också riktigt, nämligen att vi måste ”minska splittringen ” inom svenska politik.
En okritisk lyssnare kunde kanske uppfatta henne som en politiker med ledstjärnan att just överbrygga splittringen mellan rörelser i svensk politik. Men Lööfs oöverstigliga problem är ju att hon själv inte alls levt inom politiken som hon lärt. Hon har inte drivit sak- eller resultatpolitik under de senaste åtta årens tid. I stället har hon främst hetsat mot SD. Hon har kallat partiet för rasistiskt och ännu värre, utan annat stöd än att kunna peka på enskilda personer från förfluten tid (hennes eget parti har liknande personer från bondeförbundets dagar). Framför allt har hon inte samarbetat med SD, utan valt att stödja S-partiet, trots att C och SD har flera gemensamma politiska mål. Det Lööf sysslat med är just splittring inom politikens Sverige, i syfte att själv framstå som en förgrundsfigur för mitten.
Splittringen har varit olycksam under åtta års tid. Den är antagligen en delförklaring till att C-partiet förlorat stor i valet 2022. Väljarkåren vill se resultatpolitik och inte invektiv mot politiska motståndare. Lööf avslutar alltså sin karriär inom politiken med ett misslyckande som är fullständigt självförvållat och orsakat av en form av hybris – eller blindhet – som till råga på allt tycks ha odlats i Värnamo. Hon är nämligen en motpol till smålänningens idoga praktiska gnetande i samtal med andra. Men hon vill inte lyssna, ty hon vet redan bäst.
Hennes hycklande slutord blir den bild som hon kommer att få leva med då hon nu träder in i den politiska klassens mausoleum. Visst lever hon. Men nu ska hon försörjas av det svenska folk som hon tillsammans med sossarna lyckats splittra rejält. Något dåligt samvete kan vi inte räkna med att hon har. Ty hon tillhör en personlighetstyp som aldrig gör fel.
Torsten Sandström
