Anti-PK-bloggen

Orsaken till att jag kallar mig klimatrealist är flerfaldig. Främst att IPCC:s och FN:s prognoser är alltför lösa i kanten och alltså förefaller osäkra. Särskilt att FN ständigt använder sig av skräckens ord verkar i samma riktning. Den som ständigt skriker efter hjälp mot vargar förlorar som bekant snart i förtroende. Likaså den som inte bemöter skeptikernas argument om att FN:s teoretiska modeller inte speglar faktiskt uppmätta data.

Ytterligare ett viktigt skäl är användningen av en synnerligen oklar – flummig helt enkelt – begreppsbildning. Såväl orden hållbarhet (sustainability) som ekologisk motståndskraft (resilience) är två typiska exempel, som ständigt brukas i medier, reklam och av FN-sympatisörer. Det sker faktiskt varje sekund! Jag menar att användningen av dessa termer i hög grad bidrar till min avoghet mot det politisk korrekta hyllandet av den nu rådande klimathetsen.

Den som funderar över de två begrepp som nyss nämnts inser att de i grunden bygger på psykologiska faktorer. Alltså inte på naturvetenskapliga bedömningar om exv verkan av CO2 eller solens strålning eller dess återreflexion från jordklotets yta. Termerna tar i stället sikte på subjektiva och politiska bedömningar av fenomen i samhället, tex så att en uppvärmning med X grader antas skapa en rad negativa effekter för människan Y. Att samma uppvärmning kan medföra positiva effekter för samhället eller för individen Z på andra platser riskerar på så vis att hamna utanför samtalet.

Vad som är hållbart eller motståndskraftigt blir med andra ord öppet för en känslomässig och subjektiv politisk diskussion. Bruket av olika energikällor är illustrativa exempel. De har samtliga sina för- och nackdelar. Olja och gas sinar och förgiftar samt släpper vid förbränning ut CO2, vilket även förbränning (inblandning) av biomassa förstås gör. Men olja har däremot högsta potens som energikälla åt flygplan och lastfartyg. Kärnkraft har mest fördelar, men riskerna vid haverier och hantering av förbrukat uran är uppenbara. Sol, vind och vatten kan förefalla optimala källor, men som bekant går solen i moln, och vinden står stilla samt vattnet i floder sinar emellanåt.

Jag menar att svåra bedömningar (åsikter) om plus- och minusfaktorerna riskerar att kapslas in – och gömmas – genom det flitiga bruket av en svepande terminologi som hållbarhet eller motståndskraft. Begreppen framstår som ett dragspel, hej och hå. Värderingarna riskerar att döljas genom sluga demagogers samtal. I stället för hårda data talas om politiska känslor.

Ytterst rör det sig alltså om psykologi, dvs hur individen själv uppfattar olika faktorer i den omgivande miljön. Alltså känslor om förståelse av sig själv i en viss miljö. Vissa faktorer – såsom gifter – är givetvis klara faror, men om problemen kan hanteras kan – som kärnkraften visar – även till synes livsfarliga fenomen vara ytterst nyttiga.

Därför menar jag att det ständiga talet om hållbarhet egentligen är något mycket farligt. Det påminner om en ande som släppts ur flaskan. Mitt besked blir därför. Fram för hårda data som uppmätts! Fram för bevis att uppvärmningen uteslutande beror på CO2! Osäkra data öppnar dörren för manipulatörer, som med hjälp av psykologiska dimslöjor vill dölja X , men själv plädera för Y. Jag är helt enkelt rädd för att FN har en egen politisk agenda.

Vidare används dessa flummiga begrepp för att placera in den lilla människan – du och jag – längst ned i ett långt biokemiskt skeende från solsystemet, via atmosfären och ned till samhällslivets teknik, biologi och ekonomi. Man kan säga att människors hjärnor attackeras av krafter, såsom de förklaras av FN och IPCC. Detta angrepp riskerar att bli ytterst traumatiskt för den enskilda individen som har svårt att bedöma komplexa skeenden. Den oroliga individen framstår som en lekboll för listiga makthavare med oklara politiska agendor.

Därför försöker jag vara klimatrealist, med armlängds avstånd till politiken.

Torsten Sandström

Så här säger statsminister Andersson idag a propå Moderaternas stöd för en misstroendeförklaring mot Morgan Johansson:

”Kristerssons ledarskap håller inte i situationen”

Det är ett fantastiskt påstående. Statsminister baserar just nu sitt svaga ledarskap på en enda riksdagsledamot, Kakabaveh, en kurdkramrare och kommunist. Däremot bygger Kristersson sitt motstånd mot Johansson på att mannen kapitalt misskött svensk kriminalpolitik under flera år och dessutom sagt flera grodor.

Bedömare utomlands måste tycka att svensk politik är rena sandlådan. Och detta i ett läge där Andersson måste visa för Turkiet och NATO att Sverige inte fullt ut kramar kurdiska kommunister. Anderson är inte vuxen uppdraget som regeringschef. För att visa Sverige och omvärlden att hon har fokus på NATO-inträdet kan hon inte lita på och smussla med en kommunistisk vingelpetter som Kakabaveh. Det är klart att statsministern sätter sitt partis och sina egna intressen före den svenska nationens! Andersson måste genast säga åt Johansson att slänga in handduken.

Torsten Sandström

GAME OVER- slut för Morgan Johansson. Wikimedia.

Kakabaveh är en stor belastning för vänstern och socialdemokratin. I sin maktlystnad blev Magdalena Andersson statsminister med hjälp av Kakabavehs röst. Nu ska hon – än en gång – rädda Anderssons regering. Det är ju inte klokt att en kommunist med band till kurderna ska bestämma svensk politik. Vi ser ännu en följd av en felaktig svensk invandringspolitik.

Den som lyssnar på Kakabaveh – och hon är sannerligen inte enkel att förstå – anar att hon är blint fientlig till Turkiet och riskerar att ställa krav på Magdalena Andersson som hotar den svenska Nato-ansökan. Hur gärna hon vill rädda Johansson, S-partiets rejält misslyckade justitieminister, kan Andersson inte våga att lämna avgörandet i Riksdagen till den politiska galenpannan Kakabaveh.

Jag tror därför att vi snart får se Johansson själv begära avsked (för att sannolikt med hans egna ädla ord rädda landet). Han blir i så fall ännu ett offer för sossarnas vanvettiga strävan efter makt över staten. Denna ambition har skadat nationen djupt i åratal. Alltså bra om han går. Men värre att sossarna inte frivilligt avstår från en millimeter makt över den svenska staten, för att i stället lämna NATO-frågan till oppositionen, dvs till en ny regering, som verkligen vill se ett svenskt inträde.

Torsten Sandström

Morgan Johansson är en riktig sossepamp. Och en person som har vuxit fram inom den politiska klassen, från tidig ungdom ända fram till idag. Han har manövrerat skickligt för egen del och är typiskt nog sambo med en annan politisk klättrare och minister.

Men som justitieminister sedan 2014 har han en trist historia. Han har inte åstadkommit några tuffa juridiska verktyg mot klanernas Sverige, utan främst saktfärdig anpassat sig till oppositionens initiativ om brott och straff. Orsaken är hans vänsterposition inom partiet. I den rollen är klanernas brottslingar olyckliga stackars människor som på grund av grymma ekonomiska villkor inte har något annat val än brottets stig. Han vill inte förstå att de i själva verket är dödens hänsynslösa entreprenörer, som är väl utrustade med pengar och vapen. Johansson ansluter också till till sin vänsterkompis Sarneckis syn på att straff inte lönar sig då brottslingarna ändå fortsätter med kriminalitet efter sin tid i fängelset. Tanken att medborgarna vill slippa ha de farliga brottslingarna omkring sig och därför gärna ser dem inlåsta har inte fallit Johansson in.

En sådan man som Johansson kan inte tillåtas ha högsta ansvar för en rättsstat. Men det är just vad som sker i svensk politik. Denna misslyckade justitieminister tyck nämligen räddas från en misstroendeförklaring i Riksdagen. Särskilt intressant är att det än en gång är bondeförbundet som backar upp en sosse kris. Jag menar att svenska folket måste ta lärdom av C-partiets återkommande kramar till S-partiet, mot vederlag i bidrag till landets spillra av jordbrukare. Så rösta inte på Lööfs parti i höstens val. Det är en röst för fortsatt misskötsel av svenska staten.

Torsten Sandström

Socialdemokratin har i sin heta åtrå för regeringsmakten manövrerat in sig och nationen i en återvändsgränd. I stället för att efter Löfvens avgång låta Kristersson bilda regering har Magdalena Andersson köpt stöd för sin regering genom löften till Centern respektive den kurdiska avhopparen från V, dvs Kakabaveh. På så vis har Andersson med skohornets hjälp klamrat sig fast som chef för ännu en S-regering.

Nu försöker hon ännu en gång bita sig fast i motvinden. Igår talade hon på SVT om världens tre kriser – krig, klimat och svält – och försökte skrämma upp allmänheten avseende frågor som inte rör nationens interna problem, och de inhemska är som bekant många.

Idag får hon ännu problem på halsen i och med att oppositionen med all rätt tröttnat på hennes justitieminister, Johansson, som i åratal visat passivitet och under våren genom sin politik fått se många döda pga klanernas våld samt deras upplopp mot polisen under påskhelgen. Johansson klarar inte av sitt jobb, helt enkelt. Statsministern måste offra honom, trots att hans politik varit en följd av partiets vanliga passiva syn på kriminaliteten. Hon kan ju själv sitta kvar med sitt skadeskjutna kabinett.

Hon bör dessutom sitta kvar för att ro NATO-avtalet i land, ett avtal som hon genom partiets och sin egen senfärdighet schabblat till. Turkiet är av förståeliga skäl missnöjt ty hon har ju köpt sin regeringsmakt av kurden Kakabaveh, en kommunist som Turkiet vill få utelämnad.

Vad gör då Andersson denna eftermiddag? Jo, i ett våldsamt anfall på oppositionen anklagas den för att under brinnande krig utnyttja grundlagens regler om misstroendevotum mot hennes olycksalige justitieminister Johansson. Plötsligt menar hon att det är oppositionen som hotar nationen. Då det i själva verket är hennes och S-partiets försumliga politik som är roten till det onda.

Häftigheten och orden i hennes reaktion visar på att hennes nerver är överansträngda. Men det mest troliga är att hon räddas av C och Kakabaveh. Men till vilket pris. Annars kommer hon att sitta kvar utan Johansson – antingen av egen vilja eller efter som expeditionsministär efter att Johansson röstats bort. Dagens löfte om avgång kan en sosse för övrigt alltid ändra med hänvisning till nationens bästa…

Sossepolitiken har med andra ord nåtts vägs ände. Partiet hänger kvar som regering främst genom vänstermediernas stöd. Detta utspelas i ett Sverige där politikerna envisas med att tala om nationen som en moralisk stormakt och ett föredöme för världen. Ska man skratta eller gråta?

Torsten Sandström

Det är svårt att sluta fundera över vad det är som händer inom en stor del av dagens konstliv. Jag följer sedan ungdomen tidningarnas konstspalter (SvD och DN framför allt). Och tappar var och varannan dag hakan. Inom det som sker syns två tydliga huvudlinjer. En där upphovspersonen är tekniskt skolad och utnyttjar en inlärd och tränad förmåga att skapa något som kräver skicklighet. Den andra linjen är motsatsen. Rakt på sak gäller det ”verk” som inte är någon konst att framställa. Det är denna variant – Okonsten alltså – som jag oroar mig över.

Den senaste veckan har två utställningar inom den senare genren fångat min blick. Den första och mest oroande är från Konsthögskolan, som jag antar tyvärr kommer att spegla de närmast årens konstliv. På bilderna i DN får vi bara se slumpartade föremål, som inte kräver någon särskild förmåga att joxa ihop, men som ändå getts pretentiösa titlar för att ge sken av några högre tankar. På en bild syns fem staplar av sammanlagt ett trettiotal plastlådor i 5-40-litersklassen, vilka tycks innehålla vatten, stenar mm. Den anspråkslösa titeln är ”Sånt som flyter”. Lådorna kopplas samman via någon form av elutrustning. En annan nyskapelse består av en vit plastmassa – liknande en mask – som flyter med för en marmortrappa i utställningen lokaler (”En vetsaga om metamorfosen” heter det elände som städarna snart kommer att avlägsna).

Någon dag senare återkommer DN med nya bilder. Upphovspersonen – en kvinna – har fotograferat en rad olika kvinnor med knallröda läppar och iklädda samma eller liknande blonda peruker. Fotografen säger: ”Tjejerna är offer för en blick, med de har även makten över din blick”. Så fantastiskt intelligent sagt. Och så politiskt korrekt att lansera offerkoftan. Pust!

Om denna modetrend inom Konsten överlever så kommer vi snart att runtom i Sveriges offentliga byggnader få se skräp av liknande slag med de löjligaste titlar. I de flesta fall kommer förstås barn och renhållningspersonal att snabbt att plocka bort dessa ting som ligger i vägen för folks framkomst, liksom bilden ovan från Odenplans T-banestation 2019, med bildelar i en höstack (”Storstriden” är den upplysande men sannolikt samhällskritiska titeln). Tyvärr kommer offentliga regler att tvinga statens och kommunernas byggherrar att betala för Okonsten.

Envar sin egen professor utbrast lundahumoristen Falstaff fakir. Tänka fritt kan ju var och en. Men att få publiken att lyssna och applådera är svårare. Det vi ser på Konsthögskolan och andra ställen måste vara en följd av tanken om ”Envar sin egen konstnär”. Det vill säga att alla i jämlikhetens Sverige har rätt att bli respekterad som skapare av Okonst.

Torsten Sandström

Statistiska centralbyrån (SCB) har medverkat vid publicerat av nordisk statistik om covids verkningar. Många intressanta och detaljerade siffror och diagram, kolla själv länken nedan. Synd att texten är engelska – men det är ett samnordiskt projekt och inte något skumt syfte.

Sverige sticker ut på några vis. Främst avseende den höga dödligheten i epidemins inledning. Negativt är även den höga – och ökande – svenska arbetslösheten. Även där är Sveriges sämst. På pluskontot noteras dock att svenska företag visat sig mest nöjda med statens insatser.

Enligt min mening måste dessa fakta upp på bordet i den kommande valrörelsen. S-partiets regeringar har ju inte bara visat år av passivitet med anslutning till NATO. Dessutom visar nu SCB:s siffror att Regeringen alltför sent kommit i startblocken under epidemins början. Vad gjorde Rosenbads krisansvariga? Antagligen satt man och hoppades på att alla svenska byråkrater skulle klara saken. Men det gjorde inte myndigheterna, ssk den med ett tragikomiska namn som tar sikte på ”Folkets hälsa”.

Här finns alltså fakta som tydligt pekar på bristande regeringsduglighet för socialdemokratin. Jag hoppas nu verkligen att M, KD och SD hoppar på statsministern och hennes parti. Ge järnet! Huta åt dem! Här kan faktisk lite populism vara nyttig – sossarna hade sannerligen inte själva missat en liknande möjlighet.

Det är alltså dags för Kristersson att visa tänderna! Busch har redan skickat flera smockor mot statsministern, inte minst mot vårdens politiska byråkratisering*. Men det förefaller som Kristersson inte vill ställa till en dramatiskt diskussion, utan tror att väljarna vill se honom i tassa omkring vid mysträffar med sossarnas ledare. Han agerar nu närmast som vice statsminister. Säkert har han vissa kvaliteter. Men problemet tycks vara att han saknar det som brukar kallas jävlar anamma. Därför har han sedan skolåren levet ett skuggliv inom M.

Jag är säker på att Magdalena Andersson ytterst kan tänka sig att behålla regeringsmakten genom en samregering med M. Hon positionerar sig för det, tycks det mig. Och så får Kristersson även formellt bli vice statsminister. Och de svenska väljarna blir än en gång snuvade på konfekten…

Torsten Sandström

*Med glädje minns jag även Busch i senaste SVT-debatten. Hon gisslade tydligt hur Andersson för att bli statsminister tvingats köpa stöd från såväl C som V.

https://www.scb.se/contentassets/c63c858f7c014073bc209edda9c4daf2/the-nordics-and-covid-19.pdf

:

I några av mina senare bloggar diskuteras tre statsvetares och två historikers mediala påståenden om att socialdemokratins har drivit den svenska nationen i en individualistisk riktning. De två senare talar till och med om det märkliga begreppet ”statsindividualism”. Man menar att Sverige tillhör västvärldens mest individuella nationer.

De fem talar också i närmast poetiska ordalag om en flykt från ett äldre – i deras mening kalla och främlingslika gemenskap – till en nation byggd på kärlekens teori. Ömsesidigt beroende har ersatts av autonoma människor. Alltså tankefoster som försöker förklara ett nytt socialdemokratiskt samhälle utan överordnade krav på samverkan. Pyttsan!

Enligt min mening är påståendena tagna ur luften och ett uttryck för en vilja att förvandla S-partiets – i praktiken kollektiva styrning av nationen – till en strävan att öka den enskildes frihet, där således familj, intresseorganisationer, byråkrati och inte minst bidragspolitik påstås retirera för att släppa fram just individens behov.

Som jag ser det försöker personerna i fråga – alla med hög vetenskaplig utbildning från några av landets universitet – via vetenskapliga ord dölja verkligheten, dvs att sossarnas kollektiva betongstat fortfarande är vid liv, om än ifrågasatt av en stegvis starkare opposition. Alltså borgerliga partier som delvis lyckats sätta pinnar i S-partiets hjul och punktvis – men knappast helhjärtat – strävat efter en politik mer riktad mot individens fria val.

De fem personer jag kritiserar tycks blinda för att socialdemokratins underorganisationer – fack, a-kassor, hyresgästföreningar, kulturorganisationer – ännu via lagstiftning ges avgörande inflytande över statens politik. Bara själva ordandet om solidaritet har givetvis sina rötter i en kollektiv grundsyn, som går ut på att alla ska vara med i båten. Det är inte individen som ska bestämma båtens färdriktning – hur skulle det gå till – utan till syvende och sist Socialdemokratiska partistyrelsen.

På åtskilliga politikområden drivs dessutom en politik som inte förankras i den enskildes makt att själv bygga inflytande över sitt liv genom studier, arbete, sparande osv. Tvärtom är det staten, dvs sossarna, som genom lag och bidrag ska slussa resurser till olika kollektiv av mindre bemedlade, som förvandlas till passiva mottagare.

Inom skolan drivs ingen individualism alls egentligen, frånsett det fria skolvalet som sannerligen inte är en S-märkt historia. Barn och ungdomar ses av vänstern som maktlösa kollektiv som sossarnas stat måste hjälpa. Inget tal om eget ansvar här alltså! Själva tanken om barnens rätt är väl inget annat än ett naivt försök till byggande av en gemenskap inom gruppen ”utsatta” minderåriga. Några större enskilde krav ställs som sagt inte inom skolan, utan lärarnas uppgift är att se till att det stora flertalet – kollektivet – ska få godkända betyg, oavsett om det innebär att kunskapskraven inflateras successivt.

De tecken på individualism som de fem författarna hyllar avser dessvärre snarare en upplösning av kollektiv verksamhet som i grunden är riktig och nyttig, såsom äktenskaplig gemenskap och föräldrars rätt att själv bestämma över sina barn. Vad gäller statens makt över barn som far illa syns för övrigt ytterligare en kollektiv statlig maktsfär, på gott eller ont.

Slutligen menar jag att de fem S-märkta skribenternas plädering i själva verket är en hyllning av kollektivismens Sverige. Inte i ord förstås – de ser ju individuella spöken som påstås uppbackas av S-partiet. I stället försöker de att dölja själva maktens maskineri i sossarnas Sverige, dvs korporativism, byråkrati och tusentals partijobbares kollektiva styrning av landet.

Torsten Sandström

Socialdemokratins ovana att utnyttja statens – eller skattebetalarnas -pengar för partiets egen propaganda är stötande. Nu tänker jag inte på köp av röster med statsbidrag. På ett utstuderat vis slösas medel just nu – inför höstens valrörelse – på ett stort propagandajippo, som kallas Stockholm +50. Än en gång plockas nationalhelgonet Palme fram i ett försök att visa hur goda och förutseende de svenska sossarna har varit sedan 1972 och fram till idag vid hanteringen av miljö och klimat (precis som det senare begreppet rörande atmosfären och rymden ligger under lagstiftningen). Liksom i sovjetiska propagandaskrifter tonar med andra ord sossarnas ledare fram som ytterst kloka och framåtblickande ideologer (i Sovjet skrevs samma saker ständigt om Lenin och Stalin).

Till detta kostsamma skryt- och valmöte har alla partiets demagoger nu kallats fram. Igår fick historikern Sverker Sörlin en lång och glorifierande text i denna anda publicerad i DN under den förhärligande rubriken ”Så blev Stockholm en världsstad i kampen mot miljöförstörelsen”. Till saken hör att han arvoderas frikostigt av staten för att på olika vis framföra sossarnas linje i en rad vetenskapliga sammanhang. Bland annat i det Klimatpolitiska rådet, som förstås kallar sig ett ”oberoende expertorgan”. Han är verkligen en lojal partiarbetare, modell S.

Till mötet har således kallats alla S-rörelsen hel- och halvgudar från när och fjärran. En självskriven ceremonimästare är FN-chefen, som givetvis kommer att läsa upp ett nytt svavelosande skräckevangelium till församlingen i Stockholm. Amen!

Det som irriterar mig mest – frånsett slöseriet med mina och dina pengar på ett S-politiskt jippo – är just hur svenska politiker fått klimatfrågan avpolitiserad och hur de kan beskriva den som en vetenskaplig sanning som inte kan ifrågasättas. Jag menar att mediernas anpassning till FN:s ord – det som kallas ett sanningsbudskap – rör sig om stor naivitet. Man tror att en organisation som FN inte sysslar med politik.

Jag ifrågasätter inte att CO2 kan ha betydelse för planetens uppvärmning, men varken omfattningen eller tajmingen är fastställd. Dessutom kan bidragande förklaringar finnas inom vårt solsystem och galaxen. Men för FN, politikerna och medierna finns inga reservationer. Inte ens den minsta! Förklaringen är självklar. Det rör sig om en politisk ambition att genom FN-organisationen erövra makt över världssamfundet. Just detta maktövertagande är något som sossar länge önskat och jobbat hårt för. I detta perspektiv ska Stockholm +50 ses, även om historikern Sörlin inte vill erkänna detta.

FN framstår därför som ett projekt som den internationella socialdemokratin odlar. Här sysselsätts tusentals sociallister. FN-chefen – den högste predikanten i Stockholm +50 – är förstås gammal sosse från Portugal (fd statsminister).

Att FN bedriver politik syns i dagarna genom en annan känd sosses agerande i Kina, nämligen Michelle Bachelet, fd statsminister i Chile och nu FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter. Trots Kinas kränkningar av de mänskliga rättigheterna i Xinjiang har hon på plats i Kina undvikit att kritisera stormakten. Det sammanhänger förstås med politik. Med andra ord om FN:s maktställning i och utanför Kina. Inte heller här passar kritiska ord FN:s agenda.

Därför bekymrar FN mig rejält. Jag är givetvis för fredliga lösningar. Men alla politiska kort måste upp på bordet och göras tydliga. Flera tunga västerländska stater är tveksamma eller fientliga till FN, alla minns säkert Donald Trump. Detta ointresse – eller vakuum – har världens socialister utnyttjat. De tillåts på så vis driva dold partipolitik inom FN:s ramar, på din och min bekostnad.

Jag menar att dessa fakta måste upp bordet. Veckans bönemöte i Stockholm är ett lämpligt tillfälle att peka på hur sossar använder FN som murbräcka för sina egna ambitioner för hegemoni. Därför måste den svenska borgerligheten markera mot förheligandet av FN! Syna i stället organisationens politik. Det finns gott om bevis för mygel, slöseri, korruption osv. Så sluta att krama FN som organisation – det är fredens ord som ska odlas! Bidra åtminstone till att förändra FN genom kraftig kritik! Och se för sjutton till att andra än sossar utnämns som chefer inom FN!

Torsten Sandström

PS! S-partiets användning av dina och mina pengar för sina egna politiska affärer belyses i SvD 31/5. Statsministerns nya statssekreterare – en gammal sosse som blivit ambassadör i Chile – har nyligen värvats till det nya jobbet i på Rosenbad genom att UD gett hans hustru ett icke utannonserats jobb med goda villkor för henne och barnen. DS

På dagens ledarsida i SvD skriver den annars läsvärda krönikören Lena Andersson att Sverige måste ta tillbaka sin ansökan om inträde i NATO. Motiveringen är att nationen inte ska kröka rygg för Turkiet. Det hon säger är ju inte klokt. Hennes slutsats innebär ju att vi kröker rygg för Ryssland.

När Sverige väl valt färdväg mot NATO – efter alltför många års tvekan – så släpper SvD, av alla tidningar, således fram ett krav på reträtt. Bara för Turkiets reaktion. Precis som om Erdogan åsikt skulle vara okänd för initierade svenskar. Andersson måste leva i en slags liberal skuggvärld där snabba beslut är nödvändiga även om Sveriges frihet skulle kunna vara hotad genom ett ryskt anfall. Där sitter hon vid sitt skrivbord och ropar på en reträtt efter bara några veckor efter en svensk inträdesansökan. Man får ett intryck av att hon ännu inte vuxit ur studentpolitikens svärmiska växlingar…

Ifall det är är en ledare som talar för SvD eller en personlig åsiktsförklaring är oklart, som tidningssidan ser ut. Men likafullt är det ett tecken på att Schibstedts grepp över tidningen kraftigt är i tilltagande. Genom åsikter som är mer vänsterliberala än moderata vill Schibstedt värva fler läsare. Innebörden är att tidningens officiella profil som ”obunden moderat” är hotad. Moderaterna har länge med all rätt drivit frågan om en anslutning till NATO. Men så plötsligt släpper ledarredaktionen fram denna dolkstöt, från en person som knappast kan kallas varken konservativ eller moderat.

Enligt min mening är det som sker ett exempel på en tilltagande enkelriktning i den svenska åsiktskorridoren, dvs något som utgör ett allvarligt hot mot svensk demokrati. Vänsterliberala åsikter har närmast 100-procentigt tolkningsföreträde. Och nu släpper ledarredaktionen lös en virrig fritänkare i en för nationen så viktig fråga. Jag tror jag tuppar av!

Det förnuftiga samtalet är med andra ord hotat i grunden. Och detta i en nationella säkerhetsfråga, som ryssarna noga följer. Okej att Putin har fullt upp i Ukraina. Men det är ändå oförsvarligt från SvD:s ledarredaktion att öppna sina spalter för en så bisarr ståndpunkt som att den svenska NATO-ansökan måste dras tillbaka efter två veckor.

Torsten Sandström

Med besk smak i munnen såg jag lördagens SVT-reportage om Povel Ramels hundraårsjubileum. Mina farhågor från den tidigare presentationen av Hasse &Tage besannades. https://anti-pk-bloggen.se/2019/12/31/sr-forvandlar-hasse-och-tage-till-pk/

Jag menar att vi såg en liknande framställning av jubilaren Povels artistliv. I stället för att ösa ur arkiven med Povels tusentals egna framträdanden, av vilka många är lysande, så envisades SVT med att låta andra framföra hans sköna visor. Dessutom genom artister som knappast kan mäta sig med Povel i sång och musik. Tanken var väl att visa att Ramels artisteri är högmodernt, vilket det förstås inte är. Men så funkar SVT.

Genom att inte släppa lös Povel fullt ut visar SVT än en gång sin fundamentala politiska korrekthet. I programmet visades rader av personer upp som besjälades av en vilja att marknadsföra sig själva, mot bakgrund förstås av artiga hyllningar till Povel. Att Povels dotter platsade är en sak, hon var cool. Men raden av bugande självgoda besserwissrar förvandlade jubiléet till två timmars ganska trist snack a propå Povel Ramel.

Höjden var förstås alla PK-kommentarer! På så vis fick vi reda på att Brita Borgs Fat mammy Brown var rasistiskt samtidigt som det klargjordes att Povel på många vis i själva verket var en korrekt vänsterliberal och klimatkämpe (långt före IPCC:s tid). Att han var en stor humorist nämndes knappast alls. Inte heller att humorister normalt struntar i korrekt politik.

På så vis förvandlades jubiléet till ännu ett SVT-harakiri. Ett antal självutnämnda pk-lustigkurrar begick ett utdraget självmord. Att Povel Ramel även drabbades var det riktigt trista.

Torsten Sandström

Sedan upplysningstiden har statens hantering av brottmålsprocessen kritiserats. Övergreppen mot enskilda har varit otaliga. En av de framväxande demokratiska staternas främsta uppgifter var därför en nation under lagarna, dvs att noga regera rättsstatens principer i syfte att motverka övergrepp mot enskilda individer. Följden harbland annat blivit en långt gående reglering av brott och straff samt själva proceduren från misstanke till domslut.

I dagen Sverige talas mest om ett dåligt organiserat polisväsende, om unga brottslingar som släpps efter ett snabbt besök på polisstationen, om höga rabatter åt kriminella vad gäller strafftid och fängelsevistelser osv. Det är bra att svenska tillkortakommanden påtalas, ty medborgarna måste få skydd av lagarna mot kriminella. Men enligt min mening måste ett ett samtal om den svenska rättsstaten även innehålla kritik av åklagarväsendets organisation. Idag driver normalt en och samma åklagare ett brott från själva misstanken, via rättsutredningen och beslut om åtal till själva brottsprocessen inför domstol.

I många rättsstater utomlands har denna synnerligen viktiga och breda uppgift delats i två faser och lagts på två olika statliga funktionärer. Inledningsskedet, dvs själva rättsutredningen, sköts av en undersökningsdomare eller liknande (tillsammans med polisen). Det eventuella beslutet om åtal samt processen inför domstol handhas däremot av en annan myndighetsperson, en åklagare.

Det kan förstås invändas att uppdelningen utomlands framstår som byråkratisk med två olika jurister som parter i olika skeden av statens handläggning av ett eventuellt brott. Det må så vara. Men samtidigt finns en viktig tanke om rättssäkerhet bakom ett tvåstegsförfarande. En och samma statliga myndighetsperson ska inte utreda om ett brott verkligen föreligger samt vid domstol utkräva ansvar.

Bristen i det nuvarande svenska systemet har påtalats av jurister. Bland annat har hovrättslagmannen Håkan Lavén i SvD 2004-12-04 pläderat för en svensk anpassning till den vanliga europeiska lösningen med två faser so har skilda uppgifter. Man kan säga att huvudargumentet är att den opartiska rättsutredningen bör skiljas från rollen som anklagande åklagare i domstolsprocessen. Inledningsvis gäller öppen neutralitet. I det senare skedet ska staten få den tilltalade fälld av domstol.

Det är uppenbart att dagens sammanhållna förfarande har incitament som riskerar att framkalla en ambition hos åklagaren att bortse från argument som talar till den misstänktes fördel. Följden tenderar att bli att åklagaren initialt binder upp sig för att se den misstänkte som skyldig. Beslut om anhållande, häktning och likande beslut av åklagaren (under själva utredningen) förstärker den jävsliknande position som åklagaren riskerar att hamna i. Sak samma med åklagarnas allt mer frekventa agerande inför medierna under utredningsfasen. Flera nationellt uppmärksammade brott visar hur starkt ett engagemang kan utvecklas hos en åklagare redan under förundersökningen. Och hur galet det kan gå. Många minns säkert Hans Holmérs mediala tillställningar under Palmeutredningen. Eller de happeningartade presskonferenser som utspelas – redan innan rättegången – då ev poliser misstänks ha avlossat dödande skott. Tanken att tillåta en sådan medial åklagare väcka åtal kan inte kallas rättssäker.

Låt mig tillfoga ett exempel från senare tid om hur en och samma åklagare kan driva ett kampanjliknande förfarande mot en tilltalad. Jag tänker på åklagaren Lars Magnussons uppmärksammade talan mot företagsledaren Karl Hedin för ett påstått grovt jaktbrott eller alternativt bara för förberedelse till grovt jaktbrott. Åtalets grundades på Hedins – i böcker och medier – publicerade åsikter i vargfrågan. Någon varg som dödats av Hedin pekades alltså inte ut. För denna lösa struntmisstanke sattes således medborgaren Hedin i häkte under en månads tid! Dessutom dröjde åtalet orimlig tid och först efter tre år som utpekad kriminell frikändes Hedin av av Västmanlands tingsrätt och fick sina jaktvapen tillbaka. Domskälens utformning kan inte uppfattas som annat än grav kritik av åklagarens hantering av ärendet. Min bild blir en åklagare som – av politiska eller annars ovidkommande skäl – envist bitit sig fast vid tanken om Hedins skuld. Det som skett är sannerligen ruggigt.

Starka rättsäkerhetsskäl talar alltså, enligt min mening, för att brottmålsprocessen inför domstol drivs av en annan myndighetsperson än den som initialt skött själva utredningen. Bäst är om förundersökningen sköts av en separat myndighet – en undersökningsdomare – bestående av personal med god juridisk kompetens. Om brottsmisstanke bekräftas ska sedan själva åtalet föras av en åklagare.

Det kan som sagt tyckas att en sådan reform kan förefalla byråkratisk. Någon menar kanske också att den idag kan bli ett trumfort för klanernas våldsbrottslingar. Jag tror inte detta, ty här är redan utredningsarbetet synnerligen omfattande. Den kriminella miljön är dessutom allvarligt tung. Däremot kan reformen öka enskilda medborgares skydd mot brottsanmälningar som är osakligt grundade. Särskilt mot brottspåståenden som har en koppling till samhällskonflikter och politik. Just detta är en knutpunkt i regleringen av rättsstaten.

Därför kräver rädslan för en tilltagande politisering av polisens och åklagarnas verksamhet, enligt min mening, att den svenska rättsstatens status utreds av en särskild kommission. Den bör pröva en klyvning av åklagarnas kompetens. Det finns åtskilliga exempel på jävslikande politiska kopplingar inom myndighetssverige som i rättsmaskineriet riskerar att skada enskilda medborgare . Socialdemokratiska regeringar har faktiskt sökt påverka förundersökningar i exv Palmemordet och Kevinfallet. Under socialdemokratins långa tid vid statens roder har höga och låga myndighetspersoner getts alltför stort spelrum för politisk maktutövning. Och det straffrättsliga vapnet mot tjänstefel av myndighetspersoner har som bekant avrustats – till förfång för enskilda medborgare.

Det är således hög tid för reformer!

Torsten Sandström

För en tid sedan kritiserade jag tre statsvetare som försökte legitimera regeringens politik under de senaste åtta åren via termen ”kontraktsparlamentarism”. Dessutom menar de att s-regeringen agerande präglas av försök att skapa ”kärlek” visavi tänkbara politiker/partier från oppositionen, i syfte att styra landet. De menar att det rör sig om en strävan från sossarna efter individualism. Min åsikt är att de talar i s-tungor, eller med andra ord för sina sjuka mor, dvs det parti som alltför länge regerat landet med hjälp av sina kollektiva och korporativa allierade. Det vi verkligen sett är framväxten kollektivens betongsverige, se länk nr 1 nedan.

Av närmast en slump har jag i dagarna läst något som jag tror bidragit till de dimmor som de tre sprider. I en besynnerlig bok ”Är svensken en människa?” (från 2006) driver nämligen de två kända forskarna Henrik Berggren och Lars Trägårdh en linje som liknar statsvetarnas. Bara själva titeln gjorde mig först nyfiken – med efter studiet av boken besviken. Det intressanta – eller rättare sagt egendomliga – är att de två skriver om en svensk nation som präglas av ”statsindividualism”. Dessutom påstår de att denna individualism har sina rötter i ”en teori om kärlek”, dvs om individer som agerar kärleksfullt inbördes (och utan som jag förstår det att tillmötesgå ambitioner från olika kollektiv i samhället).

För mig är allt detta rena grekiskan. Eller snarare ett försök att finna förklaringar i idéernas värld och inte i faktiska samhällsskeenden. Effekten är snarast en vilja att försöka dölja de kollektiva visioner som ständigt spritts från socialdemokratins ledning, byråkratin och partiets många satellitorganisationer. Boken har lyckligtvis inte blivit någon större succé, såvitt jag kan bedöma. Detta sannolik på grund av de socialdemokratiska dimmor som sprids. Den välkände statsvetaren Olof Pettersson har följaktligen skrivit amper kritik av den bok, som inte ens genom sin titel, speglar författarnas huvudtankar, se länk nr 2 nedan.

Att åsikter bryts i ett samhälle är nödvändigt. Men samtalet måste vara öppet i den meningen att analysen kan prövas av andra mot verkligheten. Därför är det trist då medlemmar av forskningssamhället försöker legitimera statsmakten med idealistiska dogmer i flower-power stil. Mina exempel visar på hur tre statsvetare och två historiker i smyg försöker rättfärdiga en utveckling mot kollektivism/korporativism genom att helt fräckt påstå att den måste ses som en form av individualism.

En helt annan sak är att socialdemokratin stegvis tvingats retirera från sina kollektiva ideal. Men bara delvis. Och inte heller av fri vilja, utan genom att landets befolkning inte längre tror fullt ut på långtgående normer om solidaritet, jämlikhet eller maktutövning genom byråkrati och andra korporationer. I takt med sossarnas förlorade röster har individualismen spritt sig, även om tydliga tecken fortfarande finns på vilja till kollektiv gemenskap inom familj, föreningsliv, miljö osv. Det är bra, även om en renodlat idealism har sina egna problem. Men det är en annan historia, som det brukar heta.

Torsten Sandström

länk 1.

länk 2.

https://olofpetersson.se/_arkiv/skrifter/timbro120925.pdf

Färska opinionsundersökningar visar att Centerpartiet har förlorat hälften av sina väljare och nu närmar sig 4%-spärren till Riksdagen. Hurra! Det är verkligen goda nyheter. Ty centern har trott sig kunna agera vågmästare, vilket man försökt med katastrofalt resultat under åtta års tid. Att Lööf, partiledaren, vill dra upp sin familj i lugn och ro utan position i Regeringen kan jag förstå. Men hon har ju för sjutton ansvar för nationen politik! Trots detta har hon under nästan ett decennium gett sossarna fritt spelrum – mot vissa sockrade löften till landets spillra av bönder. Lantbruket är förvisso viktigt, trots att få sysselsätts där. Men C-partiets bondeförbund kan inte tillåtas svika den samlade borgerlighetens behov av att säga adjö åt sossarnas betongsamhälle. Om landet blir kvitt sossarna kommer Sverige på verkligt grön kvist!

Annie Lööf framstår därför på flera vis som en förrädare mot en ny svensk borgerlig politik, som syftar till att lösa nationens mångfald av gamla politiska problem. Därför måste alla – särskilt kvinnor som tyvärr förförts av Lööfs lantliga vänsterfeminism – rösta mot hennes politik, som hindrat en förnuftig svensk politisk utveckling. Hennes djupa famntag med sossarna kommer att gå till historien som ett politiskt svek och ännu en politisk kohandel med S-partiet. Så rösta gärna Lööf ut ur Riksdagen!

I höstens val gäller det alltså att minimera Lööfs inflytande! Det är den säkraste vägen för att bli kvitt socialdemokratin i landets ledning. Jag hoppas därför att landets kvinnor – men även männen förstås, landets kår av fria jägare – kommer att visa vägen mot Lööf i höstens val.

Torsten Sandström

Hela nationens politiker är just nu på tårna pga att Sveriges ansökan till NATO hamnat i den turkiska frysboxen. Nästan alla vet att Ryssland – ifall de har några miltära resurser över – när som helst kan anfalla och ockupera Gotland. Vad händer då?

Jo, den stora byråkratin i Karlstad med det storstilade namnet Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap, MSB, klurar ut något listigt som måste basuneras ut i medierna: Väntan på en NATO-anslutning är farlig.

Detta innebär såväl stor komik som stor tragik. Det komiska är att MSB, med myndig röst, säger det alla redan vet. Det tragiska är att socialdemokratins nationsbygge skapat ett antal byråkratiska kolosser i stil med MSB. Om MSB för åtta år sedan – då ryssarna först anföll Ukraina – börjat varna för bristande beredskap vad gäller olika samhällsbehov eller blockerade skyddsrum landet runt, så hade myndigheten kanske levt upp till sitt övermaga namn. Men inte har MSB klarat av detta. Men när alla i dagarna redan insett Sveriges prekära läge visavi Ryssland, så proklamerar MSB en varning som till och med Turkiets regering redan har förstått och utnyttjar sig av. Det är åt skogen när statliga organisationer, som ska ha framförhållning, reagerar först när allvarligt elände redan inträffat. Bortkastade skattepengar helt enkelt.

Det är hög tid att omstrukturera svensk beredskap som spritts på ett otal olika myndigheters händer. Det är dags att lägga ned MSB, dvs Myndigheten för Skandalös Beredskap. Eller för att travestera Ludvig Holbergs påpekande om Jeppe med spriten: alla vet att Sverige politiskt sett är av banan, men ingen talar om varför. Men jag försöker ändå beskriva de svenska Jepparnas problem.

Slutligen. Inte undra på att svenska skatter är höga då nationen satsar på inkompetent byråkrati. Dvs rader av myndigheter som ska legitimera en trygghet som inte existerar.

Torsten Sandström

Utvecklingen av den svenska regeringens plötsliga och tvära vändning i NATO-frågan blottlägger gamla socialdemokratiska problem inom politiken. Sedan snart hundra års tid har sossarna odlat myten om det alliansfria Sverige och försökt sätta nationen på en piedestal (trots långvarig smygsamverkan med NATO). Självbilden av en moralisk stormakt har därför varit pinsam och våra grannars skratt åt oss berättigade, men bittra att uppleva. Emellanåt har förvisso andra partier i Riksdagen har deltagit i den globala hyllningskören, som kostat nationen många hundtals miljarder (ev via stora gåvor från SIDA). Men det är främst S-partiets teaterföreställning vi skådat på en scen som folket tvingats betala dyrt över skattsedeln.

Men nu slår den överdrivna sosseglobalismen tvärt tillbaka (bara för en månad sedan var en NATO-anslutning fel enligt sossarnas statsminister). Sverige som i praktiken saknar försvar tvingas – helt följdriktigt- att krypa till NATO:s frälsande kors. Den organisation som tidigare kritiserats av vänstern har på några veckors tid blivit en räddningsplanka. Antiamerikanismen inom vänstern gör att deras anhängare varken vet ut eller in. Sossarnas parti står under ledning av statsministern i skamvrån.

Och plötsligt blir Turkiet, som i och för sig är en förtryckarstat, Proppen Orvar för det nödvändiga NATO-inträdet. Just Turkiet har i åratals – i onödigt hårda ordalag – häcklats av sossepolitiker, vilka ständigt vill visa sig vara bäst i globalisternas politiskt korrekta klass. Kritik av Turkiets politik är enligt mi åsikt helt korrekt, men Sverige som en nation långt upp i norr behöver inte vara en samlingsplats för med svenska statens pengar finansierade kurdiska dissidenter. Okej för de många flyktingar som funnit jobb i Sverige, det talas om hundra tusen, men varför ska just vår nation finansiera rader av ledande kurdiska kommunister och journalister?

Och då Sverige nu vill träda in ti NATO måste vi förstås efter bästa förmåga stödja våra nya allierade in spe. Vapen måste väl säljas till vår kommande partner? Och vi måste väl efter bästa förmåga förstå den turkiska partnerns säkerhetsintressen i deras krig mot kurdiska kommunister?

Hursomhelst, nu får sossarna sin heliga globalism och sitt självgoda storhetsvansinne slängt tillbaka rakt i ansiktet. Det allvarliga är att S-partiets i huvudsak privata politiska intressen nu skadar nationens alla medborgare, även de som länge ropat på en NATO-inträde.

Det som sker är ett tydligt tecken på att Sverige behöver en ny regering efter höstens val. Vi hade behövt den redan för åtta år sedan. Men varför vi tvingats vänta så länge måste du utkräva ansvar av Annie Lööf för. Hon och hennes parti är svensk politiks största skurk, näst efter S-partiet förstås, som tror att det äger den svenska nationen.

Torsten Sandström

Kloka människor är förstås kritiska till alarmistiska rapporter av olika slag. Nu tänker jag inte på de vanligaste skräckrapporterna, dvs de om vädret, som numera allt oftare märkligt nog sägs handla om ”klimatet”. Idag reagerar jag över nutidens oändliga antal av opinionsundersökningar som i medierna var dag presenteras som vetenskapliga sanningar. Det tycks inte finnas minsta hejd över vad landets enkätnissar kan förutspå.

Igår hade nämligen Dagens industri (Di) en rubrik som ropar:

Ny rapport: Svenskar mår sämre på jobbet

Jahaja! Så är det dags igen. Revisionsföretaget PWC – av alla – har mätt opinionen hos anställda inom en rad nationer. Svenskarna utropas som mer nöjda med jobben än det internationella snittet. Däremot påstås det att vi mår sämre fysiskt och psykiskt. Detta är vad kristallkulan visar.

Jag undrar hur ett medium – såsom Di – som vill kalla sig seriöst har mage att lyssna på sådana spådomar? Det är ju självklart att nästan alla som tycker att det är trist att behöva gå till jobbet eller som är missnöjda med sin betalning eller ogillar chefens beslut kommer att kryssa negativt på frågor om vad man tycker om jobbet eller hur man själv mår. Men då svaren sammanställs i en sk ”undersökning” eller ”studie” får resultaten plötsligt karaktären av sanningar. I stil med Di:s rubrik och rapport.

Jag menar att mediernas chefer bör inse det vanskliga i rapporter av detta slag och därför lägga av. Ändå presenteras liknande spådomar som sanningar dag efter dag. Det rör sig förmodligen om mediesamhällets logik eller snarare sammanbrott. Allting går att sälja och krisrapporter säljer som smör. Finns inget att berätta om så varför inte en opinionsundersökning?

Men samtidigt är det fullt klart att mediernas redaktörer har sina politiska agendor. Di:s vänder sig alltmer bort från företagschefernas värderingar till socialdemokratins anhängare i ett strategiskt syfte att påverka läsarnas tankar. Sedan Bonniers köpt tidningen är utvecklingen uppenbar. Och de många journalister som vill stödja vänsterns politik laddar förstås upp rubriker i stil med Di:s. På så vis sätts läsarna i rörelse mot valurnorna med s-märkta valsedlar.

Vidare ger spådomar av detta slag Sveriges alltför många myndigheter vatten på sin kvarnar om tron på en ökande svensk ohälsa. Vi kan därför förvänta oss att ännu fler byråkratiska resurser riktas mot den ohälsa, som förmodligen inte finns, utan bara är ett utslag av allmän kverulans och korkade enkäter. Det är sånt som förmår Arbetsmiljöverket att satsa miljoner på helsidesannonser i DN, SvD, Aftonbladet och Expressen. På så vis visar myndigheten sina klor, tror man…Men skattebetalarna gråter.

Värst av allt är att människor, som inte tänker fritt, tar åt sig krisbudskapen. Och så börjar man deppa till. Den som inte har ont i kroppen börjar känna sig stel och tung. Och den som är frisk i knoppen börja känna sig psykiskt sjuk. Allt på grund av spådomar i kaffesump eller teblad. Allt på grund av landets journalisters jakt på nyheter som förmår folk att – än en gång – rösta på det parti som styrt landet under de senaste åtta åren.

Om bara mediernas chefer vore förnuftiga skulle de sätta stopp för svallet av opinionsundersökningar av olika slag. Alltså lämna folk i fred från enkätspekulationer om ditt eller datt. Men man vill styra folkets tankar via uppgifter som inte innehåller fakta i form av säkra sanningar, utan bara lösa gissningar. Det medierna sysslar med är inget annat än indoktrinering eller propaganda.

Tyvärr bär många sk forskare vid landets universitet och högskolor ett ännu tyngre ansvar för spådomar som baseras på enkätundersökningar. Inom vetenskapen måste man ju kunna kräva kritik av i vilken mening individers svar på frågor skapar sanningar i vetenskaplig mening. Menar personen som kryssar i en ruta verkligen det han/hon pekar på? Eller finns det ovidkommande skäl till ett kryss? På landets universitet bör ju kunskaper finnas om hur gedigna kunskaper blir till (detta kallas kunskapsteori). Men inom åtskilliga discipliner inom svensk forskning är härvidlag okunskapen stor och bristen på kritik utbredd, inte sällan skriande. På så vis förvandlas vetenskap till en gissningslek. Och det är givetvis något mycket allvarligt. Men det händer tyvärr varje dag vid landets högskolor och universitet.

Torsten Sandström

De statliga medierna SR/SVT, som i praktiken ligger under socialdemokraternas händer, för just nu en flummig pedagogisk kampanj. Många vänsterjournalister ställer villigt upp. Vänsterns ideal är basen för debatten. Nationalekonomen Jonas Vlachos kritiserar ivrigt företagsdrivna skolor utan att själv redovisa sina politiska sympatier eller varför kommunala skolor fungerar bättre. Ett viktigt tema i skoldebatten är att sänka kraven – vad gäller kunskaper och betyg. För övrigt speglar ny regler om antagningen till polisutbildningen den svenska skolmodellen: genom att sänka kompetenskraven ska fler poliser kunna utbildas.

I debatten pekas det alltså på att skolor i privat regi – sk friskolor – riskerar att ge sina elever alltför höga betyg. Såvitt jag förstår är detta den enda relevanta invändningen mot skolor i privat regi. Men i grunden finns liknande risker inom skolor i kommunal drift, låt vara att kopplingen till pengar inte är lika tydlig här. Svaga lärare i kommunala skolor vill – naturligt nog – gärna kompensera eleverna med höga betyg.

Men ingen talar om samhällets kontrollerande roll i sammanhanget. En förnuftig kontroll kan begränsa de risker jag nu talar om. En naturlig lösning är att hålla flera centrala prov. En annan är att proven rättas av annan person är elevens ordinarie lärare. Ett tredje krav är att lärarna slavisk måste följa resultaten vid de centrala proven och inte som idag ha rätt att ta hänsyn till rader av förmildrande omständigheter. Proven ska peka ut slutbetygen, såväl i kommunala som privata skolor.

Jag hör inom mig vänsterpedagogernas samlade protester. En kör av skrin till kravlöshetens lov, i stil med att elven annars är bättre än de centrala proven visar, att han/hon på provdagen haft en dålig dag, att sjukdom finns med i bilden, att eleven varit stressad osv.

Jag struntar i vänsterpedagogernas skrik. De har inte förstått pedagogikens elementa, nämligen att krav inspirerar till framgång normalt sett. Skolan ska inte ha den svagpresterande som riktmärke (särskilda stöd är lösningen). Skolan ska odla kunskap via glädje och förnuftiga kontroller. Alla som studerat – på allvar – vet att motstånd och krav medför ansträngning och ofta leder till framgång.

Det svenska grundfelet är en skola som vilar på dogmen om jämlikhet. Effekten blir normalt sänkta krav. En klok skola vilar därför på principen om differentiering. Alla behöver inte ta studentexamen eller läsa vidare på universitet och högskolor. På så vis får den svenska jämlikhetsdogmen kontraproduktiva effekter. Vi ser det i dålig studiemotivation i skolan. Vi ser det i dåligt förberedda elever som anländer till orter med högre utbildning. Vi ser det i brist på praktiska utbildningar i ett Sverige som skriar efter elektriker.

Vi ser det alltså i en galen skolpolitik. För denna bär vänsterns politiker och pedagoger ett tungt ansvar.

Torsten Sandström

Igår såg jag på SVT:s Rapport 19.30 något nytt och verkligen bra. Inslaget rörde Turkiets vägran att godkänna Sveriges NATO-ansökan. Under en intervju med en kvinnlig turkisk journalist – i slöja – hade SVT monterat en skylt med hennes namn samt nu den stora nyheten. Man kunde läsa: ”regeringsvänlig journalist”.

Det var förstås en helt korrekt upplysning för SVT:s tittare, dvs de som inte själv kunde dra denna slutsats (av vilka flertalet röstar på vänstern). Den stora glädje jag nu uttrycker sammanhänger med att jag hoppas att denna information även i fortsättningen ska lanseras inom de statsfinansierade medierna. Låt tittare och lyssnare veta den politiska övertygelsen hos raderna av intervjupersoner!

I framtiden kommer vi kanske att varje dag då Göran Greider intervjuas – och det är sannerligen ofta – på en namnskylt kunna läsa ”regeringsvänlig journalist”. Och likaså då någon från Aftonbladet yttrar sig i statsmedierna – vilket förstås sker dagligen (såsom Anders Lindberg) kommer vi att få veta att han är en :”regeringsvänliga journalist”. Så bra, eller hur? Risken för att tittare ska se honom som ojävig undanröjs med andra ord.

Men varför kommer vi inte att få uppleva detta? Jo, för att i turkexemplet vill SVT göra klart att intervjuoffret uppenbart är jävigt. Men när det gäller Greider och Lindberg vill statstelevisionen just undvika att ge tittarna en korrekt produktinformation. Man vill ju dölja att de är jäviga.

Så förklaringen till att vi inte kommer att få se Greider och Lindberg politiskt varudeklarerade är just att SVT inte vill avslöja att man använder sig av jäviga intervjupersoner.

Så agerar förstås bara medier som sysslar med propaganda. Det gör SR och SVT. Varje dag.

Torsten Sandström

Mina ögon dras vid morgonkaffet till en debattartikel i SvD den 18/5 med den populistiska rubriken ”Är kärlekens tid över i politiken?” I texten talar sig tre svenska statsvetare – Ulf Bjereld, Cecilia Garme och Jonas Hinnfors – sig varma för vad de kallar ”kontraktsparlamentarism”.

De hyllar med andra ord de överenskommelser som sedan valet 2014 styrt såväl regeringsmakt som riksdagsarbete under i storts ett åtta år, först via decemberöverenskommelsen (DÖ) sedan genom jöken. Författarna verkar nöjda med detta tillstånd, så jag läser texten som en förhoppning inför framtiden. Det är besynnerligt. Av deras profession hade man annars väntat sig en diskussion av hur den svenska Regeringsformen ska tillämpas. I stället gräver de ner sig i en grumlig avtalsidé, kryddad med ett fånigt snack om ”kärlek” mellan vissa politiska partier. Förklaringen kan förstås vara att de alla tre är socialdemokrater – åtminstone Bjereld är känd som vänsterpolitiker – och att de således ber för sin sjuka mor.

Jag häpnar över deras naiva debattstil. Varken DÖ eller jöken är kontrakt i juridisk mening, låt vara att socialdemokraterna givetvis vill tala om bindande avtal. Alla inser att det bara rör sig om tillfälliga kompromisser, som kan brytas utan några som helst rättsverkningar. Att tala om ”kontraktsparlamentarism” måste därför ses som ett försök att legitimera det politisks elände som utspelats alltför länge i Riksdagen. Regeringsformen känner enbart ”extra val” om en slagkraftig regeringsbildning inte kan ske. Eller med andra ord att låta folket genom ett nytt val söka överbrygga den klyfta som man olyckligtvis själv skapat.

Samma retoriska nivå håller författarnas tal om politisk kärlek, ett för vetenskapen helt okänt begrepp, såvitt jag förstår. Även här tycks det gälla att klä ett rått kompromissande om makten i dimmiga ord. Metaforer i stil med ”kohandel” har förstås ett rimligt informationsvärde. Men kärlekstankar är ännu ett försök från författarnas sida att legitimera den politik man själv hyllar, utan att för läsarna beskriva vad den går ut på.
För mig framstår texten alltså inte som ett försök till vetenskaplig analys, utan som en flummig reklamtext för en nyutgiven bok. Det som stöter mig mest är författarnas förklaring till varför socialdemokratin valt att regera framför en kuliss bestående av juridiska dimmor. Deras tes är att svensk politik präglas av frihetlig individualism:

Skälen till det svenska undantaget finns i Sveriges starka frihets¬tradition, baserad på individualism och tillit. Den svenska frihets-traditionen – trots den nya, auktoritära retorik som präglar debatt¬klimatet – lever kvar och gör Sverige till ett ovanligt land i Europa.

Jag undrar om jag befinner mig på samma planet som författarna. Förvisso har en stegvis utveckling skett mot individualism, samtidigt som socialdemokratin retirerat. Men ännu präglas det socialdemokratiska bygget av kollektivens betong. S-partiet vaktar som en spindel över sitt starka korporativa nät där noder finns i rader av systerorganisationer, medier (särskilt DN, Aftonbladet, SR och SVT) och inte minst en svensk byråkrati i den egna rörelsens ledband. Att nätverket tyvärr även har sin förankring inom universitetsvärlden ger författarnas text tydliga bevis på.
Debattartikeln är alltså i sak en hyllning till socialdemokratins Sverige. Utan att nämna nationens många olösta problem – varav flera skapats av partiet själv – förklaras nationsbygget i vackra ord som närmast helt döljer verkligheten.

Jag har i tidigare texter framhållit att många statsvetare är okritiska till utvecklingen inom stat och politik. Man önskar att forskare inom ämnet ”political science” ska kunna bidra till att analysera det svenska samhället problem. Men i stället målar de tre författarna rosa kulisser som förskönar hur Riksdag och Regering bör fungera. Min slutsats är att alltför många statsvetare är socialdemokratins fångar och därmed framstår som forskare på politikens gungfly.

Torsten Sandström

På SVT lyckas mysmannen Önnevall varje vecka intervjua en likasinnad, som framför det budskap som intervjuaren själv uppfattar som sant. I kväll en hip-hopare. Programmet heter visst ”Kultur Sverige” och bakom en sådan kuliss kan vad som helst hända. Men resultatet blir ändå alltid som Önnevall vill. Det kallas nämligen oberoende rapportering enligt den officiella svenska synen på saken.

Kultur är ett milsvitt begrepp. Så varför kan inte Önnevall intervjua vanliga människor? Sådana som är missnöjda över svensk vänsterpolitik? Eller personer som jobbar i verkstäder, gruvor eller på kontor? Några företagsledare kanske kan framföra ord som som sätter sig i halsen på Önnevall. Mannen som annars ständigt ler och håller med intervjuobjektet. Varför visar Önnevall inte minsta strävan efter politisk eller värdemässig balans?

Därför att vänstern journalister av SVT har fått ett tyst medgivande från företagets ledning att indoktrinera tittarna. Önnevall behöver inte anstränga sig. Det vänsterbudskap som han ständig framför tycker han själv är lika med sanningen. Och vänsterns politiker – inom och utanför regeringen – håller helt med Önnevall. Han gör som han vill inom det som förskönande kallas public service. Den rätta termen på det som sker är dock ”political indoctrination”.

Därför måste det som kallas ”public service” reformeras å det kraftigaste. Eller avvecklas. En rättstat kan nämligen inte ha en skattefinansierade megafoner.

Torsten Sandström

Jag har sagt det förut. Men det måste upprepas. DN kallar sig ”oberoende liberal”. Även om ordet ”oberoende” missbrukas flitigt i vårt land av flera stora medier är DN varken oberoende eller liberal.

I dagens DN slås proteströrelsen mot svenskt NATO-medlemskap upp stort, på framsidan och inne i tidningen. En typisk sossefråga. S-linjen följs upp av en ledare som skriker ut: ”Just nu är det lätt att var stolt över Sverige”. Med bild på statsministern hyllas S-partiets ofrivilliga övergång till NATO.

I ännu en ledare bankar Sokolnicki som vanligt på SD och bidrar på så vis till att sänka oppositionen. Och på DN debatt får TCO presentera sin syn i pensionsfrågan. Alltså frågor på rad som sossarna gillar. Därefter en lång intervju med Ingvar Carlsson, före detta statsminister S.

Bland Kultur DN:s vänstersvall kan nämnas en text om Maja Ekelöfs författarskap, dvs omkring boken ”Rapport från en skurhink”. Bland andra vänsterskribenter som ges plats i denna del av tidningen kan Göran Greider nämnas, som i en dikt – lagom oklart – gråter över sitt partis förespråkande av NATO.

Inte kan detta kallas oberoende liberal journalistik. Det är närmast fråga om propaganda, dvs ett beroende av socialdemokratin, dess koryféer och politiska intressen. Jag hade inte skrivit detta om det rört sig om en eller två vänsterfrågor. Men när mönstret etsar sig fast i tidningen måste jag reagera. En tidning som förr – i min ungdom – bar fram traditionella liberala värden, tassar nu omkring i sosseträsket. Och har dessutom mage att kalla sig oberoende!

Tala om bondfångeri av Sveriges största (till upplagan!) morgontidning. Jag vill påstå att DN tillsammans med SR/SVT och Aftonbladet backar upp S-partiet inför höstens val. SvD snubblar efter, men har ännu en ledarsida som håller stånd.

Varför socialdemokratin regerar landet har alltså ett enkelt svar. Man behöver inte fråga statsvetarna från Göteborg för att förstå. Frånsett den gode Rothstein traskar för övrigt flertalet av dessa i sossepartiets ledband. Mer om detta i morgon.

Torsten Sandström

Vi ser just nu ett lärorikt spektakel i en av den svenska nationens viktigaste stunder. Socialdemokratin har som bekant oförväntat gjort en tvärvändning i NATO, sedan det visat sig att Sveriges nedrustade försvar inte håller. Plötsligt får sossarna – den krossade tomatens parti – hela ketchupflaskans innehåll rakt i ansiktet. I åratal har partiet nämligen kramat systerpartier jorden runt. Bland många andra avlägsna oppositionsrörelser har kurderna fått en särskilt stor puss & kram av S-partiet på skattebetalarnas bekostnad (som vanligt).

Jag har sympati för kurdisk självständighet från Turkiet (som dessutom bär ett tungt ansvar för folkmorden på armenierna (omkring 1 miljon döda, 1915). Men enligt min mening är det inte ett svenskt statsintresse att överallt i världen peka ut vad som är ont och vad som gott. Vi har tillräckligt många gamla inhemska onda problem att i första hand styra upp. Och mängden strukturproblem ökar dessutom för var dag. Nu blir det överdrivna engagemanget för kurdiska partier ett hinder – om än kanske temporärt – för en viktig snabb svensk NATO-anslutning. Jag talar alltså om ännu ett problem som sossarna under sitt långvariga och glupska maktbegär vållat vårt land.

I centrum står plötsligt kurden Kakabaveh, som sossarnas stödparti V – kommunistpartiet – hör och häpna gett en riksdagsplats. Som vanligt råkar vänsterns sluga val i motvind och en arg Kakabaveh lämnar V-partiet. Eländes, elände – sossarnas regeringsmakt hotar att spricka och jöken att spricka då L-partiet ångrat sig (L är ännu en uppköpt S-satellit)!

Vad gör då det makthungriga S-partiet? Jo man lovar Kakabave någon belöning (ännu okänd), varefter Kakabaveh lovar att rösta på Magdalena Andersson som statsminister. Dessförinnan har sossarna köpt upp C-partiets röster, med löften om två reformer som efterfrågats spillran av landets bönder (1,3 % av antalet sysselsatta i Sverige). Bondeförbundet bedriver som bekant ännu kohandel med sossarna.

I dagarna får maktsugna sossar vindflöjeln Kakabave rakt emot sig. Hon är kommunist och NATO-hatare och hotar att inte rösta för S-partiets kommande budgetförslag om Regeringens kramande av kurderna blir svalare. Nu är Sveriges situation rörande NATO sämre än om ett annat parti än S regerat landet!

Dessutom lär S-partiets utrikesminister Ann Linde – en person som i denna roll bör agera diplomatiskt för nationens intressen – ha provocerat fram ett helt onödigt feministgräl med Turkiets utrikesminister. Ett internt sosseintresse – feminismen är inte grundlagsreglerad (ännu) – gör nu Sveriges ansökan ännu mer problematisk. Sossarnas egna intressen har alltså konsekvent manövrerat Sverige offside.

Min berättelse visar hur socialdemokratin missbrukat sitt inköp av makten över regeringens taburetter (med statliga medel) så att en svensk NATO-anslutning hotas eller senareläggs. Det är rena maktmissbruket enligt min mening!

Alla som hittills röstat rött måste förstå att socialdemokratins förmåga att leda landet är överspelad. Partiet är kört. Rösta därför borgerligt i höstens val – men förstås inte på C – så får vi se vad en löst enad borgerlighet förmår! Min prognos är att det kan inte bli sämre.

Torsten Sandström

Sedan unga år följer jag sändningar från SR och SVT ganska flitigt, särskilt nyhets och samhällsprogram. Periodvis knappar jag in på BBC World, som är toppen, exv under kriget i Ukraina. BBC ger mig också insyn i hur ”public service” kan bedrivas på ett annorlunda -och mer politiskt oberoende – vis än i vårt land. Skillnaden är stor. Journalisterna på BBC avslöjar sällan vid ämnesval, intervjuer och uttalanden värderingar som kan sorteras in på skalan vänster-höger. Framför allt skiljer man på faktaredovisning och analys/värdering av fakta.

Distinktionen fakta/värdering är alltså sällan tydligt närvarande i SR/SVT. Här sammanflätas ofta fakta med journalistens egna värderingar av skeendet, ty man tror sina egna värderingar är lika med sanningen. Lyckligtvis inte alltid. Men när det gäller inhemsk svensk politik kan den som kritisk lyssnar ofta förstå vilka politiska värderingar som finns bakom en rapport.

En viktig orsak till denna politisering är i allmänhet själva urvalet av det faktastoff som presenteras samt vilka personer som journalisterna väljer att intervjua. Vissa ämnen får generellt sett en svagare bevakning, trots att de måste sägas ha stor samhällsbetydelse. Affärslivets många skeenden är nämligen i strykklass, vilket i sin tur betyder att företagsamhetens beslut och avgöranden får en slapp bevakning och förståelsen för svensk ekonomi försvagas. I vårt land rapporteras främst företagskriser och då ställs ofta chefer mot väggen, medan fackföreningarnas åsikter ges bredaste plats. Effekten blir att nära nog att ett vakuum uppstår om de bekymmer som stora och små företagare har att göra affärer med hänsyn till lagar, skatter och andra offentliga hinder. Trots att företagen håller svensk ekonomi igång!

Omvänt får ett antal mjuka – eller om man vill mer flummiga – samhällsfrågor största betydelse. I dessa tider med en svensk eventuell NATO-anslutning tänker jag främst på det enorma medieutrymme som samtal om nedrustning och fred fått (och hur fredsänglarna efter NATO-beslutet får utrymme). Jag menar inte alls att fred är oviktigt. Men som den pågående NATO-diskussion visar måste fred ställas mot existerade onda statsmän och vad de kan hitta på. Under decennier har SR/SVT konstant bidragit till att göra det svenska folket sjukligt fredsälskande. Eller med andra ord fredsskadade då man inte förstått betydelsen av ett starkt försvar mot onda krafter. Hursomhelst har vänsterns fredskramande fått en enorm politisk genomslagskraft i de statsfinansierade medier, SR/SVT, som enligt lag ska agera oberoende.

Att samma enkelriktning sker i miljörapporteringen tror jag nästan alla vet. Att klimatskräcken bitit sig fast hos många svenskar – särskilt de unga – förklaras genom avsaknaden av alternativ till de värderingar som FN och IPCC lyckats förvandla till ”vetenskapliga fakta” och ”konsensus”. Att det finns viktiga alternativa förklaringar framhålls tydligt av sajten Klimatupplysningen.se , som typiskt nog aldrig nämns i SR/SVT. Även i klimatfrågan bedriver således SR/SVT en form politisk propaganda.

Mest propaganda av politisk natur bedrivs anmärkningsvärt nog av journalister som intervjuar gäster i en uppsjö nöjesprogram. Jag talar alltså om utfrågning av särskilt utvalda personer. Att de valts ut har i allmänhet ett tydligt mönster, vid sidan om ett större eller mindre kändisskap. Mönstret är nämligen att personernas politiska värderingar sammanfaller med utfrågarens, som därför intar en devot position till det intervjuobjekt som tillåts breda ut sig. Häromdagen tillät sig programledaren för SVT:s Ikväll presentera sig själv och Kuba i positiv riktning. Strax därefter gav Fredrik Önnevall – själv dömd flyktingsmugglare – i ett annat programinslag FN-diplomaten Stefan Dimistura frikort att breda ut sig som fredskramare. Allt under Önnevalls ödmjuka och okritiska leenden. Många anser nog detta som lördagsmys. Jag kallar det propaganda från statsteven på grund av att mönstret upprepas dag efter dag.

Hur länge kommer detta att fortgå? Kommer SR/SVT att kunna fortsätta med att systematisk bryta mot lagkravet på oberoende sändningar? Mitt svar är att så länge socialdemokratiska regeringar har makten kommer allt att bli som nu. Men på den borgerliga sidan syns lyckligtvis vissa tecken på att insikten vuxit fram om betydelsen av vänsterns grepp över SR/SVT. Min förhoppning är att SR/SVT antingen ska läggas ned eller att bolagen från topp till tå ska bantas och förses med en rättslig kontrollsystem värt namnet.

Torsten Sandström

Frankrikes president Macron är som bekant omvald. Men kraftigt försvagad. Han tvingas erkänna detta, om han nu menar allvar, vilket man aldrig vet inom politikens värld. Han åker nu runtom Frankrike och talar om att politikerna inte kan besluta allt från ovan (là-haut). Jaja, vi har hört det förr så vi får väl se. Orden kom från munnen på en centralist.

Jag skriver detta på grund av utvecklingen inom EU. Där är Frankrikes ställning politiskt stark, även om nationens ekonomi inte alls håller samma klass. Det vi sett av Macron inom EU är precis motsatsen till det han nu reser runt i Le Pens väljartrakter och säger. Inom EU vill han se mer av Frankrike och mer beslut från ovan, dvs Bryssel. Han vill gärna se mer av EU-lagstiftning av federalt slag och mer av EU-militärt samarbete. Frankrike trycker också på med klimatskräckens hållbarhetsflum. På plussidan måste man dock notera nationens stora satsningar på kärnkraft, något som kan visa sig bli Frankrikes guldkalv.

Risken är alltså stor att EU fortsätter sin federala expansion och sina satsningar på ingrepp i planekonomisk inriktning. Sverige som nyligen nyktrat till och bestämt sig för att söka om medlemskap i NATO bör upphöra med sitt ohejdade kramande av EU. Låt NATO sköta det militära!

Och inled en federal nedrustning av EU! Ett första lämpligt steg vore en nedläggning av EU:s låtsasparlament, som fungerar som om en målsökande missil för ökad överstatlighet från EU:s sida. Där sitter rader av globalister, som inte platsar på toppnivå i sina hemländer, men som i egenskap av B-lagsspelre ändå tillåts förändra Europa just från ovan, dvs från Bryssel. Det är tyvärr fara för att Ukraina ska få frikort in i EU, trots att nationen är långt borta från grundläggande demokratiskt styre och härjas av korruption. Alla tycker syn om Ukraina, men det är inte tillräckligt, utan en grogrund för trubbel (som Ungern, Polen, Rumänien, Malta och Cypern redan visat).

Märk att det finns krafter inom Europa som även vill ha Turkiet med i EU. Det är ju inte klokt. Jag har inget mot islam, men är en fiende till den islamism som sprider sig över Europa och nyligen skapat blodiga uppror i vårt land. Islamismens hyckleri stötande i och med att religionen konsekvent går före demokratiska principer och det förnuftiga samtalet. Det är tragiskt att se hur den Turkiets president Erdogan försöker suga ut någon procents profit på Sveriges NATO-inträde, som övriga NATO-medlemmar verkar vara eniga om är något bra och till nytta för alliansens militära syften. Erdogan förkroppsligar dåtidens ottomanska klädeshandlare i bazaaren . En person som inte har några andra principer än egennyttan.

EU:s närmaste framtid ska enligt min mening inte vara en utvidgning med fler korrupta regimer. Det gäller i stället att förvandla EU till en ekonomisk och demokratisk samarbetsorganisation av den typ EEC än gång i tiden var. Om överstatligheten slopas i huvudsak – undantag kan göras av ekonomiska handelsskäl – kan kanske britterna lockas tillbaka. Deras export till EU har nämligen sjunkit allvarligt efter Brexit. Det var just det federala – alltså tvingande EU-lag i allsköns frågor – som med all rätt irriterade britterna mest. Federalismen är också ett sänke för tanken om att demokrati måste byggas underifrån. Alla som i likhet med mig oroas över en ständigt ökad byråkratisering av samhällslivet måste jobba mot den rådande centraliseringen inom EU.

Om en samling kring NATO kan stoppa en oroande militär tillväxt från EU-högkvarteret är det således bra. Fria nationer ska göra affärer och därigenom bygga välfärd. Politiken måste försiktigt handhas av människor från hemmaplan av människor som är nära samhällets problem. Ett minimum av politik är ett gott mål.

Torsten Sandström

Den 17/5 har DN har a propå en svensk natoansökan i Finlands kölvatten följande rubrik:

Från föregångare till efterföljare – har Sverige tappat självförtroendet?

Enligt min mening bygger rubriken på en förutfattad mening, nämligen att Sverige verkligen varit ett föregångsland en gång i tiden. Möjligen efter andra världskrigets slut då svensk industri under 1950-talet boomade. Men om vårt land i övrigt varit ett exempel för andra nationer är helt enkelt en fråga om vilket öga historien betraktas med – vänster eller höger. Och då 7 av 10 svenska journalister är vänsterögda blir rubriken i DN enkel att förstå. Att det rör sig om en inbillad och egotrippad svensk syn bevisas av rubrikens slut, som pekar på någon form av tappat självförtroende (inom vänstern).

I själva verket har Sverige under flera decennier befunnit sig någonstans i mitten av ligan av Europas välfärdsnationer. Många ligger före oss, bland annat våra nordiska grannar, åtskilliga ligger bakom oss. Så rubriken är sannerligen inbilsk, men följer de svenska PK-mediernas vanliga självgoda metod att hylla Sverige som en moralisk stormakt. Man gör det av det enkla skälet att medierna är mer beroende av de politiska partierna än fria rapportörer som en tredje statsmakt bör vara.

Mönstret återkommer i den nuvarande mediala lovsången till ”200 år av svensk militär alliansfrihet”. Vafalls? Hur sjutton kan Sverige påstås ha varit neutralt eller fritt från allianser annat än på ett synnerligen formellt plan: dvs rörande ord från regering och riksdag. I praktiken har vi under bordet samverkat smidigt med NATO under större delen av efterkrigstiden! Att vi dessförinnan underkastat oss tyska påtryckningar under världskriget tillhör också bilden av en nation som säger ett och gör något annat. Ryssarnas tämligen lugna reaktioner efter beslutet om svensk NATO-ansökan bevisar att de inte anser att vår position som förändrats i nämnvärd mån.

Den reella orsaken till att Sverige hankar efter i välfärdsligen (men tillhör toppen rörande skatter och avgifter) är att Socialdemokratin har tappat förmågan att föra en förnuftig politik. Om vi bara ser på de senaste tjugo åren så har man misslyckats med bostadspolitiken, inte förmått kapa vårdköerna, inte åstadkommit en skola med fokus på kunskaper eller lyckats stoppa det blodiga våldet från klanernas sida. I närtid har S-partiet åstadkommit överdödlighet i covids inledningsfas och dessutom motvilligt ansökt om NATO-medlemskap, först sedan Finland snabbt gjort sitt val.

Det finns alltså en rad verkliga tecken på att Sverige, under sossarnas ledning, tappat greppet över landets politik. Ytterligare ett skäl är att grupper inom borgerligheten – framför allt Centern och Liberalerna – sannerligen bidragit till landets eländiga position. Dessutom har landets medier – såväl medvetet som aningslöst – desinformerat allmänheten om det verkliga tillståndet i landet.

Det är inte möjligt att vara stolt över Sverige som politisk enhet samtidigt som våra grannar smilar åt nationen som har mage att vara så självgod. Moralisk stormakt – fy sjutton!

Torsten Sandström

Som jurist är jag självklar bekymrad över att den svenska rättsstaten på flera fronter förfaller. Idag tänker jag diskutera en särskilt viktig del av detta problemområde, nämligen bristen på ansvarsutkrävande.

Det är självklart att ”ett samhälle under lagstiftningen” måste ha effektiva påföljdssystem, i syfte att begränsa risken för att människor sätter lagens ord åt sidan. Detta har historiskt sett varit en grundläggande målsättning vid framväxten av västerlandets demokratier.

Initialt kan man säga att problemet närmast varit alltför hårda påföljder. I takt med civilisationens framsteg tillhör detta nu en förfluten tid. Expansionen inom samhällsvetenskapliga ämnen som sociologi, kriminologi, psykologi mfl har öppnat dörren för tankar om att individen endast är en bricka i samhällsstrukturernas stora spel. Därför hävdas det att den enskilde sällan kan bära ansvar. Vidare har rop på ansvar betraktats som auktoritärt. På grund av vänsterns grepp om politik och forskning kan man därför säga att Sverige drabbats av en tilltagande juridisk ansvarslöshet.

I dagens samhällsdebatt avspeglas bristen på ansvarsutkrävande främst i kritiken mot en ökad våldsbrottslighet och otillräckliga straff mot kriminella. Det är en viktig startpunkt. Men jag menar att för rättsstatens del är problemet avsevärt bredare och mer allvarligt. Inom en lång rad samhällsområden har den svenska nationen nämligen avrustats systematiskt vad gäller sanktioner mot personer som avviker från lagstiftningens explicita eller underförstådda krav på efterlevnad.

Särskilt allvarligt i rättsstatens perspektiv är förstås den avveckling av ämbets- eller tjänsteansvaret som skett 1974 under Olof Palmes regeringstid. Dessförinnan betraktades vårdslöst beslutsfattande av en offentlig tjänsteman som ett brott och åtal kunde ofta väckas inför domstol. Efter 1975 krävdes att beslutet, för att ses som brottsligt, måste avse myndighetsutövning mot enskild – ett begrepp som rättsligt sett är tämligen snårigt. Det uttalade syftet med Palmes ingrepp var – märkligt nog – att sanktionssystemet inom det offentliga skulle anpassas till den privata sektorn och dess avtalsreglerade disciplinpåföljder (varning, suspension, löneavdrag etc). Numera har därför tjänsteansvaret gått i stå. Thomas Bull, ledamot av Högsta förvaltningsdomstolen, har jämfört den rättsliga hanteringen av tjänstefel med antalet cykelstölder som klaras upp, dvs 1 procent.

Jag hävdar att ansvarets nedrustning har inneburit ett dråpslag mot rättsstatens idé, där just de offentliga tjänstemännens efterlevnad av regler till skydd för samhälle och medborgare är en fråga av största vikt. Detta särskilt som den svenska förvaltningen utövar stor makt och sysselsätter omkring en tredjedel av landets förvärvsarbetande. Tjänstemännens tilltagande närhet till politiska makthavare talar också för en vidgad kriminalisering. Behovet av påföljder måste även ses i perspektivet av att lagstiftningen inom det offentliga blivit alltmer gummiartad, där tjänstemän ställs inför tolkning av oklara ramlagar och generalklausuler. Det allmännas makt mot medborgarna har alltså allmänt sett flyttats fram. Att den enskildes rättsosäkerhet ökats får anses som uppenbart.

Den svenska nedrustningen av systemen för utkrävande av ansvar har dessutom en betydligt vidare dimension, som går utanför grundlagens krav på att land ska med lag byggas. I skärningspunkten mellan det privata och det offentliga syns sedan länge en tendens att ett utkrävande av ansvar uteblir. Jag tänker nu på föräldrars barnuppfostran och skolans hantering av elevers uppförande. Också här kan man säga att propåer om fasta krav – som inte ens är strikta eller hårda – av politiker och medier uppfattas som auktoritära och skadliga för det uppväxande släktet. Det är ingen tvekan om att vänsterns politiker och forskare här än en gång har sina fingrar med i spelet. Ofta skapas intryck av att fasta krav mot unga ska ses som något fult, närmast jämförbart med aga (märk att psykologer numera talar om psykiskt våld!). Enbart vänsterns bastanta motstånd mot prov och betyg i skolan ger tydliga besked om frånvaron av substans i det svenska ordet ”ansvar”.

Min text kanske framtonar som en konservativ dystopi. Men den som inte ser vart den svenska utvecklingen är på väg kan knappast samtidigt hylla en svensk rättsstat. I stort och smått fjärmar sig det svenska samhällslivet från tanken att en avvikelse från regler ska medföra sanktion. Juridiska fakulteten vid Lunds universitet har i åratal utsatts för ett ständigt krypskytte från pedagoger, vårdpersonal och elever som inte vill se graderade betyg inom juristutbildningen, utan förespråkar lägre krav och skydd för lågpresterande. Okunskapens om juristyrkets betydelse i en stat under lagarna blottläggs med andra ord.

Vidare visar medierna stor förståelse för människor som fuskar med bidrag – frånsett då utvecklingen gått så lång att man tvingas tala om ekonomisk brottslighet. Även samhällsdiskussionen om ungas psykiska ohälsa respektive könsdysfori sker enligt min åsikt faktiskt i ansvarslöshetens tecken. Ensam och utelämnad – efter en kvick-fix via diagnos eller könsbyte – står en ung människa som inte fått möta tillräckligt motstånd, på grund av att krav nu för tiden allmänt sett betraktas som något auktoritärt och odemokratiskt i vårt land.

Även den statsfinansierade televisionen bidrar förstås till kravlöshetens lovsång. Om än ett perifert exempel är ändå programinslaget ”gift vid första ögonkastet” illustrativt. Förvisso är stabiliteten i svenska äktenskap en annan än för femtio år sedan – på gott och ont. Men att statsteven bidrar till att hylla äktenskap som ingås på grund av intrycket vid det första mötet måste ändå ses som extremt osmakligt och ansvarslöst (med tanke på eventuella följder för avkomman).

Min slutsats kan inte bli någon annan än att den svenska samhällsutvecklingen fört nationen ut på ansvarslöshetens gungfly. Att en av rättsstatens grundläggande principer är hotad måste hursomhelst ses som klart. Efter snart 50 år av elände vore därför en återgång till det äldre tjänsteansvaret en bra och enkel start. Därutöver krävs en kulturrevolution inom framför allt skolans värld. För att den ska lyckas måste politiker, medier och inte minst forskare fjärma sig från vänsterns teorier inom samhällsforskningen. I individualismens samhälle måste den enskilde bära ansvar för sina handlingar!

Den som bryter mot svensk lagstiftning är inte en person man ska tycka synd om eller dalta med. Jag förespråkar inte stenhårda straff, men en mycket snabbare och effektivare lagföring, särskilt av våldsbrottslingar. Det offentliga Sverige måste visa musklerna och inte bara hukande betrakta den som missköter sig som ett offer för samhällsmiljön.

Torsten Sandström

Man ska vara tapper om man står ut med vänsterbombardemangen från SVT. Jag gör det nätt och jämnt för att jag vill finna kritiska argument. I går kväll hade båda kanalernas (det var bevars söndagsledigt!) nyhetsprogram på kvällen samma vänstertugg, i två rejäla doser.

Först ondgjorde sig producenten över att omkring 9% av eleverna lämnade grundskolan med underkänt betyg. Det är förstås inte bra, men efter omständigheterna kanske naturligt. En elev som spelade gitarr klagade själv. Hennes mamma grät. Reportern talade om framtida arbetslöshet och psykisk ohälsa. ”Ska man verkligen slåss ut innan livet börjat?” sades det. I vanligt ordning fick två vänsterforskare avkunna dom. Deb gick ut på att det borde vara förbjudet i jämlikhetens samhälle att meddela underkänt betyg.

Efter denna socialistiska tsunami utlöstes raskt ännu en. Nu riktades anfallet mot världens oljebolag som anklagas för skyhöga priser (norska Statoil syntes inte på listan!). Genast släpptes ett par apostlar för klimatskräck in på arenan, så att tevetittarna riktigt kunde förstå hur illa det är. Men inte ett ord om att omkring hälften av prishöjningarna hamnar i staten fickor via skatter och moms. Eller att inblandning av dyra skogsprodukter i dieseln och skapar CO2-utsläpp.

Så funkar statsteven. Det rör sig faktiskt om lagstridig indoktrinering. Ifall du inte redan förstått det.

Torsten Sandström

Ett klokt gammalt råd är att ”man inte ska sätta bocken som trädgårdsmästare”. Sossarna är som vanligt renons på klokskap. Därför är det inte förvånande att man har satt en gammal vapenvägrare som försvarsminister. Inte heller att denna lösa patron länge satts att hantera NATO-frågan, i en riktning som han bestämt pekar ut som negativ.

Först när Putin ännu en gång (alltså efter 2014) visar vargtänderna i Ukraina vaknar fredskramaren Hultqvist upp. Dessförinnan har hans chef Magdalena Andersson predikat om att en anslutning till Nato instabiliserar Norden. Sossarna bär ett tungt ansvar för sin senfärdighet i och med att den borgerliga oppositionen länge verkat för ett inträde i NATO. I höstens val måst ansvar utkrävas S-partiet!

Sveriges senaste militära duster österut har hanterats av stolliga kungar för mer än 200 år sedan. Idag hanteras nationens risker av ett sosseparti som tror både på Gud och evig fred, trots att världen är full av ondska.

”Så kan vi inte ha det” brukade en nyligen avsutten statsminister säga, trots att han ständigt fortsatte med samma politik. Även han är alltså ansvarig för misskötsel av försvarspolitiken och NATO-frågan. Men inte heller från den sittande regeringen kommer vi att få höra självkritik.

Torsten Sandström

Efter många decennier av fredsdogmatik – ”inget krig, vi lever in i en god värld” – gör som bekant den svenska socialdemokratin en u-sväng på bara någon månad. Nu är budskapet att Sverige ska ansluta sig till NATO. Det var sannerligen på tiden!

Det har varit en tuff tid för alla fredsskadade vänsterpolitiker och medborgare. De S-ledare som – trots massor av historiska bevis – inte sett att ondskan struntar i fredsparoller har nu fullt upp att vika ut sig i medierna för att tala om att ett medlemskap i NATO är nödvändigt. Okej, det är nödvändigt, men inte ska man väl behöva höra det från dem som närmast varit ansvariga för en galen politik – nationen borde åtminstone sedan minst 2014 varit medlem!

I främsta ledet står förstås sossarnas super-prussiluska: Margot Wallström. Med ett stort smil ges hon utrymme i SvD för att locka dem – som hon i åratal tidigare förvillat – att hoppa på NATO-tåget. Rubriken säger allt:

Man kan inte sura och se tillbaka

Uttalandet håller dagis-nivå, dvs en anpassning till – femåringar. Alltså ord till dem som sedan Palmes dagar fått höra att nedrustning, fred och kamp mot kärnvapen är den rätta läran. Inte ett ord om att socialtanten under en lång rad av år lett nationens i fel riktning. Plötsligt har hon i drömmens uppenbarelse skådat den rätta sanningen. Och då gäller att få hela församlingen av troende sossar att göra helt om och ropa: ”in i NATO!” Det är närmast absurt att se hur vänsterns troende kan byta fot. Till sossarnas försvar bör man notera att V och Mp står kvar på perrongen då tåget går.

Den som analyserar Wallströms ord i rubriken förstår hur ihåligt hennes politiska liv varit. Hon menar att hon tidigare haft rätt. Men att det gamla budskapet inte duger efter Putins anfall mot Ukraina 2021. Därför ska ”man inte sura och se tillbaka.” Men om hon och större delen av sosseledningen och medlemskåren – inklusive statsminister Andersson – sett framåt och agerat med förnuft hade Sverige inte behövt hamna i det nödläge som en NATO-ansökan fem i tolv innebär.

Det är just denna realism och framåtblick som S-partiet saknat sedan första början. Sverige stod svagt rustat 1939 och Per Albin Hansson hade inget annat val för nationen än att försöka vara neutral (det gick sannerligen på skruvar). Under kalla kriget var rustning nödvändigt, under fjäskande mot både Sovjet och NATO. Efter Sovjets fall har avrustningen varit nästan total – frånsett några u-båtar och JAS Gripen. Än en gång (efter 1939) står sossarna med byxorna nere! Och Wallström har minsann inte varit den som ropat på svenska försvar. Hon har i stället hyllat naiva avtal om förbud mot kärnvapen – ord som varit skön musik i en smilande Putins öron.

Och så tvingas jag idag – i SvD av alla tidningar – läsa att det folk som gått vilse i fredens pannkaka inte ska sura och se tillbaka. Alltså ännu ett lågvattenmärke i svensk politik. Förstås signerat av Prussiluskan.

Torsten Sandström

Det har sagts förr, nämligen att socialdemokraterna fullgjort den uppgift man kan säga att industrialiseringen gett partiet. Den svenska välfärden är idag tillräckligt bred och i en nivå som flera av Europas ledande nationer har (fast till högre svenska skatter). Man kan tycka att S-partiet då ska träda åt sidan och låta andra partier – mer i samklang med den nutida individualiseringen och marknadernas spel – styra det svenska samhället för att tackla de många problem som sossarna under många år på tomgång lämnat efter sig i strävan efter makt.

Som bekant visar socialdemokraterna ingen sådan vilja. Man ser sig som statsbärande. Och partiets många ledare har gjort sig beroende av medlemskapet i den politiska klassen. Hur ska partiets koryféer annars försörja sig?

Det som behövs av landets opposition är en samling för en handlingskraftig nedrustning av S-partiets snart hundraåriga apparat för kontroll av svenska folket, via moroten (bidrag) och piskan (skatter och byråkrater). I princip har väljarstöd för ett maktskifte funnits sedan 2014, då betydligt mer än halva folket röstade för M, C, KD, L och SD. Men genom skickligt manipulerande från S-partiet har SD brännmärkts som en folkefiende, medan V och MP behandlats som folket vänner.

Att sossarnas lyckats med denna taktik beror förstås på att de sedan länge tyvärr erövrat makten att formulera nationens problem och lösningar. Efter valet 2014 lämnades till och med regeringsmakten frivilligt över till en sosseminoritet (decemberöverenskommelsen). Vid valet 2018 hade M och KD som bekant skakat av sig rädslan för sossarnas stigmatisering av SD. Men kvar under S-partiets – i huvudsak egoistiska – skambeläggning av SD var alltså C och L. Följden blev ännu en minoritetsregering S (via jöken).

Inför höstens val har sossarnas grepp ytterligare försvagats över sin påstådda rätt att formulera landets framtid. Just nu finns nämligen en möjlighet att även L – under en ny och mer handlingskraftig ledare – kan tänka sig någon form av samverkan med SD. Dessutom tycks lyckligtvis MP inte klara 4%-spärren.

Min tanke idag är att sossarnas mångåriga motstånd mot en svensk NATO-anslutning kan bli droppen – eller störtfloden – som kommer att spola bort S-partiets från regeringsmakten för överskådlig framtid. Nationen kan inte ha en statsminister som för en handfull veckor sedan ansåg att en svensk NATO-anslutning skulle destabilisera östersjöregionen. För att i dagarna säga att det är en bra lösning. Den typen av studentpolitiska resonemang visar att S-partiet nått en historisk punkt på resan bort från makten över Sverige.

I höstens val gäller det alltså att skapa en handlingskraftig borgerlig regering. Detta betyder en regering som får ett brett stöd i Riksdagen. Just nu är C-partiet den svagaste länken. Partiet för en extremt bondevänlig politik, något som betyder att de gör upp med S så fort de kan tänkas få morötter åt nationens lantbrukare. Som påstått liberalt parti har C ingen annan uppgift än att just kohandla med S.

Därför måste alla kloka väljare, som i höst önskar sänka S-partiet, vägra att rösta på C-partiet! Även bonderörelsen har – liksom sossarna – gjort sitt i svensk politik. Och under de senaste åtta åren är det C som agerat Proppen Orvar i svensk politik och på så vis gett S-partiet alltför många år vid makten. Kom ihåg att det var stödet från C – mot gåvor till landets bönder – som i höstas gav Magdalena Andersson regeringsmakten! Glöm inte det!

Sprid därför budskapet om att en handlingskraftig borgerlig regering efter höstens val främst gynnas av att C-partiet försvagas. Jag menar att jord- och skogsbrukets intressen självfallet måste främjas på ett rimligt vis. Men inte genom en politik via stöd åt S, som bara har en tanke i huvudet: att behålla regeringsmakten.

Torsten Sandström

Bilderna av svenska ledande politiker från dagen möte om en NATO-anslutning är talande. En rad nedstämda politiker som – tillsammans med övriga i Riksdagen – försatt Sverige i ett försvarspolitiskt nödläge. Man har haft åtta år på sig att ta ställning till Putins aggressioner. Men inte fixat NATO förrän fem i tolv, och först efter att Finland fattat beslut. Så går det när alltför många dåliga svenska kockar lagar politik.

Att det är skyldigt gäng som syns genom kamerans lins är tydligt. Ledsna med uppgiven blick och kroppshållning står de där på rad. Under galgen skulle man kunna säga. Förmodligen kommer svenska folket inte närmare en ursäkt än vad bilden visar. Skamsenhet med andra ord.

Det styrker mig i tron att Sverige i framtiden måste få färre riksdagsledamöter, men med högre kompetens (utbildning och arbetslivserfarenhet). Alltså inte dagens broilers från partiernas ungdomsförbund. Om vi får bättre politiker, som väljs närmare folket (alltså mer direkt demokrati) – och med rotation efter någon period – ska dom gärna för mig få mycket bättre betalt.

Torsten Sandström

PS! Vissa ledamöter från Liberalerna, KD och M har länge tjatat om ett NATO-inträde. Heder åt dem! Men vad har SD gjort? Bu!

Kriget i Ukraina har blivit en ögonöppnare för Sveriges många idealister, som drömt om vårt land som ett Sörgården i Europa. Många har alltför länge trott att Sverige står utanför vidrigheter som krig och folkmord. Eller att Gotland är ett tryggt svenskt territorium. Trots Putins förvarning genom krigsstarten 2014 ville få tro på att krig kunde drabba vårt land.

Och så plötsligt – bara under en månads tid – har den svagaste S-regeringen någonsin under ledning av en skärrad Magdalena Andersson lagt om den säkerhetspolitiska kursen 180 grader. På bara några veckor har hon gått från att ett inträde i NATO skulle ”verka destabiliserande” till att det NATO nu är det enda rätta.

Rader av hennes trogna fredskramare – eller NATO-hatare – har tagna på sängen just nu fullt upp med att anpassa sig till kursändningen i toppen av Partiet med stor bokstav. Enbart de värsta kommunistkramarna – som liksom Pierre Schori och andra alltid trott på fredens ord från diktatorer och terrorister – vägrar att hoppa på NATO-tåget. Bilden av röran inom Partiet för tanken till ett nederlag för socialismen.

Det som skett är alltså något synnerligen märkligt. Tron på svensk alliansfrihet imploderar inför allas ögon – på bara några veckor. En av sossarnas stora affischfrågor om oberoende och fred av egen kraft går upp i rök. Per Albin Hansson, Tage Erlander och Olof Palme voltar i sina gravar. Inte undra på att Magdalena Andersson i senaste valdebatten på SVT var närmast mållös.

Jag menar att det sannerligen var på tiden att illusionsfritt betrakta Sveriges förmåga att ensamt försvara sig, i en tid då man till råga på allt lyckats avveckla större delen av svensk förmåga till motstånd med vapen.

Det goda med skeendet är att det står klart för allt fler att S-partiets nått vägs ände. Organisationen är inte längre den folkets rörelse man varit från Branting till Erlander. Partiet är inte längre vad man utger sig för att vara, nämligen världmästare i politik. Inte ska ett Parti som så i grunden misskött en nationell frihetsfråga fortsatt tillåtas regera landet. S har misslyckats och borde själv bestämma sig för att ligga lågt i höstens val för att slicka såren och fundera över en ny politik. Nu kommer inte detta att ske.

Inte heller det borgerliga alternativet tycks idag kunna lova någon ny politik. Flera av dessa partier bär också ansvar för nedrustning och flummig tal om att fred är en viljefråga (med Putin som en hänsynslös maktspelare i grannskap). Vidare saknar borgerligheten klara och goda besked om hur raderna av svenska strukturproblem ska hanteras. Besked saknades 2014, de är ännu olösta och flera nya har tillkommit. Borgerlighetens anpassning till S-partiets makt att formulera rådande politiska frågor och svar är enligt min mening patetisk. Ironiskt nog tycks det vara så att S-partiets oförmåga är borgerlighetens starkaste kort i höstens val. Men det räcker inte.

Därför måste, enligt min åsikt, borgerligheten ge järnet nu, de sista tre månaderna inför valet! Det politiska vakuum som uppstått efter krevaden av NATO-bomben måste utnyttjas för ett antal politiska utspel, som visar att Sverige verkligen kommer att lämna S-kollektivens förlovade land, för att satsa på en upprustning av rättsstaten och en utvidgning av den svenska demokratin (med direktdemokratiska punktinsatser). En förstärkt medborgarrättska måste bli en följd av inträdet i NATO. Utrymme saknas för allt skryt om Sverige som en moralisk stormakt eller föredöme för Världen. Den sagan är slut! Nu gäller att:

• rusta upp försvaret
• bekämpa byråkratin
• avveckla S-organisationernas lagfästa kontroll över arbete och hyresbostäder samt hela den svenska kultursfären
• avveckla landstingen: låt stat, kommuner och företag ta över vård vård och transporter
• avveckla vänsterpedagogernas tolkningsföreträde över skolan
• avveckla feministernas tolkningsföreträde över universiteten
• avveckla klimtatfanatikernas tolkningsföreträde
• avveckla – eller banta kraftigt – SR/SVT som länge varit S-partiets främsta språkrör
• ta fram rödpennan och stryk några hundra miljarder av onödiga statliga utgiftskronor
• reformera bostadsbeskattningen.

Det finns hur mycket som helst att göra inom politiken för att göra Sverige till ett frimodigare och bättre land, där inte längre alla ska marschera i kollektivens takt till toner av visan om den heliga jämlikheten. Medborgarna måste befrias från politikens bojor.

Torsten Sandström

Några läsare är missnöjda över mina ord nyligen i en krönika i Bulletin (och en blogg), där jag i förbigående kritiserat den svenska bostadsbeskattningen för att göra ägare av villor och bostadsätter rika jämfört med boende i hyresrätter.

Det verkar vara ett känsligt ämne. Jag förstår att många gillar sina sköna bostäder, med många fina minnen från förr. Det gör förstås också jag. Många känslor finns knutna till hem av olika slag, såväl i staden som på sommarlandet. Det svenska skattesystemet har även hjälpt många att fixa tak över huvudet i bostadsbristens Sverige. Ändå menar jag att den svenska bostadsbeskattningen är högst problematisk och måste kunna kritiseras.

Jag trodde det var allmänt känt att många svenskar med medelinkomster under flera decennier tjänat pengar på att köpa en bostad till ett lägre pris, för att kanske tio år därefter sälja den till ett mycket högre pris, ibland mer än det dubbla. Mina föräldrar gjorde under 1950-60-talen goda förtjänster på en villa, som de köpt och sålt efter tio år (på den tiden helt skattefritt). Jag har själv gjort en eller två liknande bostadsresor, som det numera brukar heta. I min naivitet trodde jag flertalet svenskar förstod hur det går till att bli rik som bostadsresenär i Sverige samt att man vågade erkänna detta utan att sjunka in nostalgi över det egna goda hemmet.

Varför är jag kritisk? Utgångspunkten är en brist på bostäder i landet, framför allt i storstäderna. Efterfrågan har därför varit konstant högre än utbudet. Att själv äga sitt boende är attraktivt inte bara psykologiskt, utan också ekonomiskt – man betalar till banken och till sig själv för det egna hemmet.

En viktig drivkraft är förstås beskattningen. Du finansierar ditt köp med ett större banklån samt en mindre egen penninginsats. Så här skriver mäklarfirman Svensk fastighetsförmedling om beskattningen av räntan på din privata skuld:

Ränteavdraget innebär att du får göra avdrag med 30 % av räntekostnaderna upp till 100 00 kr på den totala skatten. Har du haft högre räntekostnader än så under året så är avdraget istället 21 % på den del som överstiger 100 000 kronor.

Nästan alla köpare av egna hem räknar med att efterfrågan och inflation ska medföra att fastighetspriserna stiger. Erfarenheten har hittills bekräftat detta antagande, ofta med råge. Fastighetsskattens slopande gav tyvärr bostadsresenärerna en rejäl skjuts. Den ersattes av nuvarande årliga fastighetsavgift, som är försumbar för boende i dyra villor, maximalt 0,75 procent av fastighetens taxeringsvärde (men aldrig mer än 8 874 kronor per bostadsbyggnad).

Efter bostadsresans slut kan alltså resenären normalt räkna med en god vinst. Denna beskattas avsevärt förmånligare än inkomsten för lönearbete, där en lönehöjning utöver en årslön över 650.000 drabbas av omkring 53% skatt. Vinsten på bostadsförsäljningen är därför mycket gynnsam då den bara uppgår till 22%, med goda möjligheter till uppskov för att finansiera en ny bostadsresa.

Detta gäller bostadsresor fram till skrivande stund. Vad som gäller avseende bostadspriser – upp eller ned – i framtiden vet ingen, mer än att bostadsbristen fortfarande är svår och skattesystemet gynnsamt. I morgon kan en finanskris förstås påverka verkligheten. Resenären riskerar i princip konkurs. Kris och konkurser är också en sak att komma ihåg då staten favoriserar bostadsresenärer.

Jag måste tillfoga att det svenska skattesystemet allmänt sett är problematiskt. Orsaken är slösaktig politik vad gäller statens spenderande. År av socialdemokratiska satsningar på inte bara nödvändiga bidrag utan också köpa av röster och statliga byråkrati har skjutit skattetrycket i höjden. Och mer är att vänta via moms på el, drivmedel, mat mm.

Detta utesluter inte att bostadsbeskattningen måste kritiseras. Ska man inte kunna bli förmögen på eget lönearbete? Måste det ske genom en bostadsresa via lånta pengar?

Torsten Sandström

Inom den svenska socialdemokratin sker just nu inför öppen ridå ett spel som påminner om kommunistiska partiers metod att legitimera och rättfärdiga beslut som redan fattats av en central kommitté. Jag tänker förstås på NATO-anslutningen.

Allt tyder på att sossepartiets styrelse redan tagit ställning för en anslutning. Det är bra, men beslutet är minst åtta år för sent (Putins första krig i Ukraina startade 2014). Det intressanta är nu hur S-partiet – i stil med moskvakommunisternas kampanjer – försöker klä beslutet i en skrud av omfattande demokratisk legitimitet.

Statsministern har under flera veckors tid förankrat en anslutning till NATO hos ledande nationer inom organisationen. Finland är redan med på tåget – det är ju denna nation som föranlett den hastiga svenska kursomläggningen. Nu gäller det att ge S-rörelsens många fredsänglar tid för att basunera ut att de plötsligt kommit på bättre tankar, dvs att NATO skapar större trygghet än tusentals ord och böner om fred, i en värld som man menar plötsligt blivit krigisk. I rad efter rad meddelar nu S-partiets koryféer – ärrade av åratals fredsskador – att medlemskap i det förr så hatade NATO nu har blivit den enda rätta lösningen.

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta över hur bedrägligt tillrättalagd den nuvarande sossekampanjen framstår. Parisekreteraren vet föstås att det ska bli ett ja till NATO, men försöker få hanteringen av frågan att framstå som oviss, enligt bästa demokratiska mönster (han har redan spikat dagen för ja-beslutets fattande).

Så går det till när en socialistisk organisation ändrar färdriktning 180 grader. Ingen kan förvänta sig någon avbön från ledarna för den stora gruppen fredsskadade partivänner. Alltså de som i åratal utsatt den svenska nationen för krigsrisker. Det som var fel igår blir rätt idag. Detta enbart på grund av att partiets högsta ledare bestämt sig för NATO på grund av att nedrustningspolitiken nu visat sig medföra katastrofala faror.

Att utan protest lyda ledningen är en socialistisk dogm. Inom kommunismen kallas det helt fräckt för demokratisk centralism. Det har inte mycket med demokrati att göra, utan mer med centralism.

Torsten Sandström

Sverige står just nu inför flera stora problem, förutom mängden självförvållade allvarliga svårigheter, inom vård, skola, arbete, boende, rättsväsende mm. Inte minst avsaknaden av ett effektivt försvar i förhållandet till nationens resurser oroar pga kriget i Ukraina.

Som samällspolitisk bloggare är jag lika utmattad som sosseregeringens ledare Magdalena Andersson. I valdebatten häromkvällen såg hon kraftigt bekymrad och åldrad ut. Och hennes anföranden försvann i en stor trötthet på hennes sida. Om detta kan leda till ett regeringsskifte i höstens val är det bra.

Värre är Centerpartiet och dess ledare Annie Lööf. Hon surfar sedan länge på positionen mellan sossarnas krav på att som vanligt styra landet och bondeförbundets inskränkta intressen rörande 3% av de personer som är sysselsatta inom jordbruket. Det är något mycket allvarligt med tanke på sossarnas långvariga maktambitioner,

Att blott 3 % av landets jordbruksarbetande (totalt 166.000) medborgare ska tillåtas styra den svenska nationens framtid måste alla inse är något fullständigt galet. Antalet muslimer är omkring tre gånger större. Och om de av sossarna ska ges anspråk på makt över Sverige framstår det som illavarslande. Även invandrarna, som till antalet är vida större än lantbrukarna, har ambitioner att öka sitt inflytande. Och sossarna kan tänka sig stöd från alla minoriteter fö att behålla makten över Sverige.

Under senare tid har Annie Lööf – som häpnadsväckande kallar sig liberal – helt fräckt lanserat böndernas intressen för att att göra upp med sossarna om strandskydd, jordbruksbidrag och andra pekuniära intressen hos lantbrukarminoriteten. Därför har vi en statsminister från Socialdemokratin. Även V-partiets och Dagostars pensionslöften till dem som inte har arbetat in någon pensionsrätt är med i sammansvärjningen mot Sverige.

I sin position som vågmästare ägnar sig Lööf åt att favorisera den minoritet som hennes parti allt sedan Bondeförbundets tid gynnat. Skandalen är att svenske folket inte förstått denna allvarliga politiska missrepresentation. Orsaken är att sossarna blivit beroende av Lööfs anhang – för att behålla makten – och därför inte vill tala om varför man ger Centern inflytande. Enligt min mening kan inte svenska folket tycka att det är rimligt att lantbrukets minoritetsintressen – då det är skarpt läge – ska bestämma Sveriges politik.

Centern och Lööf agerar således som utpressare inom svensk politik. Det har de tyvärr lyckats med under ett antal år. Men räkenskapens tid närmar sig. Historien kommer att döma ut Lööf. Att bondecentern ska bestämma Sveriges politiska framtid är något oerhört. Ett parti som styrs av en spillra inom lantbruket kan inte tillåtas agera vågmästare och bestämma nationens framtid. Svenska folket kan inte låta två traditionella klasspartier – bönder och arbetare – bestämma politiken i landet, trots att det var många decennier sedan bönder och arbetare utförde dominerande sysslor för folkets bästa.

Var tog inflytandet från de många svenskar som betalade procentuellt mest skatt på de egna inkomsterna vägen? Sossarna manövrerar sedan länge Sverige så att partiet ska klamra sig fast vid makten med hjälp av splittrade minoriteter, vilkas röster ivrigt köps med bidragspengar från de som betalar mest skatt. Sossarna har nu lyckats konstruera en stat där en vid krets bidragstagare suger ut dem som verkligen arbetar och betalar skatt. Historien visar att denna typ av samhällen förr eller senare kommer att brista.

Torsten Sandström

Jag är inte kristen det minsta. Men desto mer demokrat. Frågan är därför hur jag ska ställa mig till valet mellan Moderaterna och Kristdemokraterna? Det är inte enkelt.

Men om man ser på partiernas framtoning i media blir det enklare. M har en långa rad trötta klassmedlemmar, som år efter år låter sig återväljas för att som yrkespolitiker få en god försörjning i förhållande till kompetens och ansträngning. Det finns säkert trötta koryféer också inom KD, men inte så många. Och tyvärr även KD-företrädare som surfar på sin familjs politiska klasstillhörighet. Namnet Pethrus bådar inte gott.

För mig tycks det därför avgörande att se på politiska ödesfrågor och partiledarnas ambitioner. Här vinner KD min sympati. Religionen är en ändå en bifråga i det svenska samhället, åtminstone den kristna (däremot är islam något oroande). KD:s stora satsning på en rejäl reformering av de svenska landstingen/regionerna är verkligen något som tilltalar mig. De svenska regionerna funkar helt enkelt inte bra i förhållande till vad de kostar och antalet ledare och byråkrater. Om detta har jag länge bloggat. Ebba Busch har korrekt pekat på detta och föreslått en avveckling av regionerna och övergång till statligt ansvar. Dessutom har hon modigt iför tevetittarna sagt att det kommer att smärta många landstingspolitiker runtom i Sverige som förlorar jobben.

Buschs agerande inför tevekamerorna är föredömligt. Jag tänker då inte främst på hennes trevliga och avspända yttre. Utan på att hon ger järnet mot socialdemokratin och vänstern! Kristersson duger inte alls här. Innan han ens kommit närheten av en valvinst försöker han spela landsfader – en alltför stor överrock för hans format. Han har varit i M-karriären sedan skolbänken och nu vuxit fast i rollen som tyvärr påminner om sossarnas vice statsminister. Han försöker agera som statsbärande politiker och ligger därför lågt inför storebror S. Inte mycket dynamik, desto mer trötthet och inställsamhet visavi det parti som länge agerat Proppen Orvar i svensk politik, dvs sossarna.

Just nu talar alltså mycket för att jag kommer att ge KD min röst i höstens val.

Torsten Sandström

PS! För övrigt är det min åsikt att L-partiets Johan Pehrson gör sitt bästa för att rädda ett parti som tycks ohjälpligt splittrat i en S-halva och en borgerlig del. Han gör vad han förmår för att angripa sossarna. Det är bra! Även han framstår som mer på hugget än Ole-dolyckan Kristersson.

Kloka tänkare som Bergson, Popper och Hayek har ägnat mycket tid åt att fundera över vad som är det goda samhällets mål. Som man kan vänta sig är de inte helt eniga. Men samsyn råder om kritiken av alla totalitära eller auktoritära samhällen. Motsatsvis växer en positiv bild fram: det öppna samhället. Den äldsta av de tre, Bergson, hyllade fria politiska val och krav på det offentliga samhällets transparens. Popper var allmänt sett tveksam till utpekande av krav på samhällsmål i viss riktning. Såväl kommunister som fascister hyser drömmar om samhällens rätta utveckling och hjälper gärna till på vägen dit. Popper avstår därför från att ange en önskad färdriktning. Men han är kritisk till all storskalig statsmakt. Och förespråkar ett individuellt och fritt meningsutbyte. Alltså det fria samtalet. Man kan säga att Hayek fullföljer denna frihetslinje på ett nationalekonomiskt plan. Han är mot statlig reglering och för privata initiativ inom traditionell offentlig verksamhet. 

Vilka krafter är idag det öppna samhällets fiender? Det är ingen tvekan om att en rad länder under kommunistiska regimer står i främsta ledet. Jag tänker förstås på exv Kina, Vietnam, Kuba, Venezuela och Nicaragua. Här räcker det med en samhällskritisk åsiktsyttring för polisingripande, frihetsberövande och ytterst dödshot. En central aktör bland världens auktoritära regimer är Ryssland, som just nu visar tänderna genom ett orättfärdigt anfallskrig i Ukraina. Det kommer inte på fråga att säga att nationen är en demokrati. Valen är inte fria. Centralmakten varken kontrolleras eller utövas via parlamentet (duman), utan av en snäv elit kring en diktatorisk president, Putin. Likvidering av obekväma journalister och fängslande av partiledaren Navalny talar sitt tydliga språk. Vidare agerar rättsapparaten inte alls oberoende från statsledningen. 

Den andra raden av icke-öppna nationer är mer omdiskuterad. Jag tänker till exempel på Ungern och Polen. Båda nationerna har demokratiska statsskick. Men samtidigt finns det tydliga tecken på att auktoritära statsledningar varken respekterar en traditionell maktdelning mellan olika statsorgan eller oberoende domstolar. I båda länderna har således via parlamentsbeslut gjorts ingrepp i den dömande maktens självständighet och oberoende. I Ungern har en till det yttre neutral lagstiftning skapats enbart för att sätta stopp för CE-universitetet i Budapest, som finansierats via mer än 1 miljard US dollar från finansmannen och filosofen Soros Open Society Foundation. I grunden rör det sig om president Orban och hans partis nationalism och ovilja mot yttringar av västerländsk liberalism. Orbans tankebas påminner om Putins. Till saken hör att Soros är en av huvudaktörerna bakom rörelsen för ”Det öppna samhället”, som en gång i tiden startats av Popper och Hayek. Enligt min uppfattning finns det även mönster som tyder på att Orban i smyg samspelar med antisemitiska grupper inom nationen. 

Därefter över till frågan om hur Sverige ska bedömas på skalan mellan vänner och fiender till det öppna samhället. Att bara ställa frågan, som jag nu gör, ses närmast som ett helgerån i vårt land. Men det är nödvändigt att fundera över saken för att bedöma det som händer i Ryssland, Polen och Ungern. Polen bättrar just nu definitivt på sitt luggslitna rykte genom sitt förbehållslösa parti för Ukraina mot Ryssland. 

Jag menar att en traditionell västerländsk maktdelning i huvudsak fungerar inom den svenska staten. Här finns alltså en armlängds avstånd mellan regeringen och den dömande makten, låt vara att vissa tecken finns på ovidkommande hänsyn ibland tas vid tillsättning av högre domartjänster. Likaså måste noteras att svensk lagstiftning ibland kan brukas med neutrala formuleringar men mot tydliga enskilda mål – liksom i Ungern mot CE-universitetet. Jag tänker på svenska S-regeringars tydliga inlemmande av sina närstående fackföreningar i den svenska arbetslagstiftningen. 

I svenska medier har särskilt kritiserats att ungerska statsdepartement har gjort ingrepp i nyhetsförmedlingen hos såväl privata tidningsmedier som public service radio/teve. Det är svårt att bedöma vad som faktiskt skett. Men aktuell kritik inom Ungern verkar tyda på att kretsen kring Orban har fingrarna i syltburken. Det verkar röra sig om Orbans ovilja mot en oberoende och kritisk rapportering samt om de ungerska nationalisternas allmänna aversion mot liberala krafter. 

Jag anser att kritiken mot Ungern förefaller befogad. Men samtidigt måste jag notera att svenska mediers intensiva ungerngranskning får ett sken av dubbelmoral. I vårt land är behovet litet för statsdepartementen att öppet eller i smyg inskrida mot kritiska medier. I allmänhet klarar nämligen kåren av svenska journalister själva av uppgiften att förmedla de åsikter som makthavarna önskar inom den vänsterliberala åsiktkorridoren. Vetenskapliga studier visar att omkring 70% av svenska journalisterna röstar till vänster.

Dagligen presenteras därför i vårt land mediala kommentarer med vänsterstöd. Även på ett mer spektakulärt plan. Ett exempel är SVT:s uttalande mot Åkesson under den pågående slutdebatten, dagen före valet 2018.  Ett annat är en artikel i DN av vänsterfilosofen Tännsjö, där han pläderar för diktatur i syfte att lösa klimatkrisen (samma åsikt har för övrigt tidigare framförts av Pär Holmgren, Mp-kandidat till EU-parlamentet). Ännu ett exempel är den nästan totala mediala tystnaden kring Arnstbergs väl skrivna och djupt samhällskritiska bok ”PK-samhället”, 2017. Vad gäller existensen av en rörelse mot PK tycks en inofficiell munkavle ha pålagts landets journalistkår från redaktionernas ledningar. 

Jag anser att det verkar rätt att kritisera Orban och Ungern (och självfallet även Ryssland). Men det öppna samhället har också ett antal fiender även i Sverige. Det intressanta är att de leds framför allt från tre stora mediehus. Först Bonniers med exv DN, Sydsvenskan och Expressen. Sedan Shibsteds SvD och Aftonbladet. Och sist – men inte minst – den mediejätte som står staten nära, dvs SR och SVT. Förvisso brukar Orban staten som vapen mot det öppna samtalet. I Sverige existerar ett medialt företagskomplex som å ena sidan för en kampanj mot Orban och hans nationalister. Å andra sidan driver svenska medier en massiv vänsterliberal front, som inte ger rimligt utrymme för en öppen samhällsdiskussion från höger. Samtidigt som svenska medier jagar Orban kastar man alltså sten i glashus. Möjligtvis inser Orban att han agerar som det öppna samhällets fiende. Men det gör inte de svenska stenkastarna. 

Torsten Sandström

Publicerad på min blogg 2019- 01-01 i samverkan med ”Det goda samhället”. Idag i en delvis omarbetad version.

Just nu bråkas det om hur Sveriges radios arabiska redaktion översatt Ebba Buschs relevanta kritik av polisens agerande under påskkravallerna. Hon undrade varför så många poliser skadats och så få olagligt agerande ”islamister”. Radion har till arabiska översatt hennes ord så här:

”Varför har vi inte 100 skadade muslimer?”

Buschs ord islamist har av redaktionen tre gånger översatts till muslimer. SR:s ledning försöker ursäkta sig och talar om misstag. Men detta kan absolut inte vara sant, utan är en ren lögn.

Förklaringen är enkel. För varje arabisktalande är distinktionen mellan islamist och muslim 100 procent klar. Islamismen är en politisk rörelse, som ofta använder sig av våldsmetoder, precis vad som skedde under påskens olagliga uppror. Själva religionen, islam, utövas av troende muslimer. Skillnaden är som alla inser ofantlig då islamist har en kraftigt negativ politisk laddning (som Busch var ute efter).

Alltså är översättningen inget slarv, utan en medveten förvrängning – politisering – av orden från det kristdemokratiska partiets ledare. Därom kan inte råda minsta tvekan. Ett sådant avsiktligt förvrängande är såvitt jag förstår en grund för uppsägning av den eller de personer som står bakom överträdelsen av sitt anställningsavtal med SR. Detta på grund av de allvarliga och skadliga effekter – för SR och nationen Sverige – som desinformationen kan få.

Händelsen – och SR-ledningens flummiga svar – ger dessutom en bild som kanske har ändå större samhällsbetydelse. Det gäller efterlevnaden av kravet på saklig och oberoende nyhetsförmedling. Vi ser hur journalister inom SR tar frågan om oberoende med en klackspark. Journalisterna är således vana att ta sig likande friheter. Och om någon av översättarna skulle vara muslim så avser förstås han eller henne att rättsstridigt försvara sin religion och uppmana andra att inskrida. Att felöversättningen avser att sprida ett felaktigt budskap gör det skedda så allvarligt.

Också SR-ledningens överslätande svar ger oss viktig inside information om hur stort politisk svängrum man ger åt sina journalister från vänster. Detta är i och för sig ingen nyhet. Men nu ser vi i realtid hur vänstervridningen tillåts ske inom de medier som vi tvingas betala över skattsedeln.

Torsten Sandström

Först bestämmer sig den svenska politiska klassen för att utsläpp av CO2 håller på att koka ihjäl jordens befolkning. Ty detta har FN sagt, som fått höra det av IPCC:s spåmän. Alltså behövs en mängd ytterligare elkraft.

Då bestämmer sig den svenska politiska eliten till vänster för att lägga ned två fungerande kärnreaktorer samt att inte satsa på forskning och utveckling av den nya generationens små kärnkraftverk, som utvecklas av kloka forskare och affärsmän på många håll runt jordklotet. Följaktligen kan svensk elbrist förväntas bli långvarig och dyr för svenska folket.

Den svenska elbristen avser den svenska regeringen avhjälpa genom vindkraft samt förbränning av biomassa (som skogsägarna gärna levererar till mycket högt pris jämfört med olja/gas). Då visar det sig att vindkraftverken inte snurrar ifall det är vindstilla, vilket ofta är fallet vid högtryck. Dessutom inser kloka män och kvinnor (alltså inte politiker och klimathetsare) att förbränning av biomassa givetvis också innebär utsläpp av CO2 i atmosfären. Den inblandning som alltså måste ske i diesel släpper alltså ut lika mycket växthusgas som vanlig diesel (dessutom till sämre effekt/miltal). Detta har svenska politiker bestämt. I stället för klimatkris uppkommer alltså en politisk kris rörande energi och slöseri med skattebetalarnas pengar.

Vad gör då den politiska eliten? Jo, man drömmer om kommande blåsiga dagar så att det blir snurr på kraftverken. Dessutom vill man inte tala om att förbränning av skogsråvaror medför ökade utsläpp av CO2 (man väljer att snacka om fossilfri förbränning). Dessutom framförs tydliga propåer om att kommuner och enskilda inte ska ha rätt att stoppa utbyggnaden av vindkraft med hänvisning till natur och miljö (som annars är något heligt). Energikrisen fördjupas och svenska folket tvingas således betala dyrt för de två kärnkraftverk som lagts ned.

Allt detta sker på grund av de teoretiska modeller som IPCC ser i sin spåkula. Många av IPCC:s varningsskrik baseras alltså intepå faktiska mätning (utan på teorier som är enkla att lägga till rätta). Om deras antaganden visar sig vara felaktiga blir följaktligen värmeökningen inte alls så hög eller snabb som FN gärna vill tro (för att med skräck kontrollera jordens befolkning). Då undrar jag – och många med mig – varför inga svenska politiker och medier har lyssnat på raden av hundratals forskare som världen runt kritiserar IPCC:s studier?

Häromkvällen hade SVT en timmes klimatkris på bästa sändningstid under medverkan med de vanliga troende (bla en från Greenpeace samt en som olagligt stoppas trafiken i rusningstid). Dessutom på motsidan (?) en märkligt sammansatt grupp av tekniskt svaga skeptiker. Men inte en enda av de vetenskapligt skolade kritiker som samverkar inom Klimatupplysningen.se eller inom den internationella sammanslutningen Clintel.org. Inte en enda!

Detta kallas av SVT oberoende nyhetsförmedling. De rätta orden är katastrof och intellektuell härdsmälta.

Torsten Sandström

De kloka orden är Esaias Tegnérs. Jag kom att tänka på dem när jag hörde på SR P1 och Kulturnytt idag kl 13. I ett inslag som skulle handla om ”mellanchefer” sade en kvinna som intervjuades följande:

Det finns ett slags teatral metadiskussion kring mellanchefer.

Vad sjutton menar hon. Jag förstår svenska ganska hyfsat, men inte den moderna kulturens kodade fikonspråk. Hur många lyssnare kan tolka vad hon menar. Förmodligen är innebörden något mycket simplare än de ord hon valt.

Jag är rädd för att hon försökt forma en mening som ska framstå som vetenskaplig. Dålig vetenskap bygger enligt min erfarenhet ofta på syften att få något enkelt att framstå som komplicerat. God vetenskap kännetecknas av det omvända, dvs en ambition att tala klartext.

Men det struntar nog kulturredaktionen på SR i (med några kloka undantag, exv Gunnar Bolin). Annars yttrar sig här en liten krets av navelskådare. Antalet lyssnare är dessutom få, dvs personer som liksom jag själv glömt att stänga av radion.

Så blir det tyvärr med public service, dvs medier som folket tvingas betala för och inte själva väljer…

Torsten Sandström

Den politiska diskussionen om en eventuell NATO-anslutning är tecken på såväl något viktigt som något mycket allvarligt. Det viktiga är den framväxande övertygelsen om att det är bråttom för nationen att skaffa sig ett försvar värt namnet. Putins krig i Ukraina har tagit svenska vänsterpolitiker på sängen, trots att Ryssland sedan 2014 ockuperat en stor del av östra Ukraina. Nu står en stor grupp av naiva – fredskramande – från vänstersidan med brallorna nere. På några veckor har en stor del av vänstern tvingats byta åsikt i NATO-frågan. Det är bra, låt vara att åtskilliga är mot anslutning till NATO och hoppas på fred.

Nu över till det allvarliga. Det är att många svenska politiker i många år tillåtit en avrustning nära nog av Sverige, utan att söka skydd hos NATO. Det är alltså frågan om en politisk misskötsel av Sverige som till sin omfattning nästan saknar motstycke i svensk nutidshistoria. Ett dödligt risktagande på den svenska demokratins bekostnad.

Bakgrunden till att såväl socialdemokrater som moderater (under Reinfeldt) rustat ned landet är en form av idealism om att fredens era inletts efter Sovjetunionens fall. Våra finska grannar har däremot inte avrustat. Och danskar och norrmän är rimligt trygga inom NATO. Men den svenska politiska eliten har i huvudsak lagt ned vapnen. Därför mitt tal om en naiv svensk politisk idealism, som medfört storskaliga risker för Sverige som fri och demokratisk nation.

När NATO-beslutet väl fattats är det enligt mening därför tid för räfst och rättarting. Då påföljder saknas gäller det politiskt och moraliskt ansvar. Många måste lämna sina uppdrag! Ett svenskt politiskt etablissemang måste erkänna sitt misstag och vidtaga åtgärder mot fortsatt idealism med åtföljande risk för fredsskador. Det gäller enligt min mening att med rödpennan i statens budget inskrida mot en fortsatt planering för fred i en god värld. Jordklotet är inte en fredsplanet. Här härskar diktatorer vid sidan om demokrater. Människan är inte till sin natur god. Det finns självfallet ingen särskild gen för godhet. En del människor är blida, andra är likgiltiga eller längtar efter makt och ytterligare åtskilliga är hänsynslösa. Sådan är verkligheten.

Därför har faktisk många av vänsterns fredsapostlar länge visat sig farliga för det svenska samhället. Framför allt enögda fredsmissionärer som Jan Eliasson och Margot Wallström bär tillsammans med rader av socialdemokrater sedan åtminstone Olof Palmes tid ansvaret för att vårt land – till skillnad från våra grannländer – drabbats av fredskoma. De namn jag nyss nämnt hyllas just för sin syn på fred som en individuell viljefråga. Vad betyder enskildas vilja om hänsynslösa diktatorer är på marsch? Jo, risken för att nationers dörrar öppnas för fientliga arméer.

Nu måste alltså vänsterns naiva fredsdimmor strykas ur statens budget (och pengar satsas på försvaret). Bort med den farliga drömmen om att alla måste tro på fagra löften från stater som leds av hänsynslösa diktatorer. Jag menar att detta måste ske exv genom stora röda streck i statens biståndsbudget. Varför ska Sverige ge miljarder till Palestina, som de fakto leds av en grupp onda islamister? Varför måste vårt land pumpa in pengar i rader av institut och stöd till fredsorganisationer* som förvaltar den naiva fredsidealism som misslyckats i vårt land genom avrustning utan NATO-inträde? Här behövs förnuft och inte bara drömmar!

Läsaren kanske tror att jag är en krigshetsare och motståndare till fredens sak. Det är jag förstås inte. Även jag vill se mina barn och barnbarn leva i ett fint och gott Sverige. Men för att realisera denna naturliga dröm gäller det att tänka förnuftigt och föra en realistisk politik rörande samhälle, ekonomi och försvar. Den svenska nationens politiker – som nu riskerat att utsätta landet för en allvarlig krigsskada – måste tänka om. Idealismen måste därför kritiseras och ibland hånas. Realism och förnuft är det rätta vägens politik. Ta lärdom av historien säger sund konservatism. Och det håller jag verkligen med om.

Torsten Sandström

*Den naiva fredspropaganda som exv Svenska freds- och skiljedomsföreningen bedriver bör inte – som för år 2021- ges fortsatt statligt stöd (direkt och indirekt) med mer än 6 miljoner kronor per år. En verksamhet som visat sig helt kontraproduktiv med tanke på den skadliga nedrustning som skett. Också ett tecken på Sveriges storskaliga slöseri med skattepengar.

I dagens SvD presenterar Torbjörn Nilsson en devot intervju med EU-minister Hans Dahlgren. Rubriken säger allt om nutidens naiva och politiserade journalistik:

Tar Palmes sista pojke Sverige in i Nato?

Vi får veta hur nära vänsterkarriäristen Dahlgren stått nationalhelgonet S:t Olof och vilka storstilade insatser Dahlgren gjort för Palme och Sverige. Däremot får vi inte veta att Dahlgren varit en frontalperson inom SVT:s nyhetsprogram och på den vägen visat upp vad som i vårt land menas med en politiskt oberoende journalistik.

Men priset vad gäller fjäskig journalistik gentemot en fd kollega tar ändå rubriken. Alltså en antydan – förvisso med frågetecken – om att Dahlgren tar in Sverige i NATO. Jag har aldrig hört talas om någon mångårig kampanj från Dahlgrens sida om ett NATO-inträde. Varken i den fleråriga rollen som statssekreterare på UD eller som statsråd sedan 2019. Han har haft många tillfällen att visa upp påstått mod sedan Rysslands första anfall på Ukraina 2014. Ven har hört Dahlgren sjunga ut om kärleken till NATO? Han har däremot genom sin tystnad bidragit till det svenska försvarets minimala och bedrövliga tillstånd i nuläget. Han borde ju kritiseras för detta!

Tala om vänskapskorruption när Nilsson krypande intervjuar sin äldre kollega Dahlgren. Om de båda är sossar vet jag inte. Men den som skriver såsom Nilsson gör i denna text hamnar definitivt i farozonen för en sådan (s)tämpel.

Som mångårig prenumerant på SvD (för att inte tala om DN!) känns det svårt att se hur åsiktsjournalistiken breder ut sig i nyhetssammanhang. Att texten dessutom är fullständigt okritisk avseende Dahlgrens insatser som klättrare inom S-partiet – från SVT ! – och rörande NATO-meriter är rentav stötande. Fy sjutton skriver jag.

Torsten Sandström

Nästan var dag hör vi en politiker säga att ”vi måste följa forskningen”. I och med att orden kommer ur en politikers mun rör det sig förstås inte om atomteorier eller svarta hål. Uppmaningar till lyssnande gäller samhällsforskning. För den som inte funderat så värst mycket över forskning kan en propå om lyssnade verka övertygande även rörande samhällsfrågor. 

Själv lyssnar jag gärna på naturvetare av olika slag. Det vore egendomligt om jag som vistats vid ett universitet en stor del av mitt liv skulle slå dövörat till. Men om man tänker efter blir det ändå klart att det kan finnas risker med att lyssna på vetenskapen. Inom samhällsvetenskapen sysslar nämligen forskarna med tolkning av olika samhällsdata. Självklart kan en noggrant genomförd tolkningsoperation bidra till ökad kunskap. Men jag tror många inser riskerna med att data inte samlats in på ett betryggande vis. Eller att forskaren inte är neutral, utan vinklar data vid sin tolkning, så att utfallet blir som han eller hon personligen önskar politiskt sett. 

Jag skriver detta pga att uppmaningar om lyssnande främst sker avseende två forskningsfält. Det ena rör åtgärder för att styra upp en svensk skola som kört fast och inte ger de resultat som vi önskar. Det andra rör klimatforskning, där stor oklarhet råder. 

Vad gäller pedagogiken ställs vi inför renodlad samhällsvetenskap. Här är det närmast omöjligt att oberoende, dvs utan att klargöra sina politiska basvärderingar, uttala sig om nyttan av betyg, kunskapsinlärning, läxor mm. De många pedagoger som under årens lopp ändå gjort tvärsäkra analyser – och fått svenska skolmyndigheter på sin sida – har enligt min mening kört skolan i botten. Detta har också bekräftats genom rader av OECD:s så kallade PISA-mätningar. Därför bör pedagoger ställas till ansvar för sina dåliga råd. Och de politiker som inhämtat dåliga råd måste skämmas. Men det gör de ju inte. Ty rådgivningen harmonierar med beslutsfattarnas egna politiska åsikter.

Svårare är det att ta ställning till lyssnandet på klimatforskare. En del av forskningen avser naturen, dvs förändringar på jordytan och sfärer ovanför den. Här kan hårda data tas fram och analyseras. Allt tyder på att växthusgaserna är under tillväxt sedan ganska många år. Det godtar jag. Här lyssnar jag helt klart på forskarna. Men mycket svårare är det att bedöma ökningstakten samt effekterna av ökad CO2. Här kommer nämligen olika samhälleliga ställningstaganden in i bilden.  Avgörande är som jag ser det dels tidsfaktorn och dels nya tekniska lösningar för framställning av god elenergi. Om vi talar om risker 50-100 år framåt i tiden vet vi alltför litet om hur klimatet då ser ut. Därför tror jag att vi kan vara ganska säkra på att alarmistiska uttalanden om en kris inom 1-20 år måste ses som kraftigt politiskt vinklade. Sådana forskarråd ska man vara mycket försiktig att lyssna till. 

En och annan läsare känner sig nog förvirrade av mina ord. Du undrar: vilken forskning ska jag då lyssna till? Mitt svar är att det gäller att hålla huvudet kallt och försöka avgöra om ett uttalande är huvudsakligen baserat på samhällsdata eller på fakta om vad som sker på jorden eller sfärer därovanför. Klimatexemplet visar att detta kan bli knepigt, ty där möter vi dels uttalanden om att samhället ska omställas, dels att detta måste ske pga en CO2-tillväxt under en tidsrymd som är mycket osäker. 

Min slutsats är att man inte ska lyssna på pedagogisk forskning rörande fenomen som gäller exv nyttan av betyg, kunskapsinlärning eller läxor. Här ska varje beslutsfattare försöka bortse från sina egna politiska drömmar och bygga ett ställningstagande på sunt förnuft och erfarenheter hos allmänt sett kloka människor med erfarenhet från skolan. Råder osäkerhet är det många gånger bättre att välja en sedan gammalt beprövad lösning, än att lyssna på en politisk fantast. 

Vad gäller klimatet måste vi också försöka navigera med hjälp av eget och andras sunda förnuft. Naturvetarnas observationer väger som sagt tungt rörande CO2, men slutsatserna är ingalunda överensstämmande. IPCC och FN sysslar med modeller eller hypoteser. Kritikerna pekar däremot på mätdata, som inte är alarmerande. Men framför allt måste vi göra klart för oss vilken tidsram en problemlösning avser. Att vi måste bekymra oss över klimatet tycker jag verkar rätt. Men alarmismen uppfattar jag som ett utslag av politiska överdrifter från grupper som inte tänker kyligt och klokt, utan driver diskutabel egen åsiktspolitik. De har en egen politisk agenda helt enkelt.

Som vanligt hoppas jag på ett öppet samtal och en god portion sunt förnuft. Redan upplysningens goda tänkare, med Diderot i spetsen, gjorde det. Det räcker många gånger fortfarande.

Torsten Sandström

Publicerad 2018-12-20, nu något omarbetad.

DN har nyss besökt Sveriges mest skadliga* före detta näringsminister Maud Olofsson i hennes hem i Norrböle. Som vanligt saknar hon grepp om den politiska verkligheten. Hon tycks mena att hennes C-parti befinner sig nationens centrum då hon menar att demokratin angrips från både höger och vänster. Som vanligt är hennes analys skarp som en smörkniv av trä:

– Det sitter en massa självupptagna jävla gubbar och bestämmer över vad kvinnorna ska göra. Man kräks när man lyssnar på dem, säger hon.

Hon artikulerar självmant feminismens problem. Brist på kunskap, nyanser och förankring i verkligheten. Och någon självkritik avseende egna katastrofala misslyckanden är förstås inte att vänta.

Centerpartiet har visat sig vara en landsfara genom såväl decemberöverenskommelsen som jöken. I åtta års tid har partiet lämnat plats åt sossarna och som vederlag fått en handfull löften om bondereformer. Så går det när Annie Lööfs gäng lovar att driva borgerlig politik. Därför måste C dödskallemärkas i hösten val. Därför ska du rösta på ett borgerligt parti som kan driva handfast politik för Sveriges bästa!

Torsten Sandström

* Jag tänker på hennes makt över statens företag, exv genom besluten om Vattensfall företagsköp i Holland med mångmiljardförluster som följd. Så går det när affärer ska drivas med feminin kompetens från Hushållningssällskapet i Norrböle.

I en rättsstat ska en lag vara tydlig och alltså ha en förutsebar räckvidd. Medborgarna ska kunna räkna ut hur lagen kan beröra dem själva och vilka följderna alltså kan bli. Domstolar ska enkelt kunna tillämpa lagen.

Jag menar att svensk lagstiftning i åtskilliga fall inte uppfyller detta rättsstatliga krav. Det har att göra med en maniskt politiserade ambition att lagstifta mot alla tänkbara samhälls- och individproblem. Samt att kritiska jurister inte skriker till, vilket ändå händer, men inte bekymrar korttänkta politiker nämnvärt.

Den svenska arbetsmiljölagen, AML, är ett exempel på en lagstiftning som kan användas på närapå vart enda samhällsproblem. Det går att påstå att en arbetsgivare – privat eller offentlig – i sin verksamhet utsätter sina anställda för skador av de allra mest olika slag. Vi har nyligen sett hur en fackförening funderar på att anmäla Polismyndigheten till Arbetsmiljöverket för de risker som ett stort antal anställda utsatts för under påskens kravaller. Klanbrottslighet förvandlas på så vis till en en fråga om arbetsvillkor (som samhället och polisen redan noga känner till). Jag har själv sett ett fall där en rullstolsbunden bibliotekarie i Simrishamns kommun anmälts som ett arbetskadeproblem i och med att andra anställda på biblioteket tvingades utföra visst arbete som den handikappade kollegan inte klarade av (högt upp på bokhyllorna).

Orsaken till att AML framtonar som landets i praktiken överordnade lagstiftning är dess vidsträckta tillämpningsområde. Lagen gäller för allt arbete i landet, utan att vissa särskilt beaktansvärda undantag görs för exv skolor, sjukvård, polis, försvar osv. Dessutom gäller lagen inte bara fysiska risker på grund av farliga maskiner, verktyg och tekniska eller kemiska risker. Även en lång rad psykiska risker – mer eller mindre långsökta – som en anställd kan drabbas av omfattas av AML. Att detta medför en lång rad rättsliga tvister blir såklart följden.

Tekniskt är det såvitt jag förstår möjligt att låta det offentligas myndigheter bära ett särskilt internt ansvar för skaderisker i sin miljö, något som de redan har och för övrigt kan preciseras (eller begränsas) genom lagstiftningen för skolan, vården, polisen mm. Vad gäller psykiska skaderisker kan AML:s tillämpning begränsas till situationer där risken är uppenbar eller likande.

Av politiska skäl vågar inte lagstiftaren begränsa lagstiftningens räckvidd. Den framstår som orubblig grundlag. Reglerna är ju beställda av fackföreningar som vill visa sig på styva linan för att rekrytera nya medlemmar. Främst ansvarig är förstås S-partiets på grund av dess betongallians med sina underorganisationer, där fackföreningarna givetvis är centrala kuggar.

Jag menar att en kommande borgerlig regering måste våga ta itu med många juridiska surdegar som år av sossemakt skapat. Det tycks dock inte som om det inom borgerligheten finns någon kritisk ådra vad gäller värnet för rättsstaten. En trolig förklaring är att landets politiska elit har en stor samsyn om lag och samhälle. Låt gå är därför lugnare för den politiska klassen än hands-on till skydd för rättsstaten. Det är enklare att låta byråkratin och regelmängden växa än att röja i djungeln av dysfunktionell lagstiftning. Detta är en viktig anledning till att antalet svenska strukturproblem tornar upp sig.

Sverige har således blivit något av en juridisk bananstat. Främst syns detta i avsaknaden av straffregler rörande ett effektivt tjänsteansvar för den offentliga sektorn. Men även AML är ett avsevärt problem som sossestaten själv beställt.

Torsten Sandström

På första maj i år är det som vanligt dags för sossarna och vänstern att lova nya köp av röster inför höstens val. Nu gäller det att betala mer till personer som inte arbetar. Statsministern lovar att permanenta den tillfälliga 80% ersättningsnivå som gällt under nedstängningen för coronavirus. Reformen under corona var lämplig för att hålla samhället igång temporärt. Men inte nu, för framtida drift av ett redan dysfunktionellt Sverige.

Dessutom. Förutom 80%-garantin lovar såväl sossar som V-partiet högre pensioner till pensionärer och även till dem som inte ens jobbat i vårt land. Alltså ytterligare löften om köp av röster i höstens val.

I båda fallen avser således vänsterns att favorisera dem som är arbetslösa respektive inte intjänat pensionsrätt genom tidigare arbete. Signalen kan inte bli tydligare: satsa inte på jobb – du kommer ändå att bli försörjd av staten till 80% av din tidigare lön. Efter skatt blir skillnaden mellan den arbetande den som går på a-kassa försumbar!

Ett starkare vallöfte kan knappast ges till landets medborgare. 80 % av lönen och rätt till förskola för barnen med 15 timmar i veckan! Vilket incitament finns kvar för att jobba vitt (öppet) om grundförsörningen är så hög och skillnaden mot full lön snabbt vägs upp genom fritid, svarta extraknäck och brödbakning eller andra hemsysslor? Vilket underbart incitament att flytta till Sverige – från utlandet – för att få pengar för dagen!

Det tycks därför som om s-partiet nu nått vägs ände. Den minoritet av befolkningen, 16% som betalar statlig inkomstskatt (jfr däremot moms), ska alltså tvingas att jobba än mer för att försörja alla de som kommer att utnyttja sossarnas röstköp inför valet i höst, för att sluta jobba och stanna hemma för att se på teve eller ägna sig åt annan improduktiv verksamhet för samhället. Alltså ska en mindre del av folket på sikt betala den större del som inte jobbar. Löftet till lättjefulla kan knappast bli tydligare: det lönar sig inte för dig att anstränga sig – du kan ändå räkna med att få ut rejält mer än 80% av din tidigare inkomst.

Med ryggen mot väggen tvingas alltså sossarna till reformer (deformer) som är skadliga för den svenska nationen. Löftena utfärdas enbart i ett syfte: att s-partiet ska lyckas klamra sig fast vid makten över regeringsmakten. Det är möjligt att löftet kan gå hem genom ett tillräckligt antal röster i höstens val. Men det hela är tydligt tecken på missbruk av svensk demokrati i och med att befrielsen från skyldighet att arbeta kommer att få allvarligt samhällsskadliga effekter. Vi ser alltså att socialdemokratin är beredd att göra nära nog nog vad som helst för att behålla makten. Det är sannerligen bedrövligt.

Svenska nationens bäst-före-datum datum är passerat.

Torsten Sandström

Landets stora krets av naiva fredsälskare på vänsterkanten staplar argument mot en svensk NATO-anslutning. Dagligen hör vi att ett snabbt inträde inte medför någon garanti för skydd över huvud taget och i vart fall inte under tiden för väntan på att NATO:s medlemmar säger ja. Så är det förstås, vi vet inte detta.

Men vad vi vet är däremot att Sverige idag – med ett nära nog avvecklat försvar – inte har minsta chans att kämpa ned ett ryskt anfall. Det vet vi. Vi vet också att ryssarna på några timmar eller dagar skulle kunna erövra Gotland, för att få en åtrådd strategisk position i Östersjön.

Gruppen NATO-fiender agerar inte bara naivt, utan också vårdslöst i sitt envisa tal om att avvaktan krävs med ett svenskt NATO-beslut. Bland gruppens medlemmar finns de som inte höjt rösten mot svensk nedrustning. Alltså de personer som försatt Sverige i dagens prekära försvarspolitiska knipa. Åtminstone sedan Putins anfall mot Krim och östra Ukraina har vi känt till risken för ett ryskt anfall mot Sverige. Putin struntar i lag och rätt. Han är hänsynslös.

Det är så enkelt att drömma om fred. Vem vill inte det. Men drömmar om fred är enligt min mening något allvarligt i en ond rysk närhet.

Torsten Sandström

Gäsp! Man blir så trött. Varje svenskt medium har en armé av journalister som värnar om vänsterns intressen. Ämnesval, intervjupersoner, krönikor och framför allt slutsatser som talar för socialdemokraterna, vänsterpartiet eller Mp. Alltså är det svenska folket under vänsterjournalisternas ständiga dressyr. Okej, det finns anständiga skribenter, som avviker från bönemötets linje. Men de är tyvärr få.

Just nu tänker jag på en bok som skrivits av Andreas Cervenka. Hans budskap är att höga inkomstskatter inte har stoppat miljardärsklicken i Sverige från att växa. Över detta är Cervenka frustrerad. Besvikelsen har fått honom att skriva boken ”Girig-Sverige”.

Jag vet inte hur man ska bemöta hans analys. Är svenska finansiärer girigare än de man möter utomlands? Vem kan tro att höga skatter är någon slags patentmedicin för att få ett bättre företagande i Sverige?

Det vi ser är en typisk vänstermedial svensk åsiktsprodukt. Jag menar att Sverige visst har en rad problem. Men det rör sig inte om alltför låga skatter. Utan tvärtom av en vänsterpolitik, som inte lyckas lösa nationens stora strukturfrågor. I stället väljer vänsterns att värva röster genom riktade skattebidrag till potentiella väljare. Att lösa strukturproblemen tycks nämligen alltför konfliktfyllt. Då är det enklare att peka ut aktieägare som giriga, dvs de personer som leder företag som betalar schyssta löner till sina anställda. Det Cervenka sysslar med rör sig om en typ av vänsterpopulism. Att det finns rika i Sverige betraktas som orättvist, trots att de normalt betalar skatter som skulle få vanliga svenskar att blekna.

Därför får Cervenka uppmärksamhet av horden av vänsterkollegor. Han skriver det som journalistkåren (dvs dn stora grenen till vänster) tycker. Jag har levt länge i Sverige och noga följt landets politiska utveckling. Visst finns det direktörer som berikar sig. Men ett större nationellt problem är faktiskt nationens kår av journalister, som i samlad takt marscherar åt vänster för att förmå befolkningen att satsa på ännu mer av den vänsterpolitik som skapat rader av strukturella problem, nu senast avsaknaden av försvar då ett krig från 2014 fördjupas allvarligt.

Det är inte mer politik Sverige behöver, utan mer frihet för enskilda och företag att själva bestämma över sina egna pengar. Ifall någon är girig i Sverige så är det vänsterns politiker som inte löser landet problem, för at i stället via statsbidrag köpa röster i höstens val, så att de kan väljas om.

På tal om vinningslystnad. Om den svenska nationen en regering – som inte påhejats av en journalistkår på vänsterkanten – hade förmodligen en mer resultatinriktad politik blivit följden. Cervenka representerar därför nationens grundläggande svårighet att lösa en lång rad av svåra strukturproblem. Och så har han mage att klaga över girig-sverige! En spekulation i vänsterpopulism är just vad det är fråga om.

Torsten Sandström

I dagens DN Debatt har Adam Danieli och Benjamin Dousa, båda från Timbro, en fin text om hur betongsveriges sossar kontrollerar höstens valrörelse, se länken nedan. Följande mekanismer nämns av de två (i mina korta sammandrag):

1 Partiets kassa är överlägset störst störst, exv genom lotterier.

2 Fackföreningarna backar upp s-partiets maktställning, delvis genom svensk lagstiftning (eller avsaknad av reglerande sådan rörande ideella föreningar).

3 Hyresgäströrelsen backar upp S med makt och pengar.

4 En snedvriden utnämningspolitik skapar stöd för sossarna.

5 Svenska domstolar – exv AD och Hyresnämnder – ger sosssepampar makt över pengaflödet till S.

6 slussar pengar till ABF och andra sosseorganisationer

Det dom skriver har jag och även andra delvis sagt länge. Sossarna har byggt en hajbur som stänger sina politiska konkurrenter. Det skett länge. Och riskerar att hända i höst. Att det sker med staten och lagstiftningens hjälp är inte förenligt med en europeisk rättsstat!

Läs mer om detta i boken på bilden ovan!

Torsten Sandström

https://etidning.dn.se/p/dagens-nyheter/2022-04-30/a/sa-snedvrids-valrorelsen-till-socialdemokratisk-fordel/2357/529355/27960195

Hörde häromdagen en intervju på ett statsfinaniserat tevebolag, med en kvinna som framställer sig som ”språkvetare”. Personens ifråga har alltså studerat några kurser i svenska på något universitet.

Hon utlät sig om en språkfråga som jag nu glömt bort (kanske rörde det sig om flummet kring ”särskrivning/sammanskrivning” i svenska språket). Men det som väckte mitt intresse var att hon – utan direkt samband med ämnet – plötsligt uttalade att hon var ”lesbisk”.

Det är inte hennes val av sexuell inriktning som förvånar eller irriterar mig. Hur kunde den det? Jag har flera goda vänner som är homosexuella. För mig får alla göra sina val av sexinriktning. Den måste givetvis även få offentliggöras genom sedvanliga annonsering om äktenskap mm. Det som retar mig är själva fenomenet att en fråga för individen plötsligt basuneras ut som en samhällsangelägenhet. Det sker som det mest naturliga i världen. En privatsak (i grunden) förvandlas således till ett publikt eller medialt ärende.

Om jag extrapolerar hennes offentliga uttalande kan mycket märkliga saker inträffa. Exv att en kung säger i sitt nyårstal till folket att han är bög. Eller att en domare skriver under sin dom med angivande av sin sexuella position eller hudfärg. Eller att en person på en valsedel i stället för yrke anges som transsexuell. Många andra märklig effekter kan den nya individualismen ge upphov till då den nu sprids som en löpeld.

Min inställning må vara traditionell eller konservativ. Men om gränsen mellan det privata och det publika suddas ut riskerar det offentliga att drabbas av en våg av helt ovidkommande intimitet inom det publika livet. Den form av vulgära offentlighet som Aftonbladet och Expressen säljer sina lösnummer på. Dessutom hjälper medierna individer att sälja ut sig själva, sitt innersta.

Torsten Sandström

Mina upprepade anfall mot den svenska politiska klassen kan behöva en förklaring. Det rör sig inte om att jag anser klassmedlemmarna som onda människor. Inte alls, de flesta är säkert hyggliga. Men deras agerande styrs av ambitioner som kolliderar med uppgiften att driva förnuftig politik. Nämligen egots och den egna gruppens intressen. Det är faktiskt logiskt att en människa vill trygga sin ekonomi och status. Men det blir så fel när det gäller just politiker, som har till uppgift att på bästa sätt verka för samhälle och demokrati.

Det är uppenbart problematiskt om ledamöter i offentliga organ vägrar att prioritera politiska positioner som kolliderar med den egna klassens intressen. Likaså att förnuftiga sociala och demokratiska lösningar tenderar att väljas bort. I stället ser vi ofta satsningar på populism, där typexemplet är bidrag som formats för att locka väljare. Vidare lämnas dessutom komplexa politiska surdegar åt sidan, i stil med beskattningen av villor och bostadsrätter, trots att rådande system riskerar att skapa finansiella kriser samt bygga djupa klyftor mellan bostadsresenärer och andra, som inte tillåts bli rika på sitt boende.

Att en politisk klass existerar måste anses fullt klart. Politik har blivit ett yrke från skolan till livets slut. Rekryteringen sker ofta på grund av familjetillhörighet. Äktenskap mellan politiker är vanliga. De ekonomiska villkoren är mycket goda. Karriären leder från skola, via fackföreningar till först kommuner, sedan till landsting och därefter till riksdagsplats som knapptryckare. Partiernas styrelser agerar nämligen adelshus åt tryckarna. Och karriärens slutpunkt är som bekant för elitens del glassiga pensioner och uppdrag på den internationella scenen. Att få talar om klassbildning är alltså enbart ett utslag av politisk korrekthet.

Att även en juridisk klyfta byggts mellan den politiska klassens intressen och väljarna avspeglas i grundlagsregler om val samt i frånvaron av punktvisa bestämmelser om direkt demokrati i vårt representativa system (regler som finns i andra rättsstater). Detta blottläggs omedelbart om man ser på vårt system med val på parti där, partiernas kanslier nominerar valsedlar med listor på ledamöter till riksdagen för de kommande fyra åren. Följden blir att väljarna ges alltför begränsade möjligheter att göra sin röst hörd, så att en misskötsam kandidat petas eller en impopulär lagstiftning hamnar i soptunnan (efter folklig begäran om obligatorisk omröstning). Ifall sådana folkliga röster gavs utrymme – något som svensk lag idag alltså hindrar – skulle partierna och den politiska klassens medlemmar leva ett avsevärt mer otryggt liv, ekonomiskt och socialt.

Genom röstning på riksdagspartier (och i grunden inte på en person som i Finland) – samt frånvaron av folklig rätt att via tydlig opinion stoppa en lag som är på gång – säkras med andra ord den politiska klassens position. Förslag om en vidgad direkt demokrati strider nämligen mot klassens gemensamma intressen. Trots att ökad demokrati i hög grad är något som behövs i vårt land.

Även i övrigt främjar klassens intressen politiska beslut som motverkar en mer fri och effektiv demokrati. Dagens svenska statliga partibidrag är sannerligen inte något som bidrar till ökat folkligt engagemang. Men bidragen kompenserar för ett katastrofalt tapp av betalande partimedlemmar. Bidragen fungerar som den politiska klassens hjärtstartare, genom att nya partibildningar får en brant uppförsbacke. Vidare är regler om rotation för ledamöter i Riksdagen – efter en eller två valperioder – förmodligen något som folket önskar, men i högsta grad något som den klass jag nu kritiserar vill undvika.

Det brukar sägas att goda politiska villkor är nödvändiga för att få fram kompetens inom politiken. Något kan det ligga i detta. Men om man ser hur politiker idag rekryteras via en intern karriär – och inte pga hög utbildning eller god erfarenhet – så förändras bilden. Dagens politiker är inte de vassaste knivarna från folkets stora kökslåda! Personligen menar jag att Riksdagens ledamöter (gärna färre till antalet) ska ha mycket bättre ekonomiska villkor under en kortare tid, på grund av rotation. Och sedan tvingas konkurrera med alla andra svenskar om sin försörjning.

Det gäller nämligen att i grundlag motverka framväxten av en klass av politiker med egna intressen. En klass som riskerar att bygga hinder för en effektivare folklig demokrati. Den omdiskuterade sk 4%-spärren kan tyckas odemokratisk då nya partier stängs ute, men spärren främjar möjligheten att bilda effektiva Regeringar. Enligt min mening vore det nog bättre om grundlagen ändrades så att majoritetsval i enmansvalkretsar infördes, i stil med det brittiska systemet. Där växlar makten i praktiken ganska ofta.

Även om den politiska klassens medlemmar må vara hyggliga människor, har de skapat en nationell försvarsmur i betong, som motverkar att folkliga rörelser gör anspråk på att styra riket. Det är just därför som framväxten av politik som yrke – och lagregler som motverkar en mer effektiv demokrati – måste kritiseras.

Historien visar att eliter tenderar att bita sig fast. Men den lär oss också att dysfunktionella maktstrukturer kan förändras om folkliga krafter släpps lösa.

Torsten Sandström

Alla med historiska kunskaper känner till V-partiets eländiga historia. Partiet har förr i tiden officiellt hyllat Sovjetstaten och därmed morden på miljoner och åter miljoner ryssar. V har i åratal befäst S-partiets maktställning i Riksdagen, något som gett många V-ledare feta uppdrag i svenska staten. Numera har V bytt namn från SKP och börjat smyga med drömmen om kommunism, som dock ännu Dagostars ungdomsförbud har inskrivet i sina stadgar. Ett förbund som hon själv lett.

Däremot känner ganska få till att V av Stalin och hans mördaranhang i gåva fått nuvarande partihögkvarter på Kungsgatan 84 i Stockholm. Idag är fastigheten värd mer än 100 miljoner kronor. Bakom en rödmålad grind – en sann gated community – tronar Dagostar själv. Som rena kapitalister förvaltar partiet stora ytor i huset i syfte att inbringa vinst. Ändamålet helgar medlen. Att teori inte betyder något i praktiken bekymrar sällan kommunister. Se länken för mer information.

Idag vet vi att Putins krig i Ukraina baseras på tankar med rötter i Stalins ideologiska syn på det ”stora” ryska riket. Mot Putins brottsliga krig står NATO via stora insatser av vapen. Putins hot mot ett avrustat Sverige gör ett omedelbart inträde i NATO nödvändigt för svensk del.

Men det tycker inte Dagostar och V. Man vill vänta på en svensk folkomröstning. Helst efter hösten val. Kanske ska Dagostars vägval ses som en sentida pay-back till Putin, som idag för Stalins solkade fana runt jordklotet? Att Putin och Dagostar tillhör samma andas barn är dock helt klart.

Torsten Sandström

https://norran.se/ledare/artikel/nar-stalin-fixade-lyxfastighet-till-vansterpartiet/4r18dwxl

Rysslands folk har ovetande blivit en internationell paria genom sin statsledning. Visserligen backas Putin upp av många folkrika nationer – direkt eller indirekt, såsom China, Indien, Brasilien och en rad auktoritära regimer. Men ändå är Putins beredvillighet att tillåta sina soldaters skamliga övergrepp på Ukraina och dess medborgare något som kommer att sätta synnerligen mörka spår i framtidens historieböcker.

För mig personligen är det ett skrämmande faktum att Ryssland leds av en juristutbildad Putin. Förvisso är hans examen stämplad under sovjettiden och därför inte mycket värd. Men ändå blir diktatorn Putin en skymf mot tanken om en stat under rule of law. För honom är juridiken i bästa fall en fråga om rule by law, dvs där det avgörande inte är att rättsstatens ideal efterlevs, utan att det räcker med att den ryska lagens förvrängda bokstäver åtlyds. En stor skugga vilar över den ryska nationens jurister, som faktiskt kan vägra att tillämpa regler som gör att samhällets fiender regerar medan dess sanna vänner sänds till fängelser. Klart är dock att Putins motståndare framstår som fru Justitias rättrådiga tjänare. All heder åt dessa modiga kvinnor och män!

Den som ser hur staten härjas i Ryssland borde ta sig en rejäl funderare över om det inte finns möjligheter att bygga ut den svenska rättsstaten, så att den fungerar bättre. Tydligast syns tecken på dysfunktioner i att ett effektivt påföljdssystem saknas mot lagvrängande politiker och deras stora svenska byråkrati. Också i att domstolar för lagprövning inte finns samt att tillsättningen av högre domare ännu sker genom politikernas medverkan. Det övergripande problemet är en stegrad sammansmältning mellan beslutsfattande inom politik och myndigheter. I mina bloggar försöker jag visa på hur rättsstaten kan värnas. Samt hur den svenska demokratin ska kunna förstärkas. På så vis blir negativa exempel som Ryssland märkligt nog nyttiga.

I höstens val kan du själv göra insatser. Sprid kritiken från alternativa medier till vänner och arbetskamrater! Övertala C-röstande närstående att i stället välja ett rejält borgerligt parti! Det gäller nämligen att rösta så att Annie Lööfs farliga vingelpettrar inte än en gång kommer att rädda sossarna kvar vid statens roder. Så sitt inte bara och klaga – kom igen!

Torsten Sandström

Det finns inte minsta skäl för att staten ska dra in mer skattepengar bara för att priserna på mat, drivmedel och el stiger! Den högre skatten blir ju en sten på folkets börda. Därför borde varje politiker arbeta för en sänkt skatt på konsumtion i tider då människor har det svårt att familjens budget att gå ihop.

Alla vet att sossarna alltid vill dra in mer skatt än vad som egentligen krävs. Partiets styrs ju av tanken att köpa röster vid bidrag. Ökad skatteintäkt är lika med ökade bidrag , som i sin tur är lika med nya röstköp. Detta är därför S-partiets målsättning nummer ett.

Men alla borgerliga partier borde idag genast välja sänkt skatt. I stället för dårskapen som som nu gäller, dvs nya statsbidrag för folk i dyrtider. Det svenska sjukdomssyndromet lyder alltså: för att kunna betala skatt måste du få bidrag från staten.

När det gäller ägare av privatbostäder kan märkligt nog räntor – som behövs för upplåning utöver låntagarens förmåga – till 30% dras av på skattsedeln. Alltså skatteavdrag för självvald konsumtion. Någon motsvarande bonus finns inte för vanliga människor, som bor i hyreskåkar och inte får bostadsbidrag.

Summan av kardemumman är att Sverige sedan länge behöver ett nytt skattesystem. Det vågar inte den politiska klassen ta itu med. Därför lider nationen under en skamfilad skatterätt.

Torsten Sandström

Var dag rapporterar svenska medier om dåligt väder runtom i världen. Det är ingen hejd på hur illa det är – för mycket vatten eller för lite, vinden blåser av sjutton eller så står den stilla. All som sker tolkas negativt och som att klimatet är orsaken. Man skiljer definitivt inte mellan väder och klimat. Det förra fenomenet är i vetenskapens värld kortsiktigt (c:a 10 dagar), medan det senare är långsiktigt (flera decennier). Men det struntar landets kår av journalister i. Allt som händer mitt i veckan tolkas som orsakat av klimatförändringar.

Att tolkningen är enögd har sin logiska förklaring. IPCC:s budskap – som riggats av FN- rör förmedling av ett politiskt budskap (klädda i ord om klimat). Det rådet nämligen inte konsensus inom vetenskapen om CO2-effektens omfattning eller timing. Därför agerar de troende som frälsningsrörelser alltid gjort. Man blåser upp skeenden i närtid – nu vädret – så att de blir framtida världskatastrofer.

På så vis överskuggas de verkliga förklaringarna till uppvärmningen samt dess utveckling i tiden. Allt väder blir krisskeenden för dagen vilka anses bero på klimatet. Det är bedrövligt att motståndarna till IPCC:s skräckrapporter aldrig ges medial plats, så att en kritisk diskussion upptår. Inte en sida i pressen. Inte ett ord i radio. Och teve är helt tyst om den vetenskapliga kritik som finns inom olika internationella organisationer. Men tystnaden är logiskt. Troende är i princip enögda. Det gäller även politiska klimatevangelister.

Torsten Sandström

Våldet mot polis- och blåljuspersonal tydliggör flera allvarliga fenomen i det svenska samhället. Först och främst att den svenska rättsstaten inte respekteras av invandrande islamister. De kräver – med all rätt – att deras religionsfrihet ska respekteras samtidigt som de vägrar att erkänna andras frihet att yttra sig och demonstrera. Och för sin kamp tar de till grovt olagligt våld mot ordningsmakten, flera än hundra poliser uppges skadade.

Dessutom utspelas det hela mot en polis som av politiker och chefer sagts till att inte ta till hårdhandskarna för att värna angreppet på rättsstaten. Det anses uppenbarligen bättre att av stryk än att göra det som rättsordningen säger: upprätthåll rättsstaten även om det kräver hårda tag och även dödsfall inom en grupp som struntar i svensk lag.

För det andra ser vi hur politiker och medier förfasar sig över Ebba Busch sanna fråga varför hundra poliser skadat men inte någon olaglig våldsverkare. Busch´ undran uttrycker enligt min mening rättsordningen syn på vad som bort ske när huliganer olagligt tar sig rätt och dessutom utövar grovt våld.

Men reaktionen mot Busch från politiker och medier är ett uttryck för det svenskan samhällets vanliga kravlöshet. För ordningsmakten gäller striktaste återhållsamhet trots allvarligt hot och blodiga skador, medan våldsverkare ska ha rätt att behandlas med silkesvantar. Enligt rättsordningens syn på saken gäller det omvända. Nämligen polisens rätt till våld i nödvärn, samt angriparnas skyldighet att tåla vapenvåld i en mycket allvarlig situation. Det är också upp- och nedvända världen att Polisförbundets ordförande Lena Nitz är upprörd över alltför hårda bud från Busch´ sida (hon är mer politiker än jurist).

I kriser av detta slag blottläggs allvarliga brister i ett samhälle. Vem bär ansvar enligt lagen för krisen? Vad är lagens inställning avseende ordningsmaktens rätt till motreaktion. I Sverige förmår varken ledande politiker på vänsterkanten eller flera av deras hantlangare inom medierna föra en principiell diskussion. Så när Busch – liksom barnet som ser sin kung naken – säger sanningen så möts hon av våldsam kritik.

Det vi ser är PK-ismen i sin värsta form. Det är ren populism att ösa ovett över Busch samtidigt som huliganerna måste värnas. Händelsen visar hur ansvarslöshetens svenska samhälle fått ett nytt ansikte och ett nytt lågvattenmärke. Enligt min mening proklameras vänsterliberalismens credo: utkräv varken ansvar av den lilla människan eller av de myndighetspersoner som är satta att sköta det svenska samhället.

Att tesen är en frontal kollisson med den vanliga synen på en rättsstat är solklart, särskilt i en situation som rör grundläggande fri- och rättigheter i samhället.

Torsten Sandström

Efter att så länge som jag kan minnas ha spelat en svensk fredsfars – med påståenden om att fridens tecken och symboler är avgörande – har Socialdemokraterna på två veckor helt bytt fot. NATO-nästa!

Det är bra. Men för bara en handfull veckors sedan talade statsminister Annika Andersson om att en svensk NATO-anslutning skulle få destabiliserande effekter för regionen. Nu gäller snart motsatsen.

Ledande sossar är därför nu upptagna med försöka sprida dimridåer över tvärvändningen till en förnuftig svensk säkerhetspolitik. Hurtiga orakel som Margot Wallström delger svenska folket – om det orkar lyssna – nyheten om att hon är på väg att stödja en svensk NATO-ansökan. Wallström som bara häromveckan gått i spetsen för vänsterns fredskramare som tror att bara några fridfulla ord på ett papper – en internationell överenskommelse – skulle stoppa en diktator som Putin från att anfalla ett fredligt folk. Han, som just nu är ansvarig för storskaliga krigsbrott i Ukraina! Wallström orerade om att NATO-kramarna pinkade på Sverige och hennes parti. Sossarnas mångåriga och urbota idealism har alltså försatt den svenska nationen i en ytterst prekärt militär situation.

Vem minns inte att orden från sossarnas sk försvarsminister – dalmasen som vägrat göra värnplikt – om att han inte skulle kunna tänka sig att vara minister i en regering som går med i NATO? Det är snart dags för honom att meddela partivännerna och svenska folket sin avgång! Det är faktiskt rena skandalen hur sossarna misskött svensk säkerhetspolitik, genom sin naiva barnatro om att Putin och andra diktatorer avser att hålla sina ord. Förvisso med viss uppbackning från ett nästan lika naivt M-parti under Reinfeldt.

Enligt min mening är det som sker en grund för regeringsskifte. Men i Sverige händer inte detta utan nederlag i val. Betongpartiet sossarna sitter kvar och styr landet med mindre än 30% stöd från nationens väljare. Att det tillåts ske med hjälp av V, L, C och Mp är en lika stor politisk skandal.

Man kan därför säga att Sverige är nation som är skadad av politiska skandaler. Svenska folket är således skandalskadat.

Torssten Sandström

Du minns kanske den biskop som på morgonradion hälsade alla yrvakna med ”God morrgon guud!” Nu ett likande budskap. Dagens Industri intervjuar nämligen idag Svenska kyrkans chef för förvaltning av dess markinnehav. Ett jättelikt fastighetskomplex på omkring 400.000 hektar. Ett av landets största innehav.

Liksom sin chef ärkebiskopen är förvaltaren indoktrinerad av nutidens heliga hållbarhetsideologi. Därför är det alltså knappast fråga om någon aktiv förvaltning han sysslar med. Han säger :”Eftersom vårt perspektiv är oändligt och vi vill ta ett ansvar för skapelsen är det självklart att sträva efter så liten påverkan som möjligt”. Di tolkar hans credo rörande kyrkans skötsel av marken så här: ”Jätteägaren vill inte röra sin skog”.

Med Guds hjälp vill förvaltaren således driva skogsbruk. Hållbarhetsnormen blir förstås en passande del av hans evangelium. Den omfattar Jordens hela klot. Den är oklar både till sin språkliga betydelse som sin vetenskapliga grund. Alltså precis som de bibliska teser som Svenska kyrkan och chefen själv hyllar.

Jag är en lycklig icke-medlem i Svenska kyrkan. Rent ekonomiskt ett klokt val, såvitt jag kan bedöma innan jag nått skärselden, med tanke medlemsavgiften höjd i relation till substansen samt organisationens flummiga syn på hur existerande förmögenhet ska skötas.

Nu kan man ju säga att kyrkans historisk bakgrund i påveväldet talar för att pengar ska rulla och att medlemmarnas ska plundras. På så vis för givetvis såväl Svenska kyrkans ärkebiskop som dess skogschef en trist tradition vidare.

Nu invänder någon kanske att skogschefen ändå låter det kalhuggas och härjas i kyrkans skogar landet runt i och med att hundratals entreprenörer släpps loss. Temat om hållbarhet blir liksom bibelns ord bara skådebröd. Alltså rena grönmålningen. Okej, men även katolska kyrkan har en tradition av att vända svart till vitt. Med tanke på alla problem måste givetvis den kristna tron på Gud visa sig hållbar genom val av rätt ord.

Däremot har det kristna budskapets anammande hos svensk publik knappast visat sig hållbart. Predikan sker för nästan tomma kyrkor. Det är bra att åtminstone folket kan visa sig kritiskt.

Torsten Sandström

Macron segrar alltså i det franska presidentvalet. Det är bra, ty motståndaren Le Pen är en politisk katastrof. Hon har lånat pengar av Putins oligarker. Hon talar om folkstyre, men tycks ha en annan eller dubbel agenda. Hon har suttit i EU-parlamentet, men bara uppburit lön och alltså varit frånvarande. Hon har tagit över sitt parti från sin far, som varit en ännu värre politiker, under åren motpart i en rad allvarliga rättsaffärer. Hennes rörelse är populistisk, men knappast genuint folklig. Kort sagt, hon är ingen demokrat.

Det är däremot Macron. Han är för ett marknadsekonomiskt Frankrike, med de frihetsaspekter detta innebär. Han är för kärnkraft, något som är en öppning mot klimatskräckens många apostlar.

Macron är ändå inte mitt ideal. Han är fransman och angripen av nationens sjuka – eller övertygelse – om att kunna leda Europa, genom EU. Detta trots att Frankrike inte har något särskilt gott att erbjuda. Varken politiskt, ekonomiskt eller affärsmässigt. Inslagen av korruption och dubbelmoral är besvärande. Nationens är en stor byråkrati, som illavarslande nog försöker ta makten över ett alltmer federalt EU. Macrons ideal liknar här Ludvig den den XIIV:s och Ludvig den XIV:s. Men också Napoleon Bonapartes illusoriska dröm om ledarskap. Tyvärr påminner ideologin om den svenska statens sedan den Westfaliska freden: en vision om att vara något märkvärdigare än nationen i verkligheten lever upp till. Alltså symbolen för en livslögn.

Jag har vistats sammanlagt flera år i Frankrike och tjusats av nationens kultur, historia, klimat och mattraditioner. Landets röda viner från Bordeaux är kanske världens främsta, åtminstone enligt min tämligen gedigna erfarenhet. Det finns alltså mycket att glädjas över rörande Frankrikes förflutna. Också åt att Macron idag besegrat en farlig motståndare av en typ som landet förr skådat i liknande skepnad.

Men Frankrike kan ändå inte framstå som ett politiskt ideal för dagens Europa. Det konservativas Storbritannien – trots sina nutida problem – är ändå den nation som förblir mitt demokratiska riktmärke. Inte minst genom klokskapet att våga ge ett alltmer federalt EU fingret.

Torsten Sandström

En välfärdsstat är något nödvändigt i ett urbant samhälle, där den enskilda människan för sin försörjning tvingats lämna landsbygdens gamla inofficiella system för social sammanhållning och kontroll. Men förutsättningen är då att staten bygger egna säkra regelstrukturer för personer, främst äldre, som lever ensamma i stadens djungel.

Jag skriver detta med anledning av att en ensam kvinna från Haninge kommun häromdagen avlidit efter 47 dagars väntan på hemtjänsten.

Kvinnan hade skrivits ut från ett behandlingshem och av kommunen beviljats 15 timmars hjälp i hemmet. Följden har uppenbarligen blivit en beställning – per telefon eller e-post – hos den organisation som ska utföra hemtjänsten. I kommunens utredning förklaras missen delvis med att utföraren inte ska ha läst igenom beställningen ordentligt.

I en modern rättsstat måste obönhörligen säkra system finnas för att undvika det som skett. Frånvaron av ett tryggt system måste givetvis sanktioneras. I en rättsstat ska därför påföljd mätas ut mot den eller de som hos Haninge kommun inte kontrollerat att kvinnans behov av hjälp tryggt kommit igång. Ingen postgång är helt säker. Kontrollen av att ett angeläget vårdbehov mötts upp måste alltså ske i kvinnans hem, något som den chef som fattat beslut om insatsen ansvarar för.

Svenska kommuner är bra på att besluta, men dåliga på att kontrollera. När det gäller att kräva ut ansvar är den svenska offentligheten fullständigt katastrofal. Ett fel anmäls till IVO och sedan läggs saken till handlingarna.

Förr omfattade brottet tjänstefel vårdslöshet av likande slag. Idag har brottets rekvisit formulerats om så att det blir svårt att avgöra vilken typ av vårdslöshet brottet i praktiken tar sikte på (lagtexten talar nu om myndighetsutövning, något som det verkligen är juridiskt knepigt att bedöma räckvidden av). Bakom lagändringen stod Olof Palme.

Frånvaron av en trygg svensk påföljdsbestämmelse innebär att man måste sätta ifråga om vårt land är en rättsstat. Återinför brottet tjänstefel i sin gamla lydelse!

Torsten Sandström

Följande stora rubrik kan läsas på Sydsvenskans lundasida idag:

Hattkris i Lund – doktorander

står utan huvudbonad

Efterfrågan på doktorshattar överstiger alltså tillgången i Lund. Hade det rört sig om värmande mössor i vinterkylan hade jag kanske inte höjt på ögonbrynen. Men nu rör det sig om fåniga symboler för genomförd forskning. Dvs ceremoniell rekvisita som för några hundra år sedan var ståndsmässiga statussymboler. Men som idag mer liknar tillbehör för utklädsel under Halloween.

Bristen på hattar för några timmas doktorspromotion är med andra ord rent ut en nutida skitsak. Men ett problem som uppenbarligen sprider oro över den lundensiska ankdammen…

Torsten Sandström

Jag tar mig för panna, vilket tyvärr sker allt oftare pga utvecklingen av svensk politik. Idag hör jag att Moderaternas partiledare vill lagstifta om att alla självmord i landet måste utredas av landet vårdapparat. Visst är många självmord förstås en svår sorg (men inte alla då äldre livströtta väl genomtänkt önskar lägga av). Det som upprör mig är Moderaternas satsning på ytterligare byråkrati. Om förslaget gått ut på satsningar inom ungdomspsykvården hade jag kunna hänga med. Det är ju mer vårdpersonal och kortare köer som behövs.

Moderaterna är i ledningen för många svenska regioner/landsting. Där har byråkratin under tio år ökat med 36 %, medan vårdpersonalen ökat med några futtiga procent. Dessutom vet vi att köerna är långa, patientbesöken per läkare är få, antalet sängplatser inte heller räcker till samt att svensk vård är bland den dyraste i Europa. Rena skandalen alltså.

Och vad gör då Kristersson som högste ledare för en stor del av de regioner som misslyckats grovt? Jo, han förespråkar ytterligare byråkrater samt att vårdpersonal ska ägna dyrbar tid åt redan avlidna. Visst förstår jag tanken, men den är ändå så byråkratiskt befängd att jag häpnar. Familjers och samhällets sorg över självmord går knappast att administrerar bort genom planer av olika slag. Däremot kanske genom goda kontakter mellan en mångfaldig vårdpersonal och psykiskt sjuka i farozonen.

Man kan tycka att detta är en politisk detalj, bland alla verkligt stora – och lösbara! – samhällsproblem som tornat upp sig landet sedan åratal. M-partiet har som sagt en del av ansvaret för landets misslyckanden, även om sossarnas långa maktutövning är roten till det onda. Det är därför kanske logiskt att Kristersson agerar så populistiskt klantigt som han nu gör.

Men det gör mig nedstämd att se hur M spelar bort sina politiska kort. Min huvudsakliga förklaring är att man helt enkelt vuxit fast i den politiska klassen och valt att ägna sig åt politiska manövrar – positioneringar – som man inte kommer att vinna val med. Man har de facto nöjt sig med att vara landets nästa största parti! Det vi iakttar är alltså en självgod förstelnad konservatism, utan krav på djärva tag och för rationella reformer som landet så väl behöver.

Det duger inte Kristersson! Ett knappt halvår före valet ser vi en moderat laguppställning för att bevara de egna politiska jobben, men inte för att erövra den politiska makten.

Torsten Sandström

Svensk socialdemokrati våndas just nu över en eventuell anslutning till NATO. Partiet hotas att spricka. Ett medlemskap i NATO är givetvis inte riskfritt. Men alternativen kan bli än värre, särskilt som Sverige genom år av dålig nedrustningspolitik kommit att nära nog sakna ett försvar, bortsett från ett antal Gripenplan och ett fåtal skepp.

Sossarnas – och även den fd Alliansens – idealism har försatt Sverige i knipa. Man har inte räknat med Putin och framför allt har man hoppats på internationella avtal, dvs på ord och texter.

Idealism är i allmänhet något humant och vackert. Innebörden är nämligen en önskan och ett hopp kom fred. Inget annat. Men Putins Ryssland är inte ett gott samhälle. Här är platsen för brutal ondska och krigisk brottslighet – trots alla internationella konventioner. Lärdomen av 1938 års överenskommelse i München med Hitler om fred – Peace in our time! – visar att realism är något nödvändigt i politiska frågor, särskilt om krig och fred.

Därför menar jag att den som hoppas på att Sverige utan snabb tillgång till ett starkt försvar ska kunna bevara nationens frihet är inget annat än fredsskadad. Det är inte ett elakt och skymfande ord. Det är en upplysning om allvarligt feltänkt. Ett felaktig inställning som kan få mycket allvarliga effekter för Sverige om den läggs till grund för landets politik i NATO-frågan.

Jag har i ett tidigare inlägg på anti-pk-bloggen.se utvecklat denna min uppfattning.

Torsten Sandström

Som framgått är framtiden bekymmersam. Auktoritära regimer i China, Ryssland och på många andra ställen växer sig starka. De har enorma statskassor att stödja dig på. Vad som kommer att hända i nästa presidenval i USA är likaså oroande. Ett demokratiskt USA kan genom Trumps framgång komma att knytas tätare till det auktoritära nätverket.

Det finns fler problem i samma riktning. Vi kan se att finansiella furstar i USA – personer som är mångmiljardärer – äger eller investerar i medier. Det behöver inte vara negativt att Bezos (Amazon) och Musk (Tesla) köpt in sig i NY Times resp Twitter. Men båda männen verkar ha märkliga visioner – högt uppe i rymden – något som kan innebär att de hittar på allvarliga politiska saker nere på vår planet (de kan alternativt agera demokratisk och humanitärt, men vem vet). Osäkerheten om framtidens politik är hursomhelst stor.

På europeisk nivå syns också oroande skeenden. Genom kontinenten löper ett mörkt band av auktoritära rörelser som tidigare (innan kriget i Ukraina bröt ut) flörtat med varandra och framför allt med Putin. Låt mig bara peka på nätverket Nigel Farage – Marine Le Pen – Alternativ för Tyskland – Orban, för att bara nämna ett aplock. Och p¨å den svenska fronten AFS, dvs Alternativ för Sverige, med den läskiga nättidningen Fria tider som backar upp den från SD uteslutne, Gustav Kasselstrand. Smöriga högerpopulister och putimkramare med simpla populistiska budskap hotar den traditionella demokratin (vilket för övrigt även populister från vänstersidan gör).

Världens demokratiska krafter är alltså trängda – från höger och vänster. Det oroar mig. För Sveriges del krävs därför tydliga tecken på att den ledande politiska klassen verkligen har insett det missnöje som tornat upp sig. Delvis har oron sina rötter i den märkliga politik som vi sett genom två överenskommelser – i december 2014 och januari 2019 – som delvis satt Riksdagens arbete ur spel och medfört att spillran MP kunnat ta för sig å det grövsta Vänsterliberalerna har helt enkelt agerat oförsvarligt. Därför måste den svenska politiska klassens ännu sansade medlemmar omedelbart ta sitt ansvar och verka för en fördjupning av den svenska demokratin.

Det gäller att lyssna på vanligt folks missnöje. Deras kritik tar sikte på att eliten kör sig eget race (frånsett under valrörelserna några månader vart fjärde år). Nu måste en viktig politisk förändring till. Eliten bör jobba för inslag av direkt demokrati i den svenska grundlagen. De auktoritära krafterna måste passiviseras. I mina ögon har Moderaterna – då vänstern agerat oförsvarligt 2014 och 2019 – det främsta ansvaret, och bästa möjligheterna, för nytänkande och aktioner i direkt demokratisk riktning.

Så kom loss Kristersson! Missa inte ännu ett tåg. Framtiden kan bli din. Du har möjlighet att göra något viktigt innan det är för sent! Om du dröjer riskerar de auktoritära att marschera in och upprätta ett helt nytt Sverige. Om du inte väljer delvis nya spår kommer ditt stora anhang av bänknötare att fortsätta sin trötta försörjning i Riksdag och olika regionala eller lokala församlingar. Ser du inte att folket vill ha politisk förändring även från ditt partis sida? Börja med att döma ut landets 21 Regioner som inte gör vad de ska.

Torsten Sandström

Min kritik av socialdemokraterna på denna blogg har varit hård. Men rättvis, som jag ser det, ty partiet har under snart ett sekel styrt och ställt i riket, utan att klara av nationens strukturproblem. I stället har maktambitionerna blockerat förändringsarbetet.

Men det som gör situationen så allvarlig i landet är att oppositionen bidragit till eländet, genom att inte ta lärdom av sossarnas många missar. Störst ansvar inom oppositionen har förstås Moderaterna, i egenskap av största oppositionsparti. I allmänhet har M bara kört på i S-partiets hjulspår.

I förra veckans Uppdrag granskning tydliggjordes Sveriges prekära position mot bakgrund av sjukvårdspolitiken. Trots att nationen ligger i topp vad gäller kostnaderna per skattebetalare, så är resultaten uppseendeväckande klena. Tillgängligheten är under snittet på EU-nivå. I botten befinner sig Sverige vad gäller antalet sängplatser. Och riktigt illa ligger svensk vård till när det gäller antalet patientbesök per läkare. Egentligen ser vi här en skandal.

Den enda rimliga slutsatsen är att vårdadministrationen inte funkar som den ska, trots att antalet administratörer skjutit i höjden senaste decenniet, medan vårdpersonalen ökar med bara några procent. Förmodligen är det så att den ökande byråkratin inom regionerna proppat igen förändring.

Då inte administrationen fungerar måste den göras om från grunden. Och det innebär i praktiken en förändring från toppen av de 21 svenska landstingen eller regionerna. Enligt min – och andras åsikt – bör de avskaffas och ersättas av en statlig organisation – med ett riksdagsutskott i toppen – och med en handfull regionala kontor för konkurrensutsatt upphandling från privata och nuvarande offentliga företag/enheter.

Avsikten är helt enkelt att kapa det skikt med omkring 2000 politiker som länge nog inte gjort vad de ska. I toppen av detta skikt finns ett antal höjdare – främst sossar och moderater om varandra – som i åratal uppburit synnerligen feta ersättningar. Trots stort grus i maskineriet har de fått sitta kvar och slängt in den ena byråkratiska reformen efter den andra. Jag vill inte säga att Stockholmsregionens moderata sjukvårdsledare är sämst – hon är kass och knappast uppmuntrande för väljarna – men sossekonkurrenten Hadzialic är en annan pratmakare från den politiska klassen (som dessutom tvingats lämna en tidigare ministerpost pga rattfylla).

Enligt min mening måste Moderaterna ta sitt ansvar och rensa upp inom sina led av politiker. Vem kan på allvar tro att de för oppositionspolitik om den är lika illa utformad som sossarnas alternativ? Skillnaderna är försvinnande små. Och detta är just följden av den politiska klassen framfart. Att vara politiker har blivit ett yrke. Man har närapå anställningsskydd – i vart fall som främsta mål att just sitta kvar i orubbat bo.

Att det rör sig om klassintressen blir maximalt tydligt inom sjukvårdspolitiken. Höga regionpolitiker har misslyckats. Men avgår ändå inte. Utan fortsätter att styra på sina usla meriter. Så funkade det under många år av med svenskt adelsstyre i historisk tid. Så funkar det inom svensk politik än idag. Ändå talar politikerna vitt och brett om demokrati. I min värld innebär demokrati frihet, dvs först och främst ständig förändring, av det som hindrar det allmänna att fungera effektivt. Och landstingens/regionernas politiker – och den omfattande byråkratin – gör sedan länge inte skäl för brödfödan!

Torsten Sandström

I Sverige finns tre mediehus som fullständigt dominerar den politiska diskussionen i landet. Alltså först Bonniers med slagskeppen DN, Expressen, Sydsvenskan och TV4. Sedan Schibstedts med SvD och Aftonbladet. Och slutligen staten, genom en stiftelse och företag som enligt lag finansieras genom tvångsavgifter. Härifrån styrs alltså SR och SVT. Vi står således inför en mäktig medial trojka.

På såväl nationell som EU-nivå talas högtidligt om konkurrensfrihet. Hur kan någon med rimligt sunt förnuft påstå att det råder sådan frihet inom mediasektorn i vårt land? En irriterad läsare invänder kanske att trojkans medier har helt olika politisk inriktning – statens bolag ska ju enligt lag till och med vara politiskt oberoende.

Mitt svar är att det inte räcker med en högtidlig politiska etiketter för att skapa oberoende och åsiktsfrihet. Avgörande måste rimligtvis vara hur medierna tonar fram politiskt i verkligheten. Jag medger att det här förstås syns några dimmiga skillnader mellan trojkans olika medieföretag. Mest tydlig – om än vacklande – är den nog mellan SvD och Aftonbladet. Men hur stor är egentligen denna skillnad?

Det är statistiskt klarlagt att omkring 70 % av nationens journalister röstar på V, S och MP. Och trojkans medier ger enligt min mening syn för sägen. Skillnaderna i substansen mellan de olika företagen är försvinnande liten. Enligt min mening råder i huvudsak ”samling vänsterut”. Frånsett ledarsidorna, där en viss partitrogenhet råder, är det alltså full fräs åt vänster som gäller i såväl nyhetsreportage som krönikor av olika slag. Kulturreportagen ska vi inte tala om – här det närmast helrött. Till och med sportsidorna har blivit hurtigt feministiska rakt över, så man inte kan avgöra om det berättas om något viktigt eller bara är fråga om propaganda…

Vänstertrojkan på ägarsidan får alltså allvarliga konsekvenser för yttrandefriheten i landet samt den politiska konkurrensen mellan nationens partier. De tydligaste exemplen är kanske statens medieupplägg och Bonnier flaggskepp DN (med sina patrullbåtar landet runt i tidningar och teve). I fallet Bonnier har en tydlig kursomläggning dessutom skett genom L-partiets stegvisa sammanbrott. Nu backar DN – och till och med Dagens industri ! – tydligt upp socialdemokratin, med några smärre undantag som rörande kärnkraften. Denna partipolitiska glidning har inte basunerats ut. Nej, nej! Ingen från Bonniers skulle ens medge att man flyttat vänster ut. Så här bedras dagligen kapitalt den okritiska delen av läsekretsen.

Det i särklass störtsta problemet inom trojkan rör statens mediala skyddslingar, SR och SVT. Här förnekar cheferna existensen av minsta vänstervridning. Det måste de förstås göra, men de framstår samtidigt som cykloper, som bara ser och hör det man vill. Problemet med den faktiska vänsterrapporteringen är att den bärs upp och finansieras genom oskyldiga skattebetalare som till omkring 50% röstar höger om mitten. Den som inte kritiskt analyserar de reportage som SR/SVT gör riskerar med andra ord att proppas fulla med vänsterideologi. Jag menar att Socialdemokraternas mångåriga målsättning de facto varit ett direkt vänsterberoende hos SR/SVT. Och det var också så Olof Palme ville ha det. Det finns bevis på hans dröm i olika uttalanden från hans sida i olika partisammanhang (där han kämpat för svenskt ”public service”).

Ett tecken på att mina och andras klagovisor rörande vänstervridningen stämmer är att trojkans medier över huvud taget inte diskuterar problemet med bristen på konkurrens. Att röra i vänstersmeten är en alltför het fråga. Till en del beror avogheten på att människor ofta bara ser det man önskar. För vänsterjournalisten är den egna ideologin i själva verket inte en personlig åsikt – det är sanningar som är självklara och övertrumfar kritikernas invändningar om indoktrinering till vänster.

Om oppositionspartierna till Socialdemokratins regering ska vinna framgång i höstens val måste trojkans vänstersamtal brytas. Hur det ska gå till under kommande halvår kan inte jag förstå. Och om det lyckligtvis skulle inträffa så kommer borgerligheten fortsatt att regera i motvind.

För att medial åsiktskonkurrens och ett fritt samtal ska kunna etableras i Sverige måste förstås dagens borgerlighet ta itu med statens mediala företagsgrupp. Här måste lagens krav på oberoende och opartisk rapportering genomföras i praktiken. Basta! Annars måste svensk public service upplösas helt enkelt.

Ett spontant förslag är att ersätta nuvarande Granskningsnämnd med en domstol där enbart oberoende jurister ska agera domare och inte nuvarande uppsättning av fackliga och mediala koryféer. Vänsterns medier går förstås i taket och yrar om statlig kontroll av medierna. Men det vi ser idag från Granskningsnämnden är inget annat än en informell statlig kontroll, som kraftigt silar mygg och sväljer kameler. Kalla organet vad som helst – okej för Granskningsnämnd – men det viktiga är att den ska bestå av ledamöter som utses på samma vis som högre ordinarie domare. Man bör åtminstone pröva om inte detta kan vara en praktisk lösning. Den nödvändiga lagreformen måste för övrigt även innebära att ledningarna för SR och SVT i lag tydligt tvingas hålla rent internt från dagens massiva vänsterprassel.

En reform kommer att blir en jobbig, kanske omöjlig uppgift. Så nedläggning av SR/SVT är kanske bäst. Låt vänsterns journalister försörja sig som bloggare! Dvs det skrå som de själva kallar horor…

Torsten Sandström

I SvD intervjuas en kvinnlig dansk författare. Det handlar främst om barnafödande. Men intervjupersonen och SvD vill som vanlig bidra till den svenska indoktrineringen avseende kön. Därför avlockas författarinnan ord som leder till rubriken:

Feminism är inte ett fult ord i Sverige.

Av texten framgår givetvis att författarinnan menar att feminism nog är ett fult ord i Danmark.

Det vi ser är en del av den vardagspropaganda som vänsterjournalister bedriver i svenska medier. Meningen är att framhäva att Sverige är bäst och Danmark sämre på traditionella vänstervärderingar. Självklart rör skillanden bara mellan män från olika nationer. Kvinnor är alltså genomgående helylle.

På vilket vis danska män är sämre framgår inte riktigt klart. Men det spelar ju ingen roll. I propaganda bekymrar man sig ju i allmänhet lite om sanningen. Men det framgår att författarinnan är sambo med en svensk, som därför framstår schysst.

Så fyrkantigt förutsebart är alltsomoftast ett reportage i svenska medier. Ja, sådan är vardagsläsningen i svenska tidningar även på annandag påsk. Texten har väl legat till sig ett tag för vid behov fylla några spalter i en kommande tidning. Inte har den blivit bättre på grund av detta. Det är tröttsamt att läsa likande vinklingar dag efter dag. Särskilt i en tidning som förr haft gott rykte. Därför vill jag slutligen gärna hänga ut gärningskvinnan bakom detta vänstervinklade dåd: Annakaisa Suni heter hon.

Torsten Sandström

En del av rättsstatens begrepp är att lagen är tydlig och går att förstå av vanligt folk. När jag började studera juridik tvekade ingen om detta ideal, även om lagstiftningen på grund av samhällets utveckling blivit alltmer komplicerad.

EU, dvs en europeisk union gör idealet om läsbarhet naturligtvis än mer viktig , men i någon mån kanske mer svårt att nå på grund av 27 olika nationer.

Jag har bloggat om detta problem några gånger tidigare. Idag läser jag att den svenska Regeringen nyss lagt en proposition, 2021/22:169, som har följande rubrik:

Kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om återhämtning och resolution av centrala motparter.

När jag försöker läsa rubriken förstår jag ingenting! Vad sjutton är återhämtning, resolution eller en central motpart? Det är bara ord som har en allmän – och alltså vag – betydelse på svenska språket. Först när jag läser vidare förstår jag att det gäller att utse Riksgäldskontoret till en resolutionsmyndighet.Och att resolution är ett särskilt förfarande för att hantera banker eller institut i kris, utan att försätta dem i konkurs. Centrala motparter är kuggarna i det system som hanterar betalningar och avveckling av finansiella instrument, exv Euroclear på värdepappersmarknaden. Slutligen avser återhämtning att undvika eller avveckla en finansiell kris.

Summa summarum tycks lagförslaget alltså gälla att utse Riksgälden till att vara behörig myndighet för att kunna ta kontroll över en krisande bank eller institut, för att vid en kris upprätthålla den finansiella stabiliteten.

Men propositionens ord är ju rena kinesiskan! Ett obegripligt språk som EU:s överstatlighet skapat, genom oskickliga politiker och jurister. Detta märkliga system kritiseras därför inte. Systemet upprätthålls av Regeringens Finansdepartement.Kejsaren hustru står som bekant över all kritik.

Man kan kanske säga att vanliga människor ändå inte förstår vad saken rör, varför lagstiftaren kan agera byråkratiskt och skriva nära nog obegripliga texter, som bara kan läsas v de invigda. Men den som godtar denna förklaring gillar med andra ord att rättsstaten nedmonteras.

Det går för övrigt att skriva en betydligt tydligare rubrik – och medföljande text – än vad som sker i propositionen . Men det struntar finansdepartementet i. Och även många andra EU-kramare förstås.

Men inte jag. Jag är rädd för att den svenska rättsstaten fått ännu en skönhetsfläck. Och vad kommer härnäst?

Torsten Sandström

Varje medborgare har rätt att säga vad han vill om politik, religion och allt annat som inte kränker en utpekad individ. Yttrande- och demonstrations friheten är nämligen central i en demokrati. Själv hyllar jag den och skulle med min blogg gå under om den inte skyddade mig.

En svår fråga är hur gränsen kring friheterna ska dras. Själv vill jag ha rätt att skriva – något som jag tror är sant – dvs att religion är en gift för folket -i syfte att visa hur religionen brukas för att dölja samhällets verkliga problem. Man måste också kunna demonstrera med utrop och plakat som säger att Bibeln eller Koranen sprider falska läror, som leder människor vilse. Vidare måste man också ha rätt att avbilda Muhammed som en vilsen profet med mänsklig framtoning. Även profeten som en rondellhund.

Enligt min åsikt är det dock klart att Paludan inte drivs av en innerlig frihetstanke att sprida sin åsikt. Han vill protestera mot islamiseringen som stegvis sker i samhället. Men han genomför sin protest via överdrifter och onödiga provokationer för att få budskapet att fatta eld. Det räcker med en aktion och ett upplopp som orsakat stora skador! Men Paludan fortsätter.

Principen om frihet att demonstrera måste givetvis vägas mot riskerna för allvarliga samhällsskador. Paludan ska inte ges samhället skydd vid framkallandet av upplopp med stora personella och materiella skadeverkningar!

Paludan sägs vara jurist. Han måste själv ta ansvar för de excesser hans principrytteri åstadkommer. Han driver en auktoritär högerextrem linje. Så länge han agerar försvarligt ska han skyddas. Men han struntar i tanken om försvarlighet. Paludan är inte intresserad av religion eller dess villoläror. Han vill enbart åstadkomma bråk i syfte att instabilera det svenska samhället. Han önskar provocera islamister till skadehandlingar.

Paludan har nu orsakat tillräckligt med samhällsskador. Hans simpla budskap är redan framfört. Han kommer inte att betala ett öre till de personer som lidit skada. Därför måste han nu förbjudas att demonstrera mot koranden, oavsett om det sker via ord eller bränning av böcker.

Hans bokbål väcker för övrigt synnerligen olustiga historiska minnen. Det struntar Paludan i. Därför måste det sättas stopp för hans uppsåtliga missbruk av yttrande- och demonstrationsfriheten.

Till eländet hör att Paludan givetvis spelar på att sätta islamiska klanmedlemmar i rörelse. Under förevändningen att värna islam mot Paludan ges våldets klaner spelrum för att gå till anfall mot polisen. Alltså den yrkeskår som tagit stora risker i de senaste årens ”krig” mot invandrarklanerna. Att våld riktas mot polisen struntar Paludan också i. I hans kretsar är alla aktioner som skapar samhällsoro av godo. Avsikten är nämligen att bygga ett auktoritärt samhälle vars konturer syns i bokbålen i Tyskland för snart hundra år sedan. Jag ryser.

Torsten Sandström

Vilken urlöjligt annons! Två begravningsklädda skogsmullar med allvarliga miner – de bär förstås hela världens miljö på sina axlar (precis som inte någon annan vet något himmel och jord). Men på bilden tycks de lyssna till svenska folket dom över partiet. Och frågar vad väljarna väntar på. Svaret är självklart.

Sverige väntar på att MP ska elimineras från svensk politik. Ett enfrågeparti som – pga av S-partiets extrema maktbegär – lyckats skada landet under snart åtta år. Det har kostat så många miljarder att man tappar räkningen. Sossarnas år vid makten går till historien vad gäller mängden dåliga beslut och passivitet med allt annat än röstköp via statsbidrag. Medansvariga i denna uppvisning i dåligt ledarskap är förstås C och L, som just nu också verkar ta stryk.

Det är väl tidigt. Men vågar man kanske börja fira?

Torsten Sandström

Finland bunkrar för krig – Sverige börjar från noll

Så lyder en tyvärr riktig rubrik i SvD den 14/3. I grannlandet har man – förutom hundratusen soldater – stora lager med militära och civila förnödenheter. Men Sverige har ingetdera.

Konstaterandet blottlägger ett typiskt svenskt dilemma. Vår nation har förmodligen Europas största byråkrati i förhållande till folkmängden. För civil beredskap har vi som bekant MSB, Myndigheten för (just) Samhällsberedskap.

Men den svenska byråkratin fungerar inte – delvis på grund av sin storlek – men också beroende på frånvaro av kritisk förmåga och alltför betydande fackligt inflytande. Till detta kommer avsaknaden effektiva lagregler om påföljder mot försumliga tjänstemän, dvs det sk ämbetsansvar, som Olof Palme slopade på sin tid.

Dessutom är myndigheternas ledningar alltför politiserade, med socialdemokrater, moderater mfl om varandra (plus fackpampar). Inte undra på att MSB varken haft beredskap rörande skyddsrum eller lager med förnödenheter. Till den ruggiga bilden hör att det berättas att Försvaret mittt under pågående krig i söder saknat lager med ammunition och drivmedel. Politikerna kan förmodligen inte ens försvara Gotland, som är mest illa ute.

Det finns alltså flera logiska förklaringar till att kolossen Myndighetssverige inte funkar. Många känner till orsakerna. Men politikerna vågar inte ta itu med saken. Man backar av rädsla för byråkrater och fackföreningar. Det är ju enklare att höja skatten och anställa nya byråkrater, så fort ännu ett allvarligt samhällsproblem yppas. Och så vidare.

Förr må kanske Sven Dufva ha varit en bra soldat mot ryssarna i diktens värld. Idag är problemet närmast – för att tala med Runeberg – att de politiker som ska leda landet har ”ett dåligt huvud”. Så illa är det tyvärr.

Men som läsare har du eventuellt i höstens val en chans att något ändra på detta, genom att välja förnuftiga politiker för en handlingskraftig borgerlig regering (alltså utan Annie Lööf).

Torsten Sandström

I en intervju – förstås i DN (28/3) – påstår Margot Wallström att moderaternas ståndpunkt i NATO-debatten innebär att M ”pinkar på vår historia”. Vidare säger hon att : ”Sådana som jag blir kallade FN-kramare och fredsskadade.”

Liknande yttranden fälls enligt min åsikt bara av personer som är maktskadade. Wallström har nämligen levt större delen av sitt liv i S-partiets led och tjänst. Hon har fått alla sin offentliga jobb genom Partiet med stort P. Hon har tjänat goda slantar genom sossepartiet. Vad kan man då vänta sig för reaktion om hon inte får precis allt som hon vill och blir motsagd?

Liksom kristna i kyrkosamfund från förfluten tid anser hon att enbart en avvikande åsikt – alltså bara några raka ord – är något skamlig, att jämföra med ett pinkande i kyrkan. Detta är en typisk vänsterreaktion. Troende socialister och kommunister är förblindade av sin ideologi och sin syn på staten. Deras uppfattning ses som den enda tänkbara, låt vara att Gudrun Schyman pinkat både här och där.

Margots uttalande beskriver faktiskt grunden för sossarnas betongstat. Orden kan härledas från år av snack om ”det statsbärande partiet”. Alltså den dröm om makt över statsapparaten, som S-partiet alltid hyst och än idag med näbbar och klor kämpar för. Kosta skattebetalarna vad det vill! Bara S får behålla makten över ett uttröttat svenskt folk. Det är därför jag tidigare kritiserat Fredrik Reinfeldt för att han under sin storhetstid explicit önskat att M-partiet skulle bli statsbärande. För mig som demokrat är det en hemsk tanke, närmast jämförbar med att svära i kyrkan. Inget parti ska ha något slags monopol på rodret till staten.

Vidare är kritiken av Wallström för att vara ”FN-kramare och fredsskadad” fullständigt befogad, enligt min mening. Hon följer nämligen en socialistisk vänsterlinje, som baseras på tanken att ifall alla människor vill ha fred och inte fabricerar några vapen kommer vi alla att leva i lyckans land. Alltså ännu en gång en närmast religiös dröm. En liknande vision fick den konservative Chamberlain att med Labours stöd skriva under Münchenöverenskommelsen 1938. ”Peace in our time!” Vem var det som drog det längsta strået? Jo Hitler förstås. Liksom Putin idag får diktatorer stöd hos motståndare som tror att fred är liktydigt med vackra ord på teve, på ett papper eller i en folkrättslig konvention. Det ligger såklart mycket bakom det djupt folkliga utropet: snacka går ju!

Wallström vision är ett praktexempel på idealism. Hon låter trosvisst idealen ta över förnuftet. Trots att erfarenheten visar att de inte så sällan störtar i helvetet med ev Hitler eller Putin. Marxister och socialister, vilka i teorin byggt sin lära på materialism (dvs att produktion av tingen styr samhället), hamnar därför ofta i fallgropen.

Självfallet anser jag det tillåtet att önska fred. Vilken klok människa vill ha krig? Men den som tror på hållbar fred utan starkt försvar och effektiv rustning är ingenting annat än just fredsskadad. Dvs en ogenomtänkt kramare av fred. Med andra ord en hopplös idealist. Radera sådana finns inom vänsterns led.

Därför måste man säga att konservativ realism är att föredra framför allehanda politiska visioner om lyckans land. Realism är att bygga på rimliga erfarenhet från förr. Den som ser sig omkring – och tillbaka i tiden – inser att välfärdens samhälle är helt beroende av kapitalism utan diktatoriskt ledarskap (jfr dagens China). Detta lär oss historien. Socialism kan självfallet – liksom den svenska arbetarrörelsens lagstiftning under 1930-40-talen – bidra till välfärdsbygget. Men välfärdens bas är ändå fria beslut av konkurrerande företag. Alltså ett samhälle av människor i politisk frihet.

Den svenska nationens stora antal strukturproblem – i samhälle och välfärd – är enligt min mening ett tecken på mer auktoritära strömningar inom den politiska klassen. Absolut inte så att diktatur är på tal. Men beskattningsmakten har utnyttjats maximalt och problemen kvarstår ändå. Människornas vardag i Sverige styrs av staten i en alltmer konform riktning. De auktoritära dragen syns också i den politiska korrekthet som jag är så upptagen av att blottlägga.

För denna auktoritära ideologi är Wallström tyvärr en typisk representant. Genom att hoppas på fred – och välja bort NATO – spelar hon Putin i händerna. Mitt omdöme om henne pekar också på arketypen: tant Prusseluskan. Dvs Astrid Lindgrens verklighetstrogna sagofigur från drömmarnas land Sverige. Jag väntar därför på en Pippi Långstrump i svensk politik och längtar bort från nuvarande dårpippi. Kanske ger också jag här prov på idealism?

Torsten Sandström

Enligt demokratins idé ska politikerna verkställa folkets tankar. Samtal riktade till folket är förstås okej, men politikerna måste lyssna på folket och driva dess politiska ideal.

Men i Sverige tycks det omvända gälla. Utan att ha klara mandat från folket styr och ställer politikerna. Och än värre. De fattar beslut i syfte att förmå folket att tänka och göra som den politiska eliten vill.

Skatter används ofta för att få folket att rätta in sig i elitens led. Häromdagen förslog en S-minister att ytterligare subventioner måste till för att få bilköpare att välja el som drivmedel. 7 miljarder föreslogs fogas till redan utgående statliga bidrag. Alltså subventioner som inte normalsvensken har råd att nappa på då elbilar ändå är alltför dyra.

Även skattepolitiken rörande boende följer samma demokratiskt korkade system med morötter från den politiska eliten. Förvisso ges hyresgäster saftiga bostadsbidrag. Men systemet med skatteavdrag för räntor på lån vid köp av villor och bostadsrätter innebär liksom elbilsstödet att politikerna styr folkets tankar: ta ettlån, köp en bostad och gör en ”bostadsresa” som det heter. Att bostadspriserna skjuter i höjden och vid ränte- och samhällskriser medför elände struntar de ledande i. Man känner till riskerna, men här gäller ingen försiktighetsprincip, minsann.

Det är inte politikerna som ska bestämma hur samhället ska formas. Man ska i stället ligga lågt och lyssna på folket. Om politikerna lyssnat mer skulle Sverige bli ett bättre land. Orsaken till nationens många strukturproblem är faktiskt att den politiska klassen kört sitt eget race och inte lyssnat. Men bidrag – än hit och än dit – föser den politiska klassen svenska väljarboskap till valurnorna. Det är en avart av demokrati. Inget annat.

Folk i allmänhet vill ha ett skolsystem för kunskaper, tak över huvudet, jobb efter egen förmåga, lön med låg skatt, hälsovård utan köer, ett försvar värt namnet osv. En del måste individen själv fixa. Annat kan det behövas skatter och välfärd förd. Men i övrigt ska den politiska klassen låta folk själva bestämma. Och hålla fingrarna borta från knappen för höjda skatter.

Så byggs demokrati i ett fritt land.

Torsten Sandström

Efter olyckan i den extremt felplacerade reaktorn i japanska Fukushima tycks nu nedgången i satsningar på kärnkraft bruten. Under rubriken kraftstationer i ölglasets storlek – det lockande ordet ”pint” används – presenterar The Economist (26/3) en snabb utveckling världen över beträffande byggandet av SMR, dvs small modular reactors. Det är ett reportage i positiv anda beträffande den nya teknikens framtid. Lägg märke till att The Economist annars driver det vanliga hållbarhetslinjen. Låt mig kortfattat referera vad tidningen skriver.

En internationell källa uppger att omkring 50 SMR är under konstruktion. De bygger alla på tillverkning – via fabrikens löpande band – av små utbytbara reaktorer, som kan kopplas samman eller drivas var för sig. De infogas i ett skal av betong och stål nedanför markytan och kyls genom en intern mekanism. Kapaciteten för varje SMR är omkring 300 MW, dvs c:a 1/5 del av den nuvarande generationens komplexa reaktorer. Men även något större samt mindre SMR är i pipelinen. De mindre varianterna är omkring 20 m höga och 8 m breda.

Man utgår från att en större SMR initialt ska kosta c:a 20 miljarder och kräva enbart 4 års byggnadstid. Detta på grund av just tillverkning på det löpandet bandet. Planering och byggande på plats i naturen av var och en av den nuvarande generationens reaktorer har nämligen varit extremt tidskrävande. The Economist skriver att vissa moment som hittills tagit 17 timmar på plats utomhus kan genomföras på bara en timma inne i fabriken. Det pga säkerhet välrenommerade företaget Rolls-Royce deltar i arbetet på hela 16 SMR.

Det finns flera fördelar med SMR än pris och storlek. Att de kan kombineras och stoppas var för sig för underhåll ökar givetvis driftssäkerheten. Dessutom räknar man att SMR med tiden blir mer konkurrenskraftiga att driva relativt sett i och med stigande priser på olja och periodvis brist på blåst för vindkraft. Även ändringar i nuvarande nationella subventioner kan komma att tala för SMR. Det gör enligt min mening också stigande efterfrågan på el.

Så långt Europas ledande ekonomiska tidskrift. I artikeln nämns en rad projekt från länder runt jordklotet. Men om Sverige är det såklart tyst. Vårt land – som gärna beskriver sig som Guds gåva till mänskligheten – lever fortfarande i Miljöpartiets våld och är helt av banan vad gäller den nya SMR-tekniken! Den sena men snabba industrialisering som tidigare varit Sveriges trumfkort tycks alltså borta. I vårt land planeras nu för gigantiska fabriker för tillverkning av stål och batterier i Norrland med elektricitet som kraftkälla, utan att det ens finns tillräckligt med el till rimligt pris. Tanken tycks vara att de ska drivas då älvarna har vatten och när det blåser. Och att medborgarna måste räkna med att betala än högre elpriser.

Den svenska industrinationen har som bekant under snart åtta år av socialdemokratiskt styre tillsammans med MP avvecklat ett antal fungerande reaktorer samt givetvis misslyckats med att fylla hålen med prisvärd och driftsäker alternativ kraft.

Japanernas olyckliga reaktorbygge vid kanten av ett hav full av tsunamis bär – tillsammans med socialdemokratins krav på makt över vår nation (via MP) – ansvaret för att Sverige hamnat på efterkälken.

Om du vill att Sverige ska komma på fötterna politiskt och tekniskt måste du således rösta för en handlingskraftig borgerlig regering i höstens val. Dvs en regering utan Centerpartiets Annie Lööf.

Torsten Sandström

Genom höjda priser på el och drivmedel stiger statens inkomster via energiskatter, som uppgår till ungefär med halva prishöjningen per kWh eller liter. När det gäller varuinköp för miljontals kunder – då mat och andra varor rakar i höjden pga av nuvarande inflation på minst 6 % – blir statens momsintäkt 1/5 av den nya högre prislappen. Svenska folket drabbas nu av en prischock, som givetvis avspeglas i inflationstalen.

Det finns ingen naturlag som säger att staten ska tjäna pengar på dyrtider för medborgarna. Att girigt stoppa skattepengar i fickan är främst en strävan hos socialdemokrater, som ständigt behöver nya statsinkomster, för att kunna köpa röster i kommande val. Dessutom måste sossarna slippa spara in på kostnaderna för en växande byråkrati. Att med rödpennan stryka i statens budget vågar man inte (bakom den finns tusentals pärmbärare som måste hållas nöjda).

Tidningen Lyckoslanten presenterade förr två seriefigurer: Spara och Slösa. Men den vällovliga ambitionen att spara syns inte i svensk skattepolitik. Den domineras tyvärr sedan länge av (S)lösa. Därför funderar S-partiet över nya bidrag inför valet. I stället för att sänka skatterna.

En förnuftig människa försöker däremot angripa roten till det onda. Sänk skatten för sjutton!

Torten Sandström

Vänsterns svenska medier triumferar över straffförelägganet mot Boris Johnsons. Men man klarar inte av en jämförande analys av den svenska rättsstatens oförmåga att utkräva ansvar av politiker och byråkrater.

Ett av rättsstatens kännetecken är att personer som utövar offentlig makt ska granskas. Och att ansvar ska utkrävas i rimlig mån. I den maktfulla rollen som aktör för det allmänna ligger nämligen en plikt att efterleva regler och undvika att skador uppkommer genom försumlighet.

De rapporter som ansvarsutkrävande av politiker och höga tjänsteman vi på senare tid hört från Danmark är alltså tecken på en levande demokratisk rättsstat. Sak samma med straffen för Boris Johnson och hans partykompisar på Downings Street nr 10. De har agerat i strid mot föreskrifter som de själva utfärdad avseende minskad spridning av covid. Sådana spelregler gäller alltså i normala rättsstater. Det är som det ska vara.

Men inte i Sverige. Här saknar Regeringsformen effektiva sanktioner mot politiker som misskött sina uppdrag. Kritik genom Konstitutionsutskottet kan bli följden, men detta betyder inte ens att en grovt vårdslös minister måste lämna sitt uppdrag! Löfven har därför klarat sig från all individuell kritik avseende Regeringens bristande beredskap rörande skyddsföreskrifter på äldreboenden i covidpandemins inledning. Han borde rimligtvis själv omedelbart ha kommit på att risken för smittspridning kunde bli synnerligen allvarlig bland de äldre och svaga. Men han trodde att andra bar detta ansvar. Och så lät högsta hönset frågan bero. Dödstalen blev höga. Men ingen individuell rättslig kritik mot Löfven alltså.

Bilden är nästan lika skrämmande om man betraktar frånvaron av möjlighet att utkräva ansvar hos statliga och kommunala tjänstemän, alltså en krets av makthavare omfattande en dryg miljon personer i vårt land. Förvisso ger Brottsbalken idag utrymme för böter eller fängelse i högst två år för den som uppsåtligen eller av oaktsamhet vid myndighetsutövning genom handling eller underlåtenhet åsidosätter vad som gäller för uppgiften. Problemet är att begreppet myndighetsutövning är alltför smalt, att det krävs insikt hos den felande om sitt snedsprång samt att det utvecklats en rättspraxis som medför att det är ytterst ovanligt att någon åtalas och döms.

Till saken hör att det finns en möjlighet att mäta ut myndighetsintern disciplinpåföljd – varning eller löneavdrag (enligt lag eller kollektivavtal). Men att detta sker är nästan lika ovanligt.

I vårt land har under många år i socialdemokratisk regi utvecklats ett system som i praktiken innebär att ansvar inte utkrävs av individuella politiker eller tjänsteman. Detta trots att alltfler viktiga och ingripande ärenden handläggs av politiker och byråkrater. Det vi ser är en allvarlig brist i den svenska rättsstaten. Många har länge påtalat detta. Men inget händer. Varken rader av S- eller Alliansregeringar vill ta i saken. Klart att den politiska klassen är nöjd över sitt skydd och möjligheten att hålla mängden väl betalda byråkrater fria från ansvar.

Svenska medier är passiva i frågan (men ler åt Storbrittanien och Danmark). Press, radio och teve ska inte peka finger på danskar och britter. I egenskap av tredje statsmakt borde medierna sedan länge hudflänga bristen på ansvarsutkrävande i Sverige inom politik och offentlig förvaltning. Man skulle kunna tro att de backar upp den politiska makten. Eller?

Torssten Sandström

Journalisternas nätverk är en viktig del i socialdemokratins landsomfattande system med hajburar, som bloggat om några gånger.

Det kan idag vara nyttigt att visa hur medierna i åratal – med några undantag, framför allt SvD – presenterat en naiv fredspropaganda: ned med alla vapen! Logiken ”utan vapen blir det inget krig” är barnslig, på grund av att den ger onda män som inte vill avrusta tolkningsföreträde.

I boken Mediavänstern – en närbild av den dolda åsiktsproduktionen i Sverige från 1983 ger författarna Gösta Hulthén och Jan Samuelsson ett slående exempel på denna besinningslösa naivitet. Författarna berättar att sparbankernas dåförtiden i barntidningen ”Lyckoslanten” – en skrift som delades ut gratis i alla skolor – innehållit rubriken ”Bu för NATO!”

Är det någon som inte tror på min – och andras – tes om att sossarna i alla tider byggt ett politiskt nätverk för att cementera sin makt över svenska samhället? Om du inte tror mig kolla nutidens Lyckoslant!

Torsten Sandström

I nästan hundra år har socialdemokratin hanterat det svenska försvaret. Eller rättare sagt gravt misskött det och närmast avvecklat det. Första gången under 1930-talet, sedan i nutid. Okej, Alliansen har visst ansvar. Men under de senaste två valperioderna har olyckligtvis S stått för försvarets kris. Vapen och soldater till försvar har ersatts av naiva drömmar om fred, i stil med att ”om alla vill nedrusta så blir bra”. Problemet, som vänstern inte vill inse, är att inte alla vill fred, exv den ondskefulle Putin.

Dagens samtal om en NATO-anslutning ska enligt min mening bara ha en rimlig utgång. Nämligen snabbast möjliga ansökan om inträde i NATO. Brådskan har att göra just med bristen på svenskt försvar. Oavsett sannolikheten av ett ryskt anfall så måste Sverige in under NATO:s paraply. Alternativet är en möjlig rysk promenadseger vid ett anfall på Gotland och därmed en ännu allvarligare och självförvållad svensk militär position.

Just nu tycks sossarna göra allt för att – än en gång – dra försvarets rustning i långbänk. Nämligen ett häpnadsväckande uttalande från den S-märkte ordföranden i Riksdagens konstitutionsutskott, KU. Han menar att det krävs 3/4-dels majoritet för ett riksdagsbeslut om NATO-inträde. Detta är en högst personlig tolkning, som baseras på förfarandet vid ändring i svensk grundlag. Men hallå! NATO-frågan rör inte grundlag. NATO-frågan är förstås viktig, men som framgått föranledd av en långvarigt misskött försvarspolitik, med sossarnas signum.

Pläderingen för 3/4 -dels majoritet är alltså tagen helt ur luften (juridiskt sett) enbart för att främja sossarnas vanliga ambition att ständigt vara statsbärande. Men en omröstning i NATO-frågan gäller just att sätta punkt för S-partiets ständiga misskötsel av nationens försvar. Många sossar landet runt tror att det för fred enbart räcker med avtal om nedrustning, samverkan med Finland eller vårt medlemskap i EU (som bara allmänt talar om ”samordning” , men saknar militärer och vapen). S-partiet har alltså inte ens under brinnande krig i Ukraina minsta förslag som innebär ett reellt skydd mot en diktator som Putin. Dessutom har man en ordförande i KU som inte kan läsa svensk lag (och just de lagar som rör landets regerande)!

För Sverige och svenskarna gäller det nu att snarast komma in under NATO:s rimligt trygga paraply. Dessutom gäller det ovillkorligen att i höstens val ge S-partiet sparken. Misskötseln av förvaret är bara en av minst tio allvarliga och olösta problem som sossarna åsamkat Sverige.

Torsten Sandström

PS! Affischen ovan innehåller i stort sett samma budskap som Putin använder för kriget mot Ukraina. Med samma märkliga logik kan man säga att det är Putin som syns bakom masken.

Till saken hör att Lenin några år före 1920 – med tysk hjälp (och fet tysk penningpung) – flyttats från fristaden i Schweiz till Ryssland, i syfte att göra revolution. Där har vi roten till dagens onda, alltså Putin. DS

Varje dag mer eller mindre dödas någon genom gangsterdåd i Sverige. Även om MC-gängen drar sitt strå till stacken så är det invandrarnas klaner som står för den alla största delen av blodsoffren. Slutsatsen baseras på klanernas framfart samt att Banditos namn annars nämns i Gammelmedierna.

Jag skriver detta för att kopplingen mellan invandring och dödligt våld ännu inte erkänns öppet av polis, politiker och medier. Tystnaden är ett svek mot folket, som tvingas att gissa vad det är som händer. För den politiska eliten tycks det omöjligt att tala om invandring och brottslighet. Ett sådant erkännande kan ju föranleda kritik för frånvaron av åtgärder för integration.

För mig är god politik att alla fakta kommer upp på bordet. Ett vilselett svenskt folk riskerar att bli en lekboll i elitens händer. Tyvärr har bollandet redan gått alltför långt.

O hemska tanke att det finns en tyst överenskommelse om att lura svenska folket. Så att sossarna kan fortsätta köpa invandrarröster genom löften om statliga bidrag i den pågående valrörelsen. .

Torsten Sandström

Sverige befinner sig i ett eländigt politiskt tillstånd. Problemen hopar sig. Till de gamla strukturfrågorna läggs nya. Bristen på el – till rimligt pris – är närmast självförvållad. Men vad gör politikerna? Sossarna jobbar för bidrag till bil- och villaägare. Åtminstone något borgerligt parti talar däremot om att i stället sänka skatten på drivmedel och el, som uppgår till omkring 50% av varornas pris.

Jag skriver detta med anledning av att politiker och journalister ständigt slänger skit ifrån sig genom hatordet: konservativ. Tanken är att fördöma dem som förnuftigt ser till ett visst problems rötter och hur man löst det tidigare. Idén med svartmålningen är förstås främst att propagera för ökad statlig styrning i socialistisk anda. Det är vänsterns vapen mot sina motståndare att försöka beskriva dem som perukstockar.

Men vilka politiska rörelser drivs egentligen av perukstockar? Om vi ser på kärnkraften som försummats i Sverige – och nedlagts till hälften – under sosseregeringar så är det idag tydligt att vänstern är konservativ. Ansvaret för bristen på kärnkraft – och hoppet om vind för att driva propellerkraften – vilar ju på partierna S, V. Mp och C. Här har vi en handfull perukstockar!

Och om vi ser på dagens hetaste fråga – om Sveriges anslutning till NATO – vem är där radikal eller konservativ där? Den samlade borgerligheten är för en anslutning då man tyvärr deltagit i en mångårig nedläggning av det svenska försvaret. Man agerar alltså modigt och förnuftigt i ett internationella krisläge. Men vad gör socialdemokratin? Trots försummat försvar två gånger tillbaka i tiden – 1930-tal och efter Sovjets fall – så vägrar S-regeringen ta ställning. Man agerar alltså 100 procent konservativt, som man tidigare gjort under snart ett sekel vid makten. Här har vi partiet som är den främsta perukstocken!

Vi lär oss följaktligen att ordet konservativ ska användas med eftertanke. Och inte svepande som en nedsättande term. Jag kallas förstås ofta konservativ för mina bloggar av kritiker på vänsterkanten. Men själv använder jag ogärna beteckningen i och med att jag försöker argumentera öppet och rationellt och därför ofta – inte alltid – finner rationella lösningar som förr prövats och visat sig goda. Tänk bara på kunskapsskolan som jag vurmar för. En skolminister från S-partiet ser däremot ”en jämlik skola som sitt främsta mål”- Alltså inte att råda bot på bristande kunskaper.

Jag undrar nu. Vem av oss två är förnuftig och vem ser skolan med skygglappar? Om inte målet är kunskaper, vad ska vi i så fall ha skolan till? Kunskaper gör att mindre bemedlade tillåts stiga uppåt med kunskapens hjälp. Tillspetsat kämpar alltså sossarna och vänstern för att alla ska ha det lika dåligt i skolan. Om inte det är ett utslag av dum konservativ politik, så säg.

Torsten Sandström

Så här beskrivs försiktighetsprincipen kortfattat på Wikipedia:

”Försiktighetsprincipen innebär att handla på ett sådant sätt att risker undvikes. Ordet används inom flera olika områden.”

Genom hokus-pokus och politiska beslut har denna naturliga och praktiska maxim kommit att upphöjas till en moralisk övernorm och till och med blivit en nästan rättsligt bindande regel.

Att det bara rör sig om en enkel maxim för människans praktiska behov är klart. Vi vill nämligen i allmänhet undvika risker, i livet och omkring oss. Men absolut inte alltid eller alla risker. Varje dag väger vi risken mot nyttan och tar en chans. Tänk bara på företagsamhetens miljontals affärsbeslut och småspararnas satsningar på börsen. I själva verket är det i högsta grad samhällsnyttigt att med öppna ögon ta vissa risker.

Nu är det så olyckligt att normen om försiktighet fått plats i den svenska Miljöbalken, som en regel utan explicit påföljd. Alltså närmast som en rekommendation. I 2:3 Miljöbalken (MB) heter det:

”Alla som bedriver eller avser att bedriva en verksamhet eller vidta en åtgärd skall utföra de skyddsåtgärder, iaktta de begränsningar och vidta de försiktighetsmått i övrigt som behövs för att förebygga, hindra eller motverka att verksamheten eller åtgärden medför skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön. I samma syfte skall vid yrkesmässig verksamhet användas bästa möjliga teknik. Dessa försiktighetsmått skall vidtas så snart det finns skäl att anta att en verksamhet eller åtgärd kan medföra skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön”.

I och med att MB är en ramlag, som sätts i tillämpning genom beslut av olika myndigheter och byråkrater, särskilt från Regeringen, Naturvårdsverket och Länsstyrelser, så är inte försiktighetsprincipen juridiskt bindande per automatik. Men den kan sättas i spel genom regler som myndighet beslutat om. Detta är i och för sig ett rättssäkerhetsproblem då regeln i MB, som synes, är rena dragspelet. Alltså kan en domstol tyvärr tvingas att tillämpa denna gummiregel.

Det är alltså denna flummiga norm som driver flertalet politiker och medier att slavisk upprepa FN:s klimatpanels syn på en nära föreliggande världskris, på grund av utsläppen av växthusgaser. Detta trots att en månghövdad skara naturvetenskapliga forskare är skeptiska till existensen av en akut klimatkris, låt vara att många menar att CO2 i någon mån påverkar uppvärmningen på jorden och en del av atmosfären. Skeptikerna varnar för att ingripande beslut omfattande kolossala penningbelopp därmed fattas på lösa grunder. Det råder således ingen konsensus inom vetenskapen om akuta faror via CO2. Alarmismen bottnar närmast i ett politisk ställningstagande från FN:s sida, grundat på dess underorgan IPCC:s påstående om att CO2-riskerna innebär ett akut globalt hot.

Alla borde inse att frågan om försiktighet är synnerligen svår att bedöma. Bara frågan om vad som utgör en risk är superknepig. CO2 är både en miljönyttig gas och en fara som uppe i atmosfären hotar att lägga ett värmande lock över planeten. Den absolut största risken är att enögda politiska beslutsfattare bara ser ett enda problem.

Alltför få politiker vägrar dessutom att se hur svenska myndigheter misslyckas katastrofalt, utan att detta medför svarta nyhetsrubriker om risker. I Sverige har som bekant större delen av försvaret avvecklats. Få partigängare har skriat om försiktighet, trots att Ryssland i åratal visat sin aggressivitet mot nationens grannar. Vidare är ända fram till dags dato flera tusentals svenska skyddsrum belamrade med allsköns skräp. Komiskt nog har Myndigheten för samhällsberedskap (!) först de två senaste veckorna börjat prata om skyddsrummen som en risk, trots att kriget i Ukraina rasat i fler veckor! Här borde i sanning sedan länge försiktighet ha visats. Men inte.

Likaså har svensk skola nedrustats och kommunaliserats genom politiska beslut från framför allt socialdemokraterna. Problemen är idag uppenbara och uppmätta i flera PISA-undersökningar. Alltså har det även här saknats beredskap. Dessutom har långvarig passivitet visats med att återvända till kunskapsskolan. Varför talar ingen om försiktighet i dessa sammanhang?

Till bilden hör även en i högsta grad oförsiktig avveckling av den svenska kärnkraften. Alla politiker borde i åratal ha insett att vindkraften inte räcker för nationens elbehov under dagar då det inte blåser.

Jag menar därför att politiker och medier måste sluta med att framhäva en princip som är fundamentalt oklar och därför opraktisk allmänt sett som ledstjärna. MB måste alltså bantas kraftigt så att rättssäkerhet skapas i miljösverige. Nationen kan inte fortsätta att offra miljard efter miljard på en flummig försiktighetstanke.

Det gäller i stället att öppet diskutera för och emot på ett vis som redan de gamla grekerna gjorde. Upp med riskerna på bordet! Kvantifiera samt tidsbestäm dem noga! Och lyssna framför allt ordentligt på kritikerna – för övrigt en urgammal princip från den romerska rätten! Politiker och medier måste alltså ta av sig skygglapparna och verkligen mana fram ett sakligt och kritiskt samtal om riskerna med utsläpp av CO2.

Så länge inte detta sker menar jag att det finns fog för att tala om att propaganda bedrivs i vårt land om att en akut klimatkris föreligger. Den avgörande frågan gäller alltså inte försiktighet, utan graden av styrka hos bevisen för och emot eventuella risker. Som avvecklingen av svensk kärnkraft så tydligt visar måste dessutom effekterna av principens tillämpning diskuteras.

Torsten Sandström

Barnet säger ofta om sin kompis handlingar ”att det var väl ingen konst”.

Om en konstkritiker på en dagstidning skulle våga skriva något likande om papplådan och betongen/stenarna på bilden skulle han eller hon få sparken. Den klarsynte skribenten hade ju inte förstått att installationen symboliserade ”hemlöshet i New York City” (som det nog berättas om på väggen).

Jag funderar ibland över vad det är som händer inom den nutida konsten. Emellanåt gläds jag över moderna konstverk som verkligen sprakar av former eller färger och sannerligen ger prov på genuin skicklighet. Men vad är det som gör att lågvattenmärken i stil med bilden ovan allt oftare presenteras som konstverk?

Om en barn släpat fram papplådan och de grå blocken skulle kamraten förstås fnysande säga att det där var väl ingen konst. Min slutsats idag blir därför att det för att det numera räcker – för att något ska kallas konst – med ett anspråk från en person att han eller hon gestaltat ”konst”. Alltså enbart en ambition eller ord, men inga som helst krav på teknisk förmåga eller kvalit´e avseende tanke eller prestation.

Därför står jag fast vid min tidigare slutsats att den moderna konsten har tydliga dödstendenser. Om allt blir konst är det inget som hålls utanför. Att detta medför att alla kan skapa konst kan möjligtvis tyckas demokratiskt. Men det främjar utställandet av icke-konst. Därför vill jag gärna behålla barnets syn på att konst ska vara något märkvärdigt.

Torsten Sandström

Vad är det jag ser och hör? I upprepade trailers på SVT hör jag Åkesson med emfas utropa att han älskar SVT. Även om uttalandet kan vara taget ur sitt sammanhang blir jag förvånad hur SD tycks byta fot i centrala frågor. Putin kritiseras nu av SD, som tidigare märkligt nog klappat diktatorn på axeln. Tidigare har den skattefinansierade radion och teven med fog kritiserats av SD, men nu älskas den av Åkesson.

Jag har i tidigare bloggar pekat på att partiets politk väcker frågor. En partiledare som snabbt byter åsikt till motsatt politik skapar undran. Det ligger därför en hund begraven rörande SD:s positionsförändringar. Min tolkning är att de inte är allvarligt menade, utan bara ett försök att värva röster genom att gå nya väljargrupper till mötes. Meningen är att falskt fjäska till sig nya röster då de redan trogna anses frälsta och inte tros reagera på en tillfällig hitte-på-politik. Det är beklämmande.

Att SR/SVT är glada om de får stöd av Åkesson är också ett problem. Ett med statligt tvång finansierat mediebolag måste nämligen kritiseras, då det inte klarar av sin uppgift att förmedla nyheter och information som är politiskt oberoende.

Varken SVT eller SD inger förtroende. Det är något skumt i partiet (vad som är problemet med SVT är fullt klart). Tvärvändningar från SD pekar på att man vill dölja sin rätta politik. Antagligen bara för stunden.

Torsten Sandström

Ja, då verkar L-partiets saga vara slut. Min ungdoms – framför allt mina föräldrars – frisinnade parti har nått vägs ände. Efter att i flera år ha drivit liberal symbolpolitik utan praktisk inriktning. Man har strävat efter att utmärka sig som liberal för liberalismens skull. Och global för globalismens skull. Mängder av egotrippade karriärister har slungat likhets-och frihetsparoller utan hejd. Att bara få en färgad partiledare var något stort -oavsett personens förmåga. Att krama byråkratins Bryssel utan hejd var också stort. Principfast – men utan verklighetsförankring har partiet under flera år marscherat mot kyrkogården.

Ropen hörs: ”Min Gud varför har Bonniers övergivit oss?” Nu hjälper det minsann inte att sjunga ”We shall overcome” under Friggebos ledning. Bönemötet tycks vara slut efter en lång dags färd mot natt.

På två områden kommer jag kanske att sakna Folkpartiet. Förespråkandet av kärnkraft gör jag en en honnör för. Vet inte om jag är lika begeistrad över skolpolitiken, men man har åtminstone talat om kunskaper, även om man i övrigt misslyckats kapitalt. Trots regeringsår med Alliansen syns samma kris i skolan.

Sedan nationalekonomin lämnat partiet och man i stället vänt blicken mot en global ekonomisk satsning med svenska skattemedel har jag tappat tron på partiet. Den svenska ekonomin och skattebetalarna måste nämligen vara varje partis främsta mål att värna. Här har L misslyckats kapitalt.

Vem sörjer nu partiets bortgång? Få utanför den egna politiska klassen, blir mitt svar. Flykten till andra partier kommer nu att stegras. Ett gäng går till M, merparten går till S. På så vis hålls klassen samman. Vart den lilla gruppen väljare går återstår att se.

Torsten Sandström

Välfärdsstaten är skön och nödvändig. Men Sveriges alltför generösa bidragssystem missbrukas storskaligt. Det beräknas att omkring 20 miljarder kronor – några procent av statens budget – läcker ut till fuskare av många olika slag. Kanske är det bara toppen av isberget som syns, vilket i så fall är skrämmande. Att misstag och krångliga regler ibland leder till högre utbetalningar kan ursäktas. Men i Sverige har bidragsfusket blivit ett näringsfång, en lukrativ och olaglig försörjningsform. Som främst tycks locka invandrare, utan jobb.

I dagens DN (7/4) har Jessica Ritzen skrivit en bra text om denna problematik som – trots decennier av fusk – tagit sossar och moderater på sängen. I stället för att ta tag i saken har man ständigt höjt skatterna för att fylla de hål som brottslingar borrat i statens budget. Sossarna – landets mest skattedrogade parti – har för några år sedan för att överleva som köpare av röster via bidrag tvingats till reformer. Först nu genom samverkan mellan myndigheter som betalar ut pengar till skurkarna. Även kommuner och bostadsbolag har enrollerats i ett system för anmälan av misstänkt fuskande personer. Det var sannerligen på tiden!

Huvudförklaringen är att den svenska folkbokföringslagen inte fungerar. Regeringen vet inte vilka som bor i landet. Och har – godtroget – inte räknat med fuskare i Sverige. I DN:s text ges en provkarta på olika former av fusk. Myndigheterna saknar helt enkelt koll på hur mottagarna av bidrag bor, deras anhöriga och hur de alla försörjer sig. Lika lite har man reda på att innehavarna av bostadskontrakt hyr ut i andra hand och lever ett gott liv på att hyra ut lägenheter till ibland en hel svärm invandrare (som det normalt rör sig om, å ömse sidor i andrahandsfallen). De inneboende lever förstås på olika former av bidrag, utan att myndigheterna lyckats ringa in dem vid utbetalningar av bidrag.

Fan trot ´ om sossar och myndigheter kommer att reda ut detta elände. S-partiets beroende av ny bidrag för röstköp är både en morot för samt ett hinder mot förändring. Fuskande väljare förlorar ju bidragspengar och blir sura på S-partiet.

Artikeln i DN saknar tyvärr uppgifter om vilka grupper som fuskar. Även om såväl svenska medborgare som invandrare för det kan man anta att problemtiken främst rör den tiondel av befolkningen som invandrat under den senaste tio åren. Deras boenden är sämst kartlagda. Åtskilliga bidragstagare bor till och med utomlands och försörjer sig där på svenska skattebetalares bekostnad.

Att en moderat regering kommer att göra stordåd rörande detta isberg av bidrag har jag svårt att tro. Portföljen med strukturella problem är tillräckligt stinn och verkar oöverstigliga för dagens borgerlighet. För sossarna är status quo som vanligt den enklaste utvägen: alltså fortsatt vandring mot ökade skatter och ökade bidrag. Nya skatter oroar nämligen bara den minoritet av befolkningen som betalar statlig inkomstskatt, dvs de som ändå inte röstar på sossarna utan troget lägger sina valsedlar för något borgerligt parti. Därför talar det mesta för att även det problem jag nu lyfter kommer att bestå efter höstens val, om än i något minskande omfattning på grund av sossarnas alltid akuta bidragsbehov.

Alltså kan vi nog räkna med ett fortsatt sosse- och byråkratvälde även efter höstens val. Enda hoppet är att landets män kan övertala sina fruar och sambor att inte rösta på C, V eller L (vilket kvinnor gör i högre grad än män). Om vågmästarpartierna sänks ökar chansen att en handlingskraftig borgerliga regering kan väljas i höst.

Torsten Sandström

Som frekvent lyssnare på SR P1 undrar jag över en hel del. Ekoredaktionen är i allmänhet intressant, låt vara att vänsterns problemformuleringar är legio, medan den frisinnade högerns i allmänhet saknas. Alltså en följd av den konstanta vänstervridning som främst motståndaren upptäcker. Att vänsterns journalister själva agerar blint är logiskt: deras egen syn på samhälle och värld upplever de förstås som sanningar. Därför väljer de tämligen konsevent intervjupersoner från den egna åsiktsgruppen osv. På så vis blir SR P1:s utbud en meny av åsikter som sossar, V och MP gillar.

Om man i fågelperspektivet betraktar de tvångsfinansierade medierna, SR och SVT:s, programval är ett liknande fenomen slående. Varför saknar närings- och affärslivets problem den tyngd i rapporteringen som motsvarar deras betydelse för samhällets finansiering och framtid? Och vidare, ifall de ges ges utrymme är det i åtta fall av tio fråga om fusk och oegentligheter. Alltså ännu ett missbruk av det politiska oberoende som statsmedierna enligt lag är tvingade att följa. Varför är rapporteringen så minimalt? Jämfört med Kultur- och Sportreaktionerna hamnar det svenska näringslivet helt i skuggan. Trots att företagen till stor dels försörjer samhället.

Jag upprepar därför min slutsats att SR och SVT måste avvecklas- Alternativt att SR/SVT ges en ny och effektiv reglering så att det politiska oberoendets de facto efterlevs. Företagens ledningar måste tvingas redovisa vilka insatser för oberoende man gör internt inom organisationen. Och framför allt måste Granskningsnämnden ges en ny extern reglering, som innebär att ärenden som anmäls får en frekvens fällande utslag som är rimlig. Idag funkar nämnden närmast som ett organ för legitimering av att allt står rätt till.

Torsten Sandström

Det finns som bekant många talesätt som beskriver en skurks förmodade bana. Vi talar ju om människor ”som haft sina fingrar i syltburken”. Här bara några smakprov.

Fallet från salongens höjd till rännstenens djup är bara ett tuppfjät.

Upp som en sol och ned som en pannkaka.

Synden straffar sig själv.

Den som gapar över mycket mister ofta hela stycket.

Alla talesätten är mycket uppmuntrande i dessa svåra tider. Det gemensamma tycks vara att den som orätt tillskansar sig något måste få sitt hårda straff. Ordspråken är sannerligen sköna i tider då ryska oligarker börjar få det hett om öronen.

Man kan bara hoppas att de gamla folkliga prognoserna även gäller deras andliga ledare: Putin.

Torsten Sandström

I en blogg häromdagen anförde jag att landets journalisthögskolor borde läggas ned eller förvägras statsbidrag. Detta med anledning av att jag liknar dem med hajburar i socialdemokratins tjänst. Offentligt finansierad utbildning av journalister medför nämligen en risk för statlig indoktrinering av medborgarna via nationens medier. Nedslående mätningar visar också att min profetia besannas. Omkring 70% av landets journalistkår röstar åt vänster. Det vore väl konstigt om detta inte avspeglas i deras rapportering. Enligt min åsikt – som livlig följare av Sveriges medier – är vänsterrapporteringen ett faktum. Men undantag finns förstås.

Någon kanske irriteras av min propå om nedläggning. Och pekar med galla på att jag med samma logik borde förespråka en nedläggning av landets juristutbildningar. Men denna liknelse haltar betänkligt.

Juristutbildning går ut på att frammana lagenligt beslutsfattande i tvister av privat och offentlig natur. Därför skolas unga jurister i att tolka lagen efter dess bokstav och officiella motiv. Det innebär ingen fördel för en domare, åklagare eller advokat att tala blomsterspråk eller att framföra egna politiska åsikter om lagens tolkning i strid mot publika källor. Jag menar att landets juristkår till allra största delen fungerar som tänkt. Olyckliga undantag finns tyvärr. Dessa kan ringas in som varande byråkrater i regeringens klor respektive slarvrar eller klantskallar.

Jag menar därför att juristutbildningens ideal faktiskt i huvudsak borde kunna gälla vid skolning journalister. Primärt gäller det att återge sociala fakta sakligt och korrekt. För detta bör universitetens olika generella utbildningar vara väl anpassade och tillräckliga för mediernas behov av personal. Så rekryterades journalister ofta förr. På universiteten lärs objektiva kunskaper normalt ut, utan vare sig vinkling åt vänster eller höger. Min åsikt är att landets journalistskolor i hög grad sysselsätter vänsterlärare och att kursplanerna har vänsterinriktning, dvs ett abnormt fokus på politik, mänskliga rättigheter och liknande social dynamit. Den svenska regeringsformen, juridiken och statsvetenskapen är bara en skugga.

Sekundär kompetens att flinkt knåda ihop medialt bra texter kan också skaffas vid universitetens generella kurser. Här skrivs som bekant uppsatser. Speciell erfarenhet att redigera och sätta rubriker kan ungdomar gott och väl lära sig i framtiden på arbetslivets redaktioner. Så funkade det som bekant förr – innan socialdemokratin skapat särskilda skolor för journalister. Och skrivkonsten var minsann inte lägre då – antagligen tvärtom.

Tertiär förmåga att behärska svenska språket kan de allra flesta lära sig utan annan skolning än att läsa och själv träna framför datorn. Verkligheten visar enligt min mening inte att nutidens journalister är några hejare på att skriva skönt, dvs tydligt och medryckande. Tvärtom använder alltför många av dessa vänstergängade ett alltför personligt val av ord och ämnen. De fungerar delvis som krönikörer, dvs sysslar med en politisk och social åsiktsförmedling. Skillnaden mot den traditionella krönikören är tyvärr att journalisten av idag framhäver sin egen person och inte en central sak- eller samhällsfråga av allmän karaktör. Många mediala krönikörer tror sig – enligt min uppfattning – syssla med skönlitteratur. Och för detta finns ingen annan skolning än medfödd skicklighet, träning och erfarenhet.

Så väck med journalistutbildning i statens regi. Risken är alltför stor att politiska språkrör utbildas. Staten ska hålla fingrarna borta från den tredje statsmakt, som förväntas kontrollera regering och byråkrati. Risken är att megafoner för politiska partier utbildas. Juristutbildning går som framgått ut på att lagens ord och anda ska främjas. Däremot är politisk propaganda dödskallemärkt inom rättsstaten, låt vara att enstaka domare och åklagare är olyckliga undantag.

Torsten Sandström

DN skriar den 4/5:

FN:s klimatrapport: Vi har bara åtta år på oss att nå 1,5 gradersmålet

SvD instämmer samma dag:

Det är nu eller aldrig

Och i SvD av idag utropas:

FN:s klimatpanel: ”Nu eller aldrig”

Vad säger dessa skräckrubriker? Jo, framför allt att FN och klimatpanelen politiserar. Tidpunkten för krisen varierar från idag till först inom åtta år. Vilken trovärdighet har skräckrapporter med sådan timing? Om inte katastrofen inträffar i morgon dag eller inom en månad så har man ju bedömt situationen fel. Det inser förstås även byråkraterna inom FN och IPCC. Men man bryr sig inte. Det gäller att med politiska medel – skräck, hugg och slag – skrämma världens medborgare för att sluta upp bakom FN. Gissa vilken partifärg FN-chefen har? Ingen svår fråga. Sosse förstås (fd premiärminister i Portugal).

Många hundra gånger i världshistorien har ledare för olika sekter förutspått jorden eller universums undergång? Dagens för kaos har utpekats och inväntats. Men inte har något hänt! Nu agerar FN med samma trosvissa desperation. Ifall kaos inte inträffar under året pga CO2 – vilket är närmast 100% säkert – kommer FN och och alla miljökramare förstås att slå sig för bröstet och säga: titta, vår kamp visar sig ändå ge vissa resultat. Vi ville ju så väl!

En sista lärdom är att den som ropar på vargen alltför många gånger till sist får människor att tröttna på budskapet. Själv är jag redan urless…När jag lyssnar på SVT klimatorakel Bjerström – som jag själv tvingas betala avgift för – blir jag riktigt trött. En flygskammare som åker jordklotet runt och predikar CO2-skräck.

Torsten Sandström

…om nättidningen Fria tider får som den vill och vinner framgång. Tidningen representerar utbrytare högerut från SD. Igår försvarade Fria tider inte bara Putin mot fakta från Ukraina som pekar på krigsbrott. Dessutom hyllade Fria tider Orban i Ungern.

På så vis kan man säga att Fria tider stänker skit på sig själva förstås. Tyvärr också i någon mån på SD, som förväntas stöda en eventuell borgerlig regering efter höstens val. Detta i och med att Åkesson för något år sedan vägrade att välja mellan Macron och Putin. Även om den förre inte är min favorit, så är Putin en diktator. Det har varit känt långt innan Åkesson ”passade” och vägrade att välja Macron, som svar på frågan han fått.

Till skitstänket hör också SD-ledamot i riksdagen – Roger Richthoffs – devota skriverier om Putin. Att ha Richthof senare uteslöts ur SD var självklart – annars hade SD raskt förvandlats till en liten sekt.

Vi ser alltså hur auktoritära politiska krafter är på tillväxt. Putin, Xi Jinping, Trump, Orban mfl är på marsch mot demokratin som styrelseform. Det är oroande, låt vara att det politiska etablissemanget bär sitt ansvar genom svag politiska ledning, även den faktiskt emellanåt kontrademokratisk.

Enligt min mening har socialdemokratin vissa auktoritära drag åt vänsterhållet. Givetvis inte alls i klass med de herrar jag nyss nämnt! Sossarna bygger sitt eget betongsamhälle. Därför är det angeläget att Sverige skaffar sig en handlingskraftig borgerlig regering i höstens val. En regering som vill utvidga demokratin, inte begränsa den. Angeläget vore några steg mot ett mer direkt demokratisk styre. Val på person framför val på parti. Möjlighet till folkomröstning om lagförslag ifall en stor grupp medborgare begär det. Och ett tydligt slut på S-partiets korporativa bygge, via lagstöd åt sina egna organisationer och S-märkta byråkrater på statliga myndigheter.

Den svenska politiska klassen måste visa tänderna mot antidemokraterna. Det gäller för eliten att inför folket manifestera oro över politikerförakt som grasserar. En ringaktning som visst fog för sig. Nationens politiker måste visa att man vill gå kritikerna till mötes – inte bara fortsätta med att öka klyftan till de trötta väljarna.

Torsten Sandström

Egentligen är det en skandal att ett modernt demokratiskt samhälle inte rimligt snabbt kan fixa pass ill sina medborgare. Vad sysslar egentligen en passiv svensk polis med?

Det övergripande problemet är en galen politisk styrning av polisens arbete som är typisk för socialdemokratins Sverige. En begränsat poliskår numerärt sett ska utföra allsköns sociala uppgifter vilka mycket väl kan utföras av andra. Polisen kör psyksjuka till akuten. Man klappar unga brottslingar på axeln och låter dem fortsätta. Man jagar torskar men inte horor. Man utreder sex över internet (i situationer där föräldrar i stället bör ta tag i sina unga). Man meddelar allvarliga dödsbesked vid anhörigas dörrar. Osv. Osv.

På så vis har polisens nödvändiga jobb med den viktiga brottsligheten – mätt i blod, pengar och frekvens – kommit i kläm. Det förstår ju varje nykter människa – faktiskt även personer som tagit sig några glas. Alltså funkar det mesta hos polisen dåligt och en hel del uselt, såsom rörande passen. Till bilden hör nyheten häromdagen att många pass fått felaktiga personnamn, något som riskerar att de inte funkar för resor till vissa länder!

Varför inte låta Skatteverket sköta passen i samverkan med SÄPO? Åtminstone Skatteverket brukar se till att få saker gjorda! Till Polismyndighetens allmänna problem hör att trogna sossar ofta suttit i ledningen, exv Ole-dolyckan nummer ett, Dan Eliasson.

I min blogg har jag därför fog för att jaga den svenska statens byråkrati. Den har i åratal bara expanderat. Inga bantningar här! Du och jag tvingas således betala för något som inte fungerar bra, utan dessvärre emellanåt besvärar eller till och med hotar nationens medborgare. Ett särkilt ont öga har jag till en lång rad korstågsmyndigheter, som främst sammanträder, vänder papper och har till huvuduppgift att tala om för medborgarna att allt står väl till i sossarnas Sverige. Kolla själv Myndighetsregistrets alla 458 statliga myndigheter på länken nedan så får du själv se! https://myndighetsregistret.com

Ett annat ont öga har jag till de myndigheter som hanterar Miljöbalkens oändliga rad av gummibestämmelser. Tusentals byråkrater skapar rättsosäkerhet genom krav som enbart grundas i myndighetsföreskrifter och inte i lag – ty MB är en en sk ram”lag”, som ger byråkrater alltför stor makt. Och alltför ofta brukas för att terrorisera vanliga svenskar och deras fasta gendom.

Därför utropar jag idag inför höstens val: bort med vänster- och byråkratväldet! Rösta för en handlingskraftig borgerlig regering. Alltså inte en regering med sossar eller en som innehåller vänsterkramaren Annie Lööf.

Jag återkommer till behovet av en förnuftig och effektiv borgerlig samling mot just vänsterns och hennes politik.

Torsten Sandström

…gör vänstern anspråk på att föra politik. Jag tänker nu på ett uppslag i DN Kultur någon dag efter Sven Melanders bortgång. Överst en stor svart rubrik:

Kollegorna minns Sven Melander: ”En stor humanist”.

Under rubriken en stor skämtbild där Melander har en ros i sin mun. Bredvid mindre bilder av Steve med Lloyden samt Werner&Werner.

Vad håller tidningens journalister egentligen på med. Jag tror att det svenska folket – liksom jag själv – minns Melander som en stor humorist (kan man kanske misstänka felstavning i DN:s rubrik?). Humorn framgår för övrigt av de nyss nämnda fotografierna, som knappast signalerar humanism, utan tämligen grov men skön komik. Melanders genre var närmast buskis eller slapstick, blandad med folkliga alkoholskämt och könsvitsar (Berit som är lika bombad som Beirut). Inom detta område var Melander suverän och värd att hyllas.

Men DN Kultur – med sin olycksalige chef Björn Wiman – tycker inte att humor är något bra. Det är in tillräckligt fint i hans värld (vilket för övrigt framgår av hans egotrippade krönikor). I stället ska det politiseras. Och visst har Melander drivit vänsterpolitik under sin tid på Aftonbladet. Och senare har han flörtat med rörelsen kring #Me too. Det må så vara. Men inte räcker det för att förvandla den döde till en ”stor humanist”.

DN Kultur framstår som ett mausoleum för en svensk vänster. Den är liten, men högröstad och fräck. DN vill inte sprida minnet av en humorist, utan av en vänsterman. Tidningen tar helt enkelt för sig, man fjärmar sig från fakta, enligt parollen det går så länge som det går, utan eller med statsbidrag. Att Wiman är kapten på vänsterskutan framgår tydligt. Inte minst genom söndagens krönika (3/4), där han utropar:

Därför är jag emot svenskt medlemskap i NATO.

Förvisso är kultur ett tänjbart begrepp. Ändå måste man säga att Wiman spränger gränsen. Och utnyttjar läget för att sprida vänsterpropaganda.

Men som tröst undrar jag vem som väljer politik efter ord från Ivan – föråt Wiman – den förskräcklige.

Torsten Sandström

S-partiet kontrollerar makten över Sverige sedan snart hundra år. Det sker delvis i smyg. Personalen i kontrollrummet är en brokig s-märkt skara. Allt från fackpampar till byråkrater med eller utan partibok.

Bilden ovan illustrerar även hur statsägda svenska företag dansar efter maktens pipa. Naturligtvis inte på direkt kommando från Rosenbad. Men ”privatanställda” chefer på Vattenfall vet förstås vad husse önskar. Och då blir det lika PK som på bilden ovan, där tidningen säger sig vilja sälja el till nya kunder. Budskapet är hundra procent politiskt tillrättalagt: kön, hudfärg, klimatskräck och försök till skämt.

Torsten Sandström

Kanske enda baksidan med försvagningen av kollektivens svenska samhälle är framväxten av ett tänk i individualistisk riktning, något som avspeglas i en rad existentiella rörelser i nutiden. Vi möter dem så ofta i dagens medier. Det rör sig om feminism, hbtq, könskorrigering, psykisk ohälsa, djurrätt, feelgood, psykologispalter och allsköns andra verksamhet som går ut på att du ska betrakta dig själv och må bra.

Vem vill inte ha det bra? Men fokus på individen innebär samtidigt att intresset vänds från det svenska samhället och dess många uppenbara problem. Jag är kanske cynisk – men försöker vara klarsynt – men den beskrivna samhällsutvecklingen har onekligen en del mycket dystra inslag.

Min teori är att nationens makthavare inte alls har något emot den nya individualismen, så länge den inte rubbar politikens centrala och kollektiva maktsfär. Därför understöds personlig navelskådning och liknande företeelser som medverkar till att medborgarna tankar förs bort från politikernas misslyckanden. Det är kanske fråga om en försvarsreaktion från den politiska klassen.

Hursomhelst tycks många konstigheter kunna bidra till flykten från samhällets strukturproblem till ”Den sköna nya världens” myller av personliga trivialiteter. Det bisarra är att diskussionsämnen blir alltmer udda. Jämställdhet, sexuell i riktning och ohälsa är givetvis centrala ämnen. Men då djurskyddet i svenska köttfabriker utvidgas till en fokusering på alltmer perifera problem inom flora och fauna börjar jag tappa andan och önskar dra i nödbromsen.

Häromdagen hade DN – vem annars – en artikel om att brittiska forskare kommit på att ”Hummern har också känslor”. Meningen var förstås att problematisera kokning av levande skaldjur. Forskare har på något vis kunnat registrera reaktioner av smärta eller obehag hos humrar i kokande vatten. Det är knappast förvånande. Vilken biologisk varelse vill uppleva sin egen död genom en annans hand. Men vad hummern upplever i det kokande saltvattnet kan ingen säga, inte ens via psykologins många märkliga analyser och tusentals frågeformulär avsedda för tolkning av godtrogna forskare.

Rörelsen för djurrätt och miljökämparnas försvar av växtrikets forna mångfald tenderar enligt min mening att bli patetisk. Vilka organismer ska omfattas av biologernas omtanke? Kanske även fästingar? Hur ska gränsens dras? Och hur ska människor få tillräckligt med föda om navelskådningen fortsätter? Ska vi sluta äta skaldjur och annat njutbart och försöka leva på substrat från växtriket (tills en forskare kommer på att vete eller ris inte gillar att bli skördade)?

Det vi ser är en stegvis återgång till samhällsformer som aldrig någonsin existerat – inte ens under stenåldern. Slutsatsen är tillspetsad. Men vi står inför ett anfall på vår nutida samhällsform som på många vis visat sig framgångsrik. Nu vill politiska krafter röra om i grytan utan att ha skaffat sig en klar bild av konsekvenserna om man går vidare och löper linan ut.

Dagens miljökämpar bär således ett tungt ansvar för vad de håller på med att ställa till. Tyvärr har de stöd från tusentals svenska byråkrater, som ständigt försöker tolka den svenska Miljöbalkens paragrafer expansivt. Varje dag får svenska lantbrukare brev i lådan med frågor, inte bara om antalet fågelarter på tilltänkta avverkningsytor, utan också om insekter och andra kryp i stenmurar. Frågor som tyder på att markägaren är mindre vetande och strävar efter att förstöra sin egen livsmiljö.

Det är inte klokt! Sverige är ett felfärdssamhälle!

Torsten Sandström

Nyligen liknade jag i en blogg sossarnas bygge av det korporativa och byråkratiska Sverige vid en hajbur. Det gläder mig verkligen att metaforen vunnit uppskattning bland läsarna av bloggen och Bulletin.

Jag har sedan texten skrivits insett att tanken sedan länge i huvudsak delas av författarna till den färska och intressanta boken ”Betongväldet” (upplaga 2, 2022, Recito Förlag), vari Jakob E:son Söderbaum (red), Carl Johan Ljungberg och Christian Swedberg tillsammans följer upp Roland Huntfords mycket spännande 1970-talsanalys av den metod som den svenska socialdemokratin länge använt (”The New Totalitarians”, 1971, senare översatt till ”Det blinda Sverige” , se länken på internet, https://archive.org/details/detblindasverige_201912). Författarteamets undertext är klargörande: Den socialdemokratiska maktapparaten och hur den urholkat vår demokrati. På boken framsida ser vi därför bilden av hur Rosenbad och LO-borgen flyttat ihop.

Min term hajbur är kanske något sämre än författarkollektivets. Men jag önskar förmedla S-partiets politiska försvarssystem som har blivit hart när ogenomträngligt. Själva försvaret må vara av betong. Hajburens avveckling kräver därför såväl valförlust för sossarna som ändringar i grundlag samt i tusentals lagparagrafer, vilket är något svårare än att spränga bort en stor klump av betong. Inte minst måste Mijljöbalkens tusentals ramlagsregler bantas å det kraftigaste, dvs det fundament som ger Naturvårdsverkets byråkrater ett synnerligen brett spelrum för maktutövning, genom egna beslut eller via länsstyrelser och andra myndigheter.

Någon invänder kanske att det gäller ett skydd för svenska folket i buren, vilket förstås är socialdemokratins officiella förklaring. Från vänsterkanten hörs kanske också att hajar är farliga för samhälle och människor, vilket ju är delvis sant. De är ju rovdjur vilket socialdemokratins politiska opponenter – Moderaterna, SD och KD – tyvärr knappast verkar vara i dagsläget. Men ett tråkigt faktum är att sossestaten släpper in sina egna hajar i buren, dvs rader av organisationer och byråkrater, som tillsammans strävar efter att genomföra S-partiets blueprint (förlåt rödkopia) över hur landet ska byggas. Tillsammans försörjer de sig i hajburen på en maktutövning som inte är i samklang med den svenska Regeringsformen. Det är för övrigt detta kritiserade vrängande som gett upphov till hajburstermen avseende aktieaffärer inom affärslivet, ett bruk som färgat min liknelse.

Därför är det bra om boken Betongväldet blir läst. Den erbjuder en fin struktur över Sveriges politiska problem. Liksom Huntfords bok lämnar den dock dörren öppen för oklarheter och problem. Ändå är den läsvärd.

Torsten Sandström

SvD skojar med sin läsekrets i dagens tidning, den 2/4. Så här lyder rubriken.

Sverige kan behöva anpassa sitt försvar

Vad är det som SvD är ute efter? Först misstänker jag att man vill påskina att den svenska nationen har ett försvar. Men problemet är ju att vi saknar just detta, frånsett ett flygvapen och några tusen soldater. Under brinnande krig i Ukraina – som länge förutsetts på nyhetssidorna – saknade ”försvaret” till råga på allt drivmedel och ammunition till de få krigare vi ändå har.

Dessutom har ju för några veckor sedan en enig Riksdag beslutat om en välbehövlig kommande förstärkning. Så vad yrar SvD om då man skriver om ett behov av anpassning? Behovet rör ju en enorm expansion, som ännu inte skett.

Av rubrikens sannings- och nyhetsvärde blir det således inte en smula kvar. Bara lite allmän politisering.

Gammelmedierna har som bekant hög profil då de öser galla över oss nydanare på internet. Ändå visar de ”stora” tidningarna dagligen upp en beklämmande byk, särskilt med tanke på vad de kostar att driva och prenumerera på. Därför kan jag inte låta bli att peka ut ytterligare ett fenomen som bottnar i socialdemokratins strävan att bygga ”hajburar” – den term jag myntat och som syftar till att hålla motståndarna borta från den politiska arenan – nämligen nationens journalistskolor i olika skepnader.

Jag menar att de närmast fungerar som ABF:s förlängda arm. Dvs arenor för indoktrinering av studerande i vänsterns ideologi. Då blir det åsikter och flum i stil med rubriken ovan. Det vore en välgärning om dessa skolor avvecklades och allt statsstöd drogs in. Det finns nämligen på landets universitet gott om kunskapsinstitutioner som kan lära blivande journalister att hantera fakta samt skriva sakliga rapporter.

Därför blir dagens politiska paroll inför höstens val: rösta bort vänster- och byråkrativäldet!

Torsten Sandström

Jag känner mig själv träffad. Som trogen Bulletin-läsare gick jag på nyheten i morse om att Jan Eliasson, den floppande supersossen, skulle få ett nytt internationellt toppjobb.

Nyss läste jag följande i Bulletins nyhetsbrev:

God eftermiddag!

Som så många räknat ut är det för väl att artikeln om Dan Eliasson är Bulletins aprilskämt i dag på ”Skojardagen” https://bulletin.nu/uppgifter-dan-eliasson-gor-comeback-som-eu-s-fredsforhandlare.

Men jag tar det med jämnmod att ha blivit lurad. I socialdemokratins Sverige kunde nämligen nyheten verkligen vara sann. Och vad värre är att någon typ av befordran av sossen ifråga – som aldrig själv enligt egen utsago sökt ett jobb – mycket väl kan komma att besannas.

I Sverige kan nämligen verkligheten överträffa dikten.

Torsten Sandström

I alla tider har fattigdom gjort att människor ”tagit lagen i sin egen hand” och ägnat sig år brott . Detta har i sin tur drivit på framväxten av lagregler, som genom straff försökt tygla en samhällsskadlig utveckling. Ledande politiska skikt har därför fram till första halvan av 1900-talet pekat med hela handen och lagt ned stora resurser på att motverka en negativ utveckling.

Framväxten av den svenska välfärdsstaten har förstås haft sitt finger med i spelet. Utsatta medborgare har stötts med bidrag och försörjning till en förut aldrig sedd nivå. Därigenom har kriminaliteten dämpats, medan storskalig invandring från främmande kulturer – utan rimlig integration – verkat i motsatt riktning.

Det intressanta är att den politiska eliten sedan åtskilliga decennier börjat vackla i sin tidigare grundmurat negativa – och och mot går gärningsmannen inriktade – syn på kriminalitet. Man talar allt oftare om att brottsligheten sammanhänger med ekonomiska skillnader i samhället. Gangstern förvandlas alltså till ett offer.

Att denna förklaring cementerats i nutiden är fullt klart. Den politiska klassen och deras vetenskapliga uppbackare (kriminologerna) tillåter således inte att individuella personlighetsdrag och handlingsmönster pekas ut som en viktig förklaring till dagens brottslighet. Genom ett märklig motsatsslut från principen om alla medborgares lika rätt har tanken om att alla människor är lika goda vuxit fram och bitits sig fast.

Resultatet har därför blivit att det samhälle, som tidigare betraktade brottslighet med onda ögon, nu börjat vackla. I och med att få vågar peka ut kriminella som skadegörare – utan ser dem som lika goda som skötsamma individer – har brottslighetens givetvis fått ett ideologiskt spelrum som inte fanns förut. Det är förvisso inte fint att vara kriminell, men å andra sidan knappast något ont.

Till detta kommer att samhällsförändringar infört nya drivkrafter för en försörjning genom kriminalitet. Ett tydligt tecken är en ökad invandring i kombination med att integrationsåtgärder misslyckats. En annan är ekonomiska och tekniska förändringar som gör det mer lockande och enklare för mindre nogräknade att söka försörjning genom brott, i stil med exv bristande offentlig kontroll av sociala bidragssystem, användning av attraktiva avgaskatalysatorer i bilar (apparater som stjäls på rad och exporteras samt digitala system som tillåter kriminella att organisera sin brottsliga verksamhet.

Det paradoxala är, enligt min mening, att samtidigt som incitamenten till brott vidgas – och görs mer lockande – så använder samhällets vänsterpolitiska elit ett språk som närmast måste uppfatta som en klapp på axeln till nationens alltför många brottslingar. Ytterst rör det sig förstås om en strävan att locka väljare från landets utanförskapsområden.

Oviljan att tala klarspråk om brottslighetens orsaker framträder särskilt stark i samhällen med regimer som driver vänsterpolitik, såsom i Sverige. Här förnekas brottslingens individuella och fria val (officiellt rör det sig ju om sociala strukturer). Det innebär i sin tur förstås en ovilja att ta rejäla tag om den svenska straff- och processrätten. Snabbare säkerhetsåtgärder, tuffare straff, effektivare polishantering av brott samt fler fängelseplatser ses därför som repressiva åtgärder som riskerar att medföra tappade röster för vänstern vid framtida politiska val.

Jag skriver detta samtidigt som vänstern gärna har en motsatt åsikt vad gäller ekonomisk brottslighet inom finansvärlden och rörande skatter. Här beror brotten officiellt på rikas girighet (vilket förstås är sant). Att invandrares klaner grovt fuskar inom bidragssystemen är däremot en social fråga och inte fråga om ondska, enligt vänsterns syn på saken.

Det svenska samhället håller således inte längre samman rättsligt och politiskt. Det har faktiskt drag av röta.

Torsten Sandström