Blog Image

Anti-PK-bloggen

______________________________

Sverige är ett skönt välfärdsland. Friheten är omfattande. Men politiker, myndigheter och media talar alltmer om vad du och jag får tycka och säga (och vad vi inte får tala om). Fram växer en ny religion med ett nytt prästerskap. Nu predikas inte längre Bibelns budskap, utan det goda samhällets politiskt korrekta moralvärderingar. PK-lärans bas är de mänskliga rättigheterna. Från dessa rättssregler flödar nu knippen med moraliska värderingar, i form av PK-normer, som rör minoriteters rättigheter, feminism, klimatförstöring, invandring, auktoritetskritik mm. Värderingarna står alltså i allmänhet på en rimlig grund.

Men problemet är att PK-eliten - liksom flydda tiders präster - hävdar ett åsiktsmonopol. Den som inte anpassar sig fullständigt hånas. Hon och han påklistras alla möjliga slags nedsättande etiketter. Media pläderar betongfast för den nya PK-läran. Debattinlägg som går emot refuseras. Banne den som säger nå´t annat! Samtalet vid kaffebordet på jobbet tystnar. Du blir osäker...

PK-läran och PK-samhället blir på så vis ett allvarligt hot mot vår åsiktsfrihet. Anti-PK-bloggen vill problematisera och kritisera den nya PK-religionen och dess predikanter. Min blogg står nämligen på det fria ordets sida! Templet från antikens Aten får symbolisera det fria samtalet. 

Stöd denna blogg!

MYCKET TACKSAM FÖR GÅVOR!

Bildresultat för swish

            1231429604

                eller

BIC/IBAN: HANDSESS / SE75 6000 0000 0003 2664 2811

Statsministern som ”inte såg det komma”

Uncategorised Posted on sön, oktober 30, 2022 16:20:10

Orden från Stefan Löfvens mun förföljer mig. En svensk statsminister som påstår att han efter omkring sju år vid regeringsmakten inte sett det dödliga klanvåldet växa fram. Jag citerar: ”vi såg det inte komma”. Den man som länge suttit vid statens roder har alltså inte uppfattat en utveckling som många svenskar redan sett och oroar sig över. Givetvis kan det vara ett dumt försök från Lövfens sida att förklara bort ett totalt klavertramp. Men det är också fråga om något annat och viktigare.

Än en gång vill jag lyfta frågan om den svenska politiska klassen. En sida av detta fenomen är en sammanhållning externt. Klassmedlemmarnas gemensamma intressen gör att de mekaniskt verkar för sina egna villkor på ett vis som permanentar de politiska uppdragen, förbättrar lönevillkoren, höjer ersättningar vid avgång, öppnar dörren för väl betalda sinekurer på ambassader och internationella organisationer, skapar möjlighet att inlemma anhöriga i klassens skyddsnät osv. Detta är klassen huvudfunktion. Mönstret påminner om de skyddsnormer som tidigare eliter i den svenska historien slagit fast.

Givetvis gäller inte samma intresseinriktning internt inom klassen. Politikerns yrke är att målmedvetet arbeta för det egna partiets program. Märk väl att jag inte skriver att syftet är att verka för det egna folkets intressen. Ty politiska åtgärder som rör väljarna är enbart en fråga på ett lägre plan. För att främja en yttre gemenskap och samtidigt värna det egna partiets inre ställning blir reformer som tar sikte på medborgarna enbart ett verktyg. Vi har i åratal sett hur den svenska socialdemokratin i rader av valrörelser köpt röster från väljarkåren genom oblyga regn av penningbidrag. Väl beställda svenskar som röstar borgerligt har på så vis genom skattehöjningar tvingats finansiera S-partiets framtida makt.

Förvisso kan man säga att den interna konkurrensen mellan partierna skapar konflikter mellan partierna. Till saken hör att politikerna har goda skäl för att förstora dessa stridigheter. Åsiktsskillnaderna inom större delen av den politiska klassen har nämligen med tidens gång blivit tämligen små, något som svenska folket sett under de senaste åtta årens omställningar i den politiska sandlådan. Den ene har utropat sig till vinnare. Men det gör även den andre som nyss använt skattebetalarnas pengar för att få lugn och makt över spelet i barnhagen.

Min poäng är nu att det interna spelet mellan partiernas något olika program blir så påtagligt – eller kraftkrävande – att befolkningens bästa hamnar i skymundan på ledande politiker agendor. Stefan Löfvens uppdrag var att administrera en invandring av en storlek som svenska folket tidigare inte skådat. Enligt partiets program saknades utrymme för tuffa krav och rejäla försök att förmå de nyanlända att fjärma sig från den främmande kultur de hade med sig. Naiv välvilja och mängder av bidragspengar blev därför verktygen. Jag menar alltså att förmågan att se en hotande framväxt av en destruktiv klankultur låg helt utanför vänsterns spelplan (som den synts i partierna program). I stället brukade ledande politiker partiprogrammets analysschema.

För vänstern blev följden att ekonomiska och sociala skillnader föder utanförskap. Det är därför inte de nyanländas fel att en minoritet inom deras krets utvecklar en livsfarlig grad av kriminalitet. För denna analys hade S-politikerna god uppbackning genom sina vänner i den politiska klassens utkant, exv vänsterforskare med olika ämnesinriktning (här räcker det med att namnge kriminologen Jerzy Sarnecki). Följden blev att S-regeringens straffrättsliga arbete länge gick i stå med benäget bistånd från Morgan Johansson. Först några månader inför höstens val radades en handfull nödvändiga reformförslag upp. Alltså efter nästan åtta års väntan. Men då hade socialdemokratin tvingats skåda sanningen i vitögat och insett att ett hotande val förestod.

Avsikten med denna text är att än en gång nagelfara den svenska politiska klassens incitament. Den yttre sammanhållningen avser att befästa klassen gemensamma intressen. De inre relationerna har fokus på ofta smärre stridigheter mellan partiernas skiftande program. Socialdemokratins ideologi saknade helt verktyg att tackla en elakartad klanstruktur. Förorternas maffior behandlades därför med silkesvantar i och med att de inte ansågs bära något reellt eget ansvar. På så vis blir Lövfens ord om att ”vi inte såg det komma” helt logiska från S-partiets ledares utgångspunkt.

Ett utbrett dödligt våld – som regeringen delvis själv vållat – blev således osynligt för makthavarna under omkring sju års tid på Rosenbad. Men under tiden hade stora delar av det svenska folket länge en klar bild av problemtiken och hur den skulle hanteras.

I en normal demokratisk stat går det inte att dölja ett allvarligt problem så lång tid som skett i vårt land. Men här har socialdemokratin haft benäget bistånd med nationens kultur av politiska korrekthet och medievänsterns apologeter.

Torsten Sandström



En politiskt turbulent tid väntar

Uncategorised Posted on sön, oktober 30, 2022 16:13:54

Den nya regeringen – som lagt fram ett ambitiöst program (TIDÖ) för att avlägsna Sverige från en långvarig och av sossarna självförvållad kris -står inför en rad utländska och inhemska svårigheter.

På det externa planet är det kriget i Ukraina, inflationen, lågkonjunkturen och Mellanårsvalet i USA som hotar. Problemen är delvis sammanflätade. Särskilt oroande är troliga framgångar för Trumps rörelse inför valet av ett antal poster i Kongressen. Risken är stor att svårigheter för president Biden kommer att följa avseende USA:s idag omfattande stöd för Ukraina. Om trumpsidan på så vis strular är det troligt att Putin får överhanden i sitt anfallskrig mot Ukraina. För Europa och Sverige blir det synnerligen dåliga nyheter. De ekonomiska konjunkturerna riskerar att förvärras.

Men den nya regeringen har kanske ännu värre problem på hemmafronten. Initialt kan man nog manövrera mellan grynnorna i TIDÖ som sjövilda liberaler annars riskerar att stoppa. Men knappast på sikt. Här kan möjligtvis ett – efter Annie Lööf – reformerat C-parti bli en räddande dark horse. Men situationen är ytterst osäker.

Än värre är antagligen det allmänna politiska motstånd som Kristersson regering möter från visst håll på hemmaplan. Inte så att folk i gemen förväntas gå ut på gatorna för att protestera. Jag tror många inser att Sverige måste slå in på en ny väg. Min oro rör i stället det svenska massmediala komplexet. Inte så att mediernas ägare önskar jaga den nya regeringen. Aktieägarna har inte längre siktet inställt på nyhetsförmedling och politisk debatt. Dessa fenomen är numera bara enkla symboler för pressens ägare. De lever numera ekonomiskt på annat, nämligen på att smälta samman tidningens reportage med lukrativa rörelser inom film, teve, idrott, nöjen, livsstil, bilar, bostäder och liknande inkomstbringande skeenden. Ägarna låter därför vänsterns journalister hållas. De har därför övertagit opinionsbildningen.

Och den politiska rapporteringen blir förstås därefter. Redan samma vecka som TIDÖ presenterades märktes förändringen. När sossar tidigare avlämnat politiska reformförslag har medierna redan från början sakligt rapporterat syftena bakom den nya politiken. Därefter har oppositionens kritik presenterats, om än förstrött. Med TIDÖ har bilden ändrats tämligen tydligt. Utan att vilja förstå eller förklara TIDÖ:s intentioner har i stort sett hela den svenska journalistkåren omedelbart gått till frontalanfall mot TIDÖ. Vidare har man fortsatt sossarnas mångåriga linje att driva häxjakt på SD. Hela TIDÖ framställs som en konspiration från SD, trots att fler riksdagsledamöter från M, KD och L står bakom överenskommelsen (än de från SD).

Det vi ser är vänsterjournalisternas sammansvärjning mot den nya regeringen. Agerandet är helt motsatt det som förväntas av ”en tredje statsmakt”, som sakligt och oberoende ska kritisera såväl regering som opposition. En samlad kår av journalister – med få undantag – tar i stället ställning mot regeringen och förmedlar därmed vänsterns argument. En liten minoritet av svenska folket tillåts på så vis styra nationens politiska samtal. Det är sannerligen uppseendeväckande.

Att detta händer inom privatägda medier är trist, men en fråga för mediernas indolenta aktieägare. Det som upprör mig mest är vänsterjournalisternas framfart inom SR/SVT. Här orkar man knappast ens berätta om TIDÖ:s innehåll och intentioner. I stället innehåller rubrikerna hos Ekot, Rapport, Aktuellt mfl direkta anfall på den nya regeringen och SD. Utan omsvep påstås regeringen planera reformer som skadar invandrare, fattiga, sjuka och andra behövande. Som sanningsvittnen inkallas civilsamhällets samtliga påtryckarorganisationer avseende u-hjälp, klimat, barnrätt, socialbidrag, sjukdomar osv. Det är inte fråga om journalistik i traditionell mening. Det vi ser är renodlade politiska kampanjer mot regeringen och SD.

Därför återkommer jag till min tidigare slutsats i flera bloggar. Det svenska samhällets främsta problem är av medial natur. Det består i att medieföretagens ägare struntar i sin styrning av medierna för saklig och oberoende rapportering. På så vis har man släpp vänsterns propagandister fria i tidningar och andra stora mediehus. Man kan därför säga att svenska etablerade medier inte längre fyller den uppgift som konstitutionella experter så gärna vill tala om. En av demokratins grundvalar är således hotad.

Att tala om denna allvarliga fara är dessutom tabu. Så är det i Absudistan.

Torsten Sandström