Någon har antagligen reagerat över att jag i flera bloggar liknat Miljöpartiets politiker vid talibaner. Men det finns goda skäl för min liknelse. Partiets företrädare visar en trosvisshet som står över alla försök till sociala kompromisser. Klimatkrisen blir ett jämförbart faktum med islams dogmer. Och ve den som vågar ifrågasätta krisens existens. Med förakt och hån bemöts alla som inte rättar in sig i ledet. Bara Mp-politikernas ordval och kalla blickar andas talibanism av hög potens. Det politiska samtalet skjuts fyra hundra år tillbaka i tiden.
Vi möter alltså en annorlunda syn på politiken än vad som sedan länge gället i västerlandet. En antik romerskrättslig sentens föreskriver att en domare alltid måste lyssna på motparten innan beslut fattas. Som jurist vet jag också att mitt första intryck rubbats många gånger då motsidan lagt fram sina argument.
Sedan upplysningstiden har en liknande dogm om öppenhet gällt i västvärlden. Här har tvivel ansetts nyttigt som en katalysator för nytt tänkande. Och genom att låta åsikter mötas är tanken att förnuftiga lösningar ska kunna utkristalliseras. En liknande syn gäller inom vetenskapens samhälle. Forskarnas resultat ska öppet kunna diskuteras och ifrågasättas. Först när alla tunga namn inom vetenskapen är ense kan man tala om att ett fenomen är vetenskapligt bevisat.
Därför agerar klimatkrisens förespråkare som talibaner. Det är inte alls så att allt är klarlagt rörande uppvärmningens effekter. Det mesta som torgförs är modellbaserade antaganden, som kan visa sig brista. Och själva attityden ”att saken är klar” är ett mycket allvarligt tecken på just talibanism. Här bär FN ett mycket tungt ansvar. FN-chefen talar om att alla forskare är ense (konsensus råder)! Och han trillar nästan av podiet då han varnar för katastrofer i morgon dag. Det är faktiskt dårskap!
Min oro bekräftas av att svenska politiker och medier inte låter åsikter för och emot krisens bakgrund och effekter brytas i en öppen diskussion. Enbart krisens apostlar släpps fram och det med besked. I Sverige finns åtskilliga högt meriterade forskare som framfört kritiska argument mot alarmismen. Men de ges ingen plats i landets medier. Även i det politiska samtalet råder enkelriktning. Talibanismen tycks därför hårt förankrad i vårt land.
Även om Elsa Widding, nyvald riksdagsledamot för SD, inte tillhör forskningens samhälle har hon – med god naturvetenskaplig utbildning och många års erfarenhet av just energifrågor på hög nivå – en god kompetens för att så tvivel i riksdagen rörande talibanernas framfart där. Och reaktionen visar att Sverige påminner om Absurdistan. Politiker och medier häcklar Widding. Man bemöter inte hennes argument utan skriar enbart av förfäran.
Det är hög tid för Sverige att satsa på öppenhet. Upp med alla åsikter på bordet! Jag är säker på att vi på denna väg kommer att kunna fatta kloka beslut. Så sätt igång! Om det inte sker kommer talibanismen att visa sig lika katastrofal för Sverige som i Afghanistan.
Torsten Sandström
