I DN:s kulturdel skrev häromdagen vänsterförfattaren Ola Larsmo en text, som hade rubriken:
Med TIDÖavtalet upphör Sverige att vara en ”humanitär stormakt”
Ibland undrar jag vad vänsterns anhängare sysslar med uppe i sitt elfenbenstorn. Antagligen läser man Marx från 1800-talet och lyssnar på varandras sagor om livet i 2000-talet. Då konsensus råder ser man precis vad man vill.
Det är precis vad Larsmo sysslar med. Sverige har aldrig varit någon moralisk stormakt. Att svenska politiker till vänster gärna sett det så är en sak. Det är ju slug politik för inhemskt bruk. Men verkligheten är en annan. Sverige är en lilleputt-nation, som fräckt satsar skattebetalarnas pengar på frågor som man hoppas vänstern ska vinna nästa val på. Talet om en humanitär stormakt har blivit en jätteballong, som andra nationer skrattar gott åt. Man skakar på huvudet åt Sverige och skojar om den svenska självbilden. Den är lika uppsvensk som efter trettioåriga kriget. I själva verket har politikernas skrytballong ständigt drabbats av punktering. Efter TIDÖ hoppas jag att ballongen skrotas.
I sin devota text drömmer Larsmo om flydda tider med Jan Eliasson som vice FN-chef. Alltså den man som för inte alls så länge sedan gav Irans utrikesminister en verkligt rejäl kram och ett smörigt flin. Så agerar en företrädare för en humanitär stormakt. Med stora lönekuvert i fickan kramas alltså en iransk gangster om. Eliasson som inte ens under tiden på FN vågade höja rösten för att skydda Anders Kompass som agerat visselblåsare mot FN-truppers sexbrott mot unga under pågående uppdrag.
Larsmo ser inget. Ty nattmössan är neddragen till nästippen. Han saknar därför förankring hos svenska folket. Men han tillåts ändå politisera i DN.
Torsten Sandström
