Rubriken tar sikte på en uppmärksammad gruppvåldtäkt i en park i Malmö för några dagar sedan. Grabbarna togs av polisen på bar gärning. I landets traditionella medier har min rubriks ord använts med ett viktigt undantag: ”från arabvärlden”. Det sedvanliga skälet är att medierna säger sig inte vilja stigmatisera invandare. Men på så vis mörkas en viktig förklaring till det skrämmande som sker i Sverige.
Att infödda svenskar begår gruppvåldtäkter tillhör undantagen. Men inom vissa invandrares klaner odlas ett förakt för svensk kultur och kvinnans ställning där. De talar om horor. Det svenska samhället duckar och går inte till motanfall.
Det minsta man kan begära av medierna är att de framhåller brottslingarnas tillhörighet till klanerna och deras samhällsfientliga kultur. Detta innebär ingen stigmatisering – det handlar om sanningen – och svenskar är i allmänhet inte så dumma att de drar alla nyinflyttade över samma kam. Alla inser att arabkillarna tillhör en minoritet.
Att inte vilja säga sanningen är en av PK-ismens grundfel. På så vis går medierna klankulturens anhängare till mötes. Den muslimska kulturen innehåller flera motbjudande former av förtryck, framför allt avseende kvinnor. Att landets kår av feminister spelar med i mediernas mörkande av arabkillars allvarliga övergrepp är (nästan) ofattbart. Svenska män pucklas nämligen på – inte sällan med rätta. Men att fem unga araber häktats för att de begått en gruppvåldtäkt råder det största möjliga tystnad om.
Hur ska medier och feminister kunna förklara sin stora passivitet för brottsoffret?
Torsten Sandström
