Den nya regeringen – som lagt fram ett ambitiöst program (TIDÖ) för att avlägsna Sverige från en långvarig och av sossarna självförvållad kris -står inför en rad utländska och inhemska svårigheter.

På det externa planet är det kriget i Ukraina, inflationen, lågkonjunkturen och Mellanårsvalet i USA som hotar. Problemen är delvis sammanflätade. Särskilt oroande är troliga framgångar för Trumps rörelse inför valet av ett antal poster i Kongressen. Risken är stor att svårigheter för president Biden kommer att följa avseende USA:s idag omfattande stöd för Ukraina. Om trumpsidan på så vis strular är det troligt att Putin får överhanden i sitt anfallskrig mot Ukraina. För Europa och Sverige blir det synnerligen dåliga nyheter. De ekonomiska konjunkturerna riskerar att förvärras.

Men den nya regeringen har kanske ännu värre problem på hemmafronten. Initialt kan man nog manövrera mellan grynnorna i TIDÖ som sjövilda liberaler annars riskerar att stoppa. Men knappast på sikt. Här kan möjligtvis ett – efter Annie Lööf – reformerat C-parti bli en räddande dark horse. Men situationen är ytterst osäker.

Än värre är antagligen det allmänna politiska motstånd som Kristersson regering möter från visst håll på hemmaplan. Inte så att folk i gemen förväntas gå ut på gatorna för att protestera. Jag tror många inser att Sverige måste slå in på en ny väg. Min oro rör i stället det svenska massmediala komplexet. Inte så att mediernas ägare önskar jaga den nya regeringen. Aktieägarna har inte längre siktet inställt på nyhetsförmedling och politisk debatt. Dessa fenomen är numera bara enkla symboler för pressens ägare. De lever numera ekonomiskt på annat, nämligen på att smälta samman tidningens reportage med lukrativa rörelser inom film, teve, idrott, nöjen, livsstil, bilar, bostäder och liknande inkomstbringande skeenden. Ägarna låter därför vänsterns journalister hållas. De har därför övertagit opinionsbildningen.

Och den politiska rapporteringen blir förstås därefter. Redan samma vecka som TIDÖ presenterades märktes förändringen. När sossar tidigare avlämnat politiska reformförslag har medierna redan från början sakligt rapporterat syftena bakom den nya politiken. Därefter har oppositionens kritik presenterats, om än förstrött. Med TIDÖ har bilden ändrats tämligen tydligt. Utan att vilja förstå eller förklara TIDÖ:s intentioner har i stort sett hela den svenska journalistkåren omedelbart gått till frontalanfall mot TIDÖ. Vidare har man fortsatt sossarnas mångåriga linje att driva häxjakt på SD. Hela TIDÖ framställs som en konspiration från SD, trots att fler riksdagsledamöter från M, KD och L står bakom överenskommelsen (än de från SD).

Det vi ser är vänsterjournalisternas sammansvärjning mot den nya regeringen. Agerandet är helt motsatt det som förväntas av ”en tredje statsmakt”, som sakligt och oberoende ska kritisera såväl regering som opposition. En samlad kår av journalister – med få undantag – tar i stället ställning mot regeringen och förmedlar därmed vänsterns argument. En liten minoritet av svenska folket tillåts på så vis styra nationens politiska samtal. Det är sannerligen uppseendeväckande.

Att detta händer inom privatägda medier är trist, men en fråga för mediernas indolenta aktieägare. Det som upprör mig mest är vänsterjournalisternas framfart inom SR/SVT. Här orkar man knappast ens berätta om TIDÖ:s innehåll och intentioner. I stället innehåller rubrikerna hos Ekot, Rapport, Aktuellt mfl direkta anfall på den nya regeringen och SD. Utan omsvep påstås regeringen planera reformer som skadar invandrare, fattiga, sjuka och andra behövande. Som sanningsvittnen inkallas civilsamhällets samtliga påtryckarorganisationer avseende u-hjälp, klimat, barnrätt, socialbidrag, sjukdomar osv. Det är inte fråga om journalistik i traditionell mening. Det vi ser är renodlade politiska kampanjer mot regeringen och SD.

Därför återkommer jag till min tidigare slutsats i flera bloggar. Det svenska samhällets främsta problem är av medial natur. Det består i att medieföretagens ägare struntar i sin styrning av medierna för saklig och oberoende rapportering. På så vis har man släpp vänsterns propagandister fria i tidningar och andra stora mediehus. Man kan därför säga att svenska etablerade medier inte längre fyller den uppgift som konstitutionella experter så gärna vill tala om. En av demokratins grundvalar är således hotad.

Att tala om denna allvarliga fara är dessutom tabu. Så är det i Absudistan.

Torsten Sandström

Please follow and like us: