I mina bloggar hånar jag dålig journalistik, som oftast består av personliga politiska åsikter, personliga värderingar, lättviktiga spekulationer mm där reportern inte ens anstränger sig för att analysera och kritisk diskutera sitt ämne.
Alltför sällan berömmer jag tyvärr skickliga skribenter. På svenska medier finns ändå en spillra av högt kompetenta och kritiska journalister kvar. Men de blir tyvärr allt färre för vart år som går. Och de omges av den nya kasten av tyckare. Nu undrar jag hur dessa två världar inom journalistiken kan samsas på en tidnings redaktion?
De skickliga och sakliga journalisterna måste ju tycka som jag, dvs att kollegorna som enbart sysslar med känslor, egna åsikt och annat navelskåderi är pest. Hur kan över huvudtaget Michael Winiarski på DN sitta i samma rum och ofta tvingas lyssna på en egotrippad blajsare i stil med Hanne Hellquist? Svaret är förmodligen att de aldrig träffas.
Men min poäng är ändå att kvalitetens journalister måste ta för sig och försöka rädda ett yrke som håller på att slamma igen på grund mängden okunniga och egotrippade skribenter. Det tycks som om medierna prekära koniska ställning gjort att skitsnackarna vunnit terräng. Och att dyr kvalitet är på väg ut. Det mediala landskapet blir på så vis dystert kommersiellt. Mediernas ekonomin verkar styra bort från det goda samhällets journalistik. Och på lut står staten bereddas spruta in statsbidrag för fortsatt politisk likriktning.
Men innan det är för sent – vilket det tyvärr kanske redan är – vore det synnerligen tacksamt att få nöjet att möt ett upprop från de duktigas sida mot tokstollarnas sammansvärjning.
Torsten Sandström
