Ganska ofta skådar jag i kristallkulan för att se vart Sverige är på väg politiskt. Mina spådomar är inte sämre än många andra siares. På grund av hög ålder och mångåriga litteraturstudier har jag en viss erfarenhet att ösa ur. Dessutom promenerar jag min egen väg och försöker låta bli att lyssna alltför mycket på de stora mediernas PK-sibyllor av olika kön.

Kristerssons försök att bilda en regering vilar på en knivsegg, dvs på bristen av lojalitet hos L-partiets riksdagsgrupp som ogillar kompromisser med SD. Bara detta gör att Kristersson kan misslyckas att öht få ihop en regering eller ett gäng som håller längre än några månader.

Troligtvis har sossarna just nu en bättre chans att skrapa ihop ett underlag som man kan hoppa mellan via en minoritetsregering. Problemet är att Kristersson i så fall förlorar ansiktet och är slut som partiledare och toppolitiker. Den politiska klassens övergripande sammanhållning – ofta dolda bakom slöjor om att vara ”statsbärande” – talar för att Kristersson är villig att betala ett högt pris för att över huvud taget sitta i en regering. Om han kan skylla på oregerliga Liberaler – och det har han ju rätt i – kan möjligtvis Kristersson försöka ”rädda” sitt historiska rykte genom en regeringssamverkan med sossarna. I så fall under Magdalena Anderssons ledning, ty en sådan regering måste fortsätta att hålla SD utanför finrummet.

Alla inser risken med en sådan lösning. Den ger förstås SD ytterligare vind i seglen inför kommande val. Väljare kommer i omfattande takt att strömma från M och S till SD. För borgerligheten är det då kört, särskilt för M. Sossarna kan kanske klamra sig fast vid makten genom sin trogna väljarkår av äldre, kvinnor, spillran av vänsterliberaler samt de 15 % av vänsterpopulister som alltid röstar rödgrönt.

Kristerssons position är alltså prekär: vinna eller försvinna gäller för honom personligen. En samverkan med sossarna kommer att krossa M-partiet, men för stunden rädda spillran av konservativa ledare på regeringstaburetter. En tänkbar viktig grund för en samverkan mellan S och M är: läget i Sverige (skriande elbrist och inflation), läget i krigets Europa (Putins kärnvapenhot och Sverige utanför NATO) samt läget inom EU, som är på väg att slitas itu genom brottningen mellan å ena sidan federalister som jobbart hårt för ännu fler överstatliga lösningar och å den andra sydöstra Europas nationalister som är försonliga mot Putin. Tänk bara på följden av utfallet av dagens val i Italien!

Genom att tillsamman med S presentera ”ett behov av samlingsregering under krisen” kan Kristersson rädda sitt ansikte. Och slippa bli förloraren som trodde sig kunna göra upp med både SD och L.

I kristallkulan ser jag en tänkbar, men antagligen alltför sen alternativ räddningsplanka för Kristersson. Det vill säga att Centerpartiet gör uppror mot sin ledare, som lett dem i fördärvet (som är Lööfs mittenpolitk utan någon mitt). Revolten tycks dock dröja till våren 2023. Och till dess kan inte SD vänta med de reformer som partiet kräver.

Glaset i min kula av glas är alltså något grumligt och svårt att tolka. Tarokkorten är också oklara, liksom kaffesumpen och aborrens inälvor. Men jag kan se att spännande och överraskande skeenden är på gång. Lösningen ligger enligt min mening i den politiska klassens logik, dvs övergripande sammanhållning. Det är illavarslande.

Torsten Sandström

Please follow and like us: