Ännu en statlig myndigheter har sett dagens ljus. Nämligen ett institut för mänskliga rättigheter, som ska inrättas i Lund. Generaldirektör är Barnombudsmannen Fredrik Malmberg, som nu får ett bredare arbetsfält. Är detta nödvändigt? Eller rentav ett försök att dölja brister vad gäller svenskarnas medborgerliga rättigheter?
Begreppet mänskliga rättigheter har sin bas i antika tankar rörande humanism. Idéerna blev en brygga till upplysningstidens kritik av det kungliga fåtalsväldet och dess konsekvenser i form av förtryck av vanliga människor på grund av kön, sexualitet religion och inte minst politiska rättigheter att yttra sig och delta i samhällets politiska beslut. På så vis växte i USA och Frankrike mot slutet av 1700-talet fram ett bälte av fundamentala frihetsregler eller med andra ord det man idag kalla mänskliga rättigheter (Human Rights). I England fanns redan vid slutet av 1600-talet ett embryo genom parlamentets Bill of Rights.
Det är viktigt att komma ihåg att reglerna inte skapade några rättigheter mellan enskilda individer, utan enbart enbart var en rätt för den enskilde att slippa statligt förtryck. Detta är också grunden för regleringen av Human Rights än idag. Såväl folkrättsliga regler som nationell lagstiftning om Human Rights har enbart en inriktning mot statliga övergrepp och inte enskildas inbördes försyndelser. Detsamma gäller de medmänskliga fri- och rättigheter som exv räkna upp i den svenska grundlagen (Regeringsformen). På så vis kan man säga att tanken om mänskliga rättigheter blivit en del av ett större paket av rättigheter för nationens medborgare. Som medborgare i landet har du som bekant rader av rättigheter och även skyldigheter, avseende exv politiskt deltagande, barnuppfostran, skolgång, anställningsskydd (LAS), besittningsskydd till bostad osv. Det finns med andra ord normalt en skillnad mellan mänskliga och medborgerliga rättigheter. En skillnad som okunniga politiker struntar i.
Utan tvekan har de medborgerliga rättigheterna av högst rang. De är ju normalt tydligt utmejslade i svensk lagstiftning. Dessutom har de inte sällan verkan mellan enskilda individer, något som exv reglerna i föräldrabalken och LAS tydligt visar. Blocket av mänskliga rättigheter, som hämtats från folkrättsliga konventioner, är däremot svepande och i allmänhet svårtolkade. Detta gäller även ifall Human Rights upphöjs till lagstiftning!
Det sist sagda visar på att Human Rights ofta har blivit politiska slagträn. Även om Human Rights är fullmatade i vårt land – men som sagt oklara använder organisationer som tex FN normerna för att flytta fram sina politiska maktpositioner. I Malmö pågår exv ett samarbete mellan S-kommunen och FN om att utveckla flummiga regler om Human Rights om rätt till tak över huvudet till ett slags bostadspolitiskt program. Att FN har sådana ambitioner i uländers fattigstäder är en sak. Men genom missbruk av idén om mänskliga rättigheter vill politiker i Malmö och FN alltså ge sken av att den enskilde har en juridisk rätt till bostad i Sverige. Någon sådan rätt existerar inte. Och först när tillgången på bostäder blivit god – genom politiska och ekonomiska beslut – kan tanken om en medborgerlig rättighet förverkligas. Bostadsbristen är som sagt skriande, inte minst i Malmö. Därför blir tal om mänskliga rättigheter till boende en rent politiskt propaganda, utan verklighetsanknytning. Alltså ett närmast religiöst önsketänkande eller ett politiskt skådespel.
Signifiikativt för bilden av religiös tro är en kvinnlig forskare från Malmö som i SR P1 deltar i ett samtal om barns rätt i en mycket specifik situation, varvid hon svarar reportern: ”tycker inte du att det är en mänsklig rättighet”. Human Rights förvandlas genom hennes ord till ren privat moral eller politisk dröm.
Saken är nästan likadan vad gäller den sk Barnkonventionen, som numer upphöjts till svensk lag. Statens domstolar och andra myndigheter kan alltså tvingas att ta ställning till om en förälders rättighet (enligt Föräldrabalken) visavi sitt barn är förenlig med Barnkonventionen såsom svensk lag. Då konventionen (även i lagtexten) är proppfull med oklara och svepande regler blir det sannerligen en svår – närmast omöjlig – uppgift. En effektivare lösning vore tydigare regler i svensk familje- och socialrätt. Men från vänsterliberal sida vill man inte lägga krut på sådant arbetskrävande finlir. Därför blir följden att rättssäkerheten hotas genom omöjliga och krångliga tolkningar av Barnkonventionen i svensk lag. Det är inte bra, enligt min mening. Politiken tillåts nämligen ta över traditionell rättstillämpning.
Av denna anledning är jag kritisk till den nya statliga myndigheten i Lund som Institutet för mänskliga rättigheter är. Jag tror inte vi kommer att få se pregnanta lagförslag från myndighetens sida. Det är ju riksdagens bord. Däremot mängder av pekpinnar av den stil som Malmö kommun och FN planerar. Att myndighetens generaldirektör har sin bakgrund som Barnombudsman är illavarslande. Här har de politiska slagorden ekat under snart trettio års tid. Jag tror att vi tyvärr kommer att få se mer av detta. Alltså en nation som invaggas i religiös tro. Och ett land med ökande rättsosäkerhet.
Torsten Sandström
