Den svenska modellen, dvs sossarnas konstruktionsritning för kontroll av Sverige, vilar tungt på hundratalet statliga myndigheter. Tanken är att dessa byråkratier ska tillvarata S-partiets intressen inom sina respektive politiska sfärer. Så står det förstås inte i föreskrifterna för myndighetens verksamhet. Där anges i stället de högt ställda och ädla mål som myndigheten ska främja (inte sällan är målen närapå omöjliga). Genom valet av ledamöter i myndighetens styrelse och utseendet av generaldirektör slås S-partiets intressen fast. Kvar står megafonmyndigheter, som ska tala om för svenska folket hur de bör leva och tänka.
Den svenska sjukan har sina rötter i nationens riksdag. Där sitter som bekant 349 ledamöter, som var och en känner sig kallad att driva sina politiska hjärtefrågor. Det rör sig därför om ett brett spektrum av idéer. Alla ledamöter i riksdagen lobbar för sina egna specialintressen, som de tror ska kunna göra Sverige bättre. Alla samhällsaspekter får på så vis sina förespråkare , som vill kunna slå sig för bröstet efter att ha lanserat en plan för en ny myndighet. Ett typiskt exempel är det nyligen stiftade Institutet för mänskliga rättigheter, med placering i Lund. Vad det är fråga om framgår tydligt av Institutets årsrapport 2022:
I Sverige finns sedan tidigare ett antal myndigheter vars uppdrag berör mänskliga rättigheter och där enskilda i vissa fall kan få sin rätt prövad. Det handlar bl.a. om domstolarna, ordinarie tillsynsmyndigheter samt Justitieombudsmannen (JO) och Justitiekanslern (JK). Institutet ska inte ta över dessa myndigheters uppgifter och ska t.ex. inte pröva enskildas klagomål. Institutets roll är att ta ett helhetsgrepp för att bl.a. skapa överblick över de grundläggande mänskliga rättigheter som enskilda ska vara tillförsäkrade och undersöka hur dessa i praktiken realiseras i människors vardag.
Trots uppräkningen av ett urval statliga organisationer – med liknande mål – är syftet att den nyskapade myndigheten ska ta ett helhetsgrepp. I stället för att rensa och slå samman existerande organisationer så läggs en ny till. Att skattebetalarnas pengar flödar är ju självklart. Så här skrivs det därför i årsrapporten.
Enligt Parisprinciperna ska en MR-institution ha tillräcklig finansiering för att kunna bedriva sitt arbete effektivt och vara oberoende av regeringen. De uppskattade kostnaderna för en rimligt bemannad svensk MR-institution har i olika tidigare sammanhang uppskattats till mellan 40 och 72 miljoner kr per år, baserat på en personalstyrka på 40-60 personer.
I lundafallet blev äskandet första året 50 miljoner, med påpekande om att mer pengar senare måste till. Märkliga internationella föreskrifter – ”Parisprinciperna” – tas som självklara bevis och pengarna rullar alltså.
Så ser det ut beträffande det förmodligen färskaste svenska myndighetstillskottet. Är mänskliga rättigheter verkligen ett huvudproblem för det svenska samhället? Tvärtom tycks alltför stort intresse riktas mot Human Right, varom mer i en kommande blogg. Och lundavarianten är ändå en mindre organisation i sammanhanget. Bland drygt 250 statliga myndigheter finns det sådana som har flera tusen anställda – personalen på Skatteverket uppgår till mer än tio tusen. Även om åtskilliga av dessa gör nytta så att pengar tillförs statskassan är det uppenbart att 20% sannolikt skulle kunna skäras bort direkt utan att verksamheten skulle lida av detta.
Enligt min mening borde därför allvaret kring byråkratiseringen lyftas av den nya svenska regeringen. Det rör sig om en cancer som lever på samhällskroppen. Särskilt i det perspektiv jag inlett med, dvs att många, många politiska korstågsmyndigheter – i stil med den nya i Lund – bildas för diffusa och vänsterinriktade syften. Tänk bara vilket krafttillskott denna nya organisation ger vänstern genom ett femtiotal väl artikulerade tjänstemän i Lund. Inom tio år kommer myndighetens personal sannolikt ha fördubblats. Och socialdemokratins maktsfär utvidgats.
Enligt min mening måste framväxten av en gigantisk byråkratisk statsapparat stoppas. Den nya regeringen bör omgående tillsätta en översynsutredning med direktiv om tuff rationalisering. Möjligtvis kan ett hot om osthyvling av statsbidragen med 10% vara ett effektivt vapen mot ovilliga myndigheter. Privata företag sparar nämligen och tar med jämna mellanrum bort personal. Men myndighetssverige expanderar däremot år efter år. Att produktiva sysslor inom vård och utbildning ökar går förstås att motivera. Men att svenska skattebetalare ska betala för en ständigt växande administration är tveklöst skadligt. Och att det delvis sker för att främja S-partiets vision om en egen kontroll av det svenska samhället är otillbörligt.
Torsten Sandström
