Annie Lööf meddelar idag sin avgång. Det ljusnar alltså något för Kristersson. Och Magdalena Anderson får en käftsmäll som heter duga. Som jag nämnde häromdagen kommer antagligen C-partiet att dämpa sin vänsterliberala sväng. I stället kommer man att fokusera på partiets traditionella väljare, dvs landsbygdens folk. Och där har det flesta numera en dragning åt SD-hållet. Detta kan nog ganska snart hjälpa Kristersson. Tack för det!
Vid sin avgång betonar Lööf att hon förföljts av högerkrafter. Okej, hon har fått skäppan full. Men det tillhör spelets regler om man, som hon har gjort, fört sitt parti ut på vänsterliberalismens tunna is. Hon bär ett ansvar för DÖ och JÖKEN. Och honhar nyligen i valet backat upp S-partiet och dessutom länge stött dem i nedläggningen av svensk kärnkraft. På så vis har hennes agerande blivit ett objekt för hat. Och även som person måste hon därför tåla hårda smällar.
I mina bloggar har hon blivit en symbol för ett svek. Någon uppäten vänstersko har vi inte sett till, som hon en gång lovade då hon sade sig vilja stänga dörren till S-partiet. Hennes parti har – tillsamman med L – varit orsaken till att den socialdemokraterna fått regeringsmakt i åtta års tid. Hon har stängt dörren till förnuftig sakpolitik. Därav min stora irritation.
Jag hoppas nu att Centern nu kommer att välja en kurs som närmar sig Kristersson regering. Medlem i denna kan man inte räkna med att bli under överskådlig framtid. Men C kan förmodligen göra stor sakpolitiks nytta, särskilt som L-partiet har ett antal dårfinkar och uppbackare av sossepolitik.
Nu tror jag inte fler av mina bloggar kommer att handla om Annie Lööf. Hon har gjort sitt i svensk politik. Och inte är det som hon gjort av den positiva dignitet att vidare rapportering måste ske. Enda möjliga undantaget blir kanske en framtida blogg om hennes livränta, dvs den reträttpost som hon kommer att beviljas av regeringen Kristersson och den politiska klass hon själv tillhör.
Hennes reträtt är förvisso värd ett halvt kungarike. Men hon har redan kostat svenska folket multum.
Torsten Sandström
