Anti-PK-bloggen

Det är sällan jag i Bulletin läser något som jag tycker är fånig. Men en frustrerad debattör skriver den 17/8 2022:

Vore det inte en bra idé att inrätta en ny typ av myndighet. För Sverige gillar ju myndigheter. Om jag hade fått vara initiativtagare och projektledare för att starta en sådan myndighet med det syftet jag är inne på så hade jag gett den namnet Trygghetsmyndigheten. Där ska staten se till att anställa rätt människor som har rätt erfarenhet av att hjälpa människor som på olika sätt hamnar mellan stolarna. Utan att Trygghetsmyndigheten först ska utröna om den som är i behov av hjälp möjligtvis kan få hjälp av en nära vän eller släkting först.

Tanken är måhända vacker. Möjligtvis är det ironi, men nog inte. Texten är ett tecken på hur hundra år av sossetänk hjärntvättat svenska folket. Genom byråkrater och föreskrifter ska ännu en myndighet inrättas med det allmänna syftet att människor i riket ska bli tryggare. Hur ska det gå till? Vi ser redan hur omkring hundra konstiga myndigheter misslyckas dagligen. Tänk bara på Beredskapsmyndighetens eller Folkhälsomyndighetens bravader då det oväntade händer – skogsbräder eller virus. I stället behövs det hugg med en machete inom den statliga byråkratin. Massor av pengar finns att spara. Och en mer realistisk karta över den svenska nationen uppstår. Risker går inte så ofta att administrera bort.

Slutligen undrar jag varför skribenten jag kritiserar inte går ännu tuffare fram. Varför inte satsa direkt på en Lyckomyndighet? Som ska förvalta en ”svensk lag om lycka till alla”? Med 200 anställda och mångmiljonbudget. Styrelsens leds av Vanja Lundby Wedin och Annika Strandhäll är generaldirektör.

Torsten Sandström

Vänsterns hjältar dekoreras. Men i realiteten har de förlorat äran. Wikimedia.

I dagens Sverige finns det sannolikt flera tusen politruker som våndas efter valet. Deras satsning som ledamöter i socialdemokratins breda nätverk för kontroll av civilsamhället hotas nämligen. Jag tänker på mängden av förment neutrala rådgivare, samordnare, informatörer mfl. Alltså personer som satsat på rollen som uppbackare av vänstern i hundratals strategiska nämnden och råd. Efter ödesvalet tycks marken rasa under deras fötter. Att de känner oro kan jag förstås. Men någon sympati med dem har jag sannerligen inte.

Jag kom att tänka på fenomenet då jag nyss läste att Cecilia Hermansson, 60 år, ondgjort sig över den nya regeringens klimatpolitik. Hon uttalade sig i egenskap av vice ordförande i det sk Klimatpolitiska rådet, en av sossarnas många politiska megafoner. Utan någon viktig initial kompetens – mer än en diffus ekonomexamen – har hon en bakgrund som är urtypisk för de politruker jag nu talar om. Hon har jobbat på hart när alla av sossarna närstående organisationer, till och med den Swedbank som sossar och centerpartister varit med om att starta. Dessutom har hon bytt jobb som en flyttfågel, något som inte heller pekar på eftertraktad erfarenhet. Att hon så sent som 2015 doktorerat på KTH i ekonomi bestyrker enbart mina antaganden om en socialdemokratisk lycksökare. Hon har under sitt liv samlat snäckskal på vänsterns en gång i tiden soliga sandstrand.

Nu kritiserar hon alltså den nya regeringens klimatpolitik. Hennes röst kommer från ett sk Klimatpolitiskt råd som stött senare sosseregeringar. Ingen har från hennes eller hennes sammansvurnas munnar hört kritik av nedläggning av väl fungerande svenska kärnkraftverk. Och naturligtvis har hon inte tagit på sig ansvar för att svenska värmekraftverk idag sprutar ut C02 genom att bränna sjöar av olja. Hennes kritik av regeringen är därför infam. Men det är politrukens arbetsmetod.

Men hon är förstås inte ensam, vilket är själva huvudproblemet för vårt land Hon är bara en nod i ett brett vänsternätverk. En av många legosoldater som villigt greppat socialismens vapen (utan att tänka på fältherrens skrupelfria politik). Inom nästan varje sfär av samhället finns det således grupper av personer som Hermansson. Man kan säga att de starkt bidragit till sossestatens maktapparat och dess långvariga bestånd. Liksom vänsters journalister har de haft en medieliknande roll. Uppgiften har varit att tala till allmänheten med ord som ska tyckas politiskt oberoende, men då de i själva verket agerar som fot(S)oldater.

I anslutning till valutgången tycks det som deras timglas runnit ut. Därför gör de allt för att legitimera de egna ord som spillts under den gångna maktutövningen. Hundratals politruker av detta slag är just nu på väg mot historiens skräpkammare. Och ingen är gladare än jag för det. Ty politiska skumraskaffärer måste skambeläggas. Syftet är att bedra folket! Och politrukerna kan inte komma undan genom att hävda god tro. De har medvetet politiserat oavsett om de trott på budskapet eller inte.

Torsten Sandström