Sverige är ett skönt välfärdsland. Friheten är omfattande. Men politiker, myndigheter och media talar alltmer om vad du och jag får tycka och säga (och vad vi inte får tala om). Fram växer en ny religion med ett nytt prästerskap. Nu predikas inte längre Bibelns budskap, utan det goda samhällets politiskt korrekta moralvärderingar. PK-lärans bas är de mänskliga rättigheterna. Från dessa rättssregler flödar nu knippen med moraliska värderingar, i form av PK-normer, som rör minoriteters rättigheter, feminism, klimatförstöring, invandring, auktoritetskritik mm. Värderingarna står alltså i allmänhet på en rimlig grund.
Men problemet är att PK-eliten - liksom flydda tiders präster - hävdar ett åsiktsmonopol. Den som inte anpassar sig fullständigt hånas. Hon och han påklistras alla möjliga slags nedsättande etiketter. Media pläderar betongfast för den nya PK-läran. Debattinlägg som går emot refuseras. Banne den som säger nå´t annat! Samtalet vid kaffebordet på jobbet tystnar. Du blir osäker...
PK-läran och PK-samhället blir på så vis ett allvarligt hot mot vår åsiktsfrihet. Anti-PK-bloggen vill problematisera och kritisera den nya PK-religionen och dess predikanter. Min blogg står nämligen på det fria ordets sida! Templet från antikens Aten får symbolisera det fria samtalet.
Omtänksamhet är en dygd! Men i Sverige har det blivit en samhällsform, som syftar till storskalig omfördelning av människors inkomster via beskattning. Att vi ständigt påminns om Jesus i sin krubba eller Karl Bertil Jonsson – den potentiella kommunist som närs vid nationens barn – är alltså ingen slump. Man kan säga att det rör sig om propaganda.
För de 13 % svenskar som betalar statlig inkomstskatt och huvudsakligen finansierar SIDA:s mångmiljardgåvor till utlandet är kommunismen i hög grad en verklighet. Man tvingas åse hur staten kräver in höga skatter för att sedan kunna konstatera att pengarna bara skänks bort på tämligen lösa boliner.
För mig är omtänksamhet en fråga om individens eget val. Därför är den statsstyrda gåvoideologien en styggelse. Det är ju enkelt att vara generös med andras pengar. Genom det årliga hyllandet av av Karl Bertil Jonsson stölder har roffande upphöjts till en statligt välsignad norm. Varför ska Sverige vara världens största givare mätt per medborgare?
Så frågan är: vem kan lita på tomten? Det är kanske en hälare som döljer sig bakom skägget?
En välrenommerad klimatforskare, Gösta Walin, har tyvärr gått ur tiden 84 år gammal. Men hans dödsruna glädjer mig verkligen, se länken. Den är skriven av en före detta VD för storföretaget Sandvik, Per-Olof Eriksson, en civilingenjör med hög kompetens. Det intressanta med dödsrunan är en berättelse om hur IPCC politiserats genom Olof Palme, Bert Bolin och FN.
I runan beskrivs att Walin under 1960-70-talen var verksam vid Meteorologiska institutionen vid Stockholms universitet, MISU. Jag citerar:
MISU leddes på den tiden av Bert Bolin, som var engagerad i klimatforskning och hade bra kontakt med Olof Palme. Gösta märkte hur Bert Bolin efter hand blev alltmer politisk inriktad i sin forskning och att han med stöd av Olof Palme kunde intressera FN för forskning om växthuseffekter. IPCC bildades och Bert Bolin blev dess förste chef 1988. Gösta blev i sin forskning alltmer övertygad om att en ökande mängd koldioxid var mer nyttigt för jorden än skadligt, och enligt Gösta favoriserade man inom IPCC snarare forskning som bevisade att mer koldioxid skulle bli ett hot mot mänskligheten.
Jag har i en tidigare blogg redogjort för detta skeende ur en något annan synvinkel, nämligen docent Nils-Axel Mörners berättelse (Mörner var en annan känd klimatforskare), se länken nedan. Mörner berättar att Olof Palme minsann inte drev klimatfrågan – utan en massiv ökning av kärnkraft. Han och Bolin, som var extremt sval inför växthuseffektens betydelse för klimatet, menade att skräckargumentet ändå borde användas av FN som ett politisk redskap (för kärnkraft). Nu blev det som bekant inte alls så, utan bara massor av värmeskräck kring CO2.
Ett mycket stort problem i en naiv svensk debatt är att FN står höjd över all kritik. Allt från FN är gott, ja närmast gudagivet bra. Ingen funderar över att sossarnas mångåriga och stora intresse för FN kan ha inrikes- och utrikespolitiska orsaker. Förvisso gör nog FN en del nytta. Men det är en jättelik politisk byråkrati, nu under en portugisisk socialdemokrats ledning. Ambitionen är: världsmakt. Men godtrogna svenska politiker hurrar och skickar miljarder till FN.
Enligt min mening betyder detta att IPCC:s argument måste nagelfaras. De svenska kritiker av klimatkrisen som finns (exv professor Lennart Bengtsson)- eller funnits (Mörner och Walin) – har inte beretts minsta plats i våra medier. Där presenteras endast IPCC:s version, som dessutom fräckt nog sägs utgöra konsensus. Så länge debatten är så hårt riggad måste FN och IPCC kritiseras tills en öppen (mångsidig) diskussion tillåts. Det som sker luktar skunk, dvs politisk propaganda.
Olof Palme var på 1970-talet strakt för kärnkraft. Han drömde om 24 reaktorer. Tillsammans med sina kompisar, först meterologen och skolkamraten Bert Bolin, och sedan med den S-märkta norskan Brundtland, lyckades han förmå FN att bilda den organisation vi idag känner som IPCC. Bolin blev själv dess första chef (vilket säger en hel del om s-partiets nätverk!).
Meningen var alltså att begränsa förbränning av olja och kol och satsa på ren energi, dvs kärnkraft. Man kan därför säga att Palmes, Bolins och Brundtlands allians skapade IPCC som ett slagträ för kärnkraft. Några dramatiska skrik om CO2 var det alltså initialt inte fråga om. Se den första länken nedan som är skriven 2018 av den naturvetenskapliga docenten Nils-Axel Mörner, som berättar om sossarnas spel med FN under 70-talet.
Som bekant blev det inte riktigt som Palme och Bolin trodde. Den senare var för övrigt inte särskilt oroad över CO2, men menade i brev till Palme att det kunde vara ett politiskt fungerande svepskäl, för att få FN att dra igång det kärnkraftprojekt dessa sossar tänkt ut. Läs citat ur brevet i den andra länken, från Clintel 2021, som tydligt pekar på hur Bolin ärligt (men politiskt diaboliskt) värderar riskerna med människans utsläpp av CO2. Klimathotet var enbart det bete som FN nappade på. Låt mig citera Bolins sluga dubbelmoral:
”Because the vast majority of people do not understand anything about physics, thermodynamics, meteorology and climate (and because the vast majority of politicians understand even less about it) – that the effect of carbon dioxide CO2 on climate events, if any, is extremely small and marginal – we are developing from this a possible global warming threatening to people and nature if nothing is done about it.” (min fetstil)
Klarare kan den politiska konspirationen omkring IPCC knappast beskrivas. Med min text vill jag därför också peka på existensen av en bred krets internationella forskare som är skeptiska till FN och IPCC:s skräckvisioner av idag. Mörners text visar för övrigt hur IPCC tidigt manipulerat sina uttalanden i politisk riktning och strid mot vetenskapen. Varför ska man tro att IPCC agerar annorlunda idag?
Du och jag är således åskådare till ett skådespel som politiker, FN, medier bedriver med IPCC – än en gång – som slagträ. Därför måste vi alla, så gott det går, försöka att sätta oss in i vad den kritiska vetenskapen hävdar gentemot IPCC, den organisation som fungerar som FN:s målstyrda politiska robot. Använd länken 2 för detta. Eller surfa till den goda sajten Klimatupplysningen.se