Engegemang för andra är ett tecken på solidariskt samhälle. Därför är uppbackning av individer som oförskyllt hamnat i problem något gott.

Nu gäller det gränserna. Det svenska tycka-synd-om-samhälllet är verkligen allomfattande. Och i mediernas ser man förstås daglig spaltutfyllnad. Inget problem för en person är så litet att det inte går att skriva några ord av kletigt medlidande eller sorg. Särskilt om personen ifråga är sk kändis.

Det tillhör förstås bilden att medierna går för långt. Just nu är det årsjubileum för Las Vilks tragiska död i en bilolycka på E4 utanför Markaryd. Enskilda journalister försöker nu fylla på med nya tycka-synd-om-teman.

Det värsta som jag hittills läst är en text i DN av idag. Rubriken säger allt:

Lisa Magnusson: Sverige gjorde allt värre

för Lars Vilks

Kan man tänka sig en större överdrift och orättvisare beskyllning? Vilks har ju själv sedan unga år valt att provocera samhället med det han själv kallar konst. Bara han Nimis-skulptur har på naturskyddat område har varit ett medvetet juridiskt övergrepp som kostats samhället åtskilda miljoner. Han egotrippade strävan efter att framföra sin högst personliga konstsyn har därefter som bekant skapat allvarliga skyddsproblem för Vilks själv, som samhället (Danmakr/Sverige) knappast kan bära hela ansvaret för. Det är ju uppenbart att Vilks önskat provocera samhället till vägs ände.

Och så blev det också. Ytterligare många miljoner har skyddet av honom kostat vid resor landet runt. Och allt för att han velat spelat rollen som bildkonstens Salman Rushdie. Det finns enligt min anledning för journalister att visa respekt för samhället generösa insatser för risktagaren och lycksökaren Vilks.

Därför blir Magnussons Rubik om att Sverige gjort allt värre för Vilks horribel. Sverige har nämligen gjort mycket och kanske mer än vad som kan begäras av en person som själv ständigt sökt konflikt. Yttrandefriheten är demokratins kärna. Men principrytteri till skada för samhället är något som bör minimeras och sparas till unika situationer.

Torsten Sandström

Redan i tidigt i skolan har jag fått lära mig att diskutera rationellt. Det vill säga att bena upp ett problem i olika skikt. Vissa aspekter är centrala eller dominerande, andra är beroende av de förra (mer eller mindre tydligt). Slutligen gäller det att plocka bort helt ovidkommande argument. Man bör normalt kräva att en berättelse ska vara logisk. Därför är det viktigt att pröva argumentens inbördes ordning.

Det är naturligtvis inte alltid så enkelt att få ordning mellan orsak och verkan av olika faktorer som kan styra en utveckling. Men om en bil i hög hastighet har kört av vägen så att ett barn dödats på trottoaren börjar man naturligtvis inte med att analysera barnets promenad. Det normala är att börja med föraren. Och sedan analysera bilen.

Det som är slående i dagens svenska samhälle är att det inte alls råder någon ordning mellan de olika skikten i samhällsanalysen. Varje dags diskuteras argumenten huller om buller. Och genom PK-ismen har vissa skikt blivit tabu, dvs förbjudna. Detta innebär att det politiska samtalet i vårt land ofta blir bisarrt. Att det rör sig om en på så vis planerad knäpphet gör förstås inte saken bättre.

Jag kom att tänka detta då jag hörde att torget i Södertälje idag var fullt med människor på grund av en manifestation mot dödsskjutningar och för trygghet. Alla kan känna största sympati för en sådan demonstration. Det är därför bra att den sker. Men den som läst vad jag hittills skrivit i denna blogg inser att dödsskjutningar tillhör verkningar som bara befinner sig på mellannivån i en orsakskedja. Enbart ett snäpp längre ned ligger de dödsoffer som skjutits till döds.

Min poäng – som jag tror att åratal av skolstudier lärt mig – är att försöka finna huvudorsaken längst upp i händelseförloppet. Alla inser att en storskalig svensk invandring under de senaste tio åren – med omkring en miljon nyinflyttade (1.000.000!) – måste ha påverkat Sverige i grunden. Alla vet dessutom att integrationen i grunden varit felaktig och närmast gått ut på miljarder i penningbidrag. I detta sammanhang är sannerligen det annat så heliga ordet ohållbart på plats! Och då bör nästan alla kunna förstå att ett par-tre procent av de ungdomar som vuxit upp i landets utanförskapsområden blivit enkla offer att dras in i klanernas dödliga kultur med droger och vapen.

Därför borde manifestationen i Södertälje ha tagit sikte på en begränsad invandring. Ty varje år av misslyckad integration skapar med automatik nya medlemmar i klanerna som tar itu med interna krigshandlingar. Det gäller alltså att rejält dra ned på invandringen så att det svenska samhället orkar lösa den kris som regeringarna Reinfeldt och Löfven vållat. Märk väl att mina ord inte innebär att jag är emot all invandring. Alla vet nämligen att inflyttning från länder som är kulturellt närstående Sverige ofta fungerar tämligen väl.

Någon säger måhända att massinvandringen nu är historia och inte kommer att upprepas. Därför kan invändas att jag snackar strunt. Men det är just en upprepning som måste förhindras. Och om ingen pekar på orsakskedjans allvarliga begynnelse är risken för en upprepning stor. Tro mig, sannolikheten är dessutom stor att nya vågor av invandring kan riktas mot Sverige.

Med all rätt pekar kanske någon läsare på att min idé knappast fungerar som lockbete till en demonstration i Södertälje, en stad som är smockfullt med invandrare från Sydvästasien. Min huvudambition är idag som vanligt att angripa PK-ismen. Den svenska nationens främsta tabu är just att vägra tala om invandringens negativa effekter. Därför har det i åratal i stället blivit snack om allsköns mångkulturellt gulli-gull. Det svenska politiska samtalet måste alltså sätta på logiskt sakliga fötter igen. Det blir inte enkelt. Men en ny svensk statsminister har här en verklig chans att göra något stort och viktigt för landet.

Torsten Sandström

Vänsterns journalister är skiträdda för att en svensk regering ska styra upp SR och SVT. Vem som helst som delar deras vänsterns oro får bästa spaltutrymme. Idag har därför Helan och Halvan fåt plats i DN Debatt. Där skriver Sven Hagströmer och Björn Rosengren dagens epistel. Den förre är förvisso en god finansman. Men den senare är en ökänd politisk skojare, som suttit på så många politiska stolar att han betraktar sig själv som ett orakel. En inte ovanlig utveckling inom S-partiet.

Artikeln är ett fundamentalt magplask. Man väntar sig kritisk substans. Men den stannar i stort sett vid rubriken att ”det är hög tid att ta hoten public service på allvar”. Jaså? Jag hoppas verkligen en ny regering styr upp SR(SVT.

Själva huvudfrågan undviker däremot Helan och Halvan på samma vis som det övriga etablissemanget åt vänsterhållet. I min bloggar har den lyfts fram snar hundra gånger, tror jag. Den är: Det som SR/SVT misslyckats kapitalt med i åratal är att presentera en politiskt oberoende och saklig rapportering.

Orsaken till misslyckandet är flera. Den främsta är att granskningsnämndens kontrollsystem inte fungerar. Alltså bara enstaka punktvis kritik för att visa att nämnden finns. I övrigt fritt fram. Bristen på kontroll av de statsfinansierade medierna är en stöld från folket och en förolämpning mot demokratin!

En annan viktig orsak är att flertalet journalister – inom alla svenska medier ! – röstar rödgrönt. Hade de röstat blågult förstår alla att det blivit full fart åtminstone på Rosengren att reformera public service.

Den svenska demokratin vilar på att privata medier måste respekteras. Men bara för att den svenska staten valt att etablera SR och SVT som aktiebolag gäller inte samma princip. Alla vet ju att bolagen finansieras över skattsedeln. Och om du och jag ska betala – tvångsprenumerera – måste det förstås finnas garantier för att rapporteringen sker sakligt och oberoende. Sådana garantier saknas idag. Se följande blogg.

https://anti-pk-bloggen.se/?s=granskningsnämnden

Sverige är ett märkligt land med en enögd blick åt vänster. Helan och Halvan har under en livstid inte reagerat över att journalisterna på SR/SVT sprider vänsterns budskap via åtskilliga knep, som också diskuteras i mina bloggar. Att Helan inte hajat detta beror antagligen på bekvämhet i kombination med fullt fräs i affärslivet. Att Halvan är av banan beror ju på hans position inom den politiska klassen, där han vuxit upp och blivit försörjd (till sist genom att överlåta kvarlåtenskapen som minister till Kinnevik). Halvan inser förstås inte varför de åsikter som SR(SVT presenterar skulle vara samhällsskadliga. Ty han tycker att vänsterns budskap är sant. Och med budskapet har sossarna hållit kvar vid makten. Tills nu.

Torsten Sandström

I allmänna ordalag

Någon kännare av den turkiska diktatorn är jag inte. Men om man försöker se den svenska NATO-frågan ur hans synvinkel underlättar det kanske.

Erdogans regim har i åratal fört blodiga strider med kurderna, som vill ha någon form av självständighet. Dessutom en lång kamp med den sk Gülenrörelsen som måste ses som en intern turkisk religiös och politisk organisation. Jag tror inte att han förväntar sig att Sverige kommer att ge honom något stöd i dessa frågor.

Däremot tror jag att han i princip tycker att ett svenskt medlemskap i NATO är bra. Att dessutom svenska vapen kan komma att levereras till Turkiet är förstås ett plus.

I Erdogans värld är det främst den svenska socialdemokrartin som väcker ilska. Och svenska sossar har länge eldat på brasan med kritik mot honom och hans land. Befogad är förstås kritiken i huvudsak mot hans politik. Men kruxet är att svenska sossar under årens lopp slängt rader av onödiga vedträn på elden. Det har varit en del av S-partiets vanliga metod att alltid visa sig på styva linan i globala frågor – där Sverige per definition är världsmästare.

Vidare har rader av svenska feminister bespottat honom – inte bara av förnuftsskäl, utan mer för nöjets skull (en lek som förstås går turkiska gubbar på nerverna). Han har fram till i våras framställts som en pajas och sossarnas tvärvändning imponerar inte. Klart att det smärtar en man som han. Viktigare är att socialdemokratin – tillsammans med sina allierade kommunisterna – spunnit rader av trådar med det kommunistiska bokstavsnätverk som kurdernas rörelser är. Pengar flödat dit från Sverige på många olika vägar. Och kommunister har tagits emot i Sverige. Inte bara Kakabaveh har getts en officiell roll som kritiker av Erdogan. Om det är Vänsterpartiet eller Socialdemokraterna som står bakom kurderna struntar nog Erdogan i, med all rätt.

Erdogan är alltså rent ut sagt skittrött på den svenska vänstern som länge jagat honom. Ifall han kan ge en kvinnlig svensk statsminister som är sosse en rejäl näsknäpp gör han förstås det. Hämnden är som bekant ljuv. Inom ottomansk kultur är hämnd ett viktigt tema! Det rör sig om klanernas gamla sedvänjor.

Därför tror jag att Erdogan nu har en del att vinna genom att ge klartecken till en svensk NATO-ansökan. En ny borgerlig regering kan nämligen förväntas vara mindre välvilligt till kurdernas kommunister. Så varför ska Erdogan inte ge en nytillträdd svensk borgerlig regering en ryggdunk? Och på vis hämnas på den svenska vänstern. Erdogans nya mjuka attityd till Finland pekar på att han något i kikaren.

Det kan bli en ny svensk regerings första politiska framgång. Inte så dåligt.

Torsten Sandström

Inom Sverige sprider sig en oro inom de breda läger som profiterar ekonomiskt på vänsterliberalism och globalism. Nationens omfattande välgörenhetsindustri avvaktar nämligen utfallet av det pågående försöket till regeringsbildning. Mycket talar för att den svenska staten i framtiden kommer att spendera betydlig färre skattepengar på de rörelser som driver näringsverksamhet avseende bistånd, klimat, religion, mänskliga rättigheter osv. Statens nya vägval beror inte främst på ointresse för dessa sakfrågor. Utan just på att det rör sig om politiska och moraliska ställningstaganden som tillkommer de enskilda medborgarna. Det måste var en privatsak att spendera pengar på bistånd till rörelser han eller hon gillar. I princip bör staten förhålla sig neutral och uppmana folket att själv göra sina val. Skattepengarna måste användas till centrala svenska samhällsmål. Och de är många och angelägna.

Även om det sannolikt nu bits på naglarna inom ledningarna till det välfärdsindustriella komplexet så tycks man ändå inte ha förstått att nya dörrar öppnats i svensk politik efter höstens val. Sverige ska inte längre vara världsmästare i skänka bort skattebetalarnas pengar. All sund hushållning vilar på försiktighet. Intressant är därför annonsen ovan från en av de största blodsugarna, dvs FN-komplexet. Med naiva ord – som tycks skriva av en förstaklassare -vänder sig godhetsmaffian till regeringsbildarna, i syfte att bibehålla sin position som gyllene mottagare av gåvor från skattebetalarna.

Man vill inte förstå att en kommande regering – som inte vilar på vänsterns tanke om ständigt höjda skatter – rejält måste omfördela användningen av offentliga medel, så att utrymme finns för viktiga reformer och strategiska skatteförändringar. För min del måste välgörenhetsindustrin tåla stryk. Även SIDA måste bantas ordentligt. Den som önskar bedriva välgörenhet måste därför vända sig till de enskilda och försöka få dem att betala med sina hårt skattade pengar!

Och det verkar som denna privata biståndsväg är högst framkomlig. Ett svenskt folk, som länge tvingats betala avgifter till SVT, utsätts just nu för den årliga kampanjen att skicka pengar till ”Världen barn”. Frånsett att det sker i SVT:s offentliga regi och med mina avgifter har jag inget mot privata gåvolösningar av detta slag.

Torsten Sandström

I någon mån tycks hetsen kring nobelpriset i litteratur ha dämpats. Det är bra. På så vis – men bara så – har den sk kulturmannen faktiskt gjort en god gärning. Prisutdelning rörande kultur är rena lotteriet.

Men ändå lever många av Sveriges förståsigpåare av kultur i sin en egen lilla värld. Den omfattar numera inte bara frågor om vilka texter och ord som ska anses som viktiga, dvs kultursamtalets kärna. Tyvärr har en hel svärm av politiska frågor tagits plats och behandlas som självklara sanningar i kulturdebatten. Därför har exv feminismen blivit en statlig angelägenhet. Och det är förstås inte vilken politik som helst som uppnår kulturstatus, utan just vänsterns slitna teser. Det är så tröttsamt.

Som ett enkelt bevis på vad jag menar vill jag peka på dagens första sida i SvD. Cirka 80% av framsidan täcks av en bild på den nya nobelpristagaren Annie Ernaux. Okej för det. Men en fet rubrik anger färdriktningen:

Ernaux: Jag har skrivit för alla

kvinnors skull.

Det är verkligen ett övermaga uttalande. Jag är övertygad om att alla skribenter skriver för sin egen skull. Man vill berätta en historia, bekänna något, kritisera ett visst fenomen osv. Typiskt sett är rollen som författare därför egocentrerad. Och så bör det vara. Egot driver utvecklingen.

Men den kulturkvinna som igår pekats ut som prisvinnare är något förmer, tyck hon vilja tro. Hon skriver för sina medsystrar – närmast i deras ställe. Enligt min mening är detta ett tecken på såväl inbilskhet som bristande insikt. Att Ernaux i Frankrike tillhör vänstern är väl bekant i hennes hemland.

Jag undrar över hur många kvinnor i Sverige eller Kina som hoppas på hjälp från Ernaux´hjärna och mun? Och vad vet Ernaux om kvinnans position i Amazonas? Varför inte välja en balanserad jämlikhet och skriva för både män och kvinnor. För min del är det svårt att lyssna till enögdas tal.

Min slutsats är att Ernaux skrivit så länge och så mycket att hon tappat fotfästet, helt enkelt. Hon uppfattar sig som sanningssägaren och fackelbäraren för halva mänskligheten.

Nej, tacka vet jag skribenter som inser sin begränsning! Och som nöjer sig att skriva för sin egen skull. Det personliga drivet är ju ändå författarskapets motor.

Torsten Sandström

Malmö har Turning Torso och ”Tunnelbana”. Man vill presentera sig som en förnäm stad. Trots att Malmö är allvarligt beroende av supertunna penningbidrag från staten och andra kommuner (som tvingas föra över pengar Malmö). Kommunen lever med andra ord på andra medborgares pengar – år efter år. Wikimedia.

Enligt Sydsvenskan utropar de tre partier som efter valet ska styra Malmö – dvs S , MP och L – så här:

Vi vill bygga en hel och hållbar stad.

Det är ju inte klokt. I mina ögon betyder ”hållbar” något som är bestående utan insatser utifrån. En situation som inte är självförvållad. Detta gäller ju inte för Malmö kommuns del. Sedan åratal lever staden på bidrag i mångmiljardklassen från ett par uppsvenska kommuner samt framför allt statliga bidragsgivare.

Malmö kommun är inte alls ”hållbar”. Kommunen är ju närmast beroende. Den lever på andra. Det nya svenska språket – hållbarhetens mantra – har alltså fört ned den svenska nationen i ett ideologiskt mörker. Att vara pank är – och ändå spendera stort – betraktas som hållbart. Det är illavarslande då det negativa framställs som positivt.

Möjligtvis kan man hoppas att en ny svensk regering ska sänka bidragen och se till att Malmö lämnar sitt faktiska utanförskap. Och att Malmö som storstad tvingas stå på egna ben.

Torsten Sandström

Har du lagt märke till hur statsministern och hennes hejdukar i regeringen ser ut efter valet? De förefaller uppgivna och luggslitna. Ingen entusiasm i deras blickar. Förhoppningar om något tycks grusade. Makten tycks rinna ur deras händer.

Jag menar att det är en korrekt reaktion med tanke på den svensk politiska utvecklingen. Ty om bara Ulf Kristersson lyckas bilda en regering som kan sitta kvar till C-partiet fått en ny ledare (en person som inte knyts till städernas vänsterliberaler) så har S förlorat spelet. Och än värre för deras del. De kanske inte återkommer till makten för överskådlig framtid.

Sossarna har alltså misslyckats med att skambelägga och manövrera ut SD. När denna destruktiva politik – som det förefaller – inte lyckats står S-partiet där med tomma händer. Sorgen i deras ögon är talande. Maktens grytor doftar inte längre på nära håll. Partiet marscherar med sina slitna röda fanor till historiens skräpkammare.

Det som sker kan sannerligen vara en öppning för en mer pragmatisk svensk politik. Startskottet om en förnuftiga satsning på på ett hållbart järnvägsnät blir på så vis ett tidens tecken samt en ytterligare en käftsmäll för sossarna.

Torsten Sandström

Nobelprisadministrationen har idag dragit lott. Alla landets förståsigpåare – in spe – av litteratur känner sig kallade. Deras utsagor blir förstås som man kan förvänta sig.

Ett särskilt ont öga har jag förstå till DN:s högkomiker Björn Wiman, den förskräcklige, som har sibyllans förmåga att i kristallkulan se precis det han önskar. Dvs att ständigt positionera sig i det ljus han tror sig se. Med anledning av lottdragningen inom Nobelprisadministrationen skapas två rubriker som han gärna vill delge sin läsekrets.

Första rubriken. Björn Wiman: Ett mycket väntat och klassiskt val

Här bekräftar han sin roll som siare. För vanliga dödliga frastår lottdragningen som slumpartad. Men inte för den gudabenådade Wiman. Han ser klart hur fältet ligger och vet att den lyckliga lottvinnaren haft pool position. DN:s Wiman är gudalik.

Andra rubriken. Björn Wiman: Med Nobelpriset till Annie Ernaux har Svenska Akademien kanske påbörjat ”varannan damernas”

Här bekräftar Wiman sin roll som politiska emissarie till den före detta högstående kulturtidningen DN. Han pläderar nämligen i realiteten för könskvotering.

Därför vore det bäst om Wiman inskränkte sina skriverier till klimatskräckens heliga område, som han länge mutat in. Där är det ju ändå inte någon sansad person som tror att han vet något.

Torsten Sandström

I mina bloggar har jag pekat på överdrifter som sker i det diplomatiska spelet. Diplomati är ju en form av rollspel. Oavsett faktisk åsikt ska diplomaten artigt samtala med även den största skurkstats företrädare. Det gäller att ha ett pokerface, som naturligtvis kan tillåta inslag av vänlighet. Sådana beteenden får svenska yrkesdiplomater lära sig på UD.

Men de som inte är yrkets män eller kvinnor – utan politiker som pekats ut att agera som nationella företrädare – får det ofta svårt. Den politiska klassens sociala mantra är jul att sälja politikens trossatser. Därför blir det ofta tjosan med diplomatin då politiker ska leka diplomater. Så länge det gäller samtal med civiliserade nationer är kanske inte stora famnens ord och gester så farliga. Få svenskar eller det främmande landets folk irriteras eller oroas.

Men annat är det som sagt i relationer med skurkstater. Bland många sådana världen runt har sedan årtionden Iran blivit terrorns hemland. Men inte har svenska s-politiker under de senaste tio åren anlagt poker-face i umgänget med Irans läskiga utrikesherrar. Jag har sett foton på hur såväl Jan Eliasson, Stefan Löfvén och Ardalan Shekarabi mest största leenden och sjuka bockningar kramat om den iranske utrikesministern. Alltså en översvallande vänlighet och ett välkomnande som enbart tomten kan räkna med vid sin ankomst på julaftonen.

Det är ju ingen tvekan om att dessa politiserande amatördiplomater (Eliasson inberäknad) agerat allvarligt felaktigt. Svenska folket kräver att politikerna ska visa återhållsamhet mot diktaturens kreatur (som de berördas personliga helgon Sankt Olof en gång sagt). För att inte tala om vad terrorns offer i Iran önskar av av svenska politiker! Inget gull-gull här alltså! Sämst i klassen är förstås Shekarabi, som med sin inställsamt smöriga uppvaktning av mördaregimens representant sviker det förtryckta folket i det land han själv kommer från. Som juristutbildad borde han dessutom veta att neutral saklighet gäller då någon ska företräda svensk offentlighet. Usch!

Torsten Sandström

Denna text har en högst personlig bakgrund, som i sin ur utmynnar i en politisk analys av ett av Sveriges stora samhällsproblem. Författaren har nämligen opererats för en tämligen vanlig sjukdom. Ämnet tar däremot sikte på vad som fungerar och inte gör det inom svensk vård.

Karolinska Huddinge är en stor vårdfabrik. Men inte i den negativa mening som kanske var meningen med filmatiseringen av Jersilds bok ”Babels hus” (1981). Min betoning ligger på ordet stor, i meningen mycket kvalificerad. Tillsammans med exv Karolinska Solna, Södersjukhuset, Danderyds sjukhus, St Görans sjukhus (aktiebolagsägt) och en rad stora universitets- och länslasarett bedrivs nämligen i Huddinge en svensk vård av toppklass. Detta på grund av specialiseringen, varje sjukhus har sina olika expertområden. Här får således flertalet anställda utföra medicinsk arbete rörande allehanda detaljfrågor.

Läkarevetenskapen har nämligen under drygt hundra års tid strävat efter att bryta ned den medicinska forskningen i allt minde enheter. Detta är egentligen inget dilemma, varom mera snart. Det har medfört enorma framsteg mätt i högre hälsostandard och i längre livslängd för de flesta. Över denna utveckling – och över tusentals väl utbildade eldsjälar som jobbar vid sjukhusen – ska det svenska samhället vara stolt.

Problemen syns med andra ord inte särskilt på Karolinska Huddinge. Men många svårigheter finns ändå bakom de stora vårdfabrikerna. Det tydligaste är att det finns hela 20 Regioner som var för sig bestämmer, under dragstjälp (!) från föreningen SKR (Sveriges kommuner och regioner) med omkring 1600 anställda. Det säger sig själv att 20 makthavare är kanske 17 för många. Genom att staten tar över ansvaret och i stället inrättar exv tre myndigheter dels för övergripande förvaltning av en ny svensk vårdlag, dels för upphandling av en bred svensk vård under tuff konkurrens mellan budgivare. Redan idag kan St Göran – via aktiebolagslagen och konkurrens – minska utgifterna för skattebetalarna med omkring 20% per vårdinsats, jämfört med de andra storsjukhusen. Här finns givetvis sammanlagt miljarder att spara eller satsat på personalen behov.

Det gäller också att minska tendensen att många politiker utför samma utgifter. Varje Region har i grova drag sitt tunga (till antalet) skikt av slitna politiker. Man har också tusentals byråkrater som utför ungefär samma sak inom vårdadministrationen här i landet. Allt deras jobb görs alltså för en svensk vårdapparat som i storlek bara påminner om storlondons. Det ständiga problemen visar på att något är ruttet. Jag talar därför i en text från 2018 på Timbro om ”Landstingens döda hand”.https://timbro.se/smedjan/debatt-landstingens-doda-hand/

Att politikerna inte kan hantera tillväxten av byråkrater märks i att de senare ökat med omkring 40% under de drygt senaste tiotalet år. Ändå går delar av svensk vård på knäna. Det som inte funkar är öppenhet och tillgänglighet. Alltså köer till första besök och till läkare som alltmer administrerar. Det faktum att finns så få sängar – samt att svenska läkare ligger i botten vad gäller antalet patienter per dag – medför att Sverige ligger i botten av snittet inom OECD.

Alltså måste tillgängligheten ökas efter patienternas fri val. Vi talar nu – som framgått – av de läkarjobb som utförs i steget under ”det stora sjukhus” som redan berömts, med reservation för att kostnaderna landet runt troligtvis kan sänkas till St Görans aktiebolagsklass.

Enligt min mening bör statens av mig ovan förslagna tre nya vårdförvaltningar – Sydväst, Mellansverige och Nord – kunna skapa öppenhet och fria val, även om det inte blir enkelt. Det gäller nämligen såväl både organisation som ekonomi/kultur. Det första lokala vårdmötet sker ju normalt lokalt. Där ska en läkare normalt ta ställning till om och hur remisser ska skrivas till den mer kvalificerade vården (på specialenheterna). Frågan om sjukdom existerar eller inte hamnar med andra ord givetvis ofta i konflikt med patientens vilja till fritt val. Genom internetdoktorer som är beredda online kan förstås ofta enkla recept fixas och patienter bli nöjda. Det samma gäller för de vårdcentraler eller privata hemläkare (som förr var en grundbult, men som socialdemokratin numera nästan knäckt). Alla dessa organisationer bör alltså sättas på stabila ben genom upphandling, avtal och laglig kontroll i regi av statens tre topporganisationer.

För att inte vårdspecialisterna på toppsjukhusen ska överbelastas genom vårdkrav underifrån måste en ny rationell sjukdomskultur sättas på benen. Endast den som faktiskt är sjuk ska givetvis få vård. Utbildningen av landets läkare måste inriktas på att läkaren även har ansvar för att onödig vård riskerar att utföras. Det svenska samhällets hundra år av socialdemokratisk konsensus har präglat läkarkåren – ja, hela vårdapparaten – till rädsla för konflikter med patienterna. Det bevisas av vår höga statistik avseende sjukskrivningar! Ideologin har varit att det alltid är bättre att säga ja till en önskan från patienten än att nobba honom eller henne. Jag inser att problemet inte är så enkel och att risker kan vara svåra att bedöma. Men många andra svenska myndighetsfunktionärer tvingas ofta säga nej till olika krav. Läkare som visar sig toppa statistik avseende generösa recept och remisser måste snabbt kunna varnas och till sist avstängas. De hanterar ju offentliga medel på ett tydligt indirekt vis. En verksamhet som drivs av aktiebolag förutsätter kostnadseffektivitet – förstås med hänsyn till att svår bedömningar måste göras.

Slutligen två tankar från Karolinska Huddinge, som jag idag har lämnat i rimligt gott skick. Visst har specialiseringen sina nackdelar. Först. Den ena läkaren vet ibland inte vad den andra gör eller kan göra. Och patienten riskerar att falla mellan stolarna. Efter att jag under en veckas tid käkat skurar av tabletter mot alla tänkbar risker känner jag mig svårt marinerad, men lämnar förmodligen Huddinge friskare.

Den andra tanken rör att vårdapparaten blivit en kugge i Sveriges försök att lösa integrationen. Språkförbistringen är ibland stor och både vårdpersonal och patiente alieneras. Oklar information sprids. Problemet slår dock olika i olika vårdsektorer. På de stora specialsjukhusen hamnar de duktigaste, alltså de med hög kompetens avseende vårdkunskaper och språk. På lokala vård- och äldreboendena hamnar återstoden med många trista rutinjobb. För patienten där blir detta ett stort dilemma. Jag har med egna ögon sett hur en orimlig språkförbistring gjort en anhörigs sista tid svårare. Ibland skedde kommunikation över Google translator! Orsaken är facklig makt över landets kommuner och en politisk rädsla för att säga ifrån.

Torsten Sandström

En modern välfärdsstat förutsätter en effektiv offentlig administration. Detta måste först sägas. Men problemet i Sverige och en del andra västerländska stater är att den offentliga förvaltning svällt i en sådan hiskelig omfattning av den definitiv hämmar en sund utveckling av samhället.

Jag skriver detta efter att ha läst i The Economist (1/9-22) vilka problem Storbritannien har med byråkrati och regelinferno avseende byggande av bostäder och infrastruktur. Samhällets sunda utveckling har stoppats upp genom en överdriven lagstiftning om planering av olika slags byggnation. Följden har blivit årslånga administrativa processer genom att tusentals byråkrater satts i arbete på lokal, regional och central nivå.

Man behöver inte vara Einstein för att förstå att socialdemokratins Sverige under årtionden skapat likande problem. Visst finns det ibland god anledning att låta olika intressenter göra sina röster hörda. Men det är ohållbart – nu tycks för en gång skull detta modeord vara på plats – att ständigt spä på de legala och byråkratiska skikten bara för att tillgodose alltmer perifera samhällsintressen. Man kan säga att nya lagar och utbyggd administration blivit ett självspelande instrument. Svaga politiker – dvs sådan som suktar efter återval – låter den byråkratiska maskinen arbeta vid minsta tecken på att en viss samhällskonflikt gror.

Även i vårt land är byggsektorn ett praktexempel på hur politik i slutändan leder till oförnuftiga resultat. Grunden står folkliga behov av bostäder, jobb , energi och social service mot politikernas alltför envisa och räddhågsna ambitioner rörande miljön i vid mening. Jag medger att det föreligger ett dilemma. Men varje förnuftig politiker – det finns uppenbarligen åtskilliga som inte tillhör denna grupp – måste ha modet att ifrågasätta och sätta stopp för en mängd byggregler som idag gör att planeringstider och byråkrati skjutit i höjden.

Jag kan inte räkna det antal statliga och kommunala myndigheter som på ett eller annat vis har sitt finger med i spelet kring byggandet i landet vad gäller planlagstiftning, naturvård, bostadsbyggande, elektricitet, trafik, hälsovård , domstolar osv. Det finns dessutom ingen hejd på antalet fysiska och juridiska personer som har möjlighet att via lagregler sätta pinnar i hjulet genom besvär och överklaganden. Alla känner till uttrycket ”ju fler kockar desto sämre soppa”. Och det är denna rör vi ser då den ena myndigheter sätter den andra i arbete.

Det är väl känt att följden blir förstoppning av dåliga kockars jobb. Ändå vågar svenska politiker inte dra i nödbromsen och verka för en stor svensk kulturrevolution avseende byggplaneringen, så att det inte tar åratal av jurist- och byråkratarbete innan en god idé kan förverkligas. Den svenska situation är som sagt ohållbar. Och det är just nationens miljöhetsare som är den största boven i dramat genom deras skriande om hållbarhet hit och dit.

Nationen plågas av bostadsbrist, energibrist, arbetslöshet mm men ändå låter riksdagens ledamöter de svenska miljötalibaner få hålla i taktpinnen. Lika illa är att lagar, jurister och byråkrater bidrar till att senarelägga genomförandet av planerade byggprojekt. Tjogtals statliga myndigheter fattar varje vecka beslut som innebär att byggandet försenar och fördyras. Varför inte låta markägare byggherrar, banker och hyresgäster bestämma kvaliteten på en bostadsbyggnad i stället för exv Boverket i Karlskorna (som ständigt ser till att byggkostnaderna ökar)? Räcker det inte med kommunala beslut om tillstånd för ett vindkraftverk, förutsatt att markägaren och fastighetsägare inom tex 300 meters radie sagt ja? Varför ska en flock övriga myndigheter och intressenter ha rätt att stoppa andras förnuftiga samhällsprojekt?

Just nu ser utvecklingen tyvärr extra allvarlig ut. Det sammanhänger med begreppet ”hållbarhet” som har blivit proppen Orvar nummer ett. Om inte nationens – och EU:s politiker – vågar fatta kloka beslut mot mijötalibanernas skrianden så riskerar det svenska samhället kollaps. Utan ekonomisk utveckling kommer landet att gå kräftgång. Och därmed hota förstås välfärden. Det är av denna anledning jag använt den hemska och delvis överdrivna metaforen ”taliban”.

Sverige behöver en legalistisk och antibyråkratisk kulturrevolution! Det brådskar! Fram med rödpennan och stryk i lagstiftning och statens budget! Enskilda och näringsliv måste få större frihet och svängrum!

Torsten Sandström

Under brinnande svensk valrörelse dök FN-chefen António Guterres plötsligt upp vid sin partivän Magdalen Anderssons sida. Även om ärendet formellt rörde något annat så var det faktiskt en uppvisning i politisk aktivism. Kan Guterres politiserande lära oss något om FN av idag?

Jag förstår att FN och dess föregångare NF har sin naturliga förklaring i människors sorg och vrede över krigens fasor. Människan är som varelse varje god eller ond, men enskilda exemplar av vår art är uppenbara exempel på ondska. Målet med FN kan sägas vara att hindra deras framfart. I några fall kan organisationen sägas ha lyckats. I många fler har FN misslyckats. Av naturliga skäl. Ett är att nya ondskefulla makthavare ständig växer fram och utan skrupler vill främja sina idéer. Ett annat är de politiska rörelser som tror att man genom avtal kan rusta ned så att krig undviks. Historien visar just nu hur farlig en ensidig nerrustning kan vara för svensk del. Ändå är förstås en ständig verksamhet för att åstadkomma vapenbegränsning och fred av godo. På så vis är FN bra då målet är fred.

Men organisationens stadgar är flummiga vad gäller målen. Och att såväl fredliga som förtryckande stater ges rätt att agera inom FN skapar förstås allvarliga problem. Här är bara Putins framfart för Rysslands oligarkers räkning ett tidens tecken. Vidare är FN-organet i Genève för mänskliga rättigheter läskigt på grund av sina representanter för många skurkstater.

FN-stadgans vidlyftiga och oklara målsättningar bidrar till att organisationen idag tonar fram som som en ilsken med tandlös hund. En jycke som inte kan åstadkomma fred måste förstås ägna sig åt annat för att dra in miljarder. Och det är just precis det som jag vill kritisera FN och dess ledare för. Guterres skäller var dag i internationella sammanhang . Ett ständigt högt röstläge är i sig något illavarslande. Ingen lyssnar med tiden på en sådan person lär oss sagan om pojken – fåraherden – som ropade på vargen.

FN-stadgans flum bidrar enligt min mening till eländet. I och med alla mänskliga rättigheter inlemmats under FN:s regi – alltså inte bara direkt fredsbevarande verksamhet – så tror sig organisationen ha tillskansat sig uppgiften som världsregering. Hälsa, mat, skola, förtryck mm har blivit en del av FN:s stora och kostnadskrävande byråkrati. Okej, att ett visst samband med krig eller fred finns. Men risken är att organisationen förvandlas till en skällande hund.

Ständigt söker FN:s byråkrater efter nya uppgifter som kan rädda organisationens ansikte och dra in nya pengar till dess stora maskineri. I Malmö pågår typiskt nog ett samarbete mellan den S-märkta kommunen och FN om bostäder till alla (stadgan beskriver bostad som en mänsklig rättighet). Och än värre. Det globala klimatet har under senare decennier seglat högt upp på FN:s agenda. Och det är som bekant utsläpp av CO2 på jorden som nu främst ger Guterres anledning att höja rösten gång efter annan. Om inte fred kan byggas tycks han tro att människor världen runt genom klimatskräck ska kunna tvingas till fortsatt finansiering av FN-organisationen. För att lyckas har FN utsett en egen grupp för klimatpropaganda, IPPC, bestående av medlemmar som alla tror på samma budskap, dvs att CO2 -utsläpp skapar stora och omedelbara problem för klimatet på Jorden. Forskare som inte håller med FN har valts bort och dem lyssnar man inte på. Därför kan IPCC tala om att det råder konsensus.

Då FN inte lyckas få uppmärksamhet som skapare av fred har man satsat på klimatet och mycket annat. Oviljan till öppen diskussion om IPCC:s vetenskapliga slutsatser, IPCC:s egna slagord och uppbackningen genom en högröstad Guterres ger sammantaget bilden av en politisk organisation. Stormakterna har länge varit skeptisk till FN:s många olika anspråk. Men flera socialdemokratiskt dominerade stater har länge försökt blåsa upp FN till en världsregering.

Jag menar att det finns uppenbara anledningar till skepsis rörande FN:s storpolitiska ambitioner som förpackats i ett påstått vetenskapligt paket (alltså utan oliktänkande). Mitt intresse att leva under socialdemokratisk regi i Sverige är som bekant lågt. De blir inte större av ett politiskt förvuxet FN, som skäller som en gårdshund.

Torsten Sandström

I en rubrik i dagens tidning skriker man ut att ”SD:affischnamn” Jessica Stegrud tycker ”att skillnaden mellan svenskar och svenska medborgare är viktig”. På bilden bredvid presenterades en kvinnlig kandidat till partiledare genom den ”handlingskraft” hon anser sig själv besitta. Men tillbaka till svenskheten. Medborgarskapet ger en principiell politisk makt att rösta i val till riksdagen. Därför är sen svensk medborgare en fullt utrustad svensk. Och Stegrud har principiellt rätt. Men en korkad svensk journalist tänker inte juridiskt, utan bara med politiska känslor. För vänsterns skribenter har alla däremot alla världens olika medborgare ett berättigat politiskt krav att bli medborgare även i vårt land.

Det är hög tid för DN att byta riktning tillbaka till den liberalism som hyllade för nationen vettiga begrepp som visade vilka som skulle stämma över vårt land, betala skatt och framför allt kvittera ut bidrag.

Torsten Sandström

”/”

Om du är intresserad av historia och vill vidga dina perspektiv tycker jag att du ska läsa Jonathan Lindströms bok ”Sveriges långa historia”, 2022!

På 500 sidor vill han beskriva det nuvarande rikets framväxt ända sedan inlandsisen började dra sig tillbaka för omkring 14.000 år sedan. Det långa perspektivet blir ytterst fruktbart. Författaren förklarar med lätt hand hur ett svenskt folk vuxit fram i konflikt med naturens krafter och omgivande folkgrupper i rörelse. Man skulle kunna tro att en synvinkel på mer än tiotusen år skulle göra berättelsen alltför svepande och detaljlös. Men arkeologen Lindström lyckas gräva fram en lång kedja av fynd – stora och små – från de många typer av samhällsformer som sett dagens ljus i Norden. Strategiska skeenden belyses och knyts samman på ett pedagogiskt vis. På så vis känns hans väv både tät och medryckande.

Läsaren får klart för sig hur historien drivits fram genom människornas skiftande försök att försörja sig i en ofta hård och med jämna mellanrum skiftande yttre miljö vad gäller värme och kyla. Verktyg, ekonomi, folkförflyttning och klimatväxlingar framstår som utvecklingens främsta drivkrafter. Läsaren. ställs alltså inför en resa mellan redskap av sten, brons och järn – dessutom en färd i strid mot tuffa klimatomställningar och svåra umbärande i form av krig, svält och sjukdomar.

Särskilt intressant är att följa hur storskalig invandring till Skandinavien medfört att kunskaper tillförts våra förfäder om jordbruk, boskapsskötsel, hantering av metaller, idkande av handel och inte minst konsten att fånga slavar och slå ihjäl fiender. Den omfattande invandringen omkring 2.000 år före vår tidräkning av bondenomader med kunskaper om hästuppfödning – den så kallade jamnayakulturen från trakterna av Svarta havet – har i grunden omformat det svenska folkets framtid. Dessa stridbara unga män tog med sig ett nytt (indoeuropeiskt) språk, en kultur baserad på kamp och en rad nya religiösa influenser. Genom ingifte och kamp kom de på sikt att ta ledningen över redan befintliga jägare, fiskare och bönder.

Boken ägnar stort utrymme åt det uppländska samhälle av svear som under mer än 3.000 år fram till idag utvecklats till den svenska nationen kärna. Det rör sig om folk i ett landskap som länge varit ”under isen”, dvs dränkt av smältvatten. Man kan därför med rätta säga att dagens politiskt korrekta uppsvenskar och stockholmare har kommit upp sig. Kampen mellan svearnas olika grupper av stormän har i grunden format Sveriges politiska historia. Det är värt att notera att detta ingalunda skett rätlinjigt, utan att eliter under ständiga konflikter kommit och gått. Skyddet från Mälarens många fjärdar och sund (exv. Strömmen före Stockholm uppkomst) har gynnat svearnas maktställning, tillsammans med ett fördelaktigt läge längre från kontinentens faror. Avgörande har dessutom varit kännedom om strid till sjöss och förmåga att skaffa fram och bereda pälsar och järn från stora skogar i norr.

Lindström har en god förmåga att göra läsningen medryckande och faktiskt rolig. Han berättar livligt och med gott flyt. För mig som är fascinerad av riter och ceremonier – jag har just nu ett manus till romanen ”Ceremonimästarna” färdigt för lämpligt förlag – blir Lindströms bok en skildring av symbolernas viktiga spel inom samhällslivet. På så vis känner jag frändskap med författaren.

Men då jag själv varken är historiker eller arkeolog av facket har jag förstås svårt att bedöma vederhäftigheten i Lindströms berättelse. Hans avsikt är inte heller traditionell vetenskap, tycks det. Men jag anar ändå att akademiernas felfinnare kan komma med kritiska invändningar. Personligen är jag inte helt övertygad av ett par val från författarens sida. Motivet till att Lindström valt bort en separat skildring av vikingarnas era känns något krystad. Han talar om en ”vikingaschablon”. Man anar en ovilja hos författaren att särskilt skriva om plundring, fängslande av trälar och ond död Men orsaken kanske i realiteten är att vikingarna inte bara passar in på hans fokus på svearna, då den även rör viktiga danska delar av dagens Sverige, dvs Skåne, Blekinge och Halland. Det känns inte helt bra.

Dessutom anser jag inte att Lindströms ambition att föra fram historien ända till Aina Erlander är särskild lyckad. Det medför ett avslutande mycket kort kapitel som mer känns som politisk utfyllnad än som klargörande. Redogörelse för Sverige i nutiden – efter år 1350 – blir således slumpartad och kufisk.

Mina avslutande ord till trots vill jag påminna om att Lindströms bok varit en mycket god läsupplevelse, som verkligen är värd att rekommendera läsare som vill vidga sin historiska horisont.

Torsten Sandström

Det är ett intressant tidens tecken att SvD samma söndag (18/9) innehåller två texter med närapå samma politiskt korrekta budskap. Nämligen att medier och journalister hatas av radikala högerpartier. Såväl ledarskribenten Tove Lifvendahl som krönikören Jenny Nordberg lyfter nämligen relationen mellan högerkrafter och journalister.

Den förra – med många bollar och metaforer i luften – lanserar den varnande rubriken till landets journalister att de inte ska trampa i ”Trumpfällan”. Antagligen oroas Lifvendahl över aktuella mediala angrepp mot SD-ledarens stabschef för att han använt uttrycket ”journalistrugby”. Men hon hamnar rätt. Förnuftiga betraktare vet att det rör sig om ord som yttrats i ett sammanhang då stabschefen – i trängsel med journalister – rört sig utanför riksdagens hus för att bistå sin partiledare (som med livvakter var på väg in i sin bil). Lifvendahl är rädd för att svenska journalister genom anfall på höger och SD ska framkalla en situation som främjar folkliga reaktioner mot medierna som påminner om de som Donald Trump odlat. I detta ligger det förstås något. Men är det en fälla som Trump gillrat? Det kanske främst är en reaktion?

Nordberg är oroad över att politiker – framför allt de på högerkanten – angriper journalister med aggressiva och hårda ord. Hon talar om ”hatet” från högerradikaler. Även hennes analys bottnar i Trumps förakt för den amerikanska kåren av journalister, en attityd som spritt sig till allt bredare folkliga grupper på hans sida. Utan tvekan har Nordberg en poäng i att Trump konsekvent förvandlar svart till vitt. Och att hans anhängare – men även andra amerikaner – har en påtagligt negativ syn på landets journalister. Men varför?

Det intressanta är enligt min mening att de båda SvD-journalisterna fabulerar om vad som är orsak och vad som är verkan. För mig och många andra är det nämligen uppenbart att journalistyrket under senare decennier blivit alltmer politiserat och mindre faktabaserat. Det måste vara denna bastanta vänstervåg – tillsammans med den politiska klassens strävan efter bibehållen makt – som har framkallat livlig kritik mot medier och journalister från högerhåll.

Förr sökte sig samhällsintresserade intellektuella (hel- eller halvakademiker) till medierna för att få utlopp för skrivklåda och sitt intresse för vad som sker i och utanför Sverige. På redaktionen fick de lära sig journalistens yrke att rapportera sakligt via handledning av äldre skribenter. Så är det tyvärr inte längre. Nu sköter staten utbildningen. Och dit söker sig mycket unga människor, med höga ideal och en uppenbar inriktning åt vänsterhållet. Till råga på allt ger den statliga utbildningen dem precis vad de önskar, dvs massor av mänskliga rättigheter och idéer om kapitalismen som ett samhälle med stora orättvisor. På så vis utbildas dagens journalister i att förändra samhället, inte bara att sakligt rapportera om vad som sker där och kritisk granska politikernas övertramp. De egna idealen och åsikterna kommer på så vis att prägla deras framtida verksamhet som journalister. Att yrkeskåren till omkring 70% röstar åt vänsterhållet har som bekant professor Kent Asp vetenskapligt bekräftat.

Allt detta vet förmodligen de två skribenterna från SvD. Men de skriver inte om det. Ty det är tabu i vårt land att tala om att en reporters personliga åsikter och politiska övertygelse skulle påverka hans eller hennes arbete som journalist. Etablerade svenska politiker och medieägare vill nämligen att folket ska leva i tron att all rapportering sker hundra procent sakligt och politiskt oberoende. Och de många journalister, som faktiskt tar ställning vänsterpolitiskt i sina rapporter, bekymrar sig knappast över detta då de är säkra på att det deras budskap faktiskt är sant. En bergfast politisk övertygelse talar på så vis sitt tydliga språk i den svenska journalistikens vänstervind. Detta syns klart i DN, Sydsvenskan, SvD mfl tidningar, för att inte tala om SR/SVT. Många kritiska medborgare – särskilt förstås de som har andra politiska åsikter – reagerar naturligtvis med förbittring. En del gör det med kraft. Andra med kolossala överdrifter, såsom Trump.

Orsaken till ökande protester från marknadsliberaler och högerinriktade i nutiden är med andra ord att saklig och oberoende nyhetsrapportering i betydande omfattning förvandlats till åsiktsjournalistik. I stort sett varje samhällsfråga politiseras i svenska medier. Detta på grund av den journalistkår som vuxit fram i landet. Att yrkeskårens vänstervridning leder till att blå-gula politiker känner stor irritation är således fullständigt befogat. Man reagerar alltså mot den svenska vänsterfälla som socialdemokratin gillrat!

Men det är inte denna frustration som de två journalisterna från SvD påtalar. De vänder på steken och gör gällande att det är högerkrafterna som är orsaken. Lifvendahl talar om gillrade fällor. Vänsterjournalisternas framfart och dess betydelse för den framväxande högerpopulismen vill man däremot inte erkänna. I stället för kritik av den egna yrkeskåren gör de utfall mot dem som med fog kritiserar mediernas innehåll. De två journalisternas attityd är logiskt. Ty de skriver i egen sak och värnar om det nya journalistyrket och en medieindustri under omställning.

Den nutida åsiktsjournalistiken är enligt min mening något synnerligen allvarligt. Den styr de facto samhällets utveckling och påverkar demokratins funktioner på ett helt annat – och negativt – sätt än tanken varit med den tredje statsmakten som kontrollör av politikernas beslutsfattande. I mina bloggar pekar jag dagligen ut tydliga övertramp mot en saklig eller oberoende rapportering i tidningar och i den statsfinansierade radion och teven.

I detta perspektiv blir en politisk översyn av SR/SVT:s verksamhet en fråga av högsta prioritet för en ny regering. Det är föga demokratiskt att skattebetalarna ska tvingas finansiera politisk åsiktsbildning eller ämnen de är ointresserade av. Därför bör underhållning – inklusive sport – överlämnas till privata medier så att publiken själv tillåts välja vilka nöjen och tidsfördriv de vill betala för. Och om public service även i framtiden ska presentera nyhetsinslag och samhällsrapportering måste nuvarande lagstiftning – som kräver saklighet och oberoende – skärpas rejält.

Vidare är den granskning som idag sker närmast komisk. Det rör sig i huvudsak om en legitimering. Dvs att de mest flagranta övertrampen pekas ut, men att det stora flödet i övrigt tillåts passera. Och detta sker utan reella påföljder för syndarna! I Ett samhälle, som ställer krav på sina domare att följa lagen, måste givetvis kunna reagera mot en journalist som avviker från rättsliga krav på saklighet och oberoende inom de statsfinansierade medierna. I och med att nuvarande regler alltså främst framstår som en formsak är det tyvärr få journalister eller chefer inom SR/SVT som tar dem på riktigt allvar.

Torsten Sandström

Om du är orolig över klimatet ska du förstås lyssna till forskare som har meteorologi, atmosfär och rymd som områden för sina studier. Det vill säga personer som sysslar med naturvetenskap. Dessa kan ha intressanta saker att förtälja, även om det förstås alltid finns risk för politisering.

Däremot måste man säga att du gott och väl kan slå dövörat till samhällsvetare. Vad vet de om vad som sker mellan himmel och jord? Eller varför det sker? De sysslar ju med sociala vetenskaper, alltså samhällsförhållanden. Hur samhället kan påverkas av klimatet blir naturligtvis normalt rena gissningsleken, där forskarnas egna åsikter och politiska övertygelser tar största plats.

Jag skriver detta på grund av att medier och journalister ofta saknar minsta uppfattning om gränsen mellan natur- och samhällsvetenskap. För dem blir alla som sysslar med vetenskap experter. Särskilt som många forskare själva ser sig som experter på klimat utan annan grund än att IPCC sagt vad som gäller och att FN skriar om kris. På så vis blir medierna rena kunskapsfällor. De sprider politiska uppfattningar från personer som själva inte forskar om vetenskaper med bäring på klimat.

Just idag (15/9) har jag läst en lång artikel i DN där rader av samhällsvetare sprider skräck om klimatet. Det är egentligen skada att forskare kan agera så okritiskt. De borde känna sin begränsning. Men i stället sprider de skräck med hjälp av sina vetenskapliga titlar. Fy sjutton skriver jag!

Torsten Sandström

Ganska ofta skådar jag i kristallkulan för att se vart Sverige är på väg politiskt. Mina spådomar är inte sämre än många andra siares. På grund av hög ålder och mångåriga litteraturstudier har jag en viss erfarenhet att ösa ur. Dessutom promenerar jag min egen väg och försöker låta bli att lyssna alltför mycket på de stora mediernas PK-sibyllor av olika kön.

Kristerssons försök att bilda en regering vilar på en knivsegg, dvs på bristen av lojalitet hos L-partiets riksdagsgrupp som ogillar kompromisser med SD. Bara detta gör att Kristersson kan misslyckas att öht få ihop en regering eller ett gäng som håller längre än några månader.

Troligtvis har sossarna just nu en bättre chans att skrapa ihop ett underlag som man kan hoppa mellan via en minoritetsregering. Problemet är att Kristersson i så fall förlorar ansiktet och är slut som partiledare och toppolitiker. Den politiska klassens övergripande sammanhållning – ofta dolda bakom slöjor om att vara ”statsbärande” – talar för att Kristersson är villig att betala ett högt pris för att över huvud taget sitta i en regering. Om han kan skylla på oregerliga Liberaler – och det har han ju rätt i – kan möjligtvis Kristersson försöka ”rädda” sitt historiska rykte genom en regeringssamverkan med sossarna. I så fall under Magdalena Anderssons ledning, ty en sådan regering måste fortsätta att hålla SD utanför finrummet.

Alla inser risken med en sådan lösning. Den ger förstås SD ytterligare vind i seglen inför kommande val. Väljare kommer i omfattande takt att strömma från M och S till SD. För borgerligheten är det då kört, särskilt för M. Sossarna kan kanske klamra sig fast vid makten genom sin trogna väljarkår av äldre, kvinnor, spillran av vänsterliberaler samt de 15 % av vänsterpopulister som alltid röstar rödgrönt.

Kristerssons position är alltså prekär: vinna eller försvinna gäller för honom personligen. En samverkan med sossarna kommer att krossa M-partiet, men för stunden rädda spillran av konservativa ledare på regeringstaburetter. En tänkbar viktig grund för en samverkan mellan S och M är: läget i Sverige (skriande elbrist och inflation), läget i krigets Europa (Putins kärnvapenhot och Sverige utanför NATO) samt läget inom EU, som är på väg att slitas itu genom brottningen mellan å ena sidan federalister som jobbart hårt för ännu fler överstatliga lösningar och å den andra sydöstra Europas nationalister som är försonliga mot Putin. Tänk bara på följden av utfallet av dagens val i Italien!

Genom att tillsamman med S presentera ”ett behov av samlingsregering under krisen” kan Kristersson rädda sitt ansikte. Och slippa bli förloraren som trodde sig kunna göra upp med både SD och L.

I kristallkulan ser jag en tänkbar, men antagligen alltför sen alternativ räddningsplanka för Kristersson. Det vill säga att Centerpartiet gör uppror mot sin ledare, som lett dem i fördärvet (som är Lööfs mittenpolitk utan någon mitt). Revolten tycks dock dröja till våren 2023. Och till dess kan inte SD vänta med de reformer som partiet kräver.

Glaset i min kula av glas är alltså något grumligt och svårt att tolka. Tarokkorten är också oklara, liksom kaffesumpen och aborrens inälvor. Men jag kan se att spännande och överraskande skeenden är på gång. Lösningen ligger enligt min mening i den politiska klassens logik, dvs övergripande sammanhållning. Det är illavarslande.

Torsten Sandström

Ännu har jag minnet av Victor Vindes radiorapporter från det tidiga 1950-talets revolt i Algeriet. Jag var då omkring 8 år gammal och bodde i ett stockholmskt lugnt Fredhäll. Den terror som Vinde talade om drabbade oskyldiga människor i Alger och Paris. Hans ibland upprörda ord glömmer jag nog aldrig. Då rörde det sig om terror som användes som vapen i en kamp för en kolonis politiska befrielse från ett förtryckande Frankrike. oskyldiga människor drabbades.

Jag kom att tänka på detta under nu pågående blodiga skottdåd och hemska bombkrevader i svenska städer. Min oro rör idag boende i flerfamiljbostäder – särskilt barnen där – som får dörrar och fönster sprängda genom explosioner vilka hörs på flera kilometers håll. Men varför sker det i vårt land? Vi är ju ingen koloniserande stat.

Om man är något slarvig kan man tala om att det nu är invandrarklanernas ungdomar som utövar terror mot det samhälle som tagit emot dem till ett högt pris. Det tar sig själv rätt enligt klanens ideal. Bättre är därför att prata om en terror som har sina rötter i en integration av invandrare som misslyckats via socialdemokratins simpla metod att betala bidrag till människor i utanförskap. Men mest exakt är nog att orda om en terror som de invandrade ungdomarnas klaner använder i sina inbördes strider mellan olika kriminella syndikat. Alltså ett delvis självförvållat svenskt politiskt dilemma. Det är en brottslighet som utövas av en minoritet av alla invandrare. Men det är lika fullt en terror som drabbar oskyldiga.

Det tråkiga är att de svenska politiker som ytterst är ansvariga för en eländig svensk politik avseende invandring inte ber om ursäkt för sin misskötsel av nationen. Flera dem sitter fortfarande vid regeringsmakten. Och de flesta av dem lever ett gott liv på säkert avstånd från terrordåden.

Få vågar berätta om att en storskalig invandring naturligt nog skapar integrationsproblem och kriminalitet. Därför riskerar den svenska klanbrottsligheten att bli bestående. PK-ismen kostar både pengar och människoliv.

Torsten Sandström

Regelbundet tittar jag i nättidningen Fria.tider.se. Absolut inte för att jag vill vidga mina egna politiska val, utan för att jag vill förstå hur svenskar på den yttersta högerkanten tänker. Fria tider har som logotype Karl den XII till häst. Det säger en hel del om en typ av nationalism, som visat sig historiskt misslyckad med stort elände för det svenska folket.

Värre är att tidningen inofficiellt för fram åsikter från Alternativ för Sverige (AFS), bildat 2018, utav en krets personer som uteslutits från SD för med tydliga sympatier för sin vurm för en etnisk nationalism och tankar om arisk vit makt. På så vis hamnar Fria tiders journalistik ofta fel på min värdeskala av marknadsliberalism, med vissa konservativa inslag.

I Fria tider möter man således läskiga reportage om invandrares IQ och inställsamma vinklingar av Putins nationalistiska brottslighet. Nästan alltid påståenden för att sprida skräck. Ofta också helt ovetenskapliga skildringar om sjukdomar, rymdfarkoster och andra skeenden. Men oftast förtäckt propaganda av yttersta högerns vanliga slag. På dagens förstasida fjäskas det exv för Ungern samt framförs en hyllning som önskar ”Berlusconi på väg tillbaka till makten”.

I samma anda – av moteld till svenska mediers normala rapportering – syns idag en text om Putins nyss beslutade mobilisering. Rubriken lyder ”Allmän mobilisering ett logiskt steg framåt för Putin”. Tekniken är väl känd. Utan att våga kritisera Putin för anfallet på Ukraina och hans hot om kärnvapenkrig försöker Fria tider göra det bästa av Putins krigiska position.

AFS ställde upp i höstens riksdagsval (och i 54 kommuner). I valet till Riksdagen backade partiet och fick totalt 16 646 röster, vilket motsvarar ett stöd på 0,26 procent ( jfr med 20 290 röster eller 0,31 procent i valet 2018).

Utan att kunna leda det i bevis menar jag att AFS antagligen ger en bild av ideologin hos en liten minoritet längt ut till höger bland Sverigedemokraternas företrädare (alltså inte väljare). Det rör sig alltså inte om nazism i ordets egentliga (historiska) bemärkelse, utan om en förvriden nationalism med inslag närmast av rasfientlighet och antiislamism.

Ständiga avslöjanden av uttalanden av liknande slag från mindre kända SD-politiker är enligt min mening oroande. Att de utesluts ur SD är förvisso bra. Men att Jimmy Åkesson i en intervju (efter invasionen av Donetsk 2014) uttryckligen vägrat att välja mellan Emmanuel Macron och Vladimir Putin är illavarslande. Det pekar på en liberal eller frihetlig brist hos Åkesson. Förvisso finns många tokstollar inom vänsterliberala led, vilket DÖ och JÖKEN visat. Men de förespråkare ändå inte diktatur som Putin de facto gör. Själva avogheten inom SD mot liberalism – vad den än innebär – gör mig ängslig och är en tillräcklig förklaring till att jag inte gett dem min röst i höstens val.

Torsten Sandström

Riksdagsledamoten Helena Helena Lindahl har hittills varit näringspolitisk talesperson för Centern. Hon är mera känd som rebell. Under den synnerligen långa regeringsbildningen efter valet 2018 avvek hon från partilinjen och röstade nej till JÖKEN. Och sedan nej till Stefan Löfven som statsminister.

Ett sådant förnuft och mod pekar på något stort. Sådana politiker är en bristvara. Särskilt då Annie Lööf nu ska avgå. Med Lindahl som partiledare kommer Centern stegvis att återvända till sina rötter. Det vill säga till den svenska borgerligheten. Det är bra att krafter inom Centern nu jobbar för Lindahl.

Jag hoppas på denna utveckling. Den kan bli en nyckel till framgång för Ulf Kristersson.

Torsten Sandström

I flera krönikor har jag kritiserat den sk ”Svenska modellen”. Begreppet är en förskönande omskrivning av socialdemokratins plan för att erövra den politiska makten över Sverige. Jag har inte själv kommit på denna tanke, den är formad i första hand av den brittiska journalisten Roland Huntford, i hans ingripande kritik av Sverige i boken The New Totalitarians (Det blinda Sverige), från 1971.

I boken utvecklar han hur den svenska socialdemokratin – främst genom lagstiftning – medvetet byggt en generalplan för kontroll av den svenska nationen. För en lång rad politikområden har ett nät av kontrollmetoder byggts upp i syfte att bevara den politiska makten i socialdemokratins händer. Detta gäller exv arbetsmarknad, boende, bidragspolitik utbildning, kultur, medier, sexualpolitik osv. I detta nätverk är S-partiet och dess dotterorganisationer viktiga kuggar, liksom olika näringslivsorganisationer och inte minst en storskalig svensk byråkrati.

Till bilden hör att socialdemokratin ogärna själv vill beskriva detta juridiska nätverk. Men det finns ändå på plats i till och med mer utvecklad form sedan Huntford gjorde sina emellanåt skissartade och inte alltid träffsäkra analyser för femtio år sedan. Självklart vill S-partiet inte avslöja att man byggt en egen maktstruktur inom den svenska grundlagens tillämpningsområde. Men ändå stoltserar socialdemokratin emellanåt över det som brukar heta ”Den svenska modellen” som enligt S-ledningen närmst tar sikte på lagstiftning rörande arbete och bostadshyra. Att dessa politikområden pekas ut sammanhänger inte alls med att de är särskilt väl fungerande. Utan närmast för att dölja att de har tydliga dysfunktionella och korporativa drag. Den svenska modellen är som sagt en förskönande etikett. Som alternativt blueprint talar därför S-partiet också gärna om ”den starka staten”.

Den svenska nationens främsta problem idag är att den politiska oppositionen tyvärr vilseletts till att godta sossarna gamla ritning över hur S-partiet ska behålla makten över Sverige. Detta yttrar sig i att den opposition – som nu ska bilda regering – knappast försöker blottlägga socialdemokratins lagreglerade samhällsmodell. I flera avseenden är tyvärr valets vinnare lika ivriga försvarare av den svenska modellen som dess politiska skapare.

För att visa vad jag menar med min anklagelse mot oppositionens partier vill jag bara peka på några frågor som inte alls diskuterats i höstens valrörelse. Här pekar nästan alla partier på att fler bostäder behövs i Sverige, men nästan ingen pekar på den dåligt fungerande lagstiftning för hyra och bostadsbyggande. Nästan alla partier skriar om dålig integration av invandrare, men ingen pekar ut arbetslagstiftningen som hinder för en friare lönebildning och fler låglönejobb. Många partier klagar över långa vårdköer, men enbart KD pekar tydligt finger åt landets 21 regioner, som under mer än tio års tid satsat på mängder av byråkrater, vilka utför samma arbetsuppgifter från norr till söder.

Slutligen. Många svenskar förundras över att svenska valrörelser – efter mycket bråk – normalt slutar med att socialdemokratin tar hem spelet. Häromdagen hände detta närapå igen. Men få politiker inom oppositionen pekar på att vänsterns partier i praktiken backas upp av majoriteten av nationens journalister, alltså reportrar vid såväl privata tidningar som den statsfinansierade radio- och teven.

Därför menar jag att det sannerligen är hög tid att nationens blå-gula politiker börjar kritisera socialdemokratins gamla ritning för kontroll av nationen. Om inte deras konstruktion av den svenska modellen i huvudsak monteras ned kommer Sverige att förbli det kontrollsamhälle som Roland Huntford redan för femtio år sedan kritiserade. Jag menar alltså att det rör sig om behovet av en rörelse för befrielse av den svenska nationen. Vår demokrati måste nämligen vitaliseras. Och en punktvis nedmonterad rättsstat måste åter byggas upp, exv genom ett återinförande av det tjänsteansvar som Olof Palme sett till att avveckla. Även rörande detta viktiga problem har största möjliga tystnad rått i höstens valrörelse.

Nu är det dags för Kristerssons kommande regering att göra stordåd!

Torsten Sandström

Telekombolaget Ericssons faller med omkring 4 % på Stockholmsbörsen idag . SR Ekot rapporterar nämligen att bolaget fortsatt att exportera produkter till Ryssland som kan användas militärt. Man förefaller alltså ha brutit mot sanktioner som utfärdats av USA och EU.

Efter tiotalet år med skandaler avseende mutor till köpare i skurkländer som resulterat i gigantiska avgifter för bolaget till USA-myndigheter undrar jag vilken koll Ericssons ledning har över sin försäljning? Efter det som skett rörande mutorna borde bolaget stå på tåspetsarna för att försöka värna sitt rykte och göra rätt. Och ändå har man levererat känsliga produkter till diktaturens Ryssland efter att sanktionerna trätt i kraft.

Det är egentligen fråga om en monstruös vårdslöshet gentemot de egna aktieägarna. Nu måste den högsta ledningen sparkas! Krav på skadestånd mot VD och styrelseledamöterna kan ligga i pipelinen.

Torsten Sandström

Socialdemokratin tycks ha förlorat greppet om svensk politik.

Alltför kaxig slår jag mig för bröstet. Under mer än ett års tid har jag envist på bloggen bombarderat socialdemokratin och centerrörelsen med tuffa ord. Antalet dagliga besök på bloggen har under valrörelsen ökat från omkring 800 till mer än 1.300. Och vad har hänt? Magdalena Andersson har inlämnat sin avskedsansökan och C-ledaren annonserade igår sin avgång!

Givetvis är jag inte så naiv att jag tror mig styra opinionen från min spillra till blogg. Jag har bara surfat på en stor folklig våg av motstånd mot att rödgröna politiker alltför länge förklarat Sverigedemokraterna som en odemokratisk rörelse. Även om jag inte röstat på SD har mitt engagemang rört ett motstånd mot den politiska sammansvärjning som styrts från främst S- och C-partierna. De två partierna har struntat i nationens behov av sakpolitiska lösningar och drivit en väl organiserad kampanj för att med politiska svepskäl dödskallemärka SD. Utan minsta konkretion har de skriat om fascism och nazism. Tala om populism i budskapet från S- och C-partierna. Och de har skriat bara i ett syfte, dvs att själva behålla sin maktställning över Sverige.

Nu har deras smutskastning uppenbarligen misslyckats. Och det svenska politiska landskapet förändrats avsevärt genom att förtrollningen tycks ha brutits. Därmed inte sagt att Kristersson har en enkel uppgift. Stora problem står han inför, se min blogg från den 12/9:

Men ändå tycks det svenska politiska spelfältet ha öppnat upp sig. Centern kommer med stor sannolikhet på sikt att tvingas att göra som L-partiet nyligen gjort, dvs satsa på nationens vardagsproblem genom kompromisser med SD, trots att man ogillar detta parti. Om Kristoffersson lyckas driva sakpolitik tillsammans med KD, L, SD – och på sikt förmodligen även med C under en ny ledare – är sannolikt den svenska socialdemokratin detroniserad för överskådlig tid.

Det som skett i höstens val är hursomhelst en seger för svensk demokrati. Visserligen har S gått något framåt i valet. Men det avgörande är att det har visat sig möjligt att rubba S-partiets monopol på att styra åsiktsbildningen och spelplanen för svensk politik, via sossarnas stora maktapparat samt genom bruket av smutskastning och andra tjuvknep. Socialdemokratin förefaller att ha gjort sitt i svensk politik! Och det är bra det! Starten för mer än hundra åar sedan var naturligt god. Nu tvingas man bort i egenskap av maktmissbrukare.

Torsten Sandström

Häromnatten slog vargen till igen i norra Skåne. Den tog 13 av en odlares får. Detta var vargangrepp nummer nio i år för Skånes del, enligt Sydsvenskan. Sammanlagt har 31 tamdjur dödats eller skadats. Allt på grund av statens beslut om att gynna en invasiv art – vargen – på de tama odlade djurens bekostnad.

Byråkraterna säger: odlarna får ju skadestånd från staten. Men ingen sund människa odlar för att få statliga stöd – uppfödning av boskap är en hård och nyttig livsstil som måste främjas. Det begriper inte en tjänsteman med fast lön och anställningstrygghet.

Nu undrar jag om Sverige är ett civiliserat lantbrukssamhälle? Eller en nation där miljötalibaner härskar? De senare är en stor flock vettvillingar som lismande skriar mantrat ”hållbarhet”. Genom sin framfart gör de uppenbarligen uppfödning av får ohållbar.

Detta sker i dubbelmoralens – och dubbeljuridikens – förlovande land, dvs Sverige. Det är hög tid att tillsätta en utredning som ska se över svensk miljölagstiftning och nationens omfattande miljöbyråkrati, som till och med backas upp av polismakten! Tänk så många röster en kommande regering kan vinna på att gå landsbygdens folk till mötes. Även många förnuftiga väljare från stan skulle hurra!

Det gäller dessutom att sluta predika om miljön utan att förankra den i verkligheten. Och slutna använda flummiga ord som exv invasiva arter och hållbarhet. Och polis samt åklagare måste med lagens hand hindras från att jaga hederliga människor som Karl Hedin i Fagersta, som bara vågat kritisera rättsväsendets framfart i vargfrågan. Läs om detta i Björn Törnvalls välskrivna, spännande och aktuella bok ”Jakten på Karl Hedin”!

Torsten Sandström

Flera högt uppsatta liberaler – exv Bengt Westerberg och Birgitta Ohlsson med feta avgångsvederlag – säger sig ha röstat på Centerpartiet i höstens val. Detta trots att Lööf sagt sig vilja sitta i en S-regering.

Jag tror att Bertil Ohlin vänder sig i sin grav. Så djupt har liberalismen alltså urvattnats idag att man vill stödja ännu en socialdemokratisk betongregering. Har man inte förstått något av sossarnas gamla och ännu levande idé om att bygga ett samhälle där S-partiet – tillsammans med sina många stödtrupper inom partiets basorganisationer och byråkratin – håller på att bygga den svenska nationen i juridisk betong?

Det tycks som om en mängd sk liberaler, så till den grad förläst sig på idealistiska budskap om frihet, att man inte ser den röda krokodil som välkomnar dem ned i betongens damm. Tidigare hedersord såsom den svenska nationen och medborgaren har liberaler snabbt bytt ut mot världen och globens alla människor. Frihet har bytts mot den starka staten. Och marknaden mot ”hållbarhet” i EU:s regi. Osv. Den nya tidens liberaler lever således i drömmarnas land där allt är guld och gröna skogar. Jag som trodde att kritik av staten var ett liberalt hedersord av högsta rang.

Det verkar följaktligen som om många liberaler inte lärt sig något av DÖ och JÖKEN under de senaste åtta åren. Låt därför den nya generation av liberaler gå under! Det vill säga gå upp i socialdemokratin, som flörtar vilt med alla som vill hjälpa S-partiet att härska över Sverige.

Torsten Sandström

Idag berättas det att statens myndighet Finansinspektionen (FI) uppmuntrar hushåll att försöka undvika det amorteringskrav som myndigheten själv infört. FI ber den skuldsatte att kontakta sin bank och be om uppskov. Detta uppges ha medfört att bankerna blivit nedringda av kunder.

Först fattar alltså det statliga FI sitt beslut om obligatorisk amortering. Sedan uppmanar FI låntagarna att begära uppskov. Så fungerar byråkrati. Så fungerar Sverige. Kafka hade smilat bekymrat.

Torsten Sandström

Varje morgon till mitt te med två mackor bläddrar jag igenom SvD och DN:s tidningar på min storpadda. Då jag läst den första går den andra snabbare, på grund av att innehållet delvis likriktats. Så långt min ostmacka.

Mest slående är förstås medialiseringen. Det vill säga att en tidnings innehåll alltmer formas efter medieföretagens egen kultur och egna ekonomiska behov. Särskilt tydligt syns det i expansionen av nöjen och underhållning i spalterna, dvs film, musik och sport. I stället för nyhetstidningar bör man numera tala om nöjesprodukter. Det är underhållning som ska dra in reklamintäkter till medierna. Så därför öses det på med lättsmält haderittan, det vill säga sånt som de stora varu- och tjänsteföretagens upphandlare av reklam gillar. Alltså sånt som multinationella medie- och sportorganisationer vill sälja

Till dessa enkla tidningsbudskap kommer rader av lättviktigt prat om livsstil, hälsa, god ton (etikett), bilar, mat, vin, karriär osv. Även dessa ämnen gillas av reklamfolket i och med att diverse produkter enkelt kan smälta samman med reportagen och fånga läsarnas ögon, så att han eller hon vill shoppa.

Alla som är förnuftiga inser att denna utveckling givetvis även formar journalistens yrke. Allmänt sett också i den riktning som medieföretagen vill, dvs skapande av lojala och billiga anställda. Och underhållning kräver förstås mindre kvalificerade journalister vad gäller studier, kunskaper och erfarenhet. För att återknyta till haderittan räcker det med framåtvilja, brist på självkritik och enögdhet.

På så vis har mina morgontidningar blivit mycket mindre tidskrävande att läsa. Den kvalificerade nyhetsbevakningen – som är dyrbar för medieföretagen – har nämligen krympt rejält. Och spalterna har som sagts fyllts med enklare tankar och ord. Effekten har förstås blivit att åsiktsjournalistiken därmed kommit att se gyllene tider. I och med att varje journalist tillåts ösa ur sitt ego ser han eller hon sig förstås ofta som författare in spe. De anser att de har rätt att själva tycka och tänka och få se resultatet i tryckt! I och med att sambandet mellan de dagliga tidningarnas innehåll och viktiga dagliga nyheter närstan upplösts kan skribenterna också alltmer sitta hemma och leverera sina privata tankar om ditt och datt. Texterna hamnar i hög på medieföretagets lager och portioneras ut under kommande månads tid. Därför undrar jag om det inte räckt med utgivning av SvD och DN månatligen (men inser snart att det förstås gäller att dra in reklamintäkter).

Då jag till marmeladsmörgåsen avslutar min läsning på paddan känner jag numera en viss tomhet. Visst hajar jag till och gläds över de enstaka fördjupningar som kan skådas. Inte sällan är det då någon extern skribent som fått ett alster tryckt. Men den normala känslan av tomhet tröttar och jag irriteras samtidigt över stormen av åsikter – av politiskt eller annat slag. Tidningarnas beskrivning av sig själva som ”obunden moderat” respektive ”oberoende liberal” är nästan helt ovidkommande och ofta rentav falska, frånsett möjligen i fallet med SvD:s ledarsida (DN är närmast en ”beroende sossetidning”).

Under mitt morgonmål har jag således mött ett medieföretags presentation av sina egna och journalisternas behov. Att läsarna alltmer försvinner och tidningarnas ekonomi pressas är kanske enkelt att förstå. En nedåtgående ekonomi – som hålls uppe genom statsbidrag på 40 miljoner per år – syns särskilt för SvD:s del i en alltmer tunn utgåva. I syfte att det inte ska uppstå skriande vita spalter i SvD är tidningen numera fylld med skåpmat som tidningen köper från TT. På TT finns nämligen AJ, dvs anonyma journalister, som skriver spaltutfyllnad för brinnande livet. Åsikterna är kanske mindre framträdande, men värderingarna kan ändå ofta läsas i eller mellan raderna. Ibland undrar jag varför jag varje dag utsätter mig för tristessen att se hur den goda idén med en daglig morgontidning missbrukas.

Nej, nu är det dags att ställa tekoppen i diskmaskinen och uträtta något viktigt.

Torsten Sandström

Som stor konsument av mediala intryck har jag på sistone reagerat över en skrämmande tendens hos SVT, framför allt Rapport , men även Aktuellt. Att SVT agerar politiskt korrekt vad gäller klimatkrisen är förstås ingen nyhet. Som bekant har ofta reportage presenterats i skräckens tecken. Men nu är jag tämligen säker på att något nytt inträffat. Förmodligen har skeendet utvecklats under flera månaders tid, utan att jag hunnit reagera. Men nu tycks ett steg mot propaganda tagit.

Det tycks nämligen som om såväl Rapport som tvillingen Aktuellt via redaktionsmöten bestämt att de sk nyhetsprogrammen var dag ska ha ännu en fast punkt vid sidan om vädret i den interna tablån – klimatskräcken. Varje kväll ett eller två reportage om klimatets fasor. I allmänhet utan direkt anknytning ens till en veckoaktuell händelse.

Du kanske inte tycker att det är något anmärkningsvärt i ett politiskt styrt medieföretag. OK, men tänk efter. Ett nyhetsprogram ska avspegla aktuella och faktiska händelser utanför tevestudion. Det är inte journalisterna som i förväg ska forma agendan vad gäller olika inslag i utbudet. Det ska formas av verkligheten varje dag som den utvecklar sig.

Om nu SVT bestämt att dagliga reportage om klimatet måste presenteras så innebär det ett uppenbart politiskt ställningstagande. Det vill säga ett formellt beslut om att ”Var dag ska klimatskräck spridas.” Innebörden är att redaktionen tvingas söka efter inslag som stöder denna politiska linje. Och att reportage som pekar på att det inte föreligger någon överhängande risk med uppvärmningen öht inte kommer att publiceras. Ty den senare typen av programinslag sänder SVT aldrig, trots att det finns seriösa forskare som nästan dagligen presenterar rapporter om att krisen INTE står framför dörren. Se exv följande länk med en forskningsrapport från fyra italienska vetenskapare som Klimatupplysningen.se låtit publicera häromdagen.

https://klimatupplysningen.se/ny-studie-visar-att-det-inte-finns-nagon-klimatkris/

Min poäng är alltså att SVT beslutat att sprida propaganda var dag rörande en viss politisk fråga. Att väderleksrapporten måste vara ett obligatoriskt inslag är enkelt att förstå. Men att en statsfinansierad tevekanal på förhand bestämmer att en viss politisk fråga måste presenteras i en viss riktning – skräcken eller krisens – är faktisk något mycket allvarligt. Liknande fenomen uppträder endast i diktaturer.

Resultatet blir helt enkelt att statlig propaganda – lätt förklädd i ett aktiebolags regi – beslutas och sprids.

Torsten Sandström

DN:s ledare den 17/11 säger allt om politisk omoral och/eller naivitet. Rubriken är talande:

Ledare: Synd att Kristersson inte nappar på

Anderssons erbjudande

Efter en lång valrörelse med intensiv samverkan i ett gäng som kallat sig de gul-blå och som krönts med framgång för Kristersson (om än via SD:s valvinst) så menar DN att han ska göra tvärtom och göra upp med sossarna. Antagligen med Magdalena Andersson som statsminister.

Det vore förstås ett politiskt självmord från M-ledarens sida. Något i stil med det som Centerpartiet har presterat under åtta års tid , dvs en utdragen dödsprocess under kramande av S-partiet.

Jag undrar om DN:s ledarredaktion och jag lever i samma värld. Eller om tidningens vänsterliberaler blivit fullkomligt desperata på grund av valutgången? Snart hälsas antagligen en regeringssamverkan med V-partiet välkommen! Allt för att slippa se verkligheten i vitögat – att SD har fått 20, 5 % av medborgarnas röster.

Torsten Sandström

Ingeman Arbnor, känd ekonom, forskare och författare om bla kreativ företagsledning, har sänt mig följande intressanta brev, som bör ses som ett inlägg mot en klimatdebatt i krisens tecken. Han har godkänt en publicering.

För många år sedan ägnade jag tid åt att förstå hur Watson/Crick löste ut gåtan med DNA. Här finner vi en del intressanta iakttagelser relativt hur klimatforskningen kan gestalta sig. Watson/Crick lämnade varje form av ”presuppositional truth”, ”theory ladenness” och den etablerade självreferens som då fanns inbyggd i de metoder av röntgendiffraktion som forskarmajoriteten utgick ifrån, och löste gåtan. När väl Watson/Crick presenterat strukturen med sina pappmodeller upptäckte övriga att bilden hela tiden funnits framför dem på skärmarna, men de hade inte noterat den, upptagna som de var i sina ”teori-ockuperade-sinnen” som föranledde inobservation av fenomenet – spiralen. Vetenskap handlar om att ifrågasätta – inte jamsa med!

Klimatmodellerna lever också under det vetenskapliga villkoret ceteris paribus (allt övrigt oförändrat) varför fältet för alla som inte förstår vad det innebär ligger öppet i allahanda riktningar för ”government opinion”. Tyvärr har det väl blivit så att de enda som är tvärsäkra, det är de som vet minst – våra politiker och journalister + Greta-generationen. Och här är det viktigt att vetenskapen står emot detta och påvisar att klimatmodellerna är till för forskning och vetenskapens utveckling på området och inget annat. Inte som förutsägande instrument av vårt klimat! Som sedan kan ligga till grund för en vettlös grön revolution och skatteuttag.

Om vi samtidigt betänker att dessa modellscenarier bygger på antaganden (gissningar) och matematiska modeller som matematiker kritiserat så blir det än mer oroväckande när de används av politiker som sanningar. Matematik- och fysikprofessor C. Essex frågar sig om det överhuvud är möjligt att med datormodeller förutsäga klimatet, och svarar efter en lång och mycket komplicerad matematisk beskrivning som övergår mitt förstånd: ”In terms of normal science, this is fantasy. Following it ensures that we only fool ourselves.” Dessa modeller har alltid som slutkläm ceteris paribus, dvs att all övrig påverkan sätts till 0,0. Det är nog bara politiker som kan inbilla sig att vi genom att ändra en enda variabel i dessa modeller kan styra detta enorma system som klimatet utgör. Och naturligtvis det av politiker styrda IPCC och alla de forskare som med ”presuppositional truth” och pengar som ok på sina axlar vandrar in i det som Watson/Crick kastade av sig.

Det jag oroas över är något som en vän, professor i nationalekonomi, skrev till mig för en tid sedan: ”… som det nu är börjar jag känna något som närmast liknar existentiell ångest. Det finns en gräns bortom vilken dumheten får riktigt allvarliga konsekvenser. Jag tror vi är där nu!” Och då tänker jag på den gröna omställningens ”vansinniga” kostnader och hur media har fått den globala uppvärmningen på hjärnan utan att vara speciellt kunniga. Det är nu värmeböljor, översvämningar och skogsbränder man jagar med total inobservation av allt som naturligt kan förklaras. Det är således i det närmaste en omöjlig vetenskaplig uppgift att förutsäga klimatet utan att avsluta med just ceteris paribus. Vi kan öka förståelsen via forskning men aldrig förutsäga klimatet. Då blir det ett uttryck för ”Government opinion”.

Som samhällsvetenskaplig forskare ser jag just nu detta som ett värre hot än klimatförändringen. Vi investerar helt galet, raserar vårt elsystem samtidigt som vi ska elektrifiera allt. Politikerna jobbar med lösningar utan att fastställa vad problemet är. Med mer vindkraft utan reaktiv kraft och svängmassa har vi nu nått gränsen för ett elsystem i balans och då förespråkar våra politiker mer av det som skapar obalans. Man söker lösa ett problem med samma tänkesätt som skapade det.

Vill Du läsa något bra? Då måste du klicka på länken nedan från Klimatupplysningen.se , i vilken Gabriel Oxenstierna, docent från KTH, skickligt utvecklar tesen om klimatskräcken som en religion. Den som inte hänger med på hans tankelinje saknar enigt min mening förmåga till kritiskt samhällstänk. Det är en text helt i den upplysningsanda som fått kraft sedan 1700-talet, men som nu förefaller politiskt avsomnad.

Hur det än förhåller sig med uppvärmningen – dess orsaker och verkningar – måste en öppen och kritisk diskussion föras om denna viktiga samhällsfråga. Inte bara – som idag – presenteras av politiker och medier i skräckens tecken som vetenskapliga fakta. Alternativa åsikter och förklaringar tigs ihjäl. De är nämligen tabu.

Läs och njut!

Torsten Sandström

HC Andersens saga Kejsarens nya kläder fån 1837 är ännu lärorik. Här i en modern modern version. Låt mig citera den affärsidé som två bedragare hade enligt sagan då de sökte upp kejsaren, som hade stor makt över riket:

De gav sig ut för att vara vävare och sade, att de kunde väva det vackraste tyg  som man kunde tänka sig. Inte nog med att färgerna och mönstret var ovanligt vackert, de kläder, som syddes av tyget, hade även den underbara egenskapen, att de var osynliga för de människor, som misskötte sitt arbete eller var riktigt dumma.

Alla vet att kejsaren nappade på anbudet om osynliga kläder. Beskrivningen påminner mig om vänsterliberalernas mångåriga marknadsföring av sin falska syn på SD. Förvisso har detta parti ett skumt förflutet. Det har inte fått min röst i allmänna val. Och flera företrädare utanför toppen avslöjar emellanåt åsikter som luktar 1930-tal. Även om det är ett svagt bevis så styrks kanske idealen av den frisyr som flera manliga företrädare valt. Totalbilden är alltså inte bra, men knappast alarmerande. Den visar bara att nutidens politiska metod är att måla upp skräckvisioner.

I grunden är SD ett nationellt populistiskt parti med inriktning mot vanliga människors behov och farhågor. Partiet påminner med andra ord mer om Ny demokrati än om den bruna smuts som de vänster-liberala kastar mot SD. Till saken hör att vänstern inte alls riktar samma anklagelser mot Vänsterpartiet, som är en direkt efterföljare till de svenska kommunister som länge backat upp Stalins blodiga terrorregim! Ungdomsförbundet stadgar talar alltså ännu om kommunismen som mål. Detta är ytterst intressant. Vänstern har valt en helt annan argumentation mot kommunisterna än mot det parti man menar driver nazism eller fascism. I själva verket har Socialdemokraterna länge regerat med stöd av kommunister. Det kan tilläggas att Centerns moderparti , Bondeförbundet, har en skum historia från 30-talet! För att inte tala om Aftonbladet!

Jag menar alltså att vänstern medvetet valt en bedräglig metod för att motverka SD:s inträde på den svenska politiska scenen. Och man har länge lyckats hålla SD utanför finrummet. Särskilt kvinnliga väljare tycks ha haft en benägenhet att lyssna på vänsterns ohederliga argumentation. Den har framkallat ljudet av stöveltramp och bilder av koncentrationsläger. Osäkra väljare som längtar efter trygghet har kastat sig i vänsterns famn.

Till saken hör således att argumentationen mor SD inte inriktats på sakpolitiska åsiktsskillnader. Om jag tillåts leva kvar i sagornas värld menar jag att vänstern ropat på vargen, som väljarna aldrig sett till. Även om metoden att dödskallemärka SD initialt haft framgång har den med tiden uppenbarligen tappat slagkraft.

Jag menar att ett gott demokratiskt samhälle ska kännetecknas av en ärlig debatt och argumentation. Enligt min mening har de vänsterliberala agerat oärligt. Att det varit fråga om listig taktik är fullt klart. Inriktning mot bruna personargument har gjort att sakpolitiken kommit i skymundan, något som förnuftiga väljare med tidens gång genomskådat.

På så vis är utgången av höstens val logisk. Nu har fokus riktats mot regeringen många problem. Väljarkåren har polariserats. Och utfallet har blivit att de röd-gröna sammanlagt straffats för en ohederlig politisk taktik.

Torsten Sandström

Jag har flera gånger skrivit bekymrade bloggar om Riksbankens minusräntor och efterföljande uppköp av företagsobligationer (med låga räntor). Exv har flera fastighetsbolag gett ut obligationer som ingen vill ha då räntorna som bekant har stegrats på sistone. Sådana obligationer har Riksbanken köpt på sig i massor, tycks det. Det förefaller som om Riksbanken sysslat mer med hej-och-håpolitik än med god hushållning med statens ekonomi. Genom sin politik har Riksbanken bjudit in näringslivets spekulanter och på så vis skjutit aktiekurser (i exv fastighetsbolag) i höjden. Det tycks som om banken lekt med elden, som olyckligtvis också tagit fyr.

I en intervju i dagens DN säger lundaprofessorn i nationalekonomi Lars Jonung att Riksbanken ”dopat” svensk ekonomi. Han noterar:

Den ”dopade” ekonomin har lett till kraftigt stigande tillgångspriser, framför allt på fastigheter och på aktier. Men konsumentpriserna har hållits nere genom den globala konkurrensen.

Jonung menar att problemets kärna är att att Riksbanken och andra centralbanker fixerats vid sina egna inflationsmål, dvs i Riksbankens fall 2 procents inflation.

Därför menar jag att det är intressant att notera följande. Så här lyder nämligen ett pressmeddelande igår från Sveriges Riksrevision:

Riksbankens användning av tillgångsköp

Riksrevisionen förbereder en granskning av Riksbankens användning av tillgångsköp som penningpolitiskt verktyg.

Riksbanken har under perioden 2015–2021 köpt tillgångar, i form av värdepapper, i mycket stor omfattning. Vid utgången av 2021 uppgick tillgångarna till 975 miljarder kronor. Syftet har varit att stimulera inflationen, som då låg under det så kallade 2-procentsmålet. Under pandemin syftade köpen även till att stabilisera de finansiella marknaderna och trygga kreditförsörjningen. Flera aktörer har påpekat att effektiviteten i dessa åtgärder är osäker, och att köpen kan ha oönskade sidoeffekter. Riksrevisionen avser att granska om Riksbanken använt tillgångsköp i penningpolitiskt syfte på ett effektivt sätt.

På tal om ”oönskade sidoeffekter” kan det enligt min åsikt vara nyttigt att del av Riksbankens eget meddelande om en del av problematiken. Följande länk är intressant, inte bara för att den använder den skönmålande rubriken ”Riksbankens balansräkning har vuxit.” Mer rättvisande vore nog ord om att balansräkningens tillväxt avser luft, dvs ett stort lager av uppköpta och osäkra (förlustbringande?) företagsobligationer.

https://www.riksbank.se/sv/press-och-publicerat/publikationer/ekonomiska-kommentarer/riksbankens-finansiella-resultat-och-kapital-paverkas-av-hogre-rantor/riksbankens-balansrakning-har-vuxit/

Såvitt jag förstår innebär detta att statens kassa riskerar att belastas med flera tiotal miljarder avseende den egna riksbankens luftaffärer. Detta vid sidan av det samhällselände som Riksbankens affärer bidragit till. Som historiskt intresserad påminns jag om oppositionella riksdagsmäns kritik av bankens skötsel under den svenska frihetstiden, exv 1746-47 och 1765-66.

Torsten Sandström

Annie Lööf meddelar idag sin avgång. Det ljusnar alltså något för Kristersson. Och Magdalena Anderson får en käftsmäll som heter duga. Som jag nämnde häromdagen kommer antagligen C-partiet att dämpa sin vänsterliberala sväng. I stället kommer man att fokusera på partiets traditionella väljare, dvs landsbygdens folk. Och där har det flesta numera en dragning åt SD-hållet. Detta kan nog ganska snart hjälpa Kristersson. Tack för det!

Vid sin avgång betonar Lööf att hon förföljts av högerkrafter. Okej, hon har fått skäppan full. Men det tillhör spelets regler om man, som hon har gjort, fört sitt parti ut på vänsterliberalismens tunna is. Hon bär ett ansvar för DÖ och JÖKEN. Och honhar nyligen i valet backat upp S-partiet och dessutom länge stött dem i nedläggningen av svensk kärnkraft. På så vis har hennes agerande blivit ett objekt för hat. Och även som person måste hon därför tåla hårda smällar.

I mina bloggar har hon blivit en symbol för ett svek. Någon uppäten vänstersko har vi inte sett till, som hon en gång lovade då hon sade sig vilja stänga dörren till S-partiet. Hennes parti har – tillsamman med L – varit orsaken till att den socialdemokraterna fått regeringsmakt i åtta års tid. Hon har stängt dörren till förnuftig sakpolitik. Därav min stora irritation.

Jag hoppas nu att Centern nu kommer att välja en kurs som närmar sig Kristersson regering. Medlem i denna kan man inte räkna med att bli under överskådlig framtid. Men C kan förmodligen göra stor sakpolitiks nytta, särskilt som L-partiet har ett antal dårfinkar och uppbackare av sossepolitik.

Nu tror jag inte fler av mina bloggar kommer att handla om Annie Lööf. Hon har gjort sitt i svensk politik. Och inte är det som hon gjort av den positiva dignitet att vidare rapportering måste ske. Enda möjliga undantaget blir kanske en framtida blogg om hennes livränta, dvs den reträttpost som hon kommer att beviljas av regeringen Kristersson och den politiska klass hon själv tillhör.

Hennes reträtt är förvisso värd ett halvt kungarike. Men hon har redan kostat svenska folket multum.

Torsten Sandström

Magdalen Andersson avgår! En röd exit åt vänster!

Efter åtta års vanstyre lämnar sossarna alltså scenen. Hopp finns om ett bättre Sverige. Men det kommer att bli politiskt svårt att få M, KD, L och SD att agera i klok samverkan. Särskilt oroar mig L-partiet, som är kluvet!

Att jag skriver vanstyre har flera skäl. Men i närtid att S-partiet medverkat i nedläggning av en stor del av svensk kärnkraft. Samt att man satsat på inblandning av dyr skogsolja i dieseln, trots att den också ger CO2 vid förbränningen.

Två enkla skäl. Men viktiga tecken på en kass S-politik som varit beroende av Mp! En S-regering som mer tänkt på MAKT än sakpolitik.

Nu gäller SAKPOLITIK! Lycka till!

Torsten Sandström

Välj själv! Wikimedia

Igår såg jag en bedrövlig journalistisk produkt från det annars ofta så bra UG. Det rörde en kommuns hantering av en svårt autistisk unga man, som till sist avlidit.

Skandalen var en totalt rörig behandling av ett långdraget förlopp där en kommuns tidigare vanskötsel i ett boende ersatts av vård genom anhöriga (men med kommunal samverkan) i ett privat boende som de anhöriga ägde. Ofta blev det omöjligt att bestämma vilket boende som diskuterades av UG. Bilder visades huller om buller.

Lika illa var att programledningen under 90% av programtiden tog parti för de anhöriga och deras olika stolliga rådgivare, som ofta talade i egen sak. Därför undrade jag varför en av de anhöriga blivit åtalad för pojkens död. Brottet som åtalet gällde avslöjades inte förrän i sista minuten av programmets 60 minuter. Vad åklagaren hävdade framgick inte alls. Jag var därför hundra procent säker på att den anhörige skulle frikännas, tills det på sluttampen visade sig att den anhörige tillhandahållit några kartor av Tramadol och ett glas vatten till den kille om strax därpå avlidit. Det drog alltså ihop sig till något som liknade mord eller snarare vållande till annans död.

Först då kunde tittarna ana utgången. Under de sista minuterna visade det sig också att den anhörige dömts (i tingsrätt och hovrätt) till långa fängelsestraff.

Slutligen. Inte minsta kritik från UG:s sida av det faktum att de anhöriga – som envist sagt nej till kommunal vård i gruppboende – länge försörjt sig på att ”ta hand” om den sjuke, tillsammans med ett helt gäng av assistenter som skötte vården.

Jag har inget emot att kritik riktas mot det offentliga och en omfattande svensk byråkrati. Det behövs verkligen. Men när det sker genom att förminska enskildas privata ansvar blir jag ilsken. Då blir det journalistik som Aftonbladet och Expressen brukar syssla med.

Rätt ska vara rätt!

Torsten Sandström

På valnatten var alla partiföreträdare nöjda med sina insatser – trots att många av dem drabbats av kännbara förluster. Man vågar inte säga den sanning som väljarna ser.

Sak samma i de politiskt korrekta gammelmedierna – som i nästan alla sammanhang under valrörelsen genomgående -men ibland bara som sig bör på ledarsidorna – stött de röd-gröna. Här plockas nu enbart fram de positiva korn som kan finnas för journalistens egna åsiktsinriktning. Slutligen, om utfallet i det nationella sk skolvalet, som häromdagen visat på en synnerligen kraftig blå-gul övervikt – är det inte sällan helt tyst, som på exv SVT.se. Eller så så letas några ”ljusglimtar” fram för skolor som röstat rött, såsom i Sydsvenskan. Om det blivit vänsterseger i skolvalet hade det blivit en toppnyhet.

Så funkar tyvärr det politiska Sverige. Så borde det inte vara. Varför är det så? Kan förklaringen vara att den politiska klassen är hårt sammantvinnad med nationens journalister, som till omkring 70% röstat röd-grönt? De bildar tillsammans en form av elit. Därför agerar man egoistiskt och vill inte tala om sanningen.

Därför är en utredning om SR/SVT:s framtid av högsta prioritet. Banta utbudet till samhällsanalys (sport, underhållning och allt fånigt nöjesflams kan de privata kanalerna sköta). Viktigast är ny lagstiftning om kontroll av public service oberoende. SR/SVT:s företagsledningar ska åläggas att forma tydliga riktlinjer och själva kontrollera deras efterlevnad (exv genom kvartalsvisa rapporter). Och granskningsnämnden måste få skärpta regler om kontroll inte bara efter anmälan utan också självmant (avseende exv vissa typer av program). Vidare måste kännbara påföljder mot företag och journalister införas. För de senare ska likande regler gälla som för en domare som avviker från lagens regler. Ytterst måste ett ärende om anmälan och påföljd kunna drivas till Förvaltningsdomstol.

Någon undrar om inte detta är en inskränkning av journalisternas frihet. Jovisst. Men det rör ju inte vilka mediabolag som helst, utan två företag som skattebetalarnas tvingas betala för.

Torsten Sandström

En sidolinje i vänsterns skräckscenario avseende vår planets framtid är snacket om invasiva arter. Bara själva begreppet visar att det i grunden rör sig om skrämselpolitik och inte vetenskap. Bilden av något otäckt som anfaller människan blir på så vis ett viktig komplement till delvis obevisade påståenden om uppvärmningens effekter. Skräck föder än mer otäcka bilder och politiska förbud.

Därför njuter jag i fulla drag över det politiska tumult som enligt SR P1 Morgon (16/8) utbrutit i Polen. Här har en forskare – som sysslar med invasiva arter – kommit fram till att tamkattens art är invasiv. Det verkar vara en högst rimlig slutsats för den som tagit kineseriet avseende invasiva arter på allvar. Tama katter som art har sedan flera tusen år utbrett sig över Polen – och tidigare även över andra delar av världen – genom människans försorg. Därför åsätts de närapå dödskallestämpel i den politiskt korrekta miljöforskningens register i Polen.

Anledningen till att jag njuter är att polska kattägare självfallet blivit så tvärförbannade att forskaren måste tillägga att han inte vill se katter utrotade, men att de ändå är invasiva och att de dödar 130 miljoner småfåglar i Polen per år. Det som sker visar med största tydlighet att talet om invasiva arter är rena hokus pokus. Det visar också att miljörörelsen är bankrutt på förnuft.

Förstå mig nu rätt. Visst finns det många arter som spridit sig genom människans eller sin egen försorg till nya miljöer där de historiskt inte tidigare funnits. Människan är själv en sådan art. Det är ju i själva verket något högst naturligt att arter breder ut sig respektive konkurreras ut under tusentals år av biologiskt liv på Jorden. Men det blir ovetenskap då invasion kopplas till skräck och utrotning i samhällets och skattebetalarnas regi. En god del av invasionen har varit synnerligen nyttig, som olika sädesslag, grönsaker, frukter, tamdjur mm visar, dvs något som inte minst hästar, katter och hundar är ett bevis på. Därför förefaller definitionen som invasiv vara onödig. Det verkar rimligare att nöja sig med att peka ut arter som är tydligt skadliga för människa och samhälle.

Men poängen med invasions-snacket är ju att politisera och åstadkomma skräck för att kontrollera människor. Därför finns det starka samhällskrafter som intensivt värnar klassificeringen av arter som invasiva. Politiker och medier yrar om saken var dag. För att inte tala om Sveriges hundratusentals byråkrarter. Och det svenska Naturvårdsverket – en jättestor statlig byråkrati med tentakler till många andra myndigheter – sysslar på skattebetalarnas bekostnad med det hokus pokus jag nu talar om. Alltså ännu ett av många exempel på samhällsskadlig byråkrati!

Därför måste en synnerligen allvarlig invasiv art pekas ut: den statliga byråkraten. Visst är många administratörer nödvändiga i en modern välfärdsstat. Men i vårt land har det vuxit ut till en landsplåga, som är synnerlige kostsam dessutom. Ett par hundra svenska myndigheter har enbart legitimerande funktioner, dvs att visa att samhället fungerar bra , även om motsatsen gäller (några nyttiga och viktiga beslut fattas alltså inte). Visst är den invasiva byråkraten skapad av människan och till råga på allt genom politiska beslut. Före Gustav Vasas tid var han- eller honbyråkrater sällan synbara i Sverige. Byråkratens ursprung står att finna i länderna kring Medelhavet, förmodligen åtminstone sedan faraonernas, romarnas och Karl den stores tid. I socialdemokratins Sverige har de en tydlig vänsterpolitisk funktion. De ska backa upp partiets politik och indirekt locka väljare. Tyvärr har denna invasiva människoart numera en djup kontroll över det svenska samhället. Detta innebär att de ofta går i socialdemokratins ledband.

Många av dessa skadliga individer borde nationen upphöra att sysselsätta. Att det i stället ständigt anställs nya byråkrater sammanhänger med att politikerna vill kontrollera folket, så att det går i takt med statsledningens behov. Så var det under antiken. Så är det också idag.

Torsten Sandström

Landstingen eller regionerna har levt 21 olika liv i ett Sverige med bara 10 miljoner invånare. Varje Region har sina välbetalda politiker och inte minst en uppsjö av byråkrater som också utför parallella uppgifter, men på olika vis (som exv datasystemen och journaleländet visar). Det är inte klokt.

På regionerna har politikerna hittills suttit tryggt även om de gjort bort sig flera gånger. En långsittare med många klavertramp är Svenonius. Bland annat ett superdyrt och glassigt karolinskt sjukhus, med maken som konsult i bakgrunden. Och senast ADHD-tester av invandrare.

Efter valet sitter hon löst.* Det verkar självförvållat. Väljarna är ilskna. Vad ska M-partiet lära av detta?

Mitt svar är M-partiet måste lyfta den känsliga frågan om den politiska klassen. Det är ett ämne som väljarna vid kaffebordet säger otroligt elaka saker om. Det irriterar som sagt miljoner svenskar, liksom det satt Trumps läskiga rörelse på marsch. Som väljare till M-partiet kräver jag att M problematiserar frågan om yrkespolitikens baksidor. Och att lösningar med inslag av direkt demokrati, rotation, majoritetsval i lokala kretsar mm förs upp på bordet. Att detta sker är nödvändigt för att vitalisera den svenska demokratin. Och för att rädda Moderaternas framtid. Dessutom häller det att slå tillbaka populister till höger och vänster.

Torsten Sandström

*Ja, löst och löst. Hon kanske förvandlas till oppositionsråd med bra månadslön… Ännu en uppfinning av den politiska klassen.

Svaga majoriteter innebär svaga regeringar. Det är troligt att Kristersson vid en valvinst för de blågula kommer att bilda regering med bara KD. Jag tror att SD egentligen helst står utanför och väntar på sin chans i kommande val spela ut kortet att borgarna inte klarar av att regera. M-regeringen är nämligen ett riskprojekt. Dessutom är en låg profil i regeringsfrågan en metod för SD att skapa förtroende, på så vis att sakfrågorna väger över ministerposterna. Enda skälet för att låta L vara med i regeringen är Lyndon Johnsons gamla tes: det är bättre att ha dem med i tältet pinkande utåt, än att låta dem stå utanför och pinka in.

För att kunna bilda regering ensamma måste M och KD förstås lova Åkesson guld. Och det blir säkert stora löften. Men för att få igenom viktiga beslut rörande invandring, asylrätt, utvisning, SIDA-pengar mm krävs förstås stöd från Liberalerna. Inte bara från partiledaren Persson, vilket blir svårt nog, utan från hela riksdagsgruppen. Vem kan leda en trupp själsligt kluvna vänsterliberaler som alla kräver frihet att själva bestämma? Det verkar enklare att få en kamel genom ett nålsöga, än att få vänsterliberaler att gå i samma takt.

En dark horse i sammanhanget kan förstås Annie Lööf vara efter valförlusten som kostat Centern många, många miljoner i annonsutgifter. För att rädda sitt ansikte och Centern kan hon avgå och ersättas av en mer jordnära politiker, som förmår ta fajten med SD och KD om landsbygdens väljare. Centern har rasat till och med i Värnamo säger jag med sann skadeglädje (dvs med nästan 4% , i en kommun där SD och M gått fram rejält). Hennes liberala politik har riktats till städernas folk och särskilt kvinnor som tycker synd om att klanernas killar ska straffas hårt. Bara hennes utspel för många år sedan om införande av månggifte i svensk rätt pekar ut mentaliteten. Nu är hennes position definitivt skamfilad. Om Lööf blir landshövding eller ambassadör kan Kristerssons position komma att underlättas.

Ändå talar mycket för tider med fortsatt politisk cirkus rörande ännu en överenskommelse i stil med DÖ och JÖKEN, som ändå hade mycket bredare stöd i riksdagen. Därför är alltså turbulens att vänta. Kristersson och hans rådgivare måste förstås inse detta. Men Kristersson måste rädda sin och partikamraternas närmaste framtid inom den politiska eliten. Därför kan en flört med sossarna vara lockande, trots att M riskerar att bli nära nog uppätet, liksom då L och C drabbats av S-kramar. Det är inte otroligt att en hänvisning till en europeisk kris – och en påföljande samlingsregering S plus M – kan ligga i korten och ”rädda” ansiktet för ledarna av Moderater och Socialdemokrater. Den svenska politiska klassen har nämligen en tendens att ogilla nyval. Inte minst om det visar sig att SD lurar i vassen.

Tyvärr har Kristersson kanske – med hänvisning till antikens Grekland – vunnit det man brukar kalla en Pyrrhusseger.

Torsten Sandström

Efter en omvälvande och trolig blå-gul seger i gårdagens riksdagsval har Sydsvenskan (oberoende liberal!!) följande rubrik högst upp på hemsidan idag:

Malmös valresultat sticker ut – V ökar och SD minskar

Även om uppgifterna är korrekta i sig är det ju fråga om att dölja den röd-gröna förlust som ligger i pipelinen. Den sopas under mattan.

Så agerar inte duktiga journalister. Men vänsters språkrör gör det. Om man vill ge ske av att Malmö är en föregångskommun är det skrattretande. En kommun som lever på statsbidrag och pengar från några välskötta kommuner i Stockholmregionen. Fy sjutton!

Torsten Sandström

Statsminister Magdalena Andersson snackar efter valnatten om att visa stor respekt för den svenska demokratin. Det är faktiskt bara en läpparnas bekännelse. Hennes parti har i åratal demoniserat SD och framställt partiet som nazistsikt. Detta för att säkra S-partiets makt. För en vecka sedan utmålades SD av sosseregeringen som en nationell säkerhetsrisk. Målet har länge varit att skrämma svenska folket. Ty socialdemokratin har känt till att om SD behandlas som sina systerpartier i Danmark och Norge är det slut med S-partiets långa makt över Sverige.

Jag röstade igår inte på SD, utan på M och KD. Orsaken är att jag hör ord från partimedlemmars läppar som tyder på unkna agendor. Men jag är ändå glad över att sossarnas motbjudande demonisering av SD förefaller ha brutits och att deras vänsterliberala satelliter i huvudsak backat eller hållits små. Förklaringen till att den röd-gröna sidans ras inte blivit större sammanhänger med ett stort stöd från kvinnliga väljare – beroende som jag tror på deras större benägenhet för konsensus. Att sossarna inte vunnit större framgång och S-regeringen tycks falla verkar ytterst bero på att S-partiet förlorat många röster i landets invandrartäta utanförskapsområden, där det islamistiska Nyans vunnit stor framgång. Det är ödets ironi att sossarnas bidragsregn över invandrarnas grupper besvarats med valförluster i förorterna! Och att klanernas våldsutövning nu fått en partiförankring i islam.

Om det nu – som jag hoppas – blir en blågul regering återstår nästa steg. Vid en seger måste de enas om en stor bukett strategiska reformer. Det gäller alltså slakt av många heliga svenska kor! Högst på min önskelista ligger minst följande elva reformer:

1 En grundlagsutredning om inslag av mer direkt demokrati, om domartillsättningar utan politiskt inflytande samt om införande av en konstitutionsdomstol

2 Beslut om återinförande av offentligt tjänsteansvar

3 Snabbutred lagstiftningen om hyra och anställning (MBL och LAS)

4 Begränsa antalet statliga myndigheter

5 Låt staten bli huvudman får vården och slopa regionerna

6 Genomför en effektiv skärpning av kraven på public service´s (SR/SVT:s) politiska oberoende

7 Avskaffa partistöd och statligt presstöd

8 Återinför kunskapsskolan

9 Sänk skatten på arbete och höj den på fast egendom

10 Sänk SIDAS budget till fransk och tysk nivå (dvs med 50%)

11 Och slutligen: enas för sjutton snarast om att sluta skryta om Sverige som ett föredöme för andra nationer – visa det i stället genom praktisk politik!

Torsten Sandström

Timmarna innan vallokalerna stängs känns ödesmättade, även om det ytterst endast är fråga om vilken del av den politiska eliten som ska vinna över denna andra.

Det är uppenbart att svenska folket är kluvet politiskt sett. Den ena halvan, som under åtta år representerats av socialdemokratin och vänsterliberala, är allvarligt bidragsberoende. Resignerat röstar man grönrött. Något alternativ till fortsatt statliga bidragsförsörjning tycks man inte se. Och för många blir en övergång från bidrag till eget arbete helt enkelt olönsamt och motbjudande, även om bidragen inte erbjuder lyx.

Den andra halvan av nationens medborgare är de som betalar tunga skatter. ”Halvan” är egentligen inte korrekt, ty enbart omkring 15% av befolkningen betalar under sin livstid statlig inkomstskatt, dvs idag skatt på inkomster över 46.200 kr i månaden. De betalar sammanlagt 55 miljarder kronor per år. Härtill kommer att det normalt är denna grupp som betalar skatter på kapitalinkomster, på totalt omkr 340 miljarder per år. Men moms och kommunalskatt betalar förstås alla. Härtill kommer att arbetsgivaravgift på utbetald lön erläggs av nationens arbetsgivare, för samtliga löntagare, dvs sammanlagt 2000 miljarder kr (inklusive moms mm).

Hursomhelst kan man förenklat tala om en närande och en tärande del av befolkningen. Enligt demokratins spelregler har Riksdagen rätt att beskatta medborgarna och även att beskatta dem olika. Jag tror många svenskar i grunden tycker att de välbärgade ska betala en större skattebörda. Men jag tror också att flertalet svenskar ogillar att socialdemokratin utlovar höjda bidrag till icke arbetande månaden före en valrörelse, medan man utan preciseringar varslar om en opreciserad skattehöjning för den närande delen av befolkningen. Röstköp inför val har blivit socialdemokratins maktinstrument nummer två, efter en listigt uträknade kontroll över nationens medier genom svärmar av vänsterjournalister (och förstås bidrag till medierna).

I årets valrörelse ser vi ånyo dessa mekanismer i spel, dvs röstköp och bidrag från mediernas politiska språkrör. Detta talar för fortsatt regeringsmakt för S-partiet efter dagens val. Men å andra sidan drabbas större delen av det svenska folket just nu av höga kostnadsökningar som delvis beror på samma partis misshushållning avseende nedlagd kärnkraft och höga energiskatter. Det splittrade folket kommer inte att enas vid valurnorna. Men kanske kommer S-regeringens misshushållning att fälla avgörandet ikväll, så att en ny blågul regering ser dagens ljus. Det hoppas jag förstås.

Ifall en blågul regering kommer att klara nationens problem återstår att se. Jag väntar mig att en eventuell ny regering lanserar en diger lister av strategiska reformer. Om detta har jag länge bloggat. Utan tuffa reformer har nationen snart tillbaka det röstköpande S-partiet och dess mediala proselyter vid rodret för regeringsskutan.

Torsten Sandström

Statsminister Stefan Löfvens ord kommer förmodligen att bli klassiska. Vänsterns politiker såg inte kriserna kring kärnkraftsnedläggningar, coronadödlighet och klanvåld komma. Den politiska ledningen agerade blint.

Det ryktas i dagarna om ett högt deltagande i dagens val. Ska det förklaras genom att folket sluter upp bakom socialdemokratin, som enligt min mening länge agerat blint och maktfullkomligt? I det politiskt märkliga och medialt enkelriktade Sverige är denna tolkning inte alls omöjlig. Men jag som är demokrat och skeptiker tror inte att denna slutsats är rimligast.

Enligt min mening bör den svenska väljarkåren äntligen ha förstått konsekvenserna av politiker som – liksom Stefan Löfven och Magdalena Andersson – inte ser sanningen i vitögat. Ett möjligt högt valdeltagande är kanske en protest? Och i så fall en lycklig och demokratisk sådan. Folket bör såvitt jag förstår vara trött över en inkompetent svensk vänsterpolitik som länge har skapat svåra och kostsamma problem för nationen.

I så fall kommer svenska vänstermedier att gråta floder över det man gärna kallar auktoritär populism. Enligt min mening är detta en helt felaktig analys. Den svenska krisen – är liksom den i USA – självförvållad. Det rör sig om att vänsterliberala yrkespolitiker länge – och egoistiskt – missbrukat demokratins spelregler. Och att medierna agerat som deras politiska språkrör. Alltså om PK-samhällets farliga mekanismer.

Torsten Sandström

Min avsikt är att på sikt bygga upp en nysvenska ordlista. Här några första vanliga ord från vardagen:

JOURNALIST Politiskt språkrör

TIPPNINGSPUNKT Hasardföretag, casino

SOPSTATION Tippningspunkt

SÄKERSTÄLLA Försöka

INVASIV ART Människa

MILJÖPARTIST Klimattaliban

VÄNSTERINRIKTAD Oberoende liberal

SÄNGVÄTARE Statsvetare

VI SOM INTE SÅG DET KOMMA. Vänsterns politiker och sympatisörer

Socialdemokratin för en infam debatt om företagen roll i svenska samhället. Deras ensidiga bild är att företagen enbart ska sysselsätta lönearbetare inom industrin. Där tillåts vinster tas ut till aktieägarna. Här erkänner vänster motvilligt att produktionen sker effektivare – och bättre för anställda och samhälle – än genom tillverkning i kommunal eller statlig regi. Så långt tänker sossarna också rätt.

Men när det gäller företagens roll utanför industriproduktionen uppstår en vallgrav, ja rentav en djup klyfta. Här hajar vänstern ingenting. Inom vård, skola och omsorg blir företagsdrift och vinstutdelning liktydigt med en stöld från samhället. Detta har folket till leda tvingats höra var dag under en lång valrörelse från statsminister Anderssons mun.

Tystnad råder helt om att exv. vårdföretaget Capio – ägt av franska intressen – driver St Görans stora sjukhus till en för det allmänna lägre kostnad på kanske 20% än vad de offentligt drivna sjukhusen i Danderyd och inom Karolinska gör. Skattebetalarna tjänar alltså pengar på Capio! Så om Capio gör en aktieutdelning till sin ägare är det helt ovidkommande i sammanhanget. Ingen klagar på Capos vårdkvalitet. Privat drift är helt enkelt effektivare och medför normalt högre löner och större trivsel för personalen. Färre och tuffare administratörer är en viktig anledning.

När det gäller skolverksamhet tycks situationen vara liknande. Genom priset per elev har kommunerna möjlighet att styra upphandlingen av tjänster. Man har också möjlighet att kontrollera kvaliteten och dra in uppdrag till skolföretag som missköter sig. Mycket talar för att privata skolor medför en effektivare drift. Intäkter och kostnader syns direkt i resultaträkningen. Och missnöjda elever eller föräldrar blir en dödsstöt åt företaget. Givetvis finns då en risk för överbetyg. Men det är ju statens sak att genom svärmar av centrala prov stämma i bäcken! Men i sossarnas Sverige är antalet centrala prov alltför få – och lärarna tillåts genom rättsliga föreskrifter enkelt frångå utfallet. Vänstern och dess forskarproselyter menar nämligen att betyg och ingripande krav är auktoritära fenomen. Och i denna vänsterhymn instämmer givetvis de lärarfack som S-partiet har nära band till.

Så problemet i skolan är inte vinstutdelning, utan att de kommunala skolorna ofta – inte alltid – är svagt organiserade med starkt inflytande från lärarnas fack, som inte har en aning om sann pedagogik, utan bara vill ha fler medlemmar, dvs lärare och kringpersonal av alla slag. Jag medger att kommunala skolor fått ett tyngre elevmaterial genom en omfattande invandring från främmande kulturer. Men kommunala skolor får en högre elevpeng som kompensation. Att den inte skapar tillräckligt god studiemiljö är ett faktum som S-partiets ursvaga integration måste bära störst ansvar för. Så skyll inte på privata skolföretag! Reformera i stället de kommunala och inför metoder för att mäta kostnaderna där på ett rimligt vis och belöna effektiva skolor!

Allt som jag skrivit kan en förnuftig medborgare själv ta reda på. Men i sossarnas samhälle gäller inte förnuft. Där styr vänsterns dogmer, dvs förutfattade meningar och hjärnspöken. På så vis är vänsterns ideologi faktiskt samhällsfarlig. Den genomsyrar och skadar demokratin. Det är deras opedagogiska skolpolitik som för elever och föräldrar vilse. I stället för att ta lärdom av Finlands kloka pedagoger har de svenska vänsterpedagogerna och landets S-politiker i åratal utsatt den svenska skolan för allvarliga övergrepp.

Inte undra på att elever och föräldrar söker efter fria skolor! Sverige behöver inte mer politik. Vi behöver sunt förnuft och fria människor.

Torsten Sandström

Rätten i det förindustriella samhället brukar av forskare ofta beskrivas med ordet status. Tanken är att avtalet som regleringsform ännu inte dominerar samhället. Människors relationer styrs i stället av regler som är givna av högre makter, dvs kungar, kristna präster och andra eliter. Genom sådan reglering blev inte bara äktenskapet heligt, utan också stånden gavs makt att utfärda regler för hur lagar skulle stiftas och näringslivet normeras. Om status samhället ska förstås rätt måste dess motsats presenteras, nämligen nutidens reglering genom kontrakt eller avtal.

Inom rättshistorien kan på så vis industrialismens eller kapitalismens triumfer ses som en frihetsrörelse. Det började med krav på reformer inom hantverk och makten över näringslagstiftningen. Frågor väcktes om varför borgarnas stånd skulle bestämma över tillverkningen av varor, bemanningen, utbudet och varupriserna. Samt varför aristokrati och präster skulle ha rätt att lagstifta trots att de enbart representerade en liten minoritet av befolkningen. Den franska revolutionen 1789 blev på så vis en mäktig protest mot statussamhället och en bred manifestation för näringslivets reglering genom kontrakt, låt vara att britternas gloriösa revolution hundra år tidigare redan öppnat dörren till vidgad folklig frihet, parlamentarism och ökad avtalsfrihet.

För svensk det är kontraktssamhällets införande en fråga för andra halvan av 1800-talet. På många plan avvecklades åldrig lagstiftning om stånd, om tillstånd för näringsidkande, om plikt att gå till kyrkan samt om kunglig makt över statsapparaten och ny lagstiftning. Det kan man verkligen kalla reformer! Även om statusregler med religiösa rötter länge fanns kvar via kristenhetens makt över äktenskap och familj kom samhället alltmer att styras via avtal och idéer om konkurrens. Nutidens vision om ett samhälle som i görligaste mån styrdes av kontrakt och marknader spel växte alltså fram.

Det kan inte råda minsta tvekan om att en stegvis övergång från reglering genom status till kontrakt har varit den viktigast politiska händelsen i svensk historia sedan mitten av 1800-talet. Det svenska samhällets nuvarande välstånd bygger närmast helt och hållet på denna grund.

Men på vissa samhällsområden har statusregleringen tenderat att bita sig fast. Detta gäller framför allt inom den samhällssfär som rör kyrkans historiska inflytande och traditionella värderingar om äktenskap och familj. Men vad gäller medborgarnas försörjning och idkandes av näring har kontraktens makt närmast totalt fått överhanden.

Nu över till intressanta. Den svenska socialdemokratin har initialt bejakat avtalssamhällets dominans. Man har gärna sett – eller godtagit – det nya samhällets rättsliga syn att medborgarna agerar som avtalsslutande parter i arbete, boende, köp av livsmedel osv. Även inom äktenskap och familj har en frihetsbaserad avtalssyn anammats av liberaler och socialdemokrater. Och kyrkans tvångsmakt har sent omsider avvecklats och den enskildes trostillhörighet närmast blivit reglerad genom kontrakt (låt vara att staten klåfingrigt ännu vill vara med).

Men det egendomliga är att nya statusmönster samtidigt vuxit fram genom socialdemokratins önskan om makt över samhälle och riksdag. Officiellt har motiveringen varit att exv arbetare och hyresgäster kräver ett särskilt skydd, som ska verkställas genom arbetarpartiets egna organisationer, dvs fackföreningar och hyresgäströelser. Vidare har på en rad viktiga samhällsområden lösningar via kontrakt avvisats, för att i stället regeras genom statens försorg. Stora områden av välfärden, pensionerna, skolan, vården, kulturen har lagts under gigantiska offentliga byråkratier. I mångt och mycket har den svenska nationen centraliserats genom den nya statusreglering jag nu talar om. Även över den svenska kyrkan har S-partiets stat sedan 2000 kvar en kontrollerande hand, då man arrangerar val till kyrkomöte och samlar in kyrkoavgifter (Wanja Lundby-Wedin är typiskt nog högste kyrkopolitiker!). Jag menar att det således att svensk politik inte gjutits i avtal, utan i socialdemokratisk betong. I bakgrunden finns en ambition från socialdemokratins att styra samhället.

Min uppfattning är att kontrakt normalt är en bättre – om än inte alltid möjlig – grund att bygga ett samhälle på. Vi kan se det tydligt i dag. Den svenska skolbyråkratin har allmänt sett misslyckats med att bygga en skola för kunskaper genom ordnade studier. Dessutom härjas vårdsektorn av ett tjugotal landsting/regioner, som inte heller lyckas göra vården till en nyttighet för alla och i rätt tid. Även inom andra samhällssfärer – såsom bostäder och arbete – har socialdemokratins statuslagstiftning visat sig kontraproduktiv. Bristen på okvalificerade låglönejobb och bostäder är tydliga sjukdomstecken som medfört arbetslöshet och att folk saknar tak över huvudet.

Givetvis kan ett samhälle inte totalt styras genom avtals- och marknadslösningar, jfr försvar och rättsvård. Men den storskaliga svenska byråkratin är inte heller någon patentlösning, särskilt som den misslyckats i flera viktiga avseenden. Jämfört med socialdemokratins döda hand över skola, vård, sysselsättning och bostadsproduktion är marknad och kontrakt utan tvekan ett viktigt stöd för människor som önskar fria val, frihet och ett bättre liv.

Jag menar därför att det i dagens Sverige än en gång är tid för en frihetsrörelse, som riktas mot socialdemokratins ineffektiva statussamhälle. Liksom äldre tider eliter har Socialdemokraterna nutida bygge av Sverige kört fast, helt enkelt. Sverige behöver således något som liknar de stora reformrörelser som efter mitten av 1800-talet verkade för ett samhälle i samklang med människornas behov. Än en gång reses krav på färre lagregler och fler kontraktslösningar. Än en gång behövs ett öppnare samhälle.

I toppen behövs en riksdag med färre ledamöter, som snabbare växlar position och alltså utövar makt under mer begränsad tid (för att därefter återgå till sina civila sysslor). Majoritetsval i lokala valkretsar bör ersätta proportionella val på riksnivå. På mellanplanet behövs det färre, slimmade och effektiva myndigheter, som inte agerar som marionetter i regeringens hand och som fått rätt att lägga sig i människornas liv. Och i basen ska medborgarna maximalt ha rätt att själva sluta avtal i frågor som rör deras liv och slippa tyngas av socialdemokratins statusreglerade inferno. Om August Strindberg var oroad över byråkratin på sin tid – vad skulle han skriva idag?

Torsten Sandström

Vänstern erbjuder en trist och kostsam framtid för Sverige. En fortsatt sosseregering kommer att innebära höjda skatter som Magdalena Andersson nu mörkar. Men bakom sig har hon nationens mest kostnadskrävande gäng V och och Mp. Och så vindflöjeln Annie Lööf – som efter åtta är av uppfostran av sina egna barn – det nu passar att äntra en ministertaburett. Och där kommer hon att sitta för att -liksom under de senaste kvällarnas valdebatter – hundra gånger mekanisk upprepa ordet ”säkerställa” liksom den tristaste byråkrat. Om hennes idéer över huvud kan säkerställas på bredare front är det ju i saklig samverkan med den blå-gula sida och inte med den röd-gröna.

Vem kan tro att sossar, som i åtta år har sagt nej till rimliga reformer, veckorna före valet kommer att föra en helt annan politik. Jag anar att hennes utspel igår om att EU kommer att fixa energin om några veckor kommer att visa sig vara bara en dröm. Då hoppas Andersson sitta kvar vid regeringens roder och under ytterligare fyra år plåga det svenska folk som arbetar och betalar statsskatt på sina inkomster.

Alltså hotar fyra framtida år med vårdbyråkarti, bostadslöshet, arbetslöshet (trots efterfrågan på anställda), bidragsslöseri, skolförfall osv. Men först en kall och dyrbar vinter med energikris i bostäder och bilar.

Fy sjutton om inte folk – som inte lever på bidrag – sansar sig och röstar bort S-regeringen på söndag!

Torsten Sandström

Läsaren av min blogg har kanske har reagerat över att jag använt detta ord på Mp: s ledare. Men jag har noga tänkt på saken. Min förklaring är att partiet argumenterar som om inga alternativ finns till dess politik. Deras tal hörs som den nyfrälstes, som jag har viss erfarenhet av sedan mina gymnasieår i Jönköping på 1960-talet. De teser som IPCC spikat upp på FN:s port är heliga för Mp-folket. Trots att tolkningen ger stort utrymme för olika politiska lösningar. Men för Mp finns bara en – den rätta vägen. Alla oliktänkande ses som förtappade dumhuvuden som inte förstår sitt eget bästa.

Till detta kommer ett annat skäl. I gårdagens partiledardebatt på TV4 framträdde Märta Stenevi som en person som går i talibanernas fotspår. Med en förhäxad blick rabblade hon leende partier ur IPCC/FN:s katekes. Ingen av de närvarande partiledaren hade förstått något om hur miljön ska hanteras, sade hon rakt på. Hela hennes person var den frälstes. Enda skillnaden mot talibanerna var den hypermoderna och dyrbara klädseln, utan burka.

Jag ryser. En person som inte förstår att nationell politik är kompromissernas konst ska inte syssla med just politik. Och att sossarna länge regerat med talibaner är en skam för landet. Och en ytterst tung börda för folket och skattebetalarna.

Torsten Sandström

Den politiska klassen håller som bekant ihop, även om de näbbar om stolarna i finrummet. På bilden en person, Aida Hadzialic, som gjort snabb karriär på sin partibok. Efter att kört berusad och blivit sparkad ur sosseregeringen så dyker hon ändå snart upp igen. Denna gång i Stockholmsregionen, nu som boss för socialdemokratins vårdpolitiker i landets största landsting.

Vad vet hon om vårdens behov? Hon som har mage att i en valaffisch tala om varsel för uppsägning av vårdpersonal, i en region där bristen på arbetskraft är skriande (jag har bytt ut ordet vårdanställda mot yrkespolitiker). Hon känner ju inte ens till verkligheten inom vården! Möjligen har hon minnen från en alkoholklinik?

Så agerar sossar. Och då funkar den politiska klassen av yrkespolitiker. En person i den politiska karriären stoppas slumpvis in för att få fortsatt försörjning av det allmänna, dvs skattebetalarna. Sossarna är ett parti som styrt landet alltför länge. Nu gäller det att pröva nya politiker. Så rösta bort Hadzialic!

Någon som läser min blogg tycker kanske att jag med mina personangrepp agerar osmakligt. Då det gäller att peka ut ett stort nationellt problem är det nödvändigt att lyfta fram exempel som människor känner till. Tyvärr. Sanningen om samhället är överordnad enskildas intressen i karriären.

Torsten Sandström

Kristofer Ahlström räknar i DN häromdagen upp en rad påhopp mot miljöpartister från människor på högerkanten. I slutet av hans skräckskildring nämns även ett mord – i Brasilien! Texten har rubriken: Därför är klimatet del av valrörelsens kulturkrig.

Det är säkert så att hårda ord byts mellan klimattroende och klimatrealister. Ahlström tillhör uppenbarligen den förra gruppen. Han säger inledningsvis helt korrekt att klimatet borde ha varit en vetenskapligt neutral fråga. Men han förmår inte att problematisera hur vetenskapssamhället fungerar och hur tveksamma dominerande åsikter ofta tillåts härska, tills de visar sig mindre väl underbyggda. Tänk bara på frågan om solen eller jorden som universums centrum eller om Bibelns teori om livets utveckling före Darwin.

Ahsltröm är på så vis synnerligen naiv. Han utgår – utan att säga det – uppenbarligen från att IPCC:s syns på klimatet är 100 procent korrekt vetenskapligt sett. Hans trosvissa inställning framgår bla av att han påstår följande (som svar till värmeskeptiker): ”I själva verket har de senaste sju åren med klar marginal varit de sju varmaste som uppmätts, globalt.” Detta säger han utan att ange någon som helst tidsram i mänsklighetens historia. Jag läser just nu Jonathan Lindströms fina bok ”Sveriges långa historia” (2022) och får på många sidor ta del om hur klimat och därför väder växlat bara de senaste 4000 åren.

Om man, som Ahlström tycks tro, att det bara finns ett enda korrekt svar om uppvärmningens orsaker och framför allt effekter i tid och omfattning blir vetenskapsteori en barnlek. Själv är jag förvisso lekman, men skeptiker till politiska organisationer syn på vetenskapen, i stil med FN/IPCC:s självsäkra proklamationer i skräckens form. Professor em i meteorologi Lennart Bengtsson lyssnar jag därför gärna på. Han ansluter sig till effekten av ett ”CO2-lock” i atmosfären, som sakta värmer upp klimatet. Men han är ändå optimist och menar att många osäkra moment finns som gör att skräckbilden blir felaktig. Det han skriver i sin populärvetenskapliga bok ”Vad händer med klimatet” (2022) har uppenbarligen varken Ahlström eller mängden svenska klimattroende tagit del av. De dyrkar ju IPCC och Greta Tunberg! Dessutom är Bengtsson inte ensam bland världens klimatrealistiska vetenskapare. Om deras existens råder också ”största möjliga tystnad” i vårt land. Det är faktiskt skamligt!

En person som Ahström, som fortlöpande erbjuds utrymme i DN att plädera för sin tro, borde faktiskt skämmas. Han är sannerligen inte ensam i skamvrån. Flera av de svenska forskare han hänvisar till – alla tycks vara samhällsvetare!! – ignorerar de olika andra läger som alltså finns inom den naturvetenskap som sysslar med solen, rymden, jordens atmosfär och dess mångtusenåriga växlingar mellan varmt och kall väder på Jorden.

Enligt min mening finns det därför anledning att döma Ahlström hårt. Okej att människor på högerkanten ibland gör övertramp. Men det gör faktisk – i än större skala – IPCC:s proselyter, med eller utan vetenskaplig examen i ämnen fjärran från det som sker i atmosfären. Ahlström borde skämmas över hur han missbrukar sin roll som journalist vid bevakning av den viktiga fråga han snackar om.

Torsten Sandström

Det gäller att granska och slå tillbaka sossarnas eländiga propagandaaffischer inför kommande val! Ofta är de formade som en spottloska i motvind. Alltså slår de snabbt.tillbaka på sossarnas maktparti!

Särskilt denna affisch som vill att du ska rösta för att samma gamla yrkespolitiker ska får fortsatt försörjning i ledningen för de svenska landstingen. Ut med politikerna. Bort med 75% av byråkraterna. Och låt sedan staten – med exv tre regionala myndigheter – samla vården i en hand. En självständig myndighet (utan sossar eller andra politiker styrelsen). Riksdagen ska naturligtvis reglera myndigheten genom lagstiftning, men inte låta den styras genom klåfingriga politiker och fackpampar.

Konkurrensutsätt sedan vårdgivarna så att vården funkar lika flinkt som många privata organisationer. På privata Capio eller Kry beställer jag snabbat tid och får besked efter några timmar. Affärer och transporter funkar som bekant även under semestertid (men inte de svenska landstingen). På så vis kan antalet anställda och lönerna för vårdpersonalen öka utan att vården blir dyrare för dig och mig. Tala om win-win!

Torsten Sandström

Rätt ska vara rätt! I gårdagens sk statsministerdebatt skåpade Ulf Kristersson formligen ut Magdalena Andersson. Han slog in det ena servesset efter det andra och Andersson såg ofta uppgiven ut. Och vad ska hon säga med en så usel politik, full med tvära kast bara veckor före valdagen.

Jag har tidigare kritiserat Kristersson för att vara tam och nästan handfallen. A alltför respektfull inför sossarna, som däremot inte tar hänsyn till någon motståndares åsikter. Men i går kväll var Kristersson verkligen på hugget. Inga trista och vänliga tirader. Utan pang på rödbetan. Och han överglänste Andersson vad gäller politiska idéer. Hon sa nästan hela tiden: jag tycker som Kristersson!

Nu anar jag en taktiskt list bakom Andersson låga profil – eller nästan fullständigt utslätade attityd. Henne rådgivare vet nämligen vilka som röstar på sossarna, dvs främst kvinnor. Och känner jag det könet rätt – vilket inte alls är säkert – så har konsensus hög prioritet. Därför ogillas en anfallande stil. Många kvinnor tror jag röstar på den svage bara för att man tycker synd om personen ifråga. Men jag hoppas verkligen att nutidens kvinnor kan skilja sak från person. Den svenska nationen har misskötts politiskt å det värsta under åtta års tid. Tänk bara på mannen Stefan Löfven, som dödligt hanterade covid och klanernas brottslighet! Så Kristersson har helt rätt. Och därför måste sossarna röstas ned!

Jag hoppas därför att mina läsare gör heroiska insatser de sista dagarna inför valet för att övertyga kvinnliga bekanta att en röst på S-partiet är en röst på fortsatt eländiga politik. Sitt inte med armarna i kors, utan ta fajten med potentiella S- och C-sympatisörer!Igår hade jag på bloggen 1.800 besök. Om alla kan värva några osäkra väljare så bidrar vi kanske till en ny regering, som i varje fall är bättre än den sittande.

Torsten Sandström

Jag ser på stan valaffischer som tyder på att centerpartisten Elisabeth Thand Ringqvist är på väg tillbaks i politiken. Det är tråkigt. Hon har nämligen kostat Sveriges skattebetalare miljarder som sakkunnig hos Maud Olofson i näringsfrågor. Flera allvarligt misslyckade affärer, som jag tidigare bloggat om. Typiskt nog har hon sedan jobbat med riskkapitalsatsningar och har sannolikt lyckats bränna ännu mer pengar här och där. Hon har nämligen ofta bytt jobb! Nyligen senast som ordförande i AB Storskogen, som i dagarna noteras all time Low för affärer helt åt snårskogen. Detta uppdrag har hon alltså också tvingats lämna.

Nu ska hon uppenbarligen frälsa Centern och i en planerad koalitionsregering med sossarna få ett jobb där hon kan fortsätta att förstöra andras pengar. Skattebetalarna är i farozonen än en gång. Huvaligen!

Så jag säger som Tage Erlander: ”Huk er gummer och gubber – nu laddar hon om”.

Alltså finns det ytterligare en anledning att hoppas på att Centern ska sänkas under 4%-spärren. Det ska till skräckpolitiker Annie Lööf och Elisabeth Thand Ringqvist för det! Och Sverige behöver sannerligen en politisk riskminimering.

Torsten Sandström

Annie Lööf tycks av opinionsundersökningarna att döma fått luft under vingarna. Efter att ha varit ett sänke för sitt parti förefaller hennes position som misstänkt mordoffer i en galnings huvud ha vänt på vindriktningen.

Nu är det uppenbart att hon satsar på en post i en eventuellt kommande sosseregering. För några år sedan skulle hon äta upp sin sko om hon gjorde upp med S-partiet. Ny gullar hon med Magdalena Andersson, som desperat söker stöd från alla håll. Det skulle inte förvåna mig om sossarna till och med skulle kunna regera med SD – enbart för att partiet ska få posten som regeringschef!

Såväl S-partiet som Centern har trassliga röda linjer. Min teori är att Lööf just nu vill ha en ministerpost. Hon födde barn i anslutning till såväl valåren 2014 som 2018. Därav henne bristande intresse att sitta i en regering. Och så blev det i stället de eländiga uppgörelserna med socialdemokratin i form av DÖ och JÖKEN. Hon avstod alltså av familjeskäl från att fullgöra det som många väljare väntat. Men nu passar en regeringspost den maktsugna damen med obegränsat självförtroende.

Den skarpa kritik som Lööf fått har på senare tid har liknats vid förföljelse av hennes person. Jag menar däremot att kritiken är befogad. Familjeskäl är en privatsak – alltså en personlig grön linje. Men ord och löften i en valrörelse har en statsrättslig karaktär med bäring på ett folks bästa. Därför kan man tala om ett svek. Och att skarp kritik av Lööf är i hög grad befogad.

Torsten Sandström

En sådan här rubrik skriver DN den 5/9, några dagar före valdagen:

Per Svensson: Ulf Kristersson är en förlorare hur han än gör

Tanken tycks vara att han Moderaterna antagligen förlorar valet i antalet röster eller vinner det och samtidigt drar på sig skam för samverkan med SD.

Så tänker en av DN:s mest uppblåsta journalister. På tidningens kultursida löper nämligen vänsterliberaler ständigt amok. Även om inslag finns i hans text av fakta så dryper den av hans personliga åsikter och antipatier mot svensk sakpolitik, dvs kompromissande i speciella frågor med en meningsmotståndare. Alltså den typ av resultatpolitik som socialdemokratin i åratal bedrivit med kommunisterna, nu V, utan att den ådragit sig den typ av kritik Svensson riktar mot SD. Detta trots att kommunismen har en minst lika blodig historia som nazismen, en bakgrund som SD åtminstone i ord tagit avstånd från.

Enligt samma logik som Svensson presenterar borde han han alltså kunna åstadkomma följande rubrik:

Per Svensson: Magdalena Andersson är en förlorare hur hon än gör

Men se denna rubrik passar inte in i Svensson och DN:s politiskt korrekta vänsterpolitik.

Som bloggare har jag fri rätt att politisera och framföra mina åsikter. Det har även Svensson om han håller sig på ledarsidan i DN. Men utanför den gäller vanliga journalistiska krav om saklighet och kritisk faktagranskning. Detta struntar Svensson i. Han tror sig nämligen sprida sanningar. Och då är det rätt att döma ut en viss politiker men underlåta att säga samma sak om konkurrenten då hon agerar precis på ett sätt som Svensson hånar.

I kraft av tidningens upplagas storlek tycks DN:s journalister uppfatta sig som svenska mäster i journalistik. Därav den hybris man dagligen får ta del av i tidningens spalter. Några fina undantag finns förvisso. Men DN är ändå åsiktsjournalistikens svenska mekka. Här är vänsterjournalistiken lika grundmurad – om än mindre vulgär – än hos Aftonbladet. För mig är det en gåta hur någon kan vara stolt över ett sådant arbete.

Alltid lurar nog Svensson i sin högfärd en eller annan läsare. Men han vinner knappast respekt hos tidningens hela läsekrets.

Torsten Sandström

Dan Korn skriver i Bulletin den 19/6 en intressant text om mångkulturalismen förutsättningar, dvs om möjligheterna att öppna ett lands gränser för att genomföra en storskalig lyckosam invandring, se länken nedan. Artikeln måste ses mot bakgrund av den senaste decenniets fatala svenska misslyckande med att realisera en storskalig integration av invandrare med framför allt islamskt ursprung.

https://bulletin.nu/korn-hayek-forstod-det-reinfeldt-inte-forstod

Korn menar – med hänvisning till Friedrich Hayek – att ett framgångsrikt inlemmandet i ett nytt samhälle förutsätter en gemensam moralisk övertygelse mellan de nyanlände och det mottagande samhället. Alltså anser han att offentliga tvångsåtgärder inte är en framgångsrik väg, utan att det måste till gemensamma kulturella mönster mellan staten ifråga och de individer som ska inlemmas. Att dessa gemensamma mönster saknats blir, om jag tolkar Korn rätt, förklaringen till att det liberala svenska samhället misslyckats med ambitionen att integrera den miljon invandrare som anlänt till Sverige de senaste dryga tiotalet år.

Jag tror att Korn har rätt i huvudsak. Och Hayeks tanke är säkert riktig. Men Korn tycks använda idén som ett bevis mot att liberala samhällen inte kan åstadkomma en integration av personer från andra kulturer. Alltså som ett angrepp mot liberalismens sak. Detta kan jag inte acceptera.

Under och efter andra världskriget skedde en betydande invandring från utlandet, såsom från Tyskland, Finland, Baltikum, Italien, Grekland, Jugoslavien, Turkiet m.fl. länder. Man måste säga att påtagliga kulturella, språkliga och religiösa skillnader funnits hos de nyanlända jämfört med svenska folket i stort. Trots vissa problem med kriminalitet och utanförskap måste man ändå säga att denna invandring lyckats allmänt sett. Förklaringen är att en mängd jobb fanns i Sverige och att många anlände utan familjer. Kraven på bostädernas kvalitet var vid denna tid inte så hög, jämfört med det nuvarande Bostadsverkets allomfattande målsättningar. Viktigt att notera är dessutom att pengar till större bidrag inte heller utlovades.

Därför är en lyckosam integration inte enbart en fråga om moral eller om det liberala samhällets tillkortakommanden. Invandringen efter kriget skedde från främst kristna nationer. Och antalet nyanlända var till omfattningen anpassad till den svenska nationens behov och resurser. De senaste decenniets invandring har nästan uteslutande avsett muslimer från fattiga förhållanden i Västasien, Somalia, Afghanistan mfl länder. Alltså folk från platser med i grunden annorlunda kultur, språk och moraliska traditioner. En sådan omfattande och problematisk invandring klarar inget samhälle av, oavsett om det är liberalt eller inte.

Enligt min mening kan uppenbarligen en invandring vara bra för Sverige. Men det som inte är bra är det öppna hjärtats ambitioner och en fri asylrätt. Märk att efterkrigstidens invandring hade ett tydligt reglerande upplägg, i och med att svenska myndigheter medverkade till företagens sökande efter arbetskraft utomlands. På så vis kom invandringen att anpassas till den svenska nationens behov och dess resurser att ta emot nyanlända utan omfattande permanenta statsbidrag.

Som marknadsliberal av den gamla stammen – det sista är ett viktigt påpekande – menar jag alltså att ett frihetligt samhälle visst kan arrangera framgångsrik invandring. Men förutsättningen är att omfattningen anpassas till mottagarlandets önskningar och resurser samt att krav ställs på att de nyanlända maximalt verkar för sin egen kulturella och språkliga anpassning. Ingen invandring kan därför vara helt fri. Så var det inte heller i USA under åren omkring slutet av 1800-talet.

Torsten Sandström

Igår syntes följande rubrik på DN:

Katrine Marçal: När Storbritannien har stora problem tar en kvinnlig ledare över

Sedan länge enrollerar DN Marcal som skribent från London. Hennes anknytning till socialdemokratin är bekant och syns varje dag som hon rapporterar. Hon har under våren haft högtidsstunder på grund av Boris Johnson klantiga och omogna ledarstil. Alltså mycket galla från Marcal, till hennes eget stora nöje.

Igår blev det känt att Liz Truss blivit Tories kandidat till posten som premiärminister. Då blir feministen Marcal så yr att hon måste plocka fram könsfrågan och jämföra med Thatcher. Det unika exemplet Thatcher bli på så vis en strukturfråga i stil med att det krävs kvinnor för att reda ut Storbritanniens problem.

Min undran är om det inte på DN finns någon som kan styra upp journalisternas envetna åsiktsjournalistik. Svaret är antagen: jo, det finns någon. Men denne är antingen själv åt vänster eller menar att varje journalist själv ska bestämma tidningens position. Därför tvingas de som valt att prenumerera på DN nästan ständigt tugga vänsterteser.

Jag har skrivit det förr, men det tål att upprepas: Sveriges främsta politiska problem i nutiden är journalistkårens närmast konsekventa vänstersnack. Förmodligen kommer det tyvärr att avspeglas i söndagens valutfall.

Torsten Sandström

Det är bara en knapp vecka till valet. Energikrisen håller på att fånga svenska folket. Det kan innebära en valvinst för den liberal-konservativa sidan.

Många minns husmödrarnas Matuppror från 1972 som initierades av kvinnor från Skärholmen. Protesten gällde höga matpriser. Den fick stor uppmärksamhet och satte press på regeringen Palme.

Varför genomför inte den samlade oppositionen en likande protest exv på Sergels torg? Kom igen alla partisekreterare till höger!

Det gäller att få maximalt antal väljare att förstå att energikrisen är skapad av såväl sossarna (genom nedläggning av fyra kärnreaktorer sedan 2017) som Putin. En olycka kommer sällan ensam, brukar det heta…

Skenande energipriser visar att sossarnas politik har skadat landet!

Som surströmmingsälskare lider jag med de konservfabriker som nu har ont om strömming. Allt tyder på att rejäla politiska krafttag måste tas rörande fisket, exv genom att förbjuda trålning efter fisk i nordliga Östersjön, där danska fartyg håvar in det mesta som sedan förvandlas till fiskmjöl åt norsk laxodling. Det är ju inte klokt helt enkelt.

På teve ser jag en svensk fiskeminister – som jag inte ens vill komma ihåg namnet på – säga att fiskeföretagarna måste få bidrag till stöd åt sina rörelser. Alltså bidrag till verksamheter som saknar fisk till surströmming! Jag tar mig för pannan.

Detta är bara en miniatyr av sossarnas bidragselände rörande svensk invandring. Alltså ett politikområde som ytterst är orsaken till det dödliga svenska klanvåldet (som en minoritet unga nyanlända sysslar med). Då S-politikerna saknat effektiva idéer om integration – i stil med låglönelagstiftning, språkkrav, skärpt kriminallagstiftning, punktvis begränsade bidrag osv – har lösningen blivit sossarnas vanliga: ett fullt flöde med olika statsbidrag. Och så blir de nyanlända kvar i sin ensamhet och utanförskap. Och barnen där ser sin ekonomiska framtid inom klanernas dödliga nätverk.

Det svenska samhället måste därför välja en ny färdriktning. Visst måste en grundläggande välfärd erbjudas. Men bidragen till allt och alla måste dras ned så att friska människor manas på att försörja sig själva maximalt. Här krävs nya lagar och massor med moraliska pekpinnar. Det rör sig om en kulturrevolution i det sossesamhälle som baserats på grundprincipen om den enskildes frihet från ansvar.

Nu gäller tyvärr det omvända, dvs dogmen om att staten tar ansvar för dig. Bidragen är som bekant ofta så pass höga (om än inte gigantiska) att det knappast lönar sig för en frisk person att med kraft söka efter jobb för egen försörjning. Bidragen har blivit det svenska samhällets Proppen Orvar. Och med denna betongkoloss håller just nu socialdemokratin på att försöka vinna nästa söndags val med.

Brist på surströmming är kanske inte en valvinnare. Men jag hoppas innerligen att svenska folket genom den brutala energikrisen fått upp ögonen för att punkt måste sättas för sossarnas epok. Bidrag och inkompetent politik kan inte längre tillåtas regera Sverige.

Torsten Sandström

När coronaepidemin för omkring två år sedan växte i kraft och spred död över svenska äldreboende skyllde S-regeringen ifrån sig och hänvisade till Folkhälsomyndigheten och andra ämbetsverk. Pyttsan sa många, som visste att Regeringen hade skarp kontroll över sina byråkratier, vilka man i toppen normalt fyllt med trogna sossar (om än inte alltid med partibok). Regeringens egen krissamordare stod helt handfallen inför coronaviruset på kommunala boenden. Efter lång tid lyckades myndigheterna ändå något så när få grepp över epidemin, men det tog tid att ta till sig vad medicinens och grannländernas experter redan kände till.

Myten om de självständiga myndigheterna sprack definitivt häromdagen då Regeringen mitt under brinnande valrörelse kallade till presskonferens om kreditgarantier till energibolag, som under kommande vargavinter riskerar brist på likviditet (en penningbrist som väl måste bero på att svenskarna inte förmår betala för den dyra elen, även om det sista inte nämndes en vecka före valet).

Detta tekniskt okontroversiella säkerhetsmeddelande borde Regeringen ha lämnat utan närvaro av två höga myndighetschefer, från Riksbanken respektive Finansinspektionen. Det hade räckt med att berätta vad dessa myndigheter hade att säga. Men nu var det valrörelse. Och ett alltmer förbannat folk börjar förstå att det är sossarna som delvis framkallat en svensk energikris genom nedlagda kärnkraftverk och höga skatter/avgifter på energi. Därför stod Ingves och Thedéen med på sossarnas valpodium. En närmast unik händelse mitt under brinnande valrörelse. De två skulle skänka legitimitet till S-regeringens position.

Det hade som antytts räckt med korta pressmeddelanden från myndigheternas sida. Men nu var de personligen närvarande via sina chefer. Dessa två borde ha protesterat mot att kallas i och vägrat ställa upp inför medierna med statsministern. Men då de knappast kan sägas vara självständiga så stod de båda på podiet på var sin sida om stats- och finansministern (energiministern, dvs mannen som när han talar far omkring bar, hade lämpligtvis utegångsförbud).

Enligt min mening är självständiga och politiskt oberoende myndigheter något bra. Men detta gäller enbart i svenska böcker för folkskolan (om det nu läses böcker fortfarande). I praktiken har Sverige en alltför stor byråkrati och den är inte alls politiskt oberoende, utan i huvudsak närstående till socialdemokratin.

S-partiet vill nämligen emellanåt frånsäga sig ansvar och peka på sina byråkrater. I andra fall vill man gärna ha med dem i båten, som häromdagen. Och då agerar socialdemokratin med vanlig slughet för att vinna sympati hos allmänheten. Man låter de egna byråkraterna legitimera sitt politiska beslut och vinna röster i valrörelsens elfte timme. Det gäller att imponera på folket.

Att två höga chefer faktiskt ställde upp en vecka före valet kommer säkert att nagelfaras i framtiden. Redan nu hörs kritik. Tyvärr är dock landets statsvetare knappast att lita på, frånsett Bo Rothstein och några andra frifräsare…

Torsten Sandström

Bilden av en skicklig politiker är en person som är såväl principfast som öppen för kompromisser i sakpolitik. Mina ord kan låta motsägelsefulla. Men partiernas program anger främst allmänna principer. Sakpolitiken rör specialfrågor som inte direkt kan knäckas genom allmänna teorier.

Jag skriver detta på grund av en fin text i dagens SvD av Nora Karlsson och Kajsa Dovstad, från det alltid goda Timbro. De skriver att man tydligare bör skilja på universitetens och högskolornas uppgifter, se länken nedan. Författarna vill att en utredning ska tillsättas om vilka nya universitet som ska dras in (och alltså åter kallas högskolor, som de rätteligen är).

Som namnet utvisar är ett universitet en bred inrättning för forskning och lärande i närmast alla vetenskapens discipliner. Högskolor – i stil med landets gamla goda tekniska – är däremot specialiserade och inriktade mot forskning och utbildning i ämnen som är direkt yrkesinriktade. Universiteten ska därför vara tunga inom forskning – på grund av hög samlad kompetens. Det är också där som mängder av duktiga forskare samlas.

Så har det länge varit i vårt land. Tills kunskapsignoranta sossar kom till makten. På senare år har högskolor runtom i landet med smal kompetens i många, många ämnen fått rätt att kalla sig universitet. Detta efter propåer från lika okunniga lokalpolitiker. Alla minns säkert hur statsminister Göran Persson i Örebro belönades med en doktorshatt för sin typiska sosseinsats på oförnuftets altare.

Problemet med att mindre högskolor kallas universitet är framför allt att stora statliga penningresurser slussas till mycket små grupper av forskare där. Och ofta är det inte de vassaste tänkarna som hamnar på dessa institutioner. Alltså slösas det med forskningspengar genom sossarna okunniga kunskapspolitik. Till bilden hör att flera av dessa nya universitet – såsom det i Malmö – har en tydlig vänsterinriktning och därför kan lämna socialdemokratin stöd genom rapporter som stämplas som ”forskning”.

Därför vill oskickliga och korrumperade politiker ständigt skapa fler svenska universitet. Jag menar att denna politik är ett tecken på avsaknad av principer. Politikerna har inte förstått finessen med stora universitet. Det är inte heller fråga om bra sakpolitiska kompromisser. Ty goda pengar kommer att slussas till högskolor med svag kompetens. Det är rent ut sagt ett billigt sätt att köpa stöd för det egna partiets intressen inom strategiska kommuner i landet.

Därför blir frågan en het potatis för den nya svenska regering som förhoppningsvis tillträder efter hösten. Nu undrar jag om dessa nya makthavare kommer att visa sig vara skickliga politiker? Grundtipset är tyvärr att de rullar vidare i sossarnas spår. Allmänt sett tornar alltså ett stort svensk politiskt dilemma upp sig, vad gäller en ny svensk regerings vilja att reformera landet. Nämligen rädslan, dvs att man inte ens vill stöta sig med politiska intressen som är urdåliga. Mitt grundtips pekar därför tyvärr på fortsatt politik enligt sossarnas svenska modell.

Torsten Sandström

https://esvd.svd.se/p/svenska-dagbladet/2022-09-04/a/dra-tillbaka-statusen-for-flera-universitet/1001/572687/30571687

eller

Statsminister Magdalena Andersson säger efter den senaste avrättningen i på Emporia i Malmö att dådet är fruktansvärt. Visst. Men en ärlig politiker måste ändå kunna samla sig till självkritik. Det blodiga dödande som pågår i Sverige har ju ändå i grunden en politisk förklaring (det ser annorlunda ut i grannländerna), för vilken den svenska socialdemokratin har ett tungt ansvar. Och Andersson själv bär en del av denna börda som framstående S-politiker under många år.

Vilket ansvar talar jag om? Jo, klanernas inbördes krig är en logisk följd av den storskaliga invandring som skett under de senaste tiotalet av år. En miljon nyanlända innebär en mängd problem som en nation av Sveriges storlek inte klarar av, även om enbart några procent ägnar sig åt kriminalitet.

En tydligt negativ inställning till invandring borde i tid ha signalerats till utlandet. Dessutom borde ett omfattande program för verklig integration ha satts på banan. Särskilt borde sossarnas satellit LO ha enrollerats för en låglönepolitik som riktats till nyanlända utan språkkunskaper, utbildning och industriell erfarenhet. Speciella program för ordning i skolan borde ha satts på plats. Och bidragspolitiken skulle snabbast möjligt ha anpassats – alltså begränsats – så att generösa bidrag skurits ned och varje nyanländ tvingats till tuffa ansträngningar för eget arbete. Dessutom borde kriminalpolitiken snabbt ha skärpts för att resolut ta tag i de unga som inlett sin kriminella bana.

Men Svensk politik har i åratal gått i fel riktning. Här har i stället invandring främjats genom mer bidrag. Och stökiga ungdomar från förorterna har behandlats med silkesvantarna. Rättsapparaten har i huvudsak kört på i gamla slappa hjulspår som regleras i Brottsbalken. Till saken hör att mördaren på Emporia i Malmö nyligen flytt från en av statens anstalter, som inte har önskat att låsa in sina brottslingar. Även om det är tråkigt att behöva säga har jag ett intryck av att socialdemokratin sett invandrarna som potentiella väljare. Och alltså inlemmat dem i S-partiets traditionella poltik att köpa röster med skattebetalarnas pengar.

Därför borde statsminister Andersson be det svenska folket om ursäkt. I stället slingrar hon sig och rabblar oppositionsförslag på reformer som borde ha varit på plats redan för sex-sju år sedan. Det är skamligt. Men som sagt en del av sossepartiets vanliga metod att desinformera sina väljare och köpa stöd från dem genom nya statsbidrag.

Ordet populism brukas i vårt land främst mot politiker på högerkanten. Precis som en vänsterpolitiker inte kan syssla med teaterpolitik och svepande ihåliga löften. Men alla som studerat exv Nordkorea, Kuba och Venezuela vet att vänstern sannerligen exakt vet hur man ska lura enkla människor till valurnorna. Den svenska socialdemokratin är nordiska mästare i denna trista gren. År efter år lyckas man – med benäget bistånd från landets medieägare och journalister – lura väljarkåren att rösta på Partiet utan egenskaper.

Det finns alltså en dagsaktuell parallell mellan Robert Musils klassiska roman (Mannen utan egenskaper) och Magdalena Andersson övertagande av oppositionens politik under bara några månader före valet 2022. Glömda är alla dödliga övertramp under coronaepidemins inledning. Glömda är alla ord som ser klanernas unga mördare som offer för sociala orättvisor. Hon och S-partiet har i stället desperat sökt efter olika möjligheter att behålla regeringsmakten. Nu ska plötsligt Sverige med i NATO och de unga brottslingarna låsas in och lära sig svenska. Och nya statsbidrag utlovas var dag veckorna före höstens val.

Så agerar populistiska maktpolitiker. Förr eller senare brister det förstås då väljarna inser att de i grunden lurats. Men den som saknar egenskaper ser enbart nya möjligheter. Att lova ny politik lika snabbt som blixten.

Torsten Sandström

Magnus Henrekson, professor i nationalekonomi, skriver en idag en gästledare i SvD som är läsvärd. Han jämför Sverige med Italiens svårigheter att klara maffian. Och säger att det krävs fasta tag och hårda bud mot den dödliga gängbrottsligheten.

Man kunde förstås också jämföra med maffian i USA en gång i tiden. Men då uppstår det politiskt känsliga problemet med att brottsligheten varit importerad i såväl dåtidens USA som i dagens Sverige, i och med att en utländska kultur med klaner levt kvar i båda länderna. Men denna utlandsaspekt är inte politiskt korrekt att tala om. Men det gör jag. Liksom att man i USA förr i tiden talade om brottslighet från Italien.

Slutligen är jag inte förtjust i beteckningen våldskapital, som inspirerats av den intressanta franska vänstersociologen Pierre Bourdieu. Att klanerna har resurser är ju givet, mätt i pengar, vapen och kontakter. Men själva ordet kapital tenderar att föra tanken bort från att det är människor av kött och blod som agerar kriminellt. Och dessutom riskerar vänsterns hatord kapitalism att hamna i skottgluggen. Ordet våldskapital är inte nödvändigt, utan ett traditionellt försök att blanda bort korten via snack om strukturer.

Hursomhelst är Henreksons artikel bra. Se länken nedan.

Torsten Sandström

https://esvd.svd.se/p/svenska-dagbladet/2022-09-03/a/valdskapital-ar-det-nya-guldet/1001/572453/30549795

eller

https://www.svd.se/a/MowPkm/valdskapital-ar-det-nya-guldet

DN låter Rocket man, alltså Johan Rockström, bestämma tidningens rubriker. Och då blir det förstås helt galet. DN skriar:

Det finns inget vetenskapligt stöd för de svenska klimatmålen i dag, säger Johan Rockström.

Ordagrant sägs det egentligen att svensk klimatpolitik saknar vetenskapligt stöd. Och det kan jag hålla med om. Sverige förlitar sig på IPCC, som delvis sysslar med vetenskap, delvis med politik. Uppvärmning verkar vara ett vetenskapligt faktum, däremot inte värmen omfattning och verkan över tiden. Rockström är däremot frälst för allt som IPCC skriver – alltså även det omfattande skräckscenariot om värmens verkan i tid och rum. Därför glädjer det mig att intervjun med Rockströms blivit missvisande och att tidningen faktiskt skriver att vetenskapligt stöd saknas för svensk klimatpolitik.

Det Rockström vill få fram i intervjun har egentligen inget med uppvärmningens forskningsstöd att göra. Han önskade – i sann miljöbyråkratisk anda – att staten inte bara skulle nöja sig med det ”klimatpolitiska råd” som redan inrättats. Han vill att staten dessutom ska skapa ett ”klimatvetenskapligt råd”.

Man undrar vad det rådet skulle syssla med? Att Rockström själv skulle ha en ledande ställning utgår jag från – han är ju redan svensk klimatjesus. Tanken tycks vara att vetenskapligt kolla om det klimatpolitiska rådet handlar vetenskapligt korrekt.

Enligt min mening skulle det råd som Rockström efterfrågar bli en nationell vetenskaplig nämnd vid sidan om IPCC:s internationella. Alltså någon av en nationell kyrka vid sidan av den påvekyrka som IPCC redan är. Risken är överhängande att Rockströms idé enbart innebär att ännu ett legitimerande statlig råd inrättas i syfte att tala om för folket att politikerna och IPCC har rätt vad gäller klimatets utveckling.

När det gäller klimatet påminner den svenska miljörörelsen som ett bönemöte i Maranatakyrkan under Målle Lindbergs ledning. I toppen vetenskapsmän som inte sysslar med forskning om vad som sker i atmosfären, utan med miljöpolitiska studier i samhällsvetenskaplig anda (såsom Rockström själv). På golvet talibaner som limmar fast sig på E4 mitt under stockholmsk rusningstid.

Hursomhelst är jag glad över att DN i rubriken – helt ofrivillig – säger motsatsen till vad Rockström menat. Och det man säger i rubriken blir oförmodat helt sant, dvs att svenska klimatmål saknar forskningsstöd!

Torsten Sandström

Så här skriver Emma Høen Bustos i en fet rubrik i gårdagens DN:

Det går inte att blunda för

radikaliseringen av M och KD

Rubriken är så infam att man tappar andan. Att två högerpartier börjat samtala och samarbeta så smått är väl ingen radikalisering. För övrigt kan inget att partierna anses radikala med traditionella mått mätt.

Däremot lever den politiserande vänsterkraften Bustos själv upp till en mer korrekt rubrik om svenska medier, nu särskilt den fd liberala tidningen DN:

Det går inte att blunda för radikaliseringen av svenska journalister.

Denna rubrik uttrycker en av det svenska samhället kanske största nutida problem. Det vill säga att hopar av vänsterjournalister inte kans skilja mellan fakta och deras egna politiska åsikter.

Torsten Sandström

Propparna har gått. Sossarna håller på att kortslutas. En valförlust andas nämligen S-partiet i nacken en dryg vecka före höstens val. Partiets usla politik under två mandatperioder har nu blivit en tungt sänke. Självförvållade dyrpriser på el och drivmedel jagar sossarna varje dag. Deras älskade ”plånboksfrågor” har förvandlats till ett stort hot mot dem själva, trot alla statsbidrag som utlovats.

Vad gör S-partiet då? Jo man kallar till en officiell presskonferens där huvudmotståndaren SD utmålas som en säkerhetsrisk för den svenska nationen! Det är en unik händelse då ett parti som Sverige fått omkring 20% av väljarnas röster utpekas som odemokratiskt och inte värdigt att delta i svensk politik. Inte sjutton har vi hört något likande om sossarnas mångåriga kelgris kommunisterna, som länge kramat sovjetstatens rysliga koryféer. Eller om Mp, som i sina led hyser alla slag av miljötalibaner, dvs personer som exv limmat fast sig i rusningstid på E4 vid infarten till Stockholm. Alltså kriminella som förväntas sitta i regeringen om det går som vänstern hoppas.

Sossarnas rädsla för SD är enorm. Därför tar man till vilka tjuvtrick som helst. Dags att ta bort ordet demokrater från partinamnet och bara använda Socialisterna. Hursomhelst, vad gäller demokrati tycks man vara av samma skrot och korn som antagonisten SD.

Att jag hoppas på att sosseregeringen ska falla om söndag åtta dagar är redan väl känt. Men jag upprepar det gärna. Bilden ovan med ett förstört elsystem ger en blixtbild av S-partiets ställning. Man har kapat ledningarna och plockat ut säkringarna till nationen Sverige.

Torsten Sandström

Under sommaren har jag läst Fredrik Bööks fina bok om Verner von Heidenstam (1959). Böök berättar om det som brukar kallas Strindbergsfejden, ett skeende från 1910 fram till Strindbergs död 1912. Till det yttre ett anfall från dennes sida mot krigarkungen Karl den XII. I realiteten ett försök från Strindberg att krossa det kulturella etablissemang som Heidenstam företrädde, en rörelse för ett klassiskt människoideal – präglat av förfining och konservativ pietetstro – samt med udden mot den realistiska litteratursyn (naturalism) som bar Strindbergs signum.

Den senares sjukliga känsla av missnöje och förföljelse fick honom då att alliera sig med den allt starkare socialdemokratin. Följden blev en uppsjö av tidningsartiklar där han smädade sina motståndare. Resultatet blev också att Brantings socialdemokrater kom att ta parti för Strindberg.

För Heidenstam blev påhoppet från Strindbergs sida en anledning att omvärdera synen på Socialdemokratin som han dittills i grunden haft en nyfiken positiv inställning till. Han förstod nämligen partiets historiska mission. Att rörelsen nu tog Strindberg i famnen blev därför för mycket för Heidenstam.

I flera skrifter – bland annat ”Proletärfilosofins upplösning och fall” – vände sig Heidenstam mot S-partiet som han menade i Strindbergs efterföljd hyste ett barbariskt hat till det sköna och upphöjda samt till den andliga kulturen över huvud taget. Han menade att S-partiet tagit ställning för Strindberg senare skrifter, som enligt Heidenstam hade ett innehåll liknande en ”smutshink”. Strindbergs vulgära glåpord – och hans vidskepliga och magiska religiositet – blev på så vis enligt Heidenstam ett tecken på moraliskt och kulturellt förfall.

Jag skriver detta mot bakgrund av den valrörelse som just nu pågår i Sverige. Enligt min mening är det uppenbart att vi kan se något av det Heidenstam betecknade som proletärfilosofiens förfall. Efter åtta år av passivt regerande lanserar S-partiet en månad före valet 2022 plötsligt en rad förslag till reformer med innehåll man tidigare förnekat och till och med bespottat.

Trots att fyra kärnreaktorer lagts ned under senare år säger sig S-partiet vilja satsa på atomkraft. Med en kommunal skola i långvarig kris jagar partiet de privatskolor som föräldrar och ungdomar väljer. Vidare möter vi ett S-parti som utan blygsel försöker köpa röster via stora löften om bidrag från skattebetalarnas sida.

Heidenstam menade att vänstern bakom Strindberg har svikit nationen och att rättvisans vandringspokal därför glänser i andra händer, dvs de liberalkonservativas. Efter mer än hundra år är Heidenstams analys ännu giltig.

Torsten Sandström

Veckorna inför valet laddar sosseregeringen upp med nya massiva statbidrag. Det är S-partiets självförvållade energikris som hastigt måste skylas över innan folk går till valurnorna. Vi kan nämligen räkna med att nedlagda kärnkraftverk och höga skatter på drivmedel kan komma att fälla avgörandet om regeringens framtid under kommande tiodagarsperiod.

Regeringen talar nu om massiva bidrag till landets villaägare. Kanske i klassen omkring 90 miljarder! I stället för att ändra lagstiftningen så att skatter och moms sänks – alltså lägre pris på energin vid källan – så vill S-partiet i vanlig ordning betala ut bidrag till landets villaägare. Ett stort kollektiv som hittills i huvudsak röstat borgerligt ska nu köpas av socialdemokratin. I huvudet på S-partiet finns bara följande ord: kontroll av folket genom statsbidrag.

Deras dröm är att göra varenda svensk till bidragstagare! Först ska pengar in till statens kassa från vanliga svenskar och sedan ska alla få prydliga gåvor i form av statsbidrag. Tänk så utstuderat! Rena röstköpet.

När jag var ung talade dåvarande Moderaterna – alltså Högerpartiet – om ”understödstagarandan”. Det vill säga att människor skulle lockas att lita på statens bidrag och inte på sig själv. En ny typ av människa skulle odlas fram – en lydig och partitrogen svensk Homo sapiens. Tyvärr lever denna våta dröm ännu kvar inom S-partiet. Nu ska en kris som partiet själv delvis framkallat bli starten för en massiv gåvopolitik under kommande vinter med skyhöga priser på allt.

Och dressyren av svenska folket ska ske genom gåvor – inte genom sänkta prislappar på basvarorna! Fy sjutton säger jag.

Torsten Sandström

Medierna berättar idag att den tidigare ledaren för Folkpartiet Bengt Westerberg har bestämt sig för att rösta på Centerpartiet i kommande riksdagsval. Jahaja!

I min värld blir hans besked enbart en bekräftelse på att Centerpartiet bör sänkas i höstens val. Vet Bästerberg, som själv gärna talar om vad han uträttat för svensk välfärd, har som bekant tillskansat sig en miljonlön från Röda Korset efter att ha fått alla pensionsförmåner som riksdagsman och minister. Så ideell är han! Westerberg saknar trovärdighet i politiska frågor. Att han röstar på Centern är helt logiskt.

Till saken hör att han varit ansvarig för en av Sveriges mest kostsamma politiska lagstiftning, nämligen reglerna om assistansersättning. Han har lanserat tanken att sådana ersättning ska betalas utan tak. Själva idén om gränslösa bidrag har uppenbarligen smittat av sig. Kriminaliteten och fusket med assistansersättningar har blivit epidemisk. Det ska vi hålla Westerberg ansvarig för.

Vill du få ett ansikte till den politiska klassen, så tänk på Bengt Westerberg.

Torsten Sandström

Det ser darrigt ut för en borgerlig seger i valet om tio dagar. Trots lysande förutsättningar genom den svagaste S-regeringen i mannaminne samt rader av grov misskötsel av landet från dess sida. Sossarnas synder syns i form av självförvållat rekordhöga priser på el och drivmedel (via nedläggning av fyra kärnkraftverk och höjda skatter), dödligt våld i förorterna samt mångårig senfärdighet med NATO-ansökan. Om inte oppositionen kan vinna ett val med dessa trumfkort på hand måste högern tänka om. Och även om man lyckas vinna höstens val är nytänkande nödvändigt.

Och vad är i så fall förklaringen till att sossarna prenumererar på regeringsmakten? Här är mitt svar.

1. Den svenska modell som S-partiet byggt under nästan hundra år ger partiet ett juridiskt företräde, som är en viktig hävstång för evig makt vid allmänna val. S-partiet har kontroll över två centrala marknader – bostäder och arbete – som partiets satellitorganisationer hanterar (på så vis att dysfunktionerna döljs). S-partiet har också genom lagstiftning skapat ett medialt klimat som ger dem inflytande och många röster i alla val. Jag tänker på SR/SVT och det statliga stödet till pressen. Mediernas vänsterröstande journalister är nämligen sossarnas starkaste kort i valtider.
2. Dessutom finns det lagstiftning som direkt främjar vänsterns inflytande över Riksdagen. Jag menar statliga bidrag till existerande partier – i stället för pengar från medlemmarna i dem – bidrar till politisk status quo. Vidare är själva valsystemet i Regeringsformen och Vallagen byggt för att den politiska klassen ska sitta tryggare kvar. Inslagen av direkt demokrati är otillräckliga. En övergång från proportionella val till majoritetsval (i olika valkretsar) vore av godo på så vis att väljarna tvingas ta ställning till kandidaternas personliga kvaliteter, dvs utbildning och erfarenhet (och inte bara partiernas ofta tomma ord och långa anonyma valsedlar). Hjalmar Branting förespråkade en gång i tiden detta, men kördes då över av högern som önskad få in så många som möjligt av sina gamla ledamöter i Riksdagen. Det finns även andra direktdemokratiska verktyg som bör utnyttjas efter en lagändring. Särskilt vurmar jag för den schweiziska modellen som låter en stor grupp medborgare genom folkomröstning stoppa ett lagförslag.

Jag menar att den svenska modell, som i huvudsak byggts av socialdemokratin under många år, ovillkorligen måste slopas. Den skapar inte en fullgod svensk demokrati, utan bara en representativ hybrid som riggats för att den bestående makten ska segra och styra landet (och försöka hålla uppstickare utanför riksdagen).

Om oppositionen lyckas bilda regering efter höstens val måste den ovillkorligen ta itu med att montera ned den svenska modell som alltför länge gynnat S-partiet. För de reformer jag önskar krävs tuffa tag – ty vänstern kommer sannerligen inte att ge sig frivilligt. Knappast heller några mindre partier som riskerar att förlora representation (vid majoritetsval). Men om Sverige ska bli en modern och levande demokrati krävs det hårt arbete och mod. Åtminstone några delar av min önskelista borde kunna realiseras, särskilt punkt 1.

Min skräck avser Moderaternas rädsla för en tuff politiska kamp mot socialdemokraterna. M tycks nämligen i grunden ha accepterat S-partiet Svenska modell enligt punkterna 1-2 ovan. Med den inställningen från oppositionens sida är risken stor att sossarna bli kvar för evigt, med hjälp av partiets system för köp av röster via statsbidrag. Ett system som vänsterns medier normalt gillar.

Torsten Sandström

Såväl statsminister Andersson som centerns partiledare Annie Lööf gör en jättestor affär av SD:s ansvar för en påstådd förberedelse att mörda den senare. Någon som helst grund för att utkräva ansvar av SD – för en manlig vettvillings påhittade ord eller syner – saknas helt. Hans eventuella galenskap måste skiljas från SD:s befogat fräna kritik av Lööf. Hon har ju själv kastat lass med skit på SD.

Däremot är aktionen från S och C politisk och en del i en mångårig strategi att smutskasta SD, i syfte att hålla partiet utanför det politiska finrummet. Det har man ju delvis lyckats med. Mot den bakgrunden är åklagarens avslöjande mitt i pågående valrörelse en skänk till S och C, som får ytterligare bränsle på den brasa som ska bränna häxorna från SD.

Jag är ingen vän av SD. Partiets ledamöter och dess relation till Putin lämnar mycket övrigt att önska (vilket för övrigt även Bondeförbundets historia gör). Men ändå måste jag ta avstånd till den mångåriga häxjakt som nu kulminerar veckorna före ett val. Då S och C inte lyckas slå tillbaka kritiken från SD om att Sverige misskötts under decennier så försöker Magdalena Andersson och Annie Lööf skrämma upp svenska folket med lösa påståenden om förberedelse till mord. Det är ursvagt!

Den gamla tesen gäller med andra ord: Om argumenten tryter så höj rösten.

Torsten Sandström

Förr sade folk: ”ära vare Gud i höjden”. Det hade man inte mycket för. Nu säger elitens män och kvinnor att allt ”ska vara hållbart”. Precis som det finns krafter i samhället som strävar efter ohållbarhet. Vi ställs med andra ord inför makthavares närmast politiska åsikter. Ett fånigt skådespel där oklara ordlekar ska styra politiken.

Jag menar därför att hållbarhetens mantra faktisk är ohållbart. Ordet hållbar har blivit som ett ”amen i kyrkan”. Det vill säga något diffust men förmodligen positivt. Att ordet återkommer på tusentals valaffischer landet runt är därför enkelt att förstå. Inget löfte ges således – bara en önskan om att allt ska bli okej. Det vill säga affischernas vanliga budskap.

Men i vissa partiers munnar blir ordet hållbar särskilt farligt. Jag tänker på Miljö- och Vänsterpartierna. Ty dessa partier har storskaliga ambitioner om att i grunden förändra Sverige med hjälp av exv hållbarheten som slagträ. Dessa partier hyllar nämligen politiska ideal som, om de skulle realiseras, innebär att den nuvarande svenska civilisationen går under. Båda partierna vill nämligen rasera den fria marknadens samhälle och ersätta det med ett planekonomiskt system. En av staten kontrollerad ekonomi och miljö är nämligen deras ideal, även om de inte vågar säga det rent ut under den pågående valrörelsen.

För Vänsterpartiet är det ett gammalt ideal med rötter i kommunismen, som numera dolts bakom mer frihetliga ridåer (frånsett ungdomsförbundet förstås). Trots sovjetsamhällets kollaps – och Putins diktatur – så tror V att man ska kunna skapa ett eget nytt samhälle socialistiskt samhälle, som i propagandan utmålas som ett underverk.

Minst lika farliga är Miljöpartiets troende skara, som jag menar måste kunna jämställas med en rörelse bland talibaner. Ifall deras blinda tro ska realiseras kommer det svenska industrisamhället att gå under. Partiet tror att svenska näringslivet ska kunna försörjas med elektricitet från vindsnurror och bakelitstavar som gnids med kattskinn (förlåt syntetiska fibrer, förlåt torrt gräs). Elbrist, företagsnedläggningar och arbetslöshet blir följden. Till bilden av Mp – och V-partiet – hör att de redan vill att människor ska arbeta mycket mindre. Deras ideal är att A stickar strumpor åt B, som odlar morötter åt C, som bakar bröd åt A osv, osv. Medan Bolund och Stenevi tuggar sina teser förväntas nationen går runt på att alla byter hemlagade ting med varandra. Det blir ett på alla vis kyligt samhälle mitt i uppvärmningens klimat, vilket antagligen ska ses som meningen.

Nu över till det viktigaste. Båda partiernas politiska tankar är som sagt samhällsfarliga. Det tragiska i dagens berättelse är att dessa två partiers stöd är en förutsättning för fortsatt socialdemokratisk regeringsmakt! Vi har redan under åtta år fått en försmak om vad som komma skall. Om var och en av läsarna av min blogg värvar fem personer – som lovar att låta bli att rösta på S, V, Mp eller C – och löftesgivarna i sin tur går på i samma anda kommer Sverige att bli ett bättre land. Åtminstone slipper vi dagens skräckkabinett.

Så därför är min uppmaning att rösta bort alla dessa fyra partier från makten över Sverige sannerligen en god gärning.

Torsten Sandström

Ett mycket stort och viktigt samhällsproblem har mörkats under pågående valrörelse. Gällande lagstiftning om finansiering av politiska partier har kringgåtts av majoriteten av riksdagens partier. Enbart V, Mp och C tycks har följt lagens regler och vägrat vara med på upplägg som baserats på pengar från bulvaner av olika slag.

Det vi ser är en en eländig brist på respekt för lagens ord från politiker som borde veta bättre. Personer som med näbbar och klor borde kämpa för rättsstaten har visat sig korrumperade. Vi ser alltså hur den politiska klassen än en gång tar för sig. Det går så länge som det går, tycks tanken ha varit.

Ursprungligen var det partiernas medlemmar som genom avgifter finansierade de politiska partierna. Men antalet medlemmar har sedan 1960-talet kraftigt minskats med nära nog 9/10 fram till 2020! Därför inleddes 1966 nuvarande period med statliga partistöd. Skattebetalarna tvingas alltså finansiera de politiska partier, som genom grundlagens regler stänger ute minoritetsorganisationer från politiskt inflytande.

Partierna egoism är alltså lika stor som den politiska klassens ambitioner. Att partierna inte vill tala om saken är klart. Men alla elitära samhällsklasser måste ändå begrunda det historiska faktum som visar att deras framtid normalt är utmätt. Deras rykte är redan anfrätt.

Torsten Sandström

Valrörelsen visar allt tydligare på Moderaternas svårigheter. Partiet når inte ut till den yngre generationen helt enkelt. Man kan inte tala politik på ett effektivt sett med folket. Människor retar sig på köer i vården, höga skatter, påträngande byråkrater, bostadsbrist, höga energipriser vid pumpen och elkontakten (och inte kompensation genom bidrag i efterhand), en skenande inflation, dödligt våld på stan, SIDA-pengar till förtryckarnationer osv. Visst talar M-politiker om detta. Men knappast pang på rödbetan så att folk lyssnar och tror att M kommer att reformera Sverige .

Varför har det blivit så? Den viktigaste orsaken tror jag är att M-partiets ses som en högborg för bättre förmedlade yrkespolitiker. Vem vill lyssna på dessa? Särskilt som de välbärgade talar på politikernas eget halvbyråkratiska fikonspråk. Det är särskilt tydligt när man hör Ulf Kristersson och partisekreteraren Gunnar Strömmer. Många ord, men vad snackar de egentligen om att de ska ändra?

När dessa personer uttalar sig projiceras bilden av personer som levt alltför länge i det politisk livet eller annars ett gott liv. De talar som om de vore officiella representanter för kungariket Sverige och inte heta och driftiga politiker för ett nytt Sverige utan socialdemokratin.

Nyanser och fakta i all ära. Men i en valrörelse där konkurrenterna slänger käft och använder tjuvknep framstår den gråblåa yrkespolitikern som en komisk person från förr. Och om man till råga på allt representerar ett parti som har – i och för sig goda – konservativa idéinslag blir det föga lockande för nya unga väljare. Till saken hör att alla konkurrerande partiledare visar upp ett effektivare språk och en vilja att slåss för sina idéer. Kristersson och Strömmer framstår inte som några som tränger sig på med bra tankar. De blir sinnebilden av män som som vill förvalta ett kungarike, som sagt. Det konservativa idealet tar över formen för samtalet med publiken. De framstår som karikatyrer på en äldre generation av politiker.

Jag som skriver detta menar att det definitivt är möjligt att kombinera en konservativ grundsyn med en mer populistiskt framtoning. Men om man har rädsla för att säga något som inte är hundra procent passande blir framförandet av ett effektivt budskap till en ung publik knappast möjligt. Det krävs nämligen det (i och för sig diffusa) som brukar kallas jävlar anamma.

På så vis framtonar många moderata politiker främst som företrädare för en politisk klass. Och det är ingen vägvinnande lösning i konkurrens med politiker som är mindre nogräknade och mer sluga.

Torsten Sandström

Svenska företag hukar inför statsmakten. Det tycks som man är rädd för att socialdemokratin ska straffa näringsidkare som är kritiska genom ännu fler krånglig regler och ekonomiska pålagor ifall man knystar. Eller så är man skraj för att vänsterväljare ska sluta köpa varor och tjänster eller upphöra att var aktieägare. Men något positivt är att företag i södra Sverige inlett något som bör växa till ett energiuppror mot den sittande regeringen.

Som bekant står Sverige just nu inför en energikris. Den är större än den som Putin vållat i och med att S-regeringen lagt ned fyra fungerande kärnkraftverk under de senaste fem åren. Denna skadliga politik måste klandras så att försumliga sossepolitiker inte än en gång kan bilda regering efter höstens val. Frän kritik av socialdemokratin på flera punkter är således nödvändig och en god gärning i näringslivets perspektiv. Även det brutala våldet och rättsstatens upplösning måste kritiseras. Dessutom måste den svällande svenska byråkratin nagelfaras.

Så kom loss med annonser i tidningar och flygblad till den egna personalen. Företagen måste varna svenska folket att rösta på det rödgröna! De företagsanställda riskerar ju att förlora jobb! Att tala om sanningen avseende S-partiets olyckliga beslut tillsammans med Mp är knappast ens en politisk handling. Att nationens medborgare och företag tvingas betala sossepriser på högbeskattad el och drivmedel är ju bara en beskrivning av verkligheten i Sverige.

Torsten Sandström

Olle Lönneaus åstadkommer idag en rubrik i Sydsvenskan som bör gå till historien. Inte på grund av ordens kvalitet, utan på grund av att rubriken är så populistiskt infam. Så här heter det i tidningen:

Olle Lönnaeus: Därför får SD skulden för mordplanen

mot Annie Lööf

Påståendet är ju inte klokt, särskilt mitt under en brinnande valrörelse. Att knivmördaren ifråga, han som dödat en psykiater, har allvarliga psykiska problem är fullt klart. Men han har inte något samröre med SD. Något angrepp mot Lööf har dessutom inte skett. Knivmannen har bara inför polisen nämnt att Lööf varit ett mål. Men ändå stämpar Sydsvenskan kavat personerna bakom SD närmast som medverkande till en förberedelse till mord.

I Sydsvenskans försök att rädda den socialdemokratiska regeringen saknas det uppenbarligen gränser för vilka politiska metoder som tillgrips. Att lättvindigt lägga ansvaret för en utsaga om ett tänkt knivdåd på ett politiskt parti måste vara ett lågvattenmärke inom politiken.

Skam över den journalist som hållit i pennan!

Torsten Sandström

Enligt Sydsvenskan säger S-partiets ledare Magdalena Andersson följande:

”Jag vill inte leva i en värld där bara Ryssland har kärnvapen”

Efter alla kursomläggningar som sossarna gör fem i tolv före valnatten verkan hon fullständigt snurrig i bollen.

För det första har ju sossarna under massor av år drivit en politik mot kärnvapen. Genom idén om att vapen ska avtals bort har de trott sig finna vägen till fred och lycka. Detta har S-partiet sysslat med sedan länge. Man har glömt Hitlers krig och även vad Putin sysslat med sedan 2014. Denna politik har Andersson stött i minst tio år. Plötsligt – på en dag – har hon svängt till att förespråka NATO. Detta i och med att hon inte vill få NATO-frågan i valet. Fem i tolv före valet väljer man alltså oppositionens gamla politik! Och säger sig vara stolt över detta – som ju är ett tecken på mångårigt feltänkt.

För det andra har väl aldrig problemet varit att ”bara Ryssland har kärnvapen”. Grunden för NATO är ju sedan sjuttio år en”terrorbalans” som baseras på atombomber. Tanken är hemsk, men ändå säkert mycket bättre än vänsterns hopp om att avtala bort kärnvapen i en värld där diktatorer fullständigt struntar i ord på papper.

Därför snurrar Andersson hela tiden till det. I stället för att säga rakt ut att kärnvapen tyvärr kan vara ett bra skydd för Sverige, så säger hon det korkade som citerats ovan.

Min slutsats är att det är dags för sossarnas parti att stiga åt sidan och utanför regeringsmakten fundera över framtiden. Låt oss pröva en annan regering , för sjutton!

Torsten Sandström

Polens premiärminister Mateusz Morawiecki skriver den 24/8 ett brev till Europa. Det publiceras i SvD den 24/8 och är enligt min mening ytterst läsvärt, trots berättigad kritik mot Polen för interna demokratiska problem.

Han skriver att EU formellt sett är en demokrati, men att makten ligger hos de starkaste. Valet av mer överstatlighet är fel väg framåt för EU. Ifall EU låtit Tyskland bestämma färdväg hade det visat sig vara högst problematiskt i och med nationens val av rysk energipolitik och svaga stöd till Ukraina.

Hans poäng är federalismen – dvs överstatligheten – är en börda för EU, som gör samverkan svagare och inte starkare. Friheten är det bästa vapnet mot rysk imperialism.

Läs gärna Morawieckis brev:

https://www.svd.se/a/AL43Kj/polens-premiarminister-fel-att-overge-sann-demokrati-inom-eu

Statsminister Morawieckis slutkläm är värd att citera:

Problemet är emellertid inte att vi går för sakta framåt med integreringen (av EU, min anm.) eller att vi snabbt borde påskynda den processen. Problemet är att den här vägen per se är felaktig. Istället för att ta två steg framåt är det ibland bra att ta ett steg bakåt och betrakta en fråga på avstånd. Perspektivet att återvända till de grundläggande principerna för Europeiska unionen framstår som det bästa.

Torsten Sandström

En synnerligen viktig fråga har plågat den svenska nationen under de senaste åtta åren. Det märkliga är att frågan inte står högst upp i debatten inför valet nästa månad. Det är närmast knäpptyst om att sossar för att erövra regeringsmakten gett Mp – Sveriges miljötalibaner – en oproportionerligt stor politisk makt.

På Mp:s begäran har fyra fungerande kärnkraftverk lagt ned, med de mycket stora problem vi idag ser i den svenska elförsörjningen. Folk och företag har stora problem. Vidare har Mp tvingat igenom höjda skatter på drivmedel, vilket alla lider av då de tankar på macken. Dessutom har sossar och talibaner sett till att horder av byråkrater tillåts förfölja markägare, jordbrukare och skogsägare med hiskeliga naturkrav som grundats på en Miljöbalk som är halare än en ål. Följden har blivit en stor rättsosäkerhet för många – särskilt inom skogsnäringen – och att landets jägare av många oskyldigt ses som fiender till miljörörelsen.

I valet nästa månad måste därför sossar och miljötalibaner röstas bort! Närmast ett decennium har förlorats i svensk politik. För detta bär också L och framför allt Centerpartiet ett tungt ansvar, via de bedrövliga överenskommelserna om DÖ och JÖKEN. Därför måste också dessa partier bestraffas.

Du som läser detta har ett ansvar för att rösta bort S, C och L! Sprid mitt budskap bästa du kan. Sätt upp lappar på jobbet! Snacka med kamrater! Övertyga din hustru eller man att inte rösta på Annie Lööfs svikare! Du kan göra mycket mer än du tror via e-post och inlägg på internet.

Engagera dig för att äntligen få Sverige på en bättre köl! I slutändan blir du vinnare!

Torsten Sandström

I dagens SvD intervjuas justitierådet Mats Melin. Alltså den modiga man som lett den sk coronakommissionen. Han och kommissionen har djupt kritiserat sosseregeringens saktfärdighet och bla pekat på att regeringen har ett ansvar för en ökad dödlighet bland äldre i epidemins inledningsskede. Genom klantig hantering av sin egen splittrade byråkrati har ytterligare problem skapats för det svenska folket.

Mats Melin undrar blygsamt varför inte den bristfälliga hanteringen av coronaepidemin tagits upp i valrörelsen. Att en hög jurist vågar säga något sådant är ett tecken på oro. Men, som sagt, också ett bevis på Melins mod. Bravo!

Torsten Sandström

I riksdagen finns det två partier – C och L – som själva kallar sig liberaler. Då jag själv betecknar mig marknadsliberal undrar jag vad det är som kännetecknar dessa egendomliga liberaler. För mig är liberalism nämligen en tro på marknaden och fria företag, en tvekan inför en stark stat, en vilja att hålla skatterna låga och framför allt att låta människor bestämma över sina liv (och undvika lagstiftning om allt mellan himmel och jord). I detta ligger en strävan efter förutsebarhet och rationella beslutsfattande.

Enligt min mening måste Centerpartiet direkt diskvalificeras från de liberalas krets. Förvisso talar C mycket om företagsamhet, men tycks i praktiken främst avse ägandet av jord- och skogsbruk. Viktigare är att C i sin praktik under åtta års tid i praktiken har spelat samman med socialdemokraterna, som för en politik som definitivt inte är liberal, utan har tydliga ambitioner om statlig intervention, korporativa beslut och höga skatter (för röstköp). Vidare är C – liksom vänstern – mot kärnkraft. Att C-partiet dessutom under påhejande från Lööf flörtat med månggifte och i sina led av politiker har en påtaglig hög frekvens av män som gillar barnporr förstärker bilden av ett parti som i sin tankeoreda står utanför den traditionella banan för liberaler.

Johan Pehrssons liberaler har däremot en ståtlig historisk bakgrund som pådrivande kraft och en av huvudmännen bakom den första svenska demokratin. Men sedan många år tillbaka har partiet hamnat under press från socialdemokratins bygge av kollektivens Sverige. Detta har inneburit en omfattande splittring inom L-partiet avseende synen på individens frihet. En stark och högröstad falang inom L-partiet har fångats av socialdemokratins locktoner om välfärd genom statsbidrag till alla. På så vis har skatter höjts och företagen plågats av S-partiets lagstiftning om arbetsmarknad och hyra. L-partiet har genom denna falang kommit att framstå som mini-sossar. Partiets närmast totala underkastelse inför EU medför att partiet framstår som motståndare till frihet för nationen Sverige.

Pehrssons korta tid som partiledare har förvisso inneburit ett kort uppsving i liberal riktning. Tydliga och rappa ord om kärnkraft, skatter, kriminallagstiftning mm har gett partiet en pragmatisk luft under vingarna. Framför allt har Pehrsson tagit ställning för bred sakpolitik i samverkan med SD. Men så fort opinionssiffrorna för L stegrats över 4%-spärren har falangen av sossevurmare fått nytt liv. De ser framför sig en fortsatt tid med vänsterliberal politik i stil med DÖ och JÖKEN. Det är synnerligen illavarslande. Som helhet kan därför knappast inte heller L-partiet kvalificera sig för etiketten liberal.

Därför blir röster på såväl C som L synnerligen riskfyllda. Till det yttre uppfyller partiernas program några – men absolut inte alla – krav som traditionellt brukar ställas på ett liberalt parti. Men båda partierna, särskilt C, har breda grupper av liberaler långt ute på vänsterkanten. Det rör sig om politiker som inte kan tänkas att kompromissa brett. Risken blir därför att rader av principryttare liksom under DÖ och JÖKEN kommer att blockera ett förnuftigt borgerligt samarbete och alltså än ge socialdemokratin trumf på hand i höstens val. Den nya tidens sk liberalsim är alltså en variant av sossarnas politiska program.

Torsten Sandström

Jag läser noga när professorn i metereologi Lennart Bengtsson skriver något. Hans förnämliga bok Vad händer med klimatet? (2022) bör alla ta del av! Så här skriver han under Ingemar Nordins inlägg om Värmeböljor på dagens Klimatupplysningen.se

Man förväntar sig att landets press och statskontrollerade medier ständigt skulle fråga Lennart Bengtsson till råds. han borde sitta i studiosofforna varje kväll (om han orkat). Men det sker inte. Varför? Jo, han uttrycker budskap som inte är politiskt korrekta i en svensk nation under hårt centraliserat politiskt åsiktstryck.

Torsten Sandström

I början av augusti lade den gamle moderaten Mats Svegfors fram ett nytt förslag till presstöd, numera kallat mediestöd. Han vill att skattebetalarna även i fortsättningen årligen ska ska ge ett drygt miljardstöd till framför allt svensk press. Svegfors rullar med andra ord i huvudsak på i gamla hjulspår. Och tystnaden om förslaget är stor, förutom god kritik från Timbro i DN den 3/8 2022. https://etidning.dn.se/p/dagens-nyheter/2022-08-03/a/svegfors-forslag-gynnar-bara-de-etablerade-mediebolagen/2357/559879/29889833

På många håll utomlands anses statligt stöd till medierna som demokratiskt omöjligt. Men inte i Sverige. Här vill i stället staten hålla vissa medier under armarna trots att den tredje statsmaktens uppgift är att kritisera politikernas maktutövning. Under en slöja av fina ord om behovet av journalistik gör i stället staten strategiska medier beroende av bidrag från skattebetalarna. Du och jag ska alltså tvingas att betala pengar till medier vi inte tror på.

Givetvis har frågan en koppling till den politiska klassen. Genom att göra strategiska medier beroende av bidrag får den politiska klassen en indirekt kontroll över den press som ska kritisera politikerna yrkesutövning. Enligt liknande mönster har staten redan ekonomisk kontroll över SR och SVT. Därför är Sverige på väg mot ett system där en kritisk tredje statsmakt tynar bort. Den politiska klassen sitter allt säkrare i sadeln.

Att välja Svegfors till utredare är alltså en smart åtgärd i den politiska klassens smak. Hela hans liv är präglat av tjänster åt den politiska klassen – inte minst avseende SR och SvD. Och såväl sossar som oppositionen har på så vis förtroende för att han fattar politiskt korrekta beslut. Svegfors är en typisk samhällsbevarande av trist konservativt snitt.

SvD är som bekant stor mottagare av statsstöd (40 miljoner årligen i Schibstedts ficka). Att tidningen är beroende av stödets syns var dag. Vänsterns debattörer får ett lika stort utrymme i tidningens spalter som motsidans, tror att tidningen kallar sig ”oberoende moderat”. Beteckningen avser dock enbart ledarsidan. I övrigt är det nämligen vänsterns journalister som i huvudsak bestämmer SvD:s innehåll på ett vis som måste glädja en sosse.

Enligt min mening måste stödet till svenska medier upphöra. Åsiktsfriheten kräver att politiska idéer måste tävla med varandra av egen kraft. Landets politiker ska hålla fingrarna borta från medierna! Främsta vinnare på ett stöd är vänsterns journalister på gemmelmedierna, som ges statsbidrag för att trumpetera ut sina personliga åsikter. Låt i stället nationens medier tävla på sina egna meriter och tro inte på snacket om behov av lokal politisk bevakning. Skattebetalarnas pengar ska inte används för stöd till press, radio och teve. Det är i grunden odemokratiskt.

Torsten Sandström

Som bekant är den svenska dubbelmoralen skriande i synen på prostitution. I stället för att som vanligt är i utlandet antingen kriminalisera såväl köpare som säljare eller släppa prostitutionen fri så har Sverige med utmanade stolthet valt att enbart straffbelägga köparen, dvs normalt mannen. Kännetecknande för den svenska enögdheten är ett uttalade av en kvinnlig utredare från BRÅ som häromdagen på SR P1 utfärdar följande varning rörande kritik mot en ung tjejer som säljer sex: vi får ”inte skambelägga flickan!”

Detta tydliga politiska val skapar stora problem jämfört med ett ömsesidig förbud mot såväl köpare som säljare. Det främsta problemet är att säljaren, alltså kvinnan, så att säga kommer att verka under radarn. Hennes utmanande utbud av sextjänster är ju lagliga. I och med att hennes verksamhet är grön kan polisen inte med full aktivitet jaga efter brottslingar. Den som lockar till köp av sex – och faktiskt medverkar till prostitution – får så att säga samhällets stöd och engagemang. Dessutom främjar lagligt säljande av sex invandring (trafficking) samt att unga tjejer och barn dras till intima möten med män under sockrade förhållanden (sugardating). Sammantaget medför alltså den svenska dubbelmoralen stora problem. Polisens resurser slösas bort. Jag påstår att rättsläget till och med ökar sexhandeln i Sverige.

I en Rapport 2022:4, ”Utnyttjande av barn genom köp av sexuell handling” lyfter BRÅ kortfattat fram sugardating på samma enögda svenska vis. I sammanfattningen skriver Brå:

Utnyttjande av barn genom köp av sexuell handling är ett allvarligt brott och mörkertalet bedöms som stort. Brås bedömning är att polis och socialtjänst gemensamt behöver säkerställa att ett uppsökande arbete kommer till stånd.

Visst är sexköp ett brott enligt gällande rätt. Och till följd av den svenska dogmen om kvinnans straffrihet blir brottet förstås större ju yngre säljaren av sex är. Men BRÅ trampar bara vidare i feminismens spår vad gäller sugardating. I rapporten föreslås följaktligen att våldtäktslagstiftningen måste prövas mot sugardaddies som lockat till sig unga tjejer.

Enligt min mening har således den svenska sexbrottssynen hamnat i en återvändsgränd där stora samhällsresurser förslösas och sexhandeln tycks öka (av samhällets uppmärksamhet att döma). Om rättvisa ska skipas och en minskning av sexköpen verkligen ske måste antingen säljaren, dvs kvinnan, dras in i förbudszonen eller så måste sexköp legaliseras, såsom i Tyskland. Jag känner stor osäkerhet inför detta val, men stannar för ett ömsesidigt förbud, i syfte att motverka trafficking och sugardating. I båda fallen innebär en kriminalisering en tydlig och allvarlig signal till kvinnan samt till polisen.

Det gäller alltså för lagstiftaren att skingra den feministiska dogmatiken kring sexhandel i syfte att finna ett säkrare fotfäste än dagens dubbelmoral avseende sexköp. I och med att mitt budskap närmast är belagt med tabu kommer det antagligen bara att leda till ilskna angrepp på en förstockad äldre man. Men ämnet är viktigt och ett typexempel på hur politisk ideologi kan löpa amok och medföra att en rättslig principfråga får en lösning som sannolikt försvårar ambitionen att begränsa sexhandeln. Vi ser än en gång hur en kontraproduktiv feminismen skapar allvarliga samhällsproblem.

Torsten Sandström

Magdalena Andersson säger att staten måste utreda vilka som äger privata svenska skolor. Det är dags att dra upp svensk skola ur marknadsträsket, säger hon. Hon menar att skolor inte ska ägas av utländska intressen.

Socialdemokratin populism är enorm. Utländska intressen – som i det globala samtalet är tabu att kritisera – jagar sossarna närhelst det passar deras kortsiktiga politik, dvs att vinna höstens val.

Vad gäller skolan verkar det vara högst angeläget att undersöka om privatägda skolor är bättre eller sämre än mängden kommunalt ägda. Men se det vågar sig inte sossarna på. Min spontana bild är de företagsdrivna skolorna genomsnittligt sett håller en högre utbildningsstandard än sina kommunala motsvarigheter. Annars skulle knappast söktrycket vara större till de förstnämnda. Och få rapporter kommer från elever eller lärare om oordning eller stök i de företagsledda skolorna.

Dessutom har jag av en vän blivit påmind om att omkring 1/5 av det svenska beståndet av vindkraftverk – som är nyttiga ifall det blåser – ägs av kinesiska intressen. Härom ska förstås inte någon utredning tillsättas. Ty även detta problem är tabu i sossarnas samtal. Vindkraftver är nämligen heliga – det är ju dessa som sossar och miljötalibaner tror ska rätta Sverige. I stället har den ensidiga satsningen på vind ställs till kaos i svensk energipolitik i och med att fyra fungerande kärnkraftverk sagt ned sedan 2017.

Sossarna talar gärna och och brett om högerpopulism. Men deras egen politik – som i valrörelsen är sprängfylld med med förslag till reformer (av problem som de själva skapat under senaste åtta åren) – är så populistisk att det skriar om det.

Torsten Sandström

Jerzy Sarnecki har ägnat en stor del att liv som kriminolog att backa upp vänsterns syn på brottslingar, dvs att de ska ses som offer för samhällets tillkortakommanden.

I dagens SvD säger han sig inte förstå varför en ung man mördat två personer på en galleria i Malmö häromdagen.

Han säger. ”Hur i hela världen kan det komma sig att en 15-årig pojke är villig att döda en människa och skada andra människor. Vad är det för mekanismer som finns bakom att pojken blivit så.” Sedan påstår han att det plötsligt handlar om något helt annat än polisiära insatser. Och avslutar med att denna typ av analyser och långsiktiga åtgärder fortfarande är mycket eftersatta.

Enligt min mening har haft decennier på sig att forska om våldets mekanismer. Det vill säga om vilka faktorer som vid sidan av sociala problem skapar våldsbrott. Han har haft tiotalet år på sig att fördjupa sig i invandrarklanernas våldskriminalitet, dvs hur vissa främmande kulturer systematiskt skapar en egen syn på vad som är rätt eller fel (hos en mindre del av gruppen invandrare) . Men inte har han forskat om det, utan ständigt sysslat med sina offerpredikningar. Det klanvåld som många kunniga påtalat har jag aldrig hört Sarnecki ens nämna. Likaså har han struntat i att kritisera straffmyndigheternas slapphet då det gäller att låsa in ungdomar (mördaren i Malmö var på flykt från en statlig institution).

Därför kan man faktiskt påstå att Sarnecki som S-regeringarnas mångåriga rådgivare – och boss inom BRÅ – bär ett tungt ansvar för det svenska våldseländet. Det är hög tid att lägga av Sarnecki!

Torsten Sandström

I dagens tidning ger DN plats för två S-ministrars försök att dölja det egna partiets allvarligt samhällsskadliga energipolitik. Man skriver i rubriken att ”kärnkraften blir viktig under lång tid framöver.”

Efter åtta års samregerande med Mp har sosseregeringen lagt ned fyra kärnreaktorer. Oskarshamns kärnkraftverk stängde två av tre reaktorer 2017 och vid Ringhals kärnkraftverk stängdes två av fyra reaktorer 2019 och 2020.

Det rör sig om en planerad och våldsam minskning i det svenska samhället sannerligen ”hållbara” energiproduktion. Nu skriver S-partiet motsatsen, dvs att kärnkraften blir viktig under lång tid framöver. Varför lade man i så fall ned 4 av 10 fungerande reaktorer under åren 2017-2020? Varför ska vi tro på sossarnas sluga ord nu?

Socialdemokraternas demagogi får således groteska proportioner. Och denna uppenbara dubbelmoral ger DN utrymme för i sina spalter.

Därför måste alla förnuftiga människor lyssna till min paroll om att rösta bort den regim som blivit en landsplåga!

Torsten Sandström

I tidigare bloggar har jag kritiserat landsplågan i SR som kort och gott heter Sommar i P1. Visst finns det emellanåt något gott i de berättelser som sprids. Men urvalet av pratade och den regi de får säger en hel del om hur SR:s politiskt korrekta journalister arbetar. Metoden är att indirekt – och delvis fördolt – sprida politisk propaganda om Sverige.

Till det yttre eftersträvas ett sken av att de ”korade” ska vara representativa för Sverige. Men det är bara nys. Den dolda agendan kan enkelt fastställas med penna, papper och miniräknare. När den lilla minoritet av landets företagare väljs ut kan man exv vara säker på att de avkönas så att det visar sig företräda åsikter som journalisterna gärna vill att ledare ska syssla med, såsom munkliv, välgörenhet, vanlighet, öppna famnen mot problematiska medarbetare osv. På så vis får publiken sällan en bild av näringslivets viktiga vardag och vilka svåra beslut som konkurrensen på marknaden kräver. På ett liknade vis kan fängelsekunder tillåtas breda ut sig så att lyssnarna bibringas tron att de agerar som mänsklighetens apostlar. Journalisternas vänsterbild presenteras således genom strategiskt utvalda pratare. Och en tillrättalagd bild av Sverige framträder.

Häromdagen hände det förstås igen. Nu skulle den svenska jägarkåren representeras av en man som var anställd på Jägarförbundet. Som före detta jägare lyssnade jag till och väntade mig en bild av jakten som renodlat folklig syssla. Men så hände det som brukar hända i PK-Sommar. Mannen ifråga sysslade med den politiskt korrekta uppgiften att jaga den invasiva arten mårdhundar. På så vis blev han förstås ett populärt inslag i det korrekta tänkandets Sverige.

Min undran blev varför inte min vän, företagsledaren och storjägaren Karl Hedin, tilläts prata om sitt liv. Han kan sannerligen berätta spännande saker om verklighetens Sverige. Karl Hedin är en mycket god berättare. Han kunde tala om hur det varit att åtalas för grovt jaktbrott enbart på grund av att han i böcker kritiserat den svenska politiken att importera vargar i marker som sedan länge inte skådat sådana farliga djur. Han kunde också tala om hur det varit att sitta i häkte en månads tid enbart för denna politiska misstanke. Och förtälja hur Västmanlands tingsrätt frikänt honom i en dom med (indirekt) svidande kritik av åklagaren i målet.

Men inte har SR valt Karl Hedin. Ty han platsar inte i vänsterjournalisternas förvridna samhällssyn. Karl Hedin kunde ju få folk att tro att Sverige inte fullt ut är ett rättssamhälle. Sådan viktig information är förstås tabu i det Sverige som skryter vitt och brett om det man kallar public service. Det platsar givetvis inte i PK-Sommar.

På så vis förklarar PK- Sommar programmets existens. Det tydliggör också hur vänsterns journalister sprider myter med hjälp av särskilt utvalda pratare.

Torsten Sandström

I valtider samlas den socialdemokratiska maffian. Att de kan kallas maffiosi beror på att de deltar i en sammansvärjning.

Kommunals rosaröda affisch har du antagligen sett i dagspressen. Visst är det fackliga krav i vården som reses. Men de är hårt vinklade. Och talar inte ett knyst om att socialdemokratin i många regioner länge varit vid makten och alltså bär ansvar för eländet. Inte heller att kraven ytterst går ut på höjda skatter.

Viktigare är att många medlemmar i Kommunal – som tvingas betala för annonsen – inte alls backar upp S-partiet i kommande val. Ändå måste man vara med och betala för annonsen! Typiskt för maffian är just att man har sina egna egoistiska lagar. Att sno andras pengar för egen nytta är tillhör alltså rutinen i maffiakretsar.

Därför har jag rättat Kommunals annons så att budskapet slår tillbaka mot maffians organisation. Förr försökte svenska fackföreningar agera seriöst (även om LO länge stött S-partiet med penningbidrag). Men nu är landets fackföreningar mest att uppfatta som politiska stödorganisationer för vänsterns politik.

Torsten Sandström

Centern har under åtta års tid visat sig synnerligen skadligt för den svenska demokratin och för vår nation. Jag menar att det främst sammanhänger med partiledaren Annie Lööf´´ s påfallande hybris. Partiet har bara två linjer. Dels att strunta i sakpolitik för att hata SD. Dels att marknadsföra Lööf som politikens Madonna.

När hon under åtta år struntat i regeringsmakten – förmodligen på grund av födseln av två barn (alltså ännu ett utslag av superegoism från en partiledares sida) – har hon äntligen genomskådats av svenska folket. Och partiet sjunker som en sten. Det är hoppingivande. Därför är det bra att C-partiet fortsätter att envist marknadsföra hennes person i alla sammanhang. C gräver sin egen grav, kan man säga.

Ovan syns ett av min många bidrag till att slå ut Centern.

Torsten Sandström

I valtider funderar man gärna över nationens stora politiska problem. För Sveriges del är de som bekant många och långvariga. Man kan säga att de sammanhänger med socialdemokratins hundraåriga byggnadsritning. Steg för steg har s-partiet via makt över regering och riksdag byggt en rättslig och kollektiv maktstruktur. Ett röster som blivit alltmer kontraproduktivt, men upprätthålls genom just den ideologi som sossarna impregnerat landet med.

Vi ser idag hur dysfunktionellt detta bygge blivit. Att det inte är hyresgäst- och fackföreningar som behövs för ett gott samhälle inser många svenskar som saknar bostad eller jobb. Ändå fortsätter socialdemokratin att veva sin slitna reklamfilm om ”Den svenska modellen”. Dag efter dag säger partiets ledare att Sverige är ett föredöme för andra nationer. Även oppositionen instämmer tyvärr ofta i jubelropen. Vafalls? Utomlands talas det däremot om ett omfattande och blodigt svenskt klanvåld. Och man förundras över att Sveriges skolor hamnat i strykklass vid OECD:s årliga mätningar. Ett närmast nedlagt försvar väcker löje. Våra grannar skrattar skadeglatt åt alla svenska politiska skrytmånsar.

Den som funderar vidare inser varför socialdemokratin ständigt slår sig för bröstet. Genom talet om Den svenska modellen vill S-regeringar förstås ge ett ske av att s-partiet lyckats. Man försöker med andra ord dölja sina misslyckanden och inbilla nationens väljare att man är ett vinnande lag. Genom en storstilad biståndspolitik vill socialdemokratin – såväl internationellt som på hemmaplan – sprida bilden av en framgångsrik svensk nation.

Det intressanta är som sagt att den borgerliga oppositionen hukar och inte vågar höja rösten. Även från Moderater, Kristdemokrater och Liberaler hörs ord om att Sverige är en humanitär stormakt. Förvisso pekar många på att SIDA-pengar förslösas och göder förtryckarregimer. Men ingen inom oppositionen säger sanningen rakt ut: kungen är naken – Sverige är inget föredöme.

Det är denna typ av kulturrevolution som jag är ute efter i denna text. Om socialdemokratins motståndare inte skjuter sönder partiets ideologiska planritning av Sverige som ”Lyckans land” kommer vi under en lång framtid tvingas se regeringar där S-partiet styr med hjälp av än den ena och än den andra politiska spillran. Och detta har redan kostat Sverige stora pengar, i stil med exv två nyligen nedlagda fungerande kärnkraftverk.

I min önskan om kulturrevolution ligger också ett rop på att den kollektiva och korporativa svenska styresformen bör ersättas med förnuftiga reformer mot vidgad demokratiskt inflytande för individerna. Jag menar att avtalsfriheten måste kunna vidgas på såväl bostads- som hyresmarknaden – en idé som nationalekonomen Lars Jonung nyligen vältalig pläderat för i SvD. Reformer bör även avse reglerna om valet att ledamöter till riksdagen och enskildas möjlighet att sluta sig samman för att genom folkomröstning slopa lagförslag. Majoritetsval i enmansvalkretsar – som Hjalmar Branting en gång i tiden förespråkat – borde vara målet.

Svenska politiker måste framför allt sluta skryta! Jag förstår givetvis att det kan vara lockande. Men skryt är som framgått inte vägen till nationell framgång. Genom ödmjukhet och förnuft byggs ett bättre och effektivare samhälle. Detta krävs för att en överbyråkratiserad offentlig vårdapparat ska komma på rätt köl. Och om den svenska skolan ska komma på benen igen måste vänsters pedagoger sparkas. Det är största oförnuft att inte styra upp politikområden som länge drabbats av allvarliga problem. Skryt är fördärvligt och tecken på dumhet.

Slutligen måste den svenska rättsstaten värnas efter åratal av socialdemokratisk mismanagement. Den enskilde medborgarens skydd bör stärkas. Sverige måste omedelbart införa det tjänsteansvar som Olof Palme slopade för omkring femtio år sedan. I socialdemokratins vackra samhällsmodell passade regler om tufft ansvar förstås inte. Men i framtidens goda samhälle är det en nödvändighet.

Torsten Sandström

Det är intressant att se hur partierna agerar i valrörelsen avseende medborgarnas ilska över höjda el och bränslepriser. Ilskan är befogad i och med att S-regeringen har lagt ned kärnkraftverk och sett till att höja skatter och avgifter på flera energikällor.

Vi ser hur den borgerliga oppositionen normalt söker lösningar närmast roten till det onda för boende och bilägare. Det vill säga man försöker finna legala former som direkt minskar dina och mina kostnader i räkningen från elbolaget eller bränslepumpen. Alltså gäller det raka rör utan konstiga omvägar.

Socialdemokratin väljer däremot konsekvent bidragsformen. Efter att du själv köpt dyrbar energi ska du av staten få ett mindre bidrag. På så vis framstår sossarna som givare av goda gåvor. Deras starka stat visar sig välvillig. Och så blir det enklare att återgå till det S-partiets ser som normalläget, dvs höga priser på el och drivmedel genom moms och energiskatter.

Det är således inte någon slump att sossarna väljer bidragsvägen. Orsaken är S-partiets gamla ambition att kontrollera medborgarna via antingen skatter eller bidrag. Liksom en cirkusdirektör vill Magdalena Andersson domptera det svenska folket. En nation av omyndiga är enklast att hantera. Om folket får vänja sig vid låga skatter och avgifter kan det få för sig att vanliga människor ska bestämma i Sverige. I så fall är det slut med S-partiets hegemoni.

Torsten Sandström

Slapphäntheten breder ut sig inom det svenska rättsväsendet vad avser hanteringen av våldsbrott. Det är ingen nyhet eller överraskning. Utan beroende på ett mångårig fokus på att finns ursäkter hos gärningsmannen. Detta vänsterns speciella syssla. I debatten framställs brottslingen ofta som ett offer för sin sociala bakgrund. Därför tycks det synd om honom. Och på så vis kommer rättsväsendet – med stöd av Brottsbalkens regler – ständigt att sträva efter mildast tänkbara påföljd.

Mina tankar om detta föddes då jag hörde åklagaren som leder förundersökningen av det brott då en ung kvinnan blivit skjuten i magen under en spårvagnsresa i Göteborg. Efter att polisen fått tag på mannen, som som av berättelsen att döma rör sig i kretsar av utanförskap, ser jag på teve en lättad åklagare säga att det rör sig om en ”olyckshändelse”. Skottet tycks med andra ord ha gått av genom våda.

I ett land med rigorösa regler om innehav av kniv på staden – för att inte tala om illegala vapen – måste jag säga att åklagarens ord och framtoning blir ännu ett bevis på att den svenska kriminalrätten inte är medborgarnas bästa vän. Vem skjutton har ett skjutvapen med sig på en spårvagn så att ett skott kan avlossas genom ett misstag (en olyckshändelse)? Personen ifråga måste ju ha största anledning att förstå att fingrandet på ett vapen i en spårvagn riskerar att få ödesdigra konsekvenser.

Kan det vara så att mannens närhet till ett samhällsnyttigt nätverk som säljer tidningen Faktum kan ha betydelse för åklagarens välvillighet? Den allvarligt skadade kvinnan tvingas nästa be om ursäkt för att hon stod i vägen för vådaskottet.

Torsten Sandström

Hittills har jag trott på det officiella beskedet att en spärr på 4% för representation i Riksdagen begränsar mängden små partier och förenklar bildande av fungerande regeringar. Nu är jag inte längre säker.

För det första har svenska folket upplevt åtta eländiga år av ständig splittring, trots existensen av en spärr på 4%. Man kan tala om åtta förlorade år där det faktiskt funnits utrymme för en effektiv borgerlig sakpolitik, men där Liberaler och Centern förstört samverkan genom att vägra alla kontakter med SD. Knappast hade ytterligare ett antal mindre partier förvärrat situationen och ställt till större oreda än den vi senast sett Kakabaveh åstadkomma

För det andra ser vi hur 4%-spärren i realiteten kringgås genom att större partier mer eller mindre tydligt signalerar till sina trogna väljare att det är okej att stödrösta på partier som riskerar att falla under spärren. Det tydligaste exemplet är Miljöpartiet, som. den samlade vänstern har alla anledning att hålla under armarna inför hösten val. På så vis hålls alltså ett parti kvar som rimligtvis bort fall för spärren och genom sitt försvinnande bidragit till ordning och reda. Liknande kringgåenden – alltså stödröster – tycks kunna rädda L från att drabbas av spärren eller centern att locka till sig röster från sossar.

Man kan därför säga att spärrens reella funktion är att hindra nya partier från att träda in i Riksdagen. Och detta är ju en allvarlig och odemokratisk effekt. Men det är förstås en önskan som är fast etablerad inom de politiska klassen, som strävar efter att bevara status quo.

Effekten av 4%-spärren riskerar alltså att bli att det goda partiet Medborgerlig samling får en fortsatt uppförsbacke för inträde i Riksdagen. Det är mycket tråkigt och allvarligt från demokratisk synpunkt. Partiet har ett bra program och många kloka politiker. Partiledaren Ilan Sadé uttalar på organisationens hemsida de förlösande orden: ”De partier som har skapat dagens problem kan knappast lösa dem.” Han slår huvudet på spiken, med andra ord.

Läs gärna mer om partiet på dess hemsida: https://www.medborgerligsamling.se

Svensk demokrati har mycket att vinna på att ett principfast Medborgerlig samling tar plats i Riksdagen. På längre sikt måste 4%-spärren bort!

Torsten Sandström

Höstens riksdagsval ser till det yttre ut att bli en repris på tidigare täta valresultat med bara smärre politiska förändringar. Men det intressanta är att valet 2022 faktiskt har en potential till att bli en sprängning av socialdemokratins förmåga att via politiskt trixande suga sig fast vid makten. Vad är det som öppnar för denna enastående möjlighet?

Jo, det är att sossarna under de senaste åren inte bara fortsatt underlåtit att knäcka nationens gamla strategiska problem, utan dessutom visat prov på allmän oförmåga. Viktigast är en självförvållad energikris. Man har inte klarat av Sveriges energiförsörjning, utan för att få regeringens Mp-talibaner att hålla sig lugna har regeringen fattat beslut om att lägga ned två fungerande kärnkraftverk i södra delen av landet. Dessutom har man höjt beskattningen på drivmedel. Energikrisen drabbar redan Europa hårt och till vintern väntas hiskeliga priser. Detta i en inflaterad svensk ekonomi, med många oroande tecken. Svenska hushåll riskerar att drabbas hårt.

Lika viktigt är en självförvållad kris inom rättsvården. En omfattande invandring utan tuffa grepp för integration har släppt ett blodigt klanvåld löst. Till detta kommer en desorganiserad polisorganisation och en slapphänt kriminalprocedur. Dessutom brist på nödvändiga och effektiva fängelser. Blodigt skjutande och våldtäkter gör svenska folket med fog oroat. Förr var våldet mindre framträdande, nu hotas det öppna samhället.

Betydelse har även NATO-frågan. Det är inte regeringen som drivit fram en ansökan till NATO-alliansen. Pådrivande är en rad borgerliga partier plus att Sverigedemokraterna inte längre kramar Putin (förr kunde inte Jimmie Åkesson ens välja mellan Macron och Putin!). Ett skadeskjutet socialdemokratiskt parti har tvingats till en historisk utrikespolitisk kursändring – inte minst inför höstens val.

Med tre så starka politiska kort på hand kan oppositionen tyckas oövervinnlig. Så är det förstås inte riktigt. S-partiet har mediernas stöd, inte bara flertalet ledarskribenter utan också vänsterns armé av journalister, som alltid är på marsch i täta led. SR och SVT är sannerligen oblyga i sitt stöd till vänstern.

Vad värre är att oppositionen i åratal visat den största respekt för sin motståndare, som suttit så länge vid maktens köttgrytor. Ebba Busch och Johan Pehrson har dock visat goda tecken på att ha förstått situationen rätt. Man har insett att det inte går att komma åt en drake genom artig respektfullhet (som draken själv aldrig skulle visa andra). Det krävs således tuffa takter till anfall för att besegra en ärrad rödsprängd fighter. Och en skadad motståndare på maktens arena anses farligast. S-partiet byter åsikt som andra kläder i sommarvärmen.

Det gäller alltså att inte låta socialdemokratin vilseleda folket genom sina vanliga löften om bidrag och bättre tider. Partiet får inte som tidigare lyckas med att blanda bort korten! Med tre ess i rockärmen måste alltså oppositionen banka in hos folket att sossarna har misslyckats och att de måste släppa makten över Sverige. Ibland får jag en känsla att Moderaterna nöjer sig med att vara en viktig spelare inom nationens politiska klass. Det räcker självklart inte. Nu gäller det att visa att man besegra en skadad drake som har ytterst svaga politiska kort på hand.

Torsten Sandström

Vid politiska samtal som jag deltar i får man ofta höra – exv då Magdalena Anderssons presenterar vallöften efter åtta års tystnad – ”detta måste hon ju säga”. Även om den som säger så inte själv gillar socialdemokratin, så tycks meningen vara att Andersson inte har något annat alternativ än att säga det hon tidigare med emfas förnekat.

Jag menar inte att hennes nya uttalanden i denna stil är ologiska. Men att de accepteras av dem jag samtalar med vittnar om en politisk förstening. Med andra ord att hon i dagens politiska klimat inte anses ha något alternativ.

Märk att den mening jag skrev sist inte är sann. Hon har faktiskt ett helt spektrum av alternativa lösningar (eller att stå fast vid åtta års snedvriden politik). Problemet är bara att alternativen sannolikt saknas om hennes politiska parti ska behålla makten. Därför är talesättet att en politiker måste säga något visst enbart sant just under förutsättningen att partier till varje pris ska behålla makten.

Någon tycker kanske att jag är fånig och invänder att det är en självklarhet att politiska partier önskar behålla makten. Men jag menar att detta inte heller är en naturlag. En annan sak är att det håller på att bli en självklarhet i det praktiska politiska livet att partier vill prenumerera på makten.

Orsaken till att det inte är en naturlag är att det fina begreppet demokrati inte kan definieras som att existerande partier alltid ska bestå. Tvärtom är det ett demokratiskt ideal att växling sker vid makten och att politiker kommer och går.

Att orden ”detta måste hon säga” allt mer framstår som en naturlag sammanhänger således med framväxten av en politisk klass omkring ett parlament där partier konkurrerar. Den politiska klassens intressen strider nämligen ganska ofta mot folkets preferenser. För en politisk klassbildning är nämligen bevarad makt prio ett. Därför måste det talesätt jag nu kritiserar omformuleras för att bli sant och lyda så här: ”detta måste Andersson som medlem i den politiska klassen säga”.

Ty om den politiska klassens behov inte längre är styrande – dvs att Andersson mycket väl kan strunta i sitt partis framtid – kan hon ju lika gärna säga vad som helst som är bättre för nationen än det hon nyss sagt. Hon kan tex säga att oppositionens kriminalpolitik är att föredra. En väl fungerande demokrati förutsätter inte bevarad makt för en politisk klass och dess olika partier. God demokrati är de politiska beslut som bäst främjar folkets intressen.

Om alla svenskar anstränger sig att studera och kritisera den svenska politiska klassen är det möjligt att vi på sikt kan få politiker som verkar för det bästa beslutsalternativet för nationen – oavsett politikernas och partiernas egna egoistiska intressen.

Torsten Sandström