Blog Image

Anti-PK-bloggen

______________________________

Sverige är ett skönt välfärdsland. Friheten är omfattande. Men politiker, myndigheter och media talar alltmer om vad du och jag får tycka och säga (och vad vi inte får tala om). Fram växer en ny religion med ett nytt prästerskap. Nu predikas inte längre Bibelns budskap, utan det goda samhällets politiskt korrekta moralvärderingar. PK-lärans bas är de mänskliga rättigheterna. Från dessa rättssregler flödar nu knippen med moraliska värderingar, i form av PK-normer, som rör minoriteters rättigheter, feminism, klimatförstöring, invandring, auktoritetskritik mm. Värderingarna står alltså i allmänhet på en rimlig grund.

Men problemet är att PK-eliten - liksom flydda tiders präster - hävdar ett åsiktsmonopol. Den som inte anpassar sig fullständigt hånas. Hon och han påklistras alla möjliga slags nedsättande etiketter. Media pläderar betongfast för den nya PK-läran. Debattinlägg som går emot refuseras. Banne den som säger nå´t annat! Samtalet vid kaffebordet på jobbet tystnar. Du blir osäker...

PK-läran och PK-samhället blir på så vis ett allvarligt hot mot vår åsiktsfrihet. Anti-PK-bloggen vill problematisera och kritisera den nya PK-religionen och dess predikanter. Min blogg står nämligen på det fria ordets sida! Templet från antikens Aten får symbolisera det fria samtalet. 

Stöd denna blogg!

MYCKET TACKSAM FÖR GÅVOR!

Bildresultat för swish

            1231429604

                eller

BIC/IBAN: HANDSESS / SE75 6000 0000 0003 2664 2811

Våldtäkt – lång tid efter att kvinnan sagt ja

Uncategorised Posted on ons, april 14, 2021 11:10:46
Bild: Wikimedia commons.

När jag läser om Soran Ismails upplevelser i Sverige kommer jag genast att tänka på Julian Assange. Båda är kändisar. Båda är invandare. Och båda har levt ett kärleksfullt frisläppt liv i Sverige, med flera uppvaktande kvinnor. Der verkar höra till bilden att de båda önskat underhålla ett harem, utan att ha klargjort detta för seraljens kvinnor.

Killarnas dubbelspel är inte olagligt. Men ett inslag av oärlighet finns kanske. Kvinnorna ifråga tycks ha hoppats på en varaktig relation och först i efterhand insett att de varit enrollerade i ett harem.

Nu över till det viktiga. Varken Ismail eller Assange tycks ha agerat brottsligt under de frekventa kärleksstunder som inträffat. Bortsett från dubbelspelet har de befunnit sig i en ”tämligen” normal kärleksrelation med vederbörande kvinna. Det intressanta är att avslöjandet av andra kärleksrelationer fullständigt tycks ha förändrat bilden. Då har kvinnorna gjort en polisanmälan.

Den gemensamma bilden tycks alltså vara att kvinnorna först långt i efterhand påstått att de utsatts för oönskat sex. Därför vill de att den eventuella förekomsten av våldtäkt eller liknande brott ska hamna på de juridiska myndigheterna bord.

Enligt en föga precis lagtext är det möjligt att samtycke så att säga kan vägras i efterhand, förutsatt att kvinnan utsatts för någon form av påtagligt mentalt sextvång, som medfört att hon inte förmått artikulera sitt vägrade samtycke. Vidare föreligger ett brott om hon efter ett ja sedan säger stopp och mannen inte lägger av. Men lagtexten är tyst i frågan om när kvinnan ska påtala ett sexbrott som inträffat. Endast en preskriptionstid på tio till 15 år anges!

Jag kan förstå att lagen i speciella fall vill öppna för anmälan om våldtäkt lång tid efter att sexövergreppet skett. Jag tänker då på kvinnor och barn som inom familjen eller liknande relationer systematiskt utsatts för kränkningar av brutala män. Här måste straff kunna utmätas lång tid efter brottet. Dessutom bör ett kortare dröjsmål med polisanmälan kunna tolereras i situationer då kvinnan är under chock eller är lamslagen av skam eller liknande. Men inte i månader eller år, som sagt frånsett fall då ett barn, maka eller sambo slutligen bestämmer sig för att stoppa en kränkande man.

Dessa situationer rör något helt annan än det lösliga haremsliv som verkar ha utspelats kring de män och kvinnor jag nu talar om. De har bara ”knullat runt”, som man säger. Och kvinnorna tycks ha varit med på spelet då de trott att motparten menat något mer än en högst tillfällig sexrelation. Det förefaller därför knappast som att de i sängens värme utsatts för en våldshandling, utan gett sitt samtycke. Först genom den senare besvikelsen – mannens möjliga svek – har tanken om ett vägrat samtycke vuxit fram. Förmodligen en inte helt ovanlig psykologisk reaktion.

Jag menar därför att brottsbalkens oklara samtyckeskrav – och orimligt långa preskriptionstider – riskerar att medföra en allvarlig rättsosäkerhet. Tidsaspekten måste på något vis artikuleras i lagtexten, vilket inte är fallet idag, frånsett den långa yttre preskriptionsgränsen. På så vis uppstår möjligheten att kvinnan månader eller år i efterhand ändrar sig och helt fräckt påstår att samtycke inte förelegat. Situationen avspeglas i rättspraxis.

Men detta stämmer inte alls med bilden av hur brottet våldtäkt vuxit fram. Det rör sig om en tiden högst begränsad handling. Därför bör det inte vara möjligt att konstruera ett vägrat samtycke i efterhand på grund av skäl som besvikelse, hämnd eller liknande. En man som vill hålla ett informellt harem agerar lagligt, även om kvinnorna inte känner till hans intentioner, utan tror att hon och mannen är solo i en pågående kärleksaffär.

Min kritik avser en lagstiftning om sexualbrott som alltså i sin tillämpning riskerar att ge kvinnan en option att i efterhand påstå att samtycke saknas. På så vis kommer det centrala våldsinslaget i bakgrunden. Och utrymme ges för känslor av besvikelse eller hämnd från kvinnans sida, vilket medför att en händelse, som hon faktiskt samtyckt till, i efterhand ses som en våldsyttring. En uppenbar rättsosäkerhet blir följden. Vi har på senare år sett flera exempel på detta i landets domstolar. I några fall har friande domar medfört att kvinnas drabbats av åtal för förtal. Rättsläget är alltså allvarligt.

Enklast löses problemet genom en huvudregel om att anmälan om brott måste ske direkt – alltså i närtid – efter det sexövergrepp som påtvingats kvinnan. Undantag ska endast kunna ske för övergrepp i speciella relationer – barn, hustrur, sambos och liknande – där kvinnan befunnit sig i en tydlig beroendeställning. Om rättsläget förändras och klargörs för allmänheten får män och kvinnor tydliga besked. Alltså färre onödiga åtal för sexbrott. Och färre åtal för förtal.

Torsten Sandström



Snart är vi alla färdiga för psykakuten…

Uncategorised Posted on mån, april 12, 2021 17:07:07

I dagstidningar och andra medier kryllar det som bekant av psykologer. De utlåter sig med största säkerhet om precis allt här i livet.

Det intressanta är att varje mänsklig yttring – vid sidan om den vardagliga eller dussinmänniskans – raskt förklaras som avvikande. Och inte sällan förses personen ifråga med en sjukdomsstämpel i pannan.

Till vilken nytta? Dussinmänniskan känner sig kanske friskare. Och får klart för sig att psykologer minsann är sjutusan smarta.

I DN häromdagen sköt tidningens psykologer från höften mot personer som vill utföra alla prestationer med perfektionism. Jag inser att detta i värsta fall – avseende ett litet fåtal personer – kan utgöra en allvarlig psykisk sjukdom. Men i det allra flesta fall rör det sig om fullt friska och ambitiösa personer som är värda all beundran. Men efter psykologens insats får den duktige sin stämpel som avvikare, med resultat att den lättsinniga, småslarviga och strunt-samma-varianten däremot närmast får en klapp på axeln. I stil med: det är bra att ha medelmåttiga ambitioner.

Med en standarduppsättning av själsliga teorier försöker mediernas psykologer domptera sin publika. Människor sorteras i kategorier, stämplas och uppmanas söka vård hos psykologen. Enligt min menig vore det bäst om vanliga människor – med beteenden och avvikelser som klart måste anses som normala – lämnades ifred och befriades från de grubblerier över det egna jaget som själens akademiska knådare sysslar med. De gamla beprövade uppmaningarna om ”att ta det lugnt”, ”ta sig samman” eller ”att det mesta ordnar sig nog” funkar i allmänhet fortfarande bäst. Risken är stor att psykologers vaga ord förstorar ett mindre problem till en livskris.

Enligt min mening är det därför hög tid att mediernas psykologer stänger sina själsakuter och ägnar sig åt något konstruktivt och samhällsnyttigt, som exv arbete inom industrin eller jordbruket. På så vis får de tid att fundera över vad det är som skapar värde och trygghet i det svenska samhällslivet. Som det nu är producerar de mest onyttiga eller improduktiva ord, som får det naturliga att framstå som avvikande samt det mindre önskvärda (exv avsaknaden av ambition) som rekommendabelt.

Det svenska samhället bär ett stort ansvar för att själsliga manipulatörer tillåts härja fritt i spalter och mediala plattformar. Ett svenskt folk, som av allt att döma i huvudsak är frisk, förklaras nämligen var dag vara drabbat av psykiska åkommor. Inte undra på att unga människor kan känna oro.

Vad sägs om bilden ovan på den olyckliga flickan. Det bästa för henne vore förmodligen att slippa hamna i händerna på själsakutens personal. Därför: varning! Ring inte till psykologen. Ta dig samma och gå på en långpromenad i friska luften. Tänk under tiden efter vad du själv kan göra för att få ett bättre liv. Miljontals människor har fixat det förr. Det går säker lika bra idag.

Torsten Sandström



Därför är ”naturrätt” något viktigt

Uncategorised Posted on sön, april 11, 2021 11:39:11
Bild: Wikimedia commons.

Nu tänker jag lyfta en viktig och svår fråga, som få människor funderar över till vardags. Det gäller vad som ska anses som ”svensk rätt”, juridiskt sett. Med förvånad min tänker nog redan läsaren att alla vet väl att svaret är:  lagens ord.  Men jag tror inte att detta svar är tillräckligt bra. Låt mig förklara.

Under Hitlers tid genomfördes som bekant en del lagprojekt som innebar att olika tyska medborgare diskriminerades å det hemskaste.  Det skedde delvis med stöd av lagar som var beslutade enligt då gällande tysk grundlag. Och domstolarna var enligt författningen skyldiga att tillämpa de nya reglerna. Nu undrar jag om en domare som vägrat följa lagstiftningen handlat rätt, inte bara moraliskt, utan också juridisk sett?

Problemet rör faktiskt inte bara extrema våldsregimer, utan även den svenska staten, som via S-partiet hyser långtgående anspråk på att forma om lagstiftningen efter sina politiska önskemål, i syfte att behålla samhällsmakten. Ett svenskt vardagsexempel rör regler om djurhållning, exv om förutsättningarna för att låta en häst stå ensam i ett stall. Idag finns regler som gör att en förvaltningsdomstol kan förbjuda ägaren av en häst att låta den vistas ensam i stall eller beteshage, alldeles oavsett om hästen får den bästa mat och omtanke av sin ägare. Jag har nämligen läst flera domar där ägaren förbjudits att inneha sin solitära häst och trotjänare. Jag antar att försäljning eller slakt blivit resultatet av domstolarnas märkliga svenska djuromsorg. Dessutom en sorgsen före detta hästägare, som kanske ändå tröstar sig med att han – än så länge – tillåts behålla sin enda hund. Därför undrar jag om en svensk domare som vägrat följa djurskyddslagstiftningen handlat rätt, inte bara moraliskt utan också juridisk sett? Jag tror det. 

Problemet om  det finns en annan juridisk rätt än den skrivna lagens är urgammalt. Redan under antiken funderade kloka personer över frågan. För många blev svaret att det fanns en högre rätt vid sidan om den skrivna lagens ord. Som läsaren nog anar var många goda tänkare oense om vilket innehåll denna naturrätt hade. I modern tid har frågan mest diskuterats inom angloamerikansk rätt. Detta sammanhänger antagligen med traditionen från common law, som baseras på en oskriven rätt om regler för befolkningens bästa (dvs allmänna regler som också tänks kontrollera kungamakten). Men oklarheten består ändå rörande naturrätten innehåll, som vi snart ska se. 

Majoriteten svenska jurister bekymrar sig inte särskilt över problemet naturrätt. Man förutsätter nämligen att lagar, som stiftats i demokratisk ordning, rimligtvis bör anses som gällande rätt, även om inte så få jurister personligen ogillar detaljinnehållet. Många rättsvetenskapsmän skjuter av liknande skäl också problemet ifrån sig. De koncentrerar sig på lagen och dess skrivna källor, dvs det tydliga maktspråk som brukar kallas den ”positiva rätten”. Alltså den rätt som med svarta bokstäver syns i lagar, domstolsavgörande och liknande källor och som – vilket är viktigt –  har tillskrivits juridisk maktstatus genom nationens grundlagar. I dessa offentliga regler finns nämligen ett mönster som lämpar sig för rättsvetenskapliga studier i och med att en forskares slutsatser kan prövas av andra. Jämfört med mer lösa moraliska påståenden –   samt innehållet i det som kallas naturrätt –  är denna möjlighet till kontroll en viktig fördel (vetenskapsteoretisk sett).

Därmed inte sagt att naturrätten saknar relevans juridiskt sett. Problemet är att domstolsmakten, som vilar på nationens författning och dess lagstiftning, inte ger explicit rätt för domstolar att utreda existensen av eventuella naturrättsliga normer. Domaren förutsätts  alltså bara tillämpa den nationella lagstiftningen. Och det gjorde majoriteten domare under hitlertiden. Men genom att tillämpa normer, som gör åtskillnad mellan medborgare enbart på grund av exv deras etniska ursprung, skipade inte domarna rättvisa. Urgamla och vedertagna nationella domarregler sattes med andra ord åt sidan. Domarna brukade alltså en lagstiftning som avvek från rättsstatens principer. 

Enligt min mening måste man därför utgå från att rätten inte enbart vilar på lagstiftningens ord. I en demokrati finns ett oklart antal rättsstatliga principer som står över lagarna. Nära detta konstaterande finns den goda tanken om en rätt till lagprövning  via en författningsdomstol eller liknande – dvs ett system som tyvärr inte regleras i svensk grundlag. Vilka principer som ska anses överordnande är omöjligt att ange fullständigt, frånsett förstås nationens grundlagar. Men att en viss lag gör åtskillnad med effekter enbart avseende kön, etnicitet, religion och liknande bör tillhöra den förbjudna kretsen, med hänvisning till idén om den demokratiska rättsstaten. Sak samma med lagregler som inte är neutrala, utan direkt förpliktar eller berättigar ett visst subjekt i en samhällsfråga, där flera andra tänkbara (ibland  konkurrerande) aktörer faktiskt existerar. Ytterligare exempel rör lagregler som direkt eller indirekt åsidosätter medborgarnas allmänna rättigheter avseende familj och egendom. Till bilden hör dock att vissa inskränkningar av senare slag redan regleras i grundlag eller allmän lag.

Om jag återvänder till den ensamma hästen i bondens spilta menar jag att den svenska djurskyddslagstiftningen innebär ett övertramp av naturrätten. För behov av skydd i lag måste djurets välmående och hälsa hotas på ett mycket tydligt vis. Det ska med andra ord röra sig om ren vanvård från djurägarens sida.  Jag menar därför att domare i svenska förvaltningsdomstolar har tillämpat regler som kolliderar med rättsstatens principer, ifall ägaren till en häst fråntas rätten till sin häst (egendom) med hänvisning till ensamheten i stallet. Jag inser givetvis att djur har biologiska rötter. Men de har delvis ändrats genom att vilda djur förvandlats till husdjur. Vidare är djurens känsloliv något som det är synnerligen svårt att fastställa. Slutligen måste lagregler formas konsekvent och neutralt, så att inte enbart en av flera djurarter med flockbakgrund  pekas ut och drabbas av förbud. I och med att ensamhundar – tack och lov godtas – måste samma sak gälla kombinationen mellan solohästar och deras ägare. 

I sammanhanget bör slutligen noteras att den svenska lagstiftarens vurm för hästar har en viss koppling till politikernas intresse för ”barns rättigheter”. Att Barnkonventionen – som enbart gäller staten Sveriges löften mot andra  avtalsnationer – numera blivit svensk lag kommer att medföra problem som påminner om dem som bonden med den ensamma hästen riskerar. Vi kommer att få se domstolar och myndigheter som, på lösa juridiska grunder, inskränker föräldrarnas rättigheter visavi barnet. För fall av vanvård och allvarliga konflikter inom familjen finns som bekant redan nödvändiga regler i svensk rätt. Men risken är stor att barnkonventionen, i den nya positionen som svensk lag, kommer att alstra en rad allvarliga problem, i vilka föräldrar ställs mot barn. I stället för att främja gemenskap inom familjen riskerar alltså konventionen att ge upphov till söndring. På lösa grunder kommer beslut att fattas som står i strid mot det som jag anser vara naturrättsliga principer. 

Torsten Sandström 



100 % kvinnor = jämställdhet på Lunds universitet

Uncategorised Posted on lör, april 10, 2021 11:14:35
Bild: Wikimedia och TS.

Om man kollar på internet så har Lunds universitet en webbsida fullastad med påpekanden om hur flitigt man arbetar med jämställdhet. Den rör sig om dussintals verktyg. Det vill säga riktlinjer, organisatoriskt stöd, utvärderingar, uttalanden i långa rader, se länken nedan. Den som arbetat på universitetet vet också hur mycket tid som fortlöpande ägnas åt jämställdhet mellan män och kvinnor på alla plan inom den stora organisationen. Rader av möten, utredningar och lokala principer. Tillbilden hör universitetets egen tidning, LUM, som ofta har artiklar där olika lokala problem uppmärksammas och företrädare ställs inför svåra frågor.

Nu undrar kanske läsaren vad jag är ute efter? Önskar jag slopa hela apparaten? Nej, det vill jag inte. En öppen organisation måste också ha en klok syn på könens ställning. Det gäller att tillvarata kunskap. Möjligtvis kan man påstå att det ibland sker överdrifter i stil med att litteratur väljs ensidigt eller efter författarens kön och inte textens innehåll.

Jag är ute efter något viktigare. Det vill säga att det måste råd någon form av harmoni mellan högt ställda krav på teori samt hur jämställdheten ser ut i praktiken. Nu vill jag peka på en flagrant avvikelse mellan idé och praxis. Och mitt exempel rör inget annat än redaktionen för tidningen LUM. Alltså det organ som pekar finger åt fakulteter och institutioner som inte lyckas leva upp till rimliga krav på jämställdhet. Enligt LUM nr 2/2021 består organisationen av tio personer. Samtliga med kvinnliga namn!

Vi får alltså ännu ett exempel på den svenska planekonomins sjuka. En vansinnig mängd arbetstimmar läggs ned på planering, riktlinjer, råd osv. Alltså massor av teori. Följaktligen slår sig organisationens ledare för bröstet: se vad vi åstadkommit! Stolt presenteras framgångarna i årsredovisningar och brev till Regeringen. Men när det kommer till kritan så klarar inte ens universitetets egna journalister av en jämställdhet i praktiken. Inte en enda manlig journalist!

Om jag ska sticka ut hakan tror jag att universitetets många feminister inte tycker att mitt påpekande är särskilt besvärande. För dem är ojämlikhet enbart något som drabbar kvinnor. Det är nämligen alltid patriarkatet som är boven i dramat. Matriarkatet tillhör däremot änglarnas värld. Och redaktionen på LUM blir därför rena Paradiset.

Torsten Sandström

https://www.medarbetarwebben.lu.se/organisation-och-styrning/vision-mal-och-strategier/jamstalldhet-och-lika-villkor



Riksbanken har öppnat casino

Uncategorised Posted on fre, april 09, 2021 12:03:32
Riksbankens nya spelplan. Wikimedia commons.

Från januari 2020 fram till idag har Riksbanken köpt på sig svenska företags- och bostadsobligationer för omkring 400 miljarder kronor. Mängden värdepapper i Riksbankens ägo ökade i ett nafs med 40%. Flera experter är kritiska över denna oväntade hjälp till fastighetsspekulanter av skilda slag. I flera av styrelserna för de fastighetsbolag som på detta vis ges stöd finns höga svenska före detta politiker i ledandet ställning. De berikar företagen och sig själva. Riksbanken häller bensin på brasan.

Det är alltså fråga om att staten – genom Riksbanken – delvis sätter en fri fastighetsmarknad ur spel. En form av subventionering av förvärv av exv fast egendom, vilka genom Riksbankens stöd blir billigare och mer attraktiva. Inte på grund av reella värden, utan just på grund av just stödet från staten.

Många kloka ekonomer är kritiska. Riksbanken riskerar att själv skapa en bubbla, i stället för att åstadkomma ekonomisk balans. Man subventionerar å ena sidan fastighetssektorn, medan man å den andra framför pekpinnar till politikerna om en stramare bostadsbeskattning.

Det är inte vem som helst som släpps in på Casino Brunkebergstorg. Där krävs stora pengar. Därför säger jag: inga fler insatser!

Torsten Sandström



Klimatkrisen är inte ett faktum!

Uncategorised Posted on tor, april 08, 2021 09:34:04

Ett öppet samtal förutsätter argument för och mot – tills full bevisning föreligger. I klimatfrågan är alla seriösa debattörer ense om att osäkerhet råder om hur uppvärmningen ska förklaras. Därför finns det anledning att presentera sakliga argument mot mediernas storskaliga propaganda för FN:s klimamål. Så här sammanfattar professorn i meteorologi, Roy W Spencer, USA, det vetenskapliga dagsläget:

Att Spencer är en väl etablerad USA-forskare framgår av följande uppgifter om hans forskning, karriär, uppdrag och belöning enligt uppgifter från Wikipedia.

https://en.wikipedia.org/wiki/Roy_Spencer_(scientist)

Hur ska man som lekman agera? Man måste enligt min mening engagera sig, men samtidigt hålla dörren öppen i CO2-frågan. Min slutsats är därför att man – utan att hetsa upp sig – bör verka för återhållsamhet med utsläpp av CO2. Staten måste hålla stadigt i skattebetalarnas pengar! Vidare måste satsningar ske på vind-, våg- och kärnkraft så att tillräckligt med el finns för fortsatt ekonomisk utveckling och välfärd. Slutligen måste forskningen öppnas upp för alternativ till FN:s politiska agenda. Miljarder slukas nämligen idag på projekt som bedrivs av samhällsvetare och tekniker som – i motsats till Spencer – inte sysslar med forskning om klimatet, utan enbart tar CO2-krisen för given. Det är allvarligt.

Om Roy Spencer har rätt går astronomiska belopp förlorade på det svenska samhällets enögda vägval.

Torsten Sandström



Kultureliten kråmar sig för Svenska akademin

Uncategorised Posted on ons, april 07, 2021 12:18:36
Instruktion för kulturkvinnor som vill nämna sig Svenska Akademien. Wikimedia common.

Sydsvenskan minns uppenbarligen intemycket av #Mee too. Den 7/5 läser jag följande om akademiledamoten Per Wästbergs nya bok:

Per Wästberg misslyckas med att

återupprätta förtroendet för

Svenska Akademien

Men Ann Lingebrandt tycker ändå att hyllningsskriften är en läsfest.

Wästberg var gammal polare med Arnault i flera kultursammanhang och på den beryktade klubben där sexkontakter odlades. Wästberg har till och med skrivit ett brev till kungen för att Arnault skulle få Nordstjärneorden!

Hur kan man tro att en sådan man ska kunna upprätta förtroendet för akademin? Han, som inte ens klarat av att tvätta sig egen byk med Arnault!

Okej, Lingenbrandt menar att Wästberg misslyckats med tvätten. Men ändå sänder hon en kärleksförklaring till killen. Hennes devota beteende – kråmandet – hjälper oss att först varför Arnault lyckats med att förföra rader av kulturkvinnor i skuggan av den Akademi som Wästberg mångårigt omfamnat. Bland annat har Wästbergs egen dotter haft en sexuell relation med Arnault, berättar hon själv.

Mediernas kulturjournalister är nämligen paralyserade av den åldriga – och kraftigt manliga – organisation som man uppfattar som stormästare.

Torsten Sandström



Att ljuga med statistik och sluga politiska baktankar

Uncategorised Posted on tis, april 06, 2021 14:21:45

Rapport på SVT – statstelevisionens främsta åsiktsmånglare – förnekar sig aldrig. På bästa nyhetsplats Rapport den 4/4 kl 18 basuneras följande ut (det går tyvärr även att läsa på SVT.se):

Förtroendet för Lena Hallengren (S) rusar i kölvattnet av pandemin

SVT.se fortsätter:

Förtroendet för Lena Hallengren fortsätter spikrakt uppåt – sedan september 2020 har hennes siffror ökat med 16 procentenheter, enligt Novus.

Ord som rusning, spikrakt upp med 16% på ett år osv gör att man väntar sig ett förtroende för Hallengren på minst mer än 50%, dvs åtminstone halva väljarkåren. Men så kommer sanningen. Dvs SVT:s magplask, som enbart de kritiska noterar. Ökningen i den senaste mätningen (den förra var i januari) är 6 procentenheter och förtroendet är totalt 29%. Inte en halva befolkningen tror på Hallengren.

Så agerar det medium som sossarna mest av alla kramar. Så ville Olof Palme ha det. Och att hans önskan ännu gäller visar det som sker.

Min tanke är att propagandan är så genomskinlig att inte ens Pravda under sovjetåren kunnat tänka sig något likande. Möjligtvis hade teve från dagens Nordkorea ögat sig på ett försök.

Torsten Sandström



Indoktrineringen i Sverige

Uncategorised Posted on mån, april 05, 2021 11:28:16
T.S. och Wikimedia commons.

Kan man bli klok på hur svenska medier fungerar? Jag bara undrar. Dag efter dag presenteras liknande teman. Och samma indoktrinering.

Framför mig har jag DN:s förstasida den 4 april. Av en tidning med det namnet förväntar jag mig ett utbud av rykande färska nyheter. Och framsidan bör väl locka till faktaspäckade reportage. Men knappast i DN:s fall (SvD är inte mycket bättre).

Drygt 40 % och sidans mitt upptas av en färgbild med följande stora rubrik:

Pandemin har slagit hårt mot jämställdheten.

Mot jämställdheten av allt! Till saken hör att ytterligare 30 % av textsidan upptas av rubriker med försmak av triviala reportage om sport, livsstil, bananflugor och drömhus. Övriga 30 % ägnas bra nog åt en attack mot Capitolium i Washington, men dessvärre också åt en krönika som tar parti för L mot SD. Inte kan detta vara en bra värdering av vad som just nu sker i Världen och i Sverige!

Det slår mig just att detta inte heller är avsikten. DN vill inte slå fast ett flöde av viktiga nyheter. Däremot vill journalisterna – och uppenbarligen även tidningens ägare som låter dem hållas – tala om vad de anser att vi ska tycka och tänka. Alltså den eviga flykten från fakta- till åsiktsjournalistik.

Märk att det inte rör sig om vilka värderingar som helst. Pandemin har slagit brett. Fler män än kvinnor har dött. Många av båda könen har drabbats hårt ekonomiskt och socialt. Men via den vanliga kombinationen av vänsterism och feminism så tar DN ställning för kvinnors situation – på framsidans bild dessutom en korrekt färgad dam.

Om jag i skrivande stund ska peka på vad som är Sveriges största samhällsproblem blir mitt svar därför: mediernas och journalisternas eviga politiserande. Visst finns det flera mycket goda skribenter. Men det finns ännu fler åsiktskrängare utan rimligt självkritik eller strävan efter inriktning på relevanta fakta. Det vi möter är den ena värderingen på den andra, med få undantag.

Den tredje statsmakten fungerar alltså inte. Till denna bild hör även att DN och SvD ägnar mycket tid åt att håna nykomlingen Bulletin, som försöker hålla en mer saklig profil – åt högerhållet. There is something rotten in the state of Sweden.

Torsten Sandström



Vaccinering och samhällsklass

Uncategorised Posted on sön, april 04, 2021 11:46:28

Hurra! ! Idag har jag fått en spruta med Astra Senecas bästa blandning. Vaccineringen genomfördes i mycket god ordning på en vårdcentral i Vittsjö, som fått 100 doser för dagen. Jag är alltså mycket nöjd.

Annars är ett vardagsbesök i väntrummet på en svensk vårdcentral ett möte mellan anonyma med slutna munnar. Nästan ingen hälsar, man tittar i golvet eller i Damernas värld och håller käften. Bara regelbundna neutrala utrop från personalen: Sven Karlsson, varsågod! Svea Nilsson, varsågod osv. Tystnadens logik är att man inte vill rota i andras eller egna problem. Vad som då kan hända vet man ju inte alls. Då är det trots allt bättre att läsa om prinsessan Madeleines till synes ändlösa äktenskapsproblem.

Men ett möte i en välordnad vaccinkö är något annorlunda. Alla har ett gemensamt ärende och mål. Och hoppet om överlevnad – trots covid – skapar en form av lyckoberusning. Nästan alla talar livligt och vänligt. Dessutom små försök till skämt och vänskapliga tråkningar i stil med ” dom sa att de fina sprutorna tagit slut, så att nu bara de grova är kvar”. Vips skapas en form av naturlig gemenskap mellan människor som aldrig träffats förr.

Efteråt kommer jag att tänka på den ”klassgemenskap” som sossarna och vänstern älskar att tala om. Den bygger på påståendet om gemensamma intressen. I början av 1900-talet syntes tydligt skillnader mellan människor avseende arbete, boende, studier, hälsa, innehav av transportmedel osv – samt inte minst inkomst. Man kunde snabbt med blicken se skillnaden mellan överhet och undersåtar. Då var frågan om klass central. Men inte längre!

Industrialiseringen har i grunden förändrat det gamla samhället. Produktionens stegrade överskott och de anställdas högre löner är förklaringen. Någon avgörande betydelse har förmodligen inte den svenska socialismens olika partivarianter för skeendet. Jag påstår detta med tanke på framväxten av välfärd i exv Storbritannien, USA, Japan, Sydkorea eller Singapore, där sannerligen inte något systerparti till svenska socialdemokratin har haft en avgörande betydelse för välfärdens helhet. Mycket talar således för att Sverige haft ungefär samma standard på välfärden även om borgerliga partier suttit vid regeringsmakten.

Dagens kollektiva samhällsbygge genom S-partiets långa maktinnehav har alltså inte inneburit något unikt gott. Därför är inte heller S-partiets tal om klassgemenskap sant idag. Min goda upplevelse vid vaccineringen i norra Skåne hade inte det minsta med klassgemenskap att göra. Vi som var närvarande hade sannolikt det olika väl beställt mätt i pengar, bostäder, utbildning, hälsa, kläder, bilar osv. Det jag mötte i kö och väntrum var mer en naturlig gemenskap mellan (ungefär jämnåriga) svenska medborgare, utan påtagliga sociala skrankor. Alla var glada att bli fria från hotet från covid. Eventuellt i kombination med en lokal eller regional gemenskap.

Jag påstår därmed att S-partiets och vänsterns snack om klasser numera främst är en bluff, i syfte att vinna röster hos okunniga eller omedvetna. Alltså en S-partirekvisita som sannerligen är mogen för skräpkammaren.

Ändå finns det troligtvis klassgränser kvar i det svenska samhället. Tydligast är den mellan invandrare och infödda svenskar. Jag tänker alltså på en klass av invandrare som ännu lever i utanförskap. Dessutom finns förstås små eliter i vårt land, bestående av personer som lever ett liv för sig. Jag tänker på finansfurstar, kulturarbetare, journalister och universitetsanställda – alla med sina olika privilegier mätt i pengar, frihet och makt.

Därför måste jag slutligen nämna en elit som S-partiet i högsta grad varit med om att bygga under de senaste hundra åren, nämligen den politiska klassen. Inom den – liksom för övrigt hos övriga eliter – finns det mönster som verkar för stark sammanhållning, i syfte att bevara anspråk på makt, ekonomiska förmåner, trygg sysselsättning, familjeförsörjning, internationella uppdrag osv. Det starka greppet över den offentliga makten talar för att vi har att göra med en härskande klass. Till skillnad från övriga eliter medför den politiska klassen inte något unikt bra för samhället och den är inte heller en nödvändighet. Tvärtom hade vi antagligen sett en friskare svensk demokrati, med större personell rörlighet inom politiken, med en annan författning och ett annat politisk samtal i Sverige. Politikens professionalisering är av ondo. Det vi sett inom framför allt S-partiet är alltså rader av onödiga och för demokratin olyckliga klassresor.

Därför lever vi tyvärr kvar i det kontraproduktiva samhälle, som S-kollektivet har byggt i gråaste betong. Med tanke på regeringens årslånga schabblande med covidstrategin är jag inte villig att ge den en honnör för att jag att jag till sist fått en spruta Astra Zeneca VSOP.

Torsten Sandström



Gräddfiler för elslösare

Uncategorised Posted on lör, april 03, 2021 16:25:11
Sossar älskar gräddfil. Wikimedia commons.

S-partiets Stefan Löfven och Magdalena Andersson hånar nästan dagligen oppositionen för att bygga ”gräddfiler” åt de rika. Det är sossarna nya klasskampsparoll. Men de förmåner som politikerna själva caschar in är det förstås tyst om.

Likaså de gräddfiler man själv skapat genom lagstiftning som behövs för att få behålla makten över Sverige. Därför gäller det att ge köttbitar åt minoritetspartiet Mp så det blir tyst från detta håll. Dagens industri skriver följande:

Rapport: 45 skattemiljarder ryker när miljöbilar exporteras – hamnar i Norge: ”Ohållbart”

Var tredje svensk miljöbil hamnar utomlands. Till 2030 kommer staten att ha plöjt ned över 45 miljarder kronor i miljöbilspremier som inte får någon effekt på de svenska utsläppen och som dessutom förvärrar de globala. Det visar nya beräkningar från Chalmers Industriteknik. 

Den svenska energipolitiken är gräddfilernas autobahn. Detta syns inte minst i beskattningen av elenergi. Här har politikerna byggt en djungel av regler, där inte ens en någotsånär tränad jurist, kan få klar sikt. Men allmänt sett gäller att du och jag som bor i mellan- och sydsverige är förlorare, dvs det stora flertalet svenskar.

Den svenska regeringen bygger nämligen gräddfiler vad gäller kostnaden för el per kWh. I exv Malmö oroas företag över den framtida elförsörjningen. I norra Sverige bjuds jätteföretag på superlåg energiskatt – exv serverhallar i USA-händer – motsvarande en subvention på omkring 80 % per kWh. USA-jättarna tjänar hundratals miljoner. Medan malmöföretagen tvingas betala mer per kWh och dessutom hotas av elbrist.

Kostnadsskillnaderna för el förvrider konkurrensvillkoren mellan olika branscher. I Stockholm sitter politiker och drar i spakarna, än hit och än dit. Bakom det svenska systemet syns tydliga argument om planhushållning, dvs en ambition att styra företagsetableringar. I samma riktning verkar för övrigt det alltmer federala EU. För planhushållare gäller inte idén om konkurrens på lika villkor. Nej, för vänsterns män och kvinnor måste den svage ges stöd och den duktige betala högre pris. Ett ekonomiskt system under centralkommando kommer på sikt att förlora i effektivitet och skapa minskad förmåga att attrahera entreprenörer. Förvisso kommer kreativa multinationella jättar – liksom privatpersoner som köpt skattebefriade elbilar – att söka fånga lätt åtkomliga statliga subventioner. Detta är ytterligare en del av planekonomins baksida.

Gräddfiler för fåtalet innebär gropiga grusvägar för flertalet. Sådan är faktiskt socialismen. Visst menar jag att människor i nöd måste få stöd. Men staten ska inte planera nationens ekonomi. Central planering är i huvudsak kontraproduktiv. Låt därför företagen konkurrera på lika villkor över hela landet.

Torsten Sandström



Sossarna slänger bort 12 miljoner kronor på ett bräde!

Uncategorised Posted on fre, april 02, 2021 14:43:02
Pomperipossa från vänstern eldar upp pengar till ingen nytta för svenska folket. Johan Lange, Wikimedia common.

Häromdagen fick en fransman 5 miljoner gratis från svenska staten under beteckningen ”pris till Astrid Lindgrens minne”. Fransmannen är inte publicerad i Sverige. Klart att han är glad. Men jag är nog inte ensam om att vara förbannad.

Jag läser på Wikipedia följande:

Föreskrifterna om priset regleras genom Förordning (2002:1091) om litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne. Priset administreras av Statens kulturråd (Kulturdepartementet) och den årliga kostnaden på minst 12 miljoner kronor (2016) bekostas med svenska skattemedel.

Alltså är det inte bara prispengarna som förefaller bortkastade. En avsevärd statlig byråkrati kring prishantering tillkommer. Det är för övrigt pinsamt att höra priskommitténs högtravande motivering, i bästa Horace-Engdahl-stil. Efter min fundering läser jag vidare på Wikipedia och ser att jag inte är ensam i min kritik.

Året för prisets tillkomst framfördes oro för att kostnaden för priset skulle leda till utarmade anslag till svensk barnlitteratur och svensk barnkultur. Carl Otto Werkelid skrev att priset hade tillkommit brådstörtat, obetänkt och som ett ”svårslaget utbrott av hybris”.

Man kan nog inte säga att satsningen är Marita Ulvskogs eller S-regeringarnas sämsta (ett för övrigt ursvårt val mellan rader av fadäser). Gigantiskt större belopp slösas hursomhelst årligen bort av SIDA. Att beskatta svenskar för att skänka bort deras pengar till utlandet har blivit en del av S-partiets och Sveriges casino-ekonomi, där skattebetalarna är säkra förlorare.

Ursprungligen var anslagspengarna till detta pris ett försök av S-regeringen att få folk att glömma Astrid Lindgrens kritik av S bedrövliga skattepolitik. I sin berättelse om Pomperipossa visade nämligen Astrid Lindgren att mer pengar togs ut från henne i skatt på ett visst projekt än vad hon tjänat in på det.

Vad är 12 miljoner årligen av dina och mina pengar för S-partiets syfte att tysta kritik av skattesystemet samt behålla makten över landet. Och dessutom är vänstern alltför van vid att slösa – miljarder hit och dit – för att ens reagera över ett utlägg på omkring 40 årslöner för en vanlig svensk medborgare.

Så tänker förstås inte ansvarsfulla politiker. Men så tänker sossarna.

Torsten Sandström



DN publicerar en bedrövlig text om Bulletin

Uncategorised Posted on tor, april 01, 2021 11:45:03
Ett fenomen som landets vänsterjournalister hatar. Antagligen en bra start.

När jag läste texten av Kristina Lindquist i DN igår, se länken nedan, så trodde jag ett tag att den var skriven för tidningens interna personalblad. Men efter en stund inser jag att den är avsedd för att publiceras i Dagens Nyheter, som säger sig vara Sveriges ”största” morgontidning. Med en aldrig sinande ström av grötiga ord och invektiv avhandlar författaren sina kollegors personliga förehavanden. Hon vet bättre än alla andra! Men hennes framfart struntar väl jag i. Vad sjutton har läsarna av DN att göra med internt DN-snack? Svaret är förstås att DN och Lindquist vill brännmärka ett medium, som valt att gå utanför den annars så trånga svenska åsiktskorridoren.

Därför häller Lindquist, i sin grötmyndighet, en rejäl hink skit över den nya webbtidningen Bulletin. Hon formligen hatar Bulletin. Ord som förakt, farligt projekt, avsky och fascism säger mer om avsändaren än om hur Bulletin tagit gestalt sedan starten. Just ordet fascism – med uppenbar koppling till Bulletin – är en ovederhäftighet närmast i löfvenklass. Trots turbulens har läsarna av Bulletin enbart skänkts knippen av relevanta reportage och åsikter om fenomen som berör vanligt folk. Problem och påpekanden som landets vänsterjournalister inte förmår se.

I vimlet av ruttna ägg från Lindquist tas ändå priset av antydan att Bulletin valt sida för kapitalet gentemot arbetet. Fram manas bilden av rika Bulletinägare, som med piskan i hand bekämpar lågavlönade journalister. Alltså rena rama vänstersagan! Att en konflikt mellan vissa maktlystna journalister och Bulletins ägare uppstått är ett faktum. Men att se detta som ett exempel på förtryck av maktlösa tidningsarbetare är ju rena bedrägeriet.

Lindquists trista pajkastning blir närmast komiskt, i och med att hon själv arbetar inom ett av Sveriges största medieimperier, Bonnierkoncernen, som låtit publicera hennes tankeoreda. Tala om kapitalism! Ska man tro henne är det journalisterna som bestämmer på DN. Och visst har vänstern ett starkt grepp över orden från DN. Det läser jag var dag. Tidningen stödjer officiellt närmast L-partiet och inofficiellt S-motsvarigheten. Detta har ägarna av Bonnierkoncernen bestämt. Och det är därför man låter Lindquist hållas. Lindquists slår vilt åt allt som inte faller henne på läppen. Hon talar i tungor. Men så länge hon går DN-ägarnas intressen till mötes får hon hållas.

Bulletin har i huvudsak framtonat som en motståndare till DN:s publicistik. Sanningen är att Bulletin tagit ett steg mot en alternativ svensk journalistik. Vi har i webbtidningen sett en frigörelse från vänsterns kollektiva samhälle och tänkande. Jag hoppas att få se mer av detta.

Torsten Sandström

https://etidning.dn.se/2359/del-b/396813/2021-03-31/19602555/kristina-lindquist-beratta-inte-for-mig-om-fascismen-benke



Pekpinnar från politiska forskare

Uncategorised Posted on ons, mars 31, 2021 12:10:10
Klimapolitiska Rådet sammanträder. Wikimedia commons.

Har du hört talas om det Klimatpolitiska rådet? Även kallat O-rådet, på grund av sina egensinniga råd samt sin satsning på ”0 nettoutsläpp av växthusgaser år 2045”. Följden har blivit en rad av megalomaniska uttalandet om vilken riktning svensk miljöpolitik ska tas. Om O-rådets uppmaningar ska följas står nämligen svensk samhällsekonomi på spel. Det rör sig om en massiv miljardrullning. På svaga grunder.

Karl Marx kritiserade på sin tid ett antal nationalekonomiska forskare och kallade dem ”politiska ekonomer”. Orådet är nutidens svenska motsvarighet. Här sitter rader av personer som driver politik, men i forskningens namn. Alla ledamöter är nämligen utvalda på grund av att det har en bestämd politisk uppfattning i klimatfrågan, dvs Regeringens. De agerar alltså inte med forskarens öppet kritiska sinnelag, utan därför att de har valt att ställa upp på FN:s politiska syn på klimatets uppvärmning.

Den som är trosviss tenderar att se den enda raka vägen mot frälsning. En apostel bekymrar sig inte om budskapets relevans. Det är nämligen redan från början något som är sant. De ord som kommer från O-rådets mun är alltså det evangelium som framförs att FN:s klimatpanel. Vi ser alltså något som liknar ett beslut av inkvisitionen.

Bakom O-rådet finns dessutom ett väl tilltaget politiskt sekretariat. Det bossas av en man med gedigen förankring i den svenska politiska klassen, Ola Alterå, med många centrala befattningar inom C-partiet bakom sig. Han har dessutom varit gift med en fd C-minister och har en dotter som ordförande inom C-partiets ungdomsförbund. Alterå är alltså en riktig klasskämpe!

Det som oroar mig är den pågående sammanväxningen mellan den politiska klassen och personer från landets universitet och högskolor. Forskningen goda anseende brukas som ett politiskt vapen. Såvitt jag förstår sysslar bara en av O-rådets medlemmar med forskning som rör ren naturvetenskap med inriktning mot skeenden inom atmosfären. Alla de övriga verkar inom samhällsvetenskapens fält och utför – via sin politiska övertygelse – en kamp för O-rådets O-mål. Vad tog den öppet kritiska forskningen vägen?

All sann vetenskap måste byggas från grunden. I klimatfrågan gäller det att bestämma vad och vilken omfattning (X) gör klimatet varmare. För O-rådet gäller per automatik formeln: X=CO2 x 100/100 (till hundra procent). Det stora problemet är att ekvationen inte alls är bevisad vetenskapligt sett. Det råder ingen konsensus om svaret, även om flera helt fräckt påstår att det är så. En betydande grupp av forskare världen runt är nämligen skeptiska. Men de svenska legoforskare jag nu talat om anar inte oråd. Deras uppdrag bygger på att ekvationen ovan är sann.

Enligt min mening – jag bedriver dock inte forskning i naturvetenskap – är det möjligt att ett sant vetenskapligt svar är att X till mer än hälften – eller i ännu högre grad – beror på solstrålning och andra fenomen som inte direkt beror på utsläpp av växthusgaser. Alltså att uppvärmningen till största del styrs av faktorer som människan inte styr över. I så fall rasar O-rådets bas samman. Forskarna står i skamvrån. Kvar finns bara Ola Alterå, som säkert snart hittar på nya projekt för att behålla sin position inom den politiska klassen.

Torsten Sandström



Politiseringen av det svenska rättsmaskineriet

Uncategorised Posted on tis, mars 30, 2021 10:43:35
En politiserad domare?

Ett av den demokratiska statens fundament är en rättsapparat, som befolkas av politiskt oberoende beslutsfattare. Syftet är att polis, åklagare och domare uteslutande ska agera efter lagens bestämmelser och inte lyssna på signaler från Regeringen eller från Riksdagens talarstol.

Det är därför av största vikt att de myndigheter som organiserar rättskipningen befinner sig på armlängds avstånd från den politiska makten. I Sverige är det inte så. S-partiets ursprungliga skepsis mot juristkåren har under loppet av omkring sjuttio års tid ersatts av en strävan att kontrollera juristerna.

Tyvärr har S-partiet delvis lyckats. Jag menar att detta är en av flera orsaker till några av Sveriges bestående strukturproblem. S-märkta jurister har fört den svenska rättsstaten på villovägar. Detta syns i såväl lagstiftning som på de beslutsfattande juristernas nivå

Lagstiftning. Ett viktigt sjukdomssymtom syns, enligt min mening, i en ineffektiv reglering av statens brottsbekämpning. Synen på brottslingen som samhällets olycksbarn har resulterat i en eftergiven reglering av brott, av påföljder och av den rättsliga processen hela vägen från polisingripandet till domstolens avgörande (och för den delen även därefter vid verkställigheten av straff). Här kan man verkligen tala om en generell politisering, som avspelas i lagregler som är dysfunktionella och alltså ökar antalet lagöverträdelser. Vi ser därför att svenska poliser och åklagare fråntagits rimliga verktyg vid brottsbekämpningen. Vidare saknar domare makt att döma ut effektiva straff. Slutligen har kriminalvården inte getts tillräckliga resurser att låsa in återfallsförbrytare, så att fortsatt brottslighet hindras. Sådan lagstiftning innebär i och för sig inte något odemokratiskt. Men lagarna är ett tecken på samhällsskadlig vänsterpolitik, som lyhörda jurister hjälpt till att skriva lagtext om.

Beslutsfattande jurister. En viktigare sjukdomsorsak är politiseringen av valet av beslutsfattare inom rättsapparaten. S-staten har i åratal sett till att strategiska myndighetschefer har påtaglig lyhördhet för politiska signaler från S. I många fall rör det sig om personer som arbetat i S-statens departement och där visat sig ha den rätta röda ullen. Inte sällan har de även partibok som avgörande merit. Men det är själva lyhördheten till den politiska makten som är problemet.

Innebörden är att personvalet inte styrts av ”förtjänst och skicklighet”, som Regeringsformen 11:6 föreskriver, utan av politiska baktankar om lyhördhet. Att detta fått ytterst skadliga verkningar för det svenska samhället är enligt min mening klart. Det spektakulära mordet på Olof Palme blottlägger fenomenet. I flera steg har beslutsfattare med mycket nära anknytning till S-partiet påverkat mordutredningen. Det räcker här med namnen Hans Holmér, A-G Leijon och Ebbe Karlsson. I sökandet efter mördare har utredningen vänt bort blicken från svenska offentligt anställda konspiratörer, för att jaga en rad utländska gärningsmän samt att slutligen stanna för en ensam försäkringstjänsteman, som inte längre är i livet. Detta är stillbilden av politiserad rättsosäkerhet.

Ett liknade mönster syns vid utnämning av höga domare. Inte som helhet givetvis, flertalet höga domare har väl vitsordade juridiska kunskaper i kombination med långvarig domarerfarenhet. Men ändå finns ett betydande inslag av uppenbara tillsättningar av politiskt slag. Följden blir att domstolsutslag kan komma att påverkas av regeringspartiets intressen. Givetvis inte då lagstiftningen är solklar. Men just vid de svåra tolkningsövervägande som ofta uppstår. Följden blir att lagen tolkas subjektivt genom personer som valts mer för deras politiska lyhördhet än för deras juridiska och personliga rättrådighet.

Ett aktuellt exempel är Göran Lambertz, som inte kan visa på några utomordentliga juridiska meriter – varken teoretiskt eller praktiskt – av det slag som man kan vänta sig av en domare i högsta instans. Däremot en rad meriter från interna tjänster som beslutats av S-regeringar. Det är vidare känt att han länge varit socialdemokrat.

I tidigare bloggar har jag kritiserat att det svenska systemet för domartillsättningar – som i vårt land sker genom en av Regering och Riksdag tillsatt Domarnämnd. Resultatet blir en uppenbar risk för politisk styrning av domarmakten. I mina bloggar har jag även framhållit hur informella vänskapskotterier riskerar att påverka valet av höga domare. Exv tycks en grupp av studiekamrater från Juridicum i Uppsala utgöra delar av ett sådant nätverk.

Det sist sagda kan förstås även passa in på Lambertz. Även hans mediala agerande efter resningsmålen mot Thomas Quick ger ett intryck av en person som styrs mer av personliga intressen än av objektiv syn på juridiken. Till saken hör att Lambertz i egenskap av Justitiekansler tidigare fattat beslut i Quicks sak (och mot Quicks intressen). I sammanhanget bör nämnas att Lambertz varit förtrogen med Quicks mångåriga försvarsadvokat under åren för raden av fällande domar mot Quick, dvs socialdemokraten Claes Borgström (för övrigt känd som advokatpartner med fd justitieminister Bodström, S-partiet). Lambertz menar alltså de domar som upphävts genom resning varit korrekta.

På så vis kan man säga att Lambertz blixtbelyser faran med politiska domartillsättningar. Risken blir att lagstiftningens sakliga behov tar stryk. I stället kommer dunkla politiska intressen att ta över via lyhörda jurister i karriären. Det som i dagarna utspelats vid en presskonferens, som Lambertz bjudit in till Uppsala, bekräftar bilden av faran med politiskt tillsatta domare, som saknar det omdöme som en hög svensk domare förväntas besitta.

Torsten Sandström



L satsar på bättre politik, men först om två år!

Uncategorised Posted on mån, mars 29, 2021 11:12:11

Efter att ha stött S-partiet under mer än sex år – via DÖ och Jöken – beslutar L igår att inför nästa val 2022 bättra sig och satsa på sakpolitik.

Men det svenska samhället tyngs som bekant av rader av strukturella problem. Alla har varit kända i mer än tio år. Nationen har akuta behov av reformer. Visst är det bra att L väljer en ny linje, men det är alltför sent samt ett hån att vänta till 2022 med att göra något. Det är nämligen bråttom!

Dessutom verkar inte sista ordet vara sagt. Alltför många högt uppsatt L-politiker vill stanna kvar i äktenskapet med S. Det gäller jobb inom den politiska klassen, med närhet ill S-partiet. Risken för partisplittring är därför påtaglig.

Det är intressant att gissa över orsaken till L-partiets dödsångest. Det rör sig nämligen om en typ av ångest. Jag hörde häromdagen på Ring P1 en före detta L-partimedlem ge sin förklaring. Han menade att han oroats av partikamraternas självsyn. De ansåg inte att partiets uppgift var att leverera rimlig sakpolitik. Utan att L är en sammanslutning för politiker som vill vara goda och – till råga på allt – anser sig vara godast.

Detta tycks vara en vettig förklaring till att L hamnat fel på nästan alla sakpolitiska områden, utom kärnkraften. Idealism väger tyngre än praktik. Partiet ser strukturproblemen, men förmår inte att välja mellan S-partiets kollektiva lösningar och högerns inriktning mot individen. Förvisso ligger individ- och integritetsfrågor högt på L:s agenda, men man kör fast i ett extremt teoretiserande, i stil med det som Datainspektionen (DI) visat prov på. Betygslistor med personnamn anser DI bättre än listor med personnummer. Experiment med närvarokontroll i skolan via ansiktsigenkänning anser DI sämre än att tusentals lärartimmar idag slängs bort på fysisk kontroll av närvaro.

Därför tror jag L-partiets bäst-före-datum är passerat sedan minst 40 år tillbaka. Bengt Westerberg och Maria Leissner tillhör dem som bär ansvar för partiets felaktiga vägval i förfluten tid. Nu lever de ett gott liv som medlemmar av den politiska klassen. Den ena med pension som bl a statsråd. Den andra som ambassadör i Benin, med stationering i Stockholm. S-partiet har mycket att tacka de två för.

Den enda liberalism som funkar är marknadens och individernas fria val. Så var det i början av 1900-talet – så är det idag. I den meningen anser jag mig faktiskt själv som liberal. Men nutidens L-parti är färdigt för historiens skräpkammare.

Torsten Sandström

PS! Någon kanske tror att Jöken är ett kontrakt som måste hållas. Men Jöken är inget bindande avtal. DS!



Spårvagnsköp blottlägger strukturproblem

Uncategorised Posted on sön, mars 28, 2021 15:57:23
Dödgrävarpolitik!

Lunds kommuns nya spårvagnar har som bekant stått stilla efter problem med hjulen. De slits för hårt på grund av alla inbromsningar i småstaden! Nu visar det sig att spårvagnarna även saknar ramper för rullstolar – automatiska sådana finns dock sedan länge inom spårvägen i Göteborg. Vilka slutsatser kan vi dra av detta?

Kanske att Göteborgs kommun sköts bättre än Lunds, vilket inte säger så mycket? Även storstaden på västkusten har haft stora kommunala problem. Därför är den övergripande förklaringen kommunal inkompetens vid upphandling och drift av verksamheter. Det offentliga saknar de effektiva rutiner som flertalet privata företag har på grund av företagsekonomiska skäl. Hanteringen av kommunmedborgarnas skattepengar sker helt enkelt mer slumpartat. Sådan är är nämligen planekonomin.

En annan förklaring är en planerad ekonomis överdrivna tilltro till föreskrifter och direktiv om framtida beslut. På pränt sätter man rader av vackra ord om att allt ska bli så bra, så bra. Jag är bergis på att Lunds kommun har sådana handlingsplaner om största hänsyn till rörelsehindrade. Jag vet för övrigt själv hur kommunen ”jagat” bostadsrättsföreningar i staden för att få fram handikappanpassade entréer. Men när det kommer till kritan med en upphandling i miljardklassen av spårväg så glömmer kommunen själv det som tycks självklart: det ska vara enkelt för rullstolsbundna att äntra spårvagnarna.

Varje dag hör vi talas om liknande problem inom stat och kommun. Nya direktiv och riktlinjer formuleras efter tusentals arbetstimmar, många sammanträden och åtskilliga tjänsteresor. Likafullt visar det sig snart att de offentliga organisationerna inte klarar av efterleva reglerna!

Ändå finns det tusentals politiker och flera miljoner människor i vårt land som skriar över privatisering inom skolor och sjukvård. Orsaken till att det privata företagens lägre anbud vinner i olika upphandlingar beror inte på lägre kvalitet (som vänstern påstår). Orsaken är att bolagen har kostnadskontroll över verksamheten och har chefer som vågar säga ifrån så att problem ska fixas.

Trots anbudsgivarnas lika eller till och med högre kvalitet till lägre pris kan de ibland klara av vinstutdelning till aktieägarna. Tala om win-win för samhälle och företag! Sådan är kapitalismen! Normalt.

Torsten Sandström



Löfven den oförbätterlige

Uncategorised Posted on lör, mars 27, 2021 11:38:03
S-regeringens ansiktsmask Modell 20/21.

Detta läser jag på Dagens industri den 26/3:

Tyska larmet: Tredje vågen kan bli den värsta

Mycket tyder på att den tredje vågen av covid-19-pandemin i Tyskland blir värre än de första två, enligt Lothar Wieler, chef för den tyska smittskyddsmyndigheten RKI.

Sådan är verkligheten i Europa. Men igår översvämmades svenska medier av att skolministern – till mångas stora förvåning – beslutat att svenska gymnasieskolor ska återuppta undervisning i klassrummen. Enstor rörlig och smittspridande grupp unga människor samlas alltså i samhällets regi. Risken för covidspridning ökar rejält. På krisens topp återupprepas således de misstag som Löfven och den sk Folkhälsomyndigheten redan gjort vid krisens start för ett år sedan. Och framåt.

Det vi ser speglar kärnan i utlandets kritik av Sveriges covidstrategi. En nation som tror sig veta bättre än alla andra och stoltserar med sig egen politiska väg. En regering som inte lyssnar till vetenskapen, utan omfamnar den myndighet man själv bossar över, utan att samla en självständig expertgrupp inom forskarnas samhälle. En myndighet som från starten riktat in sig på att skapa hög flockimmunitet. Det vi ser är tyvärr dödens regemente.

Alltså ännu ett bevis på att Sverige saknar en regering värd namnet.

Torsten Sandström



Måste vi ständigt ta stryk av vänsterpopulister?

Uncategorised Posted on fre, mars 26, 2021 11:54:24

Till det politiskt korrekta svenska samhällslivet hör en debattstil som är mycket speciell och allvarlig. Så här ser den i grova drag ut.

Å ena sidan: Sossarna och vänstern pucklar på M och KD med högröstade, grova och infama anklagelser om samverkan med SD, ett parti som kallas både nazistiskt och brunsvart. Umgänget med SD hånas samt skriks ut som odemokratiskt och en katastrof för landet.

Å andra sidan: M och KD svarar lågmält och tämligen undvikande. Man vill uppenbarligen inte delta i vänsterns pajkastning.

Den ena sidan kastar alltså konstant skit, medan den andra närmast duckar. Detta är enligt min mening inte en umgängesform som är bra i det långa loppet. Visst jag gillar saklighet och öppenhet. Men man kan inte år ut och in ta emot ruttna ägg och tomater från motsidans demagoger.

Det jag menar är att M och KD måste gaska upp sig och pregnant ifrågasätta varför S-partiet i årtionden regerat i samverkan med V-partiet. Alltså gemensamma överläggningar även under den tid då V inte seglade under falsk flagg, utan rakt ut kallade sig kommunister. Ungdomsförbundet visar ännu den äkta röda ullen, den skränar i stadgarna där kommunismens framhålls som föreningen samhällsmål. Och bara för några år sedan var nuvarande partiordföranden i V en koryfé inom Ung vänster. Och nästföregående partiordföranden Ohly var en uttalad kommunist. Likaså Ylva Johansson, innan hon gifte in sig i S-partiet, för vidare politisk karriär till EU. Bilden är skrikande röd och blodig. Än idag har V täta kontakter med krafter i skräckregimer som Kuba och Venezuela.

Varför missa M och KD detta argument? In i nutid har S-partiet flörtat vilt med kommunisterna. De har ett otal antal gånger fått politiska köttbitar till mångmiljardkostnader för hederligt folk. Och för inte alls så länge sedan pussade och kramade svenska kommunister några av historiens mest blodbesudlade diktatorer. Trots att kommunismens gått under i östeuropa driver den svenska V-rörelsen de facto förstatligande, planhushållning och andra sakfrågor som medför en allvarligt risk för avveckling av den svenska demokratin. Jag menar alltså att allvarliga bredsidor måste med jämna mellanrum avfyras mot landets tarvliga vänsterpopulister med Löfven i spetsen.

Jag medger att resonemang som går ut på skuldbeläggning via samverkan (guilt by association) kan vara en tveksam debattstil. Men lika bekymmersamt är enligt min mening att tillåta vänsterpopulisterna dela ut rallarsvingar under bältet på M och KD. De vänsterliberala partierna är kanske på väg att ta hem nästa valrörelse på grund av detta fulspel.

Därför är det hög tid att sluta gulla med vänstern. Det gäller att sjunga ut om kommunisternas roll i S-partiets kamp för att behålla makten över Sverige. Höj rösten! Peka på Stalin och Mao! De har tillsammans mer än 150 miljoner politiska motståndares liv på sitt samvete.

Torsten Sandström



Tio procent av en svensk statsbudget åker idag ned i EU:s slukhål!

Uncategorised Posted on ons, mars 24, 2021 12:33:22

Idag fattar Sveriges Riksdag ett ödesdigert beslut. För att rädda euron och EU:s slösaktiga stater i syd och öst ska Sverige idag öppnas för en skuldsättning med 150 miljarder. De partier som konsekvent kramat EU:s utveckling mot överstatlighet tycks alla rösta för miljardrullningen till EU. Några tröstar sig med att det kanske blir mindre pengar om EU ges rätt att beskatta Europas folk och företag! Mot beslutet röstar enbart SD och V, vad jag vet i skrivande stund.

Det vi ser är ett jättesteg mot Europas Förenta Stater, EFS. Moderaternas och KD:s röster bakom beslutet är en allvarlig tankeställare. Och ett starkt argument för att rösta för ett alternativt parti på högersidan, i stil med Medborgerlig samling. Heder åt deras engagemang mot de starka federala krafter som idag finns inom Sveriges Riksdag.

Alla som kritiskt följt politiken i Bryssel inser att stora mängder pengar snart kommer att strösslas över ekonomiskt ihåliga stater i Europas syd och öst. Alla inser också att gratispengar från Bryssel lockar fram de sämsta sidorna hos mottagande nationella politiker. Vi kommer att få se ett storskaligt slöseri och omfattande korruption. Alla inser slutligen att detta inte kommer att bli en engångsföreteelse. Nya paket med pengar och beskattningsrätt kommer att följa. Idag är det dags att hala den redan slitna svenska fanan till halv stång.

Snart är det dags att 1 § i den svenska Regeringformen får följande lydelse:

1 kap. 1 §
All offentlig makt i Sverige utgår från EU.

Den regionala folkstyrelsen inom Sverige avser enbart frågor som inte faller under EU:s kompetens. Makten handhas i sådana fall genom Sveriges Riksdag respektive Sveriges kommuner.

Den regionala makten i Sverige utövas genom lagstiftning som ryms inom ramen för förordningar och direktiv från EU.

Någon kanske hånflinar åt denna skräckskildring av Sveriges framtida författning. Men skrattet riskerar att fastna i halsen. Idag är det bara paragrafens första ord – all – som inte stämmer med den juridiska verkligheten. I dagsläget får vi en perfekt beskrivning om regeln inleds med orden: ”Nästan all makt …” Så allvarligt är faktiskt läget.

Det är inget annat än en nationell svensk katastrof att en omfattande maktöverflyttning skett från Riksdagen till det politiska B-laget i Bryssel.

Torsten Sandström



A propå bråket på Bulletin.

Uncategorised Posted on tis, mars 23, 2021 10:22:23

Svensk tryck- och yttrandefrihet är som bekant reglerad i grundlag. Alla har rätt att ge ut skrifter, presentera program via radio eller teve samt föra ut information på internet. Men utgångspunkten är att den som publicerar något som är olagligt själv bär ett ansvar för det skedda, såväl rörande straff som skadestånd. Det senare gäller framför allt mängden uppgifter som privatpersoner och bloggare klickar ut på internet. Alltså ett ansvar som typiskt gäller mig eller dig som lägger in en kommentar på min blogg!

Men för medieföretag, alltså ägare av organisationer som i stor skala publicerar information i någon av de former som nyss nämnts, är det ofta praktiskt nödvändigt att peka ut en juridiskt ansvarig för mängden publiceringar som dagligen sker. Förenklat kan man säga att ägaren delegerar mediets ansvar till en betrodd kontrollör, som registreras varvid ett sk utgivningsbevis utfärdas. Denna människa – alltså en fysisk person – kallas utgivare. I stället för den som äger mediet bär alltså utgivaren det juridiska ansvaret för kränkningar av enskilda – genom brott eller för skador – som uppkommer genom det som sprids av medieföretaget ifråga.

Syftet bakom systemet med ansvarig utgivare är definitivt inte att hindra mediets ägare att dirigera tidningens politiska innehåll. Meningen är att finna en betrodd kontrollör av material som eventuellt kan vara olagligt i något avseende. Till saken hör att endast uppgifter som är kränkande och för enskilda skadliga kan föranleda ansvar för den ansvariga utgivaren. Det är denna typ av uppgifter som medieföretagets ägare måste förankra hos den ansvariga utgivaren.

Innebörden är alltså att det finns en mycket stor mängd av uppgifter eller information som i princip aldrig kan utlösa påföljd för den ansvariga utgivare som pekats ut. Inte ens en artikel/text på tusen innehåller kränkande uppgifter. Den som tänker efter förstår att kritiskt politiska tankar nästan aldrig kan utlösa utgivaransvar, frånsett det fåtal personliga kränkningar som regleras i Brottsbaken. Det är därför yttrandefrihetsbrott är så ovanliga i vårt land, inte på grund av de ansvariga utgivarna var dag förbjuder publicering av massvis av kränkande stoff.

Tvisten på Bulletin rörde såvitt jag förstår information av politiskt slag. Det var fråga om en artikel som riktade politisk kritik mot DN:s chefredaktör Wolodarski. Någon juridisk påföljd kan omöjligtvis aktualiseras genom en sådan publicering. Men ändå inskred den ansvariga utgivaren på Bulletin och tog bort artikeln från Bulletins sida på internet. Formellt juridiskt har en utgivare denna kompetens. Men med tanke på artikelns innehåll måste inskridandet ses som en tydlig markering av makt över Bulletins politiska inriktning.

Att många av landets journalister hurrar över ingreppet och kastar smuts på Bulletins ägare tillhör bilden av kårens vilja att bestämma över mediernas innehåll och opinioner. Deras uppfattning om politisk makt över det mediala innehållet är ett tecken på okunskap och självförhävelse. Det är denna skråanda som syns i vänstervridningen av landets gammelmedier.

Därför är konflikten på Bulletin logisk. Högröstade journalister med starkt ego vill bestämma själva – även om de inte tillhör kretsen av vänsterskribenter. Den ansvariga utgivaren borde ha ringt upp ägaren bakom den artikel som ogillades för att reda ut gränserna för ägarens inflytande. Och i konflikten med ägaren hade det naturliga resultatet givetvis varit att artikeln stått kvar. Men jag tolkar som sagt det inträffade som en ren maktdemonstration från utgivarens sida gentemot ägaren.

Konflikten tyder på att det är publicistiska nybörjare som agerar på såväl ägar- som utgivar- eller journalistsidan i Bulletin. Båda sidor vill bestämma över tidningen. Tyvärr har ägarna två gånger utsett fel personer som ansvariga utgivare. Men ändå har varken höger- eller vänsterjournalister rätt att bestämma det politiska innehållet i ett medium som någon annan äger.

Torsten Sandström



Rättsstatens hälsa och ohälsa

Uncategorised Posted on mån, mars 22, 2021 14:53:38
Bild: Wikimedia commons.

Västmanlands tingsrätts frikännande dom i förra veckan, i åtalet mot Karl Hedin för grovt jaktbrott, är en mätare på rättens ställning i dagens Sverige. Man kan säga att termometern signalerar såväl tillfredsställelse som oro.

Hedin har under hösten 2018 varit häktad i en månads tid på grund av lösa anklagelser om förberedelse/försök att döda varg. Åtalet tycks närmast vara ett politisk inlägg i miljökramarnas strävan efter att odla fram en växande svensk vargstam. Biologer från storstäderna ser nämligen gärna att aveln av rovdjur ska ske på landsbygden, trots lantbrukarnas protester. Hedin har varit en drivande politisk motkraft.

Men tingsrätten menar att åklagaren saknar bevis för brott. Därför är domstolens avgörande ett tecken på rättsstatens hälsa. I domskälen skrivs:

En tilltalads åsikter eller politiska ställningstaganden kan som regel inte medföra att han eller hon gjort sig skyldig till brott. För att en åsikt ska kunna medföra ansvar krävs att den kommer till uttryck på något brottsligt sätt såsom exempelvis gäller i fråga om hets mot folkgrupp.Som bevisning i detta mål har åklagaren bland annat lagt fram relativt omfattande bevisning med bäring på Karl Hedins åsikter om vargförvaltningen i riket. Huruvida Karl Hedin eller någon annan av de tilltalade har, eller har gett uttryck för, åsikter om vargförvaltningen är i princip utan betydelse för domstolens bedömning av åtalen.Domstolen kommer inte i detta mål, eller i något annat mål, lägga den tilltalades politiska åsikter till grund för bedömningen av ett åtal.”

Även om domstolens skäl är riktiga och glädjande kvarstår min oro över den svenska rättsstaten. Anledningen till min rädsla är i korthet följande.

Alltfler politiserade åklagare går olika mediala rörelser till mötes. Åtal väcks på lösa grunder. En månad i häktet anser åklagaren till och med bifogad i Hedins fall. Vidare väcks åtal mot poliser, som nattetid jagar brottslingar och av misstag dödar en oskyldig som viftar med en vapenattrapp. Poliserna tvingas vid domstol svara för brott, medan grova ungdomsbrottslingar lämnar polisstationen med breda leenden på läpparna, för att snart återuppta sina kriminella värv.

Alltför milda påföljder föreskrivs i Brottsbalken. Detta gäller särskilt för allvarliga våldsbrott av unga män. Politiken bakom detta är att förövarna är offer för ett orättvist samhälle. Dessutom menar landets politiska elit och medier att inlåsning som straff inte motverkar kriminalitet. Men Hedin, som är välbeställd direktör, kan en domstol hålla häktad i en månad för blotta misstankar om ett struntbrott.

Tillsättningen av höga domare är delvis politiserad. Den svenska Domarnämnden, som fattar beslut om tillsättning, har nio ledamöter som alla utses av Riksdag eller Regering. Klart är därför att S-märkta domare i flera fall har fått jobb som beror på politiska meriter i S-partiet, vänskapsband med sossar, jobb på departement eller myndigheter nära S-ministrar osv. Uppenbara exempel är Sten Heckscher och Göran Lambertz.

Lagstiftning befäster S-partiets och vänsterns ställning. Lagar ska formas generellt, dvs gälla för alla subjekt, utan att direkt ha bäring på en viss organisations nytta. Lagen ska vara politiskt neutral vad gäller adressaten! I Sverige finns en lång rad av lagprojekt som bryter mot denna norm. Tydligast gäller det LO-fackens och Hyresgäströrelsens direkta favorisering i MBL och hyreslagstiftningen. Där ges de stor makt över anställda och boende i hyreshus. Den politiska styrningen märks även i tusentals penningbidrag till organisationer och medier som står vänstern nära. För att inte tala om den lagstiftning, som tvingar medborgarna att betala avgift till SR/SVT, organisationer som de facto domineras av vänsterns journalister.

Så även om den svenska rättsstaten i huvudsak är feberfri, så finns det ett antal allvarliga symptom på sjukdom. De rör sig inte om slumpfel. Utan om medvetna fellösningar.

Torsten Sandström



Kortare häktningstid skapar ännu mer grov brottslighet

Uncategorised Posted on lör, mars 20, 2021 11:38:31

S-regeringen vill införa ett tak på tre-månader för häktning av personer under 18 år. Politikerna är som vanligt påhejade av organisationer som kramar den barnrättskonvention, som tyvärr nyligen upphöjts till svensk lag. Nu ökar alltså antalet allvarliga följdverkningar. Då utredningar om brott är tidskrävande – och häktning enbart tillåts ske av personer under 18 för synnerligen allvarlig kriminalitet – kommer alltså unga livsfarliga män snabbt ut från häktet och kan återgå till sin blodig brottslighet. Heja Sverige!

Den kloka åklagaren Paulina Brandberg har i medierna protesterat, för ett exempel se länken nedan. Hon menar att en 3-månadersregel kommer att blåsa under brottsligheten. Dessutom visar hon på att det finns alternativa lösningar. Hon menar att det behövs mycket mer resurser till polisens kriminaltekniska enheter, så att bevis snabbare kommer upp på bordet så att åklagarna kan fatta beslut. Dessutom anser hon att en översyn av rättegångsbalken bör ske så att större vikt tillåts läggas vid uppgifter som polis och förhörspersoner samlat in under förundersökningen. Jag antar att det även finns andra processuella regler som är onödigt tidskrävande, men som hindrar att åtal kan väckas rimligt snabbt, varvid en ung man släpps på fri fot efter tre månader.

Landets vänsterpolitiker hurrar över tremånadersfristen. Och alla kramare av FN, BRIS, Amnesty, Mp mfl instämmer i hyllningskören. För dem är kriminalitet nämligen förorsakad av samhället och inte individen. Alltså stackars unga våldsverkare! Förvisso har ekosociala skäl betydelse för uppkomsten av brott. Men de är inte hela förklaringen. Om vänstern får fortsätta att styra nationen och 3-månadersregeln införs kommer den allvarliga brottsligheten att stiga ytterligare i höjden. Det vi ser är alltså ännu ett inslag av S-partiets kontraproduktiva politik.

Hur länge ska vänstern tillåtas föröda det svenska samhället?

Torsten Sandström

https://www.aftonbladet.se/debatt/a/b5EAqe/kortare-haktningstid-gor-fler-unga-kriminella



En bondfångare!

Uncategorised Posted on fre, mars 19, 2021 11:53:13
Foto: Wikimedia. Politik: TS

Det är hög tid att börja knapra på dojan!

Torsten Sandström



En naken offentlig makt

Uncategorised Posted on tor, mars 18, 2021 10:17:34
Socialtjänstens veteraner på hembesök? Wikimedia commons.

Ivar Arpi berättar i Bulletin.se att han i sin brevlåda fått en orosanmälan från kommunen om risk för psykiskt våld mot hans barn. Anmälan har inskickats till kommunen från en okänd. Efter ett telefonsamtal besöks också Arpi av två unga kommunanställda. Därpå ett meddelande om att ärendet lagts ned. Intryck skapas av att Arpi skakats av det inträffade, som han tycks ha uppfattas som en obefogad integritetskränkning, se länken nedan

Jag vet inget om Arpis privat- eller själsliv. Men 14 kap i Socialtjänstlagen öppnar för allmänheten att göra anonyma anmälningar om misstanke finns för ”att barn far illa”. Jag har inget emot uppmaningen till anmälan av allvarliga och påtagliga risker avseende barns välfärd. Men reglerna är alltför knapphändiga och ger utrymme för anmälningar från Sveriges alltför många prussiluskor.

Den angivna misstanken om ”psykiskt våld” är ett exempel på en ytterst flummig misstanke. Våld är något kroppsligt. Men för prussiluskor och psykologer öppnas en helt ny värld genom anknytningen till barnets psyke eller själsliv. Det kan röra sig om allt från aggressiva samtal med barnet till drogproblem hos föräldrarna. Också att principiella krav riktas mot barnet, något som många psykologer har svårt att hantera, man vill ju alla så väl.

Kombinationen mellan misstanke hos någon och påståendet om en lös själslig fara för barnet riskerar således att leda till allvarliga påhopp på föräldrar som fostrar sina barn på allra bästa sätt. Om sedan anmälan av en diffus fara för barnet kan ske anonymt så öppnas dörren till ett kontrollsamhälle av rent orwellskt slag. Alltså en kollektiv hydra där individerna endast är brickor i elitens maktspel. Med andra ord ett polis- eller storebrorssamhälle.

Det är sannerligen inte ofta jag vill se ny lagstiftning, frånsett förstås mina återkommande krav på reformer i Regeringsformen i riktning mot direkt demokrati. Men 14 kap i Socialtjänstlagen saknar en hel del tydliga ord, som kan hindra prussiluskornas anfall i S-kollektivets tjänst.

Alltså krävs en uppräkning av några strategiska exempel samt inte minst en allvarsnivå som medför att kommunens själavårdare tvingas slänga en anmälan av okynne i papperskorgen (efter diarieföring). Idag vågar ingen agera rakryggat. Barnkonventionen har blivit ett större hot mot offentligt anställda än Riksdagens ombudsman, JO.

Det vi ser är delvis en följd av att den folkrättsliga Barnkonventionen i Sverige upphöjts till lagstiftning. Sverige agerar som vanligt som den kollektiva välfärdens poliskonstapel nummer ett. För polisingrepp vid brott finns som bekant en uppsjö regler. Men för anfall av psykologer och prussiluskor finns inga spärrar till skydd för individen. Att jag inte gillar läget antar jag läsaren förstått.

Torsten Sandström

https://bulletin.nu/ivar-arpi-de-kommer-att-ta-mina-barn-ifran-mig



Journalister slår på Bulletins ägare

Uncategorised Posted on ons, mars 17, 2021 09:45:41

I en ledare i Sydsvenskan Heidi Avellan den 11/3 läggs all skuld för de problem som inträffat i Bulletin.se på oerfarna ägare. Det må så vara att ägarna missat att anmäla utgivningsbevis (och i stället anmält något helt annat). Men detta är inte huvudproblemet för Bulletins del. Konflikten rör ägare som också vill skriva och framföra sina åsikter, utan att censureras av sina anställda, journalisterna.

Den artikel som en av nättidningens ägare publicerat har enbart ört politik. Det vill säga kritik av DN:s Wolodarski, som liksom Avellan är en av Bonniers politiska legosoldater. Alltså inget straffbart, som Bulletins chefredaktör bort hindra för att själv slippa ansvar (ifall vederbörligt utgivningsbevis väl funnits alltså). Ändå har texten plockats bort för att chefredaktören och journalisterna vill bestämma över tidningens politiska innehåll i sann skrå- och vänsteranda.

På Sydsvenskan tycks ägarna Bonnier och journalisterna leva i fridfull vänsterliberal harmoni. Men vad som sker bakom kulisserna vet ingen av oss andra. Antagligen återkommande konflikter. Men vanligare är troligtvis dolda kontakter mellan någon nyckelfigur hos Bonniers å ena sidan och tillmötesgående journalister i strategiska positioner inom tidningen å den andra.

På ytan framstår därför DN och Sydsvenskan som lugna oaser. Till saken hör att rekryteringen av vänsterliberala och välsmorda skribenter givetvis minskar behovet av texter direkt från företagsledningen. Ägarnas ord läggs nämligen i smyg i munnen på en eller annan journalist på hög nivå. Och dessa skribenter vet som gäller beträffande lydnad. Det är nämligen ganska ont om välbetalda jobb i mediernas värld. På nätsajterna efterfrågas öppen samhällskritik och inte tal i egen sak, dvs smutskastning av Bulletins ägare.

Torsten Sandström

https://www.sydsvenskan.se/2021-03-11/bulletin–ny-rost-blev-ren-rora



Svenska statens slukhål!

Uncategorised Posted on tis, mars 16, 2021 08:59:32
Miljardrullning med dina och mina pengar rakt ned i hålet!

I Dagens industri 10/3 presenterar Andreas Cervenka följande kloka fundering:

Statens gigantiska slukhål – som ingen verkar bry sig om


Misslyckade affärer och utebliven avkastning i bolag som Vattenfall, Telia och Postnord har kostat svenska folket mer än regeringens stödpaket i coronakrisen. Varför är inte missnöjet större?

Cervenkas undran är i högsta grad relevant. Svenska småföretag kämpar för sin överlevnad under coronakrisen. De har svårt att få bidrag, men storföretagen kammar hem coronapengar i massor.

Till råga på allt gör samtidigt statens egna stora företagskomplex – med regeringens godkännande – jättedåliga förluster. Inte beroende på covid, utan på politisk styrning av affärsverksamheten. SAS ska vi bara inte tala om – efter år av förluster skyller regeringen nu på covid. Vattenfall satsar i Maud Olofssons efterföljd konsekvent fel, uppbackade förstås av Mp, som nyss lyckats få ett fungerande kärnkraftverk nedlagt. Många tiotals miljarder har Vattenfall slängt bort i Holland och Tyskland. Och då Ringhals offras så rakar elpriserna i höjden. Vidare tycks Telia endast kunna göra affärer med skurkstater. Eller köpa på sig den enda fria privata tevekanalen, TV4, för att ställa till ytterligare skada för landets mediala elände (med ett de facto statsmonopol som följden!). Även Postnord har det kämpigt och även där syns spåren efter C-partiets före detta näringsminister. Till detta kommer att Postnords egna kapital sjunkit med 60 procent under tio års tid.

De fyra statliga bolagen Vattenfall, SAS, Telia och Postnord har enligt Dagens Industris genomgång kostat svenskarna 330 miljarder kronor i nedskrivningar, förluster och utebliven avkastning. Det motsvarar en tredjedel av statens årsbudget! Samtidigt är tusentals småföretag på väg att dö på grund av att staten inte klarar av utbetalningen av pandemibidrag.

Alla kloka svenskar borde stampa i marken, slå nävarna i bordet och skära tänder. Alla borde för länge sedan ha röstat bort regeringspartiet S och deras satellit C, som med erfarenhet av små jordbruks ekonomier, önskar leka affärsmän i statliga företag med skattebetalarnas pengar. Nej, sälj av hela det statliga företagsrasket (om det finns någon köpare)! Stater ska inte försöka driva affärer, utan inrikta sig på att få den egna offentliga organisationen att funka. Så gott det nu kan gå.

Alla svenska medier borde, liksom Dagens industri genom Cervenka, upplysa folket om hur eländigt statlig företagsverksamhet fungerar. Men medierna kniper käft. De väljer att dölja sanningen för att stödja just de partier som grävt slukhålet. Även den tredje svenska statsmakten (medierna) har alltså dragits med ned i hålet. Där nerifrån hör vi typiskt nog myndiga röster skria massor av politiskt korrekta uppmaningar till svenska folket. Så funkar politiken i Absurdistan!

Torsten Sandström



Straffrihet för invandrare pga att han inte förstår svensk lag

Uncategorised Posted on mån, mars 15, 2021 12:16:21

Jag läser i dagarna en dom från Göta hovrätt år 2019. Den rör ett åtal mot en invandrande arab (X) för bidragsbrott. X har under ett års tid sammanlagt mottagit mer än 200.000 kronor i egenskap av förälder till 4 barn, som under året inte vistats i Sverige utan i Jordanien, där de gått i skola. X försvarar sig med att han trodde att barnen skulle komma tillbaka till Sverige, vilket dock inte skett. X frias från ansvar av såväl Kalmar tingsrätt som Göta horätt. Man kan ana att åklagarna i Kalmar varit irriterade över utgången.

Och enligt min mening har de skäl till frustration. Domen visar enligt min mening på två allvarliga svenska problem. Det första är domstolarnas avvikelse från den urgamla rättsprincipen ”att alla antas känna lagen” eller ”att okunninghet om lagen straffar sig”. Meningen är att det inte ska löna sig att hävda okunnighet om gällande rätt. Båda domstolarnas anser att X´ språksvårigheter gjort att han inte insett att barnens vistelse i Jordanien måste anmälas till den bidragsbetalande Försäkringskassan. X saknar alltså uppsåt till brott. Så här skriver majoriteten domare i en oenig hovrätt:

Varken vittnesförhöret med Y (från Försäkringskassan ) eller utredningen i övrigt visar att X (den tilltalade) i samband med aktuella ansökningar, eller senare under den aktuella tidsperioden, fått information på arabiska om sina skyldigheter i förhållande till de förmåner han sökt och fått. – – –

Med hänsyn till de omständigheter som framkommit kring barnens oplanerade utlandsvistelse och X´språksvårigheter har åklagaren emellertid inte styrkt bortom rimligt tvivel att X uppsåtligen har lämnat oriktiga uppgifter eller underlåtit att anmäla ändrade förhållanden avseende barnens bosättning. Som tingsrätten har funnit ska åtalet därför ogillas.

Jag tror du som läser detta häpnar. Okunnighet om svensk rätt är alltså en grund för frihet från straff för den som är invandrare och inte kan läsa eller förstå svenska. En infödd eller svensktalande person ska däremot fällas för bidragsbrott i motsvarande situation.

Ett annat – och minst lika allvarligt – problem rör det offentliga Sveriges oförmåga att fortlöpande kontrollera grunderna för utbetalda bidrag till svenskar och invandrare. Jag inser att det kan bli tämligen komplicerat ibland och kanske medföra extra kostnader. Men, med tanke på bidragsflöden i mångmiljardklassen i vårt land till invandrare och svenskar är jag övertygad om att ett effektivt nät och procedurer för kontroll verkligen måste löna sig och rentav kunna resultera i ett något lägre skatteuttag. Det som saknas här är inte bara kreativa lösningar om hur kontrollen ska gå till, utan själva viljan från politikernas sida att agera. Det rör sig om en ovilja att kontrollera och alltså kräva av mottagarna att de följer gällande regler. Att kontrollera anses repressivt! Det rör sig än en gång om en svensk rädsla och godtrogenhet!

Sverige är sannolikt den nation i världen som betalar mest pengar i bidrag per invandrare. Sverige är antagligen samtidigt sämst på att kontrollera de lagliga förutsättningarna för utbetalda bidrag. Till råga på allt är Sverige förmodligen ensamt om att på grund av språksvårigheter fria invandare från straffansvar för att de mottagit olagliga bidrag, medan infödda svenskar fälls till brott för samma gärning.

Sådan är alltså den dystra verkligheten i Sverige.

Torsten Sandström



Skråtänk hos svenska journalister

Uncategorised Posted on sön, mars 14, 2021 12:11:46
Det är vi som har rätten att skriva! Redaktionsmöte på en svensk tidning 2021? Bild: Wikimedia Common.

Så här skrev Bulletin igår i en kort text:

Svensk liberal får inte leda OECD
Sveriges tidigare EU-kommissionär Cecilia Malmström får inte jobbet som OECD:s generalsekreterare, uppger källor till nyhetsbyrån AFP.

Det finns en ton av besvikelse i Bulletins tonfall. Om det är av vänsterliberala, nationella eller könsskäl är svårt att avgöra. Men jag förstår att OECD inte väljer en politiker som inkvoterats till EU, från en av Europas mindre nationer och som dessutom representerar ett litet L-parti på väg att förintas.

Det vi ser i Bulletin är en notis om något som inte hänt, eller bara hänt genom att någon annan fått jobbet. En mer intressant vinkling hade varit att resonera om hur eliten inom den politiska klassen skaffar sig reträttjobb utomlands. Ofta i organisationer som svenska skattebetalare tvingas delfinansiera. I Malmströms fall gick det inte. Hon kanske helt enkelt inte dög? Konkurrenten kanske var bättre? Eller så fanns det skeptiker/ fiender i OECD-nationer utanför det Europa som hon företrätt? Vad vet jag?

Bulletins text är att jämföra med en rapport om att en svensk kvinnlig fotbollspelare inte blivit uttagen till världslaget. Nationalism , feminism och svensk hybris i en oskön blandning.

Antagligen finns en skråanda på Bulletins redaktion. Den syns i att journalisterna gaddar sig samman mot att tidningens ägare och vill bestämma. På DN och SvD har Bonniers respektive Schibstetds makten via dolda kanaler. Det gråter inte journalisterna där över. Men nästan alla landet journalister – med fackföreningen Journalistförbundet i spetsen – skriar över att Bulletins ägare har något att säga om tidningens innehåll. En journalist från statsstyrda SR/SVT menade till och med häromdagen att det rör sig om journalisters åsikts- och yttrandefrihet. Alltså rena monopoltänket! Journalistens principiella frihet gäller rätten att korrekt beskriva nyhetsfakta – inte att bestämma mediets åsiktsinriktning. 

Den fråga som föranlett bråket rör en text som en av ägarna låtit publicera i Bulletin, innehållande politisk kritik av DN:s Peter Wolodarski. Såvitt jag förstår innehåller inte texten något lagbrott. Men genom att lyfta bort den ur tidningen vill Bulletins chefredaktör och journalisterna där markera en principiell makt över tidningen innehåll. Det är absurt! I tidigare bloggar har jag anat ett journalistiskt skråtänkande: det är journalister som ska ha skrivjobben, det är journalister som ska bestämma mediernas innehåll! I denna skråmiljö gäller det att inte stöta sig med DN och Bonniers, där Bulletins journalister kanske ser en möjlig framtid…

Det rör sig med andra ord om vänsterliberala journalisters missuppfattning om såväl gällande civilrätt samt en naiv okunnighet om hur DN och SvD i praktiken styrs genom signaler uppifrån (kontakter som chefredaktörerna bugar för).

Alltför många svenska journalister reagerar som barn som gått miste om sitt lördagsgodis.

Torsten Sandström



Därför har S-partiet förstört Sverige

Uncategorised Posted on lör, mars 13, 2021 16:18:59
Jag skriar! Bild: Wikimedia commons.

S-partiet har i sin ungdom fixat många goda reformer. Men inte längre. Jag brukar därför peka på Sveriges många olösta politiska strukturproblem. Att bekymmer år efter år ligger i sumpen är ett tecken på en nation som är handlingsförlamad. Och att den politiska eliten inte orkar ta itu med olika dilemman, utan föredrar att försörja sig på att förvalta ett land i nedförsbacken. Det ruskiga är att flera krisområden rentav skapats genom politisk vilja eller oförmåga. Jag bortser nu från hanteringen av coronakrisen, som förvisso är självförvållad av regeringen, men knappast av strukturellt slag.

Den som funderar över de långvariga krishärdarna upptäcker snart ett mönster, som har sina rötter i S-partiets och vänsterns ideologi. En huvudlinje är nämligen organiseringen av kollektivens Sverige. Mest tydliga exempel på skadeverkningar är bristen på bostäder och orörligheten på arbetsmarknaden. Här har nämligen i decennier S-partiets egna organisationer tillåtits styra och till råga på allt fått makt därtill genom lagstiftning. Jag tänker förstås på hyresgäst- och fackföreningsrörelserna. Tillgången på bostäder och lediga jobb för arbetslösa har i åratal hindrats effektiv genom att två S-satelliter i lag getts rätt att agera bromsklossar. Det är egentligen fråga om en uppseendeväckande egoistisk ambition från S-rörelsen.

En annan ideologisk huvudlinje är vänsterns val av idealism som politisk ledstjärna. Följden har blivit att ett antal politiska krisområden vuxit fram via strategiska felval. Jag tänker nu exv på politiska beslut rörande skola/utbildning, invandring/kriminalitet och försvar. Någon undrar kanske hur jag kan koppla samman dessa disparat samhällssektorer. Jag gör det definitivt inte för att de alla har krisat höggradigt och länge (vilket de har). Nej, kriserna orsakas av en djupt rotad idealism, som utesluter kritiska argument och framför allt vägrar att ta hänsyn till praktiska realiteter. S-partiet har avlägsnat sig från ”verklighetens folk” och i sin ideologi valt en naiv tilltro till att alla människor vill väl och att de ska undgå att utsättas för tuffa krav.

Därför har vi fått skolor på lägre och högre nivåer där krav på kunskaper satts åt sidan. Betyg och ordning har utdömts som auktoritära pedagogiska medel. I stället för hårda kunskaper har undervisningen inriktats på mjuka och luftiga frågor i stil med lär dig själv, värdegrunder, feminism och hållbarhet. Då det brustit har eleverna fått till svar att deras psykiska hälsa fallerar. I stället för att uppmanas att spotta i händerna och jobba på så har ungdomar invaggats i tron att de är sjuka (jag tänker nu förstås inte på fall av allvarliga psykiatriska åkommor).

Ett likande mönster syns i vänsterns inställning till invandringen och dess följdproblem, dvs klanbrottsligheten. Dogmen om omfattande asylrätt har nämligen öppnat upp landet, samtidigt som frånvaron av effektiv integrationspolitik fått skriande proportioner. Den främsta orsaken till att bostäder och jobb saknas har jag redan pekat ut – S-partiets satelliter. Bristande integration har skapat några procents brottslighet inom de nyanländas krets, något som via klanernas kultur visat sig få synnerligen våldsamma följder. Och den slapphänta hanteringen av brott och straff i svensk lagstiftning är rentav självvald s-ideologi: kriminalitet ses inte som brottslingens fel, utan (det kapitalistiska) samhällets.

Att jag nämnt försvaret sammanhänger med S-partiets mångåriga och synnerligen idealistiska fredsvision. Den är vacker, men krig och våld tillhör faktiskt verkligheten. S hyllar konsekvent idealistiska lösningar. Genom avtal ska kärnvapen förbjudas. Genom anslutning till NATO påstår S att landet hamnar i USA:s knä och onödigt oroar den ryska björnen. Vidare har det fredsälskande Sverige närapå lagt ned försvaret för att hoppas – och satsa stort – på FN. Även labour och andra partier i Storbritannien satsade under 1930-talet på önskningar och drömmar – fram tills Hitler anföll Polen.

Min framställning har hårt pekat ut S-partiet som boven i dramat rörande Sveriges nutida färd i nedförsbacken. Det är förstås inte hela sanningen. Ty man måste fråga sig vad övriga svenska politiska partier gjort för att hejda utvecklingen och genomdriva strukturreformer. Tyvärr blir mitt svar: inte särskilt mycket. Visst har åtskilliga problem pekats ut. Men splittringen har varit stor, varför någon samlad politisk kamp aldrig inletts mot alla de problem som S-partiet skapat. Det har bara snackats om bostäder, jobb, skola och brottslighet. Vidare tycks det vara Reinfeldt som fimpat en god del av försvaret. På nästan varje område har borgerligheten framfört tafatta förslag, som lanserats under största rädsla för (S)torebror. Dessutom lider även flera av den fd Alliansens partier av det idealistiska virus som S spritt. Vad gäller V, Mp, C och L kan man nästan säga att de utvecklat flockimnunitet mot politisk realism!

Det finns med andra ord anledning att vara dyster. Strukturproblemen har i åratal bitit sig fast. Sjukdomsinsikten är låg. I stället har yrkespolitikernas egen framtid stått i fokus. Deras villkor har sannerligen inte blivit sämre! Mycket talar alltså för att den svenska nationens färd mot bråddjupet kommer att fortsätta.

Torsten Sandström



”Alla män är våldtäktsmän!”

Uncategorised Posted on fre, mars 12, 2021 15:43:10

Jag har idag av Bengt N i Borås tipsats om en kort (en minut) länk från Riksdagen via Youtube, se nedan. Från talarstolen påstår således V-politikern Linda Snecker med emfas att ”alla män är våldtäktsmän!” Alltså en variant på kvinnan från ROKS som trosvisst hävdade ” att alla män är djur”.

Snecker har en examen i statsvetenskap från Linköpings universitet. Men jag kan inte tro att detta förklarar hennes bristande logik. Hon menar nämligen i korthet följande: I och med att få män begår våldtäkt bär hela det manliga könet ansvar för brotten.

Det vi hör är fråga om ett missbruk att den vetenskapliga teorin om strukturer i samhället. Ingen klok strukturalist påstår att det enskilda kan upphöjas till det allmänna rakt över.

Det rör sig om ett galet kollektivt tänkande. Det man inte kan se hos individen påstår sig Snecker ändå kunna uttala sig om beträffande kollektivet av män. Liksom Sherlock Holmes antar jag följaktligen att hon inte kan vara sambo med en man. Ty i så fall utsätter hon sig för strukturella våldtäkter var dag. Men vid närmare eftertanke tror jag knappast någon skulle orka leva tillsammans med en person som, liksom Snecker, misstänkliggör halva jordens befolkning.

Snecker och hennes feministkompisar illustrerar hur politiserande personer försöker lura andra genom att missbruka oklara vetenskapliga teorier. Att hon är V-partist tydliggör en hel del. Där förklaras ju allt via tesen om klass mot klass.

Att Snecker dessutom har uppdrag hos Polisens NOA upplyser oss om hur vänstern tyvärr har förgiftat Sverige ända in på polisstationen. Inte undra på att unga brottslingar lämnar polisstationen efter enbart några minuters samtal. Pojkarna är nämligen offer för samhällets ekonomiska strukturer.

Torsten Sandström



Annie Lööf hajar ingenting!

Uncategorised Posted on fre, mars 12, 2021 10:30:40

Sydsvenskan, Bonniers vänsterliberala språkrör (propagandaorgan) lanserar den 10/3 följande rubrik på sin ledarsida. Att det rör sig om av tidningen påhejad maktpolitik är fullt klart:

Ledare: Annie Lööf har förstått att

makten ligger i mitten.

Man behöver inte var Einstein för att förstå att den politiska makten ligger någonstans i skärningspunkten mellan tvenne större läger. Det har kanske Lööf förstått sedan gymnasiet. Bonniers tidningar, som kört L i botten, byter nu fot och satsar på C, dvs den politiska kraft som främst driver en politik för landets 16.000 lantbrukare. Vad är det som händer? I bästa fall Bonniers dödskyss även mot C.

Med anledning av uttalandet från ledarsidans hjärntrust, måste man fråga sig vad som är bra politik för en nation som alltför länge lidit av S-partiets hybris i förening med en inkompetent regering. Denna kombination är livsfarlig för en demokrati. Under coronavirusets härjningar har den i onödan visat sig ta livet av mer än 10.000 svenskar.

Ett nytt Sverige behöver en politik som löser nationens fleråriga och många strukturproblem. Att räddningen skulle komma från S, som faktiskt är boven i strukturdramat, är otroligt. Och vad skulle satelliten C kunna bidra med, frånsett mera pengar till landets bönder förstås? Nej, nu behövs en handlingskraftig ministär från högersidan. C-partiet har med all tydlighet visat att man inte kvalificerar sig för deltagande i kampen för ett nytt politiskt Sverige. Dessutom har Lööf – genom sina två barnafödslar, barnledighet och val av DÖ respektive jöken – visat att nationens öde inte är prio nummer ett för henne. Det må så vara på ett personligt plan. Men så agerar inte en partiledare! Före valet sa hon till väljarna att C inte ville veta av S. Efter valet blir det jöken och nu denna politiska helgardering om att regera med vem som helst utom SD.

Lööf antyder sakpolitiska lösningar till vänster (även V) och höger, men utesluter samtidigt rimliga uppgörelser där SD är med. Reaktionen på Lööfs uttalanden är att hon har förlorat fotfästet och väljarmajoritetens förtroende. Jag hoppas därför att M och KD är så rakryggade att de säger adjö till C. Låt hellre partiet stå kvar i skamvrån tillsammans med S, Mp och V än att inlemma det i en framtida borgerlig regering. En regering med C talar nämligen för trubbel och uteblivna reformer!

Torsten Sandström



Medialt prästerskap predikar covidlugn

Uncategorised Posted on tor, mars 11, 2021 12:18:08

Vad sägs om följande rubrik från Sydsvenskan den 9/3?

Olle Lönnaeus: Över 13 000 döda – men Sverige har klarat sig hyggligt genom pandemin

Trots att Sveriges smittade och döda mångdubbelt överstiger våra nordiska grannländers så envisas medierna med att förvanska verkligheten. Visst är det mänskligt att trösta och lugna. Men det är sannerligen ingen uppgift för nyhetsmedier. De ska inte predika, utan redovisa relevanta fakta.

Det vi ser nu är en uppenbar förändring inom svenska medier. Från att kritiskt rapportera styrkta uppgifter ser vi nu en tendens att bearbeta allmänhetens känslor. Dessutom att slå tillbaka kritik mot det vänsterliberala etablissemang som vansköter nationen sedan många år.

Jag tror att historien på sikt kommer att kritisera den nya uppgift som journalisterna påtagit sig. Oavsett om det beror på minskade annonser, osäkra jobb eller dominerande medieägare så är utvecklingen farlig. Det som händer är att den tredje statsmakten kapitulerar och lämnar samhällsarenan till eliterna.

Så vill inte jag ha det. Fram för fakta och öppenhet är min paroll!

Torsten Sandström



Bulletin i kris från starten!

Uncategorised Posted on ons, mars 10, 2021 10:18:06

Samma dag som Bulletin.se presenterar en text av en av mina favoriter, lundafilosofen Svante Nordin, så möts jag massiva mediesignaler om att allt inte står rätt till inom Bulletins ledning och redaktion. Ägarna förefaller missnöjda med de journalister som rekryterats för den viktiga uppgiften att ge ett kritiskt högerperspektiv på samhällsutvecklingen. Och journalisterna börjar tala om att de lurats från fintidningarna till Bulletin som leds av sina auktoritära ägare.

Det är tråkigt med grus så tidigt i maskineriet. Det bådar inte gott. Samtidigt måste jag säga att jag är missnöjd med Bulletins vägval. Inte allt förstås, det finns ibland lysandet texter. Men allmänt sett. Bulletin verkar vilja bli en dagstidning – ett förnämt dagblad med alla traditionella ämnesområden (tom väderleken) och massvis med utfyllnad från TT och andra korta notiser. Även valet av skribenter förefaller styrt av traditionen: massor av journalister, av vilka de flesta är av ”rätt” kön, dvs nutidens vanliga skråtänk.

Vart tog de friska konservativa rallarsvingarna vägen? Hur tänker man fånga vanligt folk som söker politisk information om ett knippe kritiska dagsfrågor på Internet? Var finns de många skribenter som inte satsat på journalistbanan, men ändå är skrivkunniga och på hugget?

I SvD 9/3 analyserar Axel Andén orsakerna till turbulensen och sammanfattar: Otålighet en orsak till bråket på Bulletin. Jag kan förstå att de som satsat egna pengar på plattformen Bulletin vill se texter som de själva gillar och inte högerkryddade ord à la DN. Och journalisterna vill som vanligt uttrycka sina egna åsikter. Andéns åsikt liknar delvis min mening om Bulletin. Vi har i Bulletin sett mer av det gamla tugget och de vattenkammade tuggarna samt mindre av den frispråkigt folkliga debatt som poppar upp på nätet. Bulletin vill inte skaka av sig det politiskt korrekta, utan helgarderar. Jag efterfrågar inte alls de vulgariteter som syns på nätet i stil med Fria tider. Men inte heller PK-rädsla. Med tanke på min inledande hyllning till Svante Nordin menar jag att det behövs kritisk analys som kombineras med goda argument.

OK, Bulletin har en del av detta. Men själva framtoningen som en ny dagstidning är fel väg att gå, tror jag. Den som kollar vad som händer på Ledarsidorna, Swebbtv, ProjektSanning mfl ser snart vad engagerade människor är intresserade av. Ett samtal om politik för ett större flertal tror jag är vägen att angripa den samhällsskadliga vänstervridningen i Sverige. Åtminstone är detta meningen med min blogg.

Torsten Sandström



Korruption och EU – Sverige har valt dåligt sällskap

Uncategorised Posted on tis, mars 09, 2021 11:46:28
Det är inte bara EU:s beställningar av covidvaccin som funkar dåligt!

Många av EU:s 27 medlemsnationer har stora problem med korruption. Detta gäller också en av unionens mest inflytelserika stater, Frankrike. Det vill säga den nation som har ambitionen att leda Europas folk. I dagarna hör vi att förre presidenten Sarkozy dömts till tre års fängelse bla för muta som gett en domare. Tidigare har flera andra franska politiska höjdare fällt för korruption, exv fd president Chirac. Och den nuvarande franska chefen för eurogruppens bank ECB, juristen Christine Lagarde, har också en fem år gammal mutdom på sitt samvete. Även om det är bra att det franska rättsväsendet agerar så syns tydliga tecken på en korrupt politiks kultur.

Samtdigt vet vi att korruptionen inom EU är omfattande. Det rör sig om pengar i storleksordningen 1000 miljarder kronor (motsvarande omkring hela den svenska statens budget). Unionens egen anti-korruptionsorganisation, OLAF, är allmänt känd för att var tandlös. Men den drar ändå tillbaka omkring 79 miljarder kronor per från olika nationella mottagare. Även om alla uppskattningar är relativa så anses korruptionen lägst i norra Europa och högst i östra.

Enligt min mening är den omfattande korruptionskulturer ytterligare en anledning till en begränsning av unionens kompetens. En organisation som försnillar pengar ska inte växa, utan begränsas. Jag fasar därför för en ytterligare utvidgning österut, som det tals om inom EU. Unionen framstår som en öppen bankomat med gratis plastkort åt alla – en tanke som givetvis förstärks av det gigantiska penningregn som följer på coronaepidemin.

Sverige ska inte samarbete med korrupta stater rörande politiska frågor. Gemenskap rörande företagande, affärer och transporter kan bedrivas på armlängds avstånd. Något som skett med framgång (trots korruption) i unionens föregångare EG. Däremot ska inte politiska ärenden- som kan leda till överstatlig lagstiftning – hanteras inom en krets av nationer där elementära rättsstatliga principer inte respekteras av ledande politiker.

Under historiens lopp har folken skrikit, men hukat, under korrupta ledare. Nu skriker nästan ingen längre och eliterna samt deras medier gör high five åt EU. I stället för att bråka så knips det käft och hurras på för ytterligare EU-expansion. Det är ett tidens tecken. Det vi ser är en svagt fungerande demokrati med virtuell munkavle. Det kallar jag och några andra PK-samhället.

Torsten Sandström



Spola DN!

Uncategorised Posted on mån, mars 08, 2021 12:32:04

Den som vill se vad PK innebär måste tyvärr kolla dagens DN! Nästan varje sida i tidningen baseras på ett central direktiv från journalisternas feministorganisation. Första sidan skriker ut saken (utan att nämna själva jubiléet)! KVINNODAGEN!

Det rör sig alltså om politisk propaganda, som prenumeranterna tvingas finansiera. Alla ska tycka samma sak! Det som sker är alltså inget litet snedtramp, utan ett centralt regisserat skådespel, i stil med det vi nyss upplevt med Greta T som chefredaktör för en dag.

Bonniers företag framstår därför som PK-ledare inom svenska medier, låt vara att konkurrensen är stenhård. Var så god att spola!

Torsten Sandström



Nu intensifieras offerhögtiden vid landets universitet!

Uncategorised Posted on mån, mars 08, 2021 12:10:39


Den något suddiga bilden presenterar FN:s Agenda 2030. Det rör sig om 17 välmenande pekpinnar till alla världens folk. En veritabel stapel av drömmar för framtiden. Det är svårt att säga emot den sammanfattande tesen om att allt ska bli bättre. Det rör sig alltså om definitionen av ”hållbar utveckling”.

Som hedning tycker jag självfallet att målen är bättre än Bibelns ord med sina kanske 2500 år på nacken (om Gamla testamentet inräknas). Och som mycket allmän plan för politiska visioner kan de 17 målen kanske fungera.

Men knappast för klokt politiskt beslutsfattande. Där kommer det ena målet snart att ställas mot det andra. Och någon stor 18:de ruta för ”kompromisser” finns inte med i bilden. Därför stannar Agenda 2030 kvar på bönemötets nivå. De redan frälsta kan känna sig trygga att FN håller jordklotet i sin hand. Såå sköönt!

Men FN saknar grepp. Krigen rasar. Förtryckarregimer härskar (inte sällan med pengar från FN och SIDA). Arbetslöshet, sjukdomar, dålig utbildning, kvinnoförtryck grasserar. FN härjas av korruption, matmissbruk och inte minst byråkrati. Allt detta sker inom ramen för en agenda som bara har tio kvar till sitt mål. Att föra ett samtal om hållbarhet med så många ambitioner och motstående intressen förefaller omöjligt. Frånsett just agendans funktionen som helig urkund för ett globalt frälsningsprojekt.

Så välkommen till bönemötet! Det utspelas på skånska slätten i den lilla staden Lund. I början av mars meddelar nämligen Lunds universitet sina forskare följande:

Universitetet avsätter upp till 100 miljoner kronor till en utlysning av universitetsgemensamma medel till forskningsprogram för excellens vid Lunds universitet, med fokus på Agenda 2030 och hållbar utveckling. (min kursivering)

Min undran är hur i hela världen objektiva beslut om fördelning av forskningspengar ska kunna fattas på grund av ett dragspelsliknande måldokument som Agenda 2020? Vad som helst kan ju komma att rymmas inom raden med 17 kolliderande intressen. Begreppet ”hållbarhet” kan helt enkelt inte läggas till grund för ett saklig beslutsfattande.

Jag menar att en gammal och fin vetenskaplig inrättning som den i Lund måste inse detta. Men ändå vevar man på, stöttad av prussiluskor på alla nivåer från Stockholm till styrelsen i Lund. Det vi ser är en del i det större projekt som pågår i Sverige rörande politisk styrning av forskning och utbildning. Problemet syns i alltså även i debatten om S-regeringens vilja att i lag skriva en värdegrund för landets högre utbildning. Det som sker är ruggigt.

Beslut om forskning och högre utbildning ska fattas på objektiva grunder och under fri konkurrens. Detta är gamla och goda mål. De räcker! Det vi nu ser rörande hållbarhetsköret och värdegrundspredikan går i motsatt riktning. Det är en politisk styrning som naiva politiker ställer sig bakom. Och som vetenskapens dragspelare i Lund tagit sig an.

Ett bönemöte i ett tält någonstans i Småland kan kanske vara ett tilltalande sommarminne. Men en frälsningsrörelse på en stor och väl renommerad akademisk inrättning är något allvarligt oroande.

Torsten Sandström



Vill landets advokater att brottslingar ska strykas medhårs?

Uncategorised Posted on sön, mars 07, 2021 11:14:47

Advokatsamfundets generalsekreterare Mia Edwall Insulander rycker i Dagens Industri häromdagen ut till skydd för svenska brottslingar. Rubriken talar för sig själv:

Advokatsamfundet varnar för ”hårda tag” mot kriminella: ”Djupt oroande”

Den politiska korrektheten har nu alltså gått så långt att ledaren för landets advokater propagerar för ett bibehållande av nationens extremt milda och ineffektiva påföljdssystem mot kriminalitet. Det verkar närapå som om hon vill stryka brottslingar medhårs för att hålla uppe försörjningen av landets advokater. Men jag tror snarare att det rör sig om den vanliga vänsterretoriken…

Med all rätt ska en advokat maximalt tillvarata sin klients intressen under en pågående rättsprocess. På så vis bör en advokat med alla lagliga medel verka för att en faktisk brottsling frikänns. Det är en sak.

En helt annan är om advokatsamfundet har en gemensam åsikt i politiska frågor om brottslighet. Spännvidden mellan landets advokater vad gäller inställningen till kriminalitet och straff är stor. Många menar – liksom jag – att brottsligheten idag främjas genom att Brottsbalken verkar för lindriga påföljder. Reglerna talar om för en ung kriminell att samhället inte ser särskilt allvarligt på dennes framfart. Den rutinmässiga undfallenheten gentemot unga brottslingar och vissa typer av brott – även allvarliga – har blivit ett stort svenskt samhällsproblem. Och i det läget tar advokatsamfundets verkställande chef ställning för fortsatt släpphänthet genom att kritisera dem som vill se hårdare tag.

Jag är medveten om att många återfaller i brott och att anstaltsvistelser kan fungera som skolor i kriminalitet. Framför allt vänsterns kriminologer – Sarnecki mfl – basunerar enögt ut detta budskap. Intryck skapas av att straff är kontraproduktiva, i vart fall sådana av den hårdare typen.

Jag menar att detta är politiskt feltänkt. Straff har som bekant olika funktioner. En viktig sådan är uppfostran. Det gäller att klargöra vad som är förbjudet och att överträdelser medför påföljd. Därför är det nödvändigt att ungdomar får tydliga och kännbara besked redan vid första avvikelsen. Och vid upprepad brottslighet ska straffen snabbt skärpas. Straffen har för grov och upprepad brottslighet dessutom funktionen att skydda allmänheten från fortsatta kränkningar och skador. Effektiv inlåsning – ibland rentav isolering – är därför en samhällsangelägenhet.

Mot denna bakgrund är det dags att klippa ut några enstaka regler från Brottsbalken, som visar hur reglerna om själva valet mellan påföljderna ser ut:

29:7 Har någon begått brott innan han eller hon fyllt tjugoett år, ska hans eller hennes ungdom beaktas särskilt vid straffmätningen. Rätten får då döma till lindrigare straff än vad som är föreskrivet för brottet.—

30:4 Vid val av påföljd skall rätten fästa särskilt avseende vid omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse. —

30:5 För brott som någon begått innan han eller hon fyllt arton år får rätten döma till fängelse endast om det finns synnerliga skäl. Att rätten därvid i första hand skall bestämma påföljden till sluten ungdomsvård i stället för fängelse framgår av 32 kap. 5 §.

För brott som någon begått efter det att han eller hon fyllt arton men innan han eller hon fyllt tjugoett år får rätten döma till fängelse endast om det med hänsyn till gärningens straffvärde eller annars finns särskilda skäl för det.

Det vi ser är alltså en regel om påföljdsval enligt principen minsta ingripande straff! Svenska domstolar och domare får med andra ord tydliga signaler till undfallenhet. Slappa påföljder ska utdömas. Att budskapet gått hem syns tydligt i svensk påföljdspraxis, där ungdomars grova våldsbrott inte sällan leder till att ordinarie straffskalor förbigås (se 29:7 ovan). Det så kallade straffet stannar normalt vid enbart några veckors samhällstjänst (oavlönat arbete på exv en kyrkogård). På så vis framstår Sverige som de kriminellas paradis. Den unge brottslingen lämnar rättssalen flinande åt offret. Vem är det egentligen som fått upprättelse?

Är det ett sådant låt-gå-system som landets advokater gillar? Jag tror inte att majoriteten advokater håller med Edwall Insulander. Hon – liksom för övrigt sin företrädare – talar uppenbarligen i den politisk korrekta riktning som nationens vänsterliberala politiker förespråkar. Jag menar att Sveriges kår av advokater måste reagera mot hur samfundets ledare basunerar ut sina personliga åsikter i viktiga politiska frågor!

Torsten Sandström




Rena rama Absurdistan!

Uncategorised Posted on lör, mars 06, 2021 10:24:24

I DN den 28/2 kan vi läsa årtiondets sämsta analys av Peter Alestig, även om konkurrensen mellan alster från hans penna är stenhård. Nu skriver Slirestig följande i en märkligt fet rubrik:

Nu tycks medierna har vaknat i klimatfrågan.

Jag tar mig för huvudet och undrar om författaren och jag bor på samma planet. Har medierna verkligen agerat nu först? Alestig har inte förstått ett uns av hur den sk klimatkrisen skapats och växt fram till idag. Inte är det genom vetenskapliga diskussioner för och mot på världens universitet. Här är meningar mellan naturvetare (i relevanta ämnen) alltför delade. Så krisen bygger enbart på ena sidans slutsats, som och för sig kan vara riktig, men inte alls behöver vara sann. Sannolikt är krisen åtminstone en överdrift vad gäller graden och timingen av uppvärmningen.

Nej det är inte vetenskapens folk som förklarar att krisläge gäller. Det är politiker och medier som vill framkalla skräckstämning för att få folk att rösta på de partier som driver en klimatagenda som de själva önskar. För såväl FN som många nationella politiker blir skräckskildringar en metod för att fånga in sympatisörer. Så mediernas uppvaknande – som Alestig yrar om – har inte skett under de senaste åren eller decenniet. Det rör sig om ett mångårigt och medvetet byggande av skräckens scenario.

När jag läser påståenden med Alestigs innehåll och kvalitet grips jag av misstro mot hans budskap i klimatfrågan. Det kan, som sagt, vara sant. Men det är inte bevisat eller ens gjort sannolikt. Det råder ingen vetenskaplig konsensus, som han ofta påstår då han väljer att intervju forskare som tycker som han själv gör.

Ifall påståenden i stil med dagens alestigare förs fram så framstår hela hans budskap som föga trovärdigt.

Torsten Sandström



Princip- eller sakpolitik?

Uncategorised Posted on fre, mars 05, 2021 11:47:11
Det krävs en levande hand! Wikimedia commons.

Vänster eller höger brukade förr framstå som de två huvudfrågorna i svensk politik. Men så är det i verkligheten inte längre. Ty få vet vart vänster- resp högerpilen visar, frånsett i drömmarnas och känslornas värld. Jag bortser nu förstås från V-partiet, som ju i sak är för kommunismen, även om frågan delegerats till ungdomsförbundet (där dagens partiboss varit ledare).

Enligt mångas mening är i stället globalism och nationalism de två begrepp som härkar över svensk politk. Det ligger mycket i det. Problemet är bara att många svenska partier har inslag av båda färdriktningarna. Sossarna vill, via exv SIDA och EU, skänka bort en god del av de skattepengar som i huvudsak betalas av bättre situerade svenskar, samtidigt som man ständigt slår sig för bröstet och påstår att Sverige (av alla nationer!) är bäst i klassen. Även mer nationellt inriktade partier – som M och KD – är villiga att satsa dyrt på globala projekt som hanteras av SIDA och EU. Mest tydlig globalism förespråkas förstås av Mp. Hela deras politik går ut på att offra nationella intressen för att spendera mängder av miljarder på att ge invandrare asyl, förtryckarregimer utomlands bistånd samt inte minst offra pengar för att minska Sveriges redan nu minimala andel av världens utsläpp av CO2.

Därför är det värt att fundera över om inte huvudmotsättningen inom svensk politik idag är den mellan princip- och sakpolitik. Jag kom att tänka på detta när jag häromdagen på SR:s morgonnyheter hörde L-partisten Barbro Westerholm plädera för att fler äldre måste få positioner som politiker i vårt land. Förvisso kan man säga att hon talar i egen sak i och med att hon med sina 87 år är riksdagens äldsta och ensam ledamot över 75 år. Men att orden kommer från L-partiet pekar uppenbarligen på princippolitik. Personvalet blir viktigare än beslutens sakliga innehåll.

L-partiet agerar ivrigt för att få in fler kvinnor, handikappade och invandrare på politiska positioner i landet. Det är ju ingen slump att partiet har en partiledare som heter Sabuni. Men princip- eller symbolpolitik drivs förstås även av flera andra partier. Särskilt med argument om jämlikhet som vapen, trots att ojämlikhet inte främst trollas bort genom ökad representation av viss grupp. Särskilt intressant vad gäller bruket principer/symboler är S- och C-partiernas frontala politik mot SD. Men de skulle antagligen beskriva sin position som antihöger eller antifascism. I realiteten är det för S och C fråga om principen hålla ett relativt nytt högerpopulistiskt uppstickarparti utanför makt i riksdagen, något som för övrigt sker med åtskilliga vänsterpopulistiske påhopp.

Mest intresserad av svensk sakpolitik är i nuläget M, KD och SD. De har ju också mest att vinna på denna arena, där S-partiet i årtionden övergett nationens stora strukturproblem rörande, skola, vård, bostäder, anställning, kriminalitet, invandring, försvar mm. Därför talar mycket för att den framtida politiken i vårt land kommer att präglas av sakfrågor. Detta är förklaringen till att partierna L och Mp är särskilt illa ute just nu.

Nya gruppers representation i riksdagen löser som sagt inte de problem som L vill lyfta. Huvudfrågan gäller inte behovet av nya L-politiker av viss sort (ålder, kön, minoritetsgrupp), utan om vissa faktiska samhällsproblem som gör det svårt för äldre eller handikappade. Av liknade skäl kommer Mp:s krispolitik rörande klimatskrämsel antagligen att misslyckats. Uppgiften sköts redan i överflöd av andra partier. Och svenska folket är mer inriktat på sakfrågorna om miljön, bilarna och elektriciteten än påståenden om kris i närtid.

Även om sakpolitiken kommer att stå i centrum under åren fram till valet 2022 gäller det för M, KD och SD att hålla samman på ett övergripande plan. Här har jag tidigare uttryckt rädsla. Min oro rör att M och KD ännu en gång kommer att vända sig mot C (och L om de finns kvar) som regeringspartners. Kanske väljer M och KD att samebeta med C, trots att partiet förrått Alliansen 2018. Innebörden kommer i så fall att bli ett fortsatt sakpolitisk dödläge. I vart fall kommer inte huvudproblemen rörande invandring, integration och kriminalitet att lösas. Inte heller rörande andra krishärdar är C att lita på.

Om en sakpolitisk satsning ska lyckas krävs det mod och hållfasthet, något som blir jobbigt. Men den politiska skörden 2022 kan bli riklig. Det krävs en en bastant politiskt grund, byggd på minskad globalism och inriktning på nationella intressen rörande frågor som skola, vård, elektricitet (via kärnkraft), kriminalitet, försvar och liknande politikområden, som under många år legat i träda.

Torsten Sandström



Sveriges politiker skapar horder av nervvrak!

Uncategorised Posted on tor, mars 04, 2021 12:02:56

När jag läser SvD den 28/3 grips jag av vanmakt. Tidningens reporter har haft ett samtal med en professor i psykologi i Uppsala, Karin Brocki. Hon upplyser om en ny form av psykisk ohälsa. Nämligen ODD. Bokstavskombinationen står enligt professorn (och andra själsvetare) för Oppositional Defiant Disorder. Alltså trotssyndrom, som yttrar sig i dels ett överskott av negativa kritiska känslor, dels en tendens att bryta mot givna regler. Jag som själv tycks lida av detta syndrom blir alldeles matt.

Enligt min mening möter vi ännu en sjukdomsetikett på tämligen naturliga reaktioner, som dessutom kan vara nyttiga i en miljö som är beskyddande, auktoritär eller instängd i en trång åsiktskorridor. Där är alltså häftiga åsiktsreaktioner att vänta. Särskilt från unga människor som ännu inte lärt sig att kontrollera sina relationer inom gemenskapen.

Min vanmakt rör inte att jag oväntat tycks ha blivit själsligt sjukförklarad på ålderns höst. Det klarar jag verkligen av med tämligen gott humör. Nej, min frustration beror på att jag – i psykologerna ständiga lansering av nya bokstavsdiagnoser för urgamla och naturliga beteenden – ser ett medvetet försök att förklara en ung generation av individer som själsligt sjuk. Enligt min mening innebär detta ett hot mot tusentals unga och deras framtid. Ungdomarna är nämligen inte sjuka, utan visar bara upp olika kända naturliga variationer. Symptomen läker nämligen, liksom förr i tiden, normalt ut med stigande ålder och föräldrars/kamraters ingripanden. Psykologer och andra själakramare slår alltså in öppna dörrar och förorsakar skada. I stället för att bara lugna – säga att det vanligtvis går över – så utfärdas alltså en diagnos. Och vips sak tabletter skrivas ut och särskilda vård- och lärarinsatser till.

Stigmatisering av en generation oskyldiga är alltså problem nummere ett. Nummer två är att stora samhällsresurser satsas på personer som är friska i normal – eller traditionell – mening. Det måste få ett slut! I stället ska pengar slussas till den mindre men mycket viktigare kretsen av individer med allvarliga psykiska sjukdomar! Problem två är alltså en fråga om helt fel prioritering av politiker som borde veta bättre.

Problem nummer tre är universitetens satsning på forskning och sjukdomstämplande vad gäller tämligen rimliga eller friska beteenden, som med viss variation ses hos många unga. Det rör sig om en historielös kartläggning, menar jag. Vidare befäster denna typ av forskning psykologernas ambition att skaffa sig makt i samhället. Och det sker alltså på oskyldiga ungdomars bekostnad uti en nation som dyrkar barnkonventionen. Dessutom bidrar forskarna till samhällsskador, enligt mitt konstaterande ovan om att friska stämplas som sjuka.

Det fjärde och på sitt vis mest spektakulära problemet är mediernas hysteriska reportage om alla dessa bokstavskombinationer. Här möter vi en annan profession som bidrar till desinformation. Dag ut och in rapporterar medierna om svenska folkets kraftigt ökande ohälsa. Sverige med sin omfattande sociala välfärd befolkas med andra ord av nervvrak, enligt tidningar, radio och teve. Hur sjutton överlevde människor förr i ett betydligt strängare samhälle? Jo, genom klok distansering byggd på erfarenhet.

Min slutsats är att Sveriges politiska elit är korkad, feg och passiv. Eller än värre, man vill kanske se ett sjukt folk gå till valurnorna för att bekräfta visheten hos politiker som undfallande utrustat väljarna med själsliga diagnoser. Det vi ser är tragisk svensk nutidshistoria, som berättar en fortsättning på klassiska dystopier skrivna av exv Karin Boye, George Orwell och Aldous Huxley.

Jag tror att vi om tiotals år kommer att se en reaktion lik den rörande flydda tiders skallmätingar, steriliseringar och bristfälligt omhändertagande från samhällets sida av barn i kris. Då blir det fråga om att använda skattemedel till skadestånd åt de drabbade.

Vart är Sverige på väg undrar jag vid min kaffekopp och med min nyvunna diagnos? Lider kanske du också av ODD?

Torsten Sandström



Att skriva lagar som nästan ingen förstår…

Uncategorised Posted on ons, mars 03, 2021 11:07:58
En rättslig slarvsylta modell EU.

Under mer än 50 år har jag sysslat med juridik. Större delen av tiden med regler om bolags beslutsfattande, finansiering och ansvar. Så när jag ser ny lagstiftning kan jag nästan alltid snabbt få åtminstone ett grovt grepp om vad saken gäller. Den svenska lagstiftningstraditionen, som jag vant mig vid, har hjälpt många andra än mig att ana vad ett regelsystem tar sikte på. Det är en viktig fråga inom en demokrati att en intresserad allmänhet ska ha ett hum om vad olika lagar vill åstadkomma.

Så är det tyvärr inte längre. Boven i dramat är normalt inte svenska jurister – även om de på finansdepartementet – av lättja eller tvång – ibland skriver samman hiskeliga regelsystem. Boven är normalt EU.

Kan du föreställa dig vad följande svenska lagförslag tar sikte på? Jag citerar rubriken från en statligt utredning (Ds 2020:30):

Kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om

återhämtning och resolution av centrala motparter

Jag måste säga att texten för mig framstår som rena kinesiskan. Bakom texten står den olycksalige Per Bolund, Mp, och hans departement för Finansmarknadsfrågor. Jag erkänner villigt att jag vid första läsningen inte hade en aning om vad förslaget syftade till, även om jag tidigare (men tyvärr glömt) en kortare framställning om begreppet resolution, som knappast tillhör den svenska vardagen, där konkurs är huvudproblemet. Lagförslaget innehåller alltså kompletterande regler till en direktverkande EU-förordning om hantering av banker i kris.

Nu följer ännu ett smakprov på konsten att göra det enkla svårt. Bestämmelsen är från själva EU-förordningens artikel 3 och meningen är att tala om vem som ska vara medlem i det som på EU-svenska tyvärr kallas ett ”resolutionskollegium”. Efter en lång uppräkning – före och efter punkten (m) – skrivs följande obegripliga ord:

m. Det behöriga ministeriet, om den resolutionsmyndighet som avses i led a inte är det behöriga ministeriet

Alla begriper att juridiskt-tekniska lösningar ibland måste bli något komplicerade. Särskilt om samma regel ska gälla för 27 nationer med olika kulturer! Men den svenska traditionen har som sagt varit enkelhetens och tydlighetens väg, något som krävt utredning och ganska hård granskning.

När det gäller det alltmer federala EU tycks dock tankar på pedagogik – och ytterst alltså på demokrati – i lagstiftningsprocessen vara helt bortglömda. Man vill ha direkt bindande lagar – ty det anses höra samman med det leksaksparlament som unionen valt att skapa. Men parlamentets B-lagspolitiker förstår förstås inte vad de obegripliga reglerna betyder. Man skriver för de redan invigda och struntar i mängden övriga, dvs det europeiska folk man i valrörelser talar så varm om. Därför blir förordningar från unionen gigantiska ordkaskader för de initierade. Monsterexemplet är GDPR, som innehåller åtminstone tio gånger fler ord än tidigare gällande svensk lag. Och många miljarder kronor i onödiga kostnader för människor, företag och nationella myndigheter.

Även om det bara är en orsak till min kritik av EU, så är denviktig nog,, Ty den säger något om färdriktningen inom unionen och vårt land. EU har i sitt fördrag redan en möjlighet att välja en annan lösning, dvs direktiv, som varje nation därefter själv klär i sitt lagspråk för sin egna medborgares bästa. Den varianten har åstadkommit många goda rättsliga reformer som är anpassade till varje medlemsnations rättsliga kultur.

Min åsikt är alltså att EU-federalismen på flera fronter innebär en utveckling bakåt och bort från synen på folklig demokrati. Problemet är inte själva samverkan om företag, affärer, transporter och liknande – dvs det som EG sysslade med – utan en rad överstatliga projekt. Det kan röra sig om stor skuldsättning av Sverige för diffusa räddningsplaner av slösarnationer i södra och östra Europa. Det kan också röra militära och utrikespolitiska luftslott som politiker gillar att bygga (och bli försörjda genom). Eller så kan det röra sig om korruption eller ineffektiv byråkrati. Och slutligen, alltså även gigantiska rättsliga pastejer som få européer förstår eller gillar.

Hur länge ska vi låta denna fars inom nuvarande EU hålla på? Det rätta är att återvända till EG för de nationer som så önskar och låta de andra fortsätta inom unionen mot den definitiva undergången. Så länge nuvarande politiker i Sverige och runtom i Europa får bestämma – och de tillåts att uppbackas av tusentals byråkrater i Bryssel eller under utbildning vid Europas universitet – tycks EU hugget i sten. Men den som läst historia vet att kolosser kan rasa samman snabbt!

Torsten Sandström



Stannar golfströmmen?

Uncategorised Posted on tis, mars 02, 2021 17:27:13
Bild: Wikimedia commons.

Nästan varje dag presenterar svenska medier olika skräckreportage om civilisationens undergång pga klimatets uppvärmning. Särskilt läskiga är inlägg i SVT/SR om att Golfströmmen håller på att stanna. Trovärdiga vetenskapliga krafter svarar nämligen att risken är mycket liten, om ens någon.

Läs Ingemar Nordins viktiga inlägg på Klimayupplysningen.se. Se länken nedan.

Torsten Sandström



A propå slöseri med SIDA-pengar

Uncategorised Posted on mån, mars 01, 2021 11:20:03
Ett Sida-projekt? Arabisk gerillakrigare. Bild:DPLA.

Den sammanlagda floden av pengar från SIDA, 40 miljarder per år, är enligt min mening stötande. Välgörenhet bedrivs bäst genom frivilliga pengar från de betalande, inte genom statligt tvång. Bakom vackra ord från svenska politiker syns många mottagare av bistånd som är odemokratiska, förtryckande, rasistiska och korrupta. Det är stötande, anser jag.

Varför ska svenska skattebetalare tvingas betala nästan en halv miljard årligen bara till den Palestinska myndigheten? Där rinner svenska pengar i strida strömmar mellan de muslimska bossarnas händer. Prisa Gud! Fienden Israel måste nedkämpas! Allah är stor! Våra fängslade frihetskämpar (terrorister) måste få sina familjer försörjda! Och framför allt får bossarna själv feta löner och – liksom Arafat – bankkonton i Paris… Detta blir följden av ett storskaligt svenskt strösslande med dina och mina pengar.

Sverige skänker alltså pengar till en organisation vars främsta livskraft är hatet mot staten Israel och dess folk. Jag kan förstå den historiska bakgrunden. Men varje klok palestinier måste idag inse att alternativet – en fredlig samverkan med Israel – kommer att skänka palestinierna välstånd. Samarbete skulle medföra att manna regnade även över detta folk. Med israelisk teknik och kunnande skulle torra och ogästvänliga marker grönska och palestinierna ges utbildning. Om bara viljan fanns.

Varför uteblir då denna anda av samförstånd? Jo, på grund av att en palestinska myndigheten är beroende av det nötta konfliktscenariot med israelerna. Hatet håller den palestinska myndigheten vid liv. Pengar från utlandet går nämligen till hatets hantlangare. Till denna livsuppehållande vård av en döende och lönlös tanke står FN och västvärldens vänsterpartier, som kramar kommunister och jihadister inom palestiniernas led. Och Sverige betalar alltså nästa en halv miljard rakt ut i den palestinska öknen. Alltså i runda svängar fyra gånger så mycket pengar som svenska staten satsar på nyttig verksamhet vid den juridiska fakulteten i Lund, där omkring 150 anställda varje år utbildar omkring 300 nya jurister. Ett belopp i den storleksordningen skickar således Sida varje år till Palestina – till skada för fredens och välståndet sak!

Läs mer om det palestinska eländet i Per Gudmundssons artikel i Bulletin, se länken som följer.

Torsten Sandström

https://bulletin.nu/palestinska-myndigheten-betalar-terroristerna-lon



Ebba Busch har den tuffhet som behövs…

Uncategorised Posted on sön, februari 28, 2021 11:16:41
Bild: Frankie Fouganthin, Wikimedia commons.

Jag som inte är det minsta kristen förvånas något över Ebba Busch´ bakgrund och framtoningen hos en rad av hennes partivänner. Men bortsett från det så uppvisar Busch egenskaper som imponerar.

Hon tycks nämligen inriktad mot sakpolitik. Och där får religionen naturligtvis mindre plats, frånsett förstås troskyldig acceptans av svensk bistånds- och invandringspolitik. Bland troende anses det som bekant gott att ge och offra, även om skänkerna ofta visar sig kontraproduktiva.

En sakpolitiskt inriktning är just vad Sverige behöver efter några eländiga år med onda krafter, väl sammanfattade av bokstavskombinationerna covid och jöken. Busch´främsta merit är enligt min åsikt strävan efter att låta SD stiga in på maktens arena för att visa vad partiet går för. Även om jag är skeptisk till SD så bör partiet ges chansen – annars kommer Sverige att fortsätta i S-partiets politiska moras. S-partiet hotar nationens framtid vag gäller frihet, öppet samtal, kunskaper, integration, vårdköer, bostadsbrist, skatteslöseri osv.

En annan merit är KD:s fleråriga (alltså även före covid) klarspråk om de svenska landstingens kolossala elände. Det vill säga 21 organisationer som alla valt att satsa på byråkrati i stället för vård och som därför skapat långa köer. Vårdpersonalen jobbar stenhårt för de sjuka. Medan den ena byråkraten inte vet vad den andra gör. Och ingen vet vad SKR/SKL hittar på med sina drygt tusen administratörer. Det vi ser är en blixtbild av mismanagement. Här är KD den främsta kritikern. De andra partierna tycks mest tänka på jobben för sina höga politiker i de många landstingens toppar.

Kanske är det Busch´ rättframhet – en kombination av ungdom, glädje och rapphet – som jag gillar mest. Utan tvekan var det denna tuffhet som i valrörelsen 2018 skapade KD:s väljarframgång. Häromdagen gav hon prov på detta i ett samtal om partiets politik med SVT:s Anders Holmberg. Den senare valde med vanligt intresse för sensationer att fråga om Busch´ privata husköp och hennes oförsiktiga uttalande om en person på säljarsidan. Med bibehållet lugn och gott humör läxade Busch upp programledaren för hans avvikelse från programinslagets inriktning på KD:s politik. Det var ingen pudel, som annars är det vanliga i svensk politik, utan en rak höger.

Alldeles bortsett från det där med religion behöver svensk politik kvinnor som Busch. En person som svarar pang-på. Någon som vågar välja ett antal politiska lösningar vid sidan om den trånga svenska politiska korridoren. Motsatsen gäller S-partiet, som har en hel armé av kvinnliga språkrör för Löfvens (försumliga) hantering av nationens intressen. Här – och inte hos KD – kan man verkligen tala om bönemöte! Personer som liksom Annika Strandhäll kivas om vem som är mest korrekt. Personer som räddhågset håller med och återupprepar partiledningens ord. Personer som liksom Ygeman förvandlar svart till vitt. Alltså ett knapptryckarregemente som främst verkar för den politiska klassens fortbestånd.

Låt en ny sakpolitisk partisamverkan från högerhållet visa om nationens mångåriga strukturproblem kan lösas. Det gäller att fatta många kloka beslut rörande skola, vård, bostäder, invandring, kriminalitet, byråkrati, försvar, EU mm! Det är inte fler slingriga ord som behövs, modell frälsningsmöte, utan just tuff och effektiv sakpolitik.

Torsten Sandström



Klimatpsykologi – nej, nu är det nog!

Uncategorised Posted on lör, februari 27, 2021 11:42:15

Så här inleddes en artikel i SvD näringsliv den 23/2:

Psykolog: ”Individen kan inte fixa klimatkrisen”

Den europeiska elbilsrevolutionen kan vara ett hot mot klimatet. Det anser i alla fall klimatpsykologen Kata Nylén, som hävdar att elektrifieringens förtjänster förskjuter ansvarsfrågan från det kollektiva till individen.

I mina bloggar är jag kritisk till att personer som utbildats till psykologer gör anspråk på att veta varför människor tycker och tänker på olika vis. I och med att de inte har kikhål in till våra hjärnor kan de inte annat än spekulera om vad de ser. Det blir i bästa fall trosuppfattningar som byggs under med ibland motstridiga skolboksteorier. Dessa psykologiska teorier kan förvisso vara intressanta. Men det är tillämpningen av dem som närmast är omöjlig. Vi står alltså inför en av det nya samhällets snabbast växande trosåskådningar: dykningar i människans själsliv.

Trängseln framför psykologins altare har blivit stor. Sedan länge har vi mött psykologer med inriktning mot reklam, konsumtion, arbete, skola och en hel del annat. Nu tycks det alltså vara dags för klimatet. Hur kan över huvud taget skeenden i atmosfären (eller högre upp) ha ett samband med elektriska impulser i människors hjärnor? En större vetenskaplig klyfta går knappast att upptäcka än den mellan vetande om natur respektive själsliv! Tala om en yrkeskår som är anpasslig. Eller kanske snarare om en omvärld som okritiskt söker svar från den nya tidens orakel: psykologen.

Ändå satte jag morgonkaffet i halsen då Kata Nylén uppenbarade sig i SvD och presenterade sig som ”klimatspykolog”. När jag läst hennes kritik av samhällets satsning på elbilar undrar jag om hon inte själv snarast måste kontakta SvD:s egen läsarpsykolog, Jenny Jägerfeld. Muntert funderar jag över vilket förvirrat samtal som då skulle uppstå.

Klimatpsykologen menar alltså att samhällets satsning på elbilar förskjuter ansvarsfrågan (för den klimatkris Nylén ser) från den kollektiva samhällsnivån till individen. Man anar att hon vill se mycket hårdare tag från samhällets sida. Antagligen menar hon att en stackars grupp människor inte ska lockas till att köpa elbilar – i stället bör samhället förbjuda fossila bränslen eller rentav den privata bilkörning, som många individer sysslar med.

Psykologi brukar förvisso kallas samhällsvetenskap. Man kan därför förvänta sig att yrkeskåren funderar över vad samhället är. Det är ett kollektiv av individer som i vårt land och många andra väljer de politiker som ska bestämma över exv miljön. På så vis innebär själva samhällskonstruktionen att ansvaret för samhället faktiskt i grunden vilar på individernas axlar. Valet av åtgärder mot den förmodade uppvärmningen ligger i en demokrati alltså ytterst hos individerna. Och det ska vi verkligen vara glada över, även om politikerna som verkställer individernas önskningar inte alltid är så nogräknade.

Nu vill dagens klimatpsykolog alltså hindra svenska medborgare från att själva agera för miljön. Det tycks enligt henne vara ett alltför stort ansvar. Jag tar mig för pannan. Elbilar verkar vara en bra väg framåt. Likaså kärnkraft i våra elledningar som gör det billigare att köra bil och värma bostäder. Men vår klimatpsykolog ogillar att samhället lockar enskilda att agera försvarbart. Det är faktiskt absurt.

Jag fasar för det samhälle som blir följden om klimatpsykologen får härja. Demokrati verkar uteslutet på grund av att offentliga klimatåtgärder via enskilda per definition övervältrar ansvar på de enskilda som ställer upp. I så fall återstår en märklig form av diktatur, där politikerna själva löser de problem som tycks finnas i atmosfären. Alltså massor av direkta förbud. Inga utsläpp, varken från bilar, industrier eller människors pruttande. Alltså inget kött. Ingen mjölk. Inget bröd. Ingen värme osv.

Demokrati innebär en ansvarsfördelning mellan samhälle och medborgare. Meningen är att alla inom lagens gränser ska göra sitt bästa. Det offentliga genom lagar, skatter och bidrag. De enskilda genom att rösta, följa lagen och i övrigt göra det man själv kan och önskar för en bättre värld.

Möjligtvis kan klimatpsykologens propå gillas av landets förvirrade Mp-gäng. Talibaner är som bekant kända för att vilja ta lagen i egna händer. Vi hör dem redan skria om utomparlamentariska åtgärder för klimatet. Och de känner antagligen någon form av lycka genom sitt personliga ”ansvarstagande”.

På senare år har vi sett hur svenska psykologer inlemmats i politikernas och mediernas byggande av kris kring miljön. I denna skrämselkampanj förefaller psykologernas vacklande kunskaper om människans själsliv komma till en passande – om än riskfylld – användning.

Torsten Sandström



Sverige måste få ett politiskt ledarskap!

Uncategorised Posted on fre, februari 26, 2021 11:00:09
VARDE PLANEKONOMI!

Nu blir jag verkligen rädd. Iförrgår såg jag på SVT en kort intervju med EU-kommissionens vice ordförande, holländaren Frans Timmerman (socialdemokrat), se länken nedan. Som en vitskäggig patriark förklarade han att EU måste leda Europas klimatomställning. Från Bryssel flöt ord ut ur han mun om hur det svenska skogsbruket måste ställas om för att klara framtidens miljö (han använde förstås kodordet hållbarhet). Med blicken hos Bibelns Moses pekade han ut hur Sveriges bönder ska sköta sina skogar! Inte någon reservation om att problemen är större närmare hans hemland och söderut.

Min rädsla gäller den centrala planering som den nya EU-kommisionen nu eskalerar. Tusentals byråkrater ska från Bryssel styra verkligheten i Sverige, från städerna ända ut på landsbygden. Ett något varmare klimat gör att grönskan på landet just nu växer så att de knakar. Och sedan länge känner svenska bönder till att väderomsvängningar, insekter och annat påverkar tillväxten. Tusentals svenskar – med seklers erfarenhet bakom ryggen – jobbar varje dag med detta runtom i landet. Och nu ska de tvingas ta emot direktiv från B-lagets uppsättning av politiker inom EU. Ska jag skratta eller gråta?

Mest rädd är jag för den nya planeringsambitionen i kombination med den jätteupplåning som inletts och som enbart Sverige – och ett antal välbärgade stater i norr – på lång sikt ska betala merparten av. Vi kommer att få se mängder av jättesatsningar som B-lagets män och kvinnor hejar på. Vilken kompetens har B-laget och dess byråkrater för denna övergripande planering av av sysselsättning, produktion, energi och finanser i Europa?

Jag talar om en hop eurokrater som i sina glaspalats föses på av framför allt Frankrike, en nation i fortlöpande kris. Och Macron får hållas! Ty Tyskland ser om sitt eget hus och vågar inte bråka och skapa dålig stämning. Följaktligen hamnar även det naiva och svagt ledda Sveriges i kläm.

Det är nämligen tydligt att arbetsmöjligheterna för ”verklighetens folk” runtom i Europa – i stad och på landsbygd – kommer att påverkas genom de storskaliga miljöplaner som skrivs i Bryssel. Svenska bönder som jobbar på hårt, tar risker och tjänar pengar, kommer att hutas åt även av andra än Moses i Bryssel. Sanna mina ord! Hela svenska folket kommer att få se sin elkonsumtion hotad genom att mantrat om hållbarhet i dagens EU-planer försvårar driften av vatten- och kärnkraftverk. Vad gäller vattenkraften oroas Bryssels gröna talibanideologer över fiskar, insekter och växter i vattenmagasinen!

Det vi ser är alltså en jättelik rörelse mot federalism, som ödelägger tidigare idéer om att lokalt beslutsfattande ska ha högsta prioritet inom unionen (den sk närhetsprincipen). Vi går med all tydlighet mot Jätten glufs-glufs verklighet! Det vill säga alltmer mot ett planekonomiskt system som hittills visat sig ineffektivt och ekonomiskt katastrofalt. Jag såg i SvD häromdagen att entreprenören Olof Stenhammar i en debattartikel påtalar detta hot. Rubriken lyder: ”Dagens EU i väsentliga delar ett misslyckande”. Han har förstås rätt, även om vissa industriella fördelar hittills funnits för Sverige.

Min slutsats är klar: Sverige måste få ett politiskt ledarskap värt namnet!

Torsten Sandström

https://www.svt.se/nyheter/utrikes/eu-gor-sig-redo-for-klimatforandringar



Veckans annons!

Uncategorised Posted on tor, februari 25, 2021 10:28:45

En bild av dagens Sverige

Torsten Sandström



Utomlands växlar regeringsmakten

Uncategorised Posted on ons, februari 24, 2021 11:10:36

Man kan tycka vad man vill om USA:s politiska system, men majoritetsval i enmansvalkretsar är faktiskt en högre form av demokrati än den svenska modellen, med majoritetsval mellan politiska partier, där de partier som inte kommer upp över 4 % räknas bort. De etablerade partiernas kontroll av riksdagskandidater och exkludering av rörelser som sticker upp är inte någon vacker historia att berätta för skolbarn.

I såväl USA som Storbrittanien anser såväl väljare som partier att en växling vid makten är något självklart och nyttigt, dvs något som befruktar demokratin. Ett missnöje hos väljarkåren med en regim ska rimligt snabbt och enkelt skapa en ny regering, som genom systemet med majoritetsval i enmansvalkretsar har god möjlighet att bli stabil.

Jag skriver detta med anledning av S-partiets långa strävan efter makt. Och inte minst det senaste valets olyckliga resultat med en svag regering som klamrar sig fast vid svikarpartier genom en politisk överenskommelse av i regeringsformen okänt slag, dvs Jöken.

Enligt min. mening utgör detta system ett hån mot tanken om en väl fungerande demokrati. Det regeringsunderlag som förlorar i ett riksdagsval bör spontant kliva åt sidan och inte med näbbar och klor försöka sy ihop ett nytt bräckligt underlag för fortsatt maktinnehav. Och vad jag tycker om svikarna, C och L, som före valet hårt kritiserat S, behöver jag inte skriva. Det är sånt som skapar förakt för politiker (och en rimlig utradering av L).

Vi har länge sett hur lystnaden efter makt härjat S-partiet. Ett ständigt trixande och bluffande. Under den första regeringen Löfven löstes exv den sk IT-skandalen på Transportstyrelsen genom att minister Ygeman påtog sig ansvaret, som med största sannolikhet vilade på statsministern själv i egenskap av informerad regeringschef. Den som ställer upp för sin boss måste belönas. Några år senare dyker därför samme Ygeman upp som minister igen. Nu som energiminister. I den nya rollen hanterar han den av S-regeringen självförvållade elbristen maktfullkomligt. Löften och stora pengar slussar Ygeman ut i försök att missnöjet med elbristen ska slätas över fram till nästa val. Vidare förnekar han att nedstängningen av Ringhals varit orsaken till de höga priset för fossil el som drabbat folket i södra Sverige. Vi ser en regering där alla tänkbara politiska knep används för att just klamra sig fast vi makten. Det vi ser skadar tilltron till svensk demokrati.

Sverige har under några turbulenta år drabbats av uppenbart mismanagement från regeringens Löfvens sida. Alltså kriser rörande såväl corona- som energipolitik liksom undfallenhet gentemot EU rörande en extremt stor upplåning för att hålla södra och östra Europas regimer under axlarna. När vi nu börjar ana slutet på S-partiets alltför långa – och för nationen skadliga – maktinnehav är det dags att fundera över en ny svensk demokrati.

För att motverka ett befogat missnöje från folkliga led bör enligt min mening grundlagsändringar övervägas. En lösning är majoritetsval i enmansvalkretsar. En enklare väg är reformer som tar sikte på inslag av direkt demokrati. En variant är en bred öppning för val på person enligt finsk modell. Vidare bör den schweiziska grundlagslösningen aktualiseras, med rätt för medborgare att samla in underskrifter för en folkomröstning i syfte att stoppa införandet av en föreslagen lagstiftning.

Alla kloka politiker måste samlas kring en diskussion om hur det svenska samhället ska bygga en mer livaktig demokrati. Det är inte acceptabelt att samma politiker i åratal klamrar sig fast vid makten. Det är absolut otillständigt att politiska myglare som Ygeman kan tillåtas agera cover upp för en svag statsminister och vilseföra svenska folket. Ett tecken på en fungerande demokrati är en tilltro till folkets direkta medverkan i den politiska processen samt en regelbunden personväxling inom regeringsmakten. Men alla riksdagens partier verkar nöjda med status quo. Gissa varför!

Torsten Sandström



Tala om dödlig propaganda!

Uncategorised Posted on tis, februari 23, 2021 11:08:24

Igår (den 22/2) rapporterar såväl SR Ekot (12.30) som DN samma dödliga vinkling av covids härjningar. Båda i en tydligt positiv ton. Så här ser rubriken ut i DN:

Överdödligheten i Sverige

knappt 8 procent – siffran

bland de lägre i Europa

Ingen av de regeringsvänliga medierna lyfter alltså fram den mest relevanta verkligheten bakom dödssiffrorna från EU, nämligen att våra nordiska grannar samt Tyskland har klarat sig påfallande mycket bättre. Bland jämförbara nationer i nordväst framstår Sverige och dess regering som sämst i klassen. Cykloperna på SR och DN vill inte se sanningen i vitögat, dvs att den svenska regeringen tydligt förlorat covidkampen mot nationer i vår omgivning, med likartade förutsättningar vad gäller samhällsförhållanden. SR och DN väljer medvetet en presentation som är mest välvillig.

Så fungerar normalt nationell propaganda. Det dystra döljs. Bland tillgängliga fakta väljs i stället ut de som gynnar det egna landet. Och vinklingen görs av journalister som undertecknat alla typer hedersregler för yrkeskåren ifråga om saklighet, oberoende osv. En av nationens främsta tillkortakommanden på årtionden – den höra överdödligheten pga covid-19 år 2020 – sminkas i en handvändning över.

Svenska politiker överväger i nutid särskilda skyddsregler för journalister som påstås utsättas för påhopp från kritiker på internet. Det är absurt att peka ut nättidningar och bloggare som skadegörare. Prio ett har nämligen ett folkligt skydd mot politisk propaganda genom de verkligt stora och resursstarka gammelmediernas försorg. Att SR deltar i åsiktsterrorn är dessutom ett tecken på att folket måste befrias från plikten att betala avgifter till SR/SVT. SR:s agerande påminner faktiskt om sovjettidens Pravda.

Torsten Sandström



Enkäter – en metod för politisk manipulation

Uncategorised Posted on mån, februari 22, 2021 12:16:36
Nutidens vanligaste bluff: presentation av en enkät. Wikimedia commons.

Varje dag rapporterar Sveriges medier resultaten av åtskilliga opinionsundersökningar. För att få studierna att framstå som mer seriösa undviks ofta det korrekta ordet ”opinion” – som ger en bild av politiskt tyckande. För at öka graden av seriositet talas i stället om enkäter, studier, forskningsrapporter od. Men oavsett etiketten har grundmaterialet egentligare samma sanningshalt. Det rör sig om åsikter från svarspersoner som mer eller mindre skickligt sammanställts i en rapport. På så vis framstår enskildas tyckande närmast som sanningar eller till och med stor vetenskap. Och resultaten används av intresseorganisationer – inte sällan den som utfört eller beställt rapporten – för att rikta krav mot politiker och myndigheter om ökade penningbidrag.

Allt detta är känt. Men många suger ändå okritiskt i sig de procentsiffror som presenteras hit eller dit. Genom mediernas uppmärksamhet framstår alltså resultaten av de rapporter som baserats på intervjusvar som sanningar.

Den som tänker efter inser snabbt att 1000 personers kryss i olika rutor i ett frågeformulär inte säger just mycket mer än att ett visst antal av dem som kryssat hyser en opinion i angiven riktning. Innebörden är inte att det problem som kryssats för är verkligt eller sant. Det som mäts är enbart 1000 opinioner, som faktiskt kan vara hur lite välgrundade som helst. Alla som fyllt i en enkät är bekant med känslan av att ge järnet, dvs att svara så att man främjar det man personligen för stunden vill åstadkomma.

Nu ett exempel. Så här skriver Mp:s underorganisation Gröna seniorer:

En forskningsrapport från Linnéuniversitetet och Uppsala universitet, Bortvald på grund av ålder – åldersdiskriminering vid rekryteringar, visar att åldersdiskrimineringen är omfattande på svensk arbetsmarknad – och den börjar redan vid 40.

Denna text används av Gröna seniorer för en rad bisarra krav mot politiker, myndigheter och arbetsgivare. Ett krav är att personer som är äldre än 67 år ska ha rätt att arbeta kvar på hel- eller deltid om personen så vill. Arbetsgivaren ska alltså tvingas betala för en åldring som man inte längre frivilligt vill ha kvar.

Citatet ovan ger vid första anblicken ett seröst intryck. Två av landet universitet anges som avsändare av rapporten. Men den som funderar vidare inser snart att resultaten baserats på enkäter som besvarats av X antal individer. Oavsett hur många som svarat – och hur personerna valts ut – är det klart att enbart personliga åsikter om man själv blivit diskriminerad samlats in och sammanställts. Svaren säger inte det minsta om fenomenet åldersdiskriminering i verkligheten, dvs hur vanligt diskriminering faktiskt är eller hur den gått till. Alla inser direkt att den person som påstås ha agerat diskriminerande inte kommit till tals för att ge sin syn på saken. Resultatet är alltså bara X individer personliga tyckande. Intressant är att svenska universitet sysslar med insamling av privatpersoners tyckande och presenterar resultaten som ”forskning”, alltså som vetenskapliga sanningar.

Exemplet ovan är inte alls unikt, utan tillhör snarast vardagen . Medierna rapporterar var dag om hur många som kryssat för att man drabbats av psykisk ohälsa, blivit mobbade, blivit otrevligt bemött av lärare eller poliser, drabbats av klimatets uppvärmning, fått vänta på tid i vårdkön osv.

Jag är inte alls fientlig till forskning – men allergisk mot lågkvalitativ sådan. Att människor med begränsat skolning luras av rapporter av nämnt slag är enkelt att förstå. Man tror att data från enkäter är lika sanna som mätningar av människokroppen, ämnen på planeten Mars eller presentation av ett väl dokumenterat historiskt beslut. Sannolikt formas allmänhetens åsikter av det systematiska privata tyckande som finns bakom rapportering som byggs på frågeformulär. Det är ytterst beklagligt.

Värre är den hord av manipulatörer som använder enkäterna som uttryck för sanningar och vetenskap, när det i själva verket bara rör sig om synnerligen oklara opinioner. Sämst tycker jag om forskare som med enkätsvar i näven sysslar med opinionsspridning. De borde veta bättre och ägna sig åt studier i vetenskapsteori. Men även journalister och medier bär ett tungt ansvar. Dvs de som dagligen serverar lösa åsikter i en enkätstudie som fakta med hög sanningshalt.

Forskare och journalister är som bekant två yrkeskårer med ambition att erövra högt anseende. Men då de lutar sig på enkäter framstår de bara som vanliga tyckare nonchalerande rimliga krav på kritiskt tänkande.

Torsten Sandström



Lunds spårvagnar har pajat!

Uncategorised Posted on sön, februari 21, 2021 11:51:33
Nyköpta, men står stilla pga hjulproblem! Wikimedia commons.

Efter flera års strider och planering är sedan några veckor Lunds miljardprojekt klart. Men bara i teorin. Jag talar om en spårvagnslinje rakt ut från stadens mest glesbefolkade delar till ett annat dyrbart symbolprojekt för många miljarder på vischan ( dit de få anställda åker bil eller taxi). Så planerar miljötalibaner. Givetvis påhejade av Bonniers gröna lekstuga på Sydsvenska Dagbladet. En lösning med el-bussar för en bråkdel av priset ansågs inte ha tillräcklig symbolkraft. I sammanhanget får man vara glad för att Lunds gröna inte satsat på en tunnelbana!

Jag bor inte längre i Lund efter en 50-årsvistelse där. Stadens problem (och även glädjeämne) är antalet studenter, som tyvärr inte bidrar med skattepengar, men kostar skjortan socialt sett. Värst är att de tenderar att rösta vänster-grönt. Och då spelar det alltså ingen roll vad saker kostar – en spårvägslinje blir som en gratis lunch – något jättekult.

Till min stora skadeglädje ser jag att de av kommunen inhandlade vagnarna står stilla. De klarar inte ens av trafiken i småstaden Lund. Hjulen måste slipas om pga slitage – oplanerade inbromsningar ! – och reservdelar saknas. Så nu står den gröna linjen stilla. och därför in med bussar som drivs fossilt!

Det hela är som en skolbok i planekonomi från Sovjetunionen. Strålande drömmar, utan förankring i teknik eller marknadens ekonomi. På så vis visar lärdomsstaden Lund upp sitt verkliga ansikte. Trots alla kloka män och kvinnor på universitet så kör kommunens politiker fast i ankdammen. Att sköta en sådan klarar kanske vänsterns gröna (även om dyrbara utrotningshotade grodor kostar på). Men de klarar inte att hushålls med skattebetalarnas pengar. When will they ever learn….

Torsten Sandström

PS! En vän som jobbade på Lunds socialförvaltning berättar med skräck i blicken hur studeranden Per Garthon på 1970-talet terroriserade dagisavdelningen genom sina diktatoriska krav på barnplacering. Hans senare färd från L till MP är väl känd. DS



SR skärper sig kanske framför galjen?

Uncategorised Posted on lör, februari 20, 2021 12:14:33
Mannen som förstått nyttan av journalister till vänster om det egna partiet. Wikimedia commons.

Det händer intressanta saker på SR och antagligen också SVT. Biträdande programdirektören Olov Carlsson agerar mot att företagets egna journalister uttalar sig i radion i frågor där de har ett eget engagemang. Han pekar med andra ord på uppenbara brott mot kravet på oberoende. Jag hoppas att det rör sig om en allvarligt menad kursomläggning och inte bara vackra ord för gallerierna.

Att det sker just nu är högst intressant. Det tycks vara fråga om en reaktion framför galgen. På senare tid har nämligen flera riksdagspolitiker från högersidan och journalister på GP och SvD framfört kritik mot en pågående och gammal vänstervridning som SR/SVT:s chefer hittills inte erkänt. Även Boris Johnson´s framfart mot BBC finns möjligtvis med i bilden. Det är tydligt att de statligt kontrollerade svenska mediebolagen i Europa börjar känna oro inför framtiden.

Kanske har SR/SVT fått kalla kårar efter år av låt-gå-till-vänster. Man har försummat en systematisk kontroll av innehållet i de egna medarbetarnas budskap i mediet. Dessutom har granskningen brustit vad gäller journalisternas val av intervjupersoner och ämnesinslag. Men inte ens interna reformer räcker.

Det gäller att meddela regeringen att lagtillsynen måste skärpas. Även Granskningsnämnden måste nämligen dammas av och dagens törnrosadomare bytas ut mot oberoende och kritiska rättskipare. Idag riskerar endast extrema övertramp av kravet på oberoende att få kritik och i så fall i milda ord. Nu gäller det att röja upp i den dagliga vänsteraktivismen (eller för den skull högerpropaganda, som dock är närmast obefintlig).

Nämnden ger enligt min mening ofta uttryck för en liberal förståelse av SR/SVT-journalisternas åsiktsfrihet. En frihet som nämnden i sin praktik dessvärre anser ska få komma till uttryck även i programinslagens substans. Här finns roten till det onda. I ett privatfinansierad medieföretag bestämmer ägaren över journalisternas frihet. Men för SR/SVT, som är finansierade genom lagstiftning, gäller ett krav på politiskt oberoende. Detta lagkrav kan inte sättas åt sidan av förstående vänsterliberala domare i Granskningsnämden!

Att mycket måste göras från statsmediernas sida är uppenbart. Några av de journalister som nyligen utsatts för intern kritik reagerar häftigt i pressen. Deras reaktioner pekar på att många journalister på SR/SVT inte kan skilja mellan sin egen frihet att tycka å ena sidan och skyldigheten att agera oberoende i ett programinslag å den andra.

SR/SVT har en trist historia av S-partiets vilja att ha makt över etermedierna. Olof Palme har i olika partiinterna samband sagt det rakt ut. I åratal har de två medieföretagen också hjälpt partiet att behålla den politiska makten över nationen. Nu tycks S-partiets framtid hotad. Och med verkligt oberoende statsmedier – eller inga publika medier alls – är vänstern definitivt uträknad från makten över Sverige.

Det sist sagda talar för att en lagreform avseende SR/SVT först kommer att ske efter kommande riksdagsval.

Torsten Sandström



Kritik av svensk politik rörande invandring är sakligt motiverad

Uncategorised Posted on fre, februari 19, 2021 11:27:38

Vad formar människors attityder till främlingar? I en text i SvD 2020-02-13 (se länken) försöker en journalist närma sig denna fråga. På vanligt medialt vis laddas frågan om så att den vänstervinklas och dessutom ges en politisk korrekt förklaring. Rubriken lyder nämligen:

Kompiseffekten – detta gör att

tonåringar blir främlingsfientliga

Det generella svaret i artikeln är att människors fördomar styr våra åsikter och att värderingarna skapas i det kretsar vi umgås i under tonåren.

Artikelförfattaren hamnar direkt i svårigheter. Med hjälp av en umeåsociolog, Mikael Hjerm, förklaras nämligen begreppet fördom så här: ”Fördomar är negativa attityder som vi kan ha om precis vad som helst.” Jag studsar och ber därför läsaren fundera över om definitionen är korrekt. Saknas inte något?

En snabb jämförelse med Wikipedia visar på något väsentligt som journalisten (och antagligen umeåforskaren) missat: ”En fördom är en sakligt ogrundad uppfattning, det vill säga ett förutfattat antagande om någon eller något, grundat på tillämpning av en stereotypisk uppfattning om en grupp som den, eller det, som är föremål för fördomen anses tillhöra.

Det centrala är orden ”ogrundad uppfattning”. Den som påstår att alla journalister är vänstervridna utrycker kanske en fördom. Förvisso röstar omkring 70% av yrkeskåren på V, S och MP, men alla journalister tillhör inte vänstern. Alltså blir det svårt att dra gränsen kring vad som är en fördom. En fördom kan vara mer eller mindre förankrad i verkliga fakta. Men om åsikten har ett massivt stöd i fakta rör det sig alltså inte om en fördom, utan snarare om en väl underbyggd värdering.

Jag skriver absolut inte denna text för att visa att negativa åsikter om främlingar eller invandrare är berättigade och alltså inte fördomar. Om jag menat detta vore jag korkad, en stämpel som jag naturligtvis helst vill undvika. Förvisso begår dubbelt så många invandrare än svenskar brott procentuellt sett, men ändå saknar den stora delen nyinflyttade brottslig belastning. Sak samma om man ser på utnyttjades av sociala förmåner. Här är procentuellt sett många gånger fler invandare beroende av bidrag än svenskar. Men det gäller som bekant inte alla nyanlända.

SvD-artikelns behållning är därför en annan forskare, Nazar Akrami, nu från Uppsala och en man som uppenbarligen har bakgrund som invandare. Han anser att vi människor inte skulle klara oss utan förutfattade meningar. Akrami säger: ”Vi är tvungna att kategorisera saker – och även människor – i vår omgivning för att hantera vår vardag. En negativ biprodukt av kategoriseringen är just fördomar, men vi kommer att ha dem så länge vi tänker.”

Om jag återvänder till begreppet fördom så kan följaktligen en sådan vara bättre eller sämre underbyggd. Att uppfatta journalister som vänstergängare är en hyfsat väl underbyggd fördom. Därför anser jag det rimlig att torgföra uppfattningen (ifall 70%- halten anges som reservation). Påståendet att invandrare är kriminella är däremot en typisk fördom, en utsaga som måste undvikas

Men fördomarna avser i båda fallen människors karaktärer eller roller. Frågan är om samma sak gäller för politiska värderingar om vilka beslut som ska fattas i Sveriges riksdag? En politisk debatt om invandring rör nämligen inte karaktärsegenskaper utan det svenska samhällets kostnader och sociala problem till följd av en integration som misslyckas i en alltför stor utsträckning. Till bilden hör att Sverige tappat kontrollen över många tusentals invandrares hemvist – de uppges bo i riket (bidrag betalas nämligen ut) – men det är osäkert var de bor eller om de rentav befinner sig utomlands. Personligen är jag mot en fri asylrätt, men för en väl planerad och vettigt genomförd invandring. Detta med tanke på det svenska samhällets behov, kostnader samt den misär som drabbat många som lockats hit med falska förhoppningar.

Med tanke på nationens omfattande kostnader och andra problem med integrationen – tydligt märkbar i kriminalitet, bostadsproblem, kvinnoförtryck och utanförskap – menar jag att en restriktiv invandringspolitik är befogad år 2021. Jag bestrider med all kraft att min åsikt baseras på fördomar. Min åsikt bottnar uteslutande i ett försök till realistiskt bedömning av vad som är en ekonomiskt, socialt och kulturellt välmotiverad politik för Sverige år 2021. Samma åsikt kan en ung människa komma fram till utan att vara medlem i ett kompisgäng. Enligt min mening rör det sig bara om realistiskt tänkande vid sidan om åsiktskorridoren.

Enligt samma mönster hävdar jag att S-partiets långvariga politik rörande bruksvärdeshyror är missriktad, utan att för den skull hysa fördomar mot de individer som främst gynnas av politiken, dvs välbärgade hyresgäster i centrala storstäder och personer som sysslar med andrahandsuthyrning eller svartkontrakt. All dålig politik måste motverkas med sakliga argument och en öppen debatt. Korkad politik ska inte bevaras genom argument som bottnar i att kritikern har fördomar. Så bör det vara. Men få journalister och gammelmedier vill dra en gräns mellan fördomar och välgrundade politiska syften.

Torsten Sandström

https://esvd.svd.se/1001/Svenska-Dagbladet/379821/2021-02-13/18672655/Kompiseffekten-detta-gor-att-tonaringar-blir-framlingsfientliga



Polisen ska lämna en tjuvåkare ifred tycker JO!

Uncategorised Posted on tor, februari 18, 2021 10:36:58

Justitieombudsmannen (JO) gör säkert en del nytta vad gäller myndigheter som inte följer lagen. Men märkligt nog fungerar man emellanåt som den olagliga medborgarens bästa vän. Jag läser häromdagen ett JO-utlåtande på Juno, Norstedts juridik/Karnovs digitala nyhetstjänst, där det berättas en historia som får mig att undra över om JO Per Lennerbrant verkligen vill stoppa brottslighet som går ut på att åka spårvagn utan giltig biljett.

I korthet hände följande i anslutning till tjuvåkningen ifråga:

I samband med att en kvinna åkte spårvagn kontrollerade väktare hennes biljett. Väktarna påstod att hon inte hade en giltig biljett och tog tag i henne. Hon blev rädd och försökte springa ifrån väktarna, men de kom i fatt och satte handfängsel på henne. Två poliser kom till platsen och undersökte hennes väska och lämnade över hennes legitimation till en väktare som därefter utfärdade en tilläggsavgift. Efter det avlägsnade polisen henne till en annan plats.

I sitt beslut skriver JO följande, jag citerar:

Polismyndigheten kritiseras för att det utan att det fanns rättslig grund för det genomfördes en kroppsvisitation och för att sekretessbelagda uppgifter därefter lämnades ut.

Jag betvivlat inte att sekretesslagstiftningen kan hindra att uppgifter om en brottsmisstänkt röjs och berättas för utomstående. Visitationen avsåg kvinnans väska (och inte hennes kropp). Tjuvåkning är ett allvarligt samhällsproblem som polisen, enligt min mening, bör hjälpa allmännyttiga spårvägsföretag och deras väktare att begränsa. Därför finns det föreskrifter i lag om att en kontrollant ska ha rätt att utfärda tilläggsavgift. För att det ska kunna ske bör givetvis en polis bistå kontrollanten så att denne får reda på tjuvåkarens identitet.

Så har poliserna naturligt nog uppfattat situationen, dvs att samhällets funktionärer måste hjälpas åt för att effektivt (och alltså snabbt) stoppa ett oskick, som innebär att laglydiga resenärer de facto riskerar att tvingas finansiera kostnaden för tjuvåkare.

I beslutet menar JO att tjuvåkaren skadats genom att hennes identitet röjts för kontrollanterna/väktarna. JO:s tanke tycks vara att skadan består i den tilläggsavgift som hotade henne för att hon åkt spårvagn utan giltig biljett. Meningen tycks vara att det varit bättre att släppa iväg kvinnan för att låta avgiftsfrågan bli en senare, svårare och mer dyrbar fråga för polis, transportföretag och tjuvåkare. JO signalerar enligt min mening att polisen ska förhålla sig passiv om tjuvåkaren inte självmant avslöjar sitt ego inför kontrollanten/väktaren.

I ena ändan av samhället har alltså offentliga transportföretag lagens stöd för att skaffa in pengar från tjuvåkare. I den andra står riksdagens ombudsman, JO, och ger gratisåkare frikort. Vi ser alltså hur kniviga regler om sekretess används för att ge fripassageraren en dunk i ryggen. JO Lennerbrant bidrar med andra ord till att spä på den svenska ansvarslösheten, som nu innebär att andra ska betala för tjuvåkare. Att bistå smitare kan enligt min mening inte vara den rätta vägen för att bygga det goda samhället. JO:s utlåtande ger därför en trist – men tyvärr äkta – bild av dagens Sverige.

Torsten Sandström



Varning! Hjärntvätt pågår!

Uncategorised Posted on ons, februari 17, 2021 09:45:05
Bild: Wikimedia commons

I svenska medier pågår en ständig indoktrinering i smått och stort. Inte sällan utstuderad. Ibland mindre genomtänkt, men ändå klart manipulativ. Vad sägs om följande söndagsexempel från SvD 2020-02-14? I en tämligen neutral text om färgers olika tekniska koder så har tidningens bild- och rubrikredaktörer vinklat budskapet på sedvanligt vis. Bakom en bild av en pridemarsch under en gigantisk regnbågsflagga slås följande rubriker upp:

”Den svenska flaggan är inte gul

och blå”

”Vilken är din favoritfärg? Fråga vilken fyraåring som helst. Chansen är stor att svaret blir regnbågig”.

En sådan invitation i bild och text drar automatiskt till sig min blick. Jag förväntar mig ett PK-reportage om hbtq-rörelsens favoritdogmer. Nu blev det inte riktigt så, frånsett färgbild och braskande rubriker förstås.

Den som tänker efter inser snart att SvD upplägg innehåller ett förstucket propagandainslag. Inte själva texten till artikeln. Men i inledningens bild- och rubriksättning.

Om jag skulle fråga journalisten om åsiktsstyrningen skull han eller hon säker slå ifrån sig och svara att bild och rubriker väljs av andra på tidningen. Ändå kvarstår min fråga om varför SvD – ”obunden konservativ” – sänder dubbla budskap.

Mitt svar är att varje medium har en kår av PK-administratörer, som ser till att tidningens texter formas enligt åsiktskorridorens allt trängre mönster. Som betydande mediekonsument menar jag att detta får tröttsamma effekter. Konsekvensen blir dessutom en ständig åsiktsbearbetning av läsarna i en riktning som tidningens olika chefer själva valt.

Detta innebär att betydande faktakritik hamnar i lä bakom svallet av värderingar från vänstersverige. Om de citerade rubrikerna (med hbtq-flaggan som banér) studeras närmare måste man tala om fake news. Vid en snabb läsning måste överrubriken tolkas som fake news, men i den löpande texten berättas om att det finns regler om tekniska sifferkoder för blå och gula fält i den svenska flaggan. Med rubrikredaktörens antinationalism räcker inte. I undertexten byts ämnet från färgkoder till personers favoritfärger. Och då påstås helt fräckt att chansen är stor att en fyraåring ofta väljer ”regnbågig” färg. Påståendet saknar förstås saklig relevans för såväl åldersgruppen ifråga (vad vet en genomsnittlig fyraåring om regnbågens färger?) som för synen på svenska flaggan. Alltså försöker rubrikredaktören backa upp hbtq-rörelsens teman. Jag förmodar att detta överensstämmer med bildredaktörens personliga åsikter eller tidningens interna policy. Men vinklingen har inte ett uns att göra med den svenska fanans faktiska färgsättning. Det rör sig om propaganda och hjärntvätt som medier i en demokrati inte bör syssla med.

Okej, jag är stingslig. Det beror inte på att jag har något emot sexuella eller andra minoriteter. Däremot är jag en svuren fiende till åsiktsmanipulation i såväl öppen som dold form. Mitt exempel är en flagrant blandning av neutral text och ett kringverk bestående av massiv propaganda. Om detta varit ett undantagsfenomen hade min text idag blivit oskriven. Men det rör sig inte om undantag. Åsiktspropaganda är en vardagsföreteelse. Nu alltså även på en söndag.

Torsten Sandström



Populismen har erövrat S-partiet

Uncategorised Posted on tis, februari 16, 2021 15:55:49
En annan vänsterpopulist, Chavez. Wikimedia commons.

Även om sossarna alltid använt vänsterpopulismens vapen har det på senare år blivit en strategi. Det finns många exempel just från närtid på att en delvis ny strategi håller på att formas. Vad sägs om följande knippe?

Löfven intervjuades häromdagen i SvD om varför regeringen visat passivitet rörande hanteringen av covid – och nu särskilt saktfärdigheten med att injicera vaccin. Enligt SvD svarade han: ”Inte viktigt om vi är etta, trea eller sjua”. För en regering som visat rimlig aktsamhet – och aldrig slagit sig för bröstet rörande fiktiva framgångar på olika områden – kan jag förstås godta svaret. Men då regeringen till och med kritiserats av den statliga covidutredningen är Löfvens uttalande enbart ett vänsterpopulistiskt försök att blanda bort korten.

Sak samma i förrgår med försvarsministerns högröstade påhopp på SD med ord om grisar och liknande. Få sakargument, absolut inga detaljer, bara rader av svepande invektiv mot SD. Och allt direktsänt i SVT Nyheterna på bästa kvällstid rakt i ansiktet på SD:s partiledare (som dock behöll sitt lugn)!

En annan råbarkad populist är minister Ygeman. För några dagar sedan intervjuades han om energipolitiken och flera veckor av kyla med höga elpriser i södra Sverige (på grund av dyr elimport). Ygeman förnekade flera gånger brist på svensk elenergi. Han förnekade också att förra årets nedläggning av en fungerande kärnreaktor i Ringhals haft någon betydelse i sammanhanget. Alltså rena lögnerna! Och det skedde utan att röra en min. Med stenansikte agerar en fullfjädrad populist från vänsterkanten.

Den intressanta frågan är om mina exempel pekar på en strategi som S-partiet valt inför kommande valrörelse om ett och ett halvt år? Jag är övertygad om detta. I några tidigare valrörelser har S valt linjen att demonisera SD för att på så vis hanka sig fram vid regeringsmakten. Det har med nöd och näppe fungerat. Nu inser S-ledningen att framtiden ser mörk ut på grund av en begynnande samverkan mellan tre partier till höger, en begynnande front som alltmer tycks öka i folkligt inflytande.

Därför har S nu valt strategin att anfalla och förneka fakta. Alltså mindre saklig argumentation och mer av pajkastning. Förneka, ljug och dölj fakta om den egna färden. Det gäller att anfalla SD med alla medel, dvs det parti som tillvaro pris måste dödskallemärkas. Om tabut mot SD spricker så spricker också S-partiets politiska plats i nationen för gott. Därför väljer S med öppna ögon bort en öppen och nyanserad debatt. Märk att det är vänsterpopulismens vägval vi ser. Medialt fokus, män som spelar starka ledare, förenklade budskap, framkallande krisstämning, vänsterkamp osv. partibossarna gör det i väl planerade mediala anfall och med militanta och högljudda metaforer, trots att man samtidigt anklagar SD för att att använda ord som ”krig” och ”strid”. Det är dödsryckningarna hos ett desperat S-parti som vi skådar.

Populistens favoritmetod gäller med andra ord: ”När argumenten tryter, höj rösten!”

Torsten Sandström



Journalistpladder

Uncategorised Posted on mån, februari 15, 2021 11:20:19
Nutida mediearkiv. Wikimedia commons.

Många svenska journalister verkar korkade. Okej, att det finns en krets duktiga. Men i SvD läser jag följande rubrik, som en reporter med inriktning mot hälsa och livsstil (typiskt nog) presterat:

Sömnbrist blir extra tuff för personer med drag av ADHD

Här ser den kritiske läsaren omedelbart hur minst tre oklara fenomen staplas på varandra. Såsom.

Vad är sömnbrist?

Vad är ADHD?

Och vad är drag av ADHD?

Svaren på frågorna är så osäkra att det inte är lönt att samtala om saken. Det blir som att leka blindbock. Men för svenska journalister och gammelmedier finna inga gränser. Därför blir det babbel och åter babbel. Gissningar är vad man sysslar med. Och gärna med en vinkling som ska ge människor råd om hur de ska leva sitt liv. Det är förunderligt. Särskilt som man anklagar andra för fake news. Själv pladdrar man bara på.

SvD var en gång i tiden en tidning med kritisk attityd och högt anseende. Idag är det tvärtom: okritisk framfart och darrigt anseende. För det uppbär tidningen 40 milj kronor om året i statsbidrag!

Torsten Sandström



Hysteri utan mänskliga proportioner

Uncategorised Posted on sön, februari 14, 2021 11:10:28
Bild: Pedneault, Wikimedia commons.

Så här skriver Dagens industri den 8/2 om de svenska försäkringsbolagens huvudvärk då ett hus brinner ned:

Bolagens största klimatskräck –

”en totalbrand släpper ut 25 ton

koldioxid”

Enligt min mening ser vi ännu ett vardagsexempel på en hysterisk spridning av skräck. Det är själva utsläppen av 25 ton CO2 pga av en större eldsvåda i en fastighet som anses värst!

Själv tänker jag först på de människor som drabbas och kanske avlider. Sedan på de ekonomiska förluster som drabbar de boende och bostadens ägare. Och slutligen på förlusten av ett kanske kärt hem.

Därför kan väl ingen för sjutton tänka på CO2 när huset står i lågor! För övrigt är ju utsläpp av denna gas i 25-tonsklassen närmast försumlig globalt sett. Och för övrigt nyttig för odlingsmiljön. Dessutom bör vi tänka på att 25 ton CO2 inte ens motsvarar utsläppen från ett passagerarflygplans färd mellan Stockholm och Malmö!

Dagens industri är alltså ingen riktigt seriös tidning. Tidningen är Bonniers version av Expressen för anställda inom näringslivet.

Just nu pågår en debatt om fake news på internet. Okej, det förekommer en hel del otäcka uppgifter där, exv i ”Fria tider” (som dock även ibland presenterar relevanta iakttagelser som andra medier tabubelägger). Men få inom eliten förfäras över gammelmediernas utsläpp av fake news eller deras dagliga irrelevanta skräckskildringar. Här pågår faktiskt rena hjärntvätten. Bonniers medier tillhör utan tvekan de värsta dubbelmoralisterna – i skarp konkurrens med SR/SVT.

Torsten Sandström



Varför är Sverige nästan sist med covidvaccinering?

Uncategorised Posted on lör, februari 13, 2021 17:41:36
Källa:The Economist.

Regeringen Löfven och Folkhälsomyndigheten har som bekant ett grundmurat rykte om att vara sist på covidbollen. Bilden ovan från The Economist spär på. Där radas ”Ledare och eftersläpare” upp. Sveriges plats är som vanligt inte smickrande.

Till den svenska oförmågan kommer ett struligt agerande inom EU, som dragit ned alla EU-nationers vaccinationstakt i förhållande till Brexit´s Storbritannien. Detta belyser den stora faran med den stora och svagt fungerande politiska apparat och byråkrati som EU är.

EU klarar alltså inte av sina storstilade uppgifter rörande covid! Tvärtom tycks vi alla belastas av ett medlemskap i unionen. Där drar B-lagspolitiker, kommissionärer och byråkrater åt olika håll. Och tacka för det om du ser på länken nedan från FN:s kontor för humanitära frågor, OCHA. I stället för att ge järnet för vaccinering av de 27 medlemsnationernas medborgare har EU ryckt ut med vaccinstöd till Armenien, Azerbaijan, Belarus, Georgien, Moldova and Ukraina! Den globala godheten – och naiva drömmar om expansion österut – är tydligen viktigare än skyddet för unionens egna folk.

Jag har tidigare bloggat om hur EU ineffektiva planeringsbyråkrati hotar att skapa något som påminner om Sovjetunionen light. Där talades också vitt och brett om folkets intressen. Verkligheten var en katastrof.

Torsten Sandström

https://reliefweb.int/report/ukraine/new-eu-programme-support-readiness-vaccination-efforts-eastern-partnership-countries



Ett centralt register för alla statliga bidrag!

Uncategorised Posted on lör, februari 13, 2021 11:57:36
Bild: Wikimedia commons.

Sedan många år klagas det över allvarliga bidragsbrott. Och myndigheter på rad säger att de inte har någon aning om vilka pengar en visst person eller företag fått i statsbidrag från annan organisation. Inte ens det offentligas högra hand vet vad den vänstra gjort!

För mig är detta en uppvisning i svensk låt-gå-politik. Välvilliga politiker som strör bidrag omkring sig. Och dumma kollegor som menar att mottagarnas integritet hindar registerföring. Den ena galenskapen på den andra.

Välfärdsbidrag är givetvis nödvändiga i rimlig utsträckning. Men den som mottar ett offentligt bidrag – individ eller företag – har inget anspråk på att det ska hållas hemligt. Det är bra om människa får skydd i rimlig mån, men det är ju ett ”offentligt” stöd. Bidrag från det allmänna är inte liktydigt med skydd för mottagarens integritet. I vart fall inte hemlighet rörande utbetalda bidrag visavi myndigheter som jagar missbruk och bovar. Sannolikt bör grannar, vänner och journalister hindras att ta del av registeruppgift om penningbidraget ifråga. Men inte myndigheter som har goda skäl att kontrollera. Och den som mottar många eller stora bidrag har mindre skäl för sekretess i och med att risken för fiffel samtidigt ökar.

Jag kanske förenklar det hela något. Men min lösning är ett centralt bidragsregister. Låt alla myndigheter få tillgång till detta register, med interna förhållningsregler och stränga påföljder rörande användning respektive missbruk.

Dessutom måste budgeten för Datainspektionen (DI) bantas till omkring hälften. Myndigheten är nämligen en bastion för ett extremt svenskt integritetstänk, som allvarligt skadar landet, exv när bidragspengar hamnar i kriminellas händer. Sunt förnuft har DI inte minsta susning om. Där är nämligen principrytteri rörande integritet A och O. Rena kineseriet. Så fram med macheten och skala ned DI:s budget!

Det jag nu skriver tror jag 97 % av svenska folket håller med om. Som synes reserverar jag mig med andra ord för 3% sympatisörer till L-partiet. Det är nämligen främst hos L som skadliga principer kläs i rosenrött skimmer. Här hyllas integritet till varje pris. Och L är den främsta uppbackaren till det sannolikt mest slösaktiga och brottsbelastade bidragssystemet: assistansersättning.

Torsten Sandström



Kjöller versus Hedenmo = K.O.

Uncategorised Posted on fre, februari 12, 2021 15:13:47
Bild: Bengt Oberger, Wikimedia commons.

Någon vän av riggade studiosamtal på teve är jag verkligen inte. Särskilt inte Hedenmos traditionella ältande av den intervjuades bakrund. Inställsamma frågor med ofta förutsägbara svar.

Mot den bakgrunden blev intervjun av Hanne Köller annorlunda och en överraskande framgång. Det berodde inte främst på Hedenmos politiskt korrekta frågor, utan på Kjöllers spontana och avväpnande svar. På något vis blev det ett journalistmöte mellan en SVT-robot och en klokt fritänkande sprakfåle. Jag, som brukar lämna teven, satt kvar programtiden ut.

Kjöllers texter i DN tillhör det bästa den tidningen förmår. Det kanske inte säger så mycket numera, men hennes artiklar har den fria och undersökande journalistens adelsmärke. Det är inte fråga om att smeka medhårs eller traska i upptrampade fotspår. Nej, jag möter en i grunden positiv person, humor och självironi sipprar fram även i allvarliga och ifrågasättande sammanhang. Kjöller försöker ständigt finna egna svar på viktiga samhällsproblem. Och det sker med en stil som är säker och medryckande.

Kjöllers totala dominans under pratstunden i SVT var imponerande. En i SVT internt så hyllad Hedenmo framstod som en praoelev. Detta beroende på att hon mötte en kvinna som var henne vida överlägsen avseende intellekt, samhällskunskaper, kritisk analysförmåga samt inte minst verbala uttryck.

Det blev en uppvisning i fritänk. Och samtidigt en tankeställare för SVT, som tenderar att i sina egna led enrollera journalister efter kvotering med stöd av PK-sfärens alla dogmer. Den som är uppmärksam upptäcker dessutom att påfallande många barn till journalister på SR/SVT får jobb inom statsradion eller statsteven. Hedenmos egen dotter är följaktligen på plats. Effekten av SR/SVT:s personalpolitik blir inte det oberoende som mediet själv i teorin hyllar, utan tvärtom en vänstervriden långmjölk. Där finns inte till vardags plats för journalister av Kjöllers klass. Däremot presenteras ständigt säkra vänsterliberaler som exv Göran Greider, Heidi Avellan, Anders Lindberg.

Kjöller bevisar att det ännu finns en grupp goda svenska journalister.

Torsten Sandström



Byråkrater som går före i vaccinkön måste avskedas!

Uncategorised Posted on tor, februari 11, 2021 11:35:52
Bild: Wikimedia commons.

Trots prioriteringsgrupper som länge och oroligt väntat på sin tur har ett antal höga chefer (med administrativa uppgifter) landet runt sett till att de själva vaccinerats mot covid-19. Ibland även chefernas familjemedlemmar. Förklaringen är att det blivit doser över, säger man. I stället för att snabbt ringa runt eller kolla svaga åldringar i närheten så har man alltså med öppna ögon gått före i kön. Från början har det stått klar att doser blir över under en dag varför beredskapslistor borde ha funnits på plats sedan länge. Men cheferna planerade inte så som en bra och ansvarsfull ledare måste, utan passade helt enkelt på.

Den som beslutat om detta måste tydligt avvikit från de centrala regler som gällt för vaccineringen. Där har riskgrupperna slagits fast: 1,2, 3 osv. De chefer som vaccinerats har alltså gynnat sig själva i en allvarlig krissituation, som faktiskt ytterst rör liv eller död för många äldre. Jag menar att den som fattat ett beslut att gynna sig själv har agerat så att avsked – alltså utan uppsägningstid – ska ske enligt LAS. Det rör sig nämligen om ett uppsåtligt och grovt åsidosättande av gällande arbetsrättsliga regler. Om en kassörska som snattat 60 kr ur sin kassa på Posten kan avskedas, så måste även höga chefer inom vården som trängt sig före kunna sparkas, se domen AD 1998 nr 25.

Men tyvärr tror jag inte att några beslut om avsked kommer att fattas. Detta sammanhänger med den svenska frånvaron av ansvar för offentliga chefer. Visst talas det om stort ansvar, men påföljder brukas nästan aldrig. Att ansvar inte utkrävs är en viktig förklaring till att den svenska offentliga sektorn fungerar svagt. Ledare och andra gör ju som de behagar. Det kan vem som helst se. Men landets politiker vill inte att påföljder ska mätas ut. Det ogillas nämligen av de fackföreningar som styr och ställer i landet. Detta följder av den nya tolkningen av paragraf 32 för stat och komun: ”Arbetsgivaren leder och fördelar arbetet efter direktiv från arbetstagarnas organisationer”.

Ändå kommer de som trängt sig före i injektionskön av sina kollegor och svenska folket att stämplas som förbrytare. På så vis kommer ändå någon form av rättvisa att skipas. Den som överlever covid (utan vaccinering) tvingas trösta sig med detta.

Torsten Sandström



Ansvarslöshetens Sverige

Uncategorised Posted on ons, februari 10, 2021 11:56:26

I S-partiets och kollektivens svenska samhälle vakar storebror ständigt över ditt liv. För varje problem en medborgare kan råka på i livet finns en myndighet. Aldrig hör man: ”ta´t lugnt nu, skärp dig, det är ditt eget ansvar”.

Nej tvärtom, över allt en myndighet som påstår att man ska skydda dig. Och coronaviruset visar klart hur dåligt dessa myndigheter funkar med sin uppgift att hålla medborgarna under armarna. En handfull stora organisationer med överlappande funktioner slirar och pekar på varandra. Ändå startas årligen nya svenska myndigheter…

Storebrorspartiet vill nu öka bevakningen och skapa kontrollörer som jobbar mer hands-on. Alltså statliga funktionärer som jobbar vid sidan av de stora myndigheter som redan gått i stå. De kallas ”nationella samordnare” . Tanken tycks vara att deras begränsade arbetsområde ska fixa dina och mina livsproblem flinkare än de stora ämbetsverken, som alltmer tyngs av sina interna uppgifter och problem. I stället för att röja i myndighetsbråten startas alltså särskilda samordnare.

Nyss läste jag på nätet (Fokus 13/9 2019) att ett svenskt statsråd uppger att de lär finnas 50 stycken sådana nationella samordnare. Alltså en hel armé av politiska kommissarier som ska styra upp vår vardag och rapportera till Regeringen om vad som uträttas. Inte sällan är de personer som utses närstående till S-partiet – tänk bara på Mona Sahlins olycksaliga framfart som innebar att hon som samordnare gjorde sig skyldig till osant intygande i syfte att hjälpa sin livvakt/pojkvän. Mängden samordnare skapar numera samma byråkratiska problem som de statliga myndigheterna dagligen brottas med i vårt land. Vem ska göra vad och på vilken nivå ska de ske inom den komplexa svenska offentliga byråkratin? Hursomhelst verkar det vara dags för tillsättning av en nationell översamordnare, som har till uppgift att synkronisera alla samordnares jobb.

Det svenska utredningsväsendet har kritiserats för att det nu för tiden jobbar alltför hastigt och därför i samma mån slarvigare. Om kritiken är korrekt är svårt att bedöma. Antagligen varierar kvaliteten kraftigt beroende på statsrådet bakom direktiven till utredningen samt framför allt med valet av ordförande i utredningen. Många utredningar är rena beställningsverket. Coronautredningen har däremot på ytterst kort tid samlat ihop ett imponerande och oberoende material.

Det tycks därför som självständiga och högt kompetenta tjänstemän är något som det offentliga Sverige bör satsa på. Tyvärr är detta inte Storebrors vägval. S-partiet modell är nämligen lojala tjänstemän som lydigt och med fingertoppskänsla backar upp det egna partiets linje. Som framgått ovan så tror S-partiet att det är nödvändigt att kontrollera och styra upp medborgarnas liv genom en ett stort byråkratikomplex. Partiet tror inte på individens möjligheter att reda sitt eget liv. Ty sossar ser enbart framför sig ett grått kollektiv av svenskar som ropar efter hjälp och bidrag.

Det rör sig om en syn på svenskarna som en omyndig människomassa, som måste ha storebror i rollen som förmyndare. S-partiet har alltså samma ansvarslösa syn på medborgarna som man har på de många tusen byråkrater som dagligen sammanträder, reser på tjänsteresor, går på kurser och därför inte hinner med alla de uppgifter de anställts för (mer än att skriva reseräkningar).

Jag menar därför att Sverige kommit till vägs ände vad gäller byråkrati inom staten och landstingen/regionerna! Det behövs inte flera administratörer, utan många färre. Däremot krävs det offentliga tjänstemän som är politisk oberoende av de förtroendevalda. Alltså välutbildade chefer som gör det lagen säger, arbetar självständigt och omgärdas av ett väl fungerande tjänsteansvar. Allt detta saknas idag.

Slutligen måste ett ökat utkrävande av anvar av myndigheternas chefer kombineras med en annan central nyskapelse. S-partiet – och även politiker från andra partier – måste sluta med att behandla svenska folket som barn, dvs ett kollektiv av omyndiga. En krav reform måste börja med elever i skolor och unga kriminella! Och fortsätta upp i byråkraternas led.

Den unga S-rörelsen daltade inte med busar och andra avvikare. Trots 1950-talets rättsröta var ändå nästan alla politiker över ens om att ett tjänsteansvar var nödvändigt. Men Olof Palme slopade ämbetsansvaert! Det som behövs i dagens offentliga Sverige är avpolitisering, höga krav och professionalism. Med andra ord en kulturrevolution.

Torsten Sandström



En svensk färd mot planekonomi

Uncategorised Posted on tis, februari 09, 2021 12:25:42
Har alla glömt Sovjetunionens katastrofala ekonomi och urusla miljö?

Svensk planekonomi? Var lugn! Vi är inte där. Men färdriktningen förskräcker. Det finns nämligen ett mönster som pekar på en ökad central planering av Sveriges ekonomi. Inte bara i coronatider. Låt mig förklara.

Utgångspunkten är S-partiets mångåriga inriktning mot att politiker, intresseorganisationer och myndigheter ska styra landet. Det rör sig om det statskollektiva (korporativa) komplex som S byggt från begynnelsen, men som sedan Palmes tid fått kraftigt ökad omfattning. S har redan en fast hand över lönebildningen, hyrorna och energipolitiken i landet. På dessa punkter rör det sig alltså om en påtaglig planering och styrning i offentlig regi. Marknadsmekanismerna tynar, något som syns tydligast avseende hyror och energi. Där har följaktligen problemet blivit störst. Man kan faktiskt tala om att krislägen vuxit fram.

En andra färdlinje mot planekonomi rör en ofantlig svensk byråkratisk tillväxt under se senaste 50 åren. Nästan varje medborgares livssfär ligger under myndigheters inflytande – ofta flera myndigheter rörande näraliggande frågor. Vad värre är att sektorer med stor betydelse för marknaderna alltmer påverkas av byråkratierna. Skräckområdena är än en gång bostäder och energi. Men även finanssektorn står under tunga myndigheters hand, såsom exv Riksbanken, Skatteverket och Finansinspektionen. Vidare är universitetens frihet under starkt tryck från offentlig institutioner, som önskar styra forskning och utveckling. Innebörden är att politiskt korrekta uppgifter prioriteras inom forskning och undervisning. Exempel är genusteori samt en dogmatisk och oklar hållbarhetspolitik, som i statlig regi ska forma unga människor sätt att tänka. Alltså politisk inlåsning i stället för frihet och tankekonkurrens.

En tredje färdlinje syns i en tilltagande politisk strävan att svärta ned marknadsekonomins krafter. Motorn är en stark svensk vänster med S i spetsen, som skriar om att vinstutdelning inom skola och vård innebär en stöld av offentliga medel. Man vill inte tala om att privat upphandling i princip innebär ökad effektivitet och lägre samhällskostnader jämfört med drift i myndighetsregi. Där slösas det normalt med personal och pengar. Planekonomins skadeverkningar syns tydligast inom den offentliga svenska vårdsektorn. Drift i Capio AB:s S:t Görans regi är omkring 20% mer kostnadseffektivt per vårdinsats än sjukhusen Karolinska och Danderyd. Landstingen/regionernas stora byråkratier kostar nämligen nationens skattebetalare dyrt och de vårdbehövande tvingas vänta pga att pengar används på administratörer i stället för vårdpersonal. Vi ser där i blixtbelysning den svenska planekonomins elände.

En sista färdlinje är kanske mest hotfull. Det rör sig om EU:s tilltagande överstatliga inflytande. Vi har nyss sett ett helt nytt och vittgående federalt grepp från unionens sida i form av en storskalig och långsiktig upplåning, som medför att bidragspengar ska fördelas till svaga länkar inom medlemskretsen. Till den oroande planeringsbild som EU visar upp tillhör en dogmatiska satsning som ska ske på den synnerligen oklara dogmen om ”hållbarhet”. Mycket tyder på att beslut kommer att tas på lösa grunder, innebärande stora ingrepp i energi- och finansmarknaderna. Planerarna tolkning av ordet ”hållbar” kommer att medföra rena kineseriet. Marknadernas krafter kommer med stor sannolikhet att tyglas via stora lagpaket från EU. Unionens supertunga och extremt tekniska (trassliga) lagregering hotar dessutom att kväva kreativa försök på företagsnivå till nyskapande och frihetstänk.

Som sagt, vi befinner oss inte ännu i en planekonomi. Men Sverige är på klar väg in i ett ekonomiskt moras där politiken har högsta rang. Individer och företags strävan efter öppenhet och fria beslut möts ständigt av moralkakor och politiskt korrekta lösningar. Det är klart att nationens makthavare har glömt allt som Adam Smith och Friedrich Hayek skrivit om betydelsen av frihet och initiativkraft. I stället vinner Karl Marx alltmer terräng genom sin nutida apostel Thomas Piketty och andra politiska ekonomer. Det är ödets ironi att en man från Frankrike – en av EU:s problemnationer ekonomiskt sett – tillåts inspirera den framväxande planekonomin i Europa. Lika ödesmättat är det att LO:s tankesmedja Katalys i år ger ut boken ”Klass i Sverige. Ojämlikheten, makten och politiken i det 21:a århundradet.” Färdriktningen tycks klar: mer central politisk planering och mindre frihet för medborgarna och marknaderna.

Torsten Sandström



Något extraval blir inte av!

Uncategorised Posted on mån, februari 08, 2021 12:01:33
Scener från en jökförbindelse. Wikimedia commons

Just nu försöker alla gökungar skrämma varandra med nyval. Till och med statsministern själv gick ut häromdagen och varnade L-partiets Sambuni. Han vill få igenom de övriga jökenpartiernas förslag till ny asyllagstiftning. En lag som innebär en riskfylld öppning för fortsatt elände, i stil med det vi nyligen sett.

Som jag förstår saken är L-partiet den enda tänkbara vinnaren inom gökboet på en konflikt om asylrätten. Många borgerliga väljare gillar nämligen Sambunis protest mot de nya sk ”humanitära” asylskälen, som exv ska ge sjuka invandrare rätt till medborgarskap (och vård). Signalen kommer att locka sjuka barn till Sverige inklusive medföljande föräldrar. Kloka människor inser att kranen för ny storskalig invandring därmed finns i pipelinen.

Förlorarna på ett eventuellt nyval är de övriga partierna inom jöken. Alla kommer att ta stryk på utvidgade asylregler i ett Sverige under covidkris och med sjukhus som redan är fulla.

Men inget talar för nyval! S-partiet kommer att få igenom asyllagen med stöd från V. De kvarvarande gökungarna anpassar sig dessutom gärna till V under tiden fram till valet 2022. Ingen av dem vill nämligen ha extraval på en fråga om invandring. Man vet nämligen vad svenska folket tycker om den saken.

Så Löfvens hot mot Sambuni och L är rena nyset. Det vet han förstås. Men han är vänsterpopulist. Och högst ansvarig för jökeländet i Sverige.

Torsten Sandström



Riksbanken backar upp politiker som spekulerar

Uncategorised Posted on sön, februari 07, 2021 12:28:48
Bildt planerar ett nytt uppdrag. Bild: Frankie Fouganthin.

Privata bostadsaktiebolag köper sedan en tid upp kommunala bostadsbolag (och varandra). I köparbolagens styrelser sitter flera höga svenska politiker, exv den före detta statsministern Carl Bildt och byskojaren Björn Ro(s)engren. Några av köparbolagen har tagit upp stora obligationslån för sina förvärv. Obligationerna har pga risken högre räntor än på lånemarknaden i övrigt.

Nu kommer det intressanta och nya. En del av dessa företagsobligationer köper i sin tur nu Riksbanken upp. Ett belopp på 2 miljarder nämns i SvD den 3 februari. Syfte är att rädda företagen och hålla räntorna på köparnas riskabla obligationslån låga. Även andra våghalsiga fastighetsprojekt finansieras genom företagsobligationer som spekulantbolag tagit upp och nu Riksbanken tar över.

Riksbanken stöder med andra ord renodlad spekulation på markanden för bostadsfastigheter. Framtiden får utvisa om låntagarbolagen kan betala eller om det är du och jag som måste ta smällen. Men det kan inte vara meningen att Riksbanken ska hjälpa storskaliga spekulanter ur en eventuell framtid knipa. Och politikernas roll i bakgrunden, som dörröppnare till Riksbanken bidrar knappast till förtroendet för den svenska offentligheten. En vink till politiska kompisar i Riksbankens ledning fixar styrelsearvoden och aktier i spekulantbolagen.

Vad är det som händer i det svenska samhället? Nationens riksbank hjälper privata företag att finansiera riskabla affärer. Och över personerna i de privata bolagens styrelser regnar det pengar. Särskilt allvarligt är pengar till politiker med uppdrag där som enbart motiveras av att de ska öppna dörrar och smörja politiska kontakter inom det offentliga. Staten och kapitalet sjöng Ebba Grön om för fyrtio år sedan:

Kapitalet höjer hyrorna
Och staten bostadsbidragen
Så kan man fiffla en smula

En smula är kanske ett understatement. Om detta skett utomlands hade alla medier ylat. Man hade talat om sovjetfasoner och nomenklaturans framfart. Men inte i vårt land. Där håller eliterna varann om ryggen. Heder åt SvD som lyfter fram saken i sin näringslivsbilaga! Den läser nog inte de som röstar på vänstern. Men de borde minnas Ebba Gröns sång…

Torsten Sandström



Forskare dömer ut Löfvens covidstrategi.

Uncategorised Posted on lör, februari 06, 2021 11:13:32
Svensk politisk bristvara. Wikimedia commons.

I SvD skriver Jesper Sandström ofta bra och kritiska texter. Den 5/2 presenterar han kort en dansk forskargrupps syn på den svenska strategin mot covid-19, se länken nedan. De danska slutsatserna är verkligen värda begrundan. Det rör sig nämligen om mycket allvarlig kritik av den svenska regeringen och folkhälsomyndigheten.

I korthet menar man att det svenska misstaget bottnar i en brist på pluralism från regeringens sida. Regeringen har under krisen försummat att knyta till sig och lyssna till olika grupper av experter rörande virus, smittspridning och immunitet. Detta är en sjukdom som S-partiet lidit av sedan begynnelsen. Partiet är – liksom kommunistpartier i österland – sig själv nog. Man vet alltid bäst!

Vidare skrivs i den danska rapporten att regeringens självtillräcklighet eller enögdhet har gett folkhälsomyndigheten en olycklig huvudroll. Utan att lyssna på experterna från landets universitet har myndigheten kört sitt eget race. Myndigheten har presenterat sina egna lösningar utan samverkan med verkliga forskare. Lösningarnas förträfflighet har upprepats gång efter annan tills det brustit. Då har myndigheten helt fräckt bytt fot – rörande hårda bud, munskydd osv – och bara kört vidare i tron om att var bäst i klassen. Ingen kommentar om kursändring eller ursäkt. Bara en strategiändring.

Att regeringen och ohälsomyndigheten skapat storskalig död är klart. Lika tydligt är att deras uppträdande medfört misstro mot politiker och myndigheter. Detta är enligt min mening tyvärr en dyrbar men nyttig läxa för svenska folket. Medierna och svenska folket har i decennier med tystnad sett hur S-partiets byråkratsamverkan stegrats kraftigt. I framtida val måste väljarna gynna politiker med öppna sinnen och kritisk attityd. Att de har högre utbildning och kompetens än nuvarande regering är förstås bra. Denna önskan är verkligen inte svår att realisera.

Torsten Sandström

https://esvd.svd.se/1001/Svenska-Dagbladet/377683/2021-02-05/18508405/Aven-svenskar-kan-ha-tva-tankar-i-huvudet



Bör Greenpeace ha rätt att stämma stater?

Uncategorised Posted on fre, februari 05, 2021 10:56:01
Varför ska vissa organisationer bestämma nationers framtid? Wikimedia commons.

Svenska klimataktivister med Johan Rockström – Rocket man – i spetsen firar efter att en fransk förvaltningsdomstol i första instans bifallit Greenpeace´s, Oxfam´s med fleras krav på ett symboliskt skadestånd av franska staten för passivitet i arbetet med att nå nationens egna klimatmål. Frankrike har nämligen åtagit sig att minska utsläppen med 40 procent till år 2030, jämfört med nivåerna 1990. Det räckte för skadestånd i första instans!

Men jublar bäst som jublar sist. Jag är inte övertygad om att den franska domen kommer att stå sig vid en prövning i högre instans. Möjligtvis är domen ett utslag av en välkänd fransk domaraktivism. Framför allt är det oklart vad den franska statens åtagande innebär rättsligt sett. Är det en hård juridisk förpliktelse från statens sida eller är det bara en ambition som inte kan ses som rättslig bindande? Fortsättning följer med andra ord.

Även i Sverige finns en liknande reglering i den Klimatlag från 2017 som Isabella Lövin och Mp är så stolta över. I 5 (fem!) magra paragrafer åtar sig regeringen att bedriva ett diffust ”klimatpolitiskt” arbete, se länken nedan. Alltså inga siffror eller hårda förpliktelser från regeringens sida. Bara ett allmänt löfte om framtida redovisning och ytterligare planeringsarbete. Så kan alltså lagstiftning användas för att lura politiker och okloka väljare. Alltså inga regler om påföljder eller om att talan ska kunna föras inför domstol med stöd av lagen. Det är med andra ord fullt klart att Klimatlagen är en tandlös tiger.

En skadeståndsprocess mot regeringen med enbart Klimatlagen som grund framstår alltså som utesluten. Samma sak gäller en alternativ process med Skadeståndslagen som grund. Här tornar verkligen problem upp sig för den processlystna Rocket man. Först måste det visas att staten framkallat en ekonomisk skada för käranden. Sedan måste det styrkas att det skett genom vårdslöshet. Och slutligen måste Rocket man bevisa att skadan uppkommit genom myndighetsutövning, dvs att regeringen eller myndighet inte gjort vad staten är tvingad till gentemot enskild enligt svensk lagstiftning. Det är tydligt att Klimatlagen inte skapar något förpliktande ansvar för statlig passivitet i förhållande till särskilda klimatmål. Inga explicita miljömål anges över huvud taget i Klimatlagen från 2017!

Som klimatskeptiker anser jag att utkrävande av juridisk miljöansvar av staten som organisation är fel väg att gå. Min motivering är att den logiska startpunkten måste vara att fastställa vad det vetenskapligt sett är som orsakar planetens uppvärmning. Därefter måste miljöproblemens omfattning fastställas och möjligheten att kontrollera dessa undersökas. Slutligen måste existensen av hårt bindande lagutfästelser mot enskilda beslutas av riksdagen och därmed vilka påföljder dessa kan medföra för statens del.

Greenpeace, Oxfam, Rocket man och andras förhoppningar om att tvinga nationer till aktivitet via juridiska processer tror jag med andra ord inte på. Och varför ska just dessa utländska intresseorganisationer ges rätt att framtvinga politiska beslut i en viss nation? I en demokratisk stat fattas som bekant viktiga beslut genom parlamentsledamöter som utsetts via allmänna val. Om och när klimatkrisen på riktigt står inför dörren kommer säkert viktiga beslut snabbt att fattas nationellt.

Världens ledande politiker inser uppenbarligen att någon krissituation ännu inte föreligger. Det tycker jag verkar rimligt. Det vi idag ser är bara ett politiskt spel – om än högröstat – som baseras på en eventuell oro för framtiden. Även om den ena tioårsprognosen efter det andra planeringsmålet hittills har passerats så föreligger ännu inte konsensus om vad som bör göras eller vilka tänkbara lösningar som måste beslutas. Just själva bristen på konsensus har inneburit att FN och nationella politiker höjer rösten och påstår att alla forskare är eniga. Det är bedrövligt.

Torsten Sandström

https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/klimatlag-2017720_sfs-2017-720



Löfven startar oljekraftverk!

Uncategorised Posted on tor, februari 04, 2021 17:13:59
Oljekraft i stället för kärnkraft från Ringhals. Wikimedia commons.

Ny teknik meddelar nu att kylan över södra Sverige gör att Karlshamns oljeeldade kraftverk startats. Se länken.

Nyss har som bekant ett fungerande kärnkraftverk i Ringhals stängts ned. Landets miljötalibaner med Mp och S-partiet i spetsen hurrar. Ygeman säger att han har läget under kontroll. Och så tvingas man vid första köldknäppen starta ett fossileldat kraftverk!

Alltså den vanliga svenska dubbelmoralen. Och samma missmanagement som vi hittills sett från Löfvens regeringars sida. Fy sjutton, säger jag.

https://www.nyteknik.se/energi/kallt-och-vindstilla-nu-startas-oljeeldade-karlshamnsverket-7009238



Bara beroende miljöjournalister på SR/SVT

Uncategorised Posted on tor, februari 04, 2021 12:27:54

Mediernas ägare har en enligt svensk rätt behörighet att själva bestämma över vad som sägs eller skrivs. Detta syns verkligen i landets tidningar. Såväl Bonniers som Schibstedts driver tydliga politisk linjer. Bonniers vänsterliberala driv är uppenbart i exv DN och Sydsvenskan. Schibstedts garderar sig – vilket förstås är lönsamt – genom att ha en sosselinje i Aftonbladet och en vacklande liberalkonservatism i SvD. Alla tidningar som nämnts kallar sig själva oberoende/obunden, vilket är hög komik. Men, som sagt det syns att ägarna bestämmer över sina tidningar. Kanske inte direkt dagligen. Men på distans, via telefon och samtal med rätt person på tidningen.

Hur är det då med SR/SVT? Här finns som bekant en strikt lagreglering om att medierna ska agera politiskt oberoende. I och med att det organ som ska pröva hur oberoendet efterlevs i praktiken är tandlöst och riggat genom handplockade jurister med hjärtat på vänster sida blir effekten att få anmälningar leder till kritik av programinslag för partisk rapportering. Flera gånger varje dag vinklar SR/SVT sina inslag åt vänster. Den som inte ser eller hör det är dövblind. Det sker främst genom valet av ämnen och intervjupersoner.

Jag skriver idag detta med anledning av de stora mediehusens val av journalister för bevakning av miljöfrågor. Numera kallas arbetsområdet inte längre miljö (inre eller yttre), som är en neutral och bra term, utan ”klimat”. Okej, för ett bredare perspektiv. Men problemet är att bredden saknas. Det stannar på jordens yta där utsläpp mäts och kritiseras. Andra förklaringar än CO2 diskuteras inte.

Alla de medier jag nämnt har journalister som talar om klimatkris på ett närmast religiöst troende vis. Värst är antagligen Alestig på SvD samt Kristola på SR och Bjerström på SVT. Man kan från början till slut av deras reportage se att de tagit ställning för FN:s och den svenska regeringens inställning i klimatfrågan, dvs för ett krisscenario.

Enligt min mening står det givetvis en journalist fritt att i privatlivet ta ställning. Men i rapporteringen måste strävan alltid vara att sakligt bygga under sina utsagor samt låta avvikande åsikter av rimlig vikt få plats. De journalister jag nämnt sysslar alla med en totalt enögd rapportering. Trots att många högt meriterade forskare har anmält avvikande åsikter eller presenterat nyanserade slutsatser så brassar Alestig, Kristola och Bjerström på med sin envägsrapportering. Det är rena frälsningsbudskapet vi tvingas höra. Aldrig hör jag en politisk makthavare ifrågasätta deras framfart.

Värst är antagligen Kristola. I somras intervjuade hon en man från SMHI – som myndigheten titulerar professor. Hans ord var försiktiga – även om han uppfattade CO2 som sannolik orsak till uppvärmningen – men han ville inte säga ja till Kristolas envisa påtryckningar om att CO2-saken var klar och krisen stod för dörren. Och Kristola försökte verkligen frälsa sitt intervjuobjekt till att ta ställning för hennes egen enögda uppfattning.

Min blogg stöder det öppna samtalet. Därför driver jag linjen att uppvärmningen är sannolik och antagligen delvis beror på utsläpp av bla CO2. Men sannolikt finns även andra förklaringar till den uppvärmning som uppmäts, dvs skeenden som rör solens strålning och jordklotets varierande bana. Det är stötande att landets medier inte visar rimlig öppenhet. Att det statsdominerade SR/SVT mörkar en del av sanningen är faktiskt rena skandalen.

Torsten Sandström



Fimpa Swedbank!

Uncategorised Posted on ons, februari 03, 2021 12:17:42
Kunder hos Swedbank är bekymrade. Wikimedia commons.

Fråga 1: är du kund hos Swedbank?

Svar: Nej! Var glad!

Ja! Gå vidare!

Fråga 2: tror du att sossepolitiker kan sköta bankaffärer?

Svar: Nej! Du tänker helt rätt!

Ja! Du måste tänka om!

I planekonomier är det politiker som bestämmer över affärsverksamheten. Bara att komma på idén om att planering ska skapa överskott i praktiken visar på ett fundamentalt feltänk. Framgångar skapas nämligen inte genom starka ledares tankar och beslut, utan genom fri konkurrens mellan många olika företag som leds av experter på att just leda bolag och som ger kunderna vad de önskar, dvs bra varor/tjänster till lägsta marknadspris.

Vi ser idag hur arbetarrörelsen företag går dåligt. COOP klarar inte av konkurrensen med ICA. Höga priser och glest med kunder. Så länge politiskt troende konsumenter finns – de faller allt oftare bort pga åldersstrecket – kan kanske kunder rekryteras så att företagen går runt, i stil med Folksam och Swedbank. Alla företagen lever i symbios med politiken och det förtroende som S-partiets trots allt har kvar. Men framtiden är inte ljus. Orsaken är att de högsta cheferna väljs från sossepolitikens led. Dessutom är S-partiets politiska framtid av allt att döma dyster.

En bank ska skötas av professionella ekonomer. I Swedbanks ledning kryllar det av politiker/politruker med anknytning till S- och C-partierna. Ordförande är som bekant till och med en fd statsminister, Göran Persson, dvs mannen som kommunaliserade den svenska skolan. Mannen bakom en sådan strategisk felsatsning ska nu styra en bank utan några som helst meriter rörande affärsverksamhet, företagsekonomi eller juridik.

Nu ska han försöka tvätta Swedbank ren från problem med penningtvätt. Enligt bankens VD – också en departementssosse från Folksam – har företaget gjort stora satsningar mot fortsatt tvätt. Många kontrollanter sägs ha anställts. Men då bryter bankens datatjänst samman ett par dagar i rad och hundra tusen kunder kan inte komma åt sina pengar. Därför anställs förmodligen snart ett tusental IT-tekniker. Men då har säkert andra problem stött till osv. Kunderna har sannolikt vid det laget flyttat sina pengar från banken, som de för övrigt hamnat i enbart genom att många offentliga arbetsgivare automatisk öppnat lönekonton i Swedbank. Det är S-modellen av fri konkurrens!

Så kan man inte ha det, brukar ju partivännen Löfven säga. Så mitt tips är: byt bank! Du bör normalt lita mer på affärsproffs än på politiker. Rösta med fötterna! Byt bank!

Torsten Sandström



Fy sjutton för armbågshälsningar!

Uncategorised Posted on tis, februari 02, 2021 16:16:31
Armbågsskydd modell äldre. Livrustkammaren.

Bland mycket konstigt som hänt i coronans tider är kanske hälsningen via armbåge det konstigaste. Det verkar vara fråga om en nydaning som uppfunnits av någon undersysselsatt byråkrat från ett svenskt eller utländskt ämbetsverk.

Att hälsa med en handskakning, näsgnuggning, kram eller puss är av naturliga skäl något vänligt och skönt. Det rör sig om symboler som av tradition anses vänliga och tillmötesgående. Kontakt mellan dessa kroppsdelar ses därför som välkomnande.

Men detta gäller ju inte det fåniga spretandet med armbågar som möts, trevande spets mot spets. Tänk bara spå följande talesätt:

*Han/hon har vassa armbågar,

*Han/hon armbågar sig fram,

*Han/hon bjuder in med armbågen.

Personligen har jag aldrig kommit på tanken att besvara en hälsning med armbågen. Ett ”hej” eller en vänlig vinkning duger bra, tycker jag.

Därför undrar jag vad det är som gör att armbågen blivit en symbol för ett möte. Förmodligen en markering av avstånd. Men då behövs väl inte alls någon hälsning via kroppsdelar som möts . Därför skulle man kunna tro att covid-19 angripit människors hjärnor. Men antagligen är det bara fråga om offentliga tjänstemän som har haft för lite att göra. Det enda som därför förvånar mig i sammanhanget är att armbågshälsningen inte föreskrivits av Folkhälsomyndigheten.

Torsten Sandström

PS! Någon kanske undrar över min eviga oppositionslusta. Den är konstitutionell och kanske ärftligt betingad. Min far kallades ibland ”Kvirre”. DS!



Annie Lööf vränger lag

Uncategorised Posted on mån, februari 01, 2021 11:32:20

Alla vet att samvaron i ett gökbo inte är friktionsfri. I själva verket rör det sig om ett råkurr. Några fågelungar måste bort.

Jag skriver detta med anledning av att oron nyligen varit stor för att den svenska Jöken ska spricka. Den huvudsakliga samvaron baseras ju på ett motstånd mot SD, medan folket önskar sakpolitik i borgerlig riktning. Det rör sig med andra ord om en ohelig allians. Alla är rädda inför ett nyval, varför L-partiets dödsångest och ambivalens möts med hårda ord från Jökens Annie Lööf. Förmodligen har C-partiet mest att förlora på ett nyval. Mängden missnöjda svenskar kommer då förmodligen att straffa C, i egenskap av den främsta kramaren av Löfvens regering. Men inte heller regeringen vill ha nyval på en invandringsfråga.

Om L hoppar av Jöken blir frågan om Löfven kan regera kvar med stöd av SD, C och V? Annie Lööf brukar förvisso krama V, men det blir nog ändå omöjligt för C att fortsatt stödja S. Om inge vill ha nyval kan alltså L med sina 20 mandat åstadkomma en borgerlig regering inkluderande SD. Men det är förstås ännu bara spekulationer.

Det finns alltså skäl för hårda ord från Lööf mot den skönsjungande sirenen Kristersson från M, som lockar med SD-samarbete. Men än en gång använder hon SD som slagträ mot M, i stället för att tala sakpolitik. Lööf attackerar även orosstiftaren Sambuni, jökungen från L. Och då använder jur kand Lööf lagen på ett vrängande vis. Hon pekar på Jöken och säger att ett ”avtal” måste hållas. Tanken är förstås att ordet ”avtal” ska imponera och få allmänheten att tycka illa om Sambunis tilltag. Ingen gillar nämligen avtalsbrott.

Men Jöken är inte något ”avtal” juridiskt sett. Det är inte fråga om ett kontrakt mellan parter som med bindande verkar utväxlar rättigheter och skyldigheter. Avtalslagen. gäller med andra ord inte för det som ”lovats” genom Jöken. Ty det som bestämts är inte ens några löften, juridiskt sett. Alltså ingen förpliktelse som kan utlösa kontraktsrättliga påföljder. Detta blir enkelt att förstå för den som inser att svensk riksdagspolitik regleras i grundlag, Regeringsformen. Och där står minsann (än så länge) inget om att landet styrs genom löften mellan partiledare.

Så rättsligt sett är Jöken ingenting, bara några ord på ett papper. Men såväl S som C envisas ändå med att beskriva detta intet som ett avtal. Det är en form av vänsterpopulism – i och med att man vill slå rosa dunster i ögonen på folk.

Torsten Sandström



Rasdiskriminering mellan samer?

Uncategorised Posted on sön, januari 31, 2021 11:09:54
Gode Nehler, https://commons.wikimedia.org

Sverige är ett märkligt land. Här är allt tal om raser förbjudet. Däremot finns det flera minoritetsgrupper enligt svensk lagstiftning. De kallas ”nationella” minoriteter. Inte för att de utgör en egen nation, utan för att de omfattar svenskar som lagen genom uppräkning pekar ut som tillhörande en minoritet: ”Nationella minoriteter är judar, romer, samer, sverigefinnar och tornedalingar…”

På så vis sopas den svåra frågan om gränsdragning under mattan. Vilka personer tillhör de angivna grupperna? Lagen ger en liten ledtråd genom uppräkning av de olika gruppernas språk. Men språket är uppenbarligen inte det avgörande kriteriet för att definieras som jude eller same. Det är tydligt att lagen bygger på att det finns ett antal dolda rekvisit, såsom religion, etniskt ursprung, historisk bosättning mm.

På så vis blir min slutsats att minoritetslagen på ett oklart vis definierar vilka som tillhör en svensk minoritet. Men samtidigt tycks regleringen ändå delvis vila på begreppet ras. Eller är det kanske så att lagstiftaren menar att varje grupp själv ska bestämma gränsdragningen? Alternativt är det möjligtvis upp till varje individ att avgöra om han eller hon tillhör någon av de angivna sk ”minoriteterna”. Lagen tar inte direkt ställning. Det är mycket förbryllande.

Oklarheten kan hänga samman med att ordet ”ras” är tabu i Sverige, trots att ärftliga biologiska skillnader är klart synliga för ögat och i genkoder som framkommer vid dna-prov. I Storbritannien och USA talar man därför öppet om ras. Det verkar vara såväl vetenskapligt rimligt som en avdramatisering en socialt känslig fråga. Men i Sverige tycks enbart missnöjda invandrare tillåtas bruka ordet ras utan invändning, i och med att han eller hon påstår sig vara ”rasificerad”, dvs behandlad som olik andra eller diskriminerad. Det är mycket besynnerligt.

Det svenska tabut är alltså inte vetenskapligt, utan politiskt betingat. Som bekant brukas här ordet ”rasist” flitigt som politiskt skällsord riktat mot personer som misstänks för att vara emot fri invandring. Det är också märkligt. Den svenska utlänningslagen baseras nämligen inte alls på fri invandring.

Jag skriver inte detta som förespråkare för en vidgad användning av begreppet ras i vardagen. Det är ingen stor fråga och inte heller nödvändigt. Jag tar alltså avstånd från exv SD:s riksdagsledamot Björn Söder som ofta fiskar i grumligt vatten genom att flitigt tala om ”ras”.

Orsaken till min text är en pågående pikant konflikt inom de svenska samernas värld. Där har nyligen frågan om vem som har rösträtt till Sametinget väckt viss medial uppmärksamhet. Den upprättade preliminära röstlängden för tinget har nämligen överklagats av valnämndens egen ordförande, som önskar diskvalificera ett antal personer från röstlängden, trots att de tycks ha en gedigen samisk släktbakgrund. Det hela förefaller bottna i politiska motsättningar mellan olika grupper av samer, såsom renägare, jägare/fiskare eller rentav samer bosatta söderut.

Det tycks med andra ord som en undergrupp inom den samiska minoriteten vägrar att betrakta andra personer med samisk etnicitet som fullvärdiga medlemmar. De drabbade talar förstås om diskriminering.

Roten till det onda är att inte heller lagen om sametinget klart definierar vem som är same och har rösträtt till tinget. Än en gång sopas det känsliga problemet under mattan, nu genom orden: ”Rösträtt till Sametinget har den som är upptagen i sameröstlängd.” Alltså en form av cirkelresonemang, som lagstiftaren med öppna ögon bjuder på. Det är mycket egendomligt.

Följden av lagstiftarens rädsla – eller oförmåga – har alltså nu blivit öppna motsättningar mellan olika samiska grupper. I bakgrunden tycks finnas en svensk ovilja att tala klartext om vem eller vilka som tillhör de av lagstiftaren hyllade minoriteterna. Jag tror att det sammanhänger med tabuordet ”ras”. Men ordet ”ras” är som framgått inte alls nödvändigt att använda i sammanhanget. Det går att i lagtexten hänvisa till en person som med stöd i religion, etniskt ursprung, historisk bosättning eller liknande grunder uppfattar sig som same. Representation vid tinget rör sig ju om politik och bör därför vara vid och inte inskränkt.

Torsten Sandström



Sossarna topprider Sverige

Uncategorised Posted on lör, januari 30, 2021 12:14:16

Man skulle kunna tro att Sverige är en kommuniststat. Så är det ju inte. Men det finns mångåriga tendenser i denna riktning som oroar. Det S-parti som älskar att se sig som statsbärande har nämligen sina tentakler över riket och svensk ideologi. Flera tusen socialdemokrater – på såväl hög som låg nivå – arbetar dagligen på att befästa partiets politiska budskap. Det sker genom ett stort nätverk där S´egna organisationer verkar. Men vad värre är så används flitigt också den svenska statens resurser – dvs dina och mina pengar – för att inte bara bygga den gamla S-kollektivismen utan också nutidens globala S-ideologi.

Och i denna ideologi hyllas en lydig svensk statsapparat som i varje stund planerar en nation i S-partiets händer. För detta krävs förstås en lojal kår av yrkespolitiker, som agerar spindlar i S-partiets nät. Alltså några tusen personer som sedan sin ungdom mot lön jobbat för S-rörelsen i olika strategiska sammanhang.

Detta betyder förstås att ideologin står i främsta ledet och att nationens intressen hamnar i bakgrunden. Det betyder förstås även att saklighet, sunt ekonomiskt tänkande och moralisk distans till förtryck blir sekundära frågor. Vidare händer det ofta att S-koryféer, som kramat ledare från väldens förtryckarregimer, på svensk hemmaplan lanseras som fredsänglar.

Ett aktuellt exempel är Palmefondens stora penninggåva till Black Lives Matter. Jag har absolut inget emot gåvomottagaren som sådan. Vi har ju nyligen sett hur en rasistisk president lämnat Vita huset. Det jag kritiserar är den kluvna S-ideologi som syns bakom beslutet. Ordförande i Palmefonden är Pierre Schori, en typisk medlem av den svenska politiska klassen. Hans CV är späckat med lojala uppdrag som medfört rikliga belöningar. Det är en man som flera gånger kramat Fidel Castro i Havanna – även tillsammans med Olof Palme själv. För Schori är det därför otänkbart att att stödja en rörelse i stil med Cuban Lives Matter. Att peka på det förtryck i Kuba som Schori själv bidragit till – om än indirekt – skulle innebära att S-partiets förtrollning som globens godaste kraft spricker.

Ett annat aktuellt exempel på S-partiets maktambitioner väcks till minne då Telia AB häromdagen redovisade ett uselt ekonomiskt resultat. Svenska staten är majoritetsägare i bolaget (nästan 40% av aktierna). Det finns inget saklig skäl till att svenska nationen ska vara ägare till ett telefonibolag. Förklaringen är S-ideologin om partiets makt över Sverige och en dunkel dröm om planekonomi. Till bilden hör att företaget har en nutidshistoria av misslyckade affärer med förtryckarländer i öst. På grund av ett mångårigt svagt ledarskap via styrelse och VD – givetvis orsakat av huvudägaren staten – har nämligen Telia AB satsat på skumraskaffärer med regimer som har blod på sina händer. Stora ekonomiska förluster har blivit följden för bolaget. På tal om skymningsaffärer så har Telia AB på senare år köpt upp TV4, något som medfört att svenska staten kontrollerar samtliga stora svenska tevebolag. Den nuvarande S-regeringen har förstås ingenting emot detta.

Tydligast syns sossarnas krampaktighet i den dödsdans som utspelats kring svensk coronastrategi. Önskerollen hade förstås varit att agera nationens hjälte. Men resultatet har blivit det motsatta, dvs en regering som konsekvent ”varit sist på bollen” och därför förorsakat många gånger fler dödsfall än i grannländerna. Det är motbjudande att se S-partiets strävan efter hegemoni. Än läskigare är det att konstatera svenska mediers passivitet. Samt hur oppositionens partier ömsom kramar S, ömsom hukar.

Torsten Sandström



Samhället gör dig sjukare

Uncategorised Posted on fre, januari 29, 2021 12:24:46
Kvacksalvare har alltid funnits, men först nu i samhällets egen regi. Wikimedia commons.

Kanske är det obekant att du lider av BDD? Vi drabbas nog av det lite var och en. Men för mig var sjukdomen faktiskt obekant. Fram till häromdagen då SvD helt okritiskt presenterade den nya folksjukdomen, BDD. Diagnosen lyder: Body Dysmorfic Disorder, som ungefär innebär en upplevd eller inbillad fulhet, alternativt en tvångsmässig fixering vid det egna utseendet.

Okej, jag förstår att den finns synnerligen allvarliga tvångstankar som kan utlösa exv yttringar av förföljelse, bulemi eller andra självskador. Men det är inte detta som BDD tar sikte på (och där finns separat diagnoser). Nu rör det sig om fokusering på frisyr, sminkning , val av kläder och accessoarer eller liknande.

Jag häpnar över SvD-journalistens distanslösa presentation av folksjukdomen BDD. Hon skriver om intervjupersonens val av smink och glasögon. Så länge som människor funnits har många av båda könen funderat över sitt utseende och tänkt såväl positiva som negativa tankar. Ingen har på ett par miljoner år kommit på tanken att en kritisk självsyn av den egna outfiten skulle innebär något sjukligt. Så vad är det som händer i nutidens samhälle?

Det rör sig om individualismens baksida, dvs en onaturlig koncentration på det egna jaget. Jag skriver onaturlig, ty intresse för egot har som sagt alltid funnits, men inte till den grad som det moderna samhället framkallar. Vidare finns en nutida samhällsfunktion att sjukdomsbelägga även tämligen självklara fenomen, som alltid existerat och som kan sägas vara ett vanligt tankemönster hos homo sapiens.

Den framväxande individualismen har sina rötter i det liberala marknadssamhället och innebär i grunden en frigörelse. Men den överdrivna fokuseringen på kroppssjukdomar – även själsliga sådana – är något nytt. Den måste hör och häpna kopplas till en form av kollektivism, som går ut på att samhället måste ta ansvar för individernas liv och hälsa. Kollektivismens krafter söker kontrollera medborgarna för att dämpa deras självständighet och naturliga strävan att själva styra upp livet. Ytterst är syftet att få dem till valurnorna. Det är framför allt vänstern som strävar efter denna smetiga och påträngande kontroll. En form av omyndigförklaring av individen för att få henne att gå i kollektivets takt.

En mer närliggande orsak är psykologiämnets expansion i västerlandet sedan omkring 1950-talet. Idag är intresset som bekant på topp av svenska medier att döma. Massor av psykologer och deras deras medicinska drabanter (psykiatrer) ägnar sina liv åt att omtolka vardagliga beteenden till själsliga åkommor. Och för att höja resultatens legitimitet utfärdas diagnoser i bokstavsform. På så vis kan ett starkt intresse för exv kosmetika, kläder och tillbehör skapa en egen bokstavskombination.

Jag har flera gånger bloggat om detta rörande ADHD och andra liknade lekar med alfabetet. Enligt min mening rör det sig inte om vetenskap, utan faktiskt om en form av skadligt kvacksalveri. Det som förr kloka gummor och marknadsförsäljare utövade sker numera i regi av stat och kommun. Och verksamheten kostar många, många miljoner kronor per år för landets skattebetalare.

Förr ägnade sig föräldrar och omgivning åt att milt eller men handfast kritisera den som lägger ned för mycket intresse på sitt utseende. ”Ta´t lugnt, skärpning eller lägg av – problemen går nog snart över” var vanliga kommentarer. Och i normalfallet fungerade denna tillrättavisning från närstående eller kamrater bra.

Min rädsla är att dagens sjukdomsetiketter i stället kommer att leda in ungdomar i rollen som sjuk. Alltså en resa mot en form av utanförskap. Den stigmatisering är fullständigt onödigt medicinskt sett i de allra flesta fall. Det vill säga rörande vanligt återkommande triviala grubblerier, som i alla tider rättat till sig genom enkla samtal utan behov av samhälle eller tabletter.

Det svenska samhället ställer sig med andra ord bakom detta människofientliga system. Avsikten är ytligt sett välvillig, men som många gånger i vårt samhälle, får den skadliga verkningar. Det vi ser är inget annat än att ett sjukt samhälle förklarar friska människor som sjuka. Det är förstås inte klokt. Men faktiskt sant.

Torsten Sandström



Ingen gör något åt den krisande demokratin!

Uncategorised Posted on tor, januari 28, 2021 12:04:30

Många undrar över demokratins framtid efter pöbelns stormning av den amerikansk Kongressen. Mörka krafter agerar med förankring i yttersta högern och vänstern. Detta måste kritiseras! Men samtidigt glömmer alla att demokratin har såväl reella problem som relevanta försvarsåtgärder.

I min blogg har de båda senare frågorna diskuterats flitigt. Demokratins nutida problem rör främst klyftan mellan politiker (partier) och kåren av väljare. Å ena sidan ser vi partiernas yrkespolitiker som vuxit fast vid makten och verkar nöjda med det. Å andra sidan många år av gigantiska medlemstapp för partierna, som numera kompenseras med frikostiga bidrag från stat och kommun. Betalar gör alltså främst personer som betalar skatt och inte är partimedlemmar.

Om nu politiker och medier oroar sig över demokratin – en ängslan som märks i USA och även i Europa – så borde alla kloka människor diskutera vad som bör ske för att få demokratin i trim. Men det gör nästan ingen, bara enstaka gamla bloggare och några politiska uppstickare i skymundan på internet.

För mig är det ytterst allvarligt att den svenska kåren av politiker sitter stilla och väntar på avgång med god pension. Folkets oro är ett faktum, som kan avläsas i sociala medier och i spontana aktioner i USA, Tyskland, Frankrike osv. Varje klokt parti borde jobba stenhårt med idé- och åtgärdsprogram. Moderaternas handlingsprogram ”Frihet och ansvar” innehåller förvisso flera vettiga ord, men inget om den klyfta jag nu talar om. Och inga tuffa förslag.

I mina bloggar har jag kortfattat lanserat rimliga åtgärder. Partiernas medlemstapp bör rimligtvis mötas med val på person och inte på parti. Alltså rakare rör mellan väljare och vald, med ökat ansvar som följd för den som fått förtroende. Vidare bör folkets oro och kritik av politikernas liv i i den egna glaskulan mötas med ändringar i grundlagen som innebär att lagförslag i riksdagen måste utsättas för en bestämmande folkomröstning förutsatt – förslagsvis – att 100.000 personer skrivit på kravlistor om detta. I sammanhanget bör noteras att folkliga opinioner nu enkelt kan samlas upp av de politiska partierna genom omröstningar via BankId eller andra digitala lösningar. Men partierna vill uppenbarligen inte tänka i termer av direkt demokrati.

Det finns alltså mycket att göra för att vitalisera demokratin. Men det tycks som landets yrkespolitiker är nöjda med sina trygga uppdrag. Samtidigt skriar de över protester på nätet och på staden. Jag är förvisso pensionär – med något nedsatt syn och hörsel – men inte ser eller hör jag något intressant hända för att trygga den svenska demokratin. Just nu styrs nationen genom jöken och inte en öppen debatt i riksdagen.

Torsten Sandström



Är sviken kärlek en våldtäkt?

Uncategorised Posted on ons, januari 27, 2021 10:37:31

Just nu intresserar sig svenska massmedier för kärleksaffärer som Julian Assange haft med två kvinnor för omkring 10 år sedan. Det verkar som han med ganska nära tidssamband befunnit sig i bådas sängar. Han har åtminstone varit inneboende hos den kvinna jag idag berättar om, såväl före som efter den kritiska händelse som inträffat. Vad som hänt där är oklart. Men det verkar vara fråga om vardagliga kärleksaffärer med båda kvinnorna. Och efter att kvinnorna fått reda på Assanges dubbelspel så går de tillsammans till polisen för att anmäla var sina våldtäkter eller sexuella ofredanden.

Alla minns nog utgången. Åklagaren lade först ned anmälan, för att efter en feministreaktion ta upp åtalet igen. Assange lämnade landet och hamnade några år i London på en välkomnande ambassad. Efter flera år där hamnar Assange i arrestlokalen på grund av en begäran från USA om utlämning för brott mot rikets säkerhet. En brittisk domstol har avslagit begäran, men Assange är ännu frihetsberövad pga överklagande. Han förefaller ha blivit allvarligt sjuk på grund av många års isolering.

Den ena kvinnan, Anna Ardin, har nu skrivit en bok om hennes egen syn på händelseförloppet. Jag anar att hon gärna vill få medial uppmärksamhet så att boken säljer bra. Svenska medier uppfattar typiskt nog båda kvinnornas berättelser per automatik som sanna och att Assange som en sexbrottsling. Den bokskrivande kvinnas intervjuas därför i SvD 2020-01-24 under rubriken ”Förlåtelse” med stora bokstäver. Det kan ju tyckas generöst.

Men Ardin har som sagt haft en kärleksaffär med Assange under några dagar före och efter att den kritiska händelsen inträffat. Hon medger i SvD:s artikel att hon inte uppfattat skeendet som ett övergrepp då det utspelats, utan först några dagar efteråt. Assange har alltså delat bostad och kanske säng med henne under denna tid. Först via kontakten med den andra kvinnan inser Ardin att Assange verkar ha spelat dubbelt. Och så går de två besvikna kvinnorna till polisstationen där de möter en tillmötesgående kvinnlig polis. Resten är historia, som det heter. Men en allvarlig sådan.

Jag menar att kvinnornas möte och det dubbelspel som då uppdagats är centralt för att förstå om de tidigare sexhändelserna ska ses som en våldtäkt. Först i och med att kvinnorna samtalar skildras skeendet som ett övergrepp och inte bara som en vanlig sexuell lek, om än med en ombytlig manlig partner. Varken kvinnornas möte eller det dubbelspel som klarlagts har enligt min mening skildrats med tydlighet i svenska medier. Inte heller i SvD:s artikel häromdagen, där annars nästan en hel sida ägnas åt att beskriva tidsförloppet i själva Assangeaffären. Medierna nämner inte några tidpunkter för sänggåendena, kvinnornas möte, den kvinnliga polisens drivande aktivitet vid anmälan, den första åklagarens nedläggning av ärendet osv. Det mesta som talar till Assanges fördel mörkas med andra ord.

Om min tolkning är rätt – jag har tagit del av polisprotokoll som funnits på internet – förefaller det röra sig om att kvinnorna upplevt sviken kärlek. Det är givetvis inte något bra. Men upplevelsen är vanlig och är framför allt inte grund för en brottsutredning. Därför ligger det nära till hands att uppfatta den svenska hanteringen av åtalsfrågan som ett rättsövergrepp mot Assange.

Att svenska medier nu fortsätter drevet mot Assange i typisk #Me too-anda förstärker min misstanke. I och för sig innehåller SvD:s text någon kommentar med kritisk udd mot Ardin som skrivit boken. Men om någon har rätt att utfärda en ”förlåtelse” för skeendet så tycks det vara Assange och inte Ardin.

Torsten Sandström



Diagnosroulette om ADHD

Uncategorised Posted on tis, januari 26, 2021 10:40:03

Häromdagen publicerade DN en fin text av göteborgsforskaren John Lapidus, ekonomisk historiker, om vådan av att kommersialisera psykiska diagnoser, se länken nedan. Han visar med tydlighet hur läkare, läkemedelsföretag och svenska skolor (inte bara friskolor som Lapidus tyvärr skriver) tjänar stora pengar på att utreda unga människors själsliga svårigheter och stämpla dem med etiketten ”ADHD”.

Lapidus debattinlägg är ord och inga visor. vad sägs om följande smocka:

För det första växer den svenska adhd-utredningsindustrin så det knakar. Ett av de största privata företagen i branschen är Modigo, ägt och drivet av Märta Olausson. År 2019 omsatte hon 133 miljoner och gjorde en vinst på 44 miljoner. Det är en vinstmarginal på hisnande 33 procent. Var tredje skattekrona avsedd för adhd-diagnostisering gick rakt ner i Olausons fickor, vilket resulterade i en parad­våning på Östermalm och ett pris som Stockholms främsta entreprenör på en gala i november 2020.

Företag som Modigo och Utredningskompaniet (kritiserat av Ivo för slarviga utredningar och felaktiga adhd-diagnoser) har lönsamma avtal med regionerna, men det finns även en myriad av helprivata utredningsföretag som tar 28 000 kronor och uppåt för en adhd-utredning. Det är som gjort för diagnosinflation.

Som framgått av mina bloggar är jag en vän av privatisering av offentlig öppen- och sjukhusvård. Men det gäller givetvis för uppdragsgivarna att skriva kloka avtal med de privata intressen som är med i spelet. De företag som hyrs in måste självklart KONTROLLERAS. Här är okunskapen och viljan än så länge synnerligen svag i vårt godtroende land. Citatet ovan visar hur det offentliga misslyckas med att hålla profitintresset i schack.

Det offentliga – alltså de olycksaliga svenska landningen (regionerna) – har än gång visat sin döda hand. De har byggt ett finansieringssystem som på ett tydligt vis gynnar ett maskinellt utfärdande av diagnosen ADHD på diffusa själsliga krämpor, som det nu är fråga om. Ett skadat öga eller en utsliten led kräver däremot inga större pappersutredningar, utan vården blir hands on, dvs fram med vårdande personal, apparater, instrument, injektioner och tabletter. Men inom själavården är det rörande ADHD fråga om smash- and- grab från oseriösa företagare utanför det offentliga kontroll. Alltså ingen vårdpersonal, utan bara utredare med färdigskrivna mallar för diagnoser som snabbt kan tryckas ut på en skrivare. Vinnare är hej-och-hå-entreprenörer samt mer indirekt de läkemedelsföretag som tillhandahåller tabletter mot diffusa krämpor.

Förlorare är inte bara skattebetalarna utan framför allt de ungdomar som i kö radas upp för långvarig utdelning av medicin. Följden blir en ibland katastrofal stigmatisering samt ett allvarligt beroende för den unge. Förlorare är också vetenskapen, som brukas av oseriösa forskare för skumraskaffärer. Alltså något av en lek med bokstavskombinationer som inte tycks kunna mätas med med traditionella naturvetenskapliga metoder, utan ger läkarna stort spelrum för spekulativa antaganden om en människas själsliga status. I stället för att föräldrar uppmanas att ömsom peppa och ömsom tygla sina unga killar träder den svenska offentligheten in och strör ut nävar av tabletter. En sådan sådd ger givetvis en dålig skörd. Man kan därför säga att vetenskapen bär ett tungt ansvar genom att öppna dörren för en roulette om diagnoser. Kolla gärna mina tidigare bloggare i ämnet.

Minns någon filmen ”Gökboet” med jack Nicholson? Nu spelas en ny uppsättning i den svenska offentlighetens regi. Allt kan uppenbarligen hända i jökens land.

Torsten Sandström

https://etidning.dn.se/2357/Dagens-Nyheter/371001/2021-01-18/18145547/Adhd-diagnoser-ska-inte-stallas-av-vinstintressen



Feministers syn på sex

Uncategorised Posted on mån, januari 25, 2021 12:12:50

Att feminismen är en statsangelägenhet i Sverige är väl bekant. Men tyvärr kanske även i Finland. Häromveckan intervjuade nämligen SvD författaren Sofi Oksanen. I fokus för artikeln stod inte hennes skrivkonst. Däremot Oksanens val att att inte skaffa egna barn.

Givetvis är det individens val att själv bestämma över fortplantningen. Det är inte det som irriterar mig i SvD:s vanliga vänsterupplägg. Det är artikelns rubrik, där tidningen vill skänka läsekretsen Oksanens privata visdomsord:

”Alla kvinnor uppfostras till att vilja skaffa barn”

Genom feminismens trollspö ska tidningens läsare förstå att barnalstring är en social konstruktion. Barnafödandet rör sig om uppfostran, en inlärningsmekanism, som enkelt kan stängas av och på. Gör som Oxanen – minska befolkningsökningen och rädda miljön!

På så vis hamnar många viktigare förklaringar i bakgrunden. En är att barnalstring är ett biologiskt fenomen, som människor, djur, växter och många andra arter i naturen sysslar med. En näraliggande förklaring rör vikten av att värna samhällslivets fortbestånd. Varje mänskligt (och för den delen djuriskt) samhälle verkar för att hålla gemenskapen samman och igång. Inte för inte utdelas barnbidrag till de människor som liksom myrorna drar sitt strå till stacken.

Feminismens ideologi är en extrem och besynnerlig blandning av kollektivism och individualism. En form av misch-masch. Å ena sidan upphöjs den till samhällsnorm som sägs representera alla kvinnor. Dvs ett strukturtänk där arbetslösa kvinnor varvas med studerande tjejer och kvinnliga chefer (eller journalister för den delen). Å andra sidan en långtgående individualism där varje person väljer sitt eget kön och dess framtid. Båda extremerna är som jag ser det såväl antisociala som antibiologiska. Resultatet blir att femismen inte vilar på vetenskaplig grund.

Därför ska den inte läggas till grund för universitetsstudier – annat än som exempel på politisk förvillning. Vidare bör medierna stänga feminismen ute från finrummet. Det mest intressanta i intervjun med Oksanen är därför att SvD hjälper henne att sprida sin samhällsfientliga ideologi. Nu tillhör galna politiska budskap förvisso den svenska vardagen. Men det borde vara främmande för en tidning som kallar sig ”obunden konservativ”.

Torsten Sandström



Det är klanerna som är största problemet – inte vapnen!

Uncategorised Posted on sön, januari 24, 2021 11:32:20
Sossarnas syn på vapenlagstiftning, 1970 och idag. Wikimedia commons.

Idag ska jag vidarebefordra en tänkvärd text om en månadsgammal ändring i vapenlagen. Texten kommer från Karnov JUNO:s juridiska nyhetsbevakning. Jag gör det dels för att jag håller med författaren och intervjuobjektet, hovrättsrådet Fredrik Landgren, dels för att det stämmer med min egen uppfattning av att fokus i svensk brottsbekämpning är felriktat.

Vapenlagstiftningen får verkningar för tusentals svenska laglydiga jägare och sportskyttar. Den är redan tillräckligt trasslig och säker allmänt sett.

Däremot är kriminaliseringen och framför allt påföljdssystemet i Brottsbalken otillräckligt för att bekämpa nationens huvudproblem: en tilltagande, rå och hänsynslös klanbrottslighet. Principen är idag: ”minsta möjliga påföljd”. Och den backas upp av en tendens att se unga våldsbrottslingar som barn, vilka måste få samhällets skydd.

När detta är sagt överlämnar jag gärna ordet till Ulf Widlunds (JUNO), inledning och Fredrik Landgrens intervjuliknande svar.

Straffen för vapenbrott skärps igen – detaljnivån problematisk

Imorgon den 1 december skärps straffen för vapenbrott – igen. Det blir tredje gången på sju år som påföljderna för vapenbrotten justeras uppåt, och det verkar dessutom inte vara stopp där. När riksdagen röstade om lagskärpningen var en majoritet för att fortsätta utreda vapenlagen. Samtidigt höjs varnande röster för att lagstiftningen för vapenbrott börjar blir så detaljreglerad att det kan vara svårt att förstå hur den ska tillämpas.
Vid en första anblick ser inte lagändringarna ut att vara särskilt omfattande. Det är endast grovt- och synnerligen grovt vapenbrott som berörs i form av några tillägg till befintligt lagrum där vissa specificeringar görs. För vapenbrott av normalgraden sker ingenting alls. Till synes mindre ändringar och tillägg till lagtexten kan ändå få stort genomslag i praktiken.
Fredrik Landgren, hovrättsråd i Hovrätten över Skåne och Blekinge samt författare till kommentaren till vapenlagen, kan inte komma på någon annan brottstyp där påföljderna höjts med så pass täta steg, 2014, 2018 och nu 2020, under det senaste decenniet.

  • Det är min spontana uppfattning. Men man har inte skärpt straffskalan för alla grader av vapenbrott varje gång utan det har gått lite zick-zack. Skärpningarna kan delvis förklaras med att polisen har haft synpunkter på lagstiftningen och velat få möjlighet att använda tvångsmedel i större utsträckning. Det har fått genomslag hos politikerna och det har lett till de här höjningarna.
    Fler kommer att häktas

    Vid den senaste lagändringen 2018 höjdes minimipåföljden för grovt vapenbrott till två års fängelse, vilket innebar att det förelåg en presumtion för att häktning vid misstanke om brott. Antalet häktade har därefter ökat med flera hundra procent för brottstypen.
  • Med de nya ändringarna som träder ikraft den 1 december utvidgar man tillämpningen för de grova vapenbrotten ganska mycket, så man kan räkna med ännu fler häktade om det följer samma mönster, säger Fredrik Landgren.
    Vid misstanke om grovt brott ska det i fortsättningen vägas in ”om vapnet har innehafts i en sådan miljö att det typiskt sett kan befaras komma till brottslig användning”. Något som Fredrik Landgren bedömer som en kodifiering av tidigare förarbetsuttalanden och praxis (HD B 958-20, 8 juli 2020). Ändringen kan dock göra att vapen som annars inte skulle anses tillräckligt kraftfulla för att kvalificera för grovt brott ändå gör det om handhavandet sker i en viss kontext.
    Hög detaljnivå skapar svårigheter
    Att det i lagtexten tillkommer särskilda förtydliganden om enhandsvapen tror han kommer få större genomslag. I den omarbetade 9 kap. 1 a § kommer det nu att stå att enhandsvapen ”anses vara av särskilt farlig beskaffenhet, om det är kraftfullt eller har en särskilt farlig konstruktion eller utformning”. Något som får betydelse både vid grovt- och synnerligen grovt brott.
  • Man har i förarbeten och praxis lagt rätt stor vikt vid vapnens anslagsenergi, hur kraftfulla de är, förklarar Fredrik Landgren.
  • Ett större antal pistoler och revolvrar kommer att anses som särskilt farliga och kvalificera brottet som grovt.
  • I praxis och doktrin har gränsen legat över polisens tjänsteammunition, 9 mm Parabellum. Genom det som uttalas i förarbetena kommer framöver 9 mm Parabellum och patroner med motsvarande styrka att innefattas. Man har sänkt ribban helt enkelt.
    Av förarbetena framgår att det är en rad olika parametrar som ska vägas mot varandra för att avgöra om ett enhandsvapen ska klassas som ”särskilt farligt”, främst vapnets eldkraft och patronernas anslagsenergi. Men även ammunitionstyp, eldhastighet, ljuddämpare, lasersikte, att det är lätt att dölja eller manipulerat, med flera faktorer därtill, kan påverka bedömningen. Det vill nog till att man har läst förarbetena ordentligt för att förstå tillämpningen av de nya bestämmelserna.
  • Jag som jobbar med det vet vad det innebär, men det är en så hög detaljnivå på reglering och förarbeten att det är svårt för gemene man att hänga med, säger Fredrik Landgren.
  • Jag var med och skrev Malmö tingsrätts remissyttrande över utredningsförslaget, och där framhöll vi att regleringen börjar bli så pass krånglig och invecklad att den är svår att ta till sig.
    Mer att vänta kring vapenlagen
    För synnerligen grovt vapenbrott kan lagändringen den 1 december få ännu större genomslag. Tidigare skulle man beakta om brottet innefattade ett stort antal vapen, men nu räcker det med ”flera vapen” om de är av särskilt farlig beskaffenhet. Således kan det räcka med endast två vapen. Lagändringen kan ses som en reaktion på HD-avgörandet NJA 2017 s. 794 där tre personer som innehaft fem helautomatiska automatkarbiner och ammunition på allmän plats, inte hade gjort sig skyldiga till synnerligen grovt vapenbrott.
    Trots de lagändringar som nu träder ikraft är Riksdagen inte färdig med vapenlagen. I samband med voteringen röstade en majoritet i kammaren även för en översyn av lagen som ska göra en tydligare skillnad mellan legala och illegala vapen, så att de nya strängare reglerna inte ska försvåra i onödan för jakt- och sportskyttar.
    Däremot ställde sig kammaren inte bakom en ytterligare skärpning av den högsta påföljden för synnerligen grovt vapenbrott. Den stannar nu vid en höjning från sex till sju års fängelse.

  • Ulf Widlund, jurist och redaktör på JUNO nyheter, Norstedts Juridik
    Publicerad: 2020-11-30


Vem talar sanning?

Uncategorised Posted on lör, januari 23, 2021 11:53:02

DN:s chefredaktör Wolodarski sade häromkvällen i SVT Aktuellt:

 Den journalistiska uppgiften är inte att vara opartisk utan att försöka söka sanningen

Detta på grund av att SVT sänt uttalanden av Donald Trump utan att bifoga en varning för fake news.

Det rör sig om ett klassikt medialt problem om rapportering av fakta. Lika traditionell är uppgiften att avgöra vad som är fakta eller sanning. Givetvis kan budskap till sitt innehåll vara osanna om data bakom uttalandet granskas i sömmarna.

Vad gäller Trump är saken något enklare, ty det är en man med en allvarlig själslig avvikelse (som inte är helt ovanlig) vilken yttrar sig i att det han säger alltid är sant enligt hans egen mening. Men ändå måste det Trump säger i egenskap av makthavare ges offentlighet. Ord från auktoritära ledare med automatik som tveksamma eller felaktiga, varför folk rycker på axlarna och låter bli att lyssna. Från den svenska horisonten blir Trump därför ett mindre problematiskt fall. Svenska medier – exv SVT och DN – har med rätta varit konsekvent kritiska mot Trumps politiska ord. Alltså blir den risk Wolodarski pekar på liten.

Allmänt sett hjäper annars enbart en öppen medial diskussion. Det vill säga att det finns alternativa medier som noga visar varför ett budskap inte stämmer. Det är frånvaron av öppenhet – såsom i Hitlers Tyskland eller Stalins Sovjetunionen – som skapar enkelriktning och en allvarlig samhällssituation.

På ett allmänt plan delar jag förstås Wolodarskis uppmaning att söka sanningen. Men frågan är hur det ska gå till. Han tycks mena att budskap som är substantiellt tveksamma eller fel måste antingen censureras eller påklistras en varningsstämpel. Vägran att publicera (censur) brukas synnerligen flitigt i svenska medier.

I vårt lands tidningar har det blivit allt vanligare att en text publiceras med stämplar som anger att orden står för författarens egen uppfattning. Omvänt måste detta givetvis uppfattas som att texter i samma tidning utan varningsstämpel har en högre grad av sanning (i och med att orden helt delas av tidningens redaktion). Det intressanta blir på så vis att majoriteten av mediets budskap – dvs det som skrivs av egna medarbetarna och utan varnande stämpel – ska anses ha en högre sanningsgrad. Egentligen rör det sig inte om sanningshalt. Utan om hur textens ord förhåller sig till tidningens eller samhällets officiella måttstock för fakta som ska anses trovärdiga. Och denna bedömningsgrund kan vara hur sann eller osann som helst.

Klimatkrisen anses av flertalet svenska medier som ett faktum om man ska döma efter mängden budskap som dagligen presenteras för allmänheten. Här kör SVT och DN samma race som många andra svenska och utländska medier. Budskapens sanningshalt anses uppenbarligen så hög att inga varnande stämplar ens behövs. Följden blir också att alternativa budskap om klimatets utveckling inte får något medialt utrymme alls. Är detta tecken på ett gott sökande efter sanning?

För mig är inte huvudproblemet att fokus riktas på budskapet om klimatkris. Uppvärmningen verkar vara ett faktum och det är möjligt att CO2 har betydelse i sammanhanget. Kruxet är att alternativa förklaringar presenteras av forskare med hög kompetens och att dessa orsaker kanske kan förklara uppvärmningen helt eller åtminstone delvis. Detta medger till och med statens SMHI i en tydlig presentation på myndighetens hemsida, se https://www.smhi.se/kunskapsbanken/klimat/klimatpaverkan/naturliga-faktorer-som-paverkar-klimatet-1.3831Märk att SMHI talar om ”naturliga orsaker” som påverkar klimatet.

Det allvarliga är med andra ord att relevanta alternativa förklaringar till klimatets utveckling inte får något medialt utrymme alls i Sverige. Än värre är att kritikerna av klimathetsen beskrivs som dilettanter och dårfinkar.

Vad gäller Donald Trump fungerar alltså en svensk öppenhet. Hans ord kritiseras och alternativa fakta presenteras. Däremot funkar uppenbarligen inte den mediala öppenheten vad gäller klimat och uppvärmning. Alternativa förklaringar ges nästan inget utrymme i tidningar, radio och teve. Inga andra åsikter får plats i exv DN eller SVT. Varje dag samma enögda budskap! Och detta bekymrar inte Wolodarski det minsta, ty han menar att det bara finns en enda sanning.

Jag är inte naturvetare – med inriktning mot rymd och atmosfär – och kan inte själv bedöma klimatfrågan på en vetenskaplig nivå. Men då alternativa förklaringar finns från olika vetenskapliga läger måste jag tveka, se länken nedan. Jag uppfattar tvivlarnas skäl som trovärdiga. Mitt tvivel förstärks av den vanliga samhällsmekanism som innebär att politisk inkorrekta förklaringar tenderar att förtigas eller döljas medialt. I klimatfrågan finns mycket stora politiska och ekonomiska intressen med i bilden, såväl nationellt som internationellt. Så länge en öppen diskussion inte tillåts mellan motstående läger med hög kompetens föreligger ett allvarligt samhällsproblem!

Torsten Sandström

Läs gärna om detta i mängden av texter på klimatupplysningen.se



Så dominerar vänstern journalistkåren.

Uncategorised Posted on fre, januari 22, 2021 11:13:32

Häromdagen presenterade SvD i Sins spalter två nya medarbetare. Att det sker med snömos-snack om hur intressanta nyheter bör förmedlas är lika nödvändigt som den rosa marsipanrosen på princesstårtan. Men det är inte dessa drömmar jag skriver om nu.

Den som vill få reda på vad jag är ute efter ska läsa faktarutan om de två SvD-journalisternas bakgrund (se länken nedan). Båda två har en gedigen förankring i vänsterliberala medier. De två har exv jobbat för Fokus, som framstår som en sosseblaska i fårakläder. Och de har alltså nu fått jobb hos SvD som formellt kallar sig ”obunden konservativ”.

Statistik visar att landets journalister till 70% röstar till vänster. Detta medför givetvis att urvalet av personal till en tidning begränsas kraftigt. Men då det finns tusentals skrivkunniga svenskar med kompetens att rapportera så rör det sig om en medveten rekrytering av personer med samma åsikter från samma skrå. Förvisso sker urvalet inte direkt efter åsikt, men en vänsterbakgrund är inte ens något främmande på ett konservativt svenskt medium idag. Det är tvärtom högst vanligt.

Journalism är ett relativt ungt yrke. Kompetens att skriva förutsätter egentligen ingen speciell utbildning. Först sedan slutet av 1800-talet syns en professionalisering av yrket. Högskoleutbildningar i journalism är dock ett mer sentida fenomen.

Idag hotas yrket av marknadens utveckling. Allt pekar på att framtidens medieföretag kommer att se mycket annorlunda ut än dagens. Internet, bildsändningar över nätet samt en tilltagande åsikts- och nöjesförmedling minskar behovet av kvalificerade kunskaper om samhälle och kultur i mediernas tjänst. Anpasslighet och hejsan-svejsan passar bättre och sådan arbetskraft är dessutom billigare. Detta medför att samhällskunskaper – och teoristoff – blir mindre nödvändiga för ”yrket” som journalist. I mediernas fabriker prioriteras därför inte längre faktabaserade rapporter i samma utsträckning som förut. I fokus står numera åsikter, livsstil, egotrippade krönikor, händelser i mediernas egen värld samt framför allt underhållning. Politik och fakta skiljs därför inte längre åt på tidningarnas redaktioner som förr. De vävs samman av journalisten till en åsiktsrapport a propå något som skett i samhället. I stället för att berätta om vad som händer i verkligen, så berättas alltså en saga som skribenten X själv hittat på. Och detta sker normalt utan varningsskyltar i stil med att ”detta är X´ personliga uppfattning”.

Processen syns tyvärr även vid starten av nättidningen Bulletin. I och för sig väljer Bulletin en liberalkonservativ riktning. Men man ser ändå hur redaktionen ständigt ger honnörer åt alla håll, inte minst liberaler till vänster. Det är nämligen det politiska läger som en framtida uppdragsgivare kan antas tillhöra, ifall Bulletin misslyckas och journalisterna måste söka nya uppdrag. Karriärsintresset drar alltså skribenterna åt PK-hållet. Därför har tidningen tyvärr inte fått den konservativa prägel som en bredare folklig krets sannolikt efterfrågar. Med några lysande undantag ser det mesta i Bulletin ut som DN:s och SvD:s spalter (det är ju också därifrån journalisterna kommit till Bulletin). Vad värre är blir följden för Bulletin ännu kortare texter (och alltså mindre fördjupning). Majoriteten läsare kommer därför att även i fortsättningen besöka andra nätsajter och bloggare för att skaffa sig information. Eller stanna kvar i gammelmedierna.

Mediernas teknik och ekonomi ändras obevekligt. Framför mig ser jag journalistyrkets stora kris. Såväl produktionen av tidningar – som jobben för journalister – tycks i framtiden bli beroende av statligt stöd. Denna process är redan igång. Miljarder rullar från statskassan (dvs från dina och mina fickor) till svenska medieföretag. Dessutom ökas styrkan i kraven på kontroll över de nya medierna på nätet. Det tycks inte räcka med existerande straffrättsliga regler, till skydd mot kränkningar av individer och folkgrupper. Nej, nu ska även substansen – faktainnehållet – i budskap över nätet faktagranskas. Och detta i ett västerland där Guds ord och nöjesindustrins Mammon får fritt spelrum!

Vänsterliberala politiker, tidningsägare och journalister på en darrig marknad sitter därför alltmer i samma båt. De tre grupperna kämpar gemensamt för makt över det politiska ordet, i syfte att främja sin egen ekonomiska trygghet. Då betyder folkets behov av fri information och en självständig tredje statsmakt lite.

Världens historia visar tydligt att medier som är beroende av staten hotar demokrati och frihet. When will they ever learn?

Torsten Sandström

https://esvd.svd.se/1001/Svenska-Dagbladet/370871/2021-01-17/18136697/Nyheten-finns-ofta-i-de-forvanande-perspektiven-pa-de-stora-handelserna



Ett politikerliv

Uncategorised Posted on tor, januari 21, 2021 11:29:28
Vissa får pengar från Försäkringskassan för att vara hemma – andra får livränta från UD.…Wikimedia commons

Artig som jag är vill jag gärna gratulera den som fyller år. Nu är det Maria Leissner som passerar 65.

Hon är en sann representant för den svenska kåren av yrkespolitiker. Även om hon knappast kan sägas ha stått i det politiska rampljuset har hon levt ett helt liv i politikens värld. Läs om detta i länken från Wikipedia.

Vi ser hur en lojal partiarbetare – även från spillran av Liberaler – kan skaffa sig försörjning via rader av offentliga uppdrag som skänkts henne från ovan. Just nu uppbär hon livränta som ambassadör från ett afrikanskt land som nästan ingen känner till. Hon har fått det jobb som den politiska klassen önskar. Leissner bor förstås inte bland de fattiga vid Guineabukten, utan är stationerad i Stockholm.

Så praktiskt det kan bli för vissa!

https://sv.wikipedia.org/wiki/Maria_Leissner



Statsministern är Carina Bergfeldts förstahandsval

Uncategorised Posted on tor, januari 21, 2021 10:50:31

SVT har under några veckors tid bedrivit massiv reklam för en egenproduktion med Carina Berfeldt i tevesoffan. Företagsreklam anses som bekant förbjuden i statsmedierna. Men de egna programmen marknadsförs stenhårt. Det tjatas in ett budskap om att en tummetott är något stort. Alltså använder SVT samma vulgära metoder som de privata varuhandlarna och TV4. Nu gällde det att skapa bilden av den tuffa tjejen Carina B. En helt vanlig USA-reporter som ska upphöjas till tevedrottning. I reklamens rampljus kommenderar hon i värsta feministstil: ”Nu åker vi hem! Nu kör vi! Ta in gästerna!

En av de fångar som hon kallat in premiärdagen är den svenska statsministern och hans fru. Jag har inte sett programmet så jag vet inte annat än att hon uppenbarligen startar med att presentera sin favorit med hustru. Vidare antar jag att samtalet avslutades med programledarens vanliga myndiga uppmaning: Nu röstar vi på sossarna! Alltså ännu en statsfeminist som tar täten.

Det sägs att Sverige har en oberoende statstelevision. Men journalisternas oberoende är rena farsen. Och själva mediebolaget manipulerar publiken, som liksom dresserade möss bugar och bockar. Tillsammans med världens medier har SVT lyckats skapa en ung klimatguru i Greta T – allt genom en hiskelig marknadsföring av hennes och FN:s budskap. Och snart ska vårens massiva satsning på Melodifestivalen dra igång. Från SVT talas om samling vid ”lägerelden” under ”Mellot”. Allt i sämsta Unga Örnars stil – på den tid då de begav sig för tevebolagets politiska gudfader, S-partiet.

Och så häromdagen tackar Carina B för statstelevisionens grandiosa uppbackning av henne själv. Följaktligen sker det genom att bjuda i herr och fru Löfven för en tids mys i hennes soffa. Detta är den svenska offentlighetens definition av oberoende medier.

Torsten Sandström



Roten till det onda: vänsterliberalernas polariseringspolitik

Uncategorised Posted on ons, januari 20, 2021 11:49:20
Jökens partier skapar krisstämning. Källa DPLA.

I en bra ledare i SvD (2021-01-14) skriver Fredrik Johansson om Löfvens idoga arbete med att polarisera svensk politik, så att splittring uppstår. Löfven gräver en klyfta – en skyttegrav – mot M/KD och SD längst ut till höger. Mot bakgrund av skeendena utanför Kongressen i USA innebär ett onödigt framkallande av motsättningar en lek med elden.

I och för sig är det inte enkelt att avgöra vad som ska ses som onödig polarisering. Det tillhör förstås en öppen debatt att nagelfara motståndarna. Men ändå, från båda sidor av gränsen höger-vänster kastas politiska pajer på motståndarna. Likväl pekar Johansson på ett allvarligt fenomen i svenskt politik, se länken nedan.

Jag påstår att problemet är större än enbart S-partiets val av strategi. Samverkan mellan jökens partier bygger på denna polarisering. Alla partierna – frånsett L – gullar med V-partiet på distans. Samtidigt är de alla sedan länge upptagna med att brännmärka SD som ett fascistiskt parti. I och för sig har SD ett antal företrädare som gärna tala om ras, kritiserar judiska affärsmän (typ Soros) och kramar politiker från Ungern och Polen som driver en politik med odemokratiska inslag. Det räcker för att jag inte vill ge SD min röst. Men de personer inom SD som agerar felaktigt är en minoritet och fenomenet fascism syns inte i partiets sakpolitik. Lika lite som att C-partiet idag driver en raspolitik av det slag Bondeförbundet stod bakom under 1930-talet.

Jag menar att kritik av en motståndares sakpolitik aldrig kan anses onödig på ett vis som riskerar att framkalla polarisering och på sikt odemokratiska våldsamheter. Varje parti måste svara för sina faktiska krav och handlingar. Och motståndaren måste alltid ha rätt att påtala reella sakproblem i partiets politik. Men om ett fiktivt politiskt problem – som att SD står för fascism – ständigt kritiseras är syftet inget annat än just att skapa splittring inom väljarkåren på ett vis som påminner om vad Trump åstadkommit i USA. Men i Sverige är det populister från vänster som söker efter splittring för att gynna sin sak.

För mig är det klart att jökens partier förenats omkring en strategi som avser att hålla SD utanför makt i svensk politik. Annars hade jöken över huvud taget inte träffats för två år sedan. Orsaken är helt klart inte SD:s sakpolitiska agenda, som i stort sett påminner om M-partiets. Kritiken mot SD bottnar i förebråelser mot partiet att driva en brun-svart linje (dessa ord återkommer ofta i retoriken). Förklaringen är SD:s inställning till invandring, där politiken faktiskt liknar det danska S-partiets linje eller M:s nuvarande strategi. I realiteten vill jökens partier bara vinna röster åt det egna lägret via argument som inte håller i sak.

Jöken-partierna har helt enkelt valt polariseringens metod för att stänga ute SD från inflytande över svensk politik. Det sker genom ett ständigt upprepande av att SD är fascistiskt och brunsvart. Men den bild som ideligen målas upp från gökboet är inte densamma som 20% av Sveriges befolkning ser. Och ingen annan än V påstår att SD:s väljarbas består av fascister, judehatare eller antidemokrater. Flertalet av partiets väljare lägger sina röster på SD för att man är missnöjda med vad de vänsterliberala partierna under årtionden åstadkommit i svensk politk. Om man ser på mängden olösta svenska strukturproblem måste deras missnöje förstås.

Löfvens parti bär ett särskilt ansvar för sammansvärjningen mot ”högerns krafter” (som det ofta heter). Ty det rör sig om en komplott, som baserats på svaga argument och egenintresse. Sedan S-partiet passerat sitt väljarmaximum har strategin varit att banka in hos folket hur eländiga ”högerns krafter” är. Förklaringen är inte främst stora åsiktsskillnader eller i grunden olika sakpolitik (även om det finns en skillnad mellan kollektivism och individens frihet). Orsaken är att en intensiv polarisering fungerar som vapen för S att behålla regeringsmakten. Länge som det går. För detta är jöken ett tydligt bevis.

På så vis har nationens vänsterliberala partier planlagt den polarisering som sker i vårt land. Detta har fört in nationen i en ond cirkel. Många väljare från högersidan ogillar de osakliga angreppen från vänsterliberalerna. Deras ogillande får sin röst i bloggar och andra sociala medier. Denna kritik över internet leder i sin tur att vänsterns partier alltmer söker efter lösningar som går ut på att försöka få techjättarna att stoppa det fria ordet över nätet (ytterst talas det om förbudslagstiftning rörande uppgifter på internet). På så vis har en självvald S-strategi mot oppositionen från höger skapat en påtaglig svensk polarisering.

Jag uppfattar utvecklingen som allvarlig. Den är i sig en viktig förklaring till att jag valt att bli bloggare. Det öppna samtalet är som jag ser det enda vägen ut ur den onda cirkeln. Tala sakpolitik och inte hitte-på om motståndarens ambitioner! I vägen för det fria samtalet – liksom en betongkloss – står S-partiet, som kämpar för sin framtida politiska existens. Därför är min prognos dyster. Inget talar för att S väljer öppenhetens och saklighetens väg. Det är nämligen politisk S-makt saken gäller.

Torsten Sandström

https://esvd.svd.se/1001/Svenska-Dagbladet/369201/2021-01-14/18063495/Stefan-Lofven-eldar-pa-polariseringen



Varför talar så få om politisk klass?

Uncategorised Posted on tis, januari 19, 2021 10:53:07
Sevärt på Netflix: Rum 2806!

Efter att ha sett den franska socialistmogulen Strauss-Kahn granskas på Netflix – ”Rum 2806: Anklagelsen” – får jag dålig smak i munnen. Inte pga filmseriens kvalitet, som är god. Jag påminns nämligen om att så få i vårt land talar om ”den politiska klassen”. I Frankrike och USA tillhör nämligen detta vardagen. Och jag gör det flitigt i mina bloggar. Men de svenska gammelmediernas tystnad är slående – alltså de organ som påstås bevaka nationens makthavare.

Att politik blivit ett yrke i en stegrad takt under 1900-talet går nämligen inte att förneka. Rollen som företrädare för ”svenska folket” har numera tydligt blivit utmejslad såväl socialt som ekonomiskt. Från skolbänken till graven utövar politiker offentliga maktsysslor. Inte sällan föds en person in i politiken och han eller hon bildar ofta familj med en partner från klassen. Utan att skaffa sig högre utbildning startar loppet normalt i något ungdomsförbud (en icke tenterad strökurs på en lantlig högskola förgyller ibland CV:et). Och den som är lojal följer i allmänhet en snitslad bana från ett uppdrag på ett kommunalt eller fackligt plan till partitrogen knapptryckning i riksdagen. Dessutom slutar det i allmänhet inte där, utan banan förlängs i regel genom andra offentliga uppdrag på högre nivå och med bättre betalning. De stora elefanterna toppar med ett uppdrag utomlands. Där finns det stora pengar och låga skatter att hämta. Yrkespolitikerns bana är alltså trygg ekonomiskt för den som är pålitlig. Oftast en tämligen guldkantad tillvaro. Fråga bara Margot Wallström!

Då maktpositionen är synbar för var och en med kritisk blick uppstår den viktiga frågan varför begreppet politisk ”klass” inte diskuteras i Sverige. Andra grupper av makthavare avhandlas ju flitigt. Särskilt näringslivets samt en del särskilda yrkesgrupper med hög status granskas ibland som grupp.

Det enkla svaret är att det ses som ofint att prata om klass. Det är alltså något kränkande att klumpa ihop individer med en nedsättande stämpel. Det sker ändå på löpande band vad gäller företagsägare och direktörer. Allt i Marx´anda i syfte att förgylla den hyllade motparten: industriarbetaren. Men att kalla yrkespolitikerna för en klass är tabu. Varför?

En bättre förklaring är att existensen av en klyfta mellan politiker och folk måste döljas i vårt land, även om – eller på grund av – att den faktiskt syns tydligt. För de svenska politikerna rör det sig om en strävan efter social legitimitet. Även om många politiker inser den egna gruppens ambitioner så vill man förstås inte att den ska pekas ut och kritiseras. Men inte har väl tidningar, radio och teve samma intressen? De kallar ju gärna sig själva för den tredje statsmakten!

Mediernas tystnad är svårast att förstå. En hel kår av journalister kan väl inte vara blind. Nej, de ser givetvis utvecklingen. Men de vill ändå inte skriva om den. Det anses nämligen inte korrekt. En förklaring är att S-partiets hegemoni i landet och att drygt 70 % av journalistkårens röstar vänster. En annan orsak är att den svenska staten – i tydlig S-regi – i åratal knutit till sig mediernas ägare genom utdelandet av statsbidrag i mångmiljardklassen. En tidning biter förstås inte den hand som föder den. Särskilt inte när nyhetsmediernas lönsamhet och de anställdas jobb hotas. Då gäller lydnad eller lojalitet!

Min enkla analys visar på en allvarlig svensk verklighet. En medialt viktig diskussion för nationen tystats. Det har skett genom politiska allianser med medierna. Vad värre är har tystanden åstadkommits genom lagstiftning om statens rätt att ge ekonomiska bidrag till stora och små medieföretag. Om en öppen debatt ska ske om den svenska politiska klassen måste denna lagstiftning snarast rivas upp. Den får nämligen odemokratiska effekter i och med att medierna inte utför en viktig del av sin uppgift som kritisk granskare av svensk politik.

Och mediernas klagan om dåliga tider är delvis självförvållad. Den viktigaste orsaken rör trovärdigheten i journalisternas budskap i tider då fria åsikter gratis förmedlas över internet. Dessutom har den tredje statsmakten spelat ut sin roll i nuvarande skick.

Torsten Sandström



Är enögdhet ett anställningskrav på DN?

Uncategorised Posted on mån, januari 18, 2021 11:36:16
DN:s ideal. Bild: Skoklosters slott

Sofia Nerbrand heter en vänsterliberal som får utrymme att breda ut sig i DN varje dag. Häromdagen varnade hon för svenska populister, se länken nedan. I tre tidigare bloggar har jag presenterat statsvetaren Benjamin Moffitt´s intressanta bok ”The global Rise of Populism”, 2016. Därför skärpte jag blicken för att se vad Nerbrand vet om saken.

Populism kännetecknas enligt Moffit av en politikers strävan efter starkt ledarskap, mediala grepp, förenklade dogmer och en strävan efter att framkalla ett krisbudskap. Alltså kan en populist vara såväl höger (Bert Karlsson och Jimmy Åkesson) eller vänster (Jonas Sjöstedt och Nooshi Dadgostar). Likaså många personer från Mp som använder dåligt underbyggda gröööna krisbudskap. Även statsminister Löfven har populistiska drag då han simpelt förklarar bort coronamisstag eller säger att brats från Djursholm är ansvariga för våldsbrottsligheten genom att köpa knark från invandrare.

Nu ser Nerbrand bara med vänster öga. Därför blir Trumps otäcka pöbel ett slagträ mot SD. Jag sympatiserar inte med detta parti. Men några massdemonstrationer och upplopp har inte skådats. Och framför allt har partiledaren har inte drivit någon revoltlinje, enbart tyvärr sagt att Trump är ett bättre val än Biden.

En journalist med full syn borde också varna för eventuella odemokratiska aktioner från vänsterhåll. Men Nerbrand har skygglapp för V-partiets demagoger. Hon och DN nojsar gärna med vänstern. Den har för övrigt starkt stöd inom DN:s journalistkår. Därför presenterar hon populism som en högerfråga. Och uppnår på så vis det politiska budskap som DN driver bakom förklädnaden ”oberoende liberal”.

Den som vill läxa upp högerpopulister och varna för påtagliga risker gör nytta om kritiken även omfattar vänsterns kramande av allsköns enkla budskap och kramande av skurkstater. Men Nerbrand har inte fokus på fakta och saklighet, utan efter att själv ta ställning och bilda opinion. Att det även är DN:s linje bekräftas av chefredaktören Wolodarskis aktuella plädering för de korrekta åsikternas journalistik. Det är trist att se hur en gammal fin liberal tidning förfaller.

Torsten Sandström

https://www.dn.se/ledare/sofia-nerbrand-var-inte-naiv-om-svenska-populister/?



Deutsche Bank varnar för ekodiktatur

Uncategorised Posted on sön, januari 17, 2021 15:21:41
Deutsche Bank varnar!

EU:s beslutade nyligen om en storskalig upplånings- och bidragspolitik. Den innebär en gigantisk omställning av unionen. Jag har tidigare bloggat om hoten som syns i den nära framtiden. Hela unionen ska omställas till EU:s klimatpolitiska agenda. Det flummiga begreppet ”hållbarhet” ska styra allt. Farorna är uppenbara för överstatlig styrning, lägre ekonomisk tillväxt och drastisk planering som medför stor ingrepp i marknadens mekanismer.

Därför är det intressant att ta del av Deutsche Banks dystopiska rapport, som nås via denna korta presentation på Klimatupplysningen.se. Kolla länken nedan.

Det är hög tid att varna för den planerade ekonomi som är på gång och hotar individernas frihet på marknaden! Genom denna ska alltså B-lagets politiker i EU ta makten över Europas ekonomi och frihet. Var det denna typ av europeisk samverkan som vi önskade? Var det inte något mindre?

Torsten Sandström



Tegnell passerar det anständigas gräns

Uncategorised Posted on sön, januari 17, 2021 12:15:25

Bonniers, nu genom Sydsvenska Dagbladet försvarar som bekant jökens vänsterliberala regering. Idag läser vi därför följande rubrik med stora bokstäver på förstasidan samt med med bild på Tegnell:

Tegnell: Ingen såg det extrema komma

Tegnells svar i intervjun är i huvudsak en osanning. Våra grannländer, som lyckats fler gånger bättre än vad Sverige gjort med covid, såg uppenbarligen tidigt problemet med sårbarheten inom vården av de äldre. De sände snabbt ut tydliga direktiv och utnyttjade lagens hårda bud som vapen.

Om rubriken sagt att ”Ingen inom regering och Folkhälsomyndighet såg det extrema komma i tid närmar vi oss alltså sanningen. Sydsvenskans och Tegnells osanning är givetvis politiskt betingad. Tidningen vill skydda den regering som man i praktiken backar upp via L-partiet. Det är tragiskt att se hur den tredje statsmakten går byråkratin till mötes för att skydda Bonniers politiska intressen. Lika allvarligt är att höga statstjänstemän använder sin tid för att försöka försvara sina uppenbara strategiska felsteg. En statlig utredning har med ovanligt hårda ord kritiserat regeringens och den sk folkhälsans myndighets för dess covidagerande. Då tillhör det den svenska demokratins spelregler att de utpekade ligger lågt och rättar in sig i ledet. Man kan förstås yttra sig, men knappast driva en lång personlig propagandakampanj som Tegnell gör.

Den som följer min blogg ser att jag anser att den svenska demokratin sakta vittrar inifrån. Det rör sig om en stegvis urgröpning av politikernas och myndigheternas ansvar. Under stridsropet ”en stark stat” tillåts ett stort politiskt/byråkratisk/kollektivt komplex – med svag kompetens – försöka hålla samman en vacklande statsapparat. Inte bara vad gäller covid förstås, utan framför allt då det gäller att leva upp till de storstilade löften som presenterats inför valen till riksdagen, avseende nationens många ödesfrågor.

I stället för att i riksdagen via regeringsformens bestämmelser driva kompromisspolitik i sakfrågor med M, KD och SD, så väljer man att inbilla folket att ett kontrakt skrivits – jöken – som låter den politiska motståndaren S sitta kvar vid makten och med största saktfärdighet sälja ut små bitar av sin egen politik. Samtidigt skäller jökens partier som bandhundar på nätsajter och bloggare som vågar opponera sig. Kritikerna kallas odemokratiska och populistiska. Det är ett sorgligt skådespel.

Torsten Sandström



Sida betalar en dryg miljard till afrikanska diktaturer

Uncategorised Posted on lör, januari 16, 2021 16:02:47
Ugandas president Museveni har styr Uganda i mer än 30 år sedan han lämnat Sverige som flykting.

Då jag googlar på Sidas hemsida för att undersöka hur mycket pengar Uganda och Tanzania får av svenska skattebetalare häpnar jag. Enligt de senaste siffrorna på nätet får de två diktaturerna 486 resp 643 miljoner kronor år 2019. Uppgifter för 2020 saknas på nätet trots att en miljard varit i rullning…

Pengar utbetals alltså trots att valen i nationerna inte alls varit fria. Opponenter jagas och fängslas. Inte ens har utländska valbevakare släppts in i de två länderna. Och internet har stängts av så att information och insyn stoppas. Med sådana nationer skriver alltså svenska Sida gåvokontrakt i mångmiljonklassen.

Bilden av svensk biståndspolitik modell S är dyster. Jag förvånas över att M- och KD-partierna inte skriker. I stället håller oppositionen igång en årlig biståndskarusell där 40 miljarder bränns av med inte mycket större nytta än en nyårsraket (som ändå betalas privat och muntrar upp en och annan).

Det svenska 1%-målet gör att Sida år efter år helt enkelt måste kasta bort en stor bit av dina och mina pengar till diktaturer världen runt. Sida är en svensk helig ko, som ingen vågar slakta. Det är dubbelt orättfärdigt att staten tvingar folk att betala skatt för att kunna ge offentliga penninggåvor till skurkstater. Kom igen Kristersson och Busch – våga ta bladet från munnen. Lova att skära kraftigt i kommande anslag till Sida!

Svenska politiker ojar sig över att de ofta får tung kritik över social medier. Politikerna påstår att smutskastning sker och att falska uppgifter sprids. Som kritik av det jag nu skriver kan man räkna med att få höra att Uganda och Tanzania bara är undantagsfall. Det må så vara, men det är absolut inte ovanligt att sidapengar förslösas i stor skala.

Min kritik är inte populistisk som kanske någon försvarare av Sida menar. Varje förslösad miljard är något allvarlig. Den gamle sossen Möller menade att ”varje slösad skattekrona är en stöld från folket”. Nu talar jag alltså om organiserad stöld från folket. Därför bidrar jag inte till smutskastning. Den som bara öppnar ögonen förstår snabbt varför politikerna så ofta utsätts för angrepp. De hanterar folkets pengar oförsiktigt, för att inte säga vårdslöst. Det retar förstås vanliga svenskar som själva vill behålla vad de tjänat in. Varför ska du och jag tvingas se hur svenska politiker med lagens stöd snor våra pengar och skänker dem till två diktaturstater?

Torsten Sandström



Den godtrogna politikens Sverige

Uncategorised Posted on fre, januari 15, 2021 12:09:13

Sverige är ett besynnerligt land. Här är den officiella dogmen att man måste tro det bästa om alla sina medmänniskor. Det är en vacker tanke och förstås befogad i vardagens närrelationer. Men däremot inte i naturliga konfliktsituationer där juridiken står i mitten av spelet.

Idag serverar SR:s Eko två exempel på den vanliga svenska undfallenheten och vilsegången. Det rör sig om samhällspassivitet i två typfall, starkt juridiskt laddar, där man måste tänka sig risker för uppenbara problem finns. Men där det svenska samhället ändå blundat.

I det ena fallet berättar SR om en invandrarfamilj med ett utvecklingsstört barn. Familjen har kontaktats av en offentligt finansierad assistansfirma som lovat barnet assistans och föräldrarna jobb som vårdare ifall de söker asyl i Sverige. Det är tydligt att invitationer av detta slag är vanliga. Assistansfirman skriver skriver nämligen ut intyg som visar att de asylsökande föräldrarna har jobberbjudande i Sverige. Nästan alla vet att många personer i fjärran länder söker efter gynnsamma statsbidrag i egenskap av invandrare till Sverige. Ändå täpps mygelvägarna inte till. Och manipulationerna bekostas av svenska skattebetalare. Miljon på miljon bara flödar ur statens skattekista. Till detta kommer att det är mycket vanligt att assistansfirmorna begår brott genom att på många vis fuska med skatter och sociala avgifter. Bakom många assistansföretag står nyanlända som alltså försörjer sig genom brottslighet liknande den jag skriver om.

Det andra fallet som SR så bra lyfter fram rör en ung man som intagits på rättspsyket i Huddinge för ett knivmord för ett par år sedan. Under bevakad frigång springer han ifrån vårdarna, som uppenbarligen har direktiv om att inte förfölja en flyende. Några dagar senare på fri fot begår den unge mannen ännu ett knivmord i Rissne.

Enligt min mening är det fullständigt klart att det svenska samhället agerat med största slapphet i båda fallen. Till och med öppna ögon. Det rör sig om olika slags rättslig reglering som varit alltför liberal och godtrogen. Ty Sverige vill sååå väl! I det ena fallet miljoner till rufflande assistansföretag och deras sammansvurna flyktingar in spe. I det andra en uppenbar slapphet som kostat en ung familjefar livet. Officiall talesmän beklagar förstås det inträffade. Men de är ju själva ansvariga för eländet.

Rättssystemet för assistans är rena svängdörren för lycksökare och rufflare, trots att utredningar visat att just detta är fallet. Naiva politiker vill så väl att man inte förmår se att kriminella gäng lurar skjortan av skattebetalarna.

Sak samma med den svenska kriminalvården. Anstalter byggs för begränsad isolering, var för det blir tämligen enkelt att fly. Personalen instrueras att vara förstående och passiva. Trots att alla vet att just intagna har stor benägenhet att försöka återvinna friheten. Men stränga straff med rejäl inlåsning är i vårt land en politisk styggelse. Och tydliga direktiv till personalen uteblir då såväl chefer som fackföreningar spjärnar emot.

I flera bloggar har jag skrivit om behovet av en svensk ansvarsrevolution. Myndighetspersoner som missköter sina uppgifter måste drabbas av påföljder. Till bilden hör också att politiker måste sluta med att forma system som inte fungerar på grund av slapphet och godtrogenhet hos handläggande myndigheter. Trots tusentals svenska byråkrater fungerar inte ens det självklara. Eller – och det gör mig rädd – just på grund av stora opersonliga offentliga förvaltningar med silkesvantade chefer går den naturligaste kontroll i stå.

Alla svenska regeringar under senaste sextio åren bär ett ansvar för de monsterbyråkratier som skapats. Men utan tvekan är S-partiet värsta boven. Deras ideologi vilar nämligen på ansvarsfrihetens grund. Partiet anser att nämligen att krav i sig är en styggel(s)e.

Som svensk skäms jag över att leva i en nation där politiker och myndigheter tycker synd om personer som i riskzonen för problem begår allvarliga brott eller förseelser. Medan det offentliga Sverige i efterhand bara beklagar det inträffade. Jag hör inte ens standardfrasen till ursäkt: vi ska se över våra rutiner. Problemlavinen rullar bara vidare.

Torsten Sandström



Moderat dår-pippi…

Uncategorised Posted on tor, januari 14, 2021 10:32:40

Man kan undra om mer korkade politiska aktioner kan genomföras än den som levererats av moderata riksdagsledamoten Cecilie Tenfjord Toftby dagarna före det nya året i en telefonintervju på P4 Sjuhärad.

Hon anklagade statsminister Löfven för den dubbelmoral han onekligen visat genom att shoppa i julhandeln trots stränga direktiv till allmänheten om motsatsen. Det var väl bra att hon påpekade detta? Problemet var att hennes anklagelse skedde per telefon från Spanien! Ridå!

Torsten Sandström



Hållbarhetsfällan

Uncategorised Posted on ons, januari 13, 2021 11:35:48
Varning för en återvändsgränd

Att mycken politik är en lek med ord är fullt klart. Jag tänker exv på på Olof Palmes ord om att ”politk är att vilja”. Det uttalade syftet tas alltså för gott som politisk färdriktning. Vad som händer i verkligheten blir en sekundär fråga. Det finns ju alltid möjligheter till en och annan undanflykt.

På ett filosofiskt plan är det tydligt att språk och tankar flätas samman. Talaren vill genom ord förmedla sina ambitioner. Lyssnarna riskerar ta orden på allvar för att sedan gå till valurnan. För omkring sextio år sedan användes i svensk politik ett mer återhållsamt språkbruk. Talande stenansikten var då mer försiktiga med sina krav och löften.

Mediesamhället har luckrat upp sakligheten i det politiska samtalet. En framväxande populism från höger och vänster gynnas av ett vidlyftigt språkbruk och storslagna löften. Det är idag mindre noga med att leva upp till ambitionerna, något som Sveriges ackumulerade strukturproblem tydligt visar, exv bostadseländet. Dagens politiker lovar runt för att fånga väljare vid valurnorna och därefter se tiden an. Man kan därför säga att nutidens politiska språk saknar ”hållbarhet”. Det är alltför lockande att gillra en fälla via slagord och flummiga löften.

Det intressanta är att själva ordet ”hållbarhet” under något årtionde vuxit fram som en allomfattande maxim för god moral. I centrum för den gummisega ordskapelsen står ett mänskligt agerande som inte påfrestar den fysiska miljön alltför mycket. Men genom ordets makt har termen ”hållbarhet ” – eller engelskans ”sustainability”- utvidgats till att omfatta alla människors livssituation socialt och ekonomiskt. Bakom denna strävan finns starka vänsterliberala krafter. Det är ingen tvekan att världens S-partier – och många nyliberala -gärna vill bruka ordet ”hållbarhet” som slagträ för nationell politisk.

Således definierar Brundtlandkommissionen hållbar utveckling som ”en utveckling som tillfredsställer dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillfredsställa sina behov”. Strävan tar sikte på en kontroll inte bara av miljön utan också av människans sociala och ekonomiska behov. På så vis har ordet hållbarhet blivit en ideologisk svängdörr till allt mänskligt liv. Bilden av Ali Baba och hans 40 rövares gömställe ligger nära till hands. Vägen till grottan med rövarnas skatter blir fri genom orden ”Sesam, öppna dig!”, dvs ”hållbarhet är vägen fram!”

Det svenska samhället lider idag under det ideologiska flum som ordet ”hållbarhet” skapat. I ställe för att tala klartext, med rader av detaljer, preciseringar och tydliga förklaringar, så flödar ett politiskt gungfly ut över Sverige under mantrat ”hållbarhet”. Det är allvarligt. En öppen och saklig politisk debatt förhindras.

Vad värre är har Brundlandtkommissionen lyckats med sitt uppsåt att kontrollera världens politiska diskussion. Sedan årtionden har FN fjättrats av hållbarhetens flummiga kedjor. Magin avspelas förstås i FN:s Klimatpanel, dvs IPCC:s grundtes om att den pågående uppvärmningen är orsakad av människan (andra tänkbara förklaringar trängs alltså genast undan).

Hållbarhetens fälla har även slagit till om EU. Hela organisationens politik genomsyras av en närmast medeltida dogmatik. Kommissionen skriver: Det yttersta målet är att utrota fattigdomen och uppnå en hållbar utveckling för alla i hela världen till 2030. Målen för de kommande 15 åren omfattar de tre aspekterna av hållbar utveckling: ekonomi, sociala frågor och miljö. Och följden har blivit att all EU-politik måste uppfylla hållbarhetens gummirekvisit. Massor av miljarder spenderas på uppgifter som lever upp till den nya sega dogmatiken. Till och med svensk vattenkraft hotas i framtiden på grund av att växter och fiskar mår illa av byggnaden av vattenmagasin.

Det mest allvarliga i det som sker är den storskaliga planering som hållbarheten föder. Många tusen politiker och administratörer jobbar med att uppfylla ett planmål som är lika oklart som kommunismens klasslösa samhälle. Redan nu ser vi hur marknadsekonomin tvingas retirera. In stövlar en en gigantisk flock av frälsare som ska uttolka vad som är hållbart. Regeringar lagstiftar för glatta livet för att sätta nya gummiregler på plats. Företagens belastas med illa genomtänkta och byråkratisk krav. Och folkets sparfonder för framtida behov tvingas satsa på lösningar som klimathetsarna anser nödvändiga. Individens frihet och innovationskraft hotas med andra ord.

Under historien har ordens makt alltid varit ett politiskt problem. Upplysningstiden innebar därför en frihetsrevolution genom att kristen och filosofisk dogmatik skingrades. Men under mediesamhället har dimmorna ånyo tätnat. Hållbarhetsfällan har nämligen slagit till.

Torsten Sandström



Exit Dan Eliasson

Uncategorised Posted on tis, januari 12, 2021 14:56:53

DN har intervjuat Dan Eliasson via e-post om varför han rest till Kanarieöarna under tiden för strikta covidrestriktioner mot flygresor.

Han svarar skriftligen att han fattade beslutet att resa ”efter noga överväganden”. ”Mitt val då var att prioritera familjen, som har fått stå tillbaka under både det gångna året och också under de närmare 20 år jag haft ledande befattningar i min statliga yrkeskarriär”.

Så talar en medlem av den politiska klassen. Hela svenska folket lider under virusets härjningar och rådande inskränkningar i den personliga friheten. Flertalet har det betydligt påvrare än Eliasson. Svaret sammanfattar hans position inom den politiska klassen. Hans intressen är överordnade vanliga människors livsvillkor. Eliten vill ha folkets pengar, men inte anpassa sig till vanliga människors levnadsförhållanden. Maktställningen gör dem svåråtkomliga för kritik. Därför gör de som de vill.

Torsten Sandström



Felet med en stark stat

Uncategorised Posted on mån, januari 11, 2021 12:20:38

Staten är en juridisk person, ett subjekt som inte bara har makt utan också äger förmögenhet för medborgarnas räkning. Liksom ett företag kan staten inte själv agera, utan det sker givetvis via ett myller av höga och låga representanter, dvs politiker, administratörer och andra.

Den gamla fina marknadsliberalismen har alltid strävat efter att begränsa statsapparatens omfång och maktutövning. Ursprungligen talades om en en minsta nödvändig nattväktarstat. Den nödvändiga utvecklingen mot välfärd innebär självfallet en utökad statligt förvaltning via tjänstemän. Men ändå måste den politiska strävan vara att med näbbar och klor hålla statsmakten så liten som möjligt.

Det är här skiljelinjen löper mot socialister av olika slag, oavsett om de kallar sig vänsterliberaler eller kommunister. I S-partiets Sverige har kollektivens stat blivit prio nummer ett. Inte bara för att bygga en stor stat mätt i byråkrater och pengar, utan också för att kapsla in individerna i S-partiets mångarmade rörelse, som samverkar och vuxit samman med staten som finansierar det hela. Det är detta omfattande maktkomplex som Löfven avser då han dagligen talar om behovet av ”stark stat”. Jag ryser över att se den i verksamhet nästan över allt och var dag. För mig är det därför solklart att C och L hamnat i dåligt sällskap genom jöken. Att C av gammal kollektiv vana godtar Löfvens ”starka stat” kan jag förstå. Men det hat utvecklats till en katastrof för L att hoppa på S-partiets kollektiva tåg.

Därför är det uppfriskande att M-partiet i sitt idéprogram, Frihet och ansvar, 2020, talar klartext. Förvisso ordar partiet inledningsvis om att politikens mål inte är ”en stark stat, utan ett starkt samhälle” – ett flum som gör att jag reser ragg. Samhället behöver inte i sig mer styrka än vad som krävs för individernas välfärd, som måste vara god, men ändå rimligt begränsad.

Men sedan skriver M ord som är värda att läsa. Man menar att individerna behöver:

”en stat som gör det den ska och gör det bra.

I ett fritt samhälle är staten stark där den måste vara stark och den agerar med oväld och integritet. Den är lagstyrd,professionell och underkastad konstitutionell, politisk och medial granskning. Den prioriterar sitt grunduppdrag och agerar med försiktighet på andra områden.
Politiken har en viktig uppgift att prioritera och välja bort, men också att vara tydlig mot medborgarna: Försvar, polis och rättsväsende; välfärdens kärna; skolan och utbildnings- systemet; samt ansvar för de svaga och utsatta kommer först. Allt detta måste fungera. Så länge det inte gör det, så kan inte annat få gå före.

En stat som sträcker ut långtgående ambitioner över alla samhällsområden kommer aldrig att vara stark där den verkligen behövs. En stor stat leder då till ett svagare samhälle (min kursivering).

Det är kloka ord från M:s programkommitté. S-partiets storskaliga ambition står inför en kollaps. Bara under coronkrisen ser vi hur maskineriet slirar. Men min oro är stor för att idéprogrammets principer stannar på papperet. Ty om de ska sättas i verket med M vid regeringsmaktens roder krävs ett underverk. Skapandet av en god slimmad stat kräver nämligen såväl stor handlingskraft som starkt mod från M.

Och så fort politiskt stöd krävs från KD, SD, C och L kommer projektet att stöta på hinder. Genomförandet av den stat som M drömmer om förutsätter nämligen rejäla bantningar av den statliga byråkratin, med uppsägningar och oro som följd. Och om överflödet av välfärd här och där ska skäras bort, så kommer KD, SD och de vänsterliberala att protestera. Bara en besparing på 20 miljarder på Sida – för att anpassa Sverige till tysk och fransk biståndsnivå – kommer snabbt att gå i stöpet. Därför kommer de befriande skattesänkningar som M:s idealstat medför på papperet att utebli, om inte landet ännu en gång ska försättas i skuld för ett bibehållet extravagant spenderande.

Att tala om en lagom och effektiv stat stat låter sig göra. Men hur M ska nå målet är skrivet i stjärnorna. Vid makten talar alltså mycket för att M kommer att föra S-politik light. Och kollektivens Sverige kommer att leva vidare, trots att individernas frigörelse kräver en upplösning av S-partiets korporativa stat.

Torsten Sandström



Svenskt elnät i kris

Uncategorised Posted on sön, januari 10, 2021 10:59:03
Illustration från TGWPF https://www.thegwpf.com/renewable-energy-is-a-blackout-risk-warns-britains-national-grid/

I dagarna hör vi att elpriset rusar till det högsta på fem år. Samtidigt skriver Peter Rudling på Klimatupplysningen.se en mycket intressant artikel om svensk energipolitik i skuggan av den stora klimathetsen. Textens rubrik talar för sig själv, ”Elnätet går mot en katastrof”.

Artikel innehåller en mångfald intressanta fakta. Författarens data om kärnkraften visar att Sverige valt fel väg genom nedstängning, utan motsvarande modernisering av svenska atomreaktorer. Dödligheten är låg, materialbehovet detsamma och driftssäkerheten övertygar jämfört med den helgonförklarade svenska vindkraften. Så kolla gärna länken som följer!

I bunkern på Rosenbad sitter Ygeman, som avskedats efter ett misslyckande som infrastrukturminister, men ändå en tid därefter tas tillbaka som energi- och digitaliseringsminister. Frågan är vem som kan känna sig trygg rörande driftsäkerheten i elnätet med en sådan man vid spakarna. För S går nämligen den politiska klassens intressen före nationens behov. I stället för en expert på energi så ska Ygeman, en av S-partiets politiska yrkesarbetare, hantera för nationen superviktiga frågor.

Torsten Sandström

https://klimatupplysningen.se/elnatet-gar-mot-katastrof/



Bonniers sitter med Löfven i Gökboet

Uncategorised Posted on lör, januari 09, 2021 12:12:41
Förlagan till filmen Gökboet.

Sydsvenskan kommer antagligen snart att ändra sin officiella inriktning till: ”oberoende jökliberal”. Häromdagen lyckade man hitta en statsvetare från Lund som kunde konstatera: ”Varken resorna eller shoppingturerna är särskilt allvarliga.” Så var det vetenskapligt bevisat, efter hundratals propåer från regeringen om shopping- och flygstopp. Alltså ännu ett politiskt trick som Bonniers medier frossar i för att backa upp Jökens partier. Sydsvenskan säger detta med anledning av man sett braskande uttalanden på bloggar och andra sociala medier med kritik mot regeringen Löfven och hans vapendragare. Men tidningen vet alltså bäst.

Många seriösa kommentatorer säger att det rör sig om en förtroendekris. Dvs om en risk för att allmänheten inte tar coronaproåer på allvar då höga politiker och myndighetschefer (bakom propåerna) agerar som de själva önskar.

Vi ser alltså hur bloggare och andra internetmedier granskar makten och kritiserar rådande politisk dubbelmoral. Samtidigt gjuter Bonniers Sydsvenska de facto olja på vågorna och kramar S-partiets och dess egna myndighetschefer. Att Bonniers skötebarn L-partiet med fasta steg vandrar mot undergången är därför ren logik.

Igår uttalade sig Löfven i medierna och gjorde en populistisk honnör i shoppingfrågan, alltså ingen pudel. Han säger nämligen att han aldrig handlat på internet. På så vis räknar han förstås med sympati från mängdens S-pensionärer från norrländska Bakvattnet och runtom landet. Utan att tänka på hur egendomligt det är att en svensk statsminister år 2021 inte vet hur det går till att köpa via nätet. Men förmodligen sköter någon i hans närhet denna typ av shopping! Och så flyger Löfven över gökboet och låser in galenskapen i kollektivens bunker av betong!

Alltså bugar medierna och rapporterar stöd för statsmakten. Så kan det gå i ett land där den tredje statsmakten förlorat kompassriktningen och springer vilse i skogen. Koko-koko, sjunger göken! Lyssna på den så blir du kanske muntrare:

https://sverigesradio.se/artikel/2777734

Torsten Sandström



« FöregåendeNästa »