Blog Image

Anti-PK-bloggen

______________________________

Sverige är ett skönt välfärdsland. Friheten är omfattande. Men politiker, myndigheter och media talar alltmer om vad du och jag får tycka och säga (och vad vi inte får tala om). Fram växer en ny religion med ett nytt prästerskap. Nu predikas inte längre Bibelns budskap, utan det goda samhällets politiskt korrekta moralvärderingar. PK-lärans bas är de mänskliga rättigheterna. Från dessa rättssregler flödar nu knippen med moraliska värderingar, i form av PK-normer, som rör minoriteters rättigheter, feminism, klimatförstöring, invandring, auktoritetskritik mm. Värderingarna står alltså i allmänhet på en rimlig grund.

Men problemet är att PK-eliten - liksom flydda tiders präster - hävdar ett åsiktsmonopol. Den som inte anpassar sig fullständigt hånas. Hon och han påklistras alla möjliga slags nedsättande etiketter. Media pläderar betongfast för den nya PK-läran. Debattinlägg som går emot refuseras. Banne den som säger nå´t annat! Samtalet vid kaffebordet på jobbet tystnar. Du blir osäker...

PK-läran och PK-samhället blir på så vis ett allvarligt hot mot vår åsiktsfrihet. Anti-PK-bloggen vill problematisera och kritisera den nya PK-religionen och dess predikanter. Min blogg står nämligen på det fria ordets sida! Templet från antikens Aten får symbolisera det fria samtalet. 

Stöd denna blogg!

MYCKET TACKSAM FÖR GÅVOR!

Bildresultat för swish

            1231429604

                eller

BIC/IBAN: HANDSESS / SE75 6000 0000 0003 2664 2811

Dousa och den politiska klassen

Uncategorised Posted on lör, maj 16, 2020 17:35:46

Ungmoderaternas ordförande Benjamin Dousa, meddelar häromdagen att han hoppar av från politiken. Det var ett tråkigt besked, för killen verkar klipsk, enkel och sund. Men om man hör hans motivering förstår man honom. Han vill pröva något annat och är less på partilivets konflikter och småttigheter.

I ett politisk klassperspektiv blir det ännu tydligare. Dousa har en god utbildning med lovande framtidsperspektiv. Med detta vill jag peka på att flertalet så kallade yrkespolitiker saknar möjlighet att välja andra goda försörjningsmöjligheter. De allra flesta – framför allt från S-partiet – har börjat med politiken som fackliga förtroendemän, som betalats av sina arbetsgivare inom det offentliga eller privata. I denna roll driver de politik. Ett yrkesliv som heltidspolitiker blir på så vis ett lönsamt och tryggt steg uppåt till en ny framtida tillvaro. Först lokal- och regionalpolitik. Sedan riksdagen och ibland vidare. Möjligheterna tycks – med tanke på bakgrunden – som lysande.

Liknande är bilden för ledande krafter inom de politiska partiernas ungdomsförbund. De tar steget direkt över från ungdomspolitik till kommunal- eller rikspolitik. Trots avsaknaden av akademisk utbildning erbjuds god lön och trygg försörjning utan större ansträngning.

De ganska få som har en akademisk utbildning och ändå hamnar i politiken som yrkesarbetande är mer gåtfulla. Minsta motståndets lag talar kanske för att en ung politiker med utbildning – av vanans makt – kan tänka sig att bli politisk yrkesarbetare. För detta talar även nu hyfsad betalning och trygghet för en inte alltför krävande arbetsinsats. Karriären kan innebära lockelser. I toppen finns guld att hämta, ära och lysande positioner inom- och utomlands.

Men Dousa kommer inte själv från den politiska klassen, utan från en familj av invandrare i förorten. Med god utbildning vill han söka sin egen väg. Det jag sett och hört om honom tyder på att han kommer att lyckas bra inom privat sektor. Hans bakgrund – som ”främling” inom klassen – medför att en politisk klättring blivit tyngre än för klassens egna ungdomspolitiker som agerar från hemmaplan.

De senare – unga klättrarna – uppträder var dag i svenska medier. Främst i det statsfinansierade SR/SVT. Rader av självklara och munviga pratmaskiner i den stil man är van att höra från L-partiets företrädare. Det vill säga unga män och kvinnor som bankar på dörren till den politiska klassens sammanträdesrum för yrkespolitiker.

För Benjamin Dousa blir nästa stopp näringslivet tankesmedja Timbro, läser jag idag. Det ska bli intressant att se och höra mer om honom. Lycka till!



Att blanda bort korten

Uncategorised Posted on fre, maj 15, 2020 12:05:29

Bild (M) och von Sydow (S) medger att det varit fel av militären att slopa fältsjukhusen, som nu visar sin nyttiga i coronatider.

På bilden från DN syns två personer som bär ett tungt ansvar för det svenska försvarets nedgång och fall (närapå). På fredens altare avvecklades försvaret i stort sett. Här har vi det övergripande problemet. Svensk militär säkerhet har länge äventyrats och är i fara. Det är huvudsaken.

Kamp mot farliga virus är enbart en del i ett större säkerhetstänk. Även om man inte kunna räkna med just covid-19, så borde politikerna ovan ha förstått att försvarspolitik och beredskap hänger samman. Men på fredens altare har även beredskapen offrats och med den fältsjukhusen.

I vårt grannland Finland har man däremot tänkt på ett realistiskt vis och gått försiktigt fram. Men svenska politiker vet som vanligt bäst. Det gäller männen på bilden, som inte bara är klasskamrater i politiken utan också på Riddarhuset.

Att de två nu ursäktar sig för nedläggning av fältsjukhusen är OK. Men deras verkligt stora politiska missmanagement rör försvarspolitiken. Med försvarets avveckling behövdes inga fältsjukhus förstås. De två trodde inte på krig, trots att konflikter ständigt rasat runtom i världen.

Det är ödets ironi att det är två män från Riddarhuset som på senare årtionden vanskött det svenska försvaret. Visserligen har historiskt sett många korkade beslut fattats inom adelns stånd om krig och annat. Men att lägga ned det svenska försvaret tar nog priset.

Så här sa adelns företrädare Gustaf Lagerbjelke 1866 då ståndsriksdagens avvecklades:
Lagar kunna förändras, rättigheter kunna upphöra, men kvar stå plikterna emot fäderneslandet; och blifva dessa plikter väl uppfyllda, föga bekymrar det den sanna adeln hvar uti samhället dess plats ställes.”

Idag saknar adeln plats i samhället. Och det kan man förstå. Tyvärr saknar även försvaret numera plats där.



Vad händer med EU-rätten?

Uncategorised Posted on tor, maj 14, 2020 12:11:36
Ett sjukt Europa…

EU-rättens framtid sammanhänger med britternas förestående utträde. Mer än 10% av unionens folkmängd försvinner. Ett hårt slag mot en sammanslutning som hyllar en framtid med flaggan i topp. För britterna har EU:s klåfingriga ambition om juridiskt herravälde skapat en kraftig aversion mot sammanslutningen. Parlamentet i London hotas av en europeisk hydra med federalister på flera ledande positioner.

EU:s utveckling följer mönster som liknar Parkinsons lagar, ett av mina favoritteman eller antipatier. Kloka människor som ser att att ett maskineri gnisslar brukar dra i bromsen och lägga om kursen. Men inte EU – ännu. Signalerna från Bryssel är i stället ”mer av samma slag”. Budgethålet efter britterna måste fyllas. Parlamentet måste ha två palats, ett i Belgien och ett i Frankrike. Och Macron har lyckats få fransktalande legobossar på ett antal höga poster. Centralbanken, ECB, har till råga på allt fått en korruptionsdömd fransk chef. Allt i syfte att bevara EU och stärka Frankrikes ställning. Den nye Napoleon ger aldrig ett slag förlorat. Men om man kan lära något av historien så är det bygga luftslott är omöjligt på sikt.

I dagarna har det dragit ihop sig till kris mellan Tyskland och Centralbanken. Den tyska författningsdomstolen kritiserar nämligen ECB:s storskaliga köp av av statsobligationer från de krisande sydländerna och menar att köpen inte är förenliga med den tyska grundlagen (tyskarna riskerar nämligen att få betala). Därför måste ECB-chefen rädda sin och Frankrikes ära på något vis. Hur det nu ska gå till. Antagligen genom kaskader av ord som kan tolkas hur som helst. Men sprickan i EU är ändå tydlig. Och den vidgas. Sjukdomens sprider sig inom EU trots – eller på grund av – all intensivvård.

Men jag tror att vi ändå några år framöver kommer att få se två motsatta tendenser inom EU. Den ena är den franska storskaligheten och hoppet om en mer överstatlig union. Den andra är de tydliga strävanden efter självständighet som syns i axeln från Polen till Italien. Krasst uttryckt vill dessa nationer gärna få pengar från Bryssel, men inte anpassa sig till federala krav på politikområden som inte rör handel och transporter. Italiens mycket svaga statsfinanser och nationella hybris framstår som en krutdurk, inte bara för euron/ECB utan för EU. Ett annat orosmoment rör asylpolitiken. Till dags dato har unionen endast utfärdat direktiv om asylregler. Alltså ännu så länge inte några direkt bindande förordningar om asyl. Men sedan 2016 finns ett förslag på sådan direktverkande EU-lagstiftning. Hur enighet om denna ska uppnås kan jag inte förstå.

Som jurist är jag vän av tydlig nationell lagstiftning. För handel och transporter i nutidens värld är viss övernationell gemensam normering nödvändig. Men ambitionen måste alltid vara: ett minimum. Som framgått finns dock starka krafter inom EU för en centralisering. Flera direktverkande förordningar finns i unionens pipeline. Här finns alltså ännu en konfliktyta inom EU, något som britternas utträde gjort tydligare.

Många svenska jurister sysslar idag med EU-rätt. Framför allt vid de juridiska fakulteterna jobbas det hårt för ämnets status. Här samlas personer med fallenhet för överstatliga lösningar. EU-kommissionen vet också att locka till sig experter på olika ämnesområden för sammanträden av olika slag i Bryssel. Det odlas alltså en allmän positiv attityd till nya regler på EU-nivå. Givetvis riskerar detta att förstärka unionens federalisering och framtid som lagstiftare.

Jag är ingen expert på EU-rätt. Men mina aktiebolagsrättsliga studier har medfört bekantskap med ett flertal direktiv och två (direktverkande) förordningar. Flera av direktiven har varit av nytta för Sveriges företag då de inplanterats i aktiebolagslagen. De två direktverkande förordningarna är enbart trams för svensk del (de rör intressegrupper enligt franskt mönster och ett europabolag, som nästan ingen väljer). Det som främst irriterar mig är den lagstiftningsstil som används inom unionen, i syfte att försöka knyta samman nationer med olika juridiska traditioner. Det blir tungrott, oklart samt medför lösningar som förefaller komplicerade och främmande (då de hämtats från någon av de större nationerna).

Min bekantskap med EU:S direktverkande dataskyddsförordning, GDPR, ger samma trista bild. En kort svensk lagstiftning har ersatts av en horribel samling tekniska regler på 100 sidor, som är obegripliga även för en hyfsat tränad jurist. Reglernas vidsträckta tillämpning kostar svenska företag miljarder kronor årligen. Att reglerna motverkar utländska företags verksamhet inom EU är en annan effekt, som förmodligen gillas i Bryssel, men riskerar att minska våra val av bättre och billigare produkter som tillverkats utanför EU.

Medborgarna besväras också av EU:s klåfingrighet på annat sätt. Här bara ett välkänt exempel. Varje gång jag surfar på internet tvingas jag ta ställning till frågor om jag godtar cookies. Måste GDPR utformas så att jag minst tio gånger per dag måste klicka Ja för att komma vidare? Jag påminns om uppfinnaren i humorrevyn Lorry: ”jag tänkte inte på det”.

Det är dystert att iaktta det juridiska förfall som EU-rätten skapar. Särskilt de direktverkande förordningarna. Dessa och EU:s strävan efter överstatlighet är ett allvarligt orosmoment. Det påminner mig om min ungdom, då den svenska arbetsrätten exploderade i omfång. Inte har reglerna gjort Sverige och de anställda till lyckans land respektive ostar. I stället uppfattas LAS idag som hinder för en friare arbetsmarknad. Hinder som förmodligen delvis kommer att avvecklas då S-partiet i framtiden förlorar regeringsmakten.

Därför upprepar jag min förhoppning om ett mindre och effektivare EU, utan överstatlig reglering om annat än affärer och transporter. Ett EU light, eller snarare en Europeisk gemenskap utan unionstänkande.

Torsten Sandström

2020-05-14



Psykologernas eldorado

Uncategorised Posted on ons, maj 13, 2020 15:38:29

Jag är fascinerad – och irriterad – över hur medierna alltmer har kommit att psykologiseras. Jag förstår att människor gärna vill spekulera om varför någon handlar på ett visst sätt. Eller varför man själv känner oro i särskilds situationer. Sådana gissningar naturliga och ibland kloka eller roande.

Men det är inte vårt personliga grävande i tänkbara mentala förklaringar som jag nu tänker på. Det är anfallet från mediernas sida med dagliga förklaringar om ditt och datt i allas vår omgivning. Jag kollar dagligen SvD och DN samt lyssnar en hel del på SR 1 och SVT. Det förbluffande är hur psykologer tillfrågas och uttalar sig om nästan allt från individens tankar till konst, affärsliv och klimat. Utan särskilda reservationer ger de tillfrågade själskrängarna raka besked om mentala förklaringar till liv, samhälle och politik.

Någon kanske undrar varför jag hetsar upp mig? Förklaringen är den obegränsade naivitet som mediernas frågeställare visar. De tror att tydliga expertkunskaper finns hos intervjupersonerna i kraft av deras studier i ämnet psykologi. För länge sedan var det prästens uppgift att ge själsliga svar. Nu är det psykologen med examen från någon av landets alltför många högskoleutbildningar.

Svenska feminister har myntat ordet ”killgissa”. Nu lanserar jag begreppet ”psykologgissa”. En poäng i sammanhanget är att kvinnor tycks dominera den profession jag nu talar om. Man behöver inte vara Einstein eller Popper för att förstå att vetenskaplig kunskap omöjligtvis kan inhämtas om en persons själsliv. En analys av vad som händer i hjärnan kan inte bevisas, utan endast göras mer eller mindre trovärdig. Många gånger är detta så svårt att en kristallkula eller kopp med kaffesump funkar lika bra. Till och med horoskop eller tarotkort kan funka.

Förmodligen förklaras intresset för själsliga gissningar av den framväxande individualism som översvämmar västerlandet. Förklaringar – också spekulationer – med hjälp av ekonomi, klass, kollektiv od tar därmed stryk. Många gånger är sådana tolkningar mer intressanta, på så vis att de öppnar för breda politiska lösningar. En avpolitisering sker alltså via psykologiseringen! Psykloggissandet leder däremot främst till oro, pillerätande, yoga och likande. Risken för passivisering blir alltså stor.

Som vän av samhällsreformer – Sverige behöver många och djupgående sådana – vänder jag mig därför mot psykologgissandet. Därför för jag en kampanj mot själsskrynklarnas profession. Eller rättare sagt inte mot själva ämnet – som har sina intressanta sidor – utan mot den mediala hets som gärna vill peka ut lösningar i människans själsliv.

Torsten Sandström

2020-05-13



Sverige Covid-dödligare!

Uncategorised Posted on ons, maj 13, 2020 15:27:18

Svenska medier fortsätter på den traditionella linjen med nationen som ett föredöme internationellt sett. Medierna framhåller nästan konsekvent positiva sidor. Och noterar andra länders problem.

Igår på SVT Rapport framhölls döda dödstal i USA. Men som framgår av statistiken ovan från John Hopkins så är dödstalen i Sverige värre. Dessutom har vår nation tagit ett steg upp på dödlighetslistan och passerat Nederländerna, se min blogg från 2020-05-01.

Dessutom tycks vetenskapsmännen numera börja tveka om flockimmunitetens framväxt. I så fall förbättras prognosen för nationer som till skillnad från vårt land valt den hårda linjen. Har Sverige – drömmarnas land – spelat alltför högt?

Fortsättning följer…



Lobbyism ./. Sociala medier

Uncategorised Posted on tis, maj 12, 2020 16:31:27
Mellanmannen döljer penningstranksationen
Lobbyisten försöker dölja penningintresset

Just nu skriar vänstern om de lobbyföretag som pepprar politiker i Sverige och i EU med egoistiska förslag. I toppen på lobbyorganisationerna syns avdankade politiker, vilka agerar som dörröppnare in till politikens värld.

Att privata subjekt propagerar för sina intressen tillhör spelets regler i ett demokratiskt samhälle. Därför är själva lobbyismen på sätt och vis en del av yttrandefriheten. Däremot är det högst problematisk med höga politiker som öppnar bakdörrar in till politikernas sammanträdesrum. Det finns ett korrupt scenario här. Dörröppnaren får betalt för att gynna ett visst subjekt. Tunga politiker slår mynt av sitt kontaktnät, som odlats under år med offentlig försörjning. Här borde en fleråriga cooling-off-period finnas i stil med vad som gäller för en revisor som lämnar ett företag.

Många politiker – höga som låga – kramar av naturliga skäl om lobbyismen. Som sagt är den i företagens perspektiv naturlig och riktig (frånsett smygkontakten via bakdören). Men i politikens interna värld är den som sagt högst problematisk. Här bör som nämnts hinder byggas upp så att transparens främjas.

Det finns komik i debatten om lobbyism. Som vanligt rör det sig om dubbemoral. Indignerat försvarar politikerna sin rätt till leveranser på lobbyisterna uppdrag. Samtidigt hånas tusentals opinionsbildare på sociala medier, dvs personer som utan feta utbetalningar sprider sina egna åsikter i motvinden. I politikernas mun blir den egna egoismen rätt och riktig, medan ideella opinionsbildare möts av glåpord. Att hjälpen till lobbyister ger stora pengar låtsas man inte om. Men samtidigt skinnflås som sagt ganska maktlösa bloggare och skribenter för sin aktivism.

Det är den vanliga svenska självgodheten och naiviteten vi ser. Den är blind för den politiska klassens intressen. Med andra ögat ser politikens klasskamrater ett hot mot egna intressen, varför de skriar som stuckna grisar.

Torsten Sandström



Rutten svensk kriminalpolitik – inför tjänsteansvar!

Uncategorised Posted on mån, maj 11, 2020 14:37:08

Jag har tidigare skrivit om direktören Karl Hedin som suttit häktad i en månad förra året för påstått jaktbrott (av varg). Rättegång har ännu inte inletts. Likaså hör vi varje dag talas om många processer rörande sexbrott, som skett fysiskt eller oftare över internet. Samtidigt ser vi att unga våldsbrottslingar som fångats får lämna polisstationen snabbt utan någon egentlig påföljd. Finns det något mönster i detta?

Enligt min mening finns en rödgrön linje. Den politiska korrektheten talar om för polis/åklagare vilka brott som de ska prioritera. Därför vill polisen värna om skyddade djurarter och stora men också mindre sexbrott. Likaså är det korrekt – även här finns lagstöd – för ordningsmakten att se mellan fingrarna på unga klanbrottslingars framfart med våld och rån. För dem räcker det som sagt med en timme på polisstation och en protokollsanteckning.

Det finns alltså klara besked från den politiska nivån vilken kriminalitet som ska ges företräde vad gäller eventuella domstolsprocesser. Motsatsvis görs det klart vilka typer av brott/brottslingar som ska nedprioriterat. Om vi bortser från sexbrott så tror jag svenska folket inte delar politikernas och ordningsmaktens syn på saken. För flertalet människor tror jag att fysiska våldsbrott har prio ett och hanteringen av miljö- samt sexbrott på distans (!) har mycket lägre angelägenhetsgrad. Detta är i vart fall min gissning rörande privatpersoners attityder till den svenska kriminaliteten av idag. Det finns med andra ord en diskrepans mellan å ena sidan politikernas syn på brott och den breda allmänhetens uppfattning å den andra. Givetvis är detta ytterst besvärande i en demokrati. Det skapar ett svagt förtroende för polis och åklagare, något som i sin tur spiller över på domstolarnas arbete.

Den officiella synen på vad rättsväsendet ska syssla med har stakats ut av vänsterliberala krafter i Riksdagen. Och rättsmaskineriet arbetar förstås lojalt och följsamt. Jag antar att ganska många anställda inom rättsvården är kritiska. Men de hukar ändå. Att bråka gynnar inte arbetsfriden och i vart fall inte karriären.

Det system av korrekt och inkorrekt brottsbekämpning som jag skissat saknar en viktig pusselbit. Sedan Olof Palmes regeringstid finns inte längre något effektivt tjänsteansvar för offentliga makthavare. Även denna frånvaro passar in i det pussel jag nyss lagt. Den offentliga dogmen är nämligen att regelavvikelser av tjänstemän i stat och kommun normalt inte ska hanteras av svensk polis och domstolar. Tanken är att de felande – inom horden av personer som konstituerar vårt lands överdimensionerade byråkratier – enbart ska drabbas av anställningsavtalets påföljder, exv varning, omplacering och skiljande från tjänsten. Men alla vet att denna ”privata” rättskipning inte funkar i praktiken. Fackföreningar och politiker ser nämligen till att locket normalt läggs på och att endast ytterst flagranta fall leder till påföljder. Och dessa blir i allmänhet milda.

Jag skriver detta sedan jag idag på SR P1 hört en intervju med en hög chef inom Riksdagens förvaltning, som fått höra att hans underordnade chefer genomfört en turistresa till Florida som en utfärd i tjänsten. Många tiotusentals kronor rakt åt skogen. Bevisen var graverande. Och vad säger den höga chefen? Jo, svaret blir: ”jag litar på min personal”. Bortsett från att svaret är godag-yxskaft (vad har chefens privata tilltro för någon betydelse i ansvarsfrågan?), så är uttalandet ett försök att släta över det som inträffat. Chefens agerande är som sagt inte unikt. Det är snarare helt i enlighet med det offentligas Sveriges ståndpunkt att vårdslöshet i allmänhetens tjänst ska prioriteras ned.

I många andra nationer ser man allvarligt på missbruk av offentliga medel. Tanken är att tjänstemän som hanterar allmänhetens pengar och förtroende ska granskas särskilt. Enbart existensen av ett straffrättsligt hot -i stil med ett ”tjänsteansvar” – antas leda till polisundersökningar, åtal och domar vid viktiga avvikelser från offentliga regler. Särskilt om det klargörs att utkrävande av ansvar för tjänstefel är centralt. Men i Sverige har alltså denna lösning med öppna ögon slängts i papperskorgen.

Avsaknaden av ett svenskt tjänsteansvar värt namnet är alltså ännu en bricka i ett politiskt genomtänkt spel. Vissa felsteg anses inkorrekta och måste bli polissak. Många andra felhandlingar är delvis korrekta och ska behandlas med silkesvantar. I varje nation sker förstås en prioritering av vad som är svart och vad som är vitt. Det är klart. Men det intressanta är hur Sverige skiljer ut sig jämfört med huvudlinjen i andra länder. Där försöker man koppla rättsvårdens prioriteringar till vad folk i allmänhet tycker ska ske vid viktiga överträdelse av lag.

Men i Sverige gäller som sagt motsatsen. Här har liberalt tänkande slagit knut på förnuftet. Enbart undantagsvis utkrävs ansvar – merparten brottslingar anses som offer. I vårt land släpps därför allvarliga klanbrottslingar på fri fot. Medan företagsledaren Karl Hedin skinnflås (mentalt sett) för ett mindre allvarligt brott som han med kraft menar att han inte utfört. Åtal har som sagt inte väckts på mer än ett år sedan han släpptes från en månad i häktet! Det svenska systemet för prioritering av kriminalitet är inte klokt! There is something rotten in the kingdom of Sweden!

Torsten Sandström

2020-05-11



Bästa sidan i DN

Uncategorised Posted on sön, maj 10, 2020 16:42:56

Som framgått är DN inte min favorittidning. Den är sannolikt Sveriges mest politisk korrekta organ. Rena katekesläsningen!

Men den urgamla spalten Namn och Nytt muntrar upp läsaren efter en i övrigt 100% förutsägbart dyster läsning i DN. Små vardagsroligheter. På så vis blir tidningens läsare – som skickar in muntrationerna – Bonnier flaggskeppets främsta behållning (läsvärde). Frågan är om DN:s journalister följer Namn och Nytt? Jag tror inte det. De är nämligen så upptagna med att – i sina tagelskjortor – lägga sig exakt mitt i åsiktskorridoren. Amen.



Låt-gå-beslut om covid-19

Uncategorised Posted on sön, maj 10, 2020 14:48:10
Det är inte klokt!

Tagna på sängen av det dödliga viruset anstränger sig nu horden av svenska myndigheter att visa musklerna. Det är förstås inte så enkelt pga ovanan vid riktigt tuffa lägen – hittills har man emellanåt enbart ”gått upp i stabsläge” för att få folk att tro att det är skarpt läge och cheferna på hugget. Denna oförmåga är en del av stora offentliga byråkratier. De svenska är skapade för legitimering – inte för tuffa insatser. I deras ledningar sitter folk med partiböcker – inte de mest i sak kompetenta med andra ord. Och strax bakom ledningen syns fackföreningar som ska skydda personalen – inte det svenska folk som drabbas och som myndigheten skapats för att värna. Sådant är tillståndet i den storskaliga svenska byråkratin, som landets politiker framhåller som ett föredöme för världen. Ska jag skratta eller gråta?

Det medges att Covid -19 inte har varit enkelt att förutse och hantera. Men redan i början av året syntes hotfulla tecken från Kina. Även lekmän kunde tidigt förstå att boende på landets äldreboenden utgjorde riskgrupp nummer ett. Vad gjorde de ledande myndigheterna i mitten februari? Skickades det ut skarpa direktiv till äldreboenden landet runt om försiktighet och skydds åtgärder? Nej! Beställdes mängder av skyddsmateriel? Nej!

Alltså från början en vårdslös attityd från myndigheternas sida. Under våren har det inte heller blivit särskilt effektiv hantering. Vi ser var dag hur olika myndigheter trampar i klaveret och försöker sopa undan spåren efter sina misstag. Tillsammans med landets politiska ledning försöker man slinga sig ur det besvärliga läge man själv bidragit till genom en tidig passivitet. Här tre flagranta exempel på trixande.

Tricket med sekretess. Det är allmänt sett tragiskt att se hur svenska myndigheter – medvetet eller av okunnighet – försöker belägga oönskade fakta med sekretess. När det gäller antalet döda på olika äldreboenden har kommuner plockat fram en gammal trollstav och sagt att man av integritetsskäl inte kan presentera sådana uppgifter. Alltså rena skitsnacket juridiskt sett. Anonyma uppgifter om antal avlidna människor på vissa boenden är det givetvis fritt fram att avslöja. Dessutom en plikt om någon begär ut uppgiften. Däremot givetvis inte listor med namn. Detta kan eller vill inte byråkrater förstå. Lika lite som att de måste lämna ut individuppgift ifall den enskilde själv gett sitt tillstånd (vilket kan bli aktuellt beträffande andra uppgifter/problem än dödsfall).

Tricket med rätt att beställa undantagslösningar. Bristen på skyddsutrustning pga dålig planering framkallar ett annat byråkratiskt mönster. Man lättar på vanliga skyddslösningar genom olika former av undantag, något som alltså innebär att byråkraterna spelar roulette med de anställdas och patienternas hälsa. Häromdagen föreskrev således Folkhälsomyndigheten att man överlät åt den enskilda vårdgivaren/kommunen att bestämma vilken skyddsutrustning som behövs vid covid-19. Följden blir givetvis att vårdcheferna väljer den utrustning man har att tillgå – inte den optimala. I något fall har Arbetsmiljöverket ingripit men arbetsgivaren har överklagat verkets beslut om vårdutrustning till förvaltningsdomstol. Med framgång. Denna typ av domstolar är ofta villiga att lyssna på politiker och myndigheter och tänja på gällande skyddsregler. Det är särskilt lätt gjort för en jurist som sitter på ett tryggt kontor kilometervis från covidsmittan.

Tricket med utredningar om nya myndigheter. Den svenska byråkratins oförmåga – särskilt i förhållande till antalet adminstratörer och kostnaden för dem – är förkrossande. Ändå hör vi var dag någon höjdare förslå att en ny myndighet ska inrättas. Reaktionen är som klipulver. För att dämpa kritik tillsätts först en utredning. Om inte denna slår ihjäl problemet så inrättas en ny myndighet.

Jag har levt länge i vårt land. Och har därför upplevt hur den svenska byråkratins Keopspyramid byggts med miljontals skattebetalares svett. Och när det blir riktigt skarpt läge så funkar ändå inte administrationen för folk i nöd. Någon minns kanske vad fd scaniachefen Östling sa: vad fan får jag för dom pengarna! Han svor i kyrkan kan man säga. Men någon sanning låg det i hans ord.

Torsten Sandström

2020-05-10



Ohälsomyndigheter

Uncategorised Posted on lör, maj 09, 2020 14:35:00

I vårt land får vardagliga och folkliga känslor av kris snabbt sin egen statliga myndighet. Politikernas tilltro till att byråkrater ska kunna fånga och lösa människors bekymmer är gränslös. Särskilt märklig är den då problemen ofta är framkallade av felaktiga politiska beslut eller byråkraternas eget klanteri. Men tanken är förstås att försöka visa handlingskraft och sympati med upprörda känslor så att det ska synas vid valurnorna.

Förvisso är myndighetsfloran välment. Politiker från vänster och höger tror uppriktigt att tjänstemän ska kunna fatta riktiga beslut och lösa samhällets alla problem och i vart fall undanröja risker. Visst kan enstaka svårigheter elimineras. Men min poäng är att riskeliminering oftast bara sker i teorin. Byråkraterna är nämligen inte tillräckligt slipade för att upptäcka dem i förväg. Det krävs mycket utredande och pappersarbete för att kartlägga samhällsproblem. Och inget säger att offentligt anställda tjänstemän är ägnade att upptäcka potentiella risker. De är fullt sysselsatt med att skriva allmänna direktiv om vaksamhet. Och att planera sammanträden och konferenser för att uppdaga svåra problem. Detta kräver många tjänsteresor och lika många reseräkningar. Och så en ny sväng med möten och diskussioner.

Så när väl ett problem flammar upp så står alla byråkrater handfallna och med överraskade miner. De säger alla i en kör: detta måste vi rätta till. Och så återvänder de till sina tjänsterum för att skriva rapporter och direktiv i syfte att förhindra att det som nyss inträffat inte ska upprepas. Allt detta kräver förstås en ny runda av sammanträden med resor i tjänsten. Och så vidare. Tiden går och miljarderna rullar ut från skattebetalarnas fickor.

Till planekonomins inneboende brister hör just det omöjliga i att förutse framtiden. Det är ju tillräckligt svårt att lösa problem som redan uppstått. Men likväl tror tusentals politiker och administratörer att de i morgon ska styra upp det svenska samhället och i övermorgon resten av världen. Och därför satsas ännu fler miljarder av skattebetalarnas pengar på hundratals drömprojekt som alla går ut på att förebygga risker och lösa tänkbara samhällskriser.

Jag skriver detta i skuggan av covid-19. Jag menar inte att landets politiker och byråkrater kunnat hindra virusets spridning i vårt land. Men när det väl blivit ett faktum för några månader sedan måste man fråga sig varför dessa horder av offentliga tjänstemän inte snabbt lyckas fatta kloka beslut. Passiviteten är besvärande främst vad gäller bristen på rejäla direktiv till landets äldreboenden och order till sjukvården om att bygga upp lager med materiel. Mycket tyder på att nationer i Sveriges omgivning – samtliga med betydligt smärre byråkratier än i vårt land! – agerat mer pang på och med betydligt större insatser av tvång mot landets medborgare.

Vad händer i vårt land. Den storskaliga byråkrati som tagits på sängen och inte ens i förväg lyckats vidta allmänna beredskapsåtgärder vägrar att tillgripa förbudslinjen. Detta sker med förklaringen att svenska folket har en stor tilltro till myndigheternas besked. Men vem kan tro på dessa skaror av byråkratiska tomtenissar? Eller på de svenska politiker som hukar bakom ryggen på sina partibröder och systrar i toppen på ämbetsverken?

Därför menar jag att covid-19 har avslöjat det faktum som många redan anat. Det vill säga att nationens politiker och deras byråkratier inte klarar av det som de satts att göra. Att de inte funkar i praktiken är klart. Ty de är huvudsakligen tillsatta för att legitimera att allt är frid och fröjd. Detta gäller många av de ämbetsverk som idag jobbar mot covid-19. Det gäller också den svenska polismyndighet som borde ha satts in för att med tvång hindra folksamlingar. Men den svenska polisen – och övriga rättssamhället – sysslar redan med en uppgift som är planeringsfolket övermäktig. Det vill säga att med realistiska och tuffa åtgärder hålla klanbrottsligheten i schack.

Delar av myndighetssverige är ett enda stort råttbo! Om inte den svenska byråkratin kraftigt skärs ned kommer svårt land att gå under.

Torsten Sandström

2020-05-09



En ny myndighet för varje dag!

Uncategorised Posted on fre, maj 08, 2020 22:44:28

”Ropen skalla, byråkrater åt alla!” Alltså ännu en professor, nu en företagsekonom från Borås, som i DN häromdagen skriver att ännu en statlig myndighet måste inrättas:

Inrätta en ny myndighet med uppdraget att förbättra, granska och säkerställa högkvalitativ äldreomsorg och vård av äldre.

Har inte Sverige tillräckligt med myndigheter med kraftigt överlappande arbetsuppgifter? Innebär inte detta att problem uppstår och att miljarder kronor slängs i sjön?

Det är en svensk sjuka att ständigt ropa på nya myndigheter. I själva verket måste antalet myndigheter krympas kraftigt och byråkratin skäras ned. Det är i stället dags för politisk växling i de kommuner som betalar för den äldrevård som funkar bristfälligt. Det är redan för många svenska kockar som förstör soppan. Politiker som saknar kompetens. Byråkrater som inte vågar ställa krav och ta tag i personer som missköter sig. Och fackföreningar som har alltför stort inflytande över verksamheten. Inte undra på att det inte funkar.

Det är i stället hög tid för kritiskt nytänk och hushållning med skattebetalarnas pengar. Och dags för att överge drömmar om enkla myndighetslösningar. Det är i stället fråga om att utkräva ansvar från toppen av politikernas och byråkraternas Sverige och nedåt i maktpyramiderna. I stället för storstilade planer är det verkstad som krävs. Många privata företag får stora saker gjorda utan rader av byråkratiska mellanhänder. Det borde en professor i företagsekonomi förstå och satsa på. I ställer för att ständigt bygga byråkratiska luftslott. Och ständigt använda det förhatliga ordet: ”säkerställa”!

En viktig förklaring till professorernas drömmar om nya tjänstemän är förstås att det finns gott om offentliga medel för forskning och förslag som politikerna gillar. Som man ropar får man alltså forskningsanslag. Sådan är verkligheten i Absurdistan. Där förespråkas lösningar som storebror antas gilla – och inte sådana som är förnuftiga. Från kontoret på Högskolan i Borås ropas därför på fler byråkrater.



Nyheter från den politiska klassen

Uncategorised Posted on tor, maj 07, 2020 21:32:48

Idag får vi veta att L-partisten – och förloraren som kandidat till partiledare inom L – har utsetts till ambassadör i Israel. Han jobbar nu på samma post i Amman i Jordanien. Hans hustru Maria jobbar för FN i Jemen, så en ny stationering i Israel passar familjen bra.

Förr fick jurister lära sig att offentliga jobb tillsättes efter ”förtjänst och skicklighet”. Det var då det, på den tid då ett tjänsteansvar fanns värt namnet. Numera är den ledande principen att den politiska klassens medlemmar ska ha företräde. Vissa kallar detta demokrati. Jag menar att systemet mer påminner om vad som tillämpas i diktaturer. Men att säga detta är inte politisk korrekt. Det anses simpelt.

Typisk för ett klassamhälle är att en grupp biter sig fast vid makt och pengar med stöd av offentliga spelregler. Så var det under det svenska ståndssamhällets tid, då ätten och ursprunget styrde. Så är det i dagens Sverige där de de ledande politiska partiernas högsta medlemmar ges sinekurer.

Solen har sin gång. I framtiden har vi L-partister i såväl tel Aviv som Rom. Fortsättning följer när Sabuni 2022 inte väljs till riksdagsledamot.



Aktuell reklamkampanj!

Uncategorised Posted on ons, maj 06, 2020 17:18:51

Trots all smitta och oro. Ett sanningens ord i en aktuell reklamkampanj. Journalister som bär frivillig ansiktsmask utgör ett hot .



Personval och direkt demokrati

Uncategorised Posted on tis, maj 05, 2020 14:18:59

I en blogg för några ett par veckor sedan gratulerade jag Finland till en pragmatisk politik fri från mycket av det svenska S-partiets kollektiva betongtänkande. Till min glädje publicerades artikeln i Hufvudstadsbladet (Helsingfors), grannlandets största svenskspråkiga tidning.  Bara detta är ett tecken på man Finland inte tycks ha drabbats av PK-ismens gift. 

Jag har fått flera reaktioner från finska läsare. En kvinna talar om egna erfarenheter från många år i Sverige. Hon framhåller hur hon förvånats över den tröstlösa svenska ambitionen att framkalla konsensus. Hon pekar också på rädslan att tala klartext och menar att finnar skämtar om det svenska sättet att säga nej och inget göra, dvs att tillsätta en utredning. 

En annan reaktion uppvisar en vänlig kritisk udd mot min text. I hans mejl utpekas den finska varianten av personval som ännu en förklaring till att demokratin frodas i grannlandet. Jag är övertygad om att påpekandet är korrekt.  

Den finska vallagen för riksdagen bygger på en kombination av person- och partival. I varje valkrets tillåts varje parti endast utse X kandidater om kretsen ifråga har rätt att sända X personer till riksdagen. Om X innebär 14 stycken kommer varje partis lista således att bli tämligen kort, dvs max 14 namn, jämfört med Sveriges oändliga förteckningar av personer på olika listor/valsedlar. I Finland numreras de 14 slumpvis. Och vid valförrättningen skriver väljaren personligen enbart ett nummer, dvs det som svarar mot en önskad kandidat. 

På så vis vet varje väljare i teorin exakt på vilken person man röstat. Om personen ifråga har framgång i valet vet väljaren också med vem han eller hon ska kommunicera i politiska frågor. Väljaren vet också vilken person som ska väljas – eller inte väljas – nästa gång det blir dags för riksdagsval. En framgångsrik politiker favoriseras på så vis. Och den som gjort väljaren besviken åker kanske ut ur riksdagen. Fair play kallar jag detta.

Dessutom erbjuder vallagen samarbete vid riksdagsval mellan partier och olika rörelser, som alltså tillsammans tillåts nominera 14 namn i den tänkta valkretsen. De 14 personer med nummer som lockat flest röster kommer på så vis att väljas för valkretsen ifråga. Alltså ännu ett exempel på finsk pragmatism.

Jag och många andra skribenter är kritiska till det svenska systemet med partival. Partiledningens val av kandidater bestämmer med andra ord riksdagens utformning. I vårt land vet få – nästan ingen – vilka personer man i praktiken röstat på. Vi stoppar bara ned en valsedel i valkuvertet innehållande en stor klump av namn av vilka flertalet är för oss helt okända. Vilken ambition till kontakt mellan väljare och valda skapas? Ingen! Och hur ska jag veta om och hur namnen på min valsedel  skött sig? Ingen aning! Om jag är missnöjd blir min enda utväg att rösta på ett annat parti i nästa val. Men även detta parti har hopar av mer eller mindre kända namn på sina valsedlar. Det svenska systemet avser direkt att motverka personval. Ok, det finns en del piruetter med strykningar och liknande. Men systemet är liksom mycket annat i Sverige byggt med den betong som partierna själva önskar. 

Den svenska vallagen har alltså formats efter partiernas intressen. Inte efter väljarnas önskan att vraka och välja mellan olika namn. Det är en milsvid skillnad gentemot  engelska val där den person som erövrar flest röster  utav samtliga kandidater i valkretsen tar hem spelet ensam. På så vis kan handlingskraftiga majoriteter lockas fram. Men å andra sidan blir det inte mycket av proportionalitet i representationen mätt efter totalsumman i nationen avgivna röster för olika partier i valets olika kretsar. 

I flera bloggar har jag ordat om det svenska underskottet av direkt demokrati och förordat moderna mekanismer för folkomröstningar. Jag är övertygad om att det är nödvändiga lösningar för den som tar strävan efter demokrati på allvar. Det gäller att vidga folkets direkta makt över den nationella politiken. Ett vidgat inslag av personval blir ännu en viktig pusselbit för åstadkommande av direkt kontakt mellan väljare och valda. 

Samtidigt inser alla att partierna ängsligt kommer att försvara sin rätt att bestämma kandidater och därför anonymisera valsedlarnas långa listor med rader av namn. Vidare skyr partierna folkomröstningar som pesten. Partierna maktmonopol hotas. 

Det är just partiernas monopolisering av makten som måste brytas om den svenska demokratin ska utvecklas. Men det är naivt att tro att partierna frivilligt kommer att släppa in folkliga maktmedel på den egna politiska arenan. Systemet med yrkespolitiker hotas i grunden, särskilt av väljarnas rätt att bestämma vilken person som han eller hon ska lägga sin röst på. Man kan därför räkna med att den svenska politiska klassen kommer att gräva värn till sitt försvar. Särskilt S-partiet har allt att förlora på ett valsystem som favoriserar person och missgynnar organisationsvälde. Från deras bunker kommer försvaret av status quo att bli extra starkt.  Men om demokratin ska leva är kampen för direkt demokrati nödvändig. 

Torsten Sandström

2020-05-05



Journalistisk yrkesetik i fara!

Uncategorised Posted on sön, maj 03, 2020 14:43:28

Så här ser rubriken ut på sida 2 i DN:s sk kulturdel idag. OK, att kulturskribenter har en viss frihet att bedöma och värdera fakta. Men det rör konst, litteratur och liknande. Inte dödliga fakta. Hursomhelst menar jag att Wiman passerat gränsen. Vad vet han om viruskriser i framtiden? Eller att coronavirus ska fortsätta att plåga folket varje år under tio års tid? Det är rena spekulationerna han sysslar med. Och hans framfart späder på den oro som redan finns i samhället.

Det intressanta i sammanhanget är att han agerat på samma vis rörande klimatkrisen, där CO2 sägs förgöra oss inom överskådlig framtid. Att det också är en synnerligen lös gissning är inte nu det intressanta. Det är Wimans ständiga spekulerande som ger en bild av en person som bara orerar om allvarliga naturvetenskapliga problem, utan att rejält bygga under sina texter. En sådan journalist är inte värd sin titel pga av yrkesetiska skäl. Han är inte heller värd att lyssna på (eller läsa).

En ännu större skugga faller över SvD, som äventyrar sitt rykte som seriös dagstidning genom att ha en kulturchef som ständigt löper amok.

Torsten Sandström

2020-05-03



Charlataneri om hållbarhet

Uncategorised Posted on lör, maj 02, 2020 16:42:49
”Hållbarheten” på parad

”Hållbarhet” har som bekant blivit ett ord i tiden. Ett slagord om försiktiga insatser och sparsam resursanvändning för att minska miljöslitage, orimliga arbetsvillkor och mycket andra åtgärder som måste sägas vara onödiga och onda. Framför allt har budskapet en politisk udd mot företag som exploaterar materiella och mänskliga resurser. Hållbarhet har därför blivit en poplåt, som alla försöker gnola på med liv och lust. En mycket kostsam popgala, kan man säga.

Hållbarhet framstår som en uråldrig etisk måttstock, dvs en oklar uppmaning till individen om respekt för naturen och medmänniskorna. Trots goda ambitioner finns en mörk sida. Lyriken kring hållbarhet medför stora kostnader och förvrider synen på god hushållning. Den negativa sidan rör som vanligt missbruk av en politisk slogan. Den döljer att företag ska gå med vinst. I syftet att alstra profit ligger faktiskt ett underförstått hänsynstagande människors uppfattning om ett rimligt resursutnyttjande. Under kapitalismens ungdom tilläts förvisso rövarbaroner och baggbölare roffa åt sig och förstöra för andra. Resultaten blev än värre under kommunistregimernas era. Visst fanns storslagna och tårdrypande planer. Men i realiteten skövlades det och förtrycktes för att sälja det som gick att avyttra. Sådan är planekonomin.

Den moderna kapitalismen är hårt kringskuren av lagstiftning, medier och folkliga rörelser. Svängrummet för lönsamhet är alltså kraftigt begränsat. Om bra varor och tjänster saknas måste affärer ske enbart genom reklambudskap. Få vill jobba i skitföretag. Många tvekar över att köpa plundrarnas produkter. Skövling, förtryck och slöseri fungerar alltså numera dåligt i vårt land och i andra utvecklade och civiliserade nationer. I BRIC-länderna är däremot problemen ännu stora. Där finns inte ordet ”hållbarhet” ens på kartan.

Min tes är därför att talet om ”hållbarhet” framstår som en besvärjelse i västvärlden. En tom rit för att såväl politiker som företagare ska framstå som kloka och omtänksamma. Som sagt rör det sig om dyrbara symbolhandlingar. Maskineriet för att tröska ett hänsynstagande till hållbarheten kostar årligen många hundratals miljoner enbart för svenska företag. Detta genom arbete av revisorer och advokater, som ska uttala sig om det som redan förefaller klart. Till kostnadsbilden hör rader av utbildningar och kurser i hållbarhetens katekes.

Framför allt drabbas storföretag, som är ålagda att dyrka dogmer om miljö och klimat och dessutom har en benägenhet att undvika negativ publicitet, medan gangsters i små rörelser inte belastas av årliga hållbarhetsceremonier. Dessutom får dessa riter särskild betydelse ibland även för jättarna i situationer då verkligheten inte är vit, utan hotfullt svart. Då läggs ofta betydande tid och pengar ned på greenwashing, dvs att få det ohållbara att framstå som hållbart.

Som antytts rör det sig om ett omfattande politiskt och medialt skådespel. Alla dansar till hållbarhetens lovsång. Popstjärnor som Greta T hyllas och får världens ledare att öppna sina dörrar. Medierna får vanligt folk att tro att hållbarhetsmaskineriet är nyttigt i relation till den kraft och pengar som läggs ned. Systemet går ut på att vi alla måste sjunga hållbarhetens lov.

Men poplåtar är i allmänhet chimärer. Och företagsreklam är ibland tomma löften. Ändå fortsätter dansen kring hållbarhetens totempåle. År efter år. Dag efter dag. Ända tills ett barn vågar säga att kejsaren är naken.

Torsten Sandström

2020-05-02



Allvarliga frågor om Sveriges coronastrategi

Uncategorised Posted on fre, maj 01, 2020 12:07:41
Bra bild från SVT i SvD

I gårdagens SvD lyfter Lydia Wålsten fram data om den svenska dödligheten i covid-19. Bakgrunden är ovanstående bild med grafik från SVT Aktuellt rörande antalet döda per miljon invånare: Finland 35, Norge 39, Danmark 74 och Sverige 223 döda. Om data är korrekta så är de skrämmande. Sverige har 3 gånger så många döda per miljonen medborgare än Danmark! Enligt John Hopkins University ligger Sverige på en föga hedrande 7:e plats på världens dödslista (se nedan).

Varför har den svenska ledningen hoppats på att fria/milda strategier ska funka, medan våra grannländer tagit till hårdare åtgärder? Många andra frågor väcks. Varför har inte skidåkarna från Alperna satts i karantän? Varför har Melodifestivalsfinalen tillåtits hållas i Solna med flera tusen i samma lokal? Varför har inte äldreboenden isolerats i tid? Varför saknas beredskapslager för sjukvårdsmateriel? Varför tycks myndigheterna ständigt ligga tre steg efter? Och varför gör svenska förvaltningsdomstolar undantag vad gäller kravet på skyddsutrustning – som det förefaller efter politiska signaler om att lagren är tomma?

Det är ännu alltför tidigt att döma i saken. Siffrorna är sannolikt något osäkra. Men det tycks ändå som svaret på frågorna är illavarslande. Det pekar mot naiva politiker, som byggt upp en svensk byråkrati som i fallet corona hoppats kunna gå sin egen liberala väg. Att många av det stora antalet myndigheter leds av chefer med partibok i hand kan vara en delförklaring. De högsta cheferna har inte tillsatts pga kompetens utan på partitillhörighet. Allt är ett tecken på ett genompolitiserat samhälle som alltid vet bäst. Man kallar sig ett föredöme för världen. Ett föredöme i vilken gren? Kanske när det gäller dödsförakt.

Jag har tidigare påstått att frihetsstrategin kan bero på att den svenska polisen saknar bemanning och kompetens för en tuff linje (som den vi ser i sydeuropa). Om det är rätt öppnar sig dörren för en rad andra svenska systemfel. Jag är mycket rädd för att det är så.

Torsten Sandström



Ytterligare fyra förlorade år i svensk bostadspolitik

Uncategorised Posted on tor, april 30, 2020 11:11:58
Ännu en död svensk politisk hand…

Från Jökboet berättar nu Regeringen att man skrivit direktiv till en utredning om friare hyressättning i nyproduktionen. OK, men detta sker sedan nästan två år passerat valnatten. Och utredningen väntas bli färdig till nästa valrörelse. Vad det blir vet alltså ingen – särskilt inte under den följande politiska hanteringen där partiernas motsättningar kvarstår.

Som bekant skriar bostadskrisen sedan årtionden. Men Jökens partier kommer efter lång tid fram till att (a) utreda, (b) en eventuell reform av (c) en mycket liten del av dens svenska hyresmarknaden. I stället för att gå pang på de allmänna lagreglerna om bostadshyra – och normerna som ger makt åt Hyresgäströrelsens och Boverkets döda händer över bostadssektorn – gör alltså S, C, L och Mp nu en liten piruett. En närmast obetydlig flört med de bostadslösa.

Jag undrar hur länge svenska folket ska tåla detta vanstyre? Och vem kan lita på C och L som ställer upp på detta skådespel utan annan betydelse än att ge ett sken av framåtanda.

Det brukar sägas att förtroendet för svenska politiker är lågt. Bostadspiruetten är ett av flera skeenden som förklarar varför förtroendet sviktar.



Politiskt planerad konst

Uncategorised Posted on ons, april 29, 2020 15:15:42

Bilden visar en annons från Bonniers konsthall. Till höger en bild på en tjej som fattats bakifrån av leriga händer. Till vänster ges – som jag förstår saken – ett namn på Eva Mags sk utställning. Den är avsedd att kallas konstutställning. Men jag reserverar mig för detta, ty i lokalen ställs nämligen ut en rad maskiner från konstnärens pappas (skräpiga) garage (enligt foton i DN/SvD).

Om man läser texten om ”en plan” tillsammans med bilden blir resultatet förstås att män planenlig begår övergrepp mot kvinnor. Alla veta att det kan förekomma, men att det verkligen tillhör undantagen. De allra flesta män agerar nämligen lika förnuftigt som kvinnor gör i umgänget mellan könen.

Det komiska är därför att den ”plan” som omtalas i samband med utställningen avser att bedriva könspolitik. Eller propaganda för annan identitetspolitik, exv att vem som helst bör ses som konstnär, oavsett förmåga.

Tydligare än på bilden kan den politiska planen inte presenteras. Även om min tolkning är helt motsatt den påstådda artistens. Den som saknar kompetens att skapa avancerade bilder tvingas nämligen att bruka stora och oklara ord för att förklara innebörden i de enkla bilder han eller hon ställer ut.

Slutligen vill jag påpeka att jag inte tar avstånd från politisk konst. Kombinationen av politik och kvalitetsbilder har avsatt tydliga spår i modern konst. Tänk bara på Goya och Picasso. Det jag kritiserar är bara frånvaron av ”konstnärliga” uttryck i sentida sammanhang.



PK-budskapet syftar till en variant av flockimmunitet

Uncategorised Posted on mån, april 27, 2020 17:11:30
Önskvärt mot corona, men inte mot PK-ism

Ordet ”flock” är värdeneutralt och pekar ut en grupp av något slag. Men det brukas ibland i sammansatt form för något som är antingen gott eller ont. I tider av coronavisrus-19 möter vi ofta en positiv variant: flockimmunitet.

Sår här säger Wikipedia: Flockimmunitet, eller gruppimmunitet (engelska: herd immunity) är ett indirekt skydd mot smittsamma sjukdomar som uppstår när en stor andel av en population har utvecklat immunitet mot en sjukdom och därigenom skyddar även icke-immuna individer.

Ordet brukas alltså här naturvetenskapligt för gynnsamma biologiska reaktioner för människor som kommer i kontakt med virus och liknande oönskade medicinska fenomen. Det är intressanta att notera att ordet ”flockmentalitet” däremot normalt används i nedsättande social bemärkelse. Innebörden är att talaren vill peka på att en eller flera personer inte tänker särskilt mycket själva utan främst följer gruppen/flocken.

De flesta sociologer är eniga om att människan flockbeteende är något naturligt. Det är fråga om ett slags socio-biologisk gemenskap, som främjar samarbete och säkerhet/skydd. Dvs något som samtidigt kan skapa tillhörighet och en känsla av mening. Människor liksom apor, myror och andra djur har gynnats såväl biologiskt som socialt genom förmågan att agera samfällt.

Det sista sagda hindrar förstås inte att människans tendens att agera för gruppens gemenskap missbrukas. Världshistorien visar många exempel på ledare som satt människor i rörelsen för dödliga och onda syften. Kunskapen om att människan inte är ”immun” mot dramatiska skräckskildringar eller hotande budskap har alltså utnyttjats för krig och andra våldsdåd. Även i mer vardagliga sammanhang målar politiker var dag upp olika risker i syfte att få bifall och mana folk till handling (tänk bara på CO2 och Covid-19).

Kloka politiker står med andra ord inför ett val huruvida ett visst samhällsfenomen ska utnyttjas för den goda eller dåliga flockgemenskapen. Det är inte alltid en enkel balansgång. Men förnuftiga ledare måste ständig fråga sig själva om deras syften är samhällsnyttiga eller inte. Det räcker med andra ord inte med att se till den egna nyttan eller det egna politiska partiets mål. Alla tankar om att ändamålet helgar medlen är alltså förkastliga.

Jag skriver detta med anledning av en vinklad tystnad i det svenska samhället. En rad samhällsfenomen anses nämligen som dödskallemärkta att inleda ett samtal om. Annars rådande samhällsmål om öppenhet och kritik får alltså stryka på foten enbart av anledningen att tankarna ifråga anses hota partiernas syn på det svenska samhällets bästa.

Ständigt behandlar medierna ett antal politiskt korrekta perspektiv. Det rör sig om feminism, identitetsproblem, asylrätt, individens frihet från personligt ansvar, klimathets osv. Om detta proppas det svenska folket fullt var dag från huvudstadens politiska strateger. De vanliga människorna lyssnar utan engagemang. Man har vant sig vid att höra budskapen och känner inga alternativ på grund av att sådana normalt inte framförs i ledande medier.

På så vis skapar PK-ismen en fort av tillit, som enligt min mening är falsk då den bygger på ett flöde av propaganda inom en utstakad korridor av åsikter. På så vis blir allmänheten immun mot avvikande värderingar. Det är i själva verket syftet med flödet av förutbestämda och korrekta idéer. Det ska ersätta eget tänkande och motverka fria tankar eller ord från sociala medier.

Om det finns något gott med denna form av dogmatisk flockimmunitet är det fenomenet att den knappast är säker. De officiella åsikternas vaccin biter lyckligtvis inte fullt ut. Fria tankar och öppna samtal kan alltså smitta allmänheten. På så vis kan goda krafter inom sociala medier åstadkomma underverk.

Torsten Sandström

2020-04-27



När en blind leder en blind…

Uncategorised Posted on sön, april 26, 2020 15:08:23

Läkarbesök per telefon tycker jag är ett bra alternativ för enkla åkommor som kräver snabba åtgärder.

Men vad sägs om annonsen ovan? Nu ska det digitala samtalet även ta hand om själsliga problem. Inte så att du får tala med en psykiater som är väl tränad på en rad olika psykiska sjukdomar och därför ges rätt att skriva ut botande eller lindrande piller. Nu gäller det samtal med en psykolog, som tror sig kunna tolka dina tankar och ge besked om hur du ska känna dig bättre. Vilsna personer med ängslan uppmanas alltså att ringa upp en KRY-psykolog som enbart besitter tveksam kompetens för att bota eller ge råd. Examen som psykolog är nämligen inte lika med kompetens om en annan persons själsliga status. Det är enbart ett utbildningsbevis på ett antal teoretiska kurser som har högst tveksam vetenskapligt värde i den praktiska tillämpningen. Detta på grund av deras mångtydighet och svårigheten att förstå en annan persons själsliv. Det är följaktligen rena lotteriet att ringa till KRY:s psykologmottagning! Du kan närapå lika gärna låta dig spås i kaffesump.

Så fräls oss från ondo! Låt oss slippa telepati i psykologisk form.



Vanan att tala med kluven tunga

Uncategorised Posted on lör, april 25, 2020 16:12:17

SVT:s dokumentär om Tage Erlander är intressant. Jag fastnade särskilt vid Erlanders svar på skjutjärnsjournalisternas fråga från 1966: ”Vad säger du till en ung person som inte lyckas få tag i en bostad?”. Erlanders berömda svar löd ungefär ”Du får väl ställa dig i bostadskön”.

Idag skrattar alla politiker över ett sådant svar. Men svaret var för sjutton hundra procent ärligt. Det fanns ingen annan lösning på bostadsfrågan för den som saknade pengar eller kontakter. Så Erlander talade sanning.

Därför slår skratten från nutidens yrkespolitiker tillbaka på dem själva. De är nämligen fullständigt vana att inte säga som det är, utan att svara positivt undvikande eller i dimmor. Det innebär att inte svara på frågan utan a propå denna. Därför berättar dagens politiker om vilka storslagna framtidsplaner de har och om utredningar som ska tillsättas. Liksom envisa telefonsäljare lovar de vitt och brett. Så har politikerna hanterat bostadsfrågan i många avtalsrörelser ända sedan Erlanders dagar. Fortfarande råder som bekant en skriande brist på bostäder. Vanan att tala med kluven tunga är så utbredd att den blivit en livsstil för våra yrkespolitiker.

Vi hör varje dag regeringsledamöter tala om sina stora insatser mot den klanbrottslighet och annan ungdomskriminalitet som härjar i landet. Ändå ser regelsystemen fortfarande ut som de gör. Det vill säga att ungdomar som tagits på bar gärning gör ett hastigt besök på polisstationen och lämnar den inom en timme. Sedan är den unge på fri fot och på väg mot nya dåd. Ifall det rör sig om en kille som inte fyllt 15 blir normalt den enda följden en anmälan till vederbörandes kommunkontor. Och därefter inte mycket mer än ett samtal med gärningsmannen och hans föräldrar. Är den unge äldre än 15 händer ofta inte heller mycket mer. Endast undantagsvis åtal och rättegång. Och eventuell påföljd blir ett hån mot rättssamhället. Även mot denna bakgrund måste man säga att politikerna talar med kluven tunga.

Ett tredje exempel rör yrkespolitikernas tal om ”arbetslöshet”. Som bekant betalar staten ut många miljarder i ersättningar till personer som drabbats. Men förutsättningen är att personen i fråga står till arbetsmarknadens förfogande, som det heter på byråkratspråk. Detta låter bra. Men nu visar det sig i tider av Covid-19 att landets lantbrukare klippts av från tillfälliga anställningar av utländsk arbetskraft. Grönsaker, bär och annat blir alltså omöjliga att skörda fullt ut. Vidare sägs det att brist hotar det svenska folkhushållet. Problemet är att det uppenbarligen saknas möjlighet att kräva att arbetslösa uppmanas ta dessa tillfälliga jobb. Jag kan förstå att det finns några transportproblem i sammanhanget. Men man måste ändå säga att politikernas språk slirar. I Sverige uppstår samtidigt arbetslöshet och en systematisk efterfrågan på vissa arbeten, som nästan vem som helst kan utföra.

Ett tredje exempel är politikernas stoltserande över den svenska frivilliglinjen vid bekämpning av Covid-19. Det påstås att ”vi” har valt en svensk modell. Men även här klingar det politiska budskapet falskt. Alla som sett hur nationer i södra Europa försökt kontrollera folks rörelser genom stränga order och stora uppbåd av poliser förstår att denna linje faktiskt inte kunnat väljas i vårt land. Vår polis är otillräcklig, dåligt organiserad samt framför allt upptagen med en stor aktion mot klanbrottsligheten (den heter Operation Solsken eller något liknande). I verkligheten har alltså regeringen inte kunnat välja en annan lösning än den ”hemkokta” som tillämpas med osäker framgång men uppbackad av stora ord. Till råga på allt har regering och myndigheter inte förstått att spridning på äldreboende är en framträdande riskfaktor, med tanke på ålderdomssjukdomar, kollektiv samvaro och personal som till stor del är mindre kvalificerad (och dessutom oskyddad!). Jag blir så trött på den svenska förträffligheten i ord samtidigt som bristen på förnuft skriar.

Det jag skriver visar att det svenska politiska samtalet är förvridet. Det är också kontraproduktivt. Uppenbara problem lämnas olösta bakom kaskader av vackra och i bästa fall välmenande ord. Min poäng är att yrkespolitikerna helt enkelt inte klarar av den uppgift som de påtagit sig och som de med bärbar och klor kämpar för att permanenta. Den svenska krisen är alltså mycket djupare och bredare än Covid-19. Det är en sanning som tål att upprepas.

Torsten Sandström

2020-04-25



DN friserar verkligheten av politiska skäl

Uncategorised Posted on fre, april 24, 2020 15:20:04
Teori och praktik går ofta skilda vägar.

Kolla följande rubrik från DN den 18/4. Här presenteras tre ”hjältar” som ”valt” att lämna politiken för viktiga samhällstjänster. Partifärgerna är som sig bör i DN Björklund (L), Pekgul (S) och en okänd person från Mp. Så här lyder rubriken i DN:


De övergav toppolitiken – och tog på sig uniformen

Särskilt orden om Jan Björklund är missvisande. OK att han lämnat riksdagspolitiken. Men inte jobbar han med försvaret, som det uniformerade fotot till rubriken skriker ut. Nej , han fördriver tiden i en låtsastillvaro på en glassig post som ambassadör i Rom. Egentligen har han inte lämnat politiken ty jobbet är en direkt politisk tillsättning.

Att Svensk Damtidning kråmar sig inför kungahuset är något som många journalister anser eländigt. Och några ser det som medial prostitution att skriva gulligt om fångarna på fortet, dvs kungafamiljen. Men vad är det för slags journalistik som DN sysslar med, då tidningen beskriver Jan Björklund som om han ägnar sig åt försvaret efter att slutat som partiledare. För en kort tid ryckte han förvisso in. Men hela tiden sade han sig vänta på ett annat jobb. Och han visste vad det skulle bli: en sinekur någonstan i solen. Det blev i Rom.

Alltså ännu en illustration på mina många ord om den politiska klassen. Björklund återgår sannerligen inte till sitt civila jobb som officer. En klasskamrat på hög nivå kan nämligen räkna med en Golden handshake. Nu arrangerar han cocktailpartyn i den eviga staden. Där har många ryggar dunkats och miljoner förslösats under historiens lopp. Och så mycket korruption, mygel och annat ont! Oj så många sekulära och kyrkliga pampar som där har fördrivit tiden under kristallkronornas sken. I Rom befinner sig nu Björklund från ett parti som tidigare haft frisinnade traditioner. Han är där pga av vänskap inom sin klass. Han representerar en växande svensk politisk klass.



Blixt är en superglobalist

Uncategorised Posted on tor, april 23, 2020 14:59:31

Hans Bixt är en politiker från L-partiet. Han får just nu stor uppmärksamhet i landet medier. Detta på grund av hans ålder samt en rad positioner som makthavare inom svensk och internationell politik. Därmed inte sagt att Blixt tänker rätt. Antagligen är han tvärtom en feltänkare.

Blixt är en person som tror att öppna gränser och globala idéer är lösningen på världens alla problem. Tanken har blivit som en besvärjelse i kyrkan. Gigantiska belopp av skattebetalarns pengar sprids över jordklotet under lösa förhoppningar om välgång. Hoppet om människors vänliga avsikter ska lösa upp alla motsättningar och skapa fred. I SvD säger Blixt nyligen att om han fått råda inom FN – och inte motsagd – hade IS´ framfart stoppats. Fan tro´t. Det är ett alltför naivt och enkelt budskap för att vara trovärdigt. Blixt borde veta att för varje person som vill öppna dörrarna finns det minst lika många svenskar – förmodligen många fler – som tvekar och önskar stänga ute nyinvandrare. Vem som har rätt är svårt att säga. Men de som vill dela med sig har oftast själva en buffert av förmögenhet som han eller hon kan tänka sig släppa till. De tveksamma ser ett hot i att de måste dela med sig i en redan trängd välfärd.

Mot globalisternas programförklaring står därför en försiktig användning av statens medel. Detta var för övrigt förr en traditionell liberal syn. Men de nutida globalisterna kring L-partiet och Blixt vill fläka upp statens budget och slussa stora pengar till medellösa jorden runt (och förstås även till FN och EU). Viljan att skänka – att offra – framstår som en helig rörelse. Jag menar att detta är en falsk dröm. Färden mot en ny värld bygger på eftertanke och en försiktig användning av nationella resurser. Inte på ett sprinklersystem där nationella medel sprutas ut enbart i syfte att välsigna givare och mottagare.

Alltså kostar Blixt och hans kollegor inom den vänsterliberala rörelsen enorma penning belopp årligen. Rökelsen ligger tät över deras altare för trosvisst offrande. Hela tiden allt större belopp. Och svenska folket är ständigt lika tveksamt. Men för globalisten är sådant motstånd att se som snävt egoistiskt och lågpannat. Ledare för frälsningsrörelser vet nämligen alltid vad som är bäst för folket. Sådan är givetvis Blixt.



Dagens dikt

Uncategorised Posted on ons, april 22, 2020 15:38:05
Planerad tomhet?

SVT:s P1 har som många vet en långkörare. Dagens dikt. Rim- och sångbara strofer är tyvärr sedan länge passé. Nu ska allvarliga ting nämligen uttryckas i gåtor. Kanske i floskler. Tankarna oklarhet imponerar på de skönkulturella.

Om nutida poeters tankar översätts till prosa, dvs vanligt klarspråk, skulle författarna stå där med fåniga miner. Det som är simpelt eller enkelt framstår som avancerat om det kläs i dimmor av ord. Men om man ser genom diset blir det sällan något märkvärdigt sagt. När kungen är naken börjar den unga publiken skratta. Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta sa Esaias Tegnér, en klok diktare från 1800-talets första halva.

Sedan antiken fram till början av 1900-talet har poeter skrivit i rimmad form eller med fast rytmik och versmått. Sådana former favoriserar givetvis möjligheten att minnas tänkvärda ord. Numera är diktarnas syfte inte längre att få lyssnarna att minnas. Ord och innehåll är som sagt alltför oklart. Dikterna framstår därför ofta som installationer inom bildkonsten: en samling tomma ord som författaren stoltserar med.

Ofta läses dikterna av författarna själva i SVT P1. Det sker ibland med gråtfärdigt sorgsen röst, så att alla lyssnare förstår att det är allvarligt menat. Jag för står att författaren vill säga det rätta. Men varför inte göra det med vanligt tal- eller skrivspråk så att så många som möjligt kan förstå vad som menas. Eller kanske är det så att tankarna inte är tillräckligt avancerade för att tåla klarspråk? På så vis liknar den nutida poesin dagens bildkonst. Pretentiös tomhet på kvalitet.



Den sjuka vårdapparatens hantlangare

Uncategorised Posted on tis, april 21, 2020 16:04:01

För en tid sedan såg jag på SVT:s Uppdrag granskning ett inslag som var klargörande. Det handlade om landstinget i Skåne, dvs det som idag kallas Region Skåne. Det berättades om höga chefer som blivit shanghaiade av en ung entreprenör med oljigt utseende och lika smord mun. Han var läkare. Och hade lyckats kränga sin företagsidé Vårdexpressen AB till regionen för ganska många miljoner. Genom att han talade om IT och AI (artificiell intelligens) hade byråkraterna på regionens kontor blivit förförda och kommit fram till att det behövdes ett datoriserat medicinskt sökprogram som stöd åt läkarkåren. Meningen var att vårdpersonalen snabbt vid mötet med en patient skulle förstå vilken krämpa en viss patient led av och hur den bäst behandlades. På så vis skulle regionen spara tid och pengar trodde man. 

Det var alltså inte fråga om ett möte över internet mellan patient och läkare, dvs den metod som privata företag erbjuder numera i stora delar av landet med finansiering från det allmänna. Denna lösning måste ses som en bra väg att kapa vårdens köer och därmed behandla mer vardagliga krämpor hos d esjuka som vet hur en mobiltelefon ska hanteras.  En sådan metod måste ses som en riktig ”vårdexpress”. 

Om jag förstod rätt skulle den skånska företaget inte idka expressvård, utan endast vara ett stöd till en läkare eller sköterska som framför sig hade en sjuk person i en stol. Man behöver inte vara Einstein för att förstå att det riskerar att bli ganska stökigt och tidskrävande att samtidigt fråga patienten som läkaren klickar i entreprenörsföretagets medicinska guideprogram. Och vilket förtroende får den sjuke för vårdpersonal som i realtid försöker hitta rätt på internet?

Det visade sig också att landstingets satsning inte anammats att regionens läkarkår. De gjorde tummen ned. Många sköna miljoner av skattebetalarnas pengar försvann rakt ned i den bördiga skånska lerjorden. På teve såg jag en hög regiondirektör som försökte förklara varför det gått som det gjort. Personen ifråga stod bakom satsningen tillsammans med den munviga unga läkarentreprenören. Intressant nog hade regiondirektören inte förlorat sitt jobb efter den korkade miljonsatsningen. Nej han satt kvar och administrerade fortfarande regionens vårdapparat tillsammans med ett antal underhuggare som talat vitt och brett om projektets förträfflighet. Alla satt kvar och odlade kontakter med det havererade expressbolaget, som nu bar namnet Vårdinnovation AB. 

Vad kan man lära av denna historia. Som kritiker av de svenska landstingen menar jag att berättelsen exemplifierar – eller blottlägger – den svenska sjukvårdbyråkratins dilemma. Det patienterna bland annat efterfrågar är snabba och direkta kontakter med vårdpersonal – antigen i fysisk form eller via internet. Och vårdpersonalen önskar också något liknande samt framför allt att antalet kollegor ska anpassas till mängden patienten som vill ha snabba besked. Det är tydligt att all vård kräver ett begränsat inslag administration, för att hålla lokaler i trim, ta emot patienter och deras avgifter samt hantera löner, ledighet och liknande frågor rörande anställning av vårdpersonal. Punkt slut. 

Men i den överbyråkratiserade svenska vårdapparaten sysslar flertalet administratörer med andra uppgifter. De ”planerar” som det så fint heter. Innebörden är att de jobbar med kontroll av vårdpersonalen samt av patientkollektivets behov. Kontrollen innebär att massor av direktiv formuleras om olika fenomen som byråkraten tror rör mötet mellan vårdpersonal och patienter. Liksom vårdexpressens datorprogram innebär kontrollen i själva verket en belastning för de vårdarbetande. Dessa tvingas ständigt fylla i blanketter och andra rapporter till de kontorsanställda. Flertalet direktiv initieras från ovan, dvs från statliga byråkrater eller sådana som lever sitt drönarliv i regionernas egna gigantiska kupa, SKR, i Stockholm. Följden blir förstås en lavinartade pappershantering. Dessutom tusentals sammanträden, konferenser, tjänsteresor och andra uppgifter som den stora svenska vårdapparaten tror är nödvändiga. Fiaskot med Vårdexpressen belyser hur byråkraterna lever i sin egen värld. De leker företagsledare och direktörer. Men resultatet blir till mycket stor del enbart en belastning av den redan överansträngda vårdpersonalen.  

Den svenska byråkratsjukan har tydliga politiska rötter. Planering och planhushållning går som alla vet hand i hand. Det gör även höga politiker och chefsbyråkrater. Tråkigt nog har de ofta en gemensam bakgrund och/eller vänskapsrelationer. En uppenbar effekt är att de odlar nära kontakter med vårdpersonalens fackföreningar, vilkas kollektivavtal och arbetstider mm de tillsammans förhandlar fram. Resultatet blir att administratörerna – som i teorin ska kontrollera och styra personalen – tappar förmågan att styra upp olika problem som uppkommer inom vårdorganisationen. Av rädsla för facket lämnas strulande vårdpersonal ifred. Chefer och fack sitter nämligen delvis på samma stol. Och regionernas administratörer gör alltså inte den nytta som chefer inom den privata sektorn gör varje dag. 

Berättelsen om Vårdexpressen riktar alltså än en gång sökljuset mot regionernas döda hand. I teveinslaget från SVT drogs typiskt nog inga övergripande slutsatser om landstingens allvarliga sjukdomssymtom. Men en nyttig historia berättades. Än har nationens politiker inte insett att byråkratin hämmar vårdens effektivitet. Nya miljarder pumpas årligen in i ineffektiva och döende organisationer. Häromdagen såg jag på teve att den regiondirektör som ansvarar för expressfiaskot uttalade sig om hur bekämpningen av coronavirus ska hanteras. Vem kan tro att den personen vet vad han talar om? Och hur ska han lyckas leda bekämpningen av covid-19?

Torsten Sandström 

2020-04-21



Slöjor/hijabs för liberalismens skull

Uncategorised Posted on mån, april 20, 2020 16:14:21

L-partiet har på senare år blivit alltmer extremt. Men har lämnat den nationella politikens intressen och svenska folkets inriktning på de nationella frågor om skolor, arbete, bostäder, varukonsumtion mm och satsat fullt ut på globala perspektiv. Genom svensk politik tycks man tro att världen ska styras upp. Rena självmordspolitiken alltså. Att bortse från nationens befolkning vardagsbehov och värderingar kommer på sikt att radera ut partiet. Dödsryckningar är tydligt synliga. Trots att partier har Bonnierkoncernens mediala muskler i ryggen går det åt skogen. Och jag sörjer inte att mina föräldrars stolta Folkparti går under helt i onödan. Sådan är politiken, tycks det.

Ett exempel är Sydsvenskans kampanj mot det slöjförbud som skånska Skurups kommun beslutat. OK, att slöjor od är religiösa symboler. Men de är samtidigt tydliga tecken på kvinnligt förtryck. Islamska män går barhuvade, men många av dem vill stänga in kvinnorna i tyg eller bakom lås och bom. Ett slöjförbud är – trots att det går mot religionen – en tydlig frihetsinskränkning, som flera civiliserat nation tar avstånd från. Kvinnor ges en underordnad position, något som varje kritisk person kraftigt bör reagera mot. Därför framstår den propaganda som Bonniers Sydsvenska bedriver som ett hån mot allt vad traditionell liberalism står för. Även flera andra medier – exv SvD – vägrar att godta ett slöjförbud.

För övrigt väntar jag bara på att L-partiet kommer att föreslå att ämnet nationalekonomi ska avvecklas och ersättas av ”globalekonomi”. Varför endast ha ett snävt fokus på Sveriges räkenskaper och vad svenskarna önskar? Därför kommer L-partiet snart att kräva en satsning på en balansräkning under FN:s ekonomer. Och idéer om en allmän FN-religion lär svar pipelinen.

Så går det när teorier och trosföreställning slår ut praktiskt och förnuftigt tänkande baserat på den egna nationens folkliga krav. Det kallas liberalism in absurdum.



Vänstern väljer att blunda

Uncategorised Posted on lör, april 18, 2020 15:03:23

Om man funderar över den europeiska litteraturens potential – efter antiken – är några slutsatser klara. En är att folkens naturliga språk trängde tillbaka det romerska latinet och dess skriftspråk. Detta på grund av att romarna förlorat makten över Västeuropa. En annan och viktigare slutsats är att affärslivets och ekonomins utveckling kom att gynna litterära förmågor, av vilka några var genier.

Från det ekonomisk framgångsrika Toscana räcker det med att nämna Dante, Petrarca och Bocacio. Alla förnyare på sina områden. Från England måste Chaucer nämnas och senare Shakespeare. Den förres far var vinhandlare. Shakespears far var hantverkare och själv blev William inte bara en stor lyriker och dramatiker utan också en framträdande affärsman inom teaterns värld.

Jag skriver detta med tanke på min blogg häromdagen mot Jan Guillou, som skrivit en hatisk artikel mot kapitalismen. Som före detta marxist kan jag ana hans tankar, men anser dem inte alls genomtänkta och framför allt förlegade. Kapitalismens ses som alltings ondska. Jag undrar på vilken levnadsnivå världens befolkningen idag skulle leva utan industrialismens välsignelse? Drivkraften efter lönsamma affärer genom lönearbete har skapat otroligt mycket gott! Förvisso har kapitalismen gjort få vrålrika. Och skadat åtskilliga andra. Men många tusenden har samtidigt fått det mycket bättre ekonomiskt sett. Idag är en industriarbetare tämligen välbärgad om han spelar det privata kortspelet rätt.

De författare jag nämnt levde inte under industrialismens era. Men de arbetade under tider då utvecklingen drog sig samman mot storskalig produktion som baserats på kapitalinsatser och lönearbete.

Även under den epok vi nu lever i frodas det nya produktionssättet. På grund av ökad arbetsdelning finns det också idag plats för många fler driftiga att på heltid syssla med fria yrken. Det bör Guillou veta, även om han inte vill, utan fördriver tiden med sin populärlitteratur för nöjeslystna.

Enligt min mening är denna blindhet den nutida kulturvänsterns främsta misstag. Den lever i idéerna värld och föraktar de ekonomiska fenomen som i århundraden har försörjt skribenter av olika slag. Och även dem själva idag! De hånar alla kapitalismen, som de i allmänhet enbart har ytterst vaga kunskaper om. De blundar med andra ord för verkligheten och väljer att leva i drömmarnas land.

För min del får de gärna drömma och önska vad de vill. Men de måste ovillkorligen ta ansvar för den typ av samhälle som de (oftast tyst) förespråkar. Världshistoriens erfarenheter av planekonomier är otroligt mörk. Miljontals brutalt mördade. Ännu fler fattiga och okunniga. Och en plundring av miljön som vida överträffar följderna av västvärldens cigarrökande kapitalisters framfart.

Allt detta vet Guillou. Och även ett antal (men inte alla) av hans svartklädda vänsteranhängare. Men av politiska skäl väljer de att följa den (idag konservativa) politik som Marx och Engels stakat ut för mer än hundra år sedan. Egentligen är den självvalda blindheten häpnadsväckande. Men ändå – otroligt nog – sann.

Torsten Sandström

2020-04-18



Klimatsmart i Grönköping

Uncategorised Posted on fre, april 17, 2020 17:38:43

Grönköpingsakademiens ordbok definierar ”klimatsmart” såsom ett sätt att tjäna grova pengar å klimatet, t.ex. genom fiffigt orkestrerade klimathot och hård beskattning av koldioxid.

Klimatsmart

Månne nästa klimatsmarta steg? Att beskatta rökt fläsk torde ge statskassan ett väl-behövligt tillskott, något som verkligen behövs för att finansiera bidragen till sol- och vindindustrin.

Rolf Oward

Tack till Rolf och Klimatupplysningen.se



Är viruset eller vården värst?

Uncategorised Posted on fre, april 17, 2020 17:11:15

Förr i tiden sades det i bland att man måste akta sig för läkarna. Deras ordinationer och åtgärder förvärrade ofta den sjukes tillstånd. Trots att Ludvig XIV fick ett långt liv – och genomgick en svår anal operation (en fistel) – var kungen rädd för doktorer av många slag. Han var också rädd för varma bad.

Rädslan för läkarvård har särskilt synts i tider av krig. I fält är hygienen givetvis alltid svag och en sårskada kunde snabbt vissa sig dödlig i arméns trånga sjuktält. Där (och i baracker) grasserade ofta virus och bakterier.

Men i nutida fredstider måste människan ändå vara jätteglad över den ofta högt kvalificerade (och kostbara) vård han eller hon erbjuds. Medicin har blivit en vetenskap för experter med djup kunskap (och inte bara präster eller kloka män/kvinnor). De allra flesta botas gång efter annan! Det görs enorma insatser exv i tider av corona och många, många frisknar till. Så skönt. Därför hajade jag till över följande rubrik i Sydsvenskan:


Åtta av tio överlever intensivvården

Jag tror kung Ludvig instämmer från sin grav. Han nickar bifall och säger att med lite tur klarar man kanske läkarnas vård. Sydsvenskans budskap är ändå förvånande gammaldags i sin syn på vården. Tilltron verkar låg av den överraskande rubriken om överlevnaden att döma. Att enbart två av tio dör verkar däremot var ett för nutiden mer naturligt konstaterande.



Vulgo-teve

Uncategorised Posted on fre, april 17, 2020 15:00:59
Svensk verklighet. En toalett från SJ symboliserar vulgo-teve.

Häromdagen zappade jag en stund mellan de svenska tevekanaler som folk vanligtvis ser på.

På den skattefinansierade var det som vanligt en fånig tävling under Babben Larssons ledning. Alltså skratt och trivialiteter i kubik. Kändisar som tävlar med varandra för brödfödan. Tjo och tjim.

På TV4 var det Lets dance. Där ska kändisar på deken stappla omkring med en personlig assistent som råkar ha kunskaper i dans. Och därefter bedömas enligt programledningens instruktioner så att kändisskapet maximeras och annonsörerna strömmar till. Varje paus för annonser känns som en milslång ökenvandring utan oaser i sikte. Och därefter ser man trynet på en programledare som tjoar till och vill få det hela kännas improvicerat, folkligt och festligt. Jockmockjokke från förr förefaller som en frisk fläkt jämfört med mina erfarenheter en kväll på svensk teve. Tjosan, tjosan.

Efter en kvart stängde jag av och la mig för att läsa en bok av Tore Jansson om Språkens historia. På så vis fick jag ordning och reda i mina tankar. Och lärde mig något viktigt. Jag slapp att se tiden dödas på teve. Även om det var långfredag kväll.



Storsvenskheten tynger

Uncategorised Posted on tor, april 16, 2020 15:58:06

En sak som intresserar mig mycket är stor- eller uppsvenskheten. Det rör sig om en åldrig nationalism. Något som faktiskt i hög grad lever än idag, trots det svenska etablissemangets eviga skäll på allt de kallar nationalism. Bilden är från försättsbladet till Olof Rudbecks Atlantica från 1677 (och framåt). I boken beskrivs Sverige som världens (historiska) mittpunkt. Från Uppsalas horisont får vi se hur det svenska språket gett upphov till alla andra tungomål och kulturer. Det är den gamla storsvenskhetens syn på historien. I något dämpad form lever mentaliteten ännu kvar vid Fyrisån och omkringliggande landskap.

Det vanligaste uttrycket är numera en ohejdad globalism, där allt svenskt offras för fattigare nationer jorden kring. Det passar numera den officiella svenska självsynen. Och S-partiets brist på argument till det egna folket. Dessutom blir vårt land är ett föredöme för andra folk. Tanken är minst sagt förmäten. Och något som lockar publiken till skratt. Kanske inte majoriteten svenskar, som – liksom förr – måste betala för nationsledningens extravaganser.

Storsvenskheten lever ännu i vardagen, men anpassar sig efter dagsläget. Någon kanske minns hur SD-partiet för några års sedan hånades för sin blå-gula framtoning. Fy skäms! En riktig svensk slår knut på sig själv (och på flagglinan) för att framstå som en superkorrekt globalist. Men så kommer plötsligt coronaviruset! Därför ser vi var dag storsvenskarnas regeringsledamöter stående på rad omgivna av rikets fanor. Massor av blå-gult. På kavajslagen syns svenska fanor (den krossade tomaten är borta). Man skulle kunna tro att det rör sig om den svenska nationens begravning. Eller, om man får önska, hellre regeringens avgång, Men det är bara sluga (S)trateger som räknat ut hur nationalismen kan brukas för stunden. Så var lugn! Om några månader är allt som vanligt igen och svenska folkets surt förvärvade slantar sprids ånyo över jordklotet.

Vad kan vi lära oss av storsvenskheten? Möjligtvis att den som skrattar sist ofta skrattar bäst. Eller att man kanske inte ska låta idéerna ta över verkligheten. Man måste tro att förnuftiga handlingar är bättre än stora tomma ord. Och så ska man inte slösa med andras pengar. Det gäller alltså att lära sig något av historien. Det klarar inte storsvenskarna av trots Rudbecks fantasier för mer än 300 år sedan.



Svenska staten ./. Karl Hedin

Uncategorised Posted on ons, april 15, 2020 16:13:49

Karl Hedin är en storföretagare från Dalarna som för mer än ett år sedan suttit häktad i 31 dagar. Inte för mord som man skulle kunna tro. Men varför? Jo för jaktbrott. Han påstås ha skjutit en varg 2018. Han bestrider än idag brott och kräver att misstankarna ska skrivas av eller att han åtalas. Läs mer i länken nedan från Expressen.

Ännu har alltså inget åtal väckts. Tiden går. Snart två år. Och i Sverige slår sig politikerna för bröstet och talar om en rättsstat. Där släpps grovt kriminellt belastade ungdomar snabbt ut från polisstationen, med leenden på läpparna. Men en skötsam företagare hålls på halster för ett relativt sett lindrigt brott, som till råga på allt är oklart. Bara för att Åklagarmyndigheten inte vill eller vågar erkänna att man begått ett fel. Det är en plikt att snarast möjligt befria en person från misstanke om åtal inte kan väckas – särskilt då det gäller ett mindre allvarligt brott.

Men nu rör det sig om en åklagares prestige. Och förmodligen om en förvriden syn på att rika inte ska favoriseras. Och därför sker en särbehandling jämfört med flertalet klanbrottslingar, som släpps efter någon timme. Jag vet att det inte är första gången sådant inträffar i vårt land…Men vad är det som händer i Sverige?

https://www.expressen.se/dinapengar/industrimiljardarens-ilska-det-har-maste-fa-ett-slut/



EU bönar om mer makt

Uncategorised Posted on tis, april 14, 2020 22:30:03

DN påstår häromdagen att EU-kommissionens ordförande har sagt:

von der Leyen: Äldre kan tvingas isolera sig året ut

Givetvis får hon tänka så. Hon får även privat säga det. Men frågan är om hon som ordförande för EU:s verkställande organ får säga en sak som omfattas av varje medlemsnations maktsfär. Förvisso använder hon (om hon är rätt återgiven) ordet ”kan”. Men ändå är virusbekämpning en nationell fråga, som unionen inte förfogar över. I nationella sammanhang brukar konstitutionella gränser respekteras mycket noga. Men von der Leyen klampar på. Det har unionens chefer som vana.

Jag tror att hon inser gränserna. Men samtidigt är EU i stark turbulens. Motsättningarna ökar på alla håll och Storbrittaniens utträde svider. Därför blir det outtalade budet från von der Leyen att EU maktställning måste ökas. Alltså efterfrågas mer federalism på sikt. Enligt min mening är det fel färdriktning, något som framgått av min blogg.

Dessutom är det illavarslande att EU-kommissionens chef talar vitt och brett om frågor som hon inte har på sitt bord. Det är i sig ett tecken på expansionsvilja. Medan medlemsnationerna står upp till öronen med corona så planerar ledarna i bunkern i Bryssel för ökad makt. Och ännu är inte ens avtalet med Storbrittanien klart. Vilken EU-soppa!



Varför lyckas Finland?

Uncategorised Posted on tis, april 14, 2020 11:46:15

I min ungdom var Finland ett land som levde med minnen av plågor från kriget och den geografiska närheten till sovjetstaten. Alltså hårda erfarenheter. Många medborgare lämnade nationen. En stor grupp tillverkade bilar och bostäder i Sverige eller utförde lågbetalda städ- och textiljobb i storstäderna. Många sågs som  andra klassens samhällsmedlemmar. Man påstod att de söp och drog kniv. Det var då det. 

Under senare år har en ny bild av vårt grannland vuxit fram. Deras skolpolitik hyllas i olika mätningar – en skola där kunskaper lärs ut under rimlig ordning. Vidare är det finska förvaret på plats, ty det har aldrig lagts ned. Alltså är beredskapslagren fulla med sjukvårdsmateriel och annat som behövs exv i tider av coronavirus. Och dessutom förlöser den finska sjukvården svenska barn sommartid (då svenska landsting årligen överraskas  av semesterlagen) samt utför operationer, som inte landstingen förmår klara av på grund av att man satsat på byråkrater i stället för vårdpersonal. Finland presenteras således allt oftare – ibland undrande eller till och med motvilligt – som ett föredöme. För politikens storsvenskar är detta smärtsamt. Självbilden är ju att Sverige är ett föredöme för världen. Inte lillebror Finland. 

Vad är det som gör att Finland fungerar bättre än Sverige i en rad avseenden? Är det möjligt att ge ett sammanhängande men samtidigt kortfattat svar? Jag tror det. Det finns flera förklaringar, som delvis överlappar varandra.

För det första den historiska bakgrunden. Närheten till den ryska grannen har redan nämnts. Inbördeskriget och Stalins anfallskrig har inte gett den finska arbetarrörelsen den medvind och  manöverutrymme som den svenska motsvarigheten tillkämpat sig. För övrigt har Finlands industrialisering varit senare än den svenska. Bondesamhällets politiska krafter har med närstående partier därför kringskurit det finska S-partiets utrymme att bygga det kollektiva samhälle som broderpartiet låtit gjuta i betong i Sverige.  Det jag är ute efter är en annorlunda finsk historisk bakgrund, som mer präglats mer av individualism och tuff verklighet än grannlandets kollektivism och industrisamhälleliga mjölkkossa. 

För det andra samhällsideologin. Finland har som sagt i huvudsak intagit en kritisk eller avvaktande position till socialismen. Inte förstås bara till kommunismen utan även till den storskaliga ideologi som det svenska S-partiet presenterat. Det finska S-partiet har lyckligtvis aldrig erövrat det monopol på att formulera dagspolitiken, som den svenska arbetarrörelse lyckats med. Innebörden är att den finska statsapparaten inte blivit impregnerad av S-partiets alla kollektiva dogmer. Inte heller byråkratin har vuxit sig lika hög i Finland och framför allt inte blivit lika konsekvent styrd av personer som är närstående till S. Resultatet har därför blivit att ett finskt svängrum vuxit fram för fritänkande och förnuft. Motsatsvis har den kvardröjande kollektiva betongens samhälle blivit en av Sveriges främsta olyckor.

För det tredje pragmatismen. En stark politisk ideologi som det svenska S-partiets genomsyrar självfallet samhället och dess olika institutioner. På olika befattningar i samhällspyramiden installeras styrelser och ledare med den rätta politiska åsikten. Resultatet blir att de flesta människor går i takt och ängsligt sneglar uppåt efter direktiv. I Finland fattar  kompetenta och självständiga personer själva beslut som kommer är praktiska och nödvändiga. Under historiens gång – och återkommande politiska växlingar vid makten – har alltså Finland, liksom många andra demokratiska stater, lyckats utveckla en sund pragmatik. Inflytandet från bondepartier och liberaler har stoppat en finsk centralism av svensk modell. Finska politiker har nämligen lärt av historien och vetenskapen. De funderar själva utan att nämnvärt tyngas av ideologiska dimridåer. Och lagar efter erfarenhet och bästa förnuft. Man agerar alltså som kloka människor brukar göra. Det syns i deras skolor. Det syns i försvaret. Det syns i vården. Det syns i beredskapens lager. Osv.  

För det fjärde medierna. Min bild av svenska medier är lika dyster som skissen över S-partiets hegemoni. PK-ismen i vårt land är påträngande och fungerar som en stödtrupp till det statsbärande partiet. Politikerna ges alltså bistånd från den tredje statsmakt som komiskt nog är satt att övervaka och gissla dem! Även om jag inte är någon kännare av finländska medier har jag fått berättas att det där ofta är högre till taket i medierna. Hufvudstadsbladet nämns ibland som öppen för kritiska texter till exv den av FN riggade klimatkrisen. Hur det är med andra medier vet jag inte. Men mot bakgrund av de faktorer jag nyss nämnt skulle de förvåna om inte finska medier präglas av förnuft och praktiska idéer. 

Om jag har rätt i min enkla beskrivning av det finska samhället har Sverige mycket att lära. Jag tror knappast att vårt lands politiker självmant kommer att inse denna bistra sanning. De har vuxit fast i den uppsvenska centralismen. Rollen som yrkespolitiker är viktigare än nationens bästa. Däremot kan kanske unga och äldre svenskar komma att samlas kring en ny praktisk öppenhet i samtal och politik. Deras dom över de senaste decenniernas svenska politiker – och myndighetschefer –  blir mycket hård. 

Vid valurnorna kommer röster att ges för en förnyelse av en nation som kört fast i S-partiets gråa betong. I cementblandningen har rättsstaten fjättrats i stället för att utvidgas. Försvaret har närmast lagts ned. Kunskapsskolan har förvandlats till en orolig förvaringsplats. Löften om bostäder till alla har blivit ett hån. Politiker och myndigheter samverkar för att dölja orsaker till klanbrottsligheten och verkar för att de kriminella ska tillåtas fortsätta på inslagen bana. Och skatterna är antagligen världens högsta. Och så vidare. 

Alltså har Sverige all anledning att ta rygg på Finland. Om alltfler lyssnar på lillebror – på ungdomens tankar  – så kommer vårt land på rätt köl. 

Torsten Sandström

2020-04-14



Guillous barnatro

Uncategorised Posted on mån, april 13, 2020 15:51:45

På Aftonbladet, en del av Schibstedts medieimperium, skriver sedan länge Jan Guillou. Senast häromdagen en text som rubriceras ”Den råbarkade sanning som högern förnekar är att kapitalism är dödligt”. Annars försörjer sig Guillou som bekant på populärlitteratur, som han låter sälja i stora upplagor. Han mår alltså gott och det unnar jag honom.

Men han unnar inte andra att tjäna pengar på sina kommersiella företag. Särskilt inte aktieägarna i stora företag som Volvo (Schibstedts nämns givetvis inte i texten). I artikeln tycks den privata marknaden bära ansvar för mängden dödsfall i corona. Kritiken rör givetvis inte den privata mediemarknad han själv försörjer sig på. Nej, nu är det apotekens privatisering som är orsaken till att beredskapslager saknas. I själva verket är det inkompetenta regionpolitiker som – trots påminnelser från svenska staten – under flera år låtit bli att hålla vårdmateriel i lager för beredskap.

Guillou har alltså behållit sin barnatro. Och det är någon form av svårdefinierad kommunism. Alltså jagar han kapitalismen. Att den skulle ha skapat något viktigt och gott nämns förstås inte. Budskapet i Guillous text är vänsterns eviga. Kapitalismen är syndabocken till att coronavirus härjar vilt och framför allt till att motmedel saknas i tillräcklig utsträckning. Hela USA:s sjukvårdssystem framställs som en dödsfälla. Guillou har förstås redan facit i sin hand. Han vet nämligen alltid bäst.

I Guillous enögda värld klumpas USA:s sjukvårdssystem samman med det alliansstyrda landstinget i Stockholms län. Jämförelsen är monstruös. Den bygger endast på att all ondska i Guillous värld samlas ihop och vältras över på kapitalismen. En minoritet av Aftonbladets läsare applåderar. Majoriteten undrar hur bra vården fungerar i de stater som delvis baseras på en centralt planerad ekonomi, såsom Ryssland, Kina, Kuba och Venezuela? Att Stockholms vårdapparat inte fungerar beror knappast på marknaden, utan på att politiker och byråkrater grovt misslyckats med den planekonomi som Guillou är förespråkare för. Bristen på beredskapslager och landstingens långa vårdköer har en gemensam förklaring: den politisk/byråkratiska oförmågan.

Guillous stora problem är att han inte preciserar hur han eget påstått goda samhälle ser ut. Han gör det alltså enkelt för sig, som vanligt. Det är ingen slump. För han vet att planekonomier och kommunistiska system har dödat miljontals medborgare. Och detta med avsikt. Oliktänkande har fängslats och dödats med nackskott. Enbart för att de varit smittbärare av sjukdomen att tänka fritt.

Torsten Sandström

2020-04-13



Corona: tillit eller svensk brist på polisresurser?

Uncategorised Posted on sön, april 12, 2020 10:55:10
Försök att skapa tillit

Häromdagen skrev jag en blogg om medborgarnas tillit. Begreppet är något oprecist. Ibland talar man om tillit till samhället, dvs till dess ledare (vertikalt) respektive en tillit horisontellt medborgarna emellan. I bloggen kritiserade jag en svensk statsvetare, Leif Lewin,  som nyligen hävdat att tillit i båda avseendena präglade vårt land. Hans uttalande rörde den svenska strategin för hantering av coronaviruset. Men det framskymtade att Lewin på ett allmänt samhällsplan uppfattade tillit  som något gott. Bland annat framgick det att han såg det som ett historisk fenomen med rötter i det svenska bondesamhället. 

Enligt min mening finns det anledning att problematisera såväl frågan om tillit som huruvida fenomenet kan upphöjas till något gott allmänt sett i ett samhälle. Men först några ord om den historiska aspekten. Det är säker riktigt att det gamla svenska bondesamhället hade tydliga drag av lokal sammanhållning  inom bygemenskaper. Men svagare var säkert den regionala gemenskapen  såväl horisontellt men framför allt vertikalt, dvs visavi folk  från andra byar respektive ledningen inom ett län eller landskap. Vidare måste det starkt ifrågasättas om det överhuvud fanns tillit till det centrala rikets alla folk eller dess ledning. Sannolikt fanns en rejäl respekt för kungen och landets överhet. Men då talar vi enligt min mening mer om tvång än om naturlig tillit eller förtroende. 

Det sist sagda innebär att man måste göra en åtskillnad mellan olika orsaker till medborgarnas vilja att hålla samman. Det allmänna bruket av tillit baseras, såvitt jag förstår, på en frivillig önskan om sammanhållning horisontellt och vertikalt. Med den preciseringen tror jag att tillit är en god samhällsföreteelse. Inom det gamla  bondesamhällets byar var det allmänt sett fråga om en sådan god horisontell tillit.

När det gäller tillit som baseras på större eller mindre inslag av tvång måste man fundera över orsakerna till att sammanhållning ändå kan iakttas. Såväl i historien som i nutiden finns exempel på samhällen som byggt tillit på starkt centralt tvång och som alltså ändå lyckats skapa en vilja till gemenskap som på ytan kan tolkas som tillit. Jag tänker exv på statsbildningar som Hitlers Tyskland eller Sovjetunionen och Kina. Nationsbyggena utstrålar starkt tvång, i verkligheten ett omfattande förtryck. Trots varierande grader av missnöje tror jag att man ändå måste säga att det existerat en sorts framtvingad tillit till maktens centrum. 

Om vi återvänder till Sverige är det tydligt att spänningarna i det unga industrisamhället medfört en tydlig horisontell tillit mellan de tusenden av arbetare som sysselsattes inom olika verksamheter. I den mån vertikal tillit tidigare existerat hamnade den nu i en kris. Varken kung, kyrka eller politiker lyckades bygga det förtroende som kännetecknar en frivillig form av vertikal samhällstillit. Det fanns till och med tecken på revolutionära stämningar hos folkets skikt av arbetare. 

Man kan säga att S-partiet och dess olika systerrörelser (fackföreningar, bostadsorganisationer, konsumentkooperation, broderskapsrörelse, Folkets hus, ABF mfl ) utvecklat en ideologi om tillit inom de egna leden. Denna sammanhållning har därefter systematiskt överförts vertikalt gentemot den svenska stat som S-partiet kom att dominera. Att landet byggts med tvångsinslag som (i mildare form) påminner om sovjettidens är klart. Marschen har skett till S-partiets visselpipa. Genom lag har nya maktfunktioner stegvis inplanterats.

Detta kollektiva samhällsbygge existerar än idag. Starka korporativa krafter backar upp en centraliserad svensk stat, modell S, som i sin tur hålls samman av en med utländska mått mätt storskalig byråkrati. I snart hundra år har denna samhällsform fått ett brett stöd i allmänna val. Men betydande oppositionella krafter har funnits hos bönder, företagare, fria yrkesutövare och tjänstemän.  Dessa har ständigt bearbetats av S-partiets kollektiva propagandaorganisationer. Arbetarrörelsens framgångar har sedan många år uppenbart passerat sitt maximum. Att döma av väljarstödet har en tidigare massiv ideologisk uppslutning kraftigt tunnats ut. I IT-samhället sprids inom folkets breda lager en tilltagande individualism. Men den kollektiva samhällsmodellen har byggts med svensk betong.  

Frågan är därför hur den svenska samhällstilliten ska karaktäriseras idag, horisontellt och vertikalt. Enligt min mening är tilliten påtagligt splittrad. En fast horisontell gemenskap eller sammanhållning saknas inom nationen som helhet. Och faktisk även inom kretsen av arbetare har uppslutningen kring arbetarrörelsens gemensamma ideologi kraftigt avtagit. På det vertikala planet gäller detsamma. Visst har ett nät av ekonomiska stödåtgärder – ”välfärdssatsningar” – gjort många medborgare beroende av det offentliga. Men frågan är om denna gemenskap ska ses som frivillig tillit eller som en bindning baserad på nödtvång. 

I senaste riksdagsvalet röstade en majoritet mot S-regeringen. Detta visar att den horisontella och vertikala tilliten är tämligen begränsad i vårt land. Jag uppfattar det samförstånd som eventuellt råder som en planerad maktkonstruktion från ovan, med klart vacklande folkligt stöd. Leif Lewins lyriska uttalanden blir hursomhelst rena skönmålningen.

Till saken hör att mätningar av tillit sannolikt måste ge olika resultat till vardags respektive i  lägen av nationell kris. I fara för krig eller död i virus söker naturligtvis många stöd i de samhällskrafter som existerar, särskilt som kyrkans budskap inte längre framstår som trovärdigt. Många svenskar kommer därför att följa virusstrategier som inbäddats i frivillighetens ord.

Men mycket talar för att sammanlagt fler skulle ha åtlytt en kompletterande strategi som baserats på tvång. Det intressanta är att den svenska regeringen de facto saknat denna lösning! Polisens resurser är nämligen dåligt organiserade samt över öronen upptagna med att bekämpa klanernas våld. Dessutom saknar nationen ett förvar värt namnet.

Den svenska strategin mot corona har därför inriktats på att upprätthålla en vrångbild av tillit. Syftet är att dölja att ett tvångsprogram saknas för en förnuftig och effektiv satsning mot smittospridning. Följden blir insatser av en svensk byråkrati, som delvis går på tomgång. Myndigheterna talar mest om att åtgärder måste ”säkerställas”, men inte hur det ska gå till. Samtidigt förklarar grannländernas insatser och resultat bort. Detta är den verkliga bilden av ”det starka samhälle” som S-partiet talar om.

Torsten Sandström

2020-04-12



Statens verk för säkerställande (SVS).

Uncategorised Posted on lör, april 11, 2020 14:16:12
VI SÄKERSTÄLLER ALLT, ÖVERALLT!

Efter att ett par veckor ha iakttagit de svenska myndigheternas luciatåg varje dag har jag tröttnat på eviga sånger om att både det en och det andra ska ”säkerställas”. Det hörs från stjärngosse och sångmör varje dag, timme och minut. I många fall från munnar som verkligen inte före cornona säkerställt ens rimliga förebyggande åtgärder avseende exv utrustning, personal och annan beredskap. Jag blir så trött. Det rätta uttrycket ”vi ska försöka” har ersatts med det falska och legitimerande ”vi ska säkerställa”. Det enda säkra är att myndigheter inte klarar av ens att försöka göra det rimliga.

Nu väntar jag bara på att landets politiker ska inrätta ett Säkerställandeverk. En myndighet med några hundra byråkrater som i olika byråer kan säkerställa lösningar på alla olika mänskliga problem. Det är redan klar att en S-partist blir generaldirektör….



Att profitera på oron

Uncategorised Posted on lör, april 11, 2020 13:54:35

Många oroas över coronaepidemin. Boende inom äldrevården är särskilt utsatta. Men barn tycks faktiskt klara sig riktigt bra.

Vad gör Rädda barnen? Jo, man surfar på vågen av oro och annonserar efter ännu mer pengar. Så agerar affärsliknande företag. En stor del av inbetalningarna går nämligen till att hålla organisationens anställda med löner, oavsett om något nyttigt uträttas. Resten går till barn, som i coronatider ändå tycks klara sig bra från det virus som annonsen hotar med.

Alltså den vanliga svenska moralen där samtal sker med kluven tunga.



Dagens alestigare

Uncategorised Posted on fre, april 10, 2020 12:06:27

Peter Alestig:Mikroskopiska partiklar gör viruset dödligare

SvD:s Alestig har en uppenbar agenda: skrämseljournalistik. Idag rapporterar han om en italiensk forskare som påstår att mycket små partiklar från växthusgaser bidrar till coronavirusets spridning. Visserligen skriver han själv att påståendet motsagts av andra forskare. Men ändå sprider han sin dödliga text.

1400-talets påvekyrka hade varit glad över att ha en så demonisk medarbetare i sin krets som Alestig. Alla argument anser kyrkan och Alestig som tillåtna för att sprida ett budskap mot ondskans krafter. Genom kombinationen klimat och corona tror de sig slå två flugor i en smäll. Det är skrämmande. Men inte på det vis som Alestig menar.



När forskare blir politikernas hjälpgummor

Uncategorised Posted on tor, april 09, 2020 17:22:10

I en debattartikel i SvD häromdagen hävdar Leif Lewin, professor em i statsvetenskap i Uppsala, att Sveriges coronastrategi beror på att svenskarna har mer tillit till sina myndigheter – och till varandra – än de nordiska grannarnas folk har. Han menar att grannländernas strategi sammanhänger med att de ska anses som ”krigskadade”, beroende på nationernas erfarenheter av Hitlers Tyskland. Se länken nedan.

Han artikel blir de facto en lovsång till den svenska byråkratin. Han påstår att den svenskarna ”hyser större tillit till människornas eget omdöme”. Samtidigt sägs att ”tilliten till makthavare och myndigheter är stor”.

Kontentan tycks alltså bli att såväl den vertikala (nedifrån och upp) som den horisontella (mellanmänskliga) tilliten är stark i vårt land och att detta präglar den svenska strategin, oavsett om den kommer att lyckas bättre än i övriga nordiska länder.

Texten är enligt min mening typisk för den svenska Statsvetenskapen, en vetenskapsgren som lever i symbios med den offentliga makten. Även om lysande undantag finns så innebär mycket av den nutida traditionen ett fraterniserande med politiska makthavare i stat och kommun. Liksom många rättsvetare (inte alla förstås) fungerar statsvetenskapens forskare som hjälpgummor till den offentliga makten. Vi ser var dag hur politikerna servas med mätningar av opinioner av de mest varierade och besynnerliga slag. Man kan därför tala om att de blivit samhällsforskningens mätnissar. Genom statistik försöker de skapa vetenskaplig legitimitet åt den offentliga makten. På så vis blir blir det svenska folkets tillit uppåt stor: Våra historiska erfarenheter stärker denna tro”, utropar Lewin med entusiasm.

I denna text har jag inte fokus på coronastrategier. Framtiden kommer antagligen att ge facit om rätt strategi valts, även om min åsikt är att den svenska tilltron till frivilliga åtgärder kommer att medföra fler döda än i grannländerna hårda metoder. Men det blir antagligen framtidens samhällsdrama.

Mer intressant är nu Lewins självvalda synfel, dvs att den svenska offentliga verkligheten skyms av hans lovsång. Hyllningen av stat och myndigheter blåses upp och följden blir att allvarliga fenomen i den svenska samhällsutvecklingen utelämnas.

I svensk politik har kollektivens och korporationernas makt systematiskt byggts ut på ett vis som jämfört med andra nationer i Europa har fått allvarliga verkningar. S-partiets många systerorganisationer har getts en dominerande ideologisk maktställning. Och privata företag har lockats in i den korporativa hajburen. Denna utveckling avspeglas i diverse lagregler, men syns faktiskt inte i de svenska grundlagarna. Skeendet har i huvudsak – med några undantag, exv Bo Rothstein – inte blivit kritiserad av svenska statsvetare. Flertalet av dem har underdånigt mätt det svenska folkets tillit procent efter procent och fått svar som sägs visa att svenskarnas förtroende är avsevärt. Som man frågar får man svar, brukar det sägas.

Hand i hand med kollektivens makt har en massiv offentlig byråkrati byggts ut. Flera hundra statsliga myndigheter har skapats för nästan alla aspekter av människornas liv. Flera av myndigheterna har överlappande funktioner och i övrigt oklara uppdrag. I tider av kris står de delvis handfallna och undrar varför inte en annan myndighet agerat. Men nya vaga löften utfärdas. Till bilden hör 21 stora sjukvårdsregioner, fd landsting, som under senaste decenniet gjort en gigantisk satsning på nya tjänster rörande administration (under ledning av föreningen SKL/SKR, som i sig är en byråkratisk hydra). I stället för vårdpersonal har byråkraterna ökat med omkring 30%. Till saken hör att flera av de stora myndigheterna fungerar bristfälligt, inte minst den regionala vårdapparat som nyss nämnts. Vad har svenska statsvetare sagt om den kraftigt stegrade offentliga byråkratin, som i hög grad kommit att ledas av chefer med rätt partibok? Inte har jag hört ramaskrin om maktmissbruk eller att tjänstetillsättningar skett i strid mot förtjänst och skicklighet!

I Leif Lewins text möter vi till råga på allt en hyllning till svenska folkets tro på de offentliga makten och deras byråkratier. ”Våra historiska erfarenheter stärker denna tro”, skriver han exalterat. Jag menar inte att S-partiets maktställning kan jämföras med kommunistpartiets i Sovjetunionen. Men om statsvetare frågat det ryska folket hade antagligen resultatet blivit uppmuntrande för Stalin, Brezjnev och andra av diktaturens ledare. Och de affischer som illustrerar Lewin artikel är tydligt präglade av kommunismens ideal. Även här har många av Sveriges statsvetare varit tysta. Men rader av enkäter om ditt och datt har skickats till folket för ifyllande. Och som man frågar får man svar, brukar det som sagt heta. Några av Göteborgsuniversitetets statsvetare frågar verkligen vilt om allas åsikter och tycks därmed få mindre tid till kritisk eftertanke.

Slutligen har det uppsvenska universitetet i Uppsala en särskild roll i uppbyggnaden av visionen om ”den storsvenska staten” eller den ”starka stat” som S-partiet hyllar. Historiskt sett har detta universitet starka band med den svenska statsapparaten. Flera framträdande forskare i statskunskap och juridik har varit influerade av S-partiets kollektiva ideologi. På gamla dagar tycks Leif Lewin – från en tidigare frisinnad position – alltmer ha smittats av det svenska politiska etablissemangets enastående självbeundran. På så vis har han och den uppsvenska vetenskapen bidragit till att dölja de maktproblem som verkligen tynger det offentliga Sverige. Det rör sig om en politisk och tankemässig likriktning av ett folk.

Torsten Sandström

2020-04-10

https://esvd.svd.se/1001/Svenska-Dagbladet/293789/2020-04-06/12952333/Nej-det-ar-de-andra-som-ar-krigsskadade



Varning för skattehöjningar!

Uncategorised Posted on ons, april 08, 2020 15:41:47

Coronaviruset medför en stor samhällskris, mellanmänskligt och ekonomiskt. Det är ingen tvekan om att staten måste satsa pengar för att överbrygga de många problem som viruset skapar för enskilda och företag. Det rör sig om miljarder, som nödvändigtvis måste spenderas förutsatt att ändamålen är vettiga. Så det är fullt klart att det kommer att krävas mycket stora penningsummor. För ett land med lågt skatteuttag blir det förstås kännbart ifall mer pengar ska tas ut från folket på sikt via skattsedeln. Sveriges skatter är, som nästan alla vet, redan idag antagligen världens högsta.

Därför oroas jag över de uppenbara risker som uppstår pga en storskalig svenska satsning på att dämpa coronas effekter. Min oro baseras på kännedom om hur Sveriges politiker hittills agerat under flera decennier. Det vi sett är politiker som inte har några problem med att höja skatterna. Däremot finns en notorisk och milsvid oförmåga att spara. V-partiets saknar helt vilja att hushålla – partiet lever helt utanför kassabokens ideal om balans mellan utgifter och inkomster. Oviljan att skära i budgeten gäller annars främst S-partiet. Men allmänt sett har även övriga partier svårt för att spara. Att fara fram med rödpennan i statsbudgeten kräver nämligen inte bara klokhet, utan också mod att meddela medborgare att statliga tjänster måste dras in om inte välfärden ska dras ned. Därför har nästan alla partier enklare att höja skatterna än att hushålla och spara.

Coronavirusets bekämpning bli som sagt mycket dyrbar. Om inte politikerna kan enas om att minska statens kostnader måste alltså skatterna höjas. För S-partiet är det en idealisk position att höja skatten med hänvisning till allvarliga problem. Många röster kan vinnas denna väg, anser S-partiets politiker. Och då slipper S satsa på en politik man är urusel på, nämligen att hushålla, spara och följaktligen skära i exv Sidas budget, välfärden och inte minst en överdimensionerad byråkrati. Det kommer S och V aldrig att klara av. Risken är stor att C och L inte heller klarar saken. Och min osäkerhet är mycket stor hur det går för övriga partier, dvs M, KD och SD. Vågar de greppa rödpennan för besparingar?

Min slutsats är därför att coronakrisen kommer att innebära att den svenska högskattepolitiken permanentas. Jag hoppas att jag har fel i min profetia. Men tyvärr tror jag min förutsägelse är korrekt. Svensk politik har hittills följt en trist låt-gå-rörelse i syfte att belastat folket med skattehöjningar. Särskilt S-partiet envisas med att se saken som att höga skatter innebär en stark stat. Och fara fram med rödpennan i statens budget vill man därför inte veta av. Övriga partier kommer i allmänhet att huka. En förfärlig syn på hur god politik ska bedrivas.



Vad man idag får tänka men inte säga

Uncategorised Posted on tis, april 07, 2020 15:19:33
En löpsedel från 1970-talet.

I Sverige – PK-ismens Mekka – regleras samtalen hårt. Vissa frågor är som bekant tabu. Ett exempel är skepsis mot storskalig ”invandring”. Den som problematiserar och till råga på allt vågar kritisera att nyinflyttning sker anses politisk opålitlig och kallas ofta rasist eller nazist. Om en person vågar ifrågasätta om CO2 verkligen är den främsta orsaken till klimatets uppvärmning möts han/hon med en fördömande misstro. Och den som säger sig gilla kärnkraft anses obskyr. Och så vidare.

Den inskränkning som i vårt land sker av det fria samtalet har enligt min mening gjort Sverige till ett sämre land att leva i. Den språkliga censuren har förändrat det intellektuella klimatet. Jag är övertygad om att det dessutom medför att svensk forskning och kultur betraktas som instängt provinsiell. Vi ses redan som en underlig folkstam uppe i norr. En exotisk folkgrupp med högst egna vanor och värderingar. Det som lockar andra nationers betraktare till skratt är att svenskarna envisas med att tro att nationen är ett föredöme för andra.

Jag hörde häromdagen på SR P1 ett samtal mellan Martin Wicklin och en man som vuxit upp i Sverige med en pappa från Gambia. Några gånger uttalades ”N-ordet” utan att beskriva vad det rörde sig om. En form av hemligt kod-ordande. Men alla lyssnare förstod ändå förstås att ordet betyder ”neger”. Att uttala verkligheten är nämligen tabu. Att låta bli att säga neger blir en besvärjelse. Ett svenskt rituellt handlande, som går ut på maximal anpassning till politiska krav.

Men det är inte rättsligt förbjudet att säga ”neger”. Juridiken är tämligen klar. I en bra dom från skånska hovrätten från 2014 klargörs detta:

”Ordet ‘neger’ kan obestridligen ge uttryck för förnedring av mörkhyade personer. Det är emellertid av betydelse på vilket sätt och i vilket sammanhang ordet används. Enbart användningen av ordet kan i sig inte anses vara tillräcklig för att konstituera ett brott.”

Så talar en sanningssägare. Alltså är en neutral användning av ordet ”neger” laglig. Ifall begreppet kopplas till negativa och förnedrande ord eller åtbörder kan däremot ett brott av något slag uppstå.

Varför har det blivit så i det svenska samtalet att man får tänka ”neger” men måste använda ”N-ordet”? Varför blir en universitetslektor i Uppsala utskälld av universitetets ledning för att hon i ett vetenskaplig sammanhang (en föreläsning om begreppsanvändning förr) uttalat ordet ”neger”? Varför anses det inte längre tillåtet att säga att att Pippis pappa är ”negerkung”? Samma samtalsförbud gäller exv orden ”zigenare” eller ”lapp”. Varför marscherar ett helt svenskt folk i samma takt kring lägerelden till bytrummans fasta slag? En kollektiv ceremoni.

Svaret är den svenska förträffligheten och tron att alla människor är lika. Man vägrar att se individer. I stället ska alla människor gjutas i samma form: en och samma människotyp. Kring den svenska lägerelden marscherar rader av likadana stammedlemmar i takt till trummornas dån. Att människor i verkligheten är olika vill den politiska och mediala överheten inte höra talas om. Därför agerar det offentliga Sverige sträng språkpolis. Trots att nästan alla svenskar vet att olikheten kan vara biologisk. Eller socialt betingad på så vis att enbart vissa personer (alla med vit hudfärg) begår brott. Eller att människor från skilda kulturer kan agera olika.

För mig är det inte viktigt att tala om ras eller att bruka ordet ”neger”. Ofta är det en ovidkommande precisering. Men inte alltid. Därför riskerar själva mörkläggningen – och idén om en enhetsmänniska – att dölja viktig förståelse av vad som händer i ett samhälle. Invandringens problem blir givetvis svåra att se. Brottslighet och stök i skolan blir också problematiska att hantera. Därför är ett svenskt tabu kring ordet ”neger” ett tecken på en ovilja hos samhällets eliter att se verkligheten i vitögat. Viktiga fakta sopas under mattan. På så vis blir den svenska dogmen om alla människors likhet ett allvarligt sjukdomssymtom.

Torsten Sandström

2020-04-07



Högst upp på en typisk förstasida …

Uncategorised Posted on mån, april 06, 2020 15:14:21

Ett lösnummer av DN kostar 40 spänn. ”Vad får jag för det” utropar jag, lika förfärad som en känd gubbig företagsledare. Förutom förstås dagens coronados så ser du själv på bilden. Först den dagliga feministdrogen, där en för mig helt okänd Dua Lipa ska tala om matriarkatets förträffligheter. Numera räcker det inte med vanlig jämställdhet. Nu ska kvinnan vara mest jämställd, och därmed basta!

Sedan en dos av en annan vanlig medicin, en slags psykofarmaka, som ska tala om för oss ovetande läsare hur SVT fungerar. Alltså en tidningsjournalist som recenserar sina halvstatligt anställda kollegors jobb på SVT. En stapel av översvallande ord.

Frånsett skriande siffror om corona saknas alltså reportage som platsar under tidningens namn ”Dagens” nyheter. Vi möter två mediala kändisar som under eget namn presenterar sina högst personliga åsikter om fenomen som knappast kan kallas dagsfärska. Egot, den egna åsikten och inget annat än förstås en rad ord.

I tider av sjunkande annonsintäkter väljer uppenbarligen DN kändisvägen till framgång. Det är för övrigt samma väg som SVT hyllar, där vi varje dag möter flåsande och flabbande kändisar som tävlar i de mest omöjliga sporter. Även SVT/SR lär känna av den yngre generationens flykt från de stora medierna. Den äldre generationen är redan utmattad av alla trivialiteter och skrämseln om klimat och virus. Det verkar vara lika bra att dra något gammalt över sig, att döma av Bonniers samt den offentligt styrda tevens val av inslag. En flåsig jakt att förmå publiken läsa/lyssna.

Men det visar sig att många kloka, unga som gamla, i stället söker information på internet. Det gör de rätt i enligt min mening. Visst finns högkvalitativa reportage fortfarande hos de stora mediehusen. Men utvecklingen mot ”public desinformation” syns tydligt. Smarta marknadsförare har förstås räknat ut vilken typ av smörja som kan locka ungdomar kvar hos de stora mediehusen. Då blir det kändisar, tjo & tjim och mängder av subjektiva rapporter – med påföljd att kritiska analyser får begränsa utrymme. Men samtidigt grävs kvalitetsjournalistikens grav.

Jag förstår de traditionella mediernas problem. De väljer den lösning som Expressen, Aftonbladet och andra slasktidningar redan valt. Men DN och SVT kan därför inte längre hävda att de sysslar med kvalitetsjournalistik. Eller har fokus på kritisk granskning. Dessutom måste mediehusen förstås sluta med att tala om att alternativa medier desinformerar. På internet presenteras dessutom idéer som är gratis och inte kostar 40 kronor om dagen. ”Vad mycket jag får gratis!” skulle den pensionerade scaniachefen antagligen utropa om han tänkte på nätet.



Avslöjande drömmar hos DN:s journalister

Uncategorised Posted on sön, april 05, 2020 15:03:34

Så här såg DN kulturs första sida ut den 29/1 2020. Även om kulturchefen Björn Wiman brukar skåda i kristallkulan eller spå i kaffesump så har han helt lyckats missa coronaepidemin. Men han har raggat upp en lämpligt globalliberal statsvetare som hjälpt Wiman att lägga ut tarotkoren om det glada 2020-talet. En typisk önskelista för svenska journalister tonar fram.

Jag tror de flesta människor – som tycker det är vettigt att syssla med spådomar – kan hålla med i flertalet punkter på bilden. Så kör för det!

Men i den sista punkten visar vänsterfolket sina tänder. De glädjer sig åt att sociala medier kommer att försvagas. Deras idéer går nämligen inte så bra hem på nätet. Ty väggarna i deras åsiktskorridor är svårgenomträngliga. Nätet lever ett annat liv än det som citeras från politikerna i Stockholm.

Med tanke på utvecklingen hittills på internet verkar DN:s önskan inte vetenskapligt grundad (vilket för övrigt inte heller de andra punkterna i önskelistan är). Men viktigare är den tydliga kritik mot fria medier som DN signalerar. Utan nyanser glädjer sig DN alltså åt en eventuell nedgång för Twitter, Facebook, bloggare mfl. En stor del av den egna läsekretsen vill DN alltså fimpa och slänga i smutsen.

Svaret blir förstås att DN enbart är mot osakliga inlägg på sociala medier. Men vem ska bedöma sakligheten? Spågummorna/gubbarna i kretsen kring Wiman kanske? I så fall lär åsiktsjournalistik och fake news frodas.

Att sociala medier visar sig populära beror bland annat på de etablerade mediernas oförmåga att rapportera om det som bekymrar vanliga människor i vardagen. Skolor som krisar, kriminalitet som eskalerar, månadslånga vårdköer, bostadsbrist och framför allt höga skatter som struntpratande politiker försöker beskriva som självklara. Nog skrivs det om dessa frågor, men alltid genom det filter som åsiktskorridoren kräver.

Lägg märke till att ingen punkt i DN:s rosa önskelista rör Sveriges strukturella problem eller kritik av den politiska klassens oförmåga. Lägg också märke till punkten om ”boendekostnader” som sägs stagnera! Är det troligt? Och är inte bristen på bostäder mer problematisk än kostnaderna som ändå kommer att förbli höga.

Vänsterliberalerna på DN har förstås tak över huvudet i områden utan större skolproblem. Och de ser gärna att skattemiljarder förs över till flummiga globala projekt, exv i Sidas regi. Men att ta tag i Sveriges stora problem glömmer man alltså bort. Alltså de frågor som vanliga människor snackar om vid kaffebordet. Förklaringen är att dessa ämnen inte är riktigt politiskt korrekta. Och PK är DN:s ledstjärna. Det har nämligen familjen Bonnier bestämt.

Torsten Sandström

2020-04-05



Svenska kyrkans tystnad är talande

Uncategorised Posted on lör, april 04, 2020 14:57:01
Katedralen St Trophim i Arles

Okej, att många talar i mun på varandra om coronaviruset just nu. Politiker, myndighetschefer, journalister och framför allt vetenskapsidkare ger delvis olika signaler. De senare har dock stor kunskap i ämnet ifall de sysslar med virologi eller immunologi. Men andra forskare spekulerar eller predikar bara. Häromdagen förklarade Johan Rockström i SvD till och med att uppvärmningen och viruset har en gemensam förklaring. Därför blir kanske slutsatsen att det inte behövs fler röster i coronadebatten.

Ändå kan jag inte låta bli att undra över Svenska kyrkans tystnad. Ärkebiskopen har – såvitt jag sett eller hört – inte sagt ens några lugnande ord i dessa tider av oro. Det är intressant med tanke på att en kristen dogm just är ”att Guds vilja ska ske”. Så om det finns en Gud – och han/hon är god – så anser jag att existensen av ett livsfarligt virus måste förklaras av landets prästerskap. Varför detta onda virus?

Själv tillhör jag inte någon religiös inriktning. För mig räcker den urgamla stoiska filosofin. Det innebär i korthet att man bör leva enligt naturen och försöka stå emot känslor och lidelser. Självdisciplin blir alltså ett budord. Det som händer i livet ska man försöka möta med lugn och jämnmod. Det är förnuftet som ska styra våra tankar och handlingar.

För mig är alltså kyrkans ord lika intressant som Rockströms spekulationer. Men till saken hör att en tidigare ärkebiskop gått i armkrok med klimatalarmisterna (och påven i Rom) i frågan om uppvärmningens orsaker. Därför tycker jag ändå att det är intressant att höra kyrkans syns på orsaken till viruset uppkomst och spridning. Är det Guds vilja?



Varför är miljötalibanism rätta ordet?

Uncategorised Posted on fre, april 03, 2020 14:41:33
Källa: Wikipedia.

Är det någon som från skolan minns begreppet Ludditer? Men, om jag i stället säger Maskinstormarna kanske historieböckernas ord börjar ta gestalt. Det var fråga om hantverksarbetare som i England i början av 1800-talet protesterade mot industrialiseringen. Gamla invanda hantverksjobb försvann och ersattes av maskiner. Följden blev en rörelse som attackerade det nya produktionssättet och dess uppsättning av snabbt arbetande maskiner. Det var framför allt spinnerifabrikernas apparater som slogs sönder.

Oron var på ett psykologiskt plan starkt befogad. Människor såg personligen hur verkligheten förändrades. Gamla arbetsmetoder utrangerades. Och ersattes av mycket effektivare maskiner. Många äldre sysslor försvann och arbetslöshet blev följden. Samtidigt tog nya mindre kvalificerade arbetsmetoder i fabrikerna över och gjorde jobben tråkigare.

Det Ludditerna inte kunde se eller förstå var maskinernas verkan för framtiden. De sköt enbart in sig på den nya tekniken. Vad hände? Jo, lönsamma industriföretag köpte fler maskiner och anställde fler arbetare. Lönerna steg successivt. Jobben var nog mindre inspirerande än den tidigare manuella produktionens, som medgav variation och mänsklig samvaro. Men arbetarnas ekonomiska standard ökades stegvis och kraftigt. Och idag är industriell produktion närmast oslagbar vad gäller prispress på tillverkade varor, något som i sin tur gjort att arbetarnas konsumtion ökat dramatiskt.

Jag skriver detta med tanke på nutidens framväxande ludditrörelse. Många svenska miljöorganisationer agerar idag som dåtidens Maskinstormare. Vi ser samma psykologiska förklaring i och med att miljökämparna idag propagerar för att den gamla fysiska miljön ska lämnas orörd. Nya tekniska metoder hotar naturen menar man. CO2 släpps ut i mängder som påstås skapa uppvärmning av hela Jordens klimat. Bondgårdar läggs ned och planteras med gran. Därför vill miljörörelsen hålla beteshagar öppna, även om kor numera inte betar där längre. Man har fått staten att spendera gigantiska penning belopp på allsköns bevarandeåtgärder för hotade växtarter och djurslag. Vägövergångar får vilt och hotade grodor ska räddas för miljonbelopp. Stora pengar spenderas på enskilda växtarters överlevnad. En CO2-hygglig kärnkraft läggs ned och ersätts av förbränning av skogsråvaror med gasutsläpp som följd. Nutidens ludditer är förblindade i sin övertygelse.

Jag vill inte förneka att miljörörelsen program har positiva inslag. Ingen önskar medvetet att begränsa uppsättningen av djur och växter. Många älskar varierade skogsmiljöer med vilt. Men sedan urminnes tider har människans drift att höja sig upp ur fattigdom och otrygghet haft ett pris som naturen tvingats betala. Industrialiseringen skördade stora offer. Men med tiden fick företagen råd att satsa på mer skonsamma metoder och åtgärder för skydd av såväl den inre som yttre miljön. Enbart framgångsrika företag klarade av detta. Detta är ett central påpekande. Exemplet Sovjetunionen visade på följderna av en planerad ekonomi med strålande miljöregler i lagstiftningen. Men resultatet blev i praktiken fruktansvärt, fattiga företag och lågbetalda arbetare i smutsiga och döende miljöer. Så ser det ännu ut i många fattiga nationer.

Den som befinner sig i ett utvecklingsskede, som förändrar den omgivning folk vant sig vid, har självfallet svårt att se det positiva som kan finnas i framtiden. Det är naturligt. Men ändå måste alla försöka sätta sig in i framtidens möjligheter och öppna upp för experimenterande. Enbart en ekonomiskt stark industrination har idag råd att satsa på vettiga kompromisslösningar mellan teknik/ekonomi å ena sidan och miljö år den andra. Man kommer inte att kunna rädda alla arter av växter och djur. Men en helhetssyn innebär ändå fördelar för såväl människor som miljö.

På så vis menar jag att nutidens miljörörelse agerar enögt. Liksom Ludditerna stirrar man sig blind på enbart en sida av samhällsutecklingen, nämligen att djur och natur hotas. Men man agerar på så vis djup konservativt och vägrar att sätta sig in in alternativen för människan. Idéer om Sverige som Sörgården och en natur från tiden före industrialiseringen har blivit miljötalibanernas credo. Vartenda ingrepp i beståndet av djur och växter betraktas som ett slag mot mänsklighetens existens. Ett sådant pragmatiskt tänkande saknas hos nutidens miljökämpar.

I själva verket innebär deras konservatism ett hot mot människans framtid på en planet där befolkningen växer på grund av allt bättre möjligheter att producera föda och skapa jobb för rimlig försörjning. Liksom maskinstormarna ser dagens miljötalibaner inte vilka behöva människor har idag jorden runt. De bara snackar om sina globala syften. Det är givetvis inte ett mål i sig att begränsa artrikedomen eller att släppa ut riskfyllda gaser och gifter i miljön. Men endast den som är upplyst om alla sidor av ett problem kan fatta kloka beslut. Och endast framgångsrika företag har vilja – och framför allt råd på sikt – att kompromissa mellan människans framtidsintressen och naturen behov av skydd.

På så vis menar jag att dagens svenska miljörörelse är antihumanistisk. Företrädarna ser endast på en sida av problematiken. Inte människans centrala behov, utan bara vikten av att skydda naturen. Miljörörelsen agerar alltså konservativt, kortsiktigt och enögt. Detta blir så tydligt om man ser hur dess representanter propagerar i medierna och den plats rörelsen ges där. Tekniska framsteg framsteg ses som hotfulla och dödliga – undergången är nära. Det som de säger är ofta vinklat och ibland vetenskapligt ogrundat. De agerar lika oöverlagt som maskinstormarna på sin tid. Enbart en fullkomlig öppen diskussion leder till en bättre framtid för såväl människor som miljö. Jag tänker alltså på ett samtal där individernas sociala och ekonomiska behov ständigt vägs mot djurens och naturens befogade livsutrymme.

Någon säger kanske att människan inte har större rätt än djur och natur, varför inte ingrepp tillåts i flora och fauna. Jag håller inte med om detta. Det är ett exempel på en förvrängning. Endast människor kan sägas ha rättigheter i juridisk mening. Hur ska en planta eller animalisk varelse kunna hävda en rättighet? Jag säger inte detta för att plåga, skövla eller förstöra människans omgivning. Homo sapiens är nämligen – och har alltid varit – beroende av naturen. Men endast människan har som en kunskapssamlande varelse möjlighet att genomföra de kompromisser som jag nyss utpekat som nödvändiga för ett gott mänskligt liv i framtiden.

Att miljörörelsen ges alltmer plats i politik och medier innebär därför en stor fara. Risken ligger inte i kloka påpekanden om eventuella konsekvenser av teknisk utveckling. Sådan kritik har sitt värde och många lyssnar (även om talibanernas ensidighet riskerar medföra att dövörat slås på). Faran är rörelsens konservatism och oviljan att inse och förstå behovet av kompromisser mellan människa och natur. Det är därför jag använder det starka ordet miljötalibanism. I likhet med islams krigare glömmer miljöns fanatiker bort människans behov av mat, pengar och nöje i en föränderlig värld. En taliban kan inte förstå detta.

Torsten Sandström

2020-04-03

Vilka likheter finns det mellan en svensk Mp-minister och en taliban?



A propå en stat som är slösaktig

Uncategorised Posted on tor, april 02, 2020 11:40:56

Aftonbladet berättar att i början på 2000-talet brände försvaret upp flera miljoner skyddsmasker. Minst 30 procent av skyddsmaskerna ansågs fortfarande fungerande. Dessutom. När man ändå eldade, så brände försvaret upp de 2,2 miljoner andningsskydd som fortfarande var funktionsdugliga.

Allt skedde uppenbarligen under Göran Perssons tid som statsminister. Då eskalerade den nedrustning som regeringen Bildt inlett och som Reinfeldt skulle fullborda efter Persson. Förklaringen var den anda av global härlighet och evig fred som då härskade hos vissa naiva grupper av politiker. Alltså en politik i drömmarnas land, som senast fått gestalt av Margot Wallström som på allavar menade av kärnvapen borde förbjudas genom avtal. Peace in our time var det visst någon sa och öppnade dörren för Hitlers illdåd.

Summan av kardemumman är alltså att svenska politiker är:

  1. Slösaktiga med offentliga medel
  2. Korkade i försvarsfrågor
  3. Brister i säkerhetstänk då de kastar fungerande skyddsutrustning på sophögen, trots att den kunnat användas för att lindra spridning av bla virus.

En undersökning från Novus (ett halvår gammal) visar att drygt hälften, 55 procent, av väljarna känner sig otrygga med det politiska ledarskapet. Och nästan sex av tio svenskar tror att barnen kommer att få ett sämre samhälle att växa upp i. Ändå kör landets politiker bara på utan att lyssna på vad folk säger. Sluga politiska överenskommelser som DÖ och Jöken bidrar sannerligen inte till ökat förtroende.



Ännu ett slukhål!

Uncategorised Posted on ons, april 01, 2020 17:41:36

Läser i tidningen idag att Back Heena tilldelats ALMA-priset. En för mig helt okänd individ från Sydkorea. Prissumman är 5 miljoner kronor. Finansiär är du och jag via beslut i statens regi.

Visst bör Astrid Lindgren hyllas. Men hon hedras nästan var dag av svenska folket som läser hennes böcker och blir glada. Att S-partiet via Göran Persson haft dåligt samvete för Strängs Pomperipossa-skatt är en sak. Han är en gubbig publikfriare, som ständigt jagar röster i politiska sammanhang. En helt annan är om du och jag via skattsedeln ska hedra barnboksförfattare från när och fjärran.

Fem miljoner kronor är ett enormt belopp för svenska kulturarbetare. Jag gissar att 25 svenska konstnärer av olika slag kunnat ges en årlig försörjning genom stipendier inom en sammanlagd ram på 5 miljoner kronor. I tider av coronakris för konst och kultur blir 5 miljoner på ett bräde swish ut till Sykorea ett hån, ett offer på globalismens heliga altare. Och så slängs hela beloppet iväg för att några sossar ansett att barnböcker måste få ett pris som är större än Nobelvarianten i litteratur.

Det är inte bara galet. Utan också en bild av uppenbar slösaktighet. Det måste bli ett stopp på detta och annat onödigt spenderande för folkets räkning. En framtida svensk regering måste plocka fram rödpennan och gå igenom statens budget, rad för rad. Jag är säker på skatterna kan sänkas med 20% om tusen onödiga utgifter bara stryks. Och den svenska välfärden behöver inte beröras nämnvärt av strykningen. Det är bara så att pengar till en rad byråkrater och andra profitörer blir kvar i skattebetalarnas fickor. Så att de själva kan bestämma över dem.

Orsaken till att S-partiet fixat ALMA-priset vet vi. Men frågan är varför inte Reinfeldts två regeringar har strukit slöseriet? Denna form av politisk konsensus är en del av den svenska sjukan. Det är ett hån mot det folk som ska betala. En tyvärr vanlig typ av virus i svensk offentlig hushållning.



När krubban är tom bits hästarna

Uncategorised Posted on ons, april 01, 2020 12:16:54
Star war?

Coronakrisen visar på hur löst EU är sammanfogat. Strålkastarna riktas mot problemet med den snabba utvidgning som bland annat Sverige jobbat hårt för. Den vanliga svenska parollen är ju att ”alla ska vara med i båten.” Trots en unionsgemenskap och ett låtsasparlament skaver lika fullt de olika ländernas nationella intressen mot varandra.

Det är naturligt. Alla nationer vill just nu att övriga ska ge dem gåvor av sjukvårdmateriel. Några nationer i öst fifflar med demokratin. Ett antal erbjuder skatteparadis för ekonomiskt fiffel. Andra länder i syd vill att medlemsnationerna i norr ska stå för deras obetalda skulder då stora budgetöverskridande i dagarna planeras. Ingen önskar (just nu) ta emot flyktingar och vill därför ge Turkiet ännu mer betalt för att med vapen bygga en virtuell gränsmur. Slutligen önskar alla få mer bidrag och flertalet vill låta en handfull rika nationerna i nordväst betala.

Vad liknar detta? Är det den stolta union som politikerna talar om i valtider? Är det en nyttig verksamhet som vårt land ska finansiera med rader av miljarder per år? Nej, det framstår som en stökig krubba i ett stall som blivit tomt på foder, dvs praktiska idéer för att föda en genuin och god samverkan. Det är med andra ord motsatsen till det fredsprojekt som EU-kramarna ständigt talar om. Ett begynnande Star war som hotar hotar helheten, även de goda inslagen.

Jag är i grunden vän av internationellt samarbete om handel, transporter och rimligt rörlighet för arbetskraft och studenter. Även gemensamma rättsregler för dessa behov är bra. Om EU kan bantas till förutvarande EG är därför mycket vunnet. Låt därför medlemsnationerna själva sköta sina konstitutioner och all rättslig reglering utanför varuomsättningens behov! Kanske blir det då möjligt att locka Storbritannien att medverka?

Mycket står alltså att vinna på en pragmatisk europalinje. Kan det eländiga viruset bidra till detta så desto bättre. Men i bakgrunden lurar de krafter som – liksom Frankrike – ständigt vill hugga EU i än större stenblock. Trots att motorn håller på skära ihop så kräver de mer bränsle. Här finns det stora hotet mot en väl fungerande framtida europeisk gemenskap kring handel, resor, arbete och studier. EU-talibanerna hotar med andra ord att krama ihjäl de strimmor av livskraft som ännu finns kvar.

Torsten Sandström

2020-04-01

PS! Den 3 april läser jag i SvD att Frankrike infört exportförbud på sjukvårdsmateriel som levererats från Kina till ett svenskt företags dotterbolag i Frankrike – ett företag som enligt EU-rättsliga regler ska behandlas som vilket franskt bolag som helst. Rämnar unionen?



Surprise, surprise!

Uncategorised Posted on tis, mars 31, 2020 17:01:36

Jag vill inte skylla coronakrisen på M:s ledare i Stockholms läns landsting. Men, som jag skrivit i en tidigare blogg bär hon med många andra landstingspolitiker ett tungt ansvar för regionernas dåliga materiella beredskap (trots påminnelser under åren från Socialstyrelsen). Och så nu dessa ändrade säkerhetskrav, som stegvis dragits ned på grund av brist på skyddsutrustning/materiel. Vårdpersonalen utsätts för stora risker för att politiker och byråkrater inte förmått planera på ett kompetent vis. Den övergripande ledningen – och administrationen – har brustit i Region Stockholm liksom i flertalet andra landsting.

Det är poetiskt att se henne och kollegorna med vita hjälmar på under uppbyggnad av försvarets sjukhus i Älvsjö (?). En bild av aktiva politiker odlas. Och så säger hon det som alla redan vet: att behovet av sjukvård ökar pga corona. Nya friska pengar tycks efterfrågas efter de gamla som redan förbrukats.

Där står alltså en person som medverkat till att gigantiska resurser satsats på administration under senaste decenniet (plus omkring 30%). Tänk om dessa miljarder använts på vårdpersonal, skyddsmateriel, ombyggda lokaler (i stället för ett superdyrt nybygge i Solna) mm!

Det är kanske till försvar mot äggkastare som de Fyras gäng på bilden bär hjälmar? Det är ingen tvekan om att M-partiet – som leder landstinget i Stockholm – måste utkräva ansvar av Svenonius. Det räcker inte med en politisk karriärist. In med en ny ledare, som kan samtala med personalen och har medicinsk kompetens samt erfarenhet av hur en vårdorganisation ska skötas.



(S)å talar en stor affärsman

Uncategorised Posted on tis, mars 31, 2020 12:31:26

Göran Persson: Låt småspararna

ta emot utdelningarna

Rubriken är från Dagens industri den 30 mars.

En aktiebolagsrättslig grundsats är att alla aktieägare med samma aktieslag ska behandlas lika. Nu vill den avdankade politikern Persson ändra på detta på grund av corona. Tanken tycks vara att enbart fysiska personer ska få rätt att ta emot utdelning exv från den skandalbank där han själv är ordförande. Däremot ska inte pensionsfonder och försäkringsbolag – som också behöver pengar för åtaganden till vanligt folk – få någon utdelning. Juridiken och logiken gör en vurpa.

S-partiets nya finansprofil tänker givetvis som en politiker, i jakt på väljarnas röster. Inte på aktieägarnas förtroende för det bankaktiebolag som hans politiska kompisar valt att placera honom i ordförandestolen för. För Persson är affärer politik (och politik affärer). I sossebanken är således Person ordförande och en annan trogen sosse är VD, dvs Jens Henriksson (en gång i tiden statssekreterare i Persson regering). Alltså bu(S)iness as usual .



Marschen mot trivial journalistik

Uncategorised Posted on mån, mars 30, 2020 17:26:57

Vad är det som händer i svenska medier? Mediehusen slår sig ofta för bröstet och hävdar att de sysslar med grundlagsskyddad journalistik. Pyttsan, säger jag. Viss går det ibland att läsa goda texter, med glänsande analyser och goda belägg. Men det blir alltmer sällsynt. Tyvärr.

Rubriken från SvD häromdagen visar på marschen mot det triviala. Den fråga som ska bevaras är hur man ska tilltala en telefonförsäljare.

Läs ovan vad den sk journalisten svarar. Vilka belägg hon har för sin mening går inte att veta. Den bygger på någon slags allmän hygglighetstanke. Men vad säger att en ombedd uppringare ska behandlas med respekt? Om den som svarar känner irritation eller till och med ilska över påringningen bör den väl tillåtas komma fram? Ärlighet är kanske bäst?

Därför säger jag att det enkla svaret är: gör som du behagar – du har ju inte bett om att bli uppringd.



Varför har moderaterna valt fel väg?

Uncategorised Posted on mån, mars 30, 2020 12:23:41
En ny vår för moderat politik?

I Svante Nordin intressanta bok ”Sveriges moderna historia” (2019) skildras svensk politisk utveckling från 1800-talets början fram till våra dagar. Mest spännande är det sista kapitlet om politiken efter 1976. Oj, så fort man glömmer sin nutids historia! Vi får bland annat läsa hur sovjetkommunismens upplösning liksom ett biljardklot sätter andra bollar i rörelse. I bakgrunden syns spelarparet Ronald Reagan/Margaret Thatcher. Europa frigörs, EG/EU expanderar och USA dominerar världen (tills vidare!). Här följer en kort skiss över den svenska politiska spelplanen sedan 1990.  

I början av 1990-talet tyckte Karl Bild det såg ljust ut för M. Han trodde på ett systemskifte via paroller i stil med: bort med S-partiets kollektiva strukturer, mer europasamarbete, sänkta skatter och statsutgifter, privat konkurrens inom den offentliga sektorn osv. I boken skildras hur M-partiet, efter några initiala framgångar  för Bildts ministär (1991), till sist körde fast. En orsak var kompromisser inom den ständigt spretiga borgerliga koalitionen. Viktigare var att Sveriges ekonomin hamnade i akut kris efter ett utdraget och korkat försvar av en fast kronkurs. Med hjälp av oppositionen skars det därefter i välfärden, skatterna höjdes, försvarets nedläggning inleddes  och den borgerliga koalitionens opinionssiffror dalade. Bildt förlorade 1994 års val till Göran Persson (eller Ingvar Carlsson som snart avgick). Och reste sedan som oppositionsledare till Balkan för att odla sina politiska intressen där.  

År 2006 var det dags igen. Nu för Reinfeldts rivstart med sin första regering. Partiet kallades numera ”De nya moderaterna”. Regeringen blev ännu en koalition, som nu gick under namnet Alliansen. Resultatet blev ytterligare år av ”sossepolitik light”, men nu förstås i Alliansens regi och under liberala slogans. Det nya var inte stora skattesänkningar (frånsett för villaägare) eller besparingar i statens utgifter (frånsett försvaret), utan ett närmande till S-partiets ideal om globalisering, villighet till invandring och frånvaro av ett försvar värt namnet. Visst minskades skattetrycket något och staten behöll rimlig kontroll över ekonomin. I centrum stod en stor tilltro till globala lösningar för fred och bistånd – inklusive en omfattande  utvidgning av EU –  med följden att det svenska försvaret bantades till ett minimum (medan militär personal skickades till Afghanistan!).

I valrörelsen 2010 gick M visserligen fram något, men övriga koalitionspartier ännu mer tillbaka, så att regeringens underlag försvagades, trots påtaglig kräftgång för S. Orsaken var framför allt SD:s expansion, med stark kritik mot Alliansen från höger. En på så vis skadeskjuten borgerlig regering förlorade än en gång greppet över svensk politik. I  följande valrörelse eskalerade SD:s framgångar eskalerade och deras flykting- och EU-politikpressade regeringen. Reinfeldts vädjan om att folket bör öppna sina hjärtan för invandring bidrog till nederlaget 2014 –  en förlust för Alliansen på 32 mandat och en vinst för SD med 29.  Reinfeldt avgick på valnatten och Alliansen vägrade ödesdigert att regera med stöd av SD. Alltså blev det dags för två ytterst svaga S-regeringar under Löfvens ledning (2014 och 2018). Den första räddas av DÖ med stöd av Alliansen, den andra av Jöken (med bara av C och L). 

Går det att kort beskriva varför M misslyckats? Jag tror det. Den främsta förklaringen är inte nödvändigheten att regera i koalition med allierade, även om det varit en bidragande orsak. Jag tror att steget bort från en ”moderat” konservatismen varit huvudorsaken. Genom en flummig M-liberalism har regeringar med nöd hållits samman. Därmed har också satsningar på globala frågor underlättats. Men väljarkåren har inte varit övertygad om nyttan med storskaliga satsningar på gränslöshet via EU, FN, Sida samt en öppen dörr för invandring. I allmänhet ser väljarna och skattebetalarna naturligt nog till sitt eget bästa och till Sveriges. På så vis är de främst nationalister och inte kramare av omvärlden, som för övrigt visat sig skapa svåra problem i form av konflikter, krig och flyktingrörelser. USA:s stegvis minskade intresse för Europa och omvärlden har dessutom skapat bekymmer för nationer som liksom Sverige valt att avrusta. Finland har med öppna ögon insett riskerna. Till detta kommer ett byråkratiskt och kostsamt EU, med rader av överstatliga regler och tydliga svårigheter att hålla samman.

M-partiets avsteg från en nykter moderat konservatism har utsatt partiet för folklig kritik från höger. Redan framväxten av Ny demokrati borde ha varit en varningssignal. Ändå tog SD:s inträde på den svenska politikens arena M på sängen. I stället för att omformulera liberalismen till skydd för rättsstaten och marknaderna har M-partiet och Alliansen fortsatt en politik som närmast påminner om S-partiets gamla mönster.

M:s val av en global vision har dessutom visat sig utmanande på så vis att S-partiets  gamla kollektiva strukturer i huvudsak lämnats orörda. Nationen lider av stora problem avseende bostäder, arbetsmarknad, skola, kriminalitet, försvar, byråkrati, höga skatter osv. Några av dessa mångåriga S-problem har förvärrats genom en oklar M-globalism. Andra har helt enkelt skjutits på framtiden år efter år. Betraktat från en svenskt nationell position är denna passivitet oförlåtlig och förstärker bilden av M-partiets strategiska missbedömningar. 

Frågan är därför om M har en möjlighet att med framgång ändra färdväg. SD har som bekant redan intagit en tydlig nationell position med tämligen bred folklig förankring. Jag tror ändå att M har en bra chans att lyckas med en ”moderat nationalism”. Men en förutsättning är att partiet vågar tala ur skägget och inte bara ängsligt sneglar på partierna S, C och L. Jag menar givetvis inte att SD:s politik ska kopieras (liksom Reinfeldt gjort med S). SD:s program är i vissa avseenden grovt och bör självfallet balanseras och nyanseras. 

Ungefär så här. All invandring är inte fel, men en nationellt oplanerad är det. Et försiktigt internationellt politiskt samarbete räcker inom och utom Europa. Vidare måste de strukturella problem som S-partiet skapat –  och som nationen brottats med i åratal – ges klara lösningar. Inte fler tomma löften, men klara löften om bostadsbeskattningen, hyresregleringen, kunskapsskolan, den korporativa arbetsrätten, byråkratin, straffrätten, försvaret osv. M:s närhet till många kunniga jurister med moderat konservativa värderingar kan här hjälpa till.  

Slutligen bör M gå en rad kritiker till mötes som menar att svensk demokrati inte fungerar optimalt. Ett system för oberoende tillsättning av högre domartjänster och en författningsdomstol är sedan gammalt angelägna projekt. Dessutom måste sjukvården förstatligas – landstingens politiker har misslyckats kapitalt i sin satsning på byråkrati. Därför tror jag att en grundlagsreform måste till. Viktigast är att folket ska ges rätt till initiativ för genomförande av folkomröstningar enligt en modell som liknar den i Schweiz. En sådan reform kan få bred uppslutning hos väljare som är evigt trötta på yrkespolitikernas fullkomliga makt över lagstiftningen. Risken att några politiker förlorar sina jobb måste tas. Vinnare blir Sveriges folk och de politiker som segrar.  

Torsten Sandström

2020-03-30



Raketmannens haveri

Uncategorised Posted on sön, mars 29, 2020 16:14:16

När det mediala utrymmet i coronatider krymper för den annars så vanliga klimathetsen växlar Rockström fot som krönikör i SvD. Liksom forna tiders kyrkomän måste allt ont förklaras som djävulens verk. Och vips blir människans framfart – skogsavverkning, CO2 och uppvärmning – orsaken till det nya virus som nu drabbar världen.

När det gäller orsakerna till uppvärmningen slirar Rockström med den vetenskapliga bevisningen. Även om CO2 kan vara en delförklaring talar nämligen mycket för att exv solens strålning har sitt finger med i spelet.

Och nu genomför Rockström samma förenklade resonemang rörande coronaviruset. Han menar att orsaken till spridningen av viruset är skogsavverkning, som medför såväl uppvärmning som att djurarter flyr och sprider farliga virus. Att människors kontakter med vilda djur kan ha betydelse för spridning av virus är en sak. Men att slumpmässiga virusmutationer visar sig farliga för människan är en helt annan sak. För övrigt bör mutationer av detta slag ha skett i djurvärlden under många hundratusen år. Alltså innan människan trätt in på scenen. Såvitt jag förstår.

Historien visar hur kyrkoledare använt olika farsoter för att skrämma människor att rätta in sig i ledet. Samma sak gör Raketmannen nu. Det är lågt. Men, med prästens självklara min påstår han förstås att ändamålet helgar medlen. På så vis blir människor med stark tro inte pålitliga. Det visar att Rocket man inte sysslar med naturvetenskap.



Medial kommers…

Uncategorised Posted on fre, mars 27, 2020 21:32:52

Medierna ser på sig själva som frihetens och ärlighetens representanter på jorden. Tidningar, radio och teve är upptagna av temat om det egna oberoendet och sakligheten. Deras påstådda oavhängighet lyser som en gloria över den bild de presenterar av sig själva.

Så ser mediernas självporträtt ut. En bild som upprepas i alla officiella sammanhang. Och för folket varje dag. Men verkligheten är en helt annan.

Så här ser en vanlig kväll ut framför teven. Här flabbar Babben Larsson på ena kanalen tillsammans med sina många kändiskompisar. På den andra kanalen syns Lill Babs dotter och någon av familjens Wahlgrens många alla nollor. Alltså inga okända och spännande karaktärer, enbart långvarig odlade och utslitna affärssubstrat.

Bland hundratals kämpande kändisar som klänger kring vulgoteves slaka lina syns politiker, arkitekter, antikhandlare, auktionsfirmor mm. Allt kryddas av sportmedaljörer, musiker, konstnärer, kockar mfl. Alla i behov av reklam för framtida jobb. Hela gänget skrattar på kommando och visar vita tandrader. Naturligheten är minus 100 procent.

Allt är alltså stylat. Inget är verkligt eller förankrat i vardagen eller i landsbygdens tempo. Bara flåsande skämt och skratt. Kramar och pussar. Det är inte fråga om en fri kultur. Allt är marknadsföring och reklam. Snabba pengar på kontot är det som gäller. Sedlarna prasslar.

En del av alla dessa intigheter bekostas tyvärr av skattebetalarna. Annat finansieras av reklamkanaler. Men kontentan är ändå innehållslöshetens bittra kamp mot idéerna vakuum. Det hela pekar i en riktning mot kulturell undergång. Ty en levande medial presentation förutsätter frihet och kritisk öppenhet. Undergången förklaras av tankens tomhet, hjärnors infarkter, frånsett strävan förstås att sälja programtid till bästa möjliga pris.

Vi skådar alltså den svenska kulturens business as usual. En marsch på väg mot kulturens djupa stup. På 1960-talet talade man om indoktrineringen av Sverige. Problemet är detsamma idag. Vem är det som vinner på att folket ständigt förs bakom ljuset?

tene

tt starkt ljus över



Löfven krishantering saknar logik

Uncategorised Posted on fre, mars 27, 2020 16:50:35

Vid dagens presskonferens angående virusepidemin manar statsminister Löfven till sans och samling. Det är bra. Han kräver också att alla måste visa ”folkvett”. Det är mycket bra. Slutligen manar han alla att ta ”ansvar”. Det är jättebra.

Men i en annan stor nationell kris, den som rör kriminella gäng som mördar och spränger bomber, är det andra ord som passerar statsministern läppar. Här gäller inte ansvarstagande eller utkrävande av ansvar. Då det gäller en brottslighet som fötts av en omfattande och missriktad invandringspolitik sjunger Löfven sannerligen inte ut. Han är tyst eller så försöker han skylla på brats från Djursholm som köper hasch och på så vis lockar andra till kriminalitet.

Det finns minst två orsaker till att Löfven inte klarar av att hantera brottskrisen. Den ena är att vänsterns ser på brottslingar som offer för sociala omständigheter. Se en annan blogg jag skrivit idag! Den andra orsaken är att S-partiet själv bär ansvar för sin egen misslyckade invandringspolitik.

För Löfven går inte politik och logik hand i hand. Det är Sveriges stora dilemma idag.



Från heders- till offerkultur.

Uncategorised Posted on fre, mars 27, 2020 15:10:43
Kopia av Kopparmatte (Stockhoms stadsmuseum). Originalet finns på Stockholms tingsrätt. Förr placerad på skampålen, på Stortorget.

Viktiga steg i ett samhälles utveckling skapar nya människoideal. På så vis formar makthavarna ideologiska instrument för styrning av individerna. Två amerikanska sociologer, Bradley Campbell och Jason Manning, har sysselsatt sig med ett intressant historiskt utvecklingsschema i tre steg. Modellen är mycket förenklad, men ger oss viktig förståelse av olika eliters ambitioner att i nutid kontrollera egna och underordnades positioner. 

De tre utvecklingsstadier som lyfts fram är hederskultur, värdighetskultur respektive offerkultur. Jag tror vi egentligen känner till dem alla tre ganska väl. Men vi anar kanske inte fullt ut effekterna av – och de politiska orsakerna till  – deras framväxt.

Äldst är givetvis hederskulturen, som fortfarande lever kvar i stora delar av världen. Den baseras på ett samhälle där en central lagstiftning ännu inte fått en dominerande ställning.  Därför formas spelreglerna i huvudsak av åldriga moralisk mönster som utvecklats av de makthavande. Avsaknaden av en stark central samhällsmakt medför att olika befolkningsgrupper, eller klaner, själva handhar styrningen av levnadssättet, brotten och straffen. Här finns alltså inte våldsmonopolet hos en stat, utan hos olika klaner vilkas medlemmar utgörs av släkter, familjer och regionala eller lokala befolkningsgrupper. Man kan därför tala om ett ”privat monopol” på våldsutövning. Klanens hövding och ledande skikt styr utan domstolars inflytande och deras justis är i allmänhet baserad på en strikt åtlydnad av gruppens moral och drakoniska straff för den som avviker. Som bekant möter vi  idag klankulturer i exv Mellanöstern och delar av Afrika. Men de existerar även hos oss i västvärlden, exv maffian i Italien och inom grupper av invandrare i svenska storstäders förorter. 

Demokratins genombrott innebär ett frontalangrepp på de gamla kulturer som baserats på heder. Det nya samhället bärs nu upp av en värdighetkultur, ett ord som markerar motsatsen till klanens våldsmakt eller den moral som brukar kallas ”djungelns lag”. Fram träder visionen av den dygdige medborgarens rättsstat. Ideal som medborgare, parlament, allmängiltig lagstiftning och domstolarnas oberoende har helt (eller som nyss nämnts, delvis ) sopat undan den äldre gruppmoralen i flera världsdelar. Lagen gäller för alla och avses även skydda individen gentemot statens eventuella övergrepp. Detta demokratiska samhällssystem har sina  rötter i antikens Aten och har senare getts en tydligare bild av upplysningens filosofer. Och sin första gestalt framträder rättsstaten i de engelska, amerikanska och franska revolutionerna  (1688, 1776 respektive 1789).  För svensk del har en liknande samhällsordning byggts ut under senare halvan av 1800-talet. Genom lag ges alla medborgare samma rätt. Och varje medborgare bär samtidigt ett eget ansvar för att följa gällande regler. Vidare är det  domstolarnas sak att skydda individen samt att utmäta ansvar av henne eller honom.

Mot denna bakgrund är det intressant att fundera över det tredje steget, dvs nutidens offerkultur. Sedan omkring femtio år tillbaka  betraktar den politiska eliten i flera västländer individen inte längre som ansvarig för sina gärningar. Människan ses nämligen som en marionett, som styrs av bakomliggande skeenden i samhället. Samhällsforskare talar nu om strukturer  eller osynliga krafter, som påverkar individen så att denne utför handlingar utan att – som det sägs –  egentligen vilja göra det han eller hon faktiskt gör. I familjen kränker mannen kvinnan.  I skolan bråkar barnet. På stan intar många droger. Och framför allt utförs allvarliga brott av unga människor som ”inte vet bättre”. Alla dessa allvarliga skeenden framträder genom osynliga trådar, som styr händelserna i Sveriges stora dockteater.  

Flera samhällsvetare – från Marx till Durkheim och Foucualt –  har utvecklat olika teorier om strukturer i syfte att med god vilja förklara sociala händelser. Ibland är deras svar spännande. Men de är också spekulativa och vilar i allmänhet på lös vetenskaplig grund. Men mycket viktigare är att politiker med vänsterinriktning missbrukat dessa teorier för sina egna politiska ändamål. Syftet har blivit att legitimera enskilda individers avvikelser från umgängesregler som bestämts i demokratisk ordning – ofta genom lagstiftning. På så vis har offerkulturen häpnadsväckande nog öppnat dörren för en allmän strävan efter att befria individen från ansvar. 

Denna tendens har under några tiotals år blivit tydlig i vårt land. Effekterna är ytterst allvarliga – upplösningen av den enskildes ansvar har stegrats. I SVT:s Uppdrag granskning häromdagen berättar brottsutredande poliser och åklagare om hur den svenska straffrättens regler numera impregnerats så av barnrättskonventionens strukturtänk att det praktiskt taget blivit omöjligt att anhålla unga förövare som begått allvarliga brott. Några åklagare talade liksom frikyrkliga präster i tungor om de stackars barnens roll som offer i det svenska samhället. En ung brottsling som myndigheterna alltså inte kan hålla kvar på polisstationen mer än några få minuter. Ett offer som, väl ute i det fria, snart begår nya illdåd. 

Det tragikomiska i SVT:s reportage är att föräldrar till dessa offer – det rör sig oftast om invandare från främmande kulturer  – anser att det svenska samhället är för slappt och ovilligt att utkräva ansvar. De berättar att de därför skickat sina unga förövarbarn till hemlandet för hård uppfostran under några månader. Detta visar – föga förvånande – att den moderna offertanken strider mot de hårda klankulturer som föräldrarna uppfostrats med i sina ursprungsländer. 

Men framför allt blir det skrämmande tydligt hur den nya offerkulturen luckrat upp moralen i den demokratiska rättsstaten. Den bygger som sagt på värdighet, dvs inte bara på rättigheter utan också på skyldigheter. Meningen är att en person som avviker från gällande straffrättsliga normer ska sakföras, inte enbart smekas medhårs och förklaras som ett offer för sociala omständigheter. Jag menar därför att ett tungt ansvar vilar på de politiker som i riksdagen står bakom den nya svenska straffrätten och barnkonventionens alltmer snedvridna samhällseffekter. Politikerna delar sitt ansvar med många jurister, som tjänstvilligt stått bakom lagreglernas utformning eller mekaniskt tillämpar dem varje dag. På så vis blir den nya offerkulturen ytterligare ett tecken på att Sverige är på väg bort från den demokratiska rättsstatens ideal om nödvändigheten att ansvar utkrävs. Av hög som låg, av gammal som ung. Moderation kan förstås ibland behöva visas. Men ingen brottsling är fri från ansvar!

Torsten  Sandström

2020-03-27



Goda och dåliga myndigheter

Uncategorised Posted on tor, mars 26, 2020 22:36:29

Heder åt Anders Tegnell och för övrigt även han kollegor på Folkhälsomyndigheten. Det är svårt för en lekman att själv bedöma vilka beslut som måste fattas mot spridning av virus. Men Tegnell berättar sakligt, faktarikt och utan choser om virusutvecklingen och lämpliga motåtgärder. Just vetenskapligheten och beredskapen att analysera svåra frågor som möter honom imponerar. Så ska en statlig tjänsteman fungera, låt vara att myndighetens namn klingar förskolemässigt.

Däremot är många av de andra myndigheternas representanter vid de dagliga pressträffarna bedrövliga. De framstår som vittnen vid bönemöten i Filadelfiakyrkan. På grund av att de inte nämner minsta fakta som är nya står de där och bara maler på, för att – som de tycks tro – lugna lyssnarna. Socialstyrelsen och Beredskapsmyndigheten tillhör detta bottenskikt. Igår upprepade alltså företrädaren för Socialstyrelsen allehanda trivialiteter, som inte tillförde något konkret. Hon lyckades i varannan mening använda ordet ”säkerställa”, typiskt nog. Om något över huvud taget går att säkerställa så är det att vi inte har de vassaste knivarna i toppen på flera av våra vildvuxna och byråkratstinna statliga myndigheter.

Ett problem är att det förstås slösas med pengar. Ett annat, och i sammanhanget allvarligare, är att människor inte förstår vad de säger och varför de bara orerar. Det skadar förtroendet för den svenska staten och politikerna bakom den. Det vill säga de politiker som var dag verkar för att utvidga byråkratin. Ridå!



Politiker på rad med huvudet i sanden

Uncategorised Posted on tor, mars 26, 2020 11:42:44

I flera tidigare bloggar har jag skrivit om ett påtagligt dödläge i svensk politik. Tunga politikområden med stora problem, såsom bostäder, skola, vård, försvar osv. Jag menar inte att dödläget beror på det nuvarande parlamentariska läget, dvs den låsning som skett genom Jöken. Problemen är nämligen mycket äldre.

De har inte heller adresserats på senare tid, mer än i svepande uttalanden i stil med ”att så kan vi inte ha det” eller ”nu måste vi verkligen”. I den senaste valrörelsen sågs affischer om exv behovet bostäder. Men inget händer efter valet, mer än att nya drömmar yppas. Några konkreta lösningsförslag har alltså inte lanserats för lösa nationens flera stora strukturproblem.

Mitt konstaterande gäller i princip för samtliga politiska partier. De har i huvudsak enbart manövrerat för att erövra nya väljare vid valet år 2022. Jag menar att vi ser ett bedrövligt politiskt schackspel. Nya idéer saknas helt enkelt. Samma gamla politik tycks med andra ord fortfarande gälla. Och detta trots att Sveriges kroniska problem alltmer skärps. 

I en blogg häromdagen knyter jag an till den passivisering eller rentav förstening som ägt rum. Jag diskuterar två historiska skeden i svensk politik. Det första var några årtionden efter att tvåkammarriksdagen satts på plats, alltså perioden omkring 1880-talet. Också då var den politiska tankefattigheten utbredd. Begränsade reformer genomfördes av kungens betrodda adelskamrater och några högt utbildade byråkrater. Men dåtidens stora frågor om rösträtt, 8-timmarsdagen, bostäderna och försvaret lämnades i träda. Idéer och ambitioner saknades då – liksom idag – hos den politiska eliten för genomgripande reformer. Först senare generationer av politiker tog under 1910-talet på sig att i praktiken lösa några av de stora problemen. Och det var då ännu inte S-partiet som regerade, utan liberala krafter som stod för reformerna.

Det andra skedet jag lyfte fram i min blogg var perioden efter andra världskrigets slut. Under 1950- och 60-talen fullbordades S-partiets storskaliga kollektivisering av Sverige. Det var inget arbete som genomfördes slumpartat. Här fanns en röd tråd att låta S-partiets organisationer styra riket i samarbete med villiga storföretagsintressen (och många av fanns av det senare slaget). En viktig länk var en kraftig utbyggnad av statens olika myndigheter.

Det var under Erlanders tid som den statliga byråkratin erövrade och cementerade nationen. Det var under Palme som de av folket finansierade radio-och tevebolagen fick en tydlig vänsterprägel. Och det var även han som storskaligt lyfte det globala projekt, som tidigare kanske varit Brantings mest bestående bidrag till nutidens Sverige. 

Trots att de två skeden jag pekar på har olika innehåll – de beskriver dels en handlingsförlamning, dels en omfattande kollektiv expansion –  har de intresse för dagens svenska politiska situation. 

Jag menar att S-partiets kollektiva uppbyggnadsfas idag är passerad huvudsakligen .  Vi befinner oss nu alltså i den tankefattiga era som jag pekat på inledningsvis. Ett stagnerande S-parti kämpar med näbbar och klor för att sitta kvar vid regeringsmakten. Desperationen syns tydligt. Därför säljs idag ut det lilla lager S har kvar av traditionella vänsteridéer.  

Samtidigt väljer C- och L-partierna en vacklande färdriktning. Man vet inte vad som är god sakpolitik – trots de stora problem som existerat sedan flera år – utan vill endast säga nej till SD-partiets medverkan i statens politik. Resultatet av Jöken blir därför att mandatperioden 2018-2022 framstår som en transportsträcka. Alltså fyra år av käbbel om marginella samhällsproblem.

Intressant är hur få politiker och medier som uppmärksammar det läge av politisk stagnation som nationen befinner sig i. Ett exempel. Politikerna bråkar om en extremt improduktiv offentlig arbetsförmedling ska läggas ned – vilket först beslutats En tid senare bråkas det om den ska hållas vid liv, något som man senare enas om. De många miljarder som i åratal slängts bort på projektet ska alltså nu följas av ytterligare förlorade miljarder.  

Partiernas avsaknad av rejäla sakpolitiska stora frågor är pinsam. De stora mediehusen lägger också locket på rörande framtidens frågor. Men tystnaden och handlingsförlamningen påtalas av många fristående kritiker, i det som något föraktfullt brukar kallas alternativa medier.

Det etablerade samhällssystemet under kritik står inför två val. Antingen nytänkande och reformer eller handlingsförlamning och förstelning. Reformvägen tycks otänkbar. Kvarstår tankefattighetens träda, som påminner om läget under det sena 1800-talet (se ovan). Stagnationen följs alltså av angrepp på de personer som blottlägger vad som sker. I min tidigare blogg visar jag på hur giftiga kritiker som Strindberg och Moberg utsatts för påhopp. En liknande förklaring finns till politikernas och mediernas fundamentala tystnad om den pågående kritiken av politisk korrekthet. Eliterna inser nog udden av kritiken. Men man vill inte veta av den. Kritiken anses nämligen som olämplig. Och visst är den det för den som har något att dölja. 

Enligt min mening finns det dock ingen annan väg framåt än ett öppet politiskt samtal. Förklaringen är enkel. Det svenska samhället måste reformeras på flera viktiga områden. Att stoppa huvudet i sanden inte är någon lösning visar världshistorien med tydlighet. Ändå står Sveriges politiska makthavare idag på rad med sand ända upp till axlarna. 

Torsten Sandström

2020-03-26



Hur starkt är Löfvens samhälle?

Uncategorised Posted on tis, mars 24, 2020 22:50:24

I åratal har vi från S-partiet hört talas om behovet av ”det starka samhället”. Tillsammans med ” den svenska modellen” har begreppen blivit slitna mantran. Jag menar att det är verbala reliker från det tidiga 1900-talets samhälle. Alltså hyllningar till den stat stat som avsågs planera nationens ekonomi och folkets behov. Alla vet hur det gick med den sovjetiska drömmen. Ändå har S-partiets makt över politiken medfört att den starka staten fortsatt att vara honnörsord i många munnar. Till och med Fredrik Reinfeld har – häpnadsväckande nog – önskat att M-partiet skulle bli ”statsbärande”

I tider av politisk kris och oprövade virus faller plötsligt betongstaten in spe samman. Kvar står förvirrade ministrar och politiker som lovat för mycket. Personer som inte kan leva upp till sina löften. Den starka staten förvandlas till ett hån. Utvecklingen är inte så svår att förutse. Storstilade – men ogrundade – löften riskerar att falla platt till marken.

Enligt min mening ska nämligen ett samhälle inte gjutas i betong. Här delar jag dåtidens liberalers kritik av staten (nutidens liberaler kramar som bekant S-partiet). En bra stat vilar på folkets armar. Det är ett lyssnande och självkritiskt samhälle. En organisation som styrs av kunniga människor, som dessutom är beredda att efter en tid överlämna makten till andra. Just ordet ”lyssnande” är centralt. Enligt demokratins spelregler ska de styrande förverkliga folkets drömmar. Politikerna ska inte främst trumpetare ut sina egna åsikter och förhärliga dem. Historien visar åtskilliga katastrofer som skapats av makthungriga ledare med välsmort munläder.

Jag tror därför att nutidens svenska politiker har bundit ris till sina ryggar genom det storvulna talet om den starka staten. Det är inte stora ord skattebetalarna önskar, utan valuta för sina skattepengar. Innebörden är ledare som noga hushållar med andras pengar. I detta perspektiv riskerar styrka innebära missbruk av makt och folkligt förtroende.

Dagens Sverige står inför en rad strukturella problem med gamla rötter. Därför framstår talet om ett starkt samhälle bara som svepskäl för att de politiska ledarna ska sitta kvar vid makten. Löfvens starka stat faller samman så snart folk tröttnat på politiker som inte gör vad de lovat. Per Albin Hansson och Tage Erlander pratade mindre om den starka staten än den bestämda viljan att leverera reformer. Beslut fattades också! Sedan deras tid framstår talet om den starka staten som ett hån för dem som vill se en livaktig demokrati.

I kommande tider av politisk turbulens tror jag därför att nutidens yrkespolitiker tvingas tänka om. Ska demokratin leva måste politikerna lyssna på folket. Partierna betydelse kommer att avta. I grundlagen måste skapas säkerhetsventiler så att vanliga människor kan få sina valda representanters beslut överprövade genom folkomröstningar. Med sådana regler på plats kommer vi givetvis att få se en ny politisk vilja att fråga och lyssna från de valdas sida. Och allt snack om en stark stat kommer mest att framstå som fånigt.

Jag tror inte en politisk utveckling i den riktning jag önskar är utesluten. Men den starka statens yrkespolitiker riskerar att bli svurna fiender till projektet.

Torsten Sandström

2020-03-25



Två mediala fattighus är ute med håven

Uncategorised Posted on tis, mars 24, 2020 15:46:31

Bonnier- och Schibstedtkoncerna dominerar som bekant svenska medier tillsammans med det statsfinansierade SR/SVT. Enbart detta konstaterande styrker att en öppen politisk debatt blir svår. Klart är att det betyder att politiskt korrekta lösningar huggs i sten.

Idag läser jag i Dagens Industri att Tidningsutgivarna och företrädare för de två stora mediehusen vädjar om stöd från annonsörer, staten och andra för att täcka upp hålet efter annonser som uteblivit pga coronakrisen. Motiveringen är att stöd behövs ”för att skydda medieföretagens grundlagsskyddade uppdrag att producera kvalitetsjournalistik”. Särskilt framhålls risken för desinformation från sociala medier.

Jag vill så skratta! Två fattighus står där och bönar – skänk en slant. Den journalistik som DN, Expressen, SvD och Aftonbladet kan inte i ett svep betraktas som högkvalitativ. I mina bloggar har jag lyft fram vardagliga exempel på skräpskrivande. Och då har jag ändå inte systematiskt tittat på de två bottennoterade kvällstidningarna. Begäran om stöd avser alltså de fakta att finansiera fortsatt nonsensjournalistik. Det är faktist så att många nätsajter och bloggare håller högre kvalitet. Men kruxet är att de skriver frisinnat – inte politiskt korrekt. Därför hånas de ofta och kallas ibland ”Swish-horor” av de två mediehus som nu är fräcka nog att gå med tiggarstaven.

En orsak till att jag bloggar om detta är att det finns en risk för att staten hörsammar begäran om stöd. Märk att SvD redan får 40 miljoner per år i presstöd. Den inofficiella motiveringen är att pressen upplåter sina spalter åt den politiska eliten och ger etablissemanget viktigt eldunderstöd.

Särskilt komiskt är Tidningsutgivarnas påstående att man har ett grundlagsskyddat uppdrag att producera kvalitetsjournalistik. Visst är det meningen att pressen ska informera sakligt. Om det sker i verkligheten är som antytts en annan sak. Men tanken är också att kritisera och bidra till en öppen diskussion. Detta gör mediehusen definitivt inte i den utsträckning som är möjlig. Locket på är den paroll som tillämpas mot mångfald.



Mulla Wimans globala predikotext

Uncategorised Posted on tis, mars 24, 2020 11:17:20
Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är 36B84B9A-3F4F-4DE0-833F-EB0897176808_1_201_a.jpeg
Rubrik från DN 2020-03-22

Wiman, DN:s kulturchef är från vettet. Hans ambition verkar vara att fånga läsare genom skrämseltaktik. Länge har han som jag påtalat kört med klimatskräck. Likt Dracula dras han nu till människornas kroppar och de risker som corona visar upp. Såväl klimat som corona ger blod åt Wimans stora globala projekt. I rubriken ser vi därför söndagens predikotext.

Visst sker transporter och affärer idag i steggrad utsträckning över de nationsgränser som kartan visar. Men detta betyder inte att ”ALLA” sitter i samma båt. En del människor lever i demokratier, andra under diktatur. Få är rika, många fattiga, men flertalet hankar sig drägligt fram. I stora delar av världen lever bönder inte ett globalt liv, utan i lokalsamhällen. Även i vårt land över åtskilliga utan närmare kontakt med globalsamhället. Sådana trista fakta bekymrar förstås en kulturchef föga. För Wiman är världen en stor sagobok, som ”ALLA” samlas kring.

Ökad handel och samfärdsel bör enligt min mening bejakas. Detta bidrar till att fattiga får det bättre och diktatorer sämre. Men det är ingen mirakelkur. Vi ser framväxten av industrigetton i u-länder och rostbälten i västerlandet. Det verkar därför som globaliseringen också skapar problem. Den skapar också jättestora privata företag, bläckfiskliknande internationella organisationer och nya gigantiska byråkratier. Globaliseringen har som mycket annat en baksida, som sätter demokratierna på stora prov. Detta syns exv inom FN och i splittringen inom EU. I Wimans sagobok berättas inte om detta. Han sysslar nämligen med att omvandla Sörgården till en kosmopolitisk saga.

Jag kan förstå att en mulla predikar som Wiman gör. Hans saga ska – liksom andra myter – lugna lyssnarna och få dem på gott humör. Därför blir språkliga nyanser mellan ”alla” och många irrelevant. Däremot har jag svårt att tåla den dubbelmoral som blir följden av idén om alla i samma båt. Alla har inte samma intressen! DN anklagar andra för spridande av falska eller vinklade nyheter. Men DN låter bara Wiman trampa på.



PK i kvadrat!

Uncategorised Posted on mån, mars 23, 2020 16:40:33
Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är D8E742CA-2440-482E-82C5-5BD05949C206_1_201_a-2.jpeg

Även om jag är en luttrad läsare av SvD och DN så höjer jag ögonbrynen åt dagens rubrik från SvD, som meddelar:

”Växtbaserat kött – hot för vita, heterosexuella män”

Alltså har ännu en skribent som släpats in på scenen. Idag verkar det vara en kille från USA. Om honom vet jag inget annat än han själv tycker att han vet bäst. Det som han kommit fram till via egna studier sammanfattas i rubriken ovan.

En slutsats av denna tycks alltså bli att färgade bögar gillar vegoprodukter. Likaså tycks man motsatsvis kunna sluta sig till att kvinnors åsikt antingen är ointressant, alltför varierad eller enbart lutar åt vegetarisk föda.

Det nya samtalet om identiteter är häpnadsväckande fritt från logik och hårda fakta. Det rör sig om känslor, som individen själv bestämmer över och formar genom sin vilja. Förmodligen talar författaren bara om hur just hans vänner vill ha det. Men verkligheten är mycket mer mångfacetterad, något som alla vanliga människor vet. Dessutom följer den inte alls kön eller hudfärg. Hur ska för övrigt miljarder av kineser och indier passas in i SvD:s budskap?

I verkligheten gillar sannolikt flertalet män och kvinnor oavsetts sexuell läggning och hudfärg såväl kött som vegetabilier. Räcker inte denna kunskap? Den är för övrigt känd sendan flera tusen år.

Många journalister ser som sin uppgift att försöka driva propaganda för sina egna åsikter och personliga val i livet. Jag menar att denna utveckling bidrar till de traditionella mediernas undergång. En dödsdans som just nu utspelas framför våra ögon. I så fall rör det sig närapå om självmord. Utan att riktigt förstå det försöker nämligen skrivarseminaristerna göra sig av med läsarkåren. Det är inte klokt!

Det finns en SVT-program som heter smartare än en femteklassare. Nu är det dags för nästa tema: smartare är en publicist. Tala om ett kunskapsrace to the bottom.



Den politiska klassen är ett väghinder!

Uncategorised Posted on sön, mars 22, 2020 18:20:15
Många politiska stoppklossar finns i vårt land

Någon menar kanske att min kritik av de svenska landstingen/regionerna är tjatig. Men orsaken till mina skriverier är att vårdapparaten beskriver ett av nationens huvudproblem. Vi ser 21 stora offentliga organisationer, som slukar gigantiska penningbelopp, men som samtidigt inte ger medborgarna den tillgängliga vård som behövs.

Stockholms läns landsting leds sedan 2017 av M-partisten Irène Svenonius, med mångårig bakgrund inom ledningen för Stockholms kommun. Hennes år i landstinget kantas av problem och skandaler. Först skrytbygget av det nya Karolinska sjukhuset, med stora budgetöverskridanden och jävsanklagelser rörande makens uppdrag inom en konsultfirma bakom projektet. Sedan skandalen med en överläkare som falskt anklagats för antisemitism (en person som uppger att han ännu inte fått någon ursäkt från någon överordnad). Hennes orakelsvar på SVT är bedrövliga. Och framför allt för att det stora landstinget misslyckas med att ge medborgarna den tillgängliga vård de efterfrågar. Allt medan byråkratin kraftigt ökats.

I det vanliga livet hade en person med sådana meriter tvingats träda tillbaka. Detta gäller särskilt för ett parti som M, där kritik med all rätt riktas mot politiker/byråkrater som visat inkompetens. Partiet arbetar sedan en tid i motvind och måste därför visa muskler. Men svensk politik – och i synnerhet landstingens ledningar – tillhör verkligen inte det vanliga livet. Här sitter politiska M-bossar kvar. Och Aida Hadzialic, en ny S-boss, sätts på plats vid sidan om Svenonius, efter att ha sparkats som minister i en S-regering. Hej – och – hå, makten framför allt!

En viktig orsak till mina upprepade skriverier är att landstingens politiker skapar en blixtbild av nationens politiska klass. Alltså personer som valt politiken som yrke och därpå tilldelats makt och goda anställningsvillkor. De två politiker jag namngett blir på så vis representanter för såväl ett yrke som en klass med en distinkt funktion och uppenbara egna intressen. Att jag nämnder två kvinnor beror på att de är mest kända. I kulisserna finns nämligen rader med män från olika partier, alla iklädda skyddsvästar av betong.

Detta är förklaringen till att de även i fortsättningen blir försörja genom politik. I det vanliga livet hade sådana personer tvingats se sig om efter andra jobb. Att de sitter kvar – eller ges nytt förtroende – är just ett tecken på något onormalt. Det vill säga något som inte vanligt folk kan räkna med för egen räkning.

Men svensk politik har stagnerat och löser inte gamla strukturproblem. De svenska partier som lyfter och erkänner problemet med yrkespolitiken lär få många röster i ett kommande val. Men något sådant parti finns inte på kartan över vårt land. Stoppklossen är nämligen den politiska klassen själv.



Försiktighetsprincipen är vetenskaplig rappakalja.

Uncategorised Posted on sön, mars 22, 2020 15:29:38

Försiktighet är en dygd, brukar det heta. Alltså en form av allmän livsmoral, som vi alla mer eller mindre ofta följer. Egentligen rör det sig närmast om en uppmaning att undersöka alternativa handlingsalternativ, i en livssituation som kan vara riskfylld. Alla inser att resonemanget tenderar att bli mycket vagt. Ingen positiv lösning ges således. Enbart beskedet om den negativa vägen, dvs att undvika det som är riskfyllt eller problematiskt.  

Frågan är om ett försiktigt moraltänk kan upphöjas till en allmän princip för mänskligt handlande. Det verkar som några människor anser det. På Wikipedia sägs: ”Försiktighetsprincipen innebär att handla på ett sådant sätt att risker undvikes.” Definitionen ger inte mer substans än jag inlett med eller ungefär: undvik risker, välj andra lösningar!

Den svenska miljöbalken sägs ibland innehålla en försiktighetsprincip. Men det utpekade lagrummet 2:3 MB säger endast att den som vidtar en åtgärd ”skall utföra de skyddsåtgärder, iaktta de begränsningar och vidta de försiktighetsmått i övrigt som behövs för att förebygga, hindra eller motverka” att olägenhet uppkommer för människor och miljö. Såvitt jag förstår kräver ett stopp av en planerad åtgärd ändå en granskning av om en olägenhet verkligen riskerar uppkomma och vad som i så fall är orsaken. Även om lagrummet inte säger det explicit är det troligt att följden blir att den person som står bakom åtgärden har bördan att motbevisa olägenhetens uppkomst. Det verkar bra tycker jag.

I en debattartikel om coronakrisen i dagens SvD pläderar två forskare från Karlstad:”Sverige får inte släppa försiktighetsprincipen”Meningen är att på vetenskapens väg slå fast att principen ska styra beslutsfattande om hanteringen av smittan. Författarnas definition är: ”Enkelt uttryckt innebär försiktighetsprincipen att när det uppstår hot mot liv eller miljö bör förebyggande åtgärder vidtas för att förhindra skada även om den vetenskapliga bevisbördan är osäker.” Det intressanta med deras inlägg är att det saknas besked om vilka konkreta beslut som måste fattas för att följa den hyllade principen (de räknar bara upp vad andra nationer valt att göra). Myndigheten för Folkhälsans agerande under krisen är just en balansgång mellan beprövade och oprövade metoder, ett försök att begränsa smittans spridning. Viruset är nämligen nytt och därför blir hanteringen ett sökande som självklart inte har något att göra med att stirra sig blind på ordet försiktighet, utan mer att begränsa risker av flera olika slag. Full säkerhet nås för övrigt inte ens om hela samhället stängs ned och varje människa plastas in.

I ett tidigare inlägg på min blogg har jag citerat Heidi Avellan som i klimatdebatten anfört försiktighetsprincipen som skäl för att inte lyssna på de vetenskapsmän som är skeptiska till att CO2 är orsaken till uppvärmning av himmel och jord. Hennes tanke tycks vara att motverkandet av CO2-utsläpp är det försiktigaste handlingssättet, oavsett vilken orsaksförklaring som är vetenskapligt mest giltig. I viss mån kan jag förstå en sådan ståndpunkt. Men om den tillämpas storskaligt – något som hon och andra journalister kräver mot kol, olja, gas och kärnkraft – riskerar konsekvenserna att bli dramatiska för såväl människor som samhällsekonomin. I så fall talar väl principen själv för att en försiktigare lösning måste väljas än avveckling av CO2? Eller?

Hursomhelst pläderar flera personer för en försiktighetsprincip. Vad den innebär är dock högst oklart. Tanken om en nödbroms tycks vara gemensam. Alltså en negativ inställning till åtgärder som förefaller farliga. Som antytts blir principen ett vapen i handen på den som vill stoppa något som han eller hon anser riskfyllt. Men om ett stopp är diskutabelt och samtidigt leder till uppkomsten av andra olägenheter för ekonomi eller hälsa riskerar, såvitt jag förstår, tanken om försiktighet gå i baklås.  Principen ger alltså upphov till en cirkel av försiktighetspropåer, som ställs mot varandra. Såväl de två karlstadsforskarnas hej-och-hå rörande corona som Avellans CO2- motstånd visar detta. Om jag har rätt kan försiktighetsprincipen användas mot i stort sett alla mänskliga handlingar. Att gå över gatan kan vara farligt. Att stå kvar kan också medföra risker, inte bara på platsen utan för vad man riskerar att gå miste om väl framme på andra sidan gatan.

Därför anser jag att försiktighetsprincipen är vetenskaplig rappakalja. Vi ställs varje dag för val där principen om försiktighet slirar. Det sammanhänger med att riskerna ofta är många, av olika karaktär samt mer eller mindre säkra. Därför är det bättre att tala om minimering av risker, något som miljöbalkens ord påminner om. Ska jag åka bil, cykla eller ta bussen till stan? Eller kanske rentav stanna hemma och gå miste om inkomst, så att jag förlorar bostaden och inte kan försörja min familj? 

Även utanför den privata sfären är riskerna många oavsett vilken lösning som väljs. Kärnkraft har som bekant uppenbara risker. Men också stora fördelar beträffande elproduktion, något som vårt land profiterar på. Hur sjutton ska säkerhetsprincipen tillämpas här? Om kärnkraften förbjuds så tvingas Sverige (liksom Tyskland) bränna fossilt bränsle eller biomassa som ökar de förhatliga CO2-utsläppen. Ska alla drivhusgaser förbjudas måste vi sluta flyga samt hoppas på elenergi från luft och vatten. Alla beslut har sina plus och minus, större eller mindre risker. Det vi var dag sysslar med är att väga risker mot varandra och välja den mest fördelaktiga lösningen och eliminera en annan.

Min slutsats är därför att det tvärsäkra talet om en säkerhetsprincip skymmer bakomliggande politiska val. Genom att peka ut en viss risk som fientlig mörkas flera andra alternativa risker, som i så fall sätts i spel. Under täckmanteln av en vetenskapligt klingande princip tillåts med andra ord politik att bedrivas. Denna typ av avledningsmanövrer är vanliga i dagens politiska liv. Det är en variant till mediernas PK-propaganda. Att journalister som Avellan sysslar med det går alltså att förstå. Däremot är det åt skogen att två forskare från Karlstad försöker få principen att framstå som vetenskap.  Men i Värmlands skogar gäller förstås fortfarande dikt framför verklighet.

Torsten Sandström 

2020-03-22



DN i coronatider

Uncategorised Posted on sön, mars 22, 2020 12:22:20
Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är images.png
PK-attributens allt-i-ett.

En oro sprids över landet just nu, i konkurrens med den hets som medierna framkallat rörande sol och klimat: CORONA. Om man ser till ekonomi och samhällsreaktioner talar mycket för att det är mycket bekymmersamt.

Detta uppmärksammar förstås DN. Men jag häpnar ändå över hur navelskådningens journalistik ökar i omfång. Kolla bara dagens rubrik:

”Hur ska jag hantera min elaka svärmor?”

Hur subjektiv tillåts en stor dagstidning bli med namnet Dagens nyheter? Svärmorssnacket är både urgammalt och falskt och beror antagligen oftast på konkurrens och oförståelse mellan kvinnogenerationer.

Och hur stor kan mediernas tilltro bli att lyssna på psykologer och andra socialingenjörer? Sverige har – förutom corona – en rad strukturella samhällsproblem. Det är uppenbart, men medierna är ändå tysta. Däremot denna löjeväckande rubrik, som dessutom slår tillbaka på den kår av journalister som i busslaster åker till partikongressen hos Feministiskt initiativ.

Göran Palm skrev på 1960-talet debattboken Indoktrineringen i Sverige. Att den inte är kurslitteratur på dagens skrivarskolor kan jag förstå. Vidare skrev Maja Ekelöf 1970 boken Rapport från skurhink. Den presenterar ännu ett perspektiv som är lämpligt att studera för en yrkesgrupp (journalister) som själv producerar mest skräp.



Huvudlös konst

Uncategorised Posted on lör, mars 21, 2020 18:21:50
Bilden är en annons från Bukowski, avsedd för alla att se!

Kan någon påstå att denna bild är kreativ? Eller att den är svår att åstadkomma? Det enda som krävs är självförtroendet att kalla det konst i fråga om en bild som påminner om en förstaklassares teckning. Samt förstås att en svartklädd expert med hornbågade glasögon och allvarligt min som kallar bilden ett konstverk. Själva prislappen gör förstås sitt till. Det hela påminner om börshandel med fiktiva värden. Eller att en sedel av papper betingar ett värde. Förtroendet för Bukowski gör att 1,7 miljoner fiktiva kronor utväxlas mot ett huvudlöst och lika fiktivt konstverk. Det erkänner för övrigt Bukowski via texten i annonsen – ”konsten att sälja” i stort sett vad som helst.

Enligt min mening får vi en inblick i det nutida konstbegreppets demokratisering. Alla ska kunna skapa konst. Och då blir det som det blir, förstås. Men ett riktigt gott skratt är värt 1,7 miljoner i tider av hotande virus.



Wiman håller krisens gryta kokande

Uncategorised Posted on lör, mars 21, 2020 14:53:23

DN:s Björn Wiman seglar vidare i sin stora trosvisshet. Som kulturchef på tidningen sysslar han med att sprida sina egna värderingar i politiska frågor. Alltså inte om litteratur, konst och dylikt utan om samhället i stort. Det märkliga är att han basunerar ut sitt klimatbudskap, utan att försöka förankra det i vetenskapen. Wiman bara stövlar på och följer den politiskt korrekta strömmen i den riktning näsan pekar. Han fungerar på så vis som en förstärkare, en megafon, för korrekthetens budskap.

I DN häromdagen bollar han med såväl den egna uppfinningen, klimatkrisen, och den av verkligheten givna oron, dvs coronaviruset. Han rör alltså friskt om i alla krisgrytor. Kris och hysteri hjälper honom att bilda politisk opinion. Nu bara ett citat från gårdagen många egendomliga påståenden:

Klimatkrisen kommer att finnas kvar när coronapandemin har klingat av. Det fossila samhället kommer att försöka slå tillbaka omställningen med förnyad kraft, likt ett sårat rovdjur

Kan man säga tydligare att klimatkrisen är skapad av människor, låt vara med en djurisk metafor? En ond grupp av människor kämpar alltså för fossila drivmedel. Och Wiman är förstås själv den gode profeten, som exakt känner till orsakerna till uppvärmningen. Han vet att fossil energi är orsaken. Märk att han inte pekar ut förbränning av biomassa, som också skapar drivhusgas. På så vis följer han lydigt miljörörelsens talibanism. Att massor av företag och privatpersoner försöker begränsa användningen av kol, olja och gas har inte ens Wiman lagt märke till.

Av Wimans text framgår vidare att en av hans vänner – ännu en troende klimatskribent – tvingats ställa in sitt flyg från USA till Stockholm. Här vill Wiman inte tala om flygskam (utan bara att det kanske är ”ironiskt” att vännen tänkt ta flyget). Med tanke på Wimans framfart i spalterna och i fjällens skidbackar (se tidigare blogg) gäller alltså en CO2-moral för de troende och en annan för de otrogna. ”Ändamålet helgar medlen” sägs ha varit ett motto hos medeltiden jesuiter. I trons namn tilläts i vart fall brutala medel. Hur det än var så har det nu blivit Wimans valspråk.

Enligt journalistyrkets etiska regler föreligger en plikt att kritiskt granska de källor som en text byggs på. Det finns flera vetenskapliga läger i frågan om uppvärmningens orsaker. Därför undrar jag när Wiman ska starta med en saklig analys? Det är hög tid om DN:s rykte inte ska sänkas helt.



Säkerställande-pandemi

Uncategorised Posted on fre, mars 20, 2020 14:45:49

Just nu lyssnar jag på det statliga myndigheternas dagliga coronabön på SR/SVT. Radion står på i min bakgrund. Jag förstår fullt väl att information behövs i allvarliga situationer. Men dagens talare använder i nästan varje mening ordet ”säkerställa”. Den lärdom vi gjort av Corona är precis motsatsen, dvs att det är svårt att få grepp om visrusets spridning och att framtiden alltså är oviss.

Osäkerhet gäller med andra ord. Men det är ändå inte rimligt att basunera detta. Men inte heller den osanna motsatsen om att myndigheter ställer allt säkert.

På så vis fungerar myndigheterna som den nya tidens präster. Lugnande ord uttalas från predikstolen. Ok, att vissa människor finner ro. Med min kritiska läggning blir jag tvärtom mer oroad av att det påstås saker som vi inte kan var SÄKRA på. Och att ordet säkerställa upprepas gång efter annan.



Oviljan att förstå varför privatisering kan vara förnuftig

Uncategorised Posted on tor, mars 19, 2020 11:41:02
UPPLYSNING!

Sveriges socialminister Lena Hallengren är glad över att träffa en skånsk moderat som inte gillar privata bolag inom äldreomsorgen. Att han drabbats av problem kan bero på brister i den egna upphandlingen av privat omsorg! Hallengrens reaktion är tröttsam, men även typisk för nationens vänsterrörelser i olika skepnader.  Det rör sig om en ovilja att försöka sätta sig in sociala realiteter. Men också en vana att sluta ögonen och drömma om den bästa av alla världar. Det vill säga den som beskrivs i det egna politiska programmet.

Min utgångspunkt är att driftsformen för en verksamhet inte nödvändigtvis är avgörande för resultaten. Valet mellan offentlig eller privat drift bestämmer inte i teorin utfallet. Men i praktiken blir en privat lösning normalt effektivare och billigare. För att åskådliggöra mitt påstående tänker jag berätta om mina egna erfarenheter. Under nästan tio års tid – för länge sedan – var jag verksam som prefekt (institutionschef) vid en av Lunds universitets största enheter, med omkring hundra anställda och en budget på c:a 100 miljoner kronor. Till saken hör att prefekten väljs av de anställda vid organisationen. Jag tillträdde på grund av att den ordinarie chefen plötsligt avled. Under ett antal år bedrev det nya team jag ingick i ett reformarbete av en tämligen eftersatt verksamhet. 

Ägandeformen. Det säger sig själv att en chef, med en privat ägare flåsande i nacken, tvingas agera målinriktat. Och det behöver inte bli fråga om tvång ifall chefen belönas med hänsyn till framgångar som uppmätts. Vidare blir motivationen hög att följa direktiv och undgå påföljder mot avvikelser. Dessa incitament saknas normalt vid offentlig drift. Där saknas bonusar, direktiven är luddiga och sanktioner närmast uteslutna. En annan belastning för statlig eller kommunal verksamhet är de fackliga organisationernas starka ställning. Politiker i ledande ställning har ofta sin bas där och ser i vart fall till att fackens ord ges tyngd. Vidare har cheferna själva ofta facklig bakgrund. Detta medför givetvis att beslutsapparaten blir mycket seg och att kostnaderna ökar i offentlig regi. 

Organisationen. Högsta chefen skapar inte själv resultaten, utan är självfallet beroende av att övriga anställda lägger manken till. I privata företag finns flera mekanismer för att driva fram snabba, effektiva och mindre kostnadskrävande lösningar på olika nivåer inom organisationen. Och det är förstås ledningens sak att driva på och inskrida om någon kugge i maskineriet inte fungerar. Min erfarenhet är att personstyrning inom staten är ytterst komplicerad. Förvisso är ett universitet en organisation med många kompetenta medarbetare, men också en bred samling av mycket svårhanterliga egocentriker. Med tanke på fackföreningarnas styrka utlöser enbart en enkel tillrättavisning ofta ett rabalder, som riskerar att medföra att inget händer. Arbetstakten i den dagliga driften kommer därför i andra hand. Många anställda går enbart på halv maskin. Och det är tämligen givet då bristen på effektivt ledarskap i allmänhet saknas i offentligt driven verksamhet. 

Finansiell styrning. Privata företag ägnar som antytts mycken energi åt att planera och mäta utfallet i pengar. Onödiga kostnader jagas. Och effektiva ledare belönas. I och med att målet är vinst blir eventuella framgångar på så vis tydliga och problemen ges även en prislapp. Här är skillnaden milsvid jämfört med offentlig driven verksamhet! Grundorsaken är systemen för planering och penningtilldelning inom stat och kommun. Där tilldelas verksamheten normalt en klumpsumma, en tilldelning som ska räcka för driften under ett år. De närmare grunderna för utnyttjandet av resurser är oklara eller till och med omöjliga att genomskåda. Och resultaten, dvs utfallet av myndighetens verksamhet är mycket svår att mäta. Följden blir i regel att tilldelade medel förbrukas rakt av. Och stor energi läggs ned på att äska ökad tilldelning inför kommande år. 

Därför blir de anställdas ambition att visa ekonomisk hänsyn nära nog noll. En chef som vill spara möts därför inte sällan av en oförstående kommentar i stil med att ”det finns ju pengar i budgeten”. 

Min kortfattade rapport kan förstås utvidgas. Men bilden av ett inbyggt offentligt slöseri som godtas av naiva politiker är tillräckligt tydlig. Jag tror inte att all offentlig verksamhet kan/bör privatiseras. Men jag är övertygad om att upphandling av tjänster i privat konkurrens bör ges ett kraftigt ökat utrymme. St Görans sjukhus som ägs av Capio AB drivs till en kostnad som är omkring 15% lägre än jämförbara enheter i Stockholmsregionen.  Och ändå går verksamheten med ett överskott som naturligt nog tillförs den privata ägaren! Skattebetalarna gör med andra ord en dubbel vinst. 

Därför menar jag att många offentliga verksamheter bör kunna underkastas en upphandling. Alternativt kan ett av samhället ägt aktiebolag ta över driften i syfte att dra nytta av de drivkrafter som en drift i offentlig regi saknar. Jag vet att detta skett med St Eriks ögonsjukhus i Stockholm. Det mesta talar för att det finns en god potential att komma ifrån dagens utbredda offentliga slöseri. Många tecken tyder på att personalen också kan beredas bättre anställningsvillkor och få ökad tillfredsställelse i arbetet. 

I tider av corona har St Görans akutmottagning nyligen fått mycket beröm i media. Om Sverige bara får en socialminister – och andra ledare – som försöker se verkligheten som den är finns goda förutsättningar för höjning av tillgängligheten inom vården. Det krävs också att yrkespolitiker, från alla partier, avstår från privilegiet att låta sig försörjas av de svenska landstingen/regionerna. En gigantisk politisk utmaning ligger i slopandet av vänsterns blinda tilltro till drift i offentlig regi. Inget tyder tyvärr på att dagens politiker ännu insett sitt missbruk av rätten att besluta för folkets räkning. 

Torsten Sandström

2020-03-19



Lägg ned landstingen!

Uncategorised Posted on ons, mars 18, 2020 16:30:45

Jag upprepar alltså ett av mina mantran. Landets 21 regioner och deras stödföretag SKL/SKR har nåtts vägs ände. Trots flera påminnelser från ansvarig statlig myndighet har de ansvariga regionerna inte lagt upp lager med nödvändigt sjukvårdsmateriel. Detta som påbröd till alla långa köer och brist på sängplaster som många klagar över. Allt detta händer under de tio år som visat en 30-procentig ökning av landstingens administratörer! Det är helt enkelt inte klokt. En fundamental oförmåga från politikernas sida.

Vem tror att ICA skulle missa lagerhållningen med matvaror? Eller att ett flygbolag står utan flygfotogen? Eller att bilföretag saknar insatsvaror? Den privata sektorn tänker enkelt, praktiskt och ansvarsfullt. Avgörande är att de har kompetens att driva sina företag effektivt och lönsamt. De landsting eller regioner som styrs av yrkespolitiker klarar inte av den enklaste lagerhållning.

Alltså: dags för upphandling av vårdtjänster via privata företag! Låt staten sköta detta! Och se till att regionernas politiker och byråkrater sägs upp! Låt även SKL/SKR:s vandra till soptippen! Min uppmaning bör spara många, många miljarder sköna skattekronor och på så vis lätta skattebetalarns börda. Tala om win-win!



Forskare kritiserar avvecklingen av svensk kärnkraft

Uncategorised Posted on ons, mars 18, 2020 11:27:49

Trots att Sverige idag är beroende av kärnkraften är det tabu att framhålla dess förtjänster. Det är en tydlig bild av nationens enkelriktning. En liten grupp klimattalibaner topprider svenska folket och framtvingar högre elpriser. Därför är det uppfriskande att SvD idag publicerar en debattartikel som menar att det är en kostsam politik som förs i kärnkraftsfrågan.

https://www.svd.se/kostsamt-misstag-att-avveckla-karnkraften



En gammal metod att jaga kritiker

Uncategorised Posted on tis, mars 17, 2020 11:15:03
Karlsborgs fästning – en symbol för politiskt vanstyre. Öppningsår:1830.

I historiska brytningstider sker en kamp mellan gammal och ny moral. Det är egentligen självklart. Äldre mönster ifrågasätts. August Strindberg beskrev de senare decennierna av 1800-talets Sverige som en döende samhällsform, som borde ersättas av något nytt och bättre. Han skildrade i romanen ”Det nya riket” (1882) Sverige som ett land av självbelåtna skojare, som höll varandra om ryggen. Det gamla samhällets krafter slog förstås tillbaka. Det blev skandal och författaren beskrevs som ärelös och sinnesrubbad. 

Något liknande drabbade Vilhelm Moberg mindre än hundra år senare. Under S-partiets väg till makten byggdes en överdimensionerad statlig byråkrati upp. Där samlades tjänstemän med gemensamma värderingar och en stark kollegialitet. Det var fråga om att forma kollektivens samhälle där den enskildes frihet kom i andra hand. Samhällets styrka, rykte och goda vilja gick före den enskildes rätt. Därför måste varje medborgare visa lojalitet med statens apparat. I sina skrifter stångade sig Moberg blodig. Satiren ”Det gamla riket” (1953) blev ett resultat. Även Mobergs heder och andliga hälsa sattes ifråga. Men idag förefaller många anse att Mobergs kritik i grunden var korrekt, om än kanske något överdriven. 

Jag skriver detta med anledning av några rader i filosofiprofessor Svante Nordins bok ”Sveriges moderna historia” från 2019. Nordin skildrar hur Strindberg bekämpade ett samhälle som sökte försvara något som inte längre verkade för folkets behov och som Strindberg därför såg som orättfärdigt. Elitens motåtgärd att dödskallemärka Strindberg var alltså logisk. Nordin kallar reaktionen för ”politiskt korrekt, …ett villkor för medborgerligt förtroende ”. Med historien som facit visar det sig vem som tänkte rätt. 

Det intressanta med såväl exemplet Strindberg som Moberg är hur eliternas bevarandeideologi växer fram. Vad är det som gör att det bestående samhället kräver förtroende och lojalitet med det rådande systemet? Svaret är inte enkelt. Men det sammanhänger i grunden med ett samhälle som visar tydliga sjukdomssymptom. Alltså en maktapparat som kämpar för sitt bestånd (i det förra fallet) respektive uppbyggnad (i det senare).

I båda fallen möter vi politiker som värnar en bestämd klass´ intressen. På Strindbergs tid en politisk klass som nått vägs ände. På Mobergs en begynnande S-hegemoni. Alltså cementering av eliter med gemensamma värderingar och anspråk på politisk makt. Deras tilltro till den egna politiken är stor och man är därför beredd att bruka maktmedel för att hindra opposition som växer fram. Särskilt farliga betraktas de som via mediala tribuner vågar kritisera de politiker som anser sig fullkomliga och utsedda att leda nationen. Eliterna är därför villiga att gå långt i syfte att stoppa angreppen på ”den rätta vägens politik”. 

Enligt min mening händer i nutid något som påminner framför allt om bilden av 1880-talets Sverige. Några decennier efter Mobergs attacker har S-partiets kollektivisering och korporationernas makt gjutits i betong. Sverige har blivit en centralstyrd fästning, där S-partiets olika organisationer samverkar för att gräva en milsbred vallgrav. Och den byråkrati som förskansat sig i borgen  är lika omfattande och lojal som fästningens torn. Bland väktarna ser vi en rad företag och organisationer som inte utsetts i allmänna val, utan som på olika vis drar nytta av det bygge som svenska folket bekostat. 

Det som fullbordar jämförelsen med flydda tider är att den svenska statsapparaten inte förmår lösa det nutida Sveriges politiska problem. Vård, skola, bostäder, försvar, rättsväsende osv befinner sig i kris trots – och delvis på grund av – att skyhöga skatteuttag gjorts under flera årtionden.  En ytterligare likhet är framväxten av en politisk klass med tydligt gemensamma intressen. Denna består inte längre av enbart S-partiets medlemmar och medlöpare. Större delen nationens yrkespolitiker har gemensamma intressen att försvara från ”Den nya fästningen”. 

Vi ser alltså politiker som är trogna yrkespolitikens spelregler. Det rör sig om personer som kräver lojalitet av svenska folket, som nära nog saknar alternativa politiker att rösta på. Detta mönster av lojalitet eller krav på förtroende avspeglas i den PK-ism som Nordin nämner och som sysselsatt mig och andra bloggare under några år.

Märk att PK-reaktionen fått en något annorlunda karaktär sedan Strindbergs tid (som Nordin skildrar i sin bok). Borta är nu den offentliga apparatens juridiska repression. Numera brukas mer raffinerade former för att motverka att kritiken av det politiska systemet sprids. Framför allt sköts angreppet mot PK-ismens kritiker numera via medierna. Till saken hör att staten själv sett till att skjuta upp de lojala betongsatelliterna SR/SVT och tvingat folket att punga ut 8 miljarder kronor årligen för detta. Inte heller medierna är direkt förtryckande. De fungerar normalt på ett mer försåtligt vis. En metod är att presentera det bestående politiska systemet som det enda rätta. Alltså ett normaltillstånd som inte sätts ifråga. En annan metod är att över huvud taget inte nämna PK:s kritiker vid namn och än mindre ge dem plats i tidningar och etermedier. Försvaret av Den nya fästningen är alltså mer genomtänkt och mer fördolt än de medel som Det nya riket använde på sin tid. 

Lyckligtvis menar jag att försvaret nu som då är dömt att misslyckas på sikt. Kollektivismens fästningsmurar vittrar snabbt och försvararna är under attack. Det svenska folket vandrar nu för tiden till individualismens frihetssång. Jag tror därför att samhället kommer att reformeras. Detta kommer i sin tur att skapa nya spänningar och samhällsproblem. Hur de gestaltas går ännu inte att beskriva. Inte heller hur den politiska klassen kommer att se ut efter det att kollektivens betongsamhälle upphört. 

Torsten Sandström

2020-03-17



Mer om jämlikhet in absurdum

Uncategorised Posted on tis, mars 17, 2020 10:56:24

I tider av coronavirus skriver Ivar Arpi på SvD ledarsida idag om hur de svenska jämlikhetsdogmerna tillämpas framför lagens mål om en maximal bekämpning av smittan. Folkhälsomyndigheten har vägrat att uppmana till hemmajobb resp hemmajobb. Myndigheten tänkte mer på olika familjers svårigheter än på minsta möjliga smittspridning.

https://www.svd.se/coronaviruset-kan-inte-besegras-med-jamlikhet

Än en gång ser vi alltså hur politiskt korrekta myndighetschefer hukar för den politiska ideologin. Vårt land har alltså inofficiella mål för styrning vid sidan om lagregler om smittskydd. Detta genom att höga myndighetschefer ofta har partibok, normalt av märke S. Men också på grund av genomslagskraften i en offentlig jämlikhetskultur, som ofta slår blint och slint.

Jag tror inte Sverige går under pga corona, även om viruset kan slå hårt. Däremot tror jag nationens framtida demokrati och välstånd hotas av ett kommando(S)ystem vid sidan om lagstiftningen. Mer om detta i min blogg från 2020-03-20.



Alestig rycker i spakarna

Uncategorised Posted on mån, mars 16, 2020 23:00:15
A propos kvacksalvare…

I SvD idag gläds tidningens miljöpropagandist nummer ett, Peter Alestig, över att industrin tycks stå stilla i Piemonte, Italien, på grund av coronaviruset. Alestig har nämligen lyckats hitta forskare som tvärsäkert påstår att många färre dör på grund av de minskade utsläppen av kvävedioxid än av det rusande coronaviruset. Jag kan inte bedöma sanningshalten i Alestigs påståenden, men de förefaller sakna ett rimligt tidsperspektiv mellan exponeringen för NO2 och tiden för ett eventuellt dödsfall, jämfört med Corona. Viruset verkar som alla vet snabbare, nästan omedelbart vid luftvägskontakt. Men sådana trivialiteter är inget som Alestig bekymrar sig över. Han är en skrämselkvackare som talar från sin tribun på SvD. En tidning som förr höll vetenskapen fackla högt.

Är det inte CO2 så är NO2 som Alestig bollar med var dag då han sitter på redaktionen och rycker i krisens spakar. Jag tror inte Alestig själv kan bedöma trovärdigheten i forskarnas påståenden. Han borde alltså ligga lågt. Men i stället tar han fram megafonen. För budskapet främjar nämligen hans politiska alarmism.

Skulle det i framtidens visa sig att han haft fel kan han alltid, som Sydsvenskans Heidi Avellan gjort på min blogg, ducka och säga att han följt ”försiktighetsprincipen”. Detta är en princip som FN predikar. Det rör sig inte om vetenskap utan om politik, ty FN vill ta ledningen över världens nationer. FN:s egen framtid väger tyngre än vetenskapens ord. Principen innebär i klartext att man tror på vad som helst bara FN tycker att det är ett försiktigt val.

Kanske bäst att börja tro på tomten – av ren försiktighet?



Det sägs att historiens inte upprepar sig…

Uncategorised Posted on mån, mars 16, 2020 11:35:19
Artikeln är från Namn och Nytt, DN

De svenska landstingens misslyckande har en lång historia. Nu kallar man sig förvisso regioner, men strunt är strunt om än i gyllne dosor.



Att koka soppa på en spik

Uncategorised Posted on sön, mars 15, 2020 21:30:25

Hörde häromdagen på det skattefinansierade SVT att en sociolog vid Lunds universitet drev ett projekt om fysiskt våld mellan syskon. Du läste rätt: våld mellan två syskon. Vidare meddelades det att studien baserades på intervjuer med 6 (sex personer), om jag hörde rätt.

Än en gång undrar jag över den vetenskapliga relevansen i budskapet. Hur kan så få personer vara ett underlag för allmänna slutsatser? Och vad säger att det fåtal intervjuade uppfattat saken rätt?

Än värre är faktiskt ämnesvalets relevans. Våld i samhället och våld inom familjen är förstås intressanta objekt för studier med gott om material att undersöka. Men våld mellan två syskon? Nej, ämnet saknar faktiskt samhällsgiltighet. Nästa studie rör kanske våld mellan siamesiska tvillingar?

På SVT:s hemsida framgår det vidare att studien uppmuntras av en professor från Örebro universitet. Här finns kanske ännu ett problem i sammanhanget. De nya högskolornas framväxt skapar en delvis nyttig konkurrens för de stora lärosätenas del. Men det finns ännu större risker. Vi ser prov på barfotaforskning från Örebro i ordet rätta bemärkelse (staden var en gång i tiden ett centrum för tillverkning av skor). De nya högskolorna har problem med att rekrytera goda forskare och lärare. Därför öser man in personal från de egna leden. Inte sällan anställs personer som blivit överflödiga vid de stora universiteten. Utvecklingen leder givetvis till en form av kunskapsdevalvering.

Att resultatet blir forskning som bär åt skogen är klart. Än värre är de vacklande kunskaper som svaga lärarkrafter förmedlar till tusentals studenter vid de regionala högskolorna. Ungdomar som tror att högskolan nästgårds har bra kvalitet. Att Göran Persson undergått icke avslutad utbildning i Örebro blir på så vis en tankeställare. Att han utsetts till hedersdoktor i Örebro styrker min tvekan.

Det sägs att skomakare bör förbli vid sin läst. Kanske ligger det något i detta?



Amatörboxning verkar numera ses som ett brott!

Uncategorised Posted on sön, mars 15, 2020 12:21:52

Jag har alltid trott att samhällsorganiserad misshandel varit laglig. Amatörboxning är ju sedan länge tillåten i vårt land. Även kickboxning. Riktiga snytingar godtas även om blodet sprutar. Sådana är spelets regler. Men nu vet jag bättre. I en dom från Uppsala tingsrätt döms några sektledare för att de i Guds namn med knuffar och slag hårt tuktat ett antal församlingsmedlemmar.

Jag är varken förtjust i boxning eller kyrklig verksamhet. Men båda sysslorna är klart tillåtna och kyrkor kan för övrigt ha något gott med sig för de troende. Och de som ger sig in i verksamheten vet ju vad som sker och har definitivt möjlighet att omedelbart dra sig undan om de blir besvikna. På så vis blir det svårt att tala om tvång. Alltså så länge det utövas enligt den interna regelbok som gäller för boxningsklubben eller den religiösa sekten ifråga.

Det är signifikativt för det svenska samhället att åklagare och domstolar väljer att stödja de församlingsmedlemmar som ångrat sitt deltagande i sektens möten. Den riktiga reaktionen är att beklaga deras misstag. Däremot inget åtal.

Men i vårt land betraktas medborgaren som en svag stackare som staten ständigt måste skydda. Idén om den fria viljan är sedan länge slängd på det politiska samtalets sophög. Att en församlingsmedlem själv ska bära sitt ansvar egna dumheter är för det offentliga Sverige otänkbart. Här finns nämligen osynliga krafter, så kallade strukturer, som befriar den enskilde från eget ansvar för sina val att handla.

Här ser vi orsaken till att ansvarsfrihet beviljas inte bara för felande myndighetspersoner, unga brottslingar, kränkande skolelever utan också för personer som frivilligt ställt upp på något dumt och sedan ångrar sig. Det svenska rättssystemet har sannerligen valt fel spår. Jag hoppas att domen från Uppsala kommer att överprövas!

Torsten Sandström

2020-03-15



Ett samhälle som smittats av riskhysteri

Uncategorised Posted on lör, mars 14, 2020 12:08:14
Bild: moralmammans blogg.

Dagens svenska kaos kring coronaviruset har naturliga skäl. Ett för ögat osynligt biologiskt väsen har utvecklats som världen runt hotar många och leder till att multisjuka riskerar att dö. Här finns alltså mycket starka skäl för offentlig vaksamhet och aktivitet. Men just därför krävs också lugn, saklighet och inte minst förnuft.  

I Sverige har spridningen av viruset lett till hysteriska reaktioner från politiker och myndigheter. Politiker som inte vet något om medicin står på rad och manar till beredskap. Och myndighetspersoner som inte vet mycket om politik lägger ut texten om olika samhällslösningar. Jag menar förstås inte att politiker och myndigheter ska hålla tyst. Men personer som blivit tagna på sängen av viruset – och av nationens bristande beredskap – måste ändå sansa sig.

Det svenska dilemmat är mängden offentliga uttalanden. Först inkallandes det statliga ”krishanteringsråd” som skapades efter Göran Persson tsunamidebacle under julfirandet 2004. Därefter coronasnack av många regeringspolitiker – inte bara statsministern. Och framför allt höga toner från klungor av administratörer. På grund av landets överdimensionerade byråkrati – alltså mångfalden av statliga myndigheter –  uppstår en kakafoni av olika varningar om corona. Vilka påbud som gäller blir oklart. Det visar på Sveriges sårbarhet. Nationen har sedan länge byggt upp ett politiskt system – och en djungel av ämbetsverk – under parollen ”nolltolerans mot all risk”.  Och när det blir skarpt läge så bryter kaos ut. Tjogtals personer talar i munnen på varandra i former som får svenska folket att tro att en snar död hotar alla.

Om jag vänder blicken från corona så menar jag att staten, med den stolta symbolen Tres Coronas, under många år bundit ris åt sin egen rygg. Den politik som förts från vänster till höger har gått ut på att vagga in medborgarna i en falsk trygghetssömn. Hundratals lagar har expedierats med den explicita förklaringen att eliminera risker vad gäller klimat, arbetsmiljö, bilkörning, barnavård, omhändertagande av unga brottslingar, mobbing, bränder, bomber och allt annat som möjligtvis kan vara farligt i ett modernt samhälle. Och några tiotal statliga myndigheter har inrättats enbart för att via direktiv bädda in medborgarna i trygghetens bomull. Lyssna bara på hur de tilldelats namn via väl tillrättalagda ord om folkhälsa, samhällsskydd, elevombud, hav och vatten, delaktighet, riskvärdering, e-hälsa, omsorgsanalys osv. Genomgående predikas nolltoleransens höga visa. ”Var lugn, storebror bäddar om dig och ser till att nolltolerans gäller”. Och ändå inträffar nästan dagligen olyckor på alla de politikområden jag nyss räknat upp! Trots alla lagar och myndigheter kraschar det förstås var dag. Man kan därför undra om det inte räckt med ”Statens haverikommission”.

Skämt åsido. Min poäng är att varje samhälle tydligt måste deklarera att risker tyvärr är naturliga och att varje medborgare själv måste inrätta sitt liv efter detta. Statens uppgift är inte att stå i främsta ledet och vara själavårdare. Samhällets ansvar är enbart att forma ett fåtal strategiska organisationer för reglering och effektiv kontroll. Med strategisk menar jag samling under övergripande funktioner som framför allt trafik, sjukvård, energi (och brand), arbete och yttre miljö. Enbart en sammanslagning – eller omfördelning av uppgifter – inom mängden av befintliga myndigheter borde skapa avsevärda effektivitetsvinster. För att inte tala om hur många onödiga byråkrater som kan friställas och hur många miljarder som kan besparas skattebetalarna!  Olyckor och katastrofer ska tacklas med sans och förnuft, inte genom myriader av regler och förnumstiga byråkrater som drar åt delvis olika håll. Och som – när olyckan är framme – meddelar att nya föreskrifter är på gång. Idag ser vi hur myndigheter som alla delvis fått uppgiften att svara för sjukvård duckar för frågan om vem av dem som borde ha kontrollerat tillgången till strategiskt sjukvårdsmateriel. Och några andra myndigheter talar yrvaket om att livsmedel bör lagras, liksom förr. Denna förvirring beskriver den förvuxna statliga byråkratin i ett nötskal. 

En bra fråga är varför denna politiska hysteri har vuxit fram i vårt land. Enligt min åsikt finns flera svar. Det övergripande är S-partiets idé om att människors existens i samhället måste regleras, från vaggan till graven. Regleringen har blivit en politisk uppgift. Därför har också tusentals byråkrater enrollerats som samhällsingenjörer med uppgift att styra dig och mig i stort och smått. För att bli kontrollerade tvingas vi alla att tillsammans betala många hundra miljarder kronor om året. Effekten blir förstås att människornas privata sfär stegvis begränsas. Resultatet blir också att individens initiativkraft och förmåga samtidigt beskärs. Sverige har därför utvecklats till ett samhälle där folket står under politikernas förmyndarskap. Enligt  grundlagen är relationen den omvända.

Någon invänder kanske att politikerna har goda avsikter och bara vill hjälpa till. Det är kanske så, men jag tvekar, varom mera snart. Om jag jämför med världens kommunistiska stater blir det offentligas svar just att folket behöver storebror statens bistånd i ett komplext samhälle. De svagaste individerna blir på så vis slagträn för att frånta mängden övriga medborgare den egna makt och ansvar som behövs för utveckling av ett fritt folk i en god nation. Utan att noga tänka sig för inskränker politikerna individernas frihet. 

Nu slår det mig att det kanske är så att de noga tänkt efter?  Jag tror nämligen att det finns ännu en förklaring, som vid första anblicken kan förefalla hemsk. Nämligen att politikerna önskar skapa en politisk kontroll över väljarna. Detta styrks av att folkflertalet behandlas som små barn, som inte själva kan reda ut verklighetens många risker. Parollen ”nolltolerans” visar just hur politiker och byråkrater försöker slå dunster i människors ögon. Den kontroll jag talar om har förstås ett tydligt politiskt syfte. Tanken är att alla omyndigförklarade ska ge sitt bifall vid valurnan. Och i kollektivens och korporationernas Sverige har detta illusionsmakeri hittills fungerat. 

Men nutidens svenskar är bättre utbildade och framför allt inriktade mot individens rätt, dvs för egot och familjen. Kommer politikerna därför på sikt att lyckas bibehålla sin kontroll över folket?  Jag tror inte det. Även om den politiska eliten bara kör på som förut.

Torsten Sandström 

2020-03-14



Gödsel brukar göra nytta

Uncategorised Posted on fre, mars 13, 2020 16:18:07
Skämtteckning om Abraham Lincolns metod att finansiera Nordstaternas inbördeskrig.

På min blogg har Sveriges Riksbank aldrig hittills fått beröm. Men idag. Det finansiella systemets passivisering genom coronakrisen är förödande och hotar företag och anställda. I värsta fall hela det ekonomiska systemet. Att göda samhällsekonomin genom att låna ut 500 miljarder nyskapade kronor för lönsamma satsningar inom näringslivet är genialt. Inte ens Mp-partiet kan klaga. Gödningen sker inte med kemikalier och till och med utan den dynga, som de annars vurmar för. Bara genom att trolla fram ny likviditet. Frågan är bara hur det går med kronans värde? Här har Riksbanken nämligen dåligt rykte.



Tala om fake news!

Uncategorised Posted on fre, mars 13, 2020 15:47:45

Vi ändrar från och med idag vårt sätt att jobba så att vi kan fortsätta leverera journalistik i världsklass även i det läge som råder

Så skriver Aftonbladets Ander Lindberg på Twitter (med anledning coronakrisen). Saklighet lär vara ett officiellt yrkeskrav för journalister. Att någon från Aftonbladet tycker att tidningens journalistik är OK måste vi tåla, trots att den i själva verket håller låg klass. Kvällspressens sensationsskrivande håller inte måttet helt enkelt. Men att som Lindberg gör påstå att journalistiken är av världsklass är helt enkelt osakligt. Det visar att han som yrkesman inte håller måttet. Om någon mer än han själv tidigare trott på en toppnotering vill säga. Vi möter en hisnande hybris från den politiska bröd(s)krivarens sida.



Ett svensk ångestmaskineri

Uncategorised Posted on fre, mars 13, 2020 11:27:05

Texten är från dagens SvD. Orden tillhör det ökande inslaget av spaltutfyllnad – köpt från TT – ord vi numera ser var dag i alla tidningar. Pressens svaga ekonomi skapar med andra ord en tydlig likriktning.

Och inte bara steg i samma takt. En tilltagande enögdhet blir följden. Resultatet blir att alla svenska PK-teman flödar i spalterna. I rubrik och text anges klimat, familjeproblem, våld och kränkningar som förklaringar till ökad ångest hos barn. Det föga vetenskapliga underlaget är telefonsamtal till Bris. Till råga på allt har alltså SvD själv i någon mån bidragit till att barnen ringer till Bris. Som i sin tur utfärdar larmrapporter. Så funkar vårt land, tyvärr.

Bris framstår delvis som en affärsorganisation. Den lever på bidrag utifrån. Någon nytta gör kanske Bris in enskilda fall. Med pengarna avlönas förstås personalen. Verksamhetens intäkter var 2018 omkring 60 miljoner kronor. Till c:a 60 anställda har i runda tal 31 miljoner betalats i löner. Ungefär hälften av inkomsterna går alltså åt för att försörja tjänstemän. Högsta chefen kammade själv hem nästan en miljon kronor på sin idealism. Organisationen ägde värdepapper för 24 miljoner.

Tacka sjutton för att Bris vill krama barnrättskonventionen och ständigt släppa ut ångestrapporter i landet medier. Det borde förstås tidningarnas redaktioner veta, men faller ändå för PK-ismen och målet att fylla spalterna.

Slutligen, inte ett ord om ångestens relevans! Mediernas egen uppblåsning av Greta T är antagligen den främsta orsaken till oron över klimatet. Till saken hör att forskarsamhället inte alls är överens om att CO2 är förklaringen till en ökad uppvärmning. Värmen bero troligtvis på solens strålning och sammanhängande faktorer utan direkt bäring på förbränningen av kol, olja, gas eller biomassa.

Man skulle kunna tro att Jockmocksjokke återuppstått: tjosan, tjosan!

Torsten Sandström



Vilhelm Moberg saknas i vår tid.

Uncategorised Posted on ons, mars 11, 2020 22:20:26

En god biografi är nyttig läsning. Vi tillåts följa en känd persons ringlande liv. Hans eller hennes människomöten ger färg åt dåtiden och hjälper oss förstå nuet. Om inte huvudpersonens liv är fängslande nog så kan ändå tidsandan ofta fascinera. Och är  berättelsen god får läsaren en mättad lektion i historia.  

Detta skrivs med anledning av att jag nyligen läst Jens Liljestrands bok om Vilhelm Moberg, ”Mannen i skogen”, 2018. Denna biografi sticker ut på flera vis. Framför allt den språkliga dräkten. Liljestrands prosa är mjuk och livfull. På så sätt uppstår en harmoni med bokens huvudperson. Mobergs språk bär nämligen den självlärdes omedelbarhet och ordkonstnärens varierade prosa. Utan några märkvärdiga skolstudier stakar Moberg själv ut sitt liv som journalist, författare och inte minst debattör. Från tillvaron som fattig son till en indelt soldat från ”mörkaste Småland” kämpar han sig fram till positionen som Sveriges mest lästa och välbärgade författare.

För min del är kanske inte Liljestrands analyser av Mobergs många böcker och pjäser den mest intressanta läsningen. Men de ger en god inblick i Mobergs tankeliv och blir en viktig hjälp att förstå hans bakgrund, arbete och levnadsöde. För mig blir alltså inte Mobergs författarskap det centrala i biografin – det talar bäst för sig själv vid läslampan – utan hans liv och personlighet. Liljestrands många textsidor gör det möjligt att tränga in minsta vrå av Mobergs karaktär. Det porträtt som läsaren möter framstår som äkta, även om det förstås inte går att bestämma sanningshalten närmare. Man inser snart att Liljestrand är en beundrare av Moberg, låt vara att han anstränger sig att även skildra föremålets mindre behagliga sidor. Som alla människor visar förstås Moberg upp några mindre angenäma drag. Han kunde vara besvärlig, påstridig och långsint. Många personer som han möter i yrket betraktas med tiden som fiender. Men en del av detta var nog en följd av hans ständiga kamp som författare och frispråkig kritiker. 

Som person framstår han ändå som helgjuten. Med tanke på de stora framgångar han med tiden fick är ett behagligt liv i solen att vänta. Det vill säga en materiell tillvaro i överflöd, i kombination med nöjet att låta sig kramas av samhällets eliter. Men här framstår Moberg som den småländska gårdshunden. Han lever närmast hela tiden samma liv på den trygga gårdsplanen, låt vara att platsen varieras rejält geografisk. Han leker, vaktar, skäller och älskar att lapa sol i sin ensamhet. Jag skrev först ”i ensamt lugn”, men måste genast justera mina ord. För det karaktärsdrag som dominerar bilden av Moberg – bakom munspelande, glättigt skämtande och kvällar av fester – är just den oroliga andens. I Liljestrands bok skildras han med manodepressiva drag, som jag ser det. Alltså ett liv mellan skapandets lyckliga stunder och den sömnlöshet och ångest som följer på perioder av improduktivitet. Delvis förklarar den själsliga oron kanske hans knepiga relationer till yrkeskontakter av många slag. Att sömnlösheten till sist ändade hans 75-åriga liv i vågorna utanför Väddö är dock ett faktum. 

Det jag mest beundrar hos Moberg är den helgjutenhet som nyss nämnts. Han agerade som yrkesman efter eget huvud och valde inte åsikter efter omgivningens krav. Med tanke på hans ursprung hade han enkelt kunna bli det statsbärande S-partiets kelgris. Men efter en kort tid som nykterhetskämpe och ungsocialist utvecklades han till en kombination av liberal och anarkist. Däri fanns en logik, ty Moberg var en individualist och frihetskämpe.  Hursomhelst ägnade han stor tid åt att nagelfara S-partiets pågående bygge av ett kollektivt och korporativt Sverige. Han kritiserade alltså tidigt det problemfulla samhällssystem som i våra dagar är på tillbakagång och kanske upplösning. 

Trots möjligheten att motta lagerkransar från samhällets eliter värnade Moberg sina egna åsikter och värderingar. Under hans engagemang i dåtidens rättsröta – affärer som bär namn av Kejne, Haijby och Selling – hånade han den juridiska apparat som S-partiet valt att ta över från äldre tider, då juristkårens var ett slutet skrå som rekryterades från överklassens familjer.  Moberg åstadkom flera mediala frontalkollisioner. Även hans gisslande av den svenska byråkratin är värd beundran. Ändå var den för sjuttio år sedan bara en tåfjutt jämförd med dagens pyramider av statliga tjänstemän. Mobergs kritik tog inte bara sikte på byråkraternas många onödiga arbetstimmar och givna status i samhället, utan främst deras följsamhet mot den politiska makten. Här fanns en given koppling till den rättsröta mot vilken han kämpade. 

Samma frenesi präglar Mobergs kritik av elitens olika institutioner. Hans bok ”Därför är jag republikan” är en klassiker, som jag slukade med hull och hår i min ungdom. Den grep mig så att jag lång tid upprepade Mobergs tankar i min liberala familj. Ända tills min mamma tröttnade och utropade ”ned med monarkin!”.  Fortfarande anser jag att Mobergs kritik är riktigt. Framför allt är bilden av en inför kungahuset bugande och fjäskande klass av politiker (och mediefolk) ännu giltig. Framför mig ser jag bilden av liberalen Ingemar Eliasson som riksmarskalk i vinjetten till min blogg häromdagen.  Mobergs kritik stannade inte vid monarkin som sådan, utan riktades även mot en rad andra gyllne institutioner, såsom Svenska akademin och  utdelningen av hedersdoktorat vid landets universitet. Just nu påminner jag mig att statsminister Göran Persson tilldelats en doktorshatt i Örebro (som Person upphöjt till universitet), något som antagligen får Moberg att skratta i sin grav. 

Mycket av detta och mer därtill finns att läsa i Liljestrands omfångsrika bok. Den är en bred och stillsam hyllning till en stor personlighet. Om fler framträdande svenskar idag vågat agera som Moberg hade den politiska debatten gynnats av en nyttig stökighet. Dagens politiska elit är väl så lämplig måltavla som de Moberg gisslade. Den politiska korrektheten inom medierna är väl så framträdande. Och tillsättningen av höga svenska domare har mer att önska vad gäller frihet från politiskt inflytande. Det behövs således en ungdomlig variant av ”Ville i Momåla” även i vår tid.

Torsten Sandström

2020-03-11



Journalistik via horoskop.

Uncategorised Posted on ons, mars 11, 2020 16:29:57

Marit Richert på SvD tillhör de främsta i kretsen av landet många navelskådande och egotrippade journalister. Nästan varje dag påstår hon något som knappast genomgått sträng faktakontroll.

Många journalister ser att publiken försvinner för dem. Läsarna överger alltmer dagspressen och söker information på internet. Inte undra på att hon låter de få kvarvarande läsarna ta del av rubriken ovan, som verkar tagen helt ur tomluften. Eller rättare sagt från hennes eget huvud.

PS! Den som tror att jag hyser särskild agg till kvinnor bör granska mina bloggar och räkna. I toppen på min lista över bottenjournalister ligger nog Björn Wiman och Peter Alestig. Märk också att det finns fler kvinnliga journalister än manliga, numera. Än fler är under skolning. Varför dras kvinnor till detta jobb? Kan det finnas en biologisk förklaring?



Tryggt i coronatider?

Uncategorised Posted on ons, mars 11, 2020 15:53:31
Erfarenhet och kompetens krävs i i Coronatider. Här syns en del av Sveriges ledarskap. Hur ska det gå?


Medial navelskådning.

Uncategorised Posted on mån, mars 09, 2020 10:45:37

Denna rubrik med undertext är från DN häromdagen.

”Jag överraskas av vreden som väller fram”

 Emma Bouvin ser ett bekant ansikte – och minns känslan av att bli bortvald i skolan.

Orsaken till att jag uppmärksammar dessa ord ur en standardkrönika i svensk dagspress är den fullständiga inriktningen på journalistens egna jag. En verklig fundamentalism. Journalisten Bouvin har på stan plötsligt sett ett ansikte från förr och minns genast sina egna personliga problem från dåtiden.

Jag kan ha förståelse för hennes känsla som ung och i rollen som stående utanför gänget. Men det är inte klokt att jag och andra ska behöva läsa vad som inträffat henne för mer än tio år sedan. Berättat av en journalist som verkar ha klarat sig väl socialt därefter. Det rör sig helt enkelt om medial navelskådning. Att skriva en text om ett vardagligt ingenting för majoriteten läsare. Ännu ett bidrag till psykologiseringen av det svenska samhällssamtalet. Journalistens vrede rör det egna jagets subjektiva upplevelser tiotals år tillbaka i tiden.

Finns det någon läsare som aldrig upplevt något liknande? Sånt är livet helt enkelt. Varför inte rycka på axlarna och i stället försöka skriva något väsentligt om samhällets hundratals problem? En analys där inte det egna subjektet står i centrum. Jag, jag, jag och så jagets känslor…Pust!

På bloggen har jag tidigare undrat om pressens svaga ekonomi är orsaken till att man numera bara har råd att betala billiga journalister. Tyvärr verkar det vara så. Åtminstone presenteras billig journalistik.

Tosten Sandström



En vidgning av den svenska demokratin kan inte vänta!

Uncategorised Posted on sön, mars 08, 2020 12:09:51

Jag har nyligen skrivit om att det är ”Hög tid för mer demokrati”. I artikeln pläderar jag för ett viktigt nytt steg: ett ökat inslag av direktdemokrati i svensk grundlag. Efter exv schweizisk förebild menar jag att folket måste ges rätt att inom kort tid efter en lagstiftning få dess politiska giltighet prövad genom en folkomröstning. Jag önskar också att en möjlighet införs i Regeringsformen för varje medborgare/organisation att samla ett par hundra tusen röster för en viss politisk lösning, i syfte att senare få sitt initiativ prövat genom en folkomröstning.  

Det är alltså fråga om två idéer som avser att injicera friskt blod i en svensk demokrati som går på tomgång. Folkets tilltagande distans från politikerna måste kapas genom att medborgarna direkt kan driva igenom politiska beslut. Det stabila och förmögna schweiziska samhället visar att reformerna inte innebär ett hasardspel. I stället fungerar de som säkerhetsventiler mot framväxten av en ohörsam politisk klass.

En viktig orsak till att jag skriver dessa rader är den allmänna politiska och tekniska utvecklingen i västvärlden i allmänhet och i Sverige i synnerhet. Låt mig kort peka på några skeenden som talar för att en vidgning av den svenska demokratin är nödvändig.  Låt mig förklara varför.   

Individualismen. Sverige har mer än andra stater i väst under många årtionden levt under en stark kollektiv styrning. På så vis har välfärden byggts ut och skatterna stegrats. Men i jämförelse med våra nordiska grannar är medborgarnas trygghet inte påtagligt märkvärdig. Detta förklaras av kollektivismens baksida. Det vill säga existensen av många myndigheter – med omfattande byråkratier – och stora onödiga satsningar på områden som S-partiet och dess bakomliggande rörelse pekat ut. Extrema penningbelopp har gått åt för invandring och stöd till u-länder. Satsningarna oroar de svenska skattebetalare, som inte längre deltar aktivt i S-partiets kollektiva apparat. Denna är numera tydligt på väg utför. Till stor del sammanfaller detta med en framväxande individualism.

Människor tänker nämligen numera i annorlunda banor än för fyrtio år sedan. Tilliten till samhället minskar på så vis.  Ett tilltagande missnöje har vuxit fram över att mycket höga skatter inte längre syns i en välfärd av toppklass. Tydligast märks detta inom den svenska vården. Tillgängligheten mätt i snabb tillgång till läkarbesök, sjukbäddar eller behandlingsrum har sjunkit samtidigt som vårdadministrationen vuxit med nästan 40% under de senaste tio åren! Det växande missnöjet spär på den individualism jag nu skriver om. Kritiken mot politikernas misshushållning måste rimligtvis mötas med reformer och krav på ökat folkligt inflytande över den gemensamma sektorn.

IT-samhället. Den elektroniska revolutionen är på gott och ont en del av individernas uppbrott från kollektivismen. En stor del av människornas arbets- och fritidsliv cirklar idag kring datorer och internet. Kontakter med samhället sker alltmer över nätet. Och det offentligas ideologiska makt över individerna försvagas samtidigt för vart år. Detsamma gäller de traditionella mediernas inflytande, såsom press och de skattefinansierade SR/SVT. Medborgarna söker i stället information och kontakter över internet. Tekniken skapar alltså en potential för en ny politisk delaktighet. Allmänna val kan därför idag enkelt kompletteras med nya digitala former för politiskt inflytande. För alla som på allvar talar om folkstyre finns alltså nu en potential för politiskt nytänkande. 

Den politiska klassens överhöghet. Mot individernas inlemmande i nya former av direkt demokrati på nationell och kommunal nivå står dagens svenska kår av yrkespolitiker. Under en handfull decennier har uppgiften att förvalta det offentliga förvandlats till ett yrke. Alltså jobb med påtagliga förmåner och trygghet. Alla partier har idag sina politiska karriärvägar från grundskolan eller gymnasiet. Unga människor utan erfarenhet från arbetslivet skolas på så vis in i ett yrke som går ut på att fatta beslut som rör andra. Utvecklingen innebär i praktiken en spärr mot nytt tänkande om en kontrollerande folklig direkt demokrati. Ledande politiker visar därför ingen vilja att agera för en vidgning av den svenska demokratin. Kontrollerande folkomröstningar framstår tvärtom som ett hot mot den nuvarande politiska eliten. Detta gäller i princip företrädare för samtliga partier, oberoende var de befinner sig skalan vänster-höger. Man skulle kanske kunna tro att liberaler och högerpolitiker önskar satsa på individuell makt för väljarna mellan valen, i syfte att avlägsna kollektivens byråkratiska satsningar och öka den enskildes frihet. Men rådande partistrukturer och deras kårer av yrkesjobbare talar för status quo, dvs att folket hålls utanför direkt medverkan i politiken mellan valdagarna.  

Det sist sagda kan förefalla dystert. Men alla inser att klokt politiskt nytänkande kan bli en hävstång för politiska kretsar som förstått att kollektivens makt är på upphällningen. Det finns därför en god potential för politiker som insett individualiseringens styrka och tempo samt den nya teknikens (IT) möjligheter att vinna många väljares bifall. Kommunikationen över internet har i flera nationer snabbt åstadkommit kraftiga opinionssvängningar. Vi har nyligen sett det exv i England, Frankrike och USA.  Mycket talar för att Sverige står på tur. 

Jag menar därför att den politiska terrängen i vårt land bör vara god för genomtänkta initiativ för direkt demokrati. Den som tar täten har mycket att vinna. Medborgarna är helt enkelt mogna att lockas av reformer. En naturlig start är mål om direkt demokrati i partiernas program. På så vis kan många sköna väljarröster sannolik räknas in. Därefter samverkan för en rimligt snabb grundslagsreform. Införandet av folkliga kontrollinstrument kräver förstås noggrant övervägande. Men det schweiziska mönstret kan snabba på marschen framåt. Det är nämligen hög tid att den stabila individualismen hos det gamla alpfolket ger kollektivens Sverige en ordentlig läxa! Ett fortsatt kollektivt tänk framstår därför som konservativt. Men den som vill blanda representativ och direkt demokrati är däremot progressiv.  

Torsten Sandström

2020-03-08



Ständigt samma frihetsmantra!

Uncategorised Posted on lör, mars 07, 2020 23:21:45
Valpen Pigge, som mött både kärlek och krav. Utan bestämda krav hade han inte rättat in sig i familjens led, tror husse. Foto: Vanja Söderbergs kennel för dansk-svenska gårdshundar.

Kerstin Malm: Hundar mår sämre av dominanta ledarskapsidéer

Rubriken ovan är från DN 2020-03-03. Man kans säga att den uttrycker DN:s moraliska ledstjärna. Och den är fast förankrad i Sverige sedan flera decennier. Vanligtvis talar psykologer och pedagoger från landets universitet om vad som är bäst för unga människor. Hur de kan veta det är inte enkelt att förstå för folk med vetenskaplig skolning. För det går ju inte att koppla upp folks hjärnor mot en dator och kolla. Och för övrigt är de data som framkommer bara uttryck för just den uppkopplades syn på saken. Detta är pedagogikens och psykologins dilemma.

Idén om att tuffa besked inte är bra för människor har spridit sig med vänsterns kraft över hela det svenska samhället. Idag predikas därför budskapet om ansvarslöshet för unga, för brottslingar och för ämbetsmän. Sverige håller därför på att nedgraderas till slapphetens förlovade land. Inte oavsiktligt. Utan just på grund av vänsterns ideologer som sprids från landets universitet och politiska partier.

Nu är det alltså dags att föra över kravlösheten även på hundars uppfostran. Stackars valpar säger jag! Kerstin Malms budskap är att uppmuntran är den enda rätta vägen och hårda tag definitivt fel. Jag är såväl barnafar som hundägare. Dessutom mångårig aktör i lektionssalen. Visst är uppmuntran och positiva reaktioner normalt den rätta vägen vid umgänget med unga människor (och hundar). Men landets pedagoger vill inte förstå att krav dessutom är absolut nödvändiga. Denna enögdhet leder till negativa resultat. Den som bara får beröm och klappar på axeln inser inte att samhället också bygger på anpassning och ytterst lydnad (o detta för vänstern så hemska ord!).

Ett av Sveriges stora problem är anti-auktoritetens höga visa, som sjungs över allt. Enögdheten för påfallande. Och i den nya individualismens samhälle får den moderna anti-auktoritära ideologin förödande effekter. Den blir ett vapen mot en nyttig gemensamt moralitet. Frihet är nämligen ett politisk/filosofiskt värdeord, som inte fungerar som ensam målsättning för ett samhälle. Verkligheten består nämligen inte bara av kramar och bomullsargument som bilden av Paradiset presenterar. Fullständig frihet medför anarki. Och det är denna upplösning vi allt oftare möter i vårt land inom skolan och vid hantering av brottslingar. Därför måste alltid balanserande åtgärder till, dvs inte bara kärlek utan också krav och faktisk ibland dominanta idéer.

Min dröm är absolut inte hugg och slag. Men jag tror att tydligt motstånd krävs för att en ung individ ska formas väl och genom belöning utvecklas till en bra medlem av samhället. Detta gäller inte bara barn och brottslingar, utan också för hundvalpar.



Coronaångor och Mellorök på lördag

Uncategorised Posted on fre, mars 06, 2020 22:44:51

Ett av SVT:s favoritargument för sina ideliga satsningar på tjo- och tjimprogram av den mest banala sorten är att man vill samla hela svenska folket ”framför lägerelden”. SVT:s ledning tror nämligen att frågesporter, gissningstävlingar, kamper mellan pensionerat idrottsfolk osv bidrar till en sammanhållning mellan svenskarna. Alltså en samling framför en artificiell brasa.

Min åsikt är att sådana lägereldsmöten enklast och billigast anordnas av privata tevekanaler och inte via din och min skattsedel. Låt var och en lösa inträdesbiljett och ta med sina korvar, så att säga. Snacket om lägereld är egentligen rena löjan. Det är ett svepskäl för tvånget att ta ut en statligt teveavgift helt enkelt. Till saken hör att allt färre ungdomar över huvud taget kollar på SVT:s kanaler (än mindre lyssnar till SR:s). Men alla ska ändå tvingas betala för mötena framför SVT:s CO2-osande brasa.

A propor os från vedbrand. I dessa tider av coronavirus förefaller det jättesjukt att anordna ett stormöte med massor människor packade framför vedbrasan på Friends Arena i Solna.. Vilken risk för smittspridning i festlokalen! I grannlandet Danmark har därför beslut fattats om en final utan publik. Men där har man inte någon vision om lägereld förstås. Lite smittspridning i Solna på lördag tycks SVT vilja acceptera för den goda gemenskapens skull.

Alltså körs spektaklet med publik. Det gäller också stora pengar. Biljetter är redan sålda. Framför allt är det omöjligt för cheferna på SVT att ställa in den stora brasafton som ska legitimera att du och jag betalar för något som vi egentligen struntar i eller kunde fått gratis via en privat reklamfinansierad arrangör.

Då jag gäspar över Mellot och ansiktsmaskerna för övrigt är slut på apoteket avstår jag från SVT:s invitation till korvgrillning på lördagkvällen. Mer CO2 är fel väg att gå säger för övrigt Greta T varje dag på SVT:s kanaler.

Slutligen anser jag att SVT agerar som en kristens undergångsrörelse. Alltså oklokt med tanke på framtiden. Cheferna satsar nämligen allt på fortsatt stöd via (s)taten enligt nu gällande idéer, trots att det betalande folket tvekar. Men när det väl brister för SVT står journalisterna där med tomma händer och fickor utan pengar. Då får dom väl arrangera soppkök för personalen. Håll grytan kokande blir parollen. Okej, här kan SVT kanske ha nytta av sin brasträning framför Mellot.



Nya klimatbekämpande innovationer från Grönköping

Uncategorised Posted on fre, mars 06, 2020 17:43:11

Å försök kommer ”Feministisk klimatpolitik” att lanseras i Grönköping, enligt vad som framkommit från säker källa. Bakgrunden är det faktum att utandningsluft innehåller cirka 100 gånger mer koldioxid än vad inandningsluft gör. Därför finnes underlag för kvoterad utandning, där enbart kvinnor tillåtas att utandas helt fritt, medan män måste uppsöka särskilda utandningskiosker, där giftet omhändertages för omedelbar destruktion.

utandningskiosk

En koldioxidsäkrande utandningskiosk i vinterskrud. Notera den filtrerande skorstenen upptill å själva kiosken!

Tack till Rolf Oward och Klimatupplysningen.se som håller svenska folket underrättat om hur CO2 måste bekämpas!



SvD:s politiska falskspel

Uncategorised Posted on fre, mars 06, 2020 14:41:43

Dagens ledare av Tove Lifvendahl i SvD är välskriven. Många vackra ord, som delvis överskuggar substansen. När jag läser texten om Jimmy Åkessons resa till Grekland blir min känsla att hon bort ägna sig åt skönlitteratur och inte åt politisk opinionsbildning. Hennes texter innehåller nämligen för mycket av M-partiets gamla skåpmat, kryddat med piffiga vändningar. Hon framstår därför som en trött politisk mittenkommissarie och inte som aktiv opinionsbildare på högerflygeln.

I dagens ledare menar hon uppenbarligen att Åkesson slår in öppna dörrar då han till flyktingar i Grekland säger att ”Sverige är fullt… tyvärr”. Hon skriver: Åkesson vet att sju av åtta partiledare huvudsakligen delar hans inställning i sak (”vi ska inte tillbaka till 2015”), men aldrig skulle drömma om att bete sig på det sätt som han gör.

Här axlar M-politikern Lifvendahl själv i rollen som råttfångare i Hameln, dvs en position som projiceras på Åkesson i den ”installation” hon målar upp. Visst agerar Åkesson populistiskt i ordets rätta bemärkelse – han äntrar scenen och brukar simpla men klara ord. Om hans framträdande är smakfullt tål att diskuteras. Men det Lifvendahl inte vill se är att hans aktion är helgjuten, till skillnad från merparten av övriga partiledares framfart. De visar nämligen inte sina kort, utan passar.

SD är mot fri asylrätt och är det parti som drivit fram 2016 års skärpningar i utlänningslagen. Övriga partier har bytt åsikt under trycket från 2015 års massinvandring och folkets motreaktioner. Dessutom värnar övriga partier asylrätten och det moment 22 som enligt min mening gör den ohållbar, nämligen att flertalet som vägrats asyl av domstol ändå inte kan utvisas pga läget i deras hemländer.

Övriga partiers ord att ”vi ska inte tillbaka till 2015” är därför i huvudsak tomma. Grekland, EU och Sverige önskar stoppa flyktingströmmen, vilket i och för sig innebär ett avsteg från den heliga asylrätten. Men många flyktingar lär ändå söka sig upp genom Europa på olika vägar. Intervjuer från Grekland talar sitt tydliga språk. Tyskland och Sverige är målet, ty där är bidragen mest generösa och den först utsände mannen ges rätt att senare få med sig sin familj.

Allt detta vet Tove Lifvendahl förstås. Men som fast i den traditionella politikens bur förmår hon inget annat än att påstå att övriga partier har samma politiska bas som Åkesson i det nuvarande flyktingkaoset. Det är med andra ord ett falskspel som hon och SvD bedriver.

Mitt råd till Lifvendahl är därför att hon bör låta andra ledarskribenter sköta snacket i så viktiga frågor som rätten till asyl. På min blogg har jag flera gånger framfört argument för att asylrätten bör slopas, senast 2019-12-18. Med tanke på hur EU, Grekland och Sverige nu agerar verkar asylrätten för övrigt närmast död i praktiken. Och i realiteten är den mer ett politiskt dragspel än bindande juridik.

Det vårt land så intensivt nu behöver är inte taktiskt spel. En öppen diskussion om svåra frågor är det som gäller! Det blir jobbigt. Men är nödvändigt.

Torsten Sandström



Babbel på SVT analyserar Frankensteins själsliv

Uncategorised Posted on tor, mars 05, 2020 22:15:04

På bloggen har jag tidigare kritiserat SVT:s litteraturprogram Babel. Då jag är en bokslukare vill jag gärna få allsidiga tips och fortsätter därför att kolla detta programinslag. Böcker är nämligen en av mina livsnerver. För mig är det fråga om att finna kunskaper om livet -framför allt om verkligheten i social, teknisk och biologisk bemärkelse. Men efter 40 minuter av babbel stängde jag av.

Varför? Mitt svar är ungefär detsamma som i tidigar blogg i Babel. Programmet har en framtoning som är 100% politiskt korrekt. Detta syns framför allt i en feministisk riggning. Under den tid jag var kvar häromkvällen gavs röst åt 9 kvinnor och två män. Förutom programledaren representerades det otäcka könet i framträdande reportage av 3 kvinnor. En av de senare var en före detta socialdemokratisk minister.

Jag kunde under min närvaro i tablån konstatera två huvudteman. Det ena var serien med Kittyböcker, som följaktligen gav ordet till en rad kvinnor. Det andra temat rörde en man, men inte en verklig man utan ett monster, Frankenstein.

I detta tema utspelades det mest bisarra skeendet innan jag släckte ned. En kvinna – känd från SvD med betyg i psykologi * – och en man intervjuades om en bok som de skrivit om psykoterapi av monstret ifråga. Ja, du läste rätt. En psykolog som analyserar en helt overklig person, till råga på allt ett manligt monster. Inte nog med att Frankestein är ett påhitt. Dessutom påstås hans fiktiva själ kunna analyseras av en psykolog. Jag måste nypa mig i skinnet för känna om det är en mardröm! Men inte.

Läsaren kanske tror att jag är allergisk mot psykologi som vetenskap. Det är inte sant. Vanligtvis är amatörers analyser av varför en person agerar som han eller hon gör intressanta. I ämnet psykologi behandlas en rad intressanta mänskliga experiment. Men också svårigheter med att på förklarar slutsatsernas vetenskapliga giltighet. Psykologins vetenskapliga metoder är nämligen tveksamma, särskilt intervjuer. För att inte tala om Freuds analyser!

Därför stängde jag av programmet. Jag stod inte ut med 50% feministisk vinkling och 40% absurd overklighet (med politiskt korrekt könsanknytning). Det blir alltför tillrättalagt och ointressant för den som älskar böcker av olika genrer.

Jag menar därför att söndagens Babel kan hjälpa en tvekande att förstå hur en journalist och programledare – medvetet eller omedvetet – försöker kringgå lagens krav om att det statsfinansierade SVT ska agera öppet och politiskt obundet. Frånsett inslaget om Birgitta Dahls förekom förvisso ingen partipolitik. Men ändå hade programmet en tydlig vänsterframtoning i sitt val av medverkande, teman och attityder.

Torsten Sandström


*Så här vetenskapligt förtroendeingivande presenterar hon sig själv på Wikipedia: Jägerfeld är utbildad psykolog, men har även studerat filosofi och sexologi. Hon debuterade 2006 med romanen Hål i huvudet. 2010 gav hon ut sin andra roman Här ligger jag och blöder, som översatts till engelska, ryska, franska, slovenska, japanska, finska, danska och norska. 2013 kom Jag är ju så jävla easy going.



Vem tar hem spelet – män eller kvinnor?

Uncategorised Posted on tor, mars 05, 2020 15:55:37

Den som lyssnar på feminismens sirener riskerar att navigera vilse och gå på grund. Det visste redan Homeros. Ändå basunerar dagens svenska havsnymfer ut sitt långrandiga budskap för att locka till sig medlemmar av det egna könet. I historiens perspektiv känns det tröttsamt. Men sådan är tyvärr vår svenska verklighet. Sirenerna vill få mig skämmas över det manliga könets framfart. 

Det vanliga temat är att männen tagit hem spelet, att de förtrycker kvinnorna och gottar sig åt att vara samhällets lyckogossar. Budskapet har upprepats så många gånger i svenska medier att många ser det som en sanning. Jag tror flera kvinnor som råkar läsa min text så här långt nickar bifall.

Därför vill jag gärna berätta om en text i Forskning & Framsteg 2019-05-16, ett organ som knappast kan anklagas för machobudskap. Henrik Höjer skriver här något tvetydigt om ”Männen i skuggan av mannen”. Men hans budskap är inte alls svårt att förstå. I sammandrag menar han att världens mäktigaste är män. Men för genomsnittsmannen ser det annorlunda ut. Många är förlorare. Medan kvinnorna normalt intar en medelposition. Artikeln som bygger på psykologisk, social och inte minst biologisk forskning måste ses som en bredsida mot den svenska feminismen. Där är mannen som sagt vinnaren och kvinnan sackar efter. I själva verket tillhör kvinnorna majoritetens stora mittklunga. Därför tar de sammantaget hem flest poäng i människornas spel om makt och lycka.

Klart är att män har flest toppositioner inom näringsliv och politik. Det är detta som utmanar nutidens feminister. Men de är synsvaga och uppfattar inte att män i betydligt många fler sammanhang verkligen tillhör gruppen förlorare. De sitter mer i fängelse, omkommer i krig i stora skaror, jobbar hårt med smutsigt tunga jobb, skadas i arbetsolyckor, bor oftare på gatan, tar flitigt livet av sig och dör till råga på allt i allmänhet av sjukdomar  tidigare än kvinnor gör. Även rörande begåvning tycks de tillhöra det smala toppskiktet, men ockuperar samtidigt  det mycket bredare bältet i botten.   

Ändå envisas Sveriges feminister med att framställa det motsatta könet som en samling lyckans ostar.  Förklaringen är feministernas snäva inriktning mot att erövra maktpyramidens spets. Och så har de en fäbless för att se män som en sammanhållen elit, där alla tillhör en struktur av vinnare. Feministerna vill därför inte se att gruppen kvinnor egentligen är de som tar hem spelet totalt sett, jämfört med det manliga kollektivet. 

Feministernas felsyn har flera förklaringar. En är att deras grupp leds av en mycken liten krets av huvudsakligen akademiker, som förklarar sina personliga svårigheter att göra karriär med hänvisning till hindrande manliga strukturer. 

En annan orsak är oviljan att se relationen kvinna – man i ett biologiskt perspektiv. I feministernas värld är förtrycket socialt betingat, punkt slut. Alltså blir det fråga om osynliga strukturer som gör män till förtryckare och kvinnor till en plågad kast, det andra könet. 

Enligt min mening är biologin den främsta förklaringen till att kvinnorna hamnat i  mellanpositionen på samhällskurvan för fördelning av lycka och makt. De har sluppit rollerna som krigare respektive den fysiskt tunga positionen som arbetare inom jordbruk och industri. Jag vill inte påstå att kvinnors omhändertagande av barn och hushåll saknat krävande inslag. Men farorna och förslitningen har alltid varit – och är fortfarande – avsevärt mindre full av risker än de män ställs inför, mätt exv i antalet dödsfall i arbetet eller positioner som uteliggare. Kvinnans urgamla kontroll av familjen har inte bara varit mindre riskfylld, utan dessutom mer harmonisk och (märk väl) mindre utsatt för negativ konkurrens och stress. 

Det blir därför problematisk att avgöra vilket kön som ska ses som vinnare eller förlorare. Om man ser till makten över politik och näringsliv, dvs samhället toppskikt, blir säkert svaret att en mindre krets av manligt kön hittills segrat. Men om man ser till samhällets botten blir bilden lika tydlig att de är en grupp av män som har det tuffare eller till och med måste ses som förlorare. 

Däremot har kvinnorna som kollektiv –  och statistiken visar att det finns fler kvinnor än män – sedan länge intagit en trygg mittenposition. Rollen kanske inte är så gloriös som klicken akademiskt utbildade feminister önskar. Men positionen har hursomhelst varit tryggare, mindre konkurrensutsatt och mer ägnad att framkalla vilja till samarbete och konsensus. Framför allt har kvinnor som grupp skaffat sig en tydligt bättre position än majoriteten av män, som i samhällspyramidens nedre del utför enformiga, fysiskt hårda och farliga sysslor. 

Även om artikeln i Forskning & Framsteg inte säger det explicit så är budskapet en smocka mot feminismens solarplexus. Könen är inga sociala konstruktioner, utan historiska och biologiska fenomen. Som jag ser det måste därför sirenernas locksång av billiga politiska könspoäng tystna då den strandar mot den sociala och biologiska verklighetens hårda klippor. 

Torsten Sandström

2020-03-05



Tala om populism!

Uncategorised Posted on ons, mars 04, 2020 22:36:05

EU-kommissionen meddelar nu att man ska lägga fram ett förslag för att ”eftersträva” det som kallas ”klimatneutralitet” till 2050. Än en gång plockas alltså dragspelet fram. Nu spelas klimatvalsen upp. Målet ligger 30 år i framtiden. Och medlen för att komma fram meddelas inte. Ordet ”eftersträva” är politikerna önskeuttryck. Ungefär som det svenska uttrycket nollvision. Jag befarar att vi kommer att få se hur EU kommer att plåga Europas företagare med meningslösa utsläppsrätter. Det gäller att få in stora pengar till Bryssel för att låta byråkratin expandera.

I syfte att vinna tid och popularitet presenterar EU.s ordförande idag förslaget tillsammans med Greta T. En ung tjej som inte har någon vetenskaplig tyngd. Inte ens gått ut grundskolan. Hon har enbart den aura som politiker och medier gett henne. Är inte denna komedi populism, så säg? En lekstuga i Bryssel! Men med tanke på hur mycket av folkens pengar som slösas är det egentligen fråga om en tragedi.

Samtidigt hånas alla forskare och andra som ännu inte anser att tillräckliga belägg lagts fram för att CO2 är orsaken till uppvärmningen. Realismen har helt sonika förts bort från diskussionen.

Jag tror jag har hamnat på fel planet!



Könskrig?

Uncategorised Posted on tis, mars 03, 2020 22:26:35

”En nakenhet fri från den manliga blicken”

 Elin Berges fotobok ”Awakening” skildrar en kvinnlig nyandlighet.

Rubrikerna är från DN 2020-03-03.

Hälften av Sveriges vuxna befolkning klipps genom en feministisk rubriksättning bort från samhället. Mäns blickar förklaras som upptända av åtrå och slemmiga fördomar. Endast kvinnor antas vara kapabla att se det motsatta könet med objektiv blick skild från sexualiteten. Allt detta andas faktiskt rubriken, som inte innehåller ett uns av preciseringar eller reservationer. Ett kategoriskt manshat manas fram.

Så långt har alltså feministerna propaganda gått 2020. Den har getts utrymme i flertalet svenska medier. I vårt land förs därför inte längre en öppen och balanserad diskussion om kvinnor och män. Vi har ju en feministisk regering! Bara det påstående – som rubriken motsatsvis uttalar – att kvinnors förhållningssätt till män är fritt från fördomar och sexuella anspelningar är hårresande i sin förnumstiga förslagenhet.

Några tiondels procent av svenska folket, alltså landets universitetsfeminister, har nu slitit till sig megafonerna i syfte att tala till befolkningen via landets medier. En liten spillra förblindade kvinnor har alltså getts politisk makt att föra krig mot landets alla män. Jag häpnar. Men mer än 9/10 av alla kvinnor och män lyssnar inte på könshatet. De fnyser åt den maktlystna minoriteten och har för övrigt viktigare saker att syssla med. Ändå rullar Fi-mobbens tidningspressar vidare vart dygn. Och radio/teve basunerar ut dess enögda budskap. Och det ska kallas en ”kvinnlig nyandlighet”!



Gästskribent: Jan Norberg.

Uncategorised Posted on tis, mars 03, 2020 18:47:20

Idag är det premiär för en gästskribent som jag uppskattar: Jan Norberg. Hans text kan ses som en kommentar till min blogg Hög tid för mer demokrati (den 27/2). Vi är förstås delvis oense, men jag anser att Jans klarsyn bör publiceras. T.S.

Bra med ordnade tankar. Och öppenhet.

Kollektivismens arv påverkar oss.

Inspirationen till dessa tankar har grott länge och med ödmjukhetens signum får vi alla rannsaka oss på djupet för att förstå varför det blivit som det blivit i dagens Sverige, men framför allt vad vi som individer kan göra åt denna så typiska svenska åkomma som kollektivismen utgör.

Torsten Sandström har i sin artikel reflekterat på sitt eleganta och lättförstådda sätt och det är inte svårt att hålla med om de slutsatser han drar med anledning av att den socialistiska kollektivismens effekter nu blivit så övertydliga att de med bedövande kraft sköljer in över oss varje dag.

Innan jag går in på enskildheter så vill jag ändå börja från slutet, det är först när vi alla befriat oss från rädslan att inte själv som individ våga stå för våra åsikter som självkänslan inställer sig som ett stöd för ett personligt ställningstagande i det samhällskaos vi nu ser breda ut sig.

De olika formerna av den svenska socialismen (företrädd av alla partier) förutsätter att vi som individer underställer oss kollektivets företrädare, dvs partiledningarnas ständiga mantra om förträffligheten med just det parti de företräder såsom representativa för våra åsikter. Inget av dagens riksdagspartier kan fånga upp allas åsikter.

Samtliga dagens partier saknar den legitimitet som en tydlig ideologi innebär. I dag gäller snabba utspel, väl tajmade för att väcka medias intresse och sympatier. Sandströms slutsatser blir att den form av representativ demokrati som vi sett utvecklas så negativt under många årtionden måste reformeras i grunden. Något vi alla kan ställa upp på.

Vad väljarna som individer tycker i enskilda sakfrågor skall inte längre läggas i munnen på oss som kollektiv, vi kan tänka själva, tycka fritt och uttrycka våra åsikter som ansvarsfulla individer. Detta förutsätter dock att vi alla som individer vågar träda fram och offentliggöra våra åsikter utan att anonymt ta skydd bakom vad andra tycker (kollektivismen).

Pk-samhällets samtliga företrädare framträder tydligt med sina namn och vinner därför den moraliska kampen redan innan matchen börjat.

Skulle den anonyma massan ge luft åt sitt missnöje så avfärdar dessa pk-företrädare alltid missnöjesyttringar genom svepande formuleringar om missaktning, lyckas men inte tysta de anonyma missnöjesyttringarna så ger man sig på dem genom kraftfull stigmatisering såsom bruna hatsvansar, homofober, islamofober, klimatförnekare, osv, osv.

De anonyma kritikerna blir ganska enkelt avväpnade som fega kräk då pk-företrädarna alltid framträder med sina rätta namn, och då problemformuleringsprivilegiet och tolkningsföreträdet alltid tillfaller de vilka framträder under sina rätta namn, så kan dessa pk-företrädare fortsätta sitt åsiktsförtryck. En pk-ist är stolt i allt sitt vansinne, hur konstigt det än kan låta för oss övriga.

Det måste dock sägas att ännu så länge går pk-isterna relativt säkra då den breda majoriteten är tystade av den politiska korruption som samtliga riksdagspartier är en del av. Politikerna och pk-isterna inom myndigheter både skriver och tolkar svenska lagar, EU-direktiv och FN-proklamationer. Sandströms slutsatser är helt rätt men då grundlagsändringar tar ganska lång tid anspråk så är dessa kloka ord tyvärr ett slag i luften, åtminstone i närtid.

Direktdemokrati och tvingande folkomröstningar vore ju självklart något att införas direkt, här och nu, men vägen till detta är både lång och tidsödande.

Vad vi däremot kan göra, här och nu, är att ge luft åt vårt missnöje genom att vi alla tar ett steg fram i banan och skriver e-post till riksdagspartiernas olika företrädare, publicerar debattartiklar, kommenterar och stödjer alla vars åsikter vi delar.

Huvudsaken är att vi alla törs uttrycka våra åsikter utan att känna behovet av anonymitet, det är just anonymiteten som gör att de missnöjdas åsikter kan avfärdas så enkelt av pk-företrädarna.

Jan Norberg



Ett folkrättsligt behov!

Uncategorised Posted on tis, mars 03, 2020 11:57:27

Den som skådar ut över världen ser områden av skriande fattigdom och svält. Men på flera sällen syns också samtidigt ofantliga rikedomar. En viss tröst är att diskrepansen blivit mindre. Eller kanske rättare sagt att de fattigaste förbättrat sin position under senare decennier, allmänt sett genom eget hårt arbete. Till detta kommer också ibland en omfördelande nationell beskattning. Utvecklingsbistånd från utlandet har däremot enbart marginell betydelse.

Direkt stötande är existensen av diktatorer Jorden runt, som inte bara förtrycker sina medborgare, utan också stjäl deras pengar och gömmer dem hemma eller utomlands. Såväl Putin som hans före detta statsminister Medvedev sägs ha ofantliga rikedomar. Den förre redovisar dem inte i hemlandet, utan offentliggör komiskt nog enbart småsmulor. Han lär dock ha placerat enorma medel hos bulvaner i väntan på framtiden (därför vågar han inte släppa taget). Viss insyn finns däremot i Medvedevs förmögenhet. Han äger såväl slott, jordegendomar, båtar, vingård i Italien osv för omkring 10 miljarder kronor. Framfarten får bankrånare att framstå som blyga violer.

Så länge förtryckarnas förmögenhet finns kvar i hemnationen är inte mycket att göra, i hopp om en inhemsk revolution eller liknande. Men då tillgångar förs över till utlandet borde en möjlighet finnas att beslagta dem. Vissa stater, såsom USA, har nationell lagstiftning som kan användas för att frysa diktatorers tillgångar i USA. Det är bra.

Men många andra nationer ser mellan fingrarna på hälerigods av alla de slag, jfr Medvedevs italienska vingård. Den som befinner sig i kvarteren kring Place Vendôme i Paris ser dagligen hur rika män och kvinnor från Afrikas diktaturer – med privatchaufförer – rör sig mellan lyxbutiker av alla slag. Det sägs också att många miljoner från svenska Sida finns på bankkonton i Paris som exv tillhör Arafat och hans familj. Hälerimedel finns antagligen också på banker i exv London och Zurich. Det verkar som flera västliga demokratier främst ser fördelar med att ha ruffelpengar på plats i den egna nationen. Det är ju lönsamt för landets banker och fastighetsmoguler. Eller så vågar man inte bråka med utländska makthavare.

Enligt min åsikt bör därför en folkrättslig konvention omgående utarbetas om möjlighet att ta utländskt hälerigods od i beslag i landet där det befinner sig, Detta i väntan på en säker process om återbäring till hemnationen. Sverige, som kanske är världens främsta kramare av folkrättsliga konventioner, bör ta ett initiativ till detta. Givetvis kommer få förtryckarstater att skriva under en sådan internationell överenskommelse. Men det spelar inte så stor roll. Det bör sättas press via EU för en sådan reglering som fryser förmögenheter inom hederliga nationer där de deponerats. För att på den vägen hindra världens i särklass största bovar från att leva gott i framtiden på just dessa medel.

Torsten Sandström

2020-03-03



Fimpa BEO!

Uncategorised Posted on tis, mars 03, 2020 11:39:45
NEEEEEEEEEEEEEEEEJ!!!!!!!

Jag vill bara skrika ut min ångest! Hör vad Barn- och elevombudsmannen (BEO) sysslar med. En elev – en pojke – som kränkt en kvinnlig skolkamrat med en sexbild på sig själv har fått hjälp av BEO. Orsaken är att skolans rektor visat sexbilden för pojkens föräldrar! Tingsrätten gör förstås tummen ned och ogillar BEO:s krav på skadestånd till killen. Men vad håller BEO på med? Det är inte första gången som BEO agerar på ett fullkomligt galet vis.

Därför instämmer jag helt i Maria Ludvigsson fina ledare i dagens SvD.

https://www.svd.se/lagg-ner-barn-och-elevombudsmannen

Ytterligare ett övergripande problem måste betonas i sammanhanget. Som Ludvigsson skriver så går svensk skolpolitik åt fel håll. Sedan 1960- och 70-talen har S- partiet (och för övrigt även även alliansregeringen!) medverkat till att avskaffa lärarnas auktoritet. Först i klassrummet och därefter i skolvärlden. BEO är en vänsterliberal marodör, en betald torped med uppgift att lösa upp krav på ordning och studiero i skolan och ge avvikande ungdomar stöd mot de som arbetar där.

På en högre nivå rör det sig om framför allt S-partiets tilltro till samhällsstyrning genom myndigheter av olika slag. Inte bara i skolan utan över hela Sverige växer den offentliga byråkratin dag för dag. Vi ser det inte minst inom vården där det finns flera tiotusentals administratörer, men inte tillräckligt med vårdpersonal. På så vis håller den svenska byråkratin på att kväva den offentliga sektorn. Inte bara genom att dränera den (och skattebetalarna) på miljarder, utan också genom att plantera in fientliga administratörer som sätter käppar i hjulen för själva kärnverksamheten.

Det hela framstår som en mardröm. Men det är faktisk vad som händer i vårt land. Just nu. Dag efter dag, timme efter timme. Därför räcker det inte med att vi skriker ut vår ångest. Nej, ut med S-regeringen. Och in med politiker som inte bara kör vidare i samma hjulspår! Det krävs massor med nytänk!



« FöregåendeNästa »