Medierna är med all rätt upptagna med rapporter av en handfull övertramp som Anna Kinberg Batra på kort tid gjort sig skyldig till vid sin ämbetsutövning på Länsstyrelsen i Stockholm. Hon gör uppenbarligen som hon vill på en hög post inom staten, trots att lagstiftningen innehåller andra och tydliga regler om hur offentliga organisationer ska drivas. Det är troligt att hennes studier vid Handelshögskolan förblindat henne. För henne gäller frihet från lagen. Hon har därför struntat i tunga offentliga regler som hon borde känna till som fd partiledare och ledamot av Sveriges lagstiftande församling.
Vidare tillkännagavs häromdagen att Liberalernas partisekreterare och riksdagsledamot Gulan Avci hade fått ett statligt jobb av regeringen som ”nationell samordnare mot utanförskap”. Alltså ännu en sinekur inom den politiska eliten. Jag har förgäves försökt finna vilken utbildning eller erfarenhet Avci har för detta jobb, men har inte funnit något annat än att hon är uppvuxen i Skärholmen med bakgrund som liberal invandrare. I nutida svensk politik är förstås detta en stark grund för avancemang. Men det gäller förstås bara om nytta uppstår för den grupp av politiker som hon – och Anna Kinberg Batra – tillhör.
Inom den politiska klassen har glassiga och föga arbetskrävande reträttjobb som bekant blivit en självklarhet. För de politiska beslutsfattarna gäller det uppenbarligen ofta att konstruera svepskäl till att en kamrat ges ett välbetalt jobb. Avci kan knappast heller misslyckas med att styra upp det svenska utanförskapet. Vem kan ändra den sociala misär som drabbat en mängd personer inom den miljon som anlänt under de senaste drygt tio åren? Utanförskapet är betongfast – alltså nästan orubbligt – efter ett par decennier av politiska misslyckanden med invandringspolitiken. För ett sådant jobb som samordnare kan faktiskt varenda svensk som slumpvis väljs ut uppfylla förutsättningarna för anställning. Och på så vis ges en lön på c:a 90.000 i månaden. Om några positiva resultat blir följden från Avcis sida blir det en stor sensation.
Enligt min mening är det ingen slump att jag i denna text nämner två kvinnor. Även inom den politiska klassen drivs nämligen en rörelse för jämställdhet. Så en inkvotering leder normalt till att personer utan kvalifikationer men med rätt kön utses. Tyvärr kan man nog se detta som en vanlig konsekvens av senare årtiondens rättsliga strävanden efter inkvotering i olika sammanhang. Jag menar givetvis inte att kvinnor är dummare än män. Inom skola universitet är deras prestationer i topp, jämfört med männens.
Men kvinnors val av arbetsinriktning är som bekant annorlunda genomsnittligt sett. Intresset för ledande tjänster har i allmänhet varit mindre. Antalet kvinnliga chefer är i genomsnitt 37% (2022) – dock lägre inom privat sektor och lägst på toppen (ledningsgrupper och VD). Däremot dominerar kvinnliga chefer inom vård, skola och omsorg. Så om en kvotering på politiska meriter sker leder det – oavsett kön – inte sällan till de resultat jag skriver om i denna text, dvs att styrkta meriter saknas för jobbet ifråga. Det är därför inte heller förvånande att den politiska klassen struntar i traditionella befordringsgrunder i stil med ”förtjänst och skicklighet” som Kinberg Batra uppenbarligen gjort.
Inom den politiska klassen gäller alltså egna regler för avancemang och framgång. De formas av partiernas kanslier. Och syftet är att trygga försörjningen av den politiska kader som partiet har. Ytterst rör det maktutövning. Även närstående personer omfattas av klassens spelregler. Med risk för att bli stämplad som kvinnohatare – något jag bestämt förnekar – vill jag bara peka på Anna Corazza Bildt, som avses få plats för Avcis parti i EU:s låtsasparlament (efter att ha sparkats från M). Detta parlament är för övrigt en vanlig P-plats för den politiska klassens B-lag.
I min text dominerar som framgått hittills kvinnor inom den politiska klassen. Men de utgör bara toppen på ett isberg som domineras av män inom det politiska yrkeslivet. I och med att kvinnor sticker ut får de en mer prekär medial position. Manliga politikers bristande kvalifikationer och driv efter ledande befattningar är närmast rutin – något som inte förvåna – och hamnar alltså ofta i medieskuggan. Märk även att åtskilliga män lämnar politiken för affärer. Det är viktigt att komma ihåg att grundlagsregler inte åsidosätts om privata företag kvoterar in manliga politiker.
Därför kan man undra över vilka kvalifikationer egentligen Göran Person, Björn Rosengren, Karl Bildt och Anders Borg har för ekonomiskt viktiga beslut inom näringslivet? Det är en bra fråga, som man brukar säga. Ofta fungerar de som dörröppnare för ett privat företag som ska träffa feta avtal med det offentliga. Politikernas kontaktnät är guld värt. Några av de män som nämnts måste – ifall de granskats närmare – ses som tämligen misslyckade affärsmän. Mediernas tystnad är här besvärande, exv rörande Anders Borgs styrelseuppdrag i Viaplay Group, ett bolag som nyss närapå gått helt överstyr och där ledningen i vart fall allvarligt skadat aktieägarna. Märk att Borg i dagarna föreslås ta över Göran Persson jobb som ordförande i statliga LKAB! Göran Persson fick 795 000 kronor i arvode för jobbet 2022. Ryggdunkning och vänskapsgåvor tillhör yrkespolitikernas vanligaste ritualer.
Därför tror jag att många håller med mig om att den politiska klassens framfart är ett viktigt samhällsproblem. Att Sveriges statsvetare är tysta säger en del om hur forskningsbidrag utdelas. Åtskilliga politiker – som nått en högre politisk nivå – ges offentliga reträttsysslor som de inte skulle ha fått om konkurrens gällt och Regeringsformens regler om ”förtjänst och skicklighet” hade tillämpats. Den vänskapskorruption vi ser utgör rättssamhällets skuggsida.
Därför är uppmärksamheten kring Kinberg Batras klantiga beslut bra. För den politiska klassen blir det ytterst pinsamt. Därför talar trots allt mycket för att ett exempel kommer att statueras efter JO:s kritik av Kinberg Batra. I väntan på JO:s utredning blåser det politisk motvind mot M-partiet. Därför faller hon sannolikt på sina egna regelvrängande beslut.
Torsten Sandström