Är det ett medborgerlig uppror vi ser bakom Folklistan? Enligt min mening är svaret: knappast. Det rör sig om en isolerad uppgörelse mellan två supermediala personer. Två kändisar som jobbar för sin image och försörjning (i Skyttedals fall).

Emanuelsson har sin start i en tevesåpa som Robinsonjanne och en sosseflört, som senare gjort honom politiskt gångbar samt förmögen genom jobb åt det offentliga (som sossar annars i princip ogillar). Hans sosseframtoning (och rollen som kändis) har tidigare uppskattats av partiets styrelse. Inget annat än ett uttryck för S-populism.

Skyttedal är en produkt av KD:s glassiga kändis- och personkult. Den går ut på att visa att kristna personer visst gillar tjo och tjim. Iförd lyxiga kläder har hon gjort sensationella och fräcka uttalanden och på så vis lyckats kryssa sig in i ett EU-val. Allt detta i en religiös förklädnad. Få politiker är så flåsigt kämpande för sin försörjning som Skyttedal. Så själva folkligheten är mest något som klistrats på en lycksökares mediala kamp. Emanuelssons pengar är säkert en viktig förklaring. De två svarar inte särskilt öppet på frågor från journalister. Det vill man inte – och kan inte heller – ty gemenskapen är så svag. I stället försvinner de två lycksökarna iväg från centrala Stockholm i helikopter. Som en bild från Hollywood, passande till de tvås karriärer. Politikens två nya jultomtar åker nämligen inte släde till lyckans land.

Att de lyfter ett par politiska frågor som möter folkligt bifall är i och för sig bra. Framför allt en vag kritik av invandring samt av det EU som man vill reformera eller ytterst lägga ned. Men det luktar mest populism och tomma ord. Åtminstone Skyttedal måste sägas vara en långvarig medlöpare till unionen, som nu agerar främst för att rädda sitt eget skinn som medlem av den politiska klassen. Om de två blir valda kan man nog räkna med en och annan populistisk piruett. Men troligare är att vi får se en del narkotikaliberalism och andra sensationsförslag. Alltså ungefär vad som hände med Piratpartiet. Men att lämna en reformering av EU i dessa mediala lakejers händer är ytterst riskfyllt. Bara snacket om Swexit luktar sensation.

I mina bloggar är jag – som kanske är bekant – djupt kritisk till EU:s federala utveckling. Men Swexit är inte min lösning. Jag pläderar för en återgång till EEC. Annars är risken med Swexit att barnet så att säga slängs ut med badvattnet. Europa behöver massor med ekonomiskt samarbete. Inte haschliberala och populistiska hippies av Skyttedals och Robinsonjannes mediala typ.

Vi ser en bild av två gyllene entreprenörer inom politiken, med mängder av lyxiga attribut. Två ensamma egotrippade späckhuggare skapar förstås ingen folklig rörelse. Löst och korttänkt folk riskerar förstås att sluta upp. Men skeende kan ändå få andra och mer förnuftiga människor att tänka om. Ty förlorarna på lanseringen av Folklistan är de traditionella partierna som främst sysslar med att bita sig fast vid den politiska makten.

Torsten Sandström

Please follow and like us: