Anti-PK-bloggen

Även en blind höna kan finna ett korn, brukar det heta. Alltså via slumpens spel. Jag skriver detta om Trumps – annars så läskiga – uttalande om att nationer som inte själva satsar 2% på sitt försvar får stå sitt kast (och inte ska skyddas av NATO vid anfall från Ryssland).

För en gång skull har Trump alltså rätt. Välgödda nationer som exv Belgien, Frankrike, Luxemburg och Tyskland åker helt enkelt snålskjuts på USA:s skattebetalare. Trots frikorten hör man stora ord från dessa nationer! Det är fördärvligt!

Innerst inne rör problematiken att många människor – inte minst i vårt land – tycker att försvar är något onödigt i och med att nedrustning och fred är så billigt och lyckosamt. Fram till 2022 har detta närmast varit den svenska socialdemokratins ståndpunkt. Alltså en helkorkat slutsats. Att bara ropa på fred leder inte dit.

Försvar är något nödvändig i och med att ondska alltid har funnits och även i fortsättningen kommer att finnas. Människans historia präglas nämligen sedan begynnelsen av att hänsynslösa individer existerar. Och för att lägga band på dessas framfart måste vapen finnas och användas när det behövs.

För mig är detta något naturligt. Jag har – i vuxen ålder – svårt att förstå mig på politiska drömmar. Det är inte klokt hur skadliga drömmar har visat sig vara historiskt sett. De har öppnat dörren för demagoger och förtryckare. Vänstern bär här en tung börda.

Därför är Trumps krav på 2% helt rätt. Att han i övrigt har uppfattat det mesta helt fel är en annan sak. Mer om detta i en kommande blogg.

Torsten Sandström

Som bekant ska ett splittrat och ekonomiskt eftersläntrande EU till sommaren hålla val till det man kallar sitt ”parlament”. Snacka går ju, sägs det. Sveriges politiska partier lanserar nu sina kandidater. Vi möter en sorglustig blandning av karriärister, B-lagspolitiker och kändisar. De som väljs ska delta i parlamentets lekstuga, där det gäller att lansera massor med lagkrav som saknar förankring hos medlemsnationernas folk. Krav som riskerar att bli lagstiftning från EU med udden mot dig och mig. Det har nämligen funnits ett visst intresse att sända B-lagets politiker till Bryssel för att de emellanåt ska få en ”framgång”, som syns i federal lagstiftning som få människor runtom i Europa önskar.

Förvisso kan vi räkna med att det nyvalda låtsasparlamentet går i stå efter valet. Och det är nog bra. Mycket tyder nämligen på att vänstern får stryka på foten för läskiga högerpopulistiska krafter från exv Frankrike och Tyskland. Och de kommer sannolikt att abrupt blockera att den nuvarande pratkvarnen i Bryssel och Strasbourg leder till nya lagregler.

Ett parti som på svensk botten utmärker sig negativt i valrörelsen är KD. Inte bara för att partiet enbart lanserar två kvinnor. Utan främst på de hollywoodtjejer man raggat upp och hoppas ska falla kvinnliga väljare på läppen. Jag undrar hur det kommer att gå hem inom kristenheten, men KD:s nuvarande donna i parlamentet, som nyss fått silkessnöret tyder på att man inom kristenheten föredrar flärdfullhet i kombination med bristande omdöme. Bara det talar för mig etikett ”lekstuga”.

Men genom de två utklädda barbiedockor, som nu utpekats som KD-kandidater, får de kristna vad de önskar. Damernas framtoning framför mediernas kameror framstår som en modevisning, där varenda detalj exakt lagts till rätt på de mannekänger som nominerats av Busch, vilken naturligtvis själv gärna tillhör denna krets av modelejon, där höjden på klackarna tycks stå i omvänd proportion till klok politik. Man ska inte döma en person efter utseendet, brukar det heta. Okej, men jag tvekar över om denna tes är sann i detta fall. Bakom de tre kvinnornas framtoning ligger uppenbarligen en rejäl portion av ytlighet, karriärism och reklamtänkande. Den ena skyltdockans främsta företräde verkar för övrigt vara en tydlig allians med ett annat parti i valet, nämligen Moderaterna!

I tidigare bloggar pläderar jag för att EU:s parlament ska avvecklas i samt unionen förvandlas till den frihandelsorganisation man ursprungligen varit. Jag kan dock inte frigöra mig från skadeglädje. Nu riskerar nämligen Europas EU-kramare att få sona för sitt slarvbygge. Till sommaren ses kanske ett parlament som är fullt med ledamöter från AfD, Le Pens anhängare, italienska fascister och åtskilliga andra högerpopulister som vänslas med Orban och Putin. Det kan bli en svår läxa för ett EU som redan tycks vara på nedgång.

I bästa fall blir resultatet en oreda som leder till att unionen bantas till något bättre. Kanske kommer parlamentet att avvecklas. I värsta fall blir det ett tumult utan like. Vinnare på EU:s slarvbygge riskerar att bli Putin. Jag hör redan skrik och tårar från de svenska barbiedockorna – ifall någon av dem över huvud taget blir valda.

Europas politiker som ansvarar för EU:s fuskbygge har av allt att döma en dyrköpt läxa att lära.

Torsten Sandström

Märta Stenevi har som rapporterats i media avgått som språkrör för Mp. För den som tagit del av henens bakgrund är detta inte förvånande. Man behöver inte vara psykolog. Den politik som Mp fört i åratal tillsammans med S-partiet skapar själslig sjukdom även för den starkaste. Klimatpolitik till pris av samhällskris och psykisk kollaps.

Det är rollen Mp:s roll som gisslantagande av S-partiet som medfört en galen politik som skadat nationen och resulterat i att vi nu har en ny regering som jobbat stenhårt för att komma ut ur krisen. För att vinna makten har alltså sossarna tvingats regera med Mp. Det har som sagt stått det svenska folket dyrt. Låt mig bara räkna upp några politikområden där Mp:s makt skadat Sverige.

Invandring. Två miljoner nyanlända på tjugo år räcker inte för Mp. Man vill få in ännu fler. Och sossarna vill förstås få nya väljare via statsbidrag till dem som flyttar in. Att kriminaliteten flödat är inte att undra på då de nya lämnats i utanförskap, vilket blir en självklarhet pga det stora antalet människor saken rör.

Klimat. Hur många tiotals miljarder har inte Mp genom sin roll i regeringen tvingat svenska folket att betala pga FN:s rop om klimatskräck!? Inte minst alla höjda skatter på drivmedel och värme.

Kärnkraft. I närtid har Mp förmått sossarna att stänga ned fyra kärnkraftverk. Att elpriser och beskattning rusat i höjden är självklart. Det gillar Mp som i handling vill avindustrialisera Sverige. Samtidigt som behovet av el kraftigt ökar vill Mp investera gigantiskt och dyrt i grönt stål. Det är rena snurren. Projekten riskerar att stå skattebetalarna dyrt.

NATO. Mp och delvis sossarna delar uppfattningen att nedrustning är lika med fred. I sina drömmar bortser partierna från att onda och hänsynslösa politiker som Putin och Trump finns. Än så länge är NATO det svenska folkets bästa värn mot dåraktiga krigshetsare. Mp är mot medlemskap i NATO (tillsammans med kommunisterna, dvs V). För Mp räcker att upprepa mantrat: fred, fred, fred….Och så upplever medlemmarna en känsla av frid.

Talibanism är enligt min mening följden av denna Mp-politik. Med talibanism menar jag att partiet kännetecknas av en religiös tro på att alltid veta bäst, något som i sin tur medfört den negativa politik som jag nyss räknat upp. Enögdheten är en fara för förnuftets politik. Talibaner måste därför bekämpas! De måste försvinna från Sveriges riksdag. Därför är Stenevis avgång som språkrör en bra början.

Hennes självklara attityd och ord i besserwisserns anda talar för att Mp utgör ett nationellt hot. Det är därför en skandal att sossarna i åtta år av usel och allvarligt skadlig politik tagit stöd av Mp! Den svenska nationens bäst-före-datum tycks ha passerats.

Torten Sandström

På Sydsvenskan härskar som bekant vänsterns journalister (liksom på många andra tidningar). SDS kallar detta oberoende liberalism. Haha!

Den 14/2 – mitt under utrikesdebatten i riksdagen – rapporteras det förstås om propalestinska demonstrationer på åhörarläktaren. Tidningen visar hur en demonstration bärs ut.

För att markera sitt politiska stöd för protestaktionerna gör givetvis Sydsvenskan en insats. Man visar en bild på en kvinnlig demonstrant utanför riksdagshusen med ett plakat:

STOPPA VAPENHANDELN MED ISRAEL

Skylten anger stöd för Svenska freds.

Vänsterns journalister agerar som naiva politiker alltid gjort. Man tror att löften om nedrustning ska ge hopp om fred. Men ingen förnuftig människa kan tro på sådana förhoppningar så länge det finns onda och hänsynslösa människor i världen. Alltså män och kvinnor som inte alls vill nedrusta utan med glädje utnyttjar de dumbommar som bär plakat av det slag jag nyss nämnt. Hitler struntade med glädje i löften om fred nästan direkt efter överenskommelsen med England i München 1938. Nu upprepas förhoppningar av detta slag genom propåer om att Israel ska sluta fred med ondskan själv, dvs Hamas.

Dumhet är en förbannelse som odlas inom många partier, framför allt till vänster. Därför är dessa rörelser faktiskt farliga.

Torsten Sandström

Många svenskar funderar över två gåtor. Varför har Sverige så höga skatter? Och varför vinner alltid sossarna allmänna val? Nu vill jag ge ett simpelt, men ändå bra svar: socialdemokratin har genom lagstiftning skapat en egen evighetsmaskin.

Låt mig peka på en slumpvis vald startpunkt. Visste du att Palmecentret – till minne av Olof Palme – varje år får 160 miljoner av skattebetalarnas pengar. Centret är en del av vänsterns rörelse för att skapa en bild av Sverige som en humanitär stormakt. Alltså fredsduvan från norr som vill visa världen vad som ska gälla. Svenska skattebetalare tvingas svettas på grund av en ambition som inte ger märkbara resultat i verkligheten.

Men viktigare är nu att Palmecentrets miljoner används för att förverkliga S-partiets redprint för Sverige. Denna går ut på att sossarna ständig ska ges makt över nationen. På så vis blir Palmecentret en parkeringsplats för vänsteranhängare av olika schatteringar. Rader av vänsterfolk som dels knyter kontakter med utlandet, dels verkar för S-partiets intressen inomlands. Alltså personer som kan påräknas stödja socialdemokratin i vått och torrt, framför allt via de medier som är viktiga för framgång i val.

I näste steg måste du multiplicera Palemcentrets budget många gånger. Ty i landet finns hundratals små och större organisationer som i likhet med Palmecentret fungerar som propagandacentraler för socialdemokratin. Inte bara inom partiets egen samling av satelliter, dvs LO, ABL, Hyresgäströrelsen, Kvinnorörelsen, COOP, Folkhögskolor osv, utan även i form av statliga myndigheter med diffusa uppgifter (sk korstågsmyndigheter), där ytterligare massvis med vänsteraktivister parkeras. Tusentals aktivister har alltså offentliga anställningar som delvis gör dem till partiarbetare för S-partiet och andra vänsterorganisationer. Det rör sig om en hel stack av myror som dagligen drar sina politiska strån till stacken.

Tillsammans utgör detta breda vänsternätverk en formidabel maktfaktor i vårt land. Visst talas det om ”arbetarrörelsen”, men få journalister eller statsvetare lyfter fram det problem jag nu talar om. Förklaringen är förstås att många av dem är allierade med myrorna i stacken. Därför intervjuas varje dag rader av dessa politiska aktivister i svenska medier. Självklart är de svar som lämnas inte oberoende politiska budskap. Tvärtom presterar de rapporter som allmänt sett gör att vänsterns gryta hålls kokande i vårt land. Det intressanta är att merparten av denna indoktrinering sker med stöd av staten, genom löner till vänsteranknuten personal, allt på skattebetalarnas bekostnad.

Demokrati är ett system som bygger på växling av makten över samhället. Detta framgår av Sveriges Regeringsform om vallagen. Men här sägs inte ett ord om politiska partier som genom lagstiftning vill permanenta sin makt. Grundlagens tystnad beror sannolikt på att det anses som givet att statens resurser inte ska kunna användas för enskilda partiers bästa. Regeringsformen från 1974 är dessutom en skapelse av socialdemokrater vid regeringsmakten. För den jurist som tror på demokrati är därför S-partiets lösning främmande. Meningen är inte att med hjälp av lagstiftning parkera även andra än förtroendevalda politiska medlöpare på det allmännas lönelistor. Därför menar jag att socialdemokratin agerar i strid mot grundlagens anda.

Det intressanta är att Sverige haft flera år med borgerliga partier i regeringsställning. Många politiker känner säkert till det problem jag lyfter. Men det tycks finnas en form av konsensus om att politiskt partiarbete ska kunna finansieras via lagstiftning om statsbudgeten. I mitt perspektiv är detta något skrämmande. Inte bara för att skattebetalarna plundras på pengar, vilket ju sker fortlöpande. Utan att vi ska tvingas de hur lagen missbrukas för arbete med politisk propaganda.

Om den nuvarande regeringen – mot förmodan – skulle plocka fram rödpennan och i sin kommande statsbudget stryka bort hundratals statliga penningbidrag till diverse semipolitiska organisationer skulle mycket vara vunnet. Sveriges demokrati skulle vitaliseras. För mig kan rödpennan även drabba SR och SVT, som delvis har samma propagandafunktion som jag nu talar om. Mycket finns att vinna. Dels att skatten förmodligen kan sänkas med några procent. Dels att finansieringen av socialdemokratins valarbete beskärs så att nationens valrörelser kan ske som annars är brukligt i västerlandets demokratier.

Torsten Sandström

Bonnierkoncernens åsiktsflum sprider sig. Den 12/2 noterar jag två bottenrekord i DN respektive Dagens industri(DI). Kolla dessa två rubriker:

DN/Hanna Fahl: Swift och Kelce är USA:s nya Jackie och JFK

DI: Göran Perssons avskedsgåva: 7,6 miljarder till statskassan

Gemensamt är fokus på en medial populism. I DN:s fall på amerikansk fotboll och en sångerska med miljoner följare. I DI:s fall en koppling mellan vinstutdelning från gruvföretaget LKAB till ägaren staten genom en rubrik som – liksom i DN:s fall – ger uttryck för en personkult. DI:s rubrik är dessutom en hyllning till en sosse, dvs det parti som Bonniers numera stödjer.

Båda rubrikerna visar ingen respekt för fakta eller verklighet. Jag kan inte se hur fotbollsfolket kan knytas till John och Jackie Kennedy. De senare var överklass med påtaglig koppling till stil och kunskaper. Fotbollsfolket är enbart ett utryck för mediesamhällets kändiskult som avser två kulturellt enkla personer. Att både presidentfamiljen och fotbollsparet är stora kändisar är knappast tillräckligt för en liknelse. Skillnaden mellan politikens par och popkulturens är alltför stor. Det är som att jämföra politiska samhällsideal med billig showbusiness.

DI:s rubrik visar samma disrespekt för fakta. Vinstutdelningen från LKAB beskrivs som en gåva från styrelsens sosseordförande! Pengarna kommer ju från en enormt statlig kapitalsatsning (skattebetalarna) samt tusen hårt arbetande anställda i malmfälten. Antagligen vill tidningen skämta, men det fastnar i halsen på många läsare som inte alls är sossar eller anser Göran Person som en kompetens affärsman.

Det är tidstypiska rubriker jag pekar. Tyvärr visar de på dåliga tider inom svenska medier. Färdriktningen går utför i en kraftig vinkel nedåt. Det är inte fråga om intellektuella ord, utan om fånerier. Man får ett intryck av att Jokkmokks-Jocke agerat redaktionschef: Tjosan, Tjosan!

Torsten Sandström

I DN den 11/2 utropar kulturchefen Björn Wiman följande:

Det är en sjuk tid när man inte vågar ta ordet fred i sin mun

Wiman är en typisk svensk vänsterman. Detta innebär att han lever i drömmarnas land. Genom att tala om och hoppas på fred ska världen bli bättre. Han tror att om många tänker som han gör kommer freden att infinna sig. Det är ett fullständigt orealistiskt scenario.

Verkligheten är nämligen sådan att det dels finns intressekonflikter mellan nationer, dels att alla människor inte är goda. Kombinationen är förödande för den som har ordet fred som mantra, liksom Wiman. Hänsynslösa och onda människor – i stil med Putin – kommer förstås att utnyttja fredskramarens naivitet. Detta har historien visat gång efter annan. Senast i större skala genom Hitler i München 1938. Men freds änglar tycks aldrig lära sig något.

Är drömmen om fred ändå inte vacker? Idealet är förstås inte fel. Men tillståndet kan inte garanteras. Ett drömmande om något orealistiskt och farligt kan jag därför inte tycka är något vacker. Det riskerar ju att leda goda människor fel. Och bjuda in och gynna de farliga och ondsinta. En orealistiskt dröm ökar faktiskt risken för krig. Drömmaren slappnar av. Och den hänsynslöse lockas till aktion. Jag ser det faktiskt som att öppna dörren för ett riskerande krig.

Så bäst är att prata om verkligheten. Och att hålla tyst om drömmar som kan få farliga verkningar. Detta gäller särskilt i ett land som Sverige. En nation som blivit skadad av århundraden av fred. Låt därför inte Wiman blanda bort korten!

Torsten Sandström

Läser i SvD 30/1 hur en akademiskt utbildad psykolog, Jenny Jägerfeld, uppmanar en kvinna att skilja sig. Detta efter att personen har skrivit ett brev till tidningen om berättat om sina problem.

Kvinnan ifråga kan förvisso befinna sig i en svår och hopplös situation. Hennes brev tyder på det. Men utan att höra på motsidan – som den romerska rätten föreskriver som ett rimligt mönster för jurister innan dom utfärdas – blir psykologens råd däremot ett skott i mörkret. Och ett besked som kan vålla både den berörda mannen och kvinnan stora problem i framtiden.

Jägerfeld agerar enligt min mening maktfullkomligt. Hon lyssnar bara på ena sidans berättelse och avger ett utlåtande med ingripande verkan. Hennes vetenskap är inte så fast, varken i teori och metod, att viktiga råd för ett bättre framtid liv kan ges. Särskilt inte som Jägerfeld beslutsmaterial är bristfälligt och enögt. Därför blir Jägerfelds lösning felaktig. Att på så lösa grunder utfärda ingripande råd som rör en person – och dessutom hennes partners – framtid måste anses strida mot god yrkessed för legitimerade psykologer. Hon missbrukar sin yrkestitel. Och det är inte första gånger hon gör det!

Jägerfelds handlande visar hur svenska medier förvandlats från rapportering av fakta till framförande av löst grundade åsikter i rader av sociala frågor. Jag menar som sagt att hon missbrukar den vetenskap som hon säger sig representera. Tolkning av själsliga frågor är som alla vet ytterst vanskligt. Effekterna av felaktiga råd kan dessutom bli ingripande för den berörde och hennes omgivning. Utgångspunkten måste därför vara försiktighet och ett omfattande verklighetsunderlag.

Jägerfeld bryter mot båda dessa principer. Att SvD publicerar hennes råd är därför allvarligt. I syfte att hålla en sensationsspalt igång utfärdas i tidningen ett råd till en läsare om skilsmässa! Jakten på mediala jippon och nya tidningsläsare saknar uppenbarligen gränser. Att detta sker i en tidning som förut haft en moderat linje vad gäller publicering är ett tidens tecken. Vi iakttar mediesamhällets självdestruktiva jakt på sensationer.

Någon kanske säger att Jägerfeldt bara hittat på det exempel hon påstår kommer från en brevskrivare. Det skulle inte förvåna mig. Men i så fall bryter hon mot journalistens yrkeskodex.

Torsten Sandström

Miljöpartiet har visat sig vara en katastrof för Sverige. Mp har drivit en för nationen djupt skadlig politik, Kärnkraftverk har lagt ned trots att Mp talar om behov av el. Skatterna på energi och drivmedel har ökat så att svenska folket blivit fattigare. På grund av lösa antaganden om att människan bär huvudansvaret för ett varmare klimat har Mp agerat som trosvissa talibaner. Att uppvärmningen åtminstone huvudsakligen beror på de historiska förändringar som vår planet utsatts för inom solsystemet förefaller vara en otänkbar tanke. Så agerar inte människor med förnuft. Så agerar fanatiker.

Just ordet fanatiker präglar Märta Stenevi som igår slängt in handduken. Ordet lyser i hennes ögon och i minen som besserwisser. Med en väl smord mun och ett självförtroende av atmosfäriskt omfång har hon nu – äntligen! -nått vägs ände. Strax dessförinnan har hon motarbetat ett manligt språkrör som utsetts i demokratisk ordning. På samma dag som avgången har hon dessutom fått silkessnöret från det egna partiets ledning, som i en utredning konstaterat att hon just är en omöjlig partiledare. Hennes bana beskriver rollen av en frälsningspredikant som förebådat världens undergång, men blivit överkörd av sanningen.

Tiden har alltså hunnit ifatt Stenevi. Upp som en sol och ned som en pannkaka. Min förhoppning är att samma sak ska ske rörande hennes parti. Dvs att partiet ska elimineras från svensk politik. Enfrågepartiet är farliga. Särskilt om den enda frågan är felaktigt bestämd.

Torsten Sandström

SvD:s rubrik nedan är typisk för en tidning som domineras av vänsterns journalister. Ett blad som alltmer tappar sansen och anpassar sig till mediesamhällets utveckling mot sensationer och underhållning. Även nyhetsförmedling blir en exponering av politiska kändisar. Nu gäller det sparkandet av en Hamas-anhängare som fått plats i Sveriges riksdag för att S-partiet helt fräckt vill samla röster från muslimer i Malmö. Rubriken lyder:

S-ledaren har tappat förtroendet för El-Haj

Efter att ha sett Andersson gråta i riksdagen och med darr på rösten försvara El-Haj, som hon talande nog råkade kalla El Hamas så blir detta SvD:s främsta kommentar, med stora bokstäver.

Vem har tappat förtroende för vem egentligen? Förnuftiga politiska betraktare har tappat förtroende för Andersson och hennes parti. Det är den enkla sanningen. Hon anklagade Kristersson för att som statsminister kritisera El Haj. Sanningen är att hon själv är förbrukad som statsminister efter detta hyckleri. Skulle inte förvåna mig om hon lämnar poster som S-ledare efter rekordet att ha varit den som varit statsminister kortast tid i svensk historia (efter att till råga på allt ha fått posten via en kommunistisk kurd!). Det är dags att parkera henne på någon internationell organisation, på vin och sötebröd, alltså att förläna henne den sinekur som gäller inom den politiska klassen.

Dessutom. Förtroendet för SvD journalistik är fortsatt fallande enligt min mening.

Torsten Sandström

Rubriken är från Sydsvenskan den 22/1. Orden kommer från Skånes landshövding, modell S, dvs Anneli Hultén. Saken gäller den snökaos som stoppat trafiken på väg E22. En fara som förstås både myndigheter och trafikanter bort förutse med stöd av SMHI:s varningar.

Jag kan instämma i hennes budskap om att snabbhet bort krävas. Men orden kommer från en av Skånes otal av makthavande offentliga byråkrater, närmare bestämt toppen på länets statliga topporganisation. Mängden myndigheter med delvis överlappande verksamhetsområden är tyvärr så många att närmast ingen vet på vilket bord en sakfråga ska ligga.

Och för varje år tillförs nya arbetsuppgifter och ytterligare en svärm av byråkrater anställs. Många tjänsteresor och planeringssammanträden blir det förstås. Och ordet ”säkerställa” brukas vareviga dag trots att det visat sig inte fungera! Skrivandet av reseräkningar tycks mer vanliga sysslor än fattande av förnuftiga beslut. Vi lever i socialdemokratins Sverige, som idag förvaltas av en M-regering som står upp till knäna med det klanvåld som åtta år av S-styre skapat.

Men ändå konstaterar landshövdingen rörande snökaos på E22 att någon annan borde ha reagerat snabbare. Förklaringen är enkel. Just på grund av den storskaliga svenska byråkratin anser varje byråkrat att någon annan ligger närmast att göra något. Det är tyvärr logiskt.

Därför måste den svenska byråkratin bantas rejält. Det behöver inte bli så svårt. Begränsa anslagen och ålägg flertalet myndigheter att själva skära bort dödköttet. Läggs först ned rader av korstågsmyndigheter som enbart har politiserande och legitimerande uppgifter. Ge varje statlig myndighet sparbeting på X -Y kronor. Kräv att förslagsvis 40% av besparingarna genomförs på chefsnivå så att de högsta cheferna inte kan skydda sina kompisar. Om inte byråkratins tillväxt stoppas kommer folket att plågas av såväl ökad ineffektivitet inom staten som högre skatter.

Torsten Sandström

På Tidningarnas telegrambyrå,TT .se, stoltserar nyhetsbyrån med sitt ”oberoende”. Pyttsan säger jag. Som stor mediekonsument läser jag dagligen vinklade reportage från TT. De duggar särskilt tätt i SvD som har svårt att få ekonomin att gå ihop. I SvD kan omkring 15 texter per dag komma från TT.

Häromdagen drogs mina ögon till en SvD-text som två sk journalister från TT signerat, Joakim Goksör/TT och Olle Lindström/TT. Rubriken löd nämligen:

Bankutdelning lika stor som försvarets budget

Textens underton var tydlig åt vänster. Socialdemokraterna har nyligen föreslagit en särskild skatt på utdelning till aktieägare i banker. I vänsterns ögon är beskattning av banker önskvärd. Att beskattning medför högre avgifter på banktjänster har man inte funderat över. Det vi ser är hursomhelst en form av konfiskation av privat subjekts förmögenhet i en marknadsekonomi.

Nu påstår SvD att man är oberoende moderat. TT:s text basunerar helt enkelt ut sossarnas politiska förslag. Förklaringen är simpel. Inom journalistkåren gäller vänsterpolitik! Dessutom har många journalister egna lån och vill förstås av privata skäl hålla räntorna på låg nivå. Alla medel är tillåtna när det gäller att driva vänsterns politik. Detta är journalistkårens signum. Det spelar ingen roll var vi ser inlägg från sk journalister. De har på sina prästseminarier lärt sig att driva åsiktspolitik i klasskampens tecken. Det finns alltid offer och förövare att skriva om. Låntagare och banker är särskilt i fokus för de journalister som sett sina egna lånekostnader stiga under senaste året.

Vart jag än vänder mig inom medievärlden ser jag dessa åsiktskolportörer. Det är en skam för ett yrke som förr baserades på kritisk faktarapportering. Idag är det i stället fråga om en ohämmad politisk åsiktsförmedling. Därför måste vi alla nagelfara den rapportering som dessa det öppna samtalets fiender sysslar med.

Någon invänder kanske att de har rätt till skriva/säga vad de vill. Givetvis har de rätt till detta från sina egna tribuner. Men då de verkar från organisationer som säger sig jobba politiskt oberoende gäller inte denna frihet, frånsett situationer då man tydligt anger sin egen politiska hemvist.

Det svenska politiska samtalet är inte öppet. Det är enögt. Skulden till detta bär en yrkeskår som inte förstått sin yrkeskod. Flertalet svenska journalister agerar som de anställda på sovjettidens Pravda. Frånsett tonläget agerar de ä’ven i princip som anställda på Nordkoreas statstelevision. Där följer man statens direktiv. På svenska redaktioner gäller socialismens budskap.

Torsten Sandström

Tidningen Dagen industri (DI) har – innan Bonniers tog över – varit en seriös tidning för nyheter om affärslivet. Så är det inte längre. Nu är DI en variant på Expressen med inriktning mot folk inom företagsvärlden. En blandning av smaskiga billigheter samt en och annan djupdykning.

Idag ett exempel (från den 1/2) på den trista utvecklingen mot kändisar samt allmänna ord om hej & hå. Vänsterinriktningen är påtaglig visavi en läsekrets som normalt inte själv betalar prenumerationen utan får tidningen av sitt företeg. Dessutom möter vi bolag som ”betalar” för att få publicerat texter (reklam) som skapar lite glam i tidningens spalter,

Högst upp på DI:s hemsida denna dag syns ett foto med två tungviktssnackare som dricker öl, dvs GW Persson och affärsmannen Torsten Jansson (han som är gift med en redig sossepamp med politiken som karriärväg). Alltså två gamla sossar som krokar arm för att marknadsföra ett dryckesmärke. Det gäller för dem båda att försöka tjäna pengar, men det hamnar delvis i bakgrunden för kändiseriet. Ändå får de och ölet sannolikt en rejäl reklamknuff.

Under kampen för egna intressen utbrister Persson några ord som inte tillhör saken, men som förstås bildar rubrik:

Jag saknar Stefan Ingves

Han saknar således en tredje sosse. Dessutom en person som delvis bär skulden för den svenska inflationens hårda slag mot samhället. Detta genom att driva nollräntor in absurdum. Måhända tvingas Bill och Bull på bilden i DI låta det nya ölföretaget låna pengar hos banker för att komma igång, vad vet jag.

Att Persson använder sin titel som professor för att göra affärer kilometervis utanför sitt eget kompetensområde är det allvarliga. Han försöker slå mynt av sin situation som mediernas orakel, i egenskap av kändis, dvs en person som kan uttala sig med professorns aura om vad sjutton som helst.

En professor agerar sakligt kritiskt och analytiskt. Persson gör motsatsen. Han spelar bara en roll som professor i mediernas värld.

Torsten Sandström

FN:s biståndsorganisation för Palestina och mellanöstern (UNRWA) är på allas läppar. Organisationen startades 1949 efter att Israel godkänts av FN som stat i regionen. Meningen var att stödja den palestinska befolkning som så att säga ”hamnat” i kläm. Idag är UNRWA:s budget omkring 16 miljarder kronor och USA är största bidragsgivare. Organisationen har omkring 13.000 anställda.

Det är ingen tvekan om att UNRWA sedan många år delvis vuxit samman med den politiska ledningen i Palestina, där Gaza har störst ekonomiska behov. Man kan säga att UNRWA är en navelsträng för Gaza om man ser till ekonomi, skolor och vård. Regionen är tätbefolkad med en hög tillväxt vad gäller människor att försörja. Alltså ett på många vis artificiellt samhälle som till stor del försörjs genom UNRWA.

Det stora problemet är att Hamas dominerar detta samhälle och uppenbarligen har ett kraftigt stöd av en utsatt och förtryckt befolkning där. Självklart har detta varit en utmaning för FN som ytterst står bakom UNRWA. Båda organisationerna måste ha varit medvetna om Hamas makt över samhället och även inflytande över UNRWA. Därför är det komiskt att höra att FN-chefen Guterres är ”förskräckt” över att höra att ett dussin anställda hos organisationen avskedats för att ha deltagit i terrorvåldet mot Israel. Det beräknas nämligen att 10% av UNRWA:s anställda har täta kontakter med Hamas. Många andra sympatiserar sannolikt med Hamas.

Meningen var som sagt att UNRWA skulle överbrygga problem med tillkomsten av en israelisk stat. I stället har UNRWA bidragit till en explosion av ett muslimskt folk som – instängt – inte kan försörja sig själv och är dödligt fientligt till Israel. Man kan klart påstå att FN:s stora byråkrati än en gång spelat sina kort eländigt. Hjälpen borde sedan länge ha villkorats med fredsvilja och frånvaro av terror. Kostymklädda bossar över UNRWA har låtit Hamas tränga sig in och delvis ta över.

Svenska medier stöder tyvärr närmast enhälligt UNRWA. Även kritiska röster säger att ett stopp för UNRWA innebär ökad nöd för en pressad befolkning. Det kan så vara. Men för det första ska inte Hamas tillåtas ha sina långa och sluga fingrar i hjälparbetet, vilket innebär att terrororganisationens egna intressen står främst. För det andra måste den palestinska befolkningen inse att det är hög tid att sluta hoppas på att terror ska vara lösningen.

Det gäller därför att satsa på ett palestinskt ledarskap som inte talar om heliga krig, inte är korrupt utan tvärtom vill bygga ett fredligt samhälle där islam är en privatsak. Alla inser svårigheterna med det sist sagda. Men det är en tänkbar väg till en tvåstatslösning, som kan förmå både nationen Israel och folket i Palestina att leva i fred som grannar.

För det palestinska folket är en ny regim alltså porten till framtida välstånd. Åtminstone en grundläggande förutsättning. Alltså måste UNRWA ersättas av andra organisationer, som är obefläckade av Hamas. FN måste avveckla UNRWA och låta ett konsortium av stater som är fientliga till Hamas bygga ett nytt fredligt, religiöst obundet och i bästa fall demokratiskt ledarskap i Palestina. PLO kan initialt vara en viktig byggsten, men måste reformeras och ersättas med förnuftiga unga ledare. Alltså personer som förmått lära sig av historien och insett att krig inte är en lösning i regionen.

Torsten Sandström

I Sydsvenskan den 29/1 skriver Lasse Berg om folkmord och klimatkris. Rubriken lyder:

”Folkmördarna är inte ett dugg annorlunda än folk i Båstad – eller jag själv”

I Hanna Arendt´s bok ”Eichman in Jerusalem”, som på svenska heter ”Den banala ondskan”, lyfts ett liknade tema rörande en folkmördare. I Eichmans fall rör det sig om en till det yttre – och i sina beteenden – en ganska vanlig man, men en individ som anser sig sakna eget ansvar för sina dåd. Märk att hon talar om en ondska som är tämligen banal. Just vårt eget ansvar för våra handlingar är något som Arendt däremot framhäver.

Jämför detta med Bergs svenska vänsterliberalism i Sydsvenskan som påstår att folkmördare inte är ett dugg annorlunda än folk i Båstad. Bergs syfte verkar vara det motsatta till Arendt´s. Han vill sprida budskapet att till och med han själv skulle kunna medverka till folkmord. Det har jag svårt att tro.

Detta skriver han i tider då svenska medier anklagar Israels regering för att begå folkmord. Om Israels ledning och militär systematiskt valt att strida mot civila i Gaza hade det varit fråga om folkmord. Och då hade jag inte skrivit dessa rader utan fördömt Israel. Men Israels krig tar inte sikt på vanliga människor, civila palestinier, utan på medlemmar av terroriströrelsen Hamas. En rörelse som däremot uppsåtligt ägnar sig åt folkmord genom direkta angrepp på civila judar.

Min poäng är att Bergs uttalande, som Sydsvenskan sprider, bidrar till att blanda bort de politiska korten. Folk i Båstad ska till och med känna sig som folkmördare utan att de ens lyft handen! Berg och Sydsvenskan saknar genom sin rubrik Arendt´s viktiga distinktion, nämligen påpekandet att det inte är banaliteten som utlöser ansvar. Det gör däremot ondskan.

Israels folk agerar inte genom ondska. Man försvarar sig däremot mot en ond fiende, Hamas, som med religionens budskap verkar för att utplåna judar från Palestina.

Torsten Sandström

Det händer ibland att böcker öppnar nya överväldigande perspektiv och samtal. En sådan bok från 1997 har förra året kommit ut i en ny svensk upplaga. Det rör sig om Samuel P Huntingtons bok ”Civilisationernas kamp – mot en ny världsordning”. Utgåvan har ett som vanligt bra förord av lundaprofessorn Svante Nordin. Boken speglar en tid då kalla kriget tagit slut. Huntington beskriver hur en bipolär politisk konflikt mellan väst och sovjetsamhällets satelliter kommit att ersättas av en multipolär kulturkamp mellan en dryg handfull civilisationer. De främsta är den västerländska, den ortodoxa/ryska, den konfucianska/kinesiska, den islamska och den hinduiska/indiska.

Trots snart trettio år på nacken har boken förnyad betydelse i vår tid. Om västerlandet står för frihetlig demokrati, rättsstat, mänskliga rättigheter och en liberal marknadsdemokrati så omfattar övriga civilisationer mer eller mindre auktoritärt styrda grupper av stater. Religionen har en betydande vikt avseende samtliga civilisationer, särskild för de många olika stater som i samverkan eller konflikt samlas under islam. Även i Ryssland och Indien får heliga mönster ökad betydelse. Viktiga skillnader rör även parlamentens makt, individens frihet, rättens betydelse, kulturlivets öppenhet och inte minst marknadernas frihet, dvs beroende av staten. Benägenheten för våldsamma lösning är likaså viktiga.

Mycket förenklat kan man kanske säga att västerlandets stater kännetecknas av olika grader av liberalism, medan de övriga civilisationerna ofta präglas av en mer central statlig styrning och auktoritära metoder, som folken tyvärr tvingats att vänja sig vid.

En av Huntingtons poänger är att väst härmed utsatts för ökad risk för konflikter eller krig med olika koalitioner utav de övriga. Han pekar särskilt på hur folkrika civilisationer med en auktoritär religion och kultur – exv olika varianter av islam – utgör en särskild risk ifall de gaddar sig samman, staternas ekonomier expanderar och vapenarsenalen ökar. Alltså har Huntingtons varningar sedan sovjetalliansens fall – dvs då boken skrevs – fått ökad aktualitet. Vi ser även idag en kinesisk stat som brutalt söker militär expansion inom sin region.

Sak samma avseende den ryska stat som med den ortodoxa kyrkan som symbol bekrigar territorier som man förr behärskat, exv Ukraina. Putins anser att östra delen av Ukraina tillhör den ryska ortodoxa kulturen. Mest problematiska är kanske stater under islamska diktatoriska regimer, vilka med Koranen som vapen försöker skaffa sig herravälde. Just nu tycks Indien minst fientlig visavi väst, men knappast på samma planhalva delvis på grund av att den hinduiska regimen har en rad konflikter med muslimska grupper inom- och utomlands samt dessutom visavi kinesiska intressen.

För mig som boende i Sverige för Huntingtons bok oroat mina tankar till filmer i stil med ”världsrymden anfaller”. Jag menar därför att kampen mellan olika kulturer naturligtvis måste få betydelse för svensk dagspolitik. Vad bör/kan med andra ord Sverige göra i egenskap av liten nation inom västerlandets system? Ett första förnuftigt och föga invecklat försök till svar är att med olika lämpliga politiska medel försöka värna och utveckla den svenska demokratin, rättsstaten, åsiktsfriheten och den fria marknadsekonomi som är vår nations ryggrad. Här finns som bekant en hel del att göra. Den svenska regeringsformen kan utvecklas mot vidgat folkligt inflytande gentemot partiernas kanslier. Vidare bör ett återinförande av tjänsteansvaret resultera i en stärkt ställning för nationens medborgare gentemot det offentliga. Och punktvis bör en offentlig avreglering – samt åtföljande bolagisering och sänkta skatter – ge en skjuts åt medborgarnas och näringslivets frihet.

Viktiga frågor då det gäller Sverige i civilisationernas kamp rör dels invandring, dels det som brukar kallas mångkulturalism. Frågan är hur skadlig de senaste två decenniernas invandring varit, något som resulterat i två miljoner nyinflyttade. Osäkra uppgifter talar för att omkring en miljon människor anlänt från muslimska stater, varav kanske 20% inte utövar sin religion. Om en radikalisering sker inom svenska grupper av islam föreligger naturligtvis en allvarlig risk för ökade svenska samhällskonflikter, av det slag vi redan idag ser. Men om svenska politiker väljer att driva en förnuftig integrationspolitik, som innebär att den muslimska religionen bemöts neutralt och fredligt kan sannolikt många nyanlända inlemmas i den västerländska modellen där trosfrågor tillhör privatsfären. Tyvärr vacklar svensk politik och rädslan innebär tyvärr en alltför tillmötesgående inställning till islam.

Däremot öppnar den bredare frågan om ”mångkulturalism” för en direkt konflikt mellan invandring och vår europeiska civilisation. För detta talar den svenska vänsterliberala fäblessen att tala vitt och brett om mångkultur. Om man bara tänker på mat, musik, dans od föreligger knappast någon fara. Men om man inlemmar klankultur, auktoritär lydnadskult, könssegregation, språk och andra särskiljande fenomen inom islam så hamnar konflikten i öppen dager. Enligt min mening är därför de svenska vänsterliberalernas färdväg ytterst problematisk. Kulturella pekpinnar har bannlysts. Den officiella linjen är närmast att främja mångfalden kulturyttringar. Bara inställningen till svenska språkets underordning – arabiska kallas numera modersmål – visar på stor uppgivenhet (pedagogerna snack om fördelen med studier i hemspråk baseras förmodligen på invandring av engelsktalande familjer från väst).

Min åsikt är inte kamp mot främmande kulturer. Vi måste agera med förnuft. Fredligt måste religionsfrihet på privat vald bas propageras. Några minareter ska alltså inte raseras som Åkesson säger. Han gillar för övrigt inte den västerländska liberala samhällsformen. Men det gäller för landets politiker att ständigt peka med hela handen vad gäller betydelsen av vår svenska kultur och vårt språk, den västerländska demokratin, rättssamhället samt individens frihet att på olika plan själv välja färdväg så gott det går i Sverige. Skolor med viss trosinriktning ska således inte ges stöd av samhället. Genom lagstiftning behöver kanske inte religiösa huvudbonader förbjudas – det räcker antagligen med rekommendationer avseende offentligt anställda.

Vi ska alltså inte öka konkurrensen mot den samhällsbärande västkulturen i vårt land genom att lansera normer om nya kollektiv av minoriteter. Inte heller ska vi – som socialdemokratins ledning gör – politisk splittra samhället, utan försöka bygga en svensk gemenskap. Splittring är en grogrund för konflikter och extremism, fenomen som tyvärr ökar i vårt land.

Jag tror att många vänsterliberaler uppfattar mina ord som svordomar i kyrkan. I så fall är det ett tecken på framväxten av den mångkulturella sjukdom eller fara som Huntington med goda argument varnar för. Många svenska vänsterpolitiker tycks inte känna något hot mot vår civilisation. Eller så vill man helt enkelt att vår västerländska kultur ska ändras från ett stat av individer till ett samhälle av kollektiv. Det senare har faktiskt länge varit socialdemokratins huvudsakliga färdlinje. På så vis menar jag att vänstern närmast agerar som femtekollonare. Man vill se mer av kollektivism, mer statlig styrning och mindre frihet för marknaderna. Även Sverigedemokraterna är problematiska. Partiet är som sagt mot liberalism och vill se ett mer auktoritärt nationalistiskt svenskt samhälle, som är villigt att konfrontera islam med full kraft. Jag tror inte Huntington skulle ha rekommenderat inledandet av en strid mot främmande civilisationer.

Det saken gäller är öppenhet, krav och förnuft. Det anser jag som goda slagord i kampen för vår civilisation.

Torsten Sandström

SvD vacklar politisk hit och dit på sina nyhetssidor (ledarna håller däremot i flera fall hög kvalitet). Lutningen å vänster blir tyvärr allt tydligare för varje månad som går. Idag höjer jag än en gång på ögonbrynen åt en rubrik i dagens tidning:

Wallström om USA:s planer: ”Vi hade rätt”

Genom uppmärksamheten ger tidningen en klapp på axeln åt Wallströms och sossarna för att S-partiet sett till att diplomatiskt godkänna en ruggig regim i Palestina som topprids av Hamas.

Nu spelar alltså Wallström ut kortet att Sverige varit föregångare och att USA och Storbrittanien följer efter. Men såväl som hon som tidningens journalist ser som vanligt fel då man bara har vänsterns öga öppet. Ingen vet vilken regim i Palestina som USA mfl kan komma att godkänna. Men inget tyder på att det är nuvarande ledningen i Gaza, dvs Hamas, som kommer att få stöd. Utan stödet går säkert till en hårt försvagad palestinsk PLO-ledning, som således står med ryggen mot dörren och därför tvingas till eftergifter för att få diplomatiskt stöd och pengar. Israel kommer säker att ha ett ord med i en eventuell uppgörelse. Detta innebär antagligen en kraftigt politiskt nedrustad palestinsk ledning som sitter på USA:s mandat (och därmed Israels). Det är möjligt att väst – trots allt – på så vis kan tvinga de muslimska krafterna i Palestina att kompromissa för fred och utveckling. Kanske en strimma av ljus genom USA:s muskler. Men regionen är fientlig och den muslimska ”civilisationen” är ytterst farlig.

Detta inser alltså inte Wallström, dvs den person som jobbat på svenska UD utan minsta kompetens för uppgiften (enbart rader av politiska roller som klättrare). Sanningen är att hennes feministiska UD genom en alltför tidig diplomatisk öppning i Palestina har bidragit till nuvarande elände, där Hamas verkat för makt över folket och startat denna vedervärdiga terror som hotar den palestinska befolkningen välfärd. I och för sig har folket delvis sig själv att skylla, men vad kan man begära av människor under islam? Wallström har med andra ord – åtminstone indirekt – bidragit till Hamas vedervärdiga kamp.

Wallström har inte haft det minsta rätt. Tvärtom måste hon ses som förlorare i och med stödet till PLO och indirekt till ett med tiden allt starkare Hamas. Svenska skattepengar har på smygvägar hamnat hos Hamas och utnyttjats för blodiga dåd. Det är inget att skryta över! Hon ska alltså inte hyllas, som SvD de facto ständigt gör genom en feministisk journalism (via SvD:s Jesper Sundén). Hon ska kritiseras hårt! och även SvD för sin naiva vänsterlutande rapportering.

Att Sverige haft en så infantil utrikesminister är ett tydligt tecken på vår nations förfall.

Torsten Sandström

PS! jag kan inte låt bli att visa en annan rubrik som visar hur även SvD blivit infantil:

Alkoholläkaren: Ibland fyller alkohol en funktion

Tala om att slå in öppna dörrar! Rena dagisjournalistiken. DS.

SR tvingas spara i och med att anslaget från skattebetalarna lyckligtvis inte räknats upp. Enligt besked från ledningen för SR ska radions ”klimatkorrespondent” samt programmet ”Tro och vetande” läggas ned.

En förnuftig läsare av detta besked konstaterar två saker. Dels att SR vill spara på de religiösa inslagen, dvs de som rör klimatskräck resp tro. Dels att ledningen, som vanligt i politiska organisationer, använder sig av utpressning i och med att man tror att landets klimattalibaner samt KD kommer att protestera samt vilja skjuta till mer pengar.

En klok regering sparar dock bara ännu mer. Så måste public service´krämare hanteras. Även hos dem finns en närmast religiös tro att de gör nytta. I realiteten handlar man främst så att vänstern kan bita sig kvar i landet. Det är en högst onyttig insats, närmast skadlig.

Torsten Sandström

PS! Jag läste för några dagar sedan att en person som varit anställd på SR/SVT berättar att han i samband med sin anställning fått höra ”här röstar vi rött”. Skulle inte förvåna mig om det är en sann berättelse. Personalen på public service så säkra på att de handlar korrekt att de vågar säga det som faktiskt är olagligt rakt ut. Så tolkar de begreppet public service! DS.

Mina bloggar visar att jag allmänt sett är en vän av mänskliga rättigheter. Det är nämligen fråga om upplysningens 1700-talsbudskap om individers rätt mot staten, en synnerligen viktig fråga. Däremot är jag fiende till att human rights i Sverige utvecklats till allmänna religiöst liknande teser för relationen mellan människor. Jag vill exempelvis inte skriva under på att jag – eller svensk rätt – måste respektera även onda människor med svag anknytning till vår nation.

I Sverige finns sedan 2010 en lag om konsulära katastrofinsatser. Frågan gäller bland annat vilka krav medborgare kan ställa på den svenska staten då det gäller hjälp i nödsituationer (tsunamikatastrofen är förebilden). Hamas terror och Israels svarskrig har sedan några månader aktualiserat hemtagning av palestinier med dubbla medborgarskap. Flera hundra personer har flugits till Sverige med stöd av lagen. Men det finns ytterligare omkring 100 palestinier som inte fått någon hjälp efter varnande ord från SÄPO. Det verkar i högsta grad rimligt att dessa personer inte ska ges hjälp till vårt land. Texten till den lag jag nyss nämnt innehåller nämligen ett flummigt undantag från krav på hjälp rörande insatser som möter ”särskilda hinder.”

Nu gäller det alltså att tolka undantaget. Ska detta tillämpas generöst som merparten av landets folkrättsfrälsta påstår tillsammans med en kör av svenska journalister. Eller ska Sverige lyssna på SÄPO och tänka på det svenska samhällets intressen. Det rör sig ju inte bara om potentiellt kriminella element utan också om personer med dubbla medborgarskap som själva valt att flytta hem till Gaza. De har passerat gränsen för min åsikt om hur behovet av hjälp ska tolkas.

Det pågående våldet i Sverige – och uppblossande konflikter i Malmö och på annat håll – där terrororganisationens Hamas intressen tydligt manifesteras gör att den senare tolkningen enligt min mening måste väljas. Det gäller nu för Sverige att ta ställning i civilisationernas kamp. Vi ska inte hjälpa terrorister tillbaka till vårt land i situationer då vi lyckats bli befriade från deras närvaro.

Men folkrättsmaffian kämpar såklart mot denna lösning. When will they ever learn? Sannolikt aldrig, ty för dem rör det sig inte om att skipa svensk rättvisa utan om ett budskap som rör tro. Frågan gäller den svenska nationens bästa och ytterst framtid.

Torsten Sandström

Man ska inte tala illa om avlidna brukar det heta. Det är en god regel. Men den innebär inte att man måste hylla personer som enligt sin egen utsago ser sig som vanliga. Jag tänker förstås på Arne Hegerfors.

Nu är det intressanta hur SVT och andra medier till skyarnas höjer sina egenfabricerade kändisar. När de går bort blir det genast ”folkkära”, vilket förstås ligger i själva mediesamhällets funktion. Där skapas kändisar varje dag, bara de ges tillräcklig uppmärksamhet, något journalister vägrar att inse. Det sammanhänger alltså inte med några särskilda egenskaper eller kvaliteter. Typexemplet är förstås Snoddas (Gösta Nordgren). Men även Greta Thunberg måste noteras. Utan klimatskräckens Sverige hade hon idag levt en tillvaro i skymundan, vilket kanske gjort henne gott för framtiden. Hennes belastning är en morsa, Malena Ernman, som för övrigt har samma vilja och mediestöd.

Arne Hegerfors var alltså en ganska vanlig sportjournalist. Men i teveskrået blir nästan alla uppmärksammade och efter en tid märkvärdigheter i folks ögon. Det har att göra med publikens storlek och intellektuella nivå. Märk att sportskribenter som inte figurerar på teve ofta lever en skuggtillvaro.

Men Arne Hegerfors beskrivs naturligtvis av det egna tevebolaget SVT som stor. Och SR P1, som tillhör samma företagsgrupp, ansluter sig förstås i dagens morgonprogram. Där intervjuas en person heter Granqvist (från TV4!) och även han berättar förstås om sin förebilds storhet. På uppmaningen att ange ett exempel på storslagenhet nämner denne Granqvist ett teveklipp från ett fotbollsVM där Diego Maradona dribblar sig genom ett helt försvar och gör mål genom att finta bort målvakten. Klippet spelades upp. Och vad sa Hegerfors? I stort sett bara att Maradona dribblade, gjorde mål och var världens främsta fotbollsspelare. Maradonas insats var det viktiga. Men Hegerfors insats var alltså inte det minsta märkvärdig. Hegerfors snackade bara som en vanlig kille, precis som han själv brukade framhålla.

För att skapa en kändis behövs inget annat än ett medieföretag (pengar) och ett ämne som kan få bred folklig förankring. På så vis blir Lill Babs kändis och sin tur hennes make, Lasse Berghagen, och därefter också hennes barn kändisar. De blir alla tillgångar inom medieföretagens värld där det inte krävs särskilt mycket för att skapa en kändis och en rubrik.

Det räcker med en vilja och en genomtänkt metod. Historikern Peter Burke´s bok om hur den franske Solkungen skapade sin aura har den talande titeln ”The Fabrication of Louis XIV”. Riter och ceremonier är metoden. Idag utövas de genom medieföretag.

Torsten Sandström

Den 23/1 innehåller DN en ledare som får mig att må dåligt. Ännu en vänsterjournalist har fattat pennan. Och fått ledarreaktionens tillåtelse att plädera för att begränsa vanliga föräldrars frihet att själva tillvarata sina barns intressen. Den enskildes frihet och makt ska begränsas och kollektivet, dvs stat och kommun, ska fördela problembarn jämnt över nationens skolor. Så här skriver DN:

När resurs­starka föräldrar tillåts skapa fördelar åt sina barn på andras bekostnad blir slutresultatet sämre.

Därför propagerar DN i ledaren för att föräldrar och barn i vårt land ska kvoteras ut i samhället. Bostäder ska byggas så att folk blandas. Och på skolorna ska barn från olika områden kvoteras.

En vänsterliberal ledarskribent menar alltså att han eller hon fått en snilleblixt. Genom social planering från ovan ska en kvick fix äga rum. Men vad händer med människors frihet att välja boende och skola? Just ”resursstarka” betalar höga skatter och vill förstås få tillbaka något som de själva – och inte DN – uppfattar som gott. Utan tvekan har DN ett frihetligt underskott. Vänsterliberalism är inte något egentligt frihetsbudskap.

Jag är övertygad om att familjen Bonnier, DN:s ägare, historiskt har drivits av ett frihetligt budskap. Nu förefaller det som tidningens ägare är trötta och har förlorat sin gamla liberala kompass. Orsaken känner jag inte till. Men effekten har blivit att DN rekryterat journalister som driver vänsterpolitik. Jag förstår att det kan vara svårt att finna skribenter som inte frälst för socialismen vid svenska journalistutbildningar. Därför är DN inte längre en liberal tidning i frihetlig mening.

Resultatet har blivit ett svenskt folk som tänker borgerligt och i vart fall inte omfamnar socialismen. Men på landets större medier – tidningar, radio och teve – propageras vänsterns budskap. Det är något hiskeligt. Denna klyfta mellan medier och folk kommer att stå medierna dyrt, tror jag. Redan nu flyr många tablåteve och tablåradio. TV4 är i kris med sin nya ägare, statsägda Telia! Tidningarna skär ned personal. Förvirrade medier låter sina anställda syssla med nästan allt annat än samhälle och politik. Alltså ämnen som kvälls- och veckotidningar i alla tider sysslat med. Det blir kändiseri, nöjen, hälsa, etikett, psykologi, tävlingar, sport, korsord och så förstås musik och film, för att bara välja några exempel.

På ledarsidan släpps dock vänsterns lakejer fria. Det kallas vänsterliberalism, men är i själva verket rena socialismen. Det är alltså ofriheten budskap som predikas. I taket med att arbetslösheten inom journalistkåren ökar får medierna skörda det budskap man sått…

Snart är det bara staten som – genom tvångsavgifter – har råd att driva massmedier. Hemska tanke.

Torsten Sandström

I Sydsvenskan den 25/1 skriver Petter Larsson en text om mäns våld mot kvinnor och barn. Rubriken lyder:

Gud bevare oss för den goda manligheten

Hur han får ihop det begriper jag inte. Men tanken är förstås att män har ett kollektivt ansvar för individer inom det egna könet som utövar våld inom familjen. Därför måste vi ursäkta oss alla. Tanken är stollig och hör samman med det vanliga feministiska strukturtänkandet: kvinnor mot män, offer mot förövare.

Att bara skriva en sådan rubrik är ett tecken på att något slår slint i huvudet på författaren. Vad är det för fel med god manlighet? Problemet är väl dålig manlighet, i så fall. Men detta är bara det sunda förnuftets invändningar mot Sydsvenskan.

Ännu värre är att texten visar på att journalister och rubriksättare gör vad de vill på Sydsvenskan. Tidningens chefer hukar och låter journalisterna leka hela världens stormar. Bland skribenter ses friheten som absolut att få sina privata ord tryckta – någon galenpanna skulle kalla det en mänsklig rättighet. Cheferna är passiva trots att tidningen hamnar i vanrykte och förlorar unga läsare. Intryck skapas av att svenska medier hoppas på stora framtida presstöd. Tyvärr riskerar det att ligga i framtidens pipeline.

Uppsägningarna från svenska medieföretag förefaller öka. Internet tar stegvis över och publicering där blir mer träffsäker för reklamens kejsare. TV4 :s dåliga affärer visar att tablåteve snart bara drivas som SVT, dvs med tvångsavgifter från ett folk som inte längre utnyttjar mediet i tidigare utsträckning. Medielandskapets förändring beror delvis även på vänsterns journalister, som inte vill skilja fakta från sina egna värderingar. Tyvärr drabbas även minoriteten kompetenta journalister. Men de övriga kan lika gärna gå ut i arbetslöshet.

Rubriksättningen ovan samt den mediala utvecklingen visar att det mentala tillståndet i landet måste sättas ifråga. Tänk om någon vågat skriva: bevare oss för den goda kvinnligheten. Personen hade i så fall drabbats av åsiktsförbud, psykhälsan och anfall från feministernas akademiska kollektiv. Alltså rena #Me too-snurren.

Torsten Sandström

Riksdagen representerar svenska folket, sägs det. Även om det si och så med detta är det klart att personer med bakgrund som invandrare måste kunna väljas som ledamöter. Inte för att driva särfrågor rörande andra nationer och folk, utan för att styra den svenska nationen och dess ekonomiska och kulturella intressen. Även rörande detta visar praktiken på problem. Vem har glömt hur Kakabaveh tillsatte Magdalena Andersson som statsminister, som tack för stöd till kurdiska kommunister?

I den svenska riksdagen sitter faktiskt åtminstone en man vars lojalitet mot Sverige måste kunna ifrågasättas: socialdemokraten El-Haj. Alltså mannen som Magdalena Andersson försvara de med näbbar och tårar så att hon i riksdagen utförde en freudiansk felsägning och kallade honom Jamal Hamas!

Mannen ifråga är förvisso svensk medborgare och valbar. Hans väljarkår är bred bland Malmös många muslimer. Efter att han visat sig ha stött Hamas vid flera tillfällen har han råkat klistret. På stapplande svenska säger han sig i intervju på SVT Aktuellt den 24/1 representera palestinier i Sverige – alltså inte det skånska Sverige. Det visar sig att han inte har något alls emot Hamas, även om han slingrar sig å det värsta. Detta känner S-partiet till, men man gillar fenomenet att utländska intressen ska kunna representeras i den församling som kallas ”Sveriges riksdag”. På så vis ökas S-partiets väljarunderlag. Och genom invandring fylls det på. För socialdemokratin gäller principen ”makten framför allt”. Hur greppet över nationen byggs är av mindre intresse, något som såväl Kakabaveh och El-Haj visar.

Jag menar alltså inte att personer med dubbelt medborgarskap ska stoppas från att väljas till riksdagen, även om den dubbla hemvisten som jag visat är ett oroande tecken. Däremot ska ett dubbelt medborgarskap inte användas för att driva stöd till utländska terrorister i Israel eller Gaza. Sverige tillhör den västerländska kulturkretsen och personer som driver en politik som är fullständigt mot den svenska nationens ideal ska inte sitta i riksdagen.

Behovet att hålla samman den västerländska kulturen är en fråga som tydligt belyses i den svenska nyutgåvan av Samuel Huntingtons bok ”Civilisationernas kamp” (2023, bokförlaget Stolpe). Den svenska demokratin, rättsstaten, åsiktsfriheten och marknadssamhället måste ständig stärkas. Givetvis ska religionsfrihet gälla i vårt land. Men drivet efter ”mångkulturalism” hotar i praktiken det svenska samhällets existens inom civilisationen i väst. Många vänsterväljare gillar förstås detta eller är naiva och inser inte faran. Huntingtons faktarika bok övertygar mig om att vårt val av samhällsform måste försvaras. För detta behövs inte raserandet av minareter eller viftande med svenska flaggor. Saken gäller nämligen ett öppet samhälle där humanism, marknadsliberalism och förnuft härskar.

Sossarnas och vänsters eviga politik att jag väljare bland de senaste 20 årens två miljoner invandrare blir på så vis en fara för vår nation. Sverige ska förvisso främja öppenhet, demokrati, åsiktsfrihet, religionsfrihet mm. Men vi ska inte med öppna ögon se hur nationens bästa motverkas genom vänsterliberala partiets dumhet.

Torsten Sandström

Den 25/1 kunde följande rubrik skådas i DN:

Stina Wollter släpper svensk musik

Det måste ha blivit något fel. Damen ifråga kallar sig inte musiker utan ”kroppskonstnär”. Förmodligen rör det sig alltså om ett tryckfel. Den rätta rubriken borde vara:

Stina Wollter släpper sig

Med kända förebilder inom de flummiga vetenskaper som sysslar med strukturalism har jag alltså ”dekonstruerat” rubriken.

God helg!

Torsten Sandström

Vem tar plats i EU:s lekstuga?

Det som händer i Kristdemokraterna just nu är en vulgär medial såpa. Två uppstassade höns som strider om makten. Glittrande leenden, höga klackar och lånta fjädrar försöker dämpa en iskall kamp. Men det trycks inte röra sig om politik, tyvärr, utan snarare vilken kvinna som är smartast vad gäller ord, utseende och outfit.

Att detta sker i ett parti som påstår sig vara en representant för kristna bidrar till skådespelets märkliga karaktär. En kamp mellan två om vem som ska bossa i hönsgården. En kamp mellan två platspolitiker. Det rör sig om positionering inom den politiska klassen. Glöm religionen! Glöm också Busch´ löfte om att försöka förstatliga vården, så att 21 sammanlagt enorma byråkratpyramider kan skäras ned! Nu rör det sig bara om individers makt och försörjning via något som kallas politik. Något som i detta fall framstår som ett spektakel, som knappast är värdigt ett regeringsparti.

Som sagt gäller det av allt att döma inte vilken KD-politik som är bäst. Som ersättare till Skyttedahl slänger Busch in ytterligare en tjusig och välstassad donna, som senast varit med om att skriva Moderaternas valplattform. Vad är det som sker inom KD?

Kampen rör en post i EU-parlamentsvalet. Där söker KD inte en person som följer det egna partiprogrammet. Utan en person som kan konkurrera med andra kändisar vid ett val till ett låtsasparlament. Det vi ser är ytterligare ett argument för att lägga ned den politiska lekstuga som EU:s sk parlamentet är.

Hela skeendet är bisarrt. Det rör sig inte om politik, som sagt. Utan om en kamp inom den svenska kändisvärlden.

Torsten Sandström

Det kan låta märkligt att intet kan expandera som min rubrik påstår. Men ändå är min analys tämligen säker. Intigheten breder ut sig. Fasta värden förlorar terräng. Individens åsikter tar över. Den svenska staten och medierna bejakar en navelskådande ideologi.

Nietsche menade att Guds död skapat ett värderingslöst samhälle. Eller kanske snarare tvärtom att bristen på fasta andliga och kulturella värden gjort tanken på en Gud meningslös. Det ligger förmodligen något i detta, även om jag är övertygad om att en vidgad kulturell frihet kan ske utan att Gud behöver blandas in i bilden. I min värld är det främst upplysning och vetenskap som dödat tanken på Gud. Och det uppfattar jag som logiskt och i stort sett bra.

I västerlandet finns dessutom en strävan att ersätta behovet av religion genom budskapet om mänskliga rättigheter. Själva värnet av människan från statligt förtryck gillar jag förstås. Men följden har i vårt land – och även många andra nationer i väst – blivit att kampen för mänskliga rättigheter förvandlats till ett substitut för religion. En strikt krets av internationella normer om human rights – som staten måste försvara – har i praktiken urvattnats till tanken att varje person anses ha rätt till att bestämma vad han eller hon menar är en mänsklig rättighet. Symbolen mänsklig rättighet har alltså angripits och förlorat en stor del av sitt egentliga innehåll. Alltså en form av nihilism. Jag har på SR P1 hört en forskare, från det som kallas Malmö universitet, ställa följande fråga till en intervjuperson från SR: ”Tycker inte du att detta är en mänsklig rättighet”. Var och en väljer alltså sin moral eller etik. Den flummiga svenska vurmen för human rights har särskilt odlats av den vänster som deltagit i lustmordet på Gud.

För juristen är mänskliga rättigheter något som har vuxit fram som ett värn mot en maktlysten stat. Färdriktningen mot staten är obestridlig rättsligt sett. Jag måste därför nu bli något teknisk. Då riksdagen 1994 upphöjt konventionen om mänskliga rättigheter till svensk lag har därför inte tillskapats ett privaträttsligt regelsystem mellan svenska män, kvinnor eller företag! Genom lagen har svenska staten enbart, vilket är gott nog, förbundit sig att inte lagstifta – eller genom domstolar och andra offentliga organ tillämpa normer – i strid mot lagen/konventionen. Mellan dig och mig uppstår alltså inga rättigheter eller förpliktelser genom 1994 års lag! Inte en enda procent. En helt annan sak är att civilrättslig lagstiftning med exv förbud mot olika slags diskriminering skapar positiva rättigheter och plikter. Men i nutid fungerar ändå human rights i samhällsdebatten alltmer som ett frälsningsbudskap människa till människa: om du gör si så kränker du X´mänskliga rättigheter. Påståendet är rena rappakaljan.

Staten själv bidrar faktiskt till detta juridiska hokus pokus. Under parollen ”Vårt uppdrag är att främja säkerställandet av de mänskliga rättigheterna i Sverige” finns sedan 2022 i Lund ett statligt institut för mänskliga rättigheter. Alltså något av ett svenskt Mekka för human rights. Jag uppfattar detta som typiskt för en nation som vill bygga en politisk trosuppfattning genom en byråkrati med 50 miljoner i årsbudget. Trots att det redan existerar åtskilliga lagar och rättsmedel för enskilda att driva frågor om kränkning av sina rättigheter vid svenska domstolar och andra organ har alltså en S-regering gjort ännu ett heligt penningoffer med tveksam effekt. Institutets är bara en opinionscentral vid sidan av många redan befintliga myndigheter! Dessutom finns redan en uppsjö av svenska institutioner som sysslar med frågan.

Fenomen av detta slag passar nämligen att odla i mediesamhället. Där ska varje individs rätt och identitet bejakas. Demokratins uppenbara problem sminkas på så vis över. Glöm all svensk kriminalitet, allt skolstrul, en omfattande bostadsbrist, långa vårdköer , ett nedlagt försvar och andra samhällsproblem! Politikerna har rader av olösta problem. Beskedet är nämligen att saken nu gäller din egen rätt som individ visavi andra människor. Allvarliga politiska problem sopas under mattan. Det liknar religiöst hokus-pokus. Mest tydligt syns detta fenomen numera inom kultursektorn, dvs i litteratur, konst, teater mm. I dagarna odlas exv Anna Odells rättighet att framföra en konstsyn som tycks helt egotrippad. Hon uppträder närmast själv som ett konstverk. Sveriges kritiker faller på knä i medierna och bejakar henne devot. Ingen vågar viska att drottningen är naken.

Jag har tidigare pekat på hur denna nihilism sprids i mediernas samhälle. Där minskas faktarapporteringen. Den ersätts av ett individuellt åsiktsbudskap. Varje journalist sprider sina egna värderingar om politik och samhälle. Det finns dessutom massvis med exempel på aktörer inom mediesamhället som – utan minsta samhällsaktualitet – enbart tycks skåda sin egen navel. Det privata livets rädslor och förtretligheter diskuteras i reportage efter reportage. Alltså inget fast idébudskap, utan bara jag, jag, jag…

Praktexempel från dagens medier är DN:s Hanna Hellqvist och Alex Schulman, vilka jag av denna anledning tvingas nämna. De pladdrar oavbrutet om sig själva och sina privata liv. Och DN trycker deras ord och betalar ut deras arvoden. I många kändismedier framstår Hellqvist som en portalfigur. Hon tycks närmast bo hos SVT. Vi har sett hennes förvirring i landsplågan Ur spåret. På SVT går just nu en trailer där hon medverkar med en bildsnutt i vilken hon vilset utbrister: ”Sänds detta på teve?”

Nihilismen kan knappast få ett tydligare medialt uttryck. Mitt exempel är inte slumpartad. Jag har en tid med viss förvåning följt Hellqvist´ skådande av sig själv. Vad sägs om följande rubrik från DN 9/1:

Hanna Hellquist: Jag behöver hjälp, jag behöver förebilder

Det är första gången jag instämmer i hennes självanalys. Hon behöver verkligen ett idébudskap, liksom många andra svenskar.

Torsten Sandström

Moderaterna värsta fiender är de egna journalisterna. Så här utropas i en ledare den 21/1 om Ulf Kristerssons regeringspolitik:

Tove Lifvendahl:
Oklokt att tala om ”invandringen”

Förmodligen har Lifvendahl en begränsad vinkling av sitt tema. Men jag orkar inte ta del av den. Ty själva rubriken är alltför gräslig. Ett Sverige som befinner sig i ett krig mot klanernas dödliga våld och har sina fängelser proppfulla med deras medlemmar måste helt enkelt tala om invandring. Den är – tillsammans med kriget i Ukraina – landets största problem. Det rör det svenska samhällets överlevnad som fri demokrati.

Antingen är Lifvendahl stollig eller så lyder hon bara direktiv från företagsledningen om att släta ut sin politik så att den harmonierar med sossarnas budskap. På så vis kan kanske antalet läsare ökas, tänker måhända en desperat ledning för SvD. Mer troligt är det allmänna vänsterklimatet på SvD smittat henne till en SvD-ledare som är en dödssynd i kampen mot S-partiet pga sin rubrik.

Enligt min åsikt representerar hon en vänsterliberal linje inom kretsen av ledarskribenter på SvD. Andra duktiga journalister skriver tydligare och rakt på om Sveriges politiska problem. Alltså de texter man kan förvänta sig i ledare på SvD. Lıfvendahl står för nära M-partiet och speglar förståelsen för socialdemokratins ledarskap under många år. Många av tidningen läsare tror jag lan känna frustration och en önskan att se SvD tuffare kräva en omställning av sossarnas Sverige. Då gäller det att inte som Lifvendahl ägna sig åt förståelse eller åt vacklande resonemang som går hem hos den nuvarande vänsterliberala oppositionen.

Jag ser idag i nyhetsflödet att Lifvendahl ska agera som en av programledarna för en politisk show på SVT. Att hon uppskattas av SVT:s ledning är knappast beröm i mina ögon. De ser henne som en smidig moderat. Det bekräftar alltså att hon uppfattas som en person som är gångbar i vänsterliberala sammanhang. Hon har tilldelats deras PK-stämpel. Som ledarskribent på SvD är hon enligt min åsikt förbrukad. Även som programledare på SVT förstås.

Torsten Sandström

Att offentligt anställda som inte sitter på hemlig eller känslig information säljer tjänster till privata företag måste anses OK. Förutsatt alltså att ingen intressekonflikt uppstår med stat och kommun.

Men att ÖB startar ett eget konsultbolag är något helt annat. Genom bolagsbildningen annonserar han: kom till mig och shoppa tjänster. Hans råd och rekommendationer till företag som tillverkar vapen måste vara guld värda. Inte minst då svenska folket ska rusta upp försvaret med många miljarder. Därmed inte sagt att den bästa varan eller bästa priset vinner en upphandling som ÖB bistår med. ÖB kommer att fungera som dörröppnare till ett värde av miljontals kronor.

Att detta bara sker i Sverige är ett tecken på statsmaktens upplösning. Höga myndighetspersoner gör alltoftare som de vill. Sveriges högsta militär meddelar alltså att han låter sig köpas av den som betalar bra. Och bolagsbildningen bekräftas av försvarsmyndigheten själv. Bolagets hemvist, dvs adress, är till och med myndighetens eget kontor! Tala om sammanblandning av statliga och privat intressen. Och detta inom ett svenskt försvar

Jag har tidigare skrivit om ÖB:s sambo som figurerat i en liknande intressekonflikt där hon på arbetsplatsen sett sig bli förmånligt behandlad av sin tidigare chef och partner. Det hela utspelades inom polismyndigheten, som förstås är en del av den svenska rättsvården. En klar signal på inkomstens inom myndigheten, som kan hjälpa oss förstå svårigheterna att stoppa klanernas dödliga våld.

Min undran är om svenska myndighetschefer inte får lära sig den offentliga rättens grundprinciper? Det förefaller som privata intressen tillåts ta över statens behov av ordning, säkerhet och trygghet. Bristen på basala rättsliga kunskaper verkar var lika stor som bristen på omdöme på hög nivå inom myndighetssverige.

Det är en skandal. Flera svenska medier visar dock som vanligt förståelse för makten. Den makt som de har till uppgift att kritisera.

Torsten Sandström

De löjeväckande KD-turerna kring Sara Skyttedal och Alice Teodorescu Måwe visar tydligt på ett fenomen som är såväl skrattretande som allvarligt. Valet till EU-parlamentet är inget egentligt val till en beslutande politisk församling som intar högsta position inom sin maktsfär. Det är ett låtsasparlament, som mest har funktionen att legitimera EU:s politiska makt och öppna dörren för fånig politisk debatt och opinion. Tyvärr kan dock parlamentets medverkan emellanåt innebära att viktiga beslut fattas om kommissionen och ministerrådet ger sitt samtycke. På så vis driver parlamentet överstatlig opinion i diverse särfrågor. Det är allvarligt.

Karaktären av politisk lekstuga gör att etablerade politikers intresse för att väljas till ledamot är begränsat, trots goda villkor i Bryssel vad gäller arvodering mm. Namnlistan över 21 svenska ledamöter (av totalt 700) pekar på att det verkligen rör sig om ett svensk B-lag som reser till parlamentet. Flertalet ledamöter är tämligen okända, i många fall föredettingar, som vill slå mynt av sin roll inom den politiska klassen. Partiernas nominering av kandidater talar sitt tydliga språk. Kändisar eller överblivna politiker. Och därför är turerna kring Skyttedal och Måwe sannerligen klargörande. Det är två personer som inte direkt plockats från gatan. Men liksom sina kollegor i parlamentet tillhör de ändå andrasorteringen. De fungerar närmast som P-vakter till den politiska kabaré som utspelas i parlamentets (två !) palats.

Någon säger att det därför inte finns anledning av orda om dem. Det anser inte jag. Parlamentet är ett instrument i en farlig politisk federal EU-struktur. Här drivs galna nationella särfrågor av enskilda politiker upp på en EU-nivå och leder i flera fall till federala regler som inte alls stämmer med den skenheliga EU-principen om att beslut ska fattas så nära den nationella nivån som möjligt.

Därför är parlamentets existens ett hot mot fria nationer inom en ekonomisk gemenskap. Det driver fram överstatlighet och byråkratiska regelsystem som inte alls är bra för människor och företag som gärna ser fri handel och nationella beslut. Det är alltså inte förvånande att EU år efter år halkar efter USA och Ostasiens länder i tillväxt och konkurrenskraft. EU-rätten utvecklas alltmer till en tvångströja – inte till ett verktyg för frihet, konkurrens och flexibilitet! Parlamentet bär här delvis ett ansvar. Onödiga paragrafer väller ut från Bryssel och sänker medlemsnationernas konkurrenskraft.

Kloka människor ser detta svåra problem. Men den politiska klassen i Europa odlar förstås sitt eget bästa. Och därför får B-lagspolitiker duga i den dysfunktionella lekstuga som parlamentet faktiskt är. Så tokig är verkligheten.

Torsten Sandström

I GP 10/1 skriver Henrik Jönsson en bra ledare om sossarnas nyss presenterade medel mot sin bristande integration. S -partiet vill blanda upp folkets boende. En misslyckas politisk invandring ska alltså bemötas med nya sociala planeringsåtgärder!

Vi ser hur socialdemokratin efter att ha förlorat regeringsmakten desperat söker efter en politisk räddning. Den främsta vägen är tyvärr att försöka lura folket att partiet nu ska föra en annan politik än den man förlorat makten på. Detta syns tydligt inom invandringspolitiken. Där används ett liknande, men än fulare knep, dvs att man under de senaste åtta åren vid makten i själva verket fört en politik som går ut på begränsad invandring. Detta trots att omkring 1 miljon nya personer anlänt till Sverige! Man kan bli galen för mindre tokiga budskap.

Sossar är således lika med social manipulationspolitik. Lögnen som nyss nämnts tar priset. En vanligare form av manipulation rör bidrag som försöker spackla över allvarlig brister. Den metodens har alltså misslyckats i invandringsfrågan. Svenska staten läcker mao som ett såll vad gäller bidragspengar. En annan variant går ut på att manipulera folks boende, så att problemfamiljer slussas till välmående bostadsområden. Jag har inte det minsta mot att människor av egen vilja och förmåga söker ett bättre boende. Men att med politiska medel bygga enklaver med människor som har påtagliga sociala problem är en dålig metod. Dels är risken för misslyckande uppenbar. Bostaden löser knappast problem som utanförskap, ett fenomen som bottnar i språk, religion, kultur, ekonomi osv. Erfarenheter från utlandet belyser även problematiken.

För övrigt menar jag att välbärgade som valt att bosätta sig där de upplever livet som gott har rätt till denna upplevelse. Samhället ska inte agera målsökande robot som genom politik ska radera ut människors fria val. Behovet av ”gated communities” är relevant i en nation som framför allt socialdemokratin genom storskalig invandring förvandlat till öar av ghetton och holmar av välfärd.

Men för socialdemokratin är varianten att bussa eller flytta problematiska människor en närmast självklar lösning. Det rör sig om social akrobatik. Delvis på grund att S-partiet alltmer rekryterat invandrare som politiska ledare. Den som rest till Sverige vill gärna tro på fortsatt resa med politiska bidrag ut i landet.

Förvisso måste varje samhälle försöka planera för välfärd och rimliga sociala villkor. Men frihet måste ständligt vara ledstjärnan. Även frihet att välja sin boende- och skolgemenskap utan samhällets politiska påtryckningar. Flytta, som sagt, gärna om du själv förmår det. Det övergripande problemet är att framför allt S-partiet – i och för sig med Reinfeldts benägna medverkan – skapat ett inferno genom en helt galen invandringspolitik. Vi behöver alltså inte mer S-politik. Partiet måste ut i ödemarken och sona sina ”brott”. Och inte börja om med samma stödpartier som under åtta år hållit sossarna vid makten. Det är inte mer av denna allians vi behöver. Den är körd!

Torsten Sandström

https://www.gp.se/3053e45d-eae1-407a-910c-0f70d19cae10

I partiledardebatten den 17/1 i riksdagen hör jag Magdalena Andersson med gäll röst anklaga Ulf Kristersson för rekordinvandringen under sista decenniet. Ok, att han varit minister i Reinfeldts regering, den statsminister som pläderat för folket ska öppna sina hjärtan. Men under de åtta år då Löfven och Andersson regerat landet nu senast, dvs 2014- 2022, har omkring 1 miljon människor flyttat in till Sverige. Löfven har sagt att han gärna såg att fler kom! En tioprocentig folkökning på bara ett. decennium. Och detta utan annan beredskap än bidrag, bidrag och åter bidrag.

Att som Andersson inför riksdagen storljuga om socialdemokratins tunga ansvar är något häpnadsväckande politisk sett. Det är en förvandling av svart till vitt inför tevekamerorna. Alltså dramatiskt hokus-pokus som hon förklarar som självklart rätt.

Vi ser hur S-partiet tappat greppet om svensk politik så till den grad att man tvingas förneka synnerligen tydliga och besvärliga fakta. I medierna anklagas småpolitiker på högerkanten för att framföra fake news. Det beskrivs som något förfärligt. Och då det sker är det sannerligen illa. Men när en svensk före detta statsminister – en person som ser sig som en gåva till mänskligheten – ljuger det svenska folket rakt i ansiktet, från riksdagens talarstol, då går skam på torra land. Och tala om vilken förfalskning det gäller då hon glömmer att räkna en miljon nyanlända under sin egen tid i S-regeringar.

Därför måste Andersson sägas vara förbrukad politiskt sett – förutsatt att vanliga måttstockar används. Både hon och partisekreteraren Baudin, numera kallad ”Bagdad Bob” efter känd förebild (en politisk lakej till Saddam Hussein), måste lämna svensk politk så att deras parti kan desinficeras. Många vet att vanliga människor – särskilt pensionärer och kvinnor – vill tro på höga politiker från S-leden. Vi kan inte låta demokratin legitimera skändliga handlingar! Därför måste ansvar på något vis utkrävas av Andersson för hennes försök blåljuga inför svenska folket! Hon är ovärdig som ledamot i den svenska riksdagen. Först genom år av splittring mot SD som kritiserat den storskaliga invandringen. Och nu genom att skjuta ifrån sig ansvaret för verkligheten.

Slutligen. Varför kommer ansvar inte att utkrävas av Andersson? Svaret är enkelt. Den svenska journalistkåren stödjer henne och S-partiet i nästan alla svenska medier. Sverige har alltså inte bara en politisk kris. Den är dessutom medial. Den tredje statsmakten har upphört att fungera.

Torsten Sandstrom

Jag har i fler bloggar hårt kritiserat ledande svenska politiker – normalt fd ministrar – som numera sysslar som företagsledare i stora noterade aktiebolag. Alltså namn som Göran Persson, Per Nuder, Björn Rosengren, Ilja Batljan – alla sossar – och moderaten Carl Bildt – för att bara nämna några exempel. Vi talar alltså om personer som inte har erfarenhet eller utbildning för att syssla med affärer.

De tillhandahåller enbart sina namn och sina kontaktnät inom det offentliga. Man kan kalla dem dörröppnare, dvs förmedlare att kontakter genom bakdörrar till egna kompisar vid offentliga upphandlingar och upplåning av pengar. Konkurrenter som saknar kontakt med dessa politiska myglare, men som kanske erbjuder bättre varor, tjänster eller priser, hamnar alltså i ett sämre läge genom detta politiska fuffens som liknar korruption.

Att Göran Persson blivit ordförande i LKAB sammanhänger inte med någon enastående insikt i affärslivet. Att han hamnat där – och en gång i tiden för övrigt hans hustru Anitra Steen på likaledes statsägda Systembolaget – har enbart att göra med politiska sossemeriter av tvivelaktigt värde i affärssammanhang. I sina nya roller i företagsvärlden solar man sig som goda affärsmän. Och vanligt folk hukar sig. Man inser inte att det som sker är ett utslag av slutsteget i den politiska klassens utveckling. Efter Golden handshakes från det offentliga säljer alltså dessa personer nu ut sina adressböcker och sina nät med kontakter till politiska kompisar från det privata som handhar affärer med stat och kommun.

Flera av de nämnda har hamnat i blåsväder pga av märkliga affärer. Batljan toppar förstås med sitt företag, med det tragikomiska namnat ”Samhällsbyggnadsbolaget”. Men i dagarna träder moderaten Anders Borg in på scenen för misslyckade affärsmän. Han sitter i styrelsen för Viaplay Groupe, ett bolag som på senare tid förlorat många miljarder på dåliga affärer och nu gjort tusentals aktieägare fattigare. Vad hade Borg i Viaplay att göra? Genom feta styrelsearvoden har han bedragit bolagets aktieägare genom klart vårdslösa affärer som närmast fört bolaget till ruinens brant.

Jag är i och för sig för att politiker roterar till privata uppdrag. På så vis minimeras den den politiska klassens skadeverkningar för nationen. Men då de lämnar politiken ska de inte försörja sig på tvivelaktiga uppdrag och annat mygel som slår tillbaka på det publika. Det som sker är att politiker såsom företagare skadar affärslivets intressen. Alltså just något som svenska politiker inom den offentliga sfären ska vårda och hålla ren från korruption od.

Anders Borg slipper antagligen krav på skadestånd från Viaplays minoritetsägare för sin medverkan i vårdslösa affärer. Sak samma gäller säkert Göran Persson för LKAB:s våldsamma spekulationer i grönt stål som kostar skattebetalare och andra skjortan. Och om de mot förmodan tar del av mina bloggar försvarar de sig säkert med att sådant är affärslivet – det gäller att ta risker. Problemet är att de inte vet bättre och att de knappast riskerar några egna pengar.

Torsten Sandström

I flera bloggar har jag kritiserat SVT:s enfaldiga satsning på enkelspårig underhållning. SVT:s chefer påstår nämligen att de vill hålla en ”lägereld” igång för att samla svenska folket. Detta är knappast en sanning. Verkligheten är en annan. SVT hoppas att deltagarna vid lägerelden – mellan seanserna vid den osande brasan – ska skåda några av företagets vänsterinriktade nyhetskanaler. Man tror med andra ord på att slentrianen framför den vidbrända grillmaten ska få folk att slinka med till Rapport och Aktuellt. I någon mån kanske detta dumsluga scenario funkar. Men det blir ofantligt mycket stekos per nyhetskonsument, kan man säga, ty de allra flesta somnar redan framför SVT:s läskiga brasa. Det är ju inte nyheter som lockar, utan den ständiga skräpmaten som SVT serverar. Människor med tårögda ögon från elden intresserar sig föga – och än mindre kritiskt- för tillrättalagda nyheter.

De senaste orden om skräp var en överdrift. Visst producerar SVT en och annan godbit. Men de försvinner i röken vid lägerelden. En mycket god rapportör är Tom Aland som nu ska lägga av med ålderns rätt. Hans dokumentärer är alltid sevärda. Han prackar inte på publiken sitt eget idéprogram, utan låter intervjupersonerna tal. Ofta lågmält och med lång livserfarenhet berättar de. Aland håller sig alltid i bakgrunden och tränger sig inte på med pekpinnar. Han låter en faktisk verklighet spelas upp och gör inte som Erika Bjerström som mångordigt och påstridigt beskriver något som ännu inte hänt, men som hon tror sig se hända. Att hon har ett livs bakgrund som klimataktivist – en typ av politiker – förklarar vad hon gör på skattebetalarnas bekostnad.

Alands eftertänksamma och djuplodande reportage innebär en frontal kollission med den dans kring lägerelden som SVT:s chefer erbjuder. Eldbegängelsen är en motbjudande smörja som cheferna med öppna ögon kokat samman vid sina möten inom ledningsgruppen. De agerar som ledarna i antikens Rom. Man känner till folkets låga känslor för tävlan, våld, blod, sex och andra vidrigheter. Därför klubbas beslut som lever ”upp” (snarare ”ned”) till de värsta resultat som etik och anständighet kan erbjuda. Detta sker genom chefernas vida krets av legosoldater, massvis med legionärer, som varje dag gör sin plikt att hålla det goda samtalet maximalt borta. Soldaterna utgörs av en flera hundra personer stark armé av mediesamhällets kändisar, som i olika roller år ut och in gör insatser för att sänka kvaliteten på det budskap som erbjuds. Försörjningen av chefer och legosoldater står staten för – precis som i Rom – där överheten gärna bidrog även med egna pengar för att hålla folkets känslor kvar på låg nivå. Alternativet var ju då, liksom i dagens Sverige, att människorna annars riskerade på att rösta på andra politiska ledare.

Det sista är särskilt viktigt för SVT. Företagets ledning med tydlig inriktning åt vänster vet vad deras uppgift är. Olof Palme skulle nöjt le åt mina ord. Cheferna ska se till att folket håller sig lugnt och inte ställer till med uppror. Därför serveras – mellan målen av vidbränd grillmat vid elden – programinslag som ska dölja nationens många notoriska problem, som svenska politiker i åratal inte förmått eller önskat lösa.

Svamlet om en lägereld är alltså en rökridå som ska dölja något verkligt och viktigt. Det är därför som Tom Alands reportage framstår så befriande och bra. Där presenteras enbart faktiska problem av verkliga personer. Där flabbar inga lågtänkande legosoldater som var eviga dag sprider sitt vulgära dravel. Alltså inga plastmänniskor som i led efter led med feta arvoden främst skapar strunt. Aland beskriver med andra ord en svensk verklighet – ofta med bitter smak – som SVT:s chefer är anställda för att dölja.

Torsten Sandström

Rädslan är stor hos landets många S-märkta journalister. Socialdemokratins makt vilar idag främst på den tämligen massiva uppbackning partiet får genom svenska medier, inte minst SR och SVT. I grunden rör det sig om svenska folkets ökade ointresse för svenska gammelmedier. Information söks idag genom unga individerna över internet. Oron beror i någon mån även på den utredning som den nya regeringen tillsatt rörande public service.

Ledande socialdemokarter känner således att det brinner under fötterna. Om vänsterns journalister blir arbetslösa försvinner den dagliga politiska propaganda som DN, SvD, SR, SVT med flera sprider över nationen. Socialdemokratins maktställning skälver.

Det är därför intressant att se hur fem politruker ges plats i DN Debatt den 12/1 med en veklagan över att SR och SVT:s framtid hotas. Skribenterna är kända och S-märkta, nämligen: Kerstin Brunnberg, vd, SR, 2007–2009, Christina Jutterström, vd, SVT, 2001–2006, Allan Larsson, styrelseordförande, SVT, 2000–2005, Jan Petersson, strategichef, SR, 2009–2019 och Jan Scherman, vd, TV4, 2001–2011. Utan tvekan talar de i egen sak. Och pläderingen gäller även ett försvar av många journalister som länge spridit sina personliga politiska budskap genom svenska gammelmedier.

Någon säger att det är väl väntat. Varför blogga om det? Jag menar att deras text är intressant av minst två skäl. Det ena är oron över ett påstått hot mot vänsterjournalisternas jobb samt de effekter detta får för socialdemokratins makt över Sverige. Den senare rädslan är dock outtalad, men går att läsa mellan raderna och via namnen på textens författare. Man är rädd för att det mediala system de själva backat upp ska granskas och reformeras.

Det andra högintressanta fenomenet är den totala brist på sjukdomsanalys som författarna visar. Under många år har public service återkommande kritiserats för vänstervridning. Professor Ken Asp har dessutom tydligt belagt en omkring 70-procentig majoritet för vänstern inom journalistkåren. Cheferna inom SR och SVT har dock ständigt förnekat att en åsiktsförskjutning åt vänster kan iakttas.

Det häpnadsväckande är att de fem författarna till debattinlägget helt går förbi kritiken mot public service för vänsteropinion. Inte ett ord. Det mest fantastiska är att deras text genomgående beskriver dagens politiska utvecklingen rörande SR och SVT som ett hot mot mediernas oberoende. Det är alltså inte SR och SVT som vränger rapporteringen politiskt utan i stället någon – icke angiven motståndare till de två företagen – som vill driva politik .

Jag måste säga att denna enögdhet eller blindhet är den mest förvridna verklighetsförfalskning jag sett på länge. Att bara påstå att SR och SVT:s oberoende måste skyddas och utvidgas då saken i praktiken gäller SR/SVT:s långvariga brist på oberoende är något oerhört. Tala om att förvandla svart till vitt!

Men som sagt visar författarnas oro på att de upplever vänsterns makt över public service som hotad. Och deras ordvrängande belyser sannerligen den långvariga kritikens berättigande. De försvarar de facto dagens vänstervridning. De fem skriver således för sin sjuka mor, som man brukar säga.

Efter moget övervägande menar jag att public service bör avvecklas. Det av staten bestämda avgiftstvånget måste slopas. Låt de två bolagen, SR och SVT, försöka konkurrera med övriga medieföretag på marknaden. Om det ska ske måste företagen anpassa sig till kunderna och inte som nu tvärtom uppfostrar kunderna. Först då kan företagen ses som politiskt oberoende. Någon invänder kanske att i journalistens jobb ligger ett inslag av uppfostran. Det kans så vara, men först efter en gedigen, allsidig och kritisk analys av fakta. Alltså inte som i SR/SVT:s fall med smygande åsiktsjournalistik där relevanta motsatta åsikter förtigs. För att inte tala företagens tröstlösa malande av underhållning och sport. Allt detta kan privata företag som publiken själv väljer klara av, utan att avgifter med tvång tas ut via skattsedeln.

Torsten Sandström

Alla har länge hört de välsignade orden ”fri forskning”. I västerlandet har de blivit en ledstjärna för sökande efter kunskap utan hinder av offentliga eller privata institutioner. Särskilt frånvaro av krav på statlig kontroll är central. Resultaten av fri forskning talar för sig själv vad gäller innovationer, samhällskritik och humanismens framsteg. Själva friheten från begränsningar är alltså något mycket nyttigt.

Samtidigt har begreppet statsstyrd forskning” fått något av en skamstämpel i betydelse politisk styrd forskning. Detta för tankarna till vetenskapen i skräckens Sovjetunionen eller Hitlertyskland. För nästan alla som bedriver forskning i vårt land är därför frihetstanken djupt rotad, låt vara att ett fåtal fuskar och många sysslar med begränsad vetenskap som finansieras av offentliga eller privata organisationer. Hos nästan alla män och kvinnor inom vetenskapen har dessutom friheten kombinerats med en naturlig spärr att inte kränka någons person, kropp eller integritet. Ifall övertramp mot förmoda skulle ske finns dessutom ett brett straffrättslig skyddsnät för personer som hävdar att de kränkts.

Sedan 2004 – under Göran Perssons tids som statsminister – har forskningens frihet beskurits genom en lag med rubriken ”etikprövning av forskning som avser människor”. Enbart rubrikens vida formulering får mig att resa ragg. ”Människor” figurerar som bekant i en stor mängd olika sammanhang inom vetenskapen. Bara forskning om Göran Persson politiska liv måste sägas falla in under lagens rubrik. Genom lagens paragrafer ges dock ett antal preciseringar som antas begränsa dess tillämpningsområde, främst att fokus för prövning inriktas mot forskning som yppar uppgifter av strikt privat natur, kroppsingrepp, känsliga personuppgifter od. Men ett antal svepande oklara bestämmelser gör området för lagens användnings ändå extremt oklar. Eländets fullbordas genom bestämmelsen att forskning om människor ”får utföras bara om den har godkänts vid en etikprövning”. Detta godkännande kräver tillstånd av en särskild statlig myndighet.

Detta elände till lagstiftning inrättar således en statliga organisation för etikprövning. I vanlig byråkratisk anda skapas alltså ett monster, etikprövningsmyndigheten. Att organisationen har rätt att till åtal anmäla forskare som avvikit från den flummiga regleringen framstår som en naturlig följd av det rättsliga odjur som Göran Perssons en gång i tiden skapat. Till detta övergrepp kommer en plikt för forskare att betala 5.000 kronor i avgift för den statliga myndighetens hantering av denna frihetsbegränsande lag. Till saken hör att myndigheten får stora statliga anslag på omkring 55 miljoner årligen för sin föga angelägna uppgift.

Genom denna ofrihetslag har alltså strikt rättsliga regler ersatts av flummig social regleringsiver, med målet att enskilda inte ska komma i kläm genom forskning. Jag antar att många ledamöter i riksdagen har varit glada över att hjälpa enskilda som riskerat att utsättas för personliga angrepp via forskning. Men ingen tycks ha tänkt på frihetsaspekten samt att risken för övergrepp är minimal i vårt land. Detta trots att lagregler redan är på plats till skydd för den vars personliga integritet drabbats otillbörlig. Att domstolskontrollen fungerar visas i processen mot Paolo Macchiarinis forskning, som förvisso inte anmälts för etikprövning.

Under flera år har verksamheten vid myndigheten för etikprövning agerat under radarn, som man brukar säga då allvarliga konflikter inte uppstår. Men – genom nya inskränkande regler – har efter 2020 ett antal prövningsärenden uppmärksammats där forskare anmälts till åtal, bland annat en professor i medicin och en lektor i specialpedagogik. Inget av ärendena har medfört att åtal väckts. Åklagare har gjort tummen ned.

Mest politiskt laddat är en aktuell åtalsanmälan av en doktorsavhandling av Sameh Egyptson som godkänts vid Lunds universitets teologiska fakultet. I boken visar Egyptson hur Muslimska Brödraskapet har infiltrerat islamiska organisationer i Sverige och att islamisterna dessutom delvis skaffat sig inflytande över olika politiska partier. Åtalsanmälan omfattar dels oredlighet vid forskning avseende påstådda brister i metoden, dels att Egyptsons forskning anses innehålla känsliga uppgifter om namngivna personer och därför borde ha etikprövats på förhand. Egyptsson invänder att han bara nämnt namn från utgiven litteratur. Något beslut om åtal har ännu inte fattats.

Jag tror att Egyptsons ärende kommer att leda till Etikprövningslagens avskaffande eller åtminstone partiella omreglering. Det vis ser är hur lagen direkt uppmuntrar rena politiska angrepp på fri forskning. Mig veterligen finns ingen liknande svepande lagstiftning utomlands. Lagen innebär således ett direkt angrepp mot forskningens frihet.

Viktigt är att den som känner sig kränkt av forskares insatser givetvis själv har möjlighet att vända sig till åklagare utan förmedling av den moralpolis som etikprövningsmyndigheten faktiskt är. För lagens avskaffande talar starkt vikten av att inleda en nedmontering av den svenska socialbyråkratins kostnadskrävande och bläckfiskliknande system.

Torsten Sandström

Just nu har nästan alla svenska medier fokus på hur Israels krig mot Hamas ska stoppas. Det mediala bifallet är stort till Sydafrikas inhopp med talan mot Israel för påstått folkmord. Genom att ge Sydafrika utrymme så förmedlar svenska medier sin egen vänstersyn, som man annars inte riktigt vågar framföra. Särskilt SR och SVT leder kritiken mot Israel. Förvisso påtalas Hamas roll som startare av kriget. Men nu menar SR/SVT att Israels anfall mot Gaza måste stoppas.

Ingen rapporterar om att Hamas fortsätter sitt motstånd. Under åratal har Hamas medvetet byggt kommandocentraler runtom i Gaza på platser som ligger nära där vanliga människor bor. Som bekant även i, under och kring sjukhus som enligt folkrätten absolut måste hållas fria från stridande militär personal. Flertalet invånare i Gaza stödjer dessutom Hamas. På så vis har de frivilligt blivit Hamas gisslan – låt vara att en minoritet kritiker inte tillfrågats eller vågat höja sin röst.

Hamas är en fundamentalistisk rörelse med islamska och kommunistiska ideal. Hänsynslöst har Hamas – dock med stöd från folket i Gaza – byggt upp en krigsorganisation som vilar på att vanliga människor ska vara Hamas sköld mot Israel. Hamas planerar och driver med andra ord en kamp som nödvändigtvis innebär folkmord på folket i Gaza. Det är hänsynslös och grymt, men så fungerar fundamentalisters terror. Planläggningen förutsätter ett brott mot folkrätten. Det är alltså Hamas som bedriver folkmord! Och Sydafrika som agerar offside, liksom de gör vid handhavandet av sin egen nation i många fall.

Men svenska medier vill inte tala om detta. Vänsterliberala journalister tar sida med Gazas befolkning som alltså länge fraterniserat med Hamas. Att denna befolkning nu dödas är tragiskt, men ändå logiskt då man i åratal låtit Hamas hållas och stött organisationen på nära håll. På gatorna i Gaza firade folket dödandet av 1200 civila judar då Hamas terroranfall inleddes. Det är fruktansvärt att Gazas barn nu dödas i kriget. Men Israel tar absolut inte sikte på dem, de är enbart Hamas sköldar.

Att svenska journalister inte vill inse detta är ett tecken såväl på politisk skolning och en av marxismen präglad vana att ständigt ta den fattiges parti, oavsett sett dennes roll i en konflikt. Att ständigt lösa samhällsproblem via den bipolära distinktionen fattig-rik leder oftast fel. Konflikten i Palestina rör kamp mellan olika civilisationer, närmast religiösa, ekonomiska och kulturella sfärer. Världssamfundet har 1948 på goda eller dåliga grunder accepterat statens Israel på ett område som mycket länge haft en blandad arabisk-judisk befolkning. Tveklöst är många araber förlorare – andra har sålt land till nybyggare. Men hur denna svåra konflikt ska lösas är skrivet i stjärnorna.

Gaza bör enligt min menig sättas under internationell förvaltning, sedan Hamas förlorat sitt krig. Alltså under en ledning där förnuftiga araber – alltså inte PLO mfl – tillsammans med utlänningar bygger en neutral och fredligt stat. Det finns rika nationer som kan tänka sig att med mycket pengar stödja ett icke-fundamentalistiskt statsbygg där islam enbart predikas fredligt. Nuvarande palestinska ledare , som främst erbjudit terror, måste därför bort, alltså även PLO som Sydafrika spelar under bordet med. Huvudproblemet för Palestina är således islam av de fundamentalistiska varianterna.

Först när problem är lösta och unga välutbildade palestinier vill samverka med FN i ledningen av en ny neutral statsbildning finns kanske en möjlighet till fred. En annan förutsättning är att Västbanken hamnar under samma förvaltning. En tredje är att Israel tvingas överge de många olagliga bosättningar som ockuperats. Problemen hopar sig alltså.

Men först måste Hamas krossas.

Torsten Sandström

Jag kan se två skäl för det som kallas public service. Det ena är en politisk oberoende rapportering av vad som händer i världen och Sverige. Det andra är en kritisk analys av den västerländska och alltså svenska samhällsformen. Tveklöst har den liberala demokratin problem. Det gäller medborgarnas bristande representation och möjligheter att påverka politiska beslut. Vidare är det så att rakare rör skulle kunna skapas genom ”folkliga” reformer vad gäller allmänna val, riksdagens arbete, kontrollen av politiker och myndigheter, påföljder för dem som missbrukar sina offentliga uppdrag osv.

Det borde i en demokrati vara en huvuduppgift för politikerna att ständigt och med kritisk blick granska de egna formerna för sysslornas fullgörande. Och här har public service alltså en synnerligen viktig uppgift. Men den odlas nästan inte alls. På så vis har SR och SVT blivit den politiska klassen bästa vän. Budskapet är normalt vänster med vissa nyliberala inslag. Och som jag ofta noterar – landets statsvetare gör inte några knop vad gäller kritik av hur den svenska demokratin fungerar.

Även om SR och SVT ibland glimtar till är således rapporteringen knappast politisk oberoende – den vänsterliberala framtoningen sitter som ett plåster på rapporteringen. Och vad gäller analysen av den svenska samhällsformen så hör jag aldrig någon diskussion om hur demokratin skall kunna göras med öppen för folkligt deltagande. Det rapporteras emellanåt om beslutande folkomröstningar i Schweiz, som enligt lag kan framtvingas där. Men något sådant passar inte svensk public service. Här vill man inte diskutera demokratins alternativa former. Punkt slut.

På så vis kommer behoven av kritisk diskussion att kontrastera med huvuddelen av utbudet i svensk public service. Programmen har en bastant prägel av verklighetsflykt. Det gäller att dölja eventuella kritiska funderingar inom det svenska folket. Utbudet inriktas således huvudsakligen – ring P1 är dock ett gott undantag – mot programinslag som ska indoktrinera publiken. Alltså massor av sport, film, actionvåld, tävlingar av alla de slag, musik och alla annan underhållning. Det är alltså fråga om tidsfördriv. Som framgått ovan anser jag inte dödande av tiden är en uppgift för staten och skattebetalarna. Hela utbudet påminner om ett evigt Kalle ankas julafton, vareviga dag, timme efter timme.

Motorn är svenska mediers omfångsrika stall av kändisar. Normalt rör det sig om lycksökare som odlats fram inom public service´s nöjesfabrik. Och där stannar de kvar i en evig rundgång mellan olika programinslag med en nivå utan minsta krav på kvalitet. När jag knäpper på teven så medverkar Farah Abadi just nu i varenda hörn av SVT:s utbud genom sitt flabbiga nojsande om nästan ingenting.

Dubbelmoralen skriar på SVT. Cheferna mumlar om samling framför lägerelden. Men den vidbrända grillkorven står mig faktiskt upp i halsen. Det vi ser är Hemma hos, Fångarna på slottet, Gift vid första ögonkastet, Av spåret, Dummast i klassen, Mästarnas svamlare och allt annat som dårfinkar och dönickar kan komma på för att få tiden att gå. Och förmå folket att glömma sina vardagliga problem.

Hela upplägget går alltså ut på en psykisk bearbetning av Svensson i sin tevesoffa. Helst ska han eller hon somna in. Tanken att publiken kan drabbas av psykisk ohälsa genom att inte möta kritiska ord om samhället existerar inte. Tillspetsat menar jag att SVT därför bidrar till utveckling av ohälsa. Skratten och underhållningen leder till främlingskap. Våldet tränger sig på såväl på staden som framför soffan. Verklighetsflykten är total.

Till och med barnprogrammen bidrar till att skapa splittrade ungar som måste käka tabletter mot ADHD. Några gånger inför julen har jag slötittat på den sk Julkalendern. Här skildras samhället på samma overkliga vis, genom rök, mörker troll och demoner som får barnen att inte förstå ett dugg av verkligheten. Ok, säger någon det rör sig väl om sagor. Visst kan mytiska berättelser vara bra. Men inte den ständiga och overkliga skräck eller science fiction som Julkalendern presenterar. Det verkar som om den svenska vardagen inte existerar, med dess vardagliga problem och trevnad.

SR och framför allt SVT:s verklighetsflykt är inte bara total utan planerad. SVT vill få dig att glömma vardagen. Du ska jobba utan att fråga. Du ska konsumera. Men du ska inte tro att du kan delta i den svenska demokratin mer än en timme vart fjärde år. Resten av det viktiga ska politikerna sköta, dvs personer som partiernas kanslier utsett för den politiska elitens bästa. Personer som röstar efter kansliernas påbud.

Så funkar faktiskt public service. Tänk efter själv! Och kräv reformer av den svenska demokratin!

Torsten Sandström

Då en toppolitiker inom SD tar en partivän på brösten blir det många texter och reportage i SR/SVT. Men när ett regionråd från Socialdemokraterna av hovrätten i dagarna döms för våldtäkt mot en partikollega är det tyst. Två allvarliga händelser, den senare värre än den första. Men helt olika behandling i svenska medier.

Varför? Det rör sig givetvis om den vänstervridning som är så framträdande. Men som få samhällsdebattörer kritiserar. Sossarnas samhällssyn har blivit den officiella bilden av Sverige, inte sällan under namnet en svensk modell. Det rör sig om en planerad samhällsstyrning från S-partiets sida som närmast framstår som ett Betongvälde.

Så funkar PK-Sverige. Det rör sig faktiskt om propaganda. Gammelmedierna försöker styra dina åsikter. Samtidigt jagar de sina politiska motståndare på internet. Så funkar det svenska mediesamhället.

Torsten Sandström

Det årliga jippot ”folk utan försvar” på skidhotellet i Sälen får i år en helt annorlunda inriktning. Plötsligt blir det uppenbart hur illa svenska regeringar skött nationens försvar. Stor nedrustning plus ett folk som uppfostrats i tron att ondska inte finns utan att freden är evig för den som inte skramlar med vapen. Förvisso har vi en kontakt med NATO, men endast halva foten är inne.

Rysslands framfart är allvarlig. Den borde S-regeringen för flera år sedan ha noterat och då startat svensk upprustning och en NATO-process. Även om Alliansen alls inte är utan ansvar för vår prekära situation är det ändå sossarnas motstånd mot NATO som länge ställt till det (åtminstone Moderaterna har varit för inträde). Strider i Ukraina har flera år på nacken innan kriget inleddes 2022. Om någon borde be svenska folket om ursäkt så är det alltså S-partiet med alla dess naiva fredsälskare. Inte ens idag vill man se att ondskan sannerligen finns på kartan i skepnad av Hamas, som till och med har en svensk S-märkt riksdagsman på plats i Sverige. En person som Magdalena Andersson i riksdagen så rätt kallat ”Jamal Hamas!

Redan 1977 publicerades Samuel Huntingtons mästerverk Civilisationernas kamp. Allt snack om en svensk litterär(!) kanon bleknar då man ser hur livsviktig information från Huntington och andra missats på feminismens svenska UD. Boken speglar en skiss över Putins ryskortodoxa syndikats sannolika ambitioner avseende de stater som förr legat under tsarismens järnhand. Finland tillhör sedan länge väst, såväl religiöst, ekonomiskt och kulturellt. Språket platsar inte heller inom den ryska sfären. Därför är sannolikheten mindre att Finlands attackeras. I än högre grad gäller detta Sverige, även om Gotland är ett fett geopolitisk bete. Att däremot östra Ukraina och staterna i Baltikum tydligt ligger i farozonen för ryska maktsträvanden är uppenbart.

Men världspolitiken är en är tickande bomb. Många krig. Ett möjligt val av Trump som spräcker NATO. Annars en halvsekel Biden. EU i splittring. Högerpopulister i Frankrike, Italien, Ungern, Tyskland på marsch. Och Europas vänsterliberala stater föreslår inga vettiga reformer för att mota Olle – antidemokraterna – i grind. Läget är allvarligt. Demokratins kris kan man tala om.

För första året har den politiska elitens skidsemester i Sälen rejält störts av eftertankens bleka krankhet. Sveriges militära svaghet är rentav stötande. Det är förståeligt att svenska politiker inte officiellt ber sitt folk om ursäkta från skidhotellets podium. Men de bör ändå skämmas! Riktigt mycket!

Någon kanske säger att jag agerar osvenskt och motbjudande i en svår situation. Men då den svenska eliten gör bort sig måste det ändå vara tillåtet att säga sanningens ord. Annars sker ingen förändring avseende försvaret eller för den delen nationens många andra politiska tillkortakommanden.

Till sist ett bevis på mina hårda ords giltighet avseende socialdemokratin. I DN 8/1 säger partiets överschaman Göran Greider följande om ÖB:

Micael Bydén kan naturligtvis inte säga högt att han längtar efter krig

Hur korkad kan en fredsnarkoman vara? Eller DN:s redaktion. Man längtar inte efter krig med Ryssland ifall man saknar vapen.

Torsten Sandström

Ju äldre befolkningen blir desto större krav ställs förstås på vården. I Lund planeras nu för ett jättestort nytt sjukhus i Smörlyckan för minst 40 miljarder kronor. Alla inser att den framtida vården kommer att kosta stora pengar. Finansieringen av många nya hälsovårdskrav kräver enligt min mening att Landstingen/Regionerna tas ifrån de uppgifter man hittills inte skött särskilt väl. Vården måste hamna klokare händer, så att personalen på mottagningar och kliniker får jobba i fred.

Huvudproblemen är som jag ser det två. För det första måste tillgängligheten inom vården lösas, så att sjuka snabbt kommer under vård. Det innebär förstås att primärvården måste rationaliseras. Här kan säker digital vård vara en nyckel, med vidarekoppling till fysiska vårdcentraler och till sjukhus. För det andra måste vårdens administration nödvändigtvis rationaliseras å det kraftigaste. Vi kan inte ha 21 pyramider av byråkrater för en befolkning på 10 miljoner (alltså motsvarande Storlondon). Det stora antalet svenska administratörer har utvecklats till en död hand, som via papper och datorer topprider den personal som måste ökas, dvs läkare och sköterskor. Som det nu är tvingas vårdpersonalen jobba mer med administration och mindre med vårdinsatser än kollegorna utomlands.

En stor vårdreform kräver förstås tid. Men det gäller för regeringen att starta och snarast peka på de övergripande problemen för att inleda ett stort program för rationalisering. I främsta linjen gäller att att slå samman regionerna till kanske tre nationella vårdområden, helst i statlig regi. Vidare måste Föreningen Sveriges kommuner och regioner (SKR) avvecklas – SKR är själva symbolen för det svenska politiska misslyckandet och byråkratiseringen. En organisation på mer än tusen anställda som från Stockholm sprider administrationens dödliga budskap. Ty det rör sig om politik och administration som gått snett. Själva vårdpersonalen jobbar bra, men måste utökas och ledas mer affärsmässigt (dvs rationellt och ekonomiskt effektivt).

De reformer som behövs kräver förstås tankar och tid. Men det gäller att skaka om regionerna redan nu! Vi ser och hör redan från SKR att man kommer att driva regionerna med förluster. Man försöker idka utpressning mot staten. Alltså stor tystnad om själva den administrativa storsjukan! Administratörer vill inte spara – det drabbar ju dem själva och deras jobb. Dessa sparkrav hös alltså inte från SKR. Inte heller från 21 regioners politiker som riskerar att förlora sina jobb.

Därför måste regeringen ryta till och snabbast möjligt inleda en ingripande utredning! Ebba Busch måste leva upp till sina vallöften! Hon har hittills missat detta genom att välja fel departement (tyvärr antyder det hennes ambition i vårdfrågan). Den svenska sjukan är administrativ och politisk. Alltid krävs mer resurser, dvs skattepengar. Aldrig barska krav på avbyråkratisering. Det är därför som inget händer inom vårdpolitiken. Den har blivit en av Sveriges många surdegar.

Torsten Sandström

Politiker och framför allt medier förfäras över alternativa medier. Naturligtvis finns där bottennapp, men det visar även landet största medier upp. Även här förekommer inte så sällan fake news, vilket läsarna till denna blogg ofta informeras om. Det som det politiska etablissemanget jagar är avvikare, dvs personer som vågar kritisera åsiktskorridorens trängsel. Detta trots att vår demokrati hyllar öppenhet och kritisk rapportering.

Åsiktskorridorer är i sig inget nytt, låt vara att internet innebär något nytt avseende möjligheten till folklig kritik utanför de etablerade organisationers regi. Häromdagen läste jag nämligen i Johan Söderberg fina bok, Vår världs ekonomiska historia, del 1, s 335 följande ord från en ilsken brittisk regeringsförklaring från år 1670 om skeenden på platser där:

”människor tagit sig frihet att klandra och smäda statens åtgärder genom att tala illa om saker de inte förstår”.

Orden tycks idag skojiga. Men de illustrerar själva innebörden av begreppet elit. Det rör sig om en grupp som med näbbar och klor försöker försvara sin samhällsform och inte minst den egna positionen däri. Detta är en anledning till att jag ofta talar om den svenska politiska klassen. Och kritiserar svenska statsvetare för att de genom sin frånvaro av kritiska analyser bistår eliten att just fortsätta på sin väg som överhet.

Det nya är alltså dels att gammelmedierna alltmer ägnar sig åt åsiktsjournalistik och därför pläderar politisk, dels att vanliga människor genom sociala medier kan få stor spridning åt sina egna tankar motvalls. Vi ser runtom oss i västvärlden hur inlägg på internet kan få verkan liknande en pandemi. Just denna smitta oroar förstås etablissemanget storligen. Politiker och gammelmediers existens kan faktiskt hotas. För mig är denna goda influensa en betydande drivkraft.

Det sagda medför i sin tur att den svenska eliten ytterligare skärper bevakningen av åsiktskorridoren. Många journalister presenterar ständigt rapporter som är rena propagandan för den egna åsiktslinjen. Man agerar alltså precis i samma anda som fienden på internet. Men den viktiga skillnaden är att den senare inte gör anspråk på att presentera sakliga rapporter. Mediernas officiella programförklaringar framstår nämligen som luft då politisk propaganda allt oftare presenteras.

Torsten Sandström

Idag är det fredag den 5/1. Det är dags för guldfinal för det svenska herrlandslaget ishockeyjuniorer senare idag. Efter stort spel är intresset på max. Vad gör DN:s redaktörer då?

Jo, på nätversionen skriver man högt upp fyra texter med bilder om damernas juniorlandslag. Först senare kommenteras herrjuiniorernas framgångar.

Så fungerar en tydligt planerad propaganda. Den sker enligt DN – i stora reklamkampanjer – i ”upplysningens tjänst” .

I mina ögon är det enbart fräck indoktrinering och propaganda i feminismens tjänst. DN befäster sin position som vänsterliberalismens eländiga språkrör.

Torsten Sandström

Även om uppgifterna är osäkra får det muslimska studieförbundet Ibn Rushd omkring 30-50 miljoner kronor i årligt offentligt stöd från stat och många kommuner. Bara Malmö – som inte ens klarar sin egen budget utan stöd från stat och kommun – spenderar mer än 1 miljon kronor!

Under den epok – efter sovjetsamhället kollaps – då civilisationerna bekämpar varandra kring jordklotet är det förstås rimligt att Sverige på ett vänligt och förnuftigt vis ger islamsk kultur rimligt stöd. I vårt land bor kanske omkring 300.000 muslimskt troende, de flesta förmodligen fredligt sinnade. Kampen mellan olika kulturer bör enligt min mening nämligen dämpas, inte skärpas som SD-ledaren Åkesson nyligen förespråkade, förutsatt förstås att bidragen går till islamister som inte stöder tanken på heliga krig. Här måste ett stort frågetecken sättas för Ibn Rushd.

Ibn Rushd sysslar med islamsk folkbildning. Namnet kommer från en respekterad islamsk filosof från 1100-takets Spanien. Det förefaller var en täckmantel. I samhällsdebatten har flera exempel lyfts fram där Ibn Rushd länkas till Islamska broderskapet och liknande terrorsinnade organisationer. Även exempel på fusk vid ansökningar och användning ev bidragsmedel har rapporterats.

Den svenska offentlighetens naivitet saknar gränser, tycks det. Godheten flödar och översvämmar även organisationer som medvetet missbrukar det öppna samhällets goda vilja. Jag menar att bidragen till Ibn Rushd måste begränsas kraftigt. Utbildningsverksamhet på islamsk grund är något tveksamt i och med att religionen förespråkar kamp mot kristna och i sig själv genom trons budskap förtrycker kvinnor.

I min värld får religiösa syssla med vilket hokus pokus som helst, bara man agerar fredligt och inte kränker människors integritet. Den svenska naiviteten blir dessutom missriktad i civilisationernas pågående kamp. Den kan – av motståndarna – tolkas som vi inte själva tror på den marknadsliberala och öppna demokratin. Därför är jag motståndare till religiösa friskolor. Svensk offentligt finansierad utbildning ska vara religiöst neutral. Sådan skolning måste bedrivas helt privat.

Torsten Sandström

Jag använder i rubriken en parafras på Ture Sventons åsikt om Ville Vessla. Kampen mot den svenska politiska klassen är en fråga om demokratins legitimitet och framtid. Sedan länge är den ifrågasatt. Tunga filosofer pekar på demokratins brister. Inte minst hur mediernas samhälle dels sprider en bild av att alla står väl till, dels levererar en medial kultur som fungerar som sömnpiller för folket, med andra ord som time-killer. Kritiserade demokratin gjorde även Churchill, men han kunde inte finna något bättre system, vilket förstås är svårt. Men själv har jag länge och i flera bloggar pläderat för ett behov av mer direkt demokrati och mindre makt för partikansliernas val av ledamöter och kansliernas politiska diktat (som ledamöterna piskas att godta).

Därmed inte sagt att problemet med medierna stöd till den politiska klassen enkelt kommer att lösas. I dagens mediala ström vill jag bara peka på två exempel. I P1 Morgon inleddes en debatt om det kommande valet till EU:s låtsasparlament. På en sidan Jonas Sjöstedt och på den andra Carl Bildts hustru Anna Maria Corazza. Kan man tänka sig en bättre illustration på hur den politiska klassen fungerar. Två karriärer – en partigängare och en familjeklättrare – som frodas inom den politiska klassen. Två personer som vill få sin försörjning tryggad inom EU av ett system som kallas demokratiskt.

Mitt andra exempel rör Björn Rosengren, en fd fackpamp*, socialakrobat och S-märkt minister och landshövding. Efter att ha lämnat regeringen köptes han upp av Kinnevik, som vet hur man ska knyta till sig dörröppnare till den politiska klass man mycket gärna vill göra upphandling genom. I Dagens industri försvarar sig nu Rosengren från kritik mot problem inom fastighetsbolaget Fastator, där han och Carl Bildt (!) intar toppositioner. Rosengren säger att storföretagen har stor nytta av avsuttna politiker. Tacka för det! Dörrar öppnas och halvkorrupta affärer ingås. Och politikerna belönas med goda arvoden mm. Någon särskild kompetens om fastighetsaffärer har varken den ene eller andre av de två klasskamraterna.

Jag tror själv på demokratin. Men den måste ständigt reformeras. En angelägen reform rör inslag av direkt demokrat i. En annan del är att systemet ständigt måste utsättas för kritik för sin dubbla natur. En god folklig representation och beslutsfattande måste nagelfaras för sina inbyggda avarter. Till de senare hör bla den klassbildning som vuxit fram. Men även demokratins svårigheter att bygga lyckans land måste framhållas. Och även medierna funktion att sopa problemen under mattan – via storskalig underhållning som drömpiller – måste en god svensk demokrati klara av att ständigt kritisera. Att landets statsvetare är tysta visar tyvärr på deras nära band med den klass jag talar om.

Parallellen med Sventons kamp mot Ville Vessla följer ett liknande mönster. En god kraft försöker styra upp onda mönster och systemets profitörer.

Torsten Sandström

*Jag påminner gärna om Rosengrens besök på porrklubb 1994, dvs under tiden som chef för ett kvinnodominerat förbund. Besöket kostade 55.000 kronor och betalades med TCO:s kontokort.

Det mest intressanta i svensk inrikespolitik just nu är S-partiets analys av sin egen politik och de effekter en kursomläggning kan få för framtida regeringar. Utan tvekan medför oron hos tidigare vänsterallierade partier tendenser till splittring inom de röd-gröna.

Att V-partiets framtid påverkas tycks klart. Förmodligen kommer dock röststödet för V att öka genom tillförseln av besvikna vänstersympatisörer över S-partiets omsvängning. För C-partiet är det antagligen rena katastrofen – mängder av kvinnliga väljare försvinner till S.

Frågan är om en ny politik kan medföra att S-partiet erövrar regeringsmakten? Knappast som tidigare, tror jag. Möjligtvis kan vänsterhalvan av L-partiet lockas sluta upp, men partiet är så skadeskjutet att dess framtid måste sägas vara oviss.

Såvitt jag kan se finns en politisk logisk utveckling, som jag tror att maktpartiet S funderar över. Partiets huvudlinje är att isolera och splittra SD inom svensk politik. Det har länge varit en S-agenda. Ledningen ser att Moderaterna har en svår sits inom nuvarande regering. Alltfler väljare dras till SD, inte minst på bekostnad av M.

För majoriteten av den politiska klassen finns här en öppning för nytt samarbete mellan sossar och de borgerliga. Om en S- plus M-regeringen sätts på plats behöver detta inte ändra mycket i den nuvarande regeringens ritningar. Båda partierna tillåts sysselsätta sina ledande politiker med de allra bästa villkor avseende makt och arvoden. För båda partierna kan en stabil sysselsättning garanteras, tycks det.

Jag tror att båda partierna inser att denna typ av vänsterliberalism förmodligen är mest logisk och minst ond. Men det är ändå en djärv satsning. Ett folkligt missnöje över politiskt trixande i en M/S-regering – utan utrymme för betydande sociala reformer – spelar SD i händerna.

Den som är historiskt intresserad ser vissa mönster som påminner om Hitlers väg till makten från slutet av 1920-talet och framåt. Det är nämligen oklart vad som innerst inne ligger i SD:s kort. Till det yttre är partiet idag tämligen salongsfähigt. Men illavarslande är Jimmy Åkessons vägran att före krigets utbrott i Ukraina (som delvis redan var ockuperat av Ryssland) besvara frågan från en journalist om Åkessons val mellan Putin och Macron. Åkesson jämställer på så vis den vacklande liberalen Macron med den extrema högernationalistiska diktatorn Putin. Det är allvarligt och kan inte bara tillskrivas slumpen.

Torsten Sandström

Att nästan allt kan hända i svenska medier är ingen nyhet, trots den allt snävare åsiktskorridoren. Skeendet har sina rötter i åsiktsjournalistikens flum. I stället för att rapportera om relevanta samhällshändelser så skådar alltfler skribenter sina navlar. Vad sägs om en text av Nora Din Fares i DN 25/12, där rubriken klargör förvirringen:

Män som inte uppvaktar kvinnor – varför ska jag projektleda dem?

Vi ser den vanliga feministiska besserwisser-stilen. En allvetande och kritiklös kvinna framför datorn i syfte att skriva en provocerande krönika. Hon känner det manliga könet vill hon påstå – hon tycks ha träffat nästan alla män och blivit besviken. Det tycks uteslutet att det beror på henne själv, uppenbarligen, även om jag snabbt inser vad som är orsaken.

Att uppvaktning beskrivits som en fälla av kvinnomaffiian bakom #Me too struntar hon i. Då blev kvinnor lurade av maktfullkomliga män – bedragna i kärlek och framför allt på de fina jobb de hoppats på genom mannen ifråga. Nu ska Fares besvara frågan varför dejtandet blivit så svårt för singelkvinnor. Att de hamnat i singelläge är enligt Fares beroende av att männen inte anstränger sig nog vid uppvaktningen (de tar till och med betalt för drycker som serverats henne).

Jag bestrider inte att män kan begå allvarliga övergrepp mot kvinnor. Men det rör en minoritet av det manliga könet. Däremot menar jag fortfarande att #Me too varit ett av vänsterfeministernas självupplevt dilemma. De har satsat fel, dvs på karlar som de trott sig kunna klättra vidare på inom kultursektorn. I några fall påminner situationen närmast om prostitution. Men i besvikelsen håller de inte käft och slickar sina sår, vilket de borde. I stället startas ett uppbåd mot planetens alla män. Det är ju inte klokt. Men det är en följd av ett skadligt strukturtänk som präglar vänsterns ideologi. Det gäller att söka en drabbad och därefter förklara en hel klass som förövare.

När nu män tar lärdom och – enligt textens författare – behandlar kvinnor strikt jämställts då blir detta plötsligt fel. Enligt min mening har den svenska feminismen gått vilse. Varje tanke och besvikelse vänds mot det manliga könet.

Ve den som vågar kritisera denna feministiska dumhet. Det sker åtminstone aldrig i Sveriges mest enkelriktade medium, DN, som typiskt nog kallar sig liberal. Om liberalism ska innebära öppenhet för dumhet så tar absolut DN första pris. Med Fares som ”projektledare” får dessutom begreppet en helt ny dimension: undergång.

Torsten Sandström

I mediesamhället exponeras en liberal konstsyn. Grunden är individens frihet att själv välja sin identitet oavsett vad följden blir. Detta i kombination med en vänsterliberal ovilja att formulera krav samt peka ut mål som bygger på kompetens eller kvalifikationer.

Den som vill bli konstnär ska alltså ha frihet att få verka inom kulturen oavsett frånvaro av fallenhet, träning eller uppvisade prov på duglighet. Detta är ett av den nya vänsterliberalismens steg ut i dimman. En frihetsambition utan spärrar. Inställningen kan förvisso ses som demokratisk, men folkstyre brukar inte ha målet att utveckla ting och skeenden utan krav på märkbar kvalitet. Men antagligen har den svenska – och västerländska – demokratin här byggt ett stickspår ut till ingenstans.

Vi ser resultaten på konstutställningar och recensioner av dem i svenska medier. I stort sett vad som helst presenteras som något snillrikt och utmärkt. Vi ser det också i diskussionen om att konst och kultur ska ha ”armlängds avstånd” till politiken. För att en nihilistisk syn på konsten ska kunna frodas krävs en kuvös där den ska skyddas så att intigheten tillåts bilda stil. Därför tvingas politiker knipa käft och bevilja kulturpengar till de nya liberalernas skyddade verkstäder för produktion av det som inte är någon konst alls att skapa.

Den som vill utvidga resonemanget om vådan av liberal nihilism i dagens samhälle har mycket att skriva om. Med avstamp i demokrati och identitetspolitik kan åtskilliga svenska politiska misslyckanden analyseras. Oviljan att ställa krav har öppnat rader svenska slukhål som värnas av kravlöshetens dogmer. Skola och högre utbildning är förmodligen ett svenskt praktexempel på en planerad sänkning av ambitionsnivån (förvisso förklarad med mängder av ord). Själva rekryteringen av politiker för styrning av nationen följer samma mönster, där god utbildning och erfarenhet av arbete i samhälle nedvärderats för att partikanslierna ska tillåtas plocka den nya tidens yrkespolitiker direkt från skolbänken. Också framväxten av många storskaliga svenska byråkratier menar jag bottnar i en flummig syn på vad som verkligen kan åstadkommas genom administration – med resultatet att själva kärnverksamheten, evx vården, hamnar i bakgrunden och förlorar resurser vid politiska beslut.

På liknande vis kan även den nedläggning som i stort sett skett av det svenska försvaret förklaras utav en missriktad värdenihilism.

Jag kallar mig själv marknadsliberal bland annat för att anamma ett politiskt ideal utan flummig nihilism. Dagens vänsterliberaler missbrukar enligt min mening den traditonella liberalismens vilja att sätta ned foten i viktiga sammanhang. Därmed inte sagt att jag tror att marknaden kan lösa alla problem på politikens bord. Den kravlöshet som stat och kommun visar då man lägger ut skola och vård på kontrakt med privata intressenter förskräcker. Privatiseringen kräver kloka, inskränkande och kontrollerande kontraktsbestämmelser. Avtal med företag förutsätter djupa juridiska kunskaper. Som framgått ovan är nutidens politiker inte ägnade att ställa förnuftiga krav.

Torsten Sandström

Den kritiska journalismens flaggskepp, SvD, är på väg att haverera. Om detta har jag skrivit förr. Ledningen har dragit sig tillbaka till ekonomiavdelningen. Journalisterna löper amok och skriver precis vad de själva vill och tror att läsarna önskar. Ett statsbidrag håller skutan flytande medan den alltså tar in vatten.

Detta skriver jag på nyårsafton. Då ska uppenbarligen lättsam läsning till menar journalisterna, som inte behöver anstränga sig för att fylla tidningens spalter. Jenny Nordberg står för ett av årets sista magplask. Rubriken är revolutionär och riktar sig mot kungahuset:

Avgå alla! Och låt Victoria bli kung

Sällan läser man något så fånigt. En maktlös kunna ska avpolleteras. Men inte för att införa republik, vilket kan tyckas naturligt om monarken inte funkar. I stället ska hans dotter tillträda. Inte som drottning, utan typiskt nog som knug, förlåt kung.

Nordberg slutar alltså året i statsfeministisk anda. Hon låter den tidning som kallas ”moderat” påkalla en omvälvning i statens topp, dvs växling av statschef. Om jag läst något liknande i kommunistiska Ny dag, som lyckligtvis vilar i sin grav sedan 30 år, hade jag inte reagerat. Men för flummiga feministiska vänsterjournalister är det uppenbarligen chict att kräva en kvinnlig kung på tronen. Att kräv republik är för djärvt, men att behålla dansen kring monarkin genom Victoria på plats är journalistisk lättmjölk.

År 2024 bådar inte gott för svensk journalism. SvD går Ny dags öde till mötes…

Torsten Sandström

Kriget i Palestina är blodigt och drabbar som alla vet många civila. Men det tycks som en klar majoritet av befolkningen där stöder Hamas. Förstås inte små barn, som därför måste ses som krigets tragiska offer.

Men Hamas är genom sin våldsideologi och hänsynslösa mördande en lika ond kraft som Hitlers regim. Detta är något som är mycket tydligt för Israels folk, som första dagen av Hamas anfall fick 1400 civila avrättade och flera hundra tagna som gisslan. Dessförinnan år av terror och blodigt dödande.

För Israel är det därför i hög grad logiskt att man vill fortsätta kriget tills Hamas utrotats eller sträcker vapen. Att genomföra detta mål är svårt, antagligen inte helt möjligt. Men trots de tragiska följderna för palestinska barn stöder jag faktiskt den blodiga ambitionen. Det beror inte på likgiltighet, utan på en strävan att få slut på det elände som Hamas och dess religiösa krafter i Palestina skapar. Okej att israelerna tagit över land som araber härskat över. Men det har i grunden (men inte i nutid) skett genom beslut i FN – bra eller dåligt – och ändå i syfte att skapa fred på sikt.

En jämförelse med andra världskrigets slut är relevant och alltså befogad. De allierade dödade tusen och åter tusen civila tyskar för att förmå Hitler ge upp från sin bunker i Berlin. Och över Hiroshima släpptes som bekant en grymt historisk bomb som dödade urskillningslöst. Fiendens krafter sinade, förvisso till ett mycket högt pris. Men få ifrågasätter de allierades åtgärder för att bekämpa ondskan.

Jämförelsen är alltså rimlig. Men svenska medier lever kvar i drömmarnas land. Man tror att ett eld upphör kan vara en väg till fred i Palestina. Ondskans rörelse Hamas är ondskans rörelse är lika vedervärdig som nazismen. Med liknande mål att ”frälsa” världen till varje pris. Till bilden kommer Hamas´ populistiska vänsterbudskap som tilltalar svenska journalister och medier. Därför pläderar tidningar, radio och teve om att fred måste slutas innan fler civila palestinier dödas. Tragiken rör som sagt barnen där, och en krets religiöst ointresserade, men den stora del av befolkningen som stöder den mordiska islamska rörelsen Hamas kan jag inte tycka synd om.

Svenska mediers vanliga position blir på så vis ett faktiskt stöd åt Hamas. Innebörden är att Hamas ska ges möjlighet att ännu en gång bygga upp sin inhumana och alltså människofientliga verksamhet.

Torsten Sandström

Rubriken är från SvD den 28/12. Den belyser tidningens utveckling från nyhetstidning till åsiktsmagasin i medisamhällets epok.

Vi lever i en värld av krig – i Ukraina och Palestina. Vad sysslar då vänsterliberala journalister med? På uppdrag från ägarna till SvD flödar åsikts- och nonsensrapporteringen. Min känsla är att det gäller att fördriva tiden och hålla befolkningen borta från vår nations verkliga problem. Huvudsyftet är inte att rapportera viktiga samhällsskeenden, utan att få ekonomiskt ansträngda medier att hålla näsan över vattnet.

SvD:s rubrik – som också blivit bloggens – tar sikte å ett antal personer i mediernas värld som avlidit under året. Dödsfall är ju oftast tråkiga. Men för SvD gäller det att döda tiden och berätta om plattityder. Många läsare – kanske en majoritet – saknar en medial relation till de namn och foton som SvD talas upp under rubriken, låt vara att namnen inte är okända. I vart fall känner åtskilliga knappast någon ”djup” saknad. Ordet ”djup” blir som en besvärjelse från en begravningsentreprenör, något som måste sägas med anledning av ett dödsfall som man försörjer sig på.

För SvD spelar förnuft och sans ingen roll. Det gäller att fylla spalterna med lättsmält gods av den karaktär som kvällspressen odlar. Det vill säga känslo- och kändisjournalistik.

SvD:s utveckling är sannerligen bedrövlig. I takt med att läsare försvinner ökas tidningens substans av nonsens. Flockar av psykologer, etikettsexperter, livsstilsrapportörer, sportjournalister, kulturvetare, egotrippade krönikörer och mycket andra skribenter med tveksam kompetens huserar i tidningens spalter. Om inte nyhetsrapporter köps från TT så presenteras enbart magra texter, plus ledarsidorna förstås.

Vilken publicist kan vara stolt över SvD? Och vilken journalist skriver texter där utan att skämmas? Nu tror jag inte skribenterna skäms. De är helt upptagna med mediesamhällets arbete med att växa sig starkare oavsett kvaliteten på det innehåll som uppvisas. Journalistskrået jobbar för sin försörjning och då spelar substansen liten roll.

Så dystert är faktiskt dagen mediala landskap.

Torsten Sandström

Alla kurvor tycks i dagarna peka i rätt riktning: inflationen, kronan, börsen samt en relativt stabil sysselsättning. Riksbankens nya chef, Thedén, korrigerar sakligt och säkert sin mångåriga företrädare Ingves strul. Men mycket återstår i lågkonjunkturens Sverige. Rader av strukturproblem från åren med S-partiet vid makten (även Alliansen har ansvar för passivitet).

Så går det när en allierad med sossarna – nollräntemannen Ingves – byts ut till en mer politiskt oberoende. Det är skillnaden mellan förhoppning och förnuft. Det är marknadspolitik och inte subventioner av svensk export samt önskan om goda tider för bostadsköpare att köpa ett boende som de egentligen inte har råd med.

Så går det när S-partiet i åratal infiltrerat i stort sett varje svensk myndighet med sina legosoldater på ledningsnivå. Det vill säga personer som främst följer partiets linje och inte självständig och med förnuft söker lösningar som är bra för land och folk.

Den som följt mina bloggar förstår min syn på svensk socialdemokrati. Det är en rörelse som under decennier för omkring hundra år sedan gjort stora insatsen för att bygga Sverige – förvisso i rejält samarbete med liberala politiker. Framgångarna har stigit S-ledningen till huvudet. Liksom kommunistiska rörelser världen runt har man inte trott på demokratisk växling vid makten, utan önskat permanenta sin maktställningen genom rader av lagregler, som i vanliga demokratier knappast anses som tillåtna.

Metoden har gått ut på att att genom lagstiftning bygga in S-rörelsens många satelliter i statsapparaten. Nätverket syns tydligt inom marknaderna för boende och arbete, men även inom skola, hälsovård, kultur och inte minst medier (journalistutbildning, statsbidrag till medier och förstås tvångsavgifter till SR/SVT).

På detta vis har S-partiet konstruerat ett bunkersystem, inte för krig som HAMAS, utan för civilt politiskt bruk var dag. Sossarnas redprint för Sverige har blivit mycket svårt för oppositionens partier att tränga igenom, även då de erövrat makten i riksdagen. Byråkrater och inte minst medier spjärnar emot nödvändiga marknadsliberala lösningar. Vi ser det främst i stark medial kritik av den nuvarande regeringens straffrättsliga reformer, som försvårar nödvändiga reformer för att få landet på fötter, efter åtta år av misslyckad invandringspolitik.

Detta är förklaringen till min ständiga kritik av S-partiet och av svenska medier som genom sina journalister normalt driver vänsterns linje. Jag är övertygad om att detta är något mycket farligt för det svenska samhället. Därför måste sossarna redprint nedmonteras och bunkersystemet raseras. Det är inte en enkel sak att ända i lagstiftning. Särskilt som många inom oppositionen svalt sossarnas bild av en ”helig” svensk modell. Tystnaden hos nationens jurister gör tyvärr inte reformarbetet enklare.

Torsten Sandström

Inom företagsvärlden talar man om pilotskolan. Tanken är att belöningar till höga chefer ska resultera i att de jobbar hårdare och bättre för det aktuella bolagets framgång och värdetillväxt. Det råder delade meningar om sådana belöningar triggar förnuftiga handlingar och därmed långsiktiga framgångar för företaget ifråga. Men de allra flesta anser nog att vettigt bestämda mål för olika slags bonusar är av godo för det aktuella bolaget.

Nu kommer dagens fundering. Frågan är om samma slutsats gäller för de vetenskaplig insatser som kan resultera i ett nobelpris? Dvs om forskare i de aktuella ämnena triggas till framgångar genom Nobels testamente och dynamitkungens pengar? Alla inser att bedömning av frågan antagligen blir ännu mer bekymmersam än rörande pilotskolan där möjligheten till belöningar ligger mer nära i tiden – pga vinstresultatet uppkomst eller upprepning – och därför blir en mer tydlig drivkraft för ansträngning. Att berörda forskare i flera fall kan snegla på tanken om ett Nobelpris och lägga manken till är relativt troligt.

Men svårigheten att bedöma såväl pilotskolan som nobelprisens effekter sammanhänger i grunden med psykologiska fenomen. Den stora mängden naturvetenskapliga forskare – och fåtalet pris (medicin, fysik och kemi)- medför därför att mer än 99% alla vetenskapare måste inse (om de är någotsånär realistiska) att deras chans till pris är närs nog obefintlig. Alltså måste jag med säkerhet kunna konstatera att nobelprisens goda effekter är försumbara, som man brukar säga. Detsamma gäller även prisen för fredsinsatser och skönlitteratur där belöningsbesluten fattas på närmast slumpmässiga grunder, varför de mesta märkliga prismottagare har noterats.

Att prisen triggar hårt arbete för framgång är med andra ord en myt. Varför uppkommer ändå det stoj och ståhej som eskalerat under senare årtionden? Förmodligen på grund av att en svensk elit vill tro på Nobels ide om belöning för goda ansträngningar. Men även kanske på att prissumman är stor och gör mottagarna förmögna i ett slag.

Ändå tror jag inte dessa förklaringar är tillräckliga för uppkomsten av myten om nobelsprisen drivkraft. En viktigare förklaring är Nobelstiftelsens affärsrörelse som vill lansera priset som världens viktigaste. Med sina 6 miljarder kronor på kistbotten är stiftelsen en storspelare, som har lika stor eller liten makt som vilket börsföretag som helst. Liksom Hollywood företag vill stiftelsen vårda sitt varumärke. Och med pengar följder normalt framgång. Den svenska överheten är redan enrollerad i ”the making of the Nobel Prize”. Det bugas , bockas och festas. Den svenska socialdemokratin har insett värdet av ceremonier och under åren lyckats manövrera in flera koryféer i stiftelsens topp. Men tydligast är förstås svenska mediers uppbackning. Utomlands ger nobelprisen ibland notiser i pris och teve. I Sverige pågår under minst en månads tid medial cirkus. Det gissas, förklaras, görs hemmareportage, berättas om festen i minsta detalj osv. Bristen på manliga pristagare kompenseras till och med genom en svärm kvinnliga reportrar med en bakgrund lång från vetenskapens monotona tänkande, experimenterande och skrivande.

Min slutsats är att nobelprisen blivit elitens bild av Sverige. Man vill se vår nation som ett vetenskapligt föredöme, något som närmast är rena drömmen. Svenska makthavare – politiker, universitetshöjdare mfl – vill också förknippas med nobelmyten och gärna på nära håll umgås med de personer som haft turen att utses som prisvinnare. Man vill bli sedda i teves kameror och försöka komma nära nobelsagans faktiska huvudpersoner, dvs medlemmarna i svenska kungahuset. På så vis blir kungen själv centralfiguren, såsom en symbol för svensk forskning och dess förmodade excellens. Vilket jippo!

Torsten Sandström

Den 22/12 innehöll DN följande rubrik:

Expolitiker döms för Hitlerklotter på Nationalmuseum

Dom har alltså fallit. Personen berättar enligt artikeln att han hyser agg mot Sverige. Detta har enligt bilden från Nationalmuseum medfört ett angrepp i syfte att peka ut vår nation som ”Hitlers kuksugare”.

Enligt tidningen är gärningsmannen en uppsatt politiker inom det L-parti som Bonniers tidning åtminstone i ord säger sig stödja. Han har haft höga uppdrag för partiet inom politiken och inom det offentliga. Han har tidigare offentligt blivit hårt kritiserad – och i ett annat dammanhang avpolleterad – för en obalanserad framfart.

Varför talar inte DN om vem det är – och vilket parti hand företräder – som dömts då man skrivit en artikel med tet om saken och då andra medier rapporterar att det är en känd liberal? Att mannen tycks vara från vettet kan vara en förklaring. Men DN:s stolta budskap – om än tämligen falskt – är att sprida ljus. Alternativa medier – som normalt hånas av DN- vågar dock ta ta tag i saken. Kolla Flashback.se som

Att Liberalerna över huvud taget rekryterat personen ifråga illustrerar L-partiets karaktär av extremliberal främlingslegion. Kreti och pleti enrolleras och ges höga uppdrag. Inte undra på att det går åt fanders för L då man lämnat den marknadsliberala linje som tidigare visat sig framgångsrik. Den ruvande politiken är en sörja.

Enda ljuset i L:s mörker är Romina Pourmokhtari. Hennes resonemang och framtoning rörande klimatet imponerar stort. Jag är inte ense med henne i allt. Men hon är en stjärna i L:s mörker. Hon skulle platsa även i det Folkparti som nu inte längre finns….

Torsten Sandström

Det svenska samhällets många många påtryckarorganisationer går i högvarv. Alla fattigrörelser utnyttjar julbudskapet för att samla in pengar och trygga sina många administratörers löner och få in pengar till ännu fler bönder-annonser. Miljörörelsen går i spinn över regeringens klimatmål – även på dessa rörelsers kontor finns rader av anställda lobbyister som villigt sprider sitt budskap till naiva journalister. Alla möjlig organisationer finner alltså nya knep för att samla in pengar av ett svenskt folk som – åtminstone vänsterns medier – beskriver som fattigt. Svenska folket verkar förtrollat av att dela med sig.

Värst att höra är de svenska regionernas lobbyorganisationen, SKR. Ekonomichefen tycks inte ha annat att göra än att klaga över hur vårdpersonalen måste begränsas. Tacka för det! Då SKR inte – av förklarliga skäl – vill skära i en vårdadministration som vuxit sig gigantisk. SKR är själv ett exempel på en byråkratisk hydra med mer än 1500 administratörer. Om allt detta kniper SKR givetvis käft.

För mig och dessutom många anställda inom själva vården är det självklart att man måste effektivisera apparatens tyngande (för sjukvårdspersonalen) ryggsäck. Detta genom att skära rejält i en hittills snabbt växande administration av vårdapparaten. I stället för rop om mer skattepengar måste antalet byråkrater begränsas helt enkelt. Här finns stora möjligheter till besparingar. Den främsta vore att slå ihop ett antal landsting till storregioner. Regeringens tvekan att att sända ytterligare bidragsmiljarder fungerar som en drivkraft fö rationalisering, som byråkraterna tyvärr gärna vältrar över på vårdens personal.

Att rationaliseringar inte sker på bred front beror på den politiska klass som vill behålla sin försörjning genom vårdpolitik och i avsaknad av kompetens byggt hiskeliga byråkratier inom 21 regioner. Ebba Busch talade före valet om reformer. Men in regeringen tycks även hon knipa käft (vad var det jag skrev om den politiska klassens egoism?).

Trots att många experter som är mer kunniga om svensk vård pekar på horribla förhållanden inom landets regioner händer ingenting. Pressen på höjda skatter när i faggorna. Jag är på mycket goda skäl motvalls. Därför: Spara på folkets pengar! Rationalisera vårdens administration! Miljarder finns att hämta denna väg. Om bara politikerna vågar eller vill.

Men tyvärr är det enklare att höja skatten än att agera med förnuft och mod, uppenbarligen.

Torsten Sandström

Den tidning som nästan hela året runt pläderar för sossevänsterns ideal (och tankar längre ut åt samma håll) firar idag traditionsenlig jul. Dagens kulturdel präglas av det kristna budskapet. Åsa Beckman, som vanligtvis mest pratar om sig själv och feminismen, hyllar idag julkrubban. Hon menar att den ger hopp i en mörk tid.

Sanningen är tyvärr att den kristna tron liksom andra religioner inte bidrar till frid. Minst av allt julen 2023 med krig i Ukraina och religionsstrider i Palestina. Idag kan religion minst av allt förknippas med julefrid. Inte ens om man söker efter Jesus i krubbans halm. Tro och vidskepelse visar sig nämligen vara en fara för samhället.

Därför blir Beckmans julhälsning usel journalistik. Hon axlar prästens roll och förvandlar svart till vitt. Även andra texter i dagens så kallade kulturdel bidrar till att med traditionella trosmönster fördunkla människors syn på verkligheten. Detta är förstås kyrkans uppgift. Men definitivt inte en sak för journalisternas skrå.

På så vis blir DN idag ett tecken på svenska mediers vandring från kritisk rapportering om samhällets verklighet till billiga åsikter från drömmarnas land.

Torsten Sandström

Mina tankar sysslar mycket med det som är tidstypisk och mindre bra. Mycken tid ägnas därför åt mediesamhället, den tidsepok vi nu lever i. Alltså en form av produktion av idéer, som sker industrimässigt med tusentals företag och hundratusentals anställda. I journalisternas rapporter – och kanske framför allt bakom dem – växer ett mönster fram som skildrar en ny samhällskultur.

En stomme är journalisternas skråanda. De ser sig själva som det utvalda folket. Alltså som producenter av det nya samhällets fokusering på vad som händer i mediernas samhälle. På den uppgiften anser man sig ha monopol, trots att arbetsuppgifterna egentligen inte kräver en särskild utbildning. Skrivkunskaper kan nämligen många tillägna sig och sak samma med rapportering av speciellt och vardagligt slag.

Jag är säker på att skråets medlemmar protesterar mot mina ord. Man invänder att journalisterna har en särskild kompetens i kritiskt rapportering. Okej att utbildningsplanerna påstår detta. Men i dagens Sverige sysslar mediernas anställda endast till liten del med analsy och kritik av fakta. Däremot sprids ständigt kaskader av personliga åsikter om fakta. Journalistskrået försöker i sin praktik nästan alltid med påverka publiken politiskt. Yrkets vardag har blivit att försöka påverka människors syn på verkligheten i rapportörens personliga åsikters riktning. Man politiserar med andra ord.

Journalistens svansföring är lika hög som självsynen. Trots att man basunerar ut egna värderingar vill man se sig som den en klassisk tredje statsmakt, som sakligt och kritiskt grankar svensk politik. Men då analysen sällan är politiskt oberoende blir det hela ett fuskspel. Ändå insisterar skråets medlemmar på att man utför ett arbete som påminner om en oberoende domare. I själva verket sysslar flertalet journalister med politisk aktivism.

Den skyhöga självsynen avspeglas i ett särskilt mönster då det gäller att framhålla de egna insatserna. Medierna svärd är som bekant proppfull med tävlingar och utmärkelser. Pris utdelas till kreti och pleti. Sammanhållningen mellan journalistskråets olika medlemmar är stark oavsett om det gäller radio, teve, sportevenemang, film, bokutgivning osv. Man är nämligen medlemmar av samma produktionssystem, dvs (i allmänhet) kommersiell tillverkning av ideologi.

Detta syns i rapporteringen via en mångfald berömmande eller uppskattande ord. En vanlig journalist blir med tiden ett nyhetsankare, även om personen ifråga inte vet så mycket mer om samhället än en någotsånär påläst människa. En vardagskändis inom medievärlden kallas regelmässigt ”profil” även om personen ifråga knappast gjort sig känd för skarpa analyser, utan mest sysslat med nöjen och flabb. För varje sfär inom medieindustrin finns som antytts priser och belöningar. Och slutligen – när en person inom medievärlden avlider – så kallas denne normalt folkkär. Hur denna kärlek från folket uppkommit är normalt svårt att lista ut, men i allmänhet rör det sig om en förmedling genom mediernas egen industri.

Den mediala rundgången är omfattande. Tyvärr har den ett fast grepp om vårt samhälle. Man kan knappast tala om upplysning eller ett öppetsamhälle. Det mesta är PK.

God Jul! Trots allt.

Torsten Sandström

Det skrivs mycket just nu om att en litteraturkanon ska sättas samman av en rad politiker och så kallade experter. I och för sig är det bra om människor – framför allt ungdomar – läser fler böcker. Men läsningen behöver ju inte röra nationens klassiker, utan vilken annan nyttig litteratur som helst. På så vis var nog även min ungdoms studier av serietidningar en god början att bygga läsförmåga och intresse för fortsatta studier av böcker. Jag har aldrig tänkt tanken att följa en kanon. Man vill ju försöka tänka fritt.

Att sätta en litteraturkanon i ett en ungdoms händer riskerar så vis bli en backlash. För att förstå finessen med klassikerna måste man ha läst en hel del annan litteratur först. Och den behöver enbart vara fängslande. Sedan kanske klassikerna kan väcka intresse i lämpliga doser.

Dessutom är det enligt min mening omöjligt att välja vad som är kanon och vad som inte är kanonbra. Nästan alla människor har sina egna favoriter. Och om smakerna och färgerna ska man inte diskutera enligt den förnuftige Voltaire. Det blir en syssla utan rimlig mening. Få efterfrågar ett projekt med en kanon som resultat. Och lika få tror att det kommer att göra någon nytta.

Varför sysslar den nya regeringen med sådan pseudoverksamhet? Delvis är svaret okunskap: man vill tro att en kulturkanon kommer att få betydelse för folket och särskild yngre människor. Men det tror jag är fåfäng önskan. Ordet fåfäng kan även förstås som snobbig och det tror jag är en ytterligare förklaring till projektet med en kanon. Det finns nämligen många kulturella svartrockar som vill agera höga smakdomare inom svensk kultur. Att jobbet som ordförande gått till en historieprofessor som skrivit en bok som undrar om ”svenskens är en människa” bekräftar mina dystra profetia om kanonens framtid. Den som ifrågasätter den svenska mannen och kvinnan biologiska existens – om än i metaforernas värld (eller i överförd bemärkelse) – verkar heller inte ägnad att fastställa vad som är god litteratur.

Den danska erfarenheten visar dessutom att en litteraturkanon blivit en flopp. Mycket skrik men lite ull som bonden sa som klippte grisen. Idag ligger den danska kanonen i skräpkammaren och få talar om den.

Alltså är projektet mot denna bakgrund kanonfånigt! Det verkar vara en typisk uppsvensk eller storsvensk lösning som påhejas av SD, märkligt nog. Ty det är elitens projekt. Smakdomarna vill klättra upp i sitt elfenbenstorn. Kanonen siktar högt över folkets huvuden. Kunskapsambitionen kommer man säker att bomma. Och kanonen hamnar troligen i skräpkammaren med skämtsamma rop om hur fåniga projektet och dess upphovsmän varit. Det är rätt åt dem!

Torsten Sandström

Mediernas utveckling i det svenska samhället (och utomlands) fascinerar mig. Jag har minnen som sträcker sig många decennier tillbaka och på så vis vet jag att berätta. Även om det under 1960-talet fanns flera nyhetsmedier än idag hade de på sätt och vis inte den tuffa konkurrens som internet och internationell streaming idag erbjuder. Läsande människors fokus var på SR/SVT och den lokala pressen. Det var därifrån information hämtades. Det var om dessa källor man talade.

Vidare hade medierna då en uppenbar ambition att rapportera sakligt och återhållet, dvs utan påtagliga personliga värderingar. Givetvis öppnade ledarsidan för politisk opinion, sak samma avseende ett fåtal krönikörer som skrev om människans vardagsproblem (på mindre framträdande plats i tidningen).

Men konkurrensen från teve och alternativa medier har helt förändrat mediernas marknad. Pappersannonser ger idag ingen hög avkastning jämfört med pumpande digitala medier av alla slag. Inte minst har ett globalt digitalt sportutbud slagit ut stora delar av pressen, särskilt från landsorten. Idag finns nästan bara omkring tio tidningar med upplagor som är märkbara. Och alla dessa har av kommersiella krafter tvingas lägga om sin publicering. Dyrbara kvalitetsjournalister tillhör numera en utrotningshotad art. I stället har folk från landets alla hittepå-utbildningar i journalistik fyllt redaktionerna.

Den nya klassen av journalister har forstrats i egotrippad anda. Det vet bäst vad som ska skrivas. Och de egna åsikterna ska spridas! Denna anda har således fyllt spaltutrymmet sedan den sakligt kritiska nyhetsbevakningen gått i graven. På alltmer glesa redaktioner härjar nu de skribenter som själva vet bäst. Alltså personer med tvivelaktig utbildning men med hög svansföring. Kombinationen bådar inte alls gott.

Det är mot denna bakgrund jag var dag försöker ta del av DN, SvD och Sydsvenskan. Alltså tidningar som förr var respekterade rapportörer av fakta från världen, Sverige och lokalområdet. Så är det knappast längre, mer än i tidningarnas marginaler. I stället flödar åsiktsjournalistiken om vardagens problem. Rader av krönikörer ta stor plats och skriver om sina egna navlar. Politiska värderingar (normalt åt vänster) sprids med stor kraft om än ofta försåtligt inlindat). Det är journalistskråets politiska värderingar som i praktiken anger tidningens linje utåt (inte de formella orden bakom ledarsidorna).

Låt mig bara ge två exempel på hur denna trista utveckling kan prägla DN, nationens till upplagan största morgontidning. Här en stort uppslagen rubrik från den 15/12:

Efter 28 år berättar Kim person om livet med Leif

Leif Perssons hustru skriver således om livet med sin man. Vidare ännu en rubrik från samma (!) dag:

Jens Liljestrand: ”Jag insåg tidigt att jag saknade det där som gör en person populär”

Det är således en skribent från Expressen som uttalar sig om sig själv.

Det vi ser är en trivialisering som är kommersiellt betingad. På så vis serverar DN mat i samma anda som exv Mac Donald, Hänt i veckan och Aftonbladet. Det blir mycket skräpmat!

Det är därför jag anser att DN – och även SvD samt Sydsvenskan – utvecklats till skittidningar. Så är det bara! Tro mig, jag har läst svenska tidningar ganska noga i mer än 60 år! Det dystra är att det inte finns några alternativ ekonomiskt sett på en global marknad. Allvarligt är också att man inte kan räkna på någon medial självkritik. Journalisterna skriver febrilt för sin egen undergång.

Torsten Sandström

Jag ifrågasätter inte att DN ofta framför nyheter som är verkliga, dvs skeenden som faktiskt inträffat. Däremot är jag kritisk mot att tidningen ofta skriver om fenomen som DN påstår ska komma att ske. Det senare gäller förstås ofta rapportering om framtida risker beträffande regeringens politik. Detta är kanske okej ifall texten normalt ska uppfattas som ett inlägg i en politisk debatt där DN:s skribent ifråga tar ställning. Ofta rör det sig ju om skeenden i mycket nära tid.

Men betydligt mer problematiskt är det beträffande den dominerande rapporteringen rörande klimatets utveckling och framtida effekter. Här innehåller DN varje dag minst tre texter – ofta med feta rubriker. I klimatfrågan är orsak, verkan och framtidseffekter tämligen omstridda och alltså delvis oklara. Därför borde rapporteringen innehålla alternativa åsikter. Alltså ord för och mot.

Det stora problemet i DN:s – och i andra mediers fall – är att DN enbart framför den åsikt som FN:s och dess politisk utvalda panel IPCC bestämt sig för. Detta trots att IPCC själv framhåller att organisationens rapportering bygger på prognoser som baserats på hypoteser om dataprogrammerade mätningar rörande framtida utfall.

DN är som bekant inte ensam om detta i svenska medier. Men det råder faktiskt inte konsensus inom forskningen om det som IPCC påstår. Organisationen påpekar själv som sagt i finstilta texter att osäkerhet råder. Men IPCC agerar ändå enligt någon slag worst-case scenario utan att klart klargöra detta för allmänheten. Med finare ord kan man ske tala om en försiktighetsprincip. Det oärliga är att IPCC och rader av svenska medier agerar på detta vis utan att ständigt klargöra att just en viss grad (med varierande storlek!) av osäkerhet råder.

Att DN gjort detta val är en fråga om politik. FN, som står bakom ett handplockat IPCC – och lögnaktigt talar om att konsensus råder inom forskarvärlden – vill övertyga medborgarna i alla nationer om att en kris är på gång. Men enligt min mening ska man inte ropa på vargen förrän man tydligt sett honom. Inte bara för att det sägs att han sägs ha sett långt borta.

Därför kan man inte tro på Alestig och hans anhängares ord om klimatet. Om DN agerar som man gör i klimatfrågan är det upp till diskussion om man över huvud taget kan tro på DN:s journalister i andra sammanhang. Detta givetvis oavsett tidningen annonser om att dess mål är ”upplysning”. Över huvud taget kan jag inte förstå hur svenska journalister kan sänka sig till det worst-case scenario man driver för att mana fram skräck rörande klimatet. Det är rena åsiktsjournalistiken i en fråga som faktiskt rör vetenskap.

Torsten Sandström

Från Lunds universitet damp ett brev ned i min postlåda:

Hej Hållbarhetsforums styrgrupp,

Nu är det dags att börja planera inför 2024 års Hållbarhetsvecka.

Förra året bjöd många av er in mig till era fakulteter för att berätta om Hållbarhetsveckan. Det var väldigt lyckat då alla fakulteter var representerade under årets vecka.

I år vill jag be er fundera på vilka ni tror det strategiskt sett skulle vara bäst att jag kom i kontakt med.

Vi vill i år gärna nå ut till:

· Utbildnings/kursansvariga för att eventuellt kunna planera in Hållbarhetsveckan i vårens undervisning.
· Chefer som kan uppmuntra sina anställda att ta del av programpunkter på arbetstid.
· Jag vill gärna engagera kommunikatörer mer, som kan hjälpa forskarna att nå ut med enskilda event eller hjälpa till att skapa och samordna större event ute på fakulteterna och institutionerna.
· Samt såklart forskare och andra anställda som vill arrangera event.

I år har vi ett formulär som vi uppmanar att fylla i vid intresse att arrangera ett event:

Intresseanmälan – Hållbarhetsveckan 2024

(ett separat formulär för studentorganisationer kommer att skapas, så länge kan studenter kontakta Y vid intresse)

Information om veckan i stort:

https://www.hallbarhet.lu.se/hallbarhetsveckan

Ni får gärna bjuda in mig i år igen för samtal, samt hjälpa till att sprida information om och uppmuntra till att skicka in en intresseanmälan.

Tack!

Vänliga hälsningar, X

—

Jag tycker att enbart en vecka verkar futtigt. Så slå till och satsa på hela året, vetja! Det rör sig ju ändå inte om vetenskap.

Torsten Sandström

Idag säger Ylva Johansson – före detta svensk kommunist numera EU-kommissionär (S) – följande om det asylsysten som unionen snart ska lansera:

”Känns fantastiskt – ett historiskt beslut”

En lång resa påstår Johansson nu ska se sitt slut. EU sägs ha enats om ett nytt gemensamt asylsystem.
Johansson kallar EU:s migrationsöverenskommelse för en historisk uppgörelse. Citat: ”Det här betyder att vi får ordning och reda”.

Vi har under årens lopp hört många politiker – inte minst kommunister – förklara att nu närmar sig lyckans land. Flera gånger använde Johansson ordet”säkerställa”, vilket enligt vanligt språkbruk betyder att saken är klar, dvs att asylproblematiken är fixad. Johansson påstår att hennes regelpaket säkerställer att asylrätten fördelas rättvis inom unionens stater. Samt att de personer som i en stat vägrats asyl i praktiken kommer att utvisas ur landet ifråga.

Jag påstår att hennes ord är drömmar från en person som tror att skrivna ord betyder handling. Jag kallar detta snarast lögner. Vem kan tro att alla EU:s 27 nationer i god anda kommer att verkställas en rättvis fördelning av flyktingar? Vem kan tro att svenska regler mot utvisning till nationer som vägrar motta personen ifråga kommer att genomdrivas i praktiken. Vart ska utvisning ske av inflyttare utan medborgarskap?

Det vi hör från Johansson är rena julbudskapet. Någon invänder kanske att önskan om fred, ordning och reda är trevligt så här garant före julafton. Mitt svar är politik inte ska vara förhoppningar – särskilt inte glädjerop från EU. Varje förnuftig och duglig politiker – alltså andra än dem av Johansson typ – måste kritisk granska verkan av de regler man ställer upp. Man måste fråga sig: vad talar egentligen för att de kommer att fungera mot bakgrund av den verklighet man hittills sett inom EU.

Envist invänder någon: men finns det dugliga politiker i Sverige? Jag tror att det faktiskt gör det. Men de är få. Och partisystemen gör att de sällan rekryteras till positioner närmast makten. Ty i maktens närhet härskar alltför många yrkespolitiska klättrare av Johanssons typ.

Torsten Sandström

SvD:s rubrik den 17/11 visar att #Me too ständigt lever i statsfeminismens Sverige:

Polisfacket: ”Positivt när glastaken spräcks”

Den typiskt fåniga rubriken gäller förstås den nya polischefen Petra Lundh (och avpolletteringen av den gamla till en sinekur på Länsstyrelsen i Halmstad). För feminister går könet före förtjänst och skicklighet.

Oavsett valet av man eller kvinna är det bra om en politiskt oberoende jurist utses till chef för den myndighet som hittills misslyckats, om än med en svår uppgift. Lundh är väl meriterad från olika poster inom det snävare rättsväsendet. Men nu rör frågan prognosen för hennes framgång i framtiden inom polisen breda och turbulenta verksamhet.

De dömande meriterna pekar på att Lundhs juridiska kunskaper är på plats. Detta är nödvändigt i ett jobb som polischef i en rättsstat. Och att hon inte förefaller var en partigängare – såsom skräckexemplet Dan Eliasson – är också att anteckna på plussidan. Dessutom hennes tydligt skånska bakgrund – i landskapet odlas nämligen en kritisk attityd mot uppsvenska maktambitioner (något som avspeglas i resultaten vid val i Skåne).

Men det finns några fadäser att minnas. Som nybliven riksåklagare hamnade hon i skottgluggen för att ha gett jobb åt en kompis, som det tycks. Likaså är hennes befattning med polisens avlyssning av Karl Hedin oroande – det gäller ett ostyrkt och ogrundat (enligt tingsrätt och hovrätt) påstående av en åklagare om att ett lindrig jaktbrott begåtts av Hedin. Inget dött djur har ens påträffats, men däremot en massa skeenden i skumrask av åklagaren och andra mot Hedin. Lunds kollegiala anpasslighet är alltså något illavarslande.

Nästa fråga är om hon är rätt kvinna i en ganska massiv manlig polisiär chefsmiljö? Hon verkar framåt. Men ifall hon förmår chefa över rader av män i karriären är oklart, dvs gubbar dom är tränade inom sina revir, och med betydande erfarenheter av det svenska polisarbete som tyvärr havererat. Alltså en grupp som riskerar att vilja bevara status quo. Det är också tveksamt om hon kan hantera polisfacket som närmast agerar som om det vore vice rikspolischef.

Bristen av praktiska kunskaper av polisarbete talar för att Lundh riskerar att bli beroende av såväl kollegor som pinkat in revir som en fackförening med tolkningsföreträde om vad som är bra polisarbete. Att välja fackets lösningar är en säker metod för en chef att bli populär. Men förstås förödande då det gäller att knäcka invandrarnas klanvåld.

Jag skulle därför bli förvånad om Lundh lyckas. Men å andra sidan mycket glad.

Torsten Sandström

The Economist, en brittisk veckotidning, med marknadsliberala ideal pekar på att Storbritannien och Europa behöver ny politik och alltså nya politiker.

Ett EU i politiskt sönderfall och en alltmer förlorad konkurrenskraft, inte minst jämfört med USA, är förmodligen det övergivande problemet. EU reglerar, reglerar och åter reglerar frågor som medlemsnationerna är bäst lämpade för. EU:s regelsystem hindrar näringslivets frihet, medan USA rusar vidare. Affärer byggs inte genom regler, utan via fria val av effektivare lösningar.

Sak samma inom klimatpolitiken. Gröna politiker har reglerat sönder samhället och driver stegvis politik för en planekonomi. Bara svårigheten för Sverige att enas om kärnkraft efter att sossar och Mp lagt ned fungerande kärnkraftverk är ett allvarligt tecken på sjukdom. Dessutom en rad märkliga lagregler som tar sikte på miljöproblem som ibland inte ens finns…

Såväl i Storbrittanien och Sverige och på annat håll drivs en sjuk vårdpolitik. Byråkratin ökar genom rader av administratörer som tynger vårdarbetarnas vardag och kostar miljarder. Dessutom gör ett felaktig fokus på psykiskhälsa att satsningar på själens småkrämpor (exv ADHD, som kanske inte ens är en verklig sjukdom) tränger under trängande behov från den minoritet som har riktigt svåra själsliga problem.

I Sverige har som bekant en våg av våld sköljt över nationen i spåren av 10 år storskalig invandring, i kombination med brist på integration (som knappast varit möjlig då 2 miljoner invandrat de senaste 20 åren). Under åtta år har socialdemokratiska regeringar våndats över självförvållade problem och inte vågat ta tag i landets unga gangsters. Man tycker nämligen synd om dem. Och när M-regeringen med hjälp av SD gör något bra så vrålar S-partiets folk och anklagar regeringen för splittring.

Slutligen det geopolitiska läget. USA är splittrat och Biden kan inte leverera hjälp till Ukraina. Kommer Trump till makten 2024 så gör han förmodligen snabbt upp med Putin. Den senare har just nu framgångar och en ekonomi som antagligen förmår att slå ut Ukraina (till rikets gränser före kriget). EU är splittrat, bland annat på grund av att Ungern driver Putins linje. Unionen skriar mot Putin och tycks vilja samla några (?) medlemsnationer vid sidan om själva unionen. Risken för en konflikt inom Europa blir på vis överhängande. Putin flyttar redan fram positionerna i Baltikum. Sverige som inte är med i NATO framstår som en geopolitisk lekboll. Socialdemokratins mångåriga kamp mot NATO – fram till förra årets plötsliga vändning – är förklaringen till att Sverige nu är särskilt illa ute. Vi ser kanske den nuvarande svenska politiken ände.

MIn rubrik sammanfattar det dystra läget för Europa och särskilt Sverige. Politikerna har inte klarat av sin uppgift. Den politiska klassen har misslyckats. Man har valt reglering i massor framför avreglering och ökad frihet. Vi måste bort från socialdemokratins statsbygge. En marknadsliberal stat måste tillåtas ta över. Detta innebär att nuvarande yrkespolitiker som gått från skolan direkt till politiken måste avpolletteras. Genom en mindre och effektivare Riksdag måste ett nytt svensk styre byggas.Målet för en rättsstat och inte nuvarande politiska diktatsamhälle. En öppen västerländsk demokrati är målet, där inslag av direkt demokrati blir viktiga kuggar. Låt oss ta efter den förmögna och effektiva nationen Schweiz! Och låt svenska politiker be om ursäkta för sina misstag!

Torsten Sandström

Eller kanske rättare sagt mindre politik av numera vanlig typ. Förnuft och mer marknad.

Många mördande unga män döms nu till vistelse på något av statens ”hem” för unga brottslingar. På så vis är tanken att deras frihet ska skäras av och under en viss tid hållas borta från möjligheter att begå brott. Själva idén har jag nog inget emot.

Men när det svenska samhället ska fixa en uppgift så träder genast snällismen eller naiviteten in. Detta är tydligt när det gäller de sk ”hem” som ska ta hand om unga mördare. Vi har sett åtskilliga fall där mördarna ganska snabbt kunna fly från de brottspåföljder som svenska domstolar dömt ut. Det visar sig nämligen att de kriminella har möjlighet att använda sina mobiler till uppkoppling mot omvärlden. Användande av mobiler anses uppenbarligen som en naturlig rättighet även för unga mördare som dömts till något som kanske kan kallas straff. En ung tungt belastad kille fick resa till tandläkaren för besök på en tid han själv bokat. En annan blodig våldsman tilläts telefonera sin kompisar. Båda killarna var snart på fri fot.

Mönstret från landet SIS-hem visar en uppenbar oförmåga att hantera onda unga män. Institutionerna är byggda så att flykt därifrån är enkel. De intagna tycks mycket enkelt kunna kommunicera med varandra och omvärlden. Droger hanteras i lokalerna. Upplopp, slagsmål och sönderslagen inredning rapporteras ofta. Unga tjejer utsätts för övergrepp från personalens sida. Konflikter och våldsdåd rapporteras inte till polisen. Genom bara valet av ordet ”SIS-hem” avses Skräckhagen förvandlas till Sommarängen. I själva verket är det kriminalpolitikens härdsmälta vi ser.

Allt detta är märkligt ty en påföljd mot en mördare måste ju vara tuff, oavsett åldern. Om en ung man som dödat någon slipper fängelsets galler – och relativa isolering – måste han väl ändå mötas av bastanta inskränkningar i sina kontakter utåt. Om han vill tala med sin mamma eller pappa måste det kunna ordnas genom institutionens telefon. Men att han fritt ska kunna telefonera och surfa för att boka sin flykt förefaller så korkat att jag saknar ord. Det måste även vara bittert för den domare som dömt en ung mördare till en påföljd som inte är värd namnet.

Jag menar att detta är ett tecken på en allvarlig sjuka hos det svenska samhället. Det offentliga vågar inte sätta ned foten och i praktiken genomdriva rimliga påföljder. Politiker vågar nästan inte ens använda orden ”utkrävande av ansvar” då det gäller unga våldsbrottslingar. Enbart ordet ”ansvar” anses numera som auktoritärt och närmast grymt. Följden blir de facto att fortsatt brottslighet främjas av den institution som domstolen beslutat att sända en ung kille till.

Det som sker är givetvis inte en slump. Det följer nämligen ett tydligt mönster. Den unge brottslingen betraktas officiellt som ett offer för sina livsomständigheter och ska därför behandlas med mjukhet. Det säger Jerzy Sarnecki och hans kollegor inom kriminologin, det ämne som påstås vara en vetenskap, men mer liknar en politisk tribun. Jag ser framför mig hur den unge brottslingen gillande smilar över samhällets passivitet och dumhet. Inte bibringas han något respekt för rättsväsendet på denna väg. Han bara flinar och rycker på axlarna. Och då dunkas han ännu en gång i ryggen.

Detta är sannerligen en svensk modell av oförnuft. Den bygger på vänsterns ständiga tänk i strukturer, dvs i bipolära modeller om hur onda krafter skapar effekter som oskyldiga berörda inte kan göra något åt. Den unges brottslighet blir alltså något som han inte själv kan klandras för utan beror på samhällets tillstånd. Det är en vänstermodell, ty enligt denna doktrin är samhället – och inte individen – ansvarig för medborgarnas agerande. Och den enskilde våldsverkaren befrias i praktiken från nämnvärt ansvar hur gräsligt han än agerat. Detta gäller särskilt unga, även om de är straffmyndiga.

Det vi möter i vårt land är enligt min mening den upp-och-nedvända världen. Ty som jag ser det bär varje människa i huvudsak ansvar för sina egna göranden och underlåtanden. Snedsteg är självfallet förståeliga, men det är inte ett fel vägval. Ett samhälle som inte reagerar tydligt och med förstånd kommer att förlora och till sist gå under. Detta är också min prognos för vänsterns svenska modell: förlust och på sikt undergång. Det kan bli en befrielse. Jag hoppas bara att inte hela det svenska samhället följer med ned i slukhålet.

Torsten Sandström

I kriget mellan Israel och Palestina försöker svenska medier utåt inta en medlande eller neutral position. Hamas vedervärdiga mördande av civil jämställs med Israels svar – bombardemanget av Hamas ´ positioner i Gaza – något som förstås leder till fler dödsoffer. Ändå klingar neutraliteten falskt. Här ett exempel från DN:s Björn Wiman genom en rubrik från den 22/10:

Björn Wiman: Det enda rimliga är att både vara mycket proisraelisk

och mycket propalestinsk

Alltså en helgardering genom denna vänsterman.

Motsättningarna mellan de två folken har som bekant djupa rötter. Men dagens konflikt är färsk. Och den bottnar i Hamas plötsliga och blodiga anfall på civila utanför Gaza´s gränser. Skulden för detta mordiska dåd förringas enligt min mening genom Wimans påstående om att man måste vara mycket propalestinsk. I åratal har den palestinska så kallade ledningen, PLO-myndigheten, låtit Hamas göra precis vad terrororganisationen vill i Gaza. Alltså är palestinierna ansvariga för Hamas´dåd. Hamas har även skyllt ett raketanfall mot ett sjukhus – raketen funkade inte – på Israel som alltstå felaktigt utpekats som ansvarigt för flera hundra palestiniers död. Liksom IS är Hamas inpiskade terrorister som inte skyr några medel för sina göranden och anspråk på makt. Genom Wimans rubrik försvinner nyckelfaktorn till de nuvarande kriget, dvs Hamas oerhörda mördande för palestiniernas räkning. Han glömmer även Hamas användande av civila israeler och det egna folket som gisslan i kriget.

De svenska mediernas utåt markerade neutralitet skapar därför en sympati för palestinska folket. Visst dödas oskyldiga civila palestinier, men det sker med det palestinska samfundets samtycke de facto. PLO stöder genom ett uttalande i dagarna Hamas´ vidriga dåd mot civila. Enligt normala regler för samtal måste av samhället bejakade illgärningar under ett krig lastas folket i den nation som står bakom de blodiga attacker som drabbat enskilda. Ett mindre ansvar vilar normalt på den sida som försvarar sig efter en inlett anfall.

Jag menar inte att Israels regering saknar ansvar för utfallet av kampen om mark i regionen. Men i grunden har FN och stormakterna slagit fast staten Israels uppkomst för omkring 75 år sedan. Om araber och palestinier å sin sida förmått bortse från islams fullständiga avsaknad av vilja till kompromisser – och i stället spelat sina kort för fred och välstånd via Israel – hade det palestinska folket idag förmodligen levt i ett tryggare samhälle, med klart bättre resultat avseende affärer, välfärd, utbildning, vård och kultur. Hamas och PLO har medvetet valt bort detta alternativ i hoppet om att utplåna Israel och bygga en muslimsk stat.

Detta gör att jag menar att alla – trots allt – måste välja Israels sida i nuvarande läge. Wimans citerade rubrik är galen. Den måste kortas ned till: Det enda rimliga är att vara proisraelisk.

Torsten Sandström

Ja, så var FN:s bönemötet över för den här gången. Det har kostat mycket pengar och utsläpp av CO2. 70.000 personer har flugit till Dubai för att nära nog inte åstadkomma något viktigt.

Nästan alla stater har nämligen redan insett att jorden fossila resurser är begränsade och värda att spara på, oavsett verkan av CO2-utsläpp. Omställningen till el är nödvändig. Förbränning av olja, kol, biomassa mm är inte nyttig för den luft vi andas, särskilt som utsläppen enbart har en viss (men osäker) inverkan på planetens uppvärmning. Så det viktigaste beslutet med mötet i Dubai är framgångarna för ökade satsningar på kärnkraft. Men detta beslut i Dubai vill förstås inte världens klimattalibaner veta av. Bla därför är de värda denna nedsättande benämning.

Som jurist tycker jag diskussionen om ord , årtal och procentsatser är beklämmande. När det gäller klimatfrågor i en industrialiserad värld är omställningar krävande. Att peka ut en procentsats till ett visst datum är rentav stolligt (märk att det sällan sker i lagstiftning). Därför är det beklämmande att se hur diskussionen har rört formuleringen av ord i inför beslutet i Dubai. Många har insett att, förutsatt att mängder av kärnkraftverk finns att tillgå, är minskad användning av fossila bränslen jämte biomassa en vettig lösning. Kloka människor vet dessutom att särskilt energikrävande behov som flyg, fartyg od inte kan lösas med el under överskådlig framtid. Därför är frågan om valet av ord som ”upphöra, nedtrappning, utfasning” bara en lek med ord, något som förnuftiga personer således inser. Man kan dessutom faktiskt skriva vad som helst då det inte finns några juridiska medel eller institutioner för att på en internationell nivå genomdriva verkställighet av bönemötets siffror, årtal och framför allt faktiska effekter inom ett globalt och atmosfäriskt system.

Valet mellan av orden utfasning eller upphörande blir alltså irrelevant på ett juridisk plan. Men för deltagarna vid ett bönemöte av Dubais typ blir det viktig. 70.000 trosvissa deltagare vill nämligen åka hem och få folk att tro att de gjort något nyttigt för de skador som alla flygresor och nedlagd arbetstid vållat. De troende vill med andra ord hålla ångan uppe till den dag de flyger till nästa möte i tron att ”åstadkomma” det man misslyckats med i Dubai.

Hundratals svenskar som flugit till Dubai bör alltså skämmas rejält. Särskilt de högsta klimatprästerna! Allt som hänt i Dubai av minst vikt hade kunnat uträttas via internet! Så funkar prästmöten i alla tider. Detta gäller framför allt rena vallfärder och liknande turistresor. Sossen Katrin Stjernfeldt Jammeh, högsta höns inom Malmö kommun, har turistat i Dubai under några dagar. Hon reser på bekostnad av svenska folket som tvingas betala stora offentliga bidrag till ”fattigkommunen” Malmö, som måste få miljardbidrag – inte bara från staten utan enskilda kommuner, för att få sin budget att någotsånär hålla ihop.

Fy sjutton för bönemöten mellan troende. Fy sjutton för den dubbelmoral som är ett fenomen där Sverige tillhör världstoppen.

Torsten Sandström

Terrordådet mot civila israeler och Israels motanfall har kommit att klargöra vilka politiker som är för demokrati och västerländsk typ av civilisation samt vilka som godtar Hamas religiöst grundade envälde, baserat på terror och förtryck.

Rader av politiker som länge simmat under radarn och dolt sina åsikter har nu visat sina kort. Jag tänker främst på sossarnas ledning – särskilt förre statsministern, Magdalena Andersson, som försvarar Jamal El-Haj. Men även rader av andra koryféer som länge spelat under täcket med palestinier som stödjer Hamas terror. Också klimathelgonet Greta Tunberg har ropat stöd åt Hamas och därför blivit persona non greta i västvärldens demokratier vilka fått sig en tankeställare över hennes framtid som frälsare. Till saken hör att även den twittrande storsnackaren Annika Strandhäll – nu S-kvinnornas ordförande! – har hamnat med tungan i kläm. Och i samma läge befinner sig dessutom en massa löst folk, som den så kallade kroppskonstnären Wolter. Hon kilar på i pappans vänsterspår och är ett av många namn från rubrikerna.

Det vi hör och ser är faktiskt goda nyheter att vänsterns företrädare visar sin rätta ull. Utan att erkänna det stöder man terrorns Hamas. Statstelevisionen, som noga rapporterat om palestinamobben som hånat Kristersson i Göteborg, mörkar det faktum att Strandhäll hoppat på Kristersson för hans svar. Journalisterna på SVT vet precis vilka nyheter som skadar den egna ideologin, varför man förstås kniper käft om Strandhälls dårskaper.

Mitt budskap är att hemska händelser i Gaza faktiskt kan få positiva verkningar. Vänsterns försvar av Hamas i inlindade former avslöjar deras syn på Hams terror samt vilka personer de väljer som ledare eller annars hyllar. Förvisso har den israeliska staten påtagliga politiska problem. Ständig och ny ockupation av palestiniers mark är en ondska. Men trots allt är israeliska folket en tydlig vän av folkstyre, humanism och vetenskap. Medan Hamas är en auktoritär, muslimsk terrororganisation som hyllar ett heligt krig på liv och död.

I Hamas famn har det nu blivit klart var svenska vänsterledare hamnat. Det är utmärkt. Även om svenska medier gör sitt bästa för att dölja syndarna.

Torsten Sandström

Jag hör allt oftare människor – som inte direkt tillhör de konservativa – klaga och förundras över DN:s utveckling. Ett ständigt propagerande åt vänster och stöd för socialdemokraterna nämns som skäl. Jag vet flera kloka människor som sagt upp sina prenumerationer på DN.

Min ståndpunkt är mer bestämd och kritisk, vilket framgår av många av mina bloggar. Min hustru menar att jag är ensidig. Det har hon nog rätt i, men jag uppfattar DN:s utveckling som ond journalistik (det finns undantag). Flertalet texter bedömer jag som åsiktsmånglande eller som navelskådande identitetssnack.

Häromdagen noterar jag med kritisk blick följande rubrik:

Martin Liby Troein: SD ­försöker förvandla Magdalena Andersson till Satan

Skribenten instämmer alltså i Andersson kritik för några dagar sedan om att SD:s angrepp på henne och S-partiet avser att splittra Sverige. Liby Troein tar alltså tydligt parti för S och dess ledare.

Min undran är om han och jag levt på samma planet under de senaste 10 åren? Vi har då nämligen skådat oupphörliga sosseanfall mot SD med klagomål om att partiet är odemokratisk, nazistiskt, brunt, invandrarfientligt osv. Såvitt jag kan bedöma – jag röstar inte på SD – är partiet rejält kritiskt mot invandring och nu senast särskilt mot islamistisk sådan. Men jag kan inte finna annat än att det är Magdalena Andersson och S-partiet som länge försökt – och misslyckats – förvandla SD till Satan.

Att hon inte vill erkänna detta är sedvanligt politisk humbug. Det är bestämt på högsta ort! Men i mina ögon är det fullt klart att båda partierna kastar smuts på varandra. Men den främste splittraren i svensk politik är socialdemokratin som inte förmått föra ett öppet demokratiskt samtal, utan ständigt försöker misstänkliggör sina motståndare. Alla motståndare beskrivs som okunniga skurkar som bara tänker på egna intressen.

Tidigare – för mer än fyrtio år sedan – var det kommunisterna som S-partiet kritiserade hårt. Men ändå gjorde S-partiet upp med dem i massor av vänsterfrågor. Nu är huvudmotståndaren SD, som vunnit mängder av väljare från S-partiet, främst på grund av sossarnas invandringspolitik som allvarligt misslyckats.

Allt det jag skriver borde Liby Troein känna till. Men han ser inte sin uppgift som oberoende rapportör. Han vill politisera. Han vänder upp och ned på verkligheten då han skriver sina satsansverser. Det är kass journalistik helt enkelt. Och det kan inte hålla i längden att bidra till den splittring som alla kloka människor vill se slutet på för att främja sakpolitik i en svår tid för den svenska nationen.

Någon undrar kanske varför jag prenumererar på DN och SvD? Orsaken är att jag vill studera mediesamhällets framväxt och uppenbara problem vad gäller saklig och kritisk journalistik. Jag följer som bekant även SVT och SR. Alla medier jag nu nämnt har stora problem. De gäller åsiktsjournalistiken.

Torsten Sandström

Vill tro att någon annan än jag är dödstrött på SVT:s sportpresentationer. Först gäller det själva annonseringen eller nyhetsrubrikerna. Numera tycks det vara en synd att tala om ifall den aktuella sporten rör herrar eller damer. Man säger alltså inte damfotboll utan bara exv ”landslagsfotboll”. Vilket jäkla landslag? Det tvingas tittaren lista ut genom att kolla reportaget. Detta är något som sportredaktionen bestämt i smyg. Rädslan är således stor för att etiketten damskidor eller damfotboll ska innebära att många män knäpper av TV:n. Tanken är alltså att begränsa tittarens fri val en stund, dvs hålla kvar denne framför teven även om han eller hon är helt ointreserad av damsport. Det är alltså fråga om en av feministerna påbjuden kampanj eller propaganda, som avser att skapa oklarhet.

Värre är urvalet av sportaktiviteter som SVT erbjuder. Här har marknadens priser gjort att SVT inte har råd att visa bilder från många av de stora tävlingarna eller matcherna. Då det mest intressanta rör herrsport – med upptrissade priser för SVT – blir det lite av den varan på tablån. I stället kommer damsport, som alltså är billigare, allt mer att dominera. Utvecklingen favoriseras av att den dessutom är politiskt korrekt, alltså den påtvingade jämlikhet jag startade med.

Trots att SVT:s tablåer är fulla med sport av andrasorteringen är det ingen hejd på företagets skrytsamhet då man marknadsför sina alltmer udda sporter som skitskytte, curling, volleyboll, innebandy osv. Alltså inte världens stora sporter minsann. Trots att det officiellt råder reklamförbud tjatar SVT om sitt egna sekunda och politiskt korrekta utbud värre än de kommersiella kanalerna köpreklam. Ska man skratta eller gråta?

Det sägs att ungdomar idag inte längre följer SVT:s tablåer (eller SR:s). Den utveckling jag nu pekar på bidrar förmodligen ytterligare till flykten av tittare/lyssnare. Många män tittar inte över huvud taget och många kvinnor är helt ointresserade även av damsport. Snart är det bara kvinnliga pensionärer – som nästan aldrig själva valt att streama något – som är kvar som publik hos public service och ser på skitskytte. Det är ödets ironi.

Massor av miljarder tvingas dessutom svenska folket betala för SVT och SR:s verksamhet som inte erbjuder vad vi vill se och höra. I stället försöker man ständigt proppa politiska projekt i våra halsar. Alltså inte bara vid nyhetsrapporteringen, som är svag och politiskt vinklad, utan också då det gäller sändningar av massor av damsport, som SVT bestämt att vi ska se i så jämlika former att damsporten kommit att dominera. Det är väl bara en tidsfråga innan parasport dominerar SVT:s utbud…

Hur länge ska svenska folket tvingas betala för radio och teve som man inte utnyttjar? Och hur länge ska omkring 50 lokalredaktioner runtom i landet tillåtas slösa pengar på rapportering som väldigt få tar del av.

Torsten Sandström

Det tycks som om Sverige på senare år gått hand i hand med krisens Tyskland. Stor invandring. Energikris. Låg tillväxt. Och politisk turbulens. Jag har inte sett någon som i svenska medier vill se ett gemensamt mönster mellan de två stater som – trots skillnad i folkmängd – har påtagliga problem sedan några år. Låt mig försöka.

Den uppenbara likheten är att båda nationerna upplevt några år med socialdemokratin i regeringskoalition med de gröna. Såväl i vårt land som i Tyskland har S-partiets desperata önskan efter regeringsmakt resulterat i att man tvingas regera med partier som kallar sig gröna. Detta har för Sveriges del blivit synnerligen kostsamt under åtta år med Lövfen och Andersson vid statens roder. Mp har idkat utpressning på sossarna, som delvis (men bara delvis) motvilligt fört en extrem invandringspolitik utan integration, lagt ned ett antal fungerande kärnkraftverk samt i övrigt lagstiftat om energilösningar och miljökrav som stått det svenska folket dyrt.

Man kan säga att Tyskland hamnat i en liknande rävsax, något som förstärkts sedan Olaf Scholz bildat regering med de gröna och vänsterliberalerna. Den stora tyska industrinationen har hamnat i såväl en energi- som finanskris. För att blidka de gröna har märkliga beslut fattas om fortsatt vägran att satsa på kärnkraft samt en mängd lika stolliga miljökrav som de gröna dikterat, med påföljd att regeringen skuldsatt nationen i strid mot gällande federal lagstiftning (något nu som fastslagits genom domstol).

En annan viktig gemensam nämnare är en ogenomtänkt invandringspolitik. En sådan måste bli ännu mer problematisk då de gröna hamnar vid makten och kan blockera förnuftiga lösningar. I och för sig har Tyskland en politik för låglöner till okvalificerade, men å andra sidan har invandringen fortsatt till landet i en omfattning som skapat problem. Om problemen i vårt land rört utanförskap och våldsbrottslighet så har de i Tyskland manifesterats genom stora folkliga demonstrationer från AFD, ett högerpopulistiskt parti, som för en hård nationalistisk invandringsfientliga politik. AFD stöds av unga, manliga arbetare och har snabbt vuxit inom den folkliga opinionen (idag med stöd av omkring 22%). Likheterna med svenska SD är påtagliga. Men gatudemonstrationerna är en skillnad, som väcker otrevliga minnen för såväl många tyskar som svenskar. Detta till trots har den rödgröna regeringen numera enbart stöd av 36% av folket.

Den öppna dörrens invandringspolitik har i båda länderna hittills stötts av vänsterns partier. Men för att erövra makten har socialdemokratin tvingats göra eftergifter till de gröna som driver en klart industrifientlig politik, riktad mot fossila bränslen och mot kärnkraft, samt en uppsjö andra symbolpolitiska miljökrav. Att jag är djupt kritiks mot svenska Mp är ingen nyhet. Men Mp följer ändå sitt program. Min återkommande hårda kritik mot socialdemokratin baseras på att partiet driver en linje som missgynnar den arbetande befolkningens grundläggande intressen. Det är något mycket allvarligt att alliera sig med Mp, enbart för att S-partiet ska erhålla ministerposter – en allians som pågått under hela åtta år i vårt land!

Vi ser således ett vilset svenskt S-parti som valt extrema lösningar för att klamra sig fast vid makten över den svenska staten. I grunden ser sig socialdemokratin som skapare av det moderna Sverige – att liberaler och konservativa bidragit i betydande omfattning vill man inte erkänna. Det är därför S-partiet fört den katastrofala politik som vi skådat fram till 2022. Bara de nedlagda kärnkraftverken – och de höjda energiskatterna – borde vara tillräckligt för en fällande dom. Magdalena Anderssons kvinnliga stöd inom opinionen har hittills räddat partiet från undergång.

Torsten Sandström

En god middag brukar skapas för att gästerna ska få mat som alla tycker om, dvs en god variationsrik kost med blandade drycker. Och ju större resurser värden och värdinnan har samt ju fler gäster som är inbjudna förstärks förväntningar om att denna regel ska hyllas.

Jag skriver detta med anledning av att den nyss sparkade nobelstiftelsens chef, Vidar Helgesen, häromdagen avslöjade att årets nobelmiddag skulle serveras ”enligt Parisavtalets regler”. Det var länge sedan jag hörde något så politiskt korrekt och korkat. Om man ser till hela nobeljippot måste det konstateras att det drar åtskilliga ton av CO2 i onödan. För den som är så urbota PK finns det mycket att göra för att eliminera CO2 vad gäller resor, uppvärmning, belysning och många andra källor till utsläpp under nobelveckan. Om man påstår sig vilja följa Parisavtalet borde det bästa vara att lägga ned festligheterna och skicka prispengarna elektroniskt.

Vi ser alltså hur klimattalibanismen lockar fram storskalig dubbemoral. Det är samma tänk som det nu pågående samtalet i Dubai om ”utfasning av fossila bränslen”. Lyssnar man på SVT:s Erika Bjerström, vilket jag inte rekommenderar, så påstå hon denna diskussion vara en stor sak (Aktuellt 8/12). Hon har i grunden samma naiva hej-och-hå-stil som Helgesen. Såvitt jag vet pågår redan en utfasning, ordet betyder ju enbart en på sikt stegvis minskad användning av fossil energi jämfört med tidigare. För svensk del är utfasningen högst påtaglig sedan åratal enligt Energimyndigheten. Men Bjerström vill som den taliban hon är förstås tolka ordet utfasning som tvärstopp för olja, kol och dylikt (att hon gärna vill bränna skogsråvaror som också alstrar CO2-utsläpp snackar hon inte om). Och om ett tvärstopp införs för oljeprodukter införs kan de 70.000 (!) klimatresenärerna till Dubai inte komma hem. Inte heller kan Bjerström tillåtas agera klagande globetrotter varje vecka. Det vore i och för sig en välgärning. Men flyg måste många år framöver ske via bränsle som alstrar CO2-utsläpp. Elflyg verkar vara en dröm.

Sverige ligger som bekant i fronten vad gäller utfasning. Men talibanen Bjerström kan inte tillåta minsta dipp! Andra länder har sina egna problem. Men att ett avtal – liknande det i Paris – skulle kunna stoppa användning av olja och kol under överskådlig tid är rent nonsens. Fossila bränslen är helt enkelt nödvändiga, åtminstone i väntan på att elproduktionen ökat kraftigt. Talibaner tror på drömmar och kan inte förstå verkligheten. Det är därför Helgesen och Bjerström måste ses som politiska fånar.

Att inte klimatrörelsen inser att man ständigt ger prov på läskig dubbelmoral? Måhända gör man det. Men man vet att propaganda normalt går hem. Och det är FN:s uppenbara beslut: sprid skräck utan vett och sans för vår tro på att krisen är när. Detta lönar sig för FN, i organisationens strävan efter politisk makt.

Fy sjutton för dubbelmoral!

Torsten Sandström

Jag läser i tidningarna följande den 7/12:

Politiker i Sölvesborg utreds för mutbrott –

fick biljetter till Sweden Rock Festival

Jag är definitivt mot korruption. Men menar att vänskapliga gåvor, som inte är värda särskilt stora pengar, måste få äga rum, inte minst inom kultursektorn som ju ständigt skriker efter bistånd. En gåva av VIP-biljett från en arrangör på kommunens mark (till kommunens ledning) kan knappast var en samhällsfara. Människor vill ju att folkliga arrangemang ska hållas, särskilt i småkommuner på landsbygden. Så om kommunen visar välvilja mot en lokal arrangör är det inte hela världen.

Tänk därefter på den stora Nobelfest som i morgon ska hållas i Stockholms statshus. Jag antar att vissa måste betala biljett dit. Men många får givetvis gratis invitationer till spektaklet. Det rör särskilt personer från samhällets elit och den politiska klassen. Antagligen också någon från Stockholms kommun som upplåter lokalen och tillåter jippot, såsom skett i Sölvesborg. Mig veterligen har åtal ännu inte väckts.

Som jurist frågar jag mig vad som väcker åtal i Sölvesborg men bara beundran i Stockholm? Olika åklagare förstås. Men det finns något annat som klämmer. Sölvesborg har gjort sig känd som SD-kommun (men är numera under M-ledning). Den åklagare som klämmer till politiker från denna kommun gör med andra ord en politisk korrekt och god gärning. Den åklagare som struntar i den lilla risk för korruption kring festen i Stadshuset (men ändå nog större än beträffande finfolket kring nobelfesten) agerar som jag ser det enligt lagens regler.

Bakom juridikens slöjor försiggår alltså emellanåt politisk aktivism. Mitt intryck är att tendensen sorgligt nog är stigande. Det intressanta är att mediernas journalister inte alls lyfter frågan – frånsett kritik mot politikerna i Sölvesborg. Förklaringen är att de agerar politiskt korrekt. Tyvärr.

Torsten Sandström

Jag studsar (nästan) då jag läser rubriken till Lars Calmfors krönika i vänstertidningen DN:

Lars Calmfors: Om jag hade Elon Musk som chef skulle jag vilja ha ett kollektivavtal – för att sova gott om natten

Calmfors har under årens lopp visat en tydlig dragning vänsterut och är alltså nu krönikör på DN. Att han bara vill (OK, ett gott extraknäck). Hursomhelst, så långt kan alltså politisk korrekta tankar erövra en nationalekonom, förvisso en professor i politisk ekonomi.

Avtalsfrihet är ett ämne som jag vant mig att höra från nationalekonomer. Ofta då i samband med offentliga restriktioner, som begränsar friheten att sluta kontrakt. På detta område har Sverige under socialdemokratin ett långvarigt syndaregister. Främst rör det två marknader: för hyra och arbete. Där har nämligen S-partiets satelliter genom lag getts rätt att bestämma spelets regler. Hyresgäströrelsen har torpederat ”sin” marknad och fackföreningarna visar följaktligen nu prov på att göra allt för att frånta Tesla rätten att vägra sluta avtal.

I min – och många andra demokraters – värld är rätten att vägra sluta avtal lika viktig som det motsatta fenomenet. Båda friheterna måste värnas.

Givetvis är strejkrätten viktig, men absolut inte lika central idag som för hundra år sedan. Ändå måste den fackförening som vill sluta kollektivavtal med ett företag ha rätt att ta ut sina medlemmar på företaget i strejk. Men det är ju inte detta som är frågan på Tesla där enbart ett mindre antal metallmedlemmar jobbar och nu lagt ned arbetet. Teslas verkstäder förefaller ändå att fungera hjälpligt.

Den sak som Calmfors genom sin fåniga rubrik – vilken nytta har han i livet haft av kollektivavtal? – implicerar är fackföreningars fria rätt att vidta sympatiåtgärder. I vårt land är denna rätt tyvärr alltför vidsträckt. Men inte obegränsad. I tvisten har Metall beviljats sympatiåtgärder hos fackmedlemmar inom vad man kan kalla den offentliga sektorn. Dels hos Transporstyrelsen, som mot betalning tillhandahåller registreringsskyltar via en privat tillverkare av skyltarna, ett företag som i avtalet uppmanats att per post lämna ut skyltarna till deras ägare (dvs Tesla eller bilköparen). Dels har sympatiaktioner begärts och verkställts hos PostNord, det privata företag som enligt Postlagen av staten beviljats rätt att driva sin noga kontrollerade verksamhet (som Postverket förr utfört).

Det är enligt min mening uppenbart att sympatiåtgärder inte hursomhelst ska kunna genomföras varken hos Transportstyrelsens eller PostNord. Transportstyrelsen ska vara neutral i huvudkonflikten och alltså motsätta sig sympatiåtgärder genom att göra allt för fortsatt distribution av skyltar (på alternativ väg). Detta gäller även PostNord som ska agera enligt Postlagens regler och syften. Om fackmedlemmar hos PostNord vägrar befatta sig med Teslas skyltar ska annan personal hos PostNord (exv tjänstemän) se till att Teslas verkstäder får de skyltar som PostNord hanterar åt olika kunder eller mottagare.

Min slutsats baseras på principen om avtalsfrihet, som alltså även omfattar en rätt för Tesla att vägra sluta kollektivavtal. Tesla måste har frihet att försöka klara driften utan kollektivavtal. Det är denna tanke som Calmfors – i omskriven form – inte ger mycket för trots rollen som nationalekonom. Så lite att professorn fingerar en anställning hos Teslas verkstad som medför sömnsvårigheter på grund av att inget kollektivavtal gäller. Möjligtvis är han realistisk och inser att hans svaga prestationer i verkstaden medför att han förlorar den bonus som utgår till jobbarna enligt anställningsavtalen på företaget.

I realiteten politiserar Calmfors. Han stöder urstarka svenska Metall och föreningens anspråk på att sluta kollektivavtal för allt arbete i Teslas verkstäder, oavsett de anställdas önskningar eller behov. Sedan länge har Metall och andra LO-förbund tillskansat sig ett de facto monopol på rätten att sluta kollektivavtal. Det är detta monopol som tvisten egentligen gäller vid Tesla. Inte om den modell som Metall krigar för är bra eller dåligt. Inte heller om Musk som person, utan om hans företags rätt att enbart teckna anställningsavtal med den personal man rekryterat, utan att fackliga bossar ska lägga näsan i blöt.

Calmfors pläderar således i praktiken för den samhällsform som sossarna skapat. Den vet han att även DN vill bevara. Jag argumenterar däremot för den pluralism som ligger bakom tanken på avtalsfrihet. Dvs ett samhälle där monopolsträvanden anses förkastliga. Ett samhälle som accepterar att alternativa lösningar ska kunna prövas. Alltså en liknande lösning som den som infördes genom 1864 års reform om svensk näringsfrihet, då skråsamhället gick i graven.

Torsten Sandström

Vad sägs om följande rubrik från Sydsvenskan den 6/12:

Olle Lönnaeus
Avtalet ska avskräcka Putin – priset: USA får bestämma i Revinge och Ravlunda

Frånsett den språkliga oklarheten (bindestrecket) så är en sak klar. Författaren är negativ till avtalet mellan USA och Sverige om samarbete på svensk mark. Jag tror inte avtalet säger att USA har rätt bestämma över de två orter som nämns – det är bara författaren ilska som kommer till uttryck.

Märk att det häromdagen har visat sig att även V-partiet är motståndare.

Min kännedom om Lönnaeus´ skriverier gör att åsiktsgemenskapen inte är en slump. Han använder således tidningens spalter för sina egna politiska åsikter. Det är ingen nyhet, men måste ändå påpekas.

Torsten Sandström

Med viss förvåning ser jag att SvD:s näringslivsbilaga genom Erik Wisterberg den 4/12 utropar:

Är Spotifys chefer värda sina miljoner?

Ja, det kan man förstås undra. Vad vet jag?

Men den som följer SvD och tidningens kollegor inom det svenska mediasamhället kan väl knappast undra något sådan. Ty medierna försörjer sig idag på extremt välbetalda hjältar och hjältinnor inom populärkulturens alla sfärer av underhållning – från nöjen till sport. Och till dem går alltså inte de summor som betalas ut av för hackor. Utan minsta formell utbildning – och med minimal livserfarenhet – kasserar mångas dem in mångmiljonbelopp på rad.

Personerna ifråga är dessutom huvudsakligen skapade – kan man säga – genom mediernas egen marknadsföring. En slätstruken artist kan efter en kort tid i rampljuset framställas som en lysande stjärna. Och om personen ifråga strax råkar avlida beskrivs han eller hon reflexmässigt som ”folkkär”. Vem i mediebranschen skulle – som jag nu gör – våga kritisera hur kändisarnas dimvärld genom mediernas fokus framstår som som samhällets kulturella Mekka. Och vem vågar kritisera de fantasisummor som de lyfter i ersättning.

Det jag pekar är ännu ett tecken på hur okritiskt mediesamhällets journalister agerar. I ena ändan ifrågasätts löner inom privata företag. I andra ändan är det tyst om det guld som kändiskulturens koryféer skär. Dubbelmoralen skenar!

Torsten Sandström

Dagens PISA-resultat för 2022 visar på den svenska skolans fortsatta kris. Även om en del av problemen kan tillskrivas en misslyckan invandringspolitik under åtta år av sossestyre så är problematiken djupare: det rör sig om en kravlös skolpolitik helt enkelt. Den gamla skolan kunde förstås vara alltför auktoritär, men som en biprodukt fick i vart fall studiemotiverade studenter från alla klasser en god chans. Klassresorna var tämligen vanliga. Men jag vill inte åter till det gamla rakt av. Andra nationer lyckas skapa en god skola, exv vårt förnuftiga grannland Finland. Här hör vi ingen vänsterretorik. Men goda resultat. I Sverige gäller tyvärr motsatsen.

Den skola som S-partiet står bakom har under decennier befriat ungdomar från eget ansvar. Moroten i prov- och betygssystem har förklarats förkastlig för de omotiverade. Och kursplanerna har fokuserats på demokrati och jämlikhet – i och för sig viktiga mål – men knappast en kunskapsskolas främsta uppgift. I PISA 2022 ser vi därför än en gång hur skolan misslyckas.

Det är hög tid att byta ut de så kallade experter som styrt skolan av vägen. Fy skäms politiker, byråkrater och pedagoger! Landets politiker har sett skolan som ett reservat för studier i jämlikhet och kritik av krav på slappa ungdomar. Det har alltså rört sig om vänsterpolitik, även om den först av flummiga politiker från Alliansen. Och byråkraterna – inberäknat otaliga fackpampar – har sannerligen verkställt sossarnas kunskapsfientliga politik. Rader av skolministrar, generaldirektörer och många andra har bäddat in föräldrar och barn i bomull. Enskilda lärare som försökt styra upp verksamheten har lämnats ensamma. Förbud mot att tala klartext med stökiga elever – alltså tuffa ord – har förklarats som fel väg. Låg affekt (se bilden) uppfattas bara av den stökige som eftergifter.

I mina ögon har landets pedagoger ett tungt ansvar för det elände man skapat. Vänsterns kravlösa pedagogik har de på begäran från ovan serverat. I Finland ges forskare anslag för att studera arbetet i klassrum och kateder. I Sverige står teorier om allas rätt till utbildning, dvs jämlikhet mm, i fokus vid landets universitet och högskolor.

Någon vecka innan PISA offentliggjordes försökte den S-märkta generaldirektören på Skolverket, Ole Dolyckan, slå undan den kritik som skulle komma genom att meddela pressen att Sverige toppar rankningen vad gäller elevernas kunskaper i demokrati. Det är faktiskt sant! Hur ska en sådan person klara av att bygga en bra skola? Han ska lyckligtvis sluta. Men vad händer sedan?

Sverige påminner mig om kulturrevolutionens Kina. Vi utbildar förvisso inte rödgardister, men väl elever som skriar över eventuella krav. Och resultaten blev som under Maos tid. Kris och sönderfall.

Kloka människor måste alltså tillåtas skapa en förnuftig skola för kunskaper. Det är inte så svårt, vi har sett åtminstone några goda resultat under 1900-talets Sverige och nu utomlands. Så ut med politiken! Och in med katederundervisning, läroböcker, prov och framför allt nationellt rättade skrivningar som direkt avspeglas i betyg.

Jag menar också att en långvarig skolplikt måste ifrågasättas. Man kan inte tvinga omotiverade in i skolan i åratal, med resultat att de förstör för andra! Vid sidan om skolan ska en lärlingsutbildning i tysk stil favoriseras. Skolan måste ges arbetsro. Stökiga elever måste varnas och sedan stängas av. Gratis skolutbildning är en förmån, inte något som en elev konsekvent ska tillåtas spotta på…

Torsten Sandström

Det gnälls var dag över framtida risker med AI. Om framtiden vet vi inte mycket. Det lär oss historien om industrialismens barndom, då arbetare slog sönder maskiner i rädsla för förlorade jobb. Kritiken mot AI är således delvis en förevändning för att slippa utnyttja en ny och mer effektiv teknik.

Det offentliga svenska samhället har just nu stora problem med fusk rörande offentliga bidrag. Det rör sig om brottslighet i flermiljardklassen. Häromdagen beskrevs ett exempel om en tandläkare i Stockholm som genom Försäkringskassans (FK:s) datanätverk snokat upp patienter som som hade stora bidrag outnyttjade. Brottet gick ut på fejka vårdinsatser för patienterna och lyfta ut pengarna från FK. Det talades om uttagna belopp omkring 10 miljoner sammanlagt. Flera av patienterna var i 90-årsåldern. Många bodde inte ens i Stockholmsregionen. Och några vårdinsatser påstods ha skett på en julafton!

Skurkarna måste förstås klandras. Men lika mycket ska sannerligen FK kritiseras. Varför har myndigheten inte använt sig av AI för att söka efter bidragsansökningar av kritisk natur. Enbart kopplingen mellan en tandläkare i Stockholm med en patient i Norrland borde göra att datorn skriar och blinkar rött! Likaså åldriga patienter som påstås få vård hos en och samma tandläkare på annan ort!

Jag vet att FK:s typsvar mot kritik är sekretess. Men det svaret tror jag inte alltid på. Och för övrigt måste lagen ändras så att det allmänna inte genom sekretess främjar fusk och penningflykt. Sanningen är att svenska myndigheter saknar kreativitet och vilja att söka efter allvarliga problem som kostar skattebetalarna gigantisk belopp. Bara problemen med fuskbidrag till personliga assistenter visar på en allvarlig brist på förmåga att i dataåldern finna kreativa lösningar mot fusk. AI klarar enkelt av mycket av detta i och med att nästan alla ansökningar passerar en dator.

Nu kommer jag till det värsta. Enligt min mening saknar svenska politiker en genuin vilja att jaga bidragsbrott. Inte i ord förstås, men definitivt i handling. Man vill inte jaga sina väljare, helt enkelt. Mest hänsynslösa är Socialdemokraterna. Ty enligt deras ideologi är det ytterst synd om fuskare, som ju på grund av sin sociala position, främst fattigdom, tvingas skaffa fram pengar genom fusk. Alltså en parallell till sossarnas syn på våldsbrottslingar, som det enligt S-partiet är så synd om att man ”inte ens sett det (våldsvågen) komma”. Detta har givetvis medfört att politikerna inte gett AI järnet.

Ytterligare en förklaring är svenska fackföreningarnas makt över samhället, något som syns i att en svensk myndighet inte ser till att registreringsskyltar inte ska delas ut till Tesla som Metall och LO-facken bestämt sig för att strejka mot. Fackens grundsyn är: AI kan innebära att medlemmar förlorar sina jobb. Att ny teknik kan främja arbetslivet talas det inte om. Man vägrar med andra ord att lära av historien.

Det svenska samhället är således planerat FÖR INEFFEKTIVITET! Och dagens text är bara ett exempel av många systemfel.

Torsten Sandström

När den svenska vänstern hamnat i opposition våndas den stort. Man har inga lättfångade miljarder att sprida för vinden i bidrag till personer som normalt (alltså inte alltid) varit bäst betjänta av en dask i baken. Därför söker Magdalena Andersson i vanlig ordning febrilt efter nya fenomen att beskatta. Senast banker, som om skatten höjs, nog kommer att kompensera sig med att avgifter och räntor ökas. Och miljöpartiets talesman snackar om att statsbidrag måste utredas så att arbetslösa slipper kämpa för nytt jobb och i stället på varaktig lön från samhället kan leva lättingsliv. Det är Mp:s vision av hur AI kommer att verka samt hur bra livet var på Sörgårdens tid….

Vänstern i Sverige har med andra ord stora svårigheter just nu. Till de nationella kommer deras traditionella allians med palestinierna. Sossar och övriga vänstern har ju gullat med detta folk av religiösa extremister. Flera invandrare från Palestina avlönas i vårt land som politiker på olika nivåer. Och Ghaza regeras som bekant av Hamas, som med direkt och indirekt stöd från utlandet – bland annat Sverige – bedrägligt har använt bidragspengar till stora vapenköp och andra rustningar. Efter Hamas senaste vidriga anfallskrig – med slakt och tillfångatagande av omkring 2.000 civila israeler – reser sig nu västerlandet mot Hamas. Anderson & Co försöker ducka, med läpparna sammanbitna och ögonen fulla med tårar. Så agerar Sveriges mest tillfälliga statsminister, som tillsatts med hjälp av en kurd!

Magdalena Andersson försöker förneka att man kramar Hamas. Men sanningen är att det skett såväl inofficiellt som delvis öppet. Alla invandrare till Sverige ses av sossarna som potentiella väljare, oavsett religiös extremism. Vidare har muslimska klanernas dödspatruller i Sverige – under åtta år av S-makt – tillåtits operera med förvånansvärd frihet (dvs frånvaro av de kriminalreformer som först nu håller på att införas). Sossarna såg som bekant ”inte våldet komma” (jag citerar Löfven)- under åtta års tid! En hel del talar för att Andersson i framtiden kommer att förlora röster på S-partiets allians med palestinierna och inte minst partiets handfallna kriminalpolitik. V-partiet kommer att dras med i den folkliga vågen av missnöje mot Hamas och deras terrorister. C-partiets ledare, med Muhammeds namn, är redan uträknad. Annie Lööf skyller helt fräckt på Alliansens strävan efter splittring!

Även sympatierna för Mp berörs på grund av dess tidigare kramande av Palestina och slapphet mot brottsvågen i regeringsställning. Partiets hittills främsta ansikte utåt, Greta T, har visat den rätta ullen. Hon har synnerligen kraftigt – hemma och utomlands – agiterat för Palestina och mot Israel. Statsledare utomlands – även inom den gröna gruppen! – tar avstånd från henne. Utländska medier (förstås inte svenska!) kallar henne spefullt persona non grata. Till detta kommer de många straff som hon tilldömts efter olagliga demonstrationer mot lastbilar som transporterar bensin och diesel. På så vis kommer hennes svenska sympatisörer att få ännu svårare att vinna sina svenska domstolsprocesser under förebärande av att de är oskyldiga som lamm.

Torsten Sandström

Som flitig läsare av svenska dagstidningar – om uttrycket längre har någon bäring – är jag luttrad. Men denna rubrik från SvD 6/11 fick mig faktiskt att spärra upp ögonen.

Psykologens råd i mörkret: ”Höj näsan”

Varje dag innehåller landets morgontidningar rader av texter där psykologer utlåter sig om allt tänkbart. Det kan röra familj, boende, semestrar, klimat – ja, det finns inget område som är så perifert att en psykolog kan undvika några ord. Det är såväl tragiskt som komiskt att en vetenskap, som ska studera människans psyke, kan förfalla till veckotidningspladder. Jag kan nog förstå att psykologer platsar på sjukhus som lugnande element till oroliga patienter. Men att de ska vara en form av reseledare för människors vardagsliv är rena löjan. En normal person klarar av livets vardag själv, utan fåniga pekpinnar från psykologer med några års bokläsning vid universitet eller högskolor. Deras råd skapar bara en form av falsk trygghet.

Någon undrar varför tidningarna är fulla med inställsamma råd från psykologer som – förmodligen – inte bättre än genomsnittsmänniskan på att visa vägen för andra? Svaret är i korthet mediesamhället. Kvalificerade texter är dyra och nyhetsmedierna är pressade samt på väg att ställa om till kvälls- och veckopressens nivå – i syfte att rädda de läsare man kan. Den yngre generationen har redan flytt pressen och befinner sig i huvudsak på internet.

Jag såg nyss att SvD:s nya chefredaktör, Irenius, önskade göra tidningen mindre ”gubbig”. Det är en omskrivning för det problem jag pekar ut. Bort med kvalitetsanalyser av nyheter! In med nöjen, sport, medieskval, psykologer osv! Vägen är gynnsam för mediehusen ty underhållning kräver låg kompetens hos journalisterna. De är med andra ord billiga och kan skrivas för lagret och inte för dagen.

Jag har inte hört någon chefredaktör erkänna denna förklaring. Och det kan jag förstå. Journalistskråets gesäller har hög svansföring och vill inte höra att deras sysslor kan utföras av en tämligen genomsnittlig svensk. Utvecklingen innebär att även cheferna på mediehusen blir tämligen slätstrukna och relativt sett (!) lågavlönade. I slutändan framstår nutidens dagstidningar som veckoblad, innehållande texter som kan ha skrivits för minst en handfull dagar sedan av nästan vem som helst.

Som höggradig gubbe känner jag mig lurad på tidningsprenumerationer. Jag har nämligen upplevt hur kvalitetstidningar förr såg ut. Det var för mer än 40 år sedan, dvs innan Olof Palme sett till att staten runt om i landet startat utbildningar av journalister, modell vänster. Sedan dess har rödgröna haft ett stadigt grepp om svenska sk nyhetsmedier. Att SR och SVT utvecklats i samma hjulspår är lika illa. Visst återfinns ibland kvalificerade nyhetsreportage. Men jag talar nu om majoriteten texter i spalterna. De liknar rean bönemötet – åsikter, åsikter och åter åsikter.

Vänsterns grepp över SR och SVT är särskilt bedrövligt i och med att majoriteten medborgare ogillar utvecklingen eller inte ens använder deras tjänster (den yngre generationen)! Om utbudet inte omfattat Ur spåret, Köp en hustru, Skilsmässa vid första ögonkastet, Prova att bli lesbisk, Sommar på Skansens aphus, Sämst i test, Vem kan spotta längst, Flabbar bäst som flabbar sist, Svullot eller liknande landsplågor hade SVT knappast haft några tittare alls. Och detta ska kallas public service! ……..(här har en svordom strukits) …….. För att försvara struntutbudet talar till och med SVT:s chefer om att det rör sig om samling omkring lägerleden. Det svenska folket ska alltså samlas till den nya tidens frälsningsmöte. Huvaligen!

Torsten Sandström

Som bekant har Stockholms tingsrätt häromdagen dömt i en tvist där en demonstrant, X , gjort motstånd mot polisen vid en klimademontration på Kungsgatan i Stockholm. Resultatet blev trafikstockning och att många poliser sattes i arbete.

Det intressanta är inte att X dömts för ”ohörsamhet mot ordningsmakten”, med stöd av 16:3 brottsbalken, utan att X beviljats frihet från påföljd, 29:6 samma lag. Inget straff med andra ord för den som brutit mot lagen. Detta beslutade nyligen Stockholms tingsrätt genom en majoritet av nämndemän. Yrkesdomaren, dvs ordföranden, är skiljaktig, men överröstas av juridiska amatörer i nämnden.

Så här motiveras domstolens majoritet sin eftergift av påföljd:

Det är fråga om ett akut nödläge och effekterna av klimatförändringarna är redan påtagliga. Vetenskapen är i stor utsträckning enig om orsakerna till klimatkrisen och kan med stor säkerhet förutsäga konsekvenserna för livs- betingelserna på jorden. Det står klart att följderna kommer att bli katastrofala om inte nödvändiga åtgärder vidtas för att sänka utsläppen. Det står vidare klart att tiden för att vidta åtgärder är mycket knapp. Det kan också konstateras att varken föregående eller nuvarande regering har vidtagit tillräckliga åtgärder.
X har agerat på grund av att ett av rättsordningen skyddat viktigt intresse är utsatt för fara och att han har begått sin gärning i syfte att undanröja den faran. Mot denna bakgrund menar vi att det framstår det som uppenbart oskäligt att utdöma påföljd. Denna bör sålunda efterges.

Det är klart att en domstol kan bevilja straffeftergift åt en brottsling, 29:6 brottsbalken. Men för detta krävs det tydliga bevis om att det föreligger omständighet som otvetydigt pekar på att den tilltalade ska få ett lägre straff än brottets straffvärde motiverar. Temat måste med andra ord vara tunga skäl som rättsligt kan ses som viktigare än själva brottet.

I den aktuella tvisten bygger tingsrätten sin dom på en prognos, klimatkris, vars infriande inte alls är säker. Förvisso tror en majoritet politiker detta. Men straffbefrielse förutsätter tydliga bevis av juridisk dignitet – om orsak och verkan – och inte bara antaganden om vad som ska ske. Krisen måste givetvis dessutom vara nära förestående i tiden – alltså det enda tänkbara scenariot under överskådlig tid. Pågående omställning från oljeberoende kan mycket väl visa sig tillräckligt för att minska uppvärmningen. Demonstranten agerar med andra ord politiskt och inte av något slags akut klimatnöd.

Dessutom har på senare tid, i ett stort antal tvister i liknande mål runtom i landet, andra demonstranter som hindrat trafiken dömts till böter. Detta har som bekant några gånger även hänt klimatrörelsens särskilda gullegris, Greta T. Demonstrationerna på Kungsgatan har hindrat trafiken, kostat polis och domstol arbete och pengar samt drabbat enskilda bilister. Det rör sig alltså inte om ett obetydligt straffvärde. Politiska aktioner ska dessutom i princip inte ta över lagen. Beaktas måste förstås risken för upprepad brottslighet om påföljd efterges (liksom i detta fall) för trafik som hindras. Viktigast är kanske risken för fortsatta demonstrationer med väsentliga störningar av samhället. Om ingen påföljd döms ut blir straffprocesser i framtiden rena farsen, dvs ett nöje för klimataktivister som bara kostar ordningsmakt och samhälle stora pengar.

Som sagt agerar demonstranten X inte med stöd av ett objektivt samt akut nödtillstånd avseende klimatet. Enbart i X´ och hans kamraters värld är det så. Vad medier och politiker påstår om krisens aktualitet är ovidkommande. Nu gäller det lagens spelregler. I vår rättsordning har enbart reglerats metoder för att granska, rapportera och begränsa den uppvärmning och de utsläpp som följer av CO2. Viktigt är att X genom sin trafikdemonstration inte minskar halten av utsläpp (bilköerna på Kungsgatan ökar ju utsläppen). X agerande är således ett personligt beslut och en åtgärd enbart i propagandasyfte. Syfte att driva propaganda omfattas inte av 29:6 brottsbalken. X har alltså självmant och med öppna ögon trotsat lagen.

Enligt min mening har således domen fått en medvetet felaktig lydelse. Nu har åklagaren klokt nog överklagat. Jag har svårt att tro att hovrättens domare godtar tingsrättens bedömning.

De nämndemän som står bakom domen – måhända med någon rättslärd aktivists hjälp – har alltså dömt efter sina egna åsikter. Det är något synnerligen allvarligt i en rättsstat – oavsett om det straff som rätteligen borde ha dömts ut är lindrigt. Det är faktiskt i strid mot gällande rätt att befria en klimataktivist från påföljd som normalt ska utdömas. Personligt motiverad aktivism från domares sida under myndighetsutövning – alltså även från nämndemäns sida – kan straffas enligt 20:1 B brottsbalken för tjänstefel.

Det går inte att utesluta att någon juristdomare vid domstolen bistått majoriteten med att skriva domskälen. Tanken bakom en sådan aktivism är att genom en domstolsprocess framtvinga ett ställningstagande i högre instans till de politiskt aktivas fördel. En åtgärd i detta syfte är något extremt allvarligt för ett rättssamhälle, där domare inte ska agera politiker. Jag menar allt så att domen hotar den svenska rättsstaten. Domen handlar faktiskt om främjande av politisk fanatism som stödjer organiserad brottslighet!

Om jag har rätt är en brottsanmälan förmodligen att vänta mot de politiserande domarna – om och när tingsrättens dom undanröjts. Jag hoppas verkligen att det kommer att ske.

Torsten Sandström

Under sossarnas decennier av maktinnehav har Rosenbad och regeringens departement vuxit rekordartat. Ny personal har ökat kraftigt. Vilka tror ni att man anställt? Jo, normalt partitrogna, dvs sossar, av vilka många blivit kvar när den nuvarande M-regeringen tillträtt. Svenska staten tvingas på så vis betala för tjänstemän som – om man kan – motarbetar sittande regering. Tänk bara på den hord av sossar (261 stycken) på regeringskansli som 2018 skrev en protest om att den ”värdegrund” som varit vägledande för arbetet inom kansliet urholkas av en tänkbar ”nästa regering eller regeringsunderlag”.

Jag skriver detta då förre S-ministern Shekarabi den 30/11 kritiserat Kristerssons regering för ett PM om att de mest attraktiva departementsanställda ska få bättre betalt om de jobbar hårt för regeringen. Shekarabi påstår att han är chockad, vilket säger en hel del om hans synsvårigheter. Han talar om Tidö-löner. I sossarnas värld är allt en fråga om anställningsskydd – givetvis förutsatt att vänsterns folk kommer fram. Märk att regeringen i sitt PM inte skriver att gamla sossar ska sägas upp, något man antagligen gärna skulle vilja se.

Men PK-Sverige ställer sig som vanligt på fackföreningarnas sida, dvs de bossar som vill bestämma lönerna i Sverige. Det kan man förstå. Svensk arbetsrätt är ett socialdemokratiskt foster. Men att det statliga Arbetsgivarverket säger att det ”öppnar upp för misstolkningar” är ett uttalande i gåtor som antagligen avses gå facket till mötes – helt i den korporativa anda som socialdemokratin inplanterat i Sverige. Märkligast är sängvätar-, förlåt statsvetarprofessorn Patrik Halls ord om att regeringen ”ruckar på grundläggande principer”. Hela det traditionella Sverige tycks alltså vilja frånta de enskilda parterna, dvs regering respektive tjänsteman, rätten att sluta avtal om ömsesidigt passande villkor. I stället vill man att sossarnas modell om kollektivavtal ska gälla. Det är i grunden samma konflikt som vi idag ser mellan å ena sidan Metall och LO:s sympatistrejkande förbund samt å den andra Tesla. Det vill säga en princip om att kollektivavtal måste slutas i Sverige. Detta framgår inte av svensk rätt, som baseras på principen att arbetsgivare ska kunna välja mellan kollektivavtal eller enskilda kontrakt med högre lön ifall det inte sker i diskriminerande syfte.

Den svenska regeringen vill naturligt nog premiera sina bästa medarbetare. Alltså dem som jobbar hårt för det parti som för tillfället innehar makten. Och visst vore det bra för landet om bänknötarna inom regeringskansliet från vänstersidan får en signal om att det är dags att lägga av. En rörelse av frihet för individerna måste tillåtas ta över Sverige för de subjekt som så vill. Att motståndarn förlorar inflytande är ett faktum, men så länge de inte sägs upp är givetvis ingen ko på isen. Jobb på ett regeringskansli är sysslor som baseras på politik, ett fenomen som är tänkt att växla med folkets åsikter i allmänna val.

Som vanligt tar svenska medier ställning för Shekarabis åsikter. Så fungerar tyvärr det svenska mediesamhället. Där har vänsterns journalister tolkningsföreträde. Så eländigt är det.

Torsten Sandström

I SvD den 29/10 skriver Gunilla von Hall om sverigebilden utomlands. Som sanningsvittne raggar hon förstås upp en kvinnlig muslimsk journalist. Och hur hennes domslut ser ut kan vi förstås ana. Slutsatsen är enligt rubriken att den svenska nationen inte skyddar alla medborgare, som rubriken i SvD lyder.

Jag påstår att intervjuobjektets slutsats är fel. Klart att misstag begås i enstaka fall, men svenska politiker, myndigheter och domstolar står närmast på tå för att ge såväl medborgare som invandrare maximalt skydd inom och – ibland även – utanför lagens gränser. Att tusentals människor som fått avslag på ansökan om asyl fortfarande finns inom nationen är bara ett exempel på en svensk generositet rörande icke-medborgare, en företeelse som gått alltför långt (trots journalistens sanningsvittne in spe).

Det intressanta är att vänstern i Sverige i åratal lanserat en delvis falsk bild av Sverige som välkomnande, generöst och utan diskriminering. Det är sossarnas beställningsfoto. Bilden är delvis falsk. Det svenska folket har heller inte skrivit under på allt detta. Skönmålningen ger självklart upphov till besvikelse hos invandrare som fått höra att manna ständigt regnar över människor i Sverige.

En nyktrare bild av vårt land är bra för nationen. Att den blir mindre inbjudande för flyktingar som ser sig om efter en ny försörjning är bra. Misslyckad integration har vi ju sett vådorna av med råge. En mer realistisk – kravfull – presentation av Sverige är därför ett måste. Vinnare på förvrängningen är vänsterns politiker som ständigt raggar röster genom allsköns löften om nya bidrag och kostsamma rättigheter.

Att vänstern blir förlorare om bilden nyanseras är fullt klart. Därför öser gärna svenska journalister på med propaganda i stil med att inte alla medborgare skyddas. Det är just detta som von Hall sysslar med från sitt elfenbenstorn. Att det sker i en tidning som säger sig stå för moderation är faktiskt tragikomiskt.

Torsten Sandström

Som historiskt intresserad har jag sett de fyra första avsnitten av den omtalade serien Historien om Sverige. En SVT-produktion som kostat skattebetalarna många slantar. Men det är bättre använda pengar än det vanliga tjo-och-tjimmet.

Någon har ironiskt sagt att serien påminner om Bolibompa, ett barnprogram. Det ligger något i det med en skådis som presentatör smygande runt i uråldriga miljöer. Hans kommentarer kunde med fördel läsas av en speaker så att vi slopa se fåniga miner och höra billiga ord.

Dessutom den vanliga politiska korrektheten. Genetikerna säger att de ursprungliga svenskarna förmodligen hade mörkare hudfärg än dagens – eller 1950-talets – svensk. Ändå känns det övertydligt med de skådespelare med afrikansk bakgrund som används. Att de kläder som stenåldersmänniskorna utrustats med är nysydda, rena och prydliga får också skrivas på den förskönande korrekthetens konto. Tendenser till förskönande feminism känns också påklistrade – inte minst i avsnittet om helgon av detta kvinnokön – i en historisk berättelse om epoker med kvinnor i bakgrunden och i påtaglig underläge.

Ändå vill jag inte döma ut de avsnitt jag nyss sett. Det är folkbildning, som ju brukar vara lagd till rätta. När jag var ung lanserades förtryckaren Karl XII som hjälte. Idag vet vi att han misskötte sitt rike och hade en egendomlig psykisk läggning. Jag bara väntar på hur vår tid kommer att beskrivas. Som kritiker av PK har jag mina farhågor.

Det bästa med det avsnitt som inledde SVT-serien var att klimatet tydligt presenterades som synnerligen skiftande mellan tusenden och århundraden. Klimatets växlingar återkommer i serien. Det är en aspekt som nästan helt uteblivit i dagens klimathets. Jag påstår inte att CO2 idag saknar betydelse för ökad uppvärmning. Men alternativa förklaringar uteblir – åtminstone inom mediernas och politikens värld. Att naturliga förklaringar är ett viktigt bidrag tycks vara obestridligt, trots FN-chefen fåniga skall som bandhund. Och trots att klimatkrisens kvinnliga helgon – sedan Greta T satsat på Hamas – alltså Erika Bjerström på SVT varje kväll tillåts framföra sina trossatser, som hon samlat under ett helt yrkesliv som klimataktivist. Allt under skydd av den Granskningsnämnd som bort hudflänga hennes reportage.

Torsten Sandström

I flera bloggar har jag kritiserat Magdalena Andersson och socialdemokratin för att splittra nationen genom att i åratal framställa SD som bruna och demokratiskt farliga. Orsaken till S-partiets kampanj är förstås att försöka slippa den pågående förlusten av väljare i LO-kretsar. Sossarnas utstuderade kampanj är ett hot sammanhållningen inom det svenska samhället. Så den stora och långvariga splittraren i svensk politik är sossarna. I grunden är den inte demokratisk, ty hotet från SD är knappast större än S-partiets egen katastrofala politik under många år. Särskilt de sensate åren med stor invandring. Tilläggas bör – för tydlighetens skull – att jag inte röstar på SD.

Jag skriver detta efter Jimmy Åkessons tal på partistämman häromdagen med ett frontalangrepp på islam. Förvisso finns det skäl att vara kritisk till vissa imamer och inte minst muslimska aktivister som driver Hamas linje. Palestinska invandrares nu pågående hot mot judar i Sverige och i Israel är något synnerligen allvarlig. Värd att kritisera är således rader av odemokratiska tendenser inom den svenska rörelsen för islam.

Men det är viktigt att notera att majoriteten muslimer i Sverige inte deltar i dessa vedervärdigheter. De är lika demokratisk fredliga som det lilla antalet svenskar som går till kyrkan på en söndag. Därför menar jag att Åkessons ord om att riva moskéer där antisvensk propaganda bedrivs är överdrifter av samma populistiska slag som Magdalen Andersson sysslar med visavi SD. Åkesson bidrar således till onödig splittring som särskilt träffar laglydiga muslimer som flyttat till Sverige. I vårt land måste religionsfriheten värnas!

Det är självklart oroande och onödigt att tala om muslimernas tempel ska rivas. Däremot ska odemokratiska yttringar från muslimer hårt fördömas. Och muslimska ord om att judar ska jagas ”till havet från Jordanfloden och västerut” är råheter som inte ska förekomma i vårt land. Enligt min mening finns det även anledning att fördöma bruket av slöjor od på offentliga platser – de är ju uppenbara uttryck för kvinnors underordning. Även statliga bidrag till religiösa organisationer – kristna eller islamska – bör enligt min mening dras in. Likaså bör inte muslimska friskolor tillåtas via skattemedel. Religion är en privatsak – för många muslimer är det däremot en statsangelägenhet.

Åkessons tal om att riva moskéer är ett grovt politisk övertramp som bör brännmärkas. Att han spelar Erdogan i händerna och fördröjer ett svenska NATO-inträde är synnerligen negativt. Här blir hans ord ett tecken på SD-kritik av NATO:s demokratiska sida. Jag uppfattar Åkessons handlande som en parallell till hans vägran för några år sedan att i en intervju välja mellan Putin och Macron. Åkesson sa att han ”passade”. Den som inte kan välja Macron i detta läge har något skumt att gömma. Åkessons övertramp antyder att SD har en annan agenda än den man framför officiellt. Alltså en linje som man först ska driva om man kommer till makten. Ett budskap som är dolt för personer utanför partiets inre krets. Denna politiska metod är ökänd, men svår att tydligt avslöja förrän i efterhand.

Torsten Sandström

Arbetsmarknadskonflikten mellan Metall och Tesla eskalerar.

Post Nords personal blockerar post till Tesla, varför nya registreringskyltar inte kan vidarebefordras till Teslaförsäljare. Skyltarna tillverkas nämligen av ett privat företag som har avtal med Transportstyrelsen om att nya skyltar ska sändas per post.

Ett sådant avtal kan ju enkelt förändras på begäran av uppdragsgivaren, dvs Transportstyrelsen, så att myndigheten ställer sig neutral till konflikten, vilket den svenska staten måste göra. För att ge Teslapersonal rätt att hämta sina nya skyltar hos tillverkningsföretaget bör myndigheten snarast uppmana sin leverantör att agera så att skyltar utlämnas till Tesla.

Transportstyrelsen ska alltså förhålla sig neutral i den fackliga kampen mot Tesla. Men myndigheten har till uppgift att tillhandahålla registreringsskyltar till nysålda bilar. Att Transportstyrelsens vägrar personlig leverans till Tesla, som utsatts för en närmast olaglig stridsåtgärd genom Postnord, är ett rättsligt övertramp. Styrelsens vägrar att visa neutralitet, dvs att behandla alla laglydiga på samma vis. Dessutom vägrar myndigheten att ge rimlig service åt Tesla-företagen (som betalar skatt till staten!). Krav på att hjälp måste ges regleras i Förvaltningslagen:

6 § En myndighet ska se till att kontakterna med enskilda blir smidiga och enkla.
Myndigheten ska lämna den enskilde sådan hjälp att han eller hon kan ta till vara sina intressen. Hjälpen ska ges i den utsträckning som är lämplig med hänsyn till frågans art, den enskildes behov av hjälp och myndighetens verksamhet. Den ska ges utan onödigt dröjsmål.

Postnord är skyldigt att dela ut post enligt Post- och telestyrelsens regelsystem. Lagligheten hos stridsåtgärderna vid Postnord kan ifrågasättas. Transportstyrelsens försvar att distribution enligt avtal med skyltföretaget ska ske per post är bara ett svepskäl från en myndighet som hukar för de svenska fackföreningarnas megavälde. Myndigheten värnar helt enkelt S-partiets så kallade svenska modell, som i detta fall inte är tvingande svensk rätt. En myndighet ska stå utanför konflikter mellan privata subjekt. Det är dessutom synnerligen enkelt för Transportstyrelsens att be skyltföretaget lämna ut skyltar till Tesla utan Postnords medverkan.

Vi ser alltså hur sossarnas arbetslagstiftning, dvs MBL, återigen missbrukas för att främja den svenska modell som Metall och LO nu topprider. Små Teslaversktäder ska tvingas till underkastelse, trots att de erbjuder goda anställningsvillkor. Detta för att LO och Metalls makt över hela den svenska arbetsmarknaden ska upprätthållas. Sverige har blivit ett välde för fackföreningar, inte en rättsstat! Det är beklämmande att se hur stat och politiker inte förmår att iaktta den neutralitet som man enligt svensk rätt måste göra.

Enskilda svenska Tesla-företag skadas således genom Transportstyrelsens åtgärd. Märk att det i Skadeståndslagen finns regler om plikt för myndighet att ersätta skador genom rättstridig myndighetsutövning. Regeringen bör omgående – via myndighetens styrelse – inskrida till skydd för de Tesla företag som skadas genom Transportstyrelsens passivitet.

Torsten Sandström

PS! Jag läser idag i Dagens industri att Tesla bestämt sig för att stämma svenska staten. Det finns flera skäl till detta, som framgår av min blogg. Tilläggas bör att beställaren av skyltar, Tesla, som betalt dem måste sägas äga den vara man beställt och betalat. DS!

Just nu har den svenska regeringen börjat transportera hem palestinier från Gaza, dvs personer som inte bara beviljats svensk medborgarskap utan även uppehållstillstånd. Detta är anledningen till följande fundering.

1. Under två årtionden har den svenska befolkningen ökats med sammanlagt omkring två miljoner människor från utlandet. De allra flesta har beviljats svensk medborgarskap och på den vägen fått dubbla pass. Alltså palestinier, som uppgett flyktingstatus. Andra palestinier har enbart fått uppehållstillstånd.

2. Trots svenska regeringars varningar om osäkerhet i Gaza har ändå flera hundra av dessa palestinier återvänt och bosatt sig eller vistats i Gaza. Som bekant har ett förfärligt krig sedan en månads tid rasat i Gaza, efter de rysliga terrordåd som Hamas inlett i Israel med 1400 civila döda israeler samt ett par hundra som bortförts som gisslan till Gaza. Allt tyder på att Hamas terrorister hyllats som segrare vid återkomsten till Gaza med sina israeliska fångar. En stor del av befolkningen där stödjer uppenbarligen terroristerna (med inte alla förstås).

3. Sedan kriget drabbat folket i Gaza – självförvållat måste man nog säga – har svenska medier bekymrat sig för de palestinska flyktingarna, dvs nya svenska medborgare eller personer med svenskt uppehållstillstånd, och ropat på att de med regeringens stöd ska transporteras till Sverige. Från UD hörs nu tydliga signaler om att detta sker.

Min slutsats av punkterna 1-3 är att den svenska nationen deltar i en omfattande roulette med asylrätten. Åtskilliga palestinier som beviljats svenskt pass har återvänt frivilligt liksom turister. Även personer med uppehållstillstånd i vårt land är i Gaza. Under många år har palestinier åkt dit trots tydliga varningar från svenska UD. Nu kräver de hemfärd i svensk regi. Man måste för det första fråga sig om de verkligen haft skäl till asyl i Sverige. Deras kamrater utan svenska pass har uppenbarligen utan besvär kunna återvända till Gaza.

Mina funderingar rör för det andra den svenska statens hjälp med hemtransporten. Förvisso är situationen i Gaza synnerligen svår. Men ska den svenska staten fungera som en svängdörr, som först enkelt beviljar asyl på skäl om svåra förhållanden i Palestina, för att i nästa steg ställa upp på att de som frivilligt återvänt – trots varningar om stora risker i Gaza – ska räddas tillbaka till det Sverige som beviljat asyl till personer som därefter valt att återvända till Palestina.

Att ett svenskt pass innebär en rätt att vistas i vårt land är klart. Men är det en reseförsäkring till personer som återvänt till det land med samma regim som de tidigare viljat fly från? Ska passet vara ett skyddade dokument även för den som återvänder till Sverige i rollen som potentiell sympatisör med Hamas?

Någon invänder att man måste visa barmhärtighet. Jag inser att det måste ske då goda skäl finns. Men varje klok nations ledare måste säga som president Kennedy, dvs att man inte ska fråga vad USA ska göra för dig, utan vad du ska göra för USA. Sverige kan inte vara en brevlådenation där en flyktings svenska pass är en garant för ännu en resa till vårt land från den plats han eller hon redan lämnat under uppgivande av flyktingskäl.

Min kritik går ut på att svenska regeringar odlat en myt om ett svenskt Sörgården, dvs Lyckans hemvist på jorden. Alltså den ”moraliska stormakt” som svenska politiker skryter om. Detta har lett till att antalet svenskar ökat med omkring 25% på bara två decennier. En liknande folkomflyttning har nationen aldrig upplevt. Merparten inflyttare gör förstås rätt för sig – de jobbar hårt och betalar skatt. Men alltför många andra försörjs genom offentliga bidrag till sammanlagda jättebelopp (och ett bedrövligt utanförskap). Och slutligen har vi tyvärr den minoritet som normalt befolkar klanernas dödliga gäng i svenska förorter, där deras framfart fått folkets tilltro att skälva rörande den svenska nationens säkerhet och framtid.

Mot denna bakgrund finns det, såvitt jag förstår, anledning att vid rättstillämpningen öka kraven för beviljande av asyl – på sikt bör helst kvotinvandring vara det lämpliga verktyget. Dessutom bör svenska politiker ta kål på myten om Sörgården, landet där manna regnar från himlen. Sverige måste utvecklas till en kravställande nation, där medborgarna inte framstår som ansvarslösa subjekt och det offentliga ses som deras förmyndare (alltså grundtanken bakom Kennedys tal).

Detta innebär att regeringen bör problematisera en räddningsaktion av palestinier – med eller utan pass – som av fri vilja återvänt till det Gaza man tidigare (vid asylprocessen) försäkrat vara mycket farligt. Att det nu är ett helvete är en annan sak. Men det är något som vederbörande i hög grad ligger närmast till att bära ansvar för.

I och för sig rör problemet nu bara omkring 500 personer i ett sönderskjutet Gaza. Och UD signalerar – alltför diskret – att vederbörande ska betala för sin räddning. Men problemet är större. Det rör vådan av en storskalig och dåligt kontrollerad invandring. Den så kallade moraliska stormakten överträffar sig själv i att vägra tala om individens ansvar. Och kravlösheten återspeglas i dödliga skjutningar, kravaller och palestinska demonstrationer för Hamas terrorister. Kloka ledare talar som Kennedy. Men i Sverige ses sådant språk som auktoritärt och repressivt. Hit har tidigare IS-krigare och deras familjer återvänt från Syrien. Nu riskerar den svenska staten att rädda Hamaskrigare undan det krig de själva startat.

Torsten Sandström

Journalisten Andrew Walden tillhör DN:s stall av politiskt korrekta skribenter, dvs en man med en vanlig vänsterprofil. Hans nya bok ”Jävla karlar” är kanske bra. Jag har inte läst den men flera gånger hört och läst honom tala om boken. Den har nominerats till ett av den svenska djungeln av utmärkelser.

Om jag förstår saken rätt har boken en särskild feministisk vinkling. Tänk först på titeln! Vilken nutida svensk författare skulle våga kalla en bok ”Jävla kvinnor”. Den som vågat skulle tvingas löpa gatlopp i feminismens Sverige. Men att ge män stryk är förstås helt okej. Det har skett i rader av intervjuer och tevesoffor.

Om jag läst och hört rätt så handlar romanen om hans mamma och antagligen främst hennes många kavaljerer. Om Walden nu ogillar karlarna, som titeln tyder på, så borde han förstås även kritisera sin morsa som släpat hem dem. Men i en teveintervju har jag hört honom säga att någon sådan kritik inte förekommer.

Jag förstår att man kan älska sin mamma även om hon har många älskare. Men om man dristar sig till att kritisera hennes partners så borde – i ärlighetens namn – någon skugga falla på morsan.

Nu är kanske boken rolig, bra och briljant – vad vet jag. Men titeln signalerar ett skruvat projekt. Tyvärr verkar det vara denna typ av feminism som gäller i dagens Sverige. Så fungerar den politiska korrektheten.

Torsten Sandström

PS! Den 29711 skapar Walden denna rubrik DN: Hur tar man emot en komplimang från en man? Det förefaller som Walden är helt upptagen av könsfrågor – med korrekt vinkling politiskt.

Sydsvenskan och andra svenska vänstermedier driver just nu en speciell kampanj mot moderatledningen i skånska Staffanstorp – som idag är en välbärgad sovstadskommun mellan Lund och Malmö. Kommunalrådet Christian Sonesson noterar dock den pågående vågen av våld och annan kriminalitet som börjat sprida sig till orterna kring Malmö. Dvs från den ort som socialdemokrater länge odlat som en samlingsplats för invandrare från Balkan, Orienten och Afrika. Allt med förväntade följder avseende kulturella konflikter.

Anfallet på Sonesson bottnar i hans propåer om att Staffanstorp måste satsa på stängsel, väktare och kameraövervakning. Brottsvågen skadar och oroar många boende i Staffanstorp. Han vågar alltså svära i S-partiets heliga kyrka där tesen är att ”alla ska med i båten”. Sydsvenskans och andra mediers journalister skriar därför om att Staffanstorp ivrar för ”gated communities”. Sonesson säger bara det som många svenskar talar om vid kaffebordet: vi behöver skydd mot importerade problem. Det är importen som är det stora felet, inte de försök som svenskar och boende i andra länder tillgriper för att få lugn.

Givetvis är det trist att Sverige utvecklats dithän att människors fysiska rörelser upplevs som hot mot liv och hälsa. Men så ser faktiskt dagens Sverige ut allt oftare. Man kan därför faktiskt tala om ”killing communities” – något som medierna borde tänka på. Därför måste Sonesson idé uppfattas som ett tyvärr rimligt steg. Politikernas uppgift är att värna svenska medborgare. Behovet av skyddsåtgärder är en naturlig följd av såväl Reinfeldts uppmaning om ”öppna hjärtan” som åtta år med S-regeringar som inte förmått stoppa våldsvågen. Fd statsminister Löfvens uttalande säger allt – även om det är en lögn: ”vi såg det inte komma”.

Torsten Sandström

Läsaren vet nog att jag brukar kalla Miljöpartiets, Mp:s, medlemmar för talibaner. Det är en noga genomtänkt liknelse. Partiet driver nämligen en enda fråga: miljö eller klimat. Politiken är starkt dogmatisk, den vilar på tanken om att mänskligheten håller på att gå under genom att stater, företag och privatpersoner agerar så att planeten och kringliggande atmosfär förstörs. Därför måste all politik inriktas på att eliminera de källor som i partiets egen bibel pekas ut som farliga. Innebörden är omvälvande – ja, revolutionerande i ordets negativa mening.

Det fria näringslivet måste därför underkastas offentlig styrning. Fria beslut och konkurrens ska ovillkorligen tyglas. Och hela samhällslivet kommer på så vis att underkastas politisk kontroll. Detta på grund av Mp:s benhårda tro på att partiet har rätt i sin analys om att mänskligheten annars går under. På ett närmast identiskt vis vill talibanerna i Afghanistan styra ”sitt” land. Nu är det koranen som anger färdriktningen. Och eländet som uppstår bekräftar faran med enögd politisk dogmatik av Mp:s typ.

Mp:s linje är alltså i praktiken att förändra svenskt näringsliv till en hushållning av 1800-talets typ. Därför har partiet redan förmått den tidigare S-regeringen att lägga ned ett antal kärnkraftverk och höjt beskattningen på alla former av energi. Mp:s strävar nämligen efter att skapa ett svenskt Sörgården, där handens arbete ersätter industriell tillverkning (som förutsätter energi). Sol, vind och vatten är de enda tillåtna källorna för energi (enligt Mp) och de räcker som bekant inte för att hålla vår nuvarande typ av industrisamhälle igång. Förr skojade man om att Mp:s ideal var ett samhälle där sysselsättningen gick ut på att alla tvättade kläder åt varandra för skapa en svensk ekonomi. Varianten idag är att el skall produceras genom att bakelitstavar av människor gnids mot kattskinn – förlåt fårull.

Det främsta problemet är att Mp inte klargör för befolkningen vad man ytterst vill. Antagligen vet man inte målet för färden, men riktningen är förstås bakåt i tiden. Minst ett par hundra i historien.

Jag skriver detta då jag satt kaffet i halsen efter att – under senaste partistämma – ha läst följande rubrik i flera tidningar:

Amanda Lind:

Utred om det finns fler urfolk

Nu blir bilden av Mp:s tillbakablick mycket tydligare. Det är inte dagens samhällsproblem som står i fokus, frånsett förstås kravet att i grunden förändra produktion och liv för folket. Nu gäller det att leta efter de urfolk som glömts bort under årtusenden, men måste återupprättas med särskilda krav på möjligheter att verka i nationens perifera utmarker.

Sveriges främsta problem rör idag följdverkningarna av en storskalig invandring under c:a tjugo års tid. Här Mp haft ett viktigt finger med i spelet för öppna gränser och regn av bidrag (utan integration). I detta läge vill alltså Mp uppgradera individer, som kanske inte ens vet om att de är ättlingar till urfolk!

Så tänker bara människor som påminner om talibaner. Så tänker bara en psykolog av Amanda Linds snitt. Så tänker Mp.

Torsten Sandström

Läsaren av min blogg märker att jag förfäras över DN:s steg mot undergång. Tidningens ledning har stakat ut färden. Man vet att saklig och kritisk diskussion är dyr och inte säljer bra inför mediesamhällets publik, som vant sig vid enkelriktade och slappa reportage modell teves intervju- och underhållningsprogram. Därför satsar Bonniers på lättsmält smörja och daglig propaganda med vinkling åt vänster (det som journalisterna lustigt nog föredrar att kalla liberalism).

En av DN:s lättviktare – de är tyvärr alltför många – heter Åsa Beckman. Till sin kvinnliga läsekrets skriver hon den 12/11 följande budskap (i rubriken):

Det är inte alltid rätt att lämna otrogna män.

Det handlar om en känd feministisk författare – Agnet Pleijel – som blivit sviken av sin sambo som haft en affär vid sidan om, som det brukar heta. Författaren har bestämt sig för att inte skilja sig. Detta föranleder moralpolisen Beckman till en speciell variant av feminism. Hon kan nämligen tänka sig att göra. ett speciellt undantag från kvinnorörelsens huvudtes om att män är skurkar och alltså värda att sparkas i röven. Det kan kanske bero på att mannen ifråga jobbat på DN.

Plötsligt gäller inte längre vanligt feministiskt strukturtänk om att skilsmässa är den enda lösningen vid slitningar inom en relation: bort med mannen! Förmodligen är det annorlunda vägvalet denna gång motiverat av att det gäller ett svek som drabbat en känd aktivist för kvinnokönets primat.

Men själva verkligheten är att feminismens dogmer är som hönsets fjädrar. På samma vis som männens vanliga tro på styrka är en chimär när en kylig vind blåser. När Åsa Beckman – med känd kinesisk förebild – svingar sin lilla röda och tuggar teser inser hon plötsligt att få människor kan leva enligt handboken. Därför får den besvikna författarinnan sin förlåtelse – om än motvilligt och med tvekan. Märk formuleringen ”inte alltid”!

Inte behövs det skrivas i en dagstidning att den som drabbats otrogenhet ibland måste överse med det som inträffat. Det som skett behöver faktiskt inte vara lika med en bottenfrysning. Detta vet alla människor som tänkt någon minut över problemtiken. Man behöver inte ens själv ha upplevt problemet.

Därför blir Beckmans feminism så patetisk och förnumstig. Hon skriver det som är självklart. Det tråkiga är att jag som prenumerant måste betala för detta.

Torsten Sandström

Svenska medier marscherar hand i hand till klimatkrisens paradsång. Och vänsterns journalister bankar i gammal marxistisk stil in sitt enda budskap. Det är människan – närmare bestämt kapitalet – som är den enda förklaringen till nuvarande varmare klimat. Inga andra tänkbara förklaringar nämns över huvud taget. God hjälp har journalisterna av en erbarmlig FN-chef Guterres, som likt en varumånglare via TV sprider sina tårdrypande profetior. Detta samtidigt som alternativa förklaringar av olika slag dryftas av vetenskapsmän jorden runt – en debatt som exv avspeglas var dag i den den svenska Klimatupplysningen.se.

Under de senaste dagarna ger DN prov på två flagranta exempel. Den 18/11 har DN en stort uppslagen intervju med en tysk journalist, Ulrike Herrmann, som fullständigt lever i marxismens enögda historiesyn, nu överförd till klimatet. Vad sägs om rubriken:

Kapitalismen har ingen framtid klimatkrisen.

Texten säger allt. Först att det är slut med kapitalismen på grund av klimatet. Sedan underförstått att miljörörelsens längtans efter en återgång till 1800-talets tämligen primitiva jordbrukssamhälle är räddningen. Båda antagandena är helt fel, enligt min mening. 1800-talets samhälle kan inte bli någon räddning för en gigantiskt större världsbefolkning. Dessutom är det troligare att planekonomi blir följden – om kapitalismens försvinner – med resultat som vi sett exv i Sovjetunionen och Venezuela. Rubrikens ord är så fel att de måste vändas om 180 grader: Enbart kapitalismen kan lösa klimatfrågan.

Dagen därpå skriver DN:s Björn Wiman en liknande klagosång. Han berättar om ett antal litterära framställningar på temat undergång, dvs vulkanutbrott och liknande elände (av naturligt slag!). Syftet är förstås den klimatkris som DN tagit på entreprenad och varje dag översköljer läsarna med. Wiman odlar sannerligen RÄDSLAN i sin text. Liksom den präst han agerar som heter det att att vi måste träda på ansvarets väg och hitta det nu” som är helt genomlyst av strålar från evigheten ljus”. Amen! Frälsaren Wiman går därefter upp i falsett och ropar på slutet: ”Dagens plikt, morgondagens hopp”. Halleluja!

Min ironi får inte dölja allvaret i DN:s agerande. Ägarfamiljen Bonnier låter DN:s journalister apa fritt och utveckla tidningen till en svensk PRAVDA. Politiskt korrekta budskap framförs på rad. Planekonomi förebådas. Men inte ett ord om de olika teorier som seriösa och kritiska vetenskapsmän diskuterar rörande alternativa vägar att förstå vad uppvärmningen kan bero – helt eller åtminstone delvis.

Majoriteten svenska journalister – inte alla – agerar som charlataner eller schamaner. Det är något ytterst allvarligt för det svenska samhället framtid. PRAVDA är farlig läsning.

Torsten Sandström

Under de senaste åtta åren har som bekant Socialdemokraterna styrt nationen. Partiets slappa straffrättsliga politik – det eviga gullandet med unga gangsters – har blivit följden.

Vi ser nu hur landet håller på att gå upp i fogarna på grund av att en minoritet bråkmakare gör precis som de vill. En typ av laglöshet som eskalerat under sossarnas tid i regeringen är läktarvåldet (ang fotboll) med flaskor, raketer, bomber osv. Livsfaran hänger i luften under finalspelet i Malmö mellan FF och Elfsborg där matchen om guldmedaljerna stoppas av bengaler och stök. Ännu allvarligare är förstås klanvåldet där invandrargäng dödar varandra, slänger bomber, granater, skjuter och sprider skräck hos boende i landets storstäder och förorter.

En rejäl ledare för S-partiet hade bett nationen om ursäkt och efter avgången som statsminister tydligt sagt att ”vi har misslyckats”. Men så fungerar inte politiken i vårt land där sossarna ser sig som nationens skapare. I stället anklagar ett fräckt S-parti den nya regeringen för senfärdighet och felaktiga beslut. I tron att vara Moder Svea utdelar Magdalena Andersson till och med råd till den nya regering som målmedvetet och tapper försöker styra upp den kriminalpolitik som sossar och deras rådgivare (exv kriminologen Jerzy Sarnecki) förlorat greppet om. Orsaken till eländet är vänsterns budskap: det är synd om brottslingar, som utan att vilja det hamnat utanför samhällets skyddsnät.

Storskalig invandring utan integrationsåtgärder plus kravlös strafflagstiftning är en livsfarlig kombination. Till detta kommer viljan att skydda gärningsmännen med hänvisning till ålder, fattigdom, en oförstående skola osv. Krisen plågar i grunden vår nation. Om inte vänsterns många journalister tagit ställning för S-politik så hade S-partiets opinionssiffror varit i botten. Men journalisterna jagar i stället den nya regeringen.

Bakom regeringen och Tidö finns SD, som i åratal kritiserat en slapp invandringspolitik och dess ytterst allvarliga konsekvenser. Även Moderaterna har nagelfarit sossarnas kriminalpolitik. Men majoriteten svenska journalister rapporterar inte sakligt, kritiskt och politiskt oberoende om detta. Man hånar Tidö och stödjer vänstern. Det som förr kallades den tredje statsmakten – alltså pressen och medierna – är numera en del av vänsterns etablissemang.

Ett tungt ansvar för läget i den svenska nationen bär därför kåren av vänsterjournalister på tidningar, radio och teve. Vår nation är illa ute.

Torsten Sandström

Jag har idag läst HD:s dom i det sk snippamålet. Den är klargörande. Men ändå delvis problematisk i en straffprocess där staten genom åklagarmyndigheten är den tilltalades motpart. Rättsstaten ska skydda såväl målsägande som tilltalad, något som kan leda till konflikter. Detta visar HD:s dom.

Tingsrätten dömde den tilltalade för våldtäkt då domstolen ansåg att den 10-åriga målsäganden penetrerats samt att de sexuella handlingarna varit jämförliga med samlag. I hovrätten har åklagaren ändrat sin tidigare gärningsbeskrivning och i ord beskrivit den tilltalade X´ gärning så här:

X ”har genom att föra sin hand innanför målsägandens shorts och trosor, hålla handen på målsägandens snippa och ha ett finger inne i snippan, utfört en sexuell handling, som med hänsyn till kränkningens allvar varit jämförlig med samlag, med [målsäganden] som var 10 år.”

Hovrätten menade, i andra instans, dock att bevisningen inte var tillräcklig för uppfylla gärningsbeskrivningen för våldtäkt. Hovrätten ansåg att det var oklart vad målsäganden menade med ”snippan” och att det därför inte var styrkt att han penetrerat målsägandens underliv. Och eftersom åklagaren inte hade yrkat ansvar för det mildare brottet – övergrepp mot barn – har X frikänts i hovrätten.

Nu sista instans. I en välskriven dom går HD igenom betydelsen av en gärningsbeskrivning å ena sidan samt hur ett brott rubricerats å den andra (i detta fall våldtäkt respektive övergrepp mot barn). Mycket förenklat anser HD att själva beskrivningen av gärningen är det centrala. Om bevis saknas för det grövre brottet – och det mildare inte nämns i processen – bör en domstol enligt HD informera parterna och begära upplysningar om vad de anser att gärningsbeskrivningen ska anses betyda avseende det mildare brottet. Detta ska ske innan dom meddelas.

I sak är detta en praktisk lösning för den aktuella målsägandens bästa, men förstås till nackdel för den tilltalade X, som åsett hur åklagaren enbart pläderat rörande det grövre brottet våldtäkt (och inte det mildare övergreppsbrottet). Märk att det enligt HD:s domskäl främst är åklagarens sak att informera domstolen om sin syn rörande det mildare brottets tillämpning, jfr p.18-22. Detta har inte skett i det aktuella målet. Men HD menar vidare att det ytterst är hovrättens sak att försöka skapa klarhet i frågan och ta initiativ till information om vad åklagaren hävdar innan beslut om dom fattas. Utgången i HD är därför att hovrätten försummat sin plikt att anskaffa information om alternativa brottsrubriceringar och lagrum inom ramen för gärningsbeskrivningen. Därför har hovrätten gjort ett rättegångsfel. Och målet måste alltså prövas på nytt.

I huvudsak förstår jag och instämmer i HD:s lösning. Men den är inte invändningsfri. I en rättsstat ska domstolen i en straffrättegång maximalt undvika att påverka processens utgång. Det är ju staten genom åklagaremyndigheten som ska tillvara målsägandens intressen. Domstolen ska kritiskt lyssna på åklagaren och visa försiktighet. Om åklagaren misslyckas – genom att som i det aktuella målet bolla med det flummiga begreppet ”snippa” när mer precisa termer finns – innebär HD:s lösning att åklagaren ges en andra chans. En tilltalad som trott att de räcker med att bemöta en vag gärningsbeskrivning ställs inför ännu en process med åklagarens nya argument.

I HD:s dom får hovrätten bära hundhuvudet, trots att domstolen följd huvudregeln om att det är åklagarens ansvar att informera rätten. Och åklagarmyndigheten, som verkligen klantat till det, får en ny chans (utan formell kritik från HD:s sida). Det är bra för målsäganden, som i det aktuella målet drabbats av åklagarens passivitet. Men huvudprincipen om rättsstatens och åklagarens huvudansvar i straffprocessen riskerar att sättas i gungning.

Torsten Sandström

Det dödliga våldet

Bedrägerier mot gamla

Bedrägerier avseende socialförsäkringar

Svällande offentlig byråkrati höjer skatterna

Kunskapsskolan träder tillbaka och social kontroll stiger fram

Bostadsbrist är det normala

Offentliga medel slösas

Finns det en gemensam nämnare? Det innebär givetvis en stor förenkling att försöka koka hop det svenska samhällets många och största problem till ett kort svar om orsakerna. Någon säger kanske att en storskalig invandring – 2 miljoner nyanlända på 20 år – är en förklaring. Invandringen har förstås sina fingrar med i flera av de problem som noterats. En majoritet av de nya har bostadsproblem, men bara en minoritet – om än synnerligen samhällsskadlig – är huvudorsaken till de övriga.

Ändå vill jag försöka ge ett enkelt svar. Svenska politiker har länge fört en linje som undvikit viktiga reformer avseende långvariga samhällsproblem. Roten till det onda är det samhälle som Socialdemokratin efter omkring ett sekel vid makten lämnat efter sig. S-Partiet har byggt institutioner som låser fast Sverige i en död hand, för att uttrycka saken tillspetsat.

Under de senaste åtta åren har invandringen jäst och våld samt bedrägerier frodats. En bakomliggande förklaring är ett generöst svensk bidragssystem som saknar rimliga kontroller. Och mängden bidrag har ökat skatterna. Detsamma gäller antalet byråkrater som vänder papper och konfererar utan nödvändiga resultat. Bostadsbristen är S-partiets egna skapelse via hyreslagstiftningen och organisationens socialistsatelliter inom den ssk Hyresgäströrelsen. Här syns den döda handen tydligast liksom inom de 21 Regionernas/Landstingens pyramider av byråkrater. Den svenska skolan är ett annat område där Göran Perssons partikamrater lyckats förstöra ett äldre system för kravfulla studier till en parkeringsplats för oengagerade elever. Målet är inte längre kunskaper, det är en bisak, utan en uppvisning i hur miljarder ska pumpas in i ett system som ska visa jämlikhetens välsignelse för alla (men ändå blivit det magplask vi idag ser).

Min slutsats blir därför följande. År av svensk vänsterpolitik – i kombination med en räddhågsen opposition – har skapat en politisk kultur som levererat den nya och skadliga samhällsmoralen. Rädslan hos det svenska folket är påtaglig. Men svenska medier talar inte om varför. I stället levererar mediesamhället ett helt batteri av medel för verklighetsflykt, dvs nöjen och underhållning. Svensk framtid är av allt att döma dyster.

Torsten Sandström

Den 28/10 gav Sydsvenskan gratis reklamplats för ekonomiska skojare. Vad sägs om följande hyllande rubrik om att guld finns att gräva för läsare som är dumma:

Ny skånsk aktiefond investerar i rymden: ”Vår tids guld”

Det är ett tidens tecken att en tidning som Sydsvenskan, som uppbär statliga bidrag (presstöd), lanserar projekt som är ännu mer problematiska än den gröna energi som lanseras i Norrland. Där gäller det ändå möjligheter på jorden. Men Sydsvenskan ger positivt utrymme för satsningar i rymden, som är rena önskedrömmen och ligger fasligt långt bort från affärslivet på jorden.

Min bild är, som framgått av många bloggar, att Sydsvenska är en tidning i fritt fall, som skyddas av statliga bidrag till råga på allt. Och i tidningen ges naiva och flummiga journalister läsare råd som kan kosta dem varje sparad krona som satsas. Att en svensk rymdfarare står bakom satsningen bekräftar enligt min mening bara hur farligt – och antijournalistiskt! – Sydsvenskans reklamstöd är. Det förefaller som Sydsvenskan är i fritt fall. Dödsdomen är nära.

Jag kommer inte att gå till tidningens begravning. Ser mig knappast som sörjande. Men anar hur gravstenen kommer att se ut:

Här vilar en stolt publicistisk ambition som gått under genom vänsterjournalisternas försorg och mediasamhällets utveckling. Lurade läsare är närmast sörjande.

Torsten Sandström

Wikimedia

Gårdagens partiledardebatt i riksdagen har ett inslag som är värt att minnas. Statsminister Kristersson kritiserar socialdemokraterna för deras dubbelspel avseende Palestina. Partiet har som bekant en riksdagsman, Jamal El-Haj, som sitter i riksdagen för att samla röster från de knappt 8000 palestinier som flyttat till Sverige (nästan alla nationaliteter har sina dragplåster i riksdag och kommuner). El Haj flörtar förstås med Hamas och det var detta samarbete – och Andersson tidigare försvar av honom – som statsministern kritiserade i ett seriöst tonläge.

Andersson blev uppenbarligen – förståeligt nog – hårt träffad. Oförberedd stammade hon under tårar fram ett osammanhängande svar, varvid partivännen pinsamt nog kallades Jamal El Hamas! Ridå! Andersson försökte alltså med sann populism använda ett fulknep, dvs tårar och osakliga argument, som tog sikte på bedrövliga dödsfall som i dagarna träffat hamasvännen El Hajs släktingar. Statsminister kritiserade S-partiets ledamot El Haj för hamaskontakter. Det Hamas som startat kriget och nu tvingas i Gaza bita i gräset. Att El Hajs släktingar drabbas är tråkigt, men faktiskt logiskt, särskilt om de liksom El Haj är vänner till Hamas.

Jag uppfattar som framgått statsministerns kritik som i hög grad befogad. För övrigt vet vi hur Andersson i sann populistisk anda kastat skit på regeringen för Tidöavtalet. Bland tårarna anförde hon igår komiskt nog hur statsministern splittrar nationen (att höra ordet splittring från hennes mun är ju inte klokt). Hon använde sig av ett knep, nu sticker jag ut hakan, som man kanske kan kalla feministiskt. I brist på försvar, presenteras tårar och ovidkommande argument .

Normala journalister – av den typ som det idag tyvärr finns få kvar av – borde sakligt rapportera om ordväxlingen och antagligen berätta om Andersson populism. Men hennes feministiska fisketur gick förstås hem hos den nya tidens vänsterjournalister. En sådan är DN:s Åsa Beckman, som idag publicerar rubriken

Ingen värdighet finns kvar när Magdalena Anderssons tårar hånas

Hur fånig kan en journalist i DN tillåtas vara? Andersson populism köps med hull och hår. Och den presenteras som helt korrekt inför läsekretsen. Statsministerns kritik gällde som sagt S-partiets stöd till El Haj för hans samverkan med Hamas. Hans släktingars öde är 100% ovidkommande i riksdagens debatt.

Det borde Beckman förstå, men i stället hoppar hon på det feministiska spåret av populism. Jag skriver detta i tider då traditionella svenska massmedier skär ned personal. Tyvärr är det inte åsiktsjournalister av Beckmans typ som mister jobben. I stället satsar gammelmedierna på känsloreportage av den typ som Beckman och hennes krönikekollegor odlar. Så går det när kön går före tanke. Så typiskt inom svensk journalistik, tyvärr.

Vi lever i mediesamhället. Men vi ser numera kvalitetsmediernas ekonomiska kris. Bristen på kvalitet blir på så vis tyvärr Beckmans räddning. Det skriver jag som prenumerant och långvarig kritiker av utvecklingen mot navelskådande journalistik.

Torsten Sandström

I mina texter är jag ofta kritisk till svenska kriminologer. Jerzy Sarnecki har blivit symbolen för en politisk samhällsvetenskap i socialdemokratins tjänst. Och den skada som han vållat – genom uteblivna rättsliga reformen inom kriminalpolitiken – är omfattande.

Förenklat kan man tala om en ideologi som går ut på ansvarsfrihet eller åtminstone dämpat personligt ansvar för brottslingar, särskilt unga sådana. Förklaringen är vederbörandes sociala situation. Bristen på kulturellt stöd, uppfostran, pengar, utbildning osv gör personen ifråga till ett offer för kriminella klaner allmänt sett.

Jag kan förstås inte förneka att sådana samband finns. Men ändå är det en minoritet inom det svenska folket med påtagliga sociala problem som engagerar sig i systematisk brottsverksamhet. På så vis blir ideologin ett svepskäl. I stället för att ta till tuffa ord och tag så tycker forskare och politiker på vänsterkanten synd om de kriminella och vill inte lägga sten på börda, som det brukar heta.

Vid Malmö vänsteruniversitet jobbar Manne Gerell som kriminolog. Han är således ett givet intervjuoffer för vänsterns skribenter. I Sydsvenskan den 13/11 bidrar han genom följande rubrik om de systematiska bilbränder som rasar i Sverige:

Därför brinner bilarna – Malmö har många fattiga områden

Alltså ännu ett exempel på den befrielse från ansvar jag nyss nämnt. Man får ett intryck av att det är en proteströrelse, alltså en kritik mot dyrbara bilar eller mot mer välbärgat folk. Delvis kan det kanske vara så. Men att det blir en stor rörelse runtom i landet – med skadekostnader omfattande många många miljoner kronor – talar enligt min mening mot att det alltid rör sig om sociala protester.

Det jag saknar är nämligen den kanske mest troliga förklaringen. Det är sällan enbart en eller två fina bilar som brinner upp. Det är många tillsammans – ibland bättre begagnade. Detta kan enligt min åsikt vara ett tecken på organiserad brottslighet. Dvs att eldfängda gärna tar upp beställningar från enskilda bilägare, som gärna ser sina bilar brinna för att få ersättning från sina försäkringsbolag. Alltså en samverkan mellan skadegörare och bedragare, dvs brännare och bilägare. Svårigheten att leda bedrägeriet i bevis är givetvis stor om det är fem eller tio bilar som brinner.

Sydsvenskan och Gerell medverkar alltså till att sprida förklaringar som tål att kritiseras. På så vis vill man skydda förövarna och samtidigt slå blå – förlåt röda – dunster i läsarnas ögon. Sådant är mediernas Sverige. Och sådana är ofta vänsterns vetenskapares roll.

Torsten Sandström

Förr läste jag massor av nyheter i SvD och DN på morgonen. Men inte längre. Detta beror inte på att mina preferenser förändrats. Utan på att svenska medier genomgått en fundamental förändring. Det är marschen från nyhets- till åsiktsreportage jag tänker på.

Alltså hur tidningarnas ägare bestämt att nyhetsrapportering är olönsam, medan nöjen, sport, film och annan underhållning säljer bättre. Genom minskat intresse hos ägarna för nyheter har en lavin av personlig åsiktsförmedling satts igång. Det syns förstås i kulturfrågor. Men också i massvis av texter om design, stil, sjukdomar, psykologiskt flum, livsstil, identitetsfrågor, klimat, feminism och inte minst massvis av sidor om sport, bilar och bostäder. För länge sedan hade flera tidningar titeln ”allehanda” för att peka på en blandning av stort och smått. Idag är inget alltför obetydligt för att utelämnas.

Den före dett storspelaren i svensk press DN framstår idag som ett plockepinn av navelskådande reportage. Och i SvD har större delen av nyhetsrapporteringen överlämnas till TT:s marknadsföring.

Häromveckan skrapade Åsa Beckman den nya stilens botten genom följande rubrik:

Hur många dagar av mitt liv har försvunnit i migränens mörker?

Ambitionen tycks vara att göra ett personligt avslöjande. Tyck synd om mig! Men också att fånga upp en krets läsare som även de drabbats av någon slags återkommande sjukdom. Detta sker alltså mitt under brinnande krig i Ukraina och Gaza. Därför kan man tro att det kanske gäller en form av verklighetsflykt, från välden till egot. Men jag tror inte det. Det är flykt från det som är dyrt att producera (och med färre läsare) till billigt radskrivande för ett vilset folk.

En enda text av Beckmans stil kan kanske vara på plats i en tidning som annars är sprängfull med hard stuff. Men så är det ju inte. I stället står psykologer på kö för reportage om varje mänskligt dilemma, stort eller smått. Och experter på diet och etikett tränger också sig fram. För att inte tala om tjogtals dagliga reportage om filmer, shower, böcker, matcher, dvs de ämnen som medieföretagen säljer i streamad form eller på papper.

Läsaren säger kanske att jag tjatar om detta ämne. Det medges. Men frånvaron av medial självkritik sporrar mig. Den nya tidens skråarbetare, journalisterna, vill nämligen inte veta av någon kritik av vad de själva sysslar med. Förr var nyhetsskribent en hedervärd titel. Dagens vänsterjournalister och nutidens åsiktsrapportörer har förvandlat ett viktigt yrke till en unken syssla för navelskådare. Liksom skråna förr bestämde varornas innehåll, menar nutidens journalister att deras tankar om livet är det som folk måste köpa.

Torsten Sandström

På SR:s morgonnyheter i P1 var ett inslag om det erkända svenska minoritetsspråket Meänkieli. Enligt statistik ska det finns omkring 70.000 talande längs Torneälven och västerut. Enligt nyhetsinslaget var det bara 200 skolbarn som ville studera språket. Genom listig klippning av inslaget framgick att det rör det sig om ”förtryck” mot denna språkliga minoritet.

Historiskt sett rör det sig antaglien om en hårdpress på skolbarn som önskade tala meänkieli, men som av svenskutbildade lärare förbjöds använda sitt tungomål. För på 1970-talet skedde en liberalisering.

Man kan alltså tala om ett förtryck i förfluten tid, men inta alls idag. Numera är det företrädare för minoritetsgruppen som är ledsna över att barnen sviker. Jag kan väl förstå att ungdomar i nutid hellre studerar svenska, engelska osv i stället för att plugga ett språk som närmast måste ses som dött, frånsett lagstämpeln ”minoritetsspråk” och en mindre krets fanatiska förespråkare.

För mig som lyssnare framstod det som klart att det ”förtryck” som nämndes i inledningen av SR-inslaget var nutida. Och på så vis formade sig det korta reportaget till en vanlig svensk litania av typen propaganda. Svensk skola förtrycker alltså skolbarnen i Tornedalen. Vem som helst kan förstå hur falskt detta budskap. Barnen vill helt enkelt inte tala ett språk som få andra inom nationen kan förstå. Engelska blir faktiskt ett bättre val, för att inte tala om svenska.

Någon invänder att jag rapporterar om en petitess. Mitt svar är att den av skattebetalarna finansierade radion och teven varje dag sänder ut en svärm av politiskt korrekta, men overkliga, budskap som följer vänsterns traditionella värderingar. Minoriteters språk är en sådan blindtarm, åtminstone avseende meänkieli, som är en kulturyttring av nytta eller nöje för ett litet fåtal. Naturligtvis ska man själv kunna välja sidospråk. Men det är kulturföreningen för meänkieli som ska sköta upplysning och propaganda om man så vill. Men att SR rapporterar om språkförtryck påminner om hur diktaturer propagerar för majoritetens språk, vilket är lika illa.

Kulturföreningar i norr får vara nöjda med att åtminstone 200 skolungdomar visar minsta intresse för meänkieli. Men den svenska vänstern släpper inte taget. Om alla minoriteter inom Sverige ges plats på olika plan och till höga kostnader kommer många att rösta vänster. Och ordet förtryck är det bästa för att sätta fart på vänsterns journalister och anhängare. Applåderar gör förstås de föreningar i Tornedalen som med offentliga bidrag driver språkfrågan. Varje svensk minoritet har sin ledning som försörjs av stat och kommun i och med att medlemmarna inte sällan är likgiltiga vad gäller egen betalning.

Torsten Sandström