Sverige är ett skönt välfärdsland. Friheten är omfattande. Men politiker, myndigheter och media talar alltmer om vad du och jag får tycka och säga (och vad vi inte får tala om). Fram växer en ny religion med ett nytt prästerskap. Nu predikas inte längre Bibelns budskap, utan det goda samhällets politiskt korrekta moralvärderingar. PK-lärans bas är de mänskliga rättigheterna. Från dessa rättssregler flödar nu knippen med moraliska värderingar, i form av PK-normer, som rör minoriteters rättigheter, feminism, klimatförstöring, invandring, auktoritetskritik mm. Värderingarna står alltså i allmänhet på en rimlig grund.
Men problemet är att PK-eliten - liksom flydda tiders präster - hävdar ett åsiktsmonopol. Den som inte anpassar sig fullständigt hånas. Hon och han påklistras alla möjliga slags nedsättande etiketter. Media pläderar betongfast för den nya PK-läran. Debattinlägg som går emot refuseras. Banne den som säger nå´t annat! Samtalet vid kaffebordet på jobbet tystnar. Du blir osäker...
PK-läran och PK-samhället blir på så vis ett allvarligt hot mot vår åsiktsfrihet. Anti-PK-bloggen vill problematisera och kritisera den nya PK-religionen och dess predikanter. Min blogg står nämligen på det fria ordets sida! Templet från antikens Aten får symbolisera det fria samtalet.
SR:s sk vetenskapsjournalister sjunger sopranstämman i IPCC:s kör om klimatkris. Från Egypten – dit en av dem förstås åkt och slösat CO2 – talas högröstat om att u-världen kräver skadestånd från industrinationerna för alla elaka väderhändelser. Precis som om de inte inträffat förr om åren. Precis som sambandet med CO2 är bevisat!
Här följer en länk till Klimatupplysningen.se som visar att Pakistan med jämna mellanrum under 100 års tid drabbats av översvämningar sedan många år tillbaka. Någon kraftigt ökad frekvens är det således inte frågan om. Det verkar som om regeringar i Pakistan i årtionden inte vidtagit rimliga åtgärder för att skydda sin befolkning kring den stora floden Indus, som i den bergiga omgivningen givetvis skapar särskilda problem med stora flödande vattenmassor efter regn i de mycket höga bergen.
Lägg särskilt märke till kommentaren från professorn i meteorologi, Lennart Bengtsson, som bekräftar att ökningsfrekvensen vad gäller översvämningskriser är liten.
Mina återkommande anklagelser mot svenska journalister för politisk propaganda bekräftas av den enögda rapportering som ständigt sker i svenska medier. Här råder ingen öppenhet. Här släpps inte Lennart Bengtsson in. Bara FN och kriskören IPCC.
En förnuftig journalist borde inse skevheten. Men det är inte öppenhet som gäller. Utan worst case. Det kallas för försiktighetsprincipen. Och med den kan man bygga under nästan vilka krav som helst.
Det går runt, det går runt… en evighetsmaskin! Wikimedia.
Från första början har det stått klart att mördaren i Visby lider av allvarlig själslig sjukdom. Men under utredningen har detta faktum om mannens otillräknelighet normalt mörkats. I stället har åklagare och medier gång efter annan fokuserats på hans mer eller mindre omöjliga planer som inte ens realiserats. Är det verkligen intressant att ta del av åklagarens ord om vad som tycks ha hänt i en sjuk skalle? När det gäller detta fall är det alltså i högsta grad befogat att tala om psykisk ohälsa och inte ständigt framhålla hans extrema högeråsikter.
Annars missar ju inte medierna chansen att peka på att det svenska folket år 2022 lider under kraftig själslig ohälsa, trots att det i allmänhet – absolut inte alltid – enbart rör sig om stress, osäkerhet och åkommor som psykologer och psykiatriker kommit på utan starka medicinska bevis. Det paradoxala har blivit att en svensk nation med hög välfärd numera ofta förklarats själsligt sjuk. Då ungdomar förr krånglade fick de skarpa tillsägelser och de sändes i grava fall till hjälpklass. Nu äter många tabletter mot diffusa diagnoser! Hjälp!
Jag menar alltså att svenska medier rapporterat enligt vänsterns populistiska agenda. Att många människor tröttnat på traditionella medier är därför ingen slump. Följden har i nästa steg blivit att gammelmediernas journalister börjat ta upp jakten på alternativa sociala medier. Och så rusar karusellen vidare mot gammelmediernas svanesång…
En välrenommerad klimatforskare, Gösta Walin, har tyvärr gått ur tiden 84 år gammal. Men hans dödsruna glädjer mig verkligen, se länken. Den är skriven av en före detta VD för storföretaget Sandvik, Per-Olof Eriksson, en civilingenjör med hög kompetens. Det intressanta med dödsrunan är en berättelse om hur IPCC politiserats genom Olof Palme, Bert Bolin och FN.
I runan beskrivs att Walin under 1960-70-talen var verksam vid Meteorologiska institutionen vid Stockholms universitet, MISU. Jag citerar:
MISU leddes på den tiden av Bert Bolin, som var engagerad i klimatforskning och hade bra kontakt med Olof Palme. Gösta märkte hur Bert Bolin efter hand blev alltmer politisk inriktad i sin forskning och att han med stöd av Olof Palme kunde intressera FN för forskning om växthuseffekter. IPCC bildades och Bert Bolin blev dess förste chef 1988. Gösta blev i sin forskning alltmer övertygad om att en ökande mängd koldioxid var mer nyttigt för jorden än skadligt, och enligt Gösta favoriserade man inom IPCC snarare forskning som bevisade att mer koldioxid skulle bli ett hot mot mänskligheten.
Jag har i en tidigare blogg redogjort för detta skeende ur en något annan synvinkel, nämligen docent Nils-Axel Mörners berättelse (Mörner var en annan känd klimatforskare), se länken nedan. Mörner berättar att Olof Palme minsann inte drev klimatfrågan – utan en massiv ökning av kärnkraft. Han och Bolin, som var extremt sval inför växthuseffektens betydelse för klimatet, menade att skräckargumentet ändå borde användas av FN som ett politisk redskap (för kärnkraft). Nu blev det som bekant inte alls så, utan bara massor av värmeskräck kring CO2.
Ett mycket stort problem i en naiv svensk debatt är att FN står höjd över all kritik. Allt från FN är gott, ja närmast gudagivet bra. Ingen funderar över att sossarnas mångåriga och stora intresse för FN kan ha inrikes- och utrikespolitiska orsaker. Förvisso gör nog FN en del nytta. Men det är en jättelik politisk byråkrati, nu under en portugisisk socialdemokrats ledning. Ambitionen är: världsmakt. Men godtrogna svenska politiker hurrar och skickar miljarder till FN.
Enligt min mening betyder detta att IPCC:s argument måste nagelfaras. De svenska kritiker av klimatkrisen som finns (exv professor Lennart Bengtsson)- eller funnits (Mörner och Walin) – har inte beretts minsta plats i våra medier. Där presenteras endast IPCC:s version, som dessutom fräckt nog sägs utgöra konsensus. Så länge debatten är så hårt riggad måste FN och IPCC kritiseras tills en öppen (mångsidig) diskussion tillåts. Det som sker luktar skunk, dvs politisk propaganda.
Vi ”kommer ha nära dialog med professionerna” säger fd sosseministern Shekarabi om sin ambition i kriminaldebatten. Han tänker att man måste samtala med den sk forskningen.
Men problemt är att den sk professionerna inte jobbar i politiskt vakuum. Politiska teser suggas inom forskningen och ord väljs för att gå makthavare till mötes (bland annat för att erhålla penningstöd). På tre samhällsområden är detta ett långvarigt svenskt problem. Vad gäller kriminalpolitik, pedagogik och miljö har nämligen socialdemokratin ständigt lyssnat till vänsterns forskare. Det är därför ingen slump att kriminalpolitiken under Jerzy Sarnecki spårat ur, helt enkelt. Likaså har vänsterns universitetspedagoger vägrat att tala om krav samt om nyttan av betyg och katederundervisning, för att i stället fokusera på jämlikhetsfrågor, självstudier, datorisering, förminskning av centrala prov osv. Även dagens förvridna miljö- och klimatdebatt har i åratal formats genom horder av aktivistiska forskare med en utvecklingsfientlig syn på industrisamhällets framtid. Jag menar att lyssnandet på dessa kretsar av forskare har varit i hög grad destruktivt och därför skadligt för det svenska samhället.
Bristen är alltså att lyssnande till forskningen inte har varit öppet och neutralt, utan tagit sikte på forskare som är politiskt aktiva och närstående S-partiets och Mp:s ideal. Att det skett beror dels på slughet, dels på stor naivitet i det man tror att forskare alltid är objektiva. I själva verket har nästan alla vetenskapare sin egna politiska käpphästar.
Jag tror den nya regeringen – i kraft av högre kompetens allmänt sett vad gäller utbildning – kommer att ha enklare att förstå den problematik jag nu lyfter. Vi kan ju alla se hur sossarnas forskare vandrat vilse i vänsterns drömvärld. Sarnecki ger den politiserande forskaren ett ansikte. Nu är det dags att låta öppenhetens och kritikens vindar blåsa så att den svenska nationens kommer på benen.
Erik Lidström pläderar i Bulletin engagerat för att exv åklagare och domare ska utses genom val. Detta på ett vis som påminner om USA:s rättsväsende. Tanken är att nationens medborgare ska ha rätt att utse personer som man anser har en korrekt rättskänsla. Det vill säga domare, åklagare och polischefer som inte är fast i byråkratins värld utan tillämpar svensk lagstiftning som den rätteligen gäller. Likaså anser han att ett system med framlottade ledamöter i domstolsjury bör ersätta det nuvarande svenska systemet med nämndemän. Lidström tycks mena att rätten på så vis kommer närmare medborgarna samt tvärtom. Hans ambition är rimlig, men problematisk.
Först är jag skeptisk till existensen av någon specifik folklig rättskänsla. Jag tror att folk i allmänhet har en tämligen diffus syn på vad som ska anses lagligt respektive olagligt. Särskilt som antalet lagar i den moderna välfärdsstaten är så omfattande att ingen dödlig kan överblicka dem. Enligt min mening är rätten till sitt syfte något objektivt, som svårligen kan fullgöras genom något slags rättskänsla, frånsett i situationen då ”luckor finns i lagen” eller då lagen strider mot tysta rättsprinciper. Lidströms ord att ”ingen objektivitet [existerar] i mänskliga ting” är kategoriskt nedslående i juridiska sammanhang (om än filosofiskt korrekt).
Lidström finner inspiration i anglo-amerikansk rätt. I medeltida engelsk rätt infördes ett system med jury för att låta medborgare bedöma ett juridisk fenomen som folk i allmänhet ofta kan sägas behärska, nämligen frågan om skuld. I brottmål och i fler civilrättsliga tvister – exv om skadestånd – är huvudfrågan nämligen i engelsk rätt att bedöma om svaranden gjort sig skyldig till de handlingar (eller underlåtelser) som motsidan påstår. Rättshistorisk blev detta en avancerad lösning i syfte att öka tilltron till de kungliga domstolarnas avgöranden. Till saken hör att det i England tillämpades ett sedvanerättsligt system baserat på common law och inte på skriven rätt. Genom juryn kan man säga att folket fick ett finger med i det juridiska spelet vid rättegången, där domarens roll var att känna till och tillämpa den oskrivna materiella rätten.
Jag tror att det är mot denna bakgrund man måste se USA:s 1700-talsregler om val av åklagare och domare. I en epok av rättsregler baserade i common law – och med en ännu tämligen mager lagstiftning – tyckte nationens fäder att det var bäst med en folklig politisk kontroll av åklagare och domare. Idag är situationen delvis annorlunda. Lagstiftningen har vuxit dramatiskt i USA. De politiska partiernas bråk är notoriska. Och en juridisk professionalisering utan like har skett i den stora nationen i väst. Idag tror jag USA klarat sig minst lika bra utan politiseringen av ämbetena som åklagare och domare. För övrigt anser jag skådespelet kring utseende av HD-domare som farsartat och inte alls som ett tecken på att rätten kommer närmare medborgarna. Snarare närmare de politiska partier eller sittande president.
Därför tror jag att en politisering av rättsliga ämbeten är ett historiskt stickspår. För svensk del är det uppenbart att en minskad politisering av rättsapparaten är det som behövs. Politiska val av ämbetsmän via en väljarkår som saknar rimliga kunskaper om såväl rättsväsendet som dess aktörer är inte ett steg framåt. I stället gäller det enligt min mening att bygga vidare på den djupgående professionalisering som under nästan 200 år skett inom den svenska juristskåren. Mångårig utbildning av jurister har skapat ett stort mått av fackkunskaper och – i normalfallet – en rimlig förmåga till rättslig analys oberoende av politiska läger. En svensk domare klarar därför idag såväl bevis- som rättsfrågor, utan behov av jury eller nämnd. Det senare organet har idag närmast en (kanske onödig) kontrollfunktion.
Huvudproblemet är idag, som jag ser det, en bristande rättskänsla hos dagens lagstiftare. Detta sammanhänger med en juridisk-tekniskt politisering av rätten. Innebörden är att basala demokratiska principer för rättsstaten trängts tillbaka och en attityd av hej-och-hå vuxit fram inom riksdag och departement (träffande kallat Lidbommeri, https://sv.wikipedia.org/wiki/Lidbommeri). Detta elände sammanhänger i huvudsak med socialdemokratins maktambitioner och den politiska klassen anspråk på dominans. På så vis har oviljan blivit stor att tala om existensen av nyttiga naturliga men tysta rättsprinciper. Därför har en svensk författningsdomstol ännu inte sett dagens ljus. Detta bör förändras!
Om man ser till nivån för ämbetena åklagare och domare är alltså inte politiska val en väg framåt, utan närmast en återvändsgränd. Däremot måste statsapparaten upprustas för att främja rättsstatliga principer. Högre domare bör utses av ett särskilt kollegium av domare (utan politisk representation). Och även statens myndigheter måste avpolitiseras i högre grad än idag, så att tjänstetillsättningar de facto sker enligt förtjänst och skicklighet och inte genom diverse dolda personliga kontakter med politiska kretsar. För Riksåklagarmyndighetens ledning finns här mycket att göra! Politiskt aktiva åklagare är av ondo. I grunden måste dessutom det gamla tjänsteansvaret förstås återinföras i svensk rätt!
Om reformer ska ske i den riktning – som jag tror att såväl Lidström som jag tycker – måste den svenska grundlagen reformeras. Politiska val till riksdag och kommuner måste bli tydligt personliga och inte bara ett ställningstagande till en palett anonyma namn på en röstsedel. Varför inte helt enkelt införa majoritetsval i enmansvalkresar! På så vis kan folket få en mer tydlig kontakt med sina politiker. Och framför allt rösta bort dem man ogillar. Dessutom bör svenska folket – såsom i Schweiz – i grundlagen ges rätt att arrangera folkomröstning om ett lagförslag från riksdagen. Tala om folklig politisk dynamit! Och en rejäl möjlighet att sätta handklovar på politiker som saknar den rättskänsla som behövs och ibland tittar fram i breda folklager.
I dagens nyhetsbrev påminner Kvartal.se om resultaten i höstens partipolitiska skolval. Siffrorna har varit klara länge. Men medierna har typiskt nog varit tysta. Och även den svenska myndighet, som står bakom insamlandet av skolelevernas opinionsutfall, har legat lågt. Med följande dimmiga rubrik presenterar nämligen myndigheten utfallet: ”Moderaterna, Sverigedemokraterna och Socialdemokraterna största partier i Skolval 2022”. Surt sa sossarna om rönnbären.
Resultaten är som framgår av grafen ytterst nedslående för socialdemokratin och vänstern. Sossarna, V och Mp får nämligen bara omkring 29% av rösterna. Moderaterna och SD vinner c.a 27 respektive 21 % av eleverna sympatier. Det vi ser är en jordskredsseger för den samlade högeropinion, som nu regerar landet.
Tystnaden är därför talande. Inte har jag hört några braskande ord från statens egna medieföretag eller från den press som kallar sig oberoende! Mycket talar för att myndigheten gärna kommer att sluta med att arrangera skolval i och med att S-partiet inte längre är största parti enligt landets skolelevers preferenser. Märk att myndigheten försöker förvirra publiken genom att i grafen inte ge SD den gula färgstapel som är bruklig!
Hörde häromdagen en intervju i SR Ekot då frågor ställdes till före detta ministern Morgan Johansson. Den som ställde frågorna hette Sara Nuder och är dotter till en gammal sosseklättrare, nämligen Per Nuder. Alltså använder sig det påstått oberoende SR av en sossedotter för att intervjua en sosseboss.
Därför googlade jag om familjen Nuder och påmindes om det jag redan visst, dvs att farfar Nuder är en annan före detta sossechef på tämligen hög nivå inom partiet. Dessutom visade det sig att Per Nuders dotter Johanna fått flera jobb i rad i regeringsdepartementen. Nu senast jobb med Global agenda inom UD och utbildning på gång till diplomat.
Detta illustrerar väl en av de frågor jag ofta skriver om: den politiska klassens framväxt i Sverige. Den ena noden i nätverket hjälper andra noder framåt. Precis som under ståndssamhällets epok byggs makt genom familj. Politikerna vet hur slipstenen ska dras. Och sossarna står närmast maktens grytor genom sitt stora nätverk genom Sverige.
Det visar också att SR inte är ett företag för oberoende journalistik. Naivt låter man sossars barn få attraktiva jobb – givetvis bara de med rätts politiska åsikter. Sedan länge jobbar även Cecilia Bodström på SR, i egenskap av dotter till en S-minister (och bror till en annan). Därför är det tragikomiskt att läsa följande om henne på SR.s hemsida:
Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Så pågår formandet av socialdemokratins Sverige. Allt under devisen att ingen ska kunna göra karriär på grund av sociala kontakter. Det vi ser är exempel på hur den politiska klassen tar för sig inom den offentliga sfären. Jag känner en dålig smak i munnen. Usch!
I DN:s kulturdel skrev häromdagen vänsterförfattaren Ola Larsmo en text, som hade rubriken:
Med TIDÖavtalet upphör Sverige att vara en ”humanitär stormakt”
Ibland undrar jag vad vänsterns anhängare sysslar med uppe i sitt elfenbenstorn. Antagligen läser man Marx från 1800-talet och lyssnar på varandras sagor om livet i 2000-talet. Då konsensus råder ser man precis vad man vill.
Det är precis vad Larsmo sysslar med. Sverige har aldrig varit någon moralisk stormakt. Att svenska politiker till vänster gärna sett det så är en sak. Det är ju slug politik för inhemskt bruk. Men verkligheten är en annan. Sverige är en lilleputt-nation, som fräckt satsar skattebetalarnas pengar på frågor som man hoppas vänstern ska vinna nästa val på. Talet om en humanitär stormakt har blivit en jätteballong, som andra nationer skrattar gott åt. Man skakar på huvudet åt Sverige och skojar om den svenska självbilden. Den är lika uppsvensk som efter trettioåriga kriget. I själva verket har politikernas skrytballong ständigt drabbats av punktering. Efter TIDÖ hoppas jag att ballongen skrotas.
I sin devota text drömmer Larsmo om flydda tider med Jan Eliasson som vice FN-chef. Alltså den man som för inte alls så länge sedan gav Irans utrikesminister en verkligt rejäl kram och ett smörigt flin. Så agerar en företrädare för en humanitär stormakt. Med stora lönekuvert i fickan kramas alltså en iransk gangster om. Eliasson som inte ens under tiden på FN vågade höja rösten för att skydda Anders Kompass som agerat visselblåsare mot FN-truppers sexbrott mot unga under pågående uppdrag.
Larsmo ser inget. Ty nattmössan är neddragen till nästippen. Han saknar därför förankring hos svenska folket. Men han tillåts ändå politisera i DN.
Svenska mediers ägare påstår att deras tidning är ”oberoende” med viss inriktning. Det är ju inte klokt. Motsatsen gäller. Kejsarna är nakna!
I dagens DN har krönikören Janne Josefsson en helsida, som nog är den skamligaste läsning jag sett på länge. Det säger en hel del, ty DN har i sin förvandling till vänstertidning gett prov på mycket elände. Vad sägs om dagens rubrik:
Janne Josefsson: Är rasistiska och fascistiska lagar den nya svenska modellen?
Det är ju ett hiskligt politisk påstående, sjuttio år efter senaste världskrig. Och en solklar vänsterpropaganda mot TIDÖ som slår det mesta vi hört på sistone. Att orden kommer från munnen hos en kommunist mun är fullt klart. En person som i åratal tillåtits utföra granskande reportage åt SVT.
Ändå envisas svenska media med att förneka att en vänstervridning pågår. Hur mycket bevis behövs egentligen för att anständiga ägare till svenska medier ska reagera? Deras anställda journalister kan inte tillåtas att helt fritt framföra politisk propaganda. Medan samtliga medier kallar sig ”oberoende”.
Det värsta är kanske att svenska medier samtidigt hårt anfaller fake news i USA eller i vårt land. Den som agerar så som DN gör i fallet Janne Josefsson har enligt min mening förlorat rätten till att delta i en befogad jakt på fake news. Det är snarast så att uttalanden i stil med rubriken ovan främjar de auktoritära krafter som sprider lögner.
Antagligen har du sett hur svenska medier – pressen och SR/SVT – alltmer fylls med texter eller ord från psykologer. Detta sammanhänger med den utveckling som innebär att medierna är på väg att förlora rollen som tredje statsmakt (men med bibehållna statsbidrag!). Särskilt tidningar under stark ekonomisk press jagar således mer lönsamt utnyttjande av tidningens spalter. Ägarna satsar alltså på det som säljer. Och journalisterna tillåts bestämma politiken, med det vänsterresultat jag hoppas alla ser.
Tidningarna blir därför allt mer lika vecko- eller månadsmagasin, med artiklar som skrivits för några veckor sedan om trivsel, livsstil, film, sport , bilar och bostäder. I denna nöjesartade miljö passar psykologer som hand i handske. Deras vetenskap gränser ju tydligt till tyckandet, i och med att människors känslor och känsloreaktioner är svår att mäta i vetenskapliga termer. Därav mängden eländiga rapporter om resultatet från allsköns frågeformulär.
Psykologernas inmarsch på mediernas arena är uppenbar. De kan uttala sig om allt. Ena dagen är det problem med svärmor. Andra dagen en man som vill skiljas. Gränsen mot pressens experter i etikettsfrågor blir alltså oklar. Hur ska jag göra med min otrogna fru? Vågar jag be svärmor dra åt skogen?
Jag har tidigare skrivit åtskilligt om denna psykologisering. Att den sker sammanhänger antagligen delvis med att texterna blir billigare för tidningsägarna än dagsfärska nyhetsreportage utav kvalificerade journalister. Anledningen till att jag idag lyfter problematiken rör en rubrik jag häromdagen såg i SvD:s näringslivsdel:
Psykologen: Inte fel att oro sig för ekonomin
Så svaret på min inledande fråga om livet utan psykologer blir att det vore lättare att uthärda. Adjö!
För trettio år sedan var det mediala samtalet i Sverige påtagligt öppet och mer försiktigt vad gäller opinionsbildning. Idag gäller däremot hela havet stormar. Svenska medier fungerar numera som propagandamaskiner.
Häromdagen upplät SvD sin debattsida åt en statsvetare, Victor Galaz, som hör och häpna jobbar för en miljökampsorganisation vid Stockholms universitet – en rörelse som arbetar under den föga pregnanta beteckningen Stockholm resilience Centre (så beskrivs vetenskap idag). Ändå väntar man sig ord från honom om miljö och klimatkris. Men mannen ifråga propagerar inte om den yttre miljön, utan pekar på en förestående flyktingskris som han extrapolerar ur de klimatvåndor som IPCC sprider som dimmor kring jordklotet. Därför ondgör sig författaren över Sveriges ambition att påtagligt sluta nationens gränser, som stått vidöppna länge och resulterar i omkring en miljon nyinflyttade de drygt senaste tio åren.
Till bilden hör att han talar om oro från sin ungdom som invandrare till Sverige då det i familjens brevlåda damp ned ett kuvert från Invandrarverket (med positivt besked märk väl). Här möter vi alltså en man med forskartitel, som uttalar sig från ett institutet som närmast avses syssla med skeenden i atmosfären. Till råga på allt skriver mannen om mänskliga rättigheter, dvs invandring, och gör det med tydliga ord om sin egen bakgrund som nyinflyttad till Sverige. Vilken subjektiv röra!
En sådan text hade inte SvD publicerat för ett antal decennier sedan. Men nu har tidningens dörrar vidöppnats för politisk propaganda. Mediernas ägare har lämnat fältet fritt till tyckande journalister och deras anhang. Nu gäller inte bara en diffus klimatkris. Utan även framkallade av ångest över en ny flyktingkris som påstås synas i fjärran..
Det är därför bra att den nya regeringen genom TIDÖ har framförhållning mot vänsterns sluga propaganda. Men mediernas ägare bär stort ansvar för sin undfallenhet vad gäller övergången från fakta- till åsiktsjournalistik.
Från minareten i Sharm el Sheijk hörs ropet ”Allah är stor och IPCC han profet!” Det är dags för måndagsbön. Tusentals tillresta troende har bränt ansenliga mängder CO2 bara för att närvara vid bönemötet, som lika effektivt hade kunnat hållas över internet.
Svenska medier, som vanligtvis varje dag presenterar en handfull skräckreportage, är nu överfulla med konstateranden att den ena eller den andra av IPCC:s procentgränser är hotade. Precis som om IPCC vet exakt vad som sker i atmosfären och på Jorden! Enbart skräckreportagen och de förment exakta procentgränserna ger besked om att en del av IPCC:s budskap är politisk humbug. Det förstår den som tänker kritiskt. Men folket i den stora moskén i Sharm el Shejk är inte kritiska forskare. De är politiserande troende. Även om flera bär akademiska titlar.
I DN har mulla Alestig dagen till ära rader av nya förskräckande profetior. Alla pekar på att IPCC:s procentgränser – som baseras på modeller (inte uppmätta fakta) – måste justeras med några tiondelar. För var dag blir nämligen allt värre enligt FN, IPCC och deras dyrkare. Det kommer säkert FN:s överstepräst att fixa då han inleder den religiösa högtiden i Sharm el Sheijk – den gamle diktatorn Mubaraks privata semesterställe. Och mycket riktigt , FN-chefen António Guterres vet som gammal sosse hur den politiska slipstenen ska dras. I Egypten hotade han med mänskligheten ”undergång”. Skrämsel är en beprövad politisk taktik.
Världens klimatpolitik går åt fel håll! Först när ett öppet samtal förs – för och mot IPCC:s siffror – kan utvecklingen ledas i en trovärdig riktning. Men de troende i moskén vid Röda havet är ett uppenbart hinder mot ett förnuftigt samtal om klimatet. De höga ledarna inser att man politiserar – men ändamålet helgar medlen tänker de. Det är deras metod för att få församlingen att lyda. De stackare som ligger med näsan i golvet och ropar ”IPCC Amen!” är nämligen troende och saknar vett och sans. Därför måste mulla Alestig redan i morgon justera sin procentsiffror och vrida upp ljudet i krisens megafon.
Det enda positiva händer på svensk hemmafront. Idag läggs en budget som är befriad från flera av sossarnas och Mp:s förvridna symboler. Sverige gör idag mer än tillräckligt i klimatfrågan i förhållande till nationens storlek. Slopandet av skattesubventioner till köp av svindyra elbilar är bara ett exempel. Fortsätt att rensa i skogen av symboler! Inblandning av dyr tallolja i dieseln bör exv slopas. Även när talloljan framställs och den förbränns sker ju utsläpp av CO2. Men det talas inget om detta. Tabu gäller. Liksom vid mötet i Sharm el Sheijk.
Det händer nog aldrig att jag håller med Olle Lönneus i Sydsvenskan och hans skriande rubriker. Men idag köper jag denna med glädje:
Sverige ger upp rollen som förebild på FN:s klimatmöte
För frälsningsmannen Lönneus är det förstås en sorgens rubrik, ord som han som vanligt vill proppa i halsen på trötta läsare. Om han har några läsare kvar, annat än några garvade vänsteraktivister?
Nu kan Sverige i stället inta positionen som en eftertänksam liten stat i Europas utkant. Jag hoppas verkligen att regeringen Kristersson även i övrigt slutar med sossarnas eviga skrytande om Sverige som en moralisk stormakt! Det har varit en fånig symbolpolitik som går hem hos de dumma. Och våra grannationer ser det som typiskt svenskt hybris sedan trettioåriga krigets dagar.
Häromdagen hörde jag på SR P1 ett reportage om mäns våld mot kvinnor. Flera otäcka berättelser om ett allvarligt problem. Att männens biologi – deras gener – spelar in gör knappast saken bättre. Civilisationen har inte trängt igenom så långt ännu. Att svenska män i genomsnitt är bättre än klanernas islamska kvinnoförtryckare är dock säker.
Det jag reagerade över är journalistens – och han är inte alls ensam inom sin yrkeskår – breda användning av ordet våld. Exv talar han om en kvinna som lurats att skriva på ett lån till förmån för en anhörig till mannen, något hon nu ångrade efter att hon lämnat relationen. Min reaktion är att detta inte rör sig om våld. Våld rör ju något kroppsligt. Men reportern på SR vevade på vitt och brett om såväl ”psykiskt” som ”ekonomiskt våld”.
Därför kollade jag men språkets experter. Svenska akademins ordlista definiera ”våld” så här:
● (otillbörlig) användning av fysisk styrka som påtrycknings- eller bestraffningsmedel (min fetstil)
Samtidigt vet jag att svenska feminister och vänsterns anhängare gärna vill få alla oönskade manliga reaktioner att framstå som utslag av ”våld”. Till och med det svenska rättsväsendet har smitttats av feministernas stridsrop. I en departmentspromemoria 2022:18 diskuteras således ”Straffansvar för psykiskt våld”.
Det vi ser är alltså en medveten inflation av det svenska språket. Inte bara från medievänstern utan också från den som behärskar kanslihuset Rosenbad. Om ett samtal förs utan traditionella nyanser blir det vilseledande och svårt att greppa. Det blir en sörja. Detta sker inte sällan genom slarv. Men I detta fall är det fråga om indoktrinering. Alltså om en medveten vrängning av orden i politiska syften.
Vem vet hur kvinnans relation till mannen i reportaget såg ut då hon skrev på lånet till mannens släkting? Hon kan ha hotats till det, lurats eller gjort det med varma tankar. Men inte har hon utsatts för kroppsligt våld! Skillnaden är viktig! Och i Brottsbalken måste skillnaden upprätthållas! Annars ges polisen och svenska åklagare alltför stor makt att trakassera enskilda.
Danska journaliststudenter röstar till drygt 70% vänster. Detta enligt de svenska journalisternas facktidning, Journalisten, se länken nedan. Sådana politiska värderingar har alltså de personer som i framtidens medier ska informerar allmänheten om vad som sker i samhället.
Sannolikt är situationen densamma i vårt land. Den kommande generationen är lika vänstervriden som den som idag bestämmer svenska tidningars innehåll. Att de tillåts härja sammanhänger med att mediehusens ägare satsar all kraft på det som är lönsamt, dvs film, sport, teve, livsstil, bilar och bostäder.
Undersökningen är gjord av en dansk journalisthögskola. Mest intressant är kommentaren från utbildningschefen på skolan till tidningen Journalistens reportage.
Han säger att det inte är något problem att journaliststudenter har en bestämd politisk uppfattning:
”Det viktigaste för mig är att de journaliststuderande är starka i professionen. Alltså att de kan lägga sina personliga åsikter åt sidan när de arbetar professionellt med journalistik. Det anser jag att man kan se att hela journalistkåren är duktig på.”
Fan tro´t! Svaret är nog från munnen på den blinde som länge lett sina enögda studenter. Men förhoppningsvis är danska journalister bättre på det han talar om. Men det är sannerligen inte den vanliga svenska journalisten i press, radio och teve. Här drivs normalt åsiktspolitik.
Utbildningsminister Mats Persson visar att den nya regeringen innebär ett skifte i svensk demokrati. Hans budskap är att häxjakten på politiskt oliktänkande inom den högre utbildningen ska utredas. Han säger att det inte ska vara förbjudet att inom universitet och högskolor att använda de ord som vänstern och PK-folket stämplat som förbjudna, i stil med neger, zigenare osv. Förmodligen kommer kravet på feministisk litteratur och vissa ämnesinslag att undersökas. Och det ständiga ropen på normteori och att ”stay woke” måste ersätta med krav på öppenhet, menar jag.
Det är just allsidighet – och inte förbud – som är vetenskapens ledstjärna. Detta är sedan länge självklart för förnuftiga människor. Men vänsterns medier har tillsammans med åtta år att S-regeringar förvandlat Sverige till ett politisk getto. Där finns bara plats för en åsikt. Den officiella av politiker bestämda.
Det känns därför som om vetenskapens parnass kommer att bli friare och att det blir lättare att andas inom den högre utbildningen ifall den nya regeringen får hållas. Men det finns mycket att göra. Och på strategiska positioner inom den högre utbildningen sitter vänsterns folk, som tillsammans med troende byråkrater skapat det elände vi sett. Det är fint av Ivar Arpi att rapportera om eländet. Han har vågat säga att kejsarna inom S-partiet är nakna. I brist på vettiga reformer har de alltför länge sysslat med symbolfrågor. Och som vanligt har svenska medier instämt i förbudskören…
Lägg märke till att minister Persson har doktorsutbildning från Lund. Hans närmaste motsvarigheter i den tidigare sosseregeringen hade bara några lösa betyg från Göran Personuniversitet i Örebro. Kompetens gör skillnad. Det finns alltför få väl utbildade i riksdagen. Däremot alltför många politiskt troende, med syn på enbart ena ögat. Så fram för öppenhet!
Vilken slemmig rubrik! Genom att rikta fokus på brottslingens barna så ska läsaren tycka synd om förbrytare. I ett stort reportage slår SvD upp familjefadern som dömts till fängelse för att ha olagligt deltagit i en klimataktion. Han är psykologutbildad och är nu klimataktivist på heltid inom Extinction Rebellion (XR). Alltså ännu en taliban som är närstående till Mp, ett parti som sitter i Sveriges riksdag.
Det intressanta är nu hur SvD hyllar denna lagbrytare – genom att ge honom vänlig plats en söndag – en person som satt sig över nationens demokratiska spelregler (och tänker fortsätta med det). Det sker i en tidning som annars skriar mot Trumps folk och deras läskiga framfart i USA. En tidning som förr varit en eftertänksam samhällskritiker har nu förvandlats till megafon för en galen vänster.
Så kan det gå när mediernas ägare struntar i journalistiken. Och bara tittar på lönsamma mediala ämnen om film, sport, teve,, bilar, bostäder och livsstil. Alltså medieägare som överlämnat tidningen till journalistkårens vänstergäng. Det vi ser är således den tredje statsmaktens undergång. Och nästan inga kritiserar det som sker. Antagligen tror man att världens undergång är nära. Men jag blir så förtvivlad.
Vänstermannen som sköter Sydsvenskans propagande utrikes och inrikes, Olle Lönneus, vet hur han ska vränga orden. Han har antagligen länge varit mot ett svenskt medlemskap i NATO. Ända tills sossarna efter många års krig i Ukraina började förstå Sveriges bästa.
När tillstånd till den svenska ansökan dröjer fortsätter han på kommunisternas linje. Då den glädjande nyheten om den svenska regeringens avståndstagande till de kurdiska exstremistorganisationerna PYD och YPG meddelades idag så svarar Lönneus med följande rubrik:
Därför tar Kristersson avstånd från kurderna som befriade oss från IS
Rubriken är skamlig. Det är sannerligen inte den svenska borgerligheten som i åratal gullat med kommunistiska kurder. Det har varit vänsterns bord och gullat har man verkligen gjort, senaste då kurden Kakabaveh hjälpte Magdalena Andersson bli statsminister. Men Sverige har som nation över huvud taget litet intresse i kurdernas strävan efter självständighet, som måhända kan vara rättvis. Däremot har den svenska nationen just nu ett stort och primärt behov, nämligen att gå Turkiet till mötes, oavsett om detta land leds av en diktatorstyp.
Det infama rör främst formuleringen ”befriade oss”. Okej att islamsk terrorism visat sitt fula tryne i Sverige, exempelvis på Drottninggatan i Stockholm. Men själva IS är närmast ett regionalt problem, som knappast kan sägas röra ”vår” befrielse som nation. Vi har däremot burit bördan för alltför många flyktingar från regionen. Men det är knappast PYD och YPG:s förtjänst – eller något värt att tacka för – utan snarare en följd av svensk passivitet och politisk naivitet avseende massinvandring.
Att Lönneus personligen vill gulla med PYD och YPG och deras anhang – i stil med Kakabaveh – är hans personliga sak (en linje han som vänsterman med hej och hå driver i Sydsvenskans spalter). Det är Lönneus kritik av den nya regeringens avståndstagandet som är motbjudande dubbelmoral av ett slag som Bonnierkoncernens tidningar numera excellerar i.
Kristersson driver utrikespolitik för svenska intressen! Inte för gullande med de kommunistorganisationer som Lönneus så gärna kramat och nu fortsätter att vänslas med.
Den som vill skaffa sig en skev bild av Jordens klimat ska läsa Greta T:s skrift från 2022 som i vanlig opretentiös ordning heter Klimatboken. Sina unga år till trots (19) gör hon anspråk på att veta hela sanningen.
Det glädjer mig att mottagandet i Tyskland inte blivit vad Greta T nog väntat. Rubriken i den stora Bild Zeitung är talande:
Greta talar plötsligt som en vänsterextremist
Det lilla lammet från Stockholm visar alltså nu vargtänderna. Det gäller politik! Nu anfaller hon kapitalismen och marknadsekonomin. Hon säger att ”kapitalismen är ett system – som definieras genom kolonialism, imperialism, förtryck och folkmord – för att ackumulera det välstånd än bestämmer vår världsordning”. Det är alltså fråga om vrida klockan tillbaka i tiden. Antagligen kommer även då den moderna demokratin att ryka. Och hur ska den ersättas? Bäst att fråga Greta som har svar på allt.
Det är allvarligt att en stor del av västvärldens politiker och medier hyllar en person – som med tämligen grunda kunskaper i klimatvetenskap – fungerar som en basun för samhällsförändring. Men hon bygger sin tro på FN och organisationens inhyrda vetenskapliga lakejer. Alltså handplockade forskare som delar FN:s politiska syn på klimatskräcken. Genom denna enögda syn på klimatvetenskapen vill man omforma världssamfundet under FN:s ledning. Det är verkligen ett skräckscenario att FN-organisationens präster och prästinnor på de nationella skattebetalarnas bekostnad ska tillåtas att ständigt resa Jorden runt för att framföra ett budskap som med stor risk pekar mot ett auktoritärt och diktatoriskt samhällsstyre i framtiden (samtidigt som man parodiskt nog predikar mänskliga rättigheter). Bara FN:s skräckvisioner och organisationens ovilja att presentera alternativa forskares syn på uppvärmningen är tecken på inget annat än diktatoriska politiska grepp.
Det är faktiskt något häpnadsväckande som sker. En stor del av västerlandets politiker och medier ägnar sig åt propaganda avseende en klimatkris som är mycket dåligt underbyggd med fakta. Varje dag skräckreportage i press, radio och teve.
Särskilt allvarlig är den mediala kören om civilisationens undergång. Man hade väntat sig att världens mest kompetenta skulle diskutera med varandra inför offentligheten – i ljuset från kameror och med mikrofonerna på – för att noga tillåtas mejsla fram fakta för och mot en förestående kris. Men så är det inte. Bara en åsikt framförs: alarmism!
Till och med en skolflicka som Greta T upphöjs till sanningsvittne. Och en vänsteraktivist, Erika Bjerström, utan känd utbildning över huvud taget i det komplexa ämnet, framför med darr på rösten nästan varje dag den nya klimatreligionen. Pressens och SR:s så kallade ”vetenskapssredaktörer” rabblar ständigt trossatser. Att det rör sig om bönehus är självklart. De ger inte minsta plats för motståndarens ord.
Därför lägger jag idag ut en bra text från Det goda samhället och Klimatupplysningen, två sociala plattformar som erbjuder bra motstånd mot den svenska enögdheten. Författare är professor Lennart Bengtsson, en av Sveriges mest internationellt kända meteorologer. Han kritik mot den nya krisreligionen är bitande. Läs och lär!
Ännu en statlig myndigheter har sett dagens ljus. Nämligen ett institut för mänskliga rättigheter, som ska inrättas i Lund. Generaldirektör är Barnombudsmannen Fredrik Malmberg, som nu får ett bredare arbetsfält. Är detta nödvändigt? Eller rentav ett försök att dölja brister vad gäller svenskarnas medborgerliga rättigheter?
Begreppet mänskliga rättigheter har sin bas i antika tankar rörande humanism. Idéerna blev en brygga till upplysningstidens kritik av det kungliga fåtalsväldet och dess konsekvenser i form av förtryck av vanliga människor på grund av kön, sexualitet religion och inte minst politiska rättigheter att yttra sig och delta i samhällets politiska beslut. På så vis växte i USA och Frankrike mot slutet av 1700-talet fram ett bälte av fundamentala frihetsregler eller med andra ord det man idag kalla mänskliga rättigheter (Human Rights). I England fanns redan vid slutet av 1600-talet ett embryo genom parlamentets Bill of Rights.
Det är viktigt att komma ihåg att reglerna inte skapade några rättigheter mellan enskilda individer, utan enbart enbart var en rätt för den enskilde att slippa statligt förtryck. Detta är också grunden för regleringen av Human Rights än idag. Såväl folkrättsliga regler som nationell lagstiftning om Human Rights har enbart en inriktning mot statliga övergrepp och inte enskildas inbördes försyndelser. Detsamma gäller de medmänskliga fri- och rättigheter som exv räkna upp i den svenska grundlagen (Regeringsformen). På så vis kan man säga att tanken om mänskliga rättigheter blivit en del av ett större paket av rättigheter för nationens medborgare. Som medborgare i landet har du som bekant rader av rättigheter och även skyldigheter, avseende exv politiskt deltagande, barnuppfostran, skolgång, anställningsskydd (LAS), besittningsskydd till bostad osv. Det finns med andra ord normalt en skillnad mellan mänskliga och medborgerliga rättigheter. En skillnad som okunniga politiker struntar i.
Utan tvekan har de medborgerliga rättigheterna av högst rang. De är ju normalt tydligt utmejslade i svensk lagstiftning. Dessutom har de inte sällan verkan mellan enskilda individer, något som exv reglerna i föräldrabalken och LAS tydligt visar. Blocket av mänskliga rättigheter, som hämtats från folkrättsliga konventioner, är däremot svepande och i allmänhet svårtolkade. Detta gäller även ifall Human Rights upphöjs till lagstiftning!
Det sist sagda visar på att Human Rights ofta har blivit politiska slagträn. Även om Human Rights är fullmatade i vårt land – men som sagt oklara använder organisationer som tex FN normerna för att flytta fram sina politiska maktpositioner. I Malmö pågår exv ett samarbete mellan S-kommunen och FN om att utveckla flummiga regler om Human Rights om rätt till tak över huvudet till ett slags bostadspolitiskt program. Att FN har sådana ambitioner i uländers fattigstäder är en sak. Men genom missbruk av idén om mänskliga rättigheter vill politiker i Malmö och FN alltså ge sken av att den enskilde har en juridisk rätt till bostad i Sverige. Någon sådan rätt existerar inte. Och först när tillgången på bostäder blivit god – genom politiska och ekonomiska beslut – kan tanken om en medborgerlig rättighet förverkligas. Bostadsbristen är som sagt skriande, inte minst i Malmö. Därför blir tal om mänskliga rättigheter till boende en rent politiskt propaganda, utan verklighetsanknytning. Alltså ett närmast religiöst önsketänkande eller ett politiskt skådespel.
Signifiikativt för bilden av religiös tro är en kvinnlig forskare från Malmö som i SR P1 deltar i ett samtal om barns rätt i en mycket specifik situation, varvid hon svarar reportern: ”tycker inte du att det är en mänsklig rättighet”. Human Rights förvandlas genom hennes ord till ren privat moral eller politisk dröm.
Saken är nästan likadan vad gäller den sk Barnkonventionen, som numer upphöjts till svensk lag. Statens domstolar och andra myndigheter kan alltså tvingas att ta ställning till om en förälders rättighet (enligt Föräldrabalken) visavi sitt barn är förenlig med Barnkonventionen såsom svensk lag. Då konventionen (även i lagtexten) är proppfull med oklara och svepande regler blir det sannerligen en svår – närmast omöjlig – uppgift. En effektivare lösning vore tydigare regler i svensk familje- och socialrätt. Men från vänsterliberal sida vill man inte lägga krut på sådant arbetskrävande finlir. Därför blir följden att rättssäkerheten hotas genom omöjliga och krångliga tolkningar av Barnkonventionen i svensk lag. Det är inte bra, enligt min mening. Politiken tillåts nämligen ta över traditionell rättstillämpning.
Av denna anledning är jag kritisk till den nya statliga myndigheten i Lund som Institutet för mänskliga rättigheter är. Jag tror inte vi kommer att få se pregnanta lagförslag från myndighetens sida. Det är ju riksdagens bord. Däremot mängder av pekpinnar av den stil som Malmö kommun och FN planerar. Att myndighetens generaldirektör har sin bakgrund som Barnombudsman är illavarslande. Här har de politiska slagorden ekat under snart trettio års tid. Jag tror att vi tyvärr kommer att få se mer av detta. Alltså en nation som invaggas i religiös tro. Och ett land med ökande rättsosäkerhet.
Den svenska modellen, dvs sossarnas konstruktionsritning för kontroll av Sverige, vilar tungt på hundratalet statliga myndigheter. Tanken är att dessa byråkratier ska tillvarata S-partiets intressen inom sina respektive politiska sfärer. Så står det förstås inte i föreskrifterna för myndighetens verksamhet. Där anges i stället de högt ställda och ädla mål som myndigheten ska främja (inte sällan är målen närapå omöjliga). Genom valet av ledamöter i myndighetens styrelse och utseendet av generaldirektör slås S-partiets intressen fast. Kvar står megafonmyndigheter, som ska tala om för svenska folket hur de bör leva och tänka.
Den svenska sjukan har sina rötter i nationens riksdag. Där sitter som bekant 349 ledamöter, som var och en känner sig kallad att driva sina politiska hjärtefrågor. Det rör sig därför om ett brett spektrum av idéer. Alla ledamöter i riksdagen lobbar för sina egna specialintressen, som de tror ska kunna göra Sverige bättre. Alla samhällsaspekter får på så vis sina förespråkare , som vill kunna slå sig för bröstet efter att ha lanserat en plan för en ny myndighet. Ett typiskt exempel är det nyligen stiftade Institutet för mänskliga rättigheter, med placering i Lund. Vad det är fråga om framgår tydligt av Institutets årsrapport 2022:
I Sverige finns sedan tidigare ett antal myndigheter vars uppdrag berör mänskliga rättigheter och där enskilda i vissa fall kan få sin rätt prövad. Det handlar bl.a. om domstolarna, ordinarie tillsynsmyndigheter samt Justitieombudsmannen (JO) och Justitiekanslern (JK). Institutet ska inte ta över dessa myndigheters uppgifter och ska t.ex. inte pröva enskildas klagomål. Institutets roll är att ta ett helhetsgrepp för att bl.a. skapa överblick över de grundläggande mänskliga rättigheter som enskilda ska vara tillförsäkrade och undersöka hur dessa i praktiken realiseras i människors vardag.
Trots uppräkningen av ett urval statliga organisationer – med liknande mål – är syftet att den nyskapade myndigheten ska ta ett helhetsgrepp. I stället för att rensa och slå samman existerande organisationer så läggs en ny till. Att skattebetalarnas pengar flödar är ju självklart. Så här skrivs det därför i årsrapporten.
Enligt Parisprinciperna ska en MR-institution ha tillräcklig finansiering för att kunna bedriva sitt arbete effektivt och vara oberoende av regeringen. De uppskattade kostnaderna för en rimligt bemannad svensk MR-institution har i olika tidigare sammanhang uppskattats till mellan 40 och 72 miljoner kr per år, baserat på en personalstyrka på 40-60 personer.
I lundafallet blev äskandet första året 50 miljoner, med påpekande om att mer pengar senare måste till. Märkliga internationella föreskrifter – ”Parisprinciperna” – tas som självklara bevis och pengarna rullar alltså.
Så ser det ut beträffande det förmodligen färskaste svenska myndighetstillskottet. Är mänskliga rättigheter verkligen ett huvudproblem för det svenska samhället? Tvärtom tycks alltför stort intresse riktas mot Human Right, varom mer i en kommande blogg. Och lundavarianten är ändå en mindre organisation i sammanhanget. Bland drygt 250 statliga myndigheter finns det sådana som har flera tusen anställda – personalen på Skatteverket uppgår till mer än tio tusen. Även om åtskilliga av dessa gör nytta så att pengar tillförs statskassan är det uppenbart att 20% sannolikt skulle kunna skäras bort direkt utan att verksamheten skulle lida av detta.
Enligt min mening borde därför allvaret kring byråkratiseringen lyftas av den nya svenska regeringen. Det rör sig om en cancer som lever på samhällskroppen. Särskilt i det perspektiv jag inlett med, dvs att många, många politiska korstågsmyndigheter – i stil med den nya i Lund – bildas för diffusa och vänsterinriktade syften. Tänk bara vilket krafttillskott denna nya organisation ger vänstern genom ett femtiotal väl artikulerade tjänstemän i Lund. Inom tio år kommer myndighetens personal sannolikt ha fördubblats. Och socialdemokratins maktsfär utvidgats.
Enligt min mening måste framväxten av en gigantisk byråkratisk statsapparat stoppas. Den nya regeringen bör omgående tillsätta en översynsutredning med direktiv om tuff rationalisering. Möjligtvis kan ett hot om osthyvling av statsbidragen med 10% vara ett effektivt vapen mot ovilliga myndigheter. Privata företag sparar nämligen och tar med jämna mellanrum bort personal. Men myndighetssverige expanderar däremot år efter år. Att produktiva sysslor inom vård och utbildning ökar går förstås att motivera. Men att svenska skattebetalare ska betala för en ständigt växande administration är tveklöst skadligt. Och att det delvis sker för att främja S-partiets vision om en egen kontroll av det svenska samhället är otillbörligt.
Någon har antagligen reagerat över att jag i flera bloggar liknat Miljöpartiets politiker vid talibaner. Men det finns goda skäl för min liknelse. Partiets företrädare visar en trosvisshet som står över alla försök till sociala kompromisser. Klimatkrisen blir ett jämförbart faktum med islams dogmer. Och ve den som vågar ifrågasätta krisens existens. Med förakt och hån bemöts alla som inte rättar in sig i ledet. Bara Mp-politikernas ordval och kalla blickar andas talibanism av hög potens. Det politiska samtalet skjuts fyra hundra år tillbaka i tiden.
Vi möter alltså en annorlunda syn på politiken än vad som sedan länge gället i västerlandet. En antik romerskrättslig sentens föreskriver att en domare alltid måste lyssna på motparten innan beslut fattas. Som jurist vet jag också att mitt första intryck rubbats många gånger då motsidan lagt fram sina argument.
Sedan upplysningstiden har en liknande dogm om öppenhet gällt i västvärlden. Här har tvivel ansetts nyttigt som en katalysator för nytt tänkande. Och genom att låta åsikter mötas är tanken att förnuftiga lösningar ska kunna utkristalliseras. En liknande syn gäller inom vetenskapens samhälle. Forskarnas resultat ska öppet kunna diskuteras och ifrågasättas. Först när alla tunga namn inom vetenskapen är ense kan man tala om att ett fenomen är vetenskapligt bevisat.
Därför agerar klimatkrisens förespråkare som talibaner. Det är inte alls så att allt är klarlagt rörande uppvärmningens effekter. Det mesta som torgförs är modellbaserade antaganden, som kan visa sig brista. Och själva attityden ”att saken är klar” är ett mycket allvarligt tecken på just talibanism. Här bär FN ett mycket tungt ansvar. FN-chefen talar om att alla forskare är ense (konsensus råder)! Och han trillar nästan av podiet då han varnar för katastrofer i morgon dag. Det är faktiskt dårskap!
Min oro bekräftas av att svenska politiker och medier inte låter åsikter för och emot krisens bakgrund och effekter brytas i en öppen diskussion. Enbart krisens apostlar släpps fram och det med besked. I Sverige finns åtskilliga högt meriterade forskare som framfört kritiska argument mot alarmismen. Men de ges ingen plats i landets medier. Även i det politiska samtalet råder enkelriktning. Talibanismen tycks därför hårt förankrad i vårt land.
Även om Elsa Widding, nyvald riksdagsledamot för SD, inte tillhör forskningens samhälle har hon – med god naturvetenskaplig utbildning och många års erfarenhet av just energifrågor på hög nivå – en god kompetens för att så tvivel i riksdagen rörande talibanernas framfart där. Och reaktionen visar att Sverige påminner om Absurdistan. Politiker och medier häcklar Widding. Man bemöter inte hennes argument utan skriar enbart av förfäran.
Det är hög tid för Sverige att satsa på öppenhet. Upp med alla åsikter på bordet! Jag är säker på att vi på denna väg kommer att kunna fatta kloka beslut. Så sätt igång! Om det inte sker kommer talibanismen att visa sig lika katastrofal för Sverige som i Afghanistan.
I Sverige talas det vitt och brett om forskningens frihet. Samtidigt har svenska politiker länge utvecklat regler som gör att forskare måste ansöka om tillstånd för att forska rörande sociala frågor med anknytning till enskilda individer. En statlig myndighet – en av tyvärr flera hundra i vårt land – ska nämligen genomföra en etikprövning av forskarens projekt. Alltså en moralisk granskning av studien!
Därför har det med lagens kraft byggts upp ett helt maskineri för att kontrollera och stoppa fri forskning. Den som bryter mot föreskrifterna riskerar åtal! Detta trots att straffrättsliga regler ändå finns ifall en forskare skulle göra ett övertramp som allvarligt kränker en enskild.
Även om det kanske finns en vänlig tanke bakom regelsystemet om etikprövning är det horribelt. Det innebär ett hinder mot just fria val av forskningsobjekt. Dessutom visar lagstiftningen en vansinnig tilltro till att administrativa metoder kan skapa ett bättre Sverige. Vad sägs om att en forskare i virologi av en etikprövningsmyndighet polisanmälts till åtal för att hon använt sig av faktiskt anonyma persondata i en studie om smittspridning? Eller att en pedagog – som i förskolan studerat barns språkliga kommunikation – råkat ut för samma byråkratiska övergrepp (meddelande om åtalsanmälan).
Det är ingen tvekan om att etikprövningslagens visar att Sverige är på väg bort från idealet om den enskildes frihet att forska om det han eller hon vill. Sverige har således blivit ett hemvist för byråkratsjälar. Kafka ryser i sin grav. Och en nation som ivrigt sysslar med dubbelmoral. Därför bör den nya svenska regeringen verka för ett slopande av etikprövningslagens! Bara själva stoppet blir ett tecken på ökad frihet inom forskningen.
Jag skriver detta med anledning av en läsvärd ledare i dagens SvD:
Som vanligt råder enkelriktning åt vänster. Wikimedia.
Läser i tidningen av Nyköpings kommun ska utreda om SD-företrädaren Rebecca Ädel spridit politisk propaganda i sin roll som lärare. Det är bra om luften rensas.
Enligt Stiftelsen Expo ska hon ha gjort detta. Nu är ju inte alls Expo något sanningsvittne utan en typisk vänsterorganisation. En sammanslutning – bland många politiska opinionsbildare – som svenska medier ständigt lanserar som hundra procent objektiva. Det trots att de flesta av dem spelar på vänsterns planhalva vad gäller exv klimat, u-landsbistånd och annan politisk propaganda.
Det hela väcker dock olustiga tankar om att en lärare som uttalar idéer som delas av SD utsätts för politisk granskning. Däremot sker – vad jag vet – ingen likande kontroll av rader av lärare med vänster- och kommunistsympatier. Min uppfattning är nämligen att antalet vänstersympatisörer inom lärarkåren är betydligt större än anhängarna till SD. Att Expo inte skriver om vänsterns lärare i katedern är ju klart som korvspad. Stiftelsen är ju till för att jaga krafter som Expo bestämt sig för att stämpla som rasistiska – med rätt eller orätt. En kommunistisk arab bekymrar sig däremot inte Expo om.
Vi ser en utveckling mot personkontroll, som den senaste fasen i vänstersveriges häxjakt på SD. Det är en skrämmande utveckling.
WikiAtt svenska medier behärskas av vänstern är en sanning som knappast behöver motiveras. Det syns och hörs av sig själv. Förvisso är det ägarna som formellt har makten. Men de har retirerat. De kollar mediehusets balansräkning. Och tidningsföretagens överskott är inte längre nyheter och saklig rapportering. Det som skapar vinst är själva mediekarusellen: exv snack om film, teve, teater, livsstil samt annonsering för bilar och bostäder. Därför tillåts vänsterns journalister hållas.
Det finn alltså en logik bakom att Sanna Wolk från SULF (universitetslärarna) får en debattext publicerad i DN som i rubriken skriar att TIDÖ är ”ett hot mot den akademiska friheten.” Plötsligt fattar hon pennan – efter åtta år av socialdemokratisk statsfeminism och stöd till förfärande vänsterpedagogik. Vidare har under denna tid pengar regnat över projekt som baseras på ett uns av klimatalarmism. Men inte har SULF kritiserat sossarnas politik!
Som en särskild kritisk punkt anför Wolk att forskningen till stöd för kärnkraft läggs om. Hon tycks inte ha förstått vad åtta år med partierna S och Mp ställt till med. Dvs att kärnkraft lagts ned så att svenska folket och företagen måste hoppas på att det blåser för att få elektricitet för dagen. Tala om vrängande av ord!
På många arbetsplatser inom den högre utbildningen är intresset för fackföreningar i botten. De anställda jobbar hårt med forskning och undervisning. Och om man är med i facket så är det inte för att SULF har lysande företrädare. Man är helt enkelt rädd för att mista lönepåslag. Och man anser att SULF:s företrädare är karriärister (som saknar egentlig kraft inom basverksamheten).
Nu sällar sig Wolk till gruppen av vänsteranhängare. Hon sprider propaganda. Och blir i sig själv ett hot mot den akademiska friheten.
Alex Schulman har blivit en av DN:s främsta politiska agitatorer. Det rör sig förstås om vänsterpolitik. I gårdagens DN försöker han förvandla svart till vitt på det oförskämda och förnumstiga vis som blivit hans signum.
Saken gäller en kvinnlig reporter från TV4 som i klotter i en anteckningsbok skrivit en spontan reaktion om Ebba Busch. Reportern har skrivit: ”Ebba Slebba”. Om en man skrivit något liknande hade det kanske blivit ett jäkla bråk. Men nu är det en kvinnlig reporter. Och framför allt rör det sig om en slemmig reaktion mot den nya regeringens Ebba Busch. Hur som helst är det osmakligt. Och reporterns ord borde kritiseras och sedan glömmas. Hon borde be om ursäkt.
Men Schulman spelar i samma politiska division som reportern ifråga. Därför påstår han att man som journalist kan vara ”opartisk även om man kallat Ebba Busch för Ebba Slebba”. Tanken är alltså att om en vänsterjournalist uppenbart tar politisk ställning, så som skett i anteckningsboken, så har personen ifråga ändå agerat opartiskt.
Schulmans slutsats är så korkad att en kommentar blir onödig – hon har agerat partiskt helt enkelt. Schulman och DN borde ha visat återhållsamhet. Men båda agerar inte som representanter för sakliga nyhetsmedier. Värre är att man gör det utan att skämmas. Vi ser alltså hur det svenska politiska samtalet polariseras. Svart ska förvandlas till vitt, menar Schulman och DN.
Jag är övertygad om att svenska medier spelar auktoritära krafter i händerna. Genom den oblyg vänsterpopulism tycker många svenskar att medier inte är att lita på, dvs att journalister vränger sina reportage. Det bådar inte gott för framtiden. Den polarisering som sker i USA syns även här. Och detta för att medierna inte länge för ett öppet och sakligt samtal. Schulman fungerar på så vis som en dödgrävare åt svensk demokrati.
Vem eller vilka på bilden är brottsling eller brottsoffer? Wikimedia.
Upprörda vänsteranhängare och feminister klagar på reglerna i TIDÖ om utvisning för bristande ”vandel”. Några säger att de kränker brottsoffer, dvs de kvinnor som med eller mot sin vilja importeras till Sverige för att sälja sex. Vem kan tala om brottsoffer i denna hänsynslösa handel?
Den enögda svenska lagstiftningen om prostitution är hyllad av den svenska vänstern. Men därmed inte sagt att den är bra. Varför ska bara en av två parter i en överenskommelse om sex straffas och den andra gå fri? Kvinnor som lockar till sex främjar i högsta grad den brottslighet som drabbar männen. Det är ju fråga om förberedelse till brott! Det är orättvist. I flera bloggar har jag argumenterat för att antingen ska ingen straffas eller båda.
TIDÖ:s idé om utvisning på grund av bristande vandel ställer saken på sin spets. Det blir ju omöjligt att hävda skydd för den kvinna som flyttat hit bara för att främja brottsliga sexköp. Svensk lagstiftning funkar som ett flugpapper, som lockar utländska ligor hit med kvinnor som sexslavar. Den som hävdar att kvinnornas sexförsäljning är moraliskt har en tung bevisbörda ute. Deras verksamhet går ju ut på att främja brott. Det är enda anledningen att de befinner sig i vårt land.
Därför ser jag fram mot de nya reglerna om utvisning på grundande vandel i form av sexförsäljning. Bestämmelserna tar nu sikte på kvinnor som inte är svenska medborgare. Och någon rimlig anledning för att de i egenskap av utlänningar ska ha rätt att vistas i Sverige saknas alltså. Allt talar för att polisen får mindre jobb i framtiden. Och de utländska ligorna får en käftsmäll.
Dessutom tydliggörs den svenska dubbelmoralen med mannen, köparen, som brottning och kvinnan, säljaren, som påstått brottsoffer. Det kommer att bli intressant.
I följande rubrik från DN igår syns hur tidningen försöker splittra Sverige. Bakom orden står förstås DN-vänsterns kulturchef Björn Wiman. Han säger:
Häpnadsväckande hur alla duckar när SD visar vargtänderna
Vilka duckar? Är det halva svenska folket som röstat för en ny svensk regering? Vänstern kan ju knappast sägas ducka, ty här demoniseras SD varje dag, timme och sekund. Det vi ser är den fortsatta häxjakt som under flera år varit så uppenbar. En strävan att beskriva SD:s väljare som kastlösa, som utanför samhällets ramar och en fara för eliter. I denna häxjakt har Wiman varit en aktör, låt vara att få lyckligtvis läser tidningens kulturdel. Men andra på DN är lika splittrande.
Ulf Kristersson säger ofta att han vill ena det svenska folket och upphäva splittringen. Det är vad en klok ledare bör säga, efter år av spott och spe mot SD från S-regeringar. Wiman och vänster gräver också skyttegravar. De vill se SD:s väljare som parias. DN bär ett stort ansvar för nationens elände.
Orden från Stefan Löfvens mun förföljer mig. En svensk statsminister som påstår att han efter omkring sju år vid regeringsmakten inte sett det dödliga klanvåldet växa fram. Jag citerar: ”vi såg det inte komma”. Den man som länge suttit vid statens roder har alltså inte uppfattat en utveckling som många svenskar redan sett och oroar sig över. Givetvis kan det vara ett dumt försök från Lövfens sida att förklara bort ett totalt klavertramp. Men det är också fråga om något annat och viktigare.
Än en gång vill jag lyfta frågan om den svenska politiska klassen. En sida av detta fenomen är en sammanhållning externt. Klassmedlemmarnas gemensamma intressen gör att de mekaniskt verkar för sina egna villkor på ett vis som permanentar de politiska uppdragen, förbättrar lönevillkoren, höjer ersättningar vid avgång, öppnar dörren för väl betalda sinekurer på ambassader och internationella organisationer, skapar möjlighet att inlemma anhöriga i klassens skyddsnät osv. Detta är klassen huvudfunktion. Mönstret påminner om de skyddsnormer som tidigare eliter i den svenska historien slagit fast.
Givetvis gäller inte samma intresseinriktning internt inom klassen. Politikerns yrke är att målmedvetet arbeta för det egna partiets program. Märk väl att jag inte skriver att syftet är att verka för det egna folkets intressen. Ty politiska åtgärder som rör väljarna är enbart en fråga på ett lägre plan. För att främja en yttre gemenskap och samtidigt värna det egna partiets inre ställning blir reformer som tar sikte på medborgarna enbart ett verktyg. Vi har i åratal sett hur den svenska socialdemokratin i rader av valrörelser köpt röster från väljarkåren genom oblyga regn av penningbidrag. Väl beställda svenskar som röstar borgerligt har på så vis genom skattehöjningar tvingats finansiera S-partiets framtida makt.
Förvisso kan man säga att den interna konkurrensen mellan partierna skapar konflikter mellan partierna. Till saken hör att politikerna har goda skäl för att förstora dessa stridigheter. Åsiktsskillnaderna inom större delen av den politiska klassen har nämligen med tidens gång blivit tämligen små, något som svenska folket sett under de senaste åtta årens omställningar i den politiska sandlådan. Den ene har utropat sig till vinnare. Men det gör även den andre som nyss använt skattebetalarnas pengar för att få lugn och makt över spelet i barnhagen.
Min poäng är nu att det interna spelet mellan partiernas något olika program blir så påtagligt – eller kraftkrävande – att befolkningens bästa hamnar i skymundan på ledande politiker agendor. Stefan Löfvens uppdrag var att administrera en invandring av en storlek som svenska folket tidigare inte skådat. Enligt partiets program saknades utrymme för tuffa krav och rejäla försök att förmå de nyanlända att fjärma sig från den främmande kultur de hade med sig. Naiv välvilja och mängder av bidragspengar blev därför verktygen. Jag menar alltså att förmågan att se en hotande framväxt av en destruktiv klankultur låg helt utanför vänsterns spelplan (som den synts i partierna program). I stället brukade ledande politiker partiprogrammets analysschema.
För vänstern blev följden att ekonomiska och sociala skillnader föder utanförskap. Det är därför inte de nyanländas fel att en minoritet inom deras krets utvecklar en livsfarlig grad av kriminalitet. För denna analys hade S-politikerna god uppbackning genom sina vänner i den politiska klassens utkant, exv vänsterforskare med olika ämnesinriktning (här räcker det med att namnge kriminologen Jerzy Sarnecki). Följden blev att S-regeringens straffrättsliga arbete länge gick i stå med benäget bistånd från Morgan Johansson. Först några månader inför höstens val radades en handfull nödvändiga reformförslag upp. Alltså efter nästan åtta års väntan. Men då hade socialdemokratin tvingats skåda sanningen i vitögat och insett att ett hotande val förestod.
Avsikten med denna text är att än en gång nagelfara den svenska politiska klassens incitament. Den yttre sammanhållningen avser att befästa klassen gemensamma intressen. De inre relationerna har fokus på ofta smärre stridigheter mellan partiernas skiftande program. Socialdemokratins ideologi saknade helt verktyg att tackla en elakartad klanstruktur. Förorternas maffior behandlades därför med silkesvantar i och med att de inte ansågs bära något reellt eget ansvar. På så vis blir Lövfens ord om att ”vi inte såg det komma” helt logiska från S-partiets ledares utgångspunkt.
Ett utbrett dödligt våld – som regeringen delvis själv vållat – blev således osynligt för makthavarna under omkring sju års tid på Rosenbad. Men under tiden hade stora delar av det svenska folket länge en klar bild av problemtiken och hur den skulle hanteras.
I en normal demokratisk stat går det inte att dölja ett allvarligt problem så lång tid som skett i vårt land. Men här har socialdemokratin haft benäget bistånd med nationens kultur av politiska korrekthet och medievänsterns apologeter.
Den nya regeringen – som lagt fram ett ambitiöst program (TIDÖ) för att avlägsna Sverige från en långvarig och av sossarna självförvållad kris -står inför en rad utländska och inhemska svårigheter.
På det externa planet är det kriget i Ukraina, inflationen, lågkonjunkturen och Mellanårsvalet i USA som hotar. Problemen är delvis sammanflätade. Särskilt oroande är troliga framgångar för Trumps rörelse inför valet av ett antal poster i Kongressen. Risken är stor att svårigheter för president Biden kommer att följa avseende USA:s idag omfattande stöd för Ukraina. Om trumpsidan på så vis strular är det troligt att Putin får överhanden i sitt anfallskrig mot Ukraina. För Europa och Sverige blir det synnerligen dåliga nyheter. De ekonomiska konjunkturerna riskerar att förvärras.
Men den nya regeringen har kanske ännu värre problem på hemmafronten. Initialt kan man nog manövrera mellan grynnorna i TIDÖ som sjövilda liberaler annars riskerar att stoppa. Men knappast på sikt. Här kan möjligtvis ett – efter Annie Lööf – reformerat C-parti bli en räddande dark horse. Men situationen är ytterst osäker.
Än värre är antagligen det allmänna politiska motstånd som Kristersson regering möter från visst håll på hemmaplan. Inte så att folk i gemen förväntas gå ut på gatorna för att protestera. Jag tror många inser att Sverige måste slå in på en ny väg. Min oro rör i stället det svenska massmediala komplexet. Inte så att mediernas ägare önskar jaga den nya regeringen. Aktieägarna har inte längre siktet inställt på nyhetsförmedling och politisk debatt. Dessa fenomen är numera bara enkla symboler för pressens ägare. De lever numera ekonomiskt på annat, nämligen på att smälta samman tidningens reportage med lukrativa rörelser inom film, teve, idrott, nöjen, livsstil, bilar, bostäder och liknande inkomstbringande skeenden. Ägarna låter därför vänsterns journalister hållas. De har därför övertagit opinionsbildningen.
Och den politiska rapporteringen blir förstås därefter. Redan samma vecka som TIDÖ presenterades märktes förändringen. När sossar tidigare avlämnat politiska reformförslag har medierna redan från början sakligt rapporterat syftena bakom den nya politiken. Därefter har oppositionens kritik presenterats, om än förstrött. Med TIDÖ har bilden ändrats tämligen tydligt. Utan att vilja förstå eller förklara TIDÖ:s intentioner har i stort sett hela den svenska journalistkåren omedelbart gått till frontalanfall mot TIDÖ. Vidare har man fortsatt sossarnas mångåriga linje att driva häxjakt på SD. Hela TIDÖ framställs som en konspiration från SD, trots att fler riksdagsledamöter från M, KD och L står bakom överenskommelsen (än de från SD).
Det vi ser är vänsterjournalisternas sammansvärjning mot den nya regeringen. Agerandet är helt motsatt det som förväntas av ”en tredje statsmakt”, som sakligt och oberoende ska kritisera såväl regering som opposition. En samlad kår av journalister – med få undantag – tar i stället ställning mot regeringen och förmedlar därmed vänsterns argument. En liten minoritet av svenska folket tillåts på så vis styra nationens politiska samtal. Det är sannerligen uppseendeväckande.
Att detta händer inom privatägda medier är trist, men en fråga för mediernas indolenta aktieägare. Det som upprör mig mest är vänsterjournalisternas framfart inom SR/SVT. Här orkar man knappast ens berätta om TIDÖ:s innehåll och intentioner. I stället innehåller rubrikerna hos Ekot, Rapport, Aktuellt mfl direkta anfall på den nya regeringen och SD. Utan omsvep påstås regeringen planera reformer som skadar invandrare, fattiga, sjuka och andra behövande. Som sanningsvittnen inkallas civilsamhällets samtliga påtryckarorganisationer avseende u-hjälp, klimat, barnrätt, socialbidrag, sjukdomar osv. Det är inte fråga om journalistik i traditionell mening. Det vi ser är renodlade politiska kampanjer mot regeringen och SD.
Därför återkommer jag till min tidigare slutsats i flera bloggar. Det svenska samhällets främsta problem är av medial natur. Det består i att medieföretagens ägare struntar i sin styrning av medierna för saklig och oberoende rapportering. På så vis har man släpp vänsterns propagandister fria i tidningar och andra stora mediehus. Man kan därför säga att svenska etablerade medier inte längre fyller den uppgift som konstitutionella experter så gärna vill tala om. En av demokratins grundvalar är således hotad.
Att tala om denna allvarliga fara är dessutom tabu. Så är det i Absudistan.
Morgan Johansson (S) kräver Billström på svar om SD och utrikespolitiken
S-partiet fortsätter siklappjakt på SD, precis som partiet styrs av kriminella. Att så inte är fallet vet förstås sossarna. Men man tror att det fortfarande finns väljare att vinna – eller kanske snarare väljare som kan hindras lämna S – genom att fortsätta den mångåriga häxjakt som de vänsterliberala länge bedrivit. En häxjakt som liberala brittiska The Economist häromveckan dömt ut som odemokratisk och osaklig. Särskilt som S-partiet mycket länge haft ett intimt samarbete med Kommunistpartiet i Sveriges riksdag, en rörelse som bytt namn till V-partiet.
Den som mot denna bakgrund granskar Johansson krav ser direkt hur enögt han agerar. Bara för ett halvår sedan skrev S ett ”avtal” med kommunisten Kakabaveh. Och detta avtal rörde inget annat än just utrikespolitik. Och genom avtalet räddades tillkomsten av Magdalena Andersson regering. Tala om samarbete med kommunister inom utrikespolitiken!
Sossarna har utvecklats till ett parti utan andra principer än den egna makten över Sverige. Rädda vad som räddas kan är linje nummer två. Ett sådant politiskt part kan inte ha någon framtid i en svensk demokrati. Det är just det vi sett i höstens val. Vi skådar ett S-parti som passerats av den politiska utvecklingen. Det rör sig om en högsta grad självförvållad nedgång…
Socialdemokratins nya logga sedan den krossade tomaten spolats. Wikimedia.
T-banans linje 13 i Stockholm – den röda linjen – är motsatsernas spel. Från söder reser många invandrare norrut – dvs från förorternas områden med betydande inslag av utanförskap. I motsatt riktning, alltså söderut, färdas medborgarna från Lidingö och Östermalm in mot jobb i centrum. Det är fascinerande att iaktta skillnaderna mellan dessa två grupper av resenärer. Tydliga mönster finns givetvis beträffande hudfärg, förekomst av slöjor och tungomål. Det är inget ont i det.
Häromdagen (på väg från Huddinge sjukhus) äntrade jag linje 13:s station Masmo för färd norrut till ändstationen Ropsten. De resandes sammansättning speglade de sociala mönster jag nyss nämnt, givetvis plus inslag av ”vanliga svenskar”. Men denna dag rådde det kris. Två unga färgade tjejer omkring 14 år gamla råkade i bråk med två (för dem okända) något äldre killar från Afghanistan som stigit på och satt sig mitt emot. Oklart är vem som började rabaldret. Men ordet ”hora” uttalades många gånger. Ett långvarigt skrikande följde från dem alla, men mest från den aktivaste tjejen, som var påtaglig lättklädd, närmast i bikini-stil.
Männen reste sig flera gånger och utdelade (lätta) sparkar och hotfulla gester och ord. Grälet fick en synnerligen hög ljudvolym. Mängden resenärer i rusningen hem efter arbetsdagen såg rädda eller irriterade ut. Efter varandra försökte två modiga kvinnor tala om för de grälande att man önskade få lite lugn och att det vore bäst om tjejerna flyttade till lediga säten längre fram i vagnen. Först efter ett stegrat bråk tog flickorna reson under bittra ord om att det var killarna som började, vilket kanske var sant. Från de nya sätena sänktes ljudvolymen och bråket upphörde.
Något skamsen förhöll jag mig passiv från min position på första parkett. De två killarnas hotfulla attityd resulterade i att jag inte vågade, helt enkelt. De unga männen utstrålade nämligen kampvilja och strävan efter att ta plats. Kritik från en äldre man hade kanske fått konflikten att eskalera. Vad vet jag. Vid T-centralen lämnade de stridande vagnen.
Min upplevelse är bilden av en kulturkrock. Till stor del sammanhänger den med svenska samhällets oförmåga att genomföra en integration värd namnet. Till nationen har länge unga killar utan familjer lockats, dvs de ensamkommande som det skrivits spaltmeter om. Vilken typ av inlemmande har de fått i svenska kultur. Och många av de barn som följt med sina föräldrar till Sverige har inte heller fått lära sig det nya samhällets umgängesmönster. Vilsna mammor och papper från förorterna har kanske inte en aning om hur man bör agera visavi sina barn för att klara livet i vårt land. De sitter nämligen i sina getton och ser på parabolteve från hemländerna.
Okej att det även förr ibland varit stök på tunnelbanan med drogpåverkade. Men det jag berättar om är en följd av ett misstag som svenska politiker ansvarar för och borde ha undvikit. Man borde inte ha lockat hit invandrare (särskilt inte ensamkommande). Man borde ha satt stopp innan floden blivit bred. Man borde ha jobbat med språktvång, låglönejobb och bidragstak. Om föräldrar tidigt slussats in i svenskt kneg hade de sannolikt fått en något bättre grund för att styra upp sina barn så att det för svensk kultur främmande bråket på linje 13 inte inträffat.
Rader av sosseregeringar har använd utrikespolitiken för att vinna billiga inhemska politiska poäng. Man har skrutit vitt och brett om insatser jordklotet runt. Och exv satsat minst 40 miljoner på struntfrågan att se en svensk utrikesminister – Margot Wallström förstås – i FN:s säkerhetsråd. Det har kostat pengar.
Och Sveriges förnumstighet har retat nationer som vi ogillar, men inte har någon särskild anledning av ta strid med. Sveriges medlemskap i NATO blockeras som bekant på grund av att sosseregeringar gullat med allsköns kommunister från Kurdistan. Kakabaveh skrev till och med ett ”avtal” med sossarna för att rädda Magdalena Anderssons post som statsminister. UD har sedan Olof Palmes tid ständigt varit sossarnas dyrbara lekstuga.
Nu säger Tobias Billström, ny utrikesminister, att Sverige ska odla sina kontakter i ”närområdet”. Knappast ett genidrag, men jämfört med sossarnas hyllande av sin egen politik ett förnuftigt beslut. Bort med symbolfrågorna – ”feminismen”, ”globalismen och självgodheten – och in med kloka och viktiga nära relationer. Det är så självklart så man undrar vad sossarna egentligen tidigare sysslat med.
Svaret är som vanligt att spela en teater där S-partiet framstår som världens frälsare. Att på så vis bygga ett nätverk för kontroll av nationen. Alla listigt uträknade noder i nätverket går ut på suga till sig nationens väljare (inte att bygga lagoma utrikesrelationer). Om bygget medfört ett bättre Sverige har enbart varit en sekundär fråga. Det gäller kontroll av röster.
Malmö kommuns mångåriga ordförande Stjernfeldt-Jammeh anklagar Skånetrafiken för att man sköter busstrafiken i kommunen dåligt. Bussföretaget har nämligen dragit in ett antal busshållplatser efter att nio bussar under onsdagen utsatts för stenkastning och fått rutor krossade av ungdomar. En busshållplats slogs även sönder.
I stället för att kritisera ungdomarnas huliganfasoner och föräldrarnas slapphet så bråkar Stjernfeldt-Jammeh med bussföretaget, som bara försöker skydda personal och egendom. Om man ska döma efter hennes agerande och efternamn så står hon närmare våldsverkarna än ordningsmakten. Att hon i många år behållit sitt uppdrag inom kommunen måste delvis bero på att hon ständigt tagit ställning för klanernas medlemmar.
Hennes agerande visar att TIDÖ markerar en tydligt och viktig gräns genom svensk politik, mellan de som värnar rättsstaten och de som – i likhet med Stjernfeldt-Jammeh – tycker synd lagens överträdare och inte vågar sjunga ut om samhällets kris. Att kritisera bussföretaget är ju inte klokt.
Förvisso är det polisens uppgift att upprätthålla ordningen i kommunen. Men för politikerna gäller det förstås att hjälpa till och ta sitt ansvar för reformering av Malmö som ett extremt samhälle för utanförskap. Ett samhälle som kommuner i Stockholmsregionen – och staten – tvingas ge miljardbidrag årligen för att få Malmös ekonomi att gå ihop. Det besätta fattighuset, Malmö, tycks sakna politisk sjukdomsinsikt. Kommunen spenderar som om man var på grön kvist. Och kommunens ledande politiker skäller på ett landstingsdrivet bussföretag som bara vill skydda sin verksamhet och sina anställda.
Att boende drabbas av indragning av busshållplatser är klart och olyckligt. Men det beror på Stjernfeldt-Jammehs långvariga lovsång till huliganerna. Man undrar hur hon har det ställt med fattningsförmågan? Något allvarligt fel måste finnas. Eller så är det bara sossesjukan.
Föreningen har idag en debattartikel i SvD där statens många olika specialinriktade stöd till olika projekt inom näringslivet gisslas, se länken nedan. Föreningen talar om minst 50 miljarder per år i satsningar på rader av politiskt korrekt riskprojekt.
Alltså hej-och-hå från politikernas sida och miljoner och åter miljoner rinner iväg. Vad säger att staten är bäst på företagande? Planekononomiernas misslyckanden förskräcker.
Staten ska satsa på sin kärnverksamhet! Och den omfattar inte riskfyllda projekt. Låt folket behålla sina pengar!
Så här säger propagandisten Katrine Marçal i dagens DN om den nya brittiska premiärministern Richi Sunak:
Att vara en välkammad kostymkille kommer inte att räcka
Vilken utöka analys av blixtrande snilleblixtar från DN:s socialistiska utsände i London! Det hon skriver vet redan 100% av DN:s läsare.
Att en till antalet läsare stor tidning som DN har en uppenbar vänsterjournlist som korrespondent från London säger att om tidningens övergång från liberalism till vänstertugg. Varje dag och på nästan varje sida framför DN socialdemokratins idéer. Mitt korta svar på rubriken ovan blir därför:
Att vara självklar vänsterjournalist i DN räcker!
Därför är det inte heller att undra på att Marcal emellanåt används som SVT-kommentator från London. På så vis vet SVT att åsikterna är de rätta. Så funkar det som kallas public service.
Det något märkliga är att aktieägare i mediekoncerner inte tycks ha någon politisk heder i kroppen. Man talar om liberalism. Men sprider sossepropaganda. Man talar om öppenhet. Men har en journalistkår som driver vänsterpolitik och inte ger motsidan någon rimlig chans att förklara sina åsikter. Utvecklingen tyder på att ägarna inser att en öppen politisk diskussion i svenska medier inte skapar några vinster. Därför låter man sina språkrör från vänster hållas. I stället fyller DN sin tidning med mediaindustrins lättviktiga svammel. På så vis kan nöjesindustrins mediala på produkter säljas och dessa varor har en hög lönsamhet. Därför fylls spalterna med gangsterrapp, amerikanska filmer, sport osv. Det DN förlorar på gungorna (läs saklig nyhetsrapportering) tar de stora mediehusen igen på nöjen, livsstil, psykologidrövel, bilar, bostäder osv. Och några sidor klimatskräck kittlar kanske några läsare som gillar kriminalromaner. Därför får Marcal hållas. DN:s ägare struntar ju i de läsare som vill se en allsidig rapportering.
Socialdemokratins förvaltare av Svenska kyrkan. Ceremoniernas mästare.
Den svenska kyrkan är ett bra studieexempel på den svenska socialdemokratins strategiska plan för kontroll av samhällsmakten i Sverige. Liknande planer finns för rader av andra politikområden, såsom arbete, bostad, skola, försvar, sjukvård, beskattning och inte minst kultur i vid omfattning. Att Åkesson nobbas till nobelmiddagen förklaras av år med sossar i stiftelsens ledning.
En av naturliga skäl konservativ kristenhet har efter snart hundra år besegrats och tagits över av S-partiet. Ärkebiskopar driver sossepolitik och vill öppna Sveriges gränser för invandring. Kyrkan predikar klimatkrisens budskap. Och näst högsta hönset i kyrkan – snäppet under ärkebiskopen – är en känd medlem av den svenska politiska klassen, nämligen fd LO-odföranden Vanja Lundby Wedin. Nu pensioneras sittande ärkebiskop. Kvar sitter sossarnas kyrkoideolog. Och feminismen har ett tungt grepp över en svensk kyrka, trots Bibelns många ord om motsatsen. Så är det i Absurdistan.
Då jag är hedning – eller rättare sagt inte troende på två tusen år gamla sagor – är händelserna likgiltiga, frånsett exemplet på sossarnas ”masterplan” för Sverige. Om den talar få. Medierna är för vänstern och feminismen. Och svenska statsvetare spelar med i socialdemokratins plan för nationen (utan att granska den i fogarna). Vi ser ett givande och tagande mellan socialdemokrater och sängvätare, förlåt statsvetare.
Därför sjunger jag gärna följande psalm:
Sossarnas kyrka i fädrens land, korrektast bland samfund på jorden! Vida hon famnar från strand till strand, fast är hon grundad av Palmes hand, byggd till hans tempel i Norden.
Rubriken tar sikte på en uppmärksammad gruppvåldtäkt i en park i Malmö för några dagar sedan. Grabbarna togs av polisen på bar gärning. I landets traditionella medier har min rubriks ord använts med ett viktigt undantag: ”från arabvärlden”. Det sedvanliga skälet är att medierna säger sig inte vilja stigmatisera invandare. Men på så vis mörkas en viktig förklaring till det skrämmande som sker i Sverige.
Att infödda svenskar begår gruppvåldtäkter tillhör undantagen. Men inom vissa invandrares klaner odlas ett förakt för svensk kultur och kvinnans ställning där. De talar om horor. Det svenska samhället duckar och går inte till motanfall.
Det minsta man kan begära av medierna är att de framhåller brottslingarnas tillhörighet till klanerna och deras samhällsfientliga kultur. Detta innebär ingen stigmatisering – det handlar om sanningen – och svenskar är i allmänhet inte så dumma att de drar alla nyinflyttade över samma kam. Alla inser att arabkillarna tillhör en minoritet.
Att inte vilja säga sanningen är en av PK-ismens grundfel. På så vis går medierna klankulturens anhängare till mötes. Den muslimska kulturen innehåller flera motbjudande former av förtryck, framför allt avseende kvinnor. Att landets kår av feminister spelar med i mediernas mörkande av arabkillars allvarliga övergrepp är (nästan) ofattbart. Svenska män pucklas nämligen på – inte sällan med rätta. Men att fem unga araber häktats för att de begått en gruppvåldtäkt råder det största möjliga tystnad om.
Hur ska medier och feminister kunna förklara sin stora passivitet för brottsoffret?
Är deckarförfattaren Jens Lapidus känd? Mannen som tjänat snabba cash?
Igår morse tilläts han breda ut sig i SR P1 Morgon. Med detektivens känsliga tentakler hade han nämligen listat ut förklaringen till den svenska våldsvågen och det dödliga skjutandet. Det rörde sig inte alls om konkurrens om narkotika och illegala affärer meddelade mannen med röntgenblick i stil med stålmannens. Nej, det berodde på att ungdomarna var ”lättkränkta” och ”hypermaskulina”. Därför måste de omedelbart slå tillbaka mot sina motståndare.
Gäsp, tänkte jag vid mitt morgonté. Ännu en psykologisk siare. Så går det om man förläser sig på kriminallektyr och den svenska nationens vanliga PK-tankar. Tänk om den juristutbildade Lapidus i stället studerat böcker om klaner och intresserat sig för enkla statistiska modeller.
Under drygt tio års tid har Sverige sett en invandring på omkring 1 miljon individer. Vi har däremot inte sett några rimliga metoder för integration, vilka i och för sig blivit svåra med tanke på att nationens befolkning ökat med 10% på kort tid!
Vi står med andra ord inför flera hundra tusen ungdomar som vuxit upp i utanförskap och där många aldrig sett pappa och mamma någonsin gå till jobbet. Ungdomar som klarat sig dåligt i skolan, delvis på grund av den svenska dogmen om att hemnationens språk måste främjas. Några få procent av dessa unga människor har blivit villiga offer för sina hemländers klankulturer, där staten är en fiende och klanen är rättesnöret. Kanske rör det sig om en grupp på omkring fem till tio tusen personer. Men ack så farlig. Då de sett sina svenska klasskamraters ekonomiska standard har klanens mönster blivit en hävstång för att vända ryggen mot det svenska samhället. Genom kriminell affärsverksamhet har de kunnat skaffa sig pengar, vapen och olika värdefulla attribut. Våldet är deras credo inom affärsverksamheten. Med pengar i näven bekräftar de tesen att ”cash is king”, en ide som Lapidus för övrigt gjort till sin.
I stället för att tala om storskalig invandring, frånvaro av integration och klanernas kultur strör Lapidus psykologiska dimmor om lättkränkthet och hypermaskulinitet. Förvisso odlas mansideal inom klanerna. Men centrum är klanens självständighet och obegränsade makt. Detta leder naturligt nog till häftiga reaktioner. Men dessa sammanhäger inte med någon mystisk psykologi ute i förorterna. Det rör sig om klanens urgamla funktionssätt.
Allt detta borde Lapidus förstå. Om han läst på. Men i han PK-värld är delar av sanningen tabu. Med Lapidus näsa för snabba cash borde han veta bättre. Och framför allt vågat mer.
I dagens partiledardebatt i riksdagen hävdar Magdalena Andersson att SD styr landet:
– Nu är det upp till Sverigedemokraterna och deras regering. Vi måste ta tillbaka den demokratiska kontrollen.
Innebörden är att SD saknar demokratisk legitimitet. Och att den nya regeringen inte är demokratisk. Det är ju inte klokt att detta sägs i riksdagen av en sosse, vars parti länge regerat med stöd av kommunisterna, som av lätt förståeliga skäl bytt namn till Vänsterpartiet. Hennes gamla sovjetiska vänner, med miljoner människors blod på sina händer, är således mer demokratiska än SD! Det är ju inte klokt.
Det vi ser är enbart en fortsättning på S-partiets häxjakt på SD där alla medel är tillåtna. Orsaken har inget med demokrati att göra. Det rör sig om att SD blockerar sossepartiets framtida makt över Sverige. Och att sossarnas gamla anspråk att ”äga” den svenska nationen punkterats.
Sossarnas agitation är så svag att det inte finns ord för det. Så agerar ett blint parti. En rörelse som i snart hundra år berusats av makt och nu är inne i en lång baksmälla. Sossarna tycks alltså inte sluta med flaggan i topp. Som taskspelare går man således mot historiens skräpkammare.
Den som följt mina bloggar inser att jag hävdar att socialdemokratin sedan länge byggt en ”masterplan” för Sverige. Den går ut på att kontrollera svensk politik och strategiska verksamheter i landet. Kontrollen är delvis lagfäst, delvis inofficiell. Men tanken är att på alla plan främja S-partiets intressen. En viktig roll spelar här den statliga byråkratin och dess flera hundra generaldirektörer.
Nyss skrev jag om den journalistutbildning som Olof Palme lanserat. Mer känt är hur man styrt den svenska skolan – av vägen och ned i diket – genom offentliga byråkratier och civila organisationer med sossar i toppen (exv Lärarförbundet och Hem och skola). Svenska kyrkan har sin Vanja Lundby Wedin. Och hela kultursektorn står under sosseinflytande. Många, många fler exempel finns.
Naturligtvis omfattar kontrollen även Nobelstiftelsen, där exv förre chefen Heikensten är en gammal slug sosse (han företräder även partiets kontrollambitioner som nuvarande ordförande för det sk Finanspolitiska rådet).
Sossarnas mångåriga försök att behålla makten över Sverige har som bekant baserats på en häxjakt på SD. På alla plan har man försökt dödskallemärka SD och få dess väljare att framstå som parias. Att Nobelstiftelsen fortsätter på denna linje är ett bevis på ett stort svensk samhällsproblem: existensen av socialdemokratins maktsystem vid sidan om svensk grundlag. Det är beklämmande att S-partiet tillåts dominera viktiga offentliga och civila samhällssfärer oavsett om partiet sitter vid regeringsmakten eller inte. Sverige blir inte en normal demokrati förrän detta korporativa nätverk raseras.
Jag tycker därför att ledarna för M, KD och L bör börja med att samfällt tacka nej till nobelfestligheterna! Typisk nog har kommunistledaren bjudits in men inte Åkesson!
Ganska ofta funderar jag över vilket problem som är Sveriges främsta. Det är inte enkelt att säga, ty nationen har ett knippe av gamla politiska tillkortakommanden. Dessutom är problemen länkade till varandra, på så vis att en alltför lång tid av socialdemokratisk makt över nationen byggt en grupp svenska svarta hål. Det ena har gett det andra osv. Tillsammans ger de en bild av av samhällskontroll via S-partiets och statens olika organ. Det frihetsideal som många gärna vill hylla har på så vis trängts tillbaka genom en mångårig politisk praktik. Sverige har – tillsammans med Frankrike – därför utvecklats till Europa mest centralstyrda demokrati.
Om jag tvingas att vara konkret och ta ställning till nationens främsta dilemma tvekar jag ändå inte. Sverige har utvecklats till ett medialt enkelriktat kontrollsamhälle. Men vid demokratins födsel under senare delen av 1800-talet drevs utvecklingen av en frihetligt liberal press. Många skickliga och väl utbildade pennfäktare drev en öppen politisk diskussion. Mediehus med olika inriktning konkurrerade om ordets makt över politiken. Alla politiker insåg att det massmediala ordets makt var avgörande för framgång i kampen mellan krafter till vänster och höger. Av naturliga skäl hade väl utbildade liberaler i allians med kommersiella tidningshus initialt ett stort försteg. Men vänsterns idéer hade många och goda pennor och en bred publik. För socialdemokratin var alliansen med August Strindberg en viktig händelse. Länge lyckades ändå liberaler och högerkrafter tillsammans med penningstarka mediehus balansera en framväxande djungel av vänstermedier. Än så länge rådde alltså en form av jämvikt mellan akademiska skribenter (liberaler och högerkrafter) samt arbetarrörelsens engagerade journalister.
Det var då det. För socialdemokratins ledning blev tidigt en vilja att kontrollera massmedierna en fråga av första rang. Initialt gällde det att hålla tillbaka mediehusen politiska makt. Kontrollen av public service gick till en början ut på att eftersträva balans mellan höger och vänster. Men socialdemokratin önskade gå längre och sökte vinna politisk kontroll av svenska medier. Äldre läsare av denna text minns hur den svenska staten länge försökte hindra privata medier att från utlandet sända radio till svenska lyssnare. Ett annat S-vapen var att beskatta den annonsering som då gödde se stora konkurrerande mediehusen.
Socialdemokratins strid för att styra mediernas politiska innehåll har sina rötter i det sena 1950-talets första journalistutbildning och framför allt Olof Palmes intensiva kampanjande fram till rollen som utbildningsminister 1967, två år innan han blev Partiets ordförande. Det är under detta skede som staten verkar för att kontrollera utbildningen av landets mediala skribenter och rapportörer. Genom offentlig finansiering av en lång rad statliga och landstingskommunala journalistskolor lyckades S-partiet få ett direkt inflytande över hundratals unga människor på väg in i mediehusens redaktioner.
En stark skiftande kvalitet och stark ideologisk övertygelse präglade de många skrivarskolor som skulle bygga vänstern stark. Om det var kommunism som predikades spelade inte stor roll för socialdemokratin – huvudsaken var ju en kamp mot högerns och marknadens krafter. Det är enkelt att förstå hur vänsterns kursplaner förmådde sporra journalister under utbildning att bli trogna de värderingar som ansvariga lärarna lanserade. Genom mediesamhället gyllene skimmer framstod sysslan som journalist som lockande. Detta särskilt som kritisk redovisning av fakta kom att retirera för skribentens ego och önskan att reformera samhället i vänsterns riktning. Journalistens yrke blev alltmer likt predikanten, som lade ut texten om mänskliga rättigheter. Hellre än att presentera fakta gällde det att frälsa folket från ondo, dvs från marknadens kapitalism.
Jag menar att det är ungefär där vi befinner oss än idag. Till dagsbilden hör mediehusen vacklande ställning ekonomiskt sett. Medieföretagens ledningen förmår inte längre upprätthålla kraven på högkvalitativ faktajournalistik. Dessutom har mediesamhället interna logik bidragit till att släppa vänsters krafter fria. Det finns nämligen mer lönsamhet i skriverier om teve, film, musik, sport osv, än i nyhetsbevakning genom dyra experter. Och dessutom: vilken mediechef vågar läxa upp en statligt utbildad journalist som kräver frihet att tycka och tänka som han eller hon vill? Resignerat tillåts därför vänsterliberala journalister fortsätta med sin eviga åsiktsjournalistik. Detta är förklaringen till att svenska journalister till omkring 70% lutar åt vänster.
Min hastiga historieskrivning avspeglas givetvis även i statens egna mediala skyddsling, dvs public service. Svaga chefer – med vänsterinriktning – låter här journalistskolornas predikanter hållas allmänt sett. Även om lagliga föreskrifter finns för oberoende rapportering är kontrollen av övertramp rena inbillningen. Hur skulle det för övrigt se ut om juridiken tilläts stävja de troende journalisternas sanningsrapporter? Inte kan fanornas bärare tillåtas stoppas av auktoritära jurister!
Kontentan är alltså att socialdemokratin tagit hem det det mediepolitska spelet. Genom att en aktiv klick vänsterjournalister dominerat medierna har Palmes önskedröm blivit verklighet. Vänsterns makt över medierna har i åratal varit ett faktum, anser jag. Fenomenet har blivit ännu ett tabu som ingen tillåts ifrågasätta. Utan tvekan bevisas min förklaring av rader av svenska valrörelser, där vänstern (med allt mindre marginaler) segrat, trots att det svenska folket blivit alltmer kommersiellt inriktat och allt mindre visat tilltro till vänsterideologi. Ändå har folket allmänt sett röstat som medierna lärt ut. Så har det varit i österlandets diktaturer. Så blev det genom statliga manipulationer även i vårt land.
Jag kan förstå att staten genom en myndighet gärna vill annonsera avseende nyss fattade politiska beslut som är nödvändiga för medborgarna att ta del av. Alltså viktiga lagreformer od som trätt i kraft viss dag och som måste uppmärksammas.
Den självgoda och fåniga annonsering som exv Arbetsmiljöverket eller Försvarsmakten ständigt sysslar med är däremot ett allvarligt ofog som den nya blå-gula regeringen måste sätta punkt för. Det rör sig ju om att använda skattebetalarnas pengar för ideologisk propaganda. Sådan ska staten inte syssla med i en demokrati. Politiska beslut från riksdagen måste tala för sig själva. Och myndigheternas interna åsikter om ditt och datt kan framföras på deras hemsidor.
På bilden ser vi hur Arbetsmiljöverket i en dyrbar annons försöker ta åt sig äran av att skyddsåtgärder utvecklats i samverkan mellan företag och anställda. Myndigheten fullföljer sin linje med att utannonsera fåniga sagor för barn. Tidigare har jag på bloggen lagt ut liknande annonser från Försvarsmakten som – i avsaknad av ett försvar värt namnet – gärna vill visa på att man har en politisk korrekt syn i könsfrågor.
Vilken nytta gör reklam av detta slag? Ingen. I grunden är det enbart fråga om politisk legitimering. Se så bra vår myndighet är! Låt medborgarna själva dra en sådan slutsats om det finns anledning till detta. Det offentliga ska nämligen inte pracka på enskilda politiska åsikter. Särskilt inte om det är medborgarna som betalar propagandan.
Just nu pågår stora demonstrationer i Iran och runtom i världen mot den persiska terrorregimen. Kvinnor bränner sina slöjor och klipper håret. De protesterar mot en könsförtryckande islamsk ideologi, som går ut på att låsa in kvinnor bakom åldriga normer om könsstympning, klädsel, uppträdande och ordval. Det är en befrielse bara att höra talas om det uppror som pågår mot religionens blodiga övervåld. Jag hoppas på mullornas fall!
Om jag förflyttar blicken till Sverige så talar den nya regeringen med all rätt om hur socialdemokratin under åtta år misslyckats med inlemmandet av invandrare i en svensk kultur. Det rör sig om språk. Det rör sig om arbete för egen försörjning. Men det rör sig också om kvinnoförtryck. Här har det officiella svenska samhället hittills enbart intresserat sig för det man kallar ”hederskultur”, ett täckord för nationella klaners egen rättskipning, som ibland får dödlig utgång. Däremot har Sverige struntat i den muslimska kvinnorollen som den uttrycks i underkastelse, slöjor och en uppenbar ojämlikhet mellan könen.
Jag menar att svenska politiker här visat stort oförnuft och feghet. Det är just frånvaron av mod att peka med hela handen som är det allvarliga. När det gäller svenska mäns tillkortakommanden – och de är uppenbara – han det offentliga Sverige sannerligen inte tvekat att ingripa med hård kritik. Det har jag inget emot såvida ingreppen är baserade på sund analys.
Men när det gäller muslimska kvinnor här i landet har det samlade Sverige visat största feghet. I stället talar man om respekt. Och visst har muslimska kvinnor rätt att göra sina egna religiösa val, inbegripet slöjor och liknande. Det är en privat rätt, som samhället har rätt att förbjuda vid kollision med allmänna intressen. Den svenska staten måste enligt min mening agera tufft för integration. Och därför motverka att slöjor används i offentliga sammanhang, inom vård, skola och i andra publika relationer.
Jag kom att tänka på saken då jag ännu en gång på SVT – God kväll – sett hur en muslimsk kvinna i egenskap av kock uppträtt i slöja. Som sagt är det inte första gången som SVT presenterar detta förtryckande scenario. Jag har inget emot de aktuella kvinnornas medverkan i teve. Men den borde villkoras av att de uppträder utan förtryckande symboler. Någon svarar att de aktuella kvinnorna inte upplever slöjor som negativa symboler. Struntprat säger jag, ty i grunden beror deras åsikter på samma religiösa dogm som kvinnor i dagens Iran protesterar mot. Det rör sig inte om religionsfrihet, utan om en manlig ideologi som baseras på makt över kvinnans kropp och själ.
Den svenska staten måste följa i Frankrikes fotspår och i lag förbjuda slöjor inom verksamhet som kan kallas offentlig. Det gäller ju att skapa goda föredömen för en uppväxande generation. Ska det vara så förbaskat svårt att förstå? Att sossar agerar vindflöjlar är en sak – de har åtta års trist historia bakom sig av fjäskande för läskiga svenska mullor och förtryckta muslimska kvinnor i landets utanförskapsområden.
Men en ny svensk regering bör sätta ned foten. Det rör sig ju om vettig integration – en svensk bristvara. privatliv är en sak. Den offentliga arenan måste hållas fri från förtryckets symboler!
SvD kallar sig som bekant ”obunden moderat”. Man förväntar sig alltså en allmän förståelse och uppslutning bakom TIDÖ. Men detta händer inte. Tidningens kår av journalister, som lever på statligt presstöd, känner ingen hemhörighet inom högern. De lever i vänsterns förlovade land. Och det innebär att all vänsterkritik mot TIDÖ presenteras tydligare än själva innehållet i överenskommelsen.
TIDÖs bas är som bekant kampen mot klansamhällets kriminalitet. Förvisso rapporterar SvD flitigt om skjutningar. Men vänsterns journalister vill förstås inte se verkligheten genom de egna röda dimmor som odlas av svenska medieanställda (med få men viktiga undantag). I söndagens kulturdel visar SvD:s kulturchef tydligt sin vilja att bortse från den hårda verkligheten bakom klanernas mördande. Söndagens kulturdel har på framsidan en idolbild av gangsterrapparens Ejnar, med anledning av 1-årsdagen av hans död.
Ejnar må vara diktare, vad vet jag, hans ord låter mest som en grammofonskiva som hakat upp sig. Men han är också en representant för den grova brottslighet som förnuftiga svenskar på högersidan och i mitten vill förgöra. Men för svenska journalister är normalt brottslingar personer som man ska tycka synd om, på grund av att deras verksamhet sammanhänger med en taskig social och ekonomisk bakgrund. Detta är orsaken till att journalister ogillar TIDÖ. Och det är också förklaringen till att en tidning som säger sig ha samhörighet med Moderaterna motarbetar TIDÖ.
Det är samtidigt skälet till att SvD går så långt att man i söndagens kulturdel hyllar en gangsterrappare. Tidningen hade förstås kunnat låta 1-årsdagen passera i tystnad. Men vänsterns journalister vet som vanligt bäst. Det var synd om Ejnar, menar man. Han hade inget val, utan hamnade i brottsligheten av yttre omständigheter. Ändå hade han förmågan att författa texter, låt vara att de präglas av någon form av störning, kanske beroende på talfel eller stamning av ord i kulsprutans takt.
Hursomhelst. Vi ser alltså hur SvD ger gangsterklanerna en förstående klapp på axeln.
Vänsterns journalister har drabbats av chock efter höstens val och genom etableringen av en ny regering med ett digert program för reformer. Traumat syns på olika vis.
Det vanligaste är ett nervöst skällande på de fyra partier som nu ska samverka för ett bättre Sverige. I stort sett allt som planeras i TIDÖ utpekas som skadligt och som en färd bort från undersköna svenska principer. Tacka för att förändringen syns. Under åtta års tid har nationen styrts av regeringar som inte velat se verkligheten i vitögat utan bara skönmålat. Passivitetens politik har blivit följden. Tänk bara på Stefan Löfven, som efter nästan åtta år inte förstått något: ”vi såg det inte komma”. Mediernas propagandister skäller därför som bandhundar på alla de nödvändiga lösningar som presenteras i TIDÖ. De privata mediehusens journalister gläfser nervöst. Det gör också public service politiska kommisarier. Oftast genom att intervjua personer med stabil bakgrund inom sossarnas rörelse. Göran Greider har förmodligen eget övernattningsrum på SR.
Jag vet inte om du lagt märke till en annan och mer sublim vänstermetod som nu används. I åtta års tid har man inte sällan hört ord som ”vår regering” eller vår statsminister”. Något av en vänskapsrelation markeras alltså, ett av många knep att bygga politiska allianser via propaganda. Bara några dagar efter att den nya regeringens tillträtt är tonen plötsligt helt förändrad. Jag hör ständigt vänsterjournalister inom SR/SVT tala om den nya regeringen som ”dom”. Särskilt tydligt blir det då SR/SVT önskar framföra budskapet att Ulf Kristersson enbart är en marionett för SD. Och vad passar bättre för en vänsterjournalist än att kalla SD ”dom”, dvs en beteckningen för något äckligt som katten släpat in. På så vis kan medierna fortsätta med att bygga ett främlingsskap till det parti som vid valet samlat 1/5 av svenska folket. Alltså fortsätter vänsterns journalister med att förklara SD som parias. Att brittiska The Economist hånat denna metod struntar vänstern förstås i, se min blogg om detta. https://anti-pk-bloggen.se/2022/10/11/en-kaftsmall-mot-det-politiska-etablissemanget/
Traditionella etiska regler för journalister betonar saklighet och en tydlig gräns mellan rapportörens egna åsikter och fakta. Numera gäller inte sådant finlir. Nu råder de politiska bandhundarnas era. Vänsterns journalister skäller på ett vis som sovjetiska medier en gång i tiden gillat. I dåtidens Moskva kände sig dock många tvingade att sprida propaganda – annars kunde de drabbas av ondska. Men i nutidens Sverige skäller bandhundarna ev egen vilja i och med de tror sig sprida sanningens ord.
En av många flabbare inom public service. Wikimedia.
I min bakgrund ljuder just nu (igår lördag) ett P1-inslag som leds av SR:s Annika Lantz. Ett evigt pladder och skratt, flabb och åter flabb. Allt med inriktning åt vänster. Detta tvingas jag och du således finansiera över skattsedeln. Visst vore det rimligare om varje svensk själv väljer ifall man önskar slänga pengar på sådan smörja?
Alla inser nog inte varför flams, flabb och andra idiotiska inslag är ett stående inslag i public service. Det är ju fråga om sockerbitar till människor som saknar intresse för viktigare ämnen. Genom att locka dem till SR/SVT är det meningen att några av dem även ska knäppa på publicservice för nyhetsinslag och politiska diskussioner. Det gäller med andra ord att via flugpapper locka folk att lyssna på vänsterns journalister och deras ständiga politiserande. Det är slugt, men otäckt.
Dessutom erbjuder underhållningsinslag enkla frikort från lagens krav på saklighet och oberoende. Det går ju alltid att kalla vänsterns angrepp som satir eller kulturkritik. Det ä just vad Flams i P1 går ut på.
Därför utsätts vi alla tvångsbetalare för den eviga flabbkultur som public service oblygt erbjuder. Cheferna där ser liknande programinslag som samlingar framför”lägerelden”. Alltså något som påminner om sovjetsamhällets pionjärorganisationers arbete för att främja kommunismens sak.
Just nu flamsar Lantz om SD som ett parti SR:s anställda gärna bespottar. Flertalet anställda inom SR och SVT sysslar med denna vänsterpropaganda. Fy sjutton!
Upprörda medier ylar just nu om att den nya regeringen slopat ett särskilt miljöministerium. En yrvaken chef på Karolinska institutet saknar en forskningsminister. Har ministeriernas namn verkligen någon betydelse för nationens faktiska politik?
Jag menar att det främst rör sig om symboler. Och inte sällan om missbruk av symboler. Den avgående regeringen hade förvisso såväl ministrar för båda politikområdena. Men innebar detta att politiken fördes särskilt skickligt eller med större förnuft? Mitt svar är nej. Tvärtom missbrukades etiketterna på ministrarnas uppgifter. Någon forskningsvänlig politik har sossar aldrig fört. Och de senaste åtta årens miljöpolitik har rentav varit skadlig för ett svenskt folk som vilseförts och skörtats upp av klicken miljötalibaner bakom Mulla Bolund.
Den före detta forskningsministern, Matilda Ernkrans, bar enbart namnet som en glänsande titel. Men hennes faktiska kompetens hade inget med vetenskap att göra. Hon har med nöd och näppe samlat i ihop poäng i kurser till en en grundläggande examen vid Örebro universitet (av alla högskolor!). Inte blev hennes beslut bättre för den sakens skull. Och hennes praktiska resultat i rollen som forskningens främjare har sannerligen inte avsatt några lysande spår, som landets universitet och högskolor hyllar.
Samma sak kan man säga om den avgångna miljöministern, Annika Strandhäll. Viken kompetens har hon haft för miljöns främjande? Jag undrar om hon ens har en aning om vad uppvärmning innebär för atmosfären (ett ord som tycks okänt för henne) ? Som sparkad socialminister – efter en kort tid i kylan – har hon enbart fått fylla en lucka efter Mp:s uttåg ur ministären. Att kalla henne miljöminister framstår ju som rena skämtet. Hon är ju en vanligt karriärist och lycksökare inom den politiska klassen.
Det avgörande är alltså inte namnet på ett ministerium. Det är bara en symbol. Det viktiga är personen som är chef över ett politikområde och dennes kompetens och förmåga. Här har Ulf Kristerssons regeringen ett tydligt försteg. Flertalet ministrar från Moderaterna har nämligen god utbildning! Dessutom kan ministerier med andra namn – med anknytning till utbildning, energi och näring – åstadkomma minst lika goda resultat.
En påtagligt nervös Elsa Widding har jungfrutalet i riksdagen för SD. Det blev skandal. Jag vet förstås inte exakt vad hon sagt i riksdagen. Men i korthet tycks det vara att klimatkrisen inte är vetenskapligt bevisad. Samt att de många politiker och andra som framför klimatkrisens banér därför agerar som troende, dvs som frälsare av mänskligheten från en okänd ondska.
Några riksdagsledamöters reaktion – samt de samlade mediernas – visar att det hon påstått tycks ha varit rätt. Kören av frälsta som känner sig kränkta har nämligen gått upp i falsett. En stollig sosse svarade med darr på rösten att Elsa dragit Sverige i smutsen samt att hon borde gå ut på Mynttorget för att lyssna till demonstrerande skolbarn. Och public service samt landets gammelmedier fördömde Elsa i samma anda som inkvisitionen för länge sedan förföljde dem som vågade tänka och tala själva.
I grunden rör det sig om vetenskap- eller kunskapssteori. Är det med traditionella vetenskapliga metoder bevisat att fortsatta utsläpp av CO2 kommer att leda till en klimatkris i närtid? Är utsläppen av en sådan omfattning och anhopning i tiden att klimatkrisen är ett vetenskapligt faktum? Dessa teoretiska frågor är ännu inte tydligt bevarade inom vetenskapen. De har inte ens fått ett trovärdigt svar.
Men den svenska staten har under socialdemokraters och miljötalibaners ledning beslutat att frågorna är besvarade jakande. Det vetenskapliga underlaget för detta offentliga beslut är likväl splittrat. Ändå är man fräck nog att påstå att det rör sig om ”konsensus”. Boven i dramat är nämligen FN och dess klimatpolitiska råd IPCC. Inom denna krets finns det ett starkt politiskt intresse för att frågorna ska besvaras jakande. Därför talar IPCC om att konsensus råder.
Den som upprepade gånger hört FN-chefen António Guterres uttala snara dödsdomar över mänskligheten inser att Elsas kritik av elitens frälsningsbudskap är på prick. Vetenskap rör hårda fakta, som noga passerat alla kvarnar av tvivel. IPCC säger själv inte detta. Man menar inte att sanningen är klar som vatten. Men man vill tro att den är klar. Det ger ju FN ett vapen i sin strävan efter politiska makt över globen. precis som påverkyrkan en gång i tiden använde frälsningens budskap för makt.
Alla inser att om den svenska staten och FN har fel så föreligger en av världshistoriens största vetenskapliga skandaler. Lika stor som kyrkans ovilja att erkänna solen som vårt planetsystems mittpunkt. Det är denna misstanke som Elsa vågat artikulera i Sveriges nationella bönehus. Det är bra och modigt gjort.
Sydsvenskan visar sin smutsiga byk. Bloggarens eget foto från en ”konstutställning” på Lidingö stadshus.
I dagens ledare i Sydsvenska tar tidningen som vanligt parti för socialdemokratin. Det är tröttsamt att se i en tidning som påstår sig vara liberal.
Nu är det den nya justitieministern Gunnar Strömmer – med gedigen juristutbildning och titel som advokat – som hyvlas av för att han säger att det kommer att ta tid att vända brottsutvecklingen. I den infama ledaren i SDS sägs att han ”ger sig själv tiden S inte fick” . Ett så infamt konstaterande kan endast en av landets många vänsterjournalister åstadkomma!
Saken är ju att Morgan Johansson – utan juridiska studier förstås – under åtta års tid medverkat till att frambringa den kris som nu blommar fullt ut genom dödliga skott. Alltså först en ohejdad invandring. Sedan misslyckad integration genom statliga bidrag till folk i utanförskap. Dessutom startade Johansson en något snabbare förändring av Brottsbalken först några månader före hösten val – alltså efter att Löfven ” aldrig sett det komma” och Magdalena Andersson tillträtt.
Efter att S-regeringen skapat och lämnat en sådan sörja efter sig anser uppenbarligen Sydsvenskan att S-partiet varit lämpat att avvärja krisen. Efter åtta år av elände!
Det som går att läsa i Sydsvenskan bekräftar min tes. Vänsterns journalister bestämmer de svenska mediehusens politiska innehåll. Mediernas ägare hukar i bakgrunden och räknar pengar för att se hur länge det kan bli överskott kassan (eller om den är tom). Det är bedrövligt. Ägarna borde stå för politiskt förnuft, vilket förut varit en motivering till att tala om pressen som den tredje statsmakten. Och journalisterna borde försöka rapportera sakligt oberoende.
Det svenska medielandskapet verkar tyvärr för en folklig opinion i stil med den som exv fört Donald Trump till makten. Alltså en vrede från medborgarnas sida över medier som försöker proppa folket fulla med vänsterdogmer och andra lögner. På så vis håller svenska massmedia på att förstöra sig själva och den svenska demokratin.
Jag tror att större delen av det svenska folket har anledning av hälsa TIDÖ med tillfredsställelse. Även om många problem återstår så har de gul-blå presenterat en ganska trovärdig plan för reformering av några av nationens viktigaste problem. Resultatet är att ett antal heliga kor slaktats. Framtiden tycks lovande för flertalet svenska medborgare som jobbar hårt för att få pengarna att räcka.
Följden har förstås blivit att hela det vänsterliberala PK-samhället har drabbats av hysteri. Sossarna ser sig som förpassade till periferin och yrar om slottsavtal. Deras röstköpspolitik har delvis misslyckats. Liberala politiker, som i våras inte kunna räkna med att se ett L-parti i riksdagen, ger nu partiledaren Pehrsson kalla handen. Landets myller av statsstödda välgörenhets organisationer ser de anställdas försörjning hotad genom ett slopat 1%-mål för Sida – man skriker av smärta. Landets många klimathysteriker menar att den nya regeringen skyndar på jordens undergång. Och den nya kulturministern – som visat praktiskt politiskt handlag i Vallentuna kommun – framställs som okunnig i det som förväntas av en minister av detta slag: dvs takter som besserwisser, vrängande av vänsterslagord och vilja att slänga goda pengar efter redan dåliga.
Värst är förstås de svenska gammelmediernas reaktion. Journalister som i åratal stött vänsterliberala krafter spyr gall över TIDÖ och fortsätter sin demonisering av SD. Denna lilla klick av mediala propagandister fortsätter alltså på den väg som gjort årtionden av SD-jakt möjligt och en politik som allvarligt skadat den svenska nationen. Det räcker här med att peka på att den svenska kärnkraften till stor del avvecklats bara för att ge Miljöpartiet plats i den alltid maktgiriga sosseregeringen. Detta har mediernas vänsterjournalister länge förklarat som en bra politik för Sverige.
Nu står en stor del av detta vänsteranhang med tomma händer (men med munnarna fulla av hatiska ord). Jag räknar inte med att de ger upp. Vänsterideologins förespråkare är nämligen troende. De menar att de har sanningens på sin sida. För varje samhälle är troende politiker en stor fara. Förnuftig politik är nämligen ett ständigt kompromissande mellan alternativa lösningar där det totala nationella utfallet visar på fram- eller motgång. I vårt land har vi under de senaste åtta åren däremot sett de troendes vänsterpolitik – uppbackad av svenska medier och deras legosoldater (journalister). Rättare sagt har kanske medieägarna kapitulerat inför sina anställdas vänsterfront (och i stället satsat på vinst i tidningsföretagets balansräkning).
Möjligtvis drömmer jag. Men om den blå-gula regeringen spelar sina kort väl – och L lyckas sätta sin eländiga interna opposition på plats – så är TIDÖ ett tecken på att en ljusnande framtid finns för Sverige. Men att hoppas på nutidens liberaler är att bygga slott på synnerligen lös grund.
Något som varit uppenbart för alla med öppna ögon är hur svensk socialdemokrati länge lyckats vinna röster på att systematiskt dödskallemärka SD som en fascistisk organisation. Häromveckan har jag i en blogg visat att den stora brittiska tidningen The Economist menar att denna häxjakt länge varit svenska sossars strategi, samtidigt som partiet länge och nära förhandlat med det nuvarande svenska kommunistpartiet, Vänstern. Metoden har som bekant fungerat väl för S-partiet ända fram till höstens val. Nu har tre av de gamla allianspartierna inlett ett – som det tycks- fruktbart samarbete med SD. Man kan säga att det varit hög tid för få svensk politisk diskussion att nyktra till.
Men något hopp om tillnyktring finns inte rörande Strandhäll, som på vanligt sossevis halkat in i riksdag och regering. Snabbt har hon tagit plats iden politiska klassens familj. Hennes analytiska förmåga står tyvärr inte i proportion till munnens svada. Så att hon bereds medial plats i SVT är enbart ett tecken på just vänsterns dominans över detta medium. I länken nedan försöker hon förklara hur S-partiet nu förlorat regeringsmakten genom SD:s mediala ”trollfabriker”. Det hon säger är obestyrkt och framför allt ett utslag av en fanatisk politisk dubbelmoral. För sossarna har som sagt i några tiotal år försök till förtrollning av SD pågått. Nu har Strandhäll mage att påstå att SD:s trollfabriker gjort att S-partiets förlorat regeringsmakten.
Det behövs inga troll eller trix för att inse att sossarna förlorat höstens val genom att svenska folket äntligen insett att partiet alltför länge misskött nationens politik och ekonomi. De gul-blå partierna har tagit hem spelet just på grund av att man förmått allmänheten att förstå hur en mångårig misskötsel av invandring och integration skapat storskaliga svenska problem. Tillsammans med rader av gamla olösta surdegar.
Strandhäll kan sägas representera en dysfunktionell men vanligt typ av svensk politiker på vänsterkanten: stor i orden, men liten på jorden , mätt i intellektuell förmåga till kritisk analys. Glädjande nog har hon därför blivit en belastning för S-partiet. Alltså ett troll som drar sitt parti ned i smutsen på ett vis som blivit tydligt för allmänheten. Så fortsätt gärna snacka på Strandhäll – med eller utan nattmössa…Ditt politiska förtroende är noll.
S-toppen Tobias Baudin: Ett gäng förlorare som ska bilda regering
Sossarnas partisekreterare syftar på att M, KD och L fått sjunkande stöd i hösten val. Men han vill inte lyfta blicken och se på de egna resultaten, plus 0, 1 % jämfört med senaste val, men långt under partiets resultat i flydda tider.
I själva verket vill Baudin skaka av sig en mörk syn på den egna framtiden. Han har försökt göra karriär inom sossarna politiska nätverk. Men han är sent ute. Partiet har nämligen 2022 misslyckats med sin dödskallemärkning av SD. Försöket att beskriva SD som parias har gått om intet – förmodligen för all framtid, såsom i våra nordiska grannländer. Och idag står nu Baudin och hans politiska anhang med tomma händer. Det Sverige som de lämnat i söndring ska nu resas upp av just SD, under ledning av den nyvalda regeringen.
Om den nya regeringen lyckas kommer det att bli närmast omöjligt för S-partiet att komma åter till makten under överskådlig framtid. Det vet alla ledande sossar (som lanserat metoden att häxbränna SD). Därför läser man desperation i blicken hos ledamöterna i den avgående regeringen. Och Baudin inser också hur fältet ligger. Därför är han en dålig förlorare. Och därför yrar han.
Den svenska rättsstaten mår inte riktigt bra. Det är ett faktum. I mina bloggar har olika brister lyfts fram. Jag menar att rättsväsendet allmänt sett fungerar enligt lagarnas bestämmelser. Men punktvis har respekten för lagen tunnats ut, så att elakartade missförhållanden kommit att uppdagas. En viktig del av den röta som kommer i dagen sammanhänger med att tjänstemän inom rättsapparaten emellanåt agerar enligt egen politisk övertygelse och i strid mot gällande bestämmelser. Att detta sker beror i huvudsak på bristen av ett effektivt tjänsteansvar för offentligt anställda. Det avskaffades av Olof Palme, som en ryggdunk till de svärmar av byråkrater han sökt allians med.
På så vis blir den svenska åklagarmyndighetens – och polisens – förföljelseliknande handläggning av ärendet om ett påstått försök till jaktbrott av Karl Hedin ett typexempel på en politiskt präglad jakt på medborgare utan skuld. Viktigt är att någon död varg aldrig skådats i Hedins närhet. Den ena åklagaren har ändå gått den andra till mötes i syfte att komma åt Hedin. Påståendet om ett struntbrott har medvetet förstorats och medför att Hedin tillbringat en månad i häkte! Hedin har utsatts för telefonavlyssning. Vidare har ett centralt vittne ljugit och själv agerat allvarligt kriminellt, men ändå använts som bevis av åklagarmyndigheten. Hedin har fråntagits sina jaktvapen under flera års tid. Mot hans väl renommerade bolag har talan förts om företagsbot. Och när Västmanlands tingsrätt med enastående tydlighet frikänt Hedin har åklagarmyndigheten ändå fört brottmålet vidare till Svea hovrätt, som häromdagen äntligen fastställt tingsrättens friande dom. Det vi sett är inte ett rättssamhälle i verksamhet, utan yttringar av politisk förföljelse av Hedin på grund av hans åsikter och ord.
Karl Hedins fall kan inte avslutas enbart genom den frikännande domen och ett kommande skadestånd till Hedin. Själva mekanismen – som innebär att enskilda tjänstemän inom rättsapparaten (i samverkan) tillåts ta sig själva rätt i strid mot svensk lag – måste utredas. Sverige ska inte vara en polisstat utan en rättsstat!
Det verkar som den nya gul-blå regeringen har ambition att ta itu med tjänsteansvar och annat. Det är mycket bra. Bästa vore en något bredare utredning, som försöker styra upp de viktigaste hålen i den svenska rättsstaten. Förutom det sagda bör frågor om domartillsättningar utredas att sossarnas grepp definitivt skärs av för framtiden. Dessutom bör en särskild domstol för lagprövning införs. Vidare bör frågan om delegation till myndighet av makt att lagstifta begränsas. Vi kan inte fortsätta med att ge djungeln av miljömyndigheter rätt att jaga medborgare i land och stad med flummiga former som inte fått direkt tillstånd från riksdagen. Även här finns alltså en koppling till angreppet mot Karl Hedin.
Vill du läsa en kort sammanfattning av åklagarmyndighetens skumraskagerande så rekommenderar jag följande länk från tidningen Bulletin.
Ett uppenbart problem i svensk politik är begreppet ”liberal”. Det ger politiska partier möjlighet att samla sympatisörer som egentligen inte har något särskilt gemensamt, annat än just tanken på den personliga friheten att tänka och agera som man vill. I och för sig är frihet något stort. Men otydligheten visar att friheten för partierna L och C också blivit något ytterst dysfunktionellt. Vissa partimedlemmar kan tänka sig samarbete med SD och reglera invandringen till Sverige. Andra medlemmar kan varken tänka sig det ena eller det andra. Ändå finns idag en liberal bakom varje idé om att samhället ska backa upp enskildas egon.
Jag menar att detta bland annat är en följd av kortsynthet inom svenska liberala led. Historiskt har resultatet blivit liberalismens dekadens. Förr samlades liberala medborgare under nationen och det ekonomiskt bästa för flertalet medborgare. Här fanns inte plats för globalt frihetsbjäfs eller gullande med egotrippade och utflippade. Inte heller för djupa seanser om individens mest privata böjelser, dvs sådant som låg utanför medborgarens politiska relation till staten. Medborgerliga fri- och rättigheter var förvisso en given och central samlingspunkt. Men inte allsköns tyckanden om kärlek, kön, hälsa, existens, litteratur, konst, musik osv. De senare frågorna var kanske inte oviktiga, men de tillhörde ju privatlivet och låg utanför den medborgerliga nationalismen. Det var inte samhällets eller politikens uppgift att reglera så uppenbart privata fenomen.
I centrum stod däremot som sagt nationens och medborgarnas ekonomiska relationer. Därför blev förr frågor om privat äganderätt, fria företag, fria marknader, konkurrens, begränsad beskattning och liknande pekuniära frågor centrala uppgifter för politiker med en liberal inriktning mot nationens och medborgarnas bästa. Staten framstod då liksom idag som ett hot mot den enskildes frihet, varför armlängds avstånd till det offentliga förespråkades. En ”stark” stat blev ytterst ett skällsord.
Men det var då det. Nutidens liberalism är däremot en soppa av idéer där den enskildes alla privata böjelser ska bejakas. Förr ville Bertil Ohlin hålla hårt i nationens räkenskaper. Endast utgifter med nytta för medborgarna var att tänka på. Idag strör liberaler skattebetalarnas pengar över varje frihetstanke eller människa runt globen. I en närmast religiös iver tävlas det om vem som är godast. Frågan om vem som är förnuftigast är nämligen död.
Jag tror liberaler idag hade vunnit mycket på att försöka samlas kring medborgarskapet och vad som är bäst för nationens ekonomi, ordning och bestånd. Häri ligger en tydlig och primär nationell inriktning (som inte utesluter hänsyn till människor i nöd). Så tror jag, som nyss nämnts, flydda tiders svenska liberaler uppfattade politikens mål. Och det är även så jag ser liberalismens kärna idag. Och det svenska parti som kommer närmast dessa ideal idag är enligt min mening Moderaterna. Själv kallar jag mig marknadsliberal.
Jag tror att det parti som idag heter Liberalerna hade vunnit mycket på att forma en betydligt snävare frihetsinriktning. Ord från min mun om åtsnävning får säker många av dagens L-sympatisörer att rysa. Ty för åtskilliga människor i dagens Sverige har de privata frihetsfrågorna som sagt tagit över. Det är inte längre nationen och medborgarna som ska värnas och utvecklas ekonomiskt. Utan hela mänskligheten och alla individers existentiella ambitioner. En liberalism som saknar fokus på nationens och medborgarens ekonomi/rätt – och i stället vill samlas kring globalism och identitet – ger enligt min mening upphov till en enda stor frihetssörja. Alltså en politik som leder till att hela havet stormar. Här framtonar det politiska dilemma som regeringsbildaren Ulf Kristersson brottas med. Hur ska han få dessa egotrippade liberaler att rösta för nationens bästa? Det gäller ju att välja strategisk och inte bara flumma omkring i sämsta flower-power stil!
Slutligen några ord om Sverigedemokraterna, som givetvis inte ser sig som liberaler, utan tvärtom ofta använder negativa ord mot liberalism. Enligt min mening är det logiskt utifrån ett SD som har en inriktning mot en nationalism, som tyvärr kombineras med en diffus form av socialism av folkhemstyp. Genom det kollektiva idealet kommer enligt min mening medborgaren i skymundan i SD:s program Därför riskerar nationen – eller rättare sagt staten – att växa sig alltför stark, liksom under socialismen. För mig saknar denna ideologi alltså spärrar mot framväxten av ett auktoritärt och centralstyrt samhälle. Och ideologin riskerar att hota företagens och individernas frihet samt deras förmåga till konkurrens.
Annie Lööf funderar just nu i svenska medier över sin framtid inom den politiska klassen. Enligt min mening har hon inte några större meriter att vifta med. En svensk politisk turbulens under åtta år bär hon ett uppenbart ansvar för. En häpnadsväckande hybris har fått henne att framställa sitt bondeförbund som en liberal magnet mitt i Sverige. I själva verket har hennes politik präglats av hat mot SD och vanliga svenskars oro över ett samhälle som allvarligt skadats genom planerad storskalig invandring. På så vis kan man säga att hon bär ett tungt ansvar för det samhälle som nu ska förändras genom TIDÖ-
Lööf är som klippt och skuren som svensk moralpolis. Så ett framtida arbete på någon PK-myndighet ligger kanske nära till hands, bara den är tillräckligt stor. Korståg är ju hennes specialområde, även om hon komiskt nog gärna ser sig själv som ”straffrättsjurist.” Problemet är att Lööf anser sig alltför betydelsefull för att ta ett jobb som myndighetschef. Ett glassigt ambassadörsjobb i solen skulle nog hellre falla henne i smaken. Varför inte i ett nordisk land där hon enklare kan sköta den familj som varit den reella orsaken till att hon inte önskat sitta i en regering de senaste åtta åren.
Mest troligt är nog att hon får ett politiskt jobb inom bonderörelsen. Där finns säker något företag som kan låta henne leka företagsledare. Rader av avpolletterade centerpartister har redan sin försörjning där, som chefer in spe för skogs- eller lantbruksföretag. Och efter några år som näringsminister tror hon nog att meriterna räcker. Men bonderörelsens affärsrörelse börjar mer likna en elefantkyrkogård än ett blomstrande affärsföretag. Många utan särskild kompetens för business ska nämligen försörjas. Men något annat är inte att vänta för ett parti utan ansikte.
Jag pustar ut efter att nyss ha lyssnat på partiernas talare i riksdagen inför omröstningen i frågan om Ulf Kristersson som ny statsminister! Ett första viktigt steg har tagits mot en reformering av Sverige i enlighet med TIDÖ.
Det mest allvarliga i kören av talare är de skräckskildringar som hördes från den bortröstade vänsterregeringen anhängare. Alltså från de politiska partier som i åtta år misskött landets angelägenheter. Med andra ord de politiker som i grunden skapat viktiga delar av den ekonomiska kris som svenska folket nu upplever.
Särskilt läskigt är det att lyssna på en sosse som hållit i taktpinnen. Eller den miljötaliban som ansvarat för nedlagd kärnkraft och som nu menar att klimatkrisen slår hårt – trots att han är orsaken till att det idag eldas massor av olja i svenska värmeverk. Sist men inte minst en talare från kommunisternas avläggare vänsterpartiet, dvs en partiledare som rabblar vänsterteser från 1800-talets slut och gärna ser en ökning av den invandring som är en av flera huvudorsaker till dagens svenska kris.
Nu väntar en intressant politisk tid då jag hoppas få se skickligt manövrerande från Kristerssons sida. Det jag sett sedan slutet av valrörelsen och fram till idag lovar gott. Han verkar att ha full koll. Mest rädd är jag för L-partiets sandlåde-liberaler. Men om C-partiet i vår får en ny förnuftig ledare kan den nya politiken få en skjuts framåt.
Hittills har Ulf Kristersson agerat föredömligt inför lanseringen av sin nya regering. Utan att förhasta sig – och med stor tystnad utåt – har han presenterat en rimlig grund för en ny regering, som tyvärr har svag majoritet när det börjar blåsa från vänster.
Kristersson har dragit slipstenen på ett vis som man kan förvänta sig att seriösa politiker. Livet i den politiska klassens förlovade land riskerar annars att locka till dåligt genomtänkta och förhastade beslut. I stil med hej och hå har haft med åtta år av vänstermakt. Vi har sett socialdemokratiska yrkespolitiker som talat vitt och brett om reformer utan att de stora svenska politiska problemen ändrats. Svenska folket har tvärtom drabbats av ökat elände, som den politiska klassen till vänster gjort allt för att dölja.
Jag skriver detta med tanke på skeenden i Storbrittanien. Det politiska garnityret där – från vänster till höger – förefaller ”hialöst” som man säger i Skåne. Först en naiv och vårdslös Boris Johnson. Och så nu en skövilt reformgalen Liz Truss, som beslutar hastigt och ändrar sig ännu snabbare. Rena rama politiska lekstugan i den moderna demokratins hemland. Välbetalda politiker gör helt enkelt bort sig.
Som vän av denna nation är jag bekymrad och besviken. No trust for Truss!
Det vi ser i England och på hemmaplan är den västerländska demokratins problem, nämligen en politisk klass som fjärmat sig från väljarnas behov och intressen. Den viktiga rollen som byggare av ett öppet folkligt styre – där en försiktighet hushållning sker med medborgarnas pengar – har förändrats till ett riv och slit om folkets resurser, varvid politikernas egna intressen fått alltför hög prioritet.
Såväl Storbrittannien som Sverige har mycket jobb att gör för att skapa en bättre fungerande demokrati! Det finns många förslag till lösningar på bordet. Men dagens politiska ledarskap förhåller sig passiv.
En klick svenska journalister försöker än en gång ta ledningen över svensk politik. Wikimedia.
Just nu ser vi något olustigt som är typiskt för svensk politik. Svenska medier – under ledning av hundratals fotsoldater (journalister) från vänstern – försöker få L-partiets riksdagsledamöter att sänka Ulf Kristerssons blivande regering. Gamla ledare för Fp/L talar om hur förfärade de är. Och en före detting -Maria Leissner – gråter där hon sitter med sin livränta som ambassadör i Stockholm efter bara en kort tid som partiledare för länge sedan. Denna person som alltså fått mycket bra betalt för en kort tids insatser inom den politiska klassen gör nu en sista insats för vänsterns sak.
Det som sker är att en närmast obetydlig minoritet av svenska folket använder sin mediala makt för att styra politiken i Sverige. Trots att L-partiet tydligt fått folkets stöd i riksdagsvalet för samverkan med SD – partiet räddade sig därför kvar i riksdagen och i många kommuner – ska nu än en gång de nyvalda ledamöterna hetsas till uppror mot det mandat man fått av folket. Och liberaler är inte svår att hetsa till hjärnsläpp. Att L iså fall kommer att gå i graven spelar ingen roll. Det är ju vänsterns sak den politiska kampen gäller från DN, SR, SVT, Sydsvenskan, SvD mfl. Det äcklar mig. Bonnierkoncernens ansvar för skeendet är särskilt tungt. Medialt manipulerande av en svensk nation.
Bakom denna läskiga politiska föreställning gnuggar den samlade vänstern sina händer. Landets mediehus – statskontrollerade eller privata – låter således sin politiserande journalister påverka riksdagens arbete. Det kallar man demokrati. Det påminner mer om propagandasystemet i Sovjetunionen.
Byråkrati skapar nya hierarkier, allt fler chefer, fler möten, mer uppföljning och rapportering i en aldrig sinande ström. Här formas fenomenet Parkinsons lag, dvs hur sju personer kan fås att utföra arbete för en.
Oroade vänstermedier rapporterar att flera chefer för statliga korstågsmyndigheter uttrycker rädsla för att den gul-blå regeringen kommer att banta eller sparar bort organisationerna. Jag antar att de främst är feministorganisationer, jämställdhetskämpar av regnbågens alla färger, myndigheter som ska dela ut statsbidrag till ideella organisationer osv som främst ligger i skottlinjen. Men även flera dussin andra byråkratier som vill låtsas samhällsförändring (utan att något viktigt händer).
Själv blir jag så glad om det kommer att ske. Ett av vänsterliberalernas knep att förespegla samhällsförändring har länge varit att inrätta nya myndigheter med omöjliga eller i vart fall komplett luftiga uppgifter. Det är fråga om försök att legitimera en förändring som knappast sker, utan i huvudsak stannar vid byråkratiska aktiviteter, såsom sammanträden, affischering, broschyrer, konferenser, tjänsteresor osv. Den ena myndigheten radas på så vis upp vid sidan av den andra så att det blir ytterst oklart vem som egentligen ansvarar för vad. På så vis har nästan varje samhällsfråga fått sin myndighet, utan att själva problematiken i grunden påverkats nämnvärt. Nedan följer en länk som beskriver Sveriges 250- 450 myndigheter, beroende på hur man räknar dem. Läs gärna och se vilka myller av politisk sörja som fått sin egen myndighet.
Visst är det en befrielse att banta statens onödiga apparat. Sora pengar sparas och antalet vänsterbyråkrater minskas – något som innebär en rensning i antalet statsbyråkrater som i åratal och i vått och torrt backat upp socialdemokratiska ministärer, skrivit kravtexter i medier och fått svaga människor att känna sig ännu vilsnare.
Jag hoppas därför verkligen att en myndighetsgranskning kommer att ske. Samt att rader av politruker på myndighetsnivå tvingas skaffa sig jobb genom egen kompetens och inte bara politisk förmåga. Med tiden kan Sverige kanske bli ett friskare samhälle. Och våra skattepengar användas sundare.
I goda Bulletin delar Hans Bergström – före detta chefredaktör för DN – ut en smocka åt den medievänster som i åratal fört ut nationen på svag is. Bergström beskriver hur okunniga journalister vilsefört allmänheten inför och efter TIDÖ. Han berömmer Ulf Kristerssons strategi, som svenska hej-och hå-journalister just nu gör allt för att smutsa. En känd metod sedan vänsterns ungdom.
Hans ord har extra tyngd i och med Bergströms tidigare insiderposition i Sveriges till upplagan största mediehus. Hans gamla tidning har förvandlats till en lekstuga där det – varje dag och nästan på varje sida i tidningen – förs ett vänsterpolitiskt snöbollskrig mot saklighet och förnuft. Jag vet, ty jag jag har länge prenumererat på DN!
En folkförförare som orsakat stor och bestående politisk skada för den svenska nationen. Wikimedia.
I en ledare häromdagen gör sig SvD till tolk för iranska kvinnors frustration och vrede över mullornas regim. Det är helt rätt att fördöma en gangsterregim som dessutom uppträder i religiös förklädnad.
I ledaren händer sedan det som brukar hända. Den iranska aktivisten riktar skarp kritik mot den svenska regeringen – samt mot svenska feminister för att de inte gjort tillräckligt för demokratin i Iran. Att SvD tar upp ämnet på ledarplats tyder på att man instämmer.
Enligt min mening ser vi sedan länge hur en aktivistisk svensk utrikespolitik – modell Olof Palme – etablerats i syfte att vända svenskarnas blick bort från vardagens politik, där sossarna sedan länge inte lyckats lösa nationens många strukturproblem. Satsningar på globalism och mänskliga rättigheter utomlands har därför blivit en svensk avledningsmanöver. Alltså helt i symbios med de barocka idéerna om Sverige som ett föredöme för andra nationer.
Jag menar att det är dags att skrota de dogmer som utgör basen för Olof Palmes utstuderade globala klåfingrighet. En ny svensk regering ska förvisso genom UD uttala stöd för förtryckta runtom i världen. Men vad som ska ske i deras hemländer är inte en svensk sak. Jag uttalar med andra ord nu en form av krav på svensk isolationism. Sverige ska inte längre i ord vara bäst i klassen. Det räcker med en mindre dos av strategiska uppmaningar. till utlandet. Mycken viktig politisk tid – och enorma pengar- finns dessutom att vinna på en koncentration på den svenska nationens egna svårigheter. Ett bevis på min tes är välfärdsnationen Schweiz, som ligger lågt i relation till utlandet, men ändå säger ifrån. I stället har man koncentrerat sig på att göra Schweiz rikt! Och lyckats.
Jag menar alltså att den fortlöpande kampanjen mot förtryckarregimer ska överlämnas åt det svenska föreningsväsendet och till de politiska partier som så önskar. Men låt för sjutton den svenska staten och regeringen satsa massot av krut på Sveriges egna problem, som är många. Gårdagens TIDÖ visar på en massiv lista av svenska behov. Till detta kommer en lång rad av svenska politiska grundproblem rörande bostäder, arbetsmarknad, en skola utan färdriktning, skatteslöseri, byråkrati osv.
Låt inte Olof Palmes fälla att ta sikte på det globala föra Sverige ytterligare vilse!
Den röda draken är skadeskjuten! Hurra! Wikimedia.
Sossarna är i grunden skadeskjutna genom höstens val. Partiet ser sin framtid hotad. Genom att pestsmitteförklaringen av SD nu tycks ha hävts – dörren har öppnats för SD – ställs sossarna inför en högerregering som lyckas presentera ett kompakt program – TIDÖ – för en grundlig reformering av Sverige. Massiva reformer på rad! Det är något stort.
Och vad säger då en en tillplattad Magdalena Andersson. Jo, hon yrar om en intern överenskommelse i slottsmiljö inom högern. Hennes politiska tomhet och ovilja till förståelse skriar! Hon försöker förringa att den blå-gula regeringen lanserar reformer som fullständigt detroniserar nästan tio år av socialdemokratiskt misshushållning och passivitet. Plötsligt ser nationen ett högerspår ut från sossarnas eländes land.
Om Ulf Kristersson tillåts genomföra sin politik kommer svenska medborgare att få uppleva ett klart mycket bättre Sverige – trots att bistra tider nog är att vänta. Följden blir att Andersson och hennes stödpartier inleder en vandring mot historiens skräpkammare. Visst har S-partiet gjort en god del nytta, men de senare årtiondens politik är förödande vilsen. Enbart en kamp om regeringstaburetterna för maktens skull.
En jättevåg av invandring skapar självklart problem! Wikimedia
Ibland tar det lång tid för politiker att hinna ifatt en nations historiska utveckling. Detta skriver jag med anledning av dagens presentation av TIDÖ-ramen för en kommande svenska regering.
Egentligen är det en häpnadsväckande utveckling som Sverige sett på fronten för invandring. Dvs omkring 100.000 nya svenska per år under en tid på nära 10 år. Att en nations befolkning ökar med 10% på så kort tid är något unikt. Delvis handfallna politiker har sett det ske. Endast få har försökt stämma i bäcken.
Att den storskaliga invandring skapat stora svenska problem är fullt klart. Majoriteten av de nyinflyttade har saknat utbildning och många gånger ens skolkunskaper. Bostäder har saknats. Och en muslimsk kultur och främmande språk har spätt på redan stora problem. Svenska politiker har dessutom enbart svarat med statliga penningbidrag, varför arbetslösa människor isolerats i gettoliknande bostadsområden kring landets större städer. Det som skett har i sin tur skapat ett klansamhälle som idag står för det blodiga våldet mellan knarkgäng och brottsliga syndikat. Att Sverige under ett decennium blivit betydligt ekonomiskt fattigare är helt klart. Vanliga svenskar har tvingats betala.
Talande är att Sveriges statsminister under och efter en stor del av tidsperioden Löfven konstaterat att ”vi såg det inte komma”. Det som miljontals svenskar förstått har ledande politiker inte sett trotts massiva bevis. Men S-partiet såg det inte komma. Det är faktiskt groteskt.
Under åtta års tid har alltså problemen tornat upp sig. Men den politiska klassen har sopat dem under mattan. SD har varit det enda parti som konsekvent pekar på den orimliga utveckling som en skenande invandring skapat. Till råga på allt har detta partis företrädare hånats och förföljts under mer än tiotalet år. De har kallats rasister enkom för att de vågat peka på en ohållbar nationell utveckling! Att svenska medier underblåst hatet mot SD är ett faktum.
Demokratin har till sist segrat och den politiska majoriteten har nätt och jämnt sväng i höstens val. Dagens TIDÖ-dokument parkerar på vis ett historiskt skifte i svensk politik. Jag skulle själv kalla det en sanningens dag. Plötsligt radas politiska reformer upp, som för länge sedan borde ha gjorts onödiga genom snabba taktiska beslut utan skygglappar. Men nu ges Sverige en ny start, hoppas jag.
I bakgrunden lyssnar jag just nu på SR:s rapportering om dagens stora nyhet. Politiskt korrekta journalister är upprörda över de förslag som TIDÖ lanserar. Liberalernas ledare förs mot Golgata för sitt svek. Mediernas anställda, dvs folk till vänster, har förstått lika lite som Löfven under nästan åtta års tid. De har alla vägrat att se sanningen i vitögat.
Så har alltså Ulf Kristersson kommit överens med sina tre samarbetspartier. Man kallar överenskommelsen TIDÖ. Påminner TIDÖ om de tidigare vålnaderna DÖ och JÖKEN? Egentligen inte. Det som presenteras är en gemensam politisk samsyn över ett brett samhällsområde. Alltså en problematisering av fyra partier något skiftande samsyn. En tydlig gemensam ram finns. Och regler finns om hur man ska gå vidare i skilda frågor. Det senare är viktigt, ty det gör TIDÖ levande och öppet för fortsatt problemlösning.
De tidigare DÖ och JÖKEN har mer påmint om vaga önskelistor från den ena sidan för att låta den andra, dvs sossarna, styra landet. Och en hel del av önskningarna har visas sig bli luft. Man kan säga att S-partiet lyckats sälja en säck som det varit högst osäkert om den innehållit någon gris alls. När det gäller slug politisk taktik är sossarna garvade. Visst har övriga partier fått smulor. Men genom DÖ och JÖKEN har socialdemokratin – i minoritet – använt statens resurser och politiken fö att erövra makten över kungariket Sverige.
TIDÖ innehåller förslag på många goda politiska steg framåt för Sverige avseende rättssamhälle, sjukvård, invandring och inte minst slopande av biståndsmålet på 1%. Tanken med textens tycks vara att bygga en grund för fortsatt politisk samarbete i departement och riksdag. Det förefaller förnuftigt. TIDÖ ger plats för expansion i takt med framväxten av förtroendefull samverkan.
Bland mina hjärtefrågor finns flera med i TIDÖ. Särskilt glädjande är att tjänsteansvaret ska utredas för fördjupning. Frågan om Public service har dock lindats in i slutet av TIDÖ. Skrivningarna utesluter dock inte att ett bibehållande av SR/SVT kombineras med en utvidgad kontroll av att rapporteringen verkligen är oberoende. Dagens kontrollapparat är skrattretande – en planerad vilja att se genom fingrarna med ständiga övertramp från enskilda journalister. Även om saken just nu djupfrysts i TIDÖ – vilket verkar klokt som startpunkt för ett långsiktigt samarbete mellan fyra partier – så öppnar nog TIDÖ för punkvis legal uppstyrning av Public service. Jag hoppas på det.
Alex Schulman ska helst skriva sagor för barn. eller fortsätta med att vända ut och in på sin familjs byk. Kärnvapen klarar han inte av, som nyfrälst…Wikimedia
Nästan alla vet att ett fullskaligt kärnvapenkrig hot den mänskliga civilisationen. De enda som leker med denna risk är Putin och hans hänsynslösa regim.
Men vanliga svenskar inser hur fältet ligger. Trots hoten ska mycket till för att Putin släpper en ny förintelse loss. Därför är Schulmans skriverier i DN såväl naiva som hänsynslösa. Barnsliga för att han skriver det alla redan och gör det på den nyss uppvaknades vis – oj då de kan bli kärnvapenkrig! Hänsyns lösa för att underblåser en skräckstämning i stugorna landet runt.
Han agerar som en typisk nyfrälst. Efter att h råkat läsa några böcker om Jordens undergång – blanda annat Martinssons Aniara – viftar han med armarna och sliter sig i håret. Alla människor måste varnas för den skräck han känner. Trots att flertalet svenska vet vad som gäller och helst vill t Ala tyst om saken då de inte kan göra mycket åt den. Men Schulman bara vevar vidare….
Schulman tror sig bli större för var dag som går. Det är förklaringen till hans frälsarmanér. Han inser inte att storheten ligger i att välja tidpunkt , tankar och ord. Och att tystnad ibland är bäst för alla.
Vänsterjournalisetn Olle Lönneus på Sydsvenskan bekymrar sig inte över att visa sina egna politiska åsikter i det som tidningen kallar ”nyhetsförmedling”. A propå Ulf Kristerssons tämligen normala begäran om två extra dagars betänketid för att lansera en vilja att bilda regering skriver Lönneus om ”magplask.”
Jag kan inte erinra mig att han skrev något lika nedsättande om Magdalena Andersson många egendomliga turer – med eller utan kommunisten Kakabaveh – då Andersson nyligen försökte ta makten.
Så fungerar indoktrineringen i Sverige. Den följer en av hundratals trix från vänsterns manualer för åsiktsjournalistik. Nu har svenska medier rollen som häxmästare. Och en återkommande officiant är Lönneus. Till bilden hör att han möjligtvis inte förstår hur han vränger orden. Predikanter brukar ju själva tro på sitt budskap och därför inte förstå vad man gör…
Förr intog jag dagens första mål till ”Morgonandakten” på SR P1. Det var knappast upplyftande att höra ord som ”god morgon guuuud”. Men jag var ju impregnerad av de bönestunder som jag länge genomlidit inför skoldagens start.
Nu för tiden dricker jag mitt te till ”Tankar för dagen” på samma kanal. De religiösa dogmerna har försvunnit. I stället är det ofta en svagröstad kvinna som försöker tränga igenom vardagens förtretligheter. Talaren vill göra mig mer andlig och mindre materiell. Så tro inte att slumpa väljer samtalets inriktning! Framför mig ser jag en person som med huvudet på sned och med bekymrad min vill lotsa mig igenom livet, precis som om hon visste något om hur jag har det. Allt som som hon (eller ibland en han) vill inpränta i mig genom försiktiga vinklingar är sååå förbaskat politiskt korrekt. Jag ska ta det lugnt, tänka på andra som har det värre (hur nu kvinnan vid micken vet det?), ägna mig åt välgörenhet, muntra upp min vänner, upphöra med maniskt shoppande, tänka på klimatet, inte tänka på mina pengar, göra någon annan glad osv.
Ofta undrar jag vad det är för en person som har mage att utfärda en så diger lista av svagt inlindade pekpinnar till landet radiolyssnare var dag på morgonkvisten. Normalt är det för mig het okända namn. Men typiskt är att de nästan alla har sk fria yrken eller rättare sagt sysslor. De fördriver dagarna med skriverier, föredrag, teater, kultur, konst osv.
En given tanke från min sida är att de måste har svårt att försörja sig på annat sätt och därför måste agera som forna tiders prelater. Dvs genom att moralisera i ottan för människor som bara lyssnar till 25%. Men tänk om exv en industriarbetare, en chef för ett börsföretag, en fotbollsspelare eller en vårdanställd på ett stort sjukhus tillät bestämma tankarna för dagen utan påpekanden från redaktionens sida! Om ”vardagens folk” fick ta över och själva anslå takten för vad som är viktigt för dagen Sverige skulle plötsligt ett traditionellt PK-inslag förvandlas till något spännande och levande. Men inte !
Dystert förstår jag varför. Tankar för dagen vill inte befria. Meningen är tvärtom att – liksom flydda tiders predikare – lotsa in oss i kollektivens lyckorike. Där anses alla lika. Och alla är innerst inne goda. Och om du anpassar dig kommer också du att bli lycklig. Bara du röstar på vänsterns trossatser.
I mina bloggar hånar jag dålig journalistik, som oftast består av personliga politiska åsikter, personliga värderingar, lättviktiga spekulationer mm där reportern inte ens anstränger sig för att analysera och kritisk diskutera sitt ämne.
Alltför sällan berömmer jag tyvärr skickliga skribenter. På svenska medier finns ändå en spillra av högt kompetenta och kritiska journalister kvar. Men de blir tyvärr allt färre för vart år som går. Och de omges av den nya kasten av tyckare. Nu undrar jag hur dessa två världar inom journalistiken kan samsas på en tidnings redaktion?
De skickliga och sakliga journalisterna måste ju tycka som jag, dvs att kollegorna som enbart sysslar med känslor, egna åsikt och annat navelskåderi är pest. Hur kan över huvudtaget Michael Winiarski på DN sitta i samma rum och ofta tvingas lyssna på en egotrippad blajsare i stil med Hanne Hellquist? Svaret är förmodligen att de aldrig träffas.
Men min poäng är ändå att kvalitetens journalister måste ta för sig och försöka rädda ett yrke som håller på att slamma igen på grund mängden okunniga och egotrippade skribenter. Det tycks som om medierna prekära koniska ställning gjort att skitsnackarna vunnit terräng. Och att dyr kvalitet är på väg ut. Det mediala landskapet blir på så vis dystert kommersiellt. Mediernas ekonomin verkar styra bort från det goda samhällets journalistik. Och på lut står staten bereddas spruta in statsbidrag för fortsatt politisk likriktning.
Men innan det är för sent – vilket det tyvärr kanske redan är – vore det synnerligen tacksamt att få nöjet att möt ett upprop från de duktigas sida mot tokstollarnas sammansvärjning.
Till Dagens industri (DI) säger Mikael Damberg om valförlusten: ”Vi var försiktiga”. Han pratar om att partiet agerat defensivt.
Jag tror man knappast kan läsa något så falskt. Partiet har länge verkat för en häxbränning av DS och M. Vidare har s-regeringen köpt röster i valet med miljarder från statens kassa. Man har till och med ansökt om medlemskap i NATO efter åratal av farligt fredskramande. Och så säger Damberg att S agerat försiktigt.
Sanningen är att S-partiets nått vägs ände. Deras politik har synts och delvis förkastats. Några tiotals år av smutskastning mot SD har misslyckats. Mer om det dagens blogg nedan.
Dagens Juridik är en bra digital plattform! Här en angelägen text från en ung lundajurist, Johannes Norrman, som nu är tingsnotarie i Kristianstad. Vad månde bliva av denna unga man som utrustats med såväl analytisk förmåga som språklig pregnans och mod?!
Vi ser alltså en vilsen byråkrati som formar mallar för domare, utan noggrann samverkan med de dem som har den viktiga uppgiften att skriva korrekt och språkligt övertygande. Under socialdemokratin har byråkratin vuxit kraftigt. Men utan tuff ledning. Samtidigt tycks den sakna kompetens och förmåga till samordning. Min känsla är att fackliga organisationer styr en stor del av jobbet – och då går det förstås som vi sett…
Efter fuskboxning får de rödgröna sin dom. Wikimedia.
Tidskriften The Economist – erbjuder som vanligt – klara analyser på en frihetlig och marknadsliberal grund. Häromveckan (nr 58) gäller det SD:s framgångar i hösten val och rubriken är ”Opening the door”.
Artikeln inleds med en filmisk vision av svensk socialdemokratis utveckling. Vi får se ett parti – klätt i scenkläder av spandex modell ABBA – som under snart hundra års lopp segrat i sammanlagt 32 Melodifestivaler(riksdagsval), med stegvis sjunkande majoriteter. Nu senast bara med 0,1%. En så vinnande stil kan inte ens de skickligast valfixarna i Moskva och Pyongyang visa upp, noterar tidningen giftigt.
Större intresse har The Economists analys av hur socialdemokratins valfixande gått till under senare valrörelser. Tidningen talar om hur partiet hårt utnyttjat en typ av europeiskt karantänssysten (cordon sanitaire). Socialdemokraterna har nämligen villigt samarbetat med partier av många alla slag – även ofta råa kommunister. Däremot har rörelser som visat tecken på främlingsfientliga böjelser aktivt definierats bort från det politiska landskapet. På så vis har man byggt en dualism mellan vi och de oberörbara, skriver tidningen. SD:s medlemmar har tilldelats rollen som föraktade kastlösa. Genom att inte ens vilja samtala med SD:s ledare har socialdemokraterna fått dem att framstå som politikens parias. The Economist gör en parallell med hur medborgare i antikens Grekland kunde förvisas ur landet genom ostracism (en omröstning där namn ristades på skärvor av lera). Alltså en form av offentlig bestraffning inom ramen för demokratin.
Nu citerar jag gärna The Economist: ”Such ostracism has failed. Treating nationalists as pariahs has not prevented their rise”. Tidningens lakoniska slutsats blir enligt min mening en riktig käftsmäll mot hela det svenska politiska systemet. The Economist menar att den utstuderade mobbingen snarast hjälpt SD att vinna framgång.
Enligt min mening är analysen klockren. Politiker som kan regera i samverkan med läskiga kommunister har konsekvent bygg en hatbild av SD. Syftet är hindra S-partiets fortgående rösttapp. Sluga socialdemokrater och vänsterliberaler har samverkat för att skada sin politiska motståndare. På så vis har svenska nationalister och invandringsskeptiker buntats samman med nazister och fascister utan presentation av uppenbara bevis. Följden har blivit att omkring en femtedel av den svenska väljarkåren plötsligt förvandlas till parias! En självklar social dynamik talar för att de oberörbara vill vända förtrycket bort från sig själva. Kloka samhällsvetare borde ha förutsett denna reaktion och kritiserat häxjakten som stridande mot normala demokratiska spelregler. Men det svenska politiska etablissemanget har varit fullständigt förtrollat i jakten på SD. Till tragiken hör att utpekandet av SD som parias delvis skett i syfte att den politiska eliten ska kunna sitta kvar vid köttgrytorna, noterar The Economist. Alltså har eliten inte låtit SD visa vad man faktiskt går för då det gäller att ta ansvar för Sveriges politiska utveckling under senare decennier.
The Economist tar inte direkt ställning till om dörröppningen den 16 september – The opening of the door – är något bra för Sverige. Men intrycket är att tidningen förespråkar realpolitik och inte bara hatisk stämpling av oliktänkande i syfte att nå politisk framgång.
För min del är tidningens behandling av ämnet ett tecken på hur en frihetlig politisk diskussion måste föras. Alltså brittisk liberalism av högsta halt. Svenska medier, politiker och statsvetare hamnar med andra ord i skamvrån. Därför blir det viktigaste effekten av den 16 september 2022 den vanära som svenska politiker och medier bör drabbas av i och med att de i åratal deltagit i häxbränningen. Stora delar av det politiska etablissemanget har inte vela tala sakpolitik. I ställer har man agerat som svenska inkvisitorer i jakten på SD.
Enligt min mening bär en stor grupp svenska statsvetare ett särskilt tungt ansvar. Från akademin hade jag väntat neutral distans, saklig analys av SD:s politik samt inte minst skarp kritik av de demokratiska överdrifter som skett genom häxbränningen av SD. Detta särskilt som socialdemokratin länge samverkat med efterföljarna till ett svenskt kommunistiskt parti, med tragiska rötter i stalintidens terror. Dessa statsvetare har spelat på den politiska maktens planhalva mot SD.
Jag blir mer och mer övertygad om att så är fallet. Okej, det finns åtskilliga kvalificerade skribenter. Men antalet so går på tomgång är tyvärr så många fler. Det trista är att tidningsägarna tycks vilja ha det så. På så så vis närmast sig DN kvällstidningen Aftonbladet med expressfart.
Ibland blir billigheten så framträdande att man häpnar. Idag har DN:s kulturdel ett reportage om en musiker som heter Tove Lo. Hon fotografers på kulturdelen fram sida. Hela denna upptas av denna bild samt meningen:
Jag fick jobba oerhört för att
acceptera min kropp.
Alltså inte ett ord om hennes musik. Eller tankar om att sjunga. Bara ett enda stånkande om hennes syn på den egna kroppen. Det är så simpelt att man tappar fattningen. Men sådan är dagens tidningsjournalistik.
Att inte de kvalificerade skribenter som finns protesterar mot denna gränslösa förenkling! Att det inte sker. sammanhänger antagligen med att gammelmediernas undergång syns vid horisonten. Det gäller för dem som kan att rädda brödfödan.
Engegemang för andra är ett tecken på solidariskt samhälle. Därför är uppbackning av individer som oförskyllt hamnat i problem något gott.
Nu gäller det gränserna. Det svenska tycka-synd-om-samhälllet är verkligen allomfattande. Och i mediernas ser man förstås daglig spaltutfyllnad. Inget problem för en person är så litet att det inte går att skriva några ord av kletigt medlidande eller sorg. Särskilt om personen ifråga är sk kändis.
Det tillhör förstås bilden att medierna går för långt. Just nu är det årsjubileum för Las Vilks tragiska död i en bilolycka på E4 utanför Markaryd. Enskilda journalister försöker nu fylla på med nya tycka-synd-om-teman.
Det värsta som jag hittills läst är en text i DN av idag. Rubriken säger allt:
Lisa Magnusson: Sverige gjorde allt värre
för Lars Vilks
Kan man tänka sig en större överdrift och orättvisare beskyllning? Vilks har ju själv sedan unga år valt att provocera samhället med det han själv kallar konst. Bara han Nimis-skulptur har på naturskyddat område har varit ett medvetet juridiskt övergrepp som kostats samhället åtskilda miljoner. Han egotrippade strävan efter att framföra sin högst personliga konstsyn har därefter som bekant skapat allvarliga skyddsproblem för Vilks själv, som samhället (Danmakr/Sverige) knappast kan bära hela ansvaret för. Det är ju uppenbart att Vilks önskat provocera samhället till vägs ände.
Och så blev det också. Ytterligare många miljoner har skyddet av honom kostat vid resor landet runt. Och allt för att han velat spelat rollen som bildkonstens Salman Rushdie. Det finns enligt min anledning för journalister att visa respekt för samhället generösa insatser för risktagaren och lycksökaren Vilks.
Därför blir Magnussons Rubik om att Sverige gjort allt värre för Vilks horribel. Sverige har nämligen gjort mycket och kanske mer än vad som kan begäras av en person som själv ständigt sökt konflikt. Yttrandefriheten är demokratins kärna. Men principrytteri till skada för samhället är något som bör minimeras och sparas till unika situationer.
Redan i tidigt i skolan har jag fått lära mig att diskutera rationellt. Det vill säga att bena upp ett problem i olika skikt. Vissa aspekter är centrala eller dominerande, andra är beroende av de förra (mer eller mindre tydligt). Slutligen gäller det att plocka bort helt ovidkommande argument. Man bör normalt kräva att en berättelse ska vara logisk. Därför är det viktigt att pröva argumentens inbördes ordning.
Det är naturligtvis inte alltid så enkelt att få ordning mellan orsak och verkan av olika faktorer som kan styra en utveckling. Men om en bil i hög hastighet har kört av vägen så att ett barn dödats på trottoaren börjar man naturligtvis inte med att analysera barnets promenad. Det normala är att börja med föraren. Och sedan analysera bilen.
Det som är slående i dagens svenska samhälle är att det inte alls råder någon ordning mellan de olika skikten i samhällsanalysen. Varje dags diskuteras argumenten huller om buller. Och genom PK-ismen har vissa skikt blivit tabu, dvs förbjudna. Detta innebär att det politiska samtalet i vårt land ofta blir bisarrt. Att det rör sig om en på så vis planerad knäpphet gör förstås inte saken bättre.
Jag kom att tänka detta då jag hörde att torget i Södertälje idag var fullt med människor på grund av en manifestation mot dödsskjutningar och för trygghet. Alla kan känna största sympati för en sådan demonstration. Det är därför bra att den sker. Men den som läst vad jag hittills skrivit i denna blogg inser att dödsskjutningar tillhör verkningar som bara befinner sig på mellannivån i en orsakskedja. Enbart ett snäpp längre ned ligger de dödsoffer som skjutits till döds.
Min poäng – som jag tror att åratal av skolstudier lärt mig – är att försöka finna huvudorsaken längst upp i händelseförloppet. Alla inser att en storskalig svensk invandring under de senaste tio åren – med omkring en miljon nyinflyttade (1.000.000!) – måste ha påverkat Sverige i grunden. Alla vet dessutom att integrationen i grunden varit felaktig och närmast gått ut på miljarder i penningbidrag. I detta sammanhang är sannerligen det annat så heliga ordet ohållbart på plats! Och då bör nästan alla kunna förstå att ett par-tre procent av de ungdomar som vuxit upp i landets utanförskapsområden blivit enkla offer att dras in i klanernas dödliga kultur med droger och vapen.
Därför borde manifestationen i Södertälje ha tagit sikte på en begränsad invandring. Ty varje år av misslyckad integration skapar med automatik nya medlemmar i klanerna som tar itu med interna krigshandlingar. Det gäller alltså att rejält dra ned på invandringen så att det svenska samhället orkar lösa den kris som regeringarna Reinfeldt och Löfven vållat. Märk väl att mina ord inte innebär att jag är emot all invandring. Alla vet nämligen att inflyttning från länder som är kulturellt närstående Sverige ofta fungerar tämligen väl.
Någon säger måhända att massinvandringen nu är historia och inte kommer att upprepas. Därför kan invändas att jag snackar strunt. Men det är just en upprepning som måste förhindras. Och om ingen pekar på orsakskedjans allvarliga begynnelse är risken för en upprepning stor. Tro mig, sannolikheten är dessutom stor att nya vågor av invandring kan riktas mot Sverige.
Med all rätt pekar kanske någon läsare på att min idé knappast fungerar som lockbete till en demonstration i Södertälje, en stad som är smockfullt med invandrare från Sydvästasien. Min huvudambition är idag som vanligt att angripa PK-ismen. Den svenska nationens främsta tabu är just att vägra tala om invandringens negativa effekter. Därför har det i åratal i stället blivit snack om allsköns mångkulturellt gulli-gull. Det svenska politiska samtalet måste alltså sätta på logiskt sakliga fötter igen. Det blir inte enkelt. Men en ny svensk statsminister har här en verklig chans att göra något stort och viktigt för landet.
Vänsterns journalister är skiträdda för att en svensk regering ska styra upp SR och SVT. Vem som helst som delar deras vänsterns oro får bästa spaltutrymme. Idag har därför Helan och Halvan fåt plats i DN Debatt. Där skriver Sven Hagströmer och Björn Rosengren dagens epistel. Den förre är förvisso en god finansman. Men den senare är en ökänd politisk skojare, som suttit på så många politiska stolar att han betraktar sig själv som ett orakel. En inte ovanlig utveckling inom S-partiet.
Artikeln är ett fundamentalt magplask. Man väntar sig kritisk substans. Men den stannar i stort sett vid rubriken att ”det är hög tid att ta hoten public service på allvar”. Jaså? Jag hoppas verkligen en ny regering styr upp SR(SVT.
Själva huvudfrågan undviker däremot Helan och Halvan på samma vis som det övriga etablissemanget åt vänsterhållet. I min bloggar har den lyfts fram snar hundra gånger, tror jag. Den är: Det som SR/SVT misslyckats kapitalt med i åratal är att presentera en politiskt oberoende och saklig rapportering.
Orsaken till misslyckandet är flera. Den främsta är att granskningsnämndens kontrollsystem inte fungerar. Alltså bara enstaka punktvis kritik för att visa att nämnden finns. I övrigt fritt fram. Bristen på kontroll av de statsfinansierade medierna är en stöld från folket och en förolämpning mot demokratin!
En annan viktig orsak är att flertalet journalister – inom alla svenska medier ! – röstar rödgrönt. Hade de röstat blågult förstår alla att det blivit full fart åtminstone på Rosengren att reformera public service.
Den svenska demokratin vilar på att privata medier måste respekteras. Men bara för att den svenska staten valt att etablera SR och SVT som aktiebolag gäller inte samma princip. Alla vet ju att bolagen finansieras över skattsedeln. Och om du och jag ska betala – tvångsprenumerera – måste det förstås finnas garantier för att rapporteringen sker sakligt och oberoende. Sådana garantier saknas idag. Se följande blogg.
Sverige är ett märkligt land med en enögd blick åt vänster. Helan och Halvan har under en livstid inte reagerat över att journalisterna på SR/SVT sprider vänsterns budskap via åtskilliga knep, som också diskuteras i mina bloggar. Att Helan inte hajat detta beror antagligen på bekvämhet i kombination med fullt fräs i affärslivet. Att Halvan är av banan beror ju på hans position inom den politiska klassen, där han vuxit upp och blivit försörjd (till sist genom att överlåta kvarlåtenskapen som minister till Kinnevik). Halvan inser förstås inte varför de åsikter som SR(SVT presenterar skulle vara samhällsskadliga. Ty han tycker att vänsterns budskap är sant. Och med budskapet har sossarna hållit kvar vid makten. Tills nu.
Någon kännare av den turkiska diktatorn är jag inte. Men om man försöker se den svenska NATO-frågan ur hans synvinkel underlättar det kanske.
Erdogans regim har i åratal fört blodiga strider med kurderna, som vill ha någon form av självständighet. Dessutom en lång kamp med den sk Gülenrörelsen som måste ses som en intern turkisk religiös och politisk organisation. Jag tror inte att han förväntar sig att Sverige kommer att ge honom något stöd i dessa frågor.
Däremot tror jag att han i princip tycker att ett svenskt medlemskap i NATO är bra. Att dessutom svenska vapen kan komma att levereras till Turkiet är förstås ett plus.
I Erdogans värld är det främst den svenska socialdemokrartin som väcker ilska. Och svenska sossar har länge eldat på brasan med kritik mot honom och hans land. Befogad är förstås kritiken i huvudsak mot hans politik. Men kruxet är att svenska sossar under årens lopp slängt rader av onödiga vedträn på elden. Det har varit en del av S-partiets vanliga metod att alltid visa sig på styva linan i globala frågor – där Sverige per definition är världsmästare.
Vidare har rader av svenska feminister bespottat honom – inte bara av förnuftsskäl, utan mer för nöjets skull (en lek som förstås går turkiska gubbar på nerverna). Han har fram till i våras framställts som en pajas och sossarnas tvärvändning imponerar inte. Klart att det smärtar en mansom han. Viktigare är att socialdemokratin – tillsammans med sina allierade kommunisterna – spunnit rader av trådar med det kommunistiska bokstavsnätverk som kurdernas rörelser är. Pengar flödat dit från Sverige på många olika vägar. Och kommunister har tagits emot i Sverige. Inte bara Kakabaveh har getts en officiell roll som kritiker av Erdogan. Om det är Vänsterpartiet eller Socialdemokraterna som står bakom kurderna struntar nog Erdogan i, med all rätt.
Erdogan är alltså rent ut sagt skittrött på den svenska vänstern som länge jagat honom. Ifall han kan ge en kvinnlig svensk statsminister som är sosse en rejäl näsknäpp gör han förstås det. Hämnden är som bekant ljuv. Inom ottomansk kultur är hämnd ett viktigt tema! Det rör sig om klanernas gamla sedvänjor.
Därför tror jag att Erdogan nu har en del att vinna genom att ge klartecken till en svensk NATO-ansökan. En ny borgerlig regering kan nämligen förväntas vara mindre välvilligt till kurdernas kommunister. Så varför ska Erdogan inte ge en nytillträdd svensk borgerlig regering en ryggdunk? Och på vis hämnas på den svenska vänstern. Erdogans nya mjuka attityd till Finland pekar på att han något i kikaren.
Det kan bli en ny svensk regerings första politiska framgång. Inte så dåligt.
Inom Sverige sprider sig en oro inom de breda läger som profiterar ekonomiskt på vänsterliberalism och globalism. Nationens omfattande välgörenhetsindustri avvaktar nämligen utfallet av det pågående försöket till regeringsbildning. Mycket talar för att den svenska staten i framtiden kommer att spendera betydlig färre skattepengar på de rörelser som driver näringsverksamhet avseende bistånd, klimat, religion, mänskliga rättigheter osv. Statens nya vägval beror inte främst på ointresse för dessa sakfrågor. Utan just på att det rör sig om politiska och moraliska ställningstaganden som tillkommer de enskilda medborgarna. Det måste var en privatsak att spendera pengar på bistånd till rörelser han eller hon gillar. I princip bör staten förhålla sig neutral och uppmana folket att själv göra sina val. Skattepengarna måste användas till centrala svenska samhällsmål. Och de är många och angelägna.
Även om det sannolikt nu bits på naglarna inom ledningarna till det välfärdsindustriella komplexet så tycks man ändå inte ha förstått att nya dörrar öppnats i svensk politik efter höstens val. Sverige ska inte längre vara världsmästare i skänka bort skattebetalarnas pengar. All sund hushållning vilar på försiktighet. Intressant är därför annonsen ovan från en av de största blodsugarna, dvs FN-komplexet. Med naiva ord – som tycks skriva av en förstaklassare -vänder sig godhetsmaffian till regeringsbildarna, i syfte att bibehålla sin position som gyllene mottagare av gåvor från skattebetalarna.
Man vill inte förstå att en kommande regering – som inte vilar på vänsterns tanke om ständigt höjda skatter – rejält måste omfördela användningen av offentliga medel, så att utrymme finns för viktiga reformer och strategiska skatteförändringar. För min del måste välgörenhetsindustrin tåla stryk. Även SIDA måste bantas ordentligt. Den som önskar bedriva välgörenhet måste därför vända sig till de enskilda och försöka få dem att betala med sina hårt skattade pengar!
Och det verkar som denna privata biståndsväg är högst framkomlig. Ett svenskt folk, som länge tvingats betala avgifter till SVT, utsätts just nu för den årliga kampanjen att skicka pengar till ”Världen barn”. Frånsett att det sker i SVT:s offentliga regi och med mina avgifter har jag inget mot privata gåvolösningar av detta slag.
I någon mån tycks hetsen kring nobelpriset i litteratur ha dämpats. Det är bra. På så vis – men bara så – har den sk kulturmannen faktiskt gjort en god gärning. Prisutdelning rörande kultur är rena lotteriet.
Men ändå lever många av Sveriges förståsigpåare av kultur i sin en egen lilla värld. Den omfattar numera inte bara frågor om vilka texter och ord som ska anses som viktiga, dvs kultursamtalets kärna. Tyvärr har en hel svärm av politiska frågor tagits plats och behandlas som självklara sanningar i kulturdebatten. Därför har exv feminismen blivit en statlig angelägenhet. Och det är förstås inte vilken politik som helst som uppnår kulturstatus, utan just vänsterns slitna teser. Det är så tröttsamt.
Som ett enkelt bevis på vad jag menar vill jag peka på dagens första sida i SvD. Cirka 80% av framsidan täcks av en bild på den nya nobelpristagaren Annie Ernaux. Okej för det. Men en fet rubrik anger färdriktningen:
Ernaux: Jag har skrivit för alla
kvinnors skull.
Det är verkligen ett övermaga uttalande. Jag är övertygad om att alla skribenter skriver för sin egen skull. Man vill berätta en historia, bekänna något, kritisera ett visst fenomen osv. Typiskt sett är rollen som författare därför egocentrerad. Och så bör det vara. Egot driver utvecklingen.
Men den kulturkvinna som igår pekats ut som prisvinnare är något förmer, tyck hon vilja tro. Hon skriver för sina medsystrar – närmast i deras ställe. Enligt min mening är detta ett tecken på såväl inbilskhet som bristande insikt. Att Ernaux i Frankrike tillhör vänstern är väl bekant i hennes hemland.
Jag undrar över hur många kvinnor i Sverige eller Kina som hoppas på hjälp från Ernaux´hjärna och mun? Och vad vet Ernaux om kvinnans position i Amazonas? Varför inte välja en balanserad jämlikhet och skriva för både män och kvinnor. För min del är det svårt att lyssna till enögdas tal.
Min slutsats är att Ernaux skrivit så länge och så mycket att hon tappat fotfästet, helt enkelt. Hon uppfattar sig som sanningssägaren och fackelbäraren för halva mänskligheten.
Nej, tacka vet jag skribenter som inser sin begränsning! Och som nöjer sig att skriva för sin egen skull. Det personliga drivet är ju ändå författarskapets motor.
Malmö har Turning Torso och ”Tunnelbana”. Man vill presentera sig som en förnäm stad. Trots att Malmö är allvarligt beroende av supertunna penningbidrag från staten och andra kommuner (som tvingas föra över pengar Malmö). Kommunen lever med andra ord på andra medborgares pengar – år efter år. Wikimedia.
Enligt Sydsvenskan utropar de tre partier som efter valet ska styra Malmö – dvs S , MP och L – så här:
Vi vill bygga en hel och hållbar stad.
Det är ju inte klokt. I mina ögon betyder ”hållbar” något som är bestående utan insatser utifrån. En situation som inte är självförvållad. Detta gäller ju inte för Malmö kommuns del. Sedan åratal lever staden på bidrag i mångmiljardklassen från ett par uppsvenska kommuner samt framför allt statliga bidragsgivare.
Malmö kommun är inte alls ”hållbar”. Kommunen är ju närmast beroende. Den lever på andra. Det nya svenska språket – hållbarhetens mantra – har alltså fört ned den svenska nationen i ett ideologiskt mörker. Att vara pank är – och ändå spendera stort – betraktas som hållbart. Det är illavarslande då det negativa framställs som positivt.
Möjligtvis kan man hoppas att en ny svensk regering ska sänka bidragen och se till att Malmö lämnar sitt faktiska utanförskap. Och att Malmö som storstad tvingas stå på egna ben.
Har du lagt märke till hur statsministern och hennes hejdukar i regeringen ser ut efter valet? De förefaller uppgivna och luggslitna. Ingen entusiasm i deras blickar. Förhoppningar om något tycks grusade. Makten tycks rinna ur deras händer.
Jag menar att det är en korrekt reaktion med tanke på den svensk politiska utvecklingen. Ty om bara Ulf Kristersson lyckas bilda en regering som kan sitta kvar till C-partiet fått en ny ledare (en person som inte knyts till städernas vänsterliberaler) så har S förlorat spelet. Och än värre för deras del. De kanske inte återkommer till makten för överskådlig framtid.
Sossarna har alltså misslyckats med att skambelägga och manövrera ut SD. När denna destruktiva politik – som det förefaller – inte lyckats står S-partiet där med tomma händer. Sorgen i deras ögon är talande. Maktens grytor doftar inte längre på nära håll. Partiet marscherar med sina slitna röda fanor till historiens skräpkammare.
Det som sker kan sannerligen vara en öppning för en mer pragmatisk svensk politik. Startskottet om en förnuftiga satsning på på ett hållbart järnvägsnät blir på så vis ett tidens tecken samt en ytterligare en käftsmäll för sossarna.
Nobelprisadministrationen har idag dragit lott. Alla landets förståsigpåare – in spe – av litteratur känner sig kallade. Deras utsagor blir förstås som man kan förvänta sig.
Ett särskilt ont öga har jag förstå till DN:s högkomiker Björn Wiman, den förskräcklige, som har sibyllans förmåga att i kristallkulan se precis det han önskar. Dvs att ständigt positionera sig i det ljus han tror sig se. Med anledning av lottdragningen inom Nobelprisadministrationen skapas två rubriker som han gärna vill delge sin läsekrets.
Första rubriken. Björn Wiman: Ett mycket väntat och klassiskt val
Här bekräftar han sin roll som siare. För vanliga dödliga frastår lottdragningen som slumpartad. Men inte för den gudabenådade Wiman. Han ser klart hur fältet ligger och vet att den lyckliga lottvinnaren haft pool position. DN:s Wiman är gudalik.
Andra rubriken. Björn Wiman: Med Nobelpriset till Annie Ernaux har Svenska Akademien kanske påbörjat ”varannan damernas”
Här bekräftar Wiman sin roll som politiska emissarie till den före detta högstående kulturtidningen DN. Han pläderar nämligen i realiteten för könskvotering.
Därför vore det bäst om Wiman inskränkte sina skriverier till klimatskräckens heliga område, som han länge mutat in. Där är det ju ändå inte någon sansad person som tror att han vet något.
I mina bloggar har jag pekat på överdrifter som sker i det diplomatiska spelet. Diplomati är ju en form av rollspel. Oavsett faktisk åsikt ska diplomaten artigt samtala med även den största skurkstats företrädare. Det gäller att ha ett pokerface, som naturligtvis kan tillåta inslag av vänlighet. Sådana beteenden får svenska yrkesdiplomater lära sig på UD.
Men de som inte är yrkets män eller kvinnor – utan politiker som pekats ut att agera som nationella företrädare – får det ofta svårt. Den politiska klassens sociala mantra är jul att sälja politikens trossatser. Därför blir det ofta tjosan med diplomatin då politiker ska leka diplomater. Så länge det gäller samtal med civiliserade nationer är kanske inte stora famnens ord och gester så farliga. Få svenskar eller det främmande landets folk irriteras eller oroas.
Men annat är det som sagt i relationer med skurkstater. Bland många sådana världen runt har sedan årtionden Iran blivit terrorns hemland. Men inte har svenska s-politiker under de senaste tio åren anlagt poker-face i umgänget med Irans läskiga utrikesherrar. Jag har sett foton på hur såväl Jan Eliasson, Stefan Löfvén och Ardalan Shekarabi mest största leenden och sjuka bockningar kramat om den iranske utrikesministern. Alltså en översvallande vänlighet och ett välkomnande som enbart tomten kan räkna med vid sin ankomst på julaftonen.
Det är ju ingen tvekan om att dessa politiserande amatördiplomater (Eliasson inberäknad) agerat allvarligt felaktigt. Svenska folket kräver att politikerna ska visa återhållsamhet mot diktaturens kreatur (som de berördas personliga helgon Sankt Olof en gång sagt). För att inte tala om vad terrorns offer i Iran önskar av av svenska politiker! Inget gull-gull här alltså! Sämst i klassen är förstås Shekarabi, som med sin inställsamt smöriga uppvaktning av mördaregimens representant sviker det förtryckta folket i det land han själv kommer från. Som juristutbildad borde han dessutom veta att neutral saklighet gäller då någon ska företräda svensk offentlighet. Usch!
Denna text har en högst personlig bakgrund, som i sin ur utmynnar i en politisk analys av ett av Sveriges stora samhällsproblem. Författaren har nämligen opererats för en tämligen vanlig sjukdom. Ämnet tar däremot sikte på vad som fungerar och inte gör det inom svensk vård.
Karolinska Huddinge är en stor vårdfabrik. Men inte i den negativa mening som kanske var meningen med filmatiseringen av Jersilds bok ”Babels hus” (1981). Min betoning ligger på ordet stor, i meningen mycket kvalificerad. Tillsammans med exv Karolinska Solna, Södersjukhuset, Danderyds sjukhus, St Görans sjukhus (aktiebolagsägt) och en rad stora universitets- och länslasarett bedrivs nämligen i Huddinge en svensk vård av toppklass. Detta på grund av specialiseringen, varje sjukhus har sina olika expertområden. Här får således flertalet anställda utföra medicinsk arbete rörande allehanda detaljfrågor.
Läkarevetenskapen har nämligen under drygt hundra års tid strävat efter att bryta ned den medicinska forskningen i allt minde enheter. Detta är egentligen inget dilemma, varom mera snart. Det har medfört enorma framsteg mätt i högre hälsostandard och i längre livslängd för de flesta. Över denna utveckling – och över tusentals väl utbildade eldsjälar som jobbar vid sjukhusen – ska det svenska samhället vara stolt.
Problemen syns med andra ord inte särskilt på Karolinska Huddinge. Men många svårigheter finns ändå bakom de stora vårdfabrikerna. Det tydligaste är att det finns hela 20 Regioner som var för sig bestämmer, under dragstjälp (!) från föreningen SKR (Sveriges kommuner och regioner) med omkring 1600 anställda. Det säger sig själv att 20 makthavare är kanske 17 för många. Genom att staten tar över ansvaret och i stället inrättar exv tre myndigheter dels för övergripande förvaltning av en ny svensk vårdlag, dels för upphandling av en bred svensk vård under tuff konkurrens mellan budgivare. Redan idag kan St Göran – via aktiebolagslagen och konkurrens – minska utgifterna för skattebetalarna med omkring 20% per vårdinsats, jämfört med de andra storsjukhusen. Här finns givetvis sammanlagt miljarder att spara eller satsat på personalen behov.
Det gäller också att minska tendensen att många politiker utför samma utgifter. Varje Region har i grova drag sitt tunga (till antalet) skikt av slitna politiker. Man har också tusentals byråkrater som utför ungefär samma sak inom vårdadministrationen här i landet. Allt deras jobb görs alltså för en svensk vårdapparat som i storlek bara påminner om storlondons. Det ständiga problemen visar på att något är ruttet. Jag talar därför i en text från 2018 på Timbro om ”Landstingens döda hand”.https://timbro.se/smedjan/debatt-landstingens-doda-hand/
Att politikerna inte kan hantera tillväxten av byråkrater märks i att de senare ökat med omkring 40% under de drygt senaste tiotalet år. Ändå går delar av svensk vård på knäna. Det som inte funkar är öppenhet och tillgänglighet. Alltså köer till första besök och till läkare som alltmer administrerar. Det faktum att finns så få sängar – samt att svenska läkare ligger i botten vad gäller antalet patienter per dag – medför att Sverige ligger i botten av snittet inom OECD.
Alltså måste tillgängligheten ökas efter patienternas fri val. Vi talar nu – som framgått – av de läkarjobb som utförs i steget under ”det stora sjukhus” som redan berömts, med reservation för att kostnaderna landet runt troligtvis kan sänkas till St Görans aktiebolagsklass.
Enligt min mening bör statens av mig ovan förslagna tre nya vårdförvaltningar – Sydväst, Mellansverige och Nord – kunna skapa öppenhet och fria val, även om det inte blir enkelt. Det gäller nämligen såväl både organisation som ekonomi/kultur. Det första lokala vårdmötet sker ju normalt lokalt. Där ska en läkare normalt ta ställning till om och hur remisser ska skrivas till den mer kvalificerade vården (på specialenheterna). Frågan om sjukdom existerar eller inte hamnar med andra ord givetvis ofta i konflikt med patientens vilja till fritt val. Genom internetdoktorer som är beredda online kan förstås ofta enkla recept fixas och patienter bli nöjda. Det samma gäller för de vårdcentraler eller privata hemläkare (som förr var en grundbult, men som socialdemokratin numera nästan knäckt). Alla dessa organisationer bör alltså sättas på stabila ben genom upphandling, avtal och laglig kontroll i regi av statens tre topporganisationer.
För att inte vårdspecialisterna på toppsjukhusen ska överbelastas genom vårdkrav underifrån måste en ny rationell sjukdomskultur sättas på benen. Endast den som faktiskt är sjuk ska givetvis få vård. Utbildningen av landets läkare måste inriktas på att läkaren även har ansvar för att onödig vård riskerar att utföras. Det svenska samhällets hundra år av socialdemokratisk konsensus har präglat läkarkåren – ja, hela vårdapparaten – till rädsla för konflikter med patienterna. Det bevisas av vår höga statistik avseende sjukskrivningar! Ideologin har varit att det alltid är bättre att säga ja till en önskan från patienten än att nobba honom eller henne. Jag inser att problemet inte är så enkel och att risker kan vara svåra att bedöma. Men många andra svenska myndighetsfunktionärer tvingas ofta säga nej till olika krav. Läkare som visar sig toppa statistik avseende generösa recept och remisser måste snabbt kunna varnas och till sist avstängas. De hanterar ju offentliga medel på ett tydligt indirekt vis. En verksamhet som drivs av aktiebolag förutsätter kostnadseffektivitet – förstås med hänsyn till att svår bedömningar måste göras.
Slutligen två tankar från Karolinska Huddinge, som jag idag har lämnat i rimligt gott skick. Visst har specialiseringen sina nackdelar. Först. Den ena läkaren vet ibland inte vad den andra gör eller kan göra. Och patienten riskerar att falla mellan stolarna. Efter att jag under en veckas tid käkat skurar av tabletter mot alla tänkbar risker känner jag mig svårt marinerad, men lämnar förmodligen Huddinge friskare.
Den andra tanken rör att vårdapparaten blivit en kugge i Sveriges försök att lösa integrationen. Språkförbistringen är ibland stor och både vårdpersonal och patiente alieneras. Oklar information sprids. Problemet slår dock olika i olika vårdsektorer. På de stora specialsjukhusen hamnar de duktigaste, alltså de med hög kompetens avseende vårdkunskaper och språk. På lokala vård- och äldreboendena hamnar återstoden med många trista rutinjobb. För patienten där blir detta ett stort dilemma. Jag har med egna ögon sett hur en orimlig språkförbistring gjort en anhörigs sista tid svårare. Ibland skedde kommunikation över Google translator! Orsaken är facklig makt över landets kommuner och en politisk rädsla för att säga ifrån.
En modern välfärdsstat förutsätter en effektiv offentlig administration. Detta måste först sägas. Men problemet i Sverige och en del andra västerländska stater är att den offentliga förvaltning svällt i en sådan hiskelig omfattning av den definitiv hämmar en sund utveckling av samhället.
Jag skriver detta efter att ha läst i The Economist (1/9-22) vilka problem Storbritannien har med byråkrati och regelinferno avseende byggande av bostäder och infrastruktur. Samhällets sunda utveckling har stoppats upp genom en överdriven lagstiftning om planering av olika slags byggnation. Följden har blivit årslånga administrativa processer genom att tusentals byråkrater satts i arbete på lokal, regional och central nivå.
Man behöver inte vara Einstein för att förstå att socialdemokratins Sverige under årtionden skapat likande problem. Visst finns det ibland god anledning att låta olika intressenter göra sina röster hörda. Men det är ohållbart – nu tycks för en gång skull detta modeord vara på plats – att ständigt spä på de legala och byråkratiska skikten bara för att tillgodose alltmer perifera samhällsintressen. Man kan säga att nya lagar och utbyggd administration blivit ett självspelande instrument. Svaga politiker – dvs sådan som suktar efter återval – låter den byråkratiska maskinen arbeta vid minsta tecken på att en viss samhällskonflikt gror.
Även i vårt land är byggsektorn ett praktexempel på hur politik i slutändan leder till oförnuftiga resultat. Grunden står folkliga behov av bostäder, jobb , energi och social service mot politikernas alltför envisa och räddhågsna ambitioner rörande miljön i vid mening. Jag medger att det föreligger ett dilemma. Men varje förnuftig politiker – det finns uppenbarligen åtskilliga som inte tillhör denna grupp – måste ha modet att ifrågasätta och sätta stopp för en mängd byggregler som idag gör att planeringstider och byråkrati skjutit i höjden.
Jag kan inte räkna det antal statliga och kommunala myndigheter som på ett eller annat vis har sitt finger med i spelet kring byggandet i landet vad gäller planlagstiftning, naturvård, bostadsbyggande, elektricitet, trafik, hälsovård , domstolar osv. Det finns dessutom ingen hejd på antalet fysiska och juridiska personer som har möjlighet att via lagregler sätta pinnar i hjulet genom besvär och överklaganden. Alla känner till uttrycket ”ju fler kockar desto sämre soppa”. Och det är denna rör vi ser då den ena myndigheter sätter den andra i arbete.
Det är väl känt att följden blir förstoppning av dåliga kockars jobb. Ändå vågar svenska politiker inte dra i nödbromsen och verka för en stor svensk kulturrevolution avseende byggplaneringen, så att det inte tar åratal av jurist- och byråkratarbete innan en god idé kan förverkligas. Den svenska situation är som sagt ohållbar. Och det är just nationens miljöhetsare som är den största boven i dramat genom deras skriande om hållbarhet hit och dit.
Nationen plågas av bostadsbrist, energibrist, arbetslöshet mm men ändå låter riksdagens ledamöter de svenska miljötalibaner få hålla i taktpinnen. Lika illa är att lagar, jurister och byråkrater bidrar till att senarelägga genomförandet av planerade byggprojekt. Tjogtals statliga myndigheter fattar varje vecka beslut som innebär att byggandet försenar och fördyras. Varför inte låta markägare byggherrar, banker och hyresgäster bestämma kvaliteten på en bostadsbyggnad i stället för exv Boverket i Karlskorna (som ständigt ser till att byggkostnaderna ökar)? Räcker det inte med kommunala beslut om tillstånd för ett vindkraftverk, förutsatt att markägaren och fastighetsägare inom tex 300 meters radie sagt ja? Varför ska en flock övriga myndigheter och intressenter ha rätt att stoppa andras förnuftiga samhällsprojekt?
Just nu ser utvecklingen tyvärr extra allvarlig ut. Det sammanhänger med begreppet ”hållbarhet” som har blivit proppen Orvar nummer ett. Om inte nationens – och EU:s politiker – vågar fatta kloka beslut mot mijötalibanernas skrianden så riskerar det svenska samhället kollaps. Utan ekonomisk utveckling kommer landet att gå kräftgång. Och därmed hota förstås välfärden. Det är av denna anledning jag använt den hemska och delvis överdrivna metaforen ”taliban”.
Sverige behöver en legalistisk och antibyråkratisk kulturrevolution! Det brådskar! Fram med rödpennan och stryk i lagstiftning och statens budget! Enskilda och näringsliv måste få större frihet och svängrum!
Under brinnande svensk valrörelse dök FN-chefen António Guterres plötsligt upp vid sin partivän Magdalen Anderssons sida. Även om ärendet formellt rörde något annat så var det faktiskt en uppvisning i politisk aktivism. Kan Guterres politiserande lära oss något om FN av idag?
Jag förstår att FN och dess föregångare NF har sin naturliga förklaring i människors sorg och vrede över krigens fasor. Människan är som varelse varje god eller ond, men enskilda exemplar av vår art är uppenbara exempel på ondska. Målet med FN kan sägas vara att hindra deras framfart. I några fall kan organisationen sägas ha lyckats. I många fler har FN misslyckats. Av naturliga skäl. Ett är att nya ondskefulla makthavare ständig växer fram och utan skrupler vill främja sina idéer. Ett annat är de politiska rörelser som tror att man genom avtal kan rusta ned så att krig undviks. Historien visar just nu hur farlig en ensidig nerrustning kan vara för svensk del. Ändå är förstås en ständig verksamhet för att åstadkomma vapenbegränsning och fred av godo. På så vis är FN bra då målet är fred.
Men organisationens stadgar är flummiga vad gäller målen. Och att såväl fredliga som förtryckande stater ges rätt att agera inom FN skapar förstås allvarliga problem. Här är bara Putins framfart för Rysslands oligarkers räkning ett tidens tecken. Vidare är FN-organet i Genève för mänskliga rättigheter läskigt på grund av sina representanter för många skurkstater.
FN-stadgans vidlyftiga och oklara målsättningar bidrar till att organisationen idag tonar fram som som en ilsken med tandlös hund. En jycke som inte kan åstadkomma fred måste förstås ägna sig åt annat för att dra in miljarder. Och det är just precis det som jag vill kritisera FN och dess ledare för. Guterres skäller var dag i internationella sammanhang . Ett ständigt högt röstläge är i sig något illavarslande. Ingen lyssnar med tiden på en sådan person lär oss sagan om pojken – fåraherden – som ropade på vargen.
FN-stadgans flum bidrar enligt min mening till eländet. I och med alla mänskliga rättigheter inlemmats under FN:s regi – alltså inte bara direkt fredsbevarande verksamhet – så tror sig organisationen ha tillskansat sig uppgiften som världsregering. Hälsa, mat, skola, förtryck mm har blivit en del av FN:s stora och kostnadskrävande byråkrati. Okej, att ett visst samband med krig eller fred finns. Men risken är att organisationen förvandlas till en skällande hund.
Ständigt söker FN:s byråkrater efter nya uppgifter som kan rädda organisationens ansikte och dra in nya pengar till dess stora maskineri. I Malmö pågår typiskt nog ett samarbete mellan den S-märkta kommunen och FN om bostäder till alla (stadgan beskriver bostad som en mänsklig rättighet). Och än värre. Det globala klimatet har under senare decennier seglat högt upp på FN:s agenda. Och det är som bekant utsläpp av CO2 på jorden som nu främst ger Guterres anledning att höja rösten gång efter annan. Om inte fred kan byggas tycks han tro att människor världen runt genom klimatskräck ska kunna tvingas till fortsatt finansiering av FN-organisationen. För att lyckas har FN utsett en egen grupp för klimatpropaganda, IPPC, bestående av medlemmar som alla tror på samma budskap, dvs att CO2 -utsläpp skapar stora och omedelbara problem för klimatet på Jorden. Forskare som inte håller med FN har valts bort och dem lyssnar man inte på. Därför kan IPCC tala om att det råder konsensus.
Då FN inte lyckas få uppmärksamhet som skapare av fred har man satsat på klimatet och mycket annat. Oviljan till öppen diskussion om IPCC:s vetenskapliga slutsatser, IPCC:s egna slagord och uppbackningen genom en högröstad Guterres ger sammantaget bilden av en politisk organisation. Stormakterna har länge varit skeptisk till FN:s många olika anspråk. Men flera socialdemokratiskt dominerade stater har länge försökt blåsa upp FN till en världsregering.
Jag menar att det finns uppenbara anledningar till skepsis rörande FN:s storpolitiska ambitioner som förpackats i ett påstått vetenskapligt paket (alltså utan oliktänkande). Mitt intresse att leva under socialdemokratisk regi i Sverige är som bekant lågt. De blir inte större av ett politiskt förvuxet FN, som skäller som en gårdshund.
I en rubrik i dagens tidning skriker man ut att ”SD:affischnamn” Jessica Stegrud tycker ”att skillnaden mellan svenskar och svenska medborgare är viktig”. På bilden bredvid presenterades en kvinnlig kandidat till partiledare genom den ”handlingskraft” hon anser sig själv besitta. Men tillbaka till svenskheten. Medborgarskapet ger en principiell politisk makt att rösta i val till riksdagen. Därför är sen svensk medborgare en fullt utrustad svensk. Och Stegrud har principiellt rätt. Men en korkad svensk journalist tänker inte juridiskt, utan bara med politiska känslor. För vänsterns skribenter har alla däremot alla världens olika medborgare ett berättigat politiskt krav att bli medborgare även i vårt land.
Det är hög tid för DN att byta riktning tillbaka till den liberalism som hyllade för nationen vettiga begrepp som visade vilka som skulle stämma över vårt land, betala skatt och framför allt kvittera ut bidrag.
En galloperation stoppar inte enbloggare. Fantastiskt vård på Huddinge sjukhus!Jag kommer snarts t med t med en text om problemen i svenk vård . De ligger inte i kvaliteten.
Om du är intresserad av historia och vill vidga dina perspektiv tycker jag att du ska läsa Jonathan Lindströms bok ”Sveriges långa historia”, 2022!
På 500 sidor vill han beskriva det nuvarande rikets framväxt ända sedan inlandsisen började dra sig tillbaka för omkring 14.000 år sedan. Det långa perspektivet blir ytterst fruktbart. Författaren förklarar med lätt hand hur ett svenskt folk vuxit fram i konflikt med naturens krafter och omgivande folkgrupper i rörelse. Man skulle kunna tro att en synvinkel på mer än tiotusen år skulle göra berättelsen alltför svepande och detaljlös. Men arkeologen Lindström lyckas gräva fram en lång kedja av fynd – stora och små – från de många typer av samhällsformer som sett dagens ljus i Norden. Strategiska skeenden belyses och knyts samman på ett pedagogiskt vis. På så vis känns hans väv både tät och medryckande.
Läsaren får klart för sig hur historien drivits fram genom människornas skiftande försök att försörja sig i en ofta hård och med jämna mellanrum skiftande yttre miljö vad gäller värme och kyla. Verktyg, ekonomi, folkförflyttning och klimatväxlingar framstår som utvecklingens främsta drivkrafter. Läsaren. ställs alltså inför en resa mellan redskap av sten, brons och järn – dessutom en färd i strid mot tuffa klimatomställningar och svåra umbärande i form av krig, svält och sjukdomar.
Särskilt intressant är att följa hur storskalig invandring till Skandinavien medfört att kunskaper tillförts våra förfäder om jordbruk, boskapsskötsel, hantering av metaller, idkande av handel och inte minst konsten att fånga slavar och slå ihjäl fiender. Den omfattande invandringen omkring 2.000 år före vår tidräkning av bondenomader med kunskaper om hästuppfödning – den så kallade jamnayakulturen från trakterna av Svarta havet – har i grunden omformat det svenska folkets framtid. Dessa stridbara unga män tog med sig ett nytt (indoeuropeiskt) språk, en kultur baserad på kamp och en rad nya religiösa influenser. Genom ingifte och kamp kom de på sikt att ta ledningen över redan befintliga jägare, fiskare och bönder.
Boken ägnar stort utrymme åt det uppländska samhälle av svear som under mer än 3.000 år fram till idag utvecklats till den svenska nationen kärna. Det rör sig om folk i ett landskap som länge varit ”under isen”, dvs dränkt av smältvatten. Man kan därför med rätta säga att dagens politiskt korrekta uppsvenskar och stockholmare har kommit upp sig. Kampen mellan svearnas olika grupper av stormän har i grunden format Sveriges politiska historia. Det är värt att notera att detta ingalunda skett rätlinjigt, utan att eliter under ständiga konflikter kommit och gått. Skyddet från Mälarens många fjärdar och sund (exv. Strömmen före Stockholm uppkomst) har gynnat svearnas maktställning, tillsammans med ett fördelaktigt läge längre från kontinentens faror. Avgörande har dessutom varit kännedom om strid till sjöss och förmåga att skaffa fram och bereda pälsar och järn från stora skogar i norr.
Lindström har en god förmåga att göra läsningen medryckande och faktiskt rolig. Han berättar livligt och med gott flyt. För mig som är fascinerad av riter och ceremonier – jag har just nu ett manus till romanen ”Ceremonimästarna” färdigt för lämpligt förlag – blir Lindströms bok en skildring av symbolernas viktiga spel inom samhällslivet. På så vis känner jag frändskap med författaren.
Men då jag själv varken är historiker eller arkeolog av facket har jag förstås svårt att bedöma vederhäftigheten i Lindströms berättelse. Hans avsikt är inte heller traditionell vetenskap, tycks det. Men jag anar ändå att akademiernas felfinnare kan komma med kritiska invändningar. Personligen är jag inte helt övertygad av ett par val från författarens sida. Motivet till att Lindström valt bort en separat skildring av vikingarnas era känns något krystad. Han talar om en ”vikingaschablon”. Man anar en ovilja hos författaren att särskilt skriva om plundring, fängslande av trälar och ond död Men orsaken kanske i realiteten är att vikingarna inte bara passar in på hans fokus på svearna, då den även rör viktiga danska delar av dagens Sverige, dvs Skåne, Blekinge och Halland. Det känns inte helt bra.
Dessutom anser jag inte att Lindströms ambition att föra fram historien ända till Aina Erlander är särskild lyckad. Det medför ett avslutande mycket kort kapitel som mer känns som politisk utfyllnad än som klargörande. Redogörelse för Sverige i nutiden – efter år 1350 – blir således slumpartad och kufisk.
Mina avslutande ord till trots vill jag påminna om att Lindströms bok varit en mycket god läsupplevelse, som verkligen är värd att rekommendera läsare som vill vidga sin historiska horisont.
Det är ett intressant tidens tecken att SvD samma söndag (18/9) innehåller två texter med närapå samma politiskt korrekta budskap. Nämligen att medier och journalister hatas av radikala högerpartier. Såväl ledarskribenten Tove Lifvendahl som krönikören Jenny Nordberg lyfter nämligen relationen mellan högerkrafter och journalister.
Den förra – med många bollar och metaforer i luften – lanserar den varnande rubriken till landets journalister att de inte ska trampa i ”Trumpfällan”. Antagligen oroas Lifvendahl över aktuella mediala angrepp mot SD-ledarens stabschef för att han använt uttrycket ”journalistrugby”. Men hon hamnar rätt. Förnuftiga betraktare vet att det rör sig om ord som yttrats i ett sammanhang då stabschefen – i trängsel med journalister – rört sig utanför riksdagens hus för att bistå sin partiledare (som med livvakter var på väg in i sin bil). Lifvendahl är rädd för att svenska journalister genom anfall på höger och SD ska framkalla en situation som främjar folkliga reaktioner mot medierna som påminner om de som Donald Trump odlat. I detta ligger det förstås något. Men är det en fälla som Trump gillrat? Det kanske främst är en reaktion?
Nordberg är oroad över att politiker – framför allt de på högerkanten – angriper journalister med aggressiva och hårda ord. Hon talar om ”hatet” från högerradikaler. Även hennes analys bottnar i Trumps förakt för den amerikanska kåren av journalister, en attityd som spritt sig till allt bredare folkliga grupper på hans sida. Utan tvekan har Nordberg en poäng i att Trump konsekvent förvandlar svart till vitt. Och att hans anhängare – men även andra amerikaner – har en påtagligt negativ syn på landets journalister. Men varför?
Det intressanta är enligt min mening att de båda SvD-journalisterna fabulerar om vad som är orsak och vad som är verkan. För mig och många andra är det nämligen uppenbart att journalistyrket under senare decennier blivit alltmer politiserat och mindre faktabaserat. Det måste vara denna bastanta vänstervåg – tillsammans med den politiska klassens strävan efter bibehållen makt – som har framkallat livlig kritik mot medier och journalister från högerhåll.
Förr sökte sig samhällsintresserade intellektuella (hel- eller halvakademiker) till medierna för att få utlopp för skrivklåda och sitt intresse för vad som sker i och utanför Sverige. På redaktionen fick de lära sig journalistens yrke att rapportera sakligt via handledning av äldre skribenter. Så är det tyvärr inte längre. Nu sköter staten utbildningen. Och dit söker sig mycket unga människor, med höga ideal och en uppenbar inriktning åt vänsterhållet. Till råga på allt ger den statliga utbildningen dem precis vad de önskar, dvs massor av mänskliga rättigheter och idéer om kapitalismen som ett samhälle med stora orättvisor. På så vis utbildas dagens journalister i att förändra samhället, inte bara att sakligt rapportera om vad som sker där och kritisk granska politikernas övertramp. De egna idealen och åsikterna kommer på så vis att prägla deras framtida verksamhet som journalister. Att yrkeskåren till omkring 70% röstar åt vänsterhållet har som bekant professor Kent Asp vetenskapligt bekräftat.
Allt detta vet förmodligen de två skribenterna från SvD. Men de skriver inte om det. Ty det är tabu i vårt land att tala om att en reporters personliga åsikter och politiska övertygelse skulle påverka hans eller hennes arbete som journalist. Etablerade svenska politiker och medieägare vill nämligen att folket ska leva i tron att all rapportering sker hundra procent sakligt och politiskt oberoende. Och de många journalister, som faktiskt tar ställning vänsterpolitiskt i sina rapporter, bekymrar sig knappast över detta då de är säkra på att det deras budskap faktiskt är sant. En bergfast politisk övertygelse talar på så vis sitt tydliga språk i den svenska journalistikens vänstervind. Detta syns klart i DN, Sydsvenskan, SvD mfl tidningar, för att inte tala om SR/SVT. Många kritiska medborgare – särskilt förstås de som har andra politiska åsikter – reagerar naturligtvis med förbittring. En del gör det med kraft. Andra med kolossala överdrifter, såsom Trump.
Orsaken till ökande protester från marknadsliberaler och högerinriktade i nutiden är med andra ord att saklig och oberoende nyhetsrapportering i betydande omfattning förvandlats till åsiktsjournalistik. I stort sett varje samhällsfråga politiseras i svenska medier. Detta på grund av den journalistkår som vuxit fram i landet. Att yrkeskårens vänstervridning leder till att blå-gula politiker känner stor irritation är således fullständigt befogat. Man reagerar alltså mot den svenska vänsterfälla som socialdemokratin gillrat!
Men det är inte denna frustration som de två journalisterna från SvD påtalar. De vänder på steken och gör gällande att det är högerkrafterna som är orsaken. Lifvendahl talar om gillrade fällor. Vänsterjournalisternas framfart och dess betydelse för den framväxande högerpopulismen vill man däremot inte erkänna. I stället för kritik av den egna yrkeskåren gör de utfall mot dem som med fog kritiserar mediernas innehåll. De två journalisternas attityd är logiskt. Ty de skriver i egen sak och värnar om det nya journalistyrket och en medieindustri under omställning.
Den nutida åsiktsjournalistiken är enligt min mening något synnerligen allvarligt. Den styr de facto samhällets utveckling och påverkar demokratins funktioner på ett helt annat – och negativt – sätt än tanken varit med den tredje statsmakten som kontrollör av politikernas beslutsfattande. I mina bloggar pekar jag dagligen ut tydliga övertramp mot en saklig eller oberoende rapportering i tidningar och i den statsfinansierade radion och teven.
I detta perspektiv blir en politisk översyn av SR/SVT:s verksamhet en fråga av högsta prioritet för en ny regering. Det är föga demokratiskt att skattebetalarna ska tvingas finansiera politisk åsiktsbildning eller ämnen de är ointresserade av. Därför bör underhållning – inklusive sport – överlämnas till privata medier så att publiken själv tillåts välja vilka nöjen och tidsfördriv de vill betala för. Och om public service även i framtiden ska presentera nyhetsinslag och samhällsrapportering måste nuvarande lagstiftning – som kräver saklighet och oberoende – skärpas rejält.
Vidare är den granskning som idag sker närmast komisk. Det rör sig i huvudsak om en legitimering. Dvs att de mest flagranta övertrampen pekas ut, men att det stora flödet i övrigt tillåts passera. Och detta sker utan reella påföljder för syndarna! I Ett samhälle, som ställer krav på sina domare att följa lagen, måste givetvis kunna reagera mot en journalist som avviker från rättsliga krav på saklighet och oberoende inom de statsfinansierade medierna. I och med att nuvarande regler alltså främst framstår som en formsak är det tyvärr få journalister eller chefer inom SR/SVT som tar dem på riktigt allvar.
Om du är orolig över klimatet ska du förstås lyssna till forskare som har meteorologi, atmosfär och rymd som områden för sina studier. Det vill säga personer som sysslar med naturvetenskap. Dessa kan ha intressanta saker att förtälja, även om det förstås alltid finns risk för politisering.
Däremot måste man säga att du gott och väl kan slå dövörat till samhällsvetare. Vad vet de om vad som sker mellan himmel och jord? Eller varför det sker? De sysslar ju med sociala vetenskaper, alltså samhällsförhållanden. Hur samhället kan påverkas av klimatet blir naturligtvis normalt rena gissningsleken, där forskarnas egna åsikter och politiska övertygelser tar största plats.
Jag skriver detta på grund av att medier och journalister ofta saknar minsta uppfattning om gränsen mellan natur- och samhällsvetenskap. För dem blir alla som sysslar med vetenskap experter. Särskilt som många forskare själva ser sig som experter på klimat utan annan grund än att IPCC sagt vad som gäller och att FN skriar om kris. På så vis blir medierna rena kunskapsfällor. De sprider politiska uppfattningar från personer som själva inte forskar om vetenskaper med bäring på klimat.
Just idag (15/9) har jag läst en lång artikel i DN där rader av samhällsvetare sprider skräck om klimatet. Det är egentligen skada att forskare kan agera så okritiskt. De borde känna sin begränsning. Men i stället sprider de skräck med hjälp av sina vetenskapliga titlar. Fy sjutton skriver jag!
Ganska ofta skådar jag i kristallkulan för att se vart Sverige är på väg politiskt. Mina spådomar är inte sämre än många andra siares. På grund av hög ålder och mångåriga litteraturstudier har jag en viss erfarenhet att ösa ur. Dessutom promenerar jag min egen väg och försöker låta bli att lyssna alltför mycket på de stora mediernas PK-sibyllor av olika kön.
Kristerssons försök att bilda en regering vilar på en knivsegg, dvs på bristen av lojalitet hos L-partiets riksdagsgrupp som ogillar kompromisser med SD. Bara detta gör att Kristersson kan misslyckas att öht få ihop en regering eller ett gäng som håller längre än några månader.
Troligtvis har sossarna just nu en bättre chans att skrapa ihop ett underlag som man kan hoppa mellan via en minoritetsregering. Problemet är att Kristersson i så fall förlorar ansiktet och är slut som partiledare och toppolitiker. Den politiska klassens övergripande sammanhållning – ofta dolda bakom slöjor om att vara ”statsbärande” – talar för att Kristersson är villig att betala ett högt pris för att över huvud taget sitta i en regering. Om han kan skylla på oregerliga Liberaler – och det har han ju rätt i – kan möjligtvis Kristersson försöka ”rädda” sitt historiska rykte genom en regeringssamverkan med sossarna. I så fall under Magdalena Anderssons ledning, ty en sådan regering måste fortsätta att hålla SD utanför finrummet.
Alla inser risken med en sådan lösning. Den ger förstås SD ytterligare vind i seglen inför kommande val. Väljare kommer i omfattande takt att strömma från M och S till SD. För borgerligheten är det då kört, särskilt för M. Sossarna kan kanske klamra sig fast vid makten genom sin trogna väljarkår av äldre, kvinnor, spillran av vänsterliberaler samt de 15 % av vänsterpopulister som alltid röstar rödgrönt.
Kristerssons position är alltså prekär: vinna eller försvinna gäller för honom personligen. En samverkan med sossarna kommer att krossa M-partiet, men för stunden rädda spillran av konservativa ledare på regeringstaburetter. En tänkbar viktig grund för en samverkan mellan S och M är: läget i Sverige (skriande elbrist och inflation), läget i krigets Europa (Putins kärnvapenhot och Sverige utanför NATO) samt läget inom EU, som är på väg att slitas itu genom brottningen mellan å ena sidan federalister som jobbart hårt för ännu fler överstatliga lösningar och å den andra sydöstra Europas nationalister som är försonliga mot Putin. Tänk bara på följden av utfallet av dagens val i Italien!
Genom att tillsamman med S presentera ”ett behov av samlingsregering under krisen” kan Kristersson rädda sitt ansikte. Och slippa bli förloraren som trodde sig kunna göra upp med både SD och L.
I kristallkulan ser jag en tänkbar, men antagligen alltför sen alternativ räddningsplanka för Kristersson. Det vill säga att Centerpartiet gör uppror mot sin ledare, som lett dem i fördärvet (som är Lööfs mittenpolitk utan någon mitt). Revolten tycks dock dröja till våren 2023. Och till dess kan inte SD vänta med de reformer som partiet kräver.
Glaset i min kula av glas är alltså något grumligt och svårt att tolka. Tarokkorten är också oklara, liksom kaffesumpen och aborrens inälvor. Men jag kan se att spännande och överraskande skeenden är på gång. Lösningen ligger enligt min mening i den politiska klassens logik, dvs övergripande sammanhållning. Det är illavarslande.
Ännu har jag minnet av Victor Vindes radiorapporter från det tidiga 1950-talets revolt i Algeriet. Jag var då omkring 8 år gammal och bodde i ett stockholmskt lugnt Fredhäll. Den terror som Vinde talade om drabbade oskyldiga människor i Alger och Paris. Hans ibland upprörda ord glömmer jag nog aldrig. Då rörde det sig om terror som användes som vapen i en kamp för en kolonis politiska befrielse från ett förtryckande Frankrike. oskyldiga människor drabbades.
Jag kom att tänka på detta under nu pågående blodiga skottdåd och hemska bombkrevader i svenska städer. Min oro rör idag boende i flerfamiljbostäder – särskilt barnen där – som får dörrar och fönster sprängda genom explosioner vilka hörs på flera kilometers håll. Men varför sker det i vårt land? Vi är ju ingen koloniserande stat.
Om man är något slarvig kan man tala om att det nu är invandrarklanernas ungdomar som utövar terror mot det samhälle som tagit emot dem till ett högt pris. Det tar sig själv rätt enligt klanens ideal. Bättre är därför att prata om en terror som har sina rötter i en integration av invandrare som misslyckats via socialdemokratins simpla metod att betala bidrag till människor i utanförskap. Men mest exakt är nog att orda om en terror som de invandrade ungdomarnas klaner använder i sina inbördes strider mellan olika kriminella syndikat. Alltså ett delvis självförvållat svenskt politiskt dilemma. Det är en brottslighet som utövas av en minoritet av alla invandrare. Men det är lika fullt en terror som drabbar oskyldiga.
Det tråkiga är att de svenska politiker som ytterst är ansvariga för en eländig svensk politik avseende invandring inte ber om ursäkt för sin misskötsel av nationen. Flera dem sitter fortfarande vid regeringsmakten. Och de flesta av dem lever ett gott liv på säkert avstånd från terrordåden.
Få vågar berätta om att en storskalig invandring naturligt nog skapar integrationsproblem och kriminalitet. Därför riskerar den svenska klanbrottsligheten att bli bestående. PK-ismen kostar både pengar och människoliv.
Regelbundet tittar jag i nättidningen Fria.tider.se. Absolut inte för att jag vill vidga mina egna politiska val, utan för att jag vill förstå hur svenskar på den yttersta högerkanten tänker. Fria tider har som logotype Karl den XII till häst. Det säger en hel del om en typ av nationalism, som visat sig historiskt misslyckad med stort elände för det svenska folket.
Värre är att tidningen inofficiellt för fram åsikter från Alternativ för Sverige (AFS), bildat 2018, utav en krets personer som uteslutits från SD för med tydliga sympatier för sin vurm för en etnisk nationalism och tankar om arisk vit makt. På så vis hamnar Fria tiders journalistik ofta fel på min värdeskala av marknadsliberalism, med vissa konservativa inslag.
I Fria tider möter man således läskiga reportage om invandrares IQ och inställsamma vinklingar av Putins nationalistiska brottslighet. Nästan alltid påståenden för att sprida skräck. Ofta också helt ovetenskapliga skildringar om sjukdomar, rymdfarkoster och andra skeenden. Men oftast förtäckt propaganda av yttersta högerns vanliga slag. På dagens förstasida fjäskas det exv för Ungern samt framförs en hyllning som önskar ”Berlusconi på väg tillbaka till makten”.
I samma anda – av moteld till svenska mediers normala rapportering – syns idag en text om Putins nyss beslutade mobilisering. Rubriken lyder ”Allmän mobilisering ett logiskt steg framåt för Putin”. Tekniken är väl känd. Utan att våga kritisera Putin för anfallet på Ukraina och hans hot om kärnvapenkrig försöker Fria tider göra det bästa av Putins krigiska position.
AFS ställde upp i höstens riksdagsval (och i 54 kommuner). I valet till Riksdagen backade partiet och fick totalt 16 646 röster, vilket motsvarar ett stöd på 0,26 procent ( jfr med 20 290 röster eller 0,31 procent i valet 2018).
Utan att kunna leda det i bevis menar jag att AFS antagligen ger en bild av ideologin hos en liten minoritet längt ut till höger bland Sverigedemokraternas företrädare (alltså inte väljare). Det rör sig alltså inte om nazism i ordets egentliga (historiska) bemärkelse, utan om en förvriden nationalism med inslag närmast av rasfientlighet och antiislamism.
Ständiga avslöjanden av uttalanden av liknande slag från mindre kända SD-politiker är enligt min mening oroande. Att de utesluts ur SD är förvisso bra. Men att Jimmy Åkesson i en intervju (efter invasionen av Donetsk 2014) uttryckligen vägrat att välja mellan Emmanuel Macron och Vladimir Putin är illavarslande. Det pekar på en liberal eller frihetlig brist hos Åkesson. Förvisso finns många tokstollar inom vänsterliberala led, vilket DÖ och JÖKEN visat. Men de förespråkare ändå inte diktatur som Putin de facto gör. Själva avogheten inom SD mot liberalism – vad den än innebär – gör mig ängslig och är en tillräcklig förklaring till att jag inte gett dem min röst i höstens val.
Helena Lindahl, riksdagsledamot C. Bild: Riksdagen.
Riksdagsledamoten Helena Helena Lindahl har hittills varit näringspolitisk talesperson för Centern. Hon är mera känd som rebell. Under den synnerligen långa regeringsbildningen efter valet 2018 avvek hon från partilinjen och röstade nej till JÖKEN. Och sedan nej till Stefan Löfven som statsminister.
Ett sådant förnuft och mod pekar på något stort. Sådana politiker är en bristvara. Särskilt då Annie Lööf nu ska avgå. Med Lindahl som partiledare kommer Centern stegvis att återvända till sina rötter. Det vill säga till den svenska borgerligheten. Det är bra att krafter inom Centern nu jobbar för Lindahl.
Jag hoppas på denna utveckling. Den kan bli en nyckel till framgång för Ulf Kristersson.
Riv för att bygga nytt och friskt! Bild: Wikimedia.
I flera krönikor har jag kritiserat den sk ”Svenska modellen”. Begreppet är en förskönande omskrivning av socialdemokratins plan för att erövra den politiska makten över Sverige. Jag har inte själv kommit på denna tanke, den är formad i första hand av den brittiska journalisten Roland Huntford, i hans ingripande kritik av Sverige i boken The New Totalitarians (Det blinda Sverige), från 1971.
I boken utvecklar han hur den svenska socialdemokratin – främst genom lagstiftning – medvetet byggt en generalplan för kontroll av den svenska nationen. För en lång rad politikområden har ett nät av kontrollmetoder byggts upp i syfte att bevara den politiska makten i socialdemokratins händer. Detta gäller exv arbetsmarknad, boende, bidragspolitik utbildning, kultur, medier, sexualpolitik osv. I detta nätverk är S-partiet och dess dotterorganisationer viktiga kuggar, liksom olika näringslivsorganisationer och inte minst en storskalig svensk byråkrati.
Till bilden hör att socialdemokratin ogärna själv vill beskriva detta juridiska nätverk. Men det finns ändå på plats i till och med mer utvecklad form sedan Huntford gjorde sina emellanåt skissartade och inte alltid träffsäkra analyser för femtio år sedan. Självklart vill S-partiet inte avslöja att man byggt en egen maktstruktur inom den svenska grundlagens tillämpningsområde. Men ändå stoltserar socialdemokratin emellanåt över det som brukar heta ”Den svenska modellen” som enligt S-ledningen närmst tar sikte på lagstiftning rörande arbete och bostadshyra. Att dessa politikområden pekas ut sammanhänger inte alls med att de är särskilt väl fungerande. Utan närmast för att dölja att de har tydliga dysfunktionella och korporativa drag. Den svenska modellen är som sagt en förskönande etikett. Som alternativt blueprint talar därför S-partiet också gärna om ”den starka staten”.
Den svenska nationens främsta problem idag är att den politiska oppositionen tyvärr vilseletts till att godta sossarna gamla ritning över hur S-partiet ska behålla makten över Sverige. Detta yttrar sig i att den opposition – som nu ska bilda regering – knappast försöker blottlägga socialdemokratins lagreglerade samhällsmodell. I flera avseenden är tyvärr valets vinnare lika ivriga försvarare av den svenska modellen som dess politiska skapare.
För att visa vad jag menar med min anklagelse mot oppositionens partier vill jag bara peka på några frågor som inte alls diskuterats i höstens valrörelse. Här pekar nästan alla partier på att fler bostäder behövs i Sverige, men nästan ingen pekar på den dåligt fungerande lagstiftning för hyra och bostadsbyggande. Nästan alla partier skriar om dålig integration av invandrare, men ingen pekar ut arbetslagstiftningen som hinder för en friare lönebildning och fler låglönejobb. Många partier klagar över långa vårdköer, men enbart KD pekar tydligt finger åt landets 21 regioner, som under mer än tio års tid satsat på mängder av byråkrater, vilka utför samma arbetsuppgifter från norr till söder.
Slutligen. Många svenskar förundras över att svenska valrörelser – efter mycket bråk – normalt slutar med att socialdemokratin tar hem spelet. Häromdagen hände detta närapå igen. Men få politiker inom oppositionen pekar på att vänsterns partier i praktiken backas upp av majoriteten av nationens journalister, alltså reportrar vid såväl privata tidningar som den statsfinansierade radio- och teven.
Därför menar jag att det sannerligen är hög tid att nationens blå-gula politiker börjar kritisera socialdemokratins gamla ritning för kontroll av nationen. Om inte deras konstruktion av den svenska modellen i huvudsak monteras ned kommer Sverige att förbli det kontrollsamhälle som Roland Huntford redan för femtio år sedan kritiserade. Jag menar alltså att det rör sig om behovet av en rörelse för befrielse av den svenska nationen. Vår demokrati måste nämligen vitaliseras. Och en punktvis nedmonterad rättsstat måste åter byggas upp, exv genom ett återinförande av det tjänsteansvar som Olof Palme sett till att avveckla. Även rörande detta viktiga problem har största möjliga tystnad rått i höstens valrörelse.
Nu är det dags för Kristerssons kommande regering att göra stordåd!
Telekombolaget Ericssons faller med omkring 4 % på Stockholmsbörsen idag . SR Ekot rapporterar nämligen att bolaget fortsatt att exportera produkter till Ryssland som kan användas militärt. Man förefaller alltså ha brutit mot sanktioner som utfärdats av USA och EU.
Efter tiotalet år med skandaler avseende mutor till köpare i skurkländer som resulterat i gigantiska avgifter för bolaget till USA-myndigheter undrar jag vilken koll Ericssons ledning har över sin försäljning? Efter det som skett rörande mutorna borde bolaget stå på tåspetsarna för att försöka värna sitt rykte och göra rätt. Och ändå har man levererat känsliga produkter till diktaturens Ryssland efter att sanktionerna trätt i kraft.
Det är egentligen fråga om en monstruös vårdslöshet gentemot de egna aktieägarna. Nu måste den högsta ledningen sparkas! Krav på skadestånd mot VD och styrelseledamöterna kan ligga i pipelinen.
Socialdemokratin tycks ha förlorat greppet om svensk politik.
Socialdemokratin tycks ha förlorat greppet om svensk politik.
Alltför kaxig slår jag mig för bröstet. Under mer än ett års tid har jag envist på bloggen bombarderat socialdemokratin och centerrörelsen med tuffa ord. Antalet dagliga besök på bloggen har under valrörelsen ökat från omkring 800 till mer än 1.300. Och vad har hänt? Magdalena Andersson har inlämnat sin avskedsansökan och C-ledaren annonserade igår sin avgång!
Givetvis är jag inte så naiv att jag tror mig styra opinionen från min spillra till blogg. Jag har bara surfat på en stor folklig våg av motstånd mot att rödgröna politiker alltför länge förklarat Sverigedemokraterna som en odemokratisk rörelse. Även om jag inte röstat på SD har mitt engagemang rört ett motstånd mot den politiska sammansvärjning som styrts från främst S- och C-partierna. De två partierna har struntat i nationens behov av sakpolitiska lösningar och drivit en väl organiserad kampanj för att med politiska svepskäl dödskallemärka SD. Utan minsta konkretion har de skriat om fascism och nazism. Tala om populism i budskapet från S- och C-partierna. Och de har skriat bara i ett syfte, dvs att själva behålla sin maktställning över Sverige.
Nu har deras smutskastning uppenbarligen misslyckats. Och det svenska politiska landskapet förändrats avsevärt genom att förtrollningen tycks ha brutits. Därmed inte sagt att Kristersson har en enkel uppgift. Stora problem står han inför, se min blogg från den 12/9:
Men ändå tycks det svenska politiska spelfältet ha öppnat upp sig. Centern kommer med stor sannolikhet på sikt att tvingas att göra som L-partiet nyligen gjort, dvs satsa på nationens vardagsproblem genom kompromisser med SD, trots att man ogillar detta parti. Om Kristoffersson lyckas driva sakpolitik tillsammans med KD, L, SD – och på sikt förmodligen även med C under en ny ledare – är sannolikt den svenska socialdemokratin detroniserad för överskådlig tid.
Det som skett i höstens val är hursomhelst en seger för svensk demokrati. Visserligen har S gått något framåt i valet. Men det avgörande är att det har visat sig möjligt att rubba S-partiets monopol på att styra åsiktsbildningen och spelplanen för svensk politik, via sossarnas stora maktapparat samt genom bruket av smutskastning och andra tjuvknep. Socialdemokratin förefaller att ha gjort sitt i svensk politik! Och det är bra det! Starten för mer än hundra åar sedan var naturligt god. Nu tvingas man bort i egenskap av maktmissbrukare.
