Blog Image

Anti-PK-bloggen

______________________________

Sverige är ett skönt välfärdsland. Friheten är omfattande. Men politiker, myndigheter och media talar alltmer om vad du och jag får tycka och säga (och vad vi inte får tala om). Fram växer en ny religion med ett nytt prästerskap. Nu predikas inte längre Bibelns budskap, utan det goda samhällets politiskt korrekta moralvärderingar. PK-lärans bas är de mänskliga rättigheterna. Från dessa rättssregler flödar nu knippen med moraliska värderingar, i form av PK-normer, som rör minoriteters rättigheter, feminism, klimatförstöring, invandring, auktoritetskritik mm. Värderingarna står alltså i allmänhet på en rimlig grund.

Men problemet är att PK-eliten - liksom flydda tiders präster - hävdar ett åsiktsmonopol. Den som inte anpassar sig fullständigt hånas. Hon och han påklistras alla möjliga slags nedsättande etiketter. Media pläderar betongfast för den nya PK-läran. Debattinlägg som går emot refuseras. Banne den som säger nå´t annat! Samtalet vid kaffebordet på jobbet tystnar. Du blir osäker...

PK-läran och PK-samhället blir på så vis ett allvarligt hot mot vår åsiktsfrihet. Anti-PK-bloggen vill problematisera och kritisera den nya PK-religionen och dess predikanter. Min blogg står nämligen på det fria ordets sida! Templet från antikens Aten får symbolisera det fria samtalet. 

Stöd denna blogg!

MYCKET TACKSAM FÖR GÅVOR!

Bildresultat för swish

            1231429604

                eller

BIC/IBAN: HANDSESS / SE75 6000 0000 0003 2664 2811

Liberalismens dårfinkar

Uncategorised Posted on tor, december 08, 2022 11:45:53

Begreppet demokrati omsluter i princip tre typer av politiska rörelser eller ideologier: liberalism, konservatism och socialism av socialdemokratisk modell. Som redan de gama grekerna förstått är demokratiformen inte alls utan skönhetsfläckar. Men som Churchill så fyndigt sagt är alla andra politiska konstitutioner bara så mycket sämre. Demokratin öppnar ju dörren för exv populism – där röstköp är en allvarlig variant som svenskar i årtionden sett socialdemokratin tillgripa i syfte att vinna val.

Men i princip är alltså de tre ideologier jag nyss nämnt demokratiska. De får absolut inte sammanblandas med auktoritära rörelser till vänster eller höger, dvs fascism/nazism, kommunism och en lång rad varianter som utvecklats av Erdogan, Orban och Trump, för att bara nämna några namn.

Jag prövar regelbundet min egen position i förhållande till de tre tillåtna demokratirörelser jag nyss nämnt. Mitt problem är att jag inte känner samhörighet med ordet konservativ – en beteckning som många i min omgivning nog gärna använder om min position. Jag är inte rojalist, inte heller religiös, knappast bergfast nationalist och tycker inte alls att gamla lösningar är att föredra som tumregel. Ny teknik, kultur och politik måste kritiskt prövas innan de anammas. Det är kanske detta som är konservatismens gyllene regel, men ”bevarande” är för mig inget ändamål i sig.

På så vis måste jag alltså bli liberal, med något preciserande tillägg. Den stora olyckan är att dagens svenska partier som kallar sig liberala inte alls är frisinnade i ordets rätta mening. De avskyr allt som kallas nationalism, trots att de ändå ofta hyllar Sverige som den bästa platsen på jorden. Avskyn syns i att de tillber globala lösningar – kosta vad det vill. Antinationalismen tycks vara själva definitionen av partierna L och C:s syn på sin ideologi.

Deras stora kullerbytta – eller felvalet – rör just att man genom sin antinationalism i själva verket förnekar nationens nödvändiga betydelse för politiken. All politik har bäring på nationens budget och på dess lagstiftning. Därför innebär stora globala satsningar att budgeten hamnar i obalans och skatterna måste höjas. Storskaliga utbetalningar till u-änder är ett exempel. Samma oreda skapar den federala lagstiftning som liberaler tillber inom EU. Effekten blir att svenska juridiska traditioner tvingas till reträtt med förluster för det svenska folket.

Till bilden med EU hör att dagens liberaler begränsar den svenska marknadens fria funktionssätt – företagsbeslut dikteras från Bryssel. Dagens svenska liberaler löper enligt min åsikt amok i sin eviga antinationalism. Men när det passar så pratar man ändå om Sverige som ett föredöme för andra nationer. Någon logik finns inte bakom detta. Det är bara en naiv önskan att tillmötesgå alla, vilket ju inte kan kallas vettig liberalism, utan snarare populism. Jag menar att C och L därmed egentligen inte kan kalla sig liberaler utan mer framstår som auktoritära dogmatiker eller dårfinkar. Annat var det med svenska liberaler i stil med Bertil Ohlin.

Då jag som sagt gärna vill kalla mig liberal på ett vis som harmonierar med mina åsikter som pragmatisk (dvs naturlig) nationalist gäller det således att hitta en passande beteckning. Jag väljer därför kombinationen marknadsliberal. Jag vill nämligen att den svenska marknaden – under konkurrens från utlandet – ska kunna fatta fria beslut. Jag ogillar alltså de långt gående inskränkningar i marknadens funktioner som under senare decennier vuxit fram genom EU eller i den svenska riksdagen. Svenska företag ska normalt kunna sköta sig själva och inte tvingas underkasta sig flummiga och byråkratiska diktat. Den pågående frälsningsrörelsen för hållbarhet är en fara för den fria marknaden.

Så leve den svenska marknadsliberalismen!

Torsten Sandström



Falsk varudeklaration

Uncategorised Posted on tor, december 08, 2022 07:47:37

Som bekant har de stora mediehusen politiska etiketter på sina dagstidningar. Oberoende liberal, obunden moderat, oberoende socialdemokratisk osv. Förr kunde man tydligt se – inte bara på ledarsidan – att respektive tidning hade en allmän partiinriktning. Det var ju klargörande när ma vill tolka ett uttalande. Numera är det bara ledarsidan som i bästa fall följer sin självdeklaration. Bonniers mediehus är nu närmast socialdemokratiskt, trots etiketten Oberoende liberal. Och inte är SvD moderat mer än på ledarsidan – övriga sidor lutar kraftigt åt vänster. Och Aftonbladet är troende socialdemokratiskt och inte alls oberoende sådana.

Jag undrar varför de politiska markeringarna fortfarande finns kvar. Svenska medier lunkar nämligen på i samma politiska takt: beroende vänsterinriktning. Med få undantag envisas svenska journalister med att framföra sina åsikter åt vänsterhållet. Ett svenskt folk som till hälften röstar borgerligt (inkl SD) tvingas alltså läsa texter som till 70% skrivs an vänsteranhängare. Och likadant är det på SR/SVT, som enligt lag ska vara oberoende, men i praktiken normalt styrs av vänsterns åsiktsmånglare. Varför denna falska skyltning?

Den enda förklaring jag kan finna är att etiketterna numera avser att dölja verkligheten. Få läsare tar del av ledarsidan (och i Bonniers imperium är den i praktiken närmast vänsterinriktad, trots omvänd etikett). På övriga sidor i tidningarna huserar närmast genomgående vänsterns journalister (med få undantag avseende kvalificerade reportrar från den äldre skolan). Alltså är de politiska beteckningar närmast täckmantlar för att den unga generationen av vänsterjournalister ska få göra det dom anser rätt. Man kan dessutom alltid hävda att den politiska beteckningen bara avser ledarsidan. Ett ytterst praktiskt argument, dvs att tidningen marknadsförs som oberoende, men närmast genomgående pläderar för vänsterns åsikter.

Det jag skriver vet förstås mediehusens högsta chefer. När det gäller tidningar som säljer annonser och marknadsför mediesamhällets lönsamhetsideal tycks cheferna ha abdikerat. Man vill inte ha för mycket högerpolitik – det kan störa annonsörerna -så låt vänsterns journalister husera bäst de vill. Det bidrar för övrigt till lugn på tidningens redaktion om journalisten får som han/hon vill.

Alltså är mediernas politiska etiketter falska varudeklarationer. Högtidligt sägs en sak – kolla om du vill på respektive tidning på Wikipedia. I vardagen sker motsatsen. Så agerar de medier som förut kallades den tredje statsmakten. Idag spelar flertalet medier för den politiska klass som leder landet. Framför allt råder socialdemokratins definition av den politiska diskussionen. Alltså en i hög grad beroende politisk vänstermiljö.

Torsten Sandström