Anti-PK-bloggen

Under drygt fem decennier har jag ganska intensivt följt svenska medier, framför allt SvD, DN, Sydsvenskan och SR/SVT. Det är i och för sig klart att även press, radio och teve i någon mån måste förändras med tidens gång. Framför allt har ju de traditionella mediehusens annonsintäkter minskat i och med att annonsörer alltmer vänt sig till streamade medier.

Men det fråntar ändå inte medierna från ansvar för att värna sin viktiga roll som en tredje statsmakt. I detta avseende är det uppenbart att de stora mediehusen – privata och statsfinansierade – nära nog kapitulerat som oberoende granskare av politiska skeenden. Tvärtom har medierna allt oftare satsat på den lättsmälta journalistik som odlas internt inom mediebranschen. Exv film, teve, bostäder, bilar säljer fler annonser än faktabaserad och kritisk journalistik. En medial glamour har därför kopplat ett grepp över nya generationer av journalister från statens konforma skrivarskolor. Alltså har åsikter idag tagit över och därmed har den kritiska presentationen av fakta trätt tillbaka. Skillnaden mellan DN/SvD å ena sidan och en veckotidning har tyvärr blivit allt mindre.

Den nutida tendensen är fullständigt oblyg. Det är alltså inte så att medierna smyger med åsikter och politiska ställningstaganden. Man formligen skriker ut åsiktsmånglandet i stil med Hanna Hellqvist, Björn Wiman och Åsa Beckman, som nästan uteslutande talar om sina egna liv och personliga åsikter nära egot.

Till mediasamhället hör att press, radio och teve skapar sina egna lättviktiga ämnen som snabbt cirkulerar mellan medieföretagen. På så vis ger det ena mediet impulser till det andra osv. Ett typexempel är hur #Me too importerades till Sverige och spred sig som en medial virvelvind. Inte på grund av starka intressen från publiken, utan främst från en liten krets mediala kvinnor med vänstersympatier.

Ett annat exempel är mediernas framodlande av Greta Thunberg till klimatskräckens främsta ikon. Även det eviga talet om flygskam från Björn Wiman (DN) och Anders Lindberg (Aftonbladet) måste nämnas, trots att båda två typiskt nog fångats på flygplatsen inför semesterresor med familjen. Och idag såg jag för första gången ”VM-skam” med anledning av Qatars och den infantila Infantinos fotbollsjippo.

I mina ögon måste man tala om en medial kris. Uppgiften som saklig kritiker av samhällsutvecklingen har nedgraderats påtagligt. Och på grund av journalisternas sympatier och skrivarskolornas indoktrinering har vänsterns politiska åsikter närmast helt tagit över en öppen debatt.

Att medierna inte själva inser sina egna sjukdomssymptom är förståeligt. Man ser ju det man själv vill se.

Torsten Sandström

Det är bedrövligt att följa frälsningsmötet COP27. Ungdomar som flyger långt bort CO2 för att främja sin tro på FN och IPCC. En agenda som är riggad för att nya pengar ska förstöras på bönemötets mål. Och så blir allt pannkaka. En besviken Erika Bjerström flyger hem och lipar närapå inför tevetittarna. Hon ses av SVT som ett orakel.

Jag är däremot glad. Inte för klimatets skull. Här finns flera frågor med allvarlig bäring som måste besvaras. Men det sker inte genom drömmar och böner. För realistiska kunskaper krävs för det första en öppen diskussion, för respektive emot olika forskares ståndpunkter. För det andra måste alla vara villiga till kompromisser avseende välfärdssamhällets framtida bestånd. För det tredje bör FN:s politisering av klimatfrågan fördömas och upphöra.

Alltså räcker inte den talibanism som FN:s ledare faktiskt gett upprepade prov på. Under COP-möten under tre decennier har krisen ständigt stått för dörren, utan att några tydliga bevis på faror kunnat bevisas. Redan inför mötet 2001 i Bonn talades det om ”sista chansen”. Ett enögt toppmöte är alltså inte någon lösning. Förlusten av legitimitet skriar. Om COP-mötena läggs ned och ersätts av The Open Society är således mycket vunnit.

Det är därför jag faktiskt kan vara nöjd över FN:s misslyckande. Man har utmanat sitt öde. Och står där med svansen mellan benen. En rejäl smocka kan vara nyttig och skapa omtag för förnuftigare samtal.

Torsten Sandström