Ibland måste jag nypa mig i armen för att känna efter om jag existerar. Ofta gäller saken den närmast totala svenska frånvaron av ett samtal om en svensk politisk klass. Möjligtvis är det så att många svenskar tycker att det är ett problem som nationen tyvärr måste dras med. Men det verkar som själva orden ”en svensk politisk klass” är tabu. Utomlands förekommer dock begreppet ofta i samhällsdebatten. I vårt land tycks tyvärr enbart klasser av arbetare och kapitalister godkännas.
Ett gott undantag är Bengt Ericsons bok ”Den härskande klassen” (2015), som bär undertiteln ”En bok om Sveriges politiska elit”. Hans bok är en blixtanalys av 2010-talet Sverige. Den framstår som en lyckad berättelse ur Hänt i veckan, med ett myller av kändisar. Alltså saknas beskrivning av problem som rör bakgrunden till elitens framväxt, dess drivkrafter och övergripande konsekvenser för svensk demokrati. De senare ämnena har däremot blivit min passion.
Mest intressant är den svenska statsvetenskapens tystnad. Det kan knappat bero på att man inte sett eliterna växa fram. Det måste närmast sammanhänga med uppfattningen att eliter ständigt funnits och att begreppet klass är synnerligen knepigt. Men enligt min mening är det mest troliga att nationens statsvetare inte vill stöta sig med den svenska politiska klass, från vars hand forskarna får sitt dagliga bröd.
I denna text funderar jag över skillnaden mellan den rättsliga regleringen av den svenska politiska elitens ställning under omkring de senaste fem hundra årens tid. Därmed inte sagt att politiska eliter saknats tidigare. I svensk sedvanerätt har regler funnits om hövdingar och deras relation till allmogen. Och i några av landets landskapslagar har ”konungabalkar” funnits. Vidare brukar Alsnö stadga (1280) framhållas som en milstolpe, där Magnus Ladulås i ett brev till alla fria svenskar anger frälsets omfattning och begränsar dess framfart via landets bönder.
Först under 1500-talet – genom Gustav Vasa – får den svenska härskande politiska klassen en tydligare skepnad. Den svenska ståndsriksdagen sätts allt oftare i arbete, en synnerligen topptung organisation, där kungen tillsammans med adeln och prästerna (frälset) styr nationen. Enbart existensen av borgarnas och böndernas stånd markerar dock tydligt en form av konstitutionell maktdelning. Men under flera århundraden var det frälset – den politiska eliten – som bestämde. Även om det hände att borgare och bönder stoppade skatter och andra pålagor (gästningar, skjutsningar osv) så saknade i praktiken större delen av svenska folket politisk makt.
I min ytterst komprimerade framställning utgör 1866 år tvåkammarriksdag en epok. Den svenska statsapparaten hade nu vuxit betydligt. En central kungamakt var en orimlighet. Prästernas kontroll av allmogen vacklade. Däremot hade taktpinnen i realiteten – om än inte formellt – allt mer tagits över av rörelser inom breda skikt av industriidkare, borgare, arbetare och bönder. Ståndsriksdagens fall är förmodligen den största politiska förändring som skett i Sverige under de senaste tusen åren. Alla känner till att den politiska arenan därmed stegvis öppnades för den nuvarande svenska demokratin.
Snart uppkom nya spänningar inom landets politiska eliter. Industrialisering och flykt från landsbygden utgjorde drivkrafterna. Konturerna av dagens system med partier till höger och vänster växte fram. Utan tvekan ansåg etablissemanget att socialdemokratin inträde på den politiska arena var som att släppa in katten bland nationens hermeliner. S-partiet kom att fylla funktionen som skarprättare av ett månghundraårigt svenskt frälse. Socialismens tankar om ett klasslöst samhälle framstod för nykomlingarna som en dröm. För motsidan som ett hot mot demokratins bas i en levande maktdelning.
Historien upprepar sig inte, sägs det. Men den lär oss ändå att eliter strävar efter att cementera sin maktställning. I detta har den svenska socialdemokratin visat tydliga ambitioner. Under nästan hundra års tid vid regeringsmakten har S-partiet med lagens regler oblygt byggt sin egen korporativa samhällsmodell. Man kan tala om ett nätverk där partiets organisationer erövrat flertalet noder. Särskilt betydelsefulla har varit politikområden som arbete, boende, kultur och inte minst medier (SR/SVT). Och från statskassan (eller rättare sagt skattebetalarna) har bidrag flödat för att köpa väljare. S-partiet har agerat som om man ägt den svenska nationen. En förvånad Gustav Vasa hade sannerligen gillat hur frälse kan byggas utan direkt våldsmakt.
Att en ny politisk klass vuxit fram under svenskt 1900-tal är alltså uppenbart. Nu regleras skyddet för eliten främst genom flera detaljerade lagar som stiftats i riksdagen. Låt mig bara nämna fyra metoder. Den första är regeringsformen (RF) som beskriver indirekta proportionella val mellan ledamöter som utses av partier. Ett större inslag av personval, såsom i exv Finland, vore önskvärt, men ogillas av den nuvarande politiska klassen. Mycket talar även för att ett system med majoritetsval i enmansvalkretsar inneburit större rörlighet inom kretsen av riksdagsledamöter. Vidare saknar RF regler om att folkomröstning i vissa fall ska kunna genomtvingas rörande visst lagförslag. Också den bekanta 4%-spärren favoriserar i praktiken den politiska klassen önskan om status quo.
Den andra metoden för sammanhållning bygger på ett spektrum av löneförmåner för landets politiker. Flera är lagreglerade och bestäms alltså ytterst av politikerna själva. Åtskilliga är informella och erbjuder den politiska klassen en form av förmånsgaranti.
Den tredje metoden för att främja en politisk klass är regler om offentliga partistöd. I och med att antalet partimedlemmar sjunkit med omkring 90% sedan 1962 saknar partierna en egen finansiella bas för propaganda. Generösa statliga och kommunala stöd till sittande partier främjar givetvis också medvetet status quo inom politiken.
Den fjärde metoden är en speciellt viktig socialdemokratisk ambition för kontroll av makten. Starka privatägda medieföretag och en tilltagande pressdöd har tidigare varit ett särskilt problem för S-partiet. Statlig finansierade medier och presstöd har därför blivit en alltmer viktig lösning. Många miljarder satsas årligen på SR/SVT, som skapats för att konkurrera med privata medieföretag. Men någon konkurrens kan man knappast tala om nu för tiden. Detta sammanhänger med att landets journalister strömlinjeformats åt vänster genom statliga journalistutbildningar och liknande skolor. Omkring 70 % av landets journalistkår har vänstersympatier, något som sannerligen syns i opinionsbildningen. Bland annat detta förklarar det svenska S-partiets anmärkningsvärt höga röstetal – jämfört med omvärlden – vid allmänna val under de senaste tjugo åren. På ena sidan syns alltså en politisk vänsterklass som har mediernas stöd. På andra sidan står en bred svensk väljarkår som stödjer politiker till röstar höger. Detta har medfört en typisk svensk splittring.
Den svenska demokratin behöver enligt min mening en utveckling bort från de politiska eliternas maktdominans. Det är inte enkelt att åstadkomma. Men det finns, som framgått, åtskilliga rättsliga metoder för att skapa en större politisk rörlighet. Problemet är att den nuvarande politiska klassen agerar som Proppen Orvar. Man gillar förstås status quo.
Torsten Sandström
