Blog Image

Anti-PK-bloggen

______________________________

Sverige är ett skönt välfärdsland. Friheten är omfattande. Men politiker, myndigheter och media talar alltmer om vad du och jag får tycka och säga (och vad vi inte får tala om). Fram växer en ny religion med ett nytt prästerskap. Nu predikas inte längre Bibelns budskap, utan det goda samhällets politiskt korrekta moralvärderingar. PK-lärans bas är de mänskliga rättigheterna. Från dessa rättssregler flödar nu knippen med moraliska värderingar, i form av PK-normer, som rör minoriteters rättigheter, feminism, klimatförstöring, invandring, auktoritetskritik mm. Värderingarna står alltså i allmänhet på en rimlig grund.

Men problemet är att PK-eliten - liksom flydda tiders präster - hävdar ett åsiktsmonopol. Den som inte anpassar sig fullständigt hånas. Hon och han påklistras alla möjliga slags nedsättande etiketter. Media pläderar betongfast för den nya PK-läran. Debattinlägg som går emot refuseras. Banne den som säger nå´t annat! Samtalet vid kaffebordet på jobbet tystnar. Du blir osäker...

PK-läran och PK-samhället blir på så vis ett allvarligt hot mot vår åsiktsfrihet. Anti-PK-bloggen vill problematisera och kritisera den nya PK-religionen och dess predikanter. Min blogg står nämligen på det fria ordets sida! Templet från antikens Aten får symbolisera det fria samtalet. 

Stöd denna blogg!

MYCKET TACKSAM FÖR GÅVOR!

Bildresultat för swish

            1231429604

                eller

BIC/IBAN: HANDSESS / SE75 6000 0000 0003 2664 2811

Ett konstverk!

Uncategorised Posted on lör, juli 11, 2020 14:53:08
Stor konst!Bild: polisen.

Bland många märkliga fenomen i nutiden sticker ändå synen på konst ut. Bilden ovan föreställer ett dåd (från 2016) av Saga Berlin, som hon och några kulturtalibaner på landets medier kallar ”konst”. Att det i själva verket rör sig om kriminell skadegörelse kan förstås inte dessa cykloper förstå. Konsten är alltså illa ute om vi ska döma efter vettvillingar av detta slag.

Saga Berlins dåd har rätteligen blivit ett brottmål och en skadeståndstvist. Berlin har förlorat i första instans. Hovrätten ansåg tingsrättens dom onödig att överpröva. Men nu ska saken ändå prövas av hovrätten, menar HD. Allt talar för att hovrätten kommer till ett likande resultat som tingsrätten. HD:s beslut framställdes i SR Kulturnytt närmast som en seger för Saga Berlin.

Att talibaner inte förstår sig på juridik kan man förstå. De förstår ju inte ens vad som är ett konstverk. För dem är även det simplaste något unikt (se bilden igen!). Och med denna ståndpunkt blir givetvis allt märkvärdigt.

Tyvärr kan vi därför räkna med att Berlins straff och skadestånd kommer att ses som ett konstverk i sig. Hennes mediala kramare kommer säkert att se påföljderna mot Berlin som ”performancekonst.”

Man kan bli gråhårig för mindre!



UD:s feministiska politik förlorar i domstol!

Uncategorised Posted on fre, juli 10, 2020 11:40:54
En handfull statsbärande feminister. Källa: iotakt.se.

Även om det är åklagaren som för talan härrör misstanken om att Sveriges kvinnliga ambassadör i Kina begått brott från UD. Alltså ett regeringsdepartement. Jag har tidigare spekulerat över att bakgrunden är Margot Wallströms syn på sig själv som en stjärna av första magnituden. Storhetsdrömmen är med stor sannolik orsak till att Wallström fått sparken från UD.

Kvar blev brottmålsprocessen mot ambassadören – dvs Margot Wallströms bondeoffer med syfte att visa sin makt över UD. Alltså Wallströms räfst inom departementet mot en kvinnlig ambassadör, ett pikant inslag i det S själv kaller ”en feministisk utrikespolitik”. Som väntat har ambassadören idag frikänts (se min blogg Margots skådeprocess, den 14/6). Domstolen anser att ambassadören – i sin yrkesroll – har varit behörig att förhandla med Kina. Dessutom menar tingsrätten att de kinesiska affärsmännen faktiskt inte formellt representerat Kina. Alltså en klar tillrättavisning av åklagaren. Och av S-partiets UD.

Kvar står alltså S-partiet med skammen över att bedriva utrikesverksamhet med sossarnas vanliga paroll: partiet och makten framför allt. I detta perspektiv är en självständig ambassadör inte vatten värd. Nu ska det bli intressant att se hur ett skadeskjutet S-parti ska kunna förklara sig och be ambassadören om ursäkt. Det blir säkert svårt.

Två svenska partier gillar märkligt nog att se sig som ”statsbärande”, dvs S och M. Nu ser vi ännu ett tydligt exempel på hur fel denna vision är. Växling vid makten är en av demokratins stora idéer. Och därför luktar betongtankar illa!

Ett annat problem, som också ger dålig smak, är åklagarens agerande. Man har lyssnat på signaler från regeringen – dvs UD – och utan armlängds avstånd väckt åtal. Här finns en risk för att åklagarmyndigheten tagit hänsyn till politiska påtryckningar. Möjligtvis också till myndighetspersoners egna befordringsmöjligheter. På så vis har rättssamhället utsatts för hot. Men tingsrättens frikännande dom, som baseras på legalitetsprincipen, visar att det finns hopp.

Torsten Sandström



Elbristmyndigheten i planekonomin!

Uncategorised Posted on fre, juli 10, 2020 11:21:03

Svenska företag i syd, väst och stockholmsregionen klagar över elbrist. Och värre lär det bli om Ygeman & Co får hållas. Klagomålen förvånar knappast efter att S-regeringen stängt ned kärnkraftverk i förtid för att än en gång fjäska för miljötalibanernas parti. Makten framför allt med andra ord. Regeringsinnehav framför sunt förnuft med andra ord.

Därför påminns vi än en gång om att landet leds av en regeringen som konsekvent är på fel väg, men med sin vanliga propaganda försöker framställa sig som ett föredöme för världen. Det är inte längre parodiskt. Det är djupt tragiskt.

I S-komplexets politik ligger att konsekvent peka ut en myndighet som ska styra den spirande svenska planekonomin. Därför hör jag idag på SR Ekot en ung chef från det sk ”Tillväxtverket”, som talar om myndighetens pågående planering av el-energitillgången i syd, väst och 08-regionen. Med späd röst – men med tydlig ambition att försöka låta myndig – förklaras att myndigheten har läget under kontroll.

Jag har i många bloggar talat om olika svenska politikområden i kris. Nu får vi bekräftat att ytterligare en krishärd aktualiserats genom S-partiets mismanagement rörande produktionen av el. Vi ser ännu ett exempel på misslyckad planekonomi av S- modell. Trots sovjetsamhällets misslyckande tror trogna sossar på ett land som alltmer ska planeras av myndigheter. Det har inte gått så bra med coronaviruset. Samtidigt ser vi en myndighet planera för faktisk elbrist.

Är det inte snart dags för en statlig ”Lyckomyndighet”?

Torsten Sandström

2020-07-10



Varför fördyrar staten byggandet i Sverige?

Uncategorised Posted on tor, juli 09, 2020 10:55:14

Bostadspolitiken har varit en av Sveriges politiska mardrömmar under decennier. Ett mångårigt S-välde är huvudförklaringen. Man har som vanligt litat mer på sina egen politik och organisationskomplex än på marknaden. Men Alliansens regeringar har inte heller tacklat problemet, utan bara räddhågset låtit saken passera. Delvis är detta märkligt i och med att orsakerna till eländet är tämligen enkla att ringa in. Men bromsklossen är ideologisk. Närmare bestämt att S-partiets korporativa makt ska lämnas orubbad. Alltså ett hyllande av det bestående, även från vänsterkretsar som använder ”konservativ” som skällsord.

Den främsta bromsklossen mot en förnuftig syn på bostäder och hyror är S-partiets samverkan med sitt eget åldriga bostadskomplex, dvs Hyresgäströrelsen, HSB, ABF och andra producenter av en drömideologi om bostäder åt alla till låga hyror. Alltså en nästan hundraårig rörelse, som utmynnat i bostadsbrist och höga hyror. Detta syndikat är inget annat än den stora svenska ”Proppen Orvar”. Dvs en spindel i ett nät där rader av statliga och kommunala myndigheter också agerar. I åratal har Orvar predikat sitt gyllne budskap. Men lika länge har alltså den svenska bostadsmarknaden krisat. Ingen vill eller vågar angripa Orvar – roten till det onda. Som sagt inte heller Alliansen i regeringsställning.

Ett grundproblem – som inte främst rör nybyggnationen – är Hyresgäströrelsens rätt att konfiskera en stor del av det äldre fastighetsbeståndets värde. Med det menar jag förbudet mot att ta ut rimliga marknadshyror i äldre hus med attraktiva lägen. Alla känner till de problem som därför uppstått med andrahandsuthyrning, svartkontrakt eller att det ofta är billigast att bo kvar i den stora lägenheten till en strunthyra per m2. Men i S-maffians värld är underprissättning på hyror inget problem. Marknaden är för dem något ont. De egna kamraterna är goda.

Vad gäller nyproduktion är problembilden delvis annorlunda. Här blir det dyrare att bygga än utomlands – exv Tyskland – på grund av en klåfingrig S-politik proppfull med ideologi för drömmarnas land. Här finns lagstiftning som kostar pengar och dyr tid.

En orsak är att den svenska planeringsprocessen är extremt trög från plan till spaden i jorden. Mängder av myndighetsbeslut och år försvinner tillsammans med kostnader för byggare som väntar på tillstånd. Klart är att detta på sikt syns i hyresavierna. Jag läste häromdagen en dom från Högsta domstolen om rätt för två bostadsrättsinnehavare att överklaga ett byggtillstånd för ett näraliggande höghusprojekt, som kommunen och bostadsrättsföreningarna uppenbarligen godtagit. HD tolkar den snåriga lagstiftningen så att det är bostadsrättsföreningarna som har rätt till besvär. Men kommer ändå fram till att en undantagsregel också kan ge enskild medlem rätt att överklaga. Och så rullar åren på och byggföretagets kostnader ökar för räntor på markens värde. Allt medan potentiella hyresgäster står i kö och väntar. Förklaringen till eländet är som sagt ideologisk, orsaken är den svenska hysterin att ge minoritetsintressenter juridisk makt. Vackra idéer som alltså motverkar ökat byggande.

En annan orsak till höga hyror är också ideologisk i och med att S-partiet genom Bostadsverket drivit fram kvalitetskrav för boendet som är extremt höga eller överdrivna. I stället för att låta byggare och hyresgäster komma överens om kvalitet på låg- eller mellannivå kräver S-maffian högsta kvalitet. Och med det topphyror förstås. Till bilden hör att även minoritetsintressen spär på kostnaderna. I alla nya hus – och även äldre – ska mycket kostsamma handikappinstallationer ske oavsett om något boende har rörelsehinder. Sådan är nämligen den korrekta politiska ideologin i vårt land.

Enligt min mening är det därför hög tid för stora reformer inom bostadssektorn. Viktigast är att Proppen Orvar löses upp och förpassas till historiens skräpkammare. Ty skräp rör sig Orvar om.

Därefter måste planeringsprocessen krympas till en minimum av tid. Alltså inte dagens maximun för minoritetsintressen! Och Boverkets planeringsiver måste kylas ned och myndigheten krympas rejält. Byggfaror rörande el, konstruktion od ska förstås hanteras, men i övrigt lämna kvaliteten åt marknadens spel.

Allvarligast är kanske den svenska illusionen om att S-komplexets alla allierade gör nytta för medborgarna. Inte ens Alliansens regeringar har alltså vågat ta fajten med Orvar. Detta trots att deras framfart allvarligt skadar landets medborgare på jakt efter bostad. På så vis är den svenska politiska arenan eländig. Man har låtit Orvar härja i decennier.

Sammantaget krävs alltså en stor dos avreglering. Och ut med S-partiets korporativa struktur som är roten till mycket elände här i landet.

Torsten Sandström

2020-07-09



Tydligare kan det inte bli!

Uncategorised Posted on ons, juli 08, 2020 11:54:46
Rännstenspolitik!

Sverige lider som bekant inte bara under coronavirus utan också under en rad andra problem som uppkommit via S-partiets och dess satelliters framfart. Jag tänker på skola, bostäder, vård, arbetsmarknad, kriminalitet, försvar osv. Under en normal politisk ledning borde alltså intresset fokuseras på nationens allvarliga svårigheter.

Men vad är det som händer? Jo, just det att försöket att skapa ordning i en viktig källa till svensk oreda – invandringspolitiken – slutar i ett stort magplask. S väljer som väntat maktens väg framför förnuftets och böjer sig för Mp och C. Följden lär tyvärr bli att den vanliga svenska invandringspolitiken kommer att fortsätta – resulterande i utanförskap och stora statliga penningbidrag.

Skeendet visar tydligt motsättningen mellan nationella och globala ambitioner inom politiken. Här löper en mur genom Sverige. För S-partiet rör det sig alltså om en linje som framför allt Palme initierat för att försöka hitta en ny plattform, som döljer att svenska arbetare inte längre tror på klasskampsparoller. Därför gäller nu globala konfliktperspektiv. Och miljarderna rullar alltså ut från statens kassa (läs skattebetalarnas plånböcker) till behov och även många ickebehov utomlands.

I stället för att vända blicken mot de riktigt stora nationella problemen väljer alltså S och dess vasaller de globala. En tydlig majoritet av svenska folket (63 % enligt Novus/SVT den 5/7) vill se en annorlunda invandringspolitik. Men det struntar S och de andra rövarna i Kamomilla stad i. De har en egen agenda. Och den är global säger de.

I ett demokratiskt samhälle är det förstås möjligt att vilseföra folket en och annan gång. Och att göra det medvetet. Det kanske går att klamra sig fast vid makten en tid. Men i allmänhet brister det till sist. Jag har svårt att tro att majoriteten svenskar kommer att godta en fortsatt satsning på en fortsatt invandringspolitik under rådande förhållanden. Coronakrisen tynger tillräckligt och de strukturproblem som nämnts består. Detta bör resultera i att JÖKENs gäng får sparken 2022 (till dess klamrar de sig tyvärr fast)! Och fallet från salongens höjd till rännstenen kan som bekant bli brutalt. Men sådan är rännstenens politik.

Jag är säker på att regeringspartiernas skulle svara på min kritik med invektiv, dvs ord i stil med konservativ, nationalistisk och odemokratisk. Men i själva verket värnar jag om nationen, dvs det svenska folkets intresse av skola, bostäder vård etc. Jag, liksom de som svarat på Novus opinionsundersökning om invandring, vill se en annan flyktingpolitik. Och det är bråttom. Miljarderna rullar ur folkets fickor i fel riktning. Jag efterfrågar mer av förnyelse och demokrati. Att bevara asylrätten är verkligt konservativ politik!

Torsten Sandström



Wiman den förskräcklige.

Uncategorised Posted on tis, juli 07, 2020 11:56:12
Vem är det som styr klimathetsen i DN? Utan att ens försöka diskutera

DN:s egen klimatclown Björn Wiman snubblar än en gång genom tidningens spalter i alltför stora skor. Han skriver om det helgon han själv marknadsfört, dvs Greta T, och målar vid sidan om henne upp en skräckfigur som heter Naomi Seibt. Den senare har jag aldrig hört talas om, men enligt Wiman måste hon vara ondskan personifierad i och med att hon vågar kritisera Greta T. Läs själv Wimans predikan:

Naomi Seibt försvann lika snabbt som hon kom. Men hon uppstod inte ur ett tomrum. Till skillnad från Greta Thunberg hade hon inte världens samlade klimatforskare bakom sig, utan pengar från kretsen av rika klimatkrisförnekare i den ökända amerikanska tankesmedjan Heartland Institute. Seibt har också varit aktiv inom ramen för högerextrema Alternativ für Deutschlands verksamheter och utgjorde därmed ytterligare ett bevis på den väl belagda kopplingen mellan klimatforskningsförnekelse, konservatism och våldsbejakande främlingsfientlighet.

I syfte att få fram sitt budskap drar sig inte Wiman för att ljuga. Först och främst påstår han att Greta T har världens samlade klimatforskare bakom sig. Det finns en ansenlig grupp högt utbildade naturvetare (med inriktning mot klimat) som är skeptiska till att uppvärmningen sammanhänger med CO2. Om de har rätt vet inte jag. Men att skriva att Greta S stöds av ” världens samlade klimatforskare” är fel och står klart i strid mot journalistisk etik.

För det andra målar Wiman upp Heartland-stiftelsen som en rik och ökänd motståndare till Greta T. Det är korrekt att organisationen för fram ett FN-skeptiskt klimatbudskap. Men vad säger att FN:s ord är mer fyllda av sanning? Bakom FN finns rader av politiker som gärna vill se sig själva återvalda och därför ser till att miljarder slussas till FN. Via FN byggs ett klimatpolitiskt komplex upp för att regera världen.

För det tredje använder Wiman det ökända knepet att svartmåla en motståndare genom att – utan tydliga bevis – påstå en ”koppling” till en rad skräckfenomen. Han nämnder därför att Greta T:s kritiker har anknytning till ”konservatism och våldsbejakande främlingsfientlighet.”

Wiman för således en ovärdig argumentation i den viktiga frågan om hur allvarlig uppvärmningen ska ses och vad som är orsaken (CO2, solen, något annat eller kombinationer med CO2). Hans höga tonläge och enögda argumentation – utan minsta försök till bevisföring i sakfrågan – gör att Wiman är ett hån mot den som vill se en saklig och kritisk journalistik. Han agerar som en vildsint propagandist. Liksom en medlem av inkvisitionen är han förblindad av sitt hat mot de som yppar kritiska budskap. Wimans nivå är slamkryparens.

Torsten Sandström



Drönare på UD!

Uncategorised Posted on mån, juli 06, 2020 16:26:19

SR P1:s Luncheko utropar detta idag. Även om det verkar vara fråga om pyttesmå luftfarkoster ovanför UD, så sägs det ut precis vad jag länge tyckt. Sverige har en alltför stor och starkt politiserad utrikesförvaltning! I globalismens tider funkar UD som ideologisk megafon för vänsterliberala program och svenskt självförhärligande. Och som hjälpmotor till ett storskaligt slösande i SIDA:s regi. Inom verksamheten finns alltför många drönare. Det romerska begreppet sinekurer hoppar också fram.

Till min bild av UD hör ett lunchsamtal jag överhört på Restaurang Catelin på Storkyrkobrinken för en hel del år sedan. Tyvärr finns inte längre detta strålande brasserie kvar – oj, då jag tänker på kall kalvhjärna i remoulad.

Men till saken. Jag lyssnade alltså till ett fullständigt oseriöst skvallrande mellan ett gäng då ganska politiskt kända UD-medarbetare, varav några med partibok S. Ett liknande ”tetigt” snack hördes aldrig ens i ankdammens Lund (frånsett kanske i spexets form). Alla UD-töntarna snackade flummig och egotrippat samtidigt som man ohejdat baktalade andra anställda på departementet. Vilken dålig anda avslöjades inte! Och att bara våga, med tanke på att jag (då en ung forskare) ensam åt min lunch en knapp meter från deras bord.

”Vilka drönare”, tror jag att jag tänkte då. Nu har saken blivit fullt klar genom några ekande korta ord på lunchnyheterna.



Asylrätten är i praktiken död

Uncategorised Posted on sön, juli 05, 2020 10:19:39
Tre vänsterliberala predikanter i DN

Ännu en gång diskuteras svensk asylrätt. Och partiernas positioner är de gamla vanliga. Vänsterliberaler är för asyl med hänvisning till folkrättsliga konventioner och global flyktingnöd. De kritiska menar att Sverige tills vidare gjort sitt och att eventuell invandring i vart fall måste kvoteras.

Jag instämmer med de återhållsamma av framför allt ett skäl. En asylrätt förutsätter nämligen en prövning av flyktingskapet samt inte minst att personer som inte uppfyller kraven ska utvisas. Idag fungerar inte den senare grundförutsättningen i och med att utvisningar normalt inte kan verkställas på grund av att den som vägrats asyl hotas i sitt hemland och därför blir kvar i svenskt limbo. Det går därför inte att tala om en asylrätt i egentlig mening. I stället blir verkligheten den öppna dörrens politik eller snarare en invitation till utanförskap och ett liv som andra klassens individ. Det är denna hemska verklighet som minst hundratusen människor lever under i dagens Sverige. Att situationen tynger vår nation ekonomiskt, moraliskt, kriminellt och politiskt är fullständigt klart.

På så vis kan man säga att asylrätten inom folkrätten spelat ut sin roll. Den måste alltså ersättas med ett system som inte medför öppenhet, utan en balansering av de flyendes och Sveriges nationella intressen. Alla som förespråkar en rätt till asyl pläderar för moment 22.

Därför kan man säga att dagens försvarare av asylrätten agerar konservativt i och med att de stöder ett numera döfött system. De vill inte se verkligheten, dvs att folkrättens system inte längre fungerar som tänkt. Deras försvar av asylrätten blir därmed något som påminner om en religiös dogm. En predikan.

De partier som däremot kan tänka sig kvoter – dvs att flyktingar i ordnade former slussas från läger – tänker som kloka förnuftspolitiker alltid gjort. De agerar dessutom modigt. Ty de förnuftiga möts av hån från fanatiska predikanter. I brist på sakliga argument har spott och spe alltid varit de blint trosvissas vapen.

Torsten Sandström

2020-07-05

PS! Klargörande statistik saknas. Men det kan noteras att omkring 800.000 personer av svenska staten tilldelats sk samordningsnummer i och med att grund för utfärdande av personnummer saknats. Se min blogg 2020-01-17 (sök på ”låtsasbevis”). DS.



En skoldom från HD med besk eftersmak.

Uncategorised Posted on fre, juli 03, 2020 21:31:28

Idag har jag läst HD:s dom som rör frågan om en kommun blivit skadeståndsskyldig mot en en 13-årig kille som vägrat att flytta på sig i ett skolutrymme på en lärares begäran och påföljande (milt) handgripliga besked. Jag har tidigare kritiskt bloggat om Skolinspektionens talan i ärendet. HD:s majoritet ogillar idag skadeståndstalan vilket är bra. Majoriteten menar att läraren inte kränkt eleven i och med att greppet om killens nacke (för att få honom att resa sig och gå) varit kortvarigt. Utgången i målet är alltså gott så långt.

Men domen lämnar ändå otrevliga spår efter sig som jag menar är olyckliga. I stället för en enhällig dom, med korta och klara besked, möter vi en oenig domstol där faktiskt även majoriteten slirar på målet.

Majoriteten ägnar en hel del utrymme i domskälen åt skeenden som talar mot lärarens ingrepp. Framför allt att eleven haft psykiskt betingade diagnoser som medfört att skolledningen bestämt att killen skall bemötas ”lågaffektivt” (se mina kritiska bloggar i denna ämne). Att läraren ifråga inte känt till detta beslut rörande eleven verkar ha format majoritetens ogillande av kravet på skadestånd.

Men den juridiska oredan tilltar. Motiveringarna från de två skiljaktiga (kvinnliga) justitieråden medför att domen blir ett ännu sämre stöd för den som menar att lärarens ordningsmakt tydligt måste klargöras för räddhågade rektorer och kommunledningar. En minoritetsledamot helgarderar nämligen. Hon menar att det varit en ringa kränkning, om än kortvarig. Den andre skiljaktige menar däremot att det varit en kränkning som inte är ringa. Hon anser att läraren saknat fog för att ingripa.

Sammantaget möter vi alltså ett avgörande från landets högsta domstol som i domskälen inte tydligt sätter ned foten i frågan om ordningens upprätthållande i skolans lokaler. I stället för ett snabbt och samfällt besked om att ett övergrepp inte skett så ser vi en dom med en moraliserande berg-och-dalbana. Jag är givetvis inte för fysiskt våld eller elaka åtgärder mot skolelever. Men i det aktuella fallet har läraren enbart på ett lugnt vis, genom en hand bakom en ung killes nacke, fört denne ur vägen i en klart ordningsstörande situation.

Med tanke på att rektorer och kommunala chefer har stor respekt för ”lagens ord” är jag rädd för att domen – trots ogillandet av skadeståndskravet – kommer att slå tillbaka på så vis att lärare uppmanas att visa ännu mer försiktighet i konfliktsituationer. Följden riskerar därför att bli fortsatt svensk slapphet i ordningsfrågor. Och alltså ytterligare steg mot den svenska skolans pedagogiska försvagning.

Dessutom är jag rädd för att Skolinspektionen inte får den befogade tillrättavisning som majoritetens domslut faktiskt innebär. En kritiserad myndighet kan tolka domen som ett smärre olycksfall i myndighetens arbete mot kränkning av elever. Och så kör den pedagogiska ohälsans myndighet vidare.

Min ståndpunkt är således att Skolinspektionens rätt att jaga skadestånd av landets kommuner är en samhällsfara som snarast måste avvecklas. Det räcker gott och väl med kommunal tillsyn och möjligheten att kalla på polis/åklagare.

Jag konstaterar också att Sverige som vanligt väljer fel sida i viktiga samhällskonflikter. Det är inte så att jag efterfrågar våld, aga eller repression i svensk skola. Men saken gäller faktiskt endast sunt förnuft. En hand bakom en nacke är inte automatiskt en kränkning – något som nästan alla medborgare vet med erfarenhet från idrott och lek! En förutsättning för en god skolmiljö är också lugn och ordning. Detta är solklart för majoriteten elever och deras föräldrar. Men S-partiets svenska stat tar som vanligt parti för minoriteten, även i situationer då stökiga elever stör skolans arbete. En elev som förstör ordningen måste milt kunna tas om nacken och föras åt sidan, utan att två höga domare slapphänt skriver att orosstiftaren utsatts för en kränkning.

Men det är just det som tyvärr händer i felfärdssamhället.

Torsten Sandström 2020-07-03



Ett försök att blanda bort korten.

Uncategorised Posted on fre, juli 03, 2020 11:30:25

Förvirringen är stor från klimatmaffian om vad som ska gälla. Huvudfrågan kommer i skymundan för drivmedelproducenternas och andras krav. På DN debatt pläderar företagsintressen för mer biodrivmedel i tanken. Okej, att fossila bränslen är ändliga. Men även råvaror från skog och åkrar orsakar CO2 vid förbränningen.

Huvudfrågan är vad som orsakar klimatets uppvärmning. Om det är CO2 så ska väl inte heller bonderåvaror brännas. Inlägget på DN kan uppfattas som att det är OK att släppa ut CO2 bara det sker genom förbränning av icke fossila råvaror. Jag förstår inte logiken. Kärnkraftsel borde vara en bättre lösning på sikt så att människor vågar satsa på köp av elbilar.

Det pågår alltså ett kommersiellt lurendrejeri, där klimatmaffian försöker blanda bort korten med uppbackning från Mp:s gamla partiledare. Man pläderar de facto för att det är bättre att bilar släpper ut CO2 från landets bönder än från oljebolagen. Så kanske det är i någon mån, ty olja och kol är ändliga råvaror. Men om CO2 är boven i klimatdramat så kvittar det i princip lika. Och då måste man tal klarspråk och säga att CO2 bildas även vid förbränning av biogaser od.



Högkomik i SvD

Uncategorised Posted on tor, juli 02, 2020 14:59:56

Vad sägs om följande rubrik i SvD från tidningspsykologen Jägerfeld?

Jenny Jägerfeld: Partnern hånglar och tafsar, är det otrohet?

När det gäller mediala psykologer kan man vänta sig vad som helst, tycks det. Exv svar på frågor i stil med om det är det grymt att döda sin make? Eller: måste man vara snäll mot sin mamma? Osv.

Genom att ställa gripande frågor, som inte går att besvara på ett vetenskapligt plan, lockas läsare till tidningen. Sex och våld är som bekant säkra inslag i sensationsjournalistik. Det vet SvD:s ägare som också håller i Aftonbladets tyglar. Och så får Jägerfeld fortsätta att ragga läsare.

Jag har tidigare skrivit om hur pressen och SR/SVT stegvis förvandlas från faktapresentation till allmänt tyckande. Det behövs nämligen ingen utbildning för att besvara de frågor som Jägerfeld låtsas knäcka med hjälp av sin examen från ett universitet. Sådana skrivare blir billiga.

Det är inte så att jag är fientlig mot vetenskap. Inte alls. Men jag är skeptisk mot vetenskapens politisering och vulgarisering. Det vill säga samtal om frågor som inte går att lösa på ett vetenskapligt plan. Utvecklingen företräds bland annat av feminister och vissa klimatforskare, dvs personer som använder vetenskapen som täckmantel för att kunna driva åsiktspolitik.

Det parodiska är att medierna samtidigt anklagar rader av kritiska och seriösa bloggare för ”fake news”.



Klasskärlek?

Uncategorised Posted on ons, juli 01, 2020 16:58:15
Också en svensk sjuka

Regeringskansliet och Aftonbladet berättar idag om intressanta skeenden inom den politiska klassen. Minister Morgan Johansson och fd minister Annika Strandhäll uppges ha blivit ”ett par”. Det är inte deras personliga relation jag nu bloggar om. Men apropå. Det rör sig ytterst om maktfenomen inom den svenska staten.

I historieböckerna kan vi läsa om hur adels- och finansfamiljer noga bygger maktrelationer genom äktenskapsallianser. Det var ett sätt för eliterna att cementera sina positioner. Någon kanske skrattar åt detta idag och tycker att det var då det. Visst är det ålderdomligt.

Men det händer ju även idag! En elit kännetecknas bland annat av ambitionen att bygga sin status vidare. Och det som sker inom den politiska klassen idag är ännu ett exempel på denna utveckling. Inom den politiska eliten kombineras ekonomi, jobb och framtida positioner med familjerelationer.

Någon säger kanske att det ”’är sött”. På ett personlig plan för de berörda S-koryféerna stämmer kanske detta, vad vet jag? Men jag skriver nu om offentlig makt. En viktig pusselbit i en levande demokrati är enligt min mening växling vid makten. Motsatsen – koncentration – är något som bör motverkas. På så vis är yrkespolitikernas allt fastare klassgemenskap något mycket problematiskt. Vi ser ett allt tydligare mönster hur politiska, ekonomiska och familjära relationer vävs samman inom de svenska politiska klassen.

Jag beklagar detta djupt. För mig är politiken inte en fråga om framtidsinriktad försörjning eller makt. Strävan måste som antytts gälla maktdelning och växling mellan civilt arbete och offentligt politiserande. Denna växling karaktäriserar ett sunt samhälle. I Schweiz är det vanligare och delvis författningsreglerat.

Det problem jag nu talar om är ännu ett tabu i det svenska samhället. Det anses därför motbjudande att bara tala om det, såsom jag gör. Men för mig är det viktigt att peka på utvecklingen inom felfärdssamhället.

Jag väntar bara på att Håkan Juholt – efter sin sejour på Island – strax ska bli landshövding i Kalmar…

Torsten Sandström



Coronavården för äldre är bättre i privat regi!

Uncategorised Posted on tis, juni 30, 2020 14:51:51

Projektsanning publicerade häromdagen intressant statistik som Tino Sanandaji lagt upp på Facebook. Den visar coronadödligheten på äldreboenden i privat- respektive kommunalstyrd regi. En något större dödlighet i offentlig regi. Se bilden nedan med förklaringar. Statistiken är från Socialstyrelsen. På grund av dess innehåll är landets vänsterjournalister förstås kallsinniga.

När jag såg dessa fakta erinrade jag mig ett teveinslag för några veckor sedan på såväl SVT Rapport som Aktuellt samma kväll. Där intervjuades en facklig representant från S-anstrukna Kommunalarbetareförbundet. Det rörde sig om påstådd överdödlighet på ett privat äldreboende. Intryck skapades av att ” så är det med privat vård”. Jag tänkte: Det ska bli intressant att i framtiden få se statistik om detta.

Nu finns den första rapporten, alltså statistiken ovan från Socialstyrelsen. SVT måste därför visa skam över sitt reportage. Och alla kramare av vård i offentlig regi måste inse att privata vårdföretag inte allmänt sett erbjuder lägre kvalitet. Den tycks tvärtom vara högre, något jag bloggat en hel del om.

När jag idag renskriver detta blogginlägg hör jag i bakgrunden ett reportage från SR P1 Nyheterna. Där anklagas privata Attendo för att ha undermåliga ansiktsmasker för sin personal. Möjligtvis är det så. Men hur ser det ut på alla kommunala vårdinrättningar?

Landet politiska elit har under årtionden haft svårt att förstå mängden anklagelser mot vänstervridning inom SR/SVT. Lika blinda är juristerna i Granskningsnämnden. Jaja, de ser och hör vad de vill, säger jag och pekar på min två exempel från vårdsektorn.

Torsten Sandström



Vem tror på nyval?

Uncategorised Posted on mån, juni 29, 2020 14:51:09

Svensk politik har cementerats i två år genom minoriteternas sammankoppling med S. Än en gång visar S att makten är viktigare är politiken. Så Mp, C och L har sugits in i S-partiets politiska vakuum.

Nu verkar det ha uppstått oro i Mp-leden om att S gör upp om invandringspolitiken. Röster från Mp har hörts för nyval osv. Men det verkar fullkomligt orealistiskt. Skulle de tre skadeskjutna S-satelliterna (Mp, C och L) våga möta väljarna när deras opinionssiffror rasar på grund av närheten till betongpartiet? S-partiet har alltså skaffat sig trumf på hand än en gång.

Mer troligt är att Mp lämnar regeringen. Och att S gör ännu en ommöblering bland sina ministrar. Kanske är det bäst så. Jag hoppas nämligen att C och L får ännu mer stryk hos väljaropinionen. Låt folket se vad de två partierna ställt till med. Det fanns 2018 en möjlighet att välja en ny väg bort från S-partiets rader av misslyckade politikområden. Kanske en snårig väg kantad med kompromisser med SD. Men ändå framåtriktad mot de många struktur problem som S skapat. I stället valde C och L fyra år av gammal betongpolitik. Måtte det leda till rejäla väljartapp!



Nu börjar snart skattehöjningarna

Uncategorised Posted on sön, juni 28, 2020 18:54:48

En klok politik efter de stora corona-satningarna måste stå på två ben: utgiftssänkningar inom den hittillsvarande statsbudgeten samt ett fåtal strategiska skattehöjningar.

Vad gäller höjda skatter tror jag tyvärr att villor och bostadsrätter måste stå i skottlinjen. Dels har tidigare sänkningar skapat hål statskassan. Dels har höjda skatter en prisdämpande (och låneminskande) god effekt. Mycket talar för en mer genomtänkt bostadsbeskattning. En mer gynnsam beskattning av reavinster på bostadsaffärer kan driva på i vettig riktning.

I övrigt tror jag det finns flera hundra miljarder luft i nuvarande statsbudget. Jag tänker inte bara ett antal dyrbara och alltför generösa bidragsformer samt SIDA-pengar åt skogen, utan framför allt på en utomordentligt nyttig bantning av kostnaderna för en storskalig och ineffektiv svensk byråkrati. Vi har en rad statliga myndigheter som bara finns till för att legitimera social vaksamhet. Vi har flera myndigheter med överlappande uppgifter. Vi har ett överflöd av chefer på hög och låg nivå som mest sysslar med S-politik. Och inom den landstingskommunala sektorn har vårdbyråkratin under senare är fått gigantiska proportioner utan att vården har blivit effektivare.

Men jag tror inte att den nuvarande politiska klassen vågar spara på utgifterna. Lagda kort ligger, brukar det sägas, och klassintresset är stort för att hålla de politiska B- och C-lagen med jobb. Heliga kor slaktas inte i en handvändning – jag tänker på SIDA och pengar till FN, EU och många andra svarta hål.

Det mest troliga är därför en lösning i stil med den vi ser inom EU idag. Skattehöjningar plus upplåning, som framtida generationer tvingas amortera. I stället för rejäla och rimliga lösningar väljs kosmetiska, så att Sveriges problem sopas under mattan.



Patetiskt försvar av en förlorad strategi

Uncategorised Posted on lör, juni 27, 2020 10:10:44

Stormen mot Sveriges covidhantering är hård. Flera nationer och organisationer riktar befogad kritik för att den svenska regeringen passivt låtit egna myndigheter experimentera med en egen strategi, som avviker från utlandets. Kritiken bottnar i att den svenska statsledningen vägrat lyssna samt att de svenska sjuk- och dödstalen visat sig skrämmande höga.

I stället för att be svenska folket om ursäkt och slicka de egna politiska såren så fortsätts ett försvar av den galna linje som valts. Att regeringen gör det är synnerligen oklokt, men kanske förståeligt i ett politiskt perspektiv. Däremot är det otillständigt att Folkhälsomyndigheten – smaka på detta självgoda namn! – i dagarna angriper sina kritiker runtom i världen. Ohälsomyndigheten gräver ner sig i skyttegraven.

Vi ser alltså hur en skadeskjuten myndighet driver politik och avfyrar missiler i olika riktningar. På sätt och vis är det en blixtbild av en nation under politisk förfall – påminnande om självgoda (auktoritära) regimer jorden runt. Regeringen S kallar ut de egna fotsoldaterna i försvar för landets ära. En trupp med folkhälsans symboler på bröstet. En trupp som redan framstått som förlorare i slaget mot covid-19. Det är patetiskt.



Att värna det bestående mot förändringens vind.

Uncategorised Posted on fre, juni 26, 2020 12:06:43
Ett verkligt liberalt (frigörande) krav

Då vänsterliberala politiker och medier utsätts för kritik är den normala motreaktionen att skälla opponenten för ”konservativ”. På så vis framställs i allmänhet kritikern som en mörkrets person, som bara strävar efter att bevara det samhälle som varit. Vänsterliberalerna ser sig nämligen själva som förnyare och ständigt i spetsen för ett modernare samhälle. De menar de går i ljusets riktning, medan opponenterna står för det gamla och dunkla.

En sådan målning i svart och vitt blir enligt min mening i allmänhet förljugen. Den blir också ett mycket allvarligt problem i situationer då vänsterliberala politiker försöker dölja den representativa demokratins dysfunktioner. Jag anser nämligen att en vid krets svenska partier – S, V, Mp, C och L – ignorerar uppkomsten av en vidgad spricka mellan den politiska elitens värderingar och åsikter som (något oklart) brukar yppas hos ”vanliga människor” eller det som Ny demokrati och KD har kallat ”verklighetens folk”.

Förr har kritiken från de vänsterliberala mot konservatismen varit befogad på så vis att saken gällt frågan om demokrati och folklig representation. För svensk del myntande liberala krafter på sin tid termen konservativ som beteckning på dem som önskade bevara ståndssamhället. Motsättningarna var skarpa årtiondena kring mitten på 1800-talet. Liberala tidningsredaktörer, industriidkare och intellektuella tryckte på för avskaffande av ståndsriksdagen. Mot dessa goda krafter agerade det gamla samhällets eliter i huvudsak som bromskloss och man häcklade den nya tidens demokrater. I detta tidsperspektiv var beteckningen konservativ i hög grad rimligt i och med att det rörde personer som motsatte sig något viktigt helt nytt och – som det visade sig i efterhand – högst rimligt. Av skolböckerna lär vi oss att högermannen Geijer under denna period ”avföll” till liberalismen efter att ha kommit fram till att ståndssamhället var orättfärdigt. För detta hånades han av sina gamla konservativa vänner.

Idag är problemet ett helt annat. Om jag begränsar mig till Sverige så driver de vänsterliberala inga nya principer vad gäller det viktiga ämnet rörande demokrati. I denna sak råder inga stora åsiktsskillnader mellan partierna, frånsett en kritik från höger om att S-regeringar agerar maktfullkomligt samt låter sina korporativa förgreningar – fack – och hyresgästföreningar – agera som bromsklossar för rimliga reformer. S vill nämligen bevara en maktförskjutning från riksdagen till dessa organisationer. I ett demokratisk perspektiv vill jag därför påstå att S närmast uppträder konservativt då man försöker värna sin hegemoni. Och kritiken mot dem för detta anser jag klart befogad.

Man kan rejält förenklat säga att nutidens stora politiska fråga allmänt sett rör en globalisering avseende problem som klimat, kärnkraft, EU/FN, internationellt bistånd och liknande. Den svenska partiställningen är inte helt klar. Men förenklat är S, V, Mp, C och L globala kramare. De övriga partierna i riksdagen är mer tvekande, delvis för och delvis mot. Märk att ingen av dessa frågor har en dignitet i klass med frågan om inställningen till svensk demokrati. Dessutom är det ovisst i vilken mån någon av de nämnda frågorna kan anses som självklart korrekt i ett större framtidsperspektiv, i den meningen att det bara finns ett rätt svar (såsom rörande demokratin förr).

Nästan alla är nämligen för gränsöverskridande affärer, men däremot är det inte säkert att ett överstatligt EU är den bästa lösningen. Mycket ovisst om EU är rätt för framtiden! Sak samma gällande inställningen till FN. Det är inte alls självklart att FN i sig innebär skillnaden mellan krig och fred. Inte heller rörande u-landsbistånd kan man säga att Sveriges gigantiska satsningar är ödesmättade eller ens framgångsrika. Vad gäller CO2 råder det delade meningar mellan världens klimatforskare om växthusgaser är orsaken till den uppvärmning som uppmätts (solstrålning kan exv vara en alternativ förklaring). Vidare påminner klimatfrågan om de delade meningar som finns rörande kärnkraften. Min slutsats är därför att det senare knippet av ämnen inte är en säker väg till en skön framtid. Alltså utgör de inte en hållbar grund för att svinga yxan om konservatism mot motståndarna. Hursomhelst går det inte att avgöra vilken gruppering som i själva verket ska kallas konservativ respektive liberal.

Slutligen ett av mina favoritämnen. Jag har i flera bloggar pläderat för mer direkt demokrati med förebilder i Finland och Schweiz. Frågan om en vidgning av den representativa demokratin är ett ämne som verkligen rör verklighetens folk. Många vanliga människor vill ha något att säga till om mellan riksdagsvalen. Att våga kritisera den heliga svenska formen av demokrati, som jag gör, anses lika förfärligt som Geijers kritik på sin tid av ståndssamhället. Men min kritik är inte konservativ, utan i högsta grad folkligt frihetlig. Det är den nuvarande regeringen (och även några andra partier) som i detta fall i eget intresse agerar för att försvara den bestående samhällsordningen. Det är alltså de som är konservativa. Och något ”avfall” till förmån för direkt demokrati är tyvärr inte att vänta, vad jag förstår.

Torsten Sandström

2020-06-26



Dårskap!

Uncategorised Posted on tor, juni 25, 2020 14:27:51

Stängning av kärnkraftverk

&

Öppning av kolkraftverk

= Dårskap modell Sverige



Det är politiskt omöjligt för S att tala sanning.

Uncategorised Posted on tor, juni 25, 2020 11:53:42
S-partiet och påvekyrkan i coronatider

Resultatet av den svenska regeringens strategi mot coronaviruset har tydligt visat sig allvarlig jämfört med länderna i omgivningen. Detta basuneras nu – något skadeglatt – ut av medier Världen runt. Och kritiken är helt riktig. I stället för att rätta in sig i ledet av nedstängande och kontrollerande nationer har Sverige valt vägen av fri stil. Om det beror på ideologi eller på avsaknaden av polisiära resurser för nedsänkning vill jag låta vara osagt. Men djupt oklokt har det varit.

Förnuftiga personer i nationens ledning skulle nu ha erkänt misstaget och bett folket om förlåtelse för att många dött i onödan. Men detta sker inte i vårt land. Med ironi tänker jag på den fd S-minister (Rosengren) som en gång i tiden kallade Norge för ”den sista sovjetstaten”. Stefan Löfvens upprepade tal om att den svenska modellen har fungerat under corona slår nu tillbaka på hans ministär med hård kraft. Men han erkänner minsann inga misstag. Det parti som älskar att se sig som statsbärande – för att inte säga Världens föredöme – gör nämligen aldrig fel. Det är en politisk omöjlighet. Det gäller inte bara självsyn utan också en överlagd strategi att klamra sig fast vid makten.

Vanliga demokratiska spelregler bygger på ett brett mått av ärlighet och respekt för statsmakten och medborgarna. Men för S gäller inga sådana vanliga regler. Partiet anser sig nämligen ofelbart. Precis som påvarna i Rom.

Torsten Sandström

2020-06-25



Bonniers och Schibstedts är ett hot mot god journalistik!

Uncategorised Posted on ons, juni 24, 2020 14:20:06

Texten ovan är en del av ett längre reportage om Titti Schultz, vem nu det är. Inte så att jag vill lära känna henne efter att ha sneglat på texten. Först bjuder hon bekantskapskretsen öppna famnen till sommarstället. När strömmen av gäster lämnat hennes hus så baktalar hon dem och säger att de luktar illa som tre dagars gammal fisk. Jag kan förstå att hon i sin tur inte blivit inviterad till de ovälkomna. På en bild i SvD sitter hon ensam och vilsen. Rätt åt henne kan man tycka.

Det är inte Titti Schultz naivitet som är orsaken till denna text. Förklaringen till mitt skriveri är att en morgontidning som SvD – förr stor och seriös – nu tar in en text av detta slag. Om det skett i Aftonbladet, som ingår i samma mediekoncern, hade jag kanske förstått. Där passar berättelser av det slag jag kritiserar som hand i handske. Mellan Hollywoodfruar, familjen Wahlgrens intigheter, sex och sport finns det säkert utrymme i Aftonbladet för en berättelse om ovälkomna gäster som dyker upp på sommaren för att tilltvinga sig grillmat. Men ändå så urbota platt och billigt!

Nuförtiden framstår såväl SvD som DN alltmer som kvällsblaskor. Dvs organ som kämpar för att få folk att köpa tidningar genom att erbjuda enkel förströelseläsning. Jag förstår att många önskar läsa sådant – teve och radio är ju fullproppat med liknande. Tidningar som presenterar material av detta slag är som prostituerade. De säljer sin själ för en billig penning. Verkligheten visar att det finns journalister som gärna ställer upp. Samtidig har kvällspressens chefer högsta svansföring, i stil med Anders Lindberg på Aftonbladet. Jag anser att journalister av detta slag ska vara glada över att tillhandahållande av skandalteter – alltså textprostitution – inte är straffbart i vårt land. Och att även texternas hallickar går fria.

Bra skribenter saknas alltmer i landets stora morgontidningar. Förklaringen är förstås ekonomisk. Kvalificerade texter skrivs av personer med kompetens, ansvar och krav på god lön. Därför satsar morgonpressen på det vulgära och billiga. Lågbetalda brödskrivare får skriva texter som den om Titti Schultz. En helt ointressant person presenteras av en lågbetald journalist. Tyvärr är det så. Det fria och kritiska ordet hotas inte främst av nationens sociala medier, utan av Bonniers och Schibstedts tryckpressar.

Torsten Sandström



Bondeförbundet!

Uncategorised Posted on tis, juni 23, 2020 10:59:40

C:s ledning präglas av människor med hemvist på landsbygden och de värderingar som bönder normalt har. Alltså det gamla Bondeförbundet , ett parti med rötter i ståndssamhället. Partiet vill delvis dölja detta, men det är ändå en viktig politisk linje. Kolla bara bilden på den vikarierande hemmansägaren Jonsson (förvisso utbildad till läkare). Miljön är en (välstädad) loge med balar som rekvisita för att framtoningen ska bli rätt.

Den typen av politik har jag oerhört svårt för. En politik för 0,5 % av befolkningen. I samarbete med ett annat parti för kollektiva intressen, dvs S.



Medierna hyllar den politiska klassen

Uncategorised Posted on mån, juni 22, 2020 11:30:00

I alla tider har den politiska eliten hyllat sig själv. Under massmediernas epok har hyllningarna givetvis tilltagit. Här en bild från Sydsvenskan idag. I fokus står Annika Söder som suttit på UD i omkring 40 år. Att hon inte har samma partifärg som sin mamma – Karin, utrikesminister 1976-78 – spelar ingen större roll för klassfesten. Hon har bara skaffat sig ett gott fotfäste för framtiden hos olika S-regeringar (varvade med Alliansens ministärer).

Så funkar den ny eliten. Män och kvinnor biter sig fast. Och medierna hjälper till.

Att skriva som jag nu gör anses därför som ofint. Men klassfesten är en av vår tids främsta demokratiska problem. Den försvårar tillförseln av nytt friskt blod till politikens värld. Därför måste blodproppen gisslas. Mina skriverier bygger inte på hat eller ilska. Det rör sig bara om försök att upplysa mina läsare om att det återstår arbete för att utveckla svensk demokrati för mer direkt representation via nya grupper av väljare och inte minst valda. Systemet med politiska livräntor för klassens medlemmar måste därför bort. Ja, den svenska världen ser ganska dyster ut.



Tjejgissning!

Uncategorised Posted on sön, juni 21, 2020 16:59:40

SvD var en gång i tiden en tidning med eftertanke och modererande åsikter. Givetvis också konservativ. Men med nya norska ägare gäller annat. Dvs en utveckling i riktning mot Aftonbladet, som Schibstedts också äger. Dörrarna till redaktionen har öppnat för rader av nyutbildade vänsterjournalister, som vet att nyheter och fakta inte längre är så viktiga, utan att de nu gäller åsikter. Alltså skribenthordens egna politiska värderingar – i allmänhet till vänster (frånsett ledarsidan).

Bilden och texten ovan från tidningens första sida i söndags talar sitt eget språk. Banne den man som skulle våga att säga något så generaliserande om det kvinnliga könet (som Wold gör om män)! Men i SvD ges rader av feminister plats och tillåts tjejgissa så det bara ryker om det. Hur sjutton vet Wold vad män älskar att tycka om covid-19? Jag bara undrar? Att hon sägs vara vetenskapare gör uttalandet än mer spektakulärt. Hon vet helt enkelt inte vad hon snackar om.

Men för SvD spelar detta ingen roll. Det är just själva den feministiska spekulationen som journalisterna vill nita fast i läsarnas medvetanden. Tanken om manliga strukturer, som inte går att fastställa med vetenskapliga metoder. Enbart genom den typ av gissning som Wold tar till. Det är eländigt!

Det är troligt att män och kvinnor allmänt sett tänker något olika på grund av biologisk/genetisk bakgrund. Men att låta oraklet på bilden förklara hur det funkar är inte tillrådligt. Hon ser det hon vill se.



Greta T-syndromet

Uncategorised Posted on sön, juni 21, 2020 10:35:25

Jag erkänner att jag bara lyssnade med ett halvt öra på säsongens första PK-Sommar i P1. Som framgår av min etikett till programinslaget (och mina tidigare bloggar) är jag mot en 100% korrekt svensk kvotering av sommarpratare. Plats ges nästan enbart åt den svenska självsyn som landet politiker och medier tillsammans hyllar. Okej, det brukar alltid vara med en mer frispråkig talare varje sommar, men han eller hon släpps in för att Sommar ska framstå som oberoende. I övrigt råder enkelriktning i Sommars åsiktskorridor. Det är tröttsamt.

Klimatfrågan är utan tvekan central. Om FN:s IPCC har rätt blir det mycket besvärligt med fortsatta CO2-utsläpp. Jag inser det. Men om däremot de många forskare – som är oberoende av FN och som tvivlar på IPCC:s slutsatser – har rätt så är inte fossila bränslen boven i dramat – om en bov öht kan utpekas. Ty förklaringen till den uppvärmning som diskuteras kan röra exv solens aktivitet (som varierar i cykler). Det är möjligt att IPCC har rätt, men det är inte alls bevisat, utan starka tvivel har framförts mot. Så länge vetenskapen är osäker bör därför ensidiga och hysteriska utsagor undvikas. Ett samtal för och mot är den rätta vetenskapliga vägen.

I min värld borde SR P1 alltså försöka spegla de två forskarläger som står mot varandra. Men det händer inte. Den politiskt korrekta inställningen är FN:s och därför ger medierna scenen till den egenodlade produkten Greta T, som alltså framför FN:s inställning. Det är så förutsebart och enkelspårigt som möjligt. Visst utdelar hon sparkar mot de politiskt ansvariga. Men utan att medierna tilldelat henne en megafon hade Greta T varit okänd och således inte med i Sommar på P1.

I stället för att låta experter tala – dvs forskare om klimatet i gasrummet mellan jordytan och rymden (alltså inte allsköns biologer, ekonomer och andra samhällsvetare vi hör var dag) – så ger Sommar i P1 scenplats till en skolflicka. Alltså Greta T, som förläst sig på IPCC:s utlåtanden och politikernas folkrättsliga avtal om en grad hit eller dit/decennium efter decennium. Ett förnuftigt meningsutbyte om vad som händer med klimatet ersättas alltså av ett bönemöte regisserat av Greta T. En flicka som i sin tur korats av världens alla vänsterliberala medier (som ständigt backar upp FN).

Jag kallar detta Greta T-syndromet. Det är en sjukdomsdiagnos som går ut på att en person enbart redovisar en enda sida av en större problematik. Tyvärr lider många svenskar av denna diagnos. Till skillnad från covid-19 är den inte akut livsfarlig, på så vis att kroppens organ hotar att kollapsa. Greta T-syndromet är mer att likna vid en själslig diagnos. Kanske påminner den om effekterna av ett bönemöte – enögdhet, upphetsning, fanatism, tungomålstalande osv. Ett möte där meningen är att frälsa själar som ännu inte är omvända till den rätta tron. Oavsett vilken sida som har rätt – IPCC eller skeptikerna – så är mediernas satsning på Greta T ett tecken på ett mycket allvarligt själsligt sjukdomssymtom.

Att Greta T uttrycker sig väl och visar engagemang är förstås bra. Problemet är att motsidans åsikter betraktas som tabu.

Torsten Sandström

2020-06-21



Fe(L)syn!

Uncategorised Posted on lör, juni 20, 2020 11:03:05

Sabunis förklaring av de dåliga opinionssiffrorna är rena verklighetsflykten. ”Interna” problem är en skönmålning. L befinner sig i fritt fall för att man valt fel politik.

1. L backar S-partiet som driver sin vanliga klasspolitik.

2. L backar EU med höjda avgifter och en bottenlös upplåning (plus gåvor till misskötsamma länder) som framtida generationer ska stå för.

3. L står för en bottenlös globalism, där den traditionella liberala kopplingen till en nationalekonomisk hållbar ekonomisk politik valts bort.

4. L står för en symbolpolitik vad gäller identitet/individ, på så vis att kön och etnicitet står framför en förnuftigt jämställd människosyn.

Det är inte att undra på att L – trots allt stöd från Bonnierpressen – förlorar väljarnas stöd. Det vi ser påminner om ett liberalt självmord. Men skillnaden är att insikt saknas om att vald handlingslinje kommer att leda till undergång. Eller så inser man detta, men menar att en förvriden liberal politik utan väljare ska gå främst. I min värld har alltid ordet liberal stått för en rejäl dos av pragmatism (i stil med den L faktiskt visat i kärnkraftsfrågan). Men den har nu försvunnit i stort. Tes-tuggning och symbolsnack pågår nämligen!

Torsten Sandström

2020-06-20



Bort med det svenska ståndssamhället!

Uncategorised Posted on fre, juni 19, 2020 11:23:10
Två ståndssamhällen?

Jag funderar en hel del över varför det svenska samhället fungerar så svagt, jämfört med några grannar och andra länder i nordvästra Europa. Det finns uppenbarligen en centralisering av makten i vårt land med djupa historiska rötter. Och en långt gående maktkoncentration medför onekligen risker för att folkligt demokratiska principer hamnar i kläm. Men det krävs ytterligare förklaringar, anser jag.

Jag tror att en viktig sådan kan vara att korporativa strukturer sedan århundraden bitit sig fast i Sverige på ett allvarligare vis än utomlands. Under kanske ett årtusende fram till mitten av 1800-talet betraktades samhällsmakten som en organism, där olika stånd representerade olika nytto- och maktfunktioner. Individerna trängdes på så vis kraftigt tillbaka genom stånden, som representerade bara en del av befolkningen, dvs adel, präster, borgare och bönder. Den andra delen – framför allt kvinnor och många obemedlade samt människor inom jordbruk och handel – stod helt utanför maktens apparat.

Demokratiseringen av vårt land skedde sent – ett pinsamt faktum för den nuvarande politiska klassens svart-vita bild av nationen som en världsvid förebild. Men i tiden omkring 1800-talets mitt skedde det genombrott som skapade ett embryo till en svensk demokrati. Genom stora lagreformer infördes näringsfrihet, åsiktsfrihet och år 1866 försvann ståndsriksdagen. Ändå var fortfarande många vuxna svenska – män och framför allt kvinnor – utestängda. Den organism som förvandlats till en demokrati haltade ännu i mer än fem decennier och först 1921 infördes något som kan liknas vid full representativ demokrati .

Effekten blev att S-partiet ganska snabbt kunde gripa regeringsmakten. På flera vis var detta mycket nyttigt för breda lager av väljare. Stora reformer genomfördes. Men det var samtidigt skadligt för synen på demokratin som en apparat där individernas makt utövades genom valda ledamöter. Förklaringen var S-partiets presentation och etablering som ett klassparti. Med visionen om arbetarklassen – som än en gång utestängde breda lager av befolkningen – följde det korporativa samhälle som fortfarande härskar över landet.

Man kan säga att nya ”stånd” kom att styra riket, dvs S-partiets olika klassorganisationer, såsom fackföreningar, konsum, hyresgäströrelsen, ABF mfl. Effekten blev samtidigt att att många företag och deras organisationer insåg fördelen att bakom stängda dörrar göra upp med S-partiets ståndsbröder. Den korporativa konstellationen kompletterades genom etablering av ytterligare en komponent: en tjänstvillig svensk byråkrati under ledning av chefer med partibok S. Och dagens svenska modell fullbordades slutligen genom allianser med medier som i PK-ismens anda sopar all kritik mot korporativismen under mattan.

Den som vill testa min bild av det nuvarande Sverige som ett samhälle baserat på stånd eller korporationer bör fundera över hur det ser ut inom en rad politikområden med allvarliga problem i nutid. Hur ser det ut med bostäder, jobb, skola, kriminalitet, covid-19 osv? Givetvis beror inte allt elände på S-partiet och dess korporativa strukturer. Men på varje politikområde syns tydligt negativa effekter av klassen framfart och kontroll genom sina organisationer. Det mesta sker utanför Riksdagen! I några fall är det uppenbart (bostäder och jobb), i andra fall ofta genom valet att styra landet genom betrodda myndighetschefer (skola, kriminalitet och covid-19). Till och med rättsväsendet har delvis inlemmats i det nya ståndets Sverige. Polisen klarar inte av klanernas dödliga brottslighet. Och intressekalabaliken blir uppenbar i fiaskot med Palmeutredningen. Men de statliga myndigheternas politisering syns också genom att höga chefer – ibland även höga domare – har tillsatts på politiska meriter eller kontakter (givetvis inte alltid, men tydligt nog).

Vilka lösningar kan man se på min problembeskrivning, ifall den är korrekt? Enkelt uttryckt måste arbetarklassens representation som klass hävas och individerna ges större politisk makt. Inom ramen för en representativ demokrati måste riksdagen – och enskilda ledamöter där – ges vidgad makt och inte bara fungera som eländiga ”knapptryckare”. Därför måste valsystemet förändras så att väljarna röster på en viss person – i stil med vad som sker i Finland, där varje väljare lägger en röst på viss person (förvisso normalt från ett parti). Väljaren har alltså pekat ut en individ. Dessutom måste systemet för tillsättning av offentliga tjänster reformeras så att partiboksfolket fråntas sin gräddfil. Slutligen måste tjänsteansvar i praktiken enklare kunna utkrävas av byråkrater.

Enligt min mening har svenska folket aldrig getts tillfälle att i grunden ruska av sig korporationernas samhällsmakt. De gamla stånden har ersatts av nutidens svenska variant. Individernas makt över samhället har inte förverkligats mer än i regeringsformens delvis tomma ord. Men om människor får upp ögonen för att den nuvarande svenska författningen och folkförsamlingen skapar allvarliga korporationsproblem kommer sannolikt något att hända. Då hamnar kanske det nuvarande ståndssamhället också i historiens skräpkammare.

Torsten Sandström

2020-06-19



Ta din hörapparat och gå!

Uncategorised Posted on tor, juni 18, 2020 16:22:00

Jag skulle gärna vilja ha förmågan att sjunga eller spela piano. Men det är bara att glömma. Och så gör jag det.

Nu läser jag i DN att att hörselskadade klagar över tillgängligheten av PK-sommar i P1. Oj, då tänker jag, som närmast är glad över att slippa höra Greta T, Mona Sahlin, Micael Bydén och Awad Olwan lägga ut texten. Alla är de en sorts utvalda imamer inom sina respektive områden. Det vill säga PK-Sommars årliga kvoteringsrörelse.

Vem vet, men den som tror på Gud kan kanske muntras upp av Jesu ord till rörelsehindrade: Ta din säng och gå! Alltså ännu predikares budskap.

Livet kan tyckas hårt. Och är ibland det. Mitt bästa råd till alla är att läsa en god bok. Mångfalden är stor. Det finns för övrigt blindskrift och talböcker…

Torsten Sandström



Landet upp-och-ned.

Uncategorised Posted on ons, juni 17, 2020 10:06:40

Jag kan hålla med om att det finns alltför många gubbar i brons eller sten i landets parker och på städernas torg. I och för sig rör det sig om historiska minnen och frågan är om dessa ska korrigeras. Murkna idéer kan vara bra att minnas och deras existens i sten eller brons visar på samhällets förändring i positiv riktning. Bildstormare, bokbrännare, censorer och andra kulturpoliser måste lägga av och nöja sig med att använda det fria ordet för kritik. OK, att flera monument säkert kunde förpassas till någon perifer förvaringsplats. Eller huggas om likt Zlatans staty i Malmö.

Men vad ser jag för annons i tidningen häromdagen? En bar kvinnlig underkropp – under bar himmel! Så möter alltså Sveriges feminister det svenska gubbväldet. Hyllningen av gamla män ersätts av en bild på en kvinna upp-och-ned. Komiken blir faktiskt stor. Det som var allvarligt menat (antar jag) slutar i ett stort skämt. Vi befinner oss alltså i Sverige. Världens föredöme.

På många håll runtom i världen dumpas monument över förtryckare. Jag kan förstå det – sämre protester förekommer ju så som att bränna, plundra och döda. Och även den svenska protesten med en könlös kvinna. Men vår inhemska föreställning följer förstås strikt HSI, dvs Handboken för Svensk Identitetspolitik. Det är förutsägbart och trist.



Beskattning av hankön?

Uncategorised Posted on tis, juni 16, 2020 15:00:10
En skattekossa, förlåt skattetjur. Källa:Timbro.

Sverige är ett underligt land. Nationen har stora problem rörande skola, bostäder, arbete, kriminalitet osv, men ändå riktas ständigt det politiska sökljuset mot annat. Framför allt mot olika identitetsproblem. Detta sker under ledning av den svenska statsfeminismen och dess många tentakler runtom i landet. Det är såvitt jag förstår fråga om en form av verklighetsflykt pådriven av PK-ismen. I stället för att fokusera på det basala så flyr politiker och medier till det perifera. Könet framstår som viktigare är familj, boende, ekonomi. hälsa osv.

Nu påstår professorn i skatterätt från Umeå, Åsa Gunnarsson, följande enligt Norstedts Juridiks´nyhetsbevakning i JUNO, 1 juni 2020 :

Jämställdhetsintegrera skatterätten
Jämställdhet är utan tvekan en systembärande idé för rättvisa och hållbara skatter. Problemet är att många skattelagar, under rådande skatteideologi, bidragit till att befästa och fördjupa den ekonomiska ojämställdheten. Det är dessutom svårt att se en förändringspotential så länge som vetenskapliga förgivettaganden och försanthållanden om skatternas funktion i samhället utesluter principiella överväganden om relationen mellan skatterättvisa och jämställdhet. Dolda jämställdhetsproblem i svensk skatterätt kan vi i kontexten av kris och behovet av hållbara skattebaser inte längre ignorera.

Det kan tyckas ligga något i påståendet. Men den som funderar påminns om att kvinnor dominerar ett antal låglöneyrken. Slopandet av sambeskattning av män och kvinnor har varit rimlig, men antagligen drivit ut en del kvinnor i låglönernas värld. Framför allt är det viktigt att skatterna blivit lägre för låga inkomster, något som väl måste innebär en jämställdhetsreform att duga, dvs något som professorn tycks eftersträva. Och skatterna blir förstås högre för män med goda inkomster – ännu en rejäl utjämning. Att ett driftigt mankön straffas kanske också uppskattas skatteideologen ifråga.

Omvänt blir enligt min åsikt antagligen reformer som går ut på lägre skatt för högre inkomster något som medför att en del individer – män och säkert ännu fler kvinnor – strävar efter bättre betald utbildning och jobb. På så vis kan kanske skattesänkning på inkomsttoppen medverka till att alltfler strävar uppåt? Jag är rädd för att detta inte är skatteideologens ambition.

Det är i hög grad rimligt att skatterätten baseras på parametern: inkomstens storlek. Även beskattning av förmögenhetstillgångar, såsom ägande av eget boende, kan vara intressant pga de stora värden som placeras där och enkelheten att driva in skatt från orörlig egendom. Rimlig skatt på aktieägande är också okej, såvitt jag förstår, men inte förstås skatt på innehav av hund. Ett bollande med biologiska skattekällor bör motverkas, såsom kön. Sambeskattningsreformen vilade på individen – inte på könet. Lika dåligt underlag för skatter är många andra biologiska parametrar, såsom hälsa, ålder, dödsfall osv. Inte ens skyhög extra skatt på feminister anser jag lämplig, även om den förmodligen skulle innebära en samhällsvinst (men lite pengar till skattekistan pga att antalet feminister är så få, om än högröstade).

Påbudet om att könsreglera skatterätten är därför heltokigt. Men det är ett tecken i tiden. Det visar hur den svenska politiska debatten är förvriden. Många går i takt med PK-idealen, som bland annat odlas i feministkretsar. Att rätta in sig i PK-ledet befrämjar karriär inom flera yrken. Det är såå tröttsamt… Nästan aldrig vågar någon säga att män och kvinnor måste få välja och kämpa själva – ifall de önskar och orkar!

Torsten Sandström

2020-06-16



Lägesrapport om covidsmitta

Uncategorised Posted on mån, juni 15, 2020 11:14:09

I Projektsanning.se presenteras dessa rysliga och aktuella fakta:

Källa: Robert Koch Institut.

Sveriges smittspridning är alltså i särklass högst i Europa (mätt under senaste 7 dagar per 100.000 medborgare). Och Stefan Lövfen menar att Sverige står sig väl! Det tycks de svenska väljarna delvis gå på. Trots – eller på grund av – att det blir mycket rödfärg.



Mediernas Paralympics

Uncategorised Posted on sön, juni 14, 2020 21:23:10

Vad sägs om SVT:s högröstade journalisters nyhetsförmedling – särskilt under helgerna. Vilken utspädd soppa, som SVT 1 sänder i nästan samma skick som SVT 2. Alltså i huvudsak repriser. Om man jämför med BBC borde SVT skämmas.

Jag skriver detta när vård- och transportföretag håller igång sin personal nästan dygnet runt – i vart fall under helgerna. Men de ”fina” svenska journalisterna tar minsann ut sin ledighet. När det gäller fria dagar till helg och semester anses verkligen inte journalistens jobb samhällsviktigt. Det är ynkligt. Särskilt som SVT kallar sig public service. Private interest tar över public information. Alltså ännu ett exempel på svensk dubbelmoral. Det finns tyvärr alltför många.

Till helgschabblet hör dessutom glädejesiffror om corona. Idag noll nya dödsfall, påstods det till tittarnas tröst och regeringens glädje. Inte ens den vanliga brasklappen för vanskliga helgsiffror. Förra söndagen var det också noll dödsfall. På måndagen rapporterade däremot omkring 90! Svenska journalister tillhör med några lysande undantag verkligen B-laget. Alltså det svenska B-laget i mediernas paralympics…

Det tycks främst vara bloggare som jobbar varje dag! Med kritisk nyhetsgranskning.



Margots skådeprocess?

Uncategorised Posted on sön, juni 14, 2020 15:13:34
Bild: SVT.

Straffprocessen mot Sveriges ambassadör i Kina förbryllar. Vaga anklagelser om egenmäktighet vid förhandlingar med främmande makt riktas mot en ambassadör som i Stockholm haft samtal med ett par kinesiska affärsmän – alla på ett hotell tillsammans med dottern till en i Beijing (?) fängslad kinasvensk. Man undrar över vilka nationella hemligheter som kunnat avslöjas på ett hotell i Stockholm? Dessutom hävdar ambassadören med emfas att hon informerat UD om samtalen.

Jag tror därför att denna läskiga affär har en inhemsk svensk politisk förklaring. Ambassadören har råkat ut för dåvarande utrikesministerns, Margot Wallström, maktfullkomlighet. Orsaken till min befogade spekulation är att Margot för en tids sedan fått sparken – låt vara att det utåt sagts att hon önskar umgås med sin familj. Hennes abrupta slut som UD-chef sammanhänger antagligen med ett intern missnöje inom UD och regeringen. En radiointervju idag med en pensionerad svensk ambassadör i Moskva – alltså en höjdare i UD:s led – tyder på att processen rör en typ av samarbetstvist inom UD.

Min spekulation om att Margot fått sparken med anledning av denna interna tvist bygger också på ett ackumulerat missnöje med Wallström inom S-partiet/regeringen/UD- anställda. Jag tänker nu på hennes hantering av den diplomatiska konflikten med Israel. Jag tänker också på den av henne inom UD understödda namninsamling med protester mot en möjlig borgerlig regering (strax efter valet 2018) – ett stort statsrättsligt klavertramp.

Min teori stöds även av att Wallström under hennes många år i solen – med ständigt guldregn – sannolikt måste ha blivit okritisk och maktfullkomlig. Genom en oöverlagd brottsanmälan mot Sveriges ambassadör i Kina nådde på så vis Wallström vägs ände. Hon blev en belastning för UD och S-partiet, helt enkelt.

På så vis ser jag – liksom ambassadören själv – brottmålet som en skådeprocess. Åtalet rullar till det yttre vidare – förmodligen mot frikännande dom. Men den inre verkligheten är en konflikt inom UD och politiskt missnöje med Wallström. I stället för att erkänna detta misstag och förklara att brottsanmälan mot ambassadören varit ogrundad så offras en ambassadör. Det vill säga en person som enbart tycks ha sökt en praktisk lösning av en tvist som inte rör Kina i stort, utan främst en dotter till en fängslad kinasvensk.

Torsten Sandström

2020-06-14



Malmö cementerar utanförskap!

Uncategorised Posted on lör, juni 13, 2020 10:46:15
Förhoppningsvis en man för framtiden!

SvD publicerar idag en text av Benjamin Dousa, en ung M-partist med fritt tänk. Den handlar om hur Malmö – jämfört med andra kommuner – utmärker sig genom att vräka ut höga bidrag överinvandrargrupper, som på så vis låses fast i sitt utanförskap. Alltså ännu ett allvarligt svensk dilemma, som uppstått ur den Svenska modellen. Läs gärna hans text:

https://esvd.svd.se/shared/article/malmo-visar-hur-man-inte-ska-gora/5bzX_VhW

Dousa är en tillgång i PK-Sverige. Han säger ofta sanningens ord. Det vill säga ord som andra skribenter (utan hans bakgrund) inte vågar eller tillåts säga i svenska medier. Men en person som själv har rötter i en familj av invandrare kan alltså tala friare.

Det är faktiskt en form av omvänd diskriminering på grund ursprung. I detta fall är det bara att applådera. Alla sprickor i den betonginfattade åsiktskorridoren bör uppskattas.

Torsten Sandström



Strukturtänk överallt

Uncategorised Posted on fre, juni 12, 2020 11:44:57

Efter Me too och Black lives matter står ”strukturerna” som spön i backen. Bovarna är inte enskilda personer, utan stora hotande ansiktslösa strukturer. I PK-Sverige är det alltså inte längre individer som agerar – begår brott respektive drabbas av dem – utan strukturer. Ett urgammalt sociologiskt teoretiserande – förvisso intressant ibland – har fullkomligt gripit svenska medier, politiska organisationer och inte minst landets feminister. Allt ont har sin egen struktur. Och så glöms enskilda män, bovar, poliser mfl bakom gärningarna bort. På så vis blir strukturtänket en verklighetsförfalskning och ett politisk slagträ.

Ändå är det förstås alltid människor av kött och blod som agerar (eller drabbas). Så låt oss tala om individerna – eller kanske grupper – och deras personliga förhållanden. Genom strukturtänket anonymiseras nämligen nationella problem. Och amerikanska svårigheter och protester förvandlas i en handvändning till svenska. Genom strukturen uppkommer alltså fenomen som inte med säkerhet existerar mer än kanske på individens mikronivå. Och ifall problemet verkligen finns så överdrivs omfattningen – förstoringen beror ju på en osynlig yttre struktur.

Tro nu inte att jag är mot att förtryckande män sätts dit eller att rasister pekas ut. Det jag kritiserar är en medial åsiktsstyrning baserad på vad som sker i USA. Jag kritiserar också en enögd politisering. Vid denna har således osynliga strukturer blivit ett slagträ. Det är alltför simpelt. Men det är så typiskt svenskt – det genompolitiserade landet.

Hälsningar från

Vit hetero man



Palmemordet: lång dags färd mot natt

Uncategorised Posted on tor, juni 11, 2020 12:17:08

Svenska politiker talar som bekant om nationen som ett föredöme för andra länder. Allmänt sett är det förstås tomt skryt, mest avsedd till de egna väljarna i syfte att än en gång vinna deras röster.

Jag skriver detta mot bakgrund av det svenska rättssamhällets stora problem med att reda ut mordet på statsminister Palme. Nu har det passerat 34 år och dådet är fortfarande inte uppklarat. Ett stort svensk drama i flera repriser. Utredningsapparaten lär ha kostat omkring 600 miljoner kronor – alla pengar alltså utan resultat. Utredningstiden är kantad med små och större rättsskandaler av olika slag.

Mest problematisk är att S-partiet inte lyckats hålla fingrarna från utredningen. Politik och rättssystem har flutit samman, något som redan Vilhelm Moberg gisslat. Genom att se till att politikernas favoritpolismästare, Holmér, initialt tillåtits ta hand om utredningen har en långvarig politisering av utredningen inletts. Senare har justitieminister Anna-Greta Leijon, tillsammans med andra S-politiska privatspanare i stil med Ebbe Carlsson, också ryckt i spakarna så att en förnuftig linje gjorts omöjlig. Det har gällt att hitta en politisk korrekt gärningsman. Först en kurd, senare en alkoholist eller kanske sydafrikanska säkerhetstjänsten osv.

Och så riktas nu fokus mot en person som varit död i tjugo år! Nu inga hårda fakta i form av vapen, DNA, vittnen, erkännanden od, utan enbart en kedja av vanskliga antaganden och indicier. Den centrala frågan om hur den utpekade lyckats stöta samman med Palme på Sveavägen och fyra av pistolskott framstår som fullkomligt oklar? Är det slumpen? Eller någon sammansvärjning? Någon medansvarig har inte pekats ut och samverkan förklaras av åklagaren igår för övrigt som osannolik. Detta trots den utpekades militära bakgrund samt att behovet av samordnat handlande förefaller nödvändigt vid ett mord på en person som spontant valt att gå på bio en kväll. Luckorna i åklagarens indiciekedja är häpnadsväckande.

Skeendet illustrerar ett annat allvarligt problem inom det svenska rättsväsendet: medialiseringen. Jag har tidigare bloggat om denna fråga med anledning av åklagarnas utredning av ett dödande skott mot en kille med Downs syndrom. Där har åklagare och senare domare agerat i symbios med nyhetsmedierna och pratat vitt och brett. Samma problem har vi nu mött under lång tid med palmeåklagaren Petersson, som sensationsladdat flaggat för att han inför sommaren ska avslöja sitt beslut i åtalsfrågan. Och så igår håller åklagaren en medial show som slutar i ett magplask. Inget åtal, den utpekade är avliden.

En sann rättsstat måste vara öppen för att politiska brott kan ske i samverkan. Så tycks fallet vara bakom morden på bröderna Kennedy. Men för det storsvenska S-partiet är själva tanken omöjlig. Jag har som framgått svårt att tro att en ensling klarat av ett statsministermord på öppen gata efter att Palme spontant gått på bio. Det tycks krävas ett nätverk för samordning och beväpning. Och Palme-hatande poliser och militärer har otvivelaktigt funnits. Men för storvulna sverigekramare är själva tanken om en sammansvärjning tabu. Och efter denna pipa dansar följaktligen vissa delar att rättsapparaten.

Det svenska misslyckandet har igår lett fram till en form av populistisk justis. En person, som själv är död, utpekas som mördare på svaga grunder. Och så läggs utredningen ned. Alltså offentliggörs en person, som inte kan försvara sig, som gärningsman inför rullande tevekameror och får i egenskap av länge död beträda schavotten. Det är spöklikt. Men tyvärr en korrekt bild av att brister finns i den svenska rättsstaten.

Det övergripande svenska problemet är – som jag s er det – en politisering av det statliga rättsväsendet. Det syns framför allt i rader av S-sympatisörer på strategiska poster inom polis, åklagarväsende och faktiskt även på flera håll inom domstolarna. Genom tillsättningsmakten har lojala tjänstemän getts möjlighet att – på nära håll eller på distans – styra rättstillämpningen. Den allvarliga följden har blivit att mer kompetenta och oberoende jurister/poliser har förbigåtts vid tillsättning av tjänster. Alltså har makt getts åt personer som inte tillhör de juridiskt vassaste knivarna i rättens system. Under dessa förutsättningar är det förklarligt att nävar med politiskt grus fått rättsmaskineriet att slira.

Vi har på en dramatisk teaterscen sett hur Lång dags färd mot natt gått över i Dödsdansen.

Torsten Sandström

2020-06-11



Konservativ eller liberal?

Uncategorised Posted on tis, juni 09, 2020 11:45:13
Bild: Wikipedia.

Den som funderat över sin egen politiska position utifrån begreppen konservativ – liberal blir enkelt förbryllad. På ett vis som liknar begreppen höger-vänster känner många människor en – mer eller mindre stark – spontan dragning i en generell riktning. Men när man ombeds förklara om man är konservativ eller liberal blir det i allmänhet svårt att ge klara besked. Och han eller hon trasslar in sig.

I själva verket är detta naturligt. Politiska positionsbegrepp är nämligen ofta rejält mångtydiga eller oklara. Detta styrks av det kombinerade uttrycket ”liberalkonservativ”, som ganska många kloka politiker använt sig av för att ringa in sin politiska åskådning. Det är inget ont i detta. Såvitt jag förstår är en liberalkonservativ för demokrati, dvs åsiktsfrihet, äganderätt och marknadshushållning, och alltså mot autoritära styrelseskick i stil med fascism och kommunism. Det är på så vis en hedervärd position i ett demokratiskt samhälle.

Det paradoxala är att större delen av den svenska befolkningen skulle tämligen objektivt kunna ringas in som liberalkonservativ. Men många av dem skulle reagera häftigt och med ilskna ord peka på exkluderande exempel rörande de egna värderingarna som pekar på konservatism respektive liberalism.

Som jag ser det är förklaringen att begreppen ”liberal” och ”konservativ” utgör två sidor av samma politiska mynt, nämligen den demokratiska marknadsekonomins. Kring denna gemensamma kärna hyllas individens frihet att tänka och uttrycka sig. Samt hennes rätt att agera fritt inom lagens gränser.

Om man ser närmare på myntets olika sidor framträder vissa åsiktsskillnader, som några vill utpeka som stora, medan andra – liksom jag – menar inte ska överdrivas. De konservativa betonar traditionen, dvs familjen, religionen och nationen. Vidare att människor har olika natur, inte i betydelsen av ras eller etnicitet od, utan på så vis att individer måste ses som olika moraliskt goda (eller olika onda). Den konservative tenderar också att uppfatta lagen som given av naturen och inte av människan eller parlamentet. Den konservative ser därför ofta med tveksamhet på statsmakten.

På så vis framträda liberalen på myntets andra sida närmast med motsatta värderingar. Friare familjerelationer, religiöst fritänkande och globalism blir alltså naturliga kulturmönster. Liberalen talar gärna om individerna som lika goda människor och att lagen är helt formbar efter politiskt tycke och smak, med de begränsningar som följer med den långt gående likhetsdogmen. Staten blir på så vis ofta liberalens vän, särskilt om den agerar för frihet och likhet. Med tiden har dock liberalismen urvattnats och närmast sig socialismens budskap.

Någon undrar därför kanske hur kommunismen och dess barn socialismen kommer in i bilden? Enligt min mening är det ett annat mynt, med bara delvis samma fram och baksida som nyss nämnts. Den främsta skillnaden rör inställningen till individen, traditionen, staten och lagen. Enligt marxismen och även socialismen blir individen blott en fjäder, en liten kugge i arbetarklassen förtryckta persongalleri. Den utsugande samhällsklassen måste därför bekrigas och staten ska tillsammans med arbetarnas organisationer leda det nya samhället. Familjens roll ersätts på så vis delvis av staten. Och denna ska med andra ”befriade” nationer och ännu förtryckta folk leda världssamfundet. Statens väl blir på så vis den enda religionen och på sikt kommer nationsgränser att utplånas. I och med att alla förtryckta är lika goda – och alla förtryckare lika onda – blir framtidens samhälle utan klasser lyckans land. I väntan på detta håller staten och lagen nationen i ett fast grepp.

Om min beskrivning av politikens två viktigaste myntslag, nummer ett och två, jämförs med dagens svenska politiska situation blir resultatet intressant. Omkring hälften av Riksdagens ledamöter är mer eller mindre starka vänner av en politik, där individen ses som en spillra och staten den gode vännen. Här hyllas alltså i huvudsak mynt två. Marknaden ska ersättas av statsreglering. Här grupperar jag omedelbart partierna V, S och Mp i grova drag. Att denna maktgrupp regerar landet beror på att partier från mynt ett bestämt sig för att stödja det andra myntslagets politik. Jag tänker förstås på C och L, som stegvis lämnat en liberal-konservativ inriktning (trots L:s partinamn väl att märka).

Hur återstående partier med en ideologi enligt mynt ett ska grupperas är inte helt klart. M-partiet är närmast liberalt (även om dess partiledare kallar sig liberalkonservativ, i en flört med traditionens krafter. SD är klart konservativt. Och KD ett svårt gränsfall.

Det intressanta är enligt min mening att skiljelinjen i svensk politik löper tvärs över de två myntslagen. En tydlig majoritet driver en politik där individerna inte är unika, utan lika och utbytbara i stil med medlemmar av en förtryckt klass. Denna majoritet driver en global drömpolitik, som är ytterst kostsam för många skattebetalare. Att de alla gick samman i ett gemensamt parti vore logsikt, men skulle sannolikt minska väljarbasen med omkring 20 %. Myntförfalskning är alltså lönsam. Jag gissar att flertalet väljare är starkt övertygade av det goda med mynt ett och dess två olika perspektiv på individen, familjen, nationen och en begränsad stadsmakt. Däremot är man mot mynt två och dess hyllning till staten och förringande av individens makt.

För min personliga del vill jag peka på att jag har lämnat ungdomens häftiga valutaspekulation i mynt två för att fullt ut satsa på mynt ett. Jag lutar åt den konservativa sidan och oroas över liberalernas globala äventyrlighet och naiva tro på en stark stat. Jag är också starkt övertygad om att människan inte har en enhetligt god natur (se bara på klanernas kriminalitet). Men som icke-religiös anti-PK-man blir en konservativ etikett svårsmält för mig. Jag vill befria människorna från en på flera vis tyngande och kontraproduktiv statsmakt.

Då valet mellan mynt ett´s två sidor, som framgått, i huvudsak är godtycklig har jag därför valt att kalla mig marknadsliberal. Med liberal menar jag den klassiska nationella och statsskeptiska. Idealet är alltså: fria individer som låter marknaden hantera så mycket som möjligt. Där ges det offentliga makt först om ingen annan rimlig lösning finns, som exv rörande försvar och rättsväsende.

Torsten Sandström

2020-06-09



Har S-partiet informerats av åklagaren av mordet på Palme?

Uncategorised Posted on mån, juni 08, 2020 21:48:53

Projektsanning meddelar idag följande intressanta rykte:

Palmegruppen har säkrat det vapen som dödade Olof Palme, enligt uppgifter till Aftonbladet.

– De har mordvapnet, säger den socialdemokratiske debattören Daniel Suhonen, som hänvisar till källor ”djupt inne” i partiet.

Om ryktet är sant undrar jag vad det är som händer här i landet? Vi ser en åklagare som veckovis i förväg meddelar att han (i morgon) ska avslöja vem som mördat Olof Palme? Varför detta mediala spektakel? Om åklagaren tror sig veta något bör han väl fatta ett beslut och direkt offentliggöra det? Han ska således inte syssla med medial kurragömmalek.

Dessutom upprepar sig historien vad gäller S-partiets otillbörliga närhet till polisen och åklagarens utredning av mordet. En mordutredningen är inte en partiangelägenhet, utan ett ärende för staten. Särskilt som dådet är 34 år gammalt. Partiets långvariga inblandning i utredningen är förmodligen huvudorsaken till att mordet inte uppklarades vid tiden då det skedde. Olika politruker modell S har styrt och ställt – i roller som såväl statliga spanare som som privata sådana.

Jag skriver detta med anledning av Suhonens påstådda uttalande. Varför har regeringen informerats? Mordet är som sagt en offentlig angelägenhet och inte en partifråga (privatsak). Att den mördade är en fd statsminister är inte något som dagens S-regering har att göra med! Åklagaren ska – om han vet något säkert – offentliggöra sitt beslut!

Bilden av S-partiet som ”ägare” av den svenska nationen och statsapparaten förstärks. Det vi ser är en vrångbild av demokrati. Vi ser ett statsbärande parti som har en egen gräddfil. Att denna körbana hittills lett till en rad politiska krascher hindrar inte åklagaren från att köra på…

Torsten Sandström

2020-06-08



Rätt ska vara rätt!

Uncategorised Posted on mån, juni 08, 2020 14:48:33

Sanningen budskap:

Drömmens annons:



Coronapopuli(s)m

Uncategorised Posted on lör, juni 06, 2020 11:46:30
En aktuell ny svensk flagga?

Efter några månaders s-politik rörande covid-19 börjar bilden klarna. Som jag skrivit i flera bloggar är den skrämmande. Inte bara mätt i omfattande dödlighet på äldreboenden, som fram till för några månaders sedan ansetts vara skyddade välfärdsinrättningar. Min kritik rör närmast en S-politik som präglas av populism. Med det menar jag att coronastrategin klätts i ord för att sedan presenterats av regeringen (och ett virrvarr av myndigheter) i tevesändning mot bakgrund av svenska flaggor. Vad är det populistiska mer i detalj, bortsett från den påtagliga teaterformen och valet av enkla ord? Jag hävdar att strategin varit delvis publikfriande, delvis dolt de verkliga skälen bakom den politik som valts. Låt mig förklara.

För det första är strategin publikfriande på så vis att den presenterats som öppen och baserad på svenska folkets förtroende för politiker och myndigheter. Politikerna vet att fria val från medborgarnas sida går hem jämfört med strikta förbud och hård kontroll. Därför har regeringen i inledningsskedet valt en öppen strategi jämfört med övriga Världen. Alltså ingen strikt stängning av landet och hårda regler. Vidare väljer regeringen nu att manifestera ytterligare ett ordflöde av frihet inför de kommande semestermånaderna – det svenska folkets heliga sommarlov. Strategin är inställsam på grund av att den inte valts av medicinska skäl, utan av populära och poängknipande skäl, som regeringen och dess myndighetssatelliter, vet att många svenskar kommer att uppskatta.

För det andra innebär regeringens val en mörkläggning av den förmodligen reella orsaken till strategin. Jag har nämnt detta i flera bloggar, men ännu inte sett att någon annan kritiker har lyft fram det faktum att den svenska polisen är dysfunktionell och att regeringen de facto inte haft ett val av en hård linje, i stil med resten av Europa. En desorganiserad svensk polis försöker med liten framgång fånga klanmördare, hindra bränder, stoppa bombningar, fånga våldtäktsmän, hindra invadrarungdomar råna skolpojkar osv. Därför blir min – och alltså regeringens slutsats – att svensk polis inte hade klarat av att stänga ned Sverige på det vis vi sett ske i Italien och Frankrike, med spärrar, strikta direktiv, papperskontroller, böter osv.

Min poäng är att den svenska regeringens coronastrategin bygger på en kombination av två faktorer. I båda fallen rör det sin om ett populistiskt val, som innebär ”the easy way out” från covidproblematiken – i en situation då övriga världen gått i annan riktning. Det ena benet är kravlöshetens öppenhet (i ord förklädd till ”tillit”). Som jag framhållit tidigare är kravlöshet något av ett övergripande svenskt dilemma – rörande skolan, brottsligheten, bidragssystemen, offentligt anställda osv. Det andra benet baseras på nödvändigheten för regeringen att förtiga att en polisiär lösning inte funkat. Polisen hade nämligen inte klarat av att stänga ned Sverige.

Jag menar alltså att den svenska strategin varit såväl medicinskt felaktig som falsk. Den har enbart passat ett pressat S-partis simpla ambition att försöka hålla väljarna glada, uppbackad av påhejande stödpartier till regeringen. Om inte detta är populism, så säg!

Att regeringens öppna lösning nu syns i höga dödstal är ett faktisk bakslag. Ett annat väntar sannolikt under kommande semestermånader i och med den stegrade risk för smittspridning som nu yppas. Vi får snart se facit. Men en sak är säker. Den svenska modell som S hyllar för landet ned för populismens stup.

Torsten Sandström

2020-06-06



Låt inte Claes Borgström få sista ordet!

Uncategorised Posted on fre, juni 05, 2020 14:28:35

SvD har nyligen publicerat en postum artikel från Claes Borgström, i vilken han menar att fallet Thomas Quick inte är en rättsskandal. Borgström har som bekant under många år av erkännanden från Quick varit dennes advokat. Nu har i SvD ett svar publicerats från Quicks senare advokat Thomas Olsson. Hans poäng är att Borgström inte tillvaratagit Quicks intressen. Enligt Olsson på grund av att Borgström ansett Quick skyldig.

https://esvd.svd.se/1001/Svenska-Dagbladet/307395/2020-06-02/13922989/Sture-Bergwalls-advokat-Det-ar-beklammande-lasning

Jag tror att Olsson har rätt. Dessutom vill jag tillägga att Quick-fallet faktiskt är en rättsskandal. Kanske inte så att domstolarna agerat rättsvidrigt, även om rättskipningen förefaller ha varit mekanisk och delvis mycket godtrogen (i sin tillit till åklagarnas ord). Störst ansvar för det som bör kallas en skandal har enligt min åsikt åklagare, polis och och de psykologer och andra sk experter som agerat under utredningar och domstolsprocesser i fallet Quick. De har lyssnat och dokumenterat hur en förvirrad och läkemedelsdrogad Quick har tagit på sig allt större ansvar i proportioner som måste väcka misstanke om att Quick inte varit vid sunda vätskor. Jag menar att Borgström måste inlemmas i denna krets av personer som medverkat till Quicks erkännanden.

Vidare har Borgström i rollen som målsägandebiträde till en av de kvinnor – som efter en spruckna kärleksaffärer – anklagat Assange för våldtäkt. Se min blogg 2019-11-19. På så vis har Borgström även bidragit till hanteringen av en annan svensk rättsskandal, som utomordentligt hårt drabbat Assange (låt vara att själv delvis måste bära ansvar för flykten från Sverige till London).

Thomas Olsson är därför rakryggad och modig då han han svarar på den avlidnes postumt publicerade text i Quick-fallet. Konventionen talar nämligen för en överseende tystnad inför Borgströms slutplädering. Men knappast avseende en politisk aktiv advokat – omhuldad och styrande inom S-partiets maktnät – som efter sin borgång vill få sista ordet i syfte att skingra skuggor över sig själv.

Torsten Sandström

2020-06-05



Den svenska modellen!

Uncategorised Posted on tor, juni 04, 2020 14:23:15
Socialminister Lena Hallengren.
Foto: Janerik Henriksson/TT

”Svårt att veta vad vi skulle ha gjort”

 Socialminister Lena Hallengren: Vi försöker ha fokus på framtiden.

Bild och text ovan från DN igår. Europas länder öppnar upp efter en sträng isolering. Men den svenska öppna modellen skördar 74 dödsoffer bara under senaste dygnet. Tegnell uttrycker tvivel över den svenska strategins lämplighet. Och S-ministern ovan från Kalmar – en region där hennes make bossar över landstingets vård – vill se framtiden an.

Prio ett för S-partiet är den egna ideologin och makten. Prio två är folkets intressen. Hela den politiska klas(s)en klamrar sig fast vid sina anställningar som politiker. Då går det åt fanders förstås… Än eländigare blir det att se hur C- och L-partierna, likt begravningsentreprenörer, backar upp en av tidernas eländigaste svenska regeringar. Kompetensen är noll, medan deras glappande munnar kör för full maskin.

När ska Sverige få nytt politiskt blod?



Cyklop recenserar samhällskritik

Uncategorised Posted on ons, juni 03, 2020 14:32:50

Igår lät SvD Eva Witt Brattström anmäla Ivar Arpis och Anna-Karin Wyndhamns bok Genusdoktrinen. Boken är en kritisk granskning av statsfeminismen vid landets universitet. Som framgått av Arpis tidigare rapporter från universiteten – inte minst det i Lund – är boken i högsta grad angelägen. Det rör sig om en rörelse som fått till följd att åsikts- och tankefriheten systematiskt begränsats inom de statliga institutioner som just ska främja fritänkande. En medveten förfalskning av sökandet efter sanning med andra ord i feminismens termer.

Vad gör då SvD när boken ska anmälas? Jo, hör och häpna, man sätter den i händerna på en av landets mest inpiskade feminister. En person som dessutom gjort sig känd för att var en cyklop (enligt Knausgård). Trångsinthetens apostel nummer ett ges alltså detta viktiga uppdrag. Att hon inte är nöjd med boken behöver jag knappast nämna.

Så funkar feminismen i svensk medier! Det är för bedrövligt. Vad sysslar SvD egentligen med – en tidning som tidigare främjat moderata tankespår?

Torsten Sandström

2020-06-03



Ännu mer EU betong ett hot

Uncategorised Posted on tis, juni 02, 2020 12:36:01

Har du hört talas om Ebberöds Union, förlåt Bank? Det är ett danskt folklustspel om en grovt misskött bank. Nu är något liknande på gång inom EU som skakats av långvariga problem rörande euron, invandring, Brexit, demokrati i Ungern/Polen osv. Nu är det euron som än en gång måste räddas på grund av coronas ekonomiska verkningar i södra Europa och ländernas redan skakiga affärer där. Om Italien, Grekland och Spanien körs i ekonomisk botten riskeras euron och därmed hela EU:s verksamhet, sägs det.

Som vanligt väljer EU:s ledande stater fel väg. Frankrike gör upp över huvudet på återstående 19 stater. Ännu mer överstatlig betong tror man ska lösa problemet. EU ska ta upp gigantiska lån på mer än 30 år. 2/3-delar av pengarna ska skänkas till EU:s syd/öst/länder. 1/3 ska de få i lån. Men efter 30 år ska alltså 2/3 av upplåningen amorteras av de stater som redan är nettobetalare. Sverige kommer alltså att tvingas betala ännu mer än idag för att rädda EU-medlemmar som själva försatt sig i knipa genom att inte hushålla. Alltså en form av socialbidrag på nationella nivå!

Dessutom planeras en rätt för EU att själv ta upp skatter från företag och folk inom unionen. Vilken enorm lockelse för byråkraterna i Bryssel att själv mjölka in pengar från nyttigheter inom Europa. Alltså en ny form av överstatlighet.

Detta är verkligen en ny fas i EU:s historia. Överstatligheten ökas inte för att unionen funkar bra utan för att unionen funkar dåligt. Vi ser alltså hur EU planerar för hårda bud i framtiden. Vi ser också den vanliga styrningen från ovan – från Frankrike och Tyskland. Jag menar att en större och mer sammanflätad union är fel väg att gå, särskilt som skutan redan är gungning. Med ännu mer betong i lasten riskerar även gott samarbete att förlisa på sikt.

Ett tecken på EU-ledarnas storhetsvansinne är följande text:

Texten är från en dagsfärsk beundrande DN-intervju med förre EU-bossen Donald Tusk. Han berömmer alltså EU för att ha klarat coronakrisen bättre än USA mfl. Orden som DN lyfter fram har uttalats efter förslaget om den gigantiska Ebberöds bankaffär jag nyss skildrat. Till saken hör att Tusks covidbild inte är sann. Kolla vilka nationer som toppar dödligan:

Dagsfärska siffror från John Hopkins´visar på att flera EU-stater toppar dödsligan. USA och Schweiz i botten är självständiga. Fusk, förlåt Tusk, sysslar alltså med rena lögner!

Och denna union är Sverige medlem i! Och den ska nu tilltvinga sig ännu mer betong för rädda euron och hela smörjan! Det är faktiskt inte klokt!

Torsten Sandström



Sverige nu femma på dödslistan!

Uncategorised Posted on mån, juni 01, 2020 12:22:20

John Hopkins statistik om döden i covid-19 visar att Sverige nu gått om Frankrike på listan över mest dödliga nationer (mätt i dödsfall per 100.000 invånare). Som statsminister Löfven så riktig säger: den svenska modellen fungerar… Tyvärr.



Demokratins dödgrävare

Uncategorised Posted on mån, juni 01, 2020 12:13:01
Khaled Fahmy – en klok historiker

En erkänd egyptisk historiker, Khaled Fahmy, numera flykting (eller befriad) i Oxford oroar sig för de antidemokratiska krafternas tillväxt i världen. Han har rätt. Det finns god anledning till oro. Han poäng blir än mer intressant då han menar att världens demokratier bär ett starkt ansvar genom att agera som dåliga föredömen på olika områden. Det är alltså inte så att majoriteten icke demokratier eller förtryckarstater funkar bättre. Men summan av många olika problem som staplas på varandra i västvärlden är något som förtryckande ledare i öst och syd kan peka finger efter. Med all rätt.

Jordklotets främsta symbol för demokratimissbruk är Donald Trump och USA. Jag har svårt att finna ett enda positivt ord att säga om Trump. En lögnare, kvinnoförtryckare, rasist och manipulator av demokratins grundläggande principer. Hans förakt för rättsstaten – som han håna över Twitter – är tragisk för en nation som tidigare varit demokratins banérförare

Ett mer lågintensivt problem är EU och dess medlemsstater. Vilken läskig samling av stater med olika traditioner och olika demokratiska svårigheter. Storbritannien, den främsta eller äldsta demokratin, på väg ut. Och då passar Frankrike och Tyskland på med en jättefederal satsning i strid mot EU:s traditioner: en jätteupplåning på 30 år (utan amortering) samt krav på införande av federal beskattningsrätt! I stället för småskaligt föredömligt samarbete satsar en problemfylld union på storskalig betong.

Även Sverige måste tyvärr nämnas i detta trista sammanhang. Coronakrisen har blottlagt en omfattande svensk oförmåga att skydda åldringar på kommunala boenden. Rena dödsfällor har hållits öppna, trots att det under flera veckors tid varit möjligt att åtgärda problematiken (åtminstone delvis). Till råga på allt har politiker i stat och kommun försökt mörka dödsmaskinens verkningar och den dåliga planeringen, se rubriken nedan. Ministrar har försökt sopa generande fakta under mattan och kommuner har i strid mot lagen vägrat lämna ut anonyma dödstal från olika boenden. Sist måste jag även nämna det smygande hotet mot åsiktsfriheten inom en allt trängre svensk medial åsiktskorridor. Den viktiga kritiken av landets politiker sköts idag tyvärr allt mindre av de stora mediehusen och alltmer av fria skribenter på internet. Och för det jobbet hånas de av Bonniers och Schibstedts hantlangare.

En klok person som Khaled Fahmy inser förstås att demokratierna trots allt fungerar bättre än exv hans eget förtryckande hemland. Men den vanlige egyptiern blir ett enkelt villebråd för en gangsterpresident som al-Sisi. Samma sak gäller många andra diktaturer världen runt, exv ı Ryssland och Kina. Vad värre är även för människor som lever i Europa, framför allt på den östra delen av axeln från Polen till Italien. Här – alltså inom det som heter EU – mixtras det med domstolar, pressfrihet, kriminella brevlådeföretag, journalistmord, korruption och andra illdåd. Allt medan Sverige och andra stater i väst skickar pengar österut inom EU. Bara det kan medföra att många människor har fog för tvivel på kolossen i Bryssel.

Det är inte möjligt att här kort sammanfatta varför nutidens västländer inte längre är goda föredömen för hur en demokrati ska fungera då medborgarna i val gett dem makt att driva politik. Jag ser dock två tydliga orsaker i mängden av tänkbara förklaringar. Den ena är framväxten av en klass av yrkespolitiker, som noga bevakar sin intressepositioner och på så vis främjar sig från det vanliga folk de sägs företräda och som betalar för kalaset. Den andra orsaken är den medvetna bristen på direkt demokrati i Europa och USA. Jag tänker på avsaknaden av en rätt för medborgarna att via folkomröstning få ett ett eget lagförslag framlagt eller ett av politikerna beslutat förkastat.

Jag är övertygad om att demokratin i väst kräver blodtransfusioner av detta slag. Därför stor heder åt nationer som Schweiz och Finland som förstått vad en väl fungerande demokrati kräver. Ifall deras föredömen sprids över västerlandet – och klassen av politiker tvingas att på allvar lyssna på folket – tror jag att det blir avsevärt mycket svårare för världens många förtryckande ledare att i fortsättningen håna demokratin.

Torsten Sandström

2020-06-01



Ett blindstyre modell C

Uncategorised Posted on sön, maj 31, 2020 12:27:52

Mitt svar är att C-partiet kan bidra med att lägga ned landstingen. Vid sidan om att tjogtals C-politiker då förlorar sin försörjning kan resultatet bli en smidig statlig upphandling av vårdenheter med betydligt färre och effektivare byråkrater. Bra för skattebetalarna. Bra för vårdens personal. Men inte för C-politikerna.



Sverige har blivit en politisk fälla

Uncategorised Posted on lör, maj 30, 2020 16:39:48

Få länder utanför kommunismens länder har en så bred flora av statliga myndigheter som Sverige. Få länder är så genompolitiserade som vår nation. Politikerna vill få oss att tro att deras närvaro och raderna av byråkrater fungerar så att många nationella problem kontrolleras och elimineras. Det är det officiella budskapet. Till detta hör spridande av myten om att svensk statsförvaltning är effektiv jämförd med andra nationer. Så är det i de politiska slagordens land.

Det intressanta med coronakrisen är hur den svenska offentliga sagoberättelsen visat sig osann. Lyckans land har gått i kras. Skrönan om en fungerande byråkrati framstår just som en sägen, dvs något som ska dölja storskalig inkompetens och ineffektivitet.

Jag menar att det finns en rad samverkande förklaringar till det svenska eländet. På ett övergripande plan rör det sig om dysfunktioner i ett genompolitiserat samhälle. Det är en följd av en mångårig strävan hos S-partiet att sätta sina egna kollektiva organisationer – politiska, fackliga och byråkratiska – som beslutsfattare över samhällsapparaten. Den självklara följden har blivit att människor med svag sakkompetens har satts att hantera viktiga uppgifter. Och genom sitt mandat och sin formella närvaro har politikerna trängt undan olika krafter inom civilsamhället som varit bättre motiverade och lämpade att hantera olika uppgifter i sin närhet.

En annan förklaring rör en accelererande kompetensbrist hos S-partiet. I början av 1900-talet rekryterade partiet ledare med starkt engagemang och drivkraft för reformer av praktiskt näraliggande natur och därför tämligen hanterbart slag. I partiets övre led fanns då också personer med hög utbildning. Resultatet blev de stora reformer som Sverige såg under två-tre decennier sedan 1930-talet. Det var partiets guldår. Och reformerna var påtagliga för gemene man. Skatterna höjdes visserligen, men välfärden var också kännbar.

Under 1960-talet var festen för S-partiet över. Inte bara så att centrala reformer fullbordats och skattetrycket närmat sig maximum. Den nya generationen av S-politiker saknade nämligen de första ledarnas praktiska driv. Partiet kom nu att styras av personer som gjort karriär inom rörelsen och som saknade den verklighetsförankring och den drivkraft som kännetecknat de första decenniernas toppar. Med få undantag äntrades S-skutan av matroser från ungdomsförbunden, fackföreningarna och andra delar av S-komplexet. Det var sällan folk med utbildning eller lysande fackkompetens. Det var just fråga om klättrare på väg upp inom S-partiets kollektiva rörelse.

Bristen på saklig kompetens kom att ersättas med ett omfattande politiskt illusionsmakeri. Olof Palmes tal om Medbestämmande lagen ”som den största reformer sedan den allmänna rösträtten” blixtbelyser vad det var fråga om. Kaskader av ord och visioner om Sverige som välfärdens centrum på jordklotet. Hand i hand med detta ordmakeri gick storskaliga satsningar på globala projekt. Och lika påtagliga var en intensivare utbyggnad av de stora statliga myndighetskomplex, som idag är på plats i landet, ve och fasa. Drömmen var att hundratals ämbetsverk och myndigheter skulle styra medborgarnas liv från vaggan till graven – från förskolan till begravningsavgiften. Till bilden hörde att trogna partigängare i allmänhet placerades i toppen på de nya byråkratierna. Det vill säga personer utan fackkompetens, men fullärda av S-partiets officiella ideologi och väl tränade i konsten att liksom Olof Palme i ord – men inte i praktik – försöka styra Sverige med kaskader av politik.

Jag menar att min beskrivning väl förklarar det svenska misslyckandet under coronakrisen. Virusets händelseförlopp är ett stort nederlag för Sverige, jämfört med utlandet och även med de stora ord som lämnat politikernas munnar. Men nederlaget var – som framgått – också förutsebart, med tanke på den storslagna politisering – och brist på saklig kompetens – som präglat S-partiet sedan 1960-talet.

Min analys borde leda till slutsatsen att det är kört för S-partiet på sikt. Jag tror i och för sig att det kommer att bli så. Men det finns ett temporärt hinder av ideologiskt slag. Nästan alla svenskar har under sin livstid blivit insvepta i S-partiets skurar av ord om trygghet och solidaritet samt påståenden om de stora byråkratiernas effektivitet. Denna uppvisning i svensk propaganda faller inte omedelbart till marken. Det dröjer innan folk inser att de svenska kejsarna är nakna. Mediernas fokus på försvar för den politiska makten – och satsningen på proppa åsiktskorridoren full med PK-budskap – fördröjer också nödvändiga satsningar på en reformering av det svenska samhället.

Måhända är jag naiv, men jag tror faktiskt att landet på sikt kommer att få se en nedskärning av de ineffektiva byråkratierna inom stat och landsting. Jag tror också att Sverige kommer att få se en helt ny politik rörande bostäder, vård, skola, kriminalitet, försvar mm. Ett mindre politiserande och ordvrängande Sverige syns enligt min mening på andra sidan tunneln. Där riktas fokus på lösningar som baseras på kompetens och resultat. Förnuftet tar till sist ut sin rätt. Sanna mina ord!

Torsten Sandström

2020-05-30



Rop under krisen: mer av samma statsapparat.

Uncategorised Posted on fre, maj 29, 2020 15:23:59

Rubrik med undertext är från en intervju med Lars Heikensten i Bonnierägda Sydsvenskan den 24 maj:

Lars Heikensten: Vi behöver en stark stat

Coronakrisen har blottat svagheter i den svenska modellen, anser förre riksbankschefen Lars Heikensten. Ansvarsfördelningen är otydlig och resurserna är otillräckliga inom vissa områden. Nu behöver statens roll stärkas, tycker han.

Det är klart att det offentliga behöver muskler vid kriser i stil med covid-19. Men denne S-partist och karriärist inom staten ser inte själva problemet. Detta förmodligen på grund av sin långvariga närhet till statsapparaten och det svenska etablissemanget (han är numera ordförande i Nobelstiftelsen). Själva problemet är ju att varken den politiska eller den administrativa statsmakten har funkat under viruskrisen! Sveriges situation är avsevärt sämre än jämförbara länder, exv våra grannar. Det vet Heikensten förstås. Men som klättrare inom politikens utkanter ger han sitt stöd till S-partiets mångåriga huvudparoll: den starka staten.

En klok person försöker i stället analysera varför det gåt snett i vårt land. Och svaret ligger i en storvulen statsapparat. Dels hos regeringen och andra ledande politiker som inte tagit ansvaret för en svensk tuff strategi med snabb nedstängning och tydliga regeringsdirektiv om covid mm. Dels hos en storskalig byråkrati som inte bara är desorganiserad utan också fallen för att inte lyssna på andra (än politikerna) och därför valt en rad öppna frihetslösningar samt glömt att ge snabba och tydliga besked till äldreomsorgen. Det vi sett är faktiskt ett partiellt haveri inom statsapparaten.

Och dessvärre har vi också sett hur ansvariga politiker och byråkrater försöker skjuta ansvaret för dödens siffror ifrån sig. Dessutom har svenska medier inte – så snabbt som möjligt – riktat skarp kritik mot regeringen, utan som vanligt stött det politiska etablissemanget. Alltså medier som partigängare och inte kritiker av makten. Till bilden hör Heikenstens inhopp i debatten till stöd för eliterna. Medierna lyfter fram en man utan särskild sakkompetens mer än närheten till S-partiet. Som en blindbock ropare han på en stark stat, dvs mer av det som visat sig inte funka. Det är faktiskt huvudlöst!

Sveriges grundproblem är att nationen brottas med ett jättestort politisk överskott. I stället behöver nationen en förnuftig regering och en betydligt mindre men mycket mer effektiv byråkrati. Det klarar inte S-partiet av pga kopplingen till rader av politiska vasaller. Frågan är om oppositionen, dvs högersidan, har insett problemet och vågar satsa på stora frågor i stil med en avveckling av de politikstinna landstingen – i kombination med ett byggande av en slimmad statlig upphandlingsapparat. Alltså inte mer av samma politik som nu, utan radikalt nytänkande.

Torsten Sandström

2020-05-29



Är Tories på väg att fimpa BBC?

Uncategorised Posted on tor, maj 28, 2020 16:43:23

The Economist skriver i slutet av maj att Europas public service radio- och tevebolag befinner sig i en pandemi. Två sjukdomssymtom lyfts fram och sägs vara ungefär desamma i flera nationer i väst. Dels vänstervridningen (inklusive globaliseringsdrömmen), dels att ungdomen flyr de skattefinansierade medierna.

För britternas del står BBC i skottgluggen. Brexit har som bekant nyligen lockat en majoritet väljare i UK. Men BBC har mer eller mindre förtäckt verkat för EU. Boris Johnson har därför myntat mediebolaget som Brexit Bashing Corporation (ungefär anti-brexit-bolaget). Även i övrigt anser många engelsmän att BBC företräder en elitistisk vänsterposition. Alltså ungefär som den vanliga svensken uppfattar tvångsfinansierade SR/SVT.

Vad gäller unga mediekonsumenter ligger BBC illa till (liksom övriga medieföretag i västvärlden). Om en 65-årig britt följer BBC flera timmar per dag så hänger en 16-24-åring enbart med på BBC något tiotal minuter. Unga i åldern 12-15 vet knappast vad BBC betyder, enligt The Economist. You Tube och Netflix är ungdomens arena.

Detta är bakgrunden till att Boris Johnsson och toryregringen funderar över att slopa tvångsfinansiering av BBC. Kanske ska företaget själv tvingas söka intäktskällor, med en inskränkt verksamhet som trolig följd. Toryregeringen är helt enkelt less på att låta staten stödja BBC som politisk motståndare, ett medieföretag som de unga dessutom visar kalla handen.

Det är uppenbart att situationen påminner om den svenska, även om partierna i vårt land till höger om mitten (var den nu finns) är större kramare (än Tories) av den svenska tvångsfinansieringen av SR/SVT. För svensk del är avbrottet i slutdebatten dagen före valet 2018 ett skrämmande bevis på SVT:s vänstervridna maktfullkomlighet. Många minns nog hur ett uttalande av Jimmy Åkesson fördömdes officiellt såsom varande i strid med SVT:s sändningsavtal. SVT:s aktion var ett tydligt politiskt ställningstagande mot SD. Det som hände var något extraordinärt och därför ett tydligt bevis.

På så vis är Tories revolt mot BBC uppmuntrande. Jag är inte en fiende till SR/SVT förutsatt att verksamheten slimmas och renodlas rejält. Jämfört med TV 4:s vulgärteve framstår trots allt SVT/SR som hyfsat, trots ett irriterande fokus på vänsterns ideal. Men det krävs ett smalare utbud med högre kvalitet. Låt de kommersiella medieföretagen sköta nöjen och sport! Dessutom krävs ett helt nytt regelsystem, där granskning sker inte bara med läpparna utan i verkligheten. Det justitieråd som idag påstås ”granska” SR/SVT framstår som en dresserad och tandlös tiger. Han agerar som uppdragsgivaren önskar.

Journalisterna på SR/SVT måste inse att de inte har frihet att göra som de vill eller som kollegorna på privatägda medier agerar. De ska liksom domare och andra statstjänstemän försöka hålla armlängds avstånd till politiken. Det är absolut nödvändigt att det blir ett slut med de patentmanövrar vi ser och hör varje dag i SR/SVT: en journalist intervjuar en vänsterinriktad, som genom sina oemotsagda svar talar om att S-, V- och Mp-partierna önskar. På så vis menar journalisten och SR/SVT att man agerar opartiskt. Det är häpnadsväckande. Ska man skratta eller gråta? Hursomhelst är det ett hån mot tanken att tvångsfinansierade medieföretag ska visa oberoende och saklighet.

Därför finns det bara två alternativ avseende framtiden för SR/SVT: nedläggning eller ingripande reformer.

Torsten Sandström

2020-05-28



Att förvandla svart till vitt

Uncategorised Posted on tor, maj 28, 2020 12:16:18
En bok som handlar om den politiska klassen sätt att tänka.

Följande rubrik går att läsa i DN idag, en tidning som är S-regeringens främsta försvarsadvokat (tillsammans med SR/SVT):

Nordenministern: Vi kan hantera smittan och samtidigt öppna gränser

Det är Anna Hallberg som uttalar sig. Jag har tidigare skrivit om att regeringen i coronakrisen förvandlar svart till vitt vid försvaret från kritik som kommer från grannländerna. Rubriken är ännu ett exempel. Det saknas två negationer i rubriken ifall syftet varit att spegla sanningen.

Den politiska klassen med S-partiet i spetsen sopar alltså coronaansvaret under mattan. För den som förvånas över mitt fokus på klassperspektivet vill jag bara tillägga att Anna Hallberg är sambo med Anders Sundström, känd från tidigare S-regering och Folksam/Swedbank. Till samma bild hör att en annan coronawasher, Ann Linde, är sambo med en person som har en politisk anställning under Löfven i Rosenbad. I klassperspektivet har alltså både Anna och Ann goda skäl för att tvätta svart till vitt. Det gäller förstås framtida försörjning och familjens intressen.



Revorna i den svenska fanan blir allt tydligare…

Uncategorised Posted on ons, maj 27, 2020 12:01:49

Internationella medier talar ett annat språk än de svenska när det gäller coronakrisen. Svensk press och teve visar ett självpåtaget ansvar för att dölja allvaret och lugna folket. De spelar alltså den politiska makten i händerna, dvs de ledare som valt fel strategi mot viruset, således den öppna och milda linjen.

Den svenska strategin och försöken att sopa allvarliga problem under mattan kommer att straffa sig, tror jag. Vår nations höga profil förundrar utlandet och retar framför allt våra grannar. Utländska mediers reaktion medför att den svenska välfärdsstaten fått ett grundskott. Landet som i femtio års tid påstått sig vara ett föredöme står handfallet med ett misslyckat strategival och skrämmande dödstal. Och en storskalig byråkrati som förvirrat blickar på varandra.

Utvecklingen skapar en ond spiral. Kritiken från utlandet har lett till att svenska politiker och medier intagit en överslätande försvarsställning. Detta medför i sin tur att främmande länders medier gräver ännu djupare och stör mer salt i de svenska politikernas öppna sår. Och så vidare. Det är trist, men kritiken är högst rimlig.

På sikt hoppas jag att Sveriges väljare straffar den regering och de politiker som står bakom en dödlig coronapolitik. Men fenomenet att svenska medier sluter leden och döljer allvarliga fakta kommer antagligen att leda till att många svenskar förs vilse även i fortsättningen. Och att följden blir i så fall att den politiska eliten kanske reder ut stormen. De ledande på partikontor och mediehus är nämligen vana att förvandla svart till vitt. Och bara prata på.

S-partiet brukar tala om risken för löss i den svenska fanan. Nu rör det sig om virus i fanan, en sjuka som S-regeringen inte lyckas bekämpa lika väl som jämförbara nationer, som startat hårt och tufft och pratat mindre om någon modell för andra.

Torsten Sandström

Bild från The Economist, speglande dödsfall i covid-19 (2020-05-14). Det har inte gått bättre för den svenska regeringen sedan dess!


En dödlig Svensk modell

Uncategorised Posted on tis, maj 26, 2020 11:48:08
Källan är John Hopkins University 2020-05-26.

En hög svensk svansföring övergår nu i olika pinsamma försök att smita ifrån ansvar. Det tycks som om regeringen och dess stora byråkratier har misslyckats i hanteringen av covid-19.

Till den dystra bilden hör att antalet tester för pågående covid-19 infektion sjönk förra veckan till knappt 28 800. Mångfalden svenska myndigheter klarar inte av sina uppgifter. Och regeringen snackar på. När coronakrisen är över måste en stor översyn genomföras av den svenska byråkratin. Framför allt den statliga, men även den i landstingen (inkl SKR) och kommunerna. En omfattande bantning och sammanslagning bör ske.



Ropen skalla – byråkrater åt alla..

Uncategorised Posted on tis, maj 26, 2020 11:21:47

”Inrätta chefsläkare i kommunal omsorg”

Rubriken är från SvD. Med anledning av coronavirusets härjningar menar debattörerna att det inom sjukvården finns krav på funktionen chefsläkare med övergripande ansvar för patientsäkerheten inom landets kommuner.

Bakgrunden är de kommunala äldreboendenas misslyckande med att planera så att coronasmittan inte smyger sig in på pensionärshemmen. Då blir det enkelt att ropa på nya byråkrater, som ska planera för beredskap.

Men den som tänker efter inser snart att det inte behövs chefsplanerare med läkarutbildning inom varje kommun. Det finns redan ett överföd av pappersvändare där. Läkarna behövs däremot inom vården, i daglig kontakt med människor som blivit sjuka. Den smittohindrande planering som behövs på de äldres boenden är nämligen mycket handfast och tämligen enkel. Den klarar medicinskt outbildade. Det rör sig bara om tydlig kontroll av personal, strikta direktiv, minskad personalväxling, god tillgång till skyddsutrustning osv.

Varför dessa eviga torp på nya myndigheter och fler byråkrater? Det rör sig om en vardaglig svensk sjuka att ständigt ropa på nya experter, som ska klara av saker som inte är särskilt komplexa utan kan ordnas enbart med sunt förnuft. Svenska politiker – som inte själva förmår tänka enkelt och praktiskt – vill nämligen skjuta ifrån sig ansvarsfulla uppgifter till andra. Önskan är att sitta i toppen och utfärda allmänna direktiv. Går något fel skrivs nya riktlinjer.

Den svenska coronastrategin är ett exempel på denna flykt från praktiskt ansvar. Inkompetenta, fega och fantasilösa politiker ropar därför på byråkrater. Inte bara horden av befintliga, utan när det krisar vill man helst att nya funktioner ska inrättas, där administratörer styr upp tämligen självklara och föga komplicerade uppgifter för lägre tjänstemän. På så vis blir ropen efter byråkrati ett sätt för politikerna att själva slippa ta ansvar. Den svenska strategin mot corona innebär därför att politikerna hukar och försöker skjuta över ansvaret på en rad myndigheter och deras chefer. Vi ser raden av ställföreträdare varje dag på teve där de upprepar mängder av självklarheter.

Den svenska författningen baseras däremot på att regeringen bär det verkställande ansvaret över det offentliga Sverige och att regeringen punktvis kan begära hjälp av sina myndigheter. Men regeringen kan inte själv befria sig från det yttersta ansvaret.

Regeringen Lövfen försöker få folket att tro att motsatsen gäller. Det vill säga att myndigheterna bär ansvar för landet och smittan. Det kallar Lövfen ”Den svenska modellen”, dvs att makten förflyttats utanför det mönster som grundlagarna beskriver. Man vill måla upp vrångbilden att partiboksfolket i topparna på myndigheterna inte bara ska sköta vården utan dessutom bära det politiska ansvaret för att den fungerar. Det är fel. Den verkställande makten över staten – och kommunerna – vilar ytterst i regeringens händer.

I många bloggar har jag kritiserat olika funktioner av det som S-partiet kallar ”Den svenska modellen”. Det är en grundlagsfrämmande konstruktion. Dess kärna är att S-partiets kollektiva organisationer ska styra staten tillsammans med lydiga byråkrater som ofta har fått jobbet via partibok. Allt under regeringens koordination. Min envisa kritik syftar därför till att den svenska modell, som S-partiet hyllar, ska slängas på sophögen! Det stora problemet är att flertalet oppositionspolitiker har indoktrinerats att tro att modellen är lagenlig och bra. Därför vill de bara följa minsta motståndets lag och köra vidare i S-partiets hjulspår.

Torsten Sandström

2020-05-26



Statlig propaganda.

Uncategorised Posted on mån, maj 25, 2020 12:20:23

Den som uträttar synbara och värdefulla insatser brukar inte behöva tala så mycket om vad man gjort. Denna regel kan även omtolkas motsatsvis. Dvs den som inte uträttar något vettigt måste ofta basunera ut obefintliga stordåd.

Det sista verkar gälla MSB, en myndighet för samhällsberedskap lokaliserad till Karlstad. Bilden är från en annonskampanj häromdagen, där MSB slår på trumman för ett eget jippo, som kallas krisberedskapsveckan. Det går ut på artistmedverkan, hyllande av covidhjältar och likande jippon. Under en vecka i maj gäller beredskapspropaganda. Sedan nalkas semestertider. Och hur det då går med framförhållningen får vi veta under sommaren…

Alltså. Skattebetalarna tvingas betala för MSB och deras jippon. Dessutom för stora helsidesannonser som hyllar MSB.s godhet. Propaganda kallade vi sådant när det förekom i Sovjetunionen. MSB sysslar med samma sak idag. I stället för att i handling visa att myndigheten uträttar viktiga saker (mer än dagens bönestund på radio/teve).

Sovjetparallellen gäller även MSB:s generaldirektör Dan Eliasson. Hans karriär bygger helt på partibok S. Han lär till och med skryta med att han aldrig sökt ett jobb. Tacka för det. Det gjorde inte heller byråkraterna kring den sovjetiska ledningen. De bara tog för sig. Tills det brast.



Den politiska klassen annonserar…

Uncategorised Posted on sön, maj 24, 2020 15:42:14


Vem kan man lita på?

Uncategorised Posted on sön, maj 24, 2020 12:15:32
En sur gubbes tankar…

Att desinformera med statistik är ett vanligt knep. Här ett försök från dagens SvD (nätversionen) att visa att svensk dödlighet i covid-19 inte är så alarmerande:

Flest dödsfall i Europa – här är britternas missar

Jag har i tidigare bloggar kritiserat svenska mediers påfallande tystnad att påtala att den svenska dödligheten i viruset är skrämmande hög jämfört exv med våra grannländer. Och häromdagen toppade Sverige dödsigan i världen per capita. Svenska medier talar om USA och England och deras höga TOTALsiffror på grund av at nationerna har många många fler medborgare än Sverige. Dessutom är sifferexemplet knepigt. Enligt John Hopkins university har nämligen såväl Belgien och Spanien idag mycket högre dödlighetstal PROCENTuellt sätt än Storbritannien. Men Mark Twain pekade en gång i tiden på följande grader i helvetet: Lögn, förbannad lögn och statistik.

Svenska medier är flitiga på att försöka få statsbidrag och privilegier genom att utpeka sig själva som en ”tredje statsmakt”. Men tanken med en sådan viktig samhällsfunktion är givetvis att ständigt tala sanning. Även obehagliga fakta ska förstås fram. Och politikerna ska kritiseras. Jag menar att svenska medier sviker dessa ideal.

Inte bara rörande corona försöker medierna vinkla sina budskap. Mest vanligt är det statligt prioriterade feministköret. En möjligtvis duktig kvinna lyfts fram och idoliseras häftigt (och för mig kanske något överraskande). Skälet till hyllningen blir nämligen ofta oklart. Jag tänker exv på nyliga framhävanden av New Zealands premiärminister eller v-partiets rättspolitiska taleskvinna. Ofta undrar jag om det enbart är den omtalade personens kön och vänsterposition som föranlett artikeln ifråga. Eller om det rör sig om viktiga samhällsfakta. Då jag ser att journalisten är kvinna blir min slutsats ofta att det rör sig om den vanliga vänsterfeminismen som lyfts fram.

Fenomen av de två slag jag nyss lyft fram minskar tilltron till dagens medier. Man kan nämligen inte längre – det var antagligen bättre förr – lita på att det rör sig om ett noga motiverat och belagt nyhetsval. Utan i stället om en medveten propaganda baserad på den enskilda journalistens personliga åsikter.

Torsten Sandström

2020-05-24



Är det synd om sexsäljare?

Uncategorised Posted on sön, maj 24, 2020 11:36:40

Såväl försäljning som köp av knark är straffbart. Jag tror att det är rätt. Men polisen ser allvarligare på de som säljer narkotika. Det är nog också bra. I praktiken är såväl köpare som säljare beroende av droger och i många fall illa ute vad gäller hälsa och ekonomi. Men vad hjälper det att tycka synd om dem då det gäller att stoppa en livsfarlig och onödig verksamhet. Det krävs kanske hårdare bud.

Jag skriver detta med anledning av att polisen rapporterar till medierna att alltfler unga kvinnor nu säljer sex. Detta är som bekant lagligt. Förklaringen är här Den svenska modellen. Enligt statlig feministisk teori är nämligen den köpande mannen en förtryckande härskare. Medan den medverkande och inkomsttagande kvinnan är en stackars utsatt individ. Att hon i flera fall lever ett tragiskt liv betvivlar jag inte. Men ändå medverkar hon med öppna ögon till den manliga kriminaliteten.

Jag är i princip motståndare till prostitution. Men är samtidigt tveksam till en kriminalisering, som bevisligen tvingar sexhandeln under jorden eller till lyxiga digitala callcenters och överklassklubbar. Däremot anser jag att ifall en kriminalisering ska ske så måste den vara ömsesidig. Såsom fallet är rörande knarkhandel.

Min position innebär självfallet en frontalkollission med Den svenska modellens trånga åsiktskorridor. Det händer ofta. Ty i vårt land finns alltför många heliga kor. Dessutom odlas en självsyn som idoliserar den svenska nationen, som en gåva till mänskligheten. Att detta är ett billigt politiskt knep har många svenskar svårt att se (utlänningar gör det och skakar på huvudet). Blindheten beror just på åsiktskorridoren, som syftar till att kontrollera människor och hålla dem i den politiska klassens händer. Det är trist. Men sant.

Men förr eller senare brister den politiska klassens grepp. Historien ger uppmuntrande besked om detta. Det intressanta är att klassmedlemmarna saknar sjukdomsinsikt. ”When will they ever learn!?”



Sätt snabbt fotboja på unga brottslingar!

Uncategorised Posted on lör, maj 23, 2020 16:40:39
Träden skymmer sikten.

Det finns som bekant flera appar som gör det enkelt att i mobiltelefonen hålla koll på var en person befinner sig. Jag har själv sett i ett barnbarns telefon hur simpelt det är att spåra var kompisarna befinner sig. Genialt! Många föräldrar använder redan denna trygghetsteknik.

Jag hör idag på nyheterna att de politiska partierna avser att införa en ny brottspåföljd för ungdomsbrottslingar. Det diskuteras någon form av husarrest under vissa veckotider. Medierna har idag ännu inte nämnt hur kontrollen ska gå till. Man kan ju knappast räkna med att föräldrarna själva klarar av bevakningsuppgiften, då de ännu inte lyckats hindra sitt barn från brottets väg.

För något år sedan talades det om elektronisk fotboja på unga. Det verkar vara ett nödvändigt komplement till husarrest. Och med tanke på den nya app-teknik jag nyss nämnt bör polisen ganska enkelt kunna hålla koll på sina problembarn ifall de är på drift. Förutsättningen är dock att appen finns i en fotboja som är förseglad och måste visas upp på polisstationen varje vecka.

Men detta räcker inte. Det krävs ytterligare åtgärder. Jag tänker på snabba alternativinsatser mot ungdomar som vägrar att anpassa sig till den nya elektroniska fotkontrollen. Alltså någon form av automatisk straffskärpning i stil med intagning på anstalt under en kortare tidsrymd, som stegvis kan förlängas så länge den unge mannen vägrar att följa kontroll via fotboja.

Ändå kvarstår grundproblemet: klanens gemensamma aktivitet. Det gäller att hindra unga förbrytare att träffas i sina gäng. Det blir svårt i och med att de kan telefonera. Men även här kan kanske den nya tekniken vara till hjälp i och med att polisen elektroniskt kan övervaka olika medlemmar i klanen med fotboja. Någon form av mötesförbud inom klanen måste alltså också till. Kanske deras inbördes telefonsamtal också kan övervakas?

En bred elektronisk övervakning av unga kriminella ger polisen möjlighet att samla information om blivande storförbrytare. Genom att kartlägga ungdomarna blir de enklare att få en bild av hur klanerna är sammansatta och hur de rör sig. Och i bästa fall kan klaner slås sönder och flera unga stoppas att fortsätta på brottets bana.



Kommunala dödsfällor

Uncategorised Posted on fre, maj 22, 2020 12:20:34

Nu ska jag berätta om otäck statistik. Som bekant vet vi redan att majoriteten av de som dött i covid-19 är äldre och sjuka. Det är allvarligt, men kanske samtidigt förklarligt. Nu har Socialstyrelsen räknat de avlidnas åldringarnas väg till virusdöden. Resultatet är skrämmande, se länken nedan. Av totalt 3661 avlidna i landet har så många som 2717 äldre dött antingen på äldreboenden eller i hemmet med insatser från hemtjänsten, dvs i båda fallen utanför sjukhusens högspecialiserade vårdavdelningar. Det innebär att 74 % av samtliga avlidna är äldre som dött utan tillgång till sjukhusvård. Återstående 944 dödsfall bland äldre har alltså skett på sjukhus efter tillgång till intensivvård av olika slag, som ändå tyvärr visat sig vara förgäves.

Störst dödlighet tycks gälla för de äldre som bott på äldreboende och således inte bott kvar hemma med besök av hemtjänsten. Enbart drygt 10 % av dessa äldre har transporterats till sjukhus för vård som inte lyckats (således med dödlig utgång)!

Det är inte klart hur beslut fattats om transport till sjukhus och uppkoppling till den skickligare vård som erbjuds där. I medierna har ett fall nämnts, som kan vara ett skräckexempel, men ändå förefaller sannolikt och kanske ett normalfall. Där har personal på äldreboendet kontaktat en läkare på telefon och fått besked om att enbart palliativ vård ska sättas in (med morfin od). En son till den boende ifråga har ingripit och lyckats häva de dödsförberedande åtgärderna varvid den äldre personen ifråga har överlevt.

Hursomhelst är statistiken synnerligen skrämmande. Det verkar som om de kommunala äldreboendena förvandlats till dödsfällor. Man kan invända att den grupp äldre som tagits in på särskilda boenden från början haft sämst förutsättningar på grund av ålder och sjukdomar. Men jämförelsen med gruppen egetboende med hemtjänst ger likväl besked om att omkring 60% av den senare äldregruppen intagits på sjukhus och alltså i princip getts möjlighet till intensivare vårdinsatser. Det tycks med andra ord som hemtjänsten ringt på ambulans tämligen ofta. I flera fall med livsuppehållande resultat, kan man anta.

Jag menar att den tragiska statistiken visar på en oförmåga hos den svenska äldrevården i en regi som finansieras kommunalt. Jag har i flera sammanhang pekat på att landstingens stora byråkratier redan visat sin bristande kompetens att erbjuda hälsovård i rätt tid. Idag flyttar jag blicken till kollegorna inom primärkommunernas äldrevård. De dödssiffror jag presenterats från Socialstyrelsen talar för att problemet även där till stor del beror på svag kompetens, nu i form av dålig beredskap och bristande direktiv till personalen. I båda fallen har vårdtagarna hamnat i kläm. I kommunfallet med dödlig utgång i många fall.

De dödssiffror jag hänvisat är en käftsmäll mot Stefan Löfven, som häromdagen skrutit om att ”Den svenska modellen” fungerar. Jag utgår från att han inte menat svenska dödsfällor. Men det är tydligt att han redan nu försöker komma undan den skandal som en framtida utvärdering kommer att visa. Han hoppas på att många då kommer att ha glömt sin sorg över de döda som hamnat i kommunernas dödsfällor.

Mitt antagande om att S-partiet försöker sopa verkligheten under mattan styrks av en intervju med Ann Linde i dagens SvD. Hon försvarar den regering hon sitter i mot hård kritik från utlandet av Sveriges coronastrategi Modell Light. Linde menar att utlänningar har en felaktig bild av vårt land. Som Socialstyrelsens dödliga statistik visar är Lindes tal ett grovt försök att tvätta en smutsig byk. Rena bluffen alltså från utrikesministerns sida. Utlandets bild av Sverige är huvudsakligen korrekt tycks det. Och vår regering är en skandal i och med att man medvetet döljer sanningen.

Den statistik jag pekar på är offentlig. Därför frågar jag varför DN och SvD inte har den på sin förstasida? Även här tycks man vilja dölja sanningen. Därför stor heder år Eskilstunakuriren! Och åt Projektsanning, som över internet spritt en viktig men dyster nyhet. Det tycks som sociala medier numera övertagit rollen som den tredje statsmakten.

Torsten Sandström

2020-05-22

https://ekuriren.se/nyheter/artikel/90-vardas-inte-pa-sjukhus—dor-pa-aldreboendet/4lq2m88l?fbclid=IwAR3dNcznXEfFsuTkmWpybf3guYPlUfgGkyHw6qjR7Pv0-_pqjSKqgxwlvQg



Dödens politik?

Uncategorised Posted on ons, maj 20, 2020 15:25:13

Rubriken är från dagens Sydsvenska Dagblad som lyssnat på statsminister Löfven. Hans uttalande är skrämmande. S-partiets svenska modell fungerar säger han trots att coronepidemin härjar och prior död. Orden uttalas när de svenska dödstalen just idag toppar världens statistik. Vidare ligger ligger Sverige sammantaget på sjätte plats i dödsligan – alltså bara fem länder har sämre resultat under krisperioden. Och så säger Löfven att den svenska modellen fungerar!

Ett sådant uttalande påminner om vad höga politiker brukar säga i totalitära stater i stil med Nordkorea. Fakta talar om dödlig politik, men de ansvariga säger motsatsen.

Tyvärr vet Löfven att många medborgare tar sina höga ledare på orden. Det sker i Nordkorea. Och många äldre S-partiväljare tror på sina ledare som om de var sanningsvittnen. Det vet som sagt både Kim Jong Il och Sveriges statsminister.

Historien visar en lång rad med ledare som medvetet bjuder på verklighetsfrämmande budskap. Till denna krets sällar sig idag Löfven.

Bilden av falska rapporter syns också i medierna som ofta försöker tvätta bilden av Sverige. Idag skriar en rubrik i exv Sydsvenskan om en ”lägre andel smitta bland äldre i Sverige”.



Likhetsdogmen är ett svenskt mantra

Uncategorised Posted on tis, maj 19, 2020 17:52:05

Covid-19 har uppenbarligen hanterats sämre i vårt land än i grannländerna. Åtminstone är dödstalen idag betydligt högre hos oss. Det slutliga resultatet återstår att se.

Men det intressanta idag är den politiska ledningens reaktion på att våra grannländer tvekar att öppna sina gränser för svenska medborgare. Deras val i krisens början att hålla gränsen stängd har som bekant varit motsatt den svenska ”öppenheten”, som tycks bero på en kombination av att Sverige saknar polisiära resurser och att vi ser oss som frihetens hemort på jordklotet.

Hur reagerar svenska regeringsledamöter? Jo, man talar om att grannländerna inte bör ”diskriminera” Sverige! Den relativa öppenhet som exv Danmark och Tyskland beviljat varandra inbördes bör alltså gälla även i relationen Danmark-Sverige. Detta trots att Danmarks vägran att öppna mot Sverige är sakligt betingad. Danmarks dödstal per 100.000 medborgare är 9 jämfört med det svenska 36. Det är inte diskriminering från Danmarks sida att vägra öppna upp gränsen mot en land med fyra gånger högre dödlighet i covid-19!

Den svenska reaktionen blixbelyser ett grundläggande svenskt dilemma. Likhetsdogmen har blivit ett mantra. Oavsett kön, ålder, kultur, duglighet, brottslighet och alltså nu även risk att vara smittbärare av covid-19 beskrivs vi som ”lika” eller ”lika värda”. Det rör sig inte om någon individuell likhet. Män och kvinnor är inte lika biologiskt. Variationerna pga av ålder och kompetens är stora. Nyttan hos en brottsling går att sättas ifråga, åtminstone temporärt. Likhetstänket är enbart en moralisk eller rättslig princip. Ett idéfoster som förvisso har stor politisk betydelse för den moderna staten. Jag tänker närmast på att alla (vuxna) medborgare har samma politiska rättigheter i det egna landet.

Men då svenska politiker talar om allas lika rätt sker ideligen glidningar och snedtänkande som avser att stödja ett politiskt program. I S-partiets kollektivism passar det tillrättalagda (vinklade) likhetstänket som hand i handske. Det är just på den kollektiva nivån som människor blir lika avseende kön, ålder och duglighet, åtminstone genomsnittligt sett. För S-partiet gäller det att motivera att stora skattebelopp ska föras över från en smalare krets välbeställda till många människor med sämre förutsättningar. Då gäller det att stenhårt hålla samman alla de kategorier som de svaga individerna representerar och tvinga in dem i kollektiv med samma rätt. Att andra individer samtidigt därmed får olika skyldigheter eller plikter ordas det inte så mycket om, mer än att de rika i exv Djursholm och på Lidingö måste betala S-partiets bjudning.

Hursomhelst inser alla att likhetstanken inte fungerar avseende rörligheten över nationsgränserna i tider av covid-19. OK för att danskar och svenskar har samma ”mänskliga rättigheter” i och med att båda nationerna är anslutna till samma folkrättsliga konvention. Men denna skapar inte fri rörlighet mellan länderna. Särskilt inte i tider av covid-19 där svensk politik hittills misslyckats grovt, jämfört med grannlandet i söder (och även Norge och Finland).

På så vis blir ord och begrepp som diskrimenring och lika värde politiska slagträn. Alltså populistiska och ofta falska argument. Sådana ord tvingas misslyckade politiker tillgripa. Att svenska regeringsledamöter ordar på detta vis är alltså helt följdriktigt.

Torsten Sandström



Forskarsamhället struntar i AD!

Uncategorised Posted on sön, maj 17, 2020 14:53:51

Arbetsdomstolen, AD, har nyligen ogiltigförklarat ett avskedande av en forskare vid Lunds universitet. Avskedandet grundades på att forskaren förvrängt forskningsresultat. Universitetet faller tillbaka på en granskning som man låtit tre oberoende sakkunniga utföra. Granskningens resultat har utmynnat i att fusk förekommit (oredlighet i forskning).

Det intressanta i rättsfallet är att AD har gjort en egen bevisprövning (av vetenskapliga fakta) och kommit fram till att Lunds universitet inte har bevisat att den anställde gjort sig skyldig till påstådd oredlighet i forskning.

AD anser således att man själv har rätt att själv genomföra en prövning av vilka verkningar en arbetstagares agerande ska få för anställningen. AD hänvisar till att en fällande brottmålsdom inte hindrar domstolen från att pröva själva gärningens verkan på relationen mellan arbetsgivaren och den anställde ifråga, dvs på anställningskontraktet. Man tycks mena att ifall exv kassören X fälls för att ha stulit Y kronor ur arbetsgivarens kassa ankommer det ändå på AD att bedöma om själva tillgreppet av Y kronor är en grund för avsked av X.

Jag förstår AD:s poäng att inte själva sakkunnigbedömningen utan forskarens handling i labbet står i fokus för domstolens prövning av om ett avsked varit lagligt grundat. Det är möjligt att universitets sakkunniggranskning inte varit helt klargörande avseende frågan om fusk. Men ändå anser jag att själva forskningsmiljön borde ha lett AD till att godta avskedandet.

Vetenskapliga krav och analyser är nämligen inget för en domstol. Det är en ytterst speciell verksamhet som domare normalt saknar förståelse och förmåga att hantera. Dessutom måste sökandet efter vetenskapliga sanning omhuldas. Inga manipulationer eller tveksamheter kan godtas av ett universitet som är mån om sitt rykte. Detta har Macchiarinaffären tydligt understrukit. Tvisten ifråga rör tydliga och problematiska val från den anställdes sida. Att besluten medfört betydande problem för den anställdes forskning är tydligt enligt de sakkunnigas bedömning. Vidare är det viktigt att inga ovidkommande hänsynstagande från universitetet sida figurerat i tvisten (i stil med samarbetsproblem ed). Därför menar jag att att elefanten AD rusat in i forskningens porslinsbutik för att visa sin makt. Det borde domstolen enligt min mening ha avstått från.

Domen är enhällig. Men AD är en problematisk svensk specialdomstol, där fackföreningar och arbetsgivare rycker i trådarna bakom dömandet. Alltså en mer politisk instans än en allmän domstol. AD utgör nämligen en del av den svenska modell som jag i flera bloggar kritiserat. Domstolen har under många år i ett antal domar gått fackföreningarna tillmötes. Men lika ofta – framför allt i strategiska frågor – har domstolen slagit fast arbetsgivarens maktställning över de anställda, såsom exv i rätten att leda och fördela arbetet. Utan att ha tydliga ord från lagstiftningen till stöd har AD under 90 års tid – via tolkning av tysta och magiska rättsprinciper – dömt till arbetsgivarnas förmån. AD ger och AD tar med andra ord. En specialdomstol som flörtar åt vänster, men varvar med domar åt höger. Sådan är Den Svenska Modellen.

Den dom jag nu kritiserar tillhör alltså skänkerna till fackföreningsrörelsen. Den bygger nämligen inte på sunt förnuft, dvs vilka krav som gäller för hur vetenskaplig forskning måste bedrivas. Här tillåts inga tricks. Jag är alltså övertygad om att ett universitet bättre kan bedöma vad som är god och dålig forskning än att det prövas genom statligt utsedda domare och pampar från arbetslivet.

Det hela tillspetsas nu av att universitet vill utnyttja 39 § i LAS, som ger arbetsgivaren rätt att – mot att betala ett normerat skadestånd – köpa sig fri från anställningsavtalet med forskaren ifråga. En statlig myndighet (universitet) struntar alltså i besked från statens hand som dömande makt. Det är närmast unikt!

Även om universitetets jurister kan ha dragit slipstenen problematiskt menar jag att forskarnas samhälle handlar rätt. Och modigt genom att välja 39 § LAS. Domstolen borde i domen ha överlämnat vetenskapliga subtiliteter till forskarsamhället och litat på tre sakkunnigas bedömning. Existensen av experternas slutsats om fusk i forskning bör AD som sagt ha bekräftat. Universitet värnar därför sitt förtroende genom att köpa ut forskaren. Dessutom håller man fast vid en i vårt land hårt eftersatt princip, det vill säga att ansvar måste utkrävas av den som åsidosätter gällande spelregler.

Torsten Sandström

2020-05-17



Dousa och den politiska klassen

Uncategorised Posted on lör, maj 16, 2020 17:35:46

Ungmoderaternas ordförande Benjamin Dousa, meddelar häromdagen att han hoppar av från politiken. Det var ett tråkigt besked, för killen verkar klipsk, enkel och sund. Men om man hör hans motivering förstår man honom. Han vill pröva något annat och är less på partilivets konflikter och småttigheter.

I ett politisk klassperspektiv blir det ännu tydligare. Dousa har en god utbildning med lovande framtidsperspektiv. Med detta vill jag peka på att flertalet så kallade yrkespolitiker saknar möjlighet att välja andra goda försörjningsmöjligheter. De allra flesta – framför allt från S-partiet – har börjat med politiken som fackliga förtroendemän, som betalats av sina arbetsgivare inom det offentliga eller privata. I denna roll driver de politik. Ett yrkesliv som heltidspolitiker blir på så vis ett lönsamt och tryggt steg uppåt till en ny framtida tillvaro. Först lokal- och regionalpolitik. Sedan riksdagen och ibland vidare. Möjligheterna tycks – med tanke på bakgrunden – som lysande.

Liknande är bilden för ledande krafter inom de politiska partiernas ungdomsförbund. De tar steget direkt över från ungdomspolitik till kommunal- eller rikspolitik. Trots avsaknaden av akademisk utbildning erbjuds god lön och trygg försörjning utan större ansträngning.

De ganska få som har en akademisk utbildning och ändå hamnar i politiken som yrkesarbetande är mer gåtfulla. Minsta motståndets lag talar kanske för att en ung politiker med utbildning – av vanans makt – kan tänka sig att bli politisk yrkesarbetare. För detta talar även nu hyfsad betalning och trygghet för en inte alltför krävande arbetsinsats. Karriären kan innebära lockelser. I toppen finns guld att hämta, ära och lysande positioner inom- och utomlands.

Men Dousa kommer inte själv från den politiska klassen, utan från en familj av invandrare i förorten. Med god utbildning vill han söka sin egen väg. Det jag sett och hört om honom tyder på att han kommer att lyckas bra inom privat sektor. Hans bakgrund – som ”främling” inom klassen – medför att en politisk klättring blivit tyngre än för klassens egna ungdomspolitiker som agerar från hemmaplan.

De senare – unga klättrarna – uppträder var dag i svenska medier. Främst i det statsfinansierade SR/SVT. Rader av självklara och munviga pratmaskiner i den stil man är van att höra från L-partiets företrädare. Det vill säga unga män och kvinnor som bankar på dörren till den politiska klassens sammanträdesrum för yrkespolitiker.

För Benjamin Dousa blir nästa stopp näringslivet tankesmedja Timbro, läser jag idag. Det ska bli intressant att se och höra mer om honom. Lycka till!



Att blanda bort korten

Uncategorised Posted on fre, maj 15, 2020 12:05:29

På bilden från DN syns två personer som bär ett tungt ansvar för det svenska försvarets nedgång och fall (närapå). På fredens altare avvecklades försvaret i stort sett. Här har vi det övergripande problemet. Svensk militär säkerhet har länge äventyrats och är i fara. Det är huvudsaken.

Kamp mot farliga virus är enbart en del i ett större säkerhetstänk. Även om man inte kunna räkna med just covid-19, så borde politikerna ovan ha förstått att försvarspolitik och beredskap hänger samman. Men på fredens altare har även beredskapen offrats och med den fältsjukhusen.

I vårt grannland Finland har man däremot tänkt på ett realistiskt vis och gått försiktigt fram. Men svenska politiker vet som vanligt bäst. Det gäller männen på bilden, som inte bara är klasskamrater i politiken utan också på Riddarhuset.

Att de två nu ursäktar sig för nedläggning av fältsjukhusen är OK. Men deras verkligt stora politiska missmanagement rör försvarspolitiken. Med försvarets avveckling behövdes inga fältsjukhus förstås. De två trodde inte på krig, trots att konflikter ständigt rasat runtom i världen.

Det är ödets ironi att det är två män från Riddarhuset som på senare årtionden vanskött det svenska försvaret. Visserligen har historiskt sett många korkade beslut fattats inom adelns stånd om krig och annat. Men att lägga ned det svenska försvaret tar nog priset.

Så här sa adelns företrädare Gustaf Lagerbjelke 1866 då ståndsriksdagens avvecklades:
Lagar kunna förändras, rättigheter kunna upphöra, men kvar stå plikterna emot fäderneslandet; och blifva dessa plikter väl uppfyllda, föga bekymrar det den sanna adeln hvar uti samhället dess plats ställes.”

Idag saknar adeln plats i samhället. Och det kan man förstå. Tyvärr saknar även försvaret numera plats där.



Påminner om fake news!

Uncategorised Posted on tor, maj 14, 2020 18:11:02

Så här skriver TT i en av sina spaltfyllnadstexter som köps och publiceras i SvD (och även DN för den delen). Intresset för döda i covid -19 i USA uppmärksammas okritiskt av svenska medier. Även i SVT1 Rapport häromkvällen – medan nyhetskollegan Aktuellt i SVT2 gör fina och kritiska reportage. Dödsfrekvensen per 100.000 medborgare är faktiskt betydligt lägre i USA än i Sverige, enligt John Hopkins universitetets statistik.

Varför detta fokus på USA? Som vanligt måste Donald Trump´s nation ges en smäll (tänk om Hilary Clinton varit president!). Dessutom måste tanken vara att vi ska glömma vår egen nations covidproblem. Det gäller att muntra upp den svenska befolkningen. Så att vi släpper tankarna på hur en slarvig planering skapat äldreboenden som dödsfällor i ett Sverige som kallar sig föredöme för världen. Det är bedrövligt!



Vad händer med EU-rätten?

Uncategorised Posted on tor, maj 14, 2020 12:11:36
Ett sjukt Europa…

EU-rättens framtid sammanhänger med britternas förestående utträde. Mer än 10% av unionens folkmängd försvinner. Ett hårt slag mot en sammanslutning som hyllar en framtid med flaggan i topp. För britterna har EU:s klåfingriga ambition om juridiskt herravälde skapat en kraftig aversion mot sammanslutningen. Parlamentet i London hotas av en europeisk hydra med federalister på flera ledande positioner.

EU:s utveckling följer mönster som liknar Parkinsons lagar, ett av mina favoritteman eller antipatier. Kloka människor som ser att att ett maskineri gnisslar brukar dra i bromsen och lägga om kursen. Men inte EU – ännu. Signalerna från Bryssel är i stället ”mer av samma slag”. Budgethålet efter britterna måste fyllas. Parlamentet måste ha två palats, ett i Belgien och ett i Frankrike. Och Macron har lyckats få fransktalande legobossar på ett antal höga poster. Centralbanken, ECB, har till råga på allt fått en korruptionsdömd fransk chef. Allt i syfte att bevara EU och stärka Frankrikes ställning. Den nye Napoleon ger aldrig ett slag förlorat. Men om man kan lära något av historien så är det bygga luftslott är omöjligt på sikt.

I dagarna har det dragit ihop sig till kris mellan Tyskland och Centralbanken. Den tyska författningsdomstolen kritiserar nämligen ECB:s storskaliga köp av av statsobligationer från de krisande sydländerna och menar att köpen inte är förenliga med den tyska grundlagen (tyskarna riskerar nämligen att få betala). Därför måste ECB-chefen rädda sin och Frankrikes ära på något vis. Hur det nu ska gå till. Antagligen genom kaskader av ord som kan tolkas hur som helst. Men sprickan i EU är ändå tydlig. Och den vidgas. Sjukdomens sprider sig inom EU trots – eller på grund av – all intensivvård.

Men jag tror att vi ändå några år framöver kommer att få se två motsatta tendenser inom EU. Den ena är den franska storskaligheten och hoppet om en mer överstatlig union. Den andra är de tydliga strävanden efter självständighet som syns i axeln från Polen till Italien. Krasst uttryckt vill dessa nationer gärna få pengar från Bryssel, men inte anpassa sig till federala krav på politikområden som inte rör handel och transporter. Italiens mycket svaga statsfinanser och nationella hybris framstår som en krutdurk, inte bara för euron/ECB utan för EU. Ett annat orosmoment rör asylpolitiken. Till dags dato har unionen endast utfärdat direktiv om asylregler. Alltså ännu så länge inte några direkt bindande förordningar om asyl. Men sedan 2016 finns ett förslag på sådan direktverkande EU-lagstiftning. Hur enighet om denna ska uppnås kan jag inte förstå.

Som jurist är jag vän av tydlig nationell lagstiftning. För handel och transporter i nutidens värld är viss övernationell gemensam normering nödvändig. Men ambitionen måste alltid vara: ett minimum. Som framgått finns dock starka krafter inom EU för en centralisering. Flera direktverkande förordningar finns i unionens pipeline. Här finns alltså ännu en konfliktyta inom EU, något som britternas utträde gjort tydligare.

Många svenska jurister sysslar idag med EU-rätt. Framför allt vid de juridiska fakulteterna jobbas det hårt för ämnets status. Här samlas personer med fallenhet för överstatliga lösningar. EU-kommissionen vet också att locka till sig experter på olika ämnesområden för sammanträden av olika slag i Bryssel. Det odlas alltså en allmän positiv attityd till nya regler på EU-nivå. Givetvis riskerar detta att förstärka unionens federalisering och framtid som lagstiftare.

Jag är ingen expert på EU-rätt. Men mina aktiebolagsrättsliga studier har medfört bekantskap med ett flertal direktiv och två (direktverkande) förordningar. Flera av direktiven har varit av nytta för Sveriges företag då de inplanterats i aktiebolagslagen. De två direktverkande förordningarna är enbart trams för svensk del (de rör intressegrupper enligt franskt mönster och ett europabolag, som nästan ingen väljer). Det som främst irriterar mig är den lagstiftningsstil som används inom unionen, i syfte att försöka knyta samman nationer med olika juridiska traditioner. Det blir tungrott, oklart samt medför lösningar som förefaller komplicerade och främmande (då de hämtats från någon av de större nationerna).

Min bekantskap med EU:S direktverkande dataskyddsförordning, GDPR, ger samma trista bild. En kort svensk lagstiftning har ersatts av en horribel samling tekniska regler på 100 sidor, som är obegripliga även för en hyfsat tränad jurist. Reglernas vidsträckta tillämpning kostar svenska företag miljarder kronor årligen. Att reglerna motverkar utländska företags verksamhet inom EU är en annan effekt, som förmodligen gillas i Bryssel, men riskerar att minska våra val av bättre och billigare produkter som tillverkats utanför EU.

Medborgarna besväras också av EU:s klåfingrighet på annat sätt. Här bara ett välkänt exempel. Varje gång jag surfar på internet tvingas jag ta ställning till frågor om jag godtar cookies. Måste GDPR utformas så att jag minst tio gånger per dag måste klicka Ja för att komma vidare? Jag påminns om uppfinnaren i humorrevyn Lorry: ”jag tänkte inte på det”.

Det är dystert att iaktta det juridiska förfall som EU-rätten skapar. Särskilt de direktverkande förordningarna. Dessa och EU:s strävan efter överstatlighet är ett allvarligt orosmoment. Det påminner mig om min ungdom, då den svenska arbetsrätten exploderade i omfång. Inte har reglerna gjort Sverige och de anställda till lyckans land respektive ostar. I stället uppfattas LAS idag som hinder för en friare arbetsmarknad. Hinder som förmodligen delvis kommer att avvecklas då S-partiet i framtiden förlorar regeringsmakten.

Därför upprepar jag min förhoppning om ett mindre och effektivare EU, utan överstatlig reglering om annat än affärer och transporter. Ett EU light, eller snarare en Europeisk gemenskap utan unionstänkande.

Torsten Sandström

2020-05-14



Psykologernas eldorado

Uncategorised Posted on ons, maj 13, 2020 15:38:29

Jag är fascinerad – och irriterad – över hur medierna alltmer har kommit att psykologiseras. Jag förstår att människor gärna vill spekulera om varför någon handlar på ett visst sätt. Eller varför man själv känner oro i särskilds situationer. Sådana gissningar naturliga och ibland kloka eller roande.

Men det är inte vårt personliga grävande i tänkbara mentala förklaringar som jag nu tänker på. Det är anfallet från mediernas sida med dagliga förklaringar om ditt och datt i allas vår omgivning. Jag kollar dagligen SvD och DN samt lyssnar en hel del på SR 1 och SVT. Det förbluffande är hur psykologer tillfrågas och uttalar sig om nästan allt från individens tankar till konst, affärsliv och klimat. Utan särskilda reservationer ger de tillfrågade själskrängarna raka besked om mentala förklaringar till liv, samhälle och politik.

Någon kanske undrar varför jag hetsar upp mig? Förklaringen är den obegränsade naivitet som mediernas frågeställare visar. De tror att tydliga expertkunskaper finns hos intervjupersonerna i kraft av deras studier i ämnet psykologi. För länge sedan var det prästens uppgift att ge själsliga svar. Nu är det psykologen med examen från någon av landets alltför många högskoleutbildningar.

Svenska feminister har myntat ordet ”killgissa”. Nu lanserar jag begreppet ”psykologgissa”. En poäng i sammanhanget är att kvinnor tycks dominera den profession jag nu talar om. Man behöver inte vara Einstein eller Popper för att förstå att vetenskaplig kunskap omöjligtvis kan inhämtas om en persons själsliv. En analys av vad som händer i hjärnan kan inte bevisas, utan endast göras mer eller mindre trovärdig. Många gånger är detta så svårt att en kristallkula eller kopp med kaffesump funkar lika bra. Till och med horoskop eller tarotkort kan funka.

Förmodligen förklaras intresset för själsliga gissningar av den framväxande individualism som översvämmar västerlandet. Förklaringar – också spekulationer – med hjälp av ekonomi, klass, kollektiv od tar därmed stryk. Många gånger är sådana tolkningar mer intressanta, på så vis att de öppnar för breda politiska lösningar. En avpolitisering sker alltså via psykologiseringen! Psykloggissandet leder däremot främst till oro, pillerätande, yoga och likande. Risken för passivisering blir alltså stor.

Som vän av samhällsreformer – Sverige behöver många och djupgående sådana – vänder jag mig därför mot psykologgissandet. Därför för jag en kampanj mot själsskrynklarnas profession. Eller rättare sagt inte mot själva ämnet – som har sina intressanta sidor – utan mot den mediala hets som gärna vill peka ut lösningar i människans själsliv.

Torsten Sandström

2020-05-13



Sverige Covid-dödligare!

Uncategorised Posted on ons, maj 13, 2020 15:27:18

Svenska medier fortsätter på den traditionella linjen med nationen som ett föredöme internationellt sett. Medierna framhåller nästan konsekvent positiva sidor. Och noterar andra länders problem.

Igår på SVT Rapport framhölls döda dödstal i USA. Men som framgår av statistiken ovan från John Hopkins så är dödstalen i Sverige värre. Dessutom har vår nation tagit ett steg upp på dödlighetslistan och passerat Nederländerna, se min blogg från 2020-05-01.

Dessutom tycks vetenskapsmännen numera börja tveka om flockimmunitetens framväxt. I så fall förbättras prognosen för nationer som till skillnad från vårt land valt den hårda linjen. Har Sverige – drömmarnas land – spelat alltför högt?

Fortsättning följer…



Lobbyism ./. Sociala medier

Uncategorised Posted on tis, maj 12, 2020 16:31:27
Mellanmannen döljer penningstranksationen
Lobbyisten försöker dölja penningintresset

Just nu skriar vänstern om de lobbyföretag som pepprar politiker i Sverige och i EU med egoistiska förslag. I toppen på lobbyorganisationerna syns avdankade politiker, vilka agerar som dörröppnare in till politikens värld.

Att privata subjekt propagerar för sina intressen tillhör spelets regler i ett demokratiskt samhälle. Därför är själva lobbyismen på sätt och vis en del av yttrandefriheten. Däremot är det högst problematisk med höga politiker som öppnar bakdörrar in till politikernas sammanträdesrum. Det finns ett korrupt scenario här. Dörröppnaren får betalt för att gynna ett visst subjekt. Tunga politiker slår mynt av sitt kontaktnät, som odlats under år med offentlig försörjning. Här borde en fleråriga cooling-off-period finnas i stil med vad som gäller för en revisor som lämnar ett företag.

Många politiker – höga som låga – kramar av naturliga skäl om lobbyismen. Som sagt är den i företagens perspektiv naturlig och riktig (frånsett smygkontakten via bakdören). Men i politikens interna värld är den som sagt högst problematisk. Här bör som nämnts hinder byggas upp så att transparens främjas.

Det finns komik i debatten om lobbyism. Som vanligt rör det sig om dubbemoral. Indignerat försvarar politikerna sin rätt till leveranser på lobbyisterna uppdrag. Samtidigt hånas tusentals opinionsbildare på sociala medier, dvs personer som utan feta utbetalningar sprider sina egna åsikter i motvinden. I politikernas mun blir den egna egoismen rätt och riktig, medan ideella opinionsbildare möts av glåpord. Att hjälpen till lobbyister ger stora pengar låtsas man inte om. Men samtidigt skinnflås som sagt ganska maktlösa bloggare och skribenter för sin aktivism.

Det är den vanliga svenska självgodheten och naiviteten vi ser. Den är blind för den politiska klassens intressen. Med andra ögat ser politikens klasskamrater ett hot mot egna intressen, varför de skriar som stuckna grisar.

Torsten Sandström



Rutten svensk kriminalpolitik – inför tjänsteansvar!

Uncategorised Posted on mån, maj 11, 2020 14:37:08

Jag har tidigare skrivit om direktören Karl Hedin som suttit häktad i en månad förra året för påstått jaktbrott (av varg). Rättegång har ännu inte inletts. Likaså hör vi varje dag talas om många processer rörande sexbrott, som skett fysiskt eller oftare över internet. Samtidigt ser vi att unga våldsbrottslingar som fångats får lämna polisstationen snabbt utan någon egentlig påföljd. Finns det något mönster i detta?

Enligt min mening finns en rödgrön linje. Den politiska korrektheten talar om för polis/åklagare vilka brott som de ska prioritera. Därför vill polisen värna om skyddade djurarter och stora men också mindre sexbrott. Likaså är det korrekt – även här finns lagstöd – för ordningsmakten att se mellan fingrarna på unga klanbrottslingars framfart med våld och rån. För dem räcker det som sagt med en timme på polisstation och en protokollsanteckning.

Det finns alltså klara besked från den politiska nivån vilken kriminalitet som ska ges företräde vad gäller eventuella domstolsprocesser. Motsatsvis görs det klart vilka typer av brott/brottslingar som ska nedprioriterat. Om vi bortser från sexbrott så tror jag svenska folket inte delar politikernas och ordningsmaktens syn på saken. För flertalet människor tror jag att fysiska våldsbrott har prio ett och hanteringen av miljö- samt sexbrott på distans (!) har mycket lägre angelägenhetsgrad. Detta är i vart fall min gissning rörande privatpersoners attityder till den svenska kriminaliteten av idag. Det finns med andra ord en diskrepans mellan å ena sidan politikernas syn på brott och den breda allmänhetens uppfattning å den andra. Givetvis är detta ytterst besvärande i en demokrati. Det skapar ett svagt förtroende för polis och åklagare, något som i sin tur spiller över på domstolarnas arbete.

Den officiella synen på vad rättsväsendet ska syssla med har stakats ut av vänsterliberala krafter i Riksdagen. Och rättsmaskineriet arbetar förstås lojalt och följsamt. Jag antar att ganska många anställda inom rättsvården är kritiska. Men de hukar ändå. Att bråka gynnar inte arbetsfriden och i vart fall inte karriären.

Det system av korrekt och inkorrekt brottsbekämpning som jag skissat saknar en viktig pusselbit. Sedan Olof Palmes regeringstid finns inte längre något effektivt tjänsteansvar för offentliga makthavare. Även denna frånvaro passar in i det pussel jag nyss lagt. Den offentliga dogmen är nämligen att regelavvikelser av tjänstemän i stat och kommun normalt inte ska hanteras av svensk polis och domstolar. Tanken är att de felande – inom horden av personer som konstituerar vårt lands överdimensionerade byråkratier – enbart ska drabbas av anställningsavtalets påföljder, exv varning, omplacering och skiljande från tjänsten. Men alla vet att denna ”privata” rättskipning inte funkar i praktiken. Fackföreningar och politiker ser nämligen till att locket normalt läggs på och att endast ytterst flagranta fall leder till påföljder. Och dessa blir i allmänhet milda.

Jag skriver detta sedan jag idag på SR P1 hört en intervju med en hög chef inom Riksdagens förvaltning, som fått höra att hans underordnade chefer genomfört en turistresa till Florida som en utfärd i tjänsten. Många tiotusentals kronor rakt åt skogen. Bevisen var graverande. Och vad säger den höga chefen? Jo, svaret blir: ”jag litar på min personal”. Bortsett från att svaret är godag-yxskaft (vad har chefens privata tilltro för någon betydelse i ansvarsfrågan?), så är uttalandet ett försök att släta över det som inträffat. Chefens agerande är som sagt inte unikt. Det är snarare helt i enlighet med det offentligas Sveriges ståndpunkt att vårdslöshet i allmänhetens tjänst ska prioriteras ned.

I många andra nationer ser man allvarligt på missbruk av offentliga medel. Tanken är att tjänstemän som hanterar allmänhetens pengar och förtroende ska granskas särskilt. Enbart existensen av ett straffrättsligt hot -i stil med ett ”tjänsteansvar” – antas leda till polisundersökningar, åtal och domar vid viktiga avvikelser från offentliga regler. Särskilt om det klargörs att utkrävande av ansvar för tjänstefel är centralt. Men i Sverige har alltså denna lösning med öppna ögon slängts i papperskorgen.

Avsaknaden av ett svenskt tjänsteansvar värt namnet är alltså ännu en bricka i ett politiskt genomtänkt spel. Vissa felsteg anses inkorrekta och måste bli polissak. Många andra felhandlingar är delvis korrekta och ska behandlas med silkesvantar. I varje nation sker förstås en prioritering av vad som är svart och vad som är vitt. Det är klart. Men det intressanta är hur Sverige skiljer ut sig jämfört med huvudlinjen i andra länder. Där försöker man koppla rättsvårdens prioriteringar till vad folk i allmänhet tycker ska ske vid viktiga överträdelse av lag.

Men i Sverige gäller som sagt motsatsen. Här har liberalt tänkande slagit knut på förnuftet. Enbart undantagsvis utkrävs ansvar – merparten brottslingar anses som offer. I vårt land släpps därför allvarliga klanbrottslingar på fri fot. Medan företagsledaren Karl Hedin skinnflås (mentalt sett) för ett mindre allvarligt brott som han med kraft menar att han inte utfört. Åtal har som sagt inte väckts på mer än ett år sedan han släpptes från en månad i häktet! Det svenska systemet för prioritering av kriminalitet är inte klokt! There is something rotten in the kingdom of Sweden!

Torsten Sandström

2020-05-11



Bästa sidan i DN

Uncategorised Posted on sön, maj 10, 2020 16:42:56

Som framgått är DN inte min favorittidning. Den är sannolikt Sveriges mest politisk korrekta organ. Rena katekesläsningen!

Men den urgamla spalten Namn och Nytt muntrar upp läsaren efter en i övrigt 100% förutsägbart dyster läsning i DN. Små vardagsroligheter. På så vis blir tidningens läsare – som skickar in muntrationerna – Bonnier flaggskeppets främsta behållning (läsvärde). Frågan är om DN:s journalister följer Namn och Nytt? Jag tror inte det. De är nämligen så upptagna med att – i sina tagelskjortor – lägga sig exakt mitt i åsiktskorridoren. Amen.



Låt-gå-beslut om covid-19

Uncategorised Posted on sön, maj 10, 2020 14:48:10
Det är inte klokt!

Tagna på sängen av det dödliga viruset anstränger sig nu horden av svenska myndigheter att visa musklerna. Det är förstås inte så enkelt pga ovanan vid riktigt tuffa lägen – hittills har man emellanåt enbart ”gått upp i stabsläge” för att få folk att tro att det är skarpt läge och cheferna på hugget. Denna oförmåga är en del av stora offentliga byråkratier. De svenska är skapade för legitimering – inte för tuffa insatser. I deras ledningar sitter folk med partiböcker – inte de mest i sak kompetenta med andra ord. Och strax bakom ledningen syns fackföreningar som ska skydda personalen – inte det svenska folk som drabbas och som myndigheten skapats för att värna. Sådant är tillståndet i den storskaliga svenska byråkratin, som landets politiker framhåller som ett föredöme för världen. Ska jag skratta eller gråta?

Det medges att Covid -19 inte har varit enkelt att förutse och hantera. Men redan i början av året syntes hotfulla tecken från Kina. Även lekmän kunde tidigt förstå att boende på landets äldreboenden utgjorde riskgrupp nummer ett. Vad gjorde de ledande myndigheterna i mitten februari? Skickades det ut skarpa direktiv till äldreboenden landet runt om försiktighet och skydds åtgärder? Nej! Beställdes mängder av skyddsmateriel? Nej!

Alltså från början en vårdslös attityd från myndigheternas sida. Under våren har det inte heller blivit särskilt effektiv hantering. Vi ser var dag hur olika myndigheter trampar i klaveret och försöker sopa undan spåren efter sina misstag. Tillsammans med landets politiska ledning försöker man slinga sig ur det besvärliga läge man själv bidragit till genom en tidig passivitet. Här tre flagranta exempel på trixande.

Tricket med sekretess. Det är allmänt sett tragiskt att se hur svenska myndigheter – medvetet eller av okunnighet – försöker belägga oönskade fakta med sekretess. När det gäller antalet döda på olika äldreboenden har kommuner plockat fram en gammal trollstav och sagt att man av integritetsskäl inte kan presentera sådana uppgifter. Alltså rena skitsnacket juridiskt sett. Anonyma uppgifter om antal avlidna människor på vissa boenden är det givetvis fritt fram att avslöja. Dessutom en plikt om någon begär ut uppgiften. Däremot givetvis inte listor med namn. Detta kan eller vill inte byråkrater förstå. Lika lite som att de måste lämna ut individuppgift ifall den enskilde själv gett sitt tillstånd (vilket kan bli aktuellt beträffande andra uppgifter/problem än dödsfall).

Tricket med rätt att beställa undantagslösningar. Bristen på skyddsutrustning pga dålig planering framkallar ett annat byråkratiskt mönster. Man lättar på vanliga skyddslösningar genom olika former av undantag, något som alltså innebär att byråkraterna spelar roulette med de anställdas och patienternas hälsa. Häromdagen föreskrev således Folkhälsomyndigheten att man överlät åt den enskilda vårdgivaren/kommunen att bestämma vilken skyddsutrustning som behövs vid covid-19. Följden blir givetvis att vårdcheferna väljer den utrustning man har att tillgå – inte den optimala. I något fall har Arbetsmiljöverket ingripit men arbetsgivaren har överklagat verkets beslut om vårdutrustning till förvaltningsdomstol. Med framgång. Denna typ av domstolar är ofta villiga att lyssna på politiker och myndigheter och tänja på gällande skyddsregler. Det är särskilt lätt gjort för en jurist som sitter på ett tryggt kontor kilometervis från covidsmittan.

Tricket med utredningar om nya myndigheter. Den svenska byråkratins oförmåga – särskilt i förhållande till antalet adminstratörer och kostnaden för dem – är förkrossande. Ändå hör vi var dag någon höjdare förslå att en ny myndighet ska inrättas. Reaktionen är som klipulver. För att dämpa kritik tillsätts först en utredning. Om inte denna slår ihjäl problemet så inrättas en ny myndighet.

Jag har levt länge i vårt land. Och har därför upplevt hur den svenska byråkratins Keopspyramid byggts med miljontals skattebetalares svett. Och när det blir riktigt skarpt läge så funkar ändå inte administrationen för folk i nöd. Någon minns kanske vad fd scaniachefen Östling sa: vad fan får jag för dom pengarna! Han svor i kyrkan kan man säga. Men någon sanning låg det i hans ord.

Torsten Sandström

2020-05-10



Ohälsomyndigheter

Uncategorised Posted on lör, maj 09, 2020 14:35:00

I vårt land får vardagliga och folkliga känslor av kris snabbt sin egen statliga myndighet. Politikernas tilltro till att byråkrater ska kunna fånga och lösa människors bekymmer är gränslös. Särskilt märklig är den då problemen ofta är framkallade av felaktiga politiska beslut eller byråkraternas eget klanteri. Men tanken är förstås att försöka visa handlingskraft och sympati med upprörda känslor så att det ska synas vid valurnorna.

Förvisso är myndighetsfloran välment. Politiker från vänster och höger tror uppriktigt att tjänstemän ska kunna fatta riktiga beslut och lösa samhällets alla problem och i vart fall undanröja risker. Visst kan enstaka svårigheter elimineras. Men min poäng är att riskeliminering oftast bara sker i teorin. Byråkraterna är nämligen inte tillräckligt slipade för att upptäcka dem i förväg. Det krävs mycket utredande och pappersarbete för att kartlägga samhällsproblem. Och inget säger att offentligt anställda tjänstemän är ägnade att upptäcka potentiella risker. De är fullt sysselsatt med att skriva allmänna direktiv om vaksamhet. Och att planera sammanträden och konferenser för att uppdaga svåra problem. Detta kräver många tjänsteresor och lika många reseräkningar. Och så en ny sväng med möten och diskussioner.

Så när väl ett problem flammar upp så står alla byråkrater handfallna och med överraskade miner. De säger alla i en kör: detta måste vi rätta till. Och så återvänder de till sina tjänsterum för att skriva rapporter och direktiv i syfte att förhindra att det som nyss inträffat inte ska upprepas. Allt detta kräver förstås en ny runda av sammanträden med resor i tjänsten. Och så vidare. Tiden går och miljarderna rullar ut från skattebetalarnas fickor.

Till planekonomins inneboende brister hör just det omöjliga i att förutse framtiden. Det är ju tillräckligt svårt att lösa problem som redan uppstått. Men likväl tror tusentals politiker och administratörer att de i morgon ska styra upp det svenska samhället och i övermorgon resten av världen. Och därför satsas ännu fler miljarder av skattebetalarnas pengar på hundratals drömprojekt som alla går ut på att förebygga risker och lösa tänkbara samhällskriser.

Jag skriver detta i skuggan av covid-19. Jag menar inte att landets politiker och byråkrater kunnat hindra virusets spridning i vårt land. Men när det väl blivit ett faktum för några månader sedan måste man fråga sig varför dessa horder av offentliga tjänstemän inte snabbt lyckas fatta kloka beslut. Passiviteten är besvärande främst vad gäller bristen på rejäla direktiv till landets äldreboenden och order till sjukvården om att bygga upp lager med materiel. Mycket tyder på att nationer i Sveriges omgivning – samtliga med betydligt smärre byråkratier än i vårt land! – agerat mer pang på och med betydligt större insatser av tvång mot landets medborgare.

Vad händer i vårt land. Den storskaliga byråkrati som tagits på sängen och inte ens i förväg lyckats vidta allmänna beredskapsåtgärder vägrar att tillgripa förbudslinjen. Detta sker med förklaringen att svenska folket har en stor tilltro till myndigheternas besked. Men vem kan tro på dessa skaror av byråkratiska tomtenissar? Eller på de svenska politiker som hukar bakom ryggen på sina partibröder och systrar i toppen på ämbetsverken?

Därför menar jag att covid-19 har avslöjat det faktum som många redan anat. Det vill säga att nationens politiker och deras byråkratier inte klarar av det som de satts att göra. Att de inte funkar i praktiken är klart. Ty de är huvudsakligen tillsatta för att legitimera att allt är frid och fröjd. Detta gäller många av de ämbetsverk som idag jobbar mot covid-19. Det gäller också den svenska polismyndighet som borde ha satts in för att med tvång hindra folksamlingar. Men den svenska polisen – och övriga rättssamhället – sysslar redan med en uppgift som är planeringsfolket övermäktig. Det vill säga att med realistiska och tuffa åtgärder hålla klanbrottsligheten i schack.

Delar av myndighetssverige är ett enda stort råttbo! Om inte den svenska byråkratin kraftigt skärs ned kommer svårt land att gå under.

Torsten Sandström

2020-05-09



En ny myndighet för varje dag!

Uncategorised Posted on fre, maj 08, 2020 22:44:28

”Ropen skalla, byråkrater åt alla!” Alltså ännu en professor, nu en företagsekonom från Borås, som i DN häromdagen skriver att ännu en statlig myndighet måste inrättas:

Inrätta en ny myndighet med uppdraget att förbättra, granska och säkerställa högkvalitativ äldreomsorg och vård av äldre.

Har inte Sverige tillräckligt med myndigheter med kraftigt överlappande arbetsuppgifter? Innebär inte detta att problem uppstår och att miljarder kronor slängs i sjön?

Det är en svensk sjuka att ständigt ropa på nya myndigheter. I själva verket måste antalet myndigheter krympas kraftigt och byråkratin skäras ned. Det är i stället dags för politisk växling i de kommuner som betalar för den äldrevård som funkar bristfälligt. Det är redan för många svenska kockar som förstör soppan. Politiker som saknar kompetens. Byråkrater som inte vågar ställa krav och ta tag i personer som missköter sig. Och fackföreningar som har alltför stort inflytande över verksamheten. Inte undra på att det inte funkar.

Det är i stället hög tid för kritiskt nytänk och hushållning med skattebetalarnas pengar. Och dags för att överge drömmar om enkla myndighetslösningar. Det är i stället fråga om att utkräva ansvar från toppen av politikernas och byråkraternas Sverige och nedåt i maktpyramiderna. I stället för storstilade planer är det verkstad som krävs. Många privata företag får stora saker gjorda utan rader av byråkratiska mellanhänder. Det borde en professor i företagsekonomi förstå och satsa på. I ställer för att ständigt bygga byråkratiska luftslott. Och ständigt använda det förhatliga ordet: ”säkerställa”!

En viktig förklaring till professorernas drömmar om nya tjänstemän är förstås att det finns gott om offentliga medel för forskning och förslag som politikerna gillar. Som man ropar får man alltså forskningsanslag. Sådan är verkligheten i Absurdistan. Där förespråkas lösningar som storebror antas gilla – och inte sådana som är förnuftiga. Från kontoret på Högskolan i Borås ropas därför på fler byråkrater.



Nyheter från den politiska klassen

Uncategorised Posted on tor, maj 07, 2020 21:32:48

Idag får vi veta att L-partisten – och förloraren som kandidat till partiledare inom L – har utsetts till ambassadör i Israel. Han jobbar nu på samma post i Amman i Jordanien. Hans hustru Maria jobbar för FN i Jemen, så en ny stationering i Israel passar familjen bra.

Förr fick jurister lära sig att offentliga jobb tillsättes efter ”förtjänst och skicklighet”. Det var då det, på den tid då ett tjänsteansvar fanns värt namnet. Numera är den ledande principen att den politiska klassens medlemmar ska ha företräde. Vissa kallar detta demokrati. Jag menar att systemet mer påminner om vad som tillämpas i diktaturer. Men att säga detta är inte politisk korrekt. Det anses simpelt.

Typisk för ett klassamhälle är att en grupp biter sig fast vid makt och pengar med stöd av offentliga spelregler. Så var det under det svenska ståndssamhällets tid, då ätten och ursprunget styrde. Så är det i dagens Sverige där de de ledande politiska partiernas högsta medlemmar ges sinekurer.

Solen har sin gång. I framtiden har vi L-partister i såväl tel Aviv som Rom. Fortsättning följer när Sabuni 2022 inte väljs till riksdagsledamot.



Aktuell reklamkampanj!

Uncategorised Posted on ons, maj 06, 2020 17:18:51

Trots all smitta och oro. Ett sanningens ord i en aktuell reklamkampanj. Journalister som bär frivillig ansiktsmask utgör ett hot .



Personval och direkt demokrati

Uncategorised Posted on tis, maj 05, 2020 14:18:59

I en blogg för några ett par veckor sedan gratulerade jag Finland till en pragmatisk politik fri från mycket av det svenska S-partiets kollektiva betongtänkande. Till min glädje publicerades artikeln i Hufvudstadsbladet (Helsingfors), grannlandets största svenskspråkiga tidning.  Bara detta är ett tecken på man Finland inte tycks ha drabbats av PK-ismens gift. 

Jag har fått flera reaktioner från finska läsare. En kvinna talar om egna erfarenheter från många år i Sverige. Hon framhåller hur hon förvånats över den tröstlösa svenska ambitionen att framkalla konsensus. Hon pekar också på rädslan att tala klartext och menar att finnar skämtar om det svenska sättet att säga nej och inget göra, dvs att tillsätta en utredning. 

En annan reaktion uppvisar en vänlig kritisk udd mot min text. I hans mejl utpekas den finska varianten av personval som ännu en förklaring till att demokratin frodas i grannlandet. Jag är övertygad om att påpekandet är korrekt.  

Den finska vallagen för riksdagen bygger på en kombination av person- och partival. I varje valkrets tillåts varje parti endast utse X kandidater om kretsen ifråga har rätt att sända X personer till riksdagen. Om X innebär 14 stycken kommer varje partis lista således att bli tämligen kort, dvs max 14 namn, jämfört med Sveriges oändliga förteckningar av personer på olika listor/valsedlar. I Finland numreras de 14 slumpvis. Och vid valförrättningen skriver väljaren personligen enbart ett nummer, dvs det som svarar mot en önskad kandidat. 

På så vis vet varje väljare i teorin exakt på vilken person man röstat. Om personen ifråga har framgång i valet vet väljaren också med vem han eller hon ska kommunicera i politiska frågor. Väljaren vet också vilken person som ska väljas – eller inte väljas – nästa gång det blir dags för riksdagsval. En framgångsrik politiker favoriseras på så vis. Och den som gjort väljaren besviken åker kanske ut ur riksdagen. Fair play kallar jag detta.

Dessutom erbjuder vallagen samarbete vid riksdagsval mellan partier och olika rörelser, som alltså tillsammans tillåts nominera 14 namn i den tänkta valkretsen. De 14 personer med nummer som lockat flest röster kommer på så vis att väljas för valkretsen ifråga. Alltså ännu ett exempel på finsk pragmatism.

Jag och många andra skribenter är kritiska till det svenska systemet med partival. Partiledningens val av kandidater bestämmer med andra ord riksdagens utformning. I vårt land vet få – nästan ingen – vilka personer man i praktiken röstat på. Vi stoppar bara ned en valsedel i valkuvertet innehållande en stor klump av namn av vilka flertalet är för oss helt okända. Vilken ambition till kontakt mellan väljare och valda skapas? Ingen! Och hur ska jag veta om och hur namnen på min valsedel  skött sig? Ingen aning! Om jag är missnöjd blir min enda utväg att rösta på ett annat parti i nästa val. Men även detta parti har hopar av mer eller mindre kända namn på sina valsedlar. Det svenska systemet avser direkt att motverka personval. Ok, det finns en del piruetter med strykningar och liknande. Men systemet är liksom mycket annat i Sverige byggt med den betong som partierna själva önskar. 

Den svenska vallagen har alltså formats efter partiernas intressen. Inte efter väljarnas önskan att vraka och välja mellan olika namn. Det är en milsvid skillnad gentemot  engelska val där den person som erövrar flest röster  utav samtliga kandidater i valkretsen tar hem spelet ensam. På så vis kan handlingskraftiga majoriteter lockas fram. Men å andra sidan blir det inte mycket av proportionalitet i representationen mätt efter totalsumman i nationen avgivna röster för olika partier i valets olika kretsar. 

I flera bloggar har jag ordat om det svenska underskottet av direkt demokrati och förordat moderna mekanismer för folkomröstningar. Jag är övertygad om att det är nödvändiga lösningar för den som tar strävan efter demokrati på allvar. Det gäller att vidga folkets direkta makt över den nationella politiken. Ett vidgat inslag av personval blir ännu en viktig pusselbit för åstadkommande av direkt kontakt mellan väljare och valda. 

Samtidigt inser alla att partierna ängsligt kommer att försvara sin rätt att bestämma kandidater och därför anonymisera valsedlarnas långa listor med rader av namn. Vidare skyr partierna folkomröstningar som pesten. Partierna maktmonopol hotas. 

Det är just partiernas monopolisering av makten som måste brytas om den svenska demokratin ska utvecklas. Men det är naivt att tro att partierna frivilligt kommer att släppa in folkliga maktmedel på den egna politiska arenan. Systemet med yrkespolitiker hotas i grunden, särskilt av väljarnas rätt att bestämma vilken person som han eller hon ska lägga sin röst på. Man kan därför räkna med att den svenska politiska klassen kommer att gräva värn till sitt försvar. Särskilt S-partiet har allt att förlora på ett valsystem som favoriserar person och missgynnar organisationsvälde. Från deras bunker kommer försvaret av status quo att bli extra starkt.  Men om demokratin ska leva är kampen för direkt demokrati nödvändig. 

Torsten Sandström

2020-05-05



Journalistisk yrkesetik i fara!

Uncategorised Posted on sön, maj 03, 2020 14:43:28

Så här ser rubriken ut på sida 2 i DN:s sk kulturdel idag. OK, att kulturskribenter har en viss frihet att bedöma och värdera fakta. Men det rör konst, litteratur och liknande. Inte dödliga fakta. Hursomhelst menar jag att Wiman passerat gränsen. Vad vet han om viruskriser i framtiden? Eller att coronavirus ska fortsätta att plåga folket varje år under tio års tid? Det är rena spekulationerna han sysslar med. Och hans framfart späder på den oro som redan finns i samhället.

Det intressanta i sammanhanget är att han agerat på samma vis rörande klimatkrisen, där CO2 sägs förgöra oss inom överskådlig framtid. Att det också är en synnerligen lös gissning är inte nu det intressanta. Det är Wimans ständiga spekulerande som ger en bild av en person som bara orerar om allvarliga naturvetenskapliga problem, utan att rejält bygga under sina texter. En sådan journalist är inte värd sin titel pga av yrkesetiska skäl. Han är inte heller värd att lyssna på (eller läsa).

En ännu större skugga faller över SvD, som äventyrar sitt rykte som seriös dagstidning genom att ha en kulturchef som ständigt löper amok.

Torsten Sandström

2020-05-03



Charlataneri om hållbarhet

Uncategorised Posted on lör, maj 02, 2020 16:42:49
”Hållbarheten” på parad

”Hållbarhet” har som bekant blivit ett ord i tiden. Ett slagord om försiktiga insatser och sparsam resursanvändning för att minska miljöslitage, orimliga arbetsvillkor och mycket andra åtgärder som måste sägas vara onödiga och onda. Framför allt har budskapet en politisk udd mot företag som exploaterar materiella och mänskliga resurser. Hållbarhet har därför blivit en poplåt, som alla försöker gnola på med liv och lust. En mycket kostsam popgala, kan man säga.

Hållbarhet framstår som en uråldrig etisk måttstock, dvs en oklar uppmaning till individen om respekt för naturen och medmänniskorna. Trots goda ambitioner finns en mörk sida. Lyriken kring hållbarhet medför stora kostnader och förvrider synen på god hushållning. Den negativa sidan rör som vanligt missbruk av en politisk slogan. Den döljer att företag ska gå med vinst. I syftet att alstra profit ligger faktiskt ett underförstått hänsynstagande människors uppfattning om ett rimligt resursutnyttjande. Under kapitalismens ungdom tilläts förvisso rövarbaroner och baggbölare roffa åt sig och förstöra för andra. Resultaten blev än värre under kommunistregimernas era. Visst fanns storslagna och tårdrypande planer. Men i realiteten skövlades det och förtrycktes för att sälja det som gick att avyttra. Sådan är planekonomin.

Den moderna kapitalismen är hårt kringskuren av lagstiftning, medier och folkliga rörelser. Svängrummet för lönsamhet är alltså kraftigt begränsat. Om bra varor och tjänster saknas måste affärer ske enbart genom reklambudskap. Få vill jobba i skitföretag. Många tvekar över att köpa plundrarnas produkter. Skövling, förtryck och slöseri fungerar alltså numera dåligt i vårt land och i andra utvecklade och civiliserade nationer. I BRIC-länderna är däremot problemen ännu stora. Där finns inte ordet ”hållbarhet” ens på kartan.

Min tes är därför att talet om ”hållbarhet” framstår som en besvärjelse i västvärlden. En tom rit för att såväl politiker som företagare ska framstå som kloka och omtänksamma. Som sagt rör det sig om dyrbara symbolhandlingar. Maskineriet för att tröska ett hänsynstagande till hållbarheten kostar årligen många hundratals miljoner enbart för svenska företag. Detta genom arbete av revisorer och advokater, som ska uttala sig om det som redan förefaller klart. Till kostnadsbilden hör rader av utbildningar och kurser i hållbarhetens katekes.

Framför allt drabbas storföretag, som är ålagda att dyrka dogmer om miljö och klimat och dessutom har en benägenhet att undvika negativ publicitet, medan gangsters i små rörelser inte belastas av årliga hållbarhetsceremonier. Dessutom får dessa riter särskild betydelse ibland även för jättarna i situationer då verkligheten inte är vit, utan hotfullt svart. Då läggs ofta betydande tid och pengar ned på greenwashing, dvs att få det ohållbara att framstå som hållbart.

Som antytts rör det sig om ett omfattande politiskt och medialt skådespel. Alla dansar till hållbarhetens lovsång. Popstjärnor som Greta T hyllas och får världens ledare att öppna sina dörrar. Medierna får vanligt folk att tro att hållbarhetsmaskineriet är nyttigt i relation till den kraft och pengar som läggs ned. Systemet går ut på att vi alla måste sjunga hållbarhetens lov.

Men poplåtar är i allmänhet chimärer. Och företagsreklam är ibland tomma löften. Ändå fortsätter dansen kring hållbarhetens totempåle. År efter år. Dag efter dag. Ända tills ett barn vågar säga att kejsaren är naken.

Torsten Sandström

2020-05-02



Allvarliga frågor om Sveriges coronastrategi

Uncategorised Posted on fre, maj 01, 2020 12:07:41
Bra bild från SVT i SvD

I gårdagens SvD lyfter Lydia Wålsten fram data om den svenska dödligheten i covid-19. Bakgrunden är ovanstående bild med grafik från SVT Aktuellt rörande antalet döda per miljon invånare: Finland 35, Norge 39, Danmark 74 och Sverige 223 döda. Om data är korrekta så är de skrämmande. Sverige har 3 gånger så många döda per miljonen medborgare än Danmark! Enligt John Hopkins University ligger Sverige på en föga hedrande 7:e plats på världens dödslista (se nedan).

Varför har den svenska ledningen hoppats på att fria/milda strategier ska funka, medan våra grannländer tagit till hårdare åtgärder? Många andra frågor väcks. Varför har inte skidåkarna från Alperna satts i karantän? Varför har Melodifestivalsfinalen tillåtits hållas i Solna med flera tusen i samma lokal? Varför har inte äldreboenden isolerats i tid? Varför saknas beredskapslager för sjukvårdsmateriel? Varför tycks myndigheterna ständigt ligga tre steg efter? Och varför gör svenska förvaltningsdomstolar undantag vad gäller kravet på skyddsutrustning – som det förefaller efter politiska signaler om att lagren är tomma?

Det är ännu alltför tidigt att döma i saken. Siffrorna är sannolikt något osäkra. Men det tycks ändå som svaret på frågorna är illavarslande. Det pekar mot naiva politiker, som byggt upp en svensk byråkrati som i fallet corona hoppats kunna gå sin egen liberala väg. Att många av det stora antalet myndigheter leds av chefer med partibok i hand kan vara en delförklaring. De högsta cheferna har inte tillsatts pga kompetens utan på partitillhörighet. Allt är ett tecken på ett genompolitiserat samhälle som alltid vet bäst. Man kallar sig ett föredöme för världen. Ett föredöme i vilken gren? Kanske när det gäller dödsförakt.

Jag har tidigare påstått att frihetsstrategin kan bero på att den svenska polisen saknar bemanning och kompetens för en tuff linje (som den vi ser i sydeuropa). Om det är rätt öppnar sig dörren för en rad andra svenska systemfel. Jag är mycket rädd för att det är så.

Torsten Sandström



Ytterligare fyra förlorade år i svensk bostadspolitik

Uncategorised Posted on tor, april 30, 2020 11:11:58
Ännu en död svensk politisk hand…

Från Jökboet berättar nu Regeringen att man skrivit direktiv till en utredning om friare hyressättning i nyproduktionen. OK, men detta sker sedan nästan två år passerat valnatten. Och utredningen väntas bli färdig till nästa valrörelse. Vad det blir vet alltså ingen – särskilt inte under den följande politiska hanteringen där partiernas motsättningar kvarstår.

Som bekant skriar bostadskrisen sedan årtionden. Men Jökens partier kommer efter lång tid fram till att (a) utreda, (b) en eventuell reform av (c) en mycket liten del av dens svenska hyresmarknaden. I stället för att gå pang på de allmänna lagreglerna om bostadshyra – och normerna som ger makt åt Hyresgäströrelsens och Boverkets döda händer över bostadssektorn – gör alltså S, C, L och Mp nu en liten piruett. En närmast obetydlig flört med de bostadslösa.

Jag undrar hur länge svenska folket ska tåla detta vanstyre? Och vem kan lita på C och L som ställer upp på detta skådespel utan annan betydelse än att ge ett sken av framåtanda.

Det brukar sägas att förtroendet för svenska politiker är lågt. Bostadspiruetten är ett av flera skeenden som förklarar varför förtroendet sviktar.



Politiskt planerad konst

Uncategorised Posted on ons, april 29, 2020 15:15:42

Bilden visar en annons från Bonniers konsthall. Till höger en bild på en tjej som fattats bakifrån av leriga händer. Till vänster ges – som jag förstår saken – ett namn på Eva Mags sk utställning. Den är avsedd att kallas konstutställning. Men jag reserverar mig för detta, ty i lokalen ställs nämligen ut en rad maskiner från konstnärens pappas (skräpiga) garage (enligt foton i DN/SvD).

Om man läser texten om ”en plan” tillsammans med bilden blir resultatet förstås att män planenlig begår övergrepp mot kvinnor. Alla veta att det kan förekomma, men att det verkligen tillhör undantagen. De allra flesta män agerar nämligen lika förnuftigt som kvinnor gör i umgänget mellan könen.

Det komiska är därför att den ”plan” som omtalas i samband med utställningen avser att bedriva könspolitik. Eller propaganda för annan identitetspolitik, exv att vem som helst bör ses som konstnär, oavsett förmåga.

Tydligare än på bilden kan den politiska planen inte presenteras. Även om min tolkning är helt motsatt den påstådda artistens. Den som saknar kompetens att skapa avancerade bilder tvingas nämligen att bruka stora och oklara ord för att förklara innebörden i de enkla bilder han eller hon ställer ut.

Slutligen vill jag påpeka att jag inte tar avstånd från politisk konst. Kombinationen av politik och kvalitetsbilder har avsatt tydliga spår i modern konst. Tänk bara på Goya och Picasso. Det jag kritiserar är bara frånvaron av ”konstnärliga” uttryck i sentida sammanhang.



PK-budskapet syftar till en variant av flockimmunitet

Uncategorised Posted on mån, april 27, 2020 17:11:30
Önskvärt mot corona, men inte mot PK-ism

Ordet ”flock” är värdeneutralt och pekar ut en grupp av något slag. Men det brukas ibland i sammansatt form för något som är antingen gott eller ont. I tider av coronavisrus-19 möter vi ofta en positiv variant: flockimmunitet.

Sår här säger Wikipedia: Flockimmunitet, eller gruppimmunitet (engelska: herd immunity) är ett indirekt skydd mot smittsamma sjukdomar som uppstår när en stor andel av en population har utvecklat immunitet mot en sjukdom och därigenom skyddar även icke-immuna individer.

Ordet brukas alltså här naturvetenskapligt för gynnsamma biologiska reaktioner för människor som kommer i kontakt med virus och liknande oönskade medicinska fenomen. Det är intressanta att notera att ordet ”flockmentalitet” däremot normalt används i nedsättande social bemärkelse. Innebörden är att talaren vill peka på att en eller flera personer inte tänker särskilt mycket själva utan främst följer gruppen/flocken.

De flesta sociologer är eniga om att människan flockbeteende är något naturligt. Det är fråga om ett slags socio-biologisk gemenskap, som främjar samarbete och säkerhet/skydd. Dvs något som samtidigt kan skapa tillhörighet och en känsla av mening. Människor liksom apor, myror och andra djur har gynnats såväl biologiskt som socialt genom förmågan att agera samfällt.

Det sista sagda hindrar förstås inte att människans tendens att agera för gruppens gemenskap missbrukas. Världshistorien visar många exempel på ledare som satt människor i rörelsen för dödliga och onda syften. Kunskapen om att människan inte är ”immun” mot dramatiska skräckskildringar eller hotande budskap har alltså utnyttjats för krig och andra våldsdåd. Även i mer vardagliga sammanhang målar politiker var dag upp olika risker i syfte att få bifall och mana folk till handling (tänk bara på CO2 och Covid-19).

Kloka politiker står med andra ord inför ett val huruvida ett visst samhällsfenomen ska utnyttjas för den goda eller dåliga flockgemenskapen. Det är inte alltid en enkel balansgång. Men förnuftiga ledare måste ständig fråga sig själva om deras syften är samhällsnyttiga eller inte. Det räcker med andra ord inte med att se till den egna nyttan eller det egna politiska partiets mål. Alla tankar om att ändamålet helgar medlen är alltså förkastliga.

Jag skriver detta med anledning av en vinklad tystnad i det svenska samhället. En rad samhällsfenomen anses nämligen som dödskallemärkta att inleda ett samtal om. Annars rådande samhällsmål om öppenhet och kritik får alltså stryka på foten enbart av anledningen att tankarna ifråga anses hota partiernas syn på det svenska samhällets bästa.

Ständigt behandlar medierna ett antal politiskt korrekta perspektiv. Det rör sig om feminism, identitetsproblem, asylrätt, individens frihet från personligt ansvar, klimathets osv. Om detta proppas det svenska folket fullt var dag från huvudstadens politiska strateger. De vanliga människorna lyssnar utan engagemang. Man har vant sig vid att höra budskapen och känner inga alternativ på grund av att sådana normalt inte framförs i ledande medier.

På så vis skapar PK-ismen en fort av tillit, som enligt min mening är falsk då den bygger på ett flöde av propaganda inom en utstakad korridor av åsikter. På så vis blir allmänheten immun mot avvikande värderingar. Det är i själva verket syftet med flödet av förutbestämda och korrekta idéer. Det ska ersätta eget tänkande och motverka fria tankar eller ord från sociala medier.

Om det finns något gott med denna form av dogmatisk flockimmunitet är det fenomenet att den knappast är säker. De officiella åsikternas vaccin biter lyckligtvis inte fullt ut. Fria tankar och öppna samtal kan alltså smitta allmänheten. På så vis kan goda krafter inom sociala medier åstadkomma underverk.

Torsten Sandström

2020-04-27



När en blind leder en blind…

Uncategorised Posted on sön, april 26, 2020 15:08:23

Läkarbesök per telefon tycker jag är ett bra alternativ för enkla åkommor som kräver snabba åtgärder.

Men vad sägs om annonsen ovan? Nu ska det digitala samtalet även ta hand om själsliga problem. Inte så att du får tala med en psykiater som är väl tränad på en rad olika psykiska sjukdomar och därför ges rätt att skriva ut botande eller lindrande piller. Nu gäller det samtal med en psykolog, som tror sig kunna tolka dina tankar och ge besked om hur du ska känna dig bättre. Vilsna personer med ängslan uppmanas alltså att ringa upp en KRY-psykolog som enbart besitter tveksam kompetens för att bota eller ge råd. Examen som psykolog är nämligen inte lika med kompetens om en annan persons själsliga status. Det är enbart ett utbildningsbevis på ett antal teoretiska kurser som har högst tveksam vetenskapligt värde i den praktiska tillämpningen. Detta på grund av deras mångtydighet och svårigheten att förstå en annan persons själsliv. Det är följaktligen rena lotteriet att ringa till KRY:s psykologmottagning! Du kan närapå lika gärna låta dig spås i kaffesump.

Så fräls oss från ondo! Låt oss slippa telepati i psykologisk form.



Vanan att tala med kluven tunga

Uncategorised Posted on lör, april 25, 2020 16:12:17

SVT:s dokumentär om Tage Erlander är intressant. Jag fastnade särskilt vid Erlanders svar på skjutjärnsjournalisternas fråga från 1966: ”Vad säger du till en ung person som inte lyckas få tag i en bostad?”. Erlanders berömda svar löd ungefär ”Du får väl ställa dig i bostadskön”.

Idag skrattar alla politiker över ett sådant svar. Men svaret var för sjutton hundra procent ärligt. Det fanns ingen annan lösning på bostadsfrågan för den som saknade pengar eller kontakter. Så Erlander talade sanning.

Därför slår skratten från nutidens yrkespolitiker tillbaka på dem själva. De är nämligen fullständigt vana att inte säga som det är, utan att svara positivt undvikande eller i dimmor. Det innebär att inte svara på frågan utan a propå denna. Därför berättar dagens politiker om vilka storslagna framtidsplaner de har och om utredningar som ska tillsättas. Liksom envisa telefonsäljare lovar de vitt och brett. Så har politikerna hanterat bostadsfrågan i många avtalsrörelser ända sedan Erlanders dagar. Fortfarande råder som bekant en skriande brist på bostäder. Vanan att tala med kluven tunga är så utbredd att den blivit en livsstil för våra yrkespolitiker.

Vi hör varje dag regeringsledamöter tala om sina stora insatser mot den klanbrottslighet och annan ungdomskriminalitet som härjar i landet. Ändå ser regelsystemen fortfarande ut som de gör. Det vill säga att ungdomar som tagits på bar gärning gör ett hastigt besök på polisstationen och lämnar den inom en timme. Sedan är den unge på fri fot och på väg mot nya dåd. Ifall det rör sig om en kille som inte fyllt 15 blir normalt den enda följden en anmälan till vederbörandes kommunkontor. Och därefter inte mycket mer än ett samtal med gärningsmannen och hans föräldrar. Är den unge äldre än 15 händer ofta inte heller mycket mer. Endast undantagsvis åtal och rättegång. Och eventuell påföljd blir ett hån mot rättssamhället. Även mot denna bakgrund måste man säga att politikerna talar med kluven tunga.

Ett tredje exempel rör yrkespolitikernas tal om ”arbetslöshet”. Som bekant betalar staten ut många miljarder i ersättningar till personer som drabbats. Men förutsättningen är att personen i fråga står till arbetsmarknadens förfogande, som det heter på byråkratspråk. Detta låter bra. Men nu visar det sig i tider av Covid-19 att landets lantbrukare klippts av från tillfälliga anställningar av utländsk arbetskraft. Grönsaker, bär och annat blir alltså omöjliga att skörda fullt ut. Vidare sägs det att brist hotar det svenska folkhushållet. Problemet är att det uppenbarligen saknas möjlighet att kräva att arbetslösa uppmanas ta dessa tillfälliga jobb. Jag kan förstå att det finns några transportproblem i sammanhanget. Men man måste ändå säga att politikernas språk slirar. I Sverige uppstår samtidigt arbetslöshet och en systematisk efterfrågan på vissa arbeten, som nästan vem som helst kan utföra.

Ett tredje exempel är politikernas stoltserande över den svenska frivilliglinjen vid bekämpning av Covid-19. Det påstås att ”vi” har valt en svensk modell. Men även här klingar det politiska budskapet falskt. Alla som sett hur nationer i södra Europa försökt kontrollera folks rörelser genom stränga order och stora uppbåd av poliser förstår att denna linje faktiskt inte kunnat väljas i vårt land. Vår polis är otillräcklig, dåligt organiserad samt framför allt upptagen med en stor aktion mot klanbrottsligheten (den heter Operation Solsken eller något liknande). I verkligheten har alltså regeringen inte kunnat välja en annan lösning än den ”hemkokta” som tillämpas med osäker framgång men uppbackad av stora ord. Till råga på allt har regering och myndigheter inte förstått att spridning på äldreboende är en framträdande riskfaktor, med tanke på ålderdomssjukdomar, kollektiv samvaro och personal som till stor del är mindre kvalificerad (och dessutom oskyddad!). Jag blir så trött på den svenska förträffligheten i ord samtidigt som bristen på förnuft skriar.

Det jag skriver visar att det svenska politiska samtalet är förvridet. Det är också kontraproduktivt. Uppenbara problem lämnas olösta bakom kaskader av vackra och i bästa fall välmenande ord. Min poäng är att yrkespolitikerna helt enkelt inte klarar av den uppgift som de påtagit sig och som de med bärbar och klor kämpar för att permanenta. Den svenska krisen är alltså mycket djupare och bredare än Covid-19. Det är en sanning som tål att upprepas.

Torsten Sandström

2020-04-25



DN friserar verkligheten av politiska skäl

Uncategorised Posted on fre, april 24, 2020 15:20:04
Teori och praktik går ofta skilda vägar.

Kolla följande rubrik från DN den 18/4. Här presenteras tre ”hjältar” som ”valt” att lämna politiken för viktiga samhällstjänster. Partifärgerna är som sig bör i DN Björklund (L), Pekgul (S) och en okänd person från Mp. Så här lyder rubriken i DN:


De övergav toppolitiken – och tog på sig uniformen

Särskilt orden om Jan Björklund är missvisande. OK att han lämnat riksdagspolitiken. Men inte jobbar han med försvaret, som det uniformerade fotot till rubriken skriker ut. Nej , han fördriver tiden i en låtsastillvaro på en glassig post som ambassadör i Rom. Egentligen har han inte lämnat politiken ty jobbet är en direkt politisk tillsättning.

Att Svensk Damtidning kråmar sig inför kungahuset är något som många journalister anser eländigt. Och några ser det som medial prostitution att skriva gulligt om fångarna på fortet, dvs kungafamiljen. Men vad är det för slags journalistik som DN sysslar med, då tidningen beskriver Jan Björklund som om han ägnar sig åt försvaret efter att slutat som partiledare. För en kort tid ryckte han förvisso in. Men hela tiden sade han sig vänta på ett annat jobb. Och han visste vad det skulle bli: en sinekur någonstan i solen. Det blev i Rom.

Alltså ännu en illustration på mina många ord om den politiska klassen. Björklund återgår sannerligen inte till sitt civila jobb som officer. En klasskamrat på hög nivå kan nämligen räkna med en Golden handshake. Nu arrangerar han cocktailpartyn i den eviga staden. Där har många ryggar dunkats och miljoner förslösats under historiens lopp. Och så mycket korruption, mygel och annat ont! Oj så många sekulära och kyrkliga pampar som där har fördrivit tiden under kristallkronornas sken. I Rom befinner sig nu Björklund från ett parti som tidigare haft frisinnade traditioner. Han är där pga av vänskap inom sin klass. Han representerar en växande svensk politisk klass.



Blixt är en superglobalist

Uncategorised Posted on tor, april 23, 2020 14:59:31

Hans Bixt är en politiker från L-partiet. Han får just nu stor uppmärksamhet i landet medier. Detta på grund av hans ålder samt en rad positioner som makthavare inom svensk och internationell politik. Därmed inte sagt att Blixt tänker rätt. Antagligen är han tvärtom en feltänkare.

Blixt är en person som tror att öppna gränser och globala idéer är lösningen på världens alla problem. Tanken har blivit som en besvärjelse i kyrkan. Gigantiska belopp av skattebetalarns pengar sprids över jordklotet under lösa förhoppningar om välgång. Hoppet om människors vänliga avsikter ska lösa upp alla motsättningar och skapa fred. I SvD säger Blixt nyligen att om han fått råda inom FN – och inte motsagd – hade IS´ framfart stoppats. Fan tro´t. Det är ett alltför naivt och enkelt budskap för att vara trovärdigt. Blixt borde veta att för varje person som vill öppna dörrarna finns det minst lika många svenskar – förmodligen många fler – som tvekar och önskar stänga ute nyinvandrare. Vem som har rätt är svårt att säga. Men de som vill dela med sig har oftast själva en buffert av förmögenhet som han eller hon kan tänka sig släppa till. De tveksamma ser ett hot i att de måste dela med sig i en redan trängd välfärd.

Mot globalisternas programförklaring står därför en försiktig användning av statens medel. Detta var för övrigt förr en traditionell liberal syn. Men de nutida globalisterna kring L-partiet och Blixt vill fläka upp statens budget och slussa stora pengar till medellösa jorden runt (och förstås även till FN och EU). Viljan att skänka – att offra – framstår som en helig rörelse. Jag menar att detta är en falsk dröm. Färden mot en ny värld bygger på eftertanke och en försiktig användning av nationella resurser. Inte på ett sprinklersystem där nationella medel sprutas ut enbart i syfte att välsigna givare och mottagare.

Alltså kostar Blixt och hans kollegor inom den vänsterliberala rörelsen enorma penning belopp årligen. Rökelsen ligger tät över deras altare för trosvisst offrande. Hela tiden allt större belopp. Och svenska folket är ständigt lika tveksamt. Men för globalisten är sådant motstånd att se som snävt egoistiskt och lågpannat. Ledare för frälsningsrörelser vet nämligen alltid vad som är bäst för folket. Sådan är givetvis Blixt.



Dagens dikt

Uncategorised Posted on ons, april 22, 2020 15:38:05
Planerad tomhet?

SVT:s P1 har som många vet en långkörare. Dagens dikt. Rim- och sångbara strofer är tyvärr sedan länge passé. Nu ska allvarliga ting nämligen uttryckas i gåtor. Kanske i floskler. Tankarna oklarhet imponerar på de skönkulturella.

Om nutida poeters tankar översätts till prosa, dvs vanligt klarspråk, skulle författarna stå där med fåniga miner. Det som är simpelt eller enkelt framstår som avancerat om det kläs i dimmor av ord. Men om man ser genom diset blir det sällan något märkvärdigt sagt. När kungen är naken börjar den unga publiken skratta. Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta sa Esaias Tegnér, en klok diktare från 1800-talets första halva.

Sedan antiken fram till början av 1900-talet har poeter skrivit i rimmad form eller med fast rytmik och versmått. Sådana former favoriserar givetvis möjligheten att minnas tänkvärda ord. Numera är diktarnas syfte inte längre att få lyssnarna att minnas. Ord och innehåll är som sagt alltför oklart. Dikterna framstår därför ofta som installationer inom bildkonsten: en samling tomma ord som författaren stoltserar med.

Ofta läses dikterna av författarna själva i SVT P1. Det sker ibland med gråtfärdigt sorgsen röst, så att alla lyssnare förstår att det är allvarligt menat. Jag för står att författaren vill säga det rätta. Men varför inte göra det med vanligt tal- eller skrivspråk så att så många som möjligt kan förstå vad som menas. Eller kanske är det så att tankarna inte är tillräckligt avancerade för att tåla klarspråk? På så vis liknar den nutida poesin dagens bildkonst. Pretentiös tomhet på kvalitet.



Den sjuka vårdapparatens hantlangare

Uncategorised Posted on tis, april 21, 2020 16:04:01

För en tid sedan såg jag på SVT:s Uppdrag granskning ett inslag som var klargörande. Det handlade om landstinget i Skåne, dvs det som idag kallas Region Skåne. Det berättades om höga chefer som blivit shanghaiade av en ung entreprenör med oljigt utseende och lika smord mun. Han var läkare. Och hade lyckats kränga sin företagsidé Vårdexpressen AB till regionen för ganska många miljoner. Genom att han talade om IT och AI (artificiell intelligens) hade byråkraterna på regionens kontor blivit förförda och kommit fram till att det behövdes ett datoriserat medicinskt sökprogram som stöd åt läkarkåren. Meningen var att vårdpersonalen snabbt vid mötet med en patient skulle förstå vilken krämpa en viss patient led av och hur den bäst behandlades. På så vis skulle regionen spara tid och pengar trodde man. 

Det var alltså inte fråga om ett möte över internet mellan patient och läkare, dvs den metod som privata företag erbjuder numera i stora delar av landet med finansiering från det allmänna. Denna lösning måste ses som en bra väg att kapa vårdens köer och därmed behandla mer vardagliga krämpor hos d esjuka som vet hur en mobiltelefon ska hanteras.  En sådan metod måste ses som en riktig ”vårdexpress”. 

Om jag förstod rätt skulle den skånska företaget inte idka expressvård, utan endast vara ett stöd till en läkare eller sköterska som framför sig hade en sjuk person i en stol. Man behöver inte vara Einstein för att förstå att det riskerar att bli ganska stökigt och tidskrävande att samtidigt fråga patienten som läkaren klickar i entreprenörsföretagets medicinska guideprogram. Och vilket förtroende får den sjuke för vårdpersonal som i realtid försöker hitta rätt på internet?

Det visade sig också att landstingets satsning inte anammats att regionens läkarkår. De gjorde tummen ned. Många sköna miljoner av skattebetalarnas pengar försvann rakt ned i den bördiga skånska lerjorden. På teve såg jag en hög regiondirektör som försökte förklara varför det gått som det gjort. Personen ifråga stod bakom satsningen tillsammans med den munviga unga läkarentreprenören. Intressant nog hade regiondirektören inte förlorat sitt jobb efter den korkade miljonsatsningen. Nej han satt kvar och administrerade fortfarande regionens vårdapparat tillsammans med ett antal underhuggare som talat vitt och brett om projektets förträfflighet. Alla satt kvar och odlade kontakter med det havererade expressbolaget, som nu bar namnet Vårdinnovation AB. 

Vad kan man lära av denna historia. Som kritiker av de svenska landstingen menar jag att berättelsen exemplifierar – eller blottlägger – den svenska sjukvårdbyråkratins dilemma. Det patienterna bland annat efterfrågar är snabba och direkta kontakter med vårdpersonal – antigen i fysisk form eller via internet. Och vårdpersonalen önskar också något liknande samt framför allt att antalet kollegor ska anpassas till mängden patienten som vill ha snabba besked. Det är tydligt att all vård kräver ett begränsat inslag administration, för att hålla lokaler i trim, ta emot patienter och deras avgifter samt hantera löner, ledighet och liknande frågor rörande anställning av vårdpersonal. Punkt slut. 

Men i den överbyråkratiserade svenska vårdapparaten sysslar flertalet administratörer med andra uppgifter. De ”planerar” som det så fint heter. Innebörden är att de jobbar med kontroll av vårdpersonalen samt av patientkollektivets behov. Kontrollen innebär att massor av direktiv formuleras om olika fenomen som byråkraten tror rör mötet mellan vårdpersonal och patienter. Liksom vårdexpressens datorprogram innebär kontrollen i själva verket en belastning för de vårdarbetande. Dessa tvingas ständigt fylla i blanketter och andra rapporter till de kontorsanställda. Flertalet direktiv initieras från ovan, dvs från statliga byråkrater eller sådana som lever sitt drönarliv i regionernas egna gigantiska kupa, SKR, i Stockholm. Följden blir förstås en lavinartade pappershantering. Dessutom tusentals sammanträden, konferenser, tjänsteresor och andra uppgifter som den stora svenska vårdapparaten tror är nödvändiga. Fiaskot med Vårdexpressen belyser hur byråkraterna lever i sin egen värld. De leker företagsledare och direktörer. Men resultatet blir till mycket stor del enbart en belastning av den redan överansträngda vårdpersonalen.  

Den svenska byråkratsjukan har tydliga politiska rötter. Planering och planhushållning går som alla vet hand i hand. Det gör även höga politiker och chefsbyråkrater. Tråkigt nog har de ofta en gemensam bakgrund och/eller vänskapsrelationer. En uppenbar effekt är att de odlar nära kontakter med vårdpersonalens fackföreningar, vilkas kollektivavtal och arbetstider mm de tillsammans förhandlar fram. Resultatet blir att administratörerna – som i teorin ska kontrollera och styra personalen – tappar förmågan att styra upp olika problem som uppkommer inom vårdorganisationen. Av rädsla för facket lämnas strulande vårdpersonal ifred. Chefer och fack sitter nämligen delvis på samma stol. Och regionernas administratörer gör alltså inte den nytta som chefer inom den privata sektorn gör varje dag. 

Berättelsen om Vårdexpressen riktar alltså än en gång sökljuset mot regionernas döda hand. I teveinslaget från SVT drogs typiskt nog inga övergripande slutsatser om landstingens allvarliga sjukdomssymtom. Men en nyttig historia berättades. Än har nationens politiker inte insett att byråkratin hämmar vårdens effektivitet. Nya miljarder pumpas årligen in i ineffektiva och döende organisationer. Häromdagen såg jag på teve att den regiondirektör som ansvarar för expressfiaskot uttalade sig om hur bekämpningen av coronavirus ska hanteras. Vem kan tro att den personen vet vad han talar om? Och hur ska han lyckas leda bekämpningen av covid-19?

Torsten Sandström 

2020-04-21



Slöjor/hijabs för liberalismens skull

Uncategorised Posted on mån, april 20, 2020 16:14:21

L-partiet har på senare år blivit alltmer extremt. Men har lämnat den nationella politikens intressen och svenska folkets inriktning på de nationella frågor om skolor, arbete, bostäder, varukonsumtion mm och satsat fullt ut på globala perspektiv. Genom svensk politik tycks man tro att världen ska styras upp. Rena självmordspolitiken alltså. Att bortse från nationens befolkning vardagsbehov och värderingar kommer på sikt att radera ut partiet. Dödsryckningar är tydligt synliga. Trots att partier har Bonnierkoncernens mediala muskler i ryggen går det åt skogen. Och jag sörjer inte att mina föräldrars stolta Folkparti går under helt i onödan. Sådan är politiken, tycks det.

Ett exempel är Sydsvenskans kampanj mot det slöjförbud som skånska Skurups kommun beslutat. OK, att slöjor od är religiösa symboler. Men de är samtidigt tydliga tecken på kvinnligt förtryck. Islamska män går barhuvade, men många av dem vill stänga in kvinnorna i tyg eller bakom lås och bom. Ett slöjförbud är – trots att det går mot religionen – en tydlig frihetsinskränkning, som flera civiliserat nation tar avstånd från. Kvinnor ges en underordnad position, något som varje kritisk person kraftigt bör reagera mot. Därför framstår den propaganda som Bonniers Sydsvenska bedriver som ett hån mot allt vad traditionell liberalism står för. Även flera andra medier – exv SvD – vägrar att godta ett slöjförbud.

För övrigt väntar jag bara på att L-partiet kommer att föreslå att ämnet nationalekonomi ska avvecklas och ersättas av ”globalekonomi”. Varför endast ha ett snävt fokus på Sveriges räkenskaper och vad svenskarna önskar? Därför kommer L-partiet snart att kräva en satsning på en balansräkning under FN:s ekonomer. Och idéer om en allmän FN-religion lär svar pipelinen.

Så går det när teorier och trosföreställning slår ut praktiskt och förnuftigt tänkande baserat på den egna nationens folkliga krav. Det kallas liberalism in absurdum.



Vänstern väljer att blunda

Uncategorised Posted on lör, april 18, 2020 15:03:23

Om man funderar över den europeiska litteraturens potential – efter antiken – är några slutsatser klara. En är att folkens naturliga språk trängde tillbaka det romerska latinet och dess skriftspråk. Detta på grund av att romarna förlorat makten över Västeuropa. En annan och viktigare slutsats är att affärslivets och ekonomins utveckling kom att gynna litterära förmågor, av vilka några var genier.

Från det ekonomisk framgångsrika Toscana räcker det med att nämna Dante, Petrarca och Bocacio. Alla förnyare på sina områden. Från England måste Chaucer nämnas och senare Shakespeare. Den förres far var vinhandlare. Shakespears far var hantverkare och själv blev William inte bara en stor lyriker och dramatiker utan också en framträdande affärsman inom teaterns värld.

Jag skriver detta med tanke på min blogg häromdagen mot Jan Guillou, som skrivit en hatisk artikel mot kapitalismen. Som före detta marxist kan jag ana hans tankar, men anser dem inte alls genomtänkta och framför allt förlegade. Kapitalismens ses som alltings ondska. Jag undrar på vilken levnadsnivå världens befolkningen idag skulle leva utan industrialismens välsignelse? Drivkraften efter lönsamma affärer genom lönearbete har skapat otroligt mycket gott! Förvisso har kapitalismen gjort få vrålrika. Och skadat åtskilliga andra. Men många tusenden har samtidigt fått det mycket bättre ekonomiskt sett. Idag är en industriarbetare tämligen välbärgad om han spelar det privata kortspelet rätt.

De författare jag nämnt levde inte under industrialismens era. Men de arbetade under tider då utvecklingen drog sig samman mot storskalig produktion som baserats på kapitalinsatser och lönearbete.

Även under den epok vi nu lever i frodas det nya produktionssättet. På grund av ökad arbetsdelning finns det också idag plats för många fler driftiga att på heltid syssla med fria yrken. Det bör Guillou veta, även om han inte vill, utan fördriver tiden med sin populärlitteratur för nöjeslystna.

Enligt min mening är denna blindhet den nutida kulturvänsterns främsta misstag. Den lever i idéerna värld och föraktar de ekonomiska fenomen som i århundraden har försörjt skribenter av olika slag. Och även dem själva idag! De hånar alla kapitalismen, som de i allmänhet enbart har ytterst vaga kunskaper om. De blundar med andra ord för verkligheten och väljer att leva i drömmarnas land.

För min del får de gärna drömma och önska vad de vill. Men de måste ovillkorligen ta ansvar för den typ av samhälle som de (oftast tyst) förespråkar. Världshistoriens erfarenheter av planekonomier är otroligt mörk. Miljontals brutalt mördade. Ännu fler fattiga och okunniga. Och en plundring av miljön som vida överträffar följderna av västvärldens cigarrökande kapitalisters framfart.

Allt detta vet Guillou. Och även ett antal (men inte alla) av hans svartklädda vänsteranhängare. Men av politiska skäl väljer de att följa den (idag konservativa) politik som Marx och Engels stakat ut för mer än hundra år sedan. Egentligen är den självvalda blindheten häpnadsväckande. Men ändå – otroligt nog – sann.

Torsten Sandström

2020-04-18



Klimatsmart i Grönköping

Uncategorised Posted on fre, april 17, 2020 17:38:43

Grönköpingsakademiens ordbok definierar ”klimatsmart” såsom ett sätt att tjäna grova pengar å klimatet, t.ex. genom fiffigt orkestrerade klimathot och hård beskattning av koldioxid.

Klimatsmart

Månne nästa klimatsmarta steg? Att beskatta rökt fläsk torde ge statskassan ett väl-behövligt tillskott, något som verkligen behövs för att finansiera bidragen till sol- och vindindustrin.

Rolf Oward

Tack till Rolf och Klimatupplysningen.se



Är viruset eller vården värst?

Uncategorised Posted on fre, april 17, 2020 17:11:15

Förr i tiden sades det i bland att man måste akta sig för läkarna. Deras ordinationer och åtgärder förvärrade ofta den sjukes tillstånd. Trots att Ludvig XIV fick ett långt liv – och genomgick en svår anal operation (en fistel) – var kungen rädd för doktorer av många slag. Han var också rädd för varma bad.

Rädslan för läkarvård har särskilt synts i tider av krig. I fält är hygienen givetvis alltid svag och en sårskada kunde snabbt vissa sig dödlig i arméns trånga sjuktält. Där (och i baracker) grasserade ofta virus och bakterier.

Men i nutida fredstider måste människan ändå vara jätteglad över den ofta högt kvalificerade (och kostbara) vård han eller hon erbjuds. Medicin har blivit en vetenskap för experter med djup kunskap (och inte bara präster eller kloka män/kvinnor). De allra flesta botas gång efter annan! Det görs enorma insatser exv i tider av corona och många, många frisknar till. Så skönt. Därför hajade jag till över följande rubrik i Sydsvenskan:


Åtta av tio överlever intensivvården

Jag tror kung Ludvig instämmer från sin grav. Han nickar bifall och säger att med lite tur klarar man kanske läkarnas vård. Sydsvenskans budskap är ändå förvånande gammaldags i sin syn på vården. Tilltron verkar låg av den överraskande rubriken om överlevnaden att döma. Att enbart två av tio dör verkar däremot var ett för nutiden mer naturligt konstaterande.



Vulgo-teve

Uncategorised Posted on fre, april 17, 2020 15:00:59
Svensk verklighet. En toalett från SJ symboliserar vulgo-teve.

Häromdagen zappade jag en stund mellan de svenska tevekanaler som folk vanligtvis ser på.

På den skattefinansierade var det som vanligt en fånig tävling under Babben Larssons ledning. Alltså skratt och trivialiteter i kubik. Kändisar som tävlar med varandra för brödfödan. Tjo och tjim.

På TV4 var det Lets dance. Där ska kändisar på deken stappla omkring med en personlig assistent som råkar ha kunskaper i dans. Och därefter bedömas enligt programledningens instruktioner så att kändisskapet maximeras och annonsörerna strömmar till. Varje paus för annonser känns som en milslång ökenvandring utan oaser i sikte. Och därefter ser man trynet på en programledare som tjoar till och vill få det hela kännas improvicerat, folkligt och festligt. Jockmockjokke från förr förefaller som en frisk fläkt jämfört med mina erfarenheter en kväll på svensk teve. Tjosan, tjosan.

Efter en kvart stängde jag av och la mig för att läsa en bok av Tore Jansson om Språkens historia. På så vis fick jag ordning och reda i mina tankar. Och lärde mig något viktigt. Jag slapp att se tiden dödas på teve. Även om det var långfredag kväll.



Storsvenskheten tynger

Uncategorised Posted on tor, april 16, 2020 15:58:06

En sak som intresserar mig mycket är stor- eller uppsvenskheten. Det rör sig om en åldrig nationalism. Något som faktiskt i hög grad lever än idag, trots det svenska etablissemangets eviga skäll på allt de kallar nationalism. Bilden är från försättsbladet till Olof Rudbecks Atlantica från 1677 (och framåt). I boken beskrivs Sverige som världens (historiska) mittpunkt. Från Uppsalas horisont får vi se hur det svenska språket gett upphov till alla andra tungomål och kulturer. Det är den gamla storsvenskhetens syn på historien. I något dämpad form lever mentaliteten ännu kvar vid Fyrisån och omkringliggande landskap.

Det vanligaste uttrycket är numera en ohejdad globalism, där allt svenskt offras för fattigare nationer jorden kring. Det passar numera den officiella svenska självsynen. Och S-partiets brist på argument till det egna folket. Dessutom blir vårt land är ett föredöme för andra folk. Tanken är minst sagt förmäten. Och något som lockar publiken till skratt. Kanske inte majoriteten svenskar, som – liksom förr – måste betala för nationsledningens extravaganser.

Storsvenskheten lever ännu i vardagen, men anpassar sig efter dagsläget. Någon kanske minns hur SD-partiet för några års sedan hånades för sin blå-gula framtoning. Fy skäms! En riktig svensk slår knut på sig själv (och på flagglinan) för att framstå som en superkorrekt globalist. Men så kommer plötsligt coronaviruset! Därför ser vi var dag storsvenskarnas regeringsledamöter stående på rad omgivna av rikets fanor. Massor av blå-gult. På kavajslagen syns svenska fanor (den krossade tomaten är borta). Man skulle kunna tro att det rör sig om den svenska nationens begravning. Eller, om man får önska, hellre regeringens avgång, Men det är bara sluga (S)trateger som räknat ut hur nationalismen kan brukas för stunden. Så var lugn! Om några månader är allt som vanligt igen och svenska folkets surt förvärvade slantar sprids ånyo över jordklotet.

Vad kan vi lära oss av storsvenskheten? Möjligtvis att den som skrattar sist ofta skrattar bäst. Eller att man kanske inte ska låta idéerna ta över verkligheten. Man måste tro att förnuftiga handlingar är bättre än stora tomma ord. Och så ska man inte slösa med andras pengar. Det gäller alltså att lära sig något av historien. Det klarar inte storsvenskarna av trots Rudbecks fantasier för mer än 300 år sedan.



Svenska staten ./. Karl Hedin

Uncategorised Posted on ons, april 15, 2020 16:13:49

Karl Hedin är en storföretagare från Dalarna som för mer än ett år sedan suttit häktad i 31 dagar. Inte för mord som man skulle kunna tro. Men varför? Jo för jaktbrott. Han påstås ha skjutit en varg 2018. Han bestrider än idag brott och kräver att misstankarna ska skrivas av eller att han åtalas. Läs mer i länken nedan från Expressen.

Ännu har alltså inget åtal väckts. Tiden går. Snart två år. Och i Sverige slår sig politikerna för bröstet och talar om en rättsstat. Där släpps grovt kriminellt belastade ungdomar snabbt ut från polisstationen, med leenden på läpparna. Men en skötsam företagare hålls på halster för ett relativt sett lindrigt brott, som till råga på allt är oklart. Bara för att Åklagarmyndigheten inte vill eller vågar erkänna att man begått ett fel. Det är en plikt att snarast möjligt befria en person från misstanke om åtal inte kan väckas – särskilt då det gäller ett mindre allvarligt brott.

Men nu rör det sig om en åklagares prestige. Och förmodligen om en förvriden syn på att rika inte ska favoriseras. Och därför sker en särbehandling jämfört med flertalet klanbrottslingar, som släpps efter någon timme. Jag vet att det inte är första gången sådant inträffar i vårt land…Men vad är det som händer i Sverige?

https://www.expressen.se/dinapengar/industrimiljardarens-ilska-det-har-maste-fa-ett-slut/



EU bönar om mer makt

Uncategorised Posted on tis, april 14, 2020 22:30:03

DN påstår häromdagen att EU-kommissionens ordförande har sagt:

von der Leyen: Äldre kan tvingas isolera sig året ut

Givetvis får hon tänka så. Hon får även privat säga det. Men frågan är om hon som ordförande för EU:s verkställande organ får säga en sak som omfattas av varje medlemsnations maktsfär. Förvisso använder hon (om hon är rätt återgiven) ordet ”kan”. Men ändå är virusbekämpning en nationell fråga, som unionen inte förfogar över. I nationella sammanhang brukar konstitutionella gränser respekteras mycket noga. Men von der Leyen klampar på. Det har unionens chefer som vana.

Jag tror att hon inser gränserna. Men samtidigt är EU i stark turbulens. Motsättningarna ökar på alla håll och Storbrittaniens utträde svider. Därför blir det outtalade budet från von der Leyen att EU maktställning måste ökas. Alltså efterfrågas mer federalism på sikt. Enligt min mening är det fel färdriktning, något som framgått av min blogg.

Dessutom är det illavarslande att EU-kommissionens chef talar vitt och brett om frågor som hon inte har på sitt bord. Det är i sig ett tecken på expansionsvilja. Medan medlemsnationerna står upp till öronen med corona så planerar ledarna i bunkern i Bryssel för ökad makt. Och ännu är inte ens avtalet med Storbrittanien klart. Vilken EU-soppa!



Varför lyckas Finland?

Uncategorised Posted on tis, april 14, 2020 11:46:15

I min ungdom var Finland ett land som levde med minnen av plågor från kriget och den geografiska närheten till sovjetstaten. Alltså hårda erfarenheter. Många medborgare lämnade nationen. En stor grupp tillverkade bilar och bostäder i Sverige eller utförde lågbetalda städ- och textiljobb i storstäderna. Många sågs som  andra klassens samhällsmedlemmar. Man påstod att de söp och drog kniv. Det var då det. 

Under senare år har en ny bild av vårt grannland vuxit fram. Deras skolpolitik hyllas i olika mätningar – en skola där kunskaper lärs ut under rimlig ordning. Vidare är det finska förvaret på plats, ty det har aldrig lagts ned. Alltså är beredskapslagren fulla med sjukvårdsmateriel och annat som behövs exv i tider av coronavirus. Och dessutom förlöser den finska sjukvården svenska barn sommartid (då svenska landsting årligen överraskas  av semesterlagen) samt utför operationer, som inte landstingen förmår klara av på grund av att man satsat på byråkrater i stället för vårdpersonal. Finland presenteras således allt oftare – ibland undrande eller till och med motvilligt – som ett föredöme. För politikens storsvenskar är detta smärtsamt. Självbilden är ju att Sverige är ett föredöme för världen. Inte lillebror Finland. 

Vad är det som gör att Finland fungerar bättre än Sverige i en rad avseenden? Är det möjligt att ge ett sammanhängande men samtidigt kortfattat svar? Jag tror det. Det finns flera förklaringar, som delvis överlappar varandra.

För det första den historiska bakgrunden. Närheten till den ryska grannen har redan nämnts. Inbördeskriget och Stalins anfallskrig har inte gett den finska arbetarrörelsen den medvind och  manöverutrymme som den svenska motsvarigheten tillkämpat sig. För övrigt har Finlands industrialisering varit senare än den svenska. Bondesamhällets politiska krafter har med närstående partier därför kringskurit det finska S-partiets utrymme att bygga det kollektiva samhälle som broderpartiet låtit gjuta i betong i Sverige.  Det jag är ute efter är en annorlunda finsk historisk bakgrund, som mer präglats mer av individualism och tuff verklighet än grannlandets kollektivism och industrisamhälleliga mjölkkossa. 

För det andra samhällsideologin. Finland har som sagt i huvudsak intagit en kritisk eller avvaktande position till socialismen. Inte förstås bara till kommunismen utan även till den storskaliga ideologi som det svenska S-partiet presenterat. Det finska S-partiet har lyckligtvis aldrig erövrat det monopol på att formulera dagspolitiken, som den svenska arbetarrörelse lyckats med. Innebörden är att den finska statsapparaten inte blivit impregnerad av S-partiets alla kollektiva dogmer. Inte heller byråkratin har vuxit sig lika hög i Finland och framför allt inte blivit lika konsekvent styrd av personer som är närstående till S. Resultatet har därför blivit att ett finskt svängrum vuxit fram för fritänkande och förnuft. Motsatsvis har den kvardröjande kollektiva betongens samhälle blivit en av Sveriges främsta olyckor.

För det tredje pragmatismen. En stark politisk ideologi som det svenska S-partiets genomsyrar självfallet samhället och dess olika institutioner. På olika befattningar i samhällspyramiden installeras styrelser och ledare med den rätta politiska åsikten. Resultatet blir att de flesta människor går i takt och ängsligt sneglar uppåt efter direktiv. I Finland fattar  kompetenta och självständiga personer själva beslut som kommer är praktiska och nödvändiga. Under historiens gång – och återkommande politiska växlingar vid makten – har alltså Finland, liksom många andra demokratiska stater, lyckats utveckla en sund pragmatik. Inflytandet från bondepartier och liberaler har stoppat en finsk centralism av svensk modell. Finska politiker har nämligen lärt av historien och vetenskapen. De funderar själva utan att nämnvärt tyngas av ideologiska dimridåer. Och lagar efter erfarenhet och bästa förnuft. Man agerar alltså som kloka människor brukar göra. Det syns i deras skolor. Det syns i försvaret. Det syns i vården. Det syns i beredskapens lager. Osv.  

För det fjärde medierna. Min bild av svenska medier är lika dyster som skissen över S-partiets hegemoni. PK-ismen i vårt land är påträngande och fungerar som en stödtrupp till det statsbärande partiet. Politikerna ges alltså bistånd från den tredje statsmakt som komiskt nog är satt att övervaka och gissla dem! Även om jag inte är någon kännare av finländska medier har jag fått berättas att det där ofta är högre till taket i medierna. Hufvudstadsbladet nämns ibland som öppen för kritiska texter till exv den av FN riggade klimatkrisen. Hur det är med andra medier vet jag inte. Men mot bakgrund av de faktorer jag nyss nämnt skulle de förvåna om inte finska medier präglas av förnuft och praktiska idéer. 

Om jag har rätt i min enkla beskrivning av det finska samhället har Sverige mycket att lära. Jag tror knappast att vårt lands politiker självmant kommer att inse denna bistra sanning. De har vuxit fast i den uppsvenska centralismen. Rollen som yrkespolitiker är viktigare än nationens bästa. Däremot kan kanske unga och äldre svenskar komma att samlas kring en ny praktisk öppenhet i samtal och politik. Deras dom över de senaste decenniernas svenska politiker – och myndighetschefer –  blir mycket hård. 

Vid valurnorna kommer röster att ges för en förnyelse av en nation som kört fast i S-partiets gråa betong. I cementblandningen har rättsstaten fjättrats i stället för att utvidgas. Försvaret har närmast lagts ned. Kunskapsskolan har förvandlats till en orolig förvaringsplats. Löften om bostäder till alla har blivit ett hån. Politiker och myndigheter samverkar för att dölja orsaker till klanbrottsligheten och verkar för att de kriminella ska tillåtas fortsätta på inslagen bana. Och skatterna är antagligen världens högsta. Och så vidare. 

Alltså har Sverige all anledning att ta rygg på Finland. Om alltfler lyssnar på lillebror – på ungdomens tankar  – så kommer vårt land på rätt köl. 

Torsten Sandström

2020-04-14



Guillous barnatro

Uncategorised Posted on mån, april 13, 2020 15:51:45

På Aftonbladet, en del av Schibstedts medieimperium, skriver sedan länge Jan Guillou. Senast häromdagen en text som rubriceras ”Den råbarkade sanning som högern förnekar är att kapitalism är dödligt”. Annars försörjer sig Guillou som bekant på populärlitteratur, som han låter sälja i stora upplagor. Han mår alltså gott och det unnar jag honom.

Men han unnar inte andra att tjäna pengar på sina kommersiella företag. Särskilt inte aktieägarna i stora företag som Volvo (Schibstedts nämns givetvis inte i texten). I artikeln tycks den privata marknaden bära ansvar för mängden dödsfall i corona. Kritiken rör givetvis inte den privata mediemarknad han själv försörjer sig på. Nej, nu är det apotekens privatisering som är orsaken till att beredskapslager saknas. I själva verket är det inkompetenta regionpolitiker som – trots påminnelser från svenska staten – under flera år låtit bli att hålla vårdmateriel i lager för beredskap.

Guillou har alltså behållit sin barnatro. Och det är någon form av svårdefinierad kommunism. Alltså jagar han kapitalismen. Att den skulle ha skapat något viktigt och gott nämns förstås inte. Budskapet i Guillous text är vänsterns eviga. Kapitalismen är syndabocken till att coronavirus härjar vilt och framför allt till att motmedel saknas i tillräcklig utsträckning. Hela USA:s sjukvårdssystem framställs som en dödsfälla. Guillou har förstås redan facit i sin hand. Han vet nämligen alltid bäst.

I Guillous enögda värld klumpas USA:s sjukvårdssystem samman med det alliansstyrda landstinget i Stockholms län. Jämförelsen är monstruös. Den bygger endast på att all ondska i Guillous värld samlas ihop och vältras över på kapitalismen. En minoritet av Aftonbladets läsare applåderar. Majoriteten undrar hur bra vården fungerar i de stater som delvis baseras på en centralt planerad ekonomi, såsom Ryssland, Kina, Kuba och Venezuela? Att Stockholms vårdapparat inte fungerar beror knappast på marknaden, utan på att politiker och byråkrater grovt misslyckats med den planekonomi som Guillou är förespråkare för. Bristen på beredskapslager och landstingens långa vårdköer har en gemensam förklaring: den politisk/byråkratiska oförmågan.

Guillous stora problem är att han inte preciserar hur han eget påstått goda samhälle ser ut. Han gör det alltså enkelt för sig, som vanligt. Det är ingen slump. För han vet att planekonomier och kommunistiska system har dödat miljontals medborgare. Och detta med avsikt. Oliktänkande har fängslats och dödats med nackskott. Enbart för att de varit smittbärare av sjukdomen att tänka fritt.

Torsten Sandström

2020-04-13



Nästa »