Den upprördhet som utspelar sig kring en bluffande mörkhyad professor i Cambridge går kanske att förstå. Men den är egentligen planerad. Och borde därför inte chockera. Om det inte vore för kolliderande drömmar inom en påträngande politisk elit.

Den som vill förstå hur PK och woke fungerar har mycket att lära av hur en ung man med ursprung från Ghana, Jason Arday, kunde bli professor vid det gamla universitetet i Cambridge. Han har i dagarna förlorat sitt fina jobb. Men hur kunde han – med en mängd darriga meriter och rena fantasieskapader i i sitt CV – öht få jobbet som professor i utbildningssociologi? En fundering över detta lär oss något om nutidens vänsterliberala samhällen.

Mannen har vid ansökan om professuren åberopat en text som delvis är rena citatet, utan att han angett källan (till och med originalets stavfel har Arday kopierat!). Hans bakgrund, dvs uppväxt, skolning, jobb mm är tyvärr medioker. Diagnosen ”autism” finns typiskt nog med i bagaget. Möjligtvis ger allt detta en grund för medlidande, något som kan få viss betydelse för förståelse av vad som skett. Ardays sidoverksamheter är alarmerande, på så vis att han exv påstått sig ha utfört sportsliga bragder i stil med Nordkoreas Kim Il Sung, dvs resultat som är helt orimliga. Över huvud taget tycks Arday önskat framstå som en solstrålande Superman. En normal grupp av sakkunniga borde således ha dragit öronen åt sig innan de gett honom jobbet. Men det gjorde de inte.

Förklaringen till det som hänt ligger i det vänsterliberala samhällets många drömmar. Offentligheten kritiseras för elitism, rasism och favorisering av människor från välbärgade grupper. Det beskrivs som ett samhälle som frambringar rader av oskyldiga offer. Vänsterliberalerna vill trolla bort dessa fenomen, som förvisso i allmänhet måste ses som dysfunktionella. Trolleriet sker främst genom massiv lagreglering om diskriminering och annan propaganda rörande invandring i skolor och i medier. Vi ser därför hur Pippis pappa med åren fått en ny etnisk färg. Och i många historiska tevedramer om brittisk historia spelar numera färgade skådisar roller som i verkligheten definitivt innehafts av vita kungar och drottningar.

Labours UK har varit särskilt aktivt för att försöka sopa undan spåren efter skeenden som pekar på att även invandrare kan bete sig illa. Då flertalet invandrare härstammar från främmande kulturer riskerar förstås spåren att oroa den infödda befolkningen. Keir Starmers avgång som premiärminister sammanhänger delvis med denna oro. Han har som hög åklagare via folkrättsliga dogmer försökt skydda invandrare som systematiskt begått allvarliga övergrepp, i stil med våldtäkter. Polisen i UK har länge fått lära sig att inte driva sådana kriminalärenden enligt regelboken. Detta med syfte att dämpa ett folkligt missnöje och minska aktioner mot invandare.

Hela det brittiska samhället från topp till tå har genomsyrats av drömmar om en särbehandling av invandrare. Den politiska eliten har dock inte förstått att det måste ske med allra största försiktighet så att inte brottslingar och lurendrejare favoriseras. Men med full gas har drömmarnas politik spridit sig över UK. Många högt uppsatta – såsom i Cambridge – tycker sig ha varit så upplysta och goda att de med liv och lust måste driva en politik där svart förvandlas till vitt. I ett sådan förvridet klimat gynnas förstås människor av Ardays typ. Alltså gåpåare och fuskare.

Vi ser här förklaringen till att samtalet för respektive mot woke härjat exv amerikanska universitet. Båda sidor han begått övertramp. Men i grunden måste woke kritiseras för att normer lanseras som tenderar att i förlängningen bli systemfientliga. Likabehandling förvandlas till särbehandling (favorisering). Verkligheten stöps om till drömmar. Och en lurendrejare i stil med Arday kan höjas till skyarna. Ända tills sanningen uppenbaras förstås. På så vis hamnar många intellektuella vid Cambridges universitet i skamvrån.

Jag menar således att detta är en effekt som följer av vänsterliberalismens okritiska drömmande. Idévärlden följer en plan som i sig själv resulterar i att allvarliga skador uppstår. Det är givetvis inte fel att drömma. Men det ska inte ske i politikens värld. Där ska målen sättas så att de inte blir systemfientliga utan tvärtom medför framsteg. Detta klarar inte diverse rödgröna politiska rörelser av. Drömmen är nämligen deras motor. Idéerna är goda i sig då de predikas av de som redan krönts. Tyvärr hamnar även en del konservativa emellanåt i drömfällan och inleder flummiga predikningar om framtiden.

Den enda ”nollvision” – i sig förstås ett superfånigt ord – jag kan tänka mig att acceptera är den som riktar sig mot vänsterdrömmar.

Torsten Sandström

Flera iakttagare av det politiska språket i svenska medier pekar på en allvarlig förgrovning. Några anser – med viss rätt tror jag – att Trumps agerande blivit en alltför lockande förebild. Han snackar vitt och brett utan att bekymra sig om fakta. Grova personangrepp tillhör bilden. För mig framkallas en känsla av hur klasskamp kan piskas fram, såsom i Paris efter 1789 eller senare under revolutionen i Ryssland eller Hitlers maktövertagandet i Tyskland.

Märk väl att de grova orden bara nu gäller ett fåtal journalister som vet att pöbelns språk kan locka en enkel publik. Dessa journalister samverkar – oftast på distans – med politiker som har en i deras ögon korrekt politisk uppfattning. Detta samspel skapar snabbt starka politiska stämningar. Vi ser i dagarna att namn som von Papen, Hitler och Quisling fungerar som slagträn i svensk politik. Typiskt nog nämns kommunismens massmord sällan! Att kvällspressen – framför allt Aftonbladet – är en ledare för ett samtal i drängkammaren är ingen nyhet.

För att åter peka på Trump tycks tendensen smittsam. Några sociala medier har tagit täten (Fria tider är ett skräckens exempel). Nya märken för lågvatten pekas ut var dag. Att en person som Marcus Allard ska tillåtas driva politik för inträde i riksdagen är självklart. Men att olika medier glatt rapporterar om han tillmälen mot sina motståndare är inget annat än läskig populism. Han kallar regeringens företrädare ”jävla losers” och ”idioter”. I stället för att rimligt noga bygga under sin kritik (så att läsaren själv kan dra slutsatsen) spyr han ut tillmälen. Och dessa plockas upp av journalister som för sina egna idéer och sin plattform vill vinna anhängare.

Okej, jag vet själv att det kan vara lockande att vässa orden i en politisk text. Övertramp riskerar att ske av ren iver. I det mediala bruset måste man försöka synas. Men flertalet journalister – tyvärr inte Anders Lindberg på Aftonbladet – har dock förstått att ett måttfullt språk är ett ideal. Man låter fakta och argument tala och avstår från pajkastning. Min kritik vänder sig nu främst mot chefer inom medierna som tolererar ren smutskastning. Men även de politiska partierna avstår från att ta sina anhängare inom medierna i örat.

Min ungdoms journalistik stoltserade med att dels skilja fakta från värderingar, dels att i sansad ton bygga under sina reportage. Den medialisering vi ser i nutid väljer alltför ofta den vulgära populismens linje. Vad gör mediernas ägare? Man tycks inte vilja eller våga hålla tillbaka sina anställda. Och vad gör de politiska partierna? De hukar av rädsla över att kritik mot journalister kan slå tillbaka mot partiet, med en förlust i kommande val som följd. Därför ser vi detta ”race to the bottom”. Mediesamhället hotar med andra ord den svenska demokratin!

Just nu slåss medier till vänster och höger om utgången av valrörelsen. Gammelmedierna och opinionsinstituten trumpeterar ut en rödgrön vinst. Den är tyvärr möjlig. Den fjärde statsmakten tycks nämligen ta hem spelet med SVT, TV4. DN, SvD, Aftonbladet, Expressen och Sydsvenskan i spetsen. Men inte som oberoende kritiker av fakta. Utan genom att agera verktyg för en beroende politisering.

Torsten Sandström

Det svenska politiska samtalet har som bekant tyvärr betydande inslag av läskig smutskastning. Alltså grova känsloargument mot motståndaren. Ord som är extremt överdrivna. Från höger till vänster och tvärtom brukas dessutom argument som är kraftigt inflaterade. Man kan ofta tala om skamgrepp. Plötsligt har Vidkun Quisling blivit ett slagträ i den svenska valrörelsen. Han var folkmördaren och ockupanten Hitlers vän. Och en samarbetsman med en fiende till den norska nationen. Alltså en förrädare i ordets rätta språkliga och folkliga mening. Många norska liv hade han därmed på sitt samvete.

Att kalla Magdalena Andersson och Aftonbladets Anders Lindberg för ”quislingar” blir därmed en gigantisk överdrift. Richard Jomshof begår ett övergrepp på gränsen till det straffbara. Även förrädare blir ett för starkt ord. Att socialdemokraternas politiker brukar politiska argument med stor hänsynslöshet kan man dock säga. I åratal brunsmetar de två SD:s politik rörande huvudfrågan: kritik mot storskalig invandring. Samtidigt gör de två SD:s politik till S-partiets egen, åtminstone om man ska bedöma orden från deras läppar idag. De två sluga gör sig skyldiga till verklighetsförfalskning och vilseleder den svenska publiken. Vid en rödgrön seger i september kommer en ökad invandring upp på agendan! Vi får se vad som egentligen menas med att den ska vara ”stram”. Deras slughet är respektlös och enligt min åsikt något mycket allvarligt.

Jomshof gör alltså också bort sig. Om någon borde han veta att alla argument om medlemmar i nazismens skräckkabinett inte är lämpliga för ett SD som vill ta avstånd från sin historia (alldeles oavsett om han kritiserar Quisling). Att Andersson och Lindberg agerar politiskt hänsynslöst är en sak. Men den extrema överdriften från Jomshof att kalla dem quislingar är något annat. Det är urbota dumt med tanke på SD:s politiska strategi är att beskriva sig som ett vanligt parti. Särskilt Jomshof borde veta att nationens svärm av vänsterliberala medier skriar av glädje över att få ett så smaskigt ämne att torgföra i en valrörelse. Alltså de medier som nästan aldrig pekar på S-partiets dubbelmoral rörande invandring, kärnkraft eller att regera i samverkan med kommunisternas V-parti, som sannerligen genom åratal av öppna och slutna kontakter med Sovjetunionens blodbestänkta koryféer bär ett indirekt ansvar för miljontals dödade oliktänkande. V:s ungdomsförbund hyllar för övrigt ännu kommunismen i sina stadgar!

Jomshof agerar med andra ord synnerligen dumt. Han – och för den delen också Björn Söder som gärna ordar om ”raser” – borde inse att de beträder ett tydligt minerat språkområde. De bådas sätt att spela korten gör det svårt för många kloka nogräknade väljare att i höstens val ge sin röst till SD!

Torsten Sandström

I mitt arkiv över utkast hittar jag en dårskapers pärla från sommarens klipp. SvD utbrister nämligen med tydlig glädje den 9/6 genom följande rubriker:

90 % sannolikhet att Andersson vinner…Kan klara sig utan C.

Just den hoppfulla stämningen är allvarlig i kombination med aningslösheten. Hur kan man skriva något så dumt? Sossarna skulle alltså vinna genom att regera med Mp och V. Utan tvekan behövs nog C,. Att sätta samman en arbetsduglig ministär med stöd av V är ju att förespråka socialism rakt ut. Här avslöjas SvD:s vänsterhopp.

Dumheten framgår av att SvD inte inser Socialdemokratins faktiska dilemma. Tidningen bara lägger samman procentsatser och hurrar. Självklar förstår S-ledningen att en regering med socialister blir såväl svår som i väljarnas ögon hoppfull. Den kommer inte att fungera en mandatperiod. Men tillsammans med C kan Magdalena Andersson åtminstone tala om en mittenregering, något som man förr valt med Mp, något som fortfarande förstås är aktuellt. Faktum är att C-partiet vill inte veta av V, utan helst önskat regera med M och KD.

Att försöka regera efter valet med en rödgrön majoritet blir olustigt för Andersson. Bingo för S är att locka över KD, som gärna låter sig inlemmas med regeringsjobb och löner, men inte önskar föra direkt för vänsterpolitik. På så vis kan S, C och KD hålla talibaner (Mp) och kommunister (V) på armlängds avstånd för att i grunden föra vänsterliberal drömpolitik. V kan int tillåtas annat än att bli ett farligt röstboskap utanför regeringen. Än en gång kommer KD att svika det goda löftet om att avveckla de 21 vårdregionerna. I deras ledningar sitter alltför många inom den politiska klassen för att en avveckling öht ska bli möjlig – många förlorar nämligen sina välbetalda politiska struntjobb.

Man undrar om PRAO-elever skriver texter och sätter rubriker på SvD? Det spelar kanske inte någon roll, ty även annars flödar sympatierna med de rödgröna. Aningslösheten är allvarlig. Men sveket mot den officiella förklaringen att SvD är moderat skriar. Tidningen gör uppenbarligen allt man kan för att snart sakna prenumeranter och bara leva på statsbidrag. Det senare gillar sossarna också…

Torsten Sandström

Flera nationer i nordvästra Europa har anledning att oroa sig över Pedro Sanches socialdemokratiska regim. Detta av flera skäl. Ett är Sanches vänsterpopulistiska ambition att kraftig öka invandringen till Spanien och EU. Dels i dagarna från Marocko. Dels genom att bevilja medborgarskap till c:a en halv miljon asylsökande som redan är i Spanien. Vi känner igen metoden att öka den egna väljarbasen. Fortsatta rörelser genom EU hotar till viss del även Sverige.

Ett annat skäl till bekymmer är Sanches vänsterpopulistiska korruption. Hundratals partimedlemmar – exv Sanches själv, hans fru och hans bror – mals just nu i det spanska rättsmaskineriet. Flera fällande domar har utfärdats av modiga domare.

Svenska medier är passiva i rapportringen av samma gamla vanliga skäl. Men inte Epoch Times! Tidningen ger en särskilt bra bild av den spanska utvecklingen genom min professorskollega från Lund, Inger Enkvist. Pedro Sanches har på statens bekostnad gett sin bror en golden handshake. Detta genom en eller flera feta statliga tjänster (utanför Madrid). Jobb som han närmast inte ens utfört. I stället har han levt i presidentpalatset i huvudstaden och underhållits där som en prins.

https://www.epochtimes.se/nar-makten-blir-en-familjeangelagenhet

Enkvist berättar i detalj om detta. Det som sker i Spanien illustrerar enligt min mening hur den reformistiska arbetarrörelsen i nutid stegvis ockuperats av mer eller mindre inkompetenta lycksökare. I Sverige sker detta också, men förstås i mer återhållsam stil. Bristande kompetens och en uppenbar ambition att leva ett gott liv i den politiska klassens hägn är dock tyvärr något gemensamt. För övrigt inte bara avseende sossarna.

Man brukar skojsamt berätta om hur goda svenska familjeföretag inte sällan raseras genom dåliga affärer under en eller ett par efterföljande generationer. Delvis samma sak gäller politiska partier. När idébasen genomförts -viktiga reformer alltså genomförts – så blir partiet en inrättning för trixande och försörjning av de egna. Socialdemokratin gjorde sitt färdigt i och med Tage Erlander. Sedan dess har det gått utför. Av diskretionsskäl ger jag nu inga namn på svenska sossar. Jag tror läsaren omedelbart erinrar sig en lång rad. Inför höstens val riskerar några av Sanches svenska kollegor att få makt igen. Huk er gubbar och gummer!

Nu riskerar Magdalena Andersson få uppgiften att samla den rörfröna röran bakom sitt eget icke-program (där alla gamla felsteg från tiden med Löfven ignoreras). En fest med massor av återställare hotar.

Torsten Sandström

Lagen förbjuder som bekant SVT att sända reklaminslag. Delvis har förbudet mjukats upp genom att inslag tillåts sponsras av namngivna företag. Visst är det skönt att slippa reklamens tjat om banaliteter. Just själva upprepningen är mödosam, även om människor har förmåga att stänga av sitt medvetande på ett särskilt plan och kanske tänka på något annat.

Jag ser ofta nyhetsprogram på SVT 1 och 2. Kanske inte för att lära mig något nytt och spännande även om det förstår sker med glesa mellanrum. Jag bevakar SVT. Med egna ögon vill jag bedöma om rapporteringen är oberoende. Som bekant är mitt svar att politisering alltför ofta – men inte alltid – pågår. Det är vänsterns syn på samhälle och politik som huvudsakligen presenteras.

I pauserna mellan de skilda programinslagen pågår dock en annan terror. SVT gör nämligen reklam för sina egna inslag. Och det sker på ett sätt som apar efter kosmetika-, telefon- och bettingbolagens eviga tjat. Flera dagar på rad, och många gånger samma dag, vevas mellan olika inslag det igång. Inte i form av vänliga tips eller en saklig presentation. Nej, nu är det reklamindustrins värsta manér som kommer till pass. Så bottenlöst flabbigt, simpelt och korkat.

Att tablåteven har sett sina bästa dagar är ett faktum. SVT anser att man måste kämpa för att fånga ungas uppmärksamhet. Och det sker på det stupida sätt som marknadsföretagens reklam lär ut. Till och med värre, ty affärsmäns har verkliga budskap att presentera, även om det sker med tjat, stoj och larv. SVT:s budskap till de unga är: kolla här, vi erbjuder samma skoj och dumheter. Hur ungdomar tänker är svår att veta, men om de ska lockas till SVT genom nonsens är det något som är galet. Det konstateras av mig – en del av en äldre generation – som sittande framför teven blivit kvar och undrar vad som sker.

Det värsta är dock följande. Jag är övertygad om att SVT:s chefer vill presentera sitt företags programinslag så att de liknar TV3 och alla de andra reklammedierna med siffrorna 4, 5, 6, 7 osv. Därför rullar den egna reklamens terror igång kväll efter kväll. Det är faktiskt sjukt. Ty en viktig tanke bakom reklamförbudet är kommersiellt oberoende. En annan är programkvalitet. Båda dessa krav äventyras genom SVT självreklam. Mitt budskap är. Lämna folk ifred! Låt oss bestämma efter eget huvud! Sluta alltså med den fördummande indoktrinering som faktiskt irriterar de ”gamla” tittare som av olika skäl blivit kvar framför tablåteven. Kanske de sista tittare SVT har?

Torsten Sandström

Dan Korn har skrivit en bra text på Bulletin den 19/7: ”Det dånar uti rätten krater”. Utgångspunkten är att Europas industrialisering under början av 1800-talet kommit att skriva om världsdelens politiska förutsättningar. Västeuropas huvudstäder skakades under åren kring 1848 av arbetaruppror. Men inte London. Den brittiska parlamentarismen var då hyfsat anpassad för att klara en ekonomisk-politisk omställning som skapade stora förmögenheter hos ett fåtal (och även i mindre mån för medelklassen). https://bulletin.nu/korn-det-danar-uti-rattens-krater

För monarkierna österut blev det däremot svårare. 1848 var ett år av uppslitande politiska uppror som de politiska eliterna hade svårt att behärska. Tydligast syntes detta i Frankrike där en andra republik kortvarigt inrättades (innan presidenten Louis Napoleon tog makten som kejsare, med efterkommande godkännande i allmänt val).

Korns tanke, som han bygger på den brittiska politiska tänkaren Dominic Cummings, är att västvärldens politiker i nutid står inför ett liknande problem genom AI (strukturförändringar), Rysslands krig, Kina, Trump, nya högerrörelser samt EU:s oförmåga. Jag tolkar hans idé som att den politiska klassen helt enkelt inte klarar av att lösa de problem som människor upplever. Detta förklarar att folket vänder sig till alternativa rörelser till höger. Följden blir att de politiska eliterna med näbbar och klor angriper högerpartierna i exv Frankrike, UK, Tyskland, Italien, USA och även i Sverige.

Att stora teknikskiften leder till samhällsproblem är alltså ett faktum. De medför också framsteg som tenderar att kraftigt utveckla samhället. Först innebär det som sagt kraftigt ökade förmögenheter för ett fåtal, något vi ser idag genom AI-boomen. 1800-talets industriella revolution medförde på sikt även ett rejält ökad välstånd för i stort sett alla förvärvsarbetande. Om det också kommer att ske som en följd av AI-revolutionen är svårt att säga. Förhoppningar finns. Men det är omöjligt att spå framtiden.

Säkert är dock att spänningar idag finns i västerlandet mellan den politiska eliten och breda lager inom folket. Den politiska klassen visar enligt min mening oförnuft genom att inte försöka närma sig de politiska rörelser som uttrycker oro. Vi ser ängslan i nästan hela Västeuropa och förstås även i Sverige. I stället för att inleda ett samtal med de som protesterar (och ibland framför omvälvande förslag) så försöker eliten lägga locket på. Man stämplar de revolterande som fiender till samhället. Alla möjliga otäcka tillmälen slungas mot dem. De förvandlas till outlaws på samma vis som politiker gjorde i Sverige under industrialiseringen omkring sekelskiftet 1900. Man beskrev arbetarrörelsens företrädare som banditer. Alla vet hur det gick. En ny politisk elit intog scenen och övertog makten. I grunden härskar denna svenska vänsterliberalism än idag. Men inte så att man nu lyckas lösa de strukturproblem som i nutid etablerats. Man presenterar i stället en flummig drömpolitik: högre skatter och fler bidrag.

Det är just oförmågan bakom denna drömpolitik som blivit en svensk bromskloss och anledning till konflikt. I stället för att forma kravfulla och förnuftiga lösningar på dagens nationella problem så sopas många av dem under mattan. Vi ser det – mer eller mindre tydligt – avseende arbetslöshet, vårdköer, bostadsbrist, invandring, kriminalitet, bidragssystem, byråkrati osv. Inom flera politikområden krävs nya svåra men realistiska lösningar. Men trots många vackra ord sker mycket lite av vikt. Här intar med andra ord den svenska politiska klassen rollen som Proppen Orvar! Hur länge ska detta fortsätta? Ifall historien kan lära oss något så är det att oförmågan till verklighetsanalys och anpassning till sist innebär att en gammal politisk elit slås ut.

Torsten Sandström

SR och SVT säger sig syssla med public service. Alltså något allmänyttigt i stil med vård, transporter och livsmedel. Många svenskar tycker att detta är rent hittepå. Jag tillhör dem som menar att SR/SVT i huvudsak sysslar med underhållning och förmedling av nyheter/åsikter som är rödgröna. För att kritiska människor ska få tilltro till verksamheten hos SR/SVT har i lagen (2025:986) om public service införts regler om att människor – hos en offentlig nämnd – kan begära granskning av om ett visst inslag verkligen är opartiskt, har icke-kommersiella karaktär osv.

Detta kan låta bra. Men det är i praktiken en gyllene dimridå. Alla vet att tusentals anmälningar kommer att lämnas in. Svenska politiker på vänsterkanten – som bestämt över landet sedan många år – vill ogärna se att deras journalistkompisar hindras från att framför sina åsikter. I dimridån ingår därför begreppet ”oberoende”. Beroende är den som är formellt bunden till den part som rapporteringen rör. Medlemskap i ett parti hindrar med andra ord en journalist att berätta om frågor som rör partiets politik. Men journalister som inte är partimedlemmar simmar tämligen fritt. Deras åsikter skyddas med andra ord ofta av lagen – frånsett i praktiken vid extrema övertramp.

En Granskningsnämnd som silar bland anmälningarna – dvs lägger ned en kraftig majoritet av dem (som har några rimliga skäl) – fungerar alltså som ett cover up. Nämnden finns för låtsas att granskning sker. Men då vänstervridningen är systematisk kommer således flertalet kränkningar att läggas ned. Kvar för granskning finns enbart de som fått stor medial uppmärksamhet.

Det är just systematiken som är förskräckligt. Alla vet att vänstervridning pågår. Till och med Ann Hedenmo – själv ett gammalt rödgrönt ankare – erkänner i Kvartal att så sker fortlöpande på nyhetsredaktionerna inom SVT. https://kvartal.se/nyheter/artiklar/hedenmo-nyheter-som-gynnade-sd-holls-tillbaka/cG9zdDoxNTIxODA Om nämnden ofta skulle ingripa skulle således blod flyta inom SR/SVT. Därför granskar nämnden sällan något som anmälts av privatpersoner. Och därför fortsätter det eländiga system för indoktrinering som jag och du tvingas finansiera som skattebetalare. På detta vis fungerar ett organ för legitimering. Alla som verkar för detta system bidrar på sitt sätt till ett juridiskt elände. Folk ska tro att kontroll sker. Men den kapslas in genom att i stort sett alla anmälningar läggs ned av den fasta personalen. Nämndens ”fina” ledamöter handlägger ett fåtal fall. Och att de är så få fall som fälls kan därmed framställas som att inga väsentliga övertramp sker. Trots att de sannerligen tillhör vardagen! Den som text kollar Rapport i SVT 1 märker vinklingarna direkt

Ett betydligt ökat antal granskningar skulle förstås kräva en eller två uppsättningar av parallella nämnder. Enligt min mening vore det värt skattebetalarnas pengar. Fler fällningar pekar ju ut ett viktigt problem. Samtidigt kommer fler fällningar att funka avskräckande för journalisterna på SR/SVT. I slutändan skulle vi kanske få ett public service värt namnet av oberoende nyhetsförmedlare – i stil med brittiska BBC. Det enda alternativet till en utökad granskning är en nedläggning av public service. Detta är också en bra lösning.

Granskningsnämnden är med andra ord en papperstiger. På 1960-talet jagade Maoister så kallade papperstigrar. Alltså en kritik av system som legitimerade och främst dolde de problem som skulle lösas. I dagens Sverige använder en vänsterliberal statsmakt Granskningsnämnden för att bevara ett omoraliskt och rättsvidrigt system för indoktrinering av folket.

Torsten Sandström

Igår den 29/7 lyssnade jag som vanligt på SR P1 Morgon. Under semestertider sköts programmet av vikarier. Denna dag verkade det vara en yngre man som agerade PRAO. Jag bygger min slutsats på hans hantering av huvudnyheten, dvs en kollision mellan en fritidsbåt och ett stort lastfartyg i farleden in till Stenungsunds hamn (som det tycks). Nyheten var tämligen ”färsk” och hade inträffat i mörker och dimma kvällen innan. Så man kunde vänta sig en återhållsam rapportering.

Nyheten presenterade i den vanliga stilen. Alltså som om ett stort fartyg drulligt hade kört på en mindre familjebåt. Med andra ord ett storföretag som rammat småfolk.

Mitt intryck var att journalisten presenterade nyheten enligt mönstret för den ”offerideologi” som dominerar landets journalistutbildningar. Den går hand i hand med det vanliga vänstertänket. Kritik av mäktiga subjekt som påstås drabba oskyldiga offer.

Det kan eventuellt vara så. Men under dagen framkommande fakta pekar nog på något annat. Familjen var ute i en 7 meter lång båt i mycket dåligt väder och mörker. Lastfartyget hade en lots vid rodret (säger SR). Mycket talar således för att familjen i den lilla båten mitt i den trafikerade farleden tyvärr agerat oförsiktigt. Man borde inte ha varit på havet vid rådande väder och mörker.

Jag vill inte lägga sten på den drabbade familjens börda. Men nu talar jag om SR:s journalistik. I stället för en neutral rapport vinklas det som skett initialt som ett offerinslag. En ryggmärgseffekt som tyvärr unga journalister utbildas i. Man tänker helt enkelt i fasta banor: rik mot fattig, stor och stark mot liten och svag osv. Ett vänstrprogram som styr rapportering i nästan alla gammelmedier.

Att vi som skattebetalare ska tvingas betala för detta är ett elände.

Torsten Sandström

De internationella sportförbunden, som ursprungligen lovat demokratiska samverkan på ideell grund, har förvandlats till nästen för djup kommersiell korruption. Gamla humana ideal, insyn och öppen samverkan mellan folken har ersatts av big business ledd av snikna bossar i toppen. Gangsters som backans upp av rader av pampar från utvecklingsländer (pampar som tillförs pengar för att stödja ledningen i Schweiz).

Sedan länge drivs därför OS-kommittén och FIFA som mäktiga imperier. Ryska intressen tillåts spelrum. De rent sportsliga idealen viker för affärsbeslut som göder topparna i Schweiz som strör pengar till pampar i Afrika, Asien och Sydamerika för att dessa ska rösta ”rätt” då ordförande och ledning ska väljas. Fy fan säger jag.

Det är en otäck utveckling vi ser. Kommersialiseringen är i och för sig svår att motverka i marknadernas samhällen. Den har för övrigt inte bara negativa effekter. Men den hänsynslöst korrupta och affärsinriktade utveckling som FIFA nu uppvisar under Infantinos ledning är otroligt läskig. Till tidigare korruptionsaffärer kommer nu FIFA:s underkastelse inför Donald Trump. Dels att Trump ska tillåtas bestämma hur fotbollens straffregler ska tillämpas (till USA:s fördel). Dels att Infantino nu vill bolagisera VM tillsammans med familjens Trumps kommersiella imperium. FotbollsVM tänks bli en affärsgren inom Trumps och Infatinos affärskomplex! Det är brottslig kriminalitet genom maffioso vi ser. Kaka söker maka!

Nationen Schweiz är en demokratisk frihetsstat. Men detta betyder inte att Infantino där ska tillåtas agera korrupt. Schweiz måste genast verka för att FIFA – och för den delen även OS-kommittén – återförs till demokratiska organisationer. Nya regelverk måste till genom externa beslut. Det tycks som om Europas fotbollsorganisation, UEFA, tänker agera intern som medlem, vilket är bra. Men mer bränsle måste till utifrån för att stoppa en farlig utveckling.

EU och dess medlemsnationer bör kunna inskrida med nya regler. Antagligen bör stater i Europa och Sydamerika gå samman för att starta en rivaliserande organisation för ett globalt mästerskap utanför korruptionens FIFA. Lämna alltså FIFA och bygg nytt. Nya regler med rotation i ledningen samt maximal öppenhet med djupgående rättslig kontroll. Låt Infantino och Trump stå där med sina pengar och skammen, men utan nya korrupta källor till inkomster.

Torsten Sandström

Gårdagens (27/7) Rapport i SVT (19.30) var bara en kvart långt. Det högst prioriterade inslaget rörde striderna i Palestina. Det upptog c:a 5 minuters tid. Under denna tid förmedlades många skräckbilder. Och omkring en handfull uttalanden om stor kris från palestinier. Den eller de journalister bakom rapporterna förmedlade också genomgående kritik av Israel eller dess soldater.

Men inga uttalanden från israeliskt håll. Inte ett ord om eventuell terror från Hamas sida. Jag tror att Israels syn kunde förklara flera kritiska inslag.

Därför menar jag att inslaget om konflikten i Palestina varit partiskt. Till saken hör att liknande skräckinslag förekommit flera gånger tidigare med samma partiska vinkling, riktad mot Israel.

Jag vill därför att Granskningsnämnden:

1. granskar inslagen ifråga och kritiserar Rapport

2. meddelar mig personligen via e-post utfallet av min anmälan och ev granskning. E-postbesked har nämligen aldrig hittills blivit följden av den handfull anmälningar som jag gjort! Varje myndighet har skyldig att bemöta sina medborgares rättsliga invändningar.

Torsten Sandström

Professor em i civilrätt

Den 12/4 flaggade Sydsvenskan för ett kommunalt projekt som kallas ”Malmö möts”. Tanken är god, man vill nämligen bygga demokrati. Men som vanligt simmar fula fiskar i grumliga vatten. Rubriken till eventet pekar nämligen på något annat, nämligen:

Sveriges nästa diktator ska utses i Malmö

Uppenbarligen anspelar jippot på två välkända realityserier från SVT och TV4, dvs ”Spelet” resp ”Förrädarna”. Där ska ett antal kändisar i stil med Mona Sahlin, Håkan Juholt, Jan Emanuel, Fröken snusk mfl kämpa mot varandra med alla tänkbara verbala medel för att ta makten över såpan och koras som vinnare. Liknande idéer syns bakom ”Game of Thrones” som brukar användas av Donald Trump för att sprida hans självsyn som värdens mäktigaste och farligaste.

Det hela kan kanske tyckas ofarligt och komiskt. Möjligen är tanken med eventet inom S-märkta Malmö kommun att ett motsatsslut ska dras och på så vis främja demokratiskt tänkande. Men då måste man nog vara socialakrobat.

Jag är således inte alls övertygad om projektets berättigande. De tre personer som nyss nämnts måste sägas vara B-lagspolitiker och mera kändisar än vettiga kämpar för det goda samhället. Ifall de strider för något jag så är det att man vill skaffa sig en roll inom kändisvärlden och på den vägen tala om hur Sverige bör styras. Lägg märke till att tre av de nämnda har haft olika roller inom Socialdemokraterna! De kännetecknas av delvis skumma affärer som skett inom ramen för ett medlemskap i detta parti. Medlemskapet tycks ha korrumpera dem. Kan människor av detta slag verkligen vara rätta personer för att stärka den svenska demokratin? Jag tycker att de mer liknar pajaser som vill skaffa sig en ny mediepolitisk roll.

För visso kan den politiska världen vara rå och tuff. Falska löften utfärdas som inte kommer att infrias. Brutala påhopp sker på motståndare som i stort sett driver samma politik. Att dessa politiska klättrare skulle kunna styra upp en mer folklig – rörlig eller direkt – demokrati är rent nonsens. Den politiska klassen kommer per definition inte att slopa sig själv. Deras egna intressen står i fokus. En mer levande demokrati blir ett hot mot dem. Även om de är bedagade och på väg mot skräpkammaren.

Jag undrar alltså om meningen med kommunens jippo faktiskt är att visa på den svenska demokratins problem. Snarare rör det sig om en kändisiering av svensk politik. Diktatur står inte inför dörren i vårt land. Snarare har demokratin påtagliga problem med en medial styrning – eller passivisering – av folket. De fyra personer som nämnts tillhör sannerligen mediernas cirkus. Att de skulle kunna fördjupa respekten för folkets genuina samhällsintressen är nonsens. Tre sossar som alla medverkat till att köra nationen mot botten politiskt. Och så Fröken strunt.

Sydsvenskans text är därför inte ett verktyg för demokratisering. Snarare en hyllning av ett riskprojekt för politiskt förfall i det framtida Sverige.

Torsten Sandström

https://www.sydsvenskan.se/dygnet-runt/sveriges-nasta-diktator-ska-utses-i-malmo

Lite trött efter gårdagens firande av en familjegolftävling i Båstad surfar jag slappt på DN.se. Mitt första intryck är att tidningen är lika slö som jag. I stort sett inget viktigt nytt och viktigt presenteras.

Men jag ser ändå den linje som jag ägnat många tidigare bloggar åt att kritisera. Alltså övergången från fakta- till åsiktsjournalistik. Omkring 80% av textmassan rör nämligen inte faktiska skeenden i samhället (eller världen) utan skribenternas ambition att sprida sina högst personliga syn på livet.

Därför ser man en tydlig linje: identitetsfrågor. Det rör alltså berättelser om livskriser, sjukdomar, önskningar om förändring osv – ofta med anknytning till en viss person som är mer eller mindre känd. Ett annat återkommande tema rör vinklingar av det återkommande skräcksamtal som knyter an till ett varmare klimatet. Inte så att DN analyserar vad som verkligen sker på jorden och i atmosfären (vilket är centralt), utan hur olika människor eller journalisten själva upplever värmen och hur den kan påverka det egna livet.

Generellt sett tycker jag mig därför se en strävan efter att för läsaren framhäva ett psykologiskt perspektiv på tillvaron. Med detta menar jag inte en vetenskaplig bildprojektion, ty enligt min mening (och många andras inom forskningssamhället) har psykologin uppenbara problem med att bygga vetenskap i den meningen att absoluta sanningar produceras. Vad som händer i vår hjärna är helt enkelt dolt för samhällsvetare! Förklaringen är enkel. Berättelser om hur och varför människor reagerar på visst sätt blir av naturliga skäl flummiga. Siegmund Freud är ett varnande typexempel. Hans analyser av våra drömmar är inte alls ointressanta, men i grunden baserat på våldsamma spekulationer. Ibland rena farsen.

I DN:s fall blir det därför – liksom för Freud – fråga om att försöka påverka läsarna i den riktning som journalisten ifråga själv önskar. Inför höstens val blir en sådan medial ambition närmast samhällsfarlig. Då c:a 70% av skribenterna röstar rödgrönt så kommer tyvärr den publik som tar del av DN att indoktrineras. Min personliga åsikt är att vänsterliberaler inte ger politiska svar som löser Världens eller Sveriges problem. Man framför enbart drömmar om en politisk framtid. Även om DN:s chefredaktör tjatar om att DN vill presentera en ”human” bild av verkligheten så blir resultatet alltså samhällsfarligt.

Torsten Sandström

Varje dag presenterar nationens okritiska medier nyheter om nya sjukdomar som påstås ha drabbat människan. Medellivslängden har ökat dramatiskt. Men journalisternas skräckreportage om nya sjukdomsoffer stegras. I allmänhet rör det sig om själsliga diagnoser som psykläkare tror sig ha funnit. Märk att jag använder ordet tror! Ty flertalet av de nya diagnoserna går inte att mäta via avancerade instrument av olika slag (röntgen, blodprover, EKG osv). Diagnoserna bygger enbart på människans berättelse samt psykläkarnas fantasieggande tolkningar. Dom behöver sannerligen ingen inspirationsklubba som Uppfinner-Jocke! Dom bara hittar på!

Mycket tyder alltså att den lavinartade sjukdomsutvecklingen till största del är hittepå. Inom folket vanliga beteenden stämplas mao som sjukdom. På så vis blir ett friskt folk allt sjukare. Enligt min åsikt är detta en följd av politisk och medial undfallenhet och försök att ge människor en ny identitet. En diagnos blir en tröst, även om den bygger på hittepå. Vi hör människor stoltsera över att deras små problem slås fat som sjuka. Värre är att staten dessutom betalar ersättningar av olika slag (som skattebetalarna tvingas finansiera).

Att politiker och medier driver sjukdom är alltså sant, såvitt jag förstår. Det som sker är ett tecken på sjukdom i samhället. Och varje dag bekräftas detta i svenska medier. Nya identitetsskapande påhitt lanseras. Nu inte bara för människor. I Sydsvenskan den 20/7 ser vi att nya steg ständigt tas. Nu rör det hundar, katter och andra husdjur. Rubriken från rödgröna journalister lyder:

Ny mätning: Många vill vabba för sina husdjur

Saken rör att om hunden blir sjuk tar många ledigt. Nu vill många skåningar att de ska få ersättning för att vara hemma med sitt husdjur. ”Vård av sjukt husdjur” tar alltså plats på agendan och i floran av offentliga bidrag.

Tänk på mängden husdjur! Allt från vandrande pinnar till illrar och akvariefiskar. För deras krämpor vill alltså många vara hemma och få betalt av andra människor som ska tvingas betala skatt. Och när kossor och hästar inräknas kommer Sverige att bli ett enda stort sjukhem. Vem ska jobba så att bidragen kan betalas?

Min diagnos är annorlunda men desto enklare. Det svenska samhället är sjukt. Politiker och journalister från vänsterliberalernas drömvärld har skapat ett sjukt Sverige. Får dom fortsätta kommer nationen att gå under. Rösta därför i höstens val på M eller SD. Inom dessa partier syns ännu bara svaga sjukdomstecken. Men tydliga symptom syns tyvärr ibland.

Torsten Sandström

”Land ska med lag byggas” lyder en vacker sats. USA har länge hyllat rättsstaten. Tiotusentals jurister har ivrigt verkat med detta syfte. Och respekten för domstolarna har varit grundmurad hos folkets breda lager.

I alla stater finns det förstås rötägg. Någon president i historien har också slarvat med laglydnaden. Men under Trump slås ett rekord som kommer att skrivas in i människors minnen. Redan innan han tillträtt har han en rad illavarslande skumrask- och brottsaffärer och domar mot sig. Men i rollen som president slår han alla rekord i att förakt för lagen. Hans extrema styrande via dekret har delvis försatt Kongressen på sparlåga. I rollen som president gör han eller hans familj privata miljardaffärer inför kommande utspel från Vita huset. Trump skapar själv händelser – ofta kriser – som han vet påverkar börskurser och varupriser.

Efter Trumps allvarliga bakläxa från Högsta domstolen med de storskaliga och lagvidriga tullbesluten kommer han nu igen med med en ny svärm som grundas på en hundra år gammal mossig lag om åtgärder till skydd slavliknande arbetsvillkor utomlands. Tullar höjs därför mot en bunt nationer som Trump snabbt klistrar ett dödskallemärke på. Alla inser att han vränger den gamla lagstiftningen bara för att få som han vill. En ny tur i Supreme Court är trolig. Så respektlöst mot lag och rätt ska inte en president agera i en demokrati!

Trump hatar att bli emotsagd och kallad dumsnut. Men själv behandlar han andra människor och nationer som lekbollar. Han föraktar rättsliga regler som binder honom och behandlar domare som kreatur. Att en sådan person som Trump är president i ett samhälle som vill kalla sig rättsstat är ett hån.

Trump agerar som en ledare för en bananrepublik. Han påminner om en modern version av Idi Amin. Alltså något i stil med en kung över Haiti. Han skriver USA-historia i begreppets allra sämsta mening.

Torsten Sandström

Det sades förr att SVT bestämt att de daglig nyhetsprogrammen i kanal 1 och 2 skulle ha var sin politiska profil. Rapport i ettan skulle vara sosseinriktad och Aktuellt i tvåan borgerlig. Ryktet säger att det varit Olof Palmes idé 1969. Den nya kanalen 2 skulle bli röd. Klart är att han insåg vikten av SVT för det egna partiet. Palme jobbade hårt för sitt SVT.

Utan tvekan är utfallet av de två redaktionerna också i den riktningen. Att Rapport är vänsterinriktad – alltså rödgrönt – kan det inte råda någon tvekan om. Journalistiken påminner mest om Aftonbladets och har inslag av enkel kvällstidning. I mina bloggar hävdar jag även att Rapport följer en tydlig redaktionsplan med ett antal fasta och tydliga rödgröna vinklingar vid valet av nyheter var dag. Jag skulle tro att även den kortare programtiden gör att Rapport framstår som ”vänsterbanka”. Man har också pole position klockan 19.30 då flertalet svenskar orkar titta, åtminstone de som öht kollar tablåteve.

Tvåans Aktuellt´s längre sändningstid öppnar för fördjupande analyser. Min bild – jag följer noga statsteven som bloggare – är att Aktuellt förefaller mer nyanserat politiskt. Men ändå har de två redaktionerna ett liknande framträdande politiskt. Ofta använder man exakt samma material. SVT´s fasta så kallade politiska experter uppträder i båda nyhetskanalerna. Min uppfattning är att de hjälper de rödgröna genom att ofta ta upp fenomen som är negativa för Kristerssons regering och SD. De rödgröna får en vänligare behandling.

Dessutom vet vi att Nike Nylander i Aktuellt jobbat några år som medhjälpare – pressekreterare – till Margot Wallström på hennes kulturdepartement. Den rollen kräver förstås politisk grundtro och anpasslighet. Detta blir ett tydligt tecken på en politiskt hemvist på vänstersidan. Flera medarbetare på Aktuellt behandlar vid intervjuer enligt min åsikt vänsterpolitiker varmare och regeringens företrädare mer kallsinnigt. Men mönstret är inte så tydligt som hos Rapports journalistmajoritet.

Jag följer tyvärr inte TV4:s nyheter så ofta. Ändå vågar jag säga att man i större utsträckning möter en mer oberoende rapportering där. Men jag kan förstås ta miste. Särskilt med tanke på att svenska journalister genomsnittligt lutar åt det rödgröna hållet. Procentsatsen 70 brukar användas som ett sådant riktmärke.

Med ganska stor sannolikhet påverkar nyhetsprogrammen i SVT och TV4 tittarnas politiska uppfattning. Ägarna till TV4 har förstås rätt att styra sin egen kanal. Detta gäller däremot inte SVT där en rapportering som folket tvingas finansiera måste vara politiskt oberoende. Fallet Nike Nylander visar på en person som haft ett direkt avtal om att i statens tjänst ge sitt stöd åt en högprofilerad sosseminister.

Min korta analys kan summeras såhär. Ryktet om att Olof Palme önskat att SVT ska ha två nyhetsredaktioner, förfaller därför rimligt att tro på. En för det egna partiet och en till oppositionen. Att tystnad råder om detta upplägg går att förstå, men är skrämmande. Det är en lösning som strider mot svensk rätt om kravet på rapporteringens oberoende. Upplägget är inte förenligt med den västerländska tanken om demokrati. Staten ska varken behandla medborgare eller politiska partier olika.

Torsten Sandström

Jag vet att svenska journalister inte vill ha kritik. Man går därför i taket då jag skriver om att deras vinklade reportage är en form av ”konspiration mot Tidöregeringen”. Journalister anser nämligen att sådan ord nästan är olagliga, i och med att flertalet av dem ser sin egen kår som en fjärde inofficiell statsmakt (efter de formella Regeringsformen, dvs riksdag, regering och domstolarna).

Pyttsan säger jag. I min ungdom var uppfattningen om ”statsmakt” kanske befogad. Då agerade medierna med tydlig distans till skillnaden mellan fakta och åsikter. Nu anses det – hör och häpna – till och med ”oberoende” att rapportera med stöd av egna politiska åsikter (frånsett då rapportören formellt är partimedlem). Därför anser jag det självklart att journalister, som framför egna åsikter i faktareportage och liknande, måste kunna utstå kritik. Det är nämligen inte journalistik, utan privata ord (frånsett då orden annonseras som krönikor ed). Rapportörer av åsikter är förvisso inte formellt beroende av annan part, men driver egna politiska värderingar. Krönikörer, kåserier och dylikt är som sagt en annan sak, i och med att det rör sig om formellt utannonserade helt egna upplevelser, dvs berättelser om ditt och datt – alltså även politiska frågor.

Därför är det befogat att anklaga majoriteten av journalistkåren – alltså inte alla – för att delta i en konspiration. Inte minst med anledning av det stundande valet i vårt land. Deras ständiga kritik av Tidöregeringen påverkar givetvis väljarna. Om de senare fått rösta utan inblandning från de som utbildats vid landets prästseminarier, förlåt journalistutbildningar, hade regeringen tveklöst fått godkänt och vunnit det kommande valet.

Nu är en sådan vinst mer osäkert. Men tendensen i Europa är att vindar blåser till höger. Och detta av goda skäl (trots medierna). Detta med hänsyn till massinvandring, nedlagda kärnkraftverk (i tider av påtagligt behov av elektrifiering), AI-arbetslöshet, klimatskräck samt år av storskaligt schabbel av vänsterliberaler inom EU. Bara den enorma byråkratin inom våra 21 landsting/regioner – alla med samma vårduppgifter – är något fullständigt sjukt. Man måste vara blind – eller helkorkad – ifall man ger en rösta på sådana politiker!

Det enda säkra är följande tes: den som lever får se!

Torsten Sandström

I Karl Marx´tankevärd om ekonomins krafter återkommer Hegels teser om dialektiska maktskiften. Hegel postulerade nämligen att en gammal idébas som utsätts för kritik, försvagas så att en ny elit på sikt etableras. För att senare i sin tur kritiseras osv. Motsättningar ger alltså upphov till lösningar i en kedja av historiska skeden: tes – antites – syntes. Tankar om politisk förutsägbar förändring som var djärva. Frankrikes olika revolutioner brukar anges som skådebröd. Det är inte fråga om vetenskap, men ändå intressant samhällspolitisk teori. Vi kan kanske även idag lära oss något av dessa åldriga tankar.

USA:s gamla vänsterliberala politiker – under ledning av Demokraterna och Biden – tycks ha misslyckats. Deras tystnad talar för sig själv.  Många amerikaner drabbas av AI, hög statsskuld, högre priser och sämre framtidsutsikter. Även om Nasdaq-börsen går het så finns det orosmoment. Trump, Vance och deras allierade styr landet med dekret. Högsta domstolen försöker styra upp deras övertramp.

Vi ser i USA:s medievärld tydliga tecken på en kulturell och politisk kamp i nutid. Stora medier – som ofta kritiserats för woke – har erövrats av intressen närstående Donald Trump och de storas AI-bjässarna. Grupper med Trump i ledningen styr USA som ett gigantiskt finansimperium. Protester förekommer förvisso. Men mycket tyder på att USA hamnat i ett nytt politisk skede genom regering via dekret och den nya finanselitens oblyga affärer. Inte ens kriget i Iran hindrar den från att handla med olja/gas, AI-teknik och vapen. Men det amerikanska folket har knappast fått det så mycket bättre. Man kan kanske säga att den gamla eliten i USA ersatts av en ny. Men en krasch för SPACEX och ett bakslag för USA:s övriga hightech-företag kan snabbt förändra situationen, liksom kriget i Iran och andra geopolitiska motsättningar.

I Europa brottas samtidigt vänsterliberala eliter med problem som liknar dem som Biden och Trump hamnat i. Vi ser det tydligt i UK, Frankrike och Tyskland. Det finns gott om nationella utmanare inom ledandet stater i Europa. Dvs flera organisationer som står Trump nära. Kriget i Ukraina och Trump pressar den europeiska politiska eliten. Det gör även EU:s regeldiktatur. Ett allt starkare folkligt missnöje hotar alltså Europas vänsterliberala eliter.

För svensk del befinner sig Tidöregeringen i en mellanposition. Vänsterliberala krafter inom regeringen ( KD, L och delar av M) konkurrerar med SD, som intar en politisk position som delvis påminner om Trumps. Höstens val kommer att ge besked om – och i så fall vilken utsträckning – pendeln kommer att svänga.

Jag menar inte att framtiden för Trumps högerallierade partier inom Europa är ljus. Det är dock nya krafter som begär makt. Jag är dock osäker på om de vid makten kommer att kunna frälsa västerlandet. Men det tror jag inte heller nuvarande politiska ledare i Europa förmår. Såväl USA som Europa tycks således befinna sig i en politisk rävsax.

För svensk del utgör vänsterns och de grönas partier, enligt min mening, ett hot mot en god demokratisk utveckling i landet politiskt och ekonomiskt. Tidöregeringens parter drar å sin sida åt skilda håll. På ömse sidor krävs stora politiska förändringar för att man ska kunna tala om en syntes eller en ny och bättre politik för Sveriges del

Torsten Sandström

Läsaren förstår nog min ständiga oro över statsmedierna SR/SVT:s politisering. Jag menar att de aktivt driver en rödgrön politisk linje som definitivt motverkar Tidöregeringens chanser i höstens val. Till bilden hör att även andra tunga gammelmedier gör detsamma. Medierna driver en gemensam kampanj.

Det som är läskigt är att den som kritiskt tittar på SVT inser hur redaktionen följer en plan, där ett antal på förhand bestämda punkter så att säga prickas av. Varje dag! Och dagar då inget särskilt hänt på nyhetssidan så skapar SVT ett eget reportage för att fullfölja en punkt i sin agenda. Klimat- och miljöskräck är således ett givet ämne varenda kväll.

Den 18/7 var en dag med vanlig somrig nyhetstorka (eller rättare sagt semesterledighet inom kretsen av de journalister som så skrytsam säger sig syssla med ”public service”). Men redaktionen på SVT 1 Rapport – nu ofta PRAO-elever – är uppfinningsrik. I bild visades sköna kalla glas med öl. Skräcken rörde nu att en tillverkare i Tjeckien rapporterar brist på humle. Klimatet angavs förstås som boven. Men det fanns hopp i och med att en ny art av humle kanske kunde odlas fram. Många tittare kände antagligen rädsla – det svala ölet i sommarhettan hotades.

Strax därefter berättades i samma Rapport att rävar invaderar Malmö! Tro´t eller inte. ”Skjut av dem om överskott finns” tänkte mannen som just skrämts över att förlora det kalla ölglaset. Men nu gällde det förstås att skydda de små söta rävarna! Rödrävar håller alltid ihop, såväl i naturen som på SVT! Och folket ges ännu en känslosam sommarvinkling inför höstens val. De rödgröna hurrar.

Sådan är vardagen på SVT Rapport. Jag menar att det som sker under redaktionens möten måste påminna om en politisk sammansvärjning. Journalister på SVT använder skattebetalarnas pengar på att driva en försåtlig politisk rödgrön kampanj. Dom säger förstås att man rapporterar fakta. Det är självklart ett svepskäl. Många alternativa fenomen finns nämligen att berätta om. Men på redaktionens återkommande lista över ämnen står det bara rader av rödgröna favoriter högst upp.

Detta kallas ”public service”. Lagen kräver däremot oberoende nyhetsrapportering. Alltså icke beroende av rapportörens personliga värderingar. SVT sysslar alltså med systematisk propaganda.

Vem orkar anmäla det som sker? Granskningsnämnden är nämligen ett organ för legitimering. Jag har aldrig ens fått något svar (på angiven e-post) efter mina omkring tre anmälningar under senare år. Nämnden förmår alltså inte ens tala om att man lägger ned flertalet klagomål. Inte ett enda svar har jag fått!! Tala om ett system för ”public service”!

Torsten Sandström

Jag bloggar idag en äldre men idag lika viktig text av professorn em i meteorologi Lennart Bengtsson. Han menar att växthusgasers inverkan på klimatet är ringa jämförelsevis. Han säger också att ”berättelsen om klimatet” (klimatskräcken) tycks viktigare än verkliga mätfaktta. Om han har rätt – vilket det finns anledning att tro – så är den politik som förs i vårt land och EU i stort sett tokig. Vi betalar alla således en gigantisk premie avseende enbart risken för skräck. Det är utan tvekan en oförnuftig politik.

Åtskilliga tänkare till höger är förstås bekymrade över skräckscenariot. Tidöregeringens politik är därför vacklande. Socialdemokratin – eller de rödgröna – och svenska medier driver stenhårt klimatskräckens scenario. Skrämsel är som bekant en gammal beprövad metod att vinna politisk gehör. Tidöregeringen förlamas tyvärr av detta. Skräcken som sprid i medierna omöjliggör nämligen ett sansat samtal. Mediesamhället ställer som vanligt till svåra problem genom att makten över den politiska agendan läggs i rödgröna journalisterna händer. .

Tack till Lennart Bengtsson, Klimatupplysningen klimatupplysningen.se och till Det goda samhället detgodasamhallet.com

Torsten Sandström

Mänsklighetens utveckling under tusentals år har självklart satt sina spår i den yttre miljön. Läsaren tänker nog genast på skogsavverkning, utsläpp av gaser, förgiftning av mark och vatten och liknande trista effekter. Men en högst förnuftig syn på saken måste även innebära att nyttiga fenomen som bättre skolor, sjukvård, livsmedel, bostäder osv varit dominerande följder av industriell samverkan. I huvudsak har med andra ord vår livsmiljö genomgått en fantastisk förändring till det bättre. Detta syns i en dramatisk ökning av medellivslängden. 

Framväxten av välfärdssamhällen har alltså skett på gott och ont. Juridiken framstår under kapitalismens era som en viktig kugge i detta maskineri för plus och minus. Det har blivit nödvändigt att reglera den demokratiska staten, mängder av avtalsområden och rader av sociala skyddssystem. Så även miljön. Enorma rättsliga framsteg har skett. 

Men juristers arbete har inte stannat vid regler för människans basala skyddsbehov. Växande nationella statsapparater – stora byråkratier – söker ständigt efter nya sysselsättningar för juristens yrke. Under bara de senaste hundra åren har därför en ofantlig mängd regler skrivits om allt mellan himmel och jord.

Just ”fenomen mellan himmel och jord” är startpunkten för denna krönika som har fokus på baksidan av miljörättens explosion. Initialt har regleringen betingats av människors och företags rop efter bättre livs- och försörjningsvillkor. Utan tvekan har politiker och juristers arbete för regler om skydd av den yttre miljön varit fruktbart. Denna utveckling bör alla svenskar vara glada över. 

Men vanan att forma regler om allt mellan himmel och jord har rasat vidare. Politiker och jurister har sökta efter nya regelområden. Byråkrater ropar nämligen alltid efter paragrafer att slita i. Låt mig i denna text bara nämna två fenomen. Det första rör vår planets klimat. För politikerna har klimatet visat sig vara ett nytt budskap för frälsning sedan klasskampen gått bankrutt. Detta trots att klimatet skiftat fundamentalt under människans tid på jordklotet – alltså långt före kapitalismens CO2-släpp.  Det har varit såväl extremt mycket kallare som varmare än i nutid.  Visst bidrar människans hantering av kolväten till värmen. Ändå pekas enbart fossila bränslen ut som den stora boven. 

En formlig lavin av rättsregler har vuxit fram för att med exakta procentsatser och årtal försöka avvärja något diffust som sker mellan himmel och jord! Tusen och åter tusen forskare och byråkrater har fått sin försörjning i det drama som makthavarna  tror sig kunna reglera. I politikens maskinrum dras det vilt i spakar – hit och dit.  Lagar och förordningar flödar ut. Ett nationellt klimatråd hetsar på. Människan tror sig nämligen kunna lösa delvis okända naturliga problem i solsystemet. 

Det andra problemet är lika politiserat och globalt. Förklaringen är densamma. Politiker tror sig kunna ta herraväldet över urgamla och storskaliga krafter på vår planet: nämligen arternas spridning runt jordklotet. Mest häpnadsväckande är tystnaden om den i alla tider främsta artens spridning. Nämligen människans själv, genom folkvandringar under hundra tusentals år fram till dagens värld. 

Än en gång tror sig homo politicus kunna reglera bort naturvetenskapliga krafter. Nu gäller det biologiska fenomen rörande djur, växter och andra arters naturliga spridning. Förnuftiga människor vet att det idag på Jorden finns omkring 10 miljoner olika biologiska arter. Vidare är det känt att det tidigare funnits kanske tusen gånger fler arter på jordklotet, av vilka mer än 99 % försvunnit under årmiljonerna! 

Vid sidan om människan själv – och hotfulla krafter i kosmos – är dessutom antalet virus och bakterier det största hotet mot vår civilisation. Antalet sådana arter är omöjligt att bestämma. Men de kan kanske uppskattas till siffran 1 med 30 nollor!  Denna verklighet dämpar tyvärr inte våra lagstiftare. Nej, med hej och hå fortsätter man regleringen av det man kallar invasiva djur och växtarter. 

Hyllmeter med föreskrifter och motivuttalanden finns redan på plats i ämnet och det juridiska arbetet accelererar.  Från EU:s byråkrati i Bryssel har en oräknelig och oläsbar mängd regler flödat i ämnet. Och den svenska förordningen om invasiva främmande arter (SFS 2026:311) fortsätter i samma hysteriska anda. Samspelet mellan Miljöbalkens inferno och mer än en handfull olika byråkratiska ämbetsverk gör saken ännu mer krånglig. Till vilken nytta?

Jag har givetvis inget mot att politiker kämpar mot allvarliga fenomen som väderkatastrofer eller livshotande arter (framför allt virus och bakterier). Det ska ske med frenesi. Ändå läggs enorm tid på spridandet av skräck rörande atmosfäriska krafter och ofarliga naturliga arter. 

Jag menar således att juridiken till stor del missbrukas på de två ämnesområden jag nämnt. Det vi ser är flagranta exempel på politikers oförmåga och byråkratins plågor.  Den viktiga frågan är varför det sker. Jag tror inte det bara rör sig om mänsklig dumhet. Problemet är tyvärr den invasiva art jag redan kallat homo politicus. 

Politiker vill förstärka sin maktställning. Nu ger välfärdens samhälle dem nya muskler. Verkliga hot mot individerna blir tyvärr inte tillräckliga uppgifter. Även imaginära mål måste angripas! Att sprida skräck om klimat och invasiva arter blir på så vis lämpliga sysslor.  Och via lagregler samt byråkrati hålls grytan kokande. 

Därför kan exv förbränning av skogsråvaror i fordons motorer bli en stor framgång, trots att lika mycket CO2 sprids genom bensin/diesel. Därför kan samma Miljöparti ogilla hinder mot invandring, samtidigt som man jagar invasiva arter av djur och växter som i allmänhet inte utgör något hot mot civilsationen (såsom människan, bakterier och virus däremot gör).  

I dessa dagar sjungs den sköna sången ”Mellan hägg och syren”.  Njut så länge det varar! Myndiga byråkrater har nämligen med stöd av lag förklarat att syrenen är invasiv, tillsammans med lupin och vresros! Ansvariga för detta juridiska spektakel är politiker som inte förstått att människor vill vara ifred, inte vill betala skatt i onödan och maximalt önskar hantera sin egen verklighet. 

Torsten Sandström 

En variant av texten har publicerats på Epoch Times

Den marknadsliberala, men i ordets rätta mening annars oberoende, The Economist skriver den 27/6 en krönika om EU under rubriken: ”Ever slower union”. Underrubriken är än mer outspoken: ”The European Union takes tro damn long”. Med andra ord anses unionen som bedrövligt långsam och ineffektiv. Tidningen anser EU:s agerande som korkat. Det är starka ord av en annars ganska försiktigt analyserande tidning (som dessutom länge i grunden varit EU-positiv).

Politiker och EU-byråkrater sköter med andra ord inte sitt jobb. Medan Kina och USA rusar tekniskt och ekonomiskt så drar unionen i stort sett alla frågor i juridisk långbänk. Just nu talas om stora budgethöjningar. Majoriteten av de 27 är nämligen bidragstörstande och har vant sig vid ständiga transfusioner från norr. Rena socialbyrån med andra ord.

I den svenska valrörelsen tycks EU vara en icke-fråga. Politikerna skäms i bästa fall om att tala om bedrövelsen. Eller så rycker man på axlarna och tänker vad kan vi göra? Jag menar att detta förstås är en felaktig strategi. Bryssel lyssnar självklart och noterar uppgivenheten i norr. Och så kör unionens maskineri bara vidare. Tystnaden från politiskt håll är motbjudande och omoralisk.

Någon undrar kanske vad EU bör göra. Min lösning är en satsning på en handelsorganisation av den typ EG/EEC var. Dessutom en inriktning på ökad beredskap för att ta över några av NATO:s uppgifter i och med USA:s vacklande politik. Unionen sysslar redan med detta. Dessa två uppgifter är minst sagt tillräckliga.

Om federalismens slopas så försvinner förstås även EU-parlamentet, som tyvärr blivit en motor för federala och byråkratiska drömprojekt. Bara det att parlamentet länge haft två superdyra palats i Belgien resp Frankrike är en skräckbild av ineffektivitet. I en ny organisation tar förstås UK plats. Parlamentet måste dödskallemärkas.

Unionen har alltså misslyckats. I USA:s federala system har delstaterna stor frihet i olika rättsliga frågor. Samma funktion bör återskapas i Europa. Överstatligheten har således blivit en europeisk återvändsgränd. Massiv EU-lagstiftning i betong har kört fast vår världsdel i en ineffektiv tro att centralisering alltid är bra. Tanken om frihet har låg prioritet i EU:s praktik.

Svenska politiker har med andra ord misslyckats. Detta genom att i åratal inte med full kraft protestera mot den stolliga ineffektivitet som union gett upphov till. Nu gäller det att inför höstens valet visa att man som politiker förstått allvaret och vågar höja rösten! Risken är dock stor att tystnaden fortsätter. Kritiska ord kan nämligen uppfattas som ett påhopp på den politiska klassen. Det är ju här boven i dramat finns.

Torsten Sandström

Jag som brukar kalla mig marknadsliberal skriver ofta om v-liberalismen. Orsaken är att jag anser att det senare fenomenet är en farlig avart. Det är en liberalism för liberalismens egen skull. En simpel och skadlig politk. Den flyter därför samman med socialistiska rörelser av sossetyp. Följden blir en politik för drömmarnas land. En sådan går ut på visioner – som inte kan förverkligas – och dessutom är ytterst kostsamma för skattebetalarna att försöka genomföra. Typexempel är en extremt stor välvilja till invandring samt en skolpolitik där jämlikhet är viktigare än kunskaper som skolresultat. Alltså två för svenska folket ytterst skadliga projekt som naiva v-liberaler måste ses som främst ansvariga för.

I årets valrörelse vill de ha stöd för fortsatt drömmande. Idag läser jag följande rubrik i DN (v-liberalismens bibeltolkare nummer ett):

Jan Jönsson: Barnfängelserna kommer fostra tigerpojkar till ett liv i kriminalitet

Det är möjligt att barnfängelser inte blir framgångsrika. Men det är ju inte heller de nuvarande liberala motsvarigheterna med sina drömmande bokstavsbenämningar med sikte på vård. Institutioner som unga enkelt kan fly från (ännu en frihet med andra ord).

De ungas kriminalitet är svår och hotar medborgarna. Något måste göras för att skydda befolkningen! Alltså något annat än v-liberalerna ständiga snack om ”förebyggande åtgärder”. De orden hör vi från dem som ”inte vill bygga några murar mot invandring”, dvs den grundläggande orsaken till dagens klanbrottslighet.

Det är därför ett hjärnsläpp att tala om att barnfängelser fostrar tigerpojkar. Ansvarig för framväxten av dessa tigerungar är just de politiker som inte förstått att rimligt höga murar måste byggas för att skydda nationen. Då invandringen till den lilla nationen Sverige de senast tjugo åren varit omkring 2 miljoner måste man räkna med att några få procent av de nyanlända – särskilt unga – ägna sig åt brott. Att integrera så många i en liten nation tar decennier. Brottsligheten hos invandrare är c:a 4 %, så det blir totalt sett i runda slängar 80.000 kriminella. För detta har de som är positiva till stor invandring ett tungt ansvar. De rödgröna går till val för en liberal invandring.

Om ”tigerpojkar” fostras av någon så är det alltså landets vänsterliberaler. Inom denna krets är Jan Jönsson kanske ledande. Det han säger i DN visar att han måste ha ”ett hål i huvut”, som man numera säger.

Torsten Sandström

Visst har Sverige en betydande arbetslöshet. Men i olika mätningar skiftar procentsatsen kraftigt i häraden kring mellan omkring 6 och 10%. Att den högre procentsatsen även inberäknar exv invandrare utan utbildning samt studerande som arbetar tillfälligt gör att siffran förstås är ointressant (frånsett det faktum att arbetslösheten är omkring 16 % totalt enbart inom gruppen invandrare). Lyssna på professor em Anders Forslund från Uppsala universitet. Han vet vad han talar om. https://www.svd.se/a/XMR5Kr/5-eller-10-procent-darfor-spretar-arbetslosheten

Till svårigheterna kommer förstås att gruppen arbetslösa – den på omkring 5% – även omfattar personer som själv valt att inte jobba och som därför konsekvent vägrar att ta jobb som dom kunnat klara av för att försörja sig själva på egen hand). Ersättningssystemet via lag och a-kassor är alltså också lika skevt som beräkningen av arbetslöshet vid exv SCB.

Då det rödgröna nu inför höstens val jagar Tidöregeringen för hög arbetslöshet är det i grund och botten ett politiskt spel. Visst innebär noteringen på c.a 6 % en uppgång sedan 2022 på omkring 1 %. Men den ekonomiska konjunkturen har förändrats sedan 2022. Bland annat syns nu en ökad arbetslöshet inom akademiska yrken som drabbas av AI. Detta vet alla som är förnuftiga. Och Tidöregeringen råder förstås inte på marknadernas obevekliga krafter. Men de rödgröna kan förstås höja bidrag och tillskapa fler låtsasutbildningar. Många högskolor runtom i landet sysslar redan med sådan låtsaslek.

Men rödgröna politiker tillhör inte de förnuftigas krets. De sysslar med klasskamp. Och då är alla trix tillåtna. Också att bluffa med arbetslöshet. Även om de rödgröna delvis själv skapat den genom den öppna dörrens politik vid storskalig invandring. Det är infamt. Men sådan är förstås en politik som baseras på klasskamp och liknande snedvridna samhällsperspektiv.

Torsten Sandström

Chefer inom det som kallar sig ”public service” älskar att beskriva sin verksamhet som en samling kring ”lägerelden”. På så vis vill de ofta förklara varför strunt nojs och flabb får en så stor andel av SR/SVT:s budget. En kritisk svensk genomskådar förstås detta bedrägeri. Varken politiker eller chefer på SVT gillar nämligen banala och vulgära projekt, utan förespråkar privat normalt finkultur av traditionellt slag.

Förklaringen till ”public service” är politisk. Det rör en rädsla för att privata medieföretag ska dominera nyhetsutbudet. Olof Palme, som sannerligen med maktens ord vurmade för public service, insåg nämligen vilken potential en svensk kår av journalister hade, vad gäller rapportering om frågor som ligger vänstern varmt om hjärtat. ”Public service” motiveras alltså informellt av den vardagliga rödgröna propaganda som många journalister på SR/SVT driver. Inte alla journalister, men en betydande majoritet.

När det gäller SR:s ”Sommar i P1” syns majoritetsbilden med förödande tydlighet. Programledningen handplockar konsekvent sommarpratare som inte säger ett knyst som är politisk inkorrekt. Detta innebär att alla pratare aldrig snackar om frågor som högerväljare oroas över, såsom klanvåld, vårdköer, en skola som väljer jämlikhet framför kunskaper, bostadslöshet, invandringen som en fälla för bidragstagande och utanförskap, vikten av ett starkt försvar, vådan av höga skatter och byråkrati, den politiska klassens inavel och makt, skräpkulturens utbredande osv. Om ämnena undantagsvis nämns så är det aldrig ifråga om tuff kritik. ”Sommar i P1” vill predika vänsterns heliga bild av att Sverige är inkluderingens plats på jorden.

PK-Sommar följer därför lägereldens scenario. Det gäller att bädda in Sveriges många existerande problem i brandrökens dimmor. Då passar vänsters politiska teman som hand i handske. Det pratas alltså om jämlikhet, mänskliga offer för marknadens samhälle, feminism, hbtq och andra minoritetsfrågor, offer inom vården, besvärliga vuxna (aldrig barn!), ökande själsliga våndor, invandringen nytta (men aldrig dess kriminella och ekonomiska följder), klimatångest (men aldrig kärnkraft som lösning för elproduktion), hyllandet av allmän vänsteridealism samt alla vinklingar av inkludering, popkultur och inte minst kändisar med rödgrön kulör.

På så vis kommer ”Sommar i P1” att dominera vänsterkulturen under semestermånaderna. Politik, medial ekonomi och semesterledighet hos landets journalister fogas med andra ord samman. Det ena mediet ältar vad som händer i SR:s Sommar och det tredje mediet har en annan åsikt en det första osv. Det blir faktiskt parodiskt. SR och och flera medier rapporterar ev samfällt och återkommande om att skådisarna X och Y tvingats byta dag (datum!) för banalpratande pga av X fått förhinder. Bara detta visar den låga kravnivån rörande Sommar.

”Sommar i P1” blir på så vis en spegelbild av stormediernas Sverige och svensk journalistisk praktik. Märk väl att jag menar att endast en majoritet inom detta skrå – vanliga tecken på kåranda syns nämligen – sysslar med denna förvanskning av sin yrkesetik. Det finns alltså en minoritet som agerar enligt ideal från förr. Alltså innan Palme sått sin vänsterhavre och innan medieföretagen släppt makten över innehållet till arbetskraften. Det är alltså vänsterjournalisternas revolution som avspeglas i ”public service” och många andra medieföretag. Flaggskeppet heter ”Sommar i P1”. Som driver sitt motto in spe: ”god politik måste inbäddas så att man förför lyssnarna i smyg och håller dem lugna”.

Med andra ord är det svenska mediesamhällets politiska propagandafunktion jag talar om.

Torsten Sandström

Fronten syns inte i ett uttryckligt stöd vänsterut. Den presenteras slugt och mellan traderna. Däremot är DN säker då man ser en stökig högerfront. Det sker den 12/6 under en bild med Alinia, Arpi och Bali

Johannes Klenell: Nick Alinia-debatten blottar högerns internbråk

I bilsättningen buntas stora (Arpi), medelstora (Bali) och småttingar (Alinia) bland de konservativa samman. Skillnaderna är stora vad gäller politisk debattförmåga och stringens. Deras olika former av högerpolitik är förstås av helt olika snitt. Hursomhelst önskar DN framställa högern som bråkig. Motsatsslutet är givet: vänster är lugn, trygg och bra. Det är detta som propagandabladet DN underförstått vill sprida.

Som många vet är budskapet inte sant. När DN:s ideal hyllas räknas nämligen inte den yttersta vänstern. Gränsen går ungefär vid Suhonen och Greider vilka står med en fot i båda lägren (extremvänster och medelsådan).

Att sammanhållningen kanske är bättre på vänsterkanten har sin rimliga förklaring. Där gäller nämligen informellt Lenins gamla principer om det som – med ett missvisande ord – brukar kallas demokratisk centralism. Innebörden är kortfattad att ledaren, då Lenin, bestämmer och partiets funktionärer följer efter medan folket ska lyda.

DN:s vänsterfront hyllar förstås inte Lenins efterföljare. Men man tänker som han gör vad gäller politisk strategi. Ta rygg på vänsterns ledning och agera som ”fisken i vattnet” (dvs Mao Tse Tungs mer poetiska version).

Torsten Sandström

Jag har goda minnen från min barndom rörande Åke Holmbergs Ture Sventon och hans betjänt Omar (som i nutida upplagor antagligen måste byta namn till Svenne). Jakten rörde förstås boven Ville Vessla (som idag antagligen skulle vara ett kodnamn för en invandrad bov). Vessla var smart och kunde ofta komma undan. Därför myntades uttrycket. ”Alltid denna Vessla”.

Att min tankar hamnat där beror bland annat på det svenska samhällets ständiga rop på det offentligas hjälp för att lösa stora och små svårlösta problem som människor drabbas av. ”Alltid denna stat!” Ett fixande av problem i familjens eller egen regi framstår som avlägset. Nej, ropa bara på det offentligas system av kostsamma och tveksamt effektiva verktyg!

I SvD Debatt idag lyfter psykiatrikern Johan Gullberg följaktligen ännu ett mänskligt fenomen som enligt hans åsikt kräver offentlig hantering. I vaga ordalag pekar han nämligen ut en grupp vars medlemmar har ” begränsningar [som] är både varaktiga och ofrivilliga, men som ändå saknar naturligt för­säkrings­skydd” från samhällets sida.

Så här karaktäriserar Gullberg dessa människor:

Som läkare har jag mött dem under hela min yrkeskarriär, först i primärvården och senare inom psykiatrin. De lider inte av någon svår psykisk sjukdom och uppfyller inte heller kriterierna för intellektuell funktionsnedsättning. Däremot har många av dem begränsade kognitiva resurser som under hela livet påverkat deras möjligheter att tillgodogöra sig utbildning, etablera sig på arbetsmarknaden och hantera ett samhälle vars krav i allt högre grad bygger på planering, informations­bearbetning och abstrakt tänkande.

Alltså människor inom den helt vanliga variationen i samhället. Varken sjuka eller intellektuellt förståndshandikappade. Men personer som ändå halkar efter, varför samhället – staten – med lagstiftningens hjälp måste inlemma dem i ett redan enormt system av sociala och ekonomiska skyddsregler. En redan klart överansträngd offentlig trygghetsapparat ska alltså expanderas till att kompensera en tämligen bred och vanlig oförmåga som alla vet yppas inom befolkningen. Framför allt en oförmåga som begreppsligt är så oklar att tankar förs till den ogenomträngliga dimma Ture Sventon mötte på väg till London på sin flygande matta.

Kanske är Gullberg ute efter ännu en ”diagnos” vid sidan av redan befintliga bokstavskoder. Men då han säger att han tar sikte på friska människor syftar han förmodligen på något mer avancerat system, närmast någon form av statlig inkomstförsäkring.

Efter decennier av svenska välfärdssatsningar avseende astronomiska skattebelopp föreslår alltså Gullberg en generell offentlig inkomstgaranti, tycks det. Det svenska folk som borde vara ett av världens friskaste föreslås alltså helt inlemmas i ett offentligt system med garanterad inkomst som ska betalas av dem som trots allt knegar på jobbet dag efter dag utan att fråga efter bistånd från andra annat än i riktigt akuta fall.

Liksom rörande det rödgrönas valfläsket i nutid om den slopade karensdagen respektive sänkningen av den lagreglerade arbetstiden anser jag att Gullbergs förslag inte bara är samhällsskadligt utan dessutom ett utslag av naivt oförnuft. Min förklaring är att varje samhälle måste bygga på att rimliga krav ställs på dess medlemmar. Staten måste garantera att vilja finns hos breda folklager att jobba och betala skatt för att kunna finansiera vettiga gemensamma lösningar. Så har den svenska socialförsäkringen i grunden formats. Men ändå har rader av uppluckringar sett dagens ljus under senare decennier. Nya själsliga diagnoser tynger sjukförsäkringen tungt. Och arbetslöshetsförsäkringen slirar genom att människor i stor utsträckning – utan vass sanktion – kan avstå från att ta erbjudna jobb och ändå behålla bidrag.

Nu föreslår Gullberg alltså en lagreform som innebär spiken i välfärdens kista, särskilt tillsammans med de rödgrönas valförslagen i liknande riktning. För detta erbjuds Gullberg typiskt nog plats i den tidning som signalerar sig vara moderat.

Alltid ska staten utropas som hjälpare! Även för idéer som tydligt nog framstår som stjälpare.

Torsten Sandström

Idag skriver jag om en färsk dom från Södertörns tingsrätt rörande ett åtal för våldtäkt, B 21960-24. Det rör en man som under en tid träffat och flera gånger haft sex med en kvinna. Även den aktuella kvällen kom kvinnan till mannen för sex (enligt domen). Kvinnan insisterade på att kondom skulle användas. Under sexakten – den framstår som intensiv – uppstår viss förvirring och mannen har fullbordar samlaget utan kondom. Knäckfrågan är om detta händelseförlopp kan utgöra våldtäkt – avseende alltså ett frivilligt samlag men utan kondom.

Lagtexten ger ingen hjälp i frågan annat än att sex ska ske med samtycke, dvs ”frivilligt” som det heter i 6:1 Brottsbalken (BrB). Frågan är med andra ord vilken betydelse ett villkorat samtycke har. Brottmålet gäller således en situation där samtycke finns för sexuellt umgänge, men kvinnan kräver att mannen ska använda kondom. Straffgränserna för våldtäkt av normal allvarlighetsgrad är mellan 3-6 års fängelse. Vidare måste betydelsen av en mans misstag besvaras. Bör det som inträffat kanske alternativt anses som ”oaktsam våldtäkt”? Detta brott regleras i 6:1 a BrB och förutsätter att mannen varit ”grovt oaktsam” i frågan om frivilligheten. I detta fall är taket för fängelse 4 år. Men det är alltså maxstraffet, så mildare dom kan ofta påräknas.

En enig tingsrätt dömer mannen för våldtäkt till 4 års fängelse. Dessutom tilldöms kvinnan ett skadestånd på 230.000 kronor. I knäckfrågan om betydelsen av ett krav på kondom hänvisar tingsrätten i huvudsak enbart till två avgöranden från Svea hovrätt år 2023 (B 5372-23 och B 4848-23). Domarna är inte helt kompatibla med det aktuella fallet – båda fallen rör tillfälliga förbindelser och det ena prostitution. Frågan om oaktsamhet diskuteras över huvud taget inte av tingsrätten.

Som jag förstår brottet våldtäkt tar det sikte på situationer då en sexuell handling utförs mot någons vilja. Normalt rör det sig om en penetration utan samtycke. Lagtexten är inte alls klar. De tre huvudexempel som anges tar nämligen sikte på tvång, otillbörligt utnyttjande respektive missbruk av beroendeställning. Lagens ord lämnar helt enkelt frågan om kondom olöst, varför tolkning måste ske. En vidsträckt tolkning, som inte är tillåten i brottmål, är att kravet på samtycke även omfattar eventuella medel för att förhindra att exv befruktning riskerar ske. I så fall kan även andra villkor komma in i bilden såsom exv användning av kondom, dess hållbarhet mm. En försiktig tolkning tar däremot enbart sikte på att samtycke krävs för själva penetrationen. I så fall saknar eventuella muntliga villkor rörande kondom och liknande betydelse för normalfallet av våldtäkt.

Dessutom uppstår frågan om vad som gäller för dom på oaktsamhetsbrott? För åtal och fällande dom krävs som sagt grov oaktsamhet. Här ställs domaren uppenbarligen inför ett svårt avgörande i situationer då mannen fumlar till det och glömmer kondomen respektive då den går sönder. Hur långt kan kravet på samtycke egentligen tänjas ut?

Som jag ser det väljer tingsrätten den enkla vägen och faller tillbaka på överinstansens domar. Jag har i medierna sett att domen antagligen kommer att överklagas. I så fall till Svea hovrätt. Överklagan medför sannolikt tveksam framgång, med tanke på de två domar som nyss nämnts. En tänkbar lösning är med andra ord en efterföljande prövning i Högsta domstolen.

Hursomhelst avvaktar jag med spänning utgången. Enligt min mening är straffet – fyra år i fängelse – extremt ingripande, särskilt i kombination med skadeståndet på nästan en kvarts miljon. Detta för slarvigt fummel i sänghalmen. Mannen borde förstås ha följt kvinnans initiala krav. Ändå rör målet i mina ögon mer ett fall av svek än ”våldtäkt”. Frågan är om mannen ens varit grovt vårdslös i den situation som han försatt sig i (det krävs som sagt i 6:1a BrB).

Det svenska våldtäktsbrottets språkliga utformning ger knappast stöd för slutsatser om betydelsen av olika villkor som kopplats till ett samtycke för sex. Tingsrättens tolkning är utvidgande. Jag ifrågasätter därför om kravet på samtycke i 6:1 BrB ska omfatta diverse villkor rörande kondom eller annat. Jag utgår från att inte så få svenska män i så fall har anledning till att känna oro över hur brottet ”våldtäkt” utvecklas. Särskilt i situationer då en relation upplöses av andra skäl, men kvinnan pekar på att brott begåtts i förfluten tid.

Torsten Sandström

_{Allt förberett för offertjänst! Idag kvinnliga präster (journalister). Wikimedia}

Det är sommar. Nutidens överstepräster inom medieindustrin måste vara lediga (anställda inom exv vård och transporter jobbar dock). In på redaktionerna stormar därför kandidater från landets prästseminarier för att praktisera. Det behöver inte vara en fara. Men med tanke på hur de valt sina yrkesbanor och hur de utbildas blir det förstås fel.

I två dagar har dessa fenomen terroriserat SR. Journalister som har förläst sig på mänskliga ”offer” går nämligen lös utan hejd. Ett och samma ”offer” har lanserats på SR – och även andra medier – i mer än fem reportage. Det rör sig om en felbehandling inom vården. Detta är förstås inte bra, men något som måste ske i en stor svensk vårdapparat. Nu rör det sig om Lasse. Han har först fått diagnosen Alsheimer och därmed fel läkemedel. Men därefter snabbt getts en andra diagnos – Frontallobsdemens – som för mig som lekman förefaller tämligen likartat och åtminstone relaterad till Lasses ålder. Med nya läkemedel har han återhämtat sig. Och fått ekonomiskt ersättning av staten.

Men Lasses anhöriga och journalisterna ger sig inte. Gång på gång sänds olika vinklade rapporter om Lasses fall. Samhället är boven. Precis som inte felaktiga diagnoser naturligtvis tyvärr måste ske i ett allt sjukar Sverige. Inte minst med tanke på alla själssjukdomer som politiker och läkare prackar på folket (mes som sannerligen sällan problematiseras som felbeslut).

Lasse har haft ett mått av otur men ganska snabbt hamnat rätt. Att medierna liksom SR ständigt jagar ”offer” för samhällsapparaten är beklämmande, särskilt som valet av personer som släpas upp på offeraltaret är djupt vinklat. Alltid samma tema. Den lilla människan kränks av samhället eller vinstdrivande företag. Den åskådningen predikas nämligen av vänsterns lärare till rödgröna kandidater på seminarierna.

Klart är riktiga skurkar och stora problem måste bevakas. Men få av dessa övertygade budbärare inom journalisternas skrå funderar över riskerar med att så tvivel över viktiga funktioner i samhället. Hårt arbetande personer inom vården gör förstås fel ibland (liksom skråets pampar). Misstaget av den första läkaren ligger inom det område som emellanåt kan ske, säger kunniga läkare. Och den skada som drabbat Lasse är inte av den dignitet att mer än ett halvdussin reportage i SR krävs för att vrida och vända på saken. Dessutom bidrar smetiga intervjuer med Lasses anhöriga och diverse ”experter” till att ett olustigt intryck skapas av offrets altare.

Jag vet att Aftonbladet och andra medier jagar personer som vågar kritisera svenska medier och journalister. Det anses nämligen samhällsfarligt att ifrågasätta samhällets nya politiska eliter. Enligt min mening är saklig kritik nödvändig. Ett i huvudsak politiserande skrå av journalister måste risas. Särskilt i tider av stundande val ser vi hur vänstermaffian inom skrået med näbbar och klor försöker styra politiken så att folket ska reagera.

På första sidan av SvD idag publiceras idag (10/7) en bild som djupt förlöjligar Ulf Kristersson – för att bara nämna ett vanligt exempel. Det är möjligt att journalisterna kommer att lyckas med att ta hem höstens val. Om dom misslyckas – vilket jag hoppas -är det ett tecken på att människor trots allt kan motstå tsunamin av indoktrinerande reportage. Men deras politiska drev är något mycket allvarligt i och med att det sker via det som kallas nyhetsförmedling.

Torsten Sandström

SvD sysslar med den vanliga knivhuggspolitiken mot Tidöregeringen. Ledarsidan håller normalt en vettig moderat linje som tidningen också i annonser säger sig representera. Men i övrigt är det rödgröna värden som journalisterna ständig presenterar. Flertalet sidor – även om ”nyheter” – lyser rödgröna. Den 8/7 är det Ulf Kristersson som får sig ännu en rallarsving. Det är ännu en del av mediernas drev mot Tidöregeringen inför valet. Rubriken om honom lyder:

”Bra på att snacka – inte på att göra saker”

Detta skriar SvD om ledaren för en regering som jobbat hårt med att försöka sanera det vänsterträsk som man tagit över vad gäller inflation, höga matpriser, utanförskap, dyr energi och inte minst ett rättssamhälle i förfall. Det är en diger agenda. Men det rör reformer som journalister till vänster ogillar. Ty för dem räcker det med visioner, dvs drömmar om jämlikhet, korta arbetstider, bidrag och andra gratisförmåner. Inte minst budskapet om att det är samhället som är orsaken till att människor begår brott, förskingrar och bedrar. Dessutom är samhällets ansvarar för klimatet en trossats. Även om samhället går under pga alla dysfunktionella idéer spelar det ingen roll, bara undergången sker i jämlika former!

Rubriken ovan är alltså en del i SvD:s redaktionellt styrda krig mot Kristersson. Journalisterna bestämmer över tidningen och deras åsikter är som alla vet normalt rödgröna. Det värsta är att det är en sammansvärjning, i och med att tidningen påstår sig driva M-politik. Att det sker på ledarsidan blir enbart en formsak. I övrigt är det vänsterpolitik som propageras av skribenter som missbrukar det ansvar för oberoende som man fått med stöd av yrkesetiska regler för det egna skrået. Majoriteten av dem känner enbart ett starkt ansvar för sin egen politiska tro. I sin konspiration – tjatet om Tidöregeringens uselhet – använder man sig av det som sociologer /psykologer kallar bandvagnseffekten.

Torsten Sandström

Klas A.M: Eriksson skriver i gårdagens GP (Göteborgsposten) ännu en bra ledare. Till det yttre hyllas jubileet kring den amerikanska förklaringen om självständighet 1776 och efterföljande frihetskrig. Men i sak handlar ledaren om kritik av nutida amerikansk kulturimperialism. Se länken i slutet av bloggen.

Visst är USA mäktigt – ekonomiskt och militärt. Men till sitt innehåll är nationens kultur, alltså den som sprids med all ekonomisk kraft, inte mycket att skryta över. Dessutom är den formad så att folket ska bedövas. Jobba, konsumera och somna sedan gott framför teven och dess enkla reportage och simpla popkultur. Makthavarna behöver inte riskera något nytt uppror. Massmedier och andra kommersiella organisationer serverar nämligen sömnpiller i rad på rad. Vi ser det i blixtbelysning då FIFA och Trump regisserar pågående fotbollsVM. Svenska massmedier tar över stafettpinnen och vidarebefordrar samma indoktrinering.

Eriksson nämner några marxister som relevant kritiserat detta kulturfenomen, Adorno och Horkheimer. Jag lägger gärna till Marcuse och hans bok ”Den endimensionella människan”. Titeln säger att något viktigt saknas. Amerikanska forskare – med rötter i judisk kultur och vetenskap – vet vad de talar om. De har nämligen flytt från en brutalare tysk regim i Hitlers regi. De känner till hur kunskaper kan skapa tankar som kan vara såväl farliga som mer befruktande för människors utveckling. Att de hamnat i den kommunistiska ytterligheten är dock värt att notera. Dess brutala förtryck är en följd av statsapparatens dominans och frånvaron av fungerande marknader och val som åtminstone till formen ger frihet.

I USA och även i vårt land ser vi hur marknaderna tagit över kulturen. Trump framstår därför som en inkarnation av en aggressiv och fördummande kulturimperialist. När han öppnar munnen upphör all sans och mening. Han och FIFA:s infantila chef – Infantino – spelar just nu roller som rövarbaroner i en internationell kulturell huggsexa som stämmer till eftertanke. Allt rör sig om pengar och företagsvinster. Inte ett dyft är det fråga om att odla en mer avancerad kultur.

Den svenska mediala kulturen kretsar kring några tjog kändisar inom den egna mediebranchen. Alla tevekanaler dansar kring kändisarna, flabbar med dem, oroas över deras svårigheter och väntar på att snart få se dem igen. I centrum står alltså ett hundratal personer, självvalda kändisar, som försörjer sig på att vara just mitt i smeten. Och medierna använder dem som sina verktyg för att i varje stund sprida ett budskap utan varje samhällsintresse (frånsett som objekt för kritik liksom nu). Att svenska politiker strör 8 miljarder varje år till något som kallas ”public service”, men som i själva verket måste ses som indoktrinering i simpelhet, är enligt min åsikt stötande (med reservation för SR:s mer balanserade innehåll i P1-2). Det vi ser är en uppfostran av folket i mental slapphet. Tyvärr tycks satsningen på SVT ske för att politikerna ska få lugn och ro och slippa otrevliga frågor som kan medföra förlust i stundande val. Att medievänsterns anhängare främjar detta – alltså de aktörer som borde förstå Adorno och Marcuse – är rent ut sagt en skandal. Man spelar med andra ord under täcket med politikerna.

Jag menar inte alls att man ska förbjuda film, sport och pop. Men samhället måste organiseras så att högre kulturella värden utvecklas och sprids för andra än en liten kulturell elit. Människan måste kunna lära sig att odla annat än spänning och flabb. Utan tvekan har SVT misslyckats med sin groteska amerikanism och sina inhemska vulgariteter. Och Tidöregeringen stoltserar med en simpel kulturkanon för eliten. Det är framför allt skolans sak – men även politikernas uppgift – att bygga ett fundament för en mer utvecklad icke kommersiell kultur med rötter i Europa. Varje nation har sina skatter som måste odlas. Därför måste den simpla kommersialiseringen av kulturutbudet motverkas! Ifall staten ska finansiera teve och radio är det kvalitetskultur och nyheter för barn och vuxna som pengarna ska satsas på. Struntkulturen har redan en mängd sluga privata säljare.

Läs gärna Erikssons text: https://www.gp.se/ledare/dags-att-gora-upp-med-den-amerikanska-kulturimperialismen-.66e630c5-8f64-41bd-bfd0-1d57dd141513

Torsten Sandström

DN skriar den 6/7 genom rubriken högst upp på sin digitala version:

Birgitta Ed fick sitt prästjobb utan öppen rekrytering

Än en gång tar således DN upp Aftonbladets drev mot statsministerns hustru, prästen Birgitta Ed, nu rörande en arbetsrättslig fråga. Både hon och Svenska kyrkan är privata subjekt och regleras alltså inte av arbetsrättsliga regler för offentligt anställda. Kyrkan väljer således själv vilka regler som ska gälla för anställningar. Till saken hör att Kyrkan antagligen anser sig ha något att vinna på att få Ed högre upp i sina led. Möjligtvis är det fråga om vänskapskorruption som dock ännu inte fått några rättsliga följder. Så därför bör man låta bli att skriva om saken, särskilt som det är valtider och publicitet bara kan smutsa ned statsministern.

Men DN och huvudflocken gammelmedier går inte att stoppa i sin politiska kamp för de rödgröna. Trots att statsministerns hustru är en privatperson envisas alltså DN med att använda henne som ett medialt verktyg mot regeringen och Kristersson. Det är orättfärdig. Dessutom är det en enorm integritetskränkning av privatpersonen Ed som vi ser i DN. Då det sker i en valrörelse är det också en sammansvärjning mot den svenska demokratin och folket. DN vill påverka valet och leda folket vilse.

DN som i rader av annonser påstår att man bygger humanism agerar alltså som en brutal vandal. Ett skräckens medium med andra ord!

Torsten Sandström

I Axess Magasin (maj 2026) skriver professorn i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, Bo Rothstein, en läsvärd och angelägen text: ”Ideologisk likriktning hotar den fria forskningen”. Som läsaren anar är temat att woke och ideologiska dogmer får den svenska vetenskapens folk att blunda för potentiellt samhällsviktig forskning för att slippa redovisa obekväma slutsatser. https://www.axess.se/fordjupning/hotet-inifran/

Rothstein är således kritisk till det svenska forskarsamhället. Han torgför två hypoteser. Den ena är att orsaken till dessa blinda fläckar förmodligen handlar om en kombination av opportunism och ideologi. Den andra är att det kan vara så att den svenska forskarkarriären, såsom den är upplagd i samhällsvetenskap och humaniora, normalt resulterar i former av mental blockering. Om hans antaganden stämmer är det alltså tuff kritik mot svensk forskning.

Jag tror att Rothsteins hypoteser är korrekta som mätare av normaltemperaturen på svensk forskning inom de två discipliner han nämner. Hans idé har enligt min mening även räckvidd för diverse angränsande ämnen, exv forskning som sägs röra mänskliga rättigheter, klimatfrågor, fysisk miljö och naturvård. På så vis kommer en stor del av svensk vetenskap att drabbas av Rothsteins hårda men i huvudsak rättvisa kritik.

Möjligtvis har inte textens format i Axess gett utrymme för en precisering av ett antal centrala avskräckande exempel. Jag menar att sådana självklart finns. Inom min egen disciplin, rättsvetenskapen, är det tydligt att studier av folkrättens gummiregler gett upphov till en mängd projekt där aktuella politiska idéer rörande krig, invandring och klimat luftas med stöd av rättsregler som inte är tillräckligt precisa för de slutsatser som dras. Inom skilda samhällsvetenskaper händer något liknande i och med att det bollas med frågor som i grunden är naturvetenskapliga. Jag tänker nu främst på många hundratals projekt där klimatets uppvärmning – utan tillbörliga reservationer – studeras i perspektivet att det är människan som är enda boven i dramat. Vinklade forskningsupplägg syns även ofta avseende kriminalitet och utanförskap, där en invandring på c:a 2 miljoner individer under de senaste 2-3 decennierna knappast ens problematiseras.

Såvitt jag förstår ger de exempel jag nyss nämnt dock stöd för Rothstiens två hypotseser. Centrala forskningsämnen vrids och vänds uppenbart politiskt. Och att så sker måste förklaras av att forskning om samhället till största del finansieras via politiska beslut. På så vis kommer vänsterliberala dogmer att styra svenska forskning på ett påtagligt vis med tydliga skygglappar för alternativa upplägg. Min slutsats baseras här på filosofen Thomas Sowells samhällskritiska framställning i boken ”The vision of the anointed” (1996).

Rothstein kartlägger i tio punkter ett antal centrala ”bristområden” för olika slags studier, som alltså idag negligeras. Rörande flera av dessa kan jag skriva under på hans tanke om att forskningsbehovet är synnerligen angeläget. Detta gäller exv korruption och skolpedagogikens inskränkta problemval (avseende jämlikhet, varvid interaktionen i klassrum och krav på kunskaper hamnar i kläm). Sak samma rör en ovilja att studera invandringens effekter samt att problematisera islams roll i dagens Sverige.

På så vis blir Rothsteins text en probleminjektion för vår nations del. Han vågar peka på problem som i iögonenfallande grad negligeras vid svenska universitet och högskolor. Man kan ofta säga att uppgifterna märkts med dödskallar. Märk att detta sker i ett land med 18 universitet och c:a 30 högskolor (för en befolkning på bara drygt tio miljoner)! Tillspetsat kan man med andra ord tala om en kompakt politisk åsiktsstyrning av nationens högre lärosäten. Mängden institutioner för akademisk utbildning framstår i detta perspektiv som skrämmande dysfunktionell ifall målet är en kunskapssökande forskning.

Jag har alltså stor respekt för Rothsteins tankar. Han och jag har för övrigt i vår ungdom vistats på olika institutioner – och skilda våningar i samma byggnad – under det radikala 1980-talets Lund, där åsiktsfriheten stod högt i tak. Därför kan jag inte låta bli att ge honom en känga. Han underlåter att direkt kritisera sitt eget ämne: statsvetenskapen. I Sverige uppvisar nämligen ämnet social science, såvitt jag kan se, samma problem som han lyfter i Axess. I min värld finns angelägna uppgifter för studier avseende exv en bristande svensk direkt demokrati, om en stelbent politisk klass och inte minst rörande aktivt politiserande medier (vilka i idealsamhället tänkts agera som en oberoende fjärde statsmakt). Därför blir majoriteten av statsvetarnas anknytningar till det offentliga Sverige ett praktexempel på den opportunism och den mentala blockering som Rothstein kritiserar i Axess. Kritiska rapporter i medierna om SOM-institutets (vid Göteborgs universitet) tillrättalagda opinionsmätningar av public service är ett tecken på en politisk samverkan som sannerligen borde vara främmande i en akademisk miljö.

Men jag hoppas att Rothstein via inlägget i Axess kan bidra till att dra proppen ur det svenska forskningssamhällets trånga flaskhals. I så fall blir även jag nöjd vad gäller misstanken om hans kollegors ”opportunism”.

Torsten Sandström

Jag är luttrad som läsare av tidningars spalter om konst. Uppvuxen med strikta och kritiska ideal om krav på handens förmåga att skapa kvalitet har jag tvingats se hur alla gränser numera suddats ut. Konstnärlig nihilism är förstås resultatet. Och därför är det tröstlöst att ta del av mediernas så kallade konstkritiker. Det går inte längre att slå rekord i fattigdom vad gäller skaparförmåga.

Idag den 1/7 har SvD köpt en text av Sara Ullberg från TT. Hon anstränger sig verkligen för att lura publiken. Ullberg säger sig presentera fem utställningar som hon kallar ”konsthöjdare”. En av dem skildras i bild i SvD med undertexten: ”konstverket ´The magical moment of silence´ har också gett namn åt hela utställningen med Roland Perssons verk på Nässjö konsthall”.

Det magiska konstverket ser ut så här. Tänk dig en schabbig svart flygel från en soptipp utan höger framben. På flygeln ligger den döda kroppen av ett brunt föl. Huvudet sticker ut över flygeln vänstra sida, så att ena frambenets hov hamnat strax ovanför klaviaturen (tangenterna). För att kadavret ska ligga kvar på flygeln har hästens huvud stöttats med två brädlappar. Några smutsiga vita trasor/plastdukar omger delar av den döda hästen.

Det var allt.

Tänk dig att du besöker en soptipp på någon avlägsen plats i Småland. Man kan kanske tänka sig att ett avlidet föl tippats där. Och att det råkat hamna ovanpå en utrangerad flygel. Ifall jag vågade fråga 1.000 personer vad som hänt med fölet på det slitna instrumentet är jag 100% säker på att ingen skulle påstå att det rör sig om ”det magiska momentet av tystnad”. Jag skulle bli utskrattad bara för själva frågan. Någon skulle säga att jag borde veta att vad som helst kan ses på soptippar.

Men både Sara Ullberg och Roland Persson – samt förstås redaktionen på SvD – anser att detta är en ”konsthöjdare”. På så vis vill man förmå SvD:s läsare att något viktigt skett inom den svenska konsten.

Den som inte själv – med pensel, mejsel eller annat verktyg – kan skapa något som är svårt att åstadkomma lockas alltså till den loppiskonst som nu väller fram. Några filmklipp och en politiskt korrekt text räcker för dagens kritiker, som väl själva aldrig övat och slitit med att skapa bildkonst. De nya idealet uppfyller på så vis det nutida ropen på jämlikhet. Vem som helst som vill kalla sig konstnär ska få din belöning. Politik, som förr levt tillsammans med åldriga kvalitetssyften, tycks därför nu bli tillräckligt. Rop om ”magisk tystnad” blir på så viss ett reklambudskap för en konst utan egen substans. Ställ ut vad som helst som låtas vara konst – och saken är klar. Sara Ullberg och SvD faller i farstun för den nya tidens konstschamaner. De agerar som marodörer. Kraven höjs inte utan sänks till vad som helst. En häst på en flygel blir därför något stor för kulturens pajasar.

Jag tror alla inser att den svenska mediala synen på konst tillåter att allt godtas. Om allt accepteras så blir följden – logiskt nog – att konstbegreppet saknar gränser. Vi står således inför ett gränslöst bedrägeri om någon påstår att detta är märkvärdigt. Det svenska kultursamhälle som godtar en sådan syn på god konst måste ha ett hål i huvudet.

Det rör sig om humbug. Märk hur det strunt som uppvisas kläds med vackert mystiska ord på engelska. Allt för att få det som är ingen konst att se ut som något märkvärdigt. Konstbegreppet är alltså lika med ordbajsande. Tacka för att ingen vill köpa sådant, mer än den svenska kulturens många prussiluskor.

Torsten Sandström

Finns det verkligen anledning att just nu fira 250-årsminnet av USA:s uppkomst som självständig stat? Dagens jubileum utspelas nämligen i en kraftigt splittrad nation som våndas över politiska motsättningar och ett oavslutat krig, som Trump lovat att aldrig inleda (och som han hånat tidigare presidenter för att föra).

Att firandet sker med just Trump som självvald huvudfigur är alltså tragikomiskt. Förvisso ska man inte förvåna sig över att festligheterna formas som en såpopera från Hollywood med centrala karaktärer påminnande om Walt Disney´s. Det flödar med andra ord av amerikansk superkommersiell kultur. Att se Trump som huvudpersonen vid hågkomsten av nationens hjältemodiga kamp för sitt enande och sin självständighet är ändå extremt magstarkt. Vi ser ett pajaseri för en person som utan tvekan jämför sig med en kung. En Trump som gärna styrt utan demokratiska former och på kort tid i en rad viktiga fall stoltserat med att strunta i konstitutionen.

Det som verkligen förvånar mig är att många kloka konservativa svenskar inte vill eller vågar se den antidemokratiska president som Trump är. Han är inte bara auktoritär utan skryter till och med över sin framfart. Kriget har med stollkompisen Hegseths hjälp planerats med en klackspark. Visst är USA:s vapen överlägsna, men hur ska kriget kunna avslutas och uppnå ett rimlig mål mot en fundamentalistisk stat som Iran?

Intryck skapas att kriget blivit en del i Trumps personliga affärsverksamhet. Hans utspel – hit och dit eller fram och tillbaks – avspeglas i börshandel och affärsuppgörelser (i olja och annat) som kraftigt berikat hans familj. Miljardvis med dollar strömmar i familjens fickor via sluga och korrupta beslut. Hans arena är således inte den konstitution som USA hyllar, utan stora mediala och kommersiella nätverk som de facto styr nationen. Och mitt i detta vill Trump nu framställa sig som en hjälte i USA:s 250-åriga demokratiska historia. Jag tar mig för pannan.

Det är enkelt att förstå att Trump är en person med begränsad intellektuell förmåga. Till detta kommer karaktärsdrag som tydligt pekar på megalomani (i blandning med MAGAlomani). Enstaka förnuftiga beslut av Trump kan inte dölja mannens påtagliga olämplighet som president samt representant för den stora 250-åriga demokratin i USA. Med Trump som ledare har nationen blivit ett hot mot ett sansat umgänge mellan världens folk. Ett land som har en stolle som president får därför stora problem för dem som kräver att han ska bli hyllad i förening med minnet av USA:s tillkomst.

Min förvåning rör att min bild av Trump definitivt inte stämmer med den hos flera personer som jag annars uppfattar som förnuftiga. För mig är det omöjligt att svälja Trumps antidemokratiska högerpopulism. Om den ska forma USA framtid står världen inför två ekonomiskt gigantiska stormakter utan folkligt styre. Men min ängslan rör inte bara Trump. Det parti som måste axla motståndet mot Trumps politiska rörelse – alltså Demokraterna – förefaller detroniserat i sökandet efter en partigängare som vågar att ställa upp. USA:s partisystem tycks förstenat. Någon bred makt underifrån erbjuds inte, frånsett på valdagarna. Miljardärer bestämmer nämligen färdriktningen.

Torsten Sandström

SvD lyfter idag en intressant text om vådan av att oförnuftiga och ålderdomliga värderingar styr gigantiska svenska investeringar i fregatter och flygplan. En ukrainsk militär expert riktar nämligen allvarlig kritik mot den svenska satsningen på fyra fregatter för 40 miljarder kronor. Han pekar på att man i stället – till ett lägre pris och med större positiv effekt – kunnat förvärva tusentals avancerade digitala havsdrönare för drygt 2, 5 miljoner stycket.

Med mitt bondförnuft – jag har bara 10 månaders försvarsskolning på A6 – borde åtminstone 2 fregatter och ett par tusen havsdrönare varit en tänkbar och bättre kompromiss. Varför inte pumpa in pengar i den ukrainska krigsindustrin och betala för snabba leveranser av drönare till vårt land!

Jag är alltså rädd för att en liten svensk försvarsledning lever i en militär värld från förr. När det luktar krig i vårt närområde blir det enkelt att få pengar för att köra på i gamla fotspår. Särskilt som en inte liten del av landets politiker inte ens vill hålla ett krigsvapen i egen hand. Extremt dyrbara stora fartyg tros ge oss stor förmåga. Fregatter och flygplan framstår i historieböckerna som löften. Men världen är idag en annan! Rysslands erfarenheter i pågående krig – på land och i Svarta havet – är en annan. Via digitala och relativt billiga spjutspetsar kan Ukraina slå ut det gamla krigets mastodonter. Man kan tycka vad man vill om AI, men i krig på land och vatten har människan uppenbarligen mycket att hämta hos det digitala.

Vi har tyvärr alltför få svenska soldater. Men många unga människor i vårt land har stor skicklighet inom det digitala och borde kunna tränas att på distans hantera grupper av drönare som allvarligt kan hota det gamla krigets mastodonter. Det sker nog redan i mindre skala. Men det tycks som att mycket lärdom finns att hämta till rimligt pris.

Jag menar således att risken för felaktiga militära beslut är uppenbar. Det som sker ger mig vatten på min kvarn om att en nutida vänsterliberalism driver politiken alltmer in i drömmarnas värld. I denna utveckling är militära mastodonter guld värda, trots att billigare och mer smarta lösningar tycks finnas. Mastodonter gillas nämligen av andra urtidsdjur, dvs den svenska politiska klass som fördriver dagarna med att bråka med varandra om vem som ska få folkets röster i september i år.

Bara det faktum att sossarnas försvarspolitiska talesman – Peter Hultqvist, en gammal vapenvägrare – riskerar att ta över den svenska krigsmakten i höst tillsammans med ett gäng rödgrön talibaner gör mig knäsvag. Men moderaternas Pål Jonsson imponerar inte heller, frånsett antalet miljarder han sätter sprätt på för att lugna ett folk som till stor del tycker det är fel att i krig döda den fiende som anfaller.

Torsten Sandström

SvD:s återkommande texter ”Under strecket” har hittills sysslat med litteratur, historia och centrala vetenskapliga frågor. Därför har plats getts till kvalificerade författare, ofta med lång erfarenhet av forskning eller annat viktigt författarskap. Normalt har kolumnen därför erbjudit publiken fin läsning. Oftast är det inte längre så. Tidningens finansiella svårigheter talar sitt tydliga språk. Numera skriver således ofta SvD:s egna journalister krönikor ”Under strecket”.

Ett lustmord på traditionen sker idag (25/6) genom SvD:s egen Essy Klingberg. Hon skriver om ”Cringe-kulturens uppgång och fall”. Alltså en text om något som antagligen inte ens inträffat, annat än i Klingbergs eget huvud. På så vis ger hon understreckarnas huvudfåra en dödskyss.

Förvisso har i alla tider krypandet inför det pinsamma varit något som får människor att titta bort. Det i nutiden kraftigt uppförstorade slangbegreppet ”cringe” har alltid varit en del av människans värld och livsstil. Morsor och farsor har alltid sagts obekväma saker som barnen skämts över och vänt huvudet bort från. Det har skett när jag var ung – rädslan att göra bort sig är ett naturligt själsfenomen. Och jag har själv som vuxen i andras närvaro agerat så att mina barn önskat mig åt skogen. Men det skulle aldrig falla mig eller någon annan in – frånsett Klingberg – att klassificera mitt beteende som en del i en nutida kulturell och politisk rörelse för frigörelse. Klingberg sysslar alltså med hittepå.

Jag har försökt utreda vad Klingberg egentligen vill säga. Det är typiskt nog omöjligt att avgöra, något som i sig är pinsamt för henne och SvD (även många läsare tycker att det är svårt att uthärda). Hennes exempelsamling är nämligen en välling av popkultur, politik och egna idéer. Men hon tycks mena att tidigare avståndstaganden mot dålig ton och smak (vad det nu är) i nutid håller på att befria dem som beter sig avvikande. Klingbergs tes om New Yorks borgmästare Mamdani är inte alls klargörande, men hjälper läsaren att förstå min kritik av Klingbergs snurriga tankeliv:

Ur politiskt hänseende är pendelsvängningen väntad. Coolhet föddes som en motstånds­handling och den som vill vara cool tjänar på att vara i opposition. Under sin borgmästar­kampanj lyckades Zohran Mamdani skapa momentum genom att framställa sig som etablissemangets motsats – plötsligt blev det coolt att bry sig om New Yorks lokal­politik, också bland folk som inte bodde där.

I min värld är valet av Mamdani inte ett tecken på något nytt. Han företräder vänsterns drömmar. Den lockar inte så få väljare i New York. Visst är det en form av protest. Men vad har det med känslan av obekvämhet (cringe) att göra? Rörelsen i NY visar hur ett folk kan luras att tro på att en röst på Mamdani kommer att ge människor en bättre framtid i ett land och i en stad där majoriteten av rådande politiska krafter klokt nog inte alls tror på Mamdanis gratisluncher.

Såvitt jag förstår tycks allt eller inget vara ”cringe” beroende på perspektivet. Därför handlar Klingbergs text – som förts in ”Under strecket” – egentligen om ingenting. Meningen med understreckarna var kanske att ge extra plats för åsikter som är kvalificerade. Men Klingbergs ord är tyvärr bara en en enda röra.

Torsten Sandström

Svarta rubriker har synts i tidningarna kring ett omfattande nätverk för koppleri i norra Sverige. Mannen sägs ha sålt sin fru. Åtalet skapar intressanta problem kring den svenska lagstiftningen om prostitution. Allt skuggas av rådande sekretess samt digitala publiceringsförbud som gör domen jättejobbig att ta del av.

Jag har alltså försökt läsa en i medierna mycket omtalad dom som publicerats på JUNO:s databank. Det är ett brottmål från Ångermanlands tingsrätt. Det rör alltså en man som utnyttjat sin fru. Hon har medverkat till flerfaldiga arrangemang av prostitution. Kvinnan har under lång tid – tillsammans med mannen – medverkat till saluhållande av rader av sexuella tjänster. Historien är med andra ord synnerligen otrevlig. Mannen har agerat hallick. Och paret har försörjts genom prostitutionen. Mannen har enligt domstolen även våldtagit kvinnan och misshandlat henne.

En läsning av domen är en egendomlig upplevelse på flera vis. Först rörande den svenska kriminaliseringen av prostitution, där sexköpare som bekant straffas medan säljande kvinna inte gör något som är det minsta olagligt. Detta trots att sexhandeln bedrivits tillsammans och systematiskt under ganska lång tid. Mannen döms av tingsrätten för koppleri. Kvinnan som sålt sex blir i domen därför ”målsägande” och tilldöms ett stort skadestånd från mannen på 200.000 kronor.

Att det gått till på så vis tvingas läsaren av domen närmast själv lista ut. Pga av tystnadsplikt och begränsad rätt för JUNO att digitalt publicera persondetaljer kodas nämligen namnen på de många tilltalade och målsäganden med bokstäver som gör att hela domen för läsaren framstår som en krånglig bokstavspyttipanna, A-Z samt BB och MA osv. Vem som är vem blir följaktligen svårt att lista ut. Kvinnans bakgrund, ålder och liknande viktiga fakta mörkas alltså. Detsamma gäller även säljarparets närmare relation och kundkretsens struktur. Trots att domen rör sexköp blir den på sätt och vis könlös. Att ta del av den långa domen är tröstlöst och närapå smärtsamt. Märk väl att det i huvudsak inte rör domarens skrivsätt, utan gällande normer för prostitution, sekretess samt förbud mot offentliggörande och digitalisering. Domar skrivs inte längre för det folk som kan vara intresserat eller behöver upplysas!

Jag får således svårt att bedöma mannen och kvinnans gemensamma inställning till sexhandeln. Att mannen är en profitör är ganska tydligt. Men kvinnans roll och överväganden under den inte korta tid som affärsverksamheten pågått får läsaren inget grepp om. Det vore intressant att ta del av de bådas inställning till försörjningsmetoden. Att kvinnan fått nog tycks klart. Men man kan ändå tro att hon initialt – som ”ordinär” sexsäljare – varit med på sin egen lagliga del av prostitutionen. På grund av sekretess går alltså läsaren av domen miste om viktiga pusselbitar för att bedöma i vilken mån rättvisa skipats.

Jag anser även att domen illustrerar vådorna med det svenska brottet prostitution. Hallicken är uppenbart superskurken som i domen tilldöms drygt 4 års fängelse och skadeståndsplikt. De många sexköparna blir småsbovar som drabbas av dagsböter. Och kvinnan är som sagt den vinnande målsäganden – som utsatts för koppleri – och därför tilldelas ett i sammanhanget stort skadestånd. Min undran beror på att hon åtminstone initialt eller delvis måste anses ha gett sitt samtycke, fram till att parets gemenskap fullständigt urartat.

Det haltande svenska prostitutionsbrottet får ändå ett ansikte genom domen, om än suddigt. Jag har svårt att tro att en bra lösning kommer att finnas innan såväl köpare som säljare av sex behandlas lika. Det innebär antingen straff för båda eller frihet från straff för båda. Jag väljer den förra varianten. Vad gäller den som organiserar sexhandel bör enligt min åsikt alltid hårda straff gälla.

Jag tror således att ett ömsesidigt lagförbud är att föredra. Det kommer att minska intresset inte bara för att sälja sex utan också för en vanlig och affärsmässig invandring i detta syfte. Dessutom kommer en kriminalisering av både säljaren och kunden att ge polisen bättre kontroll över prostitutionen. Jag inser förstås att vänsterns feminister slår bakut över mina ord. Men deras kamp mot prostitution har misslyckats – den leder inte till att sexhandel motverkas. Tvärtom kan man säga att prostitution främjas i ”Lyckans land”, dvs Sverige.

Torsten Sandström

_{En tiggare i Ystad. Wikimedia.}

Håkan Boström är en skicklig journalist som skriver rader av läsvärda texter i GP (Göteborgsposten/gp.se). Idag den 30/6 är hans tema: ”Ojämlikhet bekämpas bäst genom hjälp till självhjälp”. Texten rör hur skillnader mellan fattiga och rika (lycka eller olycka) – eller mao framgång eller utanförskap – ska motverkas i det svenska samhället. Så här lyder Boströms slutsats:

Livet är på intet sätt rättvist. Vissa föds i familjer med mycket ekonomiska resurser, kunskaper och sociala nätverk. Vissa har mer av naturliga talanger, intelligens, driv eller fördelaktigt utseende. Tron att politiken kan kompensera för alla dessa orättvisor är dock feltänkt. Samhället kan bara ge bättre förutsättningar för alla att använda de resurser man redan har – och som tur är så motverkas ojämlikheten av att drivet att ta sig upp i samhället ofta är starkare hos den som inte fötts med en silversked i munnen. Rikedom ”förslöar” ofta människor över tid, men det är betydligt värre att förslöas, ge upp eller gå ned sig om man är fattig och saknar skyddsnät. Just därför är den inre drivkraften den viktigaste resursen vi människor har. Och den är oersättlig. Ett gott samhälle lägger inte hinder i vägen för människor att ge utlopp för den kraften.

Det är sannerligen sköna ord! Att jag kan kan skriva under på dem framgår av mina bloggar. Tyvärr fortsätter inte Boströms och meddelar hur den goda kraften ska byggas. Jag begär inte det av honom, ty jag vet att han kan. Annars är det här som föga sluga vänsterliberala politiker ständigt går vilse. Man sysslar bara med morötter, nästan aldrig med piskor. Eller med andra ord är det aldrig påföljder eller sanktioner som man basunerar ut. I stort sett bara bidrag sprids för vinden.

Genom ansvarsfulla mönster – eller legala sanktioner – kan människor med normal förmåga ges stor kraft. En kombination med initiala bidrag är förstås ofta rimligt. Men den svenska modellen är normalt kravlös. Alla ses som offer för en hård verklighet. Plats för eget ansvar saknas därför i den vanliga ”offermodellen”. Där vimlar det av morötter, dvs en uppsjö av bidrag. Dessa knyter normalt ”offret” fast i utanförskapet. Det sätter alltså inte denne i den rörelse för det bättre liv som Boström och jag förespråkar.

Vid sidan om en svensk dyrkan av allsköns stackars offer finns i vårt land en rädsla för att tala klarspråk. Det rör sig om den heliga kon att inte vara kategorisk eller auktoritär, trots att klara besked tillsammans med en morot erfarenhetsmässigt är en förnuftig lösning i åtskilliga fall. Offret måste så att säga ”puttas ut” från sin förlamning. Alla som sysslat med uppfostran av barn – eller under – vet vad det rör sig om. En kombination av krav och kärlek – eller sanktion respektive belöning.

Men för politiker och många vänsterjurister är krav något full. De anses till och med kränkande många gånger! (Därför skrev jag sanktion och inte påföljd i näst föregående mening!) Inte undra på att det svenska samhällets utveckling delvis har gått i stå. Här finns med andra ord en potential för uppsving. Släng offermodellen i sophögen och satsa på tuffa krav i förening med morötter! Annars blir tiggaren i Ystad kvar på gatan. Det är ingen modell för framgång – annat än hos rödgröna tänkare, som behöver någon att dyrka och tycka synd om.

Torsten Sandström

Tystnaden om vänsterjournalisternas makt över den politiska bevakningen är isande. Majoriteten (inte alla således) inom skrået propagerar vid nyhetspresentationer. De egna åsikterna skallar. Uppförsbacken för Tidöfolket blir därför svår, men inte omöjlig. I valet 2022 var högern pressad vid motsvarande tid. Men erövrade de osäkra väljarna och vann. Även om detta och den höga procenten ännu osäkra väljare berättar svenska medier inte om. Man har nämligen segervittring för de rödgröna! På så vis menar jag att svenska journalister styr nationens politik. Utan dem gissar jag att bara 30 % röstat rödgrönt.

Med skam stod alltså hösten 2022 majoriteten av de medieanställda som propagerat för sina åsikter. Tidögänget segrade som bekant. Lika offside var alla opinionsinstitut som i sina ”stöddiga”profetior länge bedömt läget fel och vilkas prognoser journalisterna utnyttjat som vapen i sin kamp (i enlighet med den sk bandwagon effekt). Varför kan det inte samma sak ske även denna höst?

Ett av de senaste och mest infama propagandainslagen rör angreppen på statsministerns hustru för hennes kurser i mental hälsa. Man vänder denna prästs lagliga och inte ovanliga själsbusiness mot statsministern! Yrket bygger ju på att söka bota själsliga flimmer. Men journalister skyr inga medel. De har ju alltid rätt, menar de. Det som sker är nästan ett rekord i hur tydligt vänsterdrevet kan gå loss inför valet. Vad sägs om rubrikerna i den tidning som kallar sig moderat, dvs SvD den 26/6:

Birgitta Ed beskrivs som sänke. Gör alla fel.

och

Paret Kristersson pekas ut: ”Folk är förbannade”

Tala om en jakt på Kristerssons! Aftonbladet har startat drevet och SvD hoppar villigt på. Jag menar att svenska medier agerar pressetiskt vidrigt mot en privatperson. Statsministerns fru – en privat person – används i valet som ett tillhygge. Hon har inte gjort något brottsligt och inte heller något i strid mot svensk rätt, vad jag vet. Låt Svenska kyrkan själv bestämma gränserna för sin närmast privata verksamhet. Men medierna löper amok. Viljan till propaganda kan knappast bli tydligare.

Torsten Sandström

Försäkringsföretaget ERGO rapporterar att 46 miljarder kronor betalats ut i sjukpenning under 2024. Siffrorna har hämtats från Försäkringskassan. Ungefär hälften av de sjukskrivningarna – alltså ett belopp på c:a 23 miljarder – hade koppling till mental ohälsa, som oftast anges som orsak till längre sjukskrivningar i landet.

Ingen kan väl tro att det svenska folket plötsligt blivit överansträngt, stressat och knäckt av psykisk ohälsa! De materiella arbetsvillkoren har ständigt förbättrats. Det nya är psykologer, psykiatriker och politiker envisa tal om själslig ohälsa. Människors ordinära privata upplevelser har vänts mot arbetslivet så att jobbet kan sägas skapa psykisk ohälsa.

Visst finns en liten grupp med allvarliga själsliga symptom. Men denna grupp tvingas att inom vården trängas med de horder av unga och medelålders som fått lära sig att de är psykiskt sjuka och på den väggen kan slippa jobba (och i stället å sjukpeng).

Jag menar att svenska folket under några decennier bombarderats med propaganda om psykiska diagnoser och sjukdomar. Inte undra på att vanliga människor – som förr jobbat på – nu börjar känna efter och alltmer tenderar att sjukskriva sig. Jag vill inte främst klandra de enskilt anställda, även om alla har ett eget ansvar. Främst vänder jag mig mot kåren av psykologer, psykiatriker och politiker som skapat problemen. Själens schamaner har skapat en expansion för sina egna sysslor, i roller som rådgivare, läkare och politiker. Och på sitt heliga offeraltaret har de slängt högst samhällsnyttiga krav på att människor själva måste lösa vanliga vardagliga problem, så gott det går.

Vi ser enligt min mening välfärdsstatens baksida. För många människor vanliga upplevelser kan förstoras till allvarliga sjukdomar som kostar 23 miljarder för samhället och stora belopp för de företag och myndigheter som inte får viktiga jobb utförda i tid.

När jag var ung hörde man ofta äldre säga till yngre: ta´t lugnt, skärp dig, det går över. Och i mer än 9 fall av tio försvann antagligen oron eller oviljan. Jag är övertygad om att det var rätt metod. Den nya lösningen att utfärda själsliga diagnoser är samhällsfarlig. Dessutom finns en form av ondska bakom den vänsterliberala välviljan. Många människor skadas för livet genom att inbilla sig att de är psykiskt sjuka.

Om något är riktigt sjukt så är det experterna, politikerna och det samhälle som genom drömpolitik ger efter. De ser inte ens att de förstör vanliga mekanismer för att lösa vardagliga svårigheter. Genom medicinskt och psykologiskt hokus pokus förvandlas vanliga bekymmer – i allmänhet övergående sådana – till svåra själsliga sjukdomar som kostar samhället gigantiska belopp.

Svensk politik har således förvandlats till en mystisk dödsdans. Staten ska genom pengar lösa allt. Skattebetalarna häpnar över alla som ska försörjas med naturliga ”krämpor”. Politikerna förmår inte se nationens nedåtgående rörelsespiral. Ständigt mer politik innebär fler miljarder till ingen verklig nytta.

Torsten Sandström

Ekonomifaktas bild visar på ett av vår nations dilemman. Skattekvoten är för hög.

Talet om en skatt på rika är ingen lösning. Många fler än riktigt rika skulle drabbas. Och många rikisar flyttar sannolikt ut ur landet.

Däremot har Sverige faktiskt en obearbetad guldgruva. Genom att skära i den svenska statsbudgeten kan flera hundra miljarder bantas. Det gäller att fimpa byråkratier som plågar folket och mest kostar massor med pengar. Till ingen nytta (annat än för politiker som vill visa att man ”säkerställer” nationen). Dessutom är pengar till SIDA normalt onyttiga för de fattiga folk som passiviseras av gåvor. Däremot kanske bra för sjuka, men bara lite SIDA-pengar går till medicin och sjukvård.

Då vänstern talar om miljardärskatt så vill man inte se de problem som sossarna i åratal skapat och som Tidöregeringen under fyra års tid lämnat olösta. Politiker vågar inte säga upp byråkrater. Men däremot gärna anställa nya!

Att skära i budgeten – samt flytta pengar till vettiga problemlösning – är alltså en enkel framgångsmetod. Det behövs bara förnuft, kritiska studier och en stor nypa mod. Tyvärr är dessa kvaliteter bristvaror inom den politiska eliten. Ekonomifaktas bild ger mig stöd för slutsaten.

Mediernas roll är inte att peka på höjning av skatterna som en lösning. Däremot borde man upplysa om hur mycket skatt de välbärgade i allmänhet faktiskt betalar redan. För vänstern är det obetydliga belopp. Men i själva verket är det hisnande siffror som varje förmögen betalar till en slösaktig svensk stat.

Ofta beskrivs de sk 3:12-reglerna som ett galet guldregn till ägare av fåmansföretag då de ska deklarera sin inkomst. Men i själva verket är det fråga om att bara något dämpa skattetrycket för människor som driver bolag, sysselsätter folk (som betalar skatt) och genom företaget ser till att normalt 25% moms på försäljningen och 20 % skatt på bolagets vinst betala in till statens kassa. Om detta talar sällan svenska journalister. Dels vill de inte det. Men oftast är de okunniga och önskar driva politik.

Ändå är således det svenska samhällets potential god. Lägg ned några tjog myndigheter. Kräv att flertalet av de övriga måste spara 10%. Oj vilken mycket bättre statsapparat nationen skulle få. Och massvis med pärmbärare och sammanträdeskufar skulle tvingas sluta och söka finna jobb på den privat sektorn. De kvarvarande skulle tvingas lägga manken till.

Torsten Sandström

Regeringen jobbar hårt för kärnkraft som ger el dygnet runt. Alltså precis vad Sverige behöver för storskalig elektrifiering. Idag drivs linjen stenhårt i Almedalen av Tidöfolket.

Men från de gröna talibanerna i Mp lyder idag däremot sången: snabbtågslinjer kors och tvärs över vårt långa och glest befolkade land. Men ingen kärnkraft för Mp, som tillsammans med sossarna fram till 2022 lagt ned flera fungerande atomkraftverk!

Mp:s primitiva och trosfasta talibanism skriker av politisk oförmåga. I realiteten tillbaka till jordbrukssamhället utan NPK-gödsel och med hästar (då traktorer drivs med diesel). Men Mp:s alla tåg kräver ju massor med el! Med andra ord mest dyr vindkraft. Alltså i Mp:s fall el ifall det blåser.

Antagligen hoppas Mp på massor av el från bakelitstavar som gnids med kattskinn. Det ska vi syssla med i stugorna då vi inte byter tjänster med varandra och odlar potatis. Talibaner lever kvar i flydda tider. Men tron är stark.

Det vore enkelt för svenska medier att torpedera Mp. Riskerna inför höstens val är nämligen stora om de kommer tillbaka i regeringsställning. Men medierna är tysta. Journalistkårens majoritet röstar nämligen rödgrönt!

Det är syn om människan, lär Strindberg ha sagt…

Torsten Sandström

Efter att ha lyssnat på SR/SVT:s analyser av Keir Starmers avgång som premiärminister blir man inte klokare. Särskilt SVT framstår som rena kvällspressjournalistiken där vänstersinnade journalister bedrar folket. Journalister från vänster färmår nämligen inte kritiskt analysera verkligheten. Alltid ska den egna visionen av fakta fram. Vidare hoppas de ständigt på bättre tider för sina egna partivänner. I UK:s fall ska detta ske genom en mer folklig labourledare, Andy Burnham. Alla någotsånär insatta förstår att problemen är mycket djupare än Starmer. Det rör hans förflutna, Labours politik och inte minst nationens makthavares misstag.

I grunden rör det välfärden. Men också invandringspolitiken med sina föreningar till arbetsmarknaden. Nationen har fastnat i sin egen imperiehistoria och därför inte förmått hålla öns gränser stängda. Med invandring i stor skala har problemen stockat sig. UK är som bekant segregerat på flera plan, rika och fattiga, invandrare och britter, londonbor och landsbygden, EU och Brexit osv. Droger, våld och dödlig kriminalitet i stor skala på gator, skolor och i hemmen har blivit nationens vardagliga dilemma. Vi känner igen det från Sverige.

Jag tycker alla borde läsa Theodore Dalrymple´s fina bok ”Livet på samhällets botten”, 2008. Undertexten lyder: ”Världsbilden som skapar underklassen”. Han är psykiater, och har länge jobbat på fängelsesjukhus och där mött ett tvärsnitt av de många människor som spårat ur. Alltså individer som politikerna ständigt ser som offer för ett orättfärdigt samhälle. Detta istället för att med morot och piska forma mönster i samhället för eget tagande av ansvar. Dalrymple blottlägger människans fria vilja bakom offerideologin.

Keir Starmer är nämligen urtypen av detta slags politiker. Alltså en vänsterliberal drömmare som i sin stora godhet (enligt synen på sig själv) fortlöpande agerat passivt och försatt nationen i ett trauma. Dessutom en man som predikat folkrättens flummiga evangelium i stället för förnuftets trista men i allmänhet effektivare budskap för att lösa samhällsproblem.

Nu över till den inspiration jag fick häromdagen till dagens text. Det gäller Håkan Boströms ledare av hög klass i GP. Här hans goda analys av UK:s och Labours situation. Läs och begrunda!

https://www.gp.se/ledare/storbritanniens-problem-gar-djupare-an-starmer.6749ba91-141f-4653-bd3f-80b87cdf4635

Torsten Sandström

Valrörelsen är som bekant på högvarv. En majoritet av de svenska journalister som – i egenskap av fjärde statsmakt – kritiskt och sakligt bör rapportera om det politiska livet går nu i stället loss. Helt bananas som mediesvenskan numera lyder.

Idag jagas M-partiet för att en kvinna/präst som är gift med dess ledare – tillika nationens statsminister – i egenskap av kvinnlig präst intresserar sig för ”existentiell hälsa”. Journalistkåren skriar: det är ovetenskapligt! Kanske är det delvis så. Men det är ett svepskäl i det drev som medierna satt igång. Låt mig förklara.

Så här säger AI om existentiell hälsa:

Existentiell hälsa handlar om din inre styrka, livsmening och förmåga att finna hopp. Det är en erkänd dimension av välbefinnande som berör universella livsfrågor—såsom relationer, döden, frihet och förundran—och som formar hur du upplever din fysiska och psykiska hälsa.

De åtta dimensionerna: Enligt forskning (bland annat kopplat till WHO:s riktlinjer) brukar begreppet delas in i åtta områden som speglar ens existentiella grundtrygghet: Helhetssyn: Känslan av att kropp och själ hänger samman. Förundran: Förmågan att uppleva stunder av skönhet, magi eller storhet i tillvaron. Mening i livet: Upplevelsen av att ditt liv har ett syfte och en betydelse. Helig stund: Att ha tillgång till platser eller stunder av stillhet och reflektion. Tro: En inre övertygelse eller tro, som inte nödvändigtvis måste vara religiös (kan vara tro på livet, människor eller en högre mening). Hopp: Förmågan att se framåt och känna tillförsikt trots livets motgångar. Tillit: Känslan av att livet i grunden bär och att du kan lita på dig själv och andra. Förbindelse: Upplevelsen av samhörighet med andra människor, naturen eller universum.

Visst finns det ett inslag av kvackande i detta. Men samtidigt en nypa sanning. Glädje och framtidshopp stärker uppenbarligen människan och har därför en positiv livseffekt som få tvivlar på. Detta liksom förtäring av sockerpiller kan göra att individer känner sig friskare. Att en präst sysslar med detta är alltså inte så svårt att förstå. Kristendomen är ju ett alternativt lyckobudskap.

Min främsta poäng är att nationens högskoleutbildade psykologer har tagit upplevelser av lycka och olycka på entreprenad. Den vetenskapliga halten i deras utläggningar tål sannerligen att ifrågasättas. Det intressanta är nu att svenska medier – exv SVT, SR, DN och SvD – fullkomligt älskar att låta psykologer rota i själsliga frågor om i stort sett allt i livet, från skilsmässor och svårmödrar till klimatet och mördares beklagansvärda livssituation. Här är det verkligen från om kvacksalveri. Ett ständigt orerande!

Så när mediernas drev nu vänder sig mot statsministerns fru och hälsoflum måste det förstås bero på något annat än principer. Det är självfallet fråga om politik från journalisternas sida. Tidöregeringen ska störtas till varje pris. Även en hustru till statsministern blir ett lovligt objekt! Så agerar en majoritet av nationens journalister. De är partiarbetare. Det är bedrövligt. Men tyvärr sant.

Torsten Sandström

En av mina käpphästar är som bekant att yrkespolitiken och partikanslierna skapat en svensk politisk klass. Det har skett sedan länge. Under omkring de senaste sextio åren har antalet medlemmar i de politiska partierna sjunkit med c:a 80%, från 1,4 miljoner till enbart 0,3. Folket har således alltmer skiljts från politiken. I centrum kvarstår en politisk elit som kämpar för fortsatt bekväm försörjning från det allmänna.

Om eliten gjort stor nytta hade det kanske varit okej. Men Sverige har drabbats av det ena dråpslaget efter det andra pga just den politiska klassen oförmåga. Storskalig invandring har inte stoppats. Utanförskap och bostadsbrist skriar. Skolan utraderas av jämlikhetskrav i stället för tuff kunskapsförmedling. Statliga bidrag utdelas om allt och till alla. I det politiska maskineriet sitter yrkespolitiker och rycker – hit och dit – i spakarna. Byråkratin sitter i rummet intill den centrala bunkern och drar sitt strå till elitens stack.

Mycket tyder på att nationen kommer att få svårt att vända på den tunga hand av betong som sossarna lanserat och som tyvärr sittande regering inte tycks vilja eller kunna rubba. Sverige rullar därför vidare under ledning av en koalition mellan politiker och vänsterns journalister. En rävsax som folket tycks få svårt att ta sig ur. Särskilt som gammelmediernas majoritet gör allt för att befästa eländet.

Låt mig peka på en logisk följd av det politiska samboskapet. Under 2026 har vi sett hur DN använder alla medel för att fösa samman S-partiet och Moderaterna. Beslut på redaktionsnivå måste ligga bakom denna manöver. Den 28/3 kunde man därför läsa en text om att två föredettingarna inom klassen brevväxlar med varandra i DN. Om deras pajasliknande misslyckandena talas det tyst. De två ska ändå ge folket råd. Citat från DN:

De har båda varit partiledare – han för Socialdemokraterna och hon för Moderaterna. De tvingades båda avgå. Nu brevväxlar Håkan Juholt och Anna Kinberg Batra med varandra, ett halvår före valet, och finner både respekt och en oväntad vänskap.

Så länge medierna deltar i den politiska klassens konspiration för fortsatt makt kommer du och jag att avpolletteras från ett rimligt inflytande över politiken. Vem ska annars kritisera den politiska eliten? Tanken om demokrati bygger på medial kritik och en strävan efter att politiker ska söka efter maximal förankring hos folket. Inte bara vart fjärde år – med gemensam valdag för all politik – utan om möjligt via folkomröstningar och diverse andra medel att bryta elitens totala makt.

Vi ser alltså hur den politiska klassen har ”lyckats” frigöra sig från folket – frånsett som sagt en dag vart fjärde år. Och detta efter en valrörelse som eliten och medierna driver i stort sett gemensam regi. I spetsen går medier som lever på statliga pengar. Några tillrättalagda politiska bråk avslutas med en återgång till same procedure as every year… Folket har förvandlats till en snubblande betjänt till eliten. Och i spalterna lägger SOM-institutets statsvetarprofet Henrik Ekengren Oskarsson saken till rätta…

Torsten Sandström

Min rubrik kan kanske få den okunnige att tro att vänsterpropaganda är något ovanligt i svenska medier i allmänhet eller i SvD i synnerhet. I själva verket är nära nog majoriteten texter i svenska medier personliga åsiktspredikningar med bäring åt de rödgröna på den partipolitiska skalan. Jag är av naturliga skäl mest känsligt för sådant i medier som jag själv direkt betalar för. För min del gäller det alltså SR, SVT och SvD.

Dagens dödskallemärke ger jag till SvD. Vad sägs om denna rubrik?

Essy Klingberg:
Han kan svensken bättre än Kristersson

Om du undrar vilken kännare av svenskhet som Klingberg menar så är det Per Anders Fogelström. Alltså författaren till böckerna om ”Mina drömmars stad” (1960). Klingbergs tes är att boken borde platsa på den svenska kulturkanon som Tidöregeringen – enligt min åsikt i fånigt nog – upprättat för att visa att man har en kulturminister. Därmed anser man uppenbarligen att den svenska ”kulturen” fixats. Själva uppgiften är nämligen omöjlig att lösa med sakliga principer.

I stället för att i rubriken kort slå fast Fogelströms fördel som författare så förfaller Klingberg till den vanliga propaganda vis ser – särskilt i valtider. Hade rubriken fört fram ett starkt skäl för Fogelström så vore jag således glad. Men SvD kan inte avhålla sig från att driva vänsterpolitik. Och då blir rubriksättningen därefter.

Det är för övrigt superbefängt – och alltså intellektuellt snömos – att jämföra Fogelströms och Kristerssons kunskaper om svensken. Den förre skildrar Sverige för 100 år sedan. Alltså det samhälle som sossarnas politik formats efter. Med andra ord fattigsverige.

Nu lever vi däremot ett välfärdsland där i vart fall ingen tvingas att svälta, sakna vård och se sina barn utanför skolornas klassrum. Jag har själv vistats i detta samhälle i stort sett hela mitt liv. Men om detta knappast nya Sverige har Fogelström inget att berätta.

Jag menar att vänstern numera spelat färdigt sin före detta goda politiska roll. I stället odlar S-partiet drömmar samt sina och den politiska klassens intressen. Detta för att bli kvar på den politiska arenan. Man utför med andra ord ett reptrick som ska lura svenska väljare. Vapnen är fortfarande en strimma klasskamp. Men annars i huvudsak bara klimatskräck och vänsterpopulims. Om detta visste Fogelström inte ett jota – av naturliga skäl. Jag tror faktiskt att han – som ärlig man – skulle vara lika besviken på sossarnas Sverige som jag är.

Däremot är Kristersson kännare av svenska folket av idag. Han lever ju här och nu. Det syns delvis i Tidöregeringens reformer som oftast innebär att pengar återförs från staten Glufsglufs till de svenskar som jobbar hårt (bland annat för att försörja dem som inte förmår eller vill arbeta). Visst är Kristerson och hans regering också en del av den politiska klassen. Men deras arbete är betydligt mer konstruktivt för nationens framtid än sossarnas ständiga bidrag till olika grupper – inte minst nyinflyttade i utanförskapsområden.

Därför kan det inte råda någon tvekan om att rubrikens påstående inte bara är vänsterpropagande utan också ett helt falskt budskap.

Jag skulle kunna sluta med att skriva några rader om varför majoriteten (det finns även exempel som är goda) av svenska journalister agerar så tarvligt som Klingberg gör. Dvs ord om deras utbildning, yrkesetik, kunskapsnivå, medlemskap i politiska kotterier, vänskapskorruption, dubbelmoral osv. Men jag avstår. Det anses nämligen inte vara god ton att kritisera journalister, även om det självklart måste ske i ett samhälle där medierna håller i den politiska taktpinnen. Jag tror ändå läsaren förstår vad jag menar.

Torsten Sandström

Inför höstens val jobb jag – som vanligt – på med politiken enligt devisen ”droppen urholkar stenen”. Mina kostnader är inte jättestora. Men uppmuntran behövs. Varför inte swisha en liten peng? Eller alternativt via Vulkan, Adlibris eller Bokus köpa den bok som jag gett ut i januari. Den är tjock men inte alls särskilt dyr. Den handlar inte bara om renodlad politik, utan mest om hur våra liv – från vaggan till graven – kontrolleras genom ett nätverk av ritualer mm. Särskilt den historisk intresserade kan kanske finna några guldkorn. Boken handlar på så sätt och vis om dig och mig….

Torsten

Visst är det väljarnas röster som formar Riksdag och Regering. Men röstningen blir en formalitet. Ty i verkligheten är det svenska medier som talar om vad som sker i landet och på så vis även bestämmer politiken. Detta genom att majoriteten journalister systematisk rapporterar om vad de själva anser som bra respektive dåligt. Åsiktsjournalistiken (utan att rapportören klargör sin egen politiska partiposition) blir på så vis utslagsgivande då svenska folket lydigt går till valurnorna den 13/9 2026. Man tror nämligen i allmänhet på vad journalister myndigt säger.

Årets valrörelse har gjort detta fenomen något tydligare. I exv SVT och DN har journalistiska pajaser – alltså människor som sysslar med flabb eller ytligheter – fått i uppgift att intervjua partiernas ledare. I SvD sysslar Henrik Torehammar med denna flumpropaganda med rödgrön sorgkant. Landets statsvetare är tysta och skrattar antagligen med i kören.

Mediernas roll blir på så vis avgörande politisk. Detta trots att alla gammelmedier kallar sig oberoende så pläderar majoriteten av deras anställda för egna åsikter. Och det innebär en politik som är rödgrön – detta finns tydligt klarlagt i vetenskapliga studier för den som inte vill tro sina ögon/öron då man ställs inför vad SR, SVT, DN och SvD politiserar. Det är trist att behöva upprepa dessa grundläggande fenomen. Men medierna själva har alla anledning att dölja sanningen. Särskilt som majoriteten av de fyra medier som nyss uppräknats får bastanta skattepengar för sin propaganda.

Det nyss sagda gäller politiseringen på en högre eller nationell nivå. Det är den som som är allvarligast. Men det vardagliga politiska finliret – eller rättare sagt fulspelet – är också eländigt. Ett typfall är rapporteringen om Israels krig mot sina fiender Hamas och Hisbollah. Varje dag rapporteras om dödade araber. Visst är det trist. Men vad Hamas och Hisbollah gör nämns i bästa fall bara parentetiskt. Ingen säger ”att så länge dessa terrorister dödar israeler så måste Israel försvara sig för att fortsätta sin existens som självständig av FN bestämd stat”. Genom en enögd rapportering – ofta framförd av journalister med västorientaliska namn! – styrs svenska folkets åsikter. På fester möter jag människor som är skrämda över Israels framfart och som inte vet ett dugg om den dödliga terror som Hamas och Hisbollah envist bedriver (delvis med stöd från ”bistånd” från naiva stater i Europa).

Lika illa är det alltså på flertalet politiska områden. Inte minst ett ständigt spridande av klimatskräck tillhör denna bild. Vad ska unga människor tro om CO2-skräcken? Särskilt svenska skolflickor tycks bekymrade. Denna oro passar förstås medierna på att framhålla. Särskilt SR Studio ett har tagit saken på entreprenad. Mönstret av en mer aller mindre smygande propaganda präglar alltså nationen och dess medier.

I vårt land behövs därför inga val – om det inte vore för behovet att legitimera journalisternas röster i landets medier. I Absurdistan sköts politiken med andra ord rationellt. Stalinistiskt tvång är givetvis förlegat. Medierna sköter politiken snabbt och smidigt på folkets bekostnad. Och det sker på den politiska klassens uppdrag.

Glad midsommar om du förmår fira! Jag skriver för att skingra min ångest.

Torsten Sandström

I förrgår lyssnade jag på Studio Ett på SR. Min negativa reaktion kunde jag inte låt bli att mejla Studio Ett. Mina ord löd som följer….

Hej!

I medierna ifrågasätts som bekant det som kallas public service. Särskilt i valtider är rapportering med vänsterinriktning något mycket allvarlig. Dvs motsatsen till begreppet ” public service”.

Lyssnade just på Studio ett och inslaget om statsministerns hustru. Hon måste självklart vara att se som en privatperson. Hon har inte gjort något brottsligt. Vad som är förenligt med hennes tjänst i kyrkan är en fråga som rör hennes anställningsavtal. Att hon handlat i strid mot detta avtal har inte klarlagts.

Men ändå ägnar SR åtskilliga minuter åt denna fråga bara ett par månader före valdagen. Skumrask sprids med andra ord över statsministern och därmed hans politiska parti. Hans enda kontakt med programinslaget är äktenskapet och ett delägarskap i en privat fastighet som hustruns rörelse baserats på.

Detta kan verkligen inte vara rimliga skäl för den rapportering Studio ett idag sänt i etern. Därför måste inslaget ses som ett renodlat propagandainslag.

Den noggranna lyssnaren märkte att den händelse som närmast rör brottslighet är AB-journalistens bedrägliga beteenden för att ta sig in i fastigheten. I min blogg ser jag det som ett exempel på ”trollofabriksverksamhet” på AB. Någon kritik av yrkeskamraten på AB hördes däremot inte i Studio ett. Kamratandan lyste i bakgrunden!

Som gammal juristprofet är jag bekymrad över svenska journalisters politiska verksamhet. Detta gäller i synnerhet SR/SVT. Valet av studieobjekt har inte skett opartiskt i Studio ett idag. Normalt är Studio ett väl avvägt program. Men dagens inlägg var inget annat än ett politiskt jobb inför höstens val till vänsterns fromma. Detta är mitt principiella skäl till att statsstöd till SR (och SVT) bör dras in inför kommande budgetår. Bevillningen löper nämligen enbart årsvis, se min Blogg.

Lidingö 16/6 2026
Torsten Sandström

Professor em i civilrätt Lunds univ

Att tro på Allah är något som inte bygger på förnuft, utan på förhoppningar om något gott. Samma sak gäller de alltfler storskaliga satsningar på grön teknik som vi ser. De går inte att räkna hem efter vanliga principer om investeringar. Satsningar för dem som tror att klimatkrisen står inför dörren – och alltså ska utlösas i närtid. De blir ett tecken en på vilja att kämpa. Om en satsning för 70 miljarder ska genomföras under osäkra premisser krävs det med andra ord en stark vilja till kamp. Närmaste en fanatism.

Om fanatismens bärs upp med andras pengar är den enklare att förstå. Så resonerar åtminstone DN:s reporter för klimatskräck Peter Snårestig, förlåt Alestig, då han skriver i DN den 18/4:

När man påstår sig göra världen till en bättre plats ställs högre krav på hållbarhet på alla områden. Det är kanske inte rättvist eller logiskt – men det är en verklighet de stora klimatsatsningarna behöver förhålla sig till. Annars lever de farligt.

Han plockar med andra ord fram hållbarhetens dragspel och sjunger sin frälsningssång. Enligt samma principer resonerade forna tiders korstågsriddare. Det gick inte så bra. Islam stoppades inte. Världen gick inte under.

Uppvärmningen är enbart delvis betingad av förbränning av olja och gaser från underjorden. Det är förstås bra att minska denna förbränning. Mindre giftiga gaser och användning av olja där den är nödvändig (exv flyg). Genom att satsa på gigantisk produktion av el från kärnkraftverk kommer en viktig del av olje- och gasproduktion att försvinna. Så resonerat en förnuftig människa som inte tror på korståg eller frälsning. Särskilt besynnerliga är de gröna visionerna om att fånga upp CO2 för vidare lagring någonstans. Miljarder satsas på storstilade projekt som än en gång i mänsklighetens historia tycks gå ut på att döda drakar.

Profeter av olika slag sysslar med lurendrejeri, alldeles oavsett om de är religiösa, politiska eller gröna visionärer. Då hörs ord som är flummiga (hållbarhet, godhet eller skönhet). Men korståg sker normalt utan framgång. Till sist tar verkligheten över. Och frälsare som Alestig står där och ser vilsna ut. Än sålänge ges han dock plats i DN:s propagandablad.

Torsten Sandström

Nästan alla i affärsvärlden talar nu om börsintroduktionen av Space X i New York. Tidernas största börslansering. Och första dagens kurser steg förstås rejält. Åtskilliga börshandlare talar om en gyllene framtid för Space X.

Men just storleken och inte minst projektets astronomiska syften avskräcker samtidigt många. Det enda som lockar mig och många andra är satellitfunktionens intressanta framtid. Annars förefaller raketer och framför allt rymdfärder till Mars, datahallar i rymden och liknande främst avskräckande och fjärran från lönsamhet med många mått mätt. I tider av AI:s framgångar är det enkelt att dras med i luftprojekt.

Särskilt som det tycks som Space X vid introduktionen redan har påtagliga existerande förlusthål att fylla. Just detta förefaller speciellt problematiskt. Ett gigantisk inflöde av dollar måste till för att betala av skulderna och hålla raketprojektet igång. Kanske känner du igen detta? Få minns i Sverige italienaren Ponzis pyramidspel i 1920-talets USA. Fler har kanske sett filmen om Magdoffs bedrägliga hedgefond som använde nyinsatta medel för att betala avkastning till redan befintliga och större äldre insättningar. Nationalekonomen och nobelpristagaren Paul Krugman är följaktligen skeptisk till Musk´s upplägg.

Musk´s projekt har flera oroande sidor. Inte minst hans diktatoriska makt över det nystartade bolaget skrämmer. Bolagsordningen kröner nämligen honom till kung genom den serie aktie han själv innehar i Space X. På så vis torpederas tanken om ett normalt aktieägarinflytande över rymdbolaget.

Sammantaget finns det således anledning att kritisera affärsupplägget. Riskerna är påtagliga för såväl bolaget som sådant och inte minst tilltron till aktiemarknaden i stort. Följden kan bli en kris som drar med sig AI-hypen i fallet.

Många kritiska ekonomer är redan bekymrade över AI-industrins explosiva utveckling. The Economist skriver i dagarna om hur storskaliga satsningar på AI-teknik i Taiwan, Korea och Japan riskerar att utarma affärslivet i övrigt. Alltså en nedgång för de många industriföretag som krävs för en allsidig och ekonomiskt hållbar samhällsekonomi. Behovet av mångsidighet och sysselsättning blir särskilt viktigt genom att AI – åtminstone initialt – gör många arbetslösa.

Jag menar därför att Musk´s Space X – frånsett satellitsidan – mest tycks vara pojkdrömmar uppe i det blå. Förvisso har han näsa för affärer. Men också en fallenhet för just gigantiska luftslott och politiska chanstagningar.

Torsten Sandström

Jag tror inte jag hittills under mitt liv i en valrörelse sett medierna så infernaliskt kämpande för en svensk katastrof – nämligen en vinst för de rödgröna (sossar och talibaner av rödgrönt slag). Det finns inte en enda händelse – mellan himmel och jord – som medierna vinklar och framställer till Tidöregeringen nackdel och därmed oppositionens fördel. De mest bisarra händelser – långt från det politiska livet – vänds mot Tidöregeringen.

Idag tar SvD täten i the race to the bottom. Men en fotbollbild från gårdagens svenska fotbollframgång utbrister den politiks propagandisten Henrik Torehammar på SvD:s nätversion:

Tidö påminner mest om Tunisien

Tunisien förlorade som sagt rejält. Nu liknas regeringen med förloraren! Men vad har VM-matchen att göra med Tidöregeringen tror jag varje sansad människa undrar. Närmast var det väl en framgång för Tidöregeringen, som suttit vid makten under fyra år och stöttat svensk fotboll. Torehammars och SvD:s tilltag är inte bara journalistiskt offside, utan dessutom så renons på politisk heder vid rapportering i en tidning från huvudstaden att man måste baxna. Det är inget annat än politisk propaganda för de röd-gröna! En otäckt smygande propaganda riktad till dumma människor.

Jag ska bespara läsarna för likande smädande rubriker om Torehammar. Det finns nämligen många enkla exempel om man ska vara lika låg som han själv. Jag vill bara säga att Torehammars och SvD:s tilltag är under all kritik. De är enbart värda ett enormt förakt.

Man börjar förstå varför SvD behöver en rejäl knippe miljoner i årligt statsbidrag. Sossarna gnuggar händerna.

Torsten Sandström

Vi ber om förtroende för vår politik, upprepar sossarna närmast epileptiskt. Detta trots att det med närmast 100 % är klart att de egna rösterna inte kommer att räcka för att bilda regering.

På så vis mörkar S-partiet helt fräckt verkligheten. Om man ser till utfallet i röster på S, V, Mp och C kommer det inte att bli Magdalena Anderssons parti som bestämmer politiken. Till saken hör att skillnaderna är enorma mellan de fyras gäng i flera avseenden. Klimatskräcken regerar Mp. Kommunismen V. Kärnkraftskräcken C. Dessutom mörkar S skattehöjningar, invandringspåslag, stöd till kriminella, allianser med PLO samt bidrag och ännu fler bidrag.

Jag menar att Sverige har kört fast politiskt. För det första är det mediernas journalister som de facto styrt hur väljarmajoriteten ska rösta. För det andra skapar valsystemet inga effektiva majoriteter. För det tredje är den politiska klassen mer intresserad av sin egen framtid än att lösa nationens många surdegar.

Svensk demokrati måste alltså ges ett nytt och verkligt liv. Statliga bidrag till SR/SVT måste stoppas. Majoritetsval i enmansvalkretsar bör införas (som Branting en gång i tiden ville, men högern inte vågade). Slutligen bör ett tvåkammarsystem införas, krav på förbud mot omval efter viss period formuleras och folket ges direkt möjlighet stoppa lagförslag (via folkomröstning). Viktigt är också att regler skrivs som ger möjlighet att välja på namn framför personer från de politiska partiernas listor. Slutligen bör riksdags- och kommunalval ske på skilda dagar!

Det är således stora saker som måste ske. Men i vågskålen ligger också något större: svensk demokrati. Om alternativen vid valurnorna är diffusa framstår en valrörelse närmast som en besvärjelse. Det blir främst en demokrati till namnet. Inte till det reella innehållet.

Att landets statsvetare är tysta i denna debatt är ännu ett tecken på hur förnuftet slirar i vår nation. Inte ens de personer som avlönas av staten för att analysera demokratin gör något! De verkar mest fjäska för den politiska eliten. SOM-institutet vid Göteborgs universitet hjälper till och med SVT (och andra) att – mot betalning – trixa med opinionsundersökningar.

Torsten Sandström

I dagens SvD sätts en tydlig punkt för all eventuell kritisk rapportering. Inte för att den står högt i kurs i denna tidning. Men nu tar skräckrapporteringen fullständigt över. En vardag med total hets över klimatets uppvärmning ersätts plötsligt med en pågående köldkatastrof i norra Atlanten. Textförfattaren heter Jonathan Westerlind – en av tidningens många predikanter. I artikeln talas om vargavinter med med 50 grader minus. Även om det inte går att utläsa varför och hur. Låt mig citera presentationen av artikeln:

En mystisk blå fläck i havet har länge förbryllat klimatforskare. Nu visar en studie vad som kan ligga bakom fenomenet – och det är en varningssignal, enligt forskarna. ”Risken kräver omedelbar uppmärksamhet”, skriver de i rapporten.

Finns det inte längre några mediala spärrar då det gäller rapportering om vetenskapligt komplexa problem? Kan inte journallister förstå att vetenskapens folk är människor med vanliga politiska preferenser och att åsikterna ibland löper amok? Klimatprocesser har som bekant blivit mediernas nya vapen i samhällsdebatten. Det har redan kostat Sverige tjogtals miljarder. Journalisterna driver publiken framför sig genom dödlig hetta och nu svår köld. Det är ju inte klokt. Om skeenden är svåra att förstå borde tonläget i rapporteringen vara nedstämt och rubrikerna finstilta (eller inte ens i tryck) .

Men det är motsatsen som sker. Gasen i botten! Stundande val gör att all skräck gynnar de rödgröna partierna och deras profeter. Ena dagen hetta, andra dagen isande köld. Vilken kritisk inställd person som helst förstå att försiktighet och lågt tonläge är nödvändigt.

Men mediernas missionärer är inte förnuftiga. De är som berusade stamkrigare på väg ut i bushen för vinna en drabbning. Vapenskrammel och höga tjut. Nu rör det sig nämligen om en politisk strid. Det gäller att frälsa folket! Det är uselt. Men jag berättar bara vad jag ser hända.

Torsten Sandström

Det är självklart att smartphones inneburit en teknisk explosion. Det vet alla. Men det talas mindre om den nya digitala teknikens kulturella verkningar, frånsett rörande barn under 13 år. Kloka människor inser att banala kulturinslag dödar människors tid och att simpla mediala inslag fördummar mänskligheten.

Denna verklighet är trist och faktiskt föraktlig. Kan inte människor erbjudas något mer krävande och utvecklande? Vi befinner oss sedan decennier i en era som verkligen har möjlighet att odla en nyttigare och bredare mänsklig kultur. Det finns en uppsjö av förnuftiga, spännande och roliga ämnen för medierna att berätta om. Alltså mer seriösa ämnen. Och på så vis och försöka leda den breda allmänheten till en mer krävande intellektuell värld än den nuvarande medieindustrins enkla nöjen, våldspresentationer, eviga flabbande och liknande nonsens.

Visst förstår jag att människor är olika. Och att en inte obetydlig strimma av verklighetsflykt och underhållning behövs. Men varför detta massiva trams? Varför detta simpla utbud i det som kalls ”public service”? I ett annars överpolitiserat samhälle lämnar den politiska eliten walk over vad det gäller mediernas kulturella utbud. En pajaskonst som den nyss inrättade ”kulturkanonen” blir närmast skrattretande. Ett poppisurval av forna tiders kultur – punkt och slut. Idén får den nutida tomheten att eka! Under ett par decennier har hyllandet av den simpla nöjeskulturen nått nya ”höjder”. Lågvattenmärken kan inte ens konstateras i flödet av simpelt trams.

Det verkligt skrämmande är den förklaring som måste finnas till utvecklingen. Formellt sägs människans fria val vara det som ska styra utvecklingen. Men om man skrapar på ytan syns gigantiska affärsmässiga intressen bakom skeendet. Det är varu- och konsumtionssamhällets ideologi som blottläggs genom mediernas utveckling, såsom det beskrivs av Herbert Marcuse i boken ”Den endimensionella människan” (1964).

Den som funderar vidare inser att djupare och mer skrämmande förklaringar finns. En annars förmyndaraktig politisk klass vill ha det så här. Dom sköter politiken, folket tillåts välja mellan strunt. En simpel nöjeskultur håller nämligen människor vid gott mod. Risken för protester minimeras. Den politiska klassen lämnas ifred.

Min slutsats kan tyckas överdriven, dvs våldsamt fräck och onyanserad. Så är den den delvis. Men i huvudsak är den tyvärr skrämmande korrekt. Den politiska eliten önskar undersåtar som sover gott om natten med sina simpla mediala drömmar. Politikerna njuter frukterna av kravlöshetens kultur och hoppas på omval.

Det finns goda alternativ i medier som Kvartal, Axess, Fokus, Epoch Times med flera. En bred medial satsning som delvis påminner om dessa kulturens (och politikens) renhållningsarbetare är en viktig samhällsangelägenhet.

Torsten Sandström

Fredrik Malmberg är en vänsterliberal politiker som parkerats på ett statsfinansierat institut i Lund för ”mänskliga rättigheter”. Institutet har en budget på 55 miljoner kronor årligen för att driva drömmarnas vänsterpolitik. Mannen är inte jurist. Men det spelar ingen roll för folkrätten har idag blivit mer moral än juridik. Och den mannen kan verkligen predika moral!

På nationaldagen den 6/6 belönas han av SvD med att i tryck få se en politisk text som riktas mot regeringens nya lag som gör det svårare för en lagbrytande utlänning att få svenskt medborgarskap. https://esvd.svd.se/p/svenska-dagbladet/2026-06-06/a/medborgarskap-ska-varderas-lika/1001/2228508/72896532

Att Malmberg inte är jurist märks tydligt. Han menar att svenskars skydd för sina medborgarskap är ett skäl för öppenhet även åt icke-svenskar. Vanliga logiska regler struntar han således i. Vad sägs om detta klavertramp, jag citerar :

Särskilt problematiskt är argumentet om ”illojalitet”. Utredningen föreslår att personer som begår viss brottslighet mot grundläggande svenska intressen har visat sig grovt illojala mot staten och därför inte bör få åtnjuta de grundläggande rättigheter som medborgarskapet medför.

Att svenska medborgare inte ska kunna utvisas är klart. Den som inte har dubbelt medborgarskap ska alltså inte kunna förlora sitt svenska. Men denna gamla dogm gäller förstås inte utländska medborgare som vill förvärva även ett svenskt pass. Det inser alla med rimlig logisk förmåga. Men inte byråkraten Malmberg! Skyddet för svenskar och deras medborgarskap blir för honom ett argument för att alla utlänningar – även kriminella – ska ges frikort till svenskt pass.

Det han skriver är enligt min mening ett utslag av vänsterliberalismens höga visa, såsom den kritiseras av filosofen Thomas Sowell i den fina boken ”The vision of the anointed” (1995). Hans undertitel talar om vad jag nu menar: ”Self-congratulation as a basis för social policy”.

Malmbergs text är en predikan som vill visa hur god och välvillig Malmberg är. Det har han statliga pengar för att göra. Han är alla gåvors givare. Han vill till och med dela ut medborgarskap av ren godhet. Och som skäl gör han en logisk kullerbytta som borde genera personer som studerar folkrätten med kritisk blick – ifall nu någon vågar göra det i svenska medier.

Vi ser alltså hur en politiserande byråkrat – med lön från statliga medel – angriper den svenska stat/regering som försöker hindra att brottslingar får svenskt pass. Om detta ska vara folkrätt så kan lika gärna Jokkmokks-Jockes vänner driva Malmbergs institut i Lund. ”Tjosan-tjosan!”

Torsten Sandström

Den svenska politiken hyser många lycksökare. Den som är fräck och ivrig kan snabbt få en försörjning om man accepteras av den politiska klassen. Detta gäller samtliga partier. Men i centrum står partiet som är C-märkt. Sedan flera år är C-partiet en parkeringsplats för skattletare av detta slag. Efter att förr ha varit ett flugpapper för söner och döttrar till lantbrukare har man tvingats vidga horisonten (enbart 1,5 % av folket sysslar nämligen med lantbruk).

En flummig ideologi – om C ens bärs upp av några sammanhängande tankar – bidrar till vidöppenhet. Vem som helst med driv att leva på politik omfamnas av detta parti. Är det någon som tror att det är en slump att särskilt C haft partimedlemmar som kritiserats för pedofili och liknande trassligt sex.

Jag skriver detta med tanke på den nuvarande partiledaren Elisabeth Thand Ringqvist. Hon har varit näringsminister Maud Olofsson högra hand. Och då sannerligen ställt till det i rekordstil! Thand Ringqvist drev 2009 igenom statsägda Vattensfalls kontanta köp av NUON för omkr 94 miljarder. Det visade sig leda till en förlust på c:a 50 miljarder för svenska skattebetalare. Hon har alltså kostat varje skattebetalare ett tydligt belopp.

Dessutom har hon – därefter – lekt riskkapitalist i näringslivet och fått gå från uppdrag till uppdrag pga rader av misslyckanden. Allt har gått åt storskogen.

Nu flörtar hon med Magdalena Andersson om en plats vid köttgrytorna efter höstens val. Ska verkligen svensk demokrati bli en P-plats för människor av denna typ? I ett sunt samhälle borde Thand Ringqvist försöka ta ett kommunalt kontorsjobb i norra Norrland och där slicka såren efter alla nederlag. Nu fungerar i stället det demokratiska systemet som en trampolin för politiska lycksökare.

Inga medier berättar inför höstens val om Thand Ringqvists alla floppar. I stället hyllas hon närmst som uppbackare till public service favoriten Magdalena Andersson. Och i mediernas samhälle är risken påtagligt att valet avgörs av sluga journalister!

Inför förra valet (2022) drev jag på min blogg ”en kampanj” mot Annie Lööf – en annan politisk skojare. Jag fick idén av en vän som med all rätt entusiasmerade mig! Parollen var att alla krafter som backar upp en röd-grön katastrof i september måste motverkas.

Nu är Thand Ringqvist den tredje kvinnan i raden av fyra svaga C-ledare. Partiet kan i valet få en farlig position vid sidan om sossarna. Jag kommer därför att sprida mitt budskap av idag. Med den verkan det nu kan få. Vid förra valet sjönk C rejält! Det inger mig hopp, trots att bloggen bara har ett par tusen besök per dag.

Torsten Sandström

Igår stoltserade Aftonbladet (AB) med en text som en journalist med falsk identitet skapat. Reportaget rörde sig om en förmodligen olaglig inträngning som journalisten gjort i statsminister Kristerssons frus privatägda fastighet. Vad hade frun men sossarna och Aftonbladets inlägg i det stundande valet att göra, kan man undra? Visst bör SÄPO kritiseras, men av dem verkar man inte kunna vänta sig särskilt mycket, mer än sammanträden och den vanliga svenska byråkrati utan effektiv action.

Men den främsta kritiken måste förstås riktas mot Aftonbladet, sossarna och inte minst SVT. På SVT:s Rapport presenterades nämligen det hela som ett (av tre 3! på rad inledande) inslag om statsministerns svaga förtroende inför valet. Hade det varit EXPO eller en annan vänsterorganisation som talat om ännu en av högers trollfabriker så hade det förstås varit annan ton i skällan. Då hade det inte varit någon hejd på irritationen om högerns hot mot demokratin. Men nu hördes inte ens ett knyst om att reportaget baserats på samhällsfarlig aktivitet. Det var ju nu vänsterns formella topporgan AB som stod för en bravad som baserats på ett bedrägeribrott.

Vi ser alltså ännu ett exempel på hur SVT ständigt agerar för vänsterns samhällsideologi. Man använder i stort sett alla medel för att gynna de rödgröna i årets val. Att AB gör det är bara något som man kan förvänta sig av ett privat medium som sossarna styr över. Men att SVT deltar i vänstervridningen ett par månader före valdagen tycks helt självklart.

Detta måste ses mot bakgrund av SVT-chefens erkännande häromdagen att vänsteraktivism är i sin ordning. Trots lagens ord om oberoende rapportering kör SVT bara på! Man angriper hustrun till statsministern och gör det med brottsliga medel. Detta kallas i Sverige demokrati och ”public service”! Mitt rop är: stoppa framtida bidrag till SVT/SR! Befria nationen från en statlig central för v-propaganda!

Torsten Sandström

Chefen för SVT går i SvD den 7/6 till försvar för de egna journalisternas rätt att sprida politiska värderingar i nyhetsreportage. Det sker i en text som skrivits tillsamman med hennes kollega i Finlands motsvarighet till SVT. Det vi kan läsa är alltså ett inlägg som i realiteten medger den vänstervridning som dominerar SVT. I stället för att plädera för extrem återhållsamhet avseende de anställdas politiska åsikter så blåser hon i realiteten under den propaganda som faktiskt sprids varje dag, timma och minut i det SVT som folket tvingas betala. Det hon skriver är kanske en överraskning. Men samtidigt ett befriande erkännande av de övertramp som många förnuftiga människor länge har kritiserat – och för den skull hånats i svenska medier.

I grunden menar SVT-chefen att en neutral rapportering varken är möjlig eller bra. Själva ambitionen att med maximal frenesi upprätthålla en politiskt oberoende journalistik (i statsfinansierade medier) faller således till marken.

Eländet förvärras av en argumentation som i grunden är djupt ologisk och går ut på: alla är vi människor med värderingar, därför måste SVT:s journalister tillåtas rådande politisk frihet. Låt mig citera:

Domstolar blir inte meningslösa för att domare är människor. Vetenskap blir inte värdelös för att forskare har personliga övertygelser. Tvärtom utvecklar alla professioner metoder och kontroll­stationer just för att hantera att vi är människor. Det gäller också journalistiken.  

Jämförelsen med domare och vetenskapsidkare är helt förvriden. Visst är de människor med privata åsikter. Men för en domare i en underinstans är det ett lagbrott att åsidosätta gällande lagstiftning med hänvisning till personliga åsikter. Och ingen inom yrket hyllar den forskare som medvetet vinklar vetenskapen. Inom de båda akademiska professionerna skolas unga ständigt att inte politisera. Rollerna hyllas av samhället just på grund av detta faktum.

Journalister skolas däremot inte så. De tränas tvärtom i betydelsen av personlig integritet, att kritisera samhällsskeenden samt att rapportera på ett vis som man uppfattar ger stöd till den svaga människan (alltså offret, vem det nu är). Inget av dessa argument är förenliga med ett fokus på vad som faktiskt skett i samhället. Argumenten är i stället uppenbart självbespeglande, värderande och framtidsinriktade. Den mediala rapportörens roll borde enligt min och många andras uppfattning vara att med näbbar och klor befria sig från personliga böjelser av detta slag, hur humana de än kan tyckas. Journalistens uppgift är ju att skildra faktiska skeenden!

Det goda med SVT-chefens text är att hon de facto erkänner hur hennes medarbetare agerar – och enligt SVT:s syn på saken även hur SVT ska jobba. Orden är hennes svanesång.

Enligt min åsikt borde de svenska företag som påstås driva ”public service” för länge sedan ha förlorat statliga pengar. Den bevillning som skett i gällande statsbudget bör vara den sista. Riksdagen är nämligen inte alls bunden av talet om en framtida 8-årig finansiering. Lagrådet har explicit sagt att finansieringen enligt grundlagen enbart är bunden årsvis med stöd av Riksdagens budgetbeslut.

Därför föreslår jag att SVT och SR ska tvingas konkurrera med befintliga företag på den nöjes- och åsiktsmarknad där SVT/SR redan sprider sin politiska syn på Sverige. Jag tror alla vet hur det kommer att gå. Ungefär som med ett annat kostsamt politiskt projekt, dvs Northvolt.

Torsten Sandström

Vänstern är en ulv i fårakläder. Politik bedrivs med klasskamp. Den lille är god och den store ska bestraffas. Ständigt ska andra betala för de vänsterröster som avges i valurnan.

Snacket om ”miljardärskatt” är därför bara ett exempel. Det låter så oskyldigt. Hur många miljardärer finns i Sverige frågade jag AI och svaret blev: Omkring 500 stycken, av vilka ett antal bor utomlands. Drygt 50 av dessa äger omkring 10 miljarder. När vanliga svenskar hör talas om en sådan skatt blir ingen orolig. Det rör ju inte mig. Det är bara bra att någon annan betalar notan, ropas det.

Då kommunister, sossar och gröna talar om ”mijardärskatt” är det alltså en liten krets som enligt ordalydelsen ska beskattas. Dessutom: om de ska bli klirr i statens kassa måste skattesatsen för detta fåtal bli skyhög. Vidare kommer flera miljardärer som inte redan bor utomlands att flytta ut ur landet för att slippa de rödgröna vargarnas angrepp.

Sanningen är alltså att tanken om en ”miljardärskatt”är sluga ord utan större praktisk betydelse. Utformningen av skatten kommer därför att omfatta många andra än bara rena miljardärer! Många, många fler kommer att de facto att drabbas av höjda skatter då de röda ska spendera och dela ut nya bidrag. Redan idag betalar för övrigt varje svensk med ett ISK-sparande över sammanlagt 300.000 en mindre skatt till staten. Till saken hör att de rödgröna nu vill införa en extra ISK-skatt för svenskar med besparingar på över 3 miljoner! Att detta drabbar sparsamma spelar för vänstern ingen roll. Liksom under franska revolutionen är det hat och klasskamp som driver deras politik. Dessutom vill vänsterns politiker skåpa in mängder av pengar till staten för gåvor/bidrag till sina väljare.

Miljardärskatt är alltså ett snack som tillhör vänsterns ständiga klasskamp. Alltid ska andra betala mer för de rödgrönas samhälle. Man kan säga att detta är ett av demokratins inbyggda problem. Röstköp rubbar den goda tanken om gott folkstyre.

För att demokratin ska fungera enligt idealets modell måste förnuftiga och stabila människor hantera politiken. Människor som inte görs beroende av det offentligas köttgrytor, utan enbart periodvis, alltså till och från, utövar politisk verksamhet. Då människor får politiken som yrke uppstår samhällsfara. Den politiska klassen sätter nämligen sig själv främst. Och för att bli kvar vid köttgrytan gäller det att driva klasskamp. Vänstern vill jaga de människor som själva – normalt genom tufft jobb, egen verksamhet och sparsamhet – gjort Sverige rikt. Alltså människor som redan idag betalar ofantligt många gånger mer skatt än dem som vänstern prioriterar.

Alltså är framväxten av en politisk klass något som måste motverkas i det goda samhället. Rop om detta hörs förstås aldrig från svenska politiker. Vad krävs mer i bevis för att reformer ska startas som innebär rotation avseende politiska uppdrag och utveckling av direkt demokrati?

Torsten Sandström

Lördagen den 30 maj råkade jag hamna på en stor marknadsfestival i Jönköping – en stad som jag känner väl från mina gymnasieår för länge sedan. Det kryllade nu av människor i all åldrar. Röken låg tät från grillar och doften av söta bakverk var tung. Dunka-dunka-musik brottades i alla kanter av city med popsånger. Barnen var glada över glass och shopping. Föräldrar och ungdomar visade också glädje. Stan var klart stökig jämfört med min ungdom. Men glädjen var stor och inget bråk förekom, vad jag kunde se.

Möjligtvis var mängden vid marknaden en lördag eftermiddag/kväll inte helt representativ för dagens befolkning Jönköping. Men kanske i huvudsak. Om jag ska döma efter utseende, klädsel, språk mm så var det slående hur tydligt invandringen märktes. Jag säger detta inte i negativ bemärkelse. Ty nästan alla verkade som sagt nöjda, aktiva och lyckliga i små grupper med påfallande nära gemenskap. Män och kvinnor umgicks naturligt. Trots mängden av kvinnor med slöjor såg jag inga tecken på åsidosatthet, utan i stället många exempel på bärare med slöjor som sprutade av glädje.

Det jag upplevde var ett mänskligt myller och blandning jag inte sett tidigare i Jönköping. Mina tankar gick därför till vanliga mediala mönster om våld, förtryck och utanförskap. Av detta såg jag alltså inget, något som kanske inte är så märkligt mitt i staden, i vimlet en lördag medan solen skiner. Jag medger att bilden inte överensstämmer med de sociala mönster som präglar mina politiska skriverier.

Innebär detta att min kritik av massinvandringen varit överdriven? Frågan är högst rimlig att ställa. Kan det vara en lokal småländsk verklighet jag upplevt? Det är troligt att en religiös och småstadspräglad bygd format en annorlunda kulturell form av invandring. Med andra ord en annan typ av social tillit och närhet.

Men därmed inte sagt att massinvandringen varit av godo för det svenska samhället. Såren är djupa mätt i våld, ekonomi, utanförskap och politisk/moralisk undfallenhet. Samhällets officiellt starka offerkultur har varit ytterst negativ på så vis att minoriteten av de nyanländas kriminalitet och politikernas passivitet allvarligt skadat samhället ekonomiskt och kulturellt. Dessa skadeverkningar är stora mätt i liv, rädsla, ekonomi och inte minst i politisk förljugenhet. Med lögn menar jag förnekelsen av individers ansvar och ständiga propåer om samhällets strukturella ansvar.

Min kritik rör alltså den svenska politiska elitens agerande i samband med massinvandringen. Jag tänker på en svensk politisk klass som har gjort bort sig. Jag anklagar eliten för deras passivitet och naivt hoppfulla attityder. Följden har blivit två miljoner som invandrat under bara 20 års tid (!) och därmed spätt ut befolkningen med 20%. Det har varit ett politiskt hasardspel som skadat nationen på ett extremt vis mätt i våld, pengar och politisk förljugenhet.

Men min eftermiddag och kväll i Jönköping inger ändå hopp. Förnöjsamheten och friden är det goda i dagens rapport. Jag anser att det är okej att liksom Tidöregeringen försöka befästa murar mot invandring som stoppat svallvågen! Låt vardagens integration med myrsteg ställa samhället till rätta!

Bra murar innebär stopp för uppehållstillstånd till den som av domstols vägras asyl och därför i praktiken inte kan utvisas. En asylrätt utan klar möjlighet till verkställighet av utvisning är en juridisk anomali. Med andra ord ett moment 22.

Torsten Sandström

Utredaren har nu lämnat ett förslag till lag om en åldersgräns för sociala medier. Utredningen ger årligen (1 januari) varje kull av 15-åringar rätt att i eget namn ladda ned och kommunicera på nätet (med vissa undantag för naturliga kontakter). Enligt min mening en kort och rättfram lag. Frågan är främst hur den ska genomdrivas och kontrolleras. Vi får se.

Tanken är att ny teknik slår ut viktiga sociala färdigheter och att barn blir enkla offer för mediernas fördummande verkningar. Jag menar alltså att läs- och skrivfärdighet hotas av ett evigt knappande på mobiler som sprider sig som ett allvarligt social virus. Kampen mot detta gift blir givetvis svår. Men den är viktig om inte mänskligheten ska utvecklas till robotar. Träning i egna färdigheter, tänkande, skapande hämmas nämligen. Vidare hindras unga kroppar från att utveckla många viktigare krafter än blickande och knappande som styrs från jätteföretag i USA, Kina osv.

När det väl är sagt kan jag inte låta blir att dra vidare slutsatser. Det mediernas samhälle som styr mänsklighet och politik är en nästan lika stor fara för en majoritet av nationens vuxna. Att 15-års- eller myndighetsgränsen passeras innebär inte att svensken – enligt min åsikt – är mogen att hantera synnerligen viktiga samhällsproblem. Särskilt inte som folket utsätts för ett kolossalt medial tryck som påverkar – och i stort sett styr – människors handlingar. Den svenska demokratin darrar med andra ord!

En stor del av mina bloggar handlar om den mediala tsunami som du och jag utsätts för från morgon till kväll. Man kan inte säga att detta livliga brus är folkbildning. Det rör sig till största delen om inbäddning i nöjesindustrins dimmor, dvs våld, glamour, sport, livstil, psykologjargong, tidfördriv och mycket annan som inte rör bildning, i den mening att människor bibringas viktiga kunskaper och ökar sina intellektuella eller manuella färdigheter. De ny medierna förmedlar ett passiviserande slötittande på nojs, flabb och andra intigheter. Ordet ”time-killers” är mitt i prick.

Till bilden hör därför en för demokratin farlig likriktning genom att vänsterns dogmer kommer att genomsyra medierna och deras aktörer. Mellan tjutande bildäck, pistolskott, blodigt våld, vrål och ständig flabb impregneras med andra ord folket av rödgröna teser (som gör riksdagsvalen till rena formaliteter för flertalet mänskliga robotar). I mediesamhället sköter därför i praktiken journalisterna statens centrala verksamhet. På så vis bestämmer ytterst mediehusen hur lagstiftning ska utformas och landet styras. Tillspetsat förvandlas Regering och Riksdag till marionetter mediernas hand.

Det kanske mest raffinerade i detta spel är att folket genom tvångslagstiftning tvingats att finansiera de främsta propagandamedierna, dvs SR och SVT. På deras – och även pressens – redaktioner utformas vilka samhällsvärden som ska ses som goda respektive dåliga. Mellan nöjesindustrins kaskader träder således SR och SVT in och glorifierar de partier som anses goda, samtidigt som de skadliga partierna får veta att de saknar folkets stöd.

Någon kanske säger att detta påminner om Stalins och Brezjnevs samhällen? Javisst. Men här var den diktatorisk formen så fundamentalt tydlig, dvs syn- och hörbar. I västerlandets mediesamhällen sker indoktrineringen med större raffinemang. Varvat med flabbande kändisar och smidiga vänsterjournalister blir likriktningen dessutom effektivare. Det är även så att folket från teven och mobilen kommer att känna samhörighet med mediernas mångfald politiska kommissarier med i stort samma politiska värdegrund.

Stalin och Brezjnev hade inte kunna drömma om hur smidigt mediesamhället i framtiden skulle lyckas lösa frågan om propaganda. Dom hade alltså mycket av lära av dagens politiska kommissarier.

Torsten Sandström

I morse surfade jag som vanligt genom SvD tryckversion på internet. Mitt intresse har med åren blivit allt mindre. Liksom konkurrenterna – DN och Sydsvenskan (båda från Bonniers) – framstår SvD alltmer som en blaska. Politiska journalister kränger sina egna åsikter till läsare som hukar (och mekaniskt betalar).

Nedgången syns även tydligt då det gäller texternas färskhet. SvD försöker inbilla publiken att man är en dagstidning med purfärska nyheter. Pyttsan! I själva verket blir tidningen alltmer lik ett vecko- eller månadsblad – i den meningen att texterna kunde ha skrivits för längesedan – långt tidigare än de ”nyheter” som tidningen var dag försöker kränga som aktuella.

Idag slogs kanske ändå ett rekord. På sportsidorna sökte jag efter resultatet av gårdagskvällens svenska landskamp i fotboll. Den hade inte SvD hunnit med att få i sin digitala tryckversion. Till min förvåning såg jag dock en kort text om ”Guld till Finland”. Som vanligt var den skriven av SvD:s och svenska mediers officiella ”trollfabrik” nummer ett, dvs TT. Idag på fredagens morgon meddelade således SvD via min padda att Finland i söndags tagit guld i HockeyVM! Att rapporten är fem dagars försenad bevisar alltså min slutsats om SvD som ett veckoblad. Tillika en ”nyhetskälla” som stöds genom stora statliga bidrag (presstöd)! Man kan storkna för mindre!

Min käpphäst är som bekant att mediesamhällets journalister tagit över styret av Sverige. Det sker systematiskt genom en politisering vänsterut i spalterna. Men också genom prefabricerad utfyllnad i spalterna. Statliga bidrag ges till SvD:s verksamhet vars funktion i huvudsak är att indoktrinera publiken och se till att den politiska klassen kan sitta kvar i Riksdag och Regering. På så vis blir penningbidragen ett stöd till den politiska klassen.

För talade man högtidligt om pressen som den tredje eller fjärde statsmakten (beroende på om domstolarna ska inräknas vid sidan om de politiska organen). Tanken var pressens kritiska kontroll av politiken. En sådan sakligt god funktion utövade pressen förr. Idag är rollen som oberoende kritiker död. Nu är det press, radio och teve som styr. Detta via av staten utbildade journalister som på ”prästseminarier” fått lära sig att socialismen är den enda sanna läran. Och att medierna är dess profet.

Torsten Sandström

Min blogg från igår får sin bekräftelse i dagens redovisning av SCB:s mätning av den politiska opinionen. Tidöregeringen backar. Mediernas larvfötter styr svensk politik. Journalister talar således om hur vi ska rösta. Och de bestämmer vilka frågor politikerna vågar lyfta. Så är det tyvärr bara!

Vi har fått ett storebrorssamhälle. Få hade väl för femtio år sedan trott att nationella journalister (dvs deras tydliga majoritet) skulle vara bovarna i denna utveckling. Men för Sveriges del har statsfinansierade medier varit en viktig orsak. En annan socialdemokratisk fix idé har varit tillväxten av offentlig – särskilt statlig – byråkrati. Inom varje myndighet finns politiska kommissarier som dagligen ser till att vänsterns dogmer förstärks. Andra byråkrater bygger den starka stat, som med larvfötternas styrka kör över individers rop på frihet och äganderätt. Svensken tillvaro är från vaggan till graven inbäddad i offentlighetens läskiga betong. Och borgerliga politiker duckar bara!

Utbasunerandet av SCB-mätningens siffror i svenska medier kommer förstås att förstärka uppförsbacken för Tidöregeringen fram till valdagen. Särskilt som mediernas journalister med hökens blick och vassa klor spanar in alla frågor som kan skada Tidöfolket. Vänsterns mediala hökar släpper minsann inte taget! Om inte en SD-kvinna (polis!) med bilfylla kan skapa rubriker så kan en fifflare och ev barnporrsurfare från SD vara första nyheter i veckor framåt på SVT, SvD, DN och Sydsvenskan – för att inte tala om vinklade rapporter från kvällstidningarnas många vänstergängare.

Min tes idag är alltså att mediesamhället skapat ett storebrorsdito. En läskig hydra som påstår att det är demokrati att utnyttja ”oberoende” nyhetsmedier för propaganda åt vänster. Ty liksom för femtio år sedan är storebrors stat en konstruktion som byggts på socialismens teser.

Att Tidöregeringen under fyra år inte förmått lansera strategier för att avveckla sossarnas bläckfiskliknande stat är sannerligen en tankeställare. Bra är förstås saneringen av kriminal- och utlänningspolitiken. Men förnyelsen av 8 miljarder till SR/SVT är ett jättestort tramp i klaveret. Ett gigantisk misstag, som Tidöfolket inte ens insett vidden av. Det är här skon klämmer. Sossarnas dogmer har nämligen – utan att högern hajat det – blivit politiska trossatser för borgerligheten. Så illa är det!

Torsten Sandström

I min ungdom talade några av mina vänner som studerade psykologi och sociologi om ”bandwagon effect”. Innebörden är att en människa tenderar att ta efter det som andra människor gör eller säger. Det rör sig med andra ord om en mellanmänsklig attityd som är vanlig (även om den aldrig har gillats av mig). Om många hyllar Magdalena Andersson röstar alltså kvinnor på sossarna. Och om medierna i en kör kritiserar SD så drar sig många för att rösta på detta parti. Sådan är verkligheten i mångt och mycket. Människan är en social varelse. Man vill slippa tänka och bara vara snäll. Att gå mot idéströmmen är således svårt för många.

Inför det stundande riksdagsvalet finns det dagligen uppdaterade mätningar från ett otal institut som ger en fingervisning om det politiska läget. Ibland sammanställda och kommenterade av mediernas sk ”experter”. Den som ofta lyssnar på SR P1 – såsom jag själv gör – matas var dag med ord som talar om hur svårt Tidöregeringen har det i opinionen. Det är därför klart att dessa kommentarer tenderar att gynna vänsteroppositionen inför valdagen. Särskilt som merparten journalister mer eller mindre tydligt spär på med sina egna värdeomdömen och vinklade nyheter. Att tycka synd om personer med darriga uppehållstillstånd – eller upprepad misstro mot en riksdagsman som anklagas för barnpornografi – blir därför normalt något som spelar de rödgröna i händerna.

Detta är förstås känt inom politiska och mediala kretsar. I stället för att vara återhållsam surfar vänsterns aktivister på bandsvagnseffekten. Journalister på DN, SvD, SVT och SR formligen piskar upp opinionen mot Tidöpartierna. Man tar förstås sikte på tveksamma eller ointresserade svenskar. Drygt 1,2 miljoner av de 7,8 miljoner röstberättigade svenskar har nämligen inte ännu tagit ställning, enligt bandvagnsföretaget Verian! Man kan säga att det är denna grupp som avgör valet.

Jag menar att Sverige just nu befinner sig inför ett politiskt vägskäl. Å ena sidan fortsatt stapplande av Tidöpartierna efter valutgången. Å den andra en förskräcklig återställarpolitik genom S-partiet, som tvingas ge kommunister och gröna talibaner köttben. I det perspektivet är mitt val enkelt: tidöfolket. Här är åtminstone färdriktningen rimlig. Medan de rödgrön i grunden kommer att skada nationen vad gäller invandring, energipolitik, kriminalitet och den vanliga kravlösheten på i stort sett alla samhällsområden. Varning, ta betäckning!

En enda strimma av ljus finns om de rödgröna vinner. S-partiet har nämligen fullt klart för sig att kommunister och klimattalibaner är skadliga ör nationen. Därför kan en mindre öppning finnas för en regering i mitten enligt dansk modell. Lösningen blir mer trolig om SD går framåt – och M backar – vilket är rimligt att anta. Under Anderssons ledning kan alltså en regering med M, KD, L och C komma att bildas. Centrum av den politiska klassen tar alltså makten! Det blir i så fall traditionell svensk vänsterliberal drömpolitik, som enbart är ett klart bättre alternativ än att släppa livsfarliga kommunister och klimattalibaner lösa. Men drömmarna innebär tyvärr bara slagord och kommer att fortsätta en inkapsling av Sveriges många, många strukturproblem. Dessa kan nämligen inte en mittenkoalition lösa.

Torsten Sandström

Midvinternattens köld är svår. Den s-märkta betongen är också hård. Liksom den svenska byråkratin.

Från år 2008 till 2024 ökade antalet statligt anställda med 37 procent, från cirka 190 000 till över 260 000. Under de senaste 15 åren har antalet statliga tjänstemän alltså vuxit med över 37 %. Det innebär i genomsnitt att över 12 nya byråkrater har tillkommit varje dag.

På SR P1 i morse diskuterade två byråkratkramare detta: Elisabet Svantesson och Mikael Damberg. Inför valet var dock de båda överens om att byråkratin måste granskas. Damberg sade till och med att ”varenda skattepeng” som gick ill onödig byråkrati skulle rättas till. Tala om politiskt vinklat struntsnack! Problemet rör inte småslantar. Det rör sig om många miljarder i utbetalningar för politiska projekt som inte ger tillräckliga resultat.

Det vet nog de två populisterna i dagens debatt. Men det sker inga stora antibyråkratiska reformer. För sossarnas del drabbas i så fall många egna politiska tjänstemän som man inte vill vara utan. De driver nämligen S-maskineriet på vardagsnivå inom offentligheten mellan valen.

För moderata politiker gäller det en ovilja att gå ut med osthyveln och kräva exv 10% nedskärningar inom statliga myndigheter. Man är helt enkelt rädd för att förlora väljare. Och att utsättas för ännu ett av medievänsterns många drev, dvs anklagelser om att göra stackars tjänstemän till offer för arbetslöshet.

Det är därför att antalet byråkrater inom staten ökar med ett dussin om dagen. Politikerna förmår inte ens omplacera uppenbart onödiga till nya uppgifter som för stunden påstås vara angelägna (och besätts med nyanställda).

Vad gäller den svenska sjukan ligger antagligen en svårartad och delvis onödig byråkrati på fem-i-topplistan. Det duger att snacka om saken några månader före valet. Men efter valdagen är det same procedur as usual.

Här finns en av anledningarna till mitt ständiga tal om den politiska klassen. Politikers vilja till omval är stark. Men förnyelse som riskerar mediala bråk vågar sig ingen på. Detta trots att byråkratin är så stor att den skadar offentliga verksamheter. Titta bara på 21 svenska regioner så förstår du varför vårdköerna är långa. Tusentals byråkrater är proppen Orvar. Pappersexercisen, tjänsteresor och sammanträden ökar. Antalet vårdinsatser per läkare och dag sjunker trots en stor läkartäthet inom regionerna. Och så in med ännu fler byråkrater som bara gör helvetet än värre.

Torsten Sandström

Från den 1 juli år passerar den svenska straffrätten tyvärr ännu ett trappsteg ned mot osäker reglering. Detta skedde genom att riksdagen den 20 maj beslutade om ett nytt brott i Brottsbalken 4:7 b: psykiskt våld.

Den som upprepat utsätter en
annan person för kränkningar i
form av beskyllning, nedsättande
uttalande, förödmjukande beteen-
de, otillbörligt hot, otillbörligt
tvång eller otillbörlig övervakning,
döms, om kränkningarna samman-
tagna varit ägnade att allvarligt
skada personens självkänsla, för
psykiskt våld till fängelse i högst
fyra år.

Det är alltså en sorgedag för tanken om svensk rättssäkerhet. Samt en triumf för politiker som fastnat i psykologernas fällor. Det räcker med beskyllningar, nedsättande uttalanden od ifall de varit ägnade att allvarligt skada självkänslan hos motparten i samtalet. Straffet är fängelse. Jag har i en text i Epoch Times den 3/4 hårt kritiserat det nya brottet, se även min blogg ”Snart knackar polisen på din dörr” den 14/4!

Bestämmelsen har uppmärksammats nyligen genom att läkaren Agnes Wold sagt att hon kan tänka sig att sitta i fängelse ifall hon måste kämpa mot ett barnbarns önskan om ingrepp för könsdysfori. Bara själva tanken att en förälder eller mor/farförälder inte ska tillåtas kämpa hårt i en central fråga för familjens framtid (utan anknytning till utländskt klantänkande) är förryckt. Men snart kan en sådan tuff kamp leda till en domstolsprocess mot någon i den äldre generationen!

Jag tror inte Agnes Wold behöver vara rädd. En person i hennes position angrips inte av en åklagare! Men som bekant är inte alla lika skyddade som den promille av folket som tillhör eliten. Som lagtexten är skriven – och med tanke på vänsterliberalernas syn på könsfrågor – är det inte otroligt att någon annan kan komma att åtalas. Bara tanken är läskig.

Det räcker alltså med ett tufft samtal från din sida med X samt ett psykologutlåtande om att X ´självkänsla kunnat skadas. Det är risken du tvingas ta som påstridig kämpe mot en familjemedlem. Familjebråket kan röra vad som helst och den som är tufft påstridig riskerar att bli polisanmäld för det nya brottet. Det är ju inte klokt. Hämnaren ges ett vapen som inte tidigare skådats – med undantag för processer om våldtäkt.

Storebrorssamhället har fått ännu ett dödsmärke. Den psykologiska vetenskapen (i de fall en sådan finns) bidrar till en förvandling av synen på vad som menas med en rättsstat. Jag tror få svenskar vill se detta ske. Men det händer via ivriga psykologer samt godtrogna jurister och politiker.

De jurister som medverkat vid tillkomsten av de nya reglerna borde se sig själva i spegeln och skämmas. Varför kommer vi kanske snart få besked om då polisen knackar på din dörr…

Torsten Sandström

Sydsvenskan var en gång i tiden en ledande nyhetstidning i södra Skåne. Många skickliga journalister hade sitt hemvist i Malmö. Men inte längre.

I takt med socialdemokratins fastklamrande vid makten – har den förra arbetarstaden Malmö kommun – blivit en parkeringsplats för invandare från nästan hela jordklotet. En äldre hög industriell sysselsättning har numera ersatts av invandring och utanförskap. Detta har förstås inte skett av en slump. Utan genom medveten planering för S-partiets bästa och i förvissningen om att kommunen ska bli den stora godhetens samlingsplats i Sverige. Alla förstår på så vis varför Malmö blivit en tummelplats för kriminalitet och en härd för rörelser för allsköns etniska och politiska grupper. Att komunnen dessutom till betydande del lever på statliga bidrag – samt skattepengar från Stockholm, Lidingö mfl välordnade kommuner – är förstås en logisk följd.

Fortfarande hävdar vänsterliberaler att Malmö blivit ett exempel på varmaste globalism. Men såvitt jag förstår har det hänt just på grund av den kravlöshet, värdenihilism och godtrogenhet som ersatt den förnuftiga flit och skötsamhet som präglat den tidigare sydsvenska arbetarmetropolen.

Okej, säger kanske någon, allting är föränderligt. Det är sant att ekonomisk utveckling och förnuftig humanism allmänt sett varit goda faktorer för samhällsförändring. Men inte för nutidens Malmö. Här har en planering – med en uppgiven axelryckning till stöd för ett politiskt parti som förlorat sin betydelse för ökad samhällsnytta – resulterat i en tröstlös och destruktiv låt-gå-politik.

Jag kom att tänka på detta då jag läste följande rubrik i Sydsvenskans nätversion den 27/5:

”Eid betyder allt, det är glädje” – Här firas Eid al-Adha runtom i Malmö.”

Sydsvenskan, som annars normalt inte firar några högtider med tydliga religiösa förtecken, löper således numera amok. En global kommun, med livskraftiga rötter i islam, måste förstås hyllas på det vis som pressen gör i Kairo, Beirut, Istanbul och Bagdad. I mina ögon är det som sker en extrem form av lansering av nya ”värden”. Det rör sig inte om förnuft eller planering för något nytt och gott för Sverige. Utan just för en axelryckning åt den passivitet som sedan några decennier S-partiet planerat för Malmö.

Visst har Malmö potential för ännu en förändring. Jag tror att den ligger i en tuff kravprofil och ett ökat eget politiskt ansvarstagande från kommunens och politikernas sida. Men för det måste staden sluta med att vara sossarnas lekboll och parkeringsplats för invandring. Man måste åter söka efter den goda demokratiska kärna som S-partiets elit förlorat i jakten efter politisk dominans. Jag tror definitivt inte islam (eller för den delen kristendomen) är en trampolin för ett nytt självskapat välstånd. Framtidens finns däremot i krav, djärvhet och inte minst kunskaper och hårt arbete. Alltså fenomen som S-partiet i sin ungdom hyllat. Men värden som nu medvetet körts i botten i vårt land – på ett vis som tyvärr Malmö blivit ett skyltfönster för.

Torsten Sandström

Någon säger kanske att det skulle vara en dröm att – liksom flugan på möteslokalens vägg – kunna avlyssna möten på SR:s och SVT´s nyhetsredaktioner. På så vis skulle bevisen bli tydligare för hur vänstervridningen bedrivs. Dvs hur ensidighetens propaganda växer fram.

Mitt svar är att det inte behövs. En kritisk lyssnare av resultaten kan ändå ganska enkelt kartlägga den politiska agenda redaktionen har. Först måste nyheter som kan svartmåla SD presenteras. Det är nämligen prio ett, dvs de rödgrönas främsta mål att framföra för SD obehagliga sk sanningar. Detta för att befästa S-partiet och dess grundmurade betongposition inom politik och medier (särskilt SR och SVT).

Som punkt två på agendan syns behovet att sprida klimatskräck, så att publiken inte slappnar av och tror att uppvärmningen främst kan ha andra förklaringar än CO2. Nu blir exv inblandning av skogsråvaror i bensinen ett perfekt ämne – även om förbränning av dem skapar lika mycket CO2 som olja.

Som punkt tre på redaktionernas programplan framträder den massiva offerjournalistik som landets journalister indoktrinerats i på sina prästseminarier. Det är faktiskt det enda ämne de är proffs på. För vänsterliberaler saknar nämligen människor en fri vilja. Du och jag är endast marionetter i ett spel som samhällets krafter styr. Därför gäller det att vid nyhetsrapporteringen till varje pris undvika inslag som visar att klanmördarna faktiskt vill döda mot betalning eller att arbetslösa tycker att det är enklare att uppbära bidrag än att ta lediga rutinjobb.

På så vis kan agendan kartläggas punkt för i nyhetsprogram hos SR/SVT. Framme vid vädret blir det givetvis mer skräck om värme och skyfallsregn (även om de förstås ofta är goda eller nyttiga nyheter). Och när det blir det dags för kultur så frossar verkligen de rödgröna i att presentera sin värderelativa kunskapssyn på litteratur, konst och inte minst populärt trams. Inget strunt är för litet för att höjas till skyarna. Ingen vänsteraktivist (exv Göran Greider) är så svag att personen slipper kritik.

Slutligen sporten. Någon tänker kanske att en vänsteragenda saknas här. Men inte. Nej nu gäller det feminismens sak. Seg snubbelfotboll med damer är något glödhett. Det blir en säker utfyllnad i tablån! Dessutom måste handikappades sportande vinklas så att denna offergrupp ges tillbörligt utrymme. Ingen prestation är för liten för att uppmärksammas. Programtid bränns av i goda syften. Till bilden hör att dessa inslag är mycket billiga för SR/SVT att köpa in! Alltså en enastående win-win-punkt på propagandaplanen vid dagens redaktionsmöte.

Att en stor del av svenska nationen i allmänhet inte ser på tablåteve stör inte redaktionens möte. Inte heller att vinklade nyheter förpestar stämningen hos publiken. På redaktionen gäller nämligen slagorden ”vinklas det som vinnas kan” och ”upp till kamp mot kvalen”.

Om du i närtid – mot förmodan – tänker delta i en sådan seans framför radion eller teven råder jag dig att kritiskt pricka av de punkter jag nyss nämnt. Jag är säker på att få rätt. Men varning! Antingen skrattar du ihjäl dig. Eller så smäller du av – utav ren ilska över att tvingas betala för skiten.

Torsten Sandström

PS! Mönstret gäller även andra redaktioner hos SR/SVT. Det kallas public service. Kostnaden för dig och mig är 8 miljarder om året. DS.

SR P1 upprepar idag sin oro över att de 17% utlandsfödda – som har rätt att rösta – inte kommer att gå till valurnan. Förvisso är ett högt valdeltagande något gott allmänt sett. Men om ork eller vilja saknas så är sofflocket också ett godkänt val.

Min oro rör närmast hur framför allt vänstern – de rödgröna – under drygt 20 års tid fört en politisk som främjat en storskalig invandring utan möjligheter till integration. De rödgröna har med andra ord lockat människor utan utbildning till Sverige och lovat höga bidrag till dem som anländer. På drygt 20 år har två miljoner människor invandrat till Sverige. Det bör vara ett europarekord eller kanske en pallplats i ett VM i negativ bemärkelse. Alla ser nämligen med egna ögon vilka allvarliga konsekvenser som blivit följden för vårt land genom hög arbetslöshet, dödlig klankriminalitet och stök i skolor.

På så vis finns en påtaglig risk att en betydande del av dem – som tillsammans utgör de 17% jag talar om – kommer att rösta för de rödgröna partierna. Dessa partier bildar i valet en skriande front mot Tidöregeringens reformer av utlännings- och straffrätten. Även exv införandet av ett bidragstak kritiseras hårt av S, V och Mp. Återställare utlovas vid valframgång!

Alltså är risken påtaglig att medborgare som fötts utomlands kommer att bli tungan på vågen i höstens val. Som problem ser jag inte dem som försörjer sig genom eget arbete och bidrar till nationens välfärd. Mitt fokus är på den breda grupp som tenderar att rösta för fortsatt invandring, höjda bidrag, lägre krav för svenskt medborgarskap, stopp för utvisningar, mildare straff för kriminella osv. En mångårig invandringspolitik har på vis blivit ett hot mot en traditionella demokrati. Genom att spä ut väljarkåren klamrar sig vänstern kvar på den politiska arenan!

Visst ska en gott Sverige öppna för invandring som främjar nationen ekonomiskt. Det är självklart. Men invandring ska definitivt inte vara en motor för en kulturrevolution som är omöjlig att överskåda. Under senare decennier har framför allt de rödgröna drivit invandringen som en kraft för att vinna nya väljare (bristen på arbetare som röstar rött ökar som bekant). Omfattande penningbidrag har på så vis kommit att låsa fast väljare i nationens utanförskapsområden. Enda lösningen för dem som passiviserats är att rösta rödgrönt! Det rör sig med andra ord om en ohelig allians.

Inte undra på att vänsterns public service, nu SR, blåser på för att få bidragstagarna till valurnorna.

Torsten Sandström

Pojken ifråga – två år plus – försvann från rumänska föräldrar ut i norrlandsskogen. Han återfanns efter flera timmars letande välbehållen. Så bra. Tack vara polisen, militärers och många privatas sökinsatser!

Baksidan är mediernas insatser efter killens upptäckt. Man hade väntat sig korta medelande om lyckliga fakta. Men inte. Det vanliga drev vars främjande lärs ut på journalisternas seminarier startade. Nu lanserades återigen den vänsterliberala offerteorin. Journalister – bland annat i SR – undrade om killen inte kunde ha letats upp tidigare om samhällets krafter fungerat bättre på det vis rapportören trodde sig veta.

Alltid samma krav mot det diffusa samhället, nu uppe i glesbygdens Norrland på en söndag. Det rör sig om en standardiserad vänsterdogm som uppenbarligen sprids på landets journalistseminarier. Eleverna får lära sig den rätta tron: ingen har något personligt ansvar – allt är samhällets fel – individerna är offer. Även långt ute i en avkrok av Norrland antas alltså staten stå i givakt då föräldrar uppenbart slarvat!

Offerteorin är skapad för att dölja ditt och mitt ansvar. Vi ska inte behöva skärpa oss, utan alltid påkalla stöd från samhället. Vi bär inget ansvar (än att gå till valurnorna). Det är politikerna som ska fixa vardagen.

I det aktuella fallet leder förstås offerteorin till en härdsmälta. Vilka hade legat närmast ett förhindrande av pojkens försvinnande än just hans föräldrar. Alla med hjärnsubstans vet att en två-åring måste övervakas. Till bilden hör att föräldrarna är rumäner som brukar komma till orten ifråga för att tigga. För att slippa säga något trist och kraftfullt om föräldrarnas ansvar vänder journalister blicken mot det svenska samhälle som verkligen gjort vad det kunnat i frågan! För att slippa anklagelser om rasism så ställer journalister självklart alla tankar om personligt ansvar på huvudet.

Detta händer i Sverige 2026. I höst är det dags att välja bättre politiker som vågar stå för individens moraliskt ansvar. Om sådana nu finns på landets valsedlar?

Torsten Sandström

En rubrik i DN den 22/4 ackompanjeras med en bild på M-förespåkaren Isabella Löwengrip. Så här lyder rubriken:

Amanda Sokolnicki: Moderaterna vill locka över alla korkade kvinnor

Statistiken visar att majoriteten svenska kvinnor hittills röstar rödgrönt. Det rör sig enligt min mening om en sociobiologisk effekt av kvinnan som familjens sammanhållande ankare. Där odlar hon normalt konsensus. Detta innebär att alla ska med i båten oavsett om den är sjöduglig.

Sokolnicki anser uppenbarligen att kvinnor är dumma. Åtminstone kvinnor som röstar åt höger. Vilket förfärligt förakt för hennes eget kön! Men vänsterliberalismens bygger på förakt för sina motståndare. Detta trots att V-liberalismen dogmer bygger på att alla har rätt, ingen kan göra fel samt i vart fall ska staten ge alla sitt bifall. Även brottslingar och andra som skadar samhället ska få en klapp på axeln och ett penning idag i fickan. Alltså den outsinliga godhetens budskap om drömmar som från början inte kan fungera.

Löwengrip har – vad jag vet – inte skadat det svenska samhället, utan har med viss framgång försökt försörja sig själv genom egen drivkraft och arbete. Ändå har Sokolnicki mage att tala om henne i samband med ord som korkad och som redskap för lurendrejeri. Sokolnicki – i sitt elfenbenstorn på DN – föraktar halva befolkningen i vårt land och menar att en tredjedel (av halvan) är dum som röstar högerut.

Dessutom undrar man över logiken. Om korkade ska lockas över, så måste målgruppen kvinnor ju nu rösta rödgrönt! A propå logik. När jag läste juridik och argumentationsteori framhölls en grundkunskap, nämligen att angrepp på en persons kroppsliga statuts – personargument – saknade logisk rang. Detta faktum är förmodligen något okänt för Sokolnicki. En journalist som talar om hela samhällsskikt som korkade måste ses som en dönicki och bara vara värd hån.

För mig rör den största bitterheten att DN – som i min ungdom var en kvalitetstidning – under åren med Olof Lagercrantz och framåt förgiftats av vänsterpolitik och de troende v-liberalernas farliga godhetsvirus. En sådan infektion måste i nutidens politiserande journalisters händer ses som närmast dödlig.

Torsten Sandström

Det är lördag och lunchdags (23/5). Idag blir det bacon, stekta ägg och kokt nypotatis för min del. Det låter väl lovande!

Så nu dags nyheter på radio. Som vanligt säger jag till min Google Home att sända SR P1. Det är Ekoredaktionens halvtimma. Jag är förvisso vaksam mot stundande propaganda. Men på gott humör, ibland kan det faktiskt vara okej.

Men inte denna lördag. Det första inslaget är några minuters tjat om att SD vill ha ministerposter ifall tidöpartierna vinner valet. Frågan rör främst om SD, som det förefaller, blir största tidöparti. Varför hajar jag till? Det är väl knappast något nytt att tala om. Betänk följande. Vi utgår från ett reportage om att sossarna kommer att vinna valet med kommunister och gröna i släpvagnen. Kan man över huvud taget tänka sig att SR då lyfter frågan om sossarnas ska ha flest ministerposter? Det är ju självklart och frågan P1 segar med är därför helt otänkbart. Därför vilar det aktuella reportaget på tanken att SD är parias och att ministerposter åt dem är något potentiellt farligt. Enligt den tankelinjen svartmålar svenska medier sedan länge riksdagens nästa största parti med omkring 20% av väljarna. Röster från var femte svensk väljare misstänkliggörs med andra ord av det radioföretag vars sändningar även denna grupps väljare tvingas betala.

Mitt lätt stekta bacon smakar förstås nu inte så bra som vanligt. Inslag nummer två ska behandla regeringens ekonomiska politik och M-partiets ord om att den svenska ekonomin förbättrats. Detta motsägs inledningsvis av en uppraggad yngre vänsterekonom från Lunds universitet. Och sedan av ytterligare två utvalda så kallade experter, vilkas ord klippts in. Regin är klar och planlagd. Jag som ser en sjunkande inflation och ökad BNP, sänkta skatter och lägre pris på bensin och mat sätter förstås en potatisbit i halsen.

Då jag återfått andan kommer inslag tre från det som kallas ”public service” (man vill nämligen jämföras med samhällsnyttig vård och transporter). Nu uppmärksammas aktuella demonstrationer i Havanna till stöd för Fidel Castros brorsa, dvs han som USA-åklagare vill åtala för att han kommenderat en nedskjutning av ett plan med kubanska flyktingar på väg från ön till Florida. Hur sjutton kan detta vara en nyhet högts på dagordningen? Svaret är givetvis att det rör viktiga skeenden för SR-redaktionens sorgsna kommunister. Visst intervjuas till sist kort en kubansk kvinna som talar om att demonstrationer sker i smyg i skymningen. Men det blir högst oklart ifall det rör regimfientliga protester. Om så var fallet är det antagligen en honnör åt lagstiftningens krav om att rapporteringen i SR ska vara oberoende!

Det är alltså inte bra för matsmältningen att lyssna på SR P1 Eko under en måltid. Min goda mat på tallriken förgiftades av det nyhetsval som SR utgör – dvs Raoul Castros stödpatrull på Östermalm, Stockholm. Liksom i Havanna sprids SR-propagandan via högtalare. Förvisso med ord som är mer tillrättalaga i vårt land och med diskret inlindning, men just därför desto mer effektivt. Slölyssnare ska inte förstå planens schema. Inslaget lurar givetvis även mediernas (i lag reglerade) Legitimeringsnämnd, förlåt Granskningsnämnden för radio och teve.

Det blir ändå fullt tydligt hur Ekoredaktionen värderar nyheter. Man väljer efter egna politiska ideal. Det rör sig om en tydlig planering med partipolitiska förtecken. Den röda tråden syns ju helt tydligt. Först gäller det att klämma åt SD. Sedan Tidöregeringen. Och i tredje hand ge Castros förtryckare en honnör som motståndare till ärkeboven USA. Allt finns nedskrivet i den interna tablå som inslaget följer.

Ha en glad Pingst om du förmår!

Torsten Sandström

Att en flock vänsterdemonstranter på väg till Gaza tvingas stå på knä beskrivs i svenska medier som en folkrättslig kränkning. Men tystnad råder om kartläggning av dödligt våld och terror från Hamas.

Mats Skogkär rannsakar det som kallas public service, särskilt SRT, i Bulletin den 21/5. https://bulletin.nu/skogkar-att-svartmala-israel-for-att-rentva-hamas. Han ger prov på hur de statsfinansierade medierna systematisk svartmålar Israel i krigets Gaza.

Däremot råder tystnad om Hamas ansvar för krigets start och rörelsens efterföljande dagliga terror i ruinernas Gaza. En balanserade rapportering borde synas i ungefär lika långa reportage om krigets två-tre-fyra parter. Men inte. De tvångsfinansierade medierna favoriserar utan hejd Hamas (liksom Hisbollah i Libanon) genom att närmast helt fokusera på Israels framfart. Det är inte journalistik som journalister med arabiskt klingande namn sysslar med tillsamman med den ökände israelhataren Cecilia Uddén.

Bitter är även att tystnad råder om Israels dokumentärfilm om hur orgiastiska våldtäkter och mord utvecklats mot israeler inför krigets start. Reportaget visar att Hamas terrorister agerar som djävulen i islamsk förklädnad. Kolla länken om du törs! Och betänkt hur SR och SVT förstorar en knäböjning av europeiska yrkesdemonstranter för Hamas! På så vis stödjer statsmedierna islams heliga krig.

https://www.civilc.org/silenced-no-more

Svenska medier klarar inte den balansgång som en rimligt kritisk faktajournalistik kräver. I stället blir det propaganda!

Torsten Sandström

Så här lyder en sorgsen mammas betraktelse över sitt elände i DN:s rubrik den 20/5:

Andra måste få chans att leva – det fick inte mina pojkar.

I underrubriken kan man läsa: ”det fick inte mina pojkar, som dog av överdoser”.

Mammans logik följer rådande system för logik. I decennier har nämligen politiker, medier och vänsterforskare talat om för svenska folket att det är samhällets fel om någon blir arbetslös, sysslar med brott, blir misshandlad av sin man, knarkar osv. Det rör sig om (menar man ) osynliga strukturer som på distans påverkar individernas livsbanor. Alltså absolut inte deras egna fria val. Individens egen vilja tycks alltså inte existera. Okej, kanske när det gäller att sträcka ut handen. Men inte då det gäller beslut att vägra ta ett ledigt jobb, döda, knarka med mera. Vi ser mao en av samhällseliten fabricerad offerteori. Den har fått förödande verkningar för Sverige och andra stater i västerlandet.

Förr jobbades det idogt, kriminaliteten var mindre, likaså det allvarliga drogberoendet, skilsmässorna var färre och barnen levde oftare ihop med sina föräldrar under kraftfulla förhållanden. Jag vill absolut inte påstå att allt var frid och fröjd. Men trots relativt begränsad välfärd var samhälls- och familjeproblemen trots allt mindre. Det måste vara en tankeställare.

Sedan decennier har välfärdsbidragen ökat rejält, antalet byråkrater har skjutit i höjden på allsköns myndigheter, utanförskapet har ökat pga av slapp invandringspolitik och familjesöndring, drogerna skördar liv och nära våld samt antalet psykiska diagnoserna för unga och andra har blivit oräkneliga.

Politiker och journalister måste vara blinda som inte vill se sambandet mellan de onda fenomen som vuxit sig starka å ena sidan samt å den andra dogmerna om att individen saknar eget ansvar. Människor är självklart inga robotar som styrs likt marionetter av sociala krafter (strukturer). Varje människa har en vilja och bär ett eget ansvar. Även om lockelser förstås finns måste vi alla lära oss att hantera våra drifter. För denna pedagogik svarar lagstiftaren och inte minst familjerna.

Visst kan som sagt svåra sociala omständigheterna pressa fram onda handlingar och passivitet. Men samhället måste vara på sin vakt och ständigt påtala individens eget ansvar och familjens roll för sammanhållning och styrning. Avvikare måste konsekvent kritiseras och sanktioner tillgripas – de ska inte bäddas i bomull, mängder av bidrag eller missriktad välvilja.

Det fasansfulla är att vänsterliberala politiker, journalister och forskare närmast konsekvent underlåter att formulera kraftfulla lösningar. Man väljer hoppets stig. Det vill säga nya bidrag, ny invandring, uppmaningar från statsteven att gifta sig vid första ögonkastet (med söndring som naturlig följd) och annan extrem slapphet vad gäller brottspåföljder, droger, psykdiagnoser osv.

Svenska folket har på så vis nära nog omyndigförklarats, men tillåts förstås ändå vid allmänna val rösta fram politiker som presenterar nya låt-gå-lösningar. Och det allvarliga är att de politiker som vinner valen ofta är de som står för ännu mer bidrag, passivitet och andra slappa regelsystem.

Framväxten av kravlöshetens Sverige har tyvärr skjutit idealet om medborgarens fria vilja i sank. Du och jag betraktas således som viljelösa robotar styrda av sociala spelregler. Den nya dogmatiken framstår – utmanande nog – som en garanti för att den politiska klassen ska segra vi allmänna val och behålla sin maktställning.

Hursomhelst har den politiska klassen misslyckats. I stället för att driva en balanserat kravfull politik har individens vilja skjutits i sank (särskilt avseende människor inom samhällets lägre skikt). Det är därför Sverige – och andra stater i väst – brottas med rader av svåra och självskapade problem! Opposition yppas inte sällan från förnuftiga medborgare som insett den samhällsfälla vänsterliberalismen gillrat.

Torsten Sandström

Det kan inte råda någon tvekan om att S-partiet är svenska mäster i politiskt trixande. Man har nämligen lärt sig det under minst hundra år – i och kring – makten över staten. Lurendrejeriet riktar sig mot väljarna men även mot andra partier. Det är gränslöst slugt. Men samtidigt löjligt i sin stora dumhet. Man säger en sak offentligt, men menar en annan egentligen som man inte alls vill tala om.

Magdalena Andersson är ledaren (just nu) för detta vilseledande. Hon förstår att det efter en ev valvinst blir närmast omöjligt att regera landet med kommunister och gröna talibaner i båten. S-partiet ser oöverstigliga problem tydligt. För att sossarna ska bilda regering krävs ett ja från de skräckinjagande allierades riksdagsledamöter.

Därför vill hon desarmera dem redan före valet. Detta tror hon ska ske genom en överenskommelse i fem punkter med Tidögänget. Det gäller energi, infrastruktur, skatter, kriminalpolitik och public service. Alltså fyra svåra hinder för sossarna – samt en käpphäst för att slå tillbaka SD – dvs ett bevarande av de statskontrollerade medierna. Alla punkterna avser politik där de politiska skillnaderna är extremt stora. Skulle man – mot all förmodan – komma överens om punkterna före valet kan Andersson efter valutgången villkora en ev regeringsbildning med kommunister och talibaner med ” sorry, frågorna är redan är lösta”. Och därefter släppa de rödgröna vildarna loss att härja med sina favoritfrågor så dumt som de förmår.

Fy sjutton vilken läskig krigslist! Givetvis kommer inte Tidöfolket att nappa på sossarna sluga krok. Varför skulle M, KD och L sälja sina bästa politiska argument inför valet genom en uppgörelse med en dumslug supertrixare som Andersson?

Särskilt intressant är enligt min mening att public service finns på önskelistan. Även här syns gränslöst sluga S-rävars tankar. Man vet att SR/SVT :s existens är lika med vänstermakt. Utan vänsterns journalister faller vänsterns Sverige som ett korthus, helt enkelt. Det inser många inom Tidögänget, särskilt SD. Så varför skulle man gjuta SR/SVT i betong? Däremot inser sossarna att den svenska politiska utvecklingen stegvis går emot medier som skattebetalarna tvingas betala.

Som jag skrivit i en tidigare blogg är regelsystemet om SR/SVT:s pengar baserat på inte mer än ett år i taget, dvs varje års statsbudget för sig. En klok ny regeringen kan alltså säga adjö till finansiering och låta vänsterns journalister söka pengar på marknaden bäst de kan. Lycka till i rävarnas håla på Sveavägen! Rättsläget är klart som korvspad! Det gläder mig mycket.

Torsten Sandström

I min korg med e-post på Lunds universitet hamnar var dag många intressanta brev av en mängd olika slag. Brevlådan berättar om en viss del av det svenska samhället i nutid.

På så vis får jag exv bevis på vad som är woke eller tvärtom, dvs vad som anses som politiskt korrekt i nutidens Sverige. Något naivt vill man kanske tro att det på en juridisk fakultet ska berättas om fenomen som rättssäkerhet, vänskapskorruption, bristande reglering av bostadshyror, rättsfall som spårar ut, omfattande slöseri med skattemedel, sjunkande kunskapsnivåer inom skolan eller högre utbildning, offentligt mismanagement, en skriande byråkratisk utveckling, vårdköer osv.

Men de gruppbrev som hamnar i min låda handlar tyvärr nästan aldrig om dessa centrala frågor. Däremot vimlar det av e-post om ”Hållbarhet” och ”Human Rights”. Särskilt folkrättens aktivister tycks ostoppbara i sin närmast religiösa iver. Naturligtvis ska även dessa ämnen avspeglas i en brevlåda på en juridisk institution. Men inte med denna fenomenala dominans! Det måste vara något sjukt på gång.

Det verkar som om den svenska rättsordningen skulle gå under om inte Klimatskräck och Folkrättsideologi ställs i främsta ledet. I själva verket rör det sig om ämnen som sammanlagt omfattar omkring en termins studier vid en svensk juridisk fakultet!

Dessutom är det två ämnena etiketter för frågor som regleras i synnerligen svepande rättsliga ordalag. Alltså inte hårda rekvisit med precisa regler. Utan i stället närmast en religiös dogmatik. Det rör även frågeställningar som omgärdas med starka politiska krav respektive fördömanden. Bara den hårt självsäkra attityden hos ämnenas företrädare borde göra att raggen reser sig på vurmade för vetenskap. Men den majoritet som ser dessa evangelier i sina brevlådor gäspar tyvärr bara. Aktivismen inom de två ämnena är däremot stor så att det knakar.

Det vi ser rörande folkrätt och klimatskräck är alltså två politiska rörelser som invaderar nationen. Några, ganska få gillar detta. Majoriteten rycker på axlarna och jobbar med sitt. På ett högre plan finns faror. Vi ser en utveckling som är onyttig och i värsta fall skadlig. Innebörden är att statens resurser riskerar att koncentreras på – relativt sett – små områden av rättsordningen. Dvs ämnen som inte är centrala för vardagens rättsliga liv.

Torsten Sandström

Idag kan ofantligt komplex information hanteras med hjälp av AI. Och svenska staten påstår att nationen ligger i framkant vad gäller digit kunskaper. Ändå lyckas tusen och åter tusen personer slarva eller lura till sig miljarder och åter miljarder. Bara i en rapport från Försäkringskassan häromdagen sägs att det totalt betalades omkring 1,1 miljarder kronor i sjukpenning ut till 11 000 nätverkskriminella under fyra år. Försäkringskassan vet inte hur många som faktiskt hade rätt till ersättningen, menar myndigheten.

För att stoppa fusket finns förstås en statlig utbetalningsmyndighet. För några dagar sedan läser jag följande:

”Det här är ett känt fenomen att man lämnar landet och tar med sig sina ersättningar” säger Per Eleblad, generaldirektör för Utbetalningsmyndigheten, till SR.

Det finnas alltså flera grova systemfel som innebär att kontroll inte kan utövas. Ett fel är att rådande legala möjligheter att utbyta information inte utnyttjas. Men än värre är svenska politikers ideal om att kontroll ska undvikas. Man talar om skapa ”tillit” till välfärdsstaten hos folket.

Om det vackra ordet ”tillit” ska tillåtas hindra rimlig och effektiv systemkontroll från myndigheternas sida är det en förklaring om bankrutt. Såväl moraliskt, politiskt som inte minst ekonomiskt. Det rör sig om många, många miljarder av skattebetalarnas pengar som bara slängs i slasktratten.

Den svenska politiska klassen klarar uppenbarligen inte ens enkla uppgifter. Och man döljer sig bakom ord som ”tillit”. I stället är det orden dumhet och oduglighet som ger rätt bild av den politiska elit som driver låt-gå-politik. Man missbrukar förtroendet från skattebetalarna och slänger bort deras pengar. Detta är något som är typiskt för passiva och drömmande vänsterliberaler. En vänsterliberal hoppas att människor ska visa tillit. Tydligare kan det inte bli att politiker är renons på förståelse av mänskliga drifter.

Torsten Sandström

Dagens Nyheter, DN, fascinerar mig. Inte för den höga journalistiska kvalitet som tidningen hade i mina yngre dagar. Utan egentligen för motsatsen, dvs hur en till upplagan stor morgontidning har förfallit till en blaska under en tid på omkring 30 år. DN har lett en medial utveckling som bevisar en övergång från kritisk faktajournalistik till flummig åsiktsdito. Om detta har jag bloggat några gånger. Med ett vagt hopp om att droppen urholkar stenen.

I DN 16/5 har jag ännu ett exempel. Rubriken säger det mesta:

Lisa Magnusson: Hjärtskärande när svenska kändisar tvingas till förnedrings-tv

Hennes ord rör en tevegenre i nutid där fokus är på en grupp människor – ofta mediernas egna kändisar – som utsätts för diverse hån, fysiska övergrepp osv i syfte att underhålla publiken. Givetvis är jag ingen vän av sådana vulgära reportage. Det är uppenbarligen inte heller Lisa Magnusson på DN. Men vad är det hon skriver: hjärtskärande när svenska kändisar tvingas till förnedrings-tv.

Vem tvingar en kändis, dvs personer som vill säja sin egen image? Är det inte fråga om vulgaritet och inte något hjärtskärande? Ordet hjärtskärande har – som det låter – en adress till stöd för någon som man tycker synd om.

Utvecklingen av rollen som kändis – ett fenomen som kännetecknar dagens medier(inklusive DN) – är något som Magnusson i sin yrvakenhet bort beskriva. Såväl kändisen som DN lever tillsammans i symbios. De klarar sig inte utan varandra. Utan kändisar är svenska gammelmedier slut!

Därför är ordet hjärtskärande fullkomligt missvisande. En stuntman på film får betalt för att falla och kanske slå sig. Sak samma gäller kändisar som ställer upp på förnedring. Det tar det onda med det goda, där betalningen och framtida jobb är belöningen. Kändisen har fri vilja att vägra och i stället försörja sig som vanligt folk.

Det jag nyss skrivit är sant och och något som en gymnasist snabbt borde kunna fundera ut. Men inte Lisa Magnusson på DN, en tidning som skryter in annonser om att man ska sprida upplysning och kunskaper. Tala om dubbel moral! Från hennes elfenbenstorn blir förnedringsteve ”hjärtskärande”. I själva verket är kändisfenomenet och vulgärkulturen en del av mediernas och DN:s livsnerv.

Slutligen a propå mediernas styrning av åsikter och samhälle. I veckor har fokus riktats mot Felicia i Mellot, dvs på Fröken snusk. En artist som blivit kändis genom att ha en slöja under näsan och över munnen, antagligen inspirerade av islam. SVT anser uppenbarligen att hon är en lämplig representant för Sverige. Hennes chanser att vinna haussades fram till igår – bakom Finlands vadslagningsjippo. Men! Fröken snusk gjorde fiasko och Finland sänktes. I medierna märks ingen självkritik – mest tystnad. SvD säger i sin digitala version: ”En tröst – vi slipper betala för detta.” Alltså ännu en medveten journalistgroda. Svenska folket har redan betalat och kommer att få betala för kommande SVT-Mellon (men vår nation slipper lyckligtvis det finala värdskapet).

Torsten Sandström

Som vanligt ger DN plats i sina spalter åt landets västerliberaler. 33 av dem har skrivit under ett upprop mot Tidöregeringens invandrings- och kriminalpolitik (30/4). Debattörerna påstår att regeringens reformer strider mot demokratins principer och den svenska regeringsformen. Enligt uppropet drabbas främst unga kriminella och invandrare. https://www.dn.se/debatt/larmet-ljuder-satt-stopp-for-nedmonteringen-av-rattsstaten/

Det är en tröttsam läsning. Åratal av socialdemokratisk låt-gå-politik inom utlännings- och straffrätt reformeras nu av Tidöregeringen. Blodet flyter nämligen i svenska bostadsområden där invandrarnas klaner ger tonåringar uppdrag att döda. Utvisning av utlänningar som domstol vägrat asyl kan normalt inte verkställas.

Vänsterliberala politiker har således varit brottslingarnas och de nyanländas bästa vän, tillsammans med radikala jurister, kriminologer och en god del av journalisternas skrå. Bland de 33 undertecknarna syns politruker som Sten Heckscher och Ann Ramberg. De båda har länge i statens korridorer regisserat socialdemokratins angrepp på rättsstaten. Märk att även yngre inom de 33:s krets vill bibehålla straffrättsliga lösningar som i realiteten innebär status quo. Vi ser alltså vänsterns vanliga kravlöshet och offerkultur: morden förklaras genom de ungas sociala bakgrund. Några förslag på alternativa lösningsalternativ till regeringens ges inte av de 33. Den spektakulära svenska brottskrisen erkänns inte ens som ett faktiskt problem i uppropet! Pamfletten innehåller bara flummiga påståenden om att den svenska rättsordningen äventyras av regeringens reformer.

Att DN ger plats åt 33 statsanställda som med konstitutionen som vapen spelar mördarna i händerna är ett tecken på en medial kris. Blodet flödar i press, radio och teve. Ett skrämt folket undrar vad som händer på gator och torg i Sverige. Åratal av massinvandring har skapat en kriminell våldsvåg som påminner om maffians USA (omkring 1930-talet). Men de 33 inom vänstereliten – det kamratskap som faktiskt står bakom den slappa straffrätten – blundar och viftar med Regeringsformen.

Regeringen har under snart fyra år jobbat med lagstiftning mot framför allt den ungdomskriminalitet som massinvandringen orsakat. Justitiedepartement och utredare sliter med diverse förslag till lösningar inom den svenska författningens ramar. Balansgången vid en nyreglering är inte enkel. Men det dödliga våldet ger litet utrymme för ytterligare år av debatt. Välgrundade förslag till lösningar har sänts på remiss. Och regeringen har lyssnat på Lagrådet och delvis ändrat sig. Rådets kritik är punktvis moraliserande och därför mindre legitim (mätt i distans från orden i gällande lag). Vidare är det enligt grundlagen regeringen som ska styra landet så länge riksdagen ger sitt bifall..

Jag kan inte se att reformen äventyrar det svenska statsskicket och demokratin. Det är ont om tid för att begränsa de unga kriminellas favoriserade position inom svensk straffrätt. Att straffen görs mer ingripande och åldern för straffbarhet sänks kan inte innebära ett hot mot nationens grundlagar och demokrati.

Däremot måste den svenska vänsterliberalismens ansvar för nuvarande kris kritiseras hårt. I uppropet från de 33 sägs att man vill värna rättsstaten. Ändå är det från deras krets som en asylrätt härstammar utan effektiva möjligheter till utvisning. Likaså regler om ”permanenta” uppehållstillstånd (1984). Vidare har ledande vänsterliberaler sagt sig ”inte vilja bygga några murar” mot flyktingar. De 33 ställer sig därför bakom den gamla kriminalpolitik som inte effektivt kunnat stoppa våldsvågen i massinvandringens spår. De 33 kräver ”konsekvensanalys” av Tidöregeringen, utan att själv ha granskat den äldre kriminalpolitik som man uppenbarligen anser bättre. Och nu ropar de 33 om ett hot mot den rättstat som de och deras likasinnade skapat!

Min åsikt är att en allvarlig passivitet – vänta och se – förespråkas av de 33. Jag är övertygad att idén förkastas av ett svensk folk som alltför länge plågats av i huvudsak importerat våld. I själva verket är det behovet av skydd för rättsstaten som bär upp de strategiska reformer som Tidöregeringen nu lanserar. Det 33 framstår med andra ord som förlorare. De använder desperat juridiken för att stoppa Tidöregeringens ambition att motverka den allvarliga kriminalitet som sköljer över landet.

Vi ser således 33 sömngångare som inte vill erkänna att deras kriminalpolitik har gått i kras. Därför använder dessa drömmande riddare konstitutionen som vapen. Man vill stoppa de ingripande och effektiva regler som behövs för att styra upp en systemhotande invandrings-och straffrätt. De 33 kämpar således inte för rättsstaten. Utan i stället för vänsterliberalismens avart. Alltså den som ständigt vilar på kravlöshetens drömmar. På så vis gråter de 33 krokodiltårar över sin egen passiva lagmodell som nu är på väg till skamvrån.

Torsten Sandström

Dagens industri har idag en fin debattext om svensk (och europeisk) försvarspolitik. Den är skriven Jacob Ämtvall, expert på säkerhet och totalförsvar på Företagarna. Rubriken är sååå fyndig, se ovan!

Saken gäller att Sverige än en gång är på väg att begå ett strategiskt misstag vad gällerl försvarets anskaffning av materiel. I stället för att dra lärdom av drönarkriget i Ukraina är politikerna på väg att lägga alla ägg i samma korg genom att satsa 60 miljarder på nya fregatter. Sak samma med dyrbara u-båtar (som ännu inte är färdiga!) och sannolikt nya generationer jaktflygplan.

Jag har länge kritiserat det som faktiskt kallas ”svenskt försvar”. Vi möter en genompolitiserad verksamhet, där vapenvägrare och feminister länge blivit lurade av med skjortan genom rundmagade generaler tyngda med guldgaloner. Politik, politik och åter politisk utan strikt koncentration på den militära verkligheten (jfr bilden ovan). De politiska beslutsfattarna är – med vissa undantag – en samling fredskramare som inte i tid upptäckt att krigets verklighet står för dörren och framför allt har förändrats av den nya tekniken och nu AI.

En rimlig undran är alltså varför Sverige har en Krigshögskola? Det är väl här kunskaper om nya stridsmedel ska studeras och snabbast möjligt presenteras för de rundmagade och deras pacifistiska uppdragsgivare (politikerna). I dagens SvD framför det stora amerikanska AI-företaget Palantir Technologies Inc:s chef militär kritik mot Europas ledare. Än en gång ser vi hur Europa sackar efter. De många skrytsamma i Stockholm och Bryssel slösar alltså med folkets pengar och driver den militära företagsamheten i fel riktning.

Slutligen bara ett litet exempel på trist högkomik. Så fort svenska medier presenterar militära nyheter så syns en bild på supersossen Peter Hultqvist (inte heller någon lättviktare). Mannen som på höga politiska poster misskött försvaret i nästan två decennier. Få vet att mannen inte ens gjort lumpen! Han är nämligen vapenvägrare. Dessutom är han kramare av Palestinas PLO (som samspelar med Hamas). Hultqvist blir på så vis en blixtbild av svenskt militärt elände i nutid.

Det svenska militära systemet har förr i tiden – jag tänker på 1600-talet – delvis byggt och skyddat nationen. Karl XII bidrog dock till enormt elände. En storvulen och psykiskt knepig kung plundrade folket på bondpojkar och pengar till stor skada för nationen. Och hans verklighetsfrämmande ideér tycks alltså fortfarande gälla. Först ett nedlagt försvar (fy Göran Persson och Fredrik Reinfeldt!) och därefter ett försök till upprustning. Och då ett slarvbygge med sprutande miljarder under en fana på halv stång. Alltså med sossar och moderater på kommandobryggan. Jag tar mig för pannan!

Torsten Sandström

Avslöjanden om hur ett statligt universitet i Göteborg, genom SOM-institutet, tillåtit SVT och SR att påverka uppläggningen av opinionsundersökningar är pinsamma för alla inblandade aktörer. Mest för saten/universitet som låtit ett institut att göra affärer i opinionsbranschen till glädje för SVT och SR. Se sk public serviceföretaget har länge skrutit med sitt höga förtroende i SOM-mätningar. Nu börjar vi förstå varför siffrorna blivit fel.

SVT och SR har betalat miljonbelopp och tillåtits påverka upplägget av SOM:s mätningarna. Bland annat har urvalet svarspersoner viktats så att gruppen SD-väljare blivit underrepresenterad. Följden har blivit att frekvensen svar som är positiva avseende ett förtroende för SVT/SR ökat! Juristprofessor Olle Lundin från Uppsala säger till Bulletin:

– Det betyder ju att undersökningen inte har något värde alls – att köpa en undersökning som man själv har varit med och utformat. Enormt slöseri med skattepengar. Jag trodde att SOM-institutet agerade på eget initiativ.

Det trodde faktiskt även jag. SVT/SR har med andra ord via SOM köpt sig en favoriserad position. Denna har under flera år utnyttjats för att SVT/SR ska kunna skryta om högt förtroende och kunna pumpa ut ännu mer pengar från skattebetalarna!

Jag har i åratal förundrats över SOM:s mätningar rörande opinionen rörande människors inställning till klimatet. Oscarsson, en göteborgsprofessor som som är sängvetare, förlåt statsvetare, har i undersökningar resp mediala intervjuer svartmålat ”klimatförnekare”, dvs personer som är kritiska till IPCC:s kategoriska tal om CO2 som ensam orsak till uppvärmningen. Personer som försöker söka kritisk sanning om klimatets skiften beskrivs således som tokstollar. Tala om politiserad forskning! SOM sysslar säljer egenfabricerad kunskap.

Jag menar därför att Göteborgs universitet måste utreda om SOM:s samarbete med olika intressenter rörande mätningarnas uppläggning verkligen är förenligt med vetenskapliga grunder. Hursomhelst ska SOM ställas i skamvrån. Där står redan sedan länge de två företag som kallar sig ”public service”. När blev korruption ett stöd till allmänheten? Det som hänt mellan SVT/SR och SOM är i själva verket en konspiration mot allmänheten!

Vi ser alltså hur listiga politruker bollar med fakta och hur forskare levererar det som önskas. Statens inblandning är ett hot mot en demokratisk rättsordning.

Torsten Sandström

Det är dags för ännu en vänlig erinran. Bloggen har rullat var dag i mer än fem år. Kostnader för teknik, webbhotell mm är faktiskt större än de gåvor på drygt en handfull tusen kronor som jag 2025 fått av vänliga följare. Exakt har bloggen enbart inbringat 4.065 kronor under hela 2025! Detta trots att den under senaste veckan haft mer än 15.000 besök sammanlagt. Man blir således inte förmögen av politiska skriverier (utan reklamintäkter) på nätet. 

Men bloggen är förstås ingen affärsrörelse. Den tar sikte på politisk kamp (högtidligt sagt). Men även en ivrig samhällskritiker måste förstås muntras upp. Därför är jag tacksam för en swish som inte alls behöver vara på ett stort belopp. Kolla den gröna rutan ovanför till höger!

Samtidigt vill jag varmt tacka de alltfler som redan gett mig en dunk i ryggen. Nu tar jag sats för höstens val!

Vänligen

Torsten

Mediasamhället har helgdag var dag. Intigheter från USA, Europa eller Sverige beskrivs i detalj och hyllas. I grunden är en värdenihilism drivande. Allt som medierna vill blir stort. Alla aktörer som medierna gillar är folkkära. Några krav på kompetens eller kvalitet besvärar inte mediesamhällets präster i templet. Journalister idkar navelskådning. Deras politiska åsikter styr. Fenomenens verkliga vikt – om den öht kan mätas – struntas det i.

Just nu ska det internationella Mellot predikas. I fokus står en svensk kvinna med svart slöja. Kanske till stöd för Hamas – hon kritiserar nämligen Israel. SvD har i dagens tidning två artiklar om Mellot, dvs något som enligt min åsikt är intet kulturellt sett (mer än att det kan beskrivas som en avart). Mest komisk i SvD är Handelshögskolans hippie-professor Micael Dahlen. Han är forskare i ”lycka och glädje” (jag skojar inte, men Handels gör kanske det). Med en så bastant kompetens predikar han förstås att Mellot ”gör dig gladare”.

Mediesamhället har till uppgift att hålla konsumtionen igång. Inte konsumtion av kvalitet förstås. Utan av medial strunt som gör att vi glömmer livets vardagliga problem och inte organiserar oss för att genomföra större samhällsförändringar.

När jag kollar SvD på morgonen eller slappar inför SVT en stund på kvällen blir mediernas funktion som psykofarmaka fullständigt klara. Värst är att deras epistlar om lycka kombineras med att projektet bäst ska genomföras genom att du och jag ska rösta vänsterliberalt. Men denna lyckomyt är faktiskt logisk. Att rösta vänsterut är en dröm om ett samhälle där alla ska få som de vill utan att behöva anstränga sig.

Men att det sannerligen är en myt ger verkligheten tydliga besked om. Många måste nämligen via arbete och skattsedeln betala för mediernas löften till andra. Och ändå får underklassen inte vad man tror. Bostadsbristen skriar. Skolan utbildar inte fullt ut kloka människor, man sysslar med inbillning. Droger blir en flykt från drömmen som brast. Ett liv på bidrag återstår för den som går på vänsterliberalernas drömmar som alltid saknar tydliga krav. Liksom mediernas ständiga flabb och lyckobrus blir följden för många passivisering.

Det som är upprörande är att samhällets eliter gett klartecken till denna passivisering och det utanförskap som blir följden. Om detta skriver den konservativa brittiska psykiatrikern Theodore Dalrymple en bok som jag just nu läser. Den heter ”Livet på samhällets botten” (2001, med undertexten, ”Världsbilden som skapar underklassen”). Den borde studeras av alla politiker och journalister.

Jag tror att du som läsare av mina bloggar kommer att få fler epistlar i ämnet.

Torsten Sandström

Häromdagen upprepades ett inslag i SR P1 som gick ut på att råttor plågar folket i Gaza. Journalisten – med ett namn som klingar Västasien – berättade om hur barn bets av råttor osv.

Jag betvivlar inte alls att skadedjur är ett problem. Barn och vuxna far mycket illa. Men frågan är vilka råttor som bär skulden till problemen i Gaza? Svaret är givetvis Hamas, som genom storskalig och dödlig terror startat kriget. Och fortfarande för Hamas krig mot Israel. Men Hamas nämndes inte med ett ord i SR-journalistens rapporter!

Ännu allvarligare är själva mönstret i SR:s rapporter från regionen. Reportrar med arabiskt klingande namn nämner nästan aldrig Hamas i Gaza eller Hisbollah i Libanon som orsaker till eländet. Översteprästen själv, Cecilia Uddén, har till och med utpekat Israel som skyldig till krigsbrott! Alltså inga försök till studier av hur Hamas och Hisbollahs ständiga terror bedrivs och de följder terrorn får för krigets fortsättning. Sak samma gäller SVT:s så kallade journalistiska arbete i regionen. Journalister med rötter i regionen bedriver med andra ord egen politik och skyddar de verkliga råttorna, dvs dem från Hamas och Hisbollah.

Det är faktiskt fråga om ett tydligt brott mot lagregleringen av public service. Någon tvekan finns inte om den saken. Jag hade gärna anmält rapporteringen till Granskningsnämnden. Men mina erfarenheter är att klagomål snabbt läggs ned och jag vill inte längre delat i en låtsasproces där dömande organ inte en meddelar utfallet till anmälaren, trots att e-postadress krävs för klagomål.

Nämnden tycks mena att egna politiska åsikter hos en journalist inte innebär ett ”beroende”. För detta krävs uppenbarligen beroende via en formell anslutning. Följden blir att medlemskap i Hamas/Hisbollah tycks krävas hos rapportören! Granskningsnämnden agerar således absurt. Det rör sig om en medial skandal som innebär att korrupta rapportering tvättas ren. Från svart till vitt.

Bara det att samma krets av beroende journalister under årens lopp fortsätter rapportera är en extremt allvarlig kräkning av lagstiftningen! Det rör sig om lagtrots från SR och SVT!

Torsten Sandström

Efter tolv år av rysk aggression och terror visar tydliga tecken i dagarna att Putin i huvudsak kommer att ge upp, åtminstone tills vidare. 300.000 döda ryska soldater och omkring 1 miljon skadade utan större framgångar på krigskartan tar nu ut sin rätt. Viktigt är att den ryska ekonomin går på knäna och att ryska folket börjar protestera offentligt mot inskränkningar i livsföringen, exv nedstängning av internet. Igår lät Putin berätta att han ville planera för fred, givetvis en fred på hans eget vis (med sossen och skurken Gerhard Schröder som förhandlare).

Inget talar för att Putin kommer att erkänna sin fundamentala förlust. Diktatorer medger aldrig att de haft fel. Han kommer föstås att beskriva eventuella landvinningar som en stor vinst. Ingen vet ännu hur kriget kommer att sluta. Men mycket tyder på att även en diktator måste ändra strategi för att över huvud taget överleva.

Att ryska folket blir förvånat är troligt. Men många blir säkert glada. Just förvåning och glädje är något mycket farligt för Putin som regerat med våldsmakt som osynligt lindats in i termer om fria val och mänskliga rättigheter. Jag menar att Putin därmed lever farligare nu än innan han eldade på kriget. Många kommer att inse att hans dröm om gammalrysk storhet gått i kras till enorma kostnader i liv och pengar. Här finns en öppning för möjlig revolt. Det är förstås något gott.

Men samtidigt inser mäktiga kretsar kring Putin – framför allt oligarker av alla de slag – att folkliga reformer kan medföra att de förlorar makt över nationens råvaror och den nödvändiga kulissen av folkstyre. Ryssland står således än en gång inför en möjlighet till frihetsreformer. Men historien visar att vägen kommer att vara strödd med törnen.

Om Putin störtas kan med andra ord mycket gott och även ont komma att ske. Min glädje är ändå stor. Särskilt glad är jag över en möjlig frihet för förtryckta folk i Ukraina och Ryssland. En glimt av glädje har jag även över vad ett tänkbart öppnande av Putins arkiv kan komma att medföra. Jag tänker särskilt på dokument om Putins mycket skumma relation med Donald Trump. Auktoritära krafter riskerar att drabbas tillsammans.

Det jag skriver om har förstås många okända scenarier och gigantiska risker. Ändå är denna blogg en yttring av glädje. Kamp för frihet lönar sig. En efterlängtad ”seger” för Ukraina och nationens uppbackare. Men jag bävar för följderna för EU:s del. Kortsiktiga politiker riskerar att alltför snabbt sluta rusta samt ge Ukraina medlemskap i unionen. Långt innan demokratin är på plats i en plågad nation med många inneboende olösta problem.

Torsten Sandström

Svenska medier är återhållsamma med rapporter och slutsatser om kommunvalet i UK. Labour och Tories förlorar kraftigt. Märk att goda demokratier – som UK – har separata kommunval! Men varför denna relativa tystnad?

Utvecklingen i Europa – påhejad av ett federalt misslyckande inom EU – är tydlig. Starka folkliga krafter visar på missnöje. Där är EU:s problematiska utveckling bara en av flera pusselbitar.

På ett vidare plan rör det sig enligt min mening om ett missnöje med den nuvarande politiska makten i åtskilliga nationer. Alltså kritik av självsäkra eliter som lovar runt men håller tunt. Detta är nämligen med få ord vänsterliberalismens credo.

Vi ser en utveckling mot centraliserad politisk makt. Vidlyftig planering – för folket sägs det – medför högre skatter, rigida regler och ökade byråkratier. Samtidigt mindre enskild frihet. Ägare av mark kan inte utnyttja den som man vill. Byggnation, skol- och vårdval begränsas av tröga offentliga byråkratier. En stark globalism medför hög invandring och nya kulturella strömningar som oroar människor. Särskilt som våld, brottslighet och terror följer i spåren, framför allt genom en inflyttande islamism. Lag och rätt anpassa till politikernas centrala planering från ovan. Följden blir att människor ställs inför en sjunkande välfärd i och med att storskaliga byråkratiska system slirar och slösar med folkets pengar. I systemen topp återfinns politiker och byråkrater.

I centrum för skeendet syns en politisk klass som biter sig fast vid makten och ilsket kritiserar politiska rörelser som försöker sticka upp. I exv Tyskland byggs brandmurar mot AfD och i Sverige löper SD politiskt gatlopp i elitens medier. Allt SD gör skandaliseras, även om andra partier (exv sossarna) har sina trollfabriker och trixare med sk kvittningssystem. Hand i hand med den politiska eliten går nämligen mediernas vänsterliberala journalister och andra drömmande lycksökare. Denna allians innebär en järnridå i ett kallt krig mot rörelser som – något oklart – vill se förändring och en vidgar demokrati.

I den moderna demokratins hemland, UK, tycks kraven på förnyelse inte kunna stoppas. Vad som blir den politiska följden är svårt att säga. Förmodligen hade en bättre grund för reformer kunnat byggas om inte den nuvarande politiska klassen varit så rabiat, utan i stället bjudit in till samtal och kompromisser i sann demokratisk anda.

Men detta har inte skett, även om moderaternas Tidölösning är ett gott tecken. Hinder mot förnyelse är nämligen något som kännetecknar en politisk klass. Kamp mot förlorad samhällsmakt kännetecknar ju de eliter jag talar om. De gör motstånd tills de faller. Detta lär oss historien genom rader av berättelser.

Torsten Sandström

Den 18/4 skriver Susanna Birgersson en klok ledare i GP med kritik mot den mediala skönhetsidustrin. Hon menar skönhetsjakten gör åldrandet till en fiende, något som riskerar att göra våra liv till en kamp mot det oundvikliga. Vi måste alltså lära oss att dö lite – och leva mer.

Jag instämmer till stor del. Media- och konsumtionssamhället jagar folket med förgängliga drömmar. Det rör sig i själva verket om indoktrinering eller propaganda. Ifall en nations majoritet drömmer som stolliga vänsterliberaler så förblir samhället i grunden kvar i sossarnas betong. Och det kostar dessutom ofantliga penningbelopp.

Enligt min mening bör Birgerssons recept – förutom hennes kloka tanke om mer nyttig realism (mot skönhetsdravlet) – dessutom användas mot något ännu farligare i nutidens Sverige. Jag tänker på mediernas och politikernas ständiga tjat om psykisk ohälsa. Trots en vård – om köerna fimpas – i toppklass så har vi bli blivit en nation på gränsen till själslig kollaps.

Visst finns det liksom förr människor som är svårt plågade av allvarliga själsliga krämpor. Men de är tämligen få och riktigt sjuka. Vården av dem får inte tillräckliga resurser. I stället satsar Sverige miljarder och åter miljarder på ett folk som inte förstått att man är friskt, utan blivit inbillat att alla bekymmer är utslag att psykisk ohälsa. Psykologer och själsläkare bidrar till inbillningen! Tala om inbillning i Kafkaklass!

Ju mer pengar som betalas till dessa infernaliska själskramare desto sjukar blir svenska folket. Det är en paradox som även ett barn kan förstå (om det får tänka kritiskt). Och sämst går det förstås för dem med riktiga psykiska åskommor som inte fullt ut får den vård som behövs.

Jag skriver ofta att Sverige är lika med Absurdistan. Med sådana. medier och politiker går nationen i fel färdriktning. Man följer en plan som är absurd. Från vår huvudstad, som borde döpas om till Kabul, predikas det således livsfarliga teser.

Sven Jerring sa – som kanske några minns – om den dystra fotbollsmatchen i Berlin 1936: ”japaner, japaner, japaner….”Jag skriver om politiken från Sveriges Kabul: talibaner, talibaner, talibaner….

Torsten Sandström

Tillgänglig statistik visar att kvinnor tenderar att rösta åt vänster medan män väljer högerut. Människors val är förstås svåra att kritisera. Dan Korn skriver en fin text i Bulletin den 26/4 som jag uppfattar som en signal för ett mindre maskulint politiskt budskap. Det är ett taktisk förslag som har goda skäl för sig.

Min analys är att mäns och kvinnors samhällssyn är färgad av könens biologi. Männen tar fajten och vill med tuffa lösningar se snabba resultat. Kvinnor strävar däremot i allmänhet efter konsensus och vill gärna att ingen ska vantrivas som ändrat den gemensamma båten. Könen dras således till olika typer av politiska samtal. Såvitt jag förstår är detta i grunden en biologisk konflikt. Jag talar nu förstås om genomsnitt. Eller med andra ord ett val mellan en vanlig mans- eller kvinnosyn.

Jag menar att konflikten egentligen bygger på en skillnad mellan drömmar om feminin harmoni å ena sidan och en maskulin önskan om raska politiska resultat å den andra. Enligt min mening innebär denna motsättning en broms för förnuftig samhällsförändring. Att sätta stopp för reformer just för att inte alla är med i båten – att konsensus inte råder – är att ge minoritetsåsikter ett tolkningsföreträde. Tvekan är i och för sig ett rimligt skäl för djupare funderingar i en demokrati. Men kravet på harmoni riskerar att motverka tanken om förnuftiga lösningar inom politiken.

Att människor väljer politik efter kön är alltså i grunden naturligt. Män och kvinnor utgör vardera ungefär halva befolkningen i en nation. Ändå måste könsvallen sprängas. Lösningar som baseras på förhoppningar om konsensus blir en appell för status quo. Jag medger att balansgången är knepig. Mot varandra står å ena sidan att överilade beslut fattas. Å den andra att förnuftiga lösningar fördröjs. Ett val mellan de två alternativen måste ske på något vis.

Om man analyserar konsekvenserna av kvinnors strävan efter konsensus får den nämligen tydliga partipolitiska följder. Ett krav på harmoni betyder kollektivism och rödgröna lösningar i ett annars alltmer individualistiskt Sverige. Det innebär även krav på global öppenhet, något som typiskt medför ökad invandring och breda satsningar på u-landsbistånd. Även storskaliga nationella välfärdsbidrag (alltså röstköp utan tuff kontroll) kommer in i bilden, liksom milda straff för kriminella. Dessutom blir ständiga krav på jämlikhet ett kollektivismens betonghinder (som bla satt stopp för kunskapsskolan). Det politiska betet i kvinnofällan förför således lättrogna. Det medför enligt min mening lösningar som inte är hållbara och inte sällan direkt skadliga.

Min åsikt är därför att kvinnofällan måste stängas. Drömmar ska aldrig ersätta realpolitik! Den svåra frågan är hur det ska gå till. Fria val nyttjas som bekant av vänsterliberaler för drömmande locktoner, som tenderar att bli samhällsfarliga, något som exv en långvarig svensk passivitet till massinvandring uppenbarligen visat sig vara. Ofta måste nämligen drastiska beslut fattas och detta snabbt.

Jag anser alltså att tanken om harmoni och konsensus är en vänsterliberal vision som visat sig skadlig för vårt land. Dimmor sprids och drömmar hyllas (av godtrogna). Denna vänsterliberalism måste ständigt kritiseras! Plädera dessutom för behovet av förnuftiga kompromisser inom politiken, så att könsfrågans locktoner inte kommer att peka ut färdlinjen. Att kvinnofällan måste göras extremt tydlig utesluter givetvis inte behovet av ett mindre maskulint politiskt samtal.

Torsten Sandström

Mats Svegfors har tappat balansen säger han. Det går att förstå. Och han har räddats av långvården. Det är värt en honnör till en dyrköpt svensk välfärd.

Men efter att han snubblat och fallit – allvarligt enligt egen uppgift – så har han kommit att inse att massinvandringen till Sverige varit nödvändig för att hålla vårdsektorn igång.

På grund av ramlandet ska man kanske inte ställa alltför höga krav på logiken. Men att SvD – nu i en andra stort uppslagen artikel – lyfter Svekfors idéer är betänkligt. Jag tror många läsare av tidningen irriteras av att SvD ständigt lyfter vänsterliberala favoritämnen. Och att det sker med hjälp av svag och egofixerad logik gör inte saken bättre. Massinvandringen har i grunden kostat Sverige enorma belopp och problem. Detta syns inte minst i brottslighet och gigantiska kostnader för invandrarkvinnor som inte jobbar.

Att ändå en god del nysvenska kvinnor arbetar inom vården är förstås mycket bra. Även om patienter klagar över språkförbistring och dåligt bemötande (jag har vittnen från min egen släkt). I grunden förändras således inte kritiken avseende invandring. Sverige måste sluta med att locka människor utan attraktiv kompetens till inflyttning! Det är detta som Tidöregeringen arbetat mot sedan 2022!

En vilsen före detta chefredaktörs syn på saken har ingen större betydelse i sammanhanget. Annat än att hans och SvD:s syfte är att motverka fortsatt Tidösamverkan. Flera prenumeranter som sedan länge lämnat DN för SvD suckar säkert tungt. Det är vänsterns journalister som styr mediasverige. För detta bär Svegfors tyvärr ännu ett portion ansvar…Som representant för den politiska klassen har han bidragit till nationens problem.

”När f-n är gammal blir han religiös” är ett bra talesätt. En gammal moderat som Svegfors har gjort karriär inom de gammelkonservativas led. På det har han försörjt sig väl. Nu vill han framstå som harmonins förespråkare. Udden är förstås riktad mot SD som faktiskt förmått Sverige att vakna upp ur den kris som såväl Reinfeldt och Löfven skapat. Svegfors vill nu (från långvården) få sympati och framstå som försoningens man. I själva verket bidrar han till vänsterns rörelse för hat och splittring: nu ska SD korsfästas!

Om jag minns rätt var det Gyllene tider som för länge sedan kritiskt (?) sjöng om ”Flickorna på TV2, åhå-hå”. Just nu pustar jag över gamarna på SvD, åh neee!

Torsten Sandström

Programinslaget kallas av SVT ”Partiledardebatt”. Det är en felaktig beskrivning. Det är i stället en tillställning som arrangeras av två av SVT:s utvalda drevkarlar, en man och en kvinna. Det är dom som regisserar partiernas framträdande och står i centrum. De väljer ämnen, som styckas och läggs till rätta. De spelar ut frågorna till den partiledare som de vill av närvarande politiker. Och struntar i att låta huvudaktörerna själva styra samtalet.

Aldrig någon kritisk fråga till socialdemokratin efter en regeringstid med nedlagd kärnkraft och höjda energipriser! Inte heller förekommer någon räkning av de olika partiernas programtid – alltså minuter som de har ordet. På så vis får alltid en egotrippad och klasskampsilsken kommunist mest programtid! Enligt min bedömning fick statsministern minst tid!

Jag menar alltså att det som kallas debatt närmast blir en PK-bestämd uppvisning från SVT:s sida. Det syntes inte minst vid valet av ämnen. Okej, viktiga frågor fanns på tapeten. Men i slutet av seansen visade agendas vänsterliberaler än en gång sin politiska färg. Man släppte loss vanliga drevet mot SD i en fråga som bara rör riksdagens interna arbete, dvs ett ämne som faktiskt regleras i riksdagsordningen. Enligt lag har varje ledamot rätt att delta i omröstning. SD räknade bort sina vildar och kallade in två ledamöter från den sk listan för kvittning. Maktförhållandet i riksdagen på valdagen upprätthölls med andra ord.

Genom att sluta med att lyfta denna procedurfråga – som sossar vid flera tillfällen struntat i vid omröstningar – så lyckades SVT sprida skräck över SD (på samma vis som SVT dagligen sprider klimatskräck).

Journalister säger ofta att de är experter på att värdera nyheter. Pyttsan! Så kanske det var förr, men nu är det struntsnack. De är experter på att driva propaganda i den politiska riktning som de själva önskar.

Programinslaget var alltså inte public service. Det var högst privat opinionsbildning i en viktig samhällsfråga: kommande val. Därför bör riksdagen slopa lagstiftningen om tvångsavgifter till SVT och SR. Låt företagen konkurrera om allmänhetens förtroende!

Förvisso har trista signaler utfärdats om att finansieringen ska pågå åtta år fram i tiden. Men inget hindrar att finansieringen stoppas exv redan efter höstens val! Några rättsligt bindande löften har nämligen inte utfärdats genom lagen ifråga. En ny paragraf – som slopar eller sänker beloppen till SR/SVT – kan alltså snabbt slå ut SVT:s och SR:s gratisresa på folkets bekostnad. Lagrådets syn på frågan då lagen var på remiss var nämligen så här. Låt mig citera propositionen:

När förslaget till finansieringslag behandlades framhöll Lagrådet i sitt
yttrande att det enligt regeringsformen (RF) inte finns något utrymme för
att anse att riksdagens beslut om tilldelning av avgiftsmedel inför en
flerårig sändningsperiod är något annat än ett riktlinjebeslut enligt 9 kap.
6 § RF. Regleringen i regeringsformen hindrar inte att riksdagen inför eller
under en tillståndsperiod ändrar beslutet om medelstilldelning.Proposition 2024/25:166 s 54.

Det var sannerligen ett positivt besked! Ljus sprids i mörkret. Men tyvärr är riksdagen full av vänsterliberaler och fega moderater…Alltså sådana som SVT:s journalister ständigt fraterniserar med.

Torsten Sandström

Annika Hirvonen tycks ha egna privata skäl att urvattna kraven på svenskt medborgarskap. Hon fraterniserar nämligen med afghanistaner. Därför nedlåter hon sig att – dumsmart nog – trixa med kvittningsreglerna för att få som hon önskar. Men hon gick på en mina. Följden blev förstås att SD struntade i att räkna in sin vildar i det underlag som kvittningsreglerna vilar på. SD kontrollerade ju de facto inte dem som lämnat SD (och hade fått kännedom om Hirvonens fientliga agerande).

Vilken part är det egentligen som bäst lever upp till tanken bakom den – i lag oreglerade – överenskommelsen om kvittning: Hirvonen eller SD?

Mitt svar är att personer som väljer att bli vildar måste – på något vis – räknas bort i kvittningssammanhang. Om de ändå visar avsikta att att rösta mot det parti som stått på deras valsedel så faller kvittningssystemet. Motsvarande antal icke-vildar på kvittningslistan bör kallas till omröstning.

Att svenska medier tar ställning för Hirvonen är bara ännu ett uttryck för en bastant svensk medial vänsterliberalism och dess ständiga hat mot SD. Min åsikt är att med vanliga moraliska krav på tolkning av texter är SD agerande närmast korrekt.

Hirvonens agerande är ett tecken på att Mp är en samling människor av samma skrot och korn som talibaner i Afghanistan. Följden blir en läskig syn på god moral vid tolkning av texter.

Jag är öht taget tveksam till regler i stil med dem som inte följer riksdagsordningens lagbestämmelser. Tala inte heller om ”kvittning”, som för tanken till lagliga motkrav i avtalsförhållanden. De facto talar vi nu om en strävan efter informell balans i riskdagen mellan blocken, av skäl som rör främst sjukdom. Att 10% av ledamöterna ges tillstånd att inte delta i riksdagens arbete är enligt min mening fråga om en lovlig eller olovlig frånvaro från riksdagens arbete. Detta är en nykter syn på hur grundlagen ska tolkas. Skärp reglerna och sluta med tramsiga överenskommelser vid sidan om grundlagarna. Skriv i stället ”regler om hur lovlig frånvaro ska hanteras vid omröstningar”.

Torsten Sandström

I alla tider har brottet våldtäkt varit svårt att bevisa. Det finns naturliga skäl för det. Vad som utspelas i enrum mellan två personer är självfallet svårt att styrka.

Länge har därför den svenska lagstiftaren tagit fasta på den yttre ramen kring sexbrott, dvs interaktionen mellan de aktuella personerna, platsen, förekomsten av hot eller våld eller den ena personens utsatthet. Den givna följden har blivit att oönskade sexuella övergrepp i vardagen mellan vänner i hemförhållanden samt utan inslag av brutalitet blivit svåra att få en fällande dom på. Bevisningen har gett en alltför splittrad och oklar bild av vad om skett. Detta har givetvis varit en allvarlig nackdel för den drabbade – i allmänhet en kvinna.

Sedan 2018 har därför beskrivningen av sexbrotten förenklats. Den yttre ramen – framför allt våld och hot – har slopats. I stället gäller att den som med en person som inte deltar frivilligt, genomför ett samlag eller en annan sexuell handling” numera ska dömas till våldtäkt.

Detta gäller brott med uppsåt hos gärningspersonen. I syfte att skapa en mer balanserad brottsbeskrivning har även grovt oaktsamma gärningar av detta slag kriminaliserats. Klart försumliga handlingar kan alltså idag straffas. Bakom denna sk samtyckesreform stod en socialdemokratisk regering. Flera riksdagsledamöter från oppositionen ansåg att en skärpning av straffet för våldtäkt av normalgraden varit att föredra. Vidare framfördes i den politiska debatten farhågor om bristande rättssäkerhet genom den nya regleringen av våldtäkt.

Rapporter från Brottförebyggande rådet (tex Brå 2020:6 och 2025:3) visar att antalet fällande domar för de två typerna av våldtäkt ökat med omkring 30% efter reformen. Ökningen tycks huvudsakligen omfatta sk ”nya fall”, alltså då en kvinna påstår bristande samtycke. Även den nya brottsrubriceringen oaktsam våldtäkt har bidragit till ökningen av fällande domar. I sin senaste rapport tycks Brå vara bekymrad över riskerna för bristande rättssäkerhet.

Denna rapport visar att några advokater, som tillfrågats om tillämpningen av samtyckesregleringen, oroas över effekterna för unga män. En advokat säger:

Lagen har syftat till att täppa till tidigare luckor. Samtidigt så innebär det att ungdomar som söker tillfälliga sexuella förbindelser riskerar långa straff enkom för att de uppfattar en situation annorlunda än sin tillfälliga partner. Jag är osäker på om det är rätt väg att gå. Det måste finnas utrymme för ungdomar att begå misstag utan att riskera att låsas in i flera år.

Det gäller således för lagstiftaren att fundera över vilka situationer som kan kräva en annan reglering. Advokatens yttrande pekar på en problemgrupp som förmodligen är svårt att gå till mötes, dvs ungdomar som är oerfarna och som under kortare tid inlett kärleksförbindelser. Här måste uppfostran och information ta vid. Föräldrar och samhälle måste ta ansvar för att kravet på samtycke inpräntas.
Men den som i ett vidare perspektiv ser på tänkbara problemsituationer ges kanske viss ledning. En grupp av fall är kvinnor som i besvikelse över att en kärleksrelation avslutats gör gällande att en våldtäkt skett. En medial granskning visar på att besvikelsefallen inte är få. I spåren av #Me too har några spektakulära exempel avdömts där en kvinna lång tid efter att hon hamnat i sängen med en man påstår att en våldtäkt skett.

Den så kallade ”kulturprofilen” dömdes 2018 till 2,5 års fängelse för två fall av våldtäkt. Vid olika dagar hamnade nämligen kvinnan ifråga i mannens säng och utsattes enligt domstolen för två våldtäkter! Av fri vilja fortsatte hon alltså umgänget med förövaren mellan dag ett och dag två.

Det finns även liknande mediala rapporter. En kvinna som i medierna går under täcknamnet ”Felicia” har anmält minst nio män för fall av våldtäkter. Enbart en av de anmälda männen har fällts för vad som faktiskt måste ses som en mycket grov våldtäkt. De övriga fallen pekar sannolikt på problem som är speciella för kvinnan ifråga. Mycket talar för att det rör sig om kvinnans liv, hennes egen syn på hur en sexuell relation bör gestaltas.

Jag menar därför att lagstiftaren bör försöka skriva regler som balanserar det fokus på frivillighet som de nya reglerna om våldtäkt skapar. En väg kan vara att formulera särskilda bevisregler för sexbrott i vänskapsrelationer, alltså i situationer där de inblandade öppet valt att umgås md varandra, men något för ena parten oönskat våld plötsligt inträffar. En antydan till detta framskymtar i HD-domen 2022 s 237, där en oaktsam våldtäkt inte kunnat styrkas. Domstolen anser nämligen att målsäganden inte varit tillräckligt aktiv med att avbryta en fortsatt kärleksstund, mellan parter som samma dag (och sedan några månader) frivilligt haft sex.

Men allmänna bevislättnader för ena parten är svåra att motivera. Ord står i allmänhet mot ord vid våldtäkter mellan vänner. För övrigt hävdas det att mörkertalen för sex utan ena partens samtycke anses som stora. Anmälningsfrekvensen är med andra ord låg.

Jag menar att en situation dock bör regleras. Problematiken rör våldtäkter som anmälts först flera dagar efter gärningen – troligtvis på grund av besvikelse över vänskapsrelationens utveckling. Domen mot ”kulturprofilen” är enligt min åsikt ett av flera exempel. Om en polisanmälan av första våldtäkten i rättsfallet snabbt skett hade inte den andra våldtäkten inträffat. En regel om skyndsam polisanmälan är enligt min åsikt en nödvändig lösning. Alltså en bestämmelse i stil med:

Straff för bristande samtycke kan endast utdömas för gärning som skyndsamt anmälts till polismyndigheten.

Några kommer nog att kritisera mitt förslag. Det händer nämligen att kvinnor lever under manligt förtryck. Det må så vara. Men då rör det sig om fall där den äldre regleringen (utan krav på samtycke) kunnat tillämpas. Såvitt jag förstår bör i dessa fall misshandel, olaga tvång eller hot – i kombination med tydliga tecken på sexövergrepp – räcka för tillräckligt grov påföljd mot övergrepp.

Kanske måste även något göras åt straffregleringen gällande ungdomars misstag och besvikelser i kärleksreaktioner. Dagens regler vilar på feminismens teser om manliga härskartekniker. Med denna inställning kan ett svårbevisat samtycke bli ett ödesdigert hinder för en ung man. En mer balanserad och rättssäker syn på brottet våldtäkt bör skapas. Det är lagstiftarens svåra uppgift.

Torsten Sandström

Texten tidigare publicerad i Epoch Times

Ett trött svenskt folk vaknar på 1 maj bryskt upp till verkligheten. Nu ska vänstern höja skatterna igen. Mot detta räcker inte huvudvärkstabletter.

Sossetidningen Sydsvenskan lämnar sitt bidrag idag den 2/5. Rubriken talar sitt tydliga språk:

Sverige behöver en nationell djurförsäkring

En chef vid S-märkta tankesmedjan Tiden, Maria Arkeby, förklarar. ”Att låta bli att göra något leder till ett samhälle där djur i allt högre grad blir en klassfråga”.

Något häpen undrar jag om det över huvud taget finns något privat svenskt som inte det allmänna ska betala för? Alltså något som bara några medborgare väljer men inte alla andra gör? Vad ska de enskilde bära ansvar för egentligen och anpassa mun efter matsäcken?

Sossarnas svar är uppenbarligen att allt som en svensk anser viktigt ska samhället bära ansvar för. Medborgarna ska alltså bara kräva. Inte göra val och anpassa sin ekonomi till vad börsen innehåller.

Jag tror till och med många sossar tvekar till idén. Man inser att det rör sig om alltför fett valfläsk. Men partiledningen riskerar tyvärr att nappa på lösningen. Att köpa röster i val är nämligen en viktig del av S-modellen.

Torsten Sandström

ägare till privat försäkrade gårdshunden Pigge

Inte ens en republikan – som jag är – kan undgå att inse att kungen igår fyllt 80 år. Jag har inget emot att hans födelsedag uppmärksammas i medierna. Kungen är ju ändå vår statschef enligt gällande grundlagar.

Min kritik idag rör enbart hyllningarna och framför allt deras storskaliga och underdåniga framtoning. Den mediala uppmärksamheten måste bedömas som enorm. Speglar detta svenska folkets stöd för monarkin?

Jag misstror inte opinionsundersökningar som visar att en majoritet av svenska folket är för ett svenskt kungarike. Då kungen inte utövar någon reell makt går detta att förstå. Man lägger förstås ingen större energi på kritik av en urgammal symbol som inte stör friden och ekonomin i landet.

Men därmed inte sagt att en bred majoritet svenskar är för det storvulna och stolliga prål som medialt utspelades igår. Massor av miljoner kronor avsattes för hela-dagen-rapportering av ett fenomen som just inget betyder för samhället. Ett överdåd av ceremonier. Och tusentals mediala rapportörer. Frän morgon till kväll. Och detta enbart för att kungen just inte betyder något av vikt för samhället!

Det som irriterar mig är inte bara proportionerna av hur kungen hyllades, dvs omfattningen i tid, rum och pengar av gårdagens mediala spektakel. Det som stör mig är själva formen, dvs innehållet i de rapporter som en bred krets svenska journalister nedlät sig till. Det stannade i allmänhet inte vid nyktert sakliga omdömen om kungen. I stället presenterades läskigt devota förgyllningar av hans gärning och person. Alltid extrema superlativer!

Detta påminner mig om min ungdoms böcker från Moskva och Peking om Stalin och Mao Tse Tung. De två framställdes som hjältar. Alltid personer som handlade inte bara rätt utan strålande bra. Igår framförde ett stort antal svenska journalister samma extremt devota hyllningar. Nationens alla självutnämnda mediala hovfjantar slog volter av lycka då de prisade kungen. Jag menar förstås inte att kungen varit samhällsfarligt som de två skurkar jag nämnt. Men journalisternas metoder är desamma. Att privata medier agerar så är en sak. Men att SR/SVT gör det, som jag och alla andra svenskar tvingas finansiera, plågar mig.

Vilhelm Moberg – ett intellektuellt och politiskt ljus under mina gymnasieår – menade att monarkin frammanar vördnadsbetygelser från devota medborgare. Han ansåg denna överdrivna kult främmande för en levande demokrati. Jag håller med honom. Nyktra och artiga gratulationer är en sak. Men att en kung, med vanliga mänskliga tillkortakommanden, höjs till gyllene skyar är inte förenligt med demokratins spelregler, helt enkelt. Det är faktiskt nästan samma fenomen som antikens romerska elit använde för att hålla folket i styr: bröd och skådespel.

Grattis i efterhand Knugen!

Torsten Sandström

Mediernas drev mot SD saknar like. Alla beslut som SD fattar beskrivs som odemokratiska. Att inte journalisterna själva inser detta – jag tänker bara på majoriteten – kan tyckas konstigt för den som inte insett att journalisterna lever i sin egen privata åsiktsvärld.

Dagens drev gäller en omröstning i riksdagen som Tidöpartierna tillsammans vunnit. Röstningen är helt lagenlig. Regeringsformen och Riksdagsordningen har alltså följts till punkt och pricka.

Problemet för drevets många karlar och kvinnor är att det som skett enbart strider mot intern praxis som den politiska klassen uppfunnit. Nämligen att en frånvarande ledamot i ett politiskt läger ska innebära att en ledamot ifrån motsidan ska ges ledigt (borträknas). För eliten och partierna är detta mycket praktiskt ty ledamöter kan i praktiken vara frånvarande (med arvode) av alla möjliga skäl. 10% av samtliga ledamöter är därför normalt frånvarande! Allt sker enligt en växlande lista där ledamöter som befriats från närvaro räknas upp. På så vis ges dessa ledamöterna extra fritid utan att förlora pengar. Systemet är alltså främst gynnsamt för den politiska klassen medlemmar.

Men nu händer detta. Då ett antal ledamöter som lämnat sitt parti efter senaste val närvarar vid en omröstning fungerar förstås inte detta system för politisk status quo vid beslut där röstetalen väntas väga jämnt. Den aktuella dagens beslut var viktigt – det gällde skärpta krav för svenskt medborgarskap. Man visste att två före detta ledamöter, som valts på röstsedlar för SD, skulle trycka på röd knapp mot regeringens yrkande. Därför hoppade två SD-ledamöter från ”kvittningslistan” denna dag in och röstade med all rätt enligt lagens regler. Då de rödgröna knappt förlorade omröstningen startade förstås drevet: SD har agerat odemokratiskt, skrias det.

Syftet bakom kvittningsreglerna har uppfyllts vid röstningen. Ändå anser vänstern att ett följande av Riksdagsordningens regler är odemokratiskt. Märk att SD inte ens formellt ingår i regeringen. Närvaro trots kvittning – en tveksam smygpraxis för tänkbara sjuklingar bland ledamöterna och liknande – hyllas med andra ord trots att lagens regler följts. Det är kvittningssystemet som måste ändras!

Detta sker i Lilleputtarnas Land. Alltså i Absurdistan.

Torrsten Sandström

LIDL:s matbutiker rusar fram. Omkring 15 % lägre matpriser är drivkraften. Dessutom skenar företagets vinst, meddelades det häromdagen. Vi ser med andra ord konkurrensens fördelar. Allt talar för att även basala vårdinrättningar kan drivas enligt liknande principer. Antagligen även delar av den svenska skolan.

Men i vårt land har matkonkurrens stoppats inom många kommuner för att politikerna vill ge stöd till COOP och ICA. I exv Markaryd och Osby har danska Nettos lågprisbutiker köpts upp av höprisets COOP. Och när det gäller privatisering inom skola och vård har politikerna inte förmått lösa en seriös svensk upphandling som innehåller hård kontroll, reaktioner och tuffa påföljder mot fuskare. Byråkrater saknar kompetens att leverera juridiskt stringenta kontrakt! Men att det kan fungera bra visar det stora vårdföretaget Capio, som lyckats sänka prislappen på sina goda vårdenheter med omkring 15% (jämfört med regionernas kostnadskrävande byråkratdrift).

Vårt land lider således under en gigantisk politisk betongklump. Dess skapare är sossarna, men till dess bevarare hör även politiker från den övriga politiska klassen. Genom detta tillåts nationens politiska elit sitta i orubbat bo med trygga löner för ”yrkes”arbete. Även deras hantlangare, en jättelik pyramid av byråkrater, bidrar till att stänga ute en väl fungerande public service (i ordets rätta betydelse – med andra ord till skillnad från SR/SVT).

På så vis är Sverige Absurdistan. Land ska med lag byggas, heter det. Vårt land byggs av en politisk elit med en djungel av paragrafer. Den vill inte släppa taget och agerar ofta mot sunt förnuft.

Torsten Sandström