_{Allt förberett för offertjänst! Idag kvinnliga präster (journalister). Wikimedia}

Det är sommar. Nutidens överstepräster inom medieindustrin måste vara lediga (anställda inom exv vård och transporter jobbar dock). In på redaktionerna stormar därför kandidater från landets prästseminarier för att praktisera. Det behöver inte vara en fara. Men med tanke på hur de valt sina yrkesbanor och hur de utbildas blir det förstås fel.

I två dagar har dessa fenomen terroriserat SR. Journalister som har förläst sig på mänskliga ”offer” går nämligen lös utan hejd. Ett och samma ”offer” har lanserats på SR – och även andra medier – i mer än fem reportage. Det rör sig om en felbehandling inom vården. Detta är förstås inte bra, men något som måste ske i en stor svensk vårdapparat. Nu rör det sig om Lasse. Han har först fått diagnosen Alsheimer och därmed fel läkemedel. Men därefter snabbt getts en andra diagnos – Frontallobsdemens – som för mig som lekman förefaller tämligen likartat och åtminstone relaterad till Lasses ålder. Med nya läkemedel har han återhämtat sig. Och fått ekonomiskt ersättning av staten.

Men Lasses anhöriga och journalisterna ger sig inte. Gång på gång sänds olika vinklade rapporter om Lasses fall. Samhället är boven. Precis som inte felaktiga diagnoser naturligtvis tyvärr måste ske i ett allt sjukar Sverige. Inte minst med tanke på alla själssjukdomer som politiker och läkare prackar på folket (mes som sannerligen sällan problematiseras som felbeslut).

Lasse har haft ett mått av otur men ganska snabbt hamnat rätt. Att medierna liksom SR ständigt jagar ”offer” för samhällsapparaten är beklämmande, särskilt som valet av personer som släpas upp på offeraltaret är djupt vinklat. Alltid samma tema. Den lilla människan kränks av samhället eller vinstdrivande företag. Den åskådningen predikas nämligen av vänsterns lärare till rödgröna kandidater på seminarierna.

Klart är riktiga skurkar och stora problem måste bevakas. Men få av dessa övertygade budbärare inom journalisternas skrå funderar över riskerar med att så tvivel över viktiga funktioner i samhället. Hårt arbetande personer inom vården gör förstås fel ibland (liksom skråets pampar). Misstaget av den första läkaren ligger inom det område som emellanåt kan ske, säger kunniga läkare. Och den skada som drabbat Lasse är inte av den dignitet att mer än ett halvdussin reportage i SR krävs för att vrida och vända på saken. Dessutom bidrar smetiga intervjuer med Lasses anhöriga och diverse ”experter” till att ett olustigt intryck skapas av offrets altare.

Jag vet att Aftonbladet och andra medier jagar personer som vågar kritisera svenska medier och journalister. Det anses nämligen samhällsfarligt att ifrågasätta samhällets nya politiska eliter. Enligt min mening är saklig kritik nödvändig. Ett i huvudsak politiserande skrå av journalister måste risas. Särskilt i tider av stundande val ser vi hur vänstermaffian inom skrået med näbbar och klor försöker styra politiken så att folket ska reagera.

På första sidan av SvD idag publiceras idag (10/7) en bild som djupt förlöjligar Ulf Kristersson – för att bara nämna ett vanligt exempel. Det är möjligt att journalisterna kommer att lyckas med att ta hem höstens val. Om dom misslyckas – vilket jag hoppas -är det ett tecken på att människor trots allt kan motstå tsunamin av indoktrinerande reportage. Men deras politiska drev är något mycket allvarligt i och med att det sker via det som kallas nyhetsförmedling.

Torsten Sandström

SvD sysslar med den vanliga knivhuggspolitiken mot Tidöregeringen. Ledarsidan håller normalt en vettig moderat linje som tidningen också i annonser säger sig representera. Men i övrigt är det rödgröna värden som journalisterna ständig presenterar. Flertalet sidor – även om ”nyheter” – lyser rödgröna. Den 8/7 är det Ulf Kristersson som får sig ännu en rallarsving. Det är ännu en del av mediernas drev mot Tidöregeringen inför valet. Rubriken om honom lyder:

”Bra på att snacka – inte på att göra saker”

Detta skriar SvD om ledaren för en regering som jobbat hårt med att försöka sanera det vänsterträsk som man tagit över vad gäller inflation, höga matpriser, utanförskap, dyr energi och inte minst ett rättssamhälle i förfall. Det är en diger agenda. Men det rör reformer som journalister till vänster ogillar. Ty för dem räcker det med visioner, dvs drömmar om jämlikhet, korta arbetstider, bidrag och andra gratisförmåner. Inte minst budskapet om att det är samhället som är orsaken till att människor begår brott, förskingrar och bedrar. Dessutom är samhällets ansvarar för klimatet en trossats. Även om samhället går under pga alla dysfunktionella idéer spelar det ingen roll, bara undergången sker i jämlika former!

Rubriken ovan är alltså en del i SvD:s redaktionellt styrda krig mot Kristersson. Journalisterna bestämmer över tidningen och deras åsikter är som alla vet normalt rödgröna. Det värsta är att det är en sammansvärjning, i och med att tidningen påstår sig driva M-politik. Att det sker på ledarsidan blir enbart en formsak. I övrigt är det vänsterpolitik som propageras av skribenter som missbrukar det ansvar för oberoende som man fått med stöd av yrkesetiska regler för det egna skrået. Majoriteten av dem känner enbart ett starkt ansvar för sin egen politiska tro. I sin konspiration – tjatet om Tidöregeringens uselhet – använder man sig av det som sociologer /psykologer kallar bandvagnseffekten.

Torsten Sandström

Klas A.M: Eriksson skriver i gårdagens GP (Göteborgsposten) ännu en bra ledare. Till det yttre hyllas jubileet kring den amerikanska förklaringen om självständighet 1776 och efterföljande frihetskrig. Men i sak handlar ledaren om kritik av nutida amerikansk kulturimperialism. Se länken i slutet av bloggen.

Visst är USA mäktigt – ekonomiskt och militärt. Men till sitt innehåll är nationens kultur, alltså den som sprids med all ekonomisk kraft, inte mycket att skryta över. Dessutom är den formad så att folket ska bedövas. Jobba, konsumera och somna sedan gott framför teven och dess enkla reportage och simpla popkultur. Makthavarna behöver inte riskera något nytt uppror. Massmedier och andra kommersiella organisationer serverar nämligen sömnpiller i rad på rad. Vi ser det i blixtbelysning då FIFA och Trump regisserar pågående fotbollsVM. Svenska massmedier tar över stafettpinnen och vidarebefordrar samma indoktrinering.

Eriksson nämner några marxister som relevant kritiserat detta kulturfenomen, Adorno och Horkheimer. Jag lägger gärna till Marcuse och hans bok ”Den endimensionella människan”. Titeln säger att något viktigt saknas. Amerikanska forskare – med rötter i judisk kultur och vetenskap – vet vad de talar om. De har nämligen flytt från en brutalare tysk regim i Hitlers regi. De känner till hur kunskaper kan skapa tankar som kan vara såväl farliga som mer befruktande för människors utveckling. Att de hamnat i den kommunistiska ytterligheten är dock värt att notera. Dess brutala förtryck är en följd av statsapparatens dominans och frånvaron av fungerande marknader och val som åtminstone till formen ger frihet.

I USA och även i vårt land ser vi hur marknaderna tagit över kulturen. Trump framstår därför som en inkarnation av en aggressiv och fördummande kulturimperialist. När han öppnar munnen upphör all sans och mening. Han och FIFA:s infantila chef – Infantino – spelar just nu roller som rövarbaroner i en internationell kulturell huggsexa som stämmer till eftertanke. Allt rör sig om pengar och företagsvinster. Inte ett dyft är det fråga om att odla en mer avancerad kultur.

Den svenska mediala kulturen kretsar kring några tjog kändisar inom den egna mediebranchen. Alla tevekanaler dansar kring kändisarna, flabbar med dem, oroas över deras svårigheter och väntar på att snart få se dem igen. I centrum står alltså ett hundratal personer, självvalda kändisar, som försörjer sig på att vara just mitt i smeten. Och medierna använder dem som sina verktyg för att i varje stund sprida ett budskap utan varje samhällsintresse (frånsett som objekt för kritik liksom nu). Att svenska politiker strör 8 miljarder varje år till något som kallas ”public service”, men som i själva verket måste ses som indoktrinering i simpelhet, är enligt min åsikt stötande (med reservation för SR:s mer balanserade innehåll i P1-2). Det vi ser är en uppfostran av folket i mental slapphet. Tyvärr tycks satsningen på SVT ske för att politikerna ska få lugn och ro och slippa otrevliga frågor som kan medföra förlust i stundande val. Att medievänsterns anhängare främjar detta – alltså de aktörer som borde förstå Adorno och Marcuse – är rent ut sagt en skandal. Man spelar med andra ord under täcket med politikerna.

Jag menar inte alls att man ska förbjuda film, sport och pop. Men samhället måste organiseras så att högre kulturella värden utvecklas och sprids för andra än en liten kulturell elit. Människan måste kunna lära sig att odla annat än spänning och flabb. Utan tvekan har SVT misslyckats med sin groteska amerikanism och sina inhemska vulgariteter. Och Tidöregeringen stoltserar med en simpel kulturkanon för eliten. Det är framför allt skolans sak – men även politikernas uppgift – att bygga ett fundament för en mer utvecklad icke kommersiell kultur med rötter i Europa. Varje nation har sina skatter som måste odlas. Därför måste den simpla kommersialiseringen av kulturutbudet motverkas! Ifall staten ska finansiera teve och radio är det kvalitetskultur och nyheter för barn och vuxna som pengarna ska satsas på. Struntkulturen har redan en mängd sluga privata säljare.

Läs gärna Erikssons text: https://www.gp.se/ledare/dags-att-gora-upp-med-den-amerikanska-kulturimperialismen-.66e630c5-8f64-41bd-bfd0-1d57dd141513

Torsten Sandström

DN skriar den 6/7 genom rubriken högst upp på sin digitala version:

Birgitta Ed fick sitt prästjobb utan öppen rekrytering

Än en gång tar således DN upp Aftonbladets drev mot statsministerns hustru, prästen Birgitta Ed, nu rörande en arbetsrättslig fråga. Både hon och Svenska kyrkan är privata subjekt och regleras alltså inte av arbetsrättsliga regler för offentligt anställda. Kyrkan väljer således själv vilka regler som ska gälla för anställningar. Till saken hör att Kyrkan antagligen anser sig ha något att vinna på att få Ed högre upp i sina led. Möjligtvis är det fråga om vänskapskorruption som dock ännu inte fått några rättsliga följder. Så därför bör man låta bli att skriva om saken, särskilt som det är valtider och publicitet bara kan smutsa ned statsministern.

Men DN och huvudflocken gammelmedier går inte att stoppa i sin politiska kamp för de rödgröna. Trots att statsministerns hustru är en privatperson envisas alltså DN med att använda henne som ett medialt verktyg mot regeringen och Kristersson. Det är orättfärdig. Dessutom är det en enorm integritetskränkning av privatpersonen Ed som vi ser i DN. Då det sker i en valrörelse är det också en sammansvärjning mot den svenska demokratin och folket. DN vill påverka valet och leda folket vilse.

DN som i rader av annonser påstår att man bygger humanism agerar alltså som en brutal vandal. Ett skräckens medium med andra ord!

Torsten Sandström

I Axess Magasin (maj 2026) skriver professorn i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, Bo Rothstein, en läsvärd och angelägen text: ”Ideologisk likriktning hotar den fria forskningen”. Som läsaren anar är temat att woke och ideologiska dogmer får den svenska vetenskapens folk att blunda för potentiellt samhällsviktig forskning för att slippa redovisa obekväma slutsatser. https://www.axess.se/fordjupning/hotet-inifran/

Rothstein är således kritisk till det svenska forskarsamhället. Han torgför två hypoteser. Den ena är att orsaken till dessa blinda fläckar förmodligen handlar om en kombination av opportunism och ideologi. Den andra är att det kan vara så att den svenska forskarkarriären, såsom den är upplagd i samhällsvetenskap och humaniora, normalt resulterar i former av mental blockering. Om hans antaganden stämmer är det alltså tuff kritik mot svensk forskning.

Jag tror att Rothsteins hypoteser är korrekta som mätare av normaltemperaturen på svensk forskning inom de två discipliner han nämner. Hans idé har enligt min mening även räckvidd för diverse angränsande ämnen, exv forskning som sägs röra mänskliga rättigheter, klimatfrågor, fysisk miljö och naturvård. På så vis kommer en stor del av svensk vetenskap att drabbas av Rothsteins hårda men i huvudsak rättvisa kritik.

Möjligtvis har inte textens format i Axess gett utrymme för en precisering av ett antal centrala avskräckande exempel. Jag menar att sådana självklart finns. Inom min egen disciplin, rättsvetenskapen, är det tydligt att studier av folkrättens gummiregler gett upphov till en mängd projekt där aktuella politiska idéer rörande krig, invandring och klimat luftas med stöd av rättsregler som inte är tillräckligt precisa för de slutsatser som dras. Inom skilda samhällsvetenskaper händer något liknande i och med att det bollas med frågor som i grunden är naturvetenskapliga. Jag tänker nu främst på många hundratals projekt där klimatets uppvärmning – utan tillbörliga reservationer – studeras i perspektivet att det är människan som är enda boven i dramat. Vinklade forskningsupplägg syns även ofta avseende kriminalitet och utanförskap, där en invandring på c:a 2 miljoner individer under de senaste 2-3 decennierna knappast ens problematiseras.

Såvitt jag förstår ger de exempel jag nyss nämnt dock stöd för Rothstiens två hypotseser. Centrala forskningsämnen vrids och vänds uppenbart politiskt. Och att så sker måste förklaras av att forskning om samhället till största del finansieras via politiska beslut. På så vis kommer vänsterliberala dogmer att styra svenska forskning på ett påtagligt vis med tydliga skygglappar för alternativa upplägg. Min slutsats baseras här på filosofen Thomas Sowells samhällskritiska framställning i boken ”The vision of the anointed” (1996).

Rothstein kartlägger i tio punkter ett antal centrala ”bristområden” för olika slags studier, som alltså idag negligeras. Rörande flera av dessa kan jag skriva under på hans tanke om att forskningsbehovet är synnerligen angeläget. Detta gäller exv korruption och skolpedagogikens inskränkta problemval (avseende jämlikhet, varvid interaktionen i klassrum och krav på kunskaper hamnar i kläm). Sak samma rör en ovilja att studera invandringens effekter samt att problematisera islams roll i dagens Sverige.

På så vis blir Rothsteins text en probleminjektion för vår nations del. Han vågar peka på problem som i iögonenfallande grad negligeras vid svenska universitet och högskolor. Man kan ofta säga att uppgifterna märkts med dödskallar. Märk att detta sker i ett land med 18 universitet och c:a 30 högskolor (för en befolkning på bara drygt tio miljoner)! Tillspetsat kan man med andra ord tala om en kompakt politisk åsiktsstyrning av nationens högre lärosäten. Mängden institutioner för akademisk utbildning framstår i detta perspektiv som skrämmande dysfunktionell ifall målet är en kunskapssökande forskning.

Jag har alltså stor respekt för Rothsteins tankar. Han och jag har för övrigt i vår ungdom vistats på olika institutioner – och skilda våningar i samma byggnad – under det radikala 1980-talets Lund, där åsiktsfriheten stod högt i tak. Därför kan jag inte låta bli att ge honom en känga. Han underlåter att direkt kritisera sitt eget ämne: statsvetenskapen. I Sverige uppvisar nämligen ämnet social science, såvitt jag kan se, samma problem som han lyfter i Axess. I min värld finns angelägna uppgifter för studier avseende exv en bristande svensk direkt demokrati, om en stelbent politisk klass och inte minst rörande aktivt politiserande medier (vilka i idealsamhället tänkts agera som en oberoende fjärde statsmakt). Därför blir majoriteten av statsvetarnas anknytningar till det offentliga Sverige ett praktexempel på den opportunism och den mentala blockering som Rothstein kritiserar i Axess. Kritiska rapporter i medierna om SOM-institutets (vid Göteborgs universitet) tillrättalagda opinionsmätningar av public service är ett tecken på en politisk samverkan som sannerligen borde vara främmande i en akademisk miljö.

Men jag hoppas att Rothstein via inlägget i Axess kan bidra till att dra proppen ur det svenska forskningssamhällets trånga flaskhals. I så fall blir även jag nöjd vad gäller misstanken om hans kollegors ”opportunism”.

Torsten Sandström

Jag är luttrad som läsare av tidningars spalter om konst. Uppvuxen med strikta och kritiska ideal om krav på handens förmåga att skapa kvalitet har jag tvingats se hur alla gränser numera suddats ut. Konstnärlig nihilism är förstås resultatet. Och därför är det tröstlöst att ta del av mediernas så kallade konstkritiker. Det går inte längre att slå rekord i fattigdom vad gäller skaparförmåga.

Idag den 1/7 har SvD köpt en text av Sara Ullberg från TT. Hon anstränger sig verkligen för att lura publiken. Ullberg säger sig presentera fem utställningar som hon kallar ”konsthöjdare”. En av dem skildras i bild i SvD med undertexten: ”konstverket ´The magical moment of silence´ har också gett namn åt hela utställningen med Roland Perssons verk på Nässjö konsthall”.

Det magiska konstverket ser ut så här. Tänk dig en schabbig svart flygel från en soptipp utan höger framben. På flygeln ligger den döda kroppen av ett brunt föl. Huvudet sticker ut över flygeln vänstra sida, så att ena frambenets hov hamnat strax ovanför klaviaturen (tangenterna). För att kadavret ska ligga kvar på flygeln har hästens huvud stöttats med två brädlappar. Några smutsiga vita trasor/plastdukar omger delar av den döda hästen.

Det var allt.

Tänk dig att du besöker en soptipp på någon avlägsen plats i Småland. Man kan kanske tänka sig att ett avlidet föl tippats där. Och att det råkat hamna ovanpå en utrangerad flygel. Ifall jag vågade fråga 1.000 personer vad som hänt med fölet på det slitna instrumentet är jag 100% säker på att ingen skulle påstå att det rör sig om ”det magiska momentet av tystnad”. Jag skulle bli utskrattad bara för själva frågan. Någon skulle säga att jag borde veta att vad som helst kan ses på soptippar.

Men både Sara Ullberg och Roland Persson – samt förstås redaktionen på SvD – anser att detta är en ”konsthöjdare”. På så vis vill man förmå SvD:s läsare att något viktigt skett inom den svenska konsten.

Den som inte själv – med pensel, mejsel eller annat verktyg – kan skapa något som är svårt att åstadkomma lockas alltså till den loppiskonst som nu väller fram. Några filmklipp och en politiskt korrekt text räcker för dagens kritiker, som väl själva aldrig övat och slitit med att skapa bildkonst. De nya idealet uppfyller på så vis det nutida ropen på jämlikhet. Vem som helst som vill kalla sig konstnär ska få din belöning. Politik, som förr levt tillsammans med åldriga kvalitetssyften, tycks därför nu bli tillräckligt. Rop om ”magisk tystnad” blir på så viss ett reklambudskap för en konst utan egen substans. Ställ ut vad som helst som låtas vara konst – och saken är klar. Sara Ullberg och SvD faller i farstun för den nya tidens konstschamaner. De agerar som marodörer. Kraven höjs inte utan sänks till vad som helst. En häst på en flygel blir därför något stor för kulturens pajasar.

Jag tror alla inser att den svenska mediala synen på konst tillåter att allt godtas. Om allt accepteras så blir följden – logiskt nog – att konstbegreppet saknar gränser. Vi står således inför ett gränslöst bedrägeri om någon påstår att detta är märkvärdigt. Det svenska kultursamhälle som godtar en sådan syn på god konst måste ha ett hål i huvudet.

Det rör sig om humbug. Märk hur det strunt som uppvisas kläds med vackert mystiska ord på engelska. Allt för att få det som är ingen konst att se ut som något märkvärdigt. Konstbegreppet är alltså lika med ordbajsande. Tacka för att ingen vill köpa sådant, mer än den svenska kulturens många prussiluskor.

Torsten Sandström

Finns det verkligen anledning att just nu fira 250-årsminnet av USA:s uppkomst som självständig stat? Dagens jubileum utspelas nämligen i en kraftigt splittrad nation som våndas över politiska motsättningar och ett oavslutat krig, som Trump lovat att aldrig inleda (och som han hånat tidigare presidenter för att föra).

Att firandet sker med just Trump som självvald huvudfigur är alltså tragikomiskt. Förvisso ska man inte förvåna sig över att festligheterna formas som en såpopera från Hollywood med centrala karaktärer påminnande om Walt Disney´s. Det flödar med andra ord av amerikansk superkommersiell kultur. Att se Trump som huvudpersonen vid hågkomsten av nationens hjältemodiga kamp för sitt enande och sin självständighet är ändå extremt magstarkt. Vi ser ett pajaseri för en person som utan tvekan jämför sig med en kung. En Trump som gärna styrt utan demokratiska former och på kort tid i en rad viktiga fall stoltserat med att strunta i konstitutionen.

Det som verkligen förvånar mig är att många kloka konservativa svenskar inte vill eller vågar se den antidemokratiska president som Trump är. Han är inte bara auktoritär utan skryter till och med över sin framfart. Kriget har med stollkompisen Hegseths hjälp planerats med en klackspark. Visst är USA:s vapen överlägsna, men hur ska kriget kunna avslutas och uppnå ett rimlig mål mot en fundamentalistisk stat som Iran?

Intryck skapas att kriget blivit en del i Trumps personliga affärsverksamhet. Hans utspel – hit och dit eller fram och tillbaks – avspeglas i börshandel och affärsuppgörelser (i olja och annat) som kraftigt berikat hans familj. Miljardvis med dollar strömmar i familjens fickor via sluga och korrupta beslut. Hans arena är således inte den konstitution som USA hyllar, utan stora mediala och kommersiella nätverk som de facto styr nationen. Och mitt i detta vill Trump nu framställa sig som en hjälte i USA:s 250-åriga demokratiska historia. Jag tar mig för pannan.

Det är enkelt att förstå att Trump är en person med begränsad intellektuell förmåga. Till detta kommer karaktärsdrag som tydligt pekar på megalomani (i blandning med MAGAlomani). Enstaka förnuftiga beslut av Trump kan inte dölja mannens påtagliga olämplighet som president samt representant för den stora 250-åriga demokratin i USA. Med Trump som ledare har nationen blivit ett hot mot ett sansat umgänge mellan världens folk. Ett land som har en stolle som president får därför stora problem för dem som kräver att han ska bli hyllad i förening med minnet av USA:s tillkomst.

Min förvåning rör att min bild av Trump definitivt inte stämmer med den hos flera personer som jag annars uppfattar som förnuftiga. För mig är det omöjligt att svälja Trumps antidemokratiska högerpopulism. Om den ska forma USA framtid står världen inför två ekonomiskt gigantiska stormakter utan folkligt styre. Men min ängslan rör inte bara Trump. Det parti som måste axla motståndet mot Trumps politiska rörelse – alltså Demokraterna – förefaller detroniserat i sökandet efter en partigängare som vågar att ställa upp. USA:s partisystem tycks förstenat. Någon bred makt underifrån erbjuds inte, frånsett på valdagarna. Miljardärer bestämmer nämligen färdriktningen.

Torsten Sandström

SvD lyfter idag en intressant text om vådan av att oförnuftiga och ålderdomliga värderingar styr gigantiska svenska investeringar i fregatter och flygplan. En ukrainsk militär expert riktar nämligen allvarlig kritik mot den svenska satsningen på fyra fregatter för 40 miljarder kronor. Han pekar på att man i stället – till ett lägre pris och med större positiv effekt – kunnat förvärva tusentals avancerade digitala havsdrönare för drygt 2, 5 miljoner stycket.

Med mitt bondförnuft – jag har bara 10 månaders försvarsskolning på A6 – borde åtminstone 2 fregatter och ett par tusen havsdrönare varit en tänkbar och bättre kompromiss. Varför inte pumpa in pengar i den ukrainska krigsindustrin och betala för snabba leveranser av drönare till vårt land!

Jag är alltså rädd för att en liten svensk försvarsledning lever i en militär värld från förr. När det luktar krig i vårt närområde blir det enkelt att få pengar för att köra på i gamla fotspår. Särskilt som en inte liten del av landets politiker inte ens vill hålla ett krigsvapen i egen hand. Extremt dyrbara stora fartyg tros ge oss stor förmåga. Fregatter och flygplan framstår i historieböckerna som löften. Men världen är idag en annan! Rysslands erfarenheter i pågående krig – på land och i Svarta havet – är en annan. Via digitala och relativt billiga spjutspetsar kan Ukraina slå ut det gamla krigets mastodonter. Man kan tycka vad man vill om AI, men i krig på land och vatten har människan uppenbarligen mycket att hämta hos det digitala.

Vi har tyvärr alltför få svenska soldater. Men många unga människor i vårt land har stor skicklighet inom det digitala och borde kunna tränas att på distans hantera grupper av drönare som allvarligt kan hota det gamla krigets mastodonter. Det sker nog redan i mindre skala. Men det tycks som att mycket lärdom finns att hämta till rimligt pris.

Jag menar således att risken för felaktiga militära beslut är uppenbar. Det som sker ger mig vatten på min kvarn om att en nutida vänsterliberalism driver politiken alltmer in i drömmarnas värld. I denna utveckling är militära mastodonter guld värda, trots att billigare och mer smarta lösningar tycks finnas. Mastodonter gillas nämligen av andra urtidsdjur, dvs den svenska politiska klass som fördriver dagarna med att bråka med varandra om vem som ska få folkets röster i september i år.

Bara det faktum att sossarnas försvarspolitiska talesman – Peter Hultqvist, en gammal vapenvägrare – riskerar att ta över den svenska krigsmakten i höst tillsammans med ett gäng rödgrön talibaner gör mig knäsvag. Men moderaternas Pål Jonsson imponerar inte heller, frånsett antalet miljarder han sätter sprätt på för att lugna ett folk som till stor del tycker det är fel att i krig döda den fiende som anfaller.

Torsten Sandström

SvD:s återkommande texter ”Under strecket” har hittills sysslat med litteratur, historia och centrala vetenskapliga frågor. Därför har plats getts till kvalificerade författare, ofta med lång erfarenhet av forskning eller annat viktigt författarskap. Normalt har kolumnen därför erbjudit publiken fin läsning. Oftast är det inte längre så. Tidningens finansiella svårigheter talar sitt tydliga språk. Numera skriver således ofta SvD:s egna journalister krönikor ”Under strecket”.

Ett lustmord på traditionen sker idag (25/6) genom SvD:s egen Essy Klingberg. Hon skriver om ”Cringe-kulturens uppgång och fall”. Alltså en text om något som antagligen inte ens inträffat, annat än i Klingbergs eget huvud. På så vis ger hon understreckarnas huvudfåra en dödskyss.

Förvisso har i alla tider krypandet inför det pinsamma varit något som får människor att titta bort. Det i nutiden kraftigt uppförstorade slangbegreppet ”cringe” har alltid varit en del av människans värld och livsstil. Morsor och farsor har alltid sagts obekväma saker som barnen skämts över och vänt huvudet bort från. Det har skett när jag var ung – rädslan att göra bort sig är ett naturligt själsfenomen. Och jag har själv som vuxen i andras närvaro agerat så att mina barn önskat mig åt skogen. Men det skulle aldrig falla mig eller någon annan in – frånsett Klingberg – att klassificera mitt beteende som en del i en nutida kulturell och politisk rörelse för frigörelse. Klingberg sysslar alltså med hittepå.

Jag har försökt utreda vad Klingberg egentligen vill säga. Det är typiskt nog omöjligt att avgöra, något som i sig är pinsamt för henne och SvD (även många läsare tycker att det är svårt att uthärda). Hennes exempelsamling är nämligen en välling av popkultur, politik och egna idéer. Men hon tycks mena att tidigare avståndstaganden mot dålig ton och smak (vad det nu är) i nutid håller på att befria dem som beter sig avvikande. Klingbergs tes om New Yorks borgmästare Mamdani är inte alls klargörande, men hjälper läsaren att förstå min kritik av Klingbergs snurriga tankeliv:

Ur politiskt hänseende är pendelsvängningen väntad. Coolhet föddes som en motstånds­handling och den som vill vara cool tjänar på att vara i opposition. Under sin borgmästar­kampanj lyckades Zohran Mamdani skapa momentum genom att framställa sig som etablissemangets motsats – plötsligt blev det coolt att bry sig om New Yorks lokal­politik, också bland folk som inte bodde där.

I min värld är valet av Mamdani inte ett tecken på något nytt. Han företräder vänsterns drömmar. Den lockar inte så få väljare i New York. Visst är det en form av protest. Men vad har det med känslan av obekvämhet (cringe) att göra? Rörelsen i NY visar hur ett folk kan luras att tro på att en röst på Mamdani kommer att ge människor en bättre framtid i ett land och i en stad där majoriteten av rådande politiska krafter klokt nog inte alls tror på Mamdanis gratisluncher.

Såvitt jag förstår tycks allt eller inget vara ”cringe” beroende på perspektivet. Därför handlar Klingbergs text – som förts in ”Under strecket” – egentligen om ingenting. Meningen med understreckarna var kanske att ge extra plats för åsikter som är kvalificerade. Men Klingbergs ord är tyvärr bara en en enda röra.

Torsten Sandström

Svarta rubriker har synts i tidningarna kring ett omfattande nätverk för koppleri i norra Sverige. Mannen sägs ha sålt sin fru. Åtalet skapar intressanta problem kring den svenska lagstiftningen om prostitution. Allt skuggas av rådande sekretess samt digitala publiceringsförbud som gör domen jättejobbig att ta del av.

Jag har alltså försökt läsa en i medierna mycket omtalad dom som publicerats på JUNO:s databank. Det är ett brottmål från Ångermanlands tingsrätt. Det rör alltså en man som utnyttjat sin fru. Hon har medverkat till flerfaldiga arrangemang av prostitution. Kvinnan har under lång tid – tillsammans med mannen – medverkat till saluhållande av rader av sexuella tjänster. Historien är med andra ord synnerligen otrevlig. Mannen har agerat hallick. Och paret har försörjts genom prostitutionen. Mannen har enligt domstolen även våldtagit kvinnan och misshandlat henne.

En läsning av domen är en egendomlig upplevelse på flera vis. Först rörande den svenska kriminaliseringen av prostitution, där sexköpare som bekant straffas medan säljande kvinna inte gör något som är det minsta olagligt. Detta trots att sexhandeln bedrivits tillsammans och systematiskt under ganska lång tid. Mannen döms av tingsrätten för koppleri. Kvinnan som sålt sex blir i domen därför ”målsägande” och tilldöms ett stort skadestånd från mannen på 200.000 kronor.

Att det gått till på så vis tvingas läsaren av domen närmast själv lista ut. Pga av tystnadsplikt och begränsad rätt för JUNO att digitalt publicera persondetaljer kodas nämligen namnen på de många tilltalade och målsäganden med bokstäver som gör att hela domen för läsaren framstår som en krånglig bokstavspyttipanna, A-Z samt BB och MA osv. Vem som är vem blir följaktligen svårt att lista ut. Kvinnans bakgrund, ålder och liknande viktiga fakta mörkas alltså. Detsamma gäller även säljarparets närmare relation och kundkretsens struktur. Trots att domen rör sexköp blir den på sätt och vis könlös. Att ta del av den långa domen är tröstlöst och närapå smärtsamt. Märk väl att det i huvudsak inte rör domarens skrivsätt, utan gällande normer för prostitution, sekretess samt förbud mot offentliggörande och digitalisering. Domar skrivs inte längre för det folk som kan vara intresserat eller behöver upplysas!

Jag får således svårt att bedöma mannen och kvinnans gemensamma inställning till sexhandeln. Att mannen är en profitör är ganska tydligt. Men kvinnans roll och överväganden under den inte korta tid som affärsverksamheten pågått får läsaren inget grepp om. Det vore intressant att ta del av de bådas inställning till försörjningsmetoden. Att kvinnan fått nog tycks klart. Men man kan ändå tro att hon initialt – som ”ordinär” sexsäljare – varit med på sin egen lagliga del av prostitutionen. På grund av sekretess går alltså läsaren av domen miste om viktiga pusselbitar för att bedöma i vilken mån rättvisa skipats.

Jag anser även att domen illustrerar vådorna med det svenska brottet prostitution. Hallicken är uppenbart superskurken som i domen tilldöms drygt 4 års fängelse och skadeståndsplikt. De många sexköparna blir småsbovar som drabbas av dagsböter. Och kvinnan är som sagt den vinnande målsäganden – som utsatts för koppleri – och därför tilldelas ett i sammanhanget stort skadestånd. Min undran beror på att hon åtminstone initialt eller delvis måste anses ha gett sitt samtycke, fram till att parets gemenskap fullständigt urartat.

Det haltande svenska prostitutionsbrottet får ändå ett ansikte genom domen, om än suddigt. Jag har svårt att tro att en bra lösning kommer att finnas innan såväl köpare som säljare av sex behandlas lika. Det innebär antingen straff för båda eller frihet från straff för båda. Jag väljer den förra varianten. Vad gäller den som organiserar sexhandel bör enligt min åsikt alltid hårda straff gälla.

Jag tror således att ett ömsesidigt lagförbud är att föredra. Det kommer att minska intresset inte bara för att sälja sex utan också för en vanlig och affärsmässig invandring i detta syfte. Dessutom kommer en kriminalisering av både säljaren och kunden att ge polisen bättre kontroll över prostitutionen. Jag inser förstås att vänsterns feminister slår bakut över mina ord. Men deras kamp mot prostitution har misslyckats – den leder inte till att sexhandel motverkas. Tvärtom kan man säga att prostitution främjas i ”Lyckans land”, dvs Sverige.

Torsten Sandström

_{En tiggare i Ystad. Wikimedia.}

Håkan Boström är en skicklig journalist som skriver rader av läsvärda texter i GP (Göteborgsposten/gp.se). Idag den 30/6 är hans tema: ”Ojämlikhet bekämpas bäst genom hjälp till självhjälp”. Texten rör hur skillnader mellan fattiga och rika (lycka eller olycka) – eller mao framgång eller utanförskap – ska motverkas i det svenska samhället. Så här lyder Boströms slutsats:

Livet är på intet sätt rättvist. Vissa föds i familjer med mycket ekonomiska resurser, kunskaper och sociala nätverk. Vissa har mer av naturliga talanger, intelligens, driv eller fördelaktigt utseende. Tron att politiken kan kompensera för alla dessa orättvisor är dock feltänkt. Samhället kan bara ge bättre förutsättningar för alla att använda de resurser man redan har – och som tur är så motverkas ojämlikheten av att drivet att ta sig upp i samhället ofta är starkare hos den som inte fötts med en silversked i munnen. Rikedom ”förslöar” ofta människor över tid, men det är betydligt värre att förslöas, ge upp eller gå ned sig om man är fattig och saknar skyddsnät. Just därför är den inre drivkraften den viktigaste resursen vi människor har. Och den är oersättlig. Ett gott samhälle lägger inte hinder i vägen för människor att ge utlopp för den kraften.

Det är sannerligen sköna ord! Att jag kan kan skriva under på dem framgår av mina bloggar. Tyvärr fortsätter inte Boströms och meddelar hur den goda kraften ska byggas. Jag begär inte det av honom, ty jag vet att han kan. Annars är det här som föga sluga vänsterliberala politiker ständigt går vilse. Man sysslar bara med morötter, nästan aldrig med piskor. Eller med andra ord är det aldrig påföljder eller sanktioner som man basunerar ut. I stort sett bara bidrag sprids för vinden.

Genom ansvarsfulla mönster – eller legala sanktioner – kan människor med normal förmåga ges stor kraft. En kombination med initiala bidrag är förstås ofta rimligt. Men den svenska modellen är normalt kravlös. Alla ses som offer för en hård verklighet. Plats för eget ansvar saknas därför i den vanliga ”offermodellen”. Där vimlar det av morötter, dvs en uppsjö av bidrag. Dessa knyter normalt ”offret” fast i utanförskapet. Det sätter alltså inte denne i den rörelse för det bättre liv som Boström och jag förespråkar.

Vid sidan om en svensk dyrkan av allsköns stackars offer finns i vårt land en rädsla för att tala klarspråk. Det rör sig om den heliga kon att inte vara kategorisk eller auktoritär, trots att klara besked tillsammans med en morot erfarenhetsmässigt är en förnuftig lösning i åtskilliga fall. Offret måste så att säga ”puttas ut” från sin förlamning. Alla som sysslat med uppfostran av barn – eller under – vet vad det rör sig om. En kombination av krav och kärlek – eller sanktion respektive belöning.

Men för politiker och många vänsterjurister är krav något full. De anses till och med kränkande många gånger! (Därför skrev jag sanktion och inte påföljd i näst föregående mening!) Inte undra på att det svenska samhällets utveckling delvis har gått i stå. Här finns med andra ord en potential för uppsving. Släng offermodellen i sophögen och satsa på tuffa krav i förening med morötter! Annars blir tiggaren i Ystad kvar på gatan. Det är ingen modell för framgång – annat än hos rödgröna tänkare, som behöver någon att dyrka och tycka synd om.

Torsten Sandström

Tystnaden om vänsterjournalisternas makt över den politiska bevakningen är isande. Majoriteten (inte alla således) inom skrået propagerar vid nyhetspresentationer. De egna åsikterna skallar. Uppförsbacken för Tidöfolket blir därför svår, men inte omöjlig. I valet 2022 var högern pressad vid motsvarande tid. Men erövrade de osäkra väljarna och vann. Även om detta och den höga procenten ännu osäkra väljare berättar svenska medier inte om. Man har nämligen segervittring för de rödgröna! På så vis menar jag att svenska journalister styr nationens politik. Utan dem gissar jag att bara 30 % röstat rödgrönt.

Med skam stod alltså hösten 2022 majoriteten av de medieanställda som propagerat för sina åsikter. Tidögänget segrade som bekant. Lika offside var alla opinionsinstitut som i sina ”stöddiga”profetior länge bedömt läget fel och vilkas prognoser journalisterna utnyttjat som vapen i sin kamp (i enlighet med den sk bandwagon effekt). Varför kan det inte samma sak ske även denna höst?

Ett av de senaste och mest infama propagandainslagen rör angreppen på statsministerns hustru för hennes kurser i mental hälsa. Man vänder denna prästs lagliga och inte ovanliga själsbusiness mot statsministern! Yrket bygger ju på att söka bota själsliga flimmer. Men journalister skyr inga medel. De har ju alltid rätt, menar de. Det som sker är nästan ett rekord i hur tydligt vänsterdrevet kan gå loss inför valet. Vad sägs om rubrikerna i den tidning som kallar sig moderat, dvs SvD den 26/6:

Birgitta Ed beskrivs som sänke. Gör alla fel.

och

Paret Kristersson pekas ut: ”Folk är förbannade”

Tala om en jakt på Kristerssons! Aftonbladet har startat drevet och SvD hoppar villigt på. Jag menar att svenska medier agerar pressetiskt vidrigt mot en privatperson. Statsministerns fru – en privat person – används i valet som ett tillhygge. Hon har inte gjort något brottsligt och inte heller något i strid mot svensk rätt, vad jag vet. Låt Svenska kyrkan själv bestämma gränserna för sin närmast privata verksamhet. Men medierna löper amok. Viljan till propaganda kan knappast bli tydligare.

Torsten Sandström

Försäkringsföretaget ERGO rapporterar att 46 miljarder kronor betalats ut i sjukpenning under 2024. Siffrorna har hämtats från Försäkringskassan. Ungefär hälften av de sjukskrivningarna – alltså ett belopp på c:a 23 miljarder – hade koppling till mental ohälsa, som oftast anges som orsak till längre sjukskrivningar i landet.

Ingen kan väl tro att det svenska folket plötsligt blivit överansträngt, stressat och knäckt av psykisk ohälsa! De materiella arbetsvillkoren har ständigt förbättrats. Det nya är psykologer, psykiatriker och politiker envisa tal om själslig ohälsa. Människors ordinära privata upplevelser har vänts mot arbetslivet så att jobbet kan sägas skapa psykisk ohälsa.

Visst finns en liten grupp med allvarliga själsliga symptom. Men denna grupp tvingas att inom vården trängas med de horder av unga och medelålders som fått lära sig att de är psykiskt sjuka och på den väggen kan slippa jobba (och i stället å sjukpeng).

Jag menar att svenska folket under några decennier bombarderats med propaganda om psykiska diagnoser och sjukdomar. Inte undra på att vanliga människor – som förr jobbat på – nu börjar känna efter och alltmer tenderar att sjukskriva sig. Jag vill inte främst klandra de enskilt anställda, även om alla har ett eget ansvar. Främst vänder jag mig mot kåren av psykologer, psykiatriker och politiker som skapat problemen. Själens schamaner har skapat en expansion för sina egna sysslor, i roller som rådgivare, läkare och politiker. Och på sitt heliga offeraltaret har de slängt högst samhällsnyttiga krav på att människor själva måste lösa vanliga vardagliga problem, så gott det går.

Vi ser enligt min mening välfärdsstatens baksida. För många människor vanliga upplevelser kan förstoras till allvarliga sjukdomar som kostar 23 miljarder för samhället och stora belopp för de företag och myndigheter som inte får viktiga jobb utförda i tid.

När jag var ung hörde man ofta äldre säga till yngre: ta´t lugnt, skärp dig, det går över. Och i mer än 9 fall av tio försvann antagligen oron eller oviljan. Jag är övertygad om att det var rätt metod. Den nya lösningen att utfärda själsliga diagnoser är samhällsfarlig. Dessutom finns en form av ondska bakom den vänsterliberala välviljan. Många människor skadas för livet genom att inbilla sig att de är psykiskt sjuka.

Om något är riktigt sjukt så är det experterna, politikerna och det samhälle som genom drömpolitik ger efter. De ser inte ens att de förstör vanliga mekanismer för att lösa vardagliga svårigheter. Genom medicinskt och psykologiskt hokus pokus förvandlas vanliga bekymmer – i allmänhet övergående sådana – till svåra själsliga sjukdomar som kostar samhället gigantiska belopp.

Svensk politik har således förvandlats till en mystisk dödsdans. Staten ska genom pengar lösa allt. Skattebetalarna häpnar över alla som ska försörjas med naturliga ”krämpor”. Politikerna förmår inte se nationens nedåtgående rörelsespiral. Ständigt mer politik innebär fler miljarder till ingen verklig nytta.

Torsten Sandström

Ekonomifaktas bild visar på ett av vår nations dilemman. Skattekvoten är för hög.

Talet om en skatt på rika är ingen lösning. Många fler än riktigt rika skulle drabbas. Och många rikisar flyttar sannolikt ut ur landet.

Däremot har Sverige faktiskt en obearbetad guldgruva. Genom att skära i den svenska statsbudgeten kan flera hundra miljarder bantas. Det gäller att fimpa byråkratier som plågar folket och mest kostar massor med pengar. Till ingen nytta (annat än för politiker som vill visa att man ”säkerställer” nationen). Dessutom är pengar till SIDA normalt onyttiga för de fattiga folk som passiviseras av gåvor. Däremot kanske bra för sjuka, men bara lite SIDA-pengar går till medicin och sjukvård.

Då vänstern talar om miljardärskatt så vill man inte se de problem som sossarna i åratal skapat och som Tidöregeringen under fyra års tid lämnat olösta. Politiker vågar inte säga upp byråkrater. Men däremot gärna anställa nya!

Att skära i budgeten – samt flytta pengar till vettiga problemlösning – är alltså en enkel framgångsmetod. Det behövs bara förnuft, kritiska studier och en stor nypa mod. Tyvärr är dessa kvaliteter bristvaror inom den politiska eliten. Ekonomifaktas bild ger mig stöd för slutsaten.

Mediernas roll är inte att peka på höjning av skatterna som en lösning. Däremot borde man upplysa om hur mycket skatt de välbärgade i allmänhet faktiskt betalar redan. För vänstern är det obetydliga belopp. Men i själva verket är det hisnande siffror som varje förmögen betalar till en slösaktig svensk stat.

Ofta beskrivs de sk 3:12-reglerna som ett galet guldregn till ägare av fåmansföretag då de ska deklarera sin inkomst. Men i själva verket är det fråga om att bara något dämpa skattetrycket för människor som driver bolag, sysselsätter folk (som betalar skatt) och genom företaget ser till att normalt 25% moms på försäljningen och 20 % skatt på bolagets vinst betala in till statens kassa. Om detta talar sällan svenska journalister. Dels vill de inte det. Men oftast är de okunniga och önskar driva politik.

Ändå är således det svenska samhällets potential god. Lägg ned några tjog myndigheter. Kräv att flertalet av de övriga måste spara 10%. Oj vilken mycket bättre statsapparat nationen skulle få. Och massvis med pärmbärare och sammanträdeskufar skulle tvingas sluta och söka finna jobb på den privat sektorn. De kvarvarande skulle tvingas lägga manken till.

Torsten Sandström

Regeringen jobbar hårt för kärnkraft som ger el dygnet runt. Alltså precis vad Sverige behöver för storskalig elektrifiering. Idag drivs linjen stenhårt i Almedalen av Tidöfolket.

Men från de gröna talibanerna i Mp lyder idag däremot sången: snabbtågslinjer kors och tvärs över vårt långa och glest befolkade land. Men ingen kärnkraft för Mp, som tillsammans med sossarna fram till 2022 lagt ned flera fungerande atomkraftverk!

Mp:s primitiva och trosfasta talibanism skriker av politisk oförmåga. I realiteten tillbaka till jordbrukssamhället utan NPK-gödsel och med hästar (då traktorer drivs med diesel). Men Mp:s alla tåg kräver ju massor med el! Med andra ord mest dyr vindkraft. Alltså i Mp:s fall el ifall det blåser.

Antagligen hoppas Mp på massor av el från bakelitstavar som gnids med kattskinn. Det ska vi syssla med i stugorna då vi inte byter tjänster med varandra och odlar potatis. Talibaner lever kvar i flydda tider. Men tron är stark.

Det vore enkelt för svenska medier att torpedera Mp. Riskerna inför höstens val är nämligen stora om de kommer tillbaka i regeringsställning. Men medierna är tysta. Journalistkårens majoritet röstar nämligen rödgrönt!

Det är syn om människan, lär Strindberg ha sagt…

Torsten Sandström

Efter att ha lyssnat på SR/SVT:s analyser av Keir Starmers avgång som premiärminister blir man inte klokare. Särskilt SVT framstår som rena kvällspressjournalistiken där vänstersinnade journalister bedrar folket. Journalister från vänster färmår nämligen inte kritiskt analysera verkligheten. Alltid ska den egna visionen av fakta fram. Vidare hoppas de ständigt på bättre tider för sina egna partivänner. I UK:s fall ska detta ske genom en mer folklig labourledare, Andy Burnham. Alla någotsånär insatta förstår att problemen är mycket djupare än Starmer. Det rör hans förflutna, Labours politik och inte minst nationens makthavares misstag.

I grunden rör det välfärden. Men också invandringspolitiken med sina föreningar till arbetsmarknaden. Nationen har fastnat i sin egen imperiehistoria och därför inte förmått hålla öns gränser stängda. Med invandring i stor skala har problemen stockat sig. UK är som bekant segregerat på flera plan, rika och fattiga, invandrare och britter, londonbor och landsbygden, EU och Brexit osv. Droger, våld och dödlig kriminalitet i stor skala på gator, skolor och i hemmen har blivit nationens vardagliga dilemma. Vi känner igen det från Sverige.

Jag tycker alla borde läsa Theodore Dalrymple´s fina bok ”Livet på samhällets botten”, 2008. Undertexten lyder: ”Världsbilden som skapar underklassen”. Han är psykiater, och har länge jobbat på fängelsesjukhus och där mött ett tvärsnitt av de många människor som spårat ur. Alltså individer som politikerna ständigt ser som offer för ett orättfärdigt samhälle. Detta istället för att med morot och piska forma mönster i samhället för eget tagande av ansvar. Dalrymple blottlägger människans fria vilja bakom offerideologin.

Keir Starmer är nämligen urtypen av detta slags politiker. Alltså en vänsterliberal drömmare som i sin stora godhet (enligt synen på sig själv) fortlöpande agerat passivt och försatt nationen i ett trauma. Dessutom en man som predikat folkrättens flummiga evangelium i stället för förnuftets trista men i allmänhet effektivare budskap för att lösa samhällsproblem.

Nu över till den inspiration jag fick häromdagen till dagens text. Det gäller Håkan Boströms ledare av hög klass i GP. Här hans goda analys av UK:s och Labours situation. Läs och begrunda!

https://www.gp.se/ledare/storbritanniens-problem-gar-djupare-an-starmer.6749ba91-141f-4653-bd3f-80b87cdf4635

Torsten Sandström

Valrörelsen är som bekant på högvarv. En majoritet av de svenska journalister som – i egenskap av fjärde statsmakt – kritiskt och sakligt bör rapportera om det politiska livet går nu i stället loss. Helt bananas som mediesvenskan numera lyder.

Idag jagas M-partiet för att en kvinna/präst som är gift med dess ledare – tillika nationens statsminister – i egenskap av kvinnlig präst intresserar sig för ”existentiell hälsa”. Journalistkåren skriar: det är ovetenskapligt! Kanske är det delvis så. Men det är ett svepskäl i det drev som medierna satt igång. Låt mig förklara.

Så här säger AI om existentiell hälsa:

Existentiell hälsa handlar om din inre styrka, livsmening och förmåga att finna hopp. Det är en erkänd dimension av välbefinnande som berör universella livsfrågor—såsom relationer, döden, frihet och förundran—och som formar hur du upplever din fysiska och psykiska hälsa.

De åtta dimensionerna: Enligt forskning (bland annat kopplat till WHO:s riktlinjer) brukar begreppet delas in i åtta områden som speglar ens existentiella grundtrygghet: Helhetssyn: Känslan av att kropp och själ hänger samman. Förundran: Förmågan att uppleva stunder av skönhet, magi eller storhet i tillvaron. Mening i livet: Upplevelsen av att ditt liv har ett syfte och en betydelse. Helig stund: Att ha tillgång till platser eller stunder av stillhet och reflektion. Tro: En inre övertygelse eller tro, som inte nödvändigtvis måste vara religiös (kan vara tro på livet, människor eller en högre mening). Hopp: Förmågan att se framåt och känna tillförsikt trots livets motgångar. Tillit: Känslan av att livet i grunden bär och att du kan lita på dig själv och andra. Förbindelse: Upplevelsen av samhörighet med andra människor, naturen eller universum.

Visst finns det ett inslag av kvackande i detta. Men samtidigt en nypa sanning. Glädje och framtidshopp stärker uppenbarligen människan och har därför en positiv livseffekt som få tvivlar på. Detta liksom förtäring av sockerpiller kan göra att individer känner sig friskare. Att en präst sysslar med detta är alltså inte så svårt att förstå. Kristendomen är ju ett alternativt lyckobudskap.

Min främsta poäng är att nationens högskoleutbildade psykologer har tagit upplevelser av lycka och olycka på entreprenad. Den vetenskapliga halten i deras utläggningar tål sannerligen att ifrågasättas. Det intressanta är nu att svenska medier – exv SVT, SR, DN och SvD – fullkomligt älskar att låta psykologer rota i själsliga frågor om i stort sett allt i livet, från skilsmässor och svårmödrar till klimatet och mördares beklagansvärda livssituation. Här är det verkligen från om kvacksalveri. Ett ständigt orerande!

Så när mediernas drev nu vänder sig mot statsministerns fru och hälsoflum måste det förstås bero på något annat än principer. Det är självfallet fråga om politik från journalisternas sida. Tidöregeringen ska störtas till varje pris. Även en hustru till statsministern blir ett lovligt objekt! Så agerar en majoritet av nationens journalister. De är partiarbetare. Det är bedrövligt. Men tyvärr sant.

Torsten Sandström

En av mina käpphästar är som bekant att yrkespolitiken och partikanslierna skapat en svensk politisk klass. Det har skett sedan länge. Under omkring de senaste sextio åren har antalet medlemmar i de politiska partierna sjunkit med c:a 80%, från 1,4 miljoner till enbart 0,3. Folket har således alltmer skiljts från politiken. I centrum kvarstår en politisk elit som kämpar för fortsatt bekväm försörjning från det allmänna.

Om eliten gjort stor nytta hade det kanske varit okej. Men Sverige har drabbats av det ena dråpslaget efter det andra pga just den politiska klassen oförmåga. Storskalig invandring har inte stoppats. Utanförskap och bostadsbrist skriar. Skolan utraderas av jämlikhetskrav i stället för tuff kunskapsförmedling. Statliga bidrag utdelas om allt och till alla. I det politiska maskineriet sitter yrkespolitiker och rycker – hit och dit – i spakarna. Byråkratin sitter i rummet intill den centrala bunkern och drar sitt strå till elitens stack.

Mycket tyder på att nationen kommer att få svårt att vända på den tunga hand av betong som sossarna lanserat och som tyvärr sittande regering inte tycks vilja eller kunna rubba. Sverige rullar därför vidare under ledning av en koalition mellan politiker och vänsterns journalister. En rävsax som folket tycks få svårt att ta sig ur. Särskilt som gammelmediernas majoritet gör allt för att befästa eländet.

Låt mig peka på en logisk följd av det politiska samboskapet. Under 2026 har vi sett hur DN använder alla medel för att fösa samman S-partiet och Moderaterna. Beslut på redaktionsnivå måste ligga bakom denna manöver. Den 28/3 kunde man därför läsa en text om att två föredettingarna inom klassen brevväxlar med varandra i DN. Om deras pajasliknande misslyckandena talas det tyst. De två ska ändå ge folket råd. Citat från DN:

De har båda varit partiledare – han för Socialdemokraterna och hon för Moderaterna. De tvingades båda avgå. Nu brevväxlar Håkan Juholt och Anna Kinberg Batra med varandra, ett halvår före valet, och finner både respekt och en oväntad vänskap.

Så länge medierna deltar i den politiska klassens konspiration för fortsatt makt kommer du och jag att avpolletteras från ett rimligt inflytande över politiken. Vem ska annars kritisera den politiska eliten? Tanken om demokrati bygger på medial kritik och en strävan efter att politiker ska söka efter maximal förankring hos folket. Inte bara vart fjärde år – med gemensam valdag för all politik – utan om möjligt via folkomröstningar och diverse andra medel att bryta elitens totala makt.

Vi ser alltså hur den politiska klassen har ”lyckats” frigöra sig från folket – frånsett som sagt en dag vart fjärde år. Och detta efter en valrörelse som eliten och medierna driver i stort sett gemensam regi. I spetsen går medier som lever på statliga pengar. Några tillrättalagda politiska bråk avslutas med en återgång till same procedure as every year… Folket har förvandlats till en snubblande betjänt till eliten. Och i spalterna lägger SOM-institutets statsvetarprofet Henrik Ekengren Oskarsson saken till rätta…

Torsten Sandström

Min rubrik kan kanske få den okunnige att tro att vänsterpropaganda är något ovanligt i svenska medier i allmänhet eller i SvD i synnerhet. I själva verket är nära nog majoriteten texter i svenska medier personliga åsiktspredikningar med bäring åt de rödgröna på den partipolitiska skalan. Jag är av naturliga skäl mest känsligt för sådant i medier som jag själv direkt betalar för. För min del gäller det alltså SR, SVT och SvD.

Dagens dödskallemärke ger jag till SvD. Vad sägs om denna rubrik?

Essy Klingberg:
Han kan svensken bättre än Kristersson

Om du undrar vilken kännare av svenskhet som Klingberg menar så är det Per Anders Fogelström. Alltså författaren till böckerna om ”Mina drömmars stad” (1960). Klingbergs tes är att boken borde platsa på den svenska kulturkanon som Tidöregeringen – enligt min åsikt i fånigt nog – upprättat för att visa att man har en kulturminister. Därmed anser man uppenbarligen att den svenska ”kulturen” fixats. Själva uppgiften är nämligen omöjlig att lösa med sakliga principer.

I stället för att i rubriken kort slå fast Fogelströms fördel som författare så förfaller Klingberg till den vanliga propaganda vis ser – särskilt i valtider. Hade rubriken fört fram ett starkt skäl för Fogelström så vore jag således glad. Men SvD kan inte avhålla sig från att driva vänsterpolitik. Och då blir rubriksättningen därefter.

Det är för övrigt superbefängt – och alltså intellektuellt snömos – att jämföra Fogelströms och Kristerssons kunskaper om svensken. Den förre skildrar Sverige för 100 år sedan. Alltså det samhälle som sossarnas politik formats efter. Med andra ord fattigsverige.

Nu lever vi däremot ett välfärdsland där i vart fall ingen tvingas att svälta, sakna vård och se sina barn utanför skolornas klassrum. Jag har själv vistats i detta samhälle i stort sett hela mitt liv. Men om detta knappast nya Sverige har Fogelström inget att berätta.

Jag menar att vänstern numera spelat färdigt sin före detta goda politiska roll. I stället odlar S-partiet drömmar samt sina och den politiska klassens intressen. Detta för att bli kvar på den politiska arenan. Man utför med andra ord ett reptrick som ska lura svenska väljare. Vapnen är fortfarande en strimma klasskamp. Men annars i huvudsak bara klimatskräck och vänsterpopulims. Om detta visste Fogelström inte ett jota – av naturliga skäl. Jag tror faktiskt att han – som ärlig man – skulle vara lika besviken på sossarnas Sverige som jag är.

Däremot är Kristersson kännare av svenska folket av idag. Han lever ju här och nu. Det syns delvis i Tidöregeringens reformer som oftast innebär att pengar återförs från staten Glufsglufs till de svenskar som jobbar hårt (bland annat för att försörja dem som inte förmår eller vill arbeta). Visst är Kristerson och hans regering också en del av den politiska klassen. Men deras arbete är betydligt mer konstruktivt för nationens framtid än sossarnas ständiga bidrag till olika grupper – inte minst nyinflyttade i utanförskapsområden.

Därför kan det inte råda någon tvekan om att rubrikens påstående inte bara är vänsterpropagande utan också ett helt falskt budskap.

Jag skulle kunna sluta med att skriva några rader om varför majoriteten (det finns även exempel som är goda) av svenska journalister agerar så tarvligt som Klingberg gör. Dvs ord om deras utbildning, yrkesetik, kunskapsnivå, medlemskap i politiska kotterier, vänskapskorruption, dubbelmoral osv. Men jag avstår. Det anses nämligen inte vara god ton att kritisera journalister, även om det självklart måste ske i ett samhälle där medierna håller i den politiska taktpinnen. Jag tror ändå läsaren förstår vad jag menar.

Torsten Sandström

Inför höstens val jobb jag – som vanligt – på med politiken enligt devisen ”droppen urholkar stenen”. Mina kostnader är inte jättestora. Men uppmuntran behövs. Varför inte swisha en liten peng? Eller alternativt via Vulkan, Adlibris eller Bokus köpa den bok som jag gett ut i januari. Den är tjock men inte alls särskilt dyr. Den handlar inte bara om renodlad politik, utan mest om hur våra liv – från vaggan till graven – kontrolleras genom ett nätverk av ritualer mm. Särskilt den historisk intresserade kan kanske finna några guldkorn. Boken handlar på så sätt och vis om dig och mig….

Torsten

Visst är det väljarnas röster som formar Riksdag och Regering. Men röstningen blir en formalitet. Ty i verkligheten är det svenska medier som talar om vad som sker i landet och på så vis även bestämmer politiken. Detta genom att majoriteten journalister systematisk rapporterar om vad de själva anser som bra respektive dåligt. Åsiktsjournalistiken (utan att rapportören klargör sin egen politiska partiposition) blir på så vis utslagsgivande då svenska folket lydigt går till valurnorna den 13/9 2026. Man tror nämligen i allmänhet på vad journalister myndigt säger.

Årets valrörelse har gjort detta fenomen något tydligare. I exv SVT och DN har journalistiska pajaser – alltså människor som sysslar med flabb eller ytligheter – fått i uppgift att intervjua partiernas ledare. I SvD sysslar Henrik Torehammar med denna flumpropaganda med rödgrön sorgkant. Landets statsvetare är tysta och skrattar antagligen med i kören.

Mediernas roll blir på så vis avgörande politisk. Detta trots att alla gammelmedier kallar sig oberoende så pläderar majoriteten av deras anställda för egna åsikter. Och det innebär en politik som är rödgrön – detta finns tydligt klarlagt i vetenskapliga studier för den som inte vill tro sina ögon/öron då man ställs inför vad SR, SVT, DN och SvD politiserar. Det är trist att behöva upprepa dessa grundläggande fenomen. Men medierna själva har alla anledning att dölja sanningen. Särskilt som majoriteten av de fyra medier som nyss uppräknats får bastanta skattepengar för sin propaganda.

Det nyss sagda gäller politiseringen på en högre eller nationell nivå. Det är den som som är allvarligast. Men det vardagliga politiska finliret – eller rättare sagt fulspelet – är också eländigt. Ett typfall är rapporteringen om Israels krig mot sina fiender Hamas och Hisbollah. Varje dag rapporteras om dödade araber. Visst är det trist. Men vad Hamas och Hisbollah gör nämns i bästa fall bara parentetiskt. Ingen säger ”att så länge dessa terrorister dödar israeler så måste Israel försvara sig för att fortsätta sin existens som självständig av FN bestämd stat”. Genom en enögd rapportering – ofta framförd av journalister med västorientaliska namn! – styrs svenska folkets åsikter. På fester möter jag människor som är skrämda över Israels framfart och som inte vet ett dugg om den dödliga terror som Hamas och Hisbollah envist bedriver (delvis med stöd från ”bistånd” från naiva stater i Europa).

Lika illa är det alltså på flertalet politiska områden. Inte minst ett ständigt spridande av klimatskräck tillhör denna bild. Vad ska unga människor tro om CO2-skräcken? Särskilt svenska skolflickor tycks bekymrade. Denna oro passar förstås medierna på att framhålla. Särskilt SR Studio ett har tagit saken på entreprenad. Mönstret av en mer aller mindre smygande propaganda präglar alltså nationen och dess medier.

I vårt land behövs därför inga val – om det inte vore för behovet att legitimera journalisternas röster i landets medier. I Absurdistan sköts politiken med andra ord rationellt. Stalinistiskt tvång är givetvis förlegat. Medierna sköter politiken snabbt och smidigt på folkets bekostnad. Och det sker på den politiska klassens uppdrag.

Glad midsommar om du förmår fira! Jag skriver för att skingra min ångest.

Torsten Sandström

I förrgår lyssnade jag på Studio Ett på SR. Min negativa reaktion kunde jag inte låt bli att mejla Studio Ett. Mina ord löd som följer….

Hej!

I medierna ifrågasätts som bekant det som kallas public service. Särskilt i valtider är rapportering med vänsterinriktning något mycket allvarlig. Dvs motsatsen till begreppet ” public service”.

Lyssnade just på Studio ett och inslaget om statsministerns hustru. Hon måste självklart vara att se som en privatperson. Hon har inte gjort något brottsligt. Vad som är förenligt med hennes tjänst i kyrkan är en fråga som rör hennes anställningsavtal. Att hon handlat i strid mot detta avtal har inte klarlagts.

Men ändå ägnar SR åtskilliga minuter åt denna fråga bara ett par månader före valdagen. Skumrask sprids med andra ord över statsministern och därmed hans politiska parti. Hans enda kontakt med programinslaget är äktenskapet och ett delägarskap i en privat fastighet som hustruns rörelse baserats på.

Detta kan verkligen inte vara rimliga skäl för den rapportering Studio ett idag sänt i etern. Därför måste inslaget ses som ett renodlat propagandainslag.

Den noggranna lyssnaren märkte att den händelse som närmast rör brottslighet är AB-journalistens bedrägliga beteenden för att ta sig in i fastigheten. I min blogg ser jag det som ett exempel på ”trollofabriksverksamhet” på AB. Någon kritik av yrkeskamraten på AB hördes däremot inte i Studio ett. Kamratandan lyste i bakgrunden!

Som gammal juristprofet är jag bekymrad över svenska journalisters politiska verksamhet. Detta gäller i synnerhet SR/SVT. Valet av studieobjekt har inte skett opartiskt i Studio ett idag. Normalt är Studio ett väl avvägt program. Men dagens inlägg var inget annat än ett politiskt jobb inför höstens val till vänsterns fromma. Detta är mitt principiella skäl till att statsstöd till SR (och SVT) bör dras in inför kommande budgetår. Bevillningen löper nämligen enbart årsvis, se min Blogg.

Lidingö 16/6 2026
Torsten Sandström

Professor em i civilrätt Lunds univ

Att tro på Allah är något som inte bygger på förnuft, utan på förhoppningar om något gott. Samma sak gäller de alltfler storskaliga satsningar på grön teknik som vi ser. De går inte att räkna hem efter vanliga principer om investeringar. Satsningar för dem som tror att klimatkrisen står inför dörren – och alltså ska utlösas i närtid. De blir ett tecken en på vilja att kämpa. Om en satsning för 70 miljarder ska genomföras under osäkra premisser krävs det med andra ord en stark vilja till kamp. Närmaste en fanatism.

Om fanatismens bärs upp med andras pengar är den enklare att förstå. Så resonerar åtminstone DN:s reporter för klimatskräck Peter Snårestig, förlåt Alestig, då han skriver i DN den 18/4:

När man påstår sig göra världen till en bättre plats ställs högre krav på hållbarhet på alla områden. Det är kanske inte rättvist eller logiskt – men det är en verklighet de stora klimatsatsningarna behöver förhålla sig till. Annars lever de farligt.

Han plockar med andra ord fram hållbarhetens dragspel och sjunger sin frälsningssång. Enligt samma principer resonerade forna tiders korstågsriddare. Det gick inte så bra. Islam stoppades inte. Världen gick inte under.

Uppvärmningen är enbart delvis betingad av förbränning av olja och gaser från underjorden. Det är förstås bra att minska denna förbränning. Mindre giftiga gaser och användning av olja där den är nödvändig (exv flyg). Genom att satsa på gigantisk produktion av el från kärnkraftverk kommer en viktig del av olje- och gasproduktion att försvinna. Så resonerat en förnuftig människa som inte tror på korståg eller frälsning. Särskilt besynnerliga är de gröna visionerna om att fånga upp CO2 för vidare lagring någonstans. Miljarder satsas på storstilade projekt som än en gång i mänsklighetens historia tycks gå ut på att döda drakar.

Profeter av olika slag sysslar med lurendrejeri, alldeles oavsett om de är religiösa, politiska eller gröna visionärer. Då hörs ord som är flummiga (hållbarhet, godhet eller skönhet). Men korståg sker normalt utan framgång. Till sist tar verkligheten över. Och frälsare som Alestig står där och ser vilsna ut. Än sålänge ges han dock plats i DN:s propagandablad.

Torsten Sandström

Nästan alla i affärsvärlden talar nu om börsintroduktionen av Space X i New York. Tidernas största börslansering. Och första dagens kurser steg förstås rejält. Åtskilliga börshandlare talar om en gyllene framtid för Space X.

Men just storleken och inte minst projektets astronomiska syften avskräcker samtidigt många. Det enda som lockar mig och många andra är satellitfunktionens intressanta framtid. Annars förefaller raketer och framför allt rymdfärder till Mars, datahallar i rymden och liknande främst avskräckande och fjärran från lönsamhet med många mått mätt. I tider av AI:s framgångar är det enkelt att dras med i luftprojekt.

Särskilt som det tycks som Space X vid introduktionen redan har påtagliga existerande förlusthål att fylla. Just detta förefaller speciellt problematiskt. Ett gigantisk inflöde av dollar måste till för att betala av skulderna och hålla raketprojektet igång. Kanske känner du igen detta? Få minns i Sverige italienaren Ponzis pyramidspel i 1920-talets USA. Fler har kanske sett filmen om Magdoffs bedrägliga hedgefond som använde nyinsatta medel för att betala avkastning till redan befintliga och större äldre insättningar. Nationalekonomen och nobelpristagaren Paul Krugman är följaktligen skeptisk till Musk´s upplägg.

Musk´s projekt har flera oroande sidor. Inte minst hans diktatoriska makt över det nystartade bolaget skrämmer. Bolagsordningen kröner nämligen honom till kung genom den serie aktie han själv innehar i Space X. På så vis torpederas tanken om ett normalt aktieägarinflytande över rymdbolaget.

Sammantaget finns det således anledning att kritisera affärsupplägget. Riskerna är påtagliga för såväl bolaget som sådant och inte minst tilltron till aktiemarknaden i stort. Följden kan bli en kris som drar med sig AI-hypen i fallet.

Många kritiska ekonomer är redan bekymrade över AI-industrins explosiva utveckling. The Economist skriver i dagarna om hur storskaliga satsningar på AI-teknik i Taiwan, Korea och Japan riskerar att utarma affärslivet i övrigt. Alltså en nedgång för de många industriföretag som krävs för en allsidig och ekonomiskt hållbar samhällsekonomi. Behovet av mångsidighet och sysselsättning blir särskilt viktigt genom att AI – åtminstone initialt – gör många arbetslösa.

Jag menar därför att Musk´s Space X – frånsett satellitsidan – mest tycks vara pojkdrömmar uppe i det blå. Förvisso har han näsa för affärer. Men också en fallenhet för just gigantiska luftslott och politiska chanstagningar.

Torsten Sandström

Jag tror inte jag hittills under mitt liv i en valrörelse sett medierna så infernaliskt kämpande för en svensk katastrof – nämligen en vinst för de rödgröna (sossar och talibaner av rödgrönt slag). Det finns inte en enda händelse – mellan himmel och jord – som medierna vinklar och framställer till Tidöregeringen nackdel och därmed oppositionens fördel. De mest bisarra händelser – långt från det politiska livet – vänds mot Tidöregeringen.

Idag tar SvD täten i the race to the bottom. Men en fotbollbild från gårdagens svenska fotbollframgång utbrister den politiks propagandisten Henrik Torehammar på SvD:s nätversion:

Tidö påminner mest om Tunisien

Tunisien förlorade som sagt rejält. Nu liknas regeringen med förloraren! Men vad har VM-matchen att göra med Tidöregeringen tror jag varje sansad människa undrar. Närmast var det väl en framgång för Tidöregeringen, som suttit vid makten under fyra år och stöttat svensk fotboll. Torehammars och SvD:s tilltag är inte bara journalistiskt offside, utan dessutom så renons på politisk heder vid rapportering i en tidning från huvudstaden att man måste baxna. Det är inget annat än politisk propaganda för de röd-gröna! En otäckt smygande propaganda riktad till dumma människor.

Jag ska bespara läsarna för likande smädande rubriker om Torehammar. Det finns nämligen många enkla exempel om man ska vara lika låg som han själv. Jag vill bara säga att Torehammars och SvD:s tilltag är under all kritik. De är enbart värda ett enormt förakt.

Man börjar förstå varför SvD behöver en rejäl knippe miljoner i årligt statsbidrag. Sossarna gnuggar händerna.

Torsten Sandström

Vi ber om förtroende för vår politik, upprepar sossarna närmast epileptiskt. Detta trots att det med närmast 100 % är klart att de egna rösterna inte kommer att räcka för att bilda regering.

På så vis mörkar S-partiet helt fräckt verkligheten. Om man ser till utfallet i röster på S, V, Mp och C kommer det inte att bli Magdalena Anderssons parti som bestämmer politiken. Till saken hör att skillnaderna är enorma mellan de fyras gäng i flera avseenden. Klimatskräcken regerar Mp. Kommunismen V. Kärnkraftskräcken C. Dessutom mörkar S skattehöjningar, invandringspåslag, stöd till kriminella, allianser med PLO samt bidrag och ännu fler bidrag.

Jag menar att Sverige har kört fast politiskt. För det första är det mediernas journalister som de facto styrt hur väljarmajoriteten ska rösta. För det andra skapar valsystemet inga effektiva majoriteter. För det tredje är den politiska klassen mer intresserad av sin egen framtid än att lösa nationens många surdegar.

Svensk demokrati måste alltså ges ett nytt och verkligt liv. Statliga bidrag till SR/SVT måste stoppas. Majoritetsval i enmansvalkretsar bör införas (som Branting en gång i tiden ville, men högern inte vågade). Slutligen bör ett tvåkammarsystem införas, krav på förbud mot omval efter viss period formuleras och folket ges direkt möjlighet stoppa lagförslag (via folkomröstning). Viktigt är också att regler skrivs som ger möjlighet att välja på namn framför personer från de politiska partiernas listor. Slutligen bör riksdags- och kommunalval ske på skilda dagar!

Det är således stora saker som måste ske. Men i vågskålen ligger också något större: svensk demokrati. Om alternativen vid valurnorna är diffusa framstår en valrörelse närmast som en besvärjelse. Det blir främst en demokrati till namnet. Inte till det reella innehållet.

Att landets statsvetare är tysta i denna debatt är ännu ett tecken på hur förnuftet slirar i vår nation. Inte ens de personer som avlönas av staten för att analysera demokratin gör något! De verkar mest fjäska för den politiska eliten. SOM-institutet vid Göteborgs universitet hjälper till och med SVT (och andra) att – mot betalning – trixa med opinionsundersökningar.

Torsten Sandström

I dagens SvD sätts en tydlig punkt för all eventuell kritisk rapportering. Inte för att den står högt i kurs i denna tidning. Men nu tar skräckrapporteringen fullständigt över. En vardag med total hets över klimatets uppvärmning ersätts plötsligt med en pågående köldkatastrof i norra Atlanten. Textförfattaren heter Jonathan Westerlind – en av tidningens många predikanter. I artikeln talas om vargavinter med med 50 grader minus. Även om det inte går att utläsa varför och hur. Låt mig citera presentationen av artikeln:

En mystisk blå fläck i havet har länge förbryllat klimatforskare. Nu visar en studie vad som kan ligga bakom fenomenet – och det är en varningssignal, enligt forskarna. ”Risken kräver omedelbar uppmärksamhet”, skriver de i rapporten.

Finns det inte längre några mediala spärrar då det gäller rapportering om vetenskapligt komplexa problem? Kan inte journallister förstå att vetenskapens folk är människor med vanliga politiska preferenser och att åsikterna ibland löper amok? Klimatprocesser har som bekant blivit mediernas nya vapen i samhällsdebatten. Det har redan kostat Sverige tjogtals miljarder. Journalisterna driver publiken framför sig genom dödlig hetta och nu svår köld. Det är ju inte klokt. Om skeenden är svåra att förstå borde tonläget i rapporteringen vara nedstämt och rubrikerna finstilta (eller inte ens i tryck) .

Men det är motsatsen som sker. Gasen i botten! Stundande val gör att all skräck gynnar de rödgröna partierna och deras profeter. Ena dagen hetta, andra dagen isande köld. Vilken kritisk inställd person som helst förstå att försiktighet och lågt tonläge är nödvändigt.

Men mediernas missionärer är inte förnuftiga. De är som berusade stamkrigare på väg ut i bushen för vinna en drabbning. Vapenskrammel och höga tjut. Nu rör det sig nämligen om en politisk strid. Det gäller att frälsa folket! Det är uselt. Men jag berättar bara vad jag ser hända.

Torsten Sandström

Det är självklart att smartphones inneburit en teknisk explosion. Det vet alla. Men det talas mindre om den nya digitala teknikens kulturella verkningar, frånsett rörande barn under 13 år. Kloka människor inser att banala kulturinslag dödar människors tid och att simpla mediala inslag fördummar mänskligheten.

Denna verklighet är trist och faktiskt föraktlig. Kan inte människor erbjudas något mer krävande och utvecklande? Vi befinner oss sedan decennier i en era som verkligen har möjlighet att odla en nyttigare och bredare mänsklig kultur. Det finns en uppsjö av förnuftiga, spännande och roliga ämnen för medierna att berätta om. Alltså mer seriösa ämnen. Och på så vis och försöka leda den breda allmänheten till en mer krävande intellektuell värld än den nuvarande medieindustrins enkla nöjen, våldspresentationer, eviga flabbande och liknande nonsens.

Visst förstår jag att människor är olika. Och att en inte obetydlig strimma av verklighetsflykt och underhållning behövs. Men varför detta massiva trams? Varför detta simpla utbud i det som kalls ”public service”? I ett annars överpolitiserat samhälle lämnar den politiska eliten walk over vad det gäller mediernas kulturella utbud. En pajaskonst som den nyss inrättade ”kulturkanonen” blir närmast skrattretande. Ett poppisurval av forna tiders kultur – punkt och slut. Idén får den nutida tomheten att eka! Under ett par decennier har hyllandet av den simpla nöjeskulturen nått nya ”höjder”. Lågvattenmärken kan inte ens konstateras i flödet av simpelt trams.

Det verkligt skrämmande är den förklaring som måste finnas till utvecklingen. Formellt sägs människans fria val vara det som ska styra utvecklingen. Men om man skrapar på ytan syns gigantiska affärsmässiga intressen bakom skeendet. Det är varu- och konsumtionssamhällets ideologi som blottläggs genom mediernas utveckling, såsom det beskrivs av Herbert Marcuse i boken ”Den endimensionella människan” (1964).

Den som funderar vidare inser att djupare och mer skrämmande förklaringar finns. En annars förmyndaraktig politisk klass vill ha det så här. Dom sköter politiken, folket tillåts välja mellan strunt. En simpel nöjeskultur håller nämligen människor vid gott mod. Risken för protester minimeras. Den politiska klassen lämnas ifred.

Min slutsats kan tyckas överdriven, dvs våldsamt fräck och onyanserad. Så är den den delvis. Men i huvudsak är den tyvärr skrämmande korrekt. Den politiska eliten önskar undersåtar som sover gott om natten med sina simpla mediala drömmar. Politikerna njuter frukterna av kravlöshetens kultur och hoppas på omval.

Det finns goda alternativ i medier som Kvartal, Axess, Fokus, Epoch Times med flera. En bred medial satsning som delvis påminner om dessa kulturens (och politikens) renhållningsarbetare är en viktig samhällsangelägenhet.

Torsten Sandström

Fredrik Malmberg är en vänsterliberal politiker som parkerats på ett statsfinansierat institut i Lund för ”mänskliga rättigheter”. Institutet har en budget på 55 miljoner kronor årligen för att driva drömmarnas vänsterpolitik. Mannen är inte jurist. Men det spelar ingen roll för folkrätten har idag blivit mer moral än juridik. Och den mannen kan verkligen predika moral!

På nationaldagen den 6/6 belönas han av SvD med att i tryck få se en politisk text som riktas mot regeringens nya lag som gör det svårare för en lagbrytande utlänning att få svenskt medborgarskap. https://esvd.svd.se/p/svenska-dagbladet/2026-06-06/a/medborgarskap-ska-varderas-lika/1001/2228508/72896532

Att Malmberg inte är jurist märks tydligt. Han menar att svenskars skydd för sina medborgarskap är ett skäl för öppenhet även åt icke-svenskar. Vanliga logiska regler struntar han således i. Vad sägs om detta klavertramp, jag citerar :

Särskilt problematiskt är argumentet om ”illojalitet”. Utredningen föreslår att personer som begår viss brottslighet mot grundläggande svenska intressen har visat sig grovt illojala mot staten och därför inte bör få åtnjuta de grundläggande rättigheter som medborgarskapet medför.

Att svenska medborgare inte ska kunna utvisas är klart. Den som inte har dubbelt medborgarskap ska alltså inte kunna förlora sitt svenska. Men denna gamla dogm gäller förstås inte utländska medborgare som vill förvärva även ett svenskt pass. Det inser alla med rimlig logisk förmåga. Men inte byråkraten Malmberg! Skyddet för svenskar och deras medborgarskap blir för honom ett argument för att alla utlänningar – även kriminella – ska ges frikort till svenskt pass.

Det han skriver är enligt min mening ett utslag av vänsterliberalismens höga visa, såsom den kritiseras av filosofen Thomas Sowell i den fina boken ”The vision of the anointed” (1995). Hans undertitel talar om vad jag nu menar: ”Self-congratulation as a basis för social policy”.

Malmbergs text är en predikan som vill visa hur god och välvillig Malmberg är. Det har han statliga pengar för att göra. Han är alla gåvors givare. Han vill till och med dela ut medborgarskap av ren godhet. Och som skäl gör han en logisk kullerbytta som borde genera personer som studerar folkrätten med kritisk blick – ifall nu någon vågar göra det i svenska medier.

Vi ser alltså hur en politiserande byråkrat – med lön från statliga medel – angriper den svenska stat/regering som försöker hindra att brottslingar får svenskt pass. Om detta ska vara folkrätt så kan lika gärna Jokkmokks-Jockes vänner driva Malmbergs institut i Lund. ”Tjosan-tjosan!”

Torsten Sandström

Den svenska politiken hyser många lycksökare. Den som är fräck och ivrig kan snabbt få en försörjning om man accepteras av den politiska klassen. Detta gäller samtliga partier. Men i centrum står partiet som är C-märkt. Sedan flera år är C-partiet en parkeringsplats för skattletare av detta slag. Efter att förr ha varit ett flugpapper för söner och döttrar till lantbrukare har man tvingats vidga horisonten (enbart 1,5 % av folket sysslar nämligen med lantbruk).

En flummig ideologi – om C ens bärs upp av några sammanhängande tankar – bidrar till vidöppenhet. Vem som helst med driv att leva på politik omfamnas av detta parti. Är det någon som tror att det är en slump att särskilt C haft partimedlemmar som kritiserats för pedofili och liknande trassligt sex.

Jag skriver detta med tanke på den nuvarande partiledaren Elisabeth Thand Ringqvist. Hon har varit näringsminister Maud Olofsson högra hand. Och då sannerligen ställt till det i rekordstil! Thand Ringqvist drev 2009 igenom statsägda Vattensfalls kontanta köp av NUON för omkr 94 miljarder. Det visade sig leda till en förlust på c:a 50 miljarder för svenska skattebetalare. Hon har alltså kostat varje skattebetalare ett tydligt belopp.

Dessutom har hon – därefter – lekt riskkapitalist i näringslivet och fått gå från uppdrag till uppdrag pga rader av misslyckanden. Allt har gått åt storskogen.

Nu flörtar hon med Magdalena Andersson om en plats vid köttgrytorna efter höstens val. Ska verkligen svensk demokrati bli en P-plats för människor av denna typ? I ett sunt samhälle borde Thand Ringqvist försöka ta ett kommunalt kontorsjobb i norra Norrland och där slicka såren efter alla nederlag. Nu fungerar i stället det demokratiska systemet som en trampolin för politiska lycksökare.

Inga medier berättar inför höstens val om Thand Ringqvists alla floppar. I stället hyllas hon närmst som uppbackare till public service favoriten Magdalena Andersson. Och i mediernas samhälle är risken påtagligt att valet avgörs av sluga journalister!

Inför förra valet (2022) drev jag på min blogg ”en kampanj” mot Annie Lööf – en annan politisk skojare. Jag fick idén av en vän som med all rätt entusiasmerade mig! Parollen var att alla krafter som backar upp en röd-grön katastrof i september måste motverkas.

Nu är Thand Ringqvist den tredje kvinnan i raden av fyra svaga C-ledare. Partiet kan i valet få en farlig position vid sidan om sossarna. Jag kommer därför att sprida mitt budskap av idag. Med den verkan det nu kan få. Vid förra valet sjönk C rejält! Det inger mig hopp, trots att bloggen bara har ett par tusen besök per dag.

Torsten Sandström

Igår stoltserade Aftonbladet (AB) med en text som en journalist med falsk identitet skapat. Reportaget rörde sig om en förmodligen olaglig inträngning som journalisten gjort i statsminister Kristerssons frus privatägda fastighet. Vad hade frun men sossarna och Aftonbladets inlägg i det stundande valet att göra, kan man undra? Visst bör SÄPO kritiseras, men av dem verkar man inte kunna vänta sig särskilt mycket, mer än sammanträden och den vanliga svenska byråkrati utan effektiv action.

Men den främsta kritiken måste förstås riktas mot Aftonbladet, sossarna och inte minst SVT. På SVT:s Rapport presenterades nämligen det hela som ett (av tre 3! på rad inledande) inslag om statsministerns svaga förtroende inför valet. Hade det varit EXPO eller en annan vänsterorganisation som talat om ännu en av högers trollfabriker så hade det förstås varit annan ton i skällan. Då hade det inte varit någon hejd på irritationen om högerns hot mot demokratin. Men nu hördes inte ens ett knyst om att reportaget baserats på samhällsfarlig aktivitet. Det var ju nu vänsterns formella topporgan AB som stod för en bravad som baserats på ett bedrägeribrott.

Vi ser alltså ännu ett exempel på hur SVT ständigt agerar för vänsterns samhällsideologi. Man använder i stort sett alla medel för att gynna de rödgröna i årets val. Att AB gör det är bara något som man kan förvänta sig av ett privat medium som sossarna styr över. Men att SVT deltar i vänstervridningen ett par månader före valdagen tycks helt självklart.

Detta måste ses mot bakgrund av SVT-chefens erkännande häromdagen att vänsteraktivism är i sin ordning. Trots lagens ord om oberoende rapportering kör SVT bara på! Man angriper hustrun till statsministern och gör det med brottsliga medel. Detta kallas i Sverige demokrati och ”public service”! Mitt rop är: stoppa framtida bidrag till SVT/SR! Befria nationen från en statlig central för v-propaganda!

Torsten Sandström

Chefen för SVT går i SvD den 7/6 till försvar för de egna journalisternas rätt att sprida politiska värderingar i nyhetsreportage. Det sker i en text som skrivits tillsamman med hennes kollega i Finlands motsvarighet till SVT. Det vi kan läsa är alltså ett inlägg som i realiteten medger den vänstervridning som dominerar SVT. I stället för att plädera för extrem återhållsamhet avseende de anställdas politiska åsikter så blåser hon i realiteten under den propaganda som faktiskt sprids varje dag, timma och minut i det SVT som folket tvingas betala. Det hon skriver är kanske en överraskning. Men samtidigt ett befriande erkännande av de övertramp som många förnuftiga människor länge har kritiserat – och för den skull hånats i svenska medier.

I grunden menar SVT-chefen att en neutral rapportering varken är möjlig eller bra. Själva ambitionen att med maximal frenesi upprätthålla en politiskt oberoende journalistik (i statsfinansierade medier) faller således till marken.

Eländet förvärras av en argumentation som i grunden är djupt ologisk och går ut på: alla är vi människor med värderingar, därför måste SVT:s journalister tillåtas rådande politisk frihet. Låt mig citera:

Domstolar blir inte meningslösa för att domare är människor. Vetenskap blir inte värdelös för att forskare har personliga övertygelser. Tvärtom utvecklar alla professioner metoder och kontroll­stationer just för att hantera att vi är människor. Det gäller också journalistiken.  

Jämförelsen med domare och vetenskapsidkare är helt förvriden. Visst är de människor med privata åsikter. Men för en domare i en underinstans är det ett lagbrott att åsidosätta gällande lagstiftning med hänvisning till personliga åsikter. Och ingen inom yrket hyllar den forskare som medvetet vinklar vetenskapen. Inom de båda akademiska professionerna skolas unga ständigt att inte politisera. Rollerna hyllas av samhället just på grund av detta faktum.

Journalister skolas däremot inte så. De tränas tvärtom i betydelsen av personlig integritet, att kritisera samhällsskeenden samt att rapportera på ett vis som man uppfattar ger stöd till den svaga människan (alltså offret, vem det nu är). Inget av dessa argument är förenliga med ett fokus på vad som faktiskt skett i samhället. Argumenten är i stället uppenbart självbespeglande, värderande och framtidsinriktade. Den mediala rapportörens roll borde enligt min och många andras uppfattning vara att med näbbar och klor befria sig från personliga böjelser av detta slag, hur humana de än kan tyckas. Journalistens uppgift är ju att skildra faktiska skeenden!

Det goda med SVT-chefens text är att hon de facto erkänner hur hennes medarbetare agerar – och enligt SVT:s syn på saken även hur SVT ska jobba. Orden är hennes svanesång.

Enligt min åsikt borde de svenska företag som påstås driva ”public service” för länge sedan ha förlorat statliga pengar. Den bevillning som skett i gällande statsbudget bör vara den sista. Riksdagen är nämligen inte alls bunden av talet om en framtida 8-årig finansiering. Lagrådet har explicit sagt att finansieringen enligt grundlagen enbart är bunden årsvis med stöd av Riksdagens budgetbeslut.

Därför föreslår jag att SVT och SR ska tvingas konkurrera med befintliga företag på den nöjes- och åsiktsmarknad där SVT/SR redan sprider sin politiska syn på Sverige. Jag tror alla vet hur det kommer att gå. Ungefär som med ett annat kostsamt politiskt projekt, dvs Northvolt.

Torsten Sandström

Vänstern är en ulv i fårakläder. Politik bedrivs med klasskamp. Den lille är god och den store ska bestraffas. Ständigt ska andra betala för de vänsterröster som avges i valurnan.

Snacket om ”miljardärskatt” är därför bara ett exempel. Det låter så oskyldigt. Hur många miljardärer finns i Sverige frågade jag AI och svaret blev: Omkring 500 stycken, av vilka ett antal bor utomlands. Drygt 50 av dessa äger omkring 10 miljarder. När vanliga svenskar hör talas om en sådan skatt blir ingen orolig. Det rör ju inte mig. Det är bara bra att någon annan betalar notan, ropas det.

Då kommunister, sossar och gröna talar om ”mijardärskatt” är det alltså en liten krets som enligt ordalydelsen ska beskattas. Dessutom: om de ska bli klirr i statens kassa måste skattesatsen för detta fåtal bli skyhög. Vidare kommer flera miljardärer som inte redan bor utomlands att flytta ut ur landet för att slippa de rödgröna vargarnas angrepp.

Sanningen är alltså att tanken om en ”miljardärskatt”är sluga ord utan större praktisk betydelse. Utformningen av skatten kommer därför att omfatta många andra än bara rena miljardärer! Många, många fler kommer att de facto att drabbas av höjda skatter då de röda ska spendera och dela ut nya bidrag. Redan idag betalar för övrigt varje svensk med ett ISK-sparande över sammanlagt 300.000 en mindre skatt till staten. Till saken hör att de rödgröna nu vill införa en extra ISK-skatt för svenskar med besparingar på över 3 miljoner! Att detta drabbar sparsamma spelar för vänstern ingen roll. Liksom under franska revolutionen är det hat och klasskamp som driver deras politik. Dessutom vill vänsterns politiker skåpa in mängder av pengar till staten för gåvor/bidrag till sina väljare.

Miljardärskatt är alltså ett snack som tillhör vänsterns ständiga klasskamp. Alltid ska andra betala mer för de rödgrönas samhälle. Man kan säga att detta är ett av demokratins inbyggda problem. Röstköp rubbar den goda tanken om gott folkstyre.

För att demokratin ska fungera enligt idealets modell måste förnuftiga och stabila människor hantera politiken. Människor som inte görs beroende av det offentligas köttgrytor, utan enbart periodvis, alltså till och från, utövar politisk verksamhet. Då människor får politiken som yrke uppstår samhällsfara. Den politiska klassen sätter nämligen sig själv främst. Och för att bli kvar vid köttgrytan gäller det att driva klasskamp. Vänstern vill jaga de människor som själva – normalt genom tufft jobb, egen verksamhet och sparsamhet – gjort Sverige rikt. Alltså människor som redan idag betalar ofantligt många gånger mer skatt än dem som vänstern prioriterar.

Alltså är framväxten av en politisk klass något som måste motverkas i det goda samhället. Rop om detta hörs förstås aldrig från svenska politiker. Vad krävs mer i bevis för att reformer ska startas som innebär rotation avseende politiska uppdrag och utveckling av direkt demokrati?

Torsten Sandström

Lördagen den 30 maj råkade jag hamna på en stor marknadsfestival i Jönköping – en stad som jag känner väl från mina gymnasieår för länge sedan. Det kryllade nu av människor i all åldrar. Röken låg tät från grillar och doften av söta bakverk var tung. Dunka-dunka-musik brottades i alla kanter av city med popsånger. Barnen var glada över glass och shopping. Föräldrar och ungdomar visade också glädje. Stan var klart stökig jämfört med min ungdom. Men glädjen var stor och inget bråk förekom, vad jag kunde se.

Möjligtvis var mängden vid marknaden en lördag eftermiddag/kväll inte helt representativ för dagens befolkning Jönköping. Men kanske i huvudsak. Om jag ska döma efter utseende, klädsel, språk mm så var det slående hur tydligt invandringen märktes. Jag säger detta inte i negativ bemärkelse. Ty nästan alla verkade som sagt nöjda, aktiva och lyckliga i små grupper med påfallande nära gemenskap. Män och kvinnor umgicks naturligt. Trots mängden av kvinnor med slöjor såg jag inga tecken på åsidosatthet, utan i stället många exempel på bärare med slöjor som sprutade av glädje.

Det jag upplevde var ett mänskligt myller och blandning jag inte sett tidigare i Jönköping. Mina tankar gick därför till vanliga mediala mönster om våld, förtryck och utanförskap. Av detta såg jag alltså inget, något som kanske inte är så märkligt mitt i staden, i vimlet en lördag medan solen skiner. Jag medger att bilden inte överensstämmer med de sociala mönster som präglar mina politiska skriverier.

Innebär detta att min kritik av massinvandringen varit överdriven? Frågan är högst rimlig att ställa. Kan det vara en lokal småländsk verklighet jag upplevt? Det är troligt att en religiös och småstadspräglad bygd format en annorlunda kulturell form av invandring. Med andra ord en annan typ av social tillit och närhet.

Men därmed inte sagt att massinvandringen varit av godo för det svenska samhället. Såren är djupa mätt i våld, ekonomi, utanförskap och politisk/moralisk undfallenhet. Samhällets officiellt starka offerkultur har varit ytterst negativ på så vis att minoriteten av de nyanländas kriminalitet och politikernas passivitet allvarligt skadat samhället ekonomiskt och kulturellt. Dessa skadeverkningar är stora mätt i liv, rädsla, ekonomi och inte minst i politisk förljugenhet. Med lögn menar jag förnekelsen av individers ansvar och ständiga propåer om samhällets strukturella ansvar.

Min kritik rör alltså den svenska politiska elitens agerande i samband med massinvandringen. Jag tänker på en svensk politisk klass som har gjort bort sig. Jag anklagar eliten för deras passivitet och naivt hoppfulla attityder. Följden har blivit två miljoner som invandrat under bara 20 års tid (!) och därmed spätt ut befolkningen med 20%. Det har varit ett politiskt hasardspel som skadat nationen på ett extremt vis mätt i våld, pengar och politisk förljugenhet.

Men min eftermiddag och kväll i Jönköping inger ändå hopp. Förnöjsamheten och friden är det goda i dagens rapport. Jag anser att det är okej att liksom Tidöregeringen försöka befästa murar mot invandring som stoppat svallvågen! Låt vardagens integration med myrsteg ställa samhället till rätta!

Bra murar innebär stopp för uppehållstillstånd till den som av domstols vägras asyl och därför i praktiken inte kan utvisas. En asylrätt utan klar möjlighet till verkställighet av utvisning är en juridisk anomali. Med andra ord ett moment 22.

Torsten Sandström

Utredaren har nu lämnat ett förslag till lag om en åldersgräns för sociala medier. Utredningen ger årligen (1 januari) varje kull av 15-åringar rätt att i eget namn ladda ned och kommunicera på nätet (med vissa undantag för naturliga kontakter). Enligt min mening en kort och rättfram lag. Frågan är främst hur den ska genomdrivas och kontrolleras. Vi får se.

Tanken är att ny teknik slår ut viktiga sociala färdigheter och att barn blir enkla offer för mediernas fördummande verkningar. Jag menar alltså att läs- och skrivfärdighet hotas av ett evigt knappande på mobiler som sprider sig som ett allvarligt social virus. Kampen mot detta gift blir givetvis svår. Men den är viktig om inte mänskligheten ska utvecklas till robotar. Träning i egna färdigheter, tänkande, skapande hämmas nämligen. Vidare hindras unga kroppar från att utveckla många viktigare krafter än blickande och knappande som styrs från jätteföretag i USA, Kina osv.

När det väl är sagt kan jag inte låta blir att dra vidare slutsatser. Det mediernas samhälle som styr mänsklighet och politik är en nästan lika stor fara för en majoritet av nationens vuxna. Att 15-års- eller myndighetsgränsen passeras innebär inte att svensken – enligt min åsikt – är mogen att hantera synnerligen viktiga samhällsproblem. Särskilt inte som folket utsätts för ett kolossalt medial tryck som påverkar – och i stort sett styr – människors handlingar. Den svenska demokratin darrar med andra ord!

En stor del av mina bloggar handlar om den mediala tsunami som du och jag utsätts för från morgon till kväll. Man kan inte säga att detta livliga brus är folkbildning. Det rör sig till största delen om inbäddning i nöjesindustrins dimmor, dvs våld, glamour, sport, livstil, psykologjargong, tidfördriv och mycket annan som inte rör bildning, i den mening att människor bibringas viktiga kunskaper och ökar sina intellektuella eller manuella färdigheter. De ny medierna förmedlar ett passiviserande slötittande på nojs, flabb och andra intigheter. Ordet ”time-killers” är mitt i prick.

Till bilden hör därför en för demokratin farlig likriktning genom att vänsterns dogmer kommer att genomsyra medierna och deras aktörer. Mellan tjutande bildäck, pistolskott, blodigt våld, vrål och ständig flabb impregneras med andra ord folket av rödgröna teser (som gör riksdagsvalen till rena formaliteter för flertalet mänskliga robotar). I mediesamhället sköter därför i praktiken journalisterna statens centrala verksamhet. På så vis bestämmer ytterst mediehusen hur lagstiftning ska utformas och landet styras. Tillspetsat förvandlas Regering och Riksdag till marionetter mediernas hand.

Det kanske mest raffinerade i detta spel är att folket genom tvångslagstiftning tvingats att finansiera de främsta propagandamedierna, dvs SR och SVT. På deras – och även pressens – redaktioner utformas vilka samhällsvärden som ska ses som goda respektive dåliga. Mellan nöjesindustrins kaskader träder således SR och SVT in och glorifierar de partier som anses goda, samtidigt som de skadliga partierna får veta att de saknar folkets stöd.

Någon kanske säger att detta påminner om Stalins och Brezjnevs samhällen? Javisst. Men här var den diktatorisk formen så fundamentalt tydlig, dvs syn- och hörbar. I västerlandets mediesamhällen sker indoktrineringen med större raffinemang. Varvat med flabbande kändisar och smidiga vänsterjournalister blir likriktningen dessutom effektivare. Det är även så att folket från teven och mobilen kommer att känna samhörighet med mediernas mångfald politiska kommissarier med i stort samma politiska värdegrund.

Stalin och Brezjnev hade inte kunna drömma om hur smidigt mediesamhället i framtiden skulle lyckas lösa frågan om propaganda. Dom hade alltså mycket av lära av dagens politiska kommissarier.

Torsten Sandström

I morse surfade jag som vanligt genom SvD tryckversion på internet. Mitt intresse har med åren blivit allt mindre. Liksom konkurrenterna – DN och Sydsvenskan (båda från Bonniers) – framstår SvD alltmer som en blaska. Politiska journalister kränger sina egna åsikter till läsare som hukar (och mekaniskt betalar).

Nedgången syns även tydligt då det gäller texternas färskhet. SvD försöker inbilla publiken att man är en dagstidning med purfärska nyheter. Pyttsan! I själva verket blir tidningen alltmer lik ett vecko- eller månadsblad – i den meningen att texterna kunde ha skrivits för längesedan – långt tidigare än de ”nyheter” som tidningen var dag försöker kränga som aktuella.

Idag slogs kanske ändå ett rekord. På sportsidorna sökte jag efter resultatet av gårdagskvällens svenska landskamp i fotboll. Den hade inte SvD hunnit med att få i sin digitala tryckversion. Till min förvåning såg jag dock en kort text om ”Guld till Finland”. Som vanligt var den skriven av SvD:s och svenska mediers officiella ”trollfabrik” nummer ett, dvs TT. Idag på fredagens morgon meddelade således SvD via min padda att Finland i söndags tagit guld i HockeyVM! Att rapporten är fem dagars försenad bevisar alltså min slutsats om SvD som ett veckoblad. Tillika en ”nyhetskälla” som stöds genom stora statliga bidrag (presstöd)! Man kan storkna för mindre!

Min käpphäst är som bekant att mediesamhällets journalister tagit över styret av Sverige. Det sker systematiskt genom en politisering vänsterut i spalterna. Men också genom prefabricerad utfyllnad i spalterna. Statliga bidrag ges till SvD:s verksamhet vars funktion i huvudsak är att indoktrinera publiken och se till att den politiska klassen kan sitta kvar i Riksdag och Regering. På så vis blir penningbidragen ett stöd till den politiska klassen.

För talade man högtidligt om pressen som den tredje eller fjärde statsmakten (beroende på om domstolarna ska inräknas vid sidan om de politiska organen). Tanken var pressens kritiska kontroll av politiken. En sådan sakligt god funktion utövade pressen förr. Idag är rollen som oberoende kritiker död. Nu är det press, radio och teve som styr. Detta via av staten utbildade journalister som på ”prästseminarier” fått lära sig att socialismen är den enda sanna läran. Och att medierna är dess profet.

Torsten Sandström

Min blogg från igår får sin bekräftelse i dagens redovisning av SCB:s mätning av den politiska opinionen. Tidöregeringen backar. Mediernas larvfötter styr svensk politik. Journalister talar således om hur vi ska rösta. Och de bestämmer vilka frågor politikerna vågar lyfta. Så är det tyvärr bara!

Vi har fått ett storebrorssamhälle. Få hade väl för femtio år sedan trott att nationella journalister (dvs deras tydliga majoritet) skulle vara bovarna i denna utveckling. Men för Sveriges del har statsfinansierade medier varit en viktig orsak. En annan socialdemokratisk fix idé har varit tillväxten av offentlig – särskilt statlig – byråkrati. Inom varje myndighet finns politiska kommissarier som dagligen ser till att vänsterns dogmer förstärks. Andra byråkrater bygger den starka stat, som med larvfötternas styrka kör över individers rop på frihet och äganderätt. Svensken tillvaro är från vaggan till graven inbäddad i offentlighetens läskiga betong. Och borgerliga politiker duckar bara!

Utbasunerandet av SCB-mätningens siffror i svenska medier kommer förstås att förstärka uppförsbacken för Tidöregeringen fram till valdagen. Särskilt som mediernas journalister med hökens blick och vassa klor spanar in alla frågor som kan skada Tidöfolket. Vänsterns mediala hökar släpper minsann inte taget! Om inte en SD-kvinna (polis!) med bilfylla kan skapa rubriker så kan en fifflare och ev barnporrsurfare från SD vara första nyheter i veckor framåt på SVT, SvD, DN och Sydsvenskan – för att inte tala om vinklade rapporter från kvällstidningarnas många vänstergängare.

Min tes idag är alltså att mediesamhället skapat ett storebrorsdito. En läskig hydra som påstår att det är demokrati att utnyttja ”oberoende” nyhetsmedier för propaganda åt vänster. Ty liksom för femtio år sedan är storebrors stat en konstruktion som byggts på socialismens teser.

Att Tidöregeringen under fyra år inte förmått lansera strategier för att avveckla sossarnas bläckfiskliknande stat är sannerligen en tankeställare. Bra är förstås saneringen av kriminal- och utlänningspolitiken. Men förnyelsen av 8 miljarder till SR/SVT är ett jättestort tramp i klaveret. Ett gigantisk misstag, som Tidöfolket inte ens insett vidden av. Det är här skon klämmer. Sossarnas dogmer har nämligen – utan att högern hajat det – blivit politiska trossatser för borgerligheten. Så illa är det!

Torsten Sandström

I min ungdom talade några av mina vänner som studerade psykologi och sociologi om ”bandwagon effect”. Innebörden är att en människa tenderar att ta efter det som andra människor gör eller säger. Det rör sig med andra ord om en mellanmänsklig attityd som är vanlig (även om den aldrig har gillats av mig). Om många hyllar Magdalena Andersson röstar alltså kvinnor på sossarna. Och om medierna i en kör kritiserar SD så drar sig många för att rösta på detta parti. Sådan är verkligheten i mångt och mycket. Människan är en social varelse. Man vill slippa tänka och bara vara snäll. Att gå mot idéströmmen är således svårt för många.

Inför det stundande riksdagsvalet finns det dagligen uppdaterade mätningar från ett otal institut som ger en fingervisning om det politiska läget. Ibland sammanställda och kommenterade av mediernas sk ”experter”. Den som ofta lyssnar på SR P1 – såsom jag själv gör – matas var dag med ord som talar om hur svårt Tidöregeringen har det i opinionen. Det är därför klart att dessa kommentarer tenderar att gynna vänsteroppositionen inför valdagen. Särskilt som merparten journalister mer eller mindre tydligt spär på med sina egna värdeomdömen och vinklade nyheter. Att tycka synd om personer med darriga uppehållstillstånd – eller upprepad misstro mot en riksdagsman som anklagas för barnpornografi – blir därför normalt något som spelar de rödgröna i händerna.

Detta är förstås känt inom politiska och mediala kretsar. I stället för att vara återhållsam surfar vänsterns aktivister på bandsvagnseffekten. Journalister på DN, SvD, SVT och SR formligen piskar upp opinionen mot Tidöpartierna. Man tar förstås sikte på tveksamma eller ointresserade svenskar. Drygt 1,2 miljoner av de 7,8 miljoner röstberättigade svenskar har nämligen inte ännu tagit ställning, enligt bandvagnsföretaget Verian! Man kan säga att det är denna grupp som avgör valet.

Jag menar att Sverige just nu befinner sig inför ett politiskt vägskäl. Å ena sidan fortsatt stapplande av Tidöpartierna efter valutgången. Å den andra en förskräcklig återställarpolitik genom S-partiet, som tvingas ge kommunister och gröna talibaner köttben. I det perspektivet är mitt val enkelt: tidöfolket. Här är åtminstone färdriktningen rimlig. Medan de rödgrön i grunden kommer att skada nationen vad gäller invandring, energipolitik, kriminalitet och den vanliga kravlösheten på i stort sett alla samhällsområden. Varning, ta betäckning!

En enda strimma av ljus finns om de rödgröna vinner. S-partiet har nämligen fullt klart för sig att kommunister och klimattalibaner är skadliga ör nationen. Därför kan en mindre öppning finnas för en regering i mitten enligt dansk modell. Lösningen blir mer trolig om SD går framåt – och M backar – vilket är rimligt att anta. Under Anderssons ledning kan alltså en regering med M, KD, L och C komma att bildas. Centrum av den politiska klassen tar alltså makten! Det blir i så fall traditionell svensk vänsterliberal drömpolitik, som enbart är ett klart bättre alternativ än att släppa livsfarliga kommunister och klimattalibaner lösa. Men drömmarna innebär tyvärr bara slagord och kommer att fortsätta en inkapsling av Sveriges många, många strukturproblem. Dessa kan nämligen inte en mittenkoalition lösa.

Torsten Sandström

Midvinternattens köld är svår. Den s-märkta betongen är också hård. Liksom den svenska byråkratin.

Från år 2008 till 2024 ökade antalet statligt anställda med 37 procent, från cirka 190 000 till över 260 000. Under de senaste 15 åren har antalet statliga tjänstemän alltså vuxit med över 37 %. Det innebär i genomsnitt att över 12 nya byråkrater har tillkommit varje dag.

På SR P1 i morse diskuterade två byråkratkramare detta: Elisabet Svantesson och Mikael Damberg. Inför valet var dock de båda överens om att byråkratin måste granskas. Damberg sade till och med att ”varenda skattepeng” som gick ill onödig byråkrati skulle rättas till. Tala om politiskt vinklat struntsnack! Problemet rör inte småslantar. Det rör sig om många miljarder i utbetalningar för politiska projekt som inte ger tillräckliga resultat.

Det vet nog de två populisterna i dagens debatt. Men det sker inga stora antibyråkratiska reformer. För sossarnas del drabbas i så fall många egna politiska tjänstemän som man inte vill vara utan. De driver nämligen S-maskineriet på vardagsnivå inom offentligheten mellan valen.

För moderata politiker gäller det en ovilja att gå ut med osthyveln och kräva exv 10% nedskärningar inom statliga myndigheter. Man är helt enkelt rädd för att förlora väljare. Och att utsättas för ännu ett av medievänsterns många drev, dvs anklagelser om att göra stackars tjänstemän till offer för arbetslöshet.

Det är därför att antalet byråkrater inom staten ökar med ett dussin om dagen. Politikerna förmår inte ens omplacera uppenbart onödiga till nya uppgifter som för stunden påstås vara angelägna (och besätts med nyanställda).

Vad gäller den svenska sjukan ligger antagligen en svårartad och delvis onödig byråkrati på fem-i-topplistan. Det duger att snacka om saken några månader före valet. Men efter valdagen är det same procedur as usual.

Här finns en av anledningarna till mitt ständiga tal om den politiska klassen. Politikers vilja till omval är stark. Men förnyelse som riskerar mediala bråk vågar sig ingen på. Detta trots att byråkratin är så stor att den skadar offentliga verksamheter. Titta bara på 21 svenska regioner så förstår du varför vårdköerna är långa. Tusentals byråkrater är proppen Orvar. Pappersexercisen, tjänsteresor och sammanträden ökar. Antalet vårdinsatser per läkare och dag sjunker trots en stor läkartäthet inom regionerna. Och så in med ännu fler byråkrater som bara gör helvetet än värre.

Torsten Sandström

Från den 1 juli år passerar den svenska straffrätten tyvärr ännu ett trappsteg ned mot osäker reglering. Detta skedde genom att riksdagen den 20 maj beslutade om ett nytt brott i Brottsbalken 4:7 b: psykiskt våld.

Den som upprepat utsätter en
annan person för kränkningar i
form av beskyllning, nedsättande
uttalande, förödmjukande beteen-
de, otillbörligt hot, otillbörligt
tvång eller otillbörlig övervakning,
döms, om kränkningarna samman-
tagna varit ägnade att allvarligt
skada personens självkänsla, för
psykiskt våld till fängelse i högst
fyra år.

Det är alltså en sorgedag för tanken om svensk rättssäkerhet. Samt en triumf för politiker som fastnat i psykologernas fällor. Det räcker med beskyllningar, nedsättande uttalanden od ifall de varit ägnade att allvarligt skada självkänslan hos motparten i samtalet. Straffet är fängelse. Jag har i en text i Epoch Times den 3/4 hårt kritiserat det nya brottet, se även min blogg ”Snart knackar polisen på din dörr” den 14/4!

Bestämmelsen har uppmärksammats nyligen genom att läkaren Agnes Wold sagt att hon kan tänka sig att sitta i fängelse ifall hon måste kämpa mot ett barnbarns önskan om ingrepp för könsdysfori. Bara själva tanken att en förälder eller mor/farförälder inte ska tillåtas kämpa hårt i en central fråga för familjens framtid (utan anknytning till utländskt klantänkande) är förryckt. Men snart kan en sådan tuff kamp leda till en domstolsprocess mot någon i den äldre generationen!

Jag tror inte Agnes Wold behöver vara rädd. En person i hennes position angrips inte av en åklagare! Men som bekant är inte alla lika skyddade som den promille av folket som tillhör eliten. Som lagtexten är skriven – och med tanke på vänsterliberalernas syn på könsfrågor – är det inte otroligt att någon annan kan komma att åtalas. Bara tanken är läskig.

Det räcker alltså med ett tufft samtal från din sida med X samt ett psykologutlåtande om att X ´självkänsla kunnat skadas. Det är risken du tvingas ta som påstridig kämpe mot en familjemedlem. Familjebråket kan röra vad som helst och den som är tufft påstridig riskerar att bli polisanmäld för det nya brottet. Det är ju inte klokt. Hämnaren ges ett vapen som inte tidigare skådats – med undantag för processer om våldtäkt.

Storebrorssamhället har fått ännu ett dödsmärke. Den psykologiska vetenskapen (i de fall en sådan finns) bidrar till en förvandling av synen på vad som menas med en rättsstat. Jag tror få svenskar vill se detta ske. Men det händer via ivriga psykologer samt godtrogna jurister och politiker.

De jurister som medverkat vid tillkomsten av de nya reglerna borde se sig själva i spegeln och skämmas. Varför kommer vi kanske snart få besked om då polisen knackar på din dörr…

Torsten Sandström

Sydsvenskan var en gång i tiden en ledande nyhetstidning i södra Skåne. Många skickliga journalister hade sitt hemvist i Malmö. Men inte längre.

I takt med socialdemokratins fastklamrande vid makten – har den förra arbetarstaden Malmö kommun – blivit en parkeringsplats för invandare från nästan hela jordklotet. En äldre hög industriell sysselsättning har numera ersatts av invandring och utanförskap. Detta har förstås inte skett av en slump. Utan genom medveten planering för S-partiets bästa och i förvissningen om att kommunen ska bli den stora godhetens samlingsplats i Sverige. Alla förstår på så vis varför Malmö blivit en tummelplats för kriminalitet och en härd för rörelser för allsköns etniska och politiska grupper. Att komunnen dessutom till betydande del lever på statliga bidrag – samt skattepengar från Stockholm, Lidingö mfl välordnade kommuner – är förstås en logisk följd.

Fortfarande hävdar vänsterliberaler att Malmö blivit ett exempel på varmaste globalism. Men såvitt jag förstår har det hänt just på grund av den kravlöshet, värdenihilism och godtrogenhet som ersatt den förnuftiga flit och skötsamhet som präglat den tidigare sydsvenska arbetarmetropolen.

Okej, säger kanske någon, allting är föränderligt. Det är sant att ekonomisk utveckling och förnuftig humanism allmänt sett varit goda faktorer för samhällsförändring. Men inte för nutidens Malmö. Här har en planering – med en uppgiven axelryckning till stöd för ett politiskt parti som förlorat sin betydelse för ökad samhällsnytta – resulterat i en tröstlös och destruktiv låt-gå-politik.

Jag kom att tänka på detta då jag läste följande rubrik i Sydsvenskans nätversion den 27/5:

”Eid betyder allt, det är glädje” – Här firas Eid al-Adha runtom i Malmö.”

Sydsvenskan, som annars normalt inte firar några högtider med tydliga religiösa förtecken, löper således numera amok. En global kommun, med livskraftiga rötter i islam, måste förstås hyllas på det vis som pressen gör i Kairo, Beirut, Istanbul och Bagdad. I mina ögon är det som sker en extrem form av lansering av nya ”värden”. Det rör sig inte om förnuft eller planering för något nytt och gott för Sverige. Utan just för en axelryckning åt den passivitet som sedan några decennier S-partiet planerat för Malmö.

Visst har Malmö potential för ännu en förändring. Jag tror att den ligger i en tuff kravprofil och ett ökat eget politiskt ansvarstagande från kommunens och politikernas sida. Men för det måste staden sluta med att vara sossarnas lekboll och parkeringsplats för invandring. Man måste åter söka efter den goda demokratiska kärna som S-partiets elit förlorat i jakten efter politisk dominans. Jag tror definitivt inte islam (eller för den delen kristendomen) är en trampolin för ett nytt självskapat välstånd. Framtidens finns däremot i krav, djärvhet och inte minst kunskaper och hårt arbete. Alltså fenomen som S-partiet i sin ungdom hyllat. Men värden som nu medvetet körts i botten i vårt land – på ett vis som tyvärr Malmö blivit ett skyltfönster för.

Torsten Sandström

Någon säger kanske att det skulle vara en dröm att – liksom flugan på möteslokalens vägg – kunna avlyssna möten på SR:s och SVT´s nyhetsredaktioner. På så vis skulle bevisen bli tydligare för hur vänstervridningen bedrivs. Dvs hur ensidighetens propaganda växer fram.

Mitt svar är att det inte behövs. En kritisk lyssnare av resultaten kan ändå ganska enkelt kartlägga den politiska agenda redaktionen har. Först måste nyheter som kan svartmåla SD presenteras. Det är nämligen prio ett, dvs de rödgrönas främsta mål att framföra för SD obehagliga sk sanningar. Detta för att befästa S-partiet och dess grundmurade betongposition inom politik och medier (särskilt SR och SVT).

Som punkt två på agendan syns behovet att sprida klimatskräck, så att publiken inte slappnar av och tror att uppvärmningen främst kan ha andra förklaringar än CO2. Nu blir exv inblandning av skogsråvaror i bensinen ett perfekt ämne – även om förbränning av dem skapar lika mycket CO2 som olja.

Som punkt tre på redaktionernas programplan framträder den massiva offerjournalistik som landets journalister indoktrinerats i på sina prästseminarier. Det är faktiskt det enda ämne de är proffs på. För vänsterliberaler saknar nämligen människor en fri vilja. Du och jag är endast marionetter i ett spel som samhällets krafter styr. Därför gäller det att vid nyhetsrapporteringen till varje pris undvika inslag som visar att klanmördarna faktiskt vill döda mot betalning eller att arbetslösa tycker att det är enklare att uppbära bidrag än att ta lediga rutinjobb.

På så vis kan agendan kartläggas punkt för i nyhetsprogram hos SR/SVT. Framme vid vädret blir det givetvis mer skräck om värme och skyfallsregn (även om de förstås ofta är goda eller nyttiga nyheter). Och när det blir det dags för kultur så frossar verkligen de rödgröna i att presentera sin värderelativa kunskapssyn på litteratur, konst och inte minst populärt trams. Inget strunt är för litet för att höjas till skyarna. Ingen vänsteraktivist (exv Göran Greider) är så svag att personen slipper kritik.

Slutligen sporten. Någon tänker kanske att en vänsteragenda saknas här. Men inte. Nej nu gäller det feminismens sak. Seg snubbelfotboll med damer är något glödhett. Det blir en säker utfyllnad i tablån! Dessutom måste handikappades sportande vinklas så att denna offergrupp ges tillbörligt utrymme. Ingen prestation är för liten för att uppmärksammas. Programtid bränns av i goda syften. Till bilden hör att dessa inslag är mycket billiga för SR/SVT att köpa in! Alltså en enastående win-win-punkt på propagandaplanen vid dagens redaktionsmöte.

Att en stor del av svenska nationen i allmänhet inte ser på tablåteve stör inte redaktionens möte. Inte heller att vinklade nyheter förpestar stämningen hos publiken. På redaktionen gäller nämligen slagorden ”vinklas det som vinnas kan” och ”upp till kamp mot kvalen”.

Om du i närtid – mot förmodan – tänker delta i en sådan seans framför radion eller teven råder jag dig att kritiskt pricka av de punkter jag nyss nämnt. Jag är säker på att få rätt. Men varning! Antingen skrattar du ihjäl dig. Eller så smäller du av – utav ren ilska över att tvingas betala för skiten.

Torsten Sandström

PS! Mönstret gäller även andra redaktioner hos SR/SVT. Det kallas public service. Kostnaden för dig och mig är 8 miljarder om året. DS.

SR P1 upprepar idag sin oro över att de 17% utlandsfödda – som har rätt att rösta – inte kommer att gå till valurnan. Förvisso är ett högt valdeltagande något gott allmänt sett. Men om ork eller vilja saknas så är sofflocket också ett godkänt val.

Min oro rör närmast hur framför allt vänstern – de rödgröna – under drygt 20 års tid fört en politisk som främjat en storskalig invandring utan möjligheter till integration. De rödgröna har med andra ord lockat människor utan utbildning till Sverige och lovat höga bidrag till dem som anländer. På drygt 20 år har två miljoner människor invandrat till Sverige. Det bör vara ett europarekord eller kanske en pallplats i ett VM i negativ bemärkelse. Alla ser nämligen med egna ögon vilka allvarliga konsekvenser som blivit följden för vårt land genom hög arbetslöshet, dödlig klankriminalitet och stök i skolor.

På så vis finns en påtaglig risk att en betydande del av dem – som tillsammans utgör de 17% jag talar om – kommer att rösta för de rödgröna partierna. Dessa partier bildar i valet en skriande front mot Tidöregeringens reformer av utlännings- och straffrätten. Även exv införandet av ett bidragstak kritiseras hårt av S, V och Mp. Återställare utlovas vid valframgång!

Alltså är risken påtaglig att medborgare som fötts utomlands kommer att bli tungan på vågen i höstens val. Som problem ser jag inte dem som försörjer sig genom eget arbete och bidrar till nationens välfärd. Mitt fokus är på den breda grupp som tenderar att rösta för fortsatt invandring, höjda bidrag, lägre krav för svenskt medborgarskap, stopp för utvisningar, mildare straff för kriminella osv. En mångårig invandringspolitik har på vis blivit ett hot mot en traditionella demokrati. Genom att spä ut väljarkåren klamrar sig vänstern kvar på den politiska arenan!

Visst ska en gott Sverige öppna för invandring som främjar nationen ekonomiskt. Det är självklart. Men invandring ska definitivt inte vara en motor för en kulturrevolution som är omöjlig att överskåda. Under senare decennier har framför allt de rödgröna drivit invandringen som en kraft för att vinna nya väljare (bristen på arbetare som röstar rött ökar som bekant). Omfattande penningbidrag har på så vis kommit att låsa fast väljare i nationens utanförskapsområden. Enda lösningen för dem som passiviserats är att rösta rödgrönt! Det rör sig med andra ord om en ohelig allians.

Inte undra på att vänsterns public service, nu SR, blåser på för att få bidragstagarna till valurnorna.

Torsten Sandström

Pojken ifråga – två år plus – försvann från rumänska föräldrar ut i norrlandsskogen. Han återfanns efter flera timmars letande välbehållen. Så bra. Tack vara polisen, militärers och många privatas sökinsatser!

Baksidan är mediernas insatser efter killens upptäckt. Man hade väntat sig korta medelande om lyckliga fakta. Men inte. Det vanliga drev vars främjande lärs ut på journalisternas seminarier startade. Nu lanserades återigen den vänsterliberala offerteorin. Journalister – bland annat i SR – undrade om killen inte kunde ha letats upp tidigare om samhällets krafter fungerat bättre på det vis rapportören trodde sig veta.

Alltid samma krav mot det diffusa samhället, nu uppe i glesbygdens Norrland på en söndag. Det rör sig om en standardiserad vänsterdogm som uppenbarligen sprids på landets journalistseminarier. Eleverna får lära sig den rätta tron: ingen har något personligt ansvar – allt är samhällets fel – individerna är offer. Även långt ute i en avkrok av Norrland antas alltså staten stå i givakt då föräldrar uppenbart slarvat!

Offerteorin är skapad för att dölja ditt och mitt ansvar. Vi ska inte behöva skärpa oss, utan alltid påkalla stöd från samhället. Vi bär inget ansvar (än att gå till valurnorna). Det är politikerna som ska fixa vardagen.

I det aktuella fallet leder förstås offerteorin till en härdsmälta. Vilka hade legat närmast ett förhindrande av pojkens försvinnande än just hans föräldrar. Alla med hjärnsubstans vet att en två-åring måste övervakas. Till bilden hör att föräldrarna är rumäner som brukar komma till orten ifråga för att tigga. För att slippa säga något trist och kraftfullt om föräldrarnas ansvar vänder journalister blicken mot det svenska samhälle som verkligen gjort vad det kunnat i frågan! För att slippa anklagelser om rasism så ställer journalister självklart alla tankar om personligt ansvar på huvudet.

Detta händer i Sverige 2026. I höst är det dags att välja bättre politiker som vågar stå för individens moraliskt ansvar. Om sådana nu finns på landets valsedlar?

Torsten Sandström

En rubrik i DN den 22/4 ackompanjeras med en bild på M-förespåkaren Isabella Löwengrip. Så här lyder rubriken:

Amanda Sokolnicki: Moderaterna vill locka över alla korkade kvinnor

Statistiken visar att majoriteten svenska kvinnor hittills röstar rödgrönt. Det rör sig enligt min mening om en sociobiologisk effekt av kvinnan som familjens sammanhållande ankare. Där odlar hon normalt konsensus. Detta innebär att alla ska med i båten oavsett om den är sjöduglig.

Sokolnicki anser uppenbarligen att kvinnor är dumma. Åtminstone kvinnor som röstar åt höger. Vilket förfärligt förakt för hennes eget kön! Men vänsterliberalismens bygger på förakt för sina motståndare. Detta trots att V-liberalismen dogmer bygger på att alla har rätt, ingen kan göra fel samt i vart fall ska staten ge alla sitt bifall. Även brottslingar och andra som skadar samhället ska få en klapp på axeln och ett penning idag i fickan. Alltså den outsinliga godhetens budskap om drömmar som från början inte kan fungera.

Löwengrip har – vad jag vet – inte skadat det svenska samhället, utan har med viss framgång försökt försörja sig själv genom egen drivkraft och arbete. Ändå har Sokolnicki mage att tala om henne i samband med ord som korkad och som redskap för lurendrejeri. Sokolnicki – i sitt elfenbenstorn på DN – föraktar halva befolkningen i vårt land och menar att en tredjedel (av halvan) är dum som röstar högerut.

Dessutom undrar man över logiken. Om korkade ska lockas över, så måste målgruppen kvinnor ju nu rösta rödgrönt! A propå logik. När jag läste juridik och argumentationsteori framhölls en grundkunskap, nämligen att angrepp på en persons kroppsliga statuts – personargument – saknade logisk rang. Detta faktum är förmodligen något okänt för Sokolnicki. En journalist som talar om hela samhällsskikt som korkade måste ses som en dönicki och bara vara värd hån.

För mig rör den största bitterheten att DN – som i min ungdom var en kvalitetstidning – under åren med Olof Lagercrantz och framåt förgiftats av vänsterpolitik och de troende v-liberalernas farliga godhetsvirus. En sådan infektion måste i nutidens politiserande journalisters händer ses som närmast dödlig.

Torsten Sandström

Det är lördag och lunchdags (23/5). Idag blir det bacon, stekta ägg och kokt nypotatis för min del. Det låter väl lovande!

Så nu dags nyheter på radio. Som vanligt säger jag till min Google Home att sända SR P1. Det är Ekoredaktionens halvtimma. Jag är förvisso vaksam mot stundande propaganda. Men på gott humör, ibland kan det faktiskt vara okej.

Men inte denna lördag. Det första inslaget är några minuters tjat om att SD vill ha ministerposter ifall tidöpartierna vinner valet. Frågan rör främst om SD, som det förefaller, blir största tidöparti. Varför hajar jag till? Det är väl knappast något nytt att tala om. Betänk följande. Vi utgår från ett reportage om att sossarna kommer att vinna valet med kommunister och gröna i släpvagnen. Kan man över huvud taget tänka sig att SR då lyfter frågan om sossarnas ska ha flest ministerposter? Det är ju självklart och frågan P1 segar med är därför helt otänkbart. Därför vilar det aktuella reportaget på tanken att SD är parias och att ministerposter åt dem är något potentiellt farligt. Enligt den tankelinjen svartmålar svenska medier sedan länge riksdagens nästa största parti med omkring 20% av väljarna. Röster från var femte svensk väljare misstänkliggörs med andra ord av det radioföretag vars sändningar även denna grupps väljare tvingas betala.

Mitt lätt stekta bacon smakar förstås nu inte så bra som vanligt. Inslag nummer två ska behandla regeringens ekonomiska politik och M-partiets ord om att den svenska ekonomin förbättrats. Detta motsägs inledningsvis av en uppraggad yngre vänsterekonom från Lunds universitet. Och sedan av ytterligare två utvalda så kallade experter, vilkas ord klippts in. Regin är klar och planlagd. Jag som ser en sjunkande inflation och ökad BNP, sänkta skatter och lägre pris på bensin och mat sätter förstås en potatisbit i halsen.

Då jag återfått andan kommer inslag tre från det som kallas ”public service” (man vill nämligen jämföras med samhällsnyttig vård och transporter). Nu uppmärksammas aktuella demonstrationer i Havanna till stöd för Fidel Castros brorsa, dvs han som USA-åklagare vill åtala för att han kommenderat en nedskjutning av ett plan med kubanska flyktingar på väg från ön till Florida. Hur sjutton kan detta vara en nyhet högts på dagordningen? Svaret är givetvis att det rör viktiga skeenden för SR-redaktionens sorgsna kommunister. Visst intervjuas till sist kort en kubansk kvinna som talar om att demonstrationer sker i smyg i skymningen. Men det blir högst oklart ifall det rör regimfientliga protester. Om så var fallet är det antagligen en honnör åt lagstiftningens krav om att rapporteringen i SR ska vara oberoende!

Det är alltså inte bra för matsmältningen att lyssna på SR P1 Eko under en måltid. Min goda mat på tallriken förgiftades av det nyhetsval som SR utgör – dvs Raoul Castros stödpatrull på Östermalm, Stockholm. Liksom i Havanna sprids SR-propagandan via högtalare. Förvisso med ord som är mer tillrättalaga i vårt land och med diskret inlindning, men just därför desto mer effektivt. Slölyssnare ska inte förstå planens schema. Inslaget lurar givetvis även mediernas (i lag reglerade) Legitimeringsnämnd, förlåt Granskningsnämnden för radio och teve.

Det blir ändå fullt tydligt hur Ekoredaktionen värderar nyheter. Man väljer efter egna politiska ideal. Det rör sig om en tydlig planering med partipolitiska förtecken. Den röda tråden syns ju helt tydligt. Först gäller det att klämma åt SD. Sedan Tidöregeringen. Och i tredje hand ge Castros förtryckare en honnör som motståndare till ärkeboven USA. Allt finns nedskrivet i den interna tablå som inslaget följer.

Ha en glad Pingst om du förmår!

Torsten Sandström

Att en flock vänsterdemonstranter på väg till Gaza tvingas stå på knä beskrivs i svenska medier som en folkrättslig kränkning. Men tystnad råder om kartläggning av dödligt våld och terror från Hamas.

Mats Skogkär rannsakar det som kallas public service, särskilt SRT, i Bulletin den 21/5. https://bulletin.nu/skogkar-att-svartmala-israel-for-att-rentva-hamas. Han ger prov på hur de statsfinansierade medierna systematisk svartmålar Israel i krigets Gaza.

Däremot råder tystnad om Hamas ansvar för krigets start och rörelsens efterföljande dagliga terror i ruinernas Gaza. En balanserade rapportering borde synas i ungefär lika långa reportage om krigets två-tre-fyra parter. Men inte. De tvångsfinansierade medierna favoriserar utan hejd Hamas (liksom Hisbollah i Libanon) genom att närmast helt fokusera på Israels framfart. Det är inte journalistik som journalister med arabiskt klingande namn sysslar med tillsamman med den ökände israelhataren Cecilia Uddén.

Bitter är även att tystnad råder om Israels dokumentärfilm om hur orgiastiska våldtäkter och mord utvecklats mot israeler inför krigets start. Reportaget visar att Hamas terrorister agerar som djävulen i islamsk förklädnad. Kolla länken om du törs! Och betänkt hur SR och SVT förstorar en knäböjning av europeiska yrkesdemonstranter för Hamas! På så vis stödjer statsmedierna islams heliga krig.

https://www.civilc.org/silenced-no-more

Svenska medier klarar inte den balansgång som en rimligt kritisk faktajournalistik kräver. I stället blir det propaganda!

Torsten Sandström

Så här lyder en sorgsen mammas betraktelse över sitt elände i DN:s rubrik den 20/5:

Andra måste få chans att leva – det fick inte mina pojkar.

I underrubriken kan man läsa: ”det fick inte mina pojkar, som dog av överdoser”.

Mammans logik följer rådande system för logik. I decennier har nämligen politiker, medier och vänsterforskare talat om för svenska folket att det är samhällets fel om någon blir arbetslös, sysslar med brott, blir misshandlad av sin man, knarkar osv. Det rör sig om (menar man ) osynliga strukturer som på distans påverkar individernas livsbanor. Alltså absolut inte deras egna fria val. Individens egen vilja tycks alltså inte existera. Okej, kanske när det gäller att sträcka ut handen. Men inte då det gäller beslut att vägra ta ett ledigt jobb, döda, knarka med mera. Vi ser mao en av samhällseliten fabricerad offerteori. Den har fått förödande verkningar för Sverige och andra stater i västerlandet.

Förr jobbades det idogt, kriminaliteten var mindre, likaså det allvarliga drogberoendet, skilsmässorna var färre och barnen levde oftare ihop med sina föräldrar under kraftfulla förhållanden. Jag vill absolut inte påstå att allt var frid och fröjd. Men trots relativt begränsad välfärd var samhälls- och familjeproblemen trots allt mindre. Det måste vara en tankeställare.

Sedan decennier har välfärdsbidragen ökat rejält, antalet byråkrater har skjutit i höjden på allsköns myndigheter, utanförskapet har ökat pga av slapp invandringspolitik och familjesöndring, drogerna skördar liv och nära våld samt antalet psykiska diagnoserna för unga och andra har blivit oräkneliga.

Politiker och journalister måste vara blinda som inte vill se sambandet mellan de onda fenomen som vuxit sig starka å ena sidan samt å den andra dogmerna om att individen saknar eget ansvar. Människor är självklart inga robotar som styrs likt marionetter av sociala krafter (strukturer). Varje människa har en vilja och bär ett eget ansvar. Även om lockelser förstås finns måste vi alla lära oss att hantera våra drifter. För denna pedagogik svarar lagstiftaren och inte minst familjerna.

Visst kan som sagt svåra sociala omständigheterna pressa fram onda handlingar och passivitet. Men samhället måste vara på sin vakt och ständigt påtala individens eget ansvar och familjens roll för sammanhållning och styrning. Avvikare måste konsekvent kritiseras och sanktioner tillgripas – de ska inte bäddas i bomull, mängder av bidrag eller missriktad välvilja.

Det fasansfulla är att vänsterliberala politiker, journalister och forskare närmast konsekvent underlåter att formulera kraftfulla lösningar. Man väljer hoppets stig. Det vill säga nya bidrag, ny invandring, uppmaningar från statsteven att gifta sig vid första ögonkastet (med söndring som naturlig följd) och annan extrem slapphet vad gäller brottspåföljder, droger, psykdiagnoser osv.

Svenska folket har på så vis nära nog omyndigförklarats, men tillåts förstås ändå vid allmänna val rösta fram politiker som presenterar nya låt-gå-lösningar. Och det allvarliga är att de politiker som vinner valen ofta är de som står för ännu mer bidrag, passivitet och andra slappa regelsystem.

Framväxten av kravlöshetens Sverige har tyvärr skjutit idealet om medborgarens fria vilja i sank. Du och jag betraktas således som viljelösa robotar styrda av sociala spelregler. Den nya dogmatiken framstår – utmanande nog – som en garanti för att den politiska klassen ska segra vi allmänna val och behålla sin maktställning.

Hursomhelst har den politiska klassen misslyckats. I stället för att driva en balanserat kravfull politik har individens vilja skjutits i sank (särskilt avseende människor inom samhällets lägre skikt). Det är därför Sverige – och andra stater i väst – brottas med rader av svåra och självskapade problem! Opposition yppas inte sällan från förnuftiga medborgare som insett den samhällsfälla vänsterliberalismen gillrat.

Torsten Sandström

Det kan inte råda någon tvekan om att S-partiet är svenska mäster i politiskt trixande. Man har nämligen lärt sig det under minst hundra år – i och kring – makten över staten. Lurendrejeriet riktar sig mot väljarna men även mot andra partier. Det är gränslöst slugt. Men samtidigt löjligt i sin stora dumhet. Man säger en sak offentligt, men menar en annan egentligen som man inte alls vill tala om.

Magdalena Andersson är ledaren (just nu) för detta vilseledande. Hon förstår att det efter en ev valvinst blir närmast omöjligt att regera landet med kommunister och gröna talibaner i båten. S-partiet ser oöverstigliga problem tydligt. För att sossarna ska bilda regering krävs ett ja från de skräckinjagande allierades riksdagsledamöter.

Därför vill hon desarmera dem redan före valet. Detta tror hon ska ske genom en överenskommelse i fem punkter med Tidögänget. Det gäller energi, infrastruktur, skatter, kriminalpolitik och public service. Alltså fyra svåra hinder för sossarna – samt en käpphäst för att slå tillbaka SD – dvs ett bevarande av de statskontrollerade medierna. Alla punkterna avser politik där de politiska skillnaderna är extremt stora. Skulle man – mot all förmodan – komma överens om punkterna före valet kan Andersson efter valutgången villkora en ev regeringsbildning med kommunister och talibaner med ” sorry, frågorna är redan är lösta”. Och därefter släppa de rödgröna vildarna loss att härja med sina favoritfrågor så dumt som de förmår.

Fy sjutton vilken läskig krigslist! Givetvis kommer inte Tidöfolket att nappa på sossarna sluga krok. Varför skulle M, KD och L sälja sina bästa politiska argument inför valet genom en uppgörelse med en dumslug supertrixare som Andersson?

Särskilt intressant är enligt min mening att public service finns på önskelistan. Även här syns gränslöst sluga S-rävars tankar. Man vet att SR/SVT :s existens är lika med vänstermakt. Utan vänsterns journalister faller vänsterns Sverige som ett korthus, helt enkelt. Det inser många inom Tidögänget, särskilt SD. Så varför skulle man gjuta SR/SVT i betong? Däremot inser sossarna att den svenska politiska utvecklingen stegvis går emot medier som skattebetalarna tvingas betala.

Som jag skrivit i en tidigare blogg är regelsystemet om SR/SVT:s pengar baserat på inte mer än ett år i taget, dvs varje års statsbudget för sig. En klok ny regeringen kan alltså säga adjö till finansiering och låta vänsterns journalister söka pengar på marknaden bäst de kan. Lycka till i rävarnas håla på Sveavägen! Rättsläget är klart som korvspad! Det gläder mig mycket.

Torsten Sandström

I min korg med e-post på Lunds universitet hamnar var dag många intressanta brev av en mängd olika slag. Brevlådan berättar om en viss del av det svenska samhället i nutid.

På så vis får jag exv bevis på vad som är woke eller tvärtom, dvs vad som anses som politiskt korrekt i nutidens Sverige. Något naivt vill man kanske tro att det på en juridisk fakultet ska berättas om fenomen som rättssäkerhet, vänskapskorruption, bristande reglering av bostadshyror, rättsfall som spårar ut, omfattande slöseri med skattemedel, sjunkande kunskapsnivåer inom skolan eller högre utbildning, offentligt mismanagement, en skriande byråkratisk utveckling, vårdköer osv.

Men de gruppbrev som hamnar i min låda handlar tyvärr nästan aldrig om dessa centrala frågor. Däremot vimlar det av e-post om ”Hållbarhet” och ”Human Rights”. Särskilt folkrättens aktivister tycks ostoppbara i sin närmast religiösa iver. Naturligtvis ska även dessa ämnen avspeglas i en brevlåda på en juridisk institution. Men inte med denna fenomenala dominans! Det måste vara något sjukt på gång.

Det verkar som om den svenska rättsordningen skulle gå under om inte Klimatskräck och Folkrättsideologi ställs i främsta ledet. I själva verket rör det sig om ämnen som sammanlagt omfattar omkring en termins studier vid en svensk juridisk fakultet!

Dessutom är det två ämnena etiketter för frågor som regleras i synnerligen svepande rättsliga ordalag. Alltså inte hårda rekvisit med precisa regler. Utan i stället närmast en religiös dogmatik. Det rör även frågeställningar som omgärdas med starka politiska krav respektive fördömanden. Bara den hårt självsäkra attityden hos ämnenas företrädare borde göra att raggen reser sig på vurmade för vetenskap. Men den majoritet som ser dessa evangelier i sina brevlådor gäspar tyvärr bara. Aktivismen inom de två ämnena är däremot stor så att det knakar.

Det vi ser rörande folkrätt och klimatskräck är alltså två politiska rörelser som invaderar nationen. Några, ganska få gillar detta. Majoriteten rycker på axlarna och jobbar med sitt. På ett högre plan finns faror. Vi ser en utveckling som är onyttig och i värsta fall skadlig. Innebörden är att statens resurser riskerar att koncentreras på – relativt sett – små områden av rättsordningen. Dvs ämnen som inte är centrala för vardagens rättsliga liv.

Torsten Sandström

Idag kan ofantligt komplex information hanteras med hjälp av AI. Och svenska staten påstår att nationen ligger i framkant vad gäller digit kunskaper. Ändå lyckas tusen och åter tusen personer slarva eller lura till sig miljarder och åter miljarder. Bara i en rapport från Försäkringskassan häromdagen sägs att det totalt betalades omkring 1,1 miljarder kronor i sjukpenning ut till 11 000 nätverkskriminella under fyra år. Försäkringskassan vet inte hur många som faktiskt hade rätt till ersättningen, menar myndigheten.

För att stoppa fusket finns förstås en statlig utbetalningsmyndighet. För några dagar sedan läser jag följande:

”Det här är ett känt fenomen att man lämnar landet och tar med sig sina ersättningar” säger Per Eleblad, generaldirektör för Utbetalningsmyndigheten, till SR.

Det finnas alltså flera grova systemfel som innebär att kontroll inte kan utövas. Ett fel är att rådande legala möjligheter att utbyta information inte utnyttjas. Men än värre är svenska politikers ideal om att kontroll ska undvikas. Man talar om skapa ”tillit” till välfärdsstaten hos folket.

Om det vackra ordet ”tillit” ska tillåtas hindra rimlig och effektiv systemkontroll från myndigheternas sida är det en förklaring om bankrutt. Såväl moraliskt, politiskt som inte minst ekonomiskt. Det rör sig om många, många miljarder av skattebetalarnas pengar som bara slängs i slasktratten.

Den svenska politiska klassen klarar uppenbarligen inte ens enkla uppgifter. Och man döljer sig bakom ord som ”tillit”. I stället är det orden dumhet och oduglighet som ger rätt bild av den politiska elit som driver låt-gå-politik. Man missbrukar förtroendet från skattebetalarna och slänger bort deras pengar. Detta är något som är typiskt för passiva och drömmande vänsterliberaler. En vänsterliberal hoppas att människor ska visa tillit. Tydligare kan det inte bli att politiker är renons på förståelse av mänskliga drifter.

Torsten Sandström

Dagens Nyheter, DN, fascinerar mig. Inte för den höga journalistiska kvalitet som tidningen hade i mina yngre dagar. Utan egentligen för motsatsen, dvs hur en till upplagan stor morgontidning har förfallit till en blaska under en tid på omkring 30 år. DN har lett en medial utveckling som bevisar en övergång från kritisk faktajournalistik till flummig åsiktsdito. Om detta har jag bloggat några gånger. Med ett vagt hopp om att droppen urholkar stenen.

I DN 16/5 har jag ännu ett exempel. Rubriken säger det mesta:

Lisa Magnusson: Hjärtskärande när svenska kändisar tvingas till förnedrings-tv

Hennes ord rör en tevegenre i nutid där fokus är på en grupp människor – ofta mediernas egna kändisar – som utsätts för diverse hån, fysiska övergrepp osv i syfte att underhålla publiken. Givetvis är jag ingen vän av sådana vulgära reportage. Det är uppenbarligen inte heller Lisa Magnusson på DN. Men vad är det hon skriver: hjärtskärande när svenska kändisar tvingas till förnedrings-tv.

Vem tvingar en kändis, dvs personer som vill säja sin egen image? Är det inte fråga om vulgaritet och inte något hjärtskärande? Ordet hjärtskärande har – som det låter – en adress till stöd för någon som man tycker synd om.

Utvecklingen av rollen som kändis – ett fenomen som kännetecknar dagens medier(inklusive DN) – är något som Magnusson i sin yrvakenhet bort beskriva. Såväl kändisen som DN lever tillsammans i symbios. De klarar sig inte utan varandra. Utan kändisar är svenska gammelmedier slut!

Därför är ordet hjärtskärande fullkomligt missvisande. En stuntman på film får betalt för att falla och kanske slå sig. Sak samma gäller kändisar som ställer upp på förnedring. Det tar det onda med det goda, där betalningen och framtida jobb är belöningen. Kändisen har fri vilja att vägra och i stället försörja sig som vanligt folk.

Det jag nyss skrivit är sant och och något som en gymnasist snabbt borde kunna fundera ut. Men inte Lisa Magnusson på DN, en tidning som skryter in annonser om att man ska sprida upplysning och kunskaper. Tala om dubbel moral! Från hennes elfenbenstorn blir förnedringsteve ”hjärtskärande”. I själva verket är kändisfenomenet och vulgärkulturen en del av mediernas och DN:s livsnerv.

Slutligen a propå mediernas styrning av åsikter och samhälle. I veckor har fokus riktats mot Felicia i Mellot, dvs på Fröken snusk. En artist som blivit kändis genom att ha en slöja under näsan och över munnen, antagligen inspirerade av islam. SVT anser uppenbarligen att hon är en lämplig representant för Sverige. Hennes chanser att vinna haussades fram till igår – bakom Finlands vadslagningsjippo. Men! Fröken snusk gjorde fiasko och Finland sänktes. I medierna märks ingen självkritik – mest tystnad. SvD säger i sin digitala version: ”En tröst – vi slipper betala för detta.” Alltså ännu en medveten journalistgroda. Svenska folket har redan betalat och kommer att få betala för kommande SVT-Mellon (men vår nation slipper lyckligtvis det finala värdskapet).

Torsten Sandström

Som vanligt ger DN plats i sina spalter åt landets västerliberaler. 33 av dem har skrivit under ett upprop mot Tidöregeringens invandrings- och kriminalpolitik (30/4). Debattörerna påstår att regeringens reformer strider mot demokratins principer och den svenska regeringsformen. Enligt uppropet drabbas främst unga kriminella och invandrare. https://www.dn.se/debatt/larmet-ljuder-satt-stopp-for-nedmonteringen-av-rattsstaten/

Det är en tröttsam läsning. Åratal av socialdemokratisk låt-gå-politik inom utlännings- och straffrätt reformeras nu av Tidöregeringen. Blodet flyter nämligen i svenska bostadsområden där invandrarnas klaner ger tonåringar uppdrag att döda. Utvisning av utlänningar som domstol vägrat asyl kan normalt inte verkställas.

Vänsterliberala politiker har således varit brottslingarnas och de nyanländas bästa vän, tillsammans med radikala jurister, kriminologer och en god del av journalisternas skrå. Bland de 33 undertecknarna syns politruker som Sten Heckscher och Ann Ramberg. De båda har länge i statens korridorer regisserat socialdemokratins angrepp på rättsstaten. Märk att även yngre inom de 33:s krets vill bibehålla straffrättsliga lösningar som i realiteten innebär status quo. Vi ser alltså vänsterns vanliga kravlöshet och offerkultur: morden förklaras genom de ungas sociala bakgrund. Några förslag på alternativa lösningsalternativ till regeringens ges inte av de 33. Den spektakulära svenska brottskrisen erkänns inte ens som ett faktiskt problem i uppropet! Pamfletten innehåller bara flummiga påståenden om att den svenska rättsordningen äventyras av regeringens reformer.

Att DN ger plats åt 33 statsanställda som med konstitutionen som vapen spelar mördarna i händerna är ett tecken på en medial kris. Blodet flödar i press, radio och teve. Ett skrämt folket undrar vad som händer på gator och torg i Sverige. Åratal av massinvandring har skapat en kriminell våldsvåg som påminner om maffians USA (omkring 1930-talet). Men de 33 inom vänstereliten – det kamratskap som faktiskt står bakom den slappa straffrätten – blundar och viftar med Regeringsformen.

Regeringen har under snart fyra år jobbat med lagstiftning mot framför allt den ungdomskriminalitet som massinvandringen orsakat. Justitiedepartement och utredare sliter med diverse förslag till lösningar inom den svenska författningens ramar. Balansgången vid en nyreglering är inte enkel. Men det dödliga våldet ger litet utrymme för ytterligare år av debatt. Välgrundade förslag till lösningar har sänts på remiss. Och regeringen har lyssnat på Lagrådet och delvis ändrat sig. Rådets kritik är punktvis moraliserande och därför mindre legitim (mätt i distans från orden i gällande lag). Vidare är det enligt grundlagen regeringen som ska styra landet så länge riksdagen ger sitt bifall..

Jag kan inte se att reformen äventyrar det svenska statsskicket och demokratin. Det är ont om tid för att begränsa de unga kriminellas favoriserade position inom svensk straffrätt. Att straffen görs mer ingripande och åldern för straffbarhet sänks kan inte innebära ett hot mot nationens grundlagar och demokrati.

Däremot måste den svenska vänsterliberalismens ansvar för nuvarande kris kritiseras hårt. I uppropet från de 33 sägs att man vill värna rättsstaten. Ändå är det från deras krets som en asylrätt härstammar utan effektiva möjligheter till utvisning. Likaså regler om ”permanenta” uppehållstillstånd (1984). Vidare har ledande vänsterliberaler sagt sig ”inte vilja bygga några murar” mot flyktingar. De 33 ställer sig därför bakom den gamla kriminalpolitik som inte effektivt kunnat stoppa våldsvågen i massinvandringens spår. De 33 kräver ”konsekvensanalys” av Tidöregeringen, utan att själv ha granskat den äldre kriminalpolitik som man uppenbarligen anser bättre. Och nu ropar de 33 om ett hot mot den rättstat som de och deras likasinnade skapat!

Min åsikt är att en allvarlig passivitet – vänta och se – förespråkas av de 33. Jag är övertygad att idén förkastas av ett svensk folk som alltför länge plågats av i huvudsak importerat våld. I själva verket är det behovet av skydd för rättsstaten som bär upp de strategiska reformer som Tidöregeringen nu lanserar. Det 33 framstår med andra ord som förlorare. De använder desperat juridiken för att stoppa Tidöregeringens ambition att motverka den allvarliga kriminalitet som sköljer över landet.

Vi ser således 33 sömngångare som inte vill erkänna att deras kriminalpolitik har gått i kras. Därför använder dessa drömmande riddare konstitutionen som vapen. Man vill stoppa de ingripande och effektiva regler som behövs för att styra upp en systemhotande invandrings-och straffrätt. De 33 kämpar således inte för rättsstaten. Utan i stället för vänsterliberalismens avart. Alltså den som ständigt vilar på kravlöshetens drömmar. På så vis gråter de 33 krokodiltårar över sin egen passiva lagmodell som nu är på väg till skamvrån.

Torsten Sandström

Dagens industri har idag en fin debattext om svensk (och europeisk) försvarspolitik. Den är skriven Jacob Ämtvall, expert på säkerhet och totalförsvar på Företagarna. Rubriken är sååå fyndig, se ovan!

Saken gäller att Sverige än en gång är på väg att begå ett strategiskt misstag vad gällerl försvarets anskaffning av materiel. I stället för att dra lärdom av drönarkriget i Ukraina är politikerna på väg att lägga alla ägg i samma korg genom att satsa 60 miljarder på nya fregatter. Sak samma med dyrbara u-båtar (som ännu inte är färdiga!) och sannolikt nya generationer jaktflygplan.

Jag har länge kritiserat det som faktiskt kallas ”svenskt försvar”. Vi möter en genompolitiserad verksamhet, där vapenvägrare och feminister länge blivit lurade av med skjortan genom rundmagade generaler tyngda med guldgaloner. Politik, politik och åter politisk utan strikt koncentration på den militära verkligheten (jfr bilden ovan). De politiska beslutsfattarna är – med vissa undantag – en samling fredskramare som inte i tid upptäckt att krigets verklighet står för dörren och framför allt har förändrats av den nya tekniken och nu AI.

En rimlig undran är alltså varför Sverige har en Krigshögskola? Det är väl här kunskaper om nya stridsmedel ska studeras och snabbast möjligt presenteras för de rundmagade och deras pacifistiska uppdragsgivare (politikerna). I dagens SvD framför det stora amerikanska AI-företaget Palantir Technologies Inc:s chef militär kritik mot Europas ledare. Än en gång ser vi hur Europa sackar efter. De många skrytsamma i Stockholm och Bryssel slösar alltså med folkets pengar och driver den militära företagsamheten i fel riktning.

Slutligen bara ett litet exempel på trist högkomik. Så fort svenska medier presenterar militära nyheter så syns en bild på supersossen Peter Hultqvist (inte heller någon lättviktare). Mannen som på höga politiska poster misskött försvaret i nästan två decennier. Få vet att mannen inte ens gjort lumpen! Han är nämligen vapenvägrare. Dessutom är han kramare av Palestinas PLO (som samspelar med Hamas). Hultqvist blir på så vis en blixtbild av svenskt militärt elände i nutid.

Det svenska militära systemet har förr i tiden – jag tänker på 1600-talet – delvis byggt och skyddat nationen. Karl XII bidrog dock till enormt elände. En storvulen och psykiskt knepig kung plundrade folket på bondpojkar och pengar till stor skada för nationen. Och hans verklighetsfrämmande ideér tycks alltså fortfarande gälla. Först ett nedlagt försvar (fy Göran Persson och Fredrik Reinfeldt!) och därefter ett försök till upprustning. Och då ett slarvbygge med sprutande miljarder under en fana på halv stång. Alltså med sossar och moderater på kommandobryggan. Jag tar mig för pannan!

Torsten Sandström

Avslöjanden om hur ett statligt universitet i Göteborg, genom SOM-institutet, tillåtit SVT och SR att påverka uppläggningen av opinionsundersökningar är pinsamma för alla inblandade aktörer. Mest för saten/universitet som låtit ett institut att göra affärer i opinionsbranschen till glädje för SVT och SR. Se sk public serviceföretaget har länge skrutit med sitt höga förtroende i SOM-mätningar. Nu börjar vi förstå varför siffrorna blivit fel.

SVT och SR har betalat miljonbelopp och tillåtits påverka upplägget av SOM:s mätningarna. Bland annat har urvalet svarspersoner viktats så att gruppen SD-väljare blivit underrepresenterad. Följden har blivit att frekvensen svar som är positiva avseende ett förtroende för SVT/SR ökat! Juristprofessor Olle Lundin från Uppsala säger till Bulletin:

– Det betyder ju att undersökningen inte har något värde alls – att köpa en undersökning som man själv har varit med och utformat. Enormt slöseri med skattepengar. Jag trodde att SOM-institutet agerade på eget initiativ.

Det trodde faktiskt även jag. SVT/SR har med andra ord via SOM köpt sig en favoriserad position. Denna har under flera år utnyttjats för att SVT/SR ska kunna skryta om högt förtroende och kunna pumpa ut ännu mer pengar från skattebetalarna!

Jag har i åratal förundrats över SOM:s mätningar rörande opinionen rörande människors inställning till klimatet. Oscarsson, en göteborgsprofessor som som är sängvetare, förlåt statsvetare, har i undersökningar resp mediala intervjuer svartmålat ”klimatförnekare”, dvs personer som är kritiska till IPCC:s kategoriska tal om CO2 som ensam orsak till uppvärmningen. Personer som försöker söka kritisk sanning om klimatets skiften beskrivs således som tokstollar. Tala om politiserad forskning! SOM sysslar säljer egenfabricerad kunskap.

Jag menar därför att Göteborgs universitet måste utreda om SOM:s samarbete med olika intressenter rörande mätningarnas uppläggning verkligen är förenligt med vetenskapliga grunder. Hursomhelst ska SOM ställas i skamvrån. Där står redan sedan länge de två företag som kallar sig ”public service”. När blev korruption ett stöd till allmänheten? Det som hänt mellan SVT/SR och SOM är i själva verket en konspiration mot allmänheten!

Vi ser alltså hur listiga politruker bollar med fakta och hur forskare levererar det som önskas. Statens inblandning är ett hot mot en demokratisk rättsordning.

Torsten Sandström

Det är dags för ännu en vänlig erinran. Bloggen har rullat var dag i mer än fem år. Kostnader för teknik, webbhotell mm är faktiskt större än de gåvor på drygt en handfull tusen kronor som jag 2025 fått av vänliga följare. Exakt har bloggen enbart inbringat 4.065 kronor under hela 2025! Detta trots att den under senaste veckan haft mer än 15.000 besök sammanlagt. Man blir således inte förmögen av politiska skriverier (utan reklamintäkter) på nätet. 

Men bloggen är förstås ingen affärsrörelse. Den tar sikte på politisk kamp (högtidligt sagt). Men även en ivrig samhällskritiker måste förstås muntras upp. Därför är jag tacksam för en swish som inte alls behöver vara på ett stort belopp. Kolla den gröna rutan ovanför till höger!

Samtidigt vill jag varmt tacka de alltfler som redan gett mig en dunk i ryggen. Nu tar jag sats för höstens val!

Vänligen

Torsten

Mediasamhället har helgdag var dag. Intigheter från USA, Europa eller Sverige beskrivs i detalj och hyllas. I grunden är en värdenihilism drivande. Allt som medierna vill blir stort. Alla aktörer som medierna gillar är folkkära. Några krav på kompetens eller kvalitet besvärar inte mediesamhällets präster i templet. Journalister idkar navelskådning. Deras politiska åsikter styr. Fenomenens verkliga vikt – om den öht kan mätas – struntas det i.

Just nu ska det internationella Mellot predikas. I fokus står en svensk kvinna med svart slöja. Kanske till stöd för Hamas – hon kritiserar nämligen Israel. SvD har i dagens tidning två artiklar om Mellot, dvs något som enligt min åsikt är intet kulturellt sett (mer än att det kan beskrivas som en avart). Mest komisk i SvD är Handelshögskolans hippie-professor Micael Dahlen. Han är forskare i ”lycka och glädje” (jag skojar inte, men Handels gör kanske det). Med en så bastant kompetens predikar han förstås att Mellot ”gör dig gladare”.

Mediesamhället har till uppgift att hålla konsumtionen igång. Inte konsumtion av kvalitet förstås. Utan av medial strunt som gör att vi glömmer livets vardagliga problem och inte organiserar oss för att genomföra större samhällsförändringar.

När jag kollar SvD på morgonen eller slappar inför SVT en stund på kvällen blir mediernas funktion som psykofarmaka fullständigt klara. Värst är att deras epistlar om lycka kombineras med att projektet bäst ska genomföras genom att du och jag ska rösta vänsterliberalt. Men denna lyckomyt är faktiskt logisk. Att rösta vänsterut är en dröm om ett samhälle där alla ska få som de vill utan att behöva anstränga sig.

Men att det sannerligen är en myt ger verkligheten tydliga besked om. Många måste nämligen via arbete och skattsedeln betala för mediernas löften till andra. Och ändå får underklassen inte vad man tror. Bostadsbristen skriar. Skolan utbildar inte fullt ut kloka människor, man sysslar med inbillning. Droger blir en flykt från drömmen som brast. Ett liv på bidrag återstår för den som går på vänsterliberalernas drömmar som alltid saknar tydliga krav. Liksom mediernas ständiga flabb och lyckobrus blir följden för många passivisering.

Det som är upprörande är att samhällets eliter gett klartecken till denna passivisering och det utanförskap som blir följden. Om detta skriver den konservativa brittiska psykiatrikern Theodore Dalrymple en bok som jag just nu läser. Den heter ”Livet på samhällets botten” (2001, med undertexten, ”Världsbilden som skapar underklassen”). Den borde studeras av alla politiker och journalister.

Jag tror att du som läsare av mina bloggar kommer att få fler epistlar i ämnet.

Torsten Sandström

Häromdagen upprepades ett inslag i SR P1 som gick ut på att råttor plågar folket i Gaza. Journalisten – med ett namn som klingar Västasien – berättade om hur barn bets av råttor osv.

Jag betvivlar inte alls att skadedjur är ett problem. Barn och vuxna far mycket illa. Men frågan är vilka råttor som bär skulden till problemen i Gaza? Svaret är givetvis Hamas, som genom storskalig och dödlig terror startat kriget. Och fortfarande för Hamas krig mot Israel. Men Hamas nämndes inte med ett ord i SR-journalistens rapporter!

Ännu allvarligare är själva mönstret i SR:s rapporter från regionen. Reportrar med arabiskt klingande namn nämner nästan aldrig Hamas i Gaza eller Hisbollah i Libanon som orsaker till eländet. Översteprästen själv, Cecilia Uddén, har till och med utpekat Israel som skyldig till krigsbrott! Alltså inga försök till studier av hur Hamas och Hisbollahs ständiga terror bedrivs och de följder terrorn får för krigets fortsättning. Sak samma gäller SVT:s så kallade journalistiska arbete i regionen. Journalister med rötter i regionen bedriver med andra ord egen politik och skyddar de verkliga råttorna, dvs dem från Hamas och Hisbollah.

Det är faktiskt fråga om ett tydligt brott mot lagregleringen av public service. Någon tvekan finns inte om den saken. Jag hade gärna anmält rapporteringen till Granskningsnämnden. Men mina erfarenheter är att klagomål snabbt läggs ned och jag vill inte längre delat i en låtsasproces där dömande organ inte en meddelar utfallet till anmälaren, trots att e-postadress krävs för klagomål.

Nämnden tycks mena att egna politiska åsikter hos en journalist inte innebär ett ”beroende”. För detta krävs uppenbarligen beroende via en formell anslutning. Följden blir att medlemskap i Hamas/Hisbollah tycks krävas hos rapportören! Granskningsnämnden agerar således absurt. Det rör sig om en medial skandal som innebär att korrupta rapportering tvättas ren. Från svart till vitt.

Bara det att samma krets av beroende journalister under årens lopp fortsätter rapportera är en extremt allvarlig kräkning av lagstiftningen! Det rör sig om lagtrots från SR och SVT!

Torsten Sandström

Efter tolv år av rysk aggression och terror visar tydliga tecken i dagarna att Putin i huvudsak kommer att ge upp, åtminstone tills vidare. 300.000 döda ryska soldater och omkring 1 miljon skadade utan större framgångar på krigskartan tar nu ut sin rätt. Viktigt är att den ryska ekonomin går på knäna och att ryska folket börjar protestera offentligt mot inskränkningar i livsföringen, exv nedstängning av internet. Igår lät Putin berätta att han ville planera för fred, givetvis en fred på hans eget vis (med sossen och skurken Gerhard Schröder som förhandlare).

Inget talar för att Putin kommer att erkänna sin fundamentala förlust. Diktatorer medger aldrig att de haft fel. Han kommer föstås att beskriva eventuella landvinningar som en stor vinst. Ingen vet ännu hur kriget kommer att sluta. Men mycket tyder på att även en diktator måste ändra strategi för att över huvud taget överleva.

Att ryska folket blir förvånat är troligt. Men många blir säkert glada. Just förvåning och glädje är något mycket farligt för Putin som regerat med våldsmakt som osynligt lindats in i termer om fria val och mänskliga rättigheter. Jag menar att Putin därmed lever farligare nu än innan han eldade på kriget. Många kommer att inse att hans dröm om gammalrysk storhet gått i kras till enorma kostnader i liv och pengar. Här finns en öppning för möjlig revolt. Det är förstås något gott.

Men samtidigt inser mäktiga kretsar kring Putin – framför allt oligarker av alla de slag – att folkliga reformer kan medföra att de förlorar makt över nationens råvaror och den nödvändiga kulissen av folkstyre. Ryssland står således än en gång inför en möjlighet till frihetsreformer. Men historien visar att vägen kommer att vara strödd med törnen.

Om Putin störtas kan med andra ord mycket gott och även ont komma att ske. Min glädje är ändå stor. Särskilt glad är jag över en möjlig frihet för förtryckta folk i Ukraina och Ryssland. En glimt av glädje har jag även över vad ett tänkbart öppnande av Putins arkiv kan komma att medföra. Jag tänker särskilt på dokument om Putins mycket skumma relation med Donald Trump. Auktoritära krafter riskerar att drabbas tillsammans.

Det jag skriver om har förstås många okända scenarier och gigantiska risker. Ändå är denna blogg en yttring av glädje. Kamp för frihet lönar sig. En efterlängtad ”seger” för Ukraina och nationens uppbackare. Men jag bävar för följderna för EU:s del. Kortsiktiga politiker riskerar att alltför snabbt sluta rusta samt ge Ukraina medlemskap i unionen. Långt innan demokratin är på plats i en plågad nation med många inneboende olösta problem.

Torsten Sandström

Svenska medier är återhållsamma med rapporter och slutsatser om kommunvalet i UK. Labour och Tories förlorar kraftigt. Märk att goda demokratier – som UK – har separata kommunval! Men varför denna relativa tystnad?

Utvecklingen i Europa – påhejad av ett federalt misslyckande inom EU – är tydlig. Starka folkliga krafter visar på missnöje. Där är EU:s problematiska utveckling bara en av flera pusselbitar.

På ett vidare plan rör det sig enligt min mening om ett missnöje med den nuvarande politiska makten i åtskilliga nationer. Alltså kritik av självsäkra eliter som lovar runt men håller tunt. Detta är nämligen med få ord vänsterliberalismens credo.

Vi ser en utveckling mot centraliserad politisk makt. Vidlyftig planering – för folket sägs det – medför högre skatter, rigida regler och ökade byråkratier. Samtidigt mindre enskild frihet. Ägare av mark kan inte utnyttja den som man vill. Byggnation, skol- och vårdval begränsas av tröga offentliga byråkratier. En stark globalism medför hög invandring och nya kulturella strömningar som oroar människor. Särskilt som våld, brottslighet och terror följer i spåren, framför allt genom en inflyttande islamism. Lag och rätt anpassa till politikernas centrala planering från ovan. Följden blir att människor ställs inför en sjunkande välfärd i och med att storskaliga byråkratiska system slirar och slösar med folkets pengar. I systemen topp återfinns politiker och byråkrater.

I centrum för skeendet syns en politisk klass som biter sig fast vid makten och ilsket kritiserar politiska rörelser som försöker sticka upp. I exv Tyskland byggs brandmurar mot AfD och i Sverige löper SD politiskt gatlopp i elitens medier. Allt SD gör skandaliseras, även om andra partier (exv sossarna) har sina trollfabriker och trixare med sk kvittningssystem. Hand i hand med den politiska eliten går nämligen mediernas vänsterliberala journalister och andra drömmande lycksökare. Denna allians innebär en järnridå i ett kallt krig mot rörelser som – något oklart – vill se förändring och en vidgar demokrati.

I den moderna demokratins hemland, UK, tycks kraven på förnyelse inte kunna stoppas. Vad som blir den politiska följden är svårt att säga. Förmodligen hade en bättre grund för reformer kunnat byggas om inte den nuvarande politiska klassen varit så rabiat, utan i stället bjudit in till samtal och kompromisser i sann demokratisk anda.

Men detta har inte skett, även om moderaternas Tidölösning är ett gott tecken. Hinder mot förnyelse är nämligen något som kännetecknar en politisk klass. Kamp mot förlorad samhällsmakt kännetecknar ju de eliter jag talar om. De gör motstånd tills de faller. Detta lär oss historien genom rader av berättelser.

Torsten Sandström

Den 18/4 skriver Susanna Birgersson en klok ledare i GP med kritik mot den mediala skönhetsidustrin. Hon menar skönhetsjakten gör åldrandet till en fiende, något som riskerar att göra våra liv till en kamp mot det oundvikliga. Vi måste alltså lära oss att dö lite – och leva mer.

Jag instämmer till stor del. Media- och konsumtionssamhället jagar folket med förgängliga drömmar. Det rör sig i själva verket om indoktrinering eller propaganda. Ifall en nations majoritet drömmer som stolliga vänsterliberaler så förblir samhället i grunden kvar i sossarnas betong. Och det kostar dessutom ofantliga penningbelopp.

Enligt min mening bör Birgerssons recept – förutom hennes kloka tanke om mer nyttig realism (mot skönhetsdravlet) – dessutom användas mot något ännu farligare i nutidens Sverige. Jag tänker på mediernas och politikernas ständiga tjat om psykisk ohälsa. Trots en vård – om köerna fimpas – i toppklass så har vi bli blivit en nation på gränsen till själslig kollaps.

Visst finns det liksom förr människor som är svårt plågade av allvarliga själsliga krämpor. Men de är tämligen få och riktigt sjuka. Vården av dem får inte tillräckliga resurser. I stället satsar Sverige miljarder och åter miljarder på ett folk som inte förstått att man är friskt, utan blivit inbillat att alla bekymmer är utslag att psykisk ohälsa. Psykologer och själsläkare bidrar till inbillningen! Tala om inbillning i Kafkaklass!

Ju mer pengar som betalas till dessa infernaliska själskramare desto sjukar blir svenska folket. Det är en paradox som även ett barn kan förstå (om det får tänka kritiskt). Och sämst går det förstås för dem med riktiga psykiska åskommor som inte fullt ut får den vård som behövs.

Jag skriver ofta att Sverige är lika med Absurdistan. Med sådana. medier och politiker går nationen i fel färdriktning. Man följer en plan som är absurd. Från vår huvudstad, som borde döpas om till Kabul, predikas det således livsfarliga teser.

Sven Jerring sa – som kanske några minns – om den dystra fotbollsmatchen i Berlin 1936: ”japaner, japaner, japaner….”Jag skriver om politiken från Sveriges Kabul: talibaner, talibaner, talibaner….

Torsten Sandström

Tillgänglig statistik visar att kvinnor tenderar att rösta åt vänster medan män väljer högerut. Människors val är förstås svåra att kritisera. Dan Korn skriver en fin text i Bulletin den 26/4 som jag uppfattar som en signal för ett mindre maskulint politiskt budskap. Det är ett taktisk förslag som har goda skäl för sig.

Min analys är att mäns och kvinnors samhällssyn är färgad av könens biologi. Männen tar fajten och vill med tuffa lösningar se snabba resultat. Kvinnor strävar däremot i allmänhet efter konsensus och vill gärna att ingen ska vantrivas som ändrat den gemensamma båten. Könen dras således till olika typer av politiska samtal. Såvitt jag förstår är detta i grunden en biologisk konflikt. Jag talar nu förstås om genomsnitt. Eller med andra ord ett val mellan en vanlig mans- eller kvinnosyn.

Jag menar att konflikten egentligen bygger på en skillnad mellan drömmar om feminin harmoni å ena sidan och en maskulin önskan om raska politiska resultat å den andra. Enligt min mening innebär denna motsättning en broms för förnuftig samhällsförändring. Att sätta stopp för reformer just för att inte alla är med i båten – att konsensus inte råder – är att ge minoritetsåsikter ett tolkningsföreträde. Tvekan är i och för sig ett rimligt skäl för djupare funderingar i en demokrati. Men kravet på harmoni riskerar att motverka tanken om förnuftiga lösningar inom politiken.

Att människor väljer politik efter kön är alltså i grunden naturligt. Män och kvinnor utgör vardera ungefär halva befolkningen i en nation. Ändå måste könsvallen sprängas. Lösningar som baseras på förhoppningar om konsensus blir en appell för status quo. Jag medger att balansgången är knepig. Mot varandra står å ena sidan att överilade beslut fattas. Å den andra att förnuftiga lösningar fördröjs. Ett val mellan de två alternativen måste ske på något vis.

Om man analyserar konsekvenserna av kvinnors strävan efter konsensus får den nämligen tydliga partipolitiska följder. Ett krav på harmoni betyder kollektivism och rödgröna lösningar i ett annars alltmer individualistiskt Sverige. Det innebär även krav på global öppenhet, något som typiskt medför ökad invandring och breda satsningar på u-landsbistånd. Även storskaliga nationella välfärdsbidrag (alltså röstköp utan tuff kontroll) kommer in i bilden, liksom milda straff för kriminella. Dessutom blir ständiga krav på jämlikhet ett kollektivismens betonghinder (som bla satt stopp för kunskapsskolan). Det politiska betet i kvinnofällan förför således lättrogna. Det medför enligt min mening lösningar som inte är hållbara och inte sällan direkt skadliga.

Min åsikt är därför att kvinnofällan måste stängas. Drömmar ska aldrig ersätta realpolitik! Den svåra frågan är hur det ska gå till. Fria val nyttjas som bekant av vänsterliberaler för drömmande locktoner, som tenderar att bli samhällsfarliga, något som exv en långvarig svensk passivitet till massinvandring uppenbarligen visat sig vara. Ofta måste nämligen drastiska beslut fattas och detta snabbt.

Jag anser alltså att tanken om harmoni och konsensus är en vänsterliberal vision som visat sig skadlig för vårt land. Dimmor sprids och drömmar hyllas (av godtrogna). Denna vänsterliberalism måste ständigt kritiseras! Plädera dessutom för behovet av förnuftiga kompromisser inom politiken, så att könsfrågans locktoner inte kommer att peka ut färdlinjen. Att kvinnofällan måste göras extremt tydlig utesluter givetvis inte behovet av ett mindre maskulint politiskt samtal.

Torsten Sandström

Mats Svegfors har tappat balansen säger han. Det går att förstå. Och han har räddats av långvården. Det är värt en honnör till en dyrköpt svensk välfärd.

Men efter att han snubblat och fallit – allvarligt enligt egen uppgift – så har han kommit att inse att massinvandringen till Sverige varit nödvändig för att hålla vårdsektorn igång.

På grund av ramlandet ska man kanske inte ställa alltför höga krav på logiken. Men att SvD – nu i en andra stort uppslagen artikel – lyfter Svekfors idéer är betänkligt. Jag tror många läsare av tidningen irriteras av att SvD ständigt lyfter vänsterliberala favoritämnen. Och att det sker med hjälp av svag och egofixerad logik gör inte saken bättre. Massinvandringen har i grunden kostat Sverige enorma belopp och problem. Detta syns inte minst i brottslighet och gigantiska kostnader för invandrarkvinnor som inte jobbar.

Att ändå en god del nysvenska kvinnor arbetar inom vården är förstås mycket bra. Även om patienter klagar över språkförbistring och dåligt bemötande (jag har vittnen från min egen släkt). I grunden förändras således inte kritiken avseende invandring. Sverige måste sluta med att locka människor utan attraktiv kompetens till inflyttning! Det är detta som Tidöregeringen arbetat mot sedan 2022!

En vilsen före detta chefredaktörs syn på saken har ingen större betydelse i sammanhanget. Annat än att hans och SvD:s syfte är att motverka fortsatt Tidösamverkan. Flera prenumeranter som sedan länge lämnat DN för SvD suckar säkert tungt. Det är vänsterns journalister som styr mediasverige. För detta bär Svegfors tyvärr ännu ett portion ansvar…Som representant för den politiska klassen har han bidragit till nationens problem.

”När f-n är gammal blir han religiös” är ett bra talesätt. En gammal moderat som Svegfors har gjort karriär inom de gammelkonservativas led. På det har han försörjt sig väl. Nu vill han framstå som harmonins förespråkare. Udden är förstås riktad mot SD som faktiskt förmått Sverige att vakna upp ur den kris som såväl Reinfeldt och Löfven skapat. Svegfors vill nu (från långvården) få sympati och framstå som försoningens man. I själva verket bidrar han till vänsterns rörelse för hat och splittring: nu ska SD korsfästas!

Om jag minns rätt var det Gyllene tider som för länge sedan kritiskt (?) sjöng om ”Flickorna på TV2, åhå-hå”. Just nu pustar jag över gamarna på SvD, åh neee!

Torsten Sandström

Programinslaget kallas av SVT ”Partiledardebatt”. Det är en felaktig beskrivning. Det är i stället en tillställning som arrangeras av två av SVT:s utvalda drevkarlar, en man och en kvinna. Det är dom som regisserar partiernas framträdande och står i centrum. De väljer ämnen, som styckas och läggs till rätta. De spelar ut frågorna till den partiledare som de vill av närvarande politiker. Och struntar i att låta huvudaktörerna själva styra samtalet.

Aldrig någon kritisk fråga till socialdemokratin efter en regeringstid med nedlagd kärnkraft och höjda energipriser! Inte heller förekommer någon räkning av de olika partiernas programtid – alltså minuter som de har ordet. På så vis får alltid en egotrippad och klasskampsilsken kommunist mest programtid! Enligt min bedömning fick statsministern minst tid!

Jag menar alltså att det som kallas debatt närmast blir en PK-bestämd uppvisning från SVT:s sida. Det syntes inte minst vid valet av ämnen. Okej, viktiga frågor fanns på tapeten. Men i slutet av seansen visade agendas vänsterliberaler än en gång sin politiska färg. Man släppte loss vanliga drevet mot SD i en fråga som bara rör riksdagens interna arbete, dvs ett ämne som faktiskt regleras i riksdagsordningen. Enligt lag har varje ledamot rätt att delta i omröstning. SD räknade bort sina vildar och kallade in två ledamöter från den sk listan för kvittning. Maktförhållandet i riksdagen på valdagen upprätthölls med andra ord.

Genom att sluta med att lyfta denna procedurfråga – som sossar vid flera tillfällen struntat i vid omröstningar – så lyckades SVT sprida skräck över SD (på samma vis som SVT dagligen sprider klimatskräck).

Journalister säger ofta att de är experter på att värdera nyheter. Pyttsan! Så kanske det var förr, men nu är det struntsnack. De är experter på att driva propaganda i den politiska riktning som de själva önskar.

Programinslaget var alltså inte public service. Det var högst privat opinionsbildning i en viktig samhällsfråga: kommande val. Därför bör riksdagen slopa lagstiftningen om tvångsavgifter till SVT och SR. Låt företagen konkurrera om allmänhetens förtroende!

Förvisso har trista signaler utfärdats om att finansieringen ska pågå åtta år fram i tiden. Men inget hindrar att finansieringen stoppas exv redan efter höstens val! Några rättsligt bindande löften har nämligen inte utfärdats genom lagen ifråga. En ny paragraf – som slopar eller sänker beloppen till SR/SVT – kan alltså snabbt slå ut SVT:s och SR:s gratisresa på folkets bekostnad. Lagrådets syn på frågan då lagen var på remiss var nämligen så här. Låt mig citera propositionen:

När förslaget till finansieringslag behandlades framhöll Lagrådet i sitt
yttrande att det enligt regeringsformen (RF) inte finns något utrymme för
att anse att riksdagens beslut om tilldelning av avgiftsmedel inför en
flerårig sändningsperiod är något annat än ett riktlinjebeslut enligt 9 kap.
6 § RF. Regleringen i regeringsformen hindrar inte att riksdagen inför eller
under en tillståndsperiod ändrar beslutet om medelstilldelning.Proposition 2024/25:166 s 54.

Det var sannerligen ett positivt besked! Ljus sprids i mörkret. Men tyvärr är riksdagen full av vänsterliberaler och fega moderater…Alltså sådana som SVT:s journalister ständigt fraterniserar med.

Torsten Sandström

Annika Hirvonen tycks ha egna privata skäl att urvattna kraven på svenskt medborgarskap. Hon fraterniserar nämligen med afghanistaner. Därför nedlåter hon sig att – dumsmart nog – trixa med kvittningsreglerna för att få som hon önskar. Men hon gick på en mina. Följden blev förstås att SD struntade i att räkna in sin vildar i det underlag som kvittningsreglerna vilar på. SD kontrollerade ju de facto inte dem som lämnat SD (och hade fått kännedom om Hirvonens fientliga agerande).

Vilken part är det egentligen som bäst lever upp till tanken bakom den – i lag oreglerade – överenskommelsen om kvittning: Hirvonen eller SD?

Mitt svar är att personer som väljer att bli vildar måste – på något vis – räknas bort i kvittningssammanhang. Om de ändå visar avsikta att att rösta mot det parti som stått på deras valsedel så faller kvittningssystemet. Motsvarande antal icke-vildar på kvittningslistan bör kallas till omröstning.

Att svenska medier tar ställning för Hirvonen är bara ännu ett uttryck för en bastant svensk medial vänsterliberalism och dess ständiga hat mot SD. Min åsikt är att med vanliga moraliska krav på tolkning av texter är SD agerande närmast korrekt.

Hirvonens agerande är ett tecken på att Mp är en samling människor av samma skrot och korn som talibaner i Afghanistan. Följden blir en läskig syn på god moral vid tolkning av texter.

Jag är öht taget tveksam till regler i stil med dem som inte följer riksdagsordningens lagbestämmelser. Tala inte heller om ”kvittning”, som för tanken till lagliga motkrav i avtalsförhållanden. De facto talar vi nu om en strävan efter informell balans i riskdagen mellan blocken, av skäl som rör främst sjukdom. Att 10% av ledamöterna ges tillstånd att inte delta i riksdagens arbete är enligt min mening fråga om en lovlig eller olovlig frånvaro från riksdagens arbete. Detta är en nykter syn på hur grundlagen ska tolkas. Skärp reglerna och sluta med tramsiga överenskommelser vid sidan om grundlagarna. Skriv i stället ”regler om hur lovlig frånvaro ska hanteras vid omröstningar”.

Torsten Sandström

I alla tider har brottet våldtäkt varit svårt att bevisa. Det finns naturliga skäl för det. Vad som utspelas i enrum mellan två personer är självfallet svårt att styrka.

Länge har därför den svenska lagstiftaren tagit fasta på den yttre ramen kring sexbrott, dvs interaktionen mellan de aktuella personerna, platsen, förekomsten av hot eller våld eller den ena personens utsatthet. Den givna följden har blivit att oönskade sexuella övergrepp i vardagen mellan vänner i hemförhållanden samt utan inslag av brutalitet blivit svåra att få en fällande dom på. Bevisningen har gett en alltför splittrad och oklar bild av vad om skett. Detta har givetvis varit en allvarlig nackdel för den drabbade – i allmänhet en kvinna.

Sedan 2018 har därför beskrivningen av sexbrotten förenklats. Den yttre ramen – framför allt våld och hot – har slopats. I stället gäller att den som med en person som inte deltar frivilligt, genomför ett samlag eller en annan sexuell handling” numera ska dömas till våldtäkt.

Detta gäller brott med uppsåt hos gärningspersonen. I syfte att skapa en mer balanserad brottsbeskrivning har även grovt oaktsamma gärningar av detta slag kriminaliserats. Klart försumliga handlingar kan alltså idag straffas. Bakom denna sk samtyckesreform stod en socialdemokratisk regering. Flera riksdagsledamöter från oppositionen ansåg att en skärpning av straffet för våldtäkt av normalgraden varit att föredra. Vidare framfördes i den politiska debatten farhågor om bristande rättssäkerhet genom den nya regleringen av våldtäkt.

Rapporter från Brottförebyggande rådet (tex Brå 2020:6 och 2025:3) visar att antalet fällande domar för de två typerna av våldtäkt ökat med omkring 30% efter reformen. Ökningen tycks huvudsakligen omfatta sk ”nya fall”, alltså då en kvinna påstår bristande samtycke. Även den nya brottsrubriceringen oaktsam våldtäkt har bidragit till ökningen av fällande domar. I sin senaste rapport tycks Brå vara bekymrad över riskerna för bristande rättssäkerhet.

Denna rapport visar att några advokater, som tillfrågats om tillämpningen av samtyckesregleringen, oroas över effekterna för unga män. En advokat säger:

Lagen har syftat till att täppa till tidigare luckor. Samtidigt så innebär det att ungdomar som söker tillfälliga sexuella förbindelser riskerar långa straff enkom för att de uppfattar en situation annorlunda än sin tillfälliga partner. Jag är osäker på om det är rätt väg att gå. Det måste finnas utrymme för ungdomar att begå misstag utan att riskera att låsas in i flera år.

Det gäller således för lagstiftaren att fundera över vilka situationer som kan kräva en annan reglering. Advokatens yttrande pekar på en problemgrupp som förmodligen är svårt att gå till mötes, dvs ungdomar som är oerfarna och som under kortare tid inlett kärleksförbindelser. Här måste uppfostran och information ta vid. Föräldrar och samhälle måste ta ansvar för att kravet på samtycke inpräntas.
Men den som i ett vidare perspektiv ser på tänkbara problemsituationer ges kanske viss ledning. En grupp av fall är kvinnor som i besvikelse över att en kärleksrelation avslutats gör gällande att en våldtäkt skett. En medial granskning visar på att besvikelsefallen inte är få. I spåren av #Me too har några spektakulära exempel avdömts där en kvinna lång tid efter att hon hamnat i sängen med en man påstår att en våldtäkt skett.

Den så kallade ”kulturprofilen” dömdes 2018 till 2,5 års fängelse för två fall av våldtäkt. Vid olika dagar hamnade nämligen kvinnan ifråga i mannens säng och utsattes enligt domstolen för två våldtäkter! Av fri vilja fortsatte hon alltså umgänget med förövaren mellan dag ett och dag två.

Det finns även liknande mediala rapporter. En kvinna som i medierna går under täcknamnet ”Felicia” har anmält minst nio män för fall av våldtäkter. Enbart en av de anmälda männen har fällts för vad som faktiskt måste ses som en mycket grov våldtäkt. De övriga fallen pekar sannolikt på problem som är speciella för kvinnan ifråga. Mycket talar för att det rör sig om kvinnans liv, hennes egen syn på hur en sexuell relation bör gestaltas.

Jag menar därför att lagstiftaren bör försöka skriva regler som balanserar det fokus på frivillighet som de nya reglerna om våldtäkt skapar. En väg kan vara att formulera särskilda bevisregler för sexbrott i vänskapsrelationer, alltså i situationer där de inblandade öppet valt att umgås md varandra, men något för ena parten oönskat våld plötsligt inträffar. En antydan till detta framskymtar i HD-domen 2022 s 237, där en oaktsam våldtäkt inte kunnat styrkas. Domstolen anser nämligen att målsäganden inte varit tillräckligt aktiv med att avbryta en fortsatt kärleksstund, mellan parter som samma dag (och sedan några månader) frivilligt haft sex.

Men allmänna bevislättnader för ena parten är svåra att motivera. Ord står i allmänhet mot ord vid våldtäkter mellan vänner. För övrigt hävdas det att mörkertalen för sex utan ena partens samtycke anses som stora. Anmälningsfrekvensen är med andra ord låg.

Jag menar att en situation dock bör regleras. Problematiken rör våldtäkter som anmälts först flera dagar efter gärningen – troligtvis på grund av besvikelse över vänskapsrelationens utveckling. Domen mot ”kulturprofilen” är enligt min åsikt ett av flera exempel. Om en polisanmälan av första våldtäkten i rättsfallet snabbt skett hade inte den andra våldtäkten inträffat. En regel om skyndsam polisanmälan är enligt min åsikt en nödvändig lösning. Alltså en bestämmelse i stil med:

Straff för bristande samtycke kan endast utdömas för gärning som skyndsamt anmälts till polismyndigheten.

Några kommer nog att kritisera mitt förslag. Det händer nämligen att kvinnor lever under manligt förtryck. Det må så vara. Men då rör det sig om fall där den äldre regleringen (utan krav på samtycke) kunnat tillämpas. Såvitt jag förstår bör i dessa fall misshandel, olaga tvång eller hot – i kombination med tydliga tecken på sexövergrepp – räcka för tillräckligt grov påföljd mot övergrepp.

Kanske måste även något göras åt straffregleringen gällande ungdomars misstag och besvikelser i kärleksreaktioner. Dagens regler vilar på feminismens teser om manliga härskartekniker. Med denna inställning kan ett svårbevisat samtycke bli ett ödesdigert hinder för en ung man. En mer balanserad och rättssäker syn på brottet våldtäkt bör skapas. Det är lagstiftarens svåra uppgift.

Torsten Sandström

Texten tidigare publicerad i Epoch Times

Ett trött svenskt folk vaknar på 1 maj bryskt upp till verkligheten. Nu ska vänstern höja skatterna igen. Mot detta räcker inte huvudvärkstabletter.

Sossetidningen Sydsvenskan lämnar sitt bidrag idag den 2/5. Rubriken talar sitt tydliga språk:

Sverige behöver en nationell djurförsäkring

En chef vid S-märkta tankesmedjan Tiden, Maria Arkeby, förklarar. ”Att låta bli att göra något leder till ett samhälle där djur i allt högre grad blir en klassfråga”.

Något häpen undrar jag om det över huvud taget finns något privat svenskt som inte det allmänna ska betala för? Alltså något som bara några medborgare väljer men inte alla andra gör? Vad ska de enskilde bära ansvar för egentligen och anpassa mun efter matsäcken?

Sossarnas svar är uppenbarligen att allt som en svensk anser viktigt ska samhället bära ansvar för. Medborgarna ska alltså bara kräva. Inte göra val och anpassa sin ekonomi till vad börsen innehåller.

Jag tror till och med många sossar tvekar till idén. Man inser att det rör sig om alltför fett valfläsk. Men partiledningen riskerar tyvärr att nappa på lösningen. Att köpa röster i val är nämligen en viktig del av S-modellen.

Torsten Sandström

ägare till privat försäkrade gårdshunden Pigge

Inte ens en republikan – som jag är – kan undgå att inse att kungen igår fyllt 80 år. Jag har inget emot att hans födelsedag uppmärksammas i medierna. Kungen är ju ändå vår statschef enligt gällande grundlagar.

Min kritik idag rör enbart hyllningarna och framför allt deras storskaliga och underdåniga framtoning. Den mediala uppmärksamheten måste bedömas som enorm. Speglar detta svenska folkets stöd för monarkin?

Jag misstror inte opinionsundersökningar som visar att en majoritet av svenska folket är för ett svenskt kungarike. Då kungen inte utövar någon reell makt går detta att förstå. Man lägger förstås ingen större energi på kritik av en urgammal symbol som inte stör friden och ekonomin i landet.

Men därmed inte sagt att en bred majoritet svenskar är för det storvulna och stolliga prål som medialt utspelades igår. Massor av miljoner kronor avsattes för hela-dagen-rapportering av ett fenomen som just inget betyder för samhället. Ett överdåd av ceremonier. Och tusentals mediala rapportörer. Frän morgon till kväll. Och detta enbart för att kungen just inte betyder något av vikt för samhället!

Det som irriterar mig är inte bara proportionerna av hur kungen hyllades, dvs omfattningen i tid, rum och pengar av gårdagens mediala spektakel. Det som stör mig är själva formen, dvs innehållet i de rapporter som en bred krets svenska journalister nedlät sig till. Det stannade i allmänhet inte vid nyktert sakliga omdömen om kungen. I stället presenterades läskigt devota förgyllningar av hans gärning och person. Alltid extrema superlativer!

Detta påminner mig om min ungdoms böcker från Moskva och Peking om Stalin och Mao Tse Tung. De två framställdes som hjältar. Alltid personer som handlade inte bara rätt utan strålande bra. Igår framförde ett stort antal svenska journalister samma extremt devota hyllningar. Nationens alla självutnämnda mediala hovfjantar slog volter av lycka då de prisade kungen. Jag menar förstås inte att kungen varit samhällsfarligt som de två skurkar jag nämnt. Men journalisternas metoder är desamma. Att privata medier agerar så är en sak. Men att SR/SVT gör det, som jag och alla andra svenskar tvingas finansiera, plågar mig.

Vilhelm Moberg – ett intellektuellt och politiskt ljus under mina gymnasieår – menade att monarkin frammanar vördnadsbetygelser från devota medborgare. Han ansåg denna överdrivna kult främmande för en levande demokrati. Jag håller med honom. Nyktra och artiga gratulationer är en sak. Men att en kung, med vanliga mänskliga tillkortakommanden, höjs till gyllene skyar är inte förenligt med demokratins spelregler, helt enkelt. Det är faktiskt nästan samma fenomen som antikens romerska elit använde för att hålla folket i styr: bröd och skådespel.

Grattis i efterhand Knugen!

Torsten Sandström

Mediernas drev mot SD saknar like. Alla beslut som SD fattar beskrivs som odemokratiska. Att inte journalisterna själva inser detta – jag tänker bara på majoriteten – kan tyckas konstigt för den som inte insett att journalisterna lever i sin egen privata åsiktsvärld.

Dagens drev gäller en omröstning i riksdagen som Tidöpartierna tillsammans vunnit. Röstningen är helt lagenlig. Regeringsformen och Riksdagsordningen har alltså följts till punkt och pricka.

Problemet för drevets många karlar och kvinnor är att det som skett enbart strider mot intern praxis som den politiska klassen uppfunnit. Nämligen att en frånvarande ledamot i ett politiskt läger ska innebära att en ledamot ifrån motsidan ska ges ledigt (borträknas). För eliten och partierna är detta mycket praktiskt ty ledamöter kan i praktiken vara frånvarande (med arvode) av alla möjliga skäl. 10% av samtliga ledamöter är därför normalt frånvarande! Allt sker enligt en växlande lista där ledamöter som befriats från närvaro räknas upp. På så vis ges dessa ledamöterna extra fritid utan att förlora pengar. Systemet är alltså främst gynnsamt för den politiska klassen medlemmar.

Men nu händer detta. Då ett antal ledamöter som lämnat sitt parti efter senaste val närvarar vid en omröstning fungerar förstås inte detta system för politisk status quo vid beslut där röstetalen väntas väga jämnt. Den aktuella dagens beslut var viktigt – det gällde skärpta krav för svenskt medborgarskap. Man visste att två före detta ledamöter, som valts på röstsedlar för SD, skulle trycka på röd knapp mot regeringens yrkande. Därför hoppade två SD-ledamöter från ”kvittningslistan” denna dag in och röstade med all rätt enligt lagens regler. Då de rödgröna knappt förlorade omröstningen startade förstås drevet: SD har agerat odemokratiskt, skrias det.

Syftet bakom kvittningsreglerna har uppfyllts vid röstningen. Ändå anser vänstern att ett följande av Riksdagsordningens regler är odemokratiskt. Märk att SD inte ens formellt ingår i regeringen. Närvaro trots kvittning – en tveksam smygpraxis för tänkbara sjuklingar bland ledamöterna och liknande – hyllas med andra ord trots att lagens regler följts. Det är kvittningssystemet som måste ändras!

Detta sker i Lilleputtarnas Land. Alltså i Absurdistan.

Torrsten Sandström

LIDL:s matbutiker rusar fram. Omkring 15 % lägre matpriser är drivkraften. Dessutom skenar företagets vinst, meddelades det häromdagen. Vi ser med andra ord konkurrensens fördelar. Allt talar för att även basala vårdinrättningar kan drivas enligt liknande principer. Antagligen även delar av den svenska skolan.

Men i vårt land har matkonkurrens stoppats inom många kommuner för att politikerna vill ge stöd till COOP och ICA. I exv Markaryd och Osby har danska Nettos lågprisbutiker köpts upp av höprisets COOP. Och när det gäller privatisering inom skola och vård har politikerna inte förmått lösa en seriös svensk upphandling som innehåller hård kontroll, reaktioner och tuffa påföljder mot fuskare. Byråkrater saknar kompetens att leverera juridiskt stringenta kontrakt! Men att det kan fungera bra visar det stora vårdföretaget Capio, som lyckats sänka prislappen på sina goda vårdenheter med omkring 15% (jämfört med regionernas kostnadskrävande byråkratdrift).

Vårt land lider således under en gigantisk politisk betongklump. Dess skapare är sossarna, men till dess bevarare hör även politiker från den övriga politiska klassen. Genom detta tillåts nationens politiska elit sitta i orubbat bo med trygga löner för ”yrkes”arbete. Även deras hantlangare, en jättelik pyramid av byråkrater, bidrar till att stänga ute en väl fungerande public service (i ordets rätta betydelse – med andra ord till skillnad från SR/SVT).

På så vis är Sverige Absurdistan. Land ska med lag byggas, heter det. Vårt land byggs av en politisk elit med en djungel av paragrafer. Den vill inte släppa taget och agerar ofta mot sunt förnuft.

Torsten Sandström

Häromdagen lyssnade jag på SR:s Lördagsintervju (den 25/4). Johar Bendjelloul ställde frågor till Magdalena Andersson om Socialdemokraternas politik. Många av hennes svar var som vanligt undvikande upprepningar. Budskapet är: låt väljarna peka ut sitt favoritparti – sedan blir det möjligt att bilda regering (dvs kohandla).

Den största frågan enligt Andersson var – hör och häpna – partiets driv för ”elektrifiering” av Sverige i kamp mot Tidöregringen. Jag väntade mig förstås att Bendjelloul skulle problematisera hennes plädering för mer vindkraft och stöd till elbilar. Men hon tilläts tjata om elektrifiering.

Framför allt väntade jag på att Bendjelloul skulle ställa nyckelfrågan: varför lade den S-regering, du var en framträdande ledare för, ned fungerande kärnkraftverk? Med dessa kärnkraftverk i drift hade massor av ny el producerats till bättre pris. Men inte ett ord om detta.

Varför ställdes inte frågan? Den enda rimliga förklaringen är att Bendjelloul inte själv gillar kärnkraft. Han tycker inte att kärnkraft är något förnuftigt. Hans intervju kom på så vis – faktiskt i huvudsak – att centreras kring Bendjellouls egna politiska preferenser. Andersson dubbelmoral exponerades inte för att journalisten Bendjelloul själv tyckte att nedläggningarna var okej.

Jag menar att det som skedde – alltså Bendjellouls spektakulära passivitet – är ett av många, många allvarliga exempel på hur ständigt SR- och SVT-journalisters personliga värderingar av politiken blir styrande i kontakten med publiken. Han bidrog på så vis faktiskt med egen politisk propaganda. Anderssons hårresande dubbelmoral, dvs ointresse för kärnkraft, sopades under mattan samtidigt som hon tilläts plädera för elektrifiering. Med sådana journalister behöver S-partiet inga betalande medlemmar eller iögonenfallande partibidrag från staten.

Med sådana journalister motverkas förstås medial public service i ordets rätta mening. Politiseringen inom SR och SVT är en av vår tids stora politiska problem. Väljarna tvingas betala för SR/SVT samtidigt som de luras att lyssna på politisk propaganda. Dag efter dag översköljs de nämligen av vänsterpropaganda…

Torsten Sandström

I alla tider – fram till vår era – har konst varit något märkvärdigt. Alltså skapelser i färg och form som beundrats av publiken för att man uppfattat fenomenen som skickligt hopkomna, sköna eller kvalificerat kritiska.

Den tiden är nu förbi. Kanske inte hos allmänheten, men väl hos dem som anses sig som förståsigpåare, dvs gallerister, kritiker i medier samt en snäv krets av deras naiva medlöpare.

Jag ser den 28/3 i DN hur en utställning ges plats och presenteras mångordig. Det rör sig om två sk konstnärer med sina respektive utställningar. Linnéa Sjöbergs heter ”Out of character” och Olof Marsjas ”I din röst bor anden till ett språk”. Lokalen är Accelerator, Stockholm. Egentligen är deras egotrippade ambitioner inte värda ett ord i min blogg. Men jag måste kritisera!

Bara de två aktivisternas egen presentation av vad de vill visa bekräftar min tes om den samtida konstens – åtminstone partiella – dödsfall. De tillkännager flummiga tankar. När jag tar del av anmälarens ord i DN blir mina föraningar bekräftade. Sår här skriver nämligen Magnus Bons om de två:

Den ena en konstnärlig kameleont som ägnat sig åt tatuering och vikingalajv, den andra skapar skulpturala hybridgestalter med en air av samisk duodji. Kontrasterna är stora när Linnéa Sjöberg och Olof Marsja ställer ut parallellt i konsthallen Accelerators två underjordiska salar.

Vilket utstuderat och banalt ordbajsande språk! Både av de sk artisterna som av deras självutnämnda kritiker. Tyvärr har jag inte rätt att publicera bilder av deras utställning. En kritisk läsare hade häpnat. Jag skådar inga skapelser som är värda beundran. Eller respekt för avancerad samhällskritik. Det jag ser ger enbart en omedelbar känsla av ett besök på en loppis i stil med Erikshjälpen. Alltså rader av hopsamlade föremål. Ting som till 90 % tillverkats inom möbel- ,klädes- eller medieindustrin. Jag kan till och med förnimma den lätt fuktiga doften av begagnade varor som blivit kvar på ett lager. Lukten av hyllmeter med olästa exemplar av Månadens bok eller inlämnade kläder och prylar av skilda slag.

Det vi ställs inför är alltså två hippies som anmäls av en tredje. Inga krav. Bara en aldrig sinande vilja att förstå individens självhävdelse. Allt utan minsta respekt för publiken. Ändå tror jag betraktarna förstår att det är kejsarens nya kläder som Magnus Bons presenterar i ovädrat skick.

Torsten Sandström

Jag är en sann vänner av demokratins idé. Den har historiskt uträttat enorm nytta för miljarder av människor. Men den har uppenbara inneboende problem som kloka politiker måste hantera. Tyvärr råder det brist på sådana människor i maktställning. Nödvändiga reformer uteblir. Det är här skon klämmer. Såväl i vårt land som i USA.

Ännu en skottlossning kring president Trump blixtbelyser problemet. Den stolta amerikanska konstitutionen har inte följt med tiden. Initialt gäller detta förstås vapnens heliga ställning i USA. Vilda Västerns tid är sedan länge över, men privata innehav av vapen frodas ändå.

USA:s problem är förstås ännu större. Framväxten av storfinans och medier har under två sekel förlamat demokratin, i takt med kapitalismens pyramidala framgångar. Trump belyser dilemmat. En president som är mångmiljardär, med inflytande över ett gigantiskt komplex av massmedier, har kidnappat den amerikanska konstitutionen. Det har förstås skett förr, men inte i den gigantiska skala som under Trump. De två partier, Demokrater och Republikaner, som i och för sig förr styrt och ställt i USA på problematiska vis, har nu försvagats och därmed öppnat dörren för finans- och mediesamhällets makt över nationen. En auktoritär president, berusad av makt, styr genom dekret och massmediala uttalanden. Trump, som inför valet hånat krig, har under inte ens ett år i Vita huset låtit nationens vapenkrafter spela utom – och inom – landet.

Visst tycks oppositionella läger samlas mot Trump. Men kvar står två vilsna partiorganisationer samt en urstark finansiell och medial industri som ständigt för in nya ledare från den egna intressesfären. USA är illa ute! Jag menar således att landets konstitution har ett knippe viktiga problem som måste lösas. Visst kan kanske USA:s högsta domstol hjälpa till här. Men det krävs ett antal ändringar i konstitutionen för att den amerikanska demokratin ska räddas.

Jag är därför rädd för att demokratins förlamning i USA inte enkelt kommer att hävas. Den politiska elit som måste frälsa demokratin tvingas nämligen motverka den egna klassens intressen. Reformer är sannolikt mindre svåra i Sverige, där förändringar i partistrukturen sker, om än långsamt. Dessutom är det svenska finanskapitalet mindre politiskt aktivt, låt vara att medieindustrin tar för sig. Likafullt har även vår nation problem med sin politiska klass.

I USA blir det dock betydligt svårare. Särskilt som nationen vilar på sin sköna dröm om en storslagen konstitution. Trots att den numera är luggsliten blir vilsna drömmar – som vanligt – ofta hinder mot en förnuftig utveckling. Såväl i USA som Sverige är politiska löften och dimmor ett hot mot demokratin.

Torsten Sandström

Sydsvenskan bekräftar min eviga kritik av hur vänsterns journalister – en majoritet inom skrået – topprider den läsande publiken. Ett tydligt bevis är den gamle kommunisten Olle Lönnaeus rubrik i tidningen idag /25/4):

Olle Lönnaeus
Trump vill straffa Nato-länder – var det ett misstag av Sverige att gå med?

Här återkommer alltså V-partiets ståndpunkt i frågan om NATO-anslutning. Logiken tycks vara att Sverige varit säkrare utanför NATO, än i samverkan med en lång rad euorpeiska NATO-medlemmar. Vidare är undermeningen att USA håller på att lämna NATO, något som inte ens en diktator i Trumps klass kan göra i en handvändning.

Vi ser alltså hur en så kallad Liberal tidning i åratal ger en kommunist tribunen att driva egen svensk försvarspolitik! Lönnaeus bekräftar med andra ord hur en stor grupp journalister sedan decennier kapat svenska massmedier, dvs organ som säger sig vara oberoende. Hur kan den som i decennier proklamerat V-partiets idéer sägas vara oberoende politiskt? Lönneaeus om någon är vanekommunist.

Varför är minoriteten av skickliga och oberoende rapportörer på landets medier så tyst? Bör man inte peka finger år Lönnaeus och andra kollegor som propagerar? Jo det bör man. Gör som Kvartal.se i min blogg från igår. Skäm ut dem!

Torsten Sandström

Reklamaffischerna är sköna. De har synts i tunnelbanan i Stockholm. Tre blixtbilder som presenterar tre svenska gammelmedier – DN, SVT och SR – och deras dubbelmoral. Tre urgamla djur med de svagheter som de inte själva vill tala om. De påminner om medlemmar i flydda tiders skrån (med monopolambitioner på sina arbetsuppgifter). Givetvis blir det efter annonsen klagosång från journalistskrået, som påstår att man agerar objektivt, oberoende och opolitiskt. Sällan är politisk reklam så på prick och utmanande. Dessutom med kritik från skråets egna led.

Jag påstår inte att min skriverier är objektiva, oberoende och opolitiska. Men de gör alltså dessa tre gamla. Jag bara försöker skriva med förnuft och tydlighet.

Varken Kvartal, jag eller många nya digitala medier lever på statsbidrag. Vi försöker bilda opinion av egna krafter och med frivilliga bidrag från dem som vill stödja oss. Så har nästan alla massmedier förr agerat.

Nu flyttar Sveriges politiker fram sina positioner in i nationens mediala värld. Särskilt vänsterns politiker förespråkar statsbidrag till tidningar, radio och teve. Förklaringen är urenkel med lika läskig. Politikerna vet nämligen att kåren av journalister därmed ges en politisk plattform. I svenska medier har därför ordet ”oberoende” getts en helt egen tolkning. Det betyder inte återhållsamhet med egna politiska åsikter, utan frånvaro av formella externa bindningar till andra organisationer, företag, partier osv.

Jag menar att public service styr åsiktsbildningen i Sverige. Utan SR och SVT hade sossarna sedan länge förlorat makten. Det är alltså något allvarligt då staten tvingar folket finansiera medier!

Torsten Sandström

Jag har läst HD-domen om åtalet för grovt svindleri mot Bonnesen (B 7476-24). Utan att vara expert på straffrätt tycker jag domen verkar korrekt. Tingsrätten friade och Svea hovrätt fällde. Men hovrätten har gått vilse i brottet svindleri. Det krävs en aktiv och vilseledande manipulationsåtgärd från Bonnesens sida i syfte att påverka priset på Swedbanks aktie. Hon har bara med frenesi (och fåniga ord och miner) i mediala intervjuer förnekat rader av tuffa frågor från journalister. Just att det skett spontant och muntligt inför medier gör således att yttrandefriheten bör bidra till att kunna skydda henne från att dömas för svindleri.

För svenska företag är detta en naturlig lättnad. Då en VD i intervjuer bemöter direkt kritik skulle annars hot om marknadspåverkande manipulationer uppstå. För medierna vore detta en stor nackdel. De journalister som under åren jagat Bonnesen för svindleri får där en tankeställare! Hon har inte agerat som en episk svindlare som blåser upp tillgångar i eget eller ett företags vinningssyfte. Hon har försökt smita från ansvar fö Swedbanks skurkaffärer.

Därmed inte sagt att Bonnesen saknar personligt ansvar. Flera medier – och hennes advokat – skriar nämligen om att ”hennes ära nu är upprättad”. Okej, hon är ingen brottsling. Men har ändå i egenskap av VD haft ett verkställande ansvar för att stoppa storskalig penningtvätt i Estland, något som hon bort känna till (pga den stora omfattningen i tid och pengar). Detta ansvar delar hon med styrelseledamöter i Swedbank som också bort ingripa. I styrelsen sitter flera socialdemokrater nära huvudägaren Folksam och Bonderörelsen (Centerpartiet).

För många kanske mitt resonemang framstår som märkligt. Bonnesen är inte ansvarig för brottet svindleri, men med största sannolikhet för oaktsam överträdelse av ABL-rättsliga regler, dvs en passivitet till skada för banken, en underlåtenhet som kunnat medföra gigantiska skadestånd till Swedbank.

Swedbank har räddat sin styrelse. Man har klokt nog offrat Bonnesen. Hon har sluppit skadeståndskrav i egenskap av VD med stöd av ABL. Krav som hon (eller ledamöterna i styrelsen) ändå inte kunnat betala. Det rör sig nämligen om flera miljarder.

Med nya sossar i ledningen 2019 efter Bonnesens fall – läs Göran Persson som ordförande och hans kumpan som ny VD Jens Henriksson – har ännu en gång en hårt skamfilad Swedbank kunna glädja sig åt att allt ljus riktats bort från banken och mot Bonnesen. Banken har bara duckat och betalat mer än 4 miljarder i straffavgift till Finansinspektionen och staten för penningtvätten.

Att Bonnesen i medierna nu framställs som hjältinna är alltså tragikomiskt. Det är ett tecken på att journalister har svårt med juridiken och älskar att peka ut syndabockar. Juridiken är inte helt enkel. Även Svea hovrätt trampade ju på en mina. Men sossarnas Swedbank har än en gång kommit på benen. Nu inte med stöd från staten utan med hjälp av alla kunder med bostadslån dom betalat höga räntor…

Vad är ett bankrån jämfört med att starta en bank, undrade Brecht en gång i tiden med stor ironi.

Torsten Sandström

Ingemar Nordin gör ännu ett förnuftigt inlägg på Klimatupplysnmingen.se , där han kommenterar ett klokt uttalande av den tyska energiministern Katherina Reiche. Hon klargör i Frankfurter Allgemeine att de senaste decenniernas så kallat ”gröna” politik har kostat Tyskland och Europa ett ofantliga belopp per år. Låt mig kort citera Nordins version av hennes beräkning bara för kontinentens kraftverk:

Här är en högt uppsatt CDU-minister i förbundskansler Friedrich Merz regering som öppet erkänner att två decennier av gröninspirerad fantasi har belastat kontinentens industriella kraftverk med dolda kostnader som nu, enligt uppskattningar hon citerar, uppgår till 36 miljarder euro per år och klättrar mot 90 miljarder euro. Nätutbyggnader, reservkraft för intermittent vind- och solkraft och den rena ineffektiviteten i att försöka driva en modern ekonomi på vädret: allt detta, säger hon, måste sluta bli bortretuscherat från den officiella berättelsen. Självbedrägeriet, varnar hon, är över.

Jag tror nog inte att självbedrägeriet är över. Men bubblan håller på att spricka. Även i vårt land sker en omsvängning sakta. Men den gäller bara vissa politiska partier och det går som sagt långsamt. Men förhoppningsvis kan omsvängningen påverka höstens svenska val. Endast en realistisk syn på ekonomi och klimat kan rädda vår kontinents framtid som välfärdens boning.

Läs gärna länken till Nordins text!

Torsten Sandström

https://klimatupplysningen.se/tysklands-energiminister-ger-tummen-ned-for-fornybar-energi/embed/#?secret=1iZ8SCcD9M

Ledningen för Lunds universitet flaggar för att stora pengar – massvis med miljoner – ska satsas på rekrytering av internationella toppforskare och ett antal öronmärkta områden för forskning.

Har vi inte hört den historien förr? Av informationen från personaltidningen FLUM, förlåt LUM, så nämns som exempel hållbarhetsforskning och samt studier i hur brott ska kunna förebyggas politiskt. I slutändan kommer vi säkert att få se massor av forskning om klimatångest, folkrätt och andra ämnen med anknytning till woke. Kanske kommer även några uppsagda amerikanska PK-forskare att kunna rekryteras? Lyckan hos beslutsfattarna i Lund blir fulländad om någon från woke kan räddas och att LU-styrelsens politiker kan slå sig för bröstet.

Alltså tycks resultatet bli en rad projekt som rör samhällsvetenskap och politik. Vi ser med andra ord toppstyrning i ställer för goda ideér från forskarnas bas. Jag kan inte läsa något om Artificiell Intelligens, Bioscience eller annan tung naturvetenskap/teknik som driver mycket av samhällsutvecklingen i andra nationer.

Så brukar det vara vid den akademiska ankdammen i Lund. Där plaskar en allvetande ledning runt och tror att man kan rädda Sverige och världen. Om magplask talas det förstås inte.

Sånt är livet vid dammen där bara ett eller annat bråk mellan änderna kan störa lugnet…

Torsten Sandström

Rubriken uttalar en gammal folklig sanning. Talesättet påminner mig om vad som sker i vänsterns Lund. Där har kommunalpolitikerna beviljat tidsbestämda pengar till en sk fristadsförfattare från Palestina. En utländsk kulturarbetare ges mao stöd. Bara detta beslut väcker förstås misstankar om vad som är rimligt att belasta skattebetalarna med.

Sedan en längre tid visar det sig att författaren i uttalanden har stött Hamas. De naiva politikerna i Lund utbrister: Vi tänkte inte på det!

Sedan dess har det funnits politiska krafter i Lund för att avsluta den stipendietid som beviljats författaren. Nu har kommunen avvisat denna stopplösning. Den som leker med elden får stå sitt kast, säger ett annat talesätt. Kommunens politiker måste därför ro i land den terroristsympatisör som man kramat. Det är politikerna som bär ansvaret för hur skattebetalaras pengar missbrukas.

Jag är glad över att numera bo på Lidingö. Där håller politikerna i skattepengarna. Men tyvärr tvingas dock Lidingö kommun skicka omkr en miljon till Skåne årligen. Det är Malmö som behöver socialstöd (utjämningsbidrag).

Min text cirklar på ett undre plan kring ordspråk som slår fast urgamla sanningar. Det finns därför många talesätt som skildrar urbota stollar och deras ansvar. Mina kritiska tankar tar nu främst sikte på den politiska klassen i vårt land.

Torsten Sandström

Statsministern och Jimmy Åkessons uppgörelse om en gemensam regering inför höstens val är ett stort steg. Inte just för förnuftiga bedömare som förespråkar klok sakpolitik. Men för det v-liberala svenska samhället. Här har sossarna i decennier brunsmetat SD. Och man gör det än idag, trots att S-partiet numera i stort ställer sig bakom SD:s invandringspolitik. Vänsterns journalister har med liv och lust deltagit i brunsmetningen.

Sossarna har genom sitt självpåtagna monopol att beskriva det svenska samhället de facto tvingat fega borgerliga partier och medier att stämma in i hetsjakten. Genom brunsmetning och röda linjer har sossarna hittills lyckat förhindra en rimlig svensk kompromisspolitik. Tidösamverkan har fört in en kil i de rödgrönas kampanj om hetsjakt mot SD.

Unde loppet av några veckor tycks L-partiets sönderfall ha sprängt sossarnas betongmur mot SD. Inom muren är de rödgröna oense om det mesta av vikt för Sveriges sunda framtid. Utanför muren har en ny allians vuxit fram. Den har en potential att bli historisk. De rödgröna inom muren kommer förstås att fortsätta med sin hetsjakt. Men de kommer antagligen att isoleras inom sitt självvalda betongfängelse.

Utanför muren finns däremot möjligheter till effektiva reformer av Sverige. Darra månde sossar och gröna vänstertalibaner! Att området inom deras rödgröna mur förvandlas till en politisk öken är ett rimligt antagande. Där kan de hållas med sina navelskådande och auktoritära ideologier.

Utanför muren finns däremot en vettig chans för att en ny svensk frihet kommer att odlas. Sossarnas maktbaser inom arbete- och bostadssektorn hotas. Absurda svenska vänsternära statsmedier kommer att – liksom brittiska BBC – tvingas till laglydnad under tuffare kontroll och begränsad budget. Sossarna favoritvapen – köp av röster genom bidrag – kommer att desarmeras. Arbetslinjen blir ett rimligt och kraftfullt verktyg. Invandringen kommer att bantas till proportioner som polis, skola, bostadsmarknad, statsbudget klarar av. Osv.

På så vis närmar sig S-partiet vägs ände. Deras historiska roll har spelats till sitt slut. Man kommer förstås att kvarstå som ledare för de vänsterliberala inom betongmuren. Men lyckligtvis långt från regeringsmakten.

Min profetia innehåller förstås flera osäkerhetsmoment. Många kvinnor är tyvärr fast inom betongmurens lyckodrömmar och hos de feminister som häckar där. Det är kvinnors röster och valsedlar från pensionärer som håller partiet flytande. Men det senaste skolvalet ger mig hopp, se bilden. Därför förutspår jag inför hösten ett nytt steg i S-partiets stegvisa nedgång och utveckling till en för nationen skadlig organisation. Sossarna har byggt en mur för den egna politiska klassens makt. Men muren skälver.

Torsten Sandström

En grupp professorer i folkrätt från Stockholms universitet klandrar den svenska regeringen för att den inte tydligt slagit fast att USA och Israels krig står i strid med folkrätten.

Vi ser alltså hur folkrättens företrädare alltmer påminner om världens moralpoliser. I stället för att nöja sig med att – inom ramen för studieplaner under juristutbildningen – förklara ämnets innehåll och gränser försöker man alltså läxa upp politiker för att de inte – enligt professorernas tolkning – klandrar främmande staters agerande. Många insatt vet att folkrätten påminner om religiösa budord. Det är svepande ord och storslagna drömmar. Tolkningen blir därefter. I Storbritannien håller Labourregeringen (på nationell nivå) därför på med att försöka reglera bort en del av det flummigaste kraven i EKMR, konventionen om mänskliga rättigheter. I och med att UK inte är med i EU blir en sådan reglering enklare. Grattis!

Det som de svenska professorerna håller på med påminner om en navelskådande seminarieövning, något som en regeringsföreträdare också fyndigt pekat på. I en fråga som inte direkt rör Sverige vill professorerna att den svenska statens ledning ska mästra USA och Israel. Motiveringen är enligt profeterna att Sverige hotas av att råka ut för anfallskrig i framtiden.

Enligt folkrättens profeter räcker det således inte med att – som regeringen klokt nog gjort – peka på att man är oroad över en krigisk utveckling. Nej, en folkrättare är en folkräddare, som i alla situationer ska predika den korrekta läran. Detta även om de egna orden inte ens är självklara. De finns nämligen andra tuggare av folkrättens teser som säger att orättfärdiga handlingar av Iran bör motverkas och detta ytterst med krig.

Den som smart spelar ut det senare kortet tycks ha trumf på hand. Men då drämmer folkrättens överstepräster sin Joker i bordet: enligt FN-stadgan måste krig beslutas av FN!

Att USA och Israel är djupt kritiska till hur FN – och alla dess olika organ – länge spelat terrorister i Mellanöstern i händerna är något som profeterna inte vill ta till sig och erkänna. Deras juridik är nämligen gudaliknande (se bilden ovan). Och de fyra är guds profeter. Tala om hur av människans skapade regler upphöjs till religion!

Enbart folkrättens jurister har en så uppblåst syn på sitt vetenskapliga ämne. För dem rör det sig inte bara om normstudier, som andra juridikforskare sysslar med. De senare pläderar kanske. Men folkrättens företrädare predikar och dömer.

Torsten Sandström

PS! Folkrättens företrädare påminner alltså om klimatskräckens apostlar. DS.

Visst är det bra om barn läser böcker. Men frågan är om skolan på bästa vis driver detta viktiga ärende som man egentligen borde. Läs- och skrivtränignen är nämligen eftersatt. Redan har vi bibliotek fulla med böcker, men få unga besökare. Ännu en svensk helig ko alltså…

Svenska statens – alltså sossarnas breda stat – har som bekant inrättat ett ALMA-pris till Astrid Lindgens minne. Flera hundra svenska anställda tvingas alltså årligen jobba enbart för att betala skatt för att finansiera detta svenska skrytprojekt. 5 miljoner vill nämligen en sosseregering ska avsättas för detta vänsterliberala drömprojekt. Till bilden hör att pengar oftast hamnar i utländska barnboksförfattares (eller illustratörers) händer. Den borgerliga regeringen vågar inte röra vid Astrid Lindgrens minne. Men man borde göra det i Pippis och Emils upproriska anda! Jag tror också att Astrid skulle ha gillat det.

Tänk vad 5 miljoner årligen betytt i stipendier till svenska kulturjobbare! Alltså 50 stipendier (som är skattefria) på 100.000 kronor! Men politiker struntar i kultur. För dem är kultur bara en dekoration som ska se stilig ut. Att kultur är nödvändigt har man inte hajat. Åtminstone inte de sossar som hittat på ALMA-priset. Inte heller de politiker som fuskar med sina CV:n och skriver dem fulla med snuttekurser som aldrig avslutats.

Torsten Sandström

_{Källa: Truth social}. _{Bilden säger en del om Trumps självsyn}. _{Men också om underdånigheten – eller viljan till manipulationer – inom kretsen kring Trump.}

Under antiken såg flera romerska kejsare sig själva om gudomar. Människor i allmänhet trodde på den tiden på gudomar, jättar och troll. Man spådde i djurs inälvor och trodde på siare.

En amerikansk president ser i nutid sig själv som båda kung och gud. Det har passerat omkring 2000 år mellan dessa makthavare. Upplysning och tanken om modern demokrati har idag c:a 200 år på nacken. Detta säger allt om det intellektuella tillståndet hos Donald Trump. Om har är galen eller en skojare spelar ingen större roll. Ty han skadar sin nation och världssamfundet. Om detta kommer historieböckerna att berätta i framtiden. Förutsatt av vår civilisation inte hinner gå under…

Torsten Sandström

Ett konsortium av investerare försöker nu rädda Stegra via tillskott av 15 miljarder kronor. Bakom en mindre del av dessa pengar står familjen Wallenbergs företagsgrupp. Då redan 70 miljarder av andra gröna finansiärer plöjts ned i Stegra (som haft olika namn) blir tillskottet obetydligt för ett Stegra som sägs vara ungefär halvfärdigt.

Tanken tycks vara att medier och politiker nu ska kunna peka på Wallenberg och få det offentliga Sverige (och kanske utlandet) att satsa ännu mer riskkapital. Det rör sig alltså om gambling på en hög nivå, vilket torra uttalanden av Wallenbergs nya man i Stegra tyder på. Osäkerheten är med andra ord mycket stor.

Det råder medial osäkerhet om ägandet i Stegra – således avseende relationen mellan gamla och nya ägare sam även om de tidigare långivarnas syn på framtiden. Även om Wallenbergs insats är liten relativt ett så är den f-politiskt strategisk och främst att se som en chanstagning fem i tolv. ”Går det så går det.” Man flaggar för grön teknik och hoppas att det ska gå hem.

Men för det offentliga Sverige kan konsortiet bli dyrbart. Om det är så att projektet bara är halvfärdigt (som ledningen av Stegra påstår) hur ska blott 15 miljarder på ett års tid kunna rädda Stegra? Därför kommer sannolikt mer offentliga pensionspengar att offras på den gröna religionens altare. Så går det när politisk tro blandas med affärer. Planekonomi är ingen väg till framgång.

Torsten Sandström

För juristen är språket det centrala arbetsverktyget. Bestämmandet av vad som är rätt eller fel sker genom pregnanta ord. Alltså ord och satser som är möjliga att tolka med största möjliga säkerhet.  Därför är jurister i allmänhet skeptiska till så kallade generalklausuler och liknande gummiregler. En bestämmelse om ”oskälighet” kan klinga bra för den som råkar i klammeri, men den öppnar förstås upp för godtycke.  

Problemet är att politiker däremot älskar svepande regler av detta slag. Genom att exv skriva ”hållbart” i en lagtext tror riksdagsledamoten att saken närmast är klar. Men i själva verket sopas problemet under mattan. Det blir advokaters, åklagares och i sista hand domares sak att tolka vad som är hållbart. På så vis upphöjs faktiskt domaren till lagstiftare. Få domare tycker om detta.  

Jag beklagar därför den politisering av lagspråket som blivit alltmer frekvent i vårt land. I denna krönika vill jag peka på något allvarligt i tiden.  Orden ”hot” och ”våld” har, som jag tror många inser, en betydande rättslig tydlighet. De har även en nära koppling. Båda avser något ont som sker. Hotet är främst verbalt, medan våldet är handgripligt. Men i det nutida svenska juridikspråket utsätts orden tyvärr för betänkliga angrepp.  Brottet ”olaga hot” i 4:5 Brottsbalken tar enbart sikte på hot om brottsliga gärningar som hos den drabbade framkallar ”allvarlig rädsla för egen eller annans säkerhet” avseende person eller egendom.

Nära hotet befinner sig brottet ”ofredande” (4:7). Det rör sig om oönskade fysiska närmanden. Andra hot eller fridsstörningar är såldes inte kriminella. Men kanske omoraliska i stil med orättvist klander eller mobbing.  Våldsbrotten i 3 kap Brottsbalken är däremot alla fysiska i den meningen att de rör kroppsliga angrepp mot liv och hälsa. Brotten tar sikte på skilda effekter för den utsatta vad gäller graden av allvarlighet. Brottet ”mord” är förstås grövst, medan ”misshandel” enbart tar sikte på tillstånden kroppsskada, sjukdom, smärta eller vanmakt. Läsaren inser att den person som enbart med ovilja kort håller en person i armen inte agerar brottsligt, men kanske dumt om fasthållandet är onödigt. 

Min lek med orden avser att visa på hur land och lag byggts med tydliga ord. Ordens pregnans har alltså högsta prioritet. Men i vår samtid syns idag politiska skeenden som avser att rubba tydligheten och därmed förutsebarheten. Det rör sig om vänstersinnade samhällskritiker som länge försökt klä sina politiska mardrömmar i ord som hotar den rättsliga stringensen.  På senare år har ett ökat vänsterliberalt fokus på identitetsfrågor inneburit en strävan att lösa upp juridikens pregnanta begrepp ”våld”.

Bakom rörelsen finns en mängd psykologer samt en mindre grupp jurister. Främst rör det sig om lanseringen av begreppet ”psykiskt våld”. En lika märklig variant är ”tyst våld”. Meningen med den nya kriminaliseringen är framför allt att försöka stoppa våld i parförhållanden. Ambitionen kan förstås tyckas lovvärd.  Men i båda fallen rör det sig alltså om att påstådda psykiska effekter ska likställas med fysiskt kroppsliga angrepp. Följden blir alltså att de enkelt synliga effekter som bär upp ordet våld kommer att urvattnas genom införandet av själsliga och således osynliga verkningar. Alla inser direkt att de psykiska effekterna är synnerligen oklara och svåra att bevisa. Därför kommer givetvis osäkerheten vid rättstillämpningen att öka. Domarnas personliga åsikter ges alltså ökat utrymme. Detta är knappast något som domarkåren önskar.  

Den 26 februari 2026 lämnade Tidöregeringen en proposition om införandet av det nya brottet ”psykiskt våld”. Så här motiveras det nya brottet: 

Psykiskt våld är ett allvarligt samhällsproblem och förekommer inte sällan som en del av mäns våld mot kvinnor, våld i nära relationer och hedersrelaterat våld och förtryck. Psykiskt våld förekommer inte minst i ungas parrelationer och våldet har ofta digitala dimensioner. De negativa effekterna för den som utsätts för psykiskt våld är påtagliga på såväl kort som lång sikt. Mot den bakgrunden bedöms det finnas ett behov av ett stärkt straffrättsligt skydd mot psykiskt våld. 

Jag inser givetvis att det i parrelationer kan förekomma trista – och ibland allvarliga – situationer. Men hur kan en för de inblandade säker utredning ske av en brottsbeskrivning som lyder: 

7b §
Den som upprepat utsätter en annan person för kränkningar i form av beskyllning, nedsättande uttalande, förödmjukande beteende, otillbörligt hot, otillbörligt tvång eller otillbörlig övervakning, döms, om kränkningarna sammantagna varit ägnade att allvarligt skada personens självkänsla, för psykiskt våld till fängelse i högst fyra år. För psykiskt våld döms också den som utsätter en annan person för otillbörlig övervakning som är varaktig, om gärningen varit ägnad att allvarligt skada personens självkänsla. 

Vi ser alltså hur lagstiftaren öppnar dörren för att tyvärr ganska vanliga smärre konflikter inom familjelivet riskerar att släpas inför rätta. Tämligen naturliga gräl kan av en illvillig part komma att anmälas som beskyllningar eller som förödmjukanden. Införandet av psykiskt våld raserar med andra ord de tydliga spärrar som tidigare byggts genom beskrivningarna av brotten olaga hot och misshandel. En familjemedlem måste alltså – under hot om straffpåföljd – bedöma hur hastigt uttalade ord riskerar att mentalt uppfattas av motparten. Ett skeende i dennes hjärna som inte kan ses eller höras kriminaliseras.  

Nu kommer polis, åklagare och domare att träda in och granska vad som skett vid ilskna samtal i hemmet eller över matbordet. Psykologer kommer att med vanligt flummiga ord vittna om vad som allvarligt är ägnat att skada självkänslan hos den som anmält sin partner. Vidare ska åklagare och domare försöka bedöma vad som i ett gräl inom familjen är otillbörligt. Märk att jag enbart kritiserar de själsliga effekter som nu kriminaliseras.

Jag menar att Tidöregeringen – i sin gränslösa välvilja – tar ett steg mot det storebrorssamhälle som George Orwell förutspått. Feministiska åklagare ges vind i seglen. Prussiluskan äntrar rättssalen. Familjelivets integritet hotas. I slutscenen förs den romerska rättens tes – ”mitt hem är min borg” – till skräpkammaren.       

Torsten Sandström

Texten tidigare publicerad i Epoch Times.

Så här tänker en riktig forskare när det gäller ett varmare klimat. Skön läsning. Källor: Det goda samhället och Klimatupplysningen. Två viktiga medier. Tack för det!

Inför höstens valrörelse sprider svenska gammelmedier skräck om att AI och trollfabriker kommer att påverka utgången. Hur detta ska gå till talar ma dock inte om.

Däremot är man knäpp tyst om den smygande valpåverkan som gamla tidningar i stil med AB, Expressen, DN, SvD och Sydsvenska i åratal bedrivit och nu stegrar inför valet. Värst är kanske SR och SVT. Utan att direkt peka ut det parti journalisten själv stöder pläderar de gamla mediernas journalister ständigt vänsterliberala lösningar! Och altid kritiserar man riksdagens partier till höger.

Det som sker är inget annat än en sammansvärjning mot nationens fria demokratiska val. Folket luras dagligen att troll finns på högerkanten, medan vänsterns politiker framställs som ädla och rättroende riddare. Detta är en berättelse som journalister framfört i flera decennier. Den lärs uppenbarligen ut på Sveriges seminarier för utbildning – dvs inbillning – av journalister.

Krav på att genom vetenskapliga undersökningar försöka åsiktsdeklarera medier och journalister tillbakavisas. Orsaken är självklar. Det är pinsamt om vänstervridningen bevisas. Sedan längre hävdar majoriteten av svenska journalister sitt politiska oberoende i massmedierna. Men bakom de offentliga tribunerna drivs vänsterpolitik så intensivt att det knakar.

Myten om oberoende journalistik är en svensk dynghög. Med hjälp av den bedrivs en konstant propaganda som är värre än hundra trollfabriker. Systemet är läskigt och dösjukt. Men det är Sverige av idag. Särskilt allvarligt är att folket över skattsedelns måste finansiera trollen hos SVT och SR.

Torsten Sandström

I debatten om Tidöregeringens omfattande reformer inom den svenska straffrätten har det svenska Lagrådet kommit att bli ett politiskt slagträ. Vänsterns journalister söker nämligen med ljus och lykta efter argument mot fenomen som kan stoppa lagförslag om straffskärpningar, sänkt ålder för straffmyndighet osv. Av den anledningen kan det vara bra att sätta sig in i hur lagrådet enligt den svenska Regeringsformen (RF) är tänkt att fungera.

I RF 8:20-22 finns den grundläggande regleringen som kompletteras genom föreskrifter om Lagrådets interna – eller formella – arbete (SFS 2003:333). Grundläggande är att organet i RF kallas för ”råd”. Dess beslut om laggranskning är alltså inte bindande. Det är också värt att citera vad som sägs i 8:22 om rådets materiella granskning:

22 § Lagrådets granskning ska avse

1. hur förslaget förhåller sig till grundlagarna och rättsordningen i övrigt,
2. hur förslagets föreskrifter förhåller sig till varandra,
3. hur förslaget förhåller sig till rättssäkerhetens krav,
4. om förslaget är utformat så att lagen kan antas tillgodose de syften som har angetts, och
5. vilka problem som kan uppstå vid tillämpningen. Lag (2010:1408).

Läsaren ser genast att Lagrådet inte bara ska slicka på pennan och tycks till. Uppgiften är alltså att sakligt granska hur föreslagna lagregler förhåller sig till varandra och andra rättsregler, om de är säkra att tillämpa och om de kan antas uppfylla de syften som anges i det aktuella lagförslaget. Meningen med grundlagens regler är att Lagrådet så gott det går ska undvika att framföra politiska argument.

Nur är det sist sagda inte så enkelt. Dels är rådets ledamöter förstås människor. Alla har sina egna värderingar och uppfattningar. Viktigare är att 8:22 RF av naturliga skäl ger utrymme för det man kan kalla rättspolitiskt granskning. Alltså kontroll av om en lagregel kan anses effektiv för en angiven uppgift samt om den är trygg att tillämpa på ett rättssäkert vis. Här kan många olika uppfattningar finnas. Detta gör att granskningen kommer att balansera mellan rätt och politik.

Övertramp från lagrådets sida blir därför svåra att peka ut. Men det gör heller inte så mycket då granskningen enbart går ut på att ge Regeringen goda råd. Ifall Lagrådet är kritisk till tyngre påföljder för brottslingar eller sänkt ålder för straffbarhet så ges enbart Regeringen initierade tips om vad de höga juristerna anser i frågan. Deras erfarenheter är givetvis viktiga och leder normalt till att Regeringen försöker baka in kritiska råd i sitt lagförslag.

Jag tror många inser att den våg av allvarlig kriminalitet som sköljt över Sverige måste stoppas. Ett tiotal år av miljoninvandring utan egentlig kontroll eller integration har i grunden skadat nationen rejält. Det är dock ingen enkel uppgift att bedöma hur det ska gå till. Men åratal av drömmar om att sociala åtgärder är bättre än straff har inte visat sig fungera. Kriminologin – som gärna kallar sig vetenskap – har alltså inte genom företrädarnas ständiga plädering för milda påföljder lyckats lösa sin självpåtagna uppgift.

Mot den bakgrunden är det enligt min mening naturligt att Regeringen nu försöker pröva en lösning som vilar på skärpta påföljder, särskilt för grupper som visat sig mest brottsaktiva eller befinner sig i en åldersgrupp som hittills inte kunnat straffas. Alltså två grupper av brottslingar som för framtiden är mest skadliga ifall de befinner sig på fri fot. Jag tror många inser att förslagen är vanskliga. Men svepande tal om ”förebyggande åtgärder” är såvitt jag förstår än värre. Det socialsverige som hittills misslyckats med integrationen inger mig knappast några förhoppningar.

Därför anser jag att Regeringen har goda skäl för sina skarpa förslag. Efter att ha lyssnat på den kritik från Lagrådet som uppfattas juridiskt pregnant axlar alltså Regeringen sitt politiska ansvar. I 1:6 RF heter det nämligen: ”Regeringen styr riket. Den är ansvarig inför riksdagen.” Det tycks som riksdagens ledamöter vill se skärpta möjligheter till straffpåföljder.

Att vänsterns journalister skriar då det gäller en rättslig hantering av brottslingar är för övrigt lika säkert som Jordens färd runt Solen hittills varit. Deras drömmar och ignorans är i sig ett gigantiskt problem. Att majoriteten journalister är varma förespråkare av friare invandring är i sammanhanget inget annat än ett hån.

Torsten Sandström

Många svenska trumpkramare har tystnat. Det är naturligt.

Redan inför sin andra presidentperiod framstod hans ohämmade orerande i olika frågor som beklämmande. Men han uttalade då samtidigt ett fåtal viktiga sanningar. Jag tänker då särskilt på hans kritik av europeiska ledares mångåriga gratisåkande inom NATO samt en del av Trumps kritik av vänsterliberalt woke.

Med tidens gång har Trumps samtalsstil kraftigt sjunkit från en låg utgångsnivå. Ord och beslut formligen väller ut ur hans mun. Den ena dagen si den andra dagen så. Alla som uttalar kritik stämplas som dårfinkar med lågt IQ – förstås även flera av hans forna vapendragare. Hans politiska framfart är som många inser extremt farlig för den amerikanska demokratin.

Ett par dagar med snabba och hårda attacker mot Irans ledning och krigsmaskineri hade antagligen gjort Trump till en vinnare (av vad som varit strategisk möjligt att taktiskt vinna visavi Iran). Men bländad av sin storhet samt inledande taktiska framgångar har Trump inte förmått att snabbt dra sig ur kriget. I stället har ett flöde av ord om gigantiska segrar sprungit ur hans mun. Detta trots att Irans ledning spelat ut det kort som Trump bort inse, nämligen Hormussundet. Trump – och krigsminister Hegseth – har använt ett språk om dödande och förintelse som inte sedan Hitlers tid hörts från en världsledare. Moralens gränser har överskridits fullständigt av dessa två personer som annars ofta talar om kristna ideal!

Mycket talar med andra ord för att Trump måste betraktas som en galning. Det är en vettvilling – omgiven av ja-sägare och smickrare – som leder USA. Jag tror många känner samma rädsla som jag över världens öde.

Slutligen gissar jag att historien kommer att avslöja rader av åtgärder av Trump som visat sig stå i strid mot konstitutionen. Även sannolikt oegentligheter i stil med att dra affärsmässig nytta – börspåverkande information – för egen eller familjens del av beslut som Trump fattat i rollen som president. Den som lever får kanske se!

Torsten Sandström

_{Genom ökade offentliga partistöd (och statliga bidrag till väljare) har den politiska klassen gjort sig oberoende av partiernas medlemmar (som följaktligen sjunkit i antal).}

Läsare av mina bloggar ser att jag ofta skriver om en ”svensk politisk klass”. Det gäller toppen inom de svenska politiska partierna. Alltså en avgränsad elit inom det det svenska folket.

Det rör sig om en grupp människor som utövar politisk makt över folket. Alltså en elit med tydligt egna intressen som de ständigt vill värna om.

Klassens medlemmar positionerar sig genom:

1 uppväxt inom familjer som tillhör ett visst parti,

2 träning i särskilda ungdomsförbund,

3 skolning i partipolitisk taktik,

4 maktutövning på lokal politisk nivå,

5 ständiga steg uppåt inom hierarkin efter visad anpassning eller lydnad,

6 fortlöpande högre ekonomiska arvoden lokalt och regionalt,

7 med tiden stigande löner, bidrag och pensioner för yrkespolitiska anställningar på heltid samt en livsstil som på många vis är elitistisk,

8 att elitens toppar – och deras anhöriga – ges möjlighet till vidare karriär genom offentliga anställningar,

9 att på den högsta toppen sälja ut sitt politiska nätverk av kontakter till privata företag mot skyhög ersättning,

10 att stegvis skaffa sig ett eget politiskt kodat språk, som förvandlar svar till vitt eller tvärtom och

11 att under resan uppåt ständigt påstå sig verka för folket bästa. Jämlikhet är nämligen lösenordet (åtminstone för troende vänsterliberaler).

—

I nutid tydliggörs elitens avsteg från det folk man vänder sig till genom att Socialdemokratin i årets valrörelse pläderar för en ”folkblandning”. Så här heter det nämligen om boendefrågan i slutklämmen av en skrift som sossen Lawen Redar står bakom:

Den ekonomiska, etniska och språkliga segregationen behöver brytas på en strukturell
nivå vilket kräver att befolkningen blandas. Samhället kommer behöva genomföra
insatser vi tidigare inte gjort, i en skala vi tidigare inte sett.

Om ledande socialdemokrater själv valt att ”folkblanda” sig själva hade orden varit viktiga och ingett respekt. Men en skrift av Timbro (förf Benjamin Dousa) visar att så inte alls är fallet. Ledande socialdemokrater lever alltså inte som man lär. Man väljer en livsstil som är mer elitär genom att bosätta sig i segregerade bostadsområden.

På så vis blir bostadsfrågan en punkt nr 12. Liksom tidigare svenska eliter – exv adeln – väljer den politiska klassen boenden i områden som är segregerade. Valet är mycket enkelt att förstå och inte alls självklart för politisk maktutövning. Men liksom den politiska klassbildningen i övrigt skiljer sig således praktiken från den teori som predikas. Särskilt vad gäller vänsterliberaler som evigt och i drömmarnas värld kräver jämlikhet i stort och smått!

Torsten Sandstrom

Nästan alla sansande personer vet att SR/SVT varje dag bedriver vänsterpropaganda. Men den Granskningsnämd som ska utöva kontroll är en papperstiger. Nämnden tycks bara finnas för att legitimera en idé om kontroll som i praktiken nästan aldrig ska utövas.

Problemet gäller för övrigt inte bara vänsterpropaganda. Den som knäpper på SVT möts av eviga kändiskavalkader. Alltså rader av fria företagare – ofta mycket väl betalda – som kämpar för att tjäna ännu mer pengar. Om man kollar SVT:s trista program ”Sverige Larv”, förlåt Live, sitter ett antal sådana kändisar i soffan var kväll och talar om sina affärsprojekt som pågår eller oftare är förestående. Det gäller ju reklam för att de ska tjäna pengar. Att de bereds plats blir en mycket billig satsning för SVT – med klirr i kassan för det företag som cashar in pengar efter gratisreklamen.

Men Granskningsnämnden gör inget! Flera så kallade experter – med egna affärsrörelser – är dessutom ständigt medverkande i SVT:s programtablå – än en rundlmagad arkitekt som babblar, än en rad antikhandlare – alla med flermiljonrörelser. Men Granskningsnämnden är passiv och SVT:s ledning klappar i händerna.

Jag har själv gjort anmälningar till nämnden i flera fall avseende politisk propaganda. Alltså har jag noga fyllt i begärda uppgifter – bland annat e-postadress – men aldrig fått ett enda besked om utfallet. Att själv söka efter resultat på nämndens sajt är dessutom så invecklat att man ger upp. Så jag vet inget om utfallet av mina klagomål. Men jag utgår från att de lagts ned. Det är rutinen. Den som vänder sig till en svensk domstol – även i en bagatellfråga – får däremot alltid tydliga svar. Min slutsats är att Granskningsnämnden bara är på låtsas, dvs enbart ett skämt, som ska legitimera ett ständigt flöde av vänsterpropaganda från journalister som driver politik som finansieras offentligt (med den i sammanhanget totalt förvridna tanken om skydd för deras yttrandefrihet).

Att svenska riksdagsledamöter inte tagit itu med nämndens bristande kontroll eller underlåtenhet att tydligt redovisa utfallet av klagomålen är inget annat än en stor rättslig skandal. Resultatet har förstås blivit det dagliga flödet av politisk propaganda samt den smygreklam jag nämnt. År efter år fortsätter dessa lagöverträdelser. Självbelåtna politiker tycks nöjda.

Det är minst sagt hög tid att tillsätta en statlig utredning om hur kontrollen ska bedrivas. Annars måste tvångsfinansieringen av SR/SVT över skattsedeln upphöra!

Torsten Sandstrom

_{Det finns mer att läsa i min bok om ämnet till dagens blogg. Kolla i bokhandeln!}

Klara Klingspor skriver en tankeväckande ledare i GP den 3/4. Den pläderar för nyttan av långtråkig läsning. Alltså aktiviteter som inte serveras i dagens digitala mediesamhälle. Även om jag inte ser läsning som långtråkigt så är det ett stillsamt och långsamt inhämtande av livskunskap. Alltså något verkligt gott.

https://www.gp.se/ledare/gastkronika/vi-behover-uppvardera-langtrakigheten.26e58f3a-d6f6-4b59-b4bf-c92e8d8df061

Jag tror därför att man måste rikta udden mot det nya mediesamhället som växer fram och bygger på icke-läsning. Där främjas digitala bildspel som begränsar tittarens egna fantasier. Talböcker erbjuder, liksom det skrivna ordet, också nyttan att sätta dina egna tankar och visioner igång. Det är något synnerligen viktigt. Förnuftiga och kritiska människor formas bäst på så vis genom att låta fantasin spela. Inte genom digital indoktrinering, som faktiskt är passiviserande och i ordets rätt mening långtråkigt farligt, särskilt för unga människor som inte haft tid att träna sin egen skaparförmåga.

Jag efterfrågar alltså inte en kampanj för långtråkighet utan för något sunt och stimulerande som läsning innebär om den odlas på ett bra vis. Framför allt är en kampanj för läsning hos unga något nödvändigt. Där har det eviga tittandet kommit att slå ut en stor potential till kreativitet. Det måste även stå klart att tittandet innebär en styrning från den som vill proppa sitt budskap i tittarens hjärna. Budskapen till denne kan vara såväl goda som onda eller meningsfulla respektive meningslösa. Men det rör sig om ett i huvudsak passivt slukande. Alltså färdiga bilder, som du inte i din egen fantasi måste bearbeta och översätta till något unikt.

Dessutom innebär det eviga tittandet och knappandet att unga människor inte tränas i att hålla i en penna. Att handskriften blir usel är ett mindre problem. Värre är att du som knappare fråntas nödvändig träning i att med penna eller pensel för hand skapa bilder och former. Unga människor tränas med andra ord inte i konstnärligt skapande på det vis som skedde för en generation sedan. Inte undra på att den moderna konsten domineras av installationer, dvs att hopsamlade prylar! Genom högtidliga, långsökta, flummiga titlar ger ”skaparen” därefter den nya icke-konsten rader av politiskt korrekta namn. Och dagens sk konstkritiker faller i farstun (dom har nämligen inte heller tränats i eget skapande med handen).

Träning att läsa, fundera, skriva och teckna är tidskrävande och kan på så vis kanske kallas långtråkig. Men det är en träning i att närma sig en ny underbar inre värld. Och genom dessa inre bilder skapas de mest storartade former av litteratur, bildkonst mm. Därmed öppnas även för ett samtal om liv och samhälle. Ett eget samtal om politik och kultur som inte styrts av dem som idag sänder digitala bilder till andra att sluka.

Att träna läsning och skrivning blir på så vis ett frihetsbudskap. Jag menar därför att dagens digitala mediesamhälle har en mycket allvarlig och farlig inneboende funktion. Att politikerna inte gör något åt saken – framför allt genom att styra upp den svenska skolan – är uppseendeväckande. Med sådana politiker går vi en på många vis farlig framtid till mötes.

Torsten Sandström

Idag ger SvD plats för en debattartikel skriven av en handfull föredettingar inom S-partiet, med partiets åldriga prinsessa i spetsen. Alltså Margot Wallström, som inte uträttat något påtagligt i praktiken inom politiken, men suttit på många stolar under sin resa från landsbygdens bankkontor till en ansenlig förmögenhet och pension inom den politiska klassen. Budskapet är att ökad sammanhållning krävs inom Sverige, rörande nationens näringsliv, för kunskaper i skolan, god energipolitik och ett pulserande föreningsliv. I huvudsak alltså välmenande ord som sagts av tusentals människor långt innan Wallström och hennes vänner fattat pennan.

Det som är problematiskt – och i själva verket synnerligen utmanande – är att Socialdemokratin och dess långvariga maktpolitik tillsammans med Mp, V och C faktiskt skapat de nationella dilemman som de nyfrälsta ny vill lappa ihop genom ett prästerligt tal om ”sammanhållning”. Så här lyder deras slutsång:

Det är så vi bygger framtidstro.
Det är så vi håller ihop som land.
Det är så vi leder – tillsammans.

Deras kria är alltså infam. Utan att tala om att S-partiet skapat nationens ättestupa eller galge står man nu framför den och kräver förändring. Det är ord som man kan vänta sig att en krets flummiga författare som tror sig kunna lösa en svensk gordisk knut.

Kretsen av väckelseförfattare är, enligt min mening, ett tecken på att sossarnas långa resa som maktparti befinner sig i slutfasen. Tesen lyder alltså räddas vad som räddas kan. Valrörelsen ska vinnas – inte med de gamla vännerna som antagligen är omöjliga – utan genom samverkan med borgerliga krafter. Trots ord om ”sammanhållning” vill man således splittra tidöfolket.

Mest obehaglig ser jag texten – under allt tal om framtidstro och samverkan tillsammans – mot bakgrund av att Socialdemokratin i åratal sysslat med just motsatsen, dvs personangrepp, misstänkliggöranden och framför allt brunsmetning av huvudkonkurrenten om yngre arbetares röster, dvs SD. Alltså det parti som de facto lett det nödvändiga reformarbete vi sett sedan överenskommelsen på Tidö.

Det är således en läskig soppa SvD erbjuder sin läsekrets på annandag påsk. Tyvärr gör nog inte redaktionen det för att folk ska inse S-partiets krampaktiga dödsryckningar. Jag tror nämligen tidningens journalistiska ledning (inte ledarredaktionen!) sympatiserar och tror på den vänsterliberala väckelse som översteprästen Wallström predikar. Man tror därför att det kan vara en lämplig avslutning på påskhelgen.

Som motståndare till S-partiets långa och vulgära jakt på att söka behålla makten ( efter Tage Erlanders tid) ser jag ändå en strimma av hopp. Texten är ett tecken partiets dödsryckningar. Inte en signal från högkvarteret på Sveavägen förstås. Utan från vilsna föredettingar som ändå hoppas på makt.

Torsten Sandstrom

Jag minns min ungdoms Putte Kock och hans Tipsnytt. Det rörde stryktips, dvs en produkt hos ett statsägt spelbolag som gick ut på att tippa 1, X eller 2 (hemmaseger, oavgjort, bortaseger) i 12 fotbollsmatcher. Uppenbarligen hade spelaren en chans på tre multiplicerat med 12 till alla rätt, dvs en obetydlig chans till framgång.

Detta påminner mig om klimatskräckens hållbarhets-rörelse och dess eviga snack om ”tipping points”. När det gäller uppvärmningens orsaker gäller för skräckens apostlar bara ett enda utfall. Trots att slumpfaktorerna är många blir oviljan att erkänna dem ännu större. Det finns nämligen rader av forskare världen runt som ifrågasätter FN och IPCC:s beskäftiga teser och snack om konsensus. Många är ense om att en uppvärmning pågår och att förbränning av olja, kol och skogsråvaror är en delförklaring. Men flera olika teorier finns om andra orsaker till ökande temperaturer. Tempväxlingar inom klimatet har dessutom, som förnuftiga människor vet, förekommit många gånger under historien, långt innan massvis med olja börjat brännas.

Valet av ordet tipping points är alltså infernaliskt. Det rör sig om framkallande av skräck, något som är symptomatiskt för klimatrörelsen. Den – och FN-chefen – agerar konsekvent efter tesen ”när argumenten är svaga så höj rösten”. Alltså i grunden en ovetenskaplig bas för ett samtal.

Jag har ofta använt ordet klimattalibaner. Det gör jag medvetet och som jag tycker rättvist. En religiös väckelse som sprider skäck anser jag agerar hänsynslöst. Den är inte värd respekt. Den bör hånas.

Putte Kock avslutade varje analys av tipsraden med att föreslå ett ”grundtips”. Han pekade alltså på att hans ståndpunkt, grundtips, enbart var en av två andra. Klimatskräckens förespråkare – exv Johan Rockström – använder däremot inte ordet ”tipping” som ett tips (en gissning). Han vill påstå att det finns ett enda moment av absolut kris. Så agerar en taliban. Han gör våld på verkligheten. Även om han kan ha rätt med sitt tips så agerar han ovetenskapligt.

Torsten Sandström

Länge har den högre utbildningen varit en tummelplats för politisk väckelse. Det är enkelt att förstå. Och oftast bra eller åtminstone oförargligt. Detta dessutom på grund av att de politiska rörelserna normalt balanserats av motkrafter vid högre lärosäten.

Jag minns själv min egen och andras vänsteraktivism på Juridicum vid Lunds universitet på 1960-talet. Visar frälsta och betraktades av omgivningen med befogad skepsis (insåg jag i efterhand). Men vi accepterades enligt tesen om att det ska vara högt till tak. Dessutom var vi en minoritet, medan borgerlighetens forskare och dogmer kraftigt dominerade. Och denna höger värnade om tolerans. De senare dogmerna var förstås politiska, men inte direkt möjliga att översätta i olika partikoder.

Ändå kunde man dåförtiden tala om ett slags balans, tror jag. När jag idag ser vad som händer vid min fakultet i Lund höjer jag på ögonbrynen. Om det som sker ska mätas i de olika gästföreläsare, föredrag och seminarier är den vänsterpolitiska framtoningen massiv. På Juridicum domineras den politiska seansen totalt av folkrätten – och framför allt av predikningar om mänskliga rättigheter. Nästan alla arrangemang som sprids via webben rör Human Rights. Och målet är att propagera för fri invandring, hållbart klimat till alla, bostäder till invandrare, feminism, hbtq-åtgärder, studenters rätt att kalla Israels kamp i Gaza (mot Hamas) för folkmord osv. Till saken hör att studenter och doktorander med utländsk bakgrund ständigt inviterar egna åsiktsvänner till arrangemang i Lund.

Jag hade inte skrivit något om detta ifall många alternativa och balanserande arrangemang erbjudits. Det tycks därför som om vänsterliberalismen segrat i Lund. Jag menar att detta skett genom en planerad och massiv politisk satsning från Stockholm på just folkrätt. Många miljoner har slussats till Lund. I den akademiska ankdammen simmar såväl folkräddare från Juridiska fakulteten som likasinnade vid Wallenbergsinstitutet (RWI, budget 108 miljoner 2023) och Institutet för mänskliga rättigheter (budget 37 miljoner 2025 och c:a 35 anställda). Alla går i armkrok med EU-rättens många förespråkare av ökad federalism. Alltså en förfärlig samling av drömmande godhetspredikanter. Deras framfart hotar enligt min mening den nyttiga balans som förr funnits och som jag fortfarande åtrår. En balans är nämligen nödvändig.

En framstående juristutbildning kan inte byggas på ett enda ämne i den nationella juridikens marginal. Studenter av juridik i Lund måste givetvis erbjudas bredd och balans. Dessutom kritik av vänsterns påträngande budskap om att alla drömmar måste lösas i statens regi genom bidragsgåvor åt alla håll. Folkrättens frälsningsmöte måste balanseras!

Torsten Sandström

Svenska medier rapporterar med all rätt om det krisande data-journal-programmet Cosmic. Flera regioner har köpt grisen i säcken för miljardbelopp. Några andra regioner har köpt en annan nästan lika usel programvara.

Men som vanligt i vänstermediernas Sverige är det tyst om vem som sytt ihop affären. Säljarföretaget av Cosmic heter Cambio. Dess styrelseordförande är förre statsministern, sossen Göran Person. Han är en politisk handelsresande! Enligt AI har Persson ägarintressen i företag som är överordnat Cambio.

Allt tyder på att Perssons position i S-sverige påverkat de politiker och tjänstemän som står bakom upphandlingen. Inte kan väl en höjdarsosse bete sig som forna tiders hästhandlare? Han som talat i timtals om solidaritet. Och som öst galla över affärsmäns intressen. Nu deltar han i ett rån av de heliga landsting, regioner, som tyvärr driver en överbyråkratiserad svensk vård till skyhöga kostnader. Det är ingen vacker bild av förfallet inom S-rörelsen. Från rimlig kamp för småfolket till att mjölka det på skattepengar!

Vi ser med andra ord hur S-partiet nått vägs ände. Uppgiften att reformera Sverige var slut i och med Erlanders avgång. Därefter har det varit fråga om att klamra sig fast vid statsmakten genom rader av oheliga – och för skattebetlarna synnerligen förlustbringande – vänsterallianser. Värst av allt är Persons kommunalisering av skolan. Han har varit ledare för det drev för jämlikhet som slagit ut kunskapsambitionen. Svenska medier har som vanligt inte synat det som skett. Man har haft fullt upp med att jaga högerspöken. Statsmedierna har till och med bedrivit jakten på skattebetalarnas bekostnad.

Jag tror historiens bild av Sverige knappast blir vacker. Att bilden av Persson blir mörk är en alltför liten tröst…

Torsten Sandström

Läser i Sydsvenskan den 1 april följande, som kan vara ett skämt (men jag tor inte det):

Malmö ska få en signaturdoft – kostar halv miljon

I nutidens medier framstår förvisso det mesta som skämt i och med att kritiskt sakliga analyser ersatts av personliga åsikter från journalisternas sida.

Men jag kan ändå inte låta bli att hoppa på spåret. Malmö är i huvudstaden mest känt för att leva på offentliga bidrag som bland annat betalas av skattebetalarna i andra men välskötta kommuner. Pengar i miljarder kronor slukas med andra ord av Malmö kommun som inte vill rätta mun efter matsäcken. I jämlikhetens Sverige ska alla kunna festa på smitnotor. Malmö är ju sossarnas flaggskepp som styrts av vänsterliberaler i många år. Länge har sossen Katrin Stjernfeldt Jammeh varit primus bland slösarna!

Nu sägs det ibland att pengar inte luktar. Det tål att diskuteras. Men om talesättet är rätt behövs ingen fånig signaturdoft. Om ändå – så räcker det med en av lukt sopor eller fulla askkoppar från dem som lyxat på ett kalas som andra tvingats betala.

Torsten Sandström

En företag som liksom SVT sänder en så massiv mängd kändissmörja och bedövningsmedel (för folket) måste enligt min mening bantas. Dessutom – och än värre – för att SVT i 7 fall av 10 i nyhetssändningar rapporterar politiskt tillrättalagda åsikter av rödgrönt slag. Systematiskt överträder journalisterna gällande regler om oberoende rapportering.

Det är därför inte heller någon händelse att Anna Hedenmo jobbat många år på SVT och där helt fräckt spritt sitt rödgröna gift. Efter ett magplask – hör och häpna som ekonomijournalist i Handelsbankens regi – så börjar hon nu skriva för den vänsterliberala blaskan DN. Sammanhållningen inom journalistskrået är stark. Folket ska få politiskt korrekta åsikter genom rader av kändisar. Kända genom mediesamhällets egen skrattspegel. Även en kändis utan kompetens går hem.

Det som sker pop SVT är förstås tråkigt för alla dem som drabbas av nedskärningarna. Men det finns ett stort gäng som är ansvarigt för eländet och som sitter bergfast kvar!

Bantningen är i högsta grad en insats för public service. Om bara det onda stryks bort, vilket jag kanske inte tror. De värsta syndarna sitter stadigt kvar i sina elfenbenstorn.

Torsten Sandström