Blog Image

Anti-PK-bloggen

______________________________

Sverige är ett skönt välfärdsland. Friheten är omfattande. Men politiker, myndigheter och media talar alltmer om vad du och jag får tycka och säga (och vad vi inte får tala om). Fram växer en ny religion med ett nytt prästerskap. Nu predikas inte längre Bibelns budskap, utan det goda samhällets politiskt korrekta moralvärderingar. PK-lärans bas är de mänskliga rättigheterna. Från dessa rättssregler flödar nu knippen med moraliska värderingar, i form av PK-normer, som rör minoriteters rättigheter, feminism, klimatförstöring, invandring, auktoritetskritik mm. Värderingarna står alltså i allmänhet på en rimlig grund.

Men problemet är att PK-eliten - liksom flydda tiders präster - hävdar ett åsiktsmonopol. Den som inte anpassar sig fullständigt hånas. Hon och han påklistras alla möjliga slags nedsättande etiketter. Media pläderar betongfast för den nya PK-läran. Debattinlägg som går emot refuseras. Banne den som säger nå´t annat! Samtalet vid kaffebordet på jobbet tystnar. Du blir osäker...

PK-läran och PK-samhället blir på så vis ett allvarligt hot mot vår åsiktsfrihet. Anti-PK-bloggen vill problematisera och kritisera den nya PK-religionen och dess predikanter. Min blogg står nämligen på det fria ordets sida! Templet från antikens Aten får symbolisera det fria samtalet. 

Stöd denna blogg!

MYCKET TACKSAM FÖR GÅVOR!

Bildresultat för swish

            1231429604

                eller

BIC/IBAN: HANDSESS / SE75 6000 0000 0003 2664 2811

Tjuvsamhället

Uncategorised Posted on tis, december 01, 2020 09:29:11
Svensk vardag

Detta är en bild från Sverige hösten 2020. Under min morgonpromenad med hunden på Lidingö ser jag en plundrad bil – fyra nya vinterdäck, väck! Varför har detta blivit en del av vår vardag?

Okej, att den industriella samhällsformen skapat en form av anonymitet, där vanliga människor – vinnare och förlorar – inte längre känner igen varandra. Bristen på social kontroll kan alltså medföra att vissa personer tar sig friheter, som man inte ens kunde tänka sig förr. Men det är absolut inte den huvudsakliga sanningen!

Det svenska civila samhället har i decennier byggts av nationens politiker. Eller rättare sagt: deras underlåtenhet har resulterat i det tjuvsamhälle bilden ovan så brutalt illustrerar. Det finns nämligen rader av politiska beslut som medfört:

  • en massinvandring utan låglönejobb och bostäder till de nyanlända,
  • en kriminalpolitik med otillräckliga maktresurser för poliser, åklagare och domare,
  • en skola som inte vill ställa tydliga och ibland tuffa krav på ordning och ansvar,
  • en skola som vägrar att utbilda studietrötta till yrkesinriktade och praktiska jobb,
  • en politisk klass som valt att bygga ett storskaligt EU, utan att skapa anordningar för att vid Sveriges gränser stoppa in- och utförsel av vapen resp stöldgods,
  • ett EU-system – med alltför många fattiga och odemokratiska medlemsstater – varifrån flockar av sysslolösa släpps in till Sverige för ett liv i limbo,
  • ett offenligt styrt samspel mellan politiker och medier som mörkar kriminalitetens orsaker,
  • en uppsättning vänsterpolitiskt inriktade forskare, som sopar viktiga förklaringar till brottsligheten under mattan, för att tala om att straff inte fungerar då brottslighetens orsaker är ekonomiskt-sociala,
  • en politisk debatt där förövarna av brott ses som offer för samhällsomständigheter och därför inte ska bära sitt eget ansvar.

Andas jag bitterthet? Javisst. Varje år drar klanernas tjuvar fram över vårt sommarland och fyller sina lastbilar med stöldgods för att snabbt lämna landet över närmaste bro eller färjeställe. Detta har hänt mig tre gånger på tio år. Visst är jag också bitter över de våldtäkter, mord och rån som klanernas medlemmar gör sig skyldiga till. Våldet förpestar nämligen vardagen i samhället.

Sist, men inte minst, rör min bitterhet en svensk politisk klass, som i åratal sett kriminaliteten eskalera, men ändå inte gjort vad de ska för bygga ett rimligt välordnat samhälle. Som synes är listan över deras försyndelser lång! Det skrämmer mig att S-regeringen – med sina nickedockor inom C och L – under ytterligare två års tid kan fortsätta att fördjupa en svensk kulturell skymning. De främsta vapnen mot brottsligheten – ett öppet samtal, en tuff kriminalpolitik samt låglönejobb till invandrare – är nämligen belagda med tabu. Den svenska modellen framträder på så vis i sin eländiga skepnad.

Torsten Sandström



Kommunala fastigheter slumpas

Uncategorised Posted on mån, november 30, 2020 10:23:35

Många kommuner håller sedan en tid på att minska sina fastighetsbestånd. I grunden beror avyttringarna på dåliga kommunala satsningar. Men även på S-partiets mångåriga hyrespolitik, som bygger på att den egna hyresgäströrelsen ska bestämma hyresnivån (med resultatet att vi ser en död hyresmarknad, ointresse att bygga hyresrätter samt en svartmarknad). Alltså politiker som gärna vill leka företagare och samtidigt värna sin egen rörelse. Och det brukar ju inte gå så bra. Men vad gör det för den politiska klassen. De sitter kvar och fortsätter med storstilade spekulationer.

Tänk bara på Kalmars kommunalråd Johan Persson från S-partiet. För några år sedan satsade kommunen på att ett kinesiskt företag storskaligt skulle bygga om Kalmar till ett kommersiellt centrum i Europa för kineser och andra. Till Kalmar planerades flygresorna gå i skytteltrafik. Till Kalmar!! Miljonerna rullade förstås och många kalmarpolitiker reste österut och festade till det. Idag syns bara betong- och järnspillror, som påminner om hur det gick för Östtyskland. Men Per(s)son sitter förstås kvar – självklart uppbackad av C- och V-partierna. Och med stöd av makten från (S)tockholm. Vem förvånas över att hälsominister Lena Hallengrens make är politisk höjdare i landstinget på orten?

En annan imperiesosse är Ililja Batljan. Han har förstått att det går att köpa upp kommunala fastigheter till bra pris. Kontaktnät med kommunernas. makthavare har han sedan länge på plats. Han smider medan järnet är varmt, varför hans företag lägger alltfler fastigheter under sig. Det är goda lånetider för Batljan. Och hans företag lånar så det knakar. Företagsobligationer säljs på löpande band, nästan i Ivar Krügers anda.

Det syns i mina bloggar att jag som skattebetalare i Sverige ogillar S-partiets långa välde över nationen. Deras position var i begynnelsen naturlig och god. Sedan kulmen passerats – i och med Erlander – har partiet kämpat i motvind och med sjunkande väljarsiffror. Men inte har de släppt ambitionen till makt för det. Nej, nu klamrar sig S-partiet – till snart sagt varje pris – kvar vid det offentliga Sverige. Mitt återkommande tal om en politisk klass får på så vis en mycket tydlig kontur, menar jag. De mediokras makt över nationen.

Den kommunala egendom som korkade kommunala affärsmän byggt/köpt – för dina och mina pengar – avyttras alltså nu till lycksökare med rötter inom den politiska klassen. Det är sannerligen deprimerande. Svenska medier kritiserar varken säljare eller köpare. Man håller nämligen med makten och den politiska klassen. Det eländiga är på så vis att allmänheten inte får en tydlig bild av vad som händer. Perssons fleråriga kalmarjippo hyllades av många. Nu är det tyst som i den grav det är fråga om (och nya fastighetsplaner odlas hos sossebaronen i Kalmar). Batljans snabba imperiebygge beskrivs också i medierna som god Big business. Bonniermedias Dagens Industri lanserar honom varje dag som Sportspegeln presenterar Zlatan. Hur länge det håller för Persson och Batljan får vi se.

För min del är det tydligt att de finns ett behov att ett ny politisk sverigekarta. Under flera regeringar har nationens uppenbara strukturproblem försummats – rörande boende, anställningar, skola, kriminalitet, vårdtillgänglighet, försvar mm. Åren bara går – idag mer än två sedan valet 2018 – och inget gott händer! Bromsklotsen S-partiet fungerar som klasskamraterna vill. Vi ser ett stillastående samhälle på väg att falla samman. Huvudansvariga för motorstoppet är förstås C och L.

Det som behövs är inte ett Sverige där yrkespolitiker biter sig fast, utan en nation där makthavare med kompetens slussas in från verkligheten och efter några år återvänder till ett civilt liv. Vi måste få ett Sverige där väljarna lägger sina röster på personer med erfarenhet från det vanliga arbetsklivet och inte satsar på betongpartiernas utvalda. Därför hoppas jag – med ett rimligt mått av skadeglädje – att få uppleva såväl Perssons som Batljans fall.

Torsten Sandström



En fördom som rör vinstutdelning i företag som tagit över offentlig verksamhet

Uncategorised Posted on sön, november 29, 2020 11:49:20

Även om inte allt bör privatiseras underhålls en stor svensk fördom mot att företag tar över offentliga myndigheters sysslor. Fördomen lyder: skattepengar ska inte användas för utdelning till aktieägare. Dn sprids av politiker och gammelmedier.

Varför är det en fördom? Jo, därför att folk har inbillats att tro att de tvingas betala mer skatt, dvs pengar som försvinner ned i aktieägarnas fickor. Finessen med privatisering är ju en anbudsgivning som ska medföra en lägre prislapp för ifrågavarande offentlig tjänst. Varje skattebetalare betalar med andra ord mindre skatt – förutsatt att tjänsten håller samma kvalitet som den som tidigare utförts i offentlig regi. Därför ska vi som skattebetalare inte bekymra oss över att eventuell vinstutdelning äger rum! Det vi däremot måste jobba för är att få fram politiker som ser till att det offentligas upphandling blir effektiv och att kontroll sker av att företagen gör det som bestämts i avtalet om upphandling. Vad gäller skrivande av kontrakt och kontrollen av dem har svenska politiker och offentliga chefer mycket att lära. Därför måste de söka experthjälp!

Hur har fördomen uppkommit? Liksom andra vanföreställningar har den jag nu talar om en politisk (eller moralisk) grund. Det finns starka krafter inom vänsterns rörelser för ett bibehållande av nuvarande dyra och ineffektiva myndighetslösningar. Fackföreningar ogillar nämligen att krav ställs på medlemmarna. Dessutom vill de få fler medlemmar. Byråkratierna växer med andra ord. Dessutom envisas medierna med att peka på varenda misstag inom ett vårdföretag, medan tystnad råder om det skriande slöseri med resurser som idag sker inom exv 22 svenska landsting. Här rullar miljarder i soptunnan pga av överdrivna och dåligt fungerande byråkratier.

Privatisering är förstås ingen Quick fix! Allt lämpar sig för det första inte för drift i bolag, såsom exv domstolar och försvar. För det andra har vi exempel på kommunalpampar, inom framför allt M- och L- partierna, som sålt iväg dagis och vårdcentraler till struntsummor. Det behövs därför kloka jurister bakom varje privatisering. Helst inte kommunens egna! Många advokatfirmor är experter på att skriva avtal med krav, kontroller och påföljder. De känner nämligen till affärslivets såväl goda som dåliga sidor.

Till saken hör alltså att bolagisering ibland missbrukas. Ibland med uppsåt. Det tydligaste exemplet är nog de 9 miljarder som varje år försvinner till SR- och SVT-bolagen. Här möter vi rena hajburen, dvs en bolagskontsruktion med en stiftelse i toppen. Allt för att verksamheten inte ska framstå som offentlig. Den ska låtsas vara oberoende. Nöjes- och sportprogram produceras som bekant redan i överflöd av privata kanaler. Sport och nöjen är det som SVT:s höjdare brukar motivera sin existens med, dvs den berömda sammankomsten av svenska folket framför en tänkt lägereld. Host, host! I själva verket motiveras SR/SVT av politiska skäl om en politisk elits vilja till kontroll av de medier, som man påstår sysslar med ”public service”. Host- host! Röken från brasan besvärar.

Mitt bloggande går bland annat ut på att slå ihjäl heliga kor. Idag har minst två slaktats. Då är det passande att fira första advent!

Torsten Sandström



De ensamkommande har redan fått sina juridiska villkor prövade i Sverige!

Uncategorised Posted on lör, november 28, 2020 11:26:46
Bild: John Leffman/Wikimedia commons

Dag efter dag fortsätter klanernas skjutningar och dödlig a våld i ett Sverige som påstår sig vara världen föredöme. Polisen står upp till knäna med kriminalitet. Åklagarna också, även om de av politikerna fått reda på att brottslighet inom familjen, klanernas kvinnoförtryck och sex över internet ska ha företräde – dvs den brottslighet som landets feminister fått oss att se som central. Okej, all brottslighet är allvarlig, men den dödliga som angriper landet utifrån är faktisk värst. Den beror nämligen på politiska beslut om invandring ska ske till ett land som redan är tyngd med problem, rörande just den immigration som vänstern anser bra. Jag talar om politiker som inte vill öppna upp för temporära låglöner till invandrare, utan i stället förvisar dem till bidragsliv i ghetton.

Det stora problemet är S-regeringen och jökenpartiernas fortsatta hyllande av invandring. Trots alla blodiga problem envisas de med att Sverige måste fortsätta med att slussa in nyanlända. Man slår till och med knut på sig vad gäller mängden så kallade ”ensamkommande”. Det är tragikomiskt att 35.000 inresande personer år 2015 kan kallas ensamkommande – ofta med tillägget barn – trots att flertalet av dem verkar vara omkring 20 år.

Problemet rör dessa 35.000 unga manliga afghaner/persern, som redan fått sin asylrätt avslagen i flera domstolsinstanser, gång efter annan nu ska få lagliga eftergifter för att de ska kunna bli kvar. Dessa ekonomiska flyktingar har under fem år kostat Sverige ett tiotals miljarder kronor i bidrag av olika slag. Under vistelsen här har tusenden kostat mer än 5.000 kronor per dygn bara för boende, mat och annat. Den svenska nationen har redan stora olösta ekonomiska välfärdsbehov för pensionärer, stökiga skolor, otillgänglig vård och inte minst tsunamin av våldsbrottslighet. Ändå öppnar politikerna famnen för de tusentals personer som (enligt domstolarna) anlänt utan lagliga skäl. Dessa killar ska nu beviljas en andra eller tredje våg av statliga bidrag. Flera av dem har redan haft råd att flyga tillbaka till hemlandet för att hälsa på!

Det allvarliga är att svenska folket, som vart fjärde år går till valurnan, inte blivit upplyst om den storskaliga penningsrullning som gått de 35.000 oinbjudna till mötes. Alltså de tusenden som bort stanna kvar i österlandet för att reformera diktaturer som helt enkelt väljer att exporterat sina oliktänkande. Jag förstår förvisso att de gärna vill stanna i Sverige med tanke på alla pengar som de redan erhållit och hemländers eländiga förhållanden. Men vårt rättssystem baseras på att de som inte bevisas asyl ska åka hem! Annars gäller öppna dörrens princip.

Det är helt enkelt inte Sveriges uppgift att vid sidan om folkrättens konventioner och utlänningslagens regler försörja en stor grupp av afghaner/perser. Att jökens partier tycker annorlunda blir nu tydligt. Men nationen står som sagt redan upp till axlarna med välfärdsproblem rörande bostäder, jobb, skola, vård och kriminalitet. Det är därför orimligt att jökens partier ska fortsätta en storskalig invandring av ungdomar som redan domstolar i flera instanser sagt nej till. De har alltså fått sin begäran om asyl avslagen. Ändå ska S, Mp, C och L tvinga dig och mig att betala ytterligare miljarder för deras inslussning.

Märk alltså att saken inte längre rör de ensamkommandes juridiska rättigheter enligt folkrättens och utlänningslagens regler. Det är enbart fråga om att utöka skattebetalarnas kostnader för politiskt omstridda ändamål. Var och en må tycka synd om de killar saken rör. Men de har som nämnts redan fått en fair chans och bör därför lämna Sverige, som visat sig alltför tillmötesgående.

Torsten Sandström



Höga domstolar tolkar lagen genom att läsa av politikens vindriktning

Uncategorised Posted on fre, november 27, 2020 09:59:08

I ett par domar tolkar HD och Miljööverdomstolen (MÖD) vilka subjekt som har rätt att överklaga beslut i miljöärenden enligt 16:13 miljöbalken. Jag har tidigare kritiserat domstolarnas alltmer tillåtande inställning till överklaganden av olika samhällsbeslut. Det förlänger givetvis beslutsprocesser och kostar stora pengar! Vi ser nu hur eländet utvidgas.

Två aktuella domar kritiseras nu på Karnovs betalsajt JUNO av Pia Pehrson, advokat, och Mikael Jonasson, biträdande jurist. Båda från Foyen Advokatfimra. Jag citerar deras slutkläm (med min kursivering):

Vi konstaterar att den rätt till överklagan som från början var begränsad till vissa, specifikt definierade, miljöorganisationer och ärenden har vidgats betydligt genom de senaste årens rättspraxis. De två avgörandena från den 28 oktober 2020 följer den utvecklingen. MÖD:s avgörande öppnar upp för att fler typer av myndigheters handlande kan överklagas medan HD:s avgörande vidgar den klagoberättigande kretsen avsevärt. En generös tolkning av ’allmänhetens stöd’ leder till att det blir svårare att förutse vilka som kan komma att överklaga ett beslut.

Ett tidskrävande och osäkert prövningssystem riskerar att avhålla från investeringar i viktiga samhällsprojekt. Redan nu försenas projekt, eller förlorar sina investerare, på grund av osäkerhet om hur överklagandeprocessen slutar. I förlängningen innebär det här en risk för att utvecklingen av svensk industri eftersätts. Till exempel leder överklaganden ofta till att satsningar på vindkraft bromsas, även om utbyggnaden av förnybar energi är ett prioriterat samhällsintresse.

Som framgått av mina bloggar anser jag att miljöfrågor allmänt sett är viktiga. Men de måste vägas mot centrala samhällsintressen, såsom behovet av bostäder till rimlig hyra och intresse för investeringar i företag som går med vinst och ger jobb. Utomlands – exv Tyskland – fattas beslut avsevärt snabbare genom en begränsad överklagbarhet, något som skyndat på byggande och hållit ned hyrorna. De två svenska domarna visar att rätten för olika sidointressen att göra sig gällande drivits för långt. Det tycks som tolkningen av lagens regler sker genom att ett fuktat domarfinger sätts i luften för att läsa av hur den politiska vinden blåser. Det är inte bara samhällsskadligt, exv för byggföretag och bostadssökande. Det skapar även rättsosäkerhet. Dessutom fylls domstolarna med skräpärenden, som också tar dyrbar domartid i anspråk.

En allmän begränsning av rätten till överklagande av myndigheters beslut i olika ärenden är enligt min mening den rätta vägen att gå. En minskning av kretsen berättigade subjekt måste alltså övervägas och regleras i lag. Det gäller att motstå populistiska propåer från vänsterns rörelser så att viktiga samhällsfunktioner hålls igång i rimligt snabb takt. I vissa ärenden av masskaraktär (sociala bidrag och miljöfrågor) bör även en krympning av instansordningen övervägas, så att endast en domstol prövar och sedan är det färdigt. Det gäller att få fart på Sverige! Vinden blåser här åt fel håll, dvs från vänster.

Torsten Sandström



Ett glädjebudskap: vargen kommer!

Uncategorised Posted on tor, november 26, 2020 10:35:23
Musköt med intarsia i ben föreställande vargjakt, 1500-talet. Wikimedia commons.

Förr skrek folk med fasa ”vargen kommer!” Och så plockades bössan fram. Nu måste vi lägga av med det larvet. Åtminstone enligt Sydsvenskan, som rapporterar följande lyckobudskap (den 24/11):

Länsstyrelsen: vargen har

kommit till Skåne för att

stanna

De statsanställda handläggarna i Malmö stad jublar. Drömmen är att med dina och mina pengar rädda en groda här och bygga ett övergångsställe för kryp där. Tillbaka till Sörgården är målet mitt i den tekniska revolutionen. De arter som med tärningskast ses som invasiva ska utrotas! Till varje pris måste det sena 1800-talets artrikedom skyddas, även om det lär finnas omkring 9 miljoner olika arter kvar på jordklotet. Och nya skapas årligen genom mutationer/det naturliga urvalet. Alla maffiosi på länsstyrelsen gnuggar händerna – det finns mycket regleringsjobb framöver! Allt gammalt ska räddas. Allt nytt ska väck! Alltså många tjänsteresor och sammanträden med nya föreskrifter som följd. Hej och hå! Det går bra för Sverige!

Om klimat- och miljömaffian ska tillåtas härja i landet kommer det att stå skattebetalarna dyrt. Skånes lantbrukare – även de boende på landsbygden med barn och hundar – jublar därför inte över statens och miljörörelsens strävan efter att bygga ett storskaligt Sörgården 2020. Oroade är de som själva måste försörja sig – som bekant skickar inte staten lön varje månad till folket på landet. Länsstyrelsens viltskadepengar är ett hån. Skadorna är en allvarlig extra belastning i jobbet. De visar att man inte bara ska försörja sig själv utan även politiker och folk på länsstyrelsen. Dessutom ska vargarna matas med bondens djur. Och så måste man räkna med att en eller annan människa i framtiden kommer att stryka med som vargföda. Men vad gör det? Människan är ju ändå en invasiv art. För att inte tala om de hundar som kommer att bli vargföda. Hoppla!

Fråga uppkommer därför om människan, hunden eller vargen kom först. till Skåne. Hur såg det ut före respektive efter istiden försvinnande för så där 10.000 år sedan? Svaret spelar ingen större roll för nutidens talibaner i artrikedomens tjänst. Allt ska tillbaka till Sörgårdens tid då hotet från vargen var en realitet.

Det tycks som de styrande i Stockholm ännu finns kvar under ett kilometertjockt istäcke! I skydd av detta utfärdas nämligen bestämmelser för i Skåne levande människor som bara försöker försörja sig själva. Inte undra på att den politiska kartan ser annorlunda ut i sydligaste Sverige. Frånsett Malmö förstås, som via statsbidrag och en minijök befästs som S-partiets reträttpost i regionen.

Torsten Sandström



Stora risker med jämlikhet och hållbarhet

Uncategorised Posted on ons, november 25, 2020 10:49:56
Begreppet ”hållbarhet” är inte enkelt att förstå. Inte ens om det översätts från malaysiska! Wikimedia Commons.

Det kan tyckas svårt att se negativa sidor med begreppen jämlikhet och hållbarhet. Okej, att de är oklara. Men de uttrycker två viktiga mål för det nutida västerländska samhället. De är inga nyheter direkt, utan båda har i delvis olika skepnader många decennier på nacken. Idag har de blivit så omtalade medialt så de blivit begrepp i centrum för vad som anses politiskt korrekt. Detta väcker förstås mitt intresse.

Så vad är problemet? Som sagt är begreppen oklara. Det ena har sitt centrum i medborgarnas lika juridiska rättigheter. Det andra i en yttre miljö som bör vara rimligt god i relation till samhällets utveckling. Men båda begreppen tillämpas ofta extremt så att nästan alla sociala fenomen kommer att omfattas.

Jämlikheten utvidgas således ofta till att omfatta utländska medborgare, barn och djur. Tanken är att alla människor är lika från en moralisk eller biologisk utgångspunkt. Så är det förstås inte, varken juridiskt eller naturvetenskapligt. Och hållbarhet har blivit rena dragspelet. Varje aspekt av samhällslivet måste numera vara hållbart, såsom vad vi äter, vad vi skiter, på vilket företag vi ska jobba, hur pensionspengar ska förvaltas, hur vi ska semestra, hur husdjuren ska behandlas, vad vi gör på fritiden, vad barnen ska lära sig i skolan osv. Mångfalden är jippoartad. Det är inte seriöst.

Allt detta är delvis redan känt. Men utvecklingen mot en jämlikhets- och hållbarhetstyrrani fortsätter ändå. Bakom eskaleringen syns politiker och medier som använder begreppen som slagträn för att uppnå sina mål. För politikernas del är syftet omval. För mediernas del att hylla politikerna så att det bestående samhället värnas och statliga bidrag till publika och privata medier även framöver ges ut och blir större.

I många bloggar har jag nagelfarit jämlikhetskultens avigsidor, inte minst avseende feminismens avarter. I dagarna väcks en viktig samhällsdebatt om hållbarhetsdogmens risker. Det visar sig nämligen att EU tagit sig an en reglering av vad som unionen ska se som ”hållbart”. Det som inte handplockas blir med andra ord ohållbart. Hållbarhetsbegreppet ska alltså ges en juridisk definition på EU-nivå, med stor praktisk betydelse för medlemsnationernas medborgare och företag. I grunden rör det sig om vad EU ska stödja och ge bidrag. Stora penningbelopp kommer att satsas på det EU gillar! Men följden riskerar förstås samtidigt indirekt bli att det ogillas inte anses som tillåtet.

Ett viktigt exempel rör hur olika energislag ska rankas. Sol , vind och vattenfår frikort från EU. Vattenkraft ligger i farozonen på grund av att djur och växtlighet i älvar kan hotas. Fortsatt eldning av skogsråvaror står (riktigt nog) i strid med FN-dogmen om att CO2 är eländets elände. Tillåtelse att driva kärnkraftverk hotas också (även om fransmännen lyckats föra ut frågan från hållbarhetsträsket till en särskild reglering). Grundproblemet är att olika medlemsnationer saknar vattenkraft, eldningsbar skog samt kärnkraft. Och då är det bara att utfärda röda hållbarhetskort på rad. Nu ska alla frälsas för sol, vind och vatten! EU kommer att betala, dvs du och jag och många andra. ”Sådan är federalismen” lyder sången till känd melodi.

Att Sverige riskerar att hamna i kläm då kolossen EU svingar hållbarhetens slagträ är klart. Vatten- och kärnkraft står för sammanlagt 80% energiförsörjningen i vårt land. Flera företag inom energisektorn klagar därför nu. Klagar gör även personer som på EU-nivå tidigare naivt verkat för bygga upp den union som nu håller på att släppa ut anden ur flaskan. Jag tänker på C-partisten Lena Ek, som har suttit i EU-parlamentet och nu spär på sin pension därifrån (och från många inhemska politikeruppdrag) genom sin roll som ledare för bonderörelsens Södra Sveriges skogsägare. Någon plan för att locka in den vreda EU-anden i flaskan finns förstås inte i EU:s fördrag. Målet är som sagt vidgad federalism, vilket syns i de gigantiska statsbidrag som snart kan komma att delas ut, förmodligen med stöd av de nya hållbarhetsdogmerna.

Sverige som förmodligen är den stat som inom unionen släpper ut minst CO2 per invånare riskerar alltså att drabbas av miljötalibanernas frammarsch inom EU. Detta sker genom ett hokus-pokus om hållbarhet på unionsnivå. Jag menar därför att nationens många EU-kramande politiker och medier bär ett tungt ansvar för det som nu sker. De har i åratal flörtat med olika miljörörelser på hemmaplan och i EU. Inte bara kramar utan miljarder har som bekant rullat. Nu får de hållbarhetssnacket rakt tillbaka i ansiktet. SMACK! Alltså en kletig, vittgående, klåfingrig och oklar EU- normering om hållbarhet, som kommer att stå Sverige mycket dyrt!

Torsten Sandström



S-partiet kräver politisk lojalitet

Uncategorised Posted on tis, november 24, 2020 10:50:43
Bild på en person som verkligen bygger landet. Han bär dock en tung röd last på ryggen. Wikimedia Commons.

Att det är partipiskan som viner är klart inom S-leden. Är en person myndighetschef så ska man lyda regeringen och närmaste statsråd. Detta har Ann-Marie Begler, som varit generaldirektör på försäkringskassan, fått smaka på. Hon förlorade alltså jobbet av politiska skäl av allt att döma. Den som inte lyder Annika Strandhäll får nämligen silkessnöret!

Jag som hyllar flydda tiders ämbetsmannakrav – ordning och reda om än i långsam takt – tycker detta är en förödande utveckling. Partibok och/eller lydnad har blivit en tyst princip för att komma ifråga som myndighetschef i s-partiets Sverige. Visserligen är generaldirektörerna utsedda av regeringen, men är ändå inte rättsligt sett deras politiska legosoldater. De ska med kompetens och skicklighet leda sin myndighet enligt gällande lagregler. Det är just den juridiska självständigheten som är tanken bakom grundlagens regler om de statliga myndigheternas roll. Inga nickedockor, utan skickliga administratörer med respekt för offentligrättsliga regler.

Nu kompliceras systemet av att regeringen ger avsatta generaldirektörer full lön under återstående kontraktstid, oavsett om de utför arbete eller inte. Därför talar man om en Elefantkyrkogård på Rosenbad. Där sitter före detta höjdare och gör kanske ingenting i väntan på att kontraktstiden ska löpa ut. Det måste vara frustrerande för Ann-Marie Regler, som verkar vara klartänkt och driftig. Men samtidigt är det förstås en förmån att slippa jobba mellan 9 och 17. Inget hindrar förstås Begler att säga upp sig för att med liv och lust ägna sig åt annat jobb som hon själv väljer. Det är väl så Elefantkyrkogården är tänkt att fungera emellanåt. Gör något obetydligt – såsom smärre utredningsuppdrag med full lön – eller sluta självmant.

Men Begler tycks vilja sitta på två stolar. Att både äta kakan och göra som hon vill. Hon vill med andra ord ha både full lön som GD på Rosenbad och samtidigt kunna extraknäcka med styrelseuppdrag på privata skolföretag, vilka gränsar till den offentliga utbildningssektor som kontrolleras av regeringen.

Om Beglers extraknäck rört uppgifter som s-partiet hyllar hade hon säkert kunna utföra dem med bibehållna villkor på Elefantkyrkogården och dessutom få en klapp på axeln. Hennes problem är att extraknäcken för privata skolföretag inte är politiskt korrekta i vänsterns Sverige. Det är förklaringen till att S-regeringen bråkar med Begler och anser att extraknäcken inte är godtagbara bisysslor. S-regeringen vägrar med andra ord tillstånd. Strandhäll är en 100% politisk person av den typ som odlas inom S-partiet och den politiska klassen.

I mitt Sverige borde en avsatt hög statlig ämbetsman förlora arbete och lön. Och därefter får han eller hon själv välja nya sysslor om det går. I mellanmjölkens (och mellanölets) land finns däremot en kyrkogård för gamla elefanter som avsatts. Den betalas av dig och mig. Men Begler verkar att ha avsatts utan rimligt sakliga skäl. Återstår för henne att få frågan om avsättningens korrekthet rättsligt prövad. Möjligtvis bör hon sakna skydd för sin höga anställning, just på grund av den har företagsledande karaktär eller motsvarande. Det är möjligt. Men hon har valt linjen att både kräva lön och själv välja sina extraknäck. Även hon har vuxit upp i S-partiets kretsar.

Dessutom vet Begler mycket väl – med tanke på hennes goda kontakter inom S-partiet – vilka moraliska lydnadsnormer som gäller inom en rörelse hon valt att ge sig i lag med. Hon har 2015 med öppna ögon tagit sig an GD-jobbet under Löfvens regering. Hon borde med andra ord känna till S-spelets regler. Därför har jag svårt att sympatisera med hennes krav att både få full GD-lön och fritt välja extraknäck.

Torsten Sandström



Häpnadsväckande besked från Uppsala universitet

Uncategorised Posted on mån, november 23, 2020 11:23:51
Rudbeck d.ä. En storsvensk PK-man som fortfarande sätter sina spår i Uppsala. Wikimedia Commons.

Här ett klipp från ett (längre) pressmeddelande från Uppsala universitet:

Ny avhandling om psykologin bakom förnekelse av klimatförändringar

Pressmeddelande
29 september 2016

Klimatförändringar är ett allvarligt hot mot människor, djur, och jordens ekosystem. Trots detta har effektiva klimatåtgärder dröjt, delvis för att det finns de som fortfarande förnekar att det finns ett problem. I en ny avhandling i psykologi från Uppsala universitet har Kirsti Jylhä undersökt psykologin bakom förnekelse av klimatförändringar. Resultaten visar att individer som accepterar hierarkiska maktstrukturer har större benägenhet att förneka problemet.

Enligt min åsikt innehåller forskningspresentationen allvarliga vetenskapliga problem. Den bygger på åsikter och spekulationer, som knappast kan anses ha vetenskaplig status:

  1. Det går nämligen inte att på vetenskaplig grund undersöka varför individen X säger Y. Forskare kan nämligen inte kika in i X´ hjärna för att utröna vilka motiv X har. Forskaren spekulerar med andra ord.
  2. Hur vet Uppsala universitet att klimatförändringarna är ett allvarligt hot mot människor, djur och jordens ekosystem, som det påstås i första meningen? Delade meningar gäller nämligen inom forskningen. Detta vill universitetet inte kännas vid.
  3. Hur sjutton kan en forskare i psykologi komma fram till att klimatskeptiker ”accepterar hierarkiska strukturer? Tvärtom vägrar de att godkänna påståenden som inte styrkts vetenskapligt sett. Klimatskeptikerna tvekar över de nuvarande bevisens vetenskapliga hållbarhet. Det tycks alltså som psykologen och Uppsala universitet (se min punkt 2) har en benägenhet att acceptera FN:s och IPCC:s omstridda påståenden om konsensus rörande utsläpp av CO2 som orsak till klimatförändringar. Men detta viktiga antagande redovisas inte, utan tas för givet. Det är för eländigt!
  4. När jag läser pressmeddelandet går mina tankar till katolska kyrkans angrepp på Galileis teori om att jorden roterar kring solen. Det var katolska kyrkan som agerade hierarkiskt i förhållande till bibliska normer. Snart visade det sig som bekant att Galilei tänkt fritt och riktigt, som en vetenskapsmän bör. Nu rättar Uppsala universitet in sig i ledet av påvemaktens efterföljare. Och som budbärare används hör och häpna en nybakad doktor i ämnet psykologi.
  5. Pressmeddelandet visar att Uppsala universitet – i Olof Rudbecks (den äldres) anda – fortfarande förmedlar uppsvensk politisk korrekt information. Det är bara att beklaga. Vi lever inte längre på Galileis och Rubecks 1600-tal, utan år 2020. Men politisk korrekthet tycks vara ett evigt fenomen.

Torsten Sandström



En farlig kunskapssyn

Uncategorised Posted on sön, november 22, 2020 11:04:34

Igår läste jag på ProjektSanning en text som fick mig att sätta kaffet i halsen. Rubriken lyder: DONALD TRUMP ÄR VÅR TIDS STORA KRITISKA TÄNKARE. Som ett försvar för Trump förmedlar Janne Lundkvist bland annat följande:

”Sann kunskap är ju självupplevd.” – – – ”Och vem säger att kritiskt tänkande måste utgå från kunskap?”

Meningarna är i och för sig lösryckta. Men det spelar ingen roll då de är centrala. Innebörden är ett gränslöst förakt för vetenskaplig kunskap (vilket i övrigt också görs tydligt). Att åsikterna delas med Nanna Gillberg från Göteborgs universitet – i en text från GP – gör inte saken bättre (utan enbart mer pinsam för den sistnämnde, som typiskt nog sysslar med sk genusteori).

Traditionell vetenskap bygger på att det som ska hållas för sant måste kunna bevisas på ett kritiskt och trovärdigt vis så långt som absolut är möjligt. Utsagor måste kunna testas – helst genom experiment som bekräftar (eller falsifierar) dem. Teorier och metoder måste väljas neutralt så att forskarens personliga ideal inte präglar utfallet.

Enbart påståendet att sann kunskap är självupplevd pekar således på att författaren inte har förstått vad vetenskap går ut på. Det Darwin påstår – om det naturliga urvalet – har han sannerligen inte upplevt, utan visat genom teoretiska studier av mönster i naturen. Vidare har några av Einsteins teorier visat sig sanna först lång efter det att han skrivit ned dem. Han har alltså minsann inte upplevt dem. De bygger på rent teoretiska kalkyler. I sammanhanget undrar jag om den nyfrälstes upplevelse av Gud är sann? Författaren förväxlar med andra ord personlig åsikt med sanning/kunskap.

Påståendet om upplevelsens betydelse för kunskap visar också att författaren saknar självdistans. Han tycks aldrig ha tagit miste då han utomhus sett ett fenomen i fjärran och trott att det var X då det något senare visade sig vara Y. Man behöver inte vara synsvag för att kunna överraskas av hur osäkra de egna upplevelserna är även på nära håll. Upplevelser är per definition inte lika med sanningar! En upplevelse kan som framgått vara osann, men förstås emellanåt sann i vetenskaplig bemärkelse. Exv ser man att solen ”går upp” vid horisonten, men man vet samtidigt att det är en projektion av jordklotets rotation trion solen.

Den trista slutsatsen av författarens text blir att sann kunskap (i vedertagen mening!) egentligen inte kan finnas. Allt blir en fråga om egna upplevelser. Det är möjligt – rentav troligt – att detta är Trumps kunskapssyn. Men den är felaktig och farlig. Inte ens grottmänniskor kunde på sin tid bygga kunskaper på blotta upplevelser. Inför jakten lyssnade man nämligen på varandra och diskuterade – självfallet kritiskt – olika metoder för en lyckad fångst. Hörsägen och erfarenhet blandandes med andra ord samman. Åratal av tester och misslyckanden gav jägarna en rimlig grund för kunskap om djurens beteenden och därmed en framgångsrik jakt. Om den var vetenskapligt sann är inte alls säkert. Men den var ingalunda självupplevd av var och en människorna kring grottans eld.

Egots syn på kunskap är inte bara vansklig utan kan också vara farlig. Den frånkänner i praktiken andra från att tänka rätt. Detta påminner om ett litet barns bild av verkligheten. Och förstås även Donald Trumps syn på kunskap. Vad som i dessa dagar händer i USA gör detta fullständigt klart.

Torsten Sandström



Vänsterns gigantiska Bidragskomplex

Uncategorised Posted on lör, november 21, 2020 11:35:14
Babels torn, Wikimedia Commons

Den statliga myndigheten ”Folkbildningsrådet” är en viktig kugge i det svenska bidragskomplexet. Myndigheten skänkte 2019 så mycket som 1, 8 miljarder av dina och mina pengar till en uppsjö olika bildningsorganisationer, små och framför allt stora. Flertalet av dem har liksom S-partiets slagskepp ABF politiska agendor, direkt eller indirekt.

Det svenska bidragskomplexet omfattar inte bara Folkbildningsrådet. Det är en virtuell gåvocentral som genom skänker försöker hålla samman vänsterns Sverige. Den största penningbetalaren i komplexet är SIDA som spenderar omkring 43 miljarder årligen – pengar som strös över u-världens länder för att främja drömmen om globalism (som knappast är en statlig angelägenhet). Andra viktiga armar hos denna stora svenska bläckfisk sysslar med mediestöd, där SR och SVT är de i särklass största mottagarna, som tillsammans håvar in c:a 9 miljarder årligen. Tentakler finns också som ger gåvor till ideella föreningar, press och mycket annat. Till och med Riksidrottsförbundet har sina händer ute och tar emot drygt 2 miljarder. I ledningen sitter en den ärrade (obs! två rr) veteranen Björn Eriksson.

Om jag dessutom räknar in den svenska välfärdens bidragssystem omfattar röstfiskekomplexet närmast astronomiska belopp. Men det är nu en annan historia. En bred välfärd gör nämligen nytta oavsett mottagarens partifärg.

För varje statsbärande parti är det självfallet viktigt att knyta politiska allianser, som har betydelse för kommande valrörelser. Genom att låta staten, eller mao skattebetalarna, stå för gåvor till vänsterns organisationer och intressen så tvingas självfallet personer med borgerliga värderingar finansiera sina politiska motståndare.

I en demokrati måste sådana manipulationer motverkas. Det är ju i praktiken främst fråga om att favorisera vänsterns egna rörelser inför allmänna val. Det officiella syftet är givetvis inte detta – man talar om bildning och demokrati. Men i verkligheten fungerar stöd till olika intresseorganisationer som en motor för vänstern att vinna val efter val. Liknande storskaliga projekt saknas också i västerlandets demokratier! Att de däremot brukas inom diktaturer är en tankeställare.

Därför måste det svenska bidragskomplexet avvecklas eller åtminstone krympas kraftigt. Som ett brev på posten kommer vi i så fall sannolikt att få höra hur folkbildning, globalt samarbete, fria medier och andra samhällsintressen kommer att hamna kläm. Det må vara så. Men offentligt stöd till civila organisationer innebär en stor risk för central statliga åsiktsstyrning samt skatteslöseri. Slopat stöd gör majoriteten av svenska folket till vinnare. De slipper finansiera organisationer som de uppfattar sakna samhällsnytta och som jobbar för att bevara den politiska makten i vänsterns händer. Svenska män och kvinnor vill själva bestämma över sina pengar!

Torsten Sandström



Statistik som visar att direkt demokrati är nödvändig i Sverige!

Uncategorised Posted on fre, november 20, 2020 10:36:20

Inget etablerat svensk parti driver frågan om införande av partiella inslag av direkt demokrati. Exv i form av personval (som i Finland framför röda på parti) eller möjlighet till omröstning om föreslagen lagstiftning (enligt schweizisk förebild). Krampaktigt håller partierna fast vid en total representativ demokrati med val vart fjärde år.

Ett viktigt skäl till införande av inslag av direkt demokrati är partiernas minskade folkliga förankring. Medlemsantalet i partierna har sjunkit katastrofalt. Och yrkespolitiker har alltmer tagit över den offentliga makten. Deras återval finansieras med statsbidrag.

Yrkespolitikernas framväxt brukar sägas sammanhänga med det politiska livets komplexitet och behov av kompetens. Detta är en mindre del av sanningen. Minst lika viktigt är partimedlemmarnas uttåg ur partierna. Antalet medlemmar i de svenska politiska partierna har sjunkit med nästan 80% under de senaste 60 åren (från c:a 1.350.000 till 268.000). Här en länk från Wikipedia. https://sv.wikipedia.org/wiki/Riksdagspartiernas_medlemsutveckling

Störst tapp har S-partiet, som förlorat mer än 0,7 miljoner medlemmar. Partiernas medborgarstöd är alltså på väg mot botten. I stället för medlemsavgifter domineras finansieringen därför idag av partistöd från det offentligas kassakistor. Varje år får partierna samhällsbidrag på omkring 1,2 miljarder kronor (löner och arvoden för offentliga politikerjobb oräknade). Sedan 1965 har partibidragen från stat och kommun ökat från drygt 0,2  miljarder kronor per år till drygt 1,2 miljarder (2019)!

Utvecklingen är katastrofal i den enskilda medborgarens perspektiv. I stället för att värva medlemmar – som deltar i partiarbetet med liv och lust – växer en politisk klass fram. Och denna fyller hålet efter medlemmarnas självvalda avgifter med statliga bidrag, som du och jag tvingas betala.

Den svenska demokratin visar tydliga sjukdomstecken. Den ökade distansen till väljarkåren mellan valen kompenseras med statliga bidrag till partier och medier. Den svenska politiska klassen håller alltså på att bygga en egen svårintaglig fästning med hjälp av dina och mina pengar. Vi ser i vårt land inte den rotation vid makten som sker utomlands, särskilt i nationer med personval. Och 4%-spärren för tillträde till den svenska riksdagen håller nya kritiska partier borta från inflytande och inte minst penningstöd.

Jag menar att varje klok människa måste inse att denna utveckling innebär ett allvarligt hot mot demokratin. Därför är reformer som innebär direkt demokrati nödvändiga. Om inte politikerna besinnar sig kommer svenska folket att tvinga fram demokratiska reformer. Politiker som inte går utvecklingen till mötes är okloka. Historieböckerna är fulla av berättelser om hur det går för eliter som klamrar sig fast vid makten. Den politiska klassen måste besinna sig!

Torsten Sandström



Regeringens dragspelspolitik rörande covid-19

Uncategorised Posted on tor, november 19, 2020 10:25:59

Regeringens strategi mot coronaviruset går i dragspelets tecken, hej-och-hå, (S)verige vet alltid bäst! Först inga tuffa regler rörande äldreboenden – med allvarlig dödlig utgång. Sedan skärpning. För en dryg vecka sedan heltom och fritt fram för besök. Och så nu skärpt lagstiftning rörande allmänna sammankomster. Men inget om äldreboenden – inte ens en rekommendation om nedstängning! Kolla statistiken ovan från Folkhälsomyndigheten!

Regeringen har flera gånger visat saktfärdighet och vankelmod. Dödstalen bland äldre blev därför initialt höga. Nu riskerar det att komma en andra våg som drar in över de äldres boenden. Dödligheten är redan nu 30-36% av de covidsmittade i åldersgruppen 80 plus respektive 90 plus. Jag bävar över regeringens hit-och-dit-politik.

Förklaringen är bristande S-kompetens. Utbildningsnivån är beklämmande låg bland ministrarna i Löfvens regering. Mestadels fackliga meriter plus snuttkurser och den vanliga vägen via ungdomsförbunden. Inte ens ministern för högre utbildning har några markanta studiemeriter (mer än en grundkurs i feminism)! Även om utbildning inte är A och O när det gäller behov av verkställighet, så är det en sorgliga kvotering – förlåt – regering vi ser. Politiker måste visa förnuft, framförhållning och mod. När det gäller allvarlig smittspridning ska man inte behöva tänka på Partiet eller den egna framtida yrkesrollen, utan enbart på att fatta rediga beslut.

Från S-partiets kommandocentral i Rosenbad utgår rader av direktiv som baseras på antaganden om väljaropinionen samt tankar hos myndigheter vilkas chefer politikerna själva utsett. I stället för att snabbt skapa ett oberoende forskningsråd med experter på covid – och lyssna på utlandets lärdomar – så drar regeringen i spakar och trycker på knappar så att svetten lackar. Rena rundgången! Resultatet syns i statistikens dödstal.

Det som utspelas inom regeringen ger även en förklaring till hur beslut fattas inom landets kraftigt politiskt överlastade regioner med ansvar för sjukvården. Sverige är illa ute!

Torsten Sandström

PS! Såg idag att Kungl Vetenskapsakademin, KVA, förordar bruk av munskydd mot Corona. Alltså ännu en smäll mot dragspelarna på Rosenbad.

https://www.kva.se/sv/pressrum/pressmeddelanden/ny-rapport-om-munskydd-och-ventilation-fran-vetenskapsakademiens-expertgrupp-om-covid-19



Våldets kramare

Uncategorised Posted on ons, november 18, 2020 10:28:51
Al Capone, en inspiratör till SVT:s lägereldar. Wikimedia commons.

Gammelmedierna slår sig för bröstet och talar om sina goda gärningar i demokratins anda. Allt mer sällan ser vi sådana insatser. Min blogg är skapad för att kritisera en farlig tendens, dvs den politiska korrekthet som leder till att en öppen debatt hotas. Medierna kör tyvärr sitt eget race med politiska paroller inom åsiktskorridoren.

På den vägen ställer de traditionella medierna även till annat elände. Det främsta tecknet är de bedövande giftpilar som de skjuter mot folket för att få det att visa lugn och gott humör. Svenskarna flabbar sig till sömns efter rader av nöjesprogram från den statliga teven och dess privata ”medtävlare”. Och nästan lika illa är sportrapporteringens sömnpiller. I stället för uteliv så tuppar vi av i tevesoffan.

Men värst av allt är det våldstrauma som medierna odlar. Inte nog med att blod, slagsmål, skjutningar, våldtäkter och annan skräck präglar svenska städer dag och natt. Teve, radio och tidningar tar upp spåret och presenterar sitt eget påhittade mediala våld. Kriminalfilmer visas på löpande band och presenteras på kultursidor samt program i radio och teve. De privata tevekanalerna visar våldsberättelser dygnet runt.

Och mitt i detta inferno ser vi SVT lägga ut sina krevader av våld , i syfte att ta upp kampen med de kommersiella kanalerna. Fåniga chefer på SVT talar om sin ”lägereldsteori”. Man vill samla folket framför brasan, dvs dumburken, för att skapa en gemenskap, sägs det. Men detta är inte sanningen. Man vill locka tittare till det tevebolag som sprider den korrekta politiska syn på samhället, som landets ledande politiker står bakom. Genom tvångsavgifter ska därför så många som möjligt samlas framför den lägereld som hålls brinnande genom SVT:s version av Unga Örnar.

Till råga på allt tillverkar SVT själva (eller beställer) våldsprogram på löpande band. Och genom trailers på bästa brastid får vi ta del av hittepå-våld, som följer upp de rysligheter som faktiskt inträffar gator och torg i klanernas Sverige. Gamla rysliga mord från verkligheten dramatiseras och levereras till ett svensk folk som inte har annat att gör än att glo på brasan. Man till och med leker ”Tjuv och polis” för att elden inte ska slockna. Ett bestialisk styckmord från Köpenhamn framkallar stickningar i näsan genom kolröken.

Genom att lägga ned SR/SVT, dvs de medieföretag som kallar sig publika, kommer miljontals svenskar att gynnas av ett lägre skatteuttag. Dessutom befrias de från det våldsok som statens tvångsmedier idag tvingar på alla. Låt alltså människor på 2020-talet välja själva vilka kanaler de vill ha på radio eller teve! Mitt utrop borde omfamnas av alla som kallar sig liberaler (av vänster eller högersnitt). Men inte! Det är ett tydligt tecken på att landets politiska elit vill försöka hålla koll på svenska folket. Och då fungerar våldsprogram som braständare till mängden politiskt korrekta kommentarer mellan pistolskott och tjutande bildäck. Det är inte ”public service” som saken häller, utan politisk styrning av medborgarnas tankevärld. Jag tror både Al Capone och George Orwell hade nickat instämmande.

Torsten Sandström

PS! Jag kan inte låta bli att länka till DN:s ledarsidas devota hyllning av public service häromdagen. Den säger mycket om hur snäv åsiktskorridoren är! Och vad PK innebär.

https://dela.dn.se/eXk3ZUdTaEFBZnhhOXI4RXZ4K0IzaEhTOHVvWHMzMWdWZUFUaXFqS2Vydi9PdXRGRHMvNDlrMDE5eGtYclowcTJEMXFyVGR6cm5zMjZ0NkYwSkpLV1E9PQ,



Tänk på dig själv – grannen betalar kalaset!

Uncategorised Posted on tis, november 17, 2020 11:32:02
Under socialismen har arbetande aldrig varit fria
eller haft goda livsvillkor

I antikens Rom bjöd eliten folket på gratis bröd och allehanda tillställningar med hästkapplöpningar och gladiatorer. Det var ett sätt att vinna röster samt få lugn i samhället. En stor del av stadens befolkning levde under hårda ekonomiska omständigheter. De betalade ingen skatt och fick ett något drägligare liv genom elitens satsningar på bröd och skådespel.

För det svenska S-partiet har alltid lönearbete sett som något ont. Något som folk med nödvändighet måste underkasta sig. Partiets roll har enligt den egna propagandan varit att organisera kollektivet av tvångsarbetare. För eliten inom partiet har andra villkor gällt, men funktionen har varit att beskatta mer välbärgade för att på så vis flytta förmögenhet till sina egna väljare. Det har S-partiet sysslat med under åtskilliga decennier. Retoriken har byggt på en form av klasskamp. I många valdebatter har välgödda s-ledare hånat direktörer och djursholmare samt lovat nya former av bidrag till sin stackars tvångsarbetande väljarkår. Hittills har det funkat så att S kan behålla herraväldet över den svenska nationen. Det är en simpel politik. Churchill skulle säkert instämma i mitt omdöme och tillfoga att det tyvärr är en av demokratins mörka sidor.

Det svenska lönearbete har genomgått en fundamental förändring sedan S-partiets barndom. Idag tänks alla går minst nio år i skolan. Jobben ser oftast helt annorlunda ut, med avsevärt mycket mer utrymme för stimulerande teorikunskaper och tekniska färdigheter. Den som vill kan dessutom studera vidare efter grundskolan för att få akademiska sysslor. Okej, att en stor grupp kvinnor tvingas utföra fysiskt hårda och föga spännande jobb. Men ofta rör det sig om individer som själva valt bort möjligheten till studier.

Bilden av lönearbete i nutidens Sverige är alltså inte längre det tidiga 1900-talets tvångsjobb under inte sällan slavdrivande chefer. Stora och generösa svenska välfärdssystem backar dessutom upp dem som är sjuka och svaga. Men partierna till vänster fortsätter med sin retorik om medborgare som måste få mer ledighet och alltså pengar från dem som betalar skatt. Per Albin Hansson och Tage Erlander kunde med rätta vara nöjda över att de eliminerat orättvisor i dåtidens Sverige. Men S-partiets nuvarande ledning tänker främst på återval – dvs den politiska klassens intressen – och tvekar därför inte inför köp av röster i allmänna val.

Trots enorm statlig upplåning under covid-19, lån som snart måste betalas av, så satsar S och Mp på olika ledighetsbidrag till dem som inte vill jobba. Värst är förstås Mp som talar om friår eller utvecklingsledighet för anställda som vill utbilda sig och ändå ha rätt att komma tillbaks till arbetsgivaren. S-partiet pratar om en sk familjevecka, dvs att anställda ska ha rätt till ledighet från jobbet med statlig ersättning på vabb-nivån för att serva sina barn då de är lediga från skolan.

Alltså två lyxreformer. Inte ett ord om krav på individen själv. Inte ett ord om arbetsgivarens bekymmer med att fylla platserna efter män och kvinnor som är lediga för att ta för sig av vänsterns julbord året om. Medborgaren uppmanas bara att tänka på sig själv (och kanske barnen). Det är storebror staten som ska ta ansvar för den enskilde. Vi känner till visionen från Orwells samhälle.

I det goda samhället måste däremot alla medborgare anstränga sig för att få vardagen att fungera. Under socialismen är det statens uppgift (som man dock aldrig klarat av). Vänstern vill nå dit. Och därför vinner de allmänna val på löften som andra ska betala. Svenska gammelmedier – som har till uppgifte att kritisera utvecklingen – hejar på. Tack vare vänsterns journalister.

Det finns tydliga tecken på att S-partiet nu rustar för en bidrags- och löftesflod inför valet 2022. Jökenpartierna C och L ansvarar för att mer än två år gått med en S-politik som går ut å att skjuta på nödvändiga reformer och bara utreda. Skulden hos C och L blir bara större ju närmare nästa valdag kommer. Då sitter de med Jökens tomma bokstäver i handen. Samtidigt kommer C- och L-jökarna att mötas av ett artilleri med bidragslöften om exv betald ledighet och extra pensioner samt propåer om återställande av LAS. Så ser vänsterns färdplan ut inför valet 2022 och kompisarna i gökboet hajar ingenting. Än en gång tycks de partier som kallar sig borgerliga gå i S-partiets fälla. Det är eländigt att se hur de medvetet missat tåget mot ett bättre samhälle. Ansvaret är tungt.

Torsten Sandström



Höj rösten mot islamisterna!

Uncategorised Posted on mån, november 16, 2020 10:27:09
Hizbollah hyllar terror i Libanon. Wikimedia common.

Med anledning av de islamska terrordåden i Europa säger EU-kommissionären Ylva Johansson enligt en lång rad medier att islam inte är ett hot mot Europa. Det är terroristerna som är hotet. Hennes budskap är nog i och för sig riktigt. Religionen – islam – är större än terroristerna, som är en minoritet tillhörande många olika skolor. Men ändå är terrorismen faktiskt sedan länge en del av islam, som måste bekämpas.

Problemet är tystnaden från nationella ledare och präster inom de nationer som tillhör islam. Särskilt utmanande är Turkiets president, som inte tar avstånd från de våldsdåd som drabbar oskyldiga i väst. Ett liknande problem är de palestinska ledarna som också vägrar att kritisera jihadismen. Såväl Turkiet som Palestina motar enorma belopp från Europa (inte minst Sverige), men fortsätter ändå det religiösa krig som islam drivit mot otrogna i mer än tusen år. Och i vårt land visar det sig att statsbidrag hamnar i terroristernas händer!

Jag kan förstå att många inte vill trappa upp motsättningarna visavi islamismen. Men ändå ser vi ständigt eftergifternas – och förståelsens – politik mot den islamska religionen. Islam har sedan sin begynnelse valt en linje av religionskrig mot omvärlden. Förståelse och eftergifter uppfattas av jihadisterna tyvärr som ett tecken på att islams krigare – civila eller militära – har rätt.

Sverige har som nämnts ett särskilt problem med undfallenhet och statliga penningbidrag till islamska organisatoner. Detta innebär ett steg som går för långt, anser jag. Religionsfrihet innebär att alla trosyttringar måste stå på egna ben och inte finansieras från staten. S-partiets linje är att välvilja mot islam ger röster i allmänna val. Partiets credo är nämligen sedan minst ett halvsekel att köpa röster. S-makten ser inga problem med det. Och Ylva Johansson har blivit en supersosse, sedan hon konverterat från kommunistpartiet och blivit en ledande person inom den den politiska klassen modell S.

Jag är inte ute efter ett religionskrig. Men en fastare attityd mot våldets apostlar tror jag bidrar till en fredlig utveckling på längre sikt. Terrorister brukar tolka motståndarens eftergivenhet som tecken på svaghet hos motparten och egna framgångar. De gör aldrig eftergifter mot oliktänkande. Deras krig är heligt. Vi vill visa att demokrati betyder öppenhet. Men inte dumhet! 

Torsten Sandström



Lögn, förbannad lögn och statistik.

Uncategorised Posted on sön, november 15, 2020 10:35:13

Att nästan vad som helst kan manipuleras med statistik är känt. Känt är också att få är kritiska – även inom kåren av journalister. Sveriges gammelmedier slår sig dagligen för bröstet och anklagar sociala medier för fake news. Själva är de inte bättre. Här två återkommande exempel.

Varje år publicerat Lärarförbundet – det lärarfack som styrs av S-partiet – statistik om vilka kommuner som har bäst skola. Vanligtvis placeras ett antal glesbygdskommuner i topp, till läsarnas förundran. Nästan alla gammelmedier hugger på S-partiets riggade bete utan att fundera eller problematisera. Men den som kollar hur Lärarförbundet kokat ihop sin statistik förstår snart vad saken gäller. Det gäller inte skolbetyg eller kunskaper, som borde vara den centrala mätaren på en bra skola. Nej, här mäter Lärarförbundet en rad faktorer som rör löner, lärartäthet, pengar till skolan, sjuktal, miljö och likande fenomen som Lärarförbundet och kommuner subjektivt rapporterar in. Inte undra på att glesbygdens S-kommuner favoriseras – de finansieras ju delvis av bidrag från staten och exv storstockholms skattebetalare. Hur landets föräldrar och skolbarnen rankar skolorna spelar mindre roll för Lärarförbundet. Det gäller som vanligt att politiskt trixa med statistik. På så vis har S-partiet möjlighet att ta hem spelet.

Ett annat exempel är de årliga mätningar som SIFO arrangerar beträffande olika statliga myndigheters popularitet hos svenska folkets. Siffrorna slås med automatik upp i gammelmedierna. Men inte säger en popularitetsprocent något om hur myndigheten verkligen fungerar – om den är bra eller dåligt. Det som mäts är enbart medborgarnas spontana reaktioner eller känslor. Som i sin tur påverkats av hur medierna rapporterar. – oftast inte om egna erfarenheter ens. Inte undra på att Kustbevakning, SMHI eller Naturvårdsverket brukar toppa mätningarna! Eller att Migrationsverket, Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och Skolverket placeras i botten. Den som har hört talas om trassel med en myndighet risar den. Och solskensmyndigheter ges förstås beröm.

Svenska journalister håller alltså låg klass som varje år vidarebefordrar sådan dravel. Deras självsyn är däremot gudalik. Men den vardagliga förmågan är – med lysande undantag – medioker. Det allvarliga är den makt som svenska journalister har. De härskar över samhällsdebatten genom att välja ut egna språkrör och andra lämpliga talespersoner. Just valet mellan det politiskt lämpliga och det politisk olämpliga är centralt. Resultatet bli tyvärr ofta enfaldigheter av det slag jag nyss nämnt.

Det mest allvarliga är den åsiktsststyrning som blir följden. Finessen med en tredje statsmakt var en gång i tiden behovet av oberoende kritik av nationens styrande. Idag fungerar kåren journalister däremot närmast som uppbackare till den politiska eliten. Förlorare är nationens medborgare.

Torsten Sandström



Prata om miljö – inte om klimat!

Uncategorised Posted on lör, november 14, 2020 10:33:46

I Sverige pågår som bekant en hetskampanj med klimatet som slagträ. Med hänvisning till atmosfärens uppvärmning påstås att mänsklighetens existens hotas och att orsaken är förbränning av fossila bränslen (att bränna biobränsle anses dock okej).

Det allvarliga är att vetenskapen inte alls har en gemensam ståndpunkt rörande CO2-utsläppens påverkan på klimatet. FN och dess klimatpanel påstår detta. Många forskare är däremot skeptiska. FN:s tal om konsensus inom vetenskapen är en bluff och önsketänkande bakom en politisk kampanj för makt åt FN och åt de nationers politiker som delar FN:s åsikt.

Klimatet har en självklar koppling till jordens relation till solen. Man kan säga att det rör sig om kosmos verkan på livet här på Jorden. Det är inte uteslutet att utsläpp av CO2 kan ha viss inverkan på temperaturen på Jorden. Men poängen är att det finns alternativa förklaringar till en möjlig ökad värme (som knyter an till solens relation till jordklotet). Till bilden hör för övrigt att CO2 är nyttigt för växtlivet – därav termen växthusgaser. Så länge vetenskapen är delad – och tydliga bevis saknas – menar jag därför att det är bäst att sluta fokusera på klimat, uppvärmning och CO2-hot. Det är sundare att tala om jordens fysiska miljö – i väntan på fakta om komplexa skeenden i världsrymd och atmosfär.

Däremot är frågan om miljön central – dvs naturen och livsvillkoren på Jorden. Att människorna under årtusenden skapat problem för djur, växter, luft och sig själva är uppenbart. Här finns vetenskapliga bevis i massor. Vi har en gång i tiden utrotat våra släktingar Neandertalarnas och senare även miljontals av våra artfränder i härskarstaters kolonier klotet runt. Också arter av växter och djur har eliminerats i stor skala. Vidare har luft och vatten smutsats ned av olika kemiska partiklar. Dessutom finns det flera exempel på rovdrift vid fiske, boskapsskötsel och skogsbruk. Allt detta fortgår idag, låt vara att förändringstakten antagligen dämpats något.

Enligt min mening är det naturligt att fokusera den politiska diskussionen på dessa miljöproblem, som är uppenbara och närmast liggande vår verklighet under överskådlig tid. Lösningarna har förvisso en politisk koppling, men de vetenskapliga argumenten är många, många gånger tydligare än i klimatfrågan, varför vi får en klart bättre grund att stå på under debatten. Vad gäller miljön finns mycket att göra och vår förmåga att fatta kloka beslut blir mycket bättre än rörande spekulationer om det perifera klimatet.

Min förhoppning är att miljödiskussionen inte bara ska ske enligt dagens talibanlinje, som tycks gå ut på att allt ska bevaras och återställas till Sörgårdens skick. Enligt min uppfattning är dagens miljösamtal föga pragmatiskt eller konstruktivt. I alla tider har artförändringar skett. Några gamla arter har försvunnit – inte bara genom människans försorg utan genom djurens kamp. Nya arter växer fram genom mutationer och naturligt urval. Allt kan inte bevaras – inte varenda art av bakterier, mikrober eller mollusker. Det moderna samhället måste förvisso visa viss hänsyn, men vi kan inte återvända till sörgårdstidens fattigekonomi. I en öppen debatt måste plus och minus dryftas, fördelar vägas mot nackdelar samt miljövinster ses mot kostnader. Talibanens argument om helighet och absolut tolkningsföreträde måste helt enkelt bort. Va´ska väck? Mp:s träck!

Skydd för arter, regler mot spridning av giftiga kemikalier, begränsningar i fiske samt kontroll av jord- och skogsbruk måste alltså ständigt vägas mot vad ingreppen kostar för enskilda och samhället. Målet är rimliga uppoffringar och skälig hänsyn till miljöns behov. Jag tror majoriteten svenskar ställer upp på en sådan pragmatisk linje. Många uppfattar dagens miljösatsningar och artskydd som en extrem eller fanatisk politik. Den saknar sans på grund av att miljökramarnas krav är orubbliga och riskerar att belasta samhällsekonomin alltför kraftigt. Dogmen om artskydd har blivit att allt ska bevaras och invasiva arter utrotas. Det rör sig om en historielös dogmatik. Människan är i vårt land en invasiv art.

Får talibanerna hållas riskerar mänskligheten att gå under. Kanske är det ödets ironi att om nutidens klimatkramare lyckas stoppa CO2 – och skapa stor fattigdom och krig – så kommer de ändå att se till att svenska folket utrotas vid upptäckten att vi är en invasiv art.

Torsten Sandström



Mediala epidemier

Uncategorised Posted on fre, november 13, 2020 11:13:45
Sanningen. Bild: Wikimediacommons.

I dessa tider av covid funderar jag över hur politiska influenser – givetvis ett ord nära influensa – sprider sig snabbt inom det svenska samhället. Så fort jag slår upp tidningen ser jag hur ett medium (tidningen) hånglar med ett annat. En form av rundgång inträffar. Det ena mediet pratar om det andra osv. Det kan röra sig om kåsörer, popartister eller författare, egentligen nästan allt. Den ena rapportören knyter an till den andra andra, så att en mygga snart framstår som en elefant. Det som gammelmedierna skriver om blir stort, snart större och efter en tid har en stjärna skapats av nästan ingenting. Hjältens uppkomst ger i sin tur medierna ny fart och så uppstår något spektakulärt. Alla känner igen utvecklingen om man bara tänker efter.

Det mest tydliga exemplet på en medial transformation av något enkelt till ett världsscenario är Greta T. En skolflicka med egna idéer passas genom mediernas försorg snart in i ett större schema. Och vips – efter Gretas benägna medverkan förstås – utvecklas en rörelse över kontinenter.

Har detta att göra med Greta T:s unika budskap eller förmåga? Jag tror alla omgående svarar nej. Det hon påstår har många sagt förut. Det som skiljer ut henne från mängden är hennes låga ålder samt en svensk beundran för ungas protestaktioner, särskilt då det gäller rätt kön.

Men detta är absolut inte allt eller det viktigaste. Greta T hävdar teser som det svenska politiska etablissemanget – med support från FN – påstår är vetenskapligt riktiga. Om hennes budskap är korrekt vet ännu ingen, ty två vetenskapliga läger står mot varandra. Men själva sanningen är oväsentlig för den mediala epidemi vi ser sprida sig. Greta T fungerar nämligen som en megafon för ett budskap som politiker i FN, i Sverige och på annat håll har slagit fast som politiskt korrekt. Om budskapet är sant spelar egentligen ingen roll. Som sagt tvistar olika forskare om orsaken till uppvärmningen – den kan bero på CO2 eller på solen och jordens växlande relation. Vem vet det riktiga?

Nu till kärnpunkten. För den mediala epidemin är inte själva sanningen avgörande. I centrum står politikernas vilja att formulera problem och ge korrekta svar. Därför godtar politikerna – utan kritiska studier – FN:s klimatprogram. De lyssnar på personer – experter eller inte – som hyser samma värderingar de själva har. Sanningshalten är inte avgörande. De utnyttjar ett medialt vapen i en politisk maktkamp – antingen i Stockholm eller i FN:s New York. Ytterst beror detta på en politisk elits vilja att säkra sin fortlevnad. Alltså intressen hos den politiska klass som jag flitigt bloggar om. Klimatfrågan är ett bra slagträ för att fösa folk till valurnorna.

PK-ismen blir på så vis en del av en medial epidemi, som påminner om covid-19. Men den är inte biologiskt, utan politisk. Den är starkare än politiska partiprogram på grund av den mediala uppbackning som är förutsättningen för framgång. På så vis är medierna basen för nutidens politiska korrekthet. Utan medier ingen PK.

Men samtidigt binder politikerna medierna allt hårdare till sig, Det syns tydligt i dagens Sverige där lagstiftning brukas får att ge statligt mångmiljardstöd till radio, teve och tidningar. Avsikten hos politikerna bakom statsbidragen är förstås att hålla samman ett intressekomplex av givande och tagande mellan medier och politiker. Utåt talas det förstås, vitt och brett, om det ”fria ordet”. Och jag tror medierna själva inbillar sig att de agerar öppet och oberoende. Men alla som känner till hur tro och vilja kan förblinda människor förstår vad som händer.

På så vis pågår en politiskt och medialt beslutad spridning av PK-epidimin. Det är allvarligt. Vaccin saknas, frånsett olika enskilda och organisationers kamp för öppenhet. Den sanna öppenhetens strid verkar mot budskap som är politiska och inte grundande på fakta. Missbruk av orden ”fakta” och ”sanning” måste kritiseras!

Torsten Sandström



En mer realistisk dödsruna

Uncategorised Posted on tor, november 12, 2020 16:23:21
Bild:Hjärt-Lungfonden, Wikimediacommons

Sven Wollter var en karismatisk skådespelare. Men hans långvariga stalinism förskräcker. Adam Cwejmans dödsruna tillhör den realistiska genren, som vågar ifrågasätta gammelmediernas underdåniga PK-ism. Även Jan Myrdal behandlas nästan på samma devota vis vid sin bortgång för en vecka sedan. Läs gärna Cwejmans ledare i Göteborgsposten, GP:

https://www.gp.se/ledare/med-kommuniststöveln-i-ansiktet-hade-ni-låtit-annorlunda-1.36960540



DN sprider Fake News!

Uncategorised Posted on tor, november 12, 2020 10:54:27

Kolla denna annons i DN, en text som återkommer i alla Bonnierkoncernen tidningar på nätet!

Det är förstås tidningens ägare – och deras journalisters – tro som annonseras ut, dvs att det som skrivs är oberoende fakta. Men nästan alla vet att DN stödjer L- och S-partierna via Jöken. Detta är enkelt att se vad gäller DN:s politiskt tillsatta ledarskribenter. Men även i övrigt basunerar tidningen ut ett politisk budskap, som inte alls kan sägas vara oberoende. Det är 100 procent PK!

Det är faktiskt en osanning som DN publicerar. Lika osant som Donald Trumps många korkade påståenden. Vad gör egentligen den ansvariga utgivare som DN-annonsen yrar om? Det korrekta svaret är: han driver en av ägarna (Bonniers) beroende politisk linje! Inget annat.



Regeringens lama krav sprider covid-19

Uncategorised Posted on tor, november 12, 2020 10:22:27
Regeringens inkompetens gör covid farligare

Än en gång sätts regeringen och det svenska medicinska myndighetskomplexet på prov vid hanteringen av covid-19. Dundertabben från våren – dvs underlåten beredskap och frånvaro av strikta direktiv rörande äldreboenden – avlöses nu av en hit-och-dit-politik vid hanteringen av den dödliga influensans andra våg. Mjuka riktlinjer, eländigt långa köer till testning och inga krav på ansiktsmasker. Summa summarum: S-fiasko än en gång.

För några veckor sedan togs de strikta rekommendationerna bort rörande den äldre befolkningsgruppen. Och idag rusar smittospridningen! Intensivvården utsätts för kraftigt ökad press. Dödstalen ökar igen. Och flera kommuner återinför nu lokalt de gamla restriktionerna avseende äldre. Det råder kaos i vårt land! Till och med de statliga myndigheternas dagliga tevesammankomster – de fyras gäng – har ersatts med digitala möten.

I förrgår (den 10/11) intervjuades hälsovårdsminister Hallengren på SVT. En person som alltså nyss lättat på den tidigare kravbromsen för att skydda den grupp som främst hotas av dödlig smitta. Hennes svar är att det fortfarande gäller strikta rekommendationer om fysisk distans. Samtidigt som smittan sprider sig med lavinens fart bland yngre och medelålders. Många människor tror inte att efterlevnad av kraven är så viktig då det bara rör sig om rekommendationer.

Jag menar att grunden till det politisk-byråkratiska misslyckandet är en medveten passivitet att ta till stränga bestämmelser genom lag eller författning. Regering och myndigheter envisas med fria rekommendationer, frånsett författningsregler rörande folksamlingar. Utomlands har från krisens början breda lagliga krav och tuffa påföljder använts. Bland annat av denna anledningen har våra nordiska grannar och Tyskland därför lyckats bättre än S-regeringen med att begränsa smitta och dödsfall.

Det är givetvis förvirrande att tala om krav när det endast rör sig om rekommendationer. Kommunikationen från statsmakten blir synnerligen oklar, eller vilseledande, vilket framgick om man lyssnade på Hallengren igår. Dessutom skyller hon ifrån sig på landstingen/regioner. Att de utför vården innebär inte att regeringen undgår ett övergripande politiskt ansvar för situationen i riket som helhet. Det vi nu ser är rena rröd-grröna-rröran, för att påminna om Carl Bildts ord.

Jag har hört att regeringen anser att rekommendationer är den rätta svenska vägen. Jag har också hört att man påstår sig sakna lagteknisk rätt att utfärda stränga lagbestämmelser och påföljder. Som jag ser det är det fråga om undanflykter. Om rekommendationer ersätts med lagkrav kommer folks respekt att öka. Slarv blir förbjudet, inte bara oönskat. Påföljder hotar också ifall lagen säger så. Se hur andra nationer agerar!

Argumentet om avsaknad av legala rättigheter uppfattar jag som ihåligt. Klart är att grundlagen ger folk frihet att röra sig, umgås, resa osv. En grundlag tar tid att ändra, men det behövs inte. Redan idag finns det legala begränsningar rörande smittsamma sjukdomar och annan sjukdoms-, hälso- och ordningslagstiftning. Om inte befintliga regler ger regering eller myndigheter befogenhet att i förordning utfärda precisa tuffa krav och påföljder, så kan med juridisk klokskap ny lagstiftning snabbt sättas på benen och givetvis räkna med riksdagens godkännande. Men regeringen vet varken ut eller in. Den drar konsekvent alla problem i långbänk – i väntan på vaccin.

Den svenska passiviteten har tydliga ideologiska rötter. Det är en del i en svensk grundnorm om den enskildes ansvarslöshet: individens fria val kan inte begränsas anser man, inte ens i extrema nödfall. Detta måste ses i kombination med dogmen att det offentliga Sverige alltid vet bäst. Enskilda kan förvisso beskattas inpå ryggraden, men då är det främst välbärgade som drabbas. Att däremot kreativt i krisläge bruka hälsolagstiftningen mot människors privatliv är något som är främmande för S-partiet – även sedan dödstalen i covid-9 passerat 6.000. Därför håller man fast vid den sk Folkhälsomyndighetens lösa spekulationer. Den vet bäst. Sverige är ju världens föredöme och kan inte ta miste. För övrigt har polisen inte resurser att kolla att lagregler följs.

Det är ändå möjligt att regeringen snart tvingas tillgripa ingripande lagstiftning. Då uppkommer frågan varför man inte gjort det tidigare, liksom nationer i vår närhet. Varför har regeringen genom passivitet försatt nationen i en ohållbar situation, som skapat så många dödsfall? Jag räknar med att den tillsatta coronautredningen kommer med (inlindad) kritik mor regeringen – men frågan är om utredningen blir färdig före valet 2022. Redan nu har en partiell senareläggning aviserats. S-partiets strategi är att till varje pris – och i varje politisk krisfråga – vinna tid. Och med rätt ordförande i utredningen kommer man kanske att lyckas försena utredningen att bli klar först efter valet 2022.

Min slutsats är att vi saknar en svensk regering värd namnet. Vi har enbart en ”kvotering” . En samling inkompetenta yrkespolitiker plockade från olika organisationer i syfte att representera just dessa. Staten saknar alltså en fast hand i coronafrågan – även om regeringen komiskt nog ständigt talar om behovet av en stark stat. Vi ser därför ett olycksaligt gäng som klamrar sig fast vid taburetterna med stöd från jökboet. Hit och dit dras det i spakar och ljussignalerna skiftar dag efter annan från grönt till rött och sen åter till grönt. Sådant är Sverige hösten 2020 – vid tiden för virusets maximala spridning. Strindberg sa: det är synd om människan. Jag säger: det är synd om svenskarna.

Torsten Sandström



Moderaternas mellanmjölksprogram

Uncategorised Posted on ons, november 11, 2020 10:47:43

Med intresse har jag tagit del av M-partiets förslag till idéprogram ”Frihet och ansvar”. Det är en välskriven text, som sveper över svensk politik nu och de närmast kommande åren. Nästan alla modeord finns med i rubrikerna. Och kortfattat sammanfattas M-partiets föreslagna idéutveckling. Flera avsnitt avslutas tyvärr med superflummiga slagord med stora blå bokstäver. Populism eller reklam blir frågan.

Trots att det går att hålla med om det mesta känns det som skåpmat. Med tämligen små förändringar hade S-partiet kunna göra texten till sin. Ett ord här tas bort och ett annat läggs till där – vips ett program för landets främsta betongparti. Alltså liknar huvudlinjerna de ord man hör från jökens partier. Alltså en öppning åt nästan alla håll.

Jag spejar efter skrivningar som markerar något spännande och nytt. De är inte enkla att finna i denna söndagsskoleberättelse om Moderaternas framtida Sverige. Men ändå kanske något.

En intressant kritisk ton hörs rörande den svenska debattens utveckling mot kollektivt identitetstänk:

Nya former av kollektivism får samtidigt allt större utrymme i en samhällsdebatt där individen inte längre först och främst bedöms efter sina handlingar, utan där etnisk bakgrund, sexuell läggning och kön anses förklara individens position och möjligheter i samhället. Människors bakgrund anses binda dem vid vissa värderingar, åsikter och politiska rörelser. Denna identitetspolitikens kollektivism strider mot grundläggande värden i vårt samhälle.

Jag uppfattar det som en viktig och riktig kritik av ett nutida flummigt politiskt strukturtänk, där medborgarens ansvar skjuts å sidan och ersätts med påståenden om ödesmättade sociala tryck. På så vis blir individen en lekboll utan eget ansvar. Följden blir att rop på att samhället måste rycka in och rädda folket. De citerade M-orden är därför bra.

Bra är också idéskriftens kritiska ord om den starka staten, en annan av S-partiets kollektiva drömmar (och för mig mardrömmar). Men det blir lite skrattretande att M i stället vill tala om ett starkt samhälle. Och vad skillnaden avses att faktiskt bli visavi S-partiet försvinner i skriftens flöde av vacker ord. Jag påminner om att M-partiet – och många av dess yrkespolitiker – idag värnar landets drygt 20 Landsting eller regioner. Denna delvis döda hand knystar programmet inget om. Men en inlindad kritik av dagens vårdtillgänglighet presenteras genom orden:

… framför allt behöver vi göra upp med tanken om stora enhetssystem. Ur det följer att vi behöver öppna för nya huvudmannaskap och andra finan- sieringsformer. Inte minst är det viktigt på sjukvårdens område. Där bör ett obligatoriskt och heltäckande försäkringsalternativ till regionernas huvudmannaskap övervägas.

Flera av Sveriges stora strukturproblem försvinner bakom svepande rubriker och allmänt hållna positiva förhoppningar. Jag saknar alltså raka besked om bostäder, skatter, vårdtillgänglighet, invandring, utbildning, byråkratisering, strössel med skattepengar till medier och organisationer (exv SIDA och SR/SVT) osv. Inte minst saknar jag kritik av S-partiets kollektivisering via mantrat ”Den svenska modellen”. Skriften manar på så vis fram en känsla sossepolitk light – en förbättrad version jämfört med Reinfeldts storkram.

Jag och många människor i Sverige är kritiska till demokratins utveckling i landet. Det vill säga att en politisk elit ska fortsätta att ensam driva politik utan att lyssna på folket mer än en gång vart fjärde år. För landets yrkespolitiker innebär detta en lockande frihet och beroendeskapande pengar i fickan. Den politiska klassen ger upphov till en folklig konflikt som en modern demokrati måste tackla. Det är högst rimligt att M-partiet i ett idéprogram försöker artikulera denna politiska ödesfråga. Men man gör inte det. I avsnittet om frihet och jämlikhet möts läsaren bara av snömos:

God politik handlar därför om att stärka den enskildes frihet och möjligheter. Men det handlar också om att främja de små mänskliga gemenskaper för trygghet och samhörighet som i hög grad håller vårt samhälle samman. Familjen har här en särställning.

Därför är grundproblemet med idéskriften egentligen en artikulerade ambition hos M att vara statsbärande. Det vill säga inriktningen på den starka staten – förlåt samhället. Bakom skriften står framför allt en rad moderater från den politiska klassen. Alltså personer som hittills försörjts av offentligheten för att utöva politik. Mot den bakgrunden är det förståeligt att den centrala frågan om behov av direktdemokratiska lösningar saknas. Eliten önskar inte någon konkurrens från folket mellan valdagarna. Genom sin tystnad försitter programgruppen sin riktigt stora möjlighet att förnya Sverige i en nödvändig riktning. Man låter bli att svinga det slagträ som i grunden kunnat förändra nationen till det bättre.

Helhetsbilden blir därför en skrift som smakar mellanmjölk. En föga djärv satsning inför valet 2022. Således få konkreta förslag. Tystnad råder – det gäller att lägga sig i mitten, tycks det, så att alla politiska dörrar till regeringsmakten hålls öppna. Med tanke på S-partiets sluga jökentaktik, med förhalningspolitik och strategiska bidrags-, pensions- och LAS löften inför 2022 kommer förmodligen M-partiet än en gång att hamna i svårigheter. Reformfesten kommer sannolikt att utebli.

Det är alltså ett föga lockande bete som den politiska klassens Moderater agnar inför 2022. Det är för övrigt svårt att få mellanmjölk att fastna på kroken.

Torsten Sandström



Svenska statsbidrag till talibaner

Uncategorised Posted on tis, november 10, 2020 11:43:10

Amanda Lind från Mp kallas faktiskt ”demokratiminister”. För mig som är intresserad av svensk demokratis problem är detta en tydlig och allvarlig signal. Som framgått av mina bloggar menar jag att demokratin hotas av den politiska klassens tunga hand över Sverige. Yrkespolitiker bestämmer och håller val vart fjärde år. Jag menar nationens medborgare saknar rimligt inflytande mellan valen (direkt demokrati). Exv i form av rätt att begära folkomröstning om föreslagen lagstiftning. Enligt min mening räcker det inte med representativ demokrati – den måste fortlöpande kompletteras och fördjupas. En av nationens viktigaste politikfrågor har S-partiet alltså lagts i händerna på en oerfaren politiker från klimatets trosvissa talibanrörelse. Det är ett tydligt val.

Talibanismens syns även i invandringsfrågan: öppna dörrar för nyanlända är Mp:s linje och den avspeglar sig delvis i Regeringens valhänta politik. Nu ett allvarligt exempel. Redan 2015 ville riksdagens ledamöter att inga offentliga bidrag skulle gå till våldsbefrämjande organisationer. Flera skolor och kyrkosamfund med islamsk inriktning lever nämligen på statligt stöd. Och i några fall har tydliga våldsbudskap hörts från personer i organisationernas ledningar. Sedan dess har två utredningar 2018 och 2019 slagit fast att bidrag måste stoppas. Men Amanda Lind har dragit saken i långbänk (efter känt mönster från S-partiet att skjuta jöken i sank fram till 2022). Det är troligt att lagstiftning med bidragsförbud inte är på plats före valet 2022.

Vi ser alltså tydligt hur regeringen vägrar att ta demokratin på allvar. S-partiet ska styra Sverige! Det räcker med allmänna val vart fjärde år fulla av vackra löften. Man vet att väljarna har kort minne och kan lockas av nya löften. Mellan valen är det business as ususal, vilket syns i en systematiskt nedprioritering av frågor som kan få den svenska demokratin att funka bättre. Makt till folket är ett hot mot varje politiker. Amanda Lind är ett flagrant exempel. Hon visar till och med prov på statligt stöd till talibaner!

Torsten Sandström



Varför är politikerna klimathetsare?

Uncategorised Posted on mån, november 09, 2020 11:05:12
En schaman i farten med sitt slagträ. Bild: Wikimedia comons.

Jag tänker nu inte upprepa de motstående argumenten i klimatdebatten. Dvs hetsarnas utpekande av CO2 som förklaring till den uppvärmning de talar om. Eller skeptikernas motargument om att någon koppling mellan uppvärmning och människans CO2-utsläpp inte bevisats.

Jag intresserar mig idag för de politiska krafter som finns bakom klimathetsen, dvs framför allt FN och en rad nationella politiker världen runt. Det är inte så att jag tror att de medvetet ljuger. De är antagligen ärligt bekymrade över människans CO2-hjanterinmg. Men faktiskt inte fullt ut. Ty många förespråkar förbränning av skogsråvaror, vilket förstås också med för att CO2 släpps lös i luften. Det talar man inte så mycket om – folk går att bedra. Men man säger att förbränning av fossila energimedel bör minska. Detta håller jag givetvis med om. Olja, kol mm är ändliga resurser. Om säker kärnkraft pratar politikerna nästan inte alls.

Enligt min mening är klimathetsen främst politiskt betingad. På såväl FN-nivå som på ett nationellt plan finns det starka politiska krafter som vill öka sin maktställning. I och med att klasskampsparoller inte längre går hem så bra gäller det att satsa på andra argument som kan få människor att haja till och bli rädda. Då tanken om en god natur och miljö är något som nästan alla gillar är det logiskt att peka ut människans utsläpp sv CO2 som boven i miljödramat. Ett likande knep använder FN och politiker vad gäller krig, fattigdom och elände världens runt. På så vis blir såväl klimatet som globalismens politiska publikmagneter.

Kimathetsen är alltså ett slagträ för politisk makt. Att det finns några goda syften bakom svingandet av tillhygget gör hanteringen enklare. Men det såväl FN, politiker eller medier verkligen inte önskar är en saklig och kritisk debatt om de vetenskapliga skälen till uppvärmningen. En öppen vetenskaplig diskussion strör givetvis grus i klimathetsarnas maskineri. Därför påstår man att vetenskapligt konsensus råder om CO2-boven. Och därför pratar journalister som ”försiktighetsprincipen” för att peka ut CO2 som klimathot även – om man mellan skål och vägg – medger att orsaken till uppvärmningen inte är vetenskapligt fastslagen. På samma vis agerar tusentals forskare som inte studera solen och jordens relation, utan enbart sysslar med studier av miljön för människor, djur och växter på land, hav och sjöar. De vet inget specifikt om den roll CO2 har i relation till uppvärmningen. Även om de borde tala om att CO2 är bra för växtligheten och livet på jorden.

Det vi ser är en storskalig global dressyr av jordklotets befolkning. Den är alltså 100 procent planerad och legitimeras av att det ändå inte kan vara fel att bränna mindre av fossila bränslen. Men huvudmålet är faktiskt inte värnandet av miljön. Målet är att FN ska utvecklas mot en världsregering. På samma är målet politisk makt över nationer. Och i detta världsomspännande ceremoniel är det teve, radio och tidningar agerar officianter. Många schamaner slår på trumman!

Torsten Sandström



Slutspelat för en eländig president

Uncategorised Posted on sön, november 08, 2020 14:31:32
Bild: Wikimedia commons

Donald Trumps mediala agerande i samband med sitt högst sannolika valnederlag förstärker min bild av en usel person och president. En man som är rasist, kvinnoförtryckare, verklighetsförfalskare, politisk storfifflare och förbrytare mot demokratins spelregler. Hans handlande medför att man måste ifrågasätta hans mentala hälsa och personliga karaktärsegenskaper. Att han ändå lyckats skapa några få ekonomiskt och diplomatiska framgångar får tillskrivas tesen: ”även en blind höna hittar ibland ett korn.” Några i omgivningen är förmodligen duktiga.

Som gammal – numera tyvärr överårig – golfare kan jag ”roa” mig med att fantisera över en runda på gräset med Trump. Scenariot är närmast givet. Följande skulle hända.

Trump skulle insistera på att väja sin favoritgolfbana.

Han skulle vägra godta min färgade kvinnliga kamrat som medspelare.

Han skulle välja spelform som passar honom bäst och trakassera mig inför utslaget på hål nummer ett (och även under rundans fortsättning).

Han skulle fuska med räkningen av sina egna slag.

Han skulle förneka sin förlust (pga av alltför många pliktslag).

Och gå till domstol för att bli utropad som segrare i golfrundan.

Alltså sammantaget allt en rufflare och bad looser. Fair play är honom främmande. Trots allt skrän om ”America first” representerar Trump något helt annat än det svepande begreppet ”The American dream”, dvs demokrati, öppenhet, förnuft och möjligheten för alla att bygga välstånd.



Varför vet Sverige alltid bäst?

Uncategorised Posted on lör, november 07, 2020 12:21:10

Detta är en ansiktsmask. Många av världens nationer kräver som bekant att medborgarna ska använda mask mot covid-19. Många svenska vård- och serviceföretag – privat- eller offentligtägda – gör det också. Allt fler svenskar bär frivilligt mask på stan och i affärer.

Men det offentliga Sverige kräver inte ansiktsmakt. Vad värre är att man inte ens rekommenderar mask. Förklaringen tycks än en gång vara den svenska statens skamfilade covidmyndigheter, som anser sig veta bäst. Dvs att masken inte skyddar bäraren, utan bara möjligtvis människor han eller hon möter. Bäraren riskerar att bedras så att han eller hon blir oförsiktig.

För mig är det obegripligt att Sverige inte rättar in sig i ledet. En rekommendation att med försiktigt förnuft bära mask är bra för den som gör det. Att masken dessutom skyddar omgivningen är ännu ett skäl.

Jag menar att maskfrågan är ytterligare ett tecken på en maktfullkomlig och dysfunktionell svensk statlig byråkrati. Bakom byråkratin syns ett tafflig och räddhågat svensk politiskt ledarskap. I stället för att lyssna på omvärlden höjer man rösten och uttalar mantrat: ”Sverige är ett föredöme för världen.” Ett väl känt propagandatrick. Det användes även av sovjetregimens ledare. Omvärlden skrattade bara.

Så in med maskrekommendation! Och ut med S-partiet och dess byråkratikomplex!

Torsten Sandström



Sveriges PK-version av presidensvalet i USA

Uncategorised Posted on lör, november 07, 2020 11:48:08
Bild: Wikimedia commons.

Det är uppenbart att politiken i världens största ekonomi bör stå i förgrunden för svenska medier. Det är inte detta jag uttrycker missnöje över i denna text. Det gäller nu hur svenska mediers genomför sin satsning.

Inför valnatten har upplägget varit vänsterliberalism mot högerpopulism. Att Trump är urtypen för en högerpopulist är fullt klart. Men att Biden skulle vara liberal – för att inte tala om vänster – är enbart svenska journalisters önsketänkande. Han är nästan lika konservativ som Trump. Men han är demokratiskt sinnad och sympatisk och därför förstås ett bättre val allmänt sett än Trump. Men Biden tillhör en politisk klass, som knappast framstår som dynamisk, liberal eller vänster.

Det mesta talade för att presidentvalet inte skulle avgöras under den natt som svenska medier – framför allt SVT/SR – sköt bort sin mesta ammunition avseende reportrar hemma och i USA. Alltså ännu en valrapportering från USA i magplaskets tecken. Massor av sega samtal på plats i USA, i soffor och tevestudios. Men ingen verkstad. Expertisen tillhörde med några undantag B-laget.

Eller till och med C-laget. Under den i USA pågående rösträkningen, någon kväll efter valet, presenterade SVT2 från hemmaplan ett valresultat till Bidens fördel – 11 elektorer från Arizona – som ännu inte (7/11 kl 11.30) slagits fast som officiella i CNN eller andra svenska medier. Samma positiva Biden-siffror återkom dagen efter under C-lagets uppföljning av valet från Stockholm i SVT2. Vidare visade SVT:s uppvisade Rapport denna dag en stapplande före detta reporter från SVT Sporten som nybliven USA-reporter. Så segt och så amatörmässigt! Typisk svensk statskontrollerad teve som hejar på vänstern och därför gör Biden till vänsterman.

Jag har i flera dagar ganska noga följt CNN:s rapportering, som varit bländande informativ, utan alltför många kramar av Biden och med en (åtminstone för mig) naturlig kritisk distans till Trump. Även efter valnatten – då den avdankade svenska horden av ”experter” ligger i sängarna – fortsätter CNN med sin lysande rapportering. Så mycket mer fördjupande och schvungfullt! Skillnaden mot SVT:s framställning påminde mig om proffsen mot ”Kom nu då, barnprogram på teve 2”.

Sammantaget är ändå inte mitt främsta intryck av den svenska rapporteringen den valhänthet och platthet som visats. Man måste ju förstå att USA:s mediala resurser är ofantliga. Min huvudkritik rör den svenska partiskheten. Genom att framställa Biden som vänster (och Trump som en ultrahöger populist, vilket är korrekt) bidrar svenska journalister till en intern svensk politisering. Ett svenskt hyllande av Biden, som inte har mycket att göra med valkampen i USA. Okej, att Biden är en demokratisk politiker. Men genom att presentera honom som vänsterliberal och Trump som högerpopulist blir den svenska bilden antikonservativ. Trots att båda kandidaterna faktiskt är djupt konservativa. Och dessutom två åldersstigna personer som finansieras upp till halsen av näringslivsintressen.

Torsten Sandström



Globalismens språkrör är vådliga

Uncategorised Posted on fre, november 06, 2020 10:16:23
Bild: Wikimedia commons

I alla tider har det funnits människor som drömmer. Oftast har det varit fråga om religiösa tankar. Men förstås även budskap om ekonomi och politik. Därför återkommer propåer om behovet av ett enda globalt styre. I allmänhet hörs sådana ideér från folk till vänster eller från liberaler. Alltså är det idealister som talar, människor som ofta saknar kontakt med verkligheten. Konservativa ideologer är mer återhållsamma.

Dagens industri (Di) skriker häromdagen ut följande:

Så kan evolutionen driva fram en världsregering

Påståendet härstammar från medierna nya gullpojke, psykiatrihjälten Anders Hansen Han är alltså själsvetare och ingen genetiker eller dna-expert. Ändå pratar han på. Tanken tycks vara att mänsklighetens civilisationsprocess och individernas ökade vilja till samarbete har en genetisk grund. Detta är säker sant, men absolut ingen nyhet. Många – senast Steven Pinker – har framför detta budskap. I ett hundratusenårigt (100.000!) perspektiv är det en rimlig iakttagelse. Men det säger inget om livet på jorden under detta sekel.

Att det finns ett specifikt politiskt mål bakom civiliseringen och samarbetsviljan i människans gensystem är enbart en dröm. Nonsens med andra ord. Genetisk utveckling för fred, frihet och välstånd är inte lika med en framtid under FN:s ledning eller annat överstatligt styre över globen. Det är rena politiserandet för en kommande superglobalism.

Jag menar att sådana tankar inte bara är naiva, utan rentav farliga. De ger luft åt globens stormakter, framför allt Kina, att försöka lägga under sig andra nationer. Vi ser det redan. Globalismen föder även maktambitioner hos den politiska klassen världens runt att skaffa sig en internationell plattform, som inte alls är önskvärd i ett nationellt eller folkligt perspektiv. Vi ser också detta hända.

Hansens drömmar är rena mannan för maktlystna såväl här hemma som utomlands. Och Dagens industri är hans profet.

Torsten Sandström



Fri forskning är bara ett utmärkt ideal

Uncategorised Posted on tor, november 05, 2020 11:08:18
Bild: Wikimedia commons.

På DN debatt pläderar professorn i statskunskap Leif Lewin för att forskningens frihet ska ges ett skarpare grundlagsskydd mot antidemokrater än dagens ord i 2:18 Regeringsformen (RF) om ”att forskningens frihet är skyddad enligt bestämmelser … i lag”, dvs närmast högskolelagen. På ett allmänt plan känns Lewin krav vettig. Men det är enklare att tala stora ord om forskningsfrihet, än att förklarar hur den ska formuleras i lagtext. Lewin försöker inte ens. Se länken nedan. Lewins tanke måste bemötas!

Grundproblemet – som Levin går helt förbi – är att allt som kallas forskning på svenska universitet och högskolor – och genom offentliga beslut beviljas stöd – inte är vetenskapligt bevisade sanningar. Visst bygger tanken om forskning på strukturerat, öppet och kritiskt tänkande med målet att söka kunskap. Men flera samhällsvetenskapliga studier baseras idag på metoder (ofta intervjuer) och teorier som knappast kan sägas skapa vetenskapliga sanningar, i den meningen att de med säkerhet går att bevisa. Forskarens politiska omdömen får på så vis stor genomslagskraft. Frågan är om en sådan forskning ska skyddas genom regler i svensk grundlag? Forskning är med andra ord ett högst tänjbart begrepp – man talar faktiskt till vardags om ”god” och ”dålig” forskning.

Inte ens naturvetenskapen är fri från liknande problem. Historien lär oss ju hur Bibelns världsbild – dåtidens ”konsensus” – förflyttats till vetenskapens skräpkammare genom insatser av exv Galilei, Newton, Darwin och Einstein. De senares frihet att att tala och skriva har varit begränsad. Flera på den tiden erkända forskare försökte hindra dem att publicera sina rön. Etablerad forskning är med andra ord tyvärr inte något bevis för att sanningar presenteras. Sak samma gäller förstås unga oetablerade forskare, som inte alltid producerar god vetenskap.

Jag menar att Lewin borde inse detta och därför låta bli att propsa på en grundlagsreglering av forskningen frihet. Det räcker med att grundlagen föreskriver frihet för alla – forskare eller ej – att yppa sina åsikter och alltså, om man vill, presentera dem under etiketten forskning. En sådan etikett är nämligen i sig inte särskilt mycket värd (i och med att den ibland vrängs). Först genom öppenhet, nytänk, kritisk granskning samt andra forskares insatser kan väsentliga kunskapsteg tas framåt. Därför utgör tanke- och åsiktsfriheten i dagens 2:1 RF som grundstenen i en demokratisk författning. Och faktiskt även som vetenskapens bästa skydd.

Lewin hade även haft nytta av att fundera över den naturvetenskapliga konflikt som idag är högaktuell mellan klimatkramare och klimatskeptiker. När det gäller betydelsen av människans CO2-utsläpp står nämligen två månghövdade läger av forskare mot varandra. Den förra sidan stöds av FN och anser att CO2 bevisligen är orsaken till atmosfärens uppvärmning. Som stöd presenterar FN argumentet att det råder ”konsensus” om den egna ståndpunkten. Den andra sidan är skeptisk och menar att bevisen inte är tillräckligt starka vetenskapligt sett. Skeptikerna stödjer sig även på att ”konsensus” inte är ett vetenskapligt bevis samt att FN:s beräkning av konsensus är tydligt riggad (bla genom att skeptiker eller neutrala helt fräckt räknats bort).

Vilken betydelse skulle Lewins grundlagskrav om forskningsfrihet få i denna ödesmättade miljökonflikt? Risken är enligt min mening påtaglig att klimatskeptikernas ställning hotats. Och att CO2-hetsarna ges en ännu större andel av tillgängliga offentliga forskningsmedel. Om klimatskeptiska argument anses stå i strid mot grundlagen är risken även påtaglig för att storskaliga och kostnadskrävande miljösatsningar sker, trots att det inte kan sägas vara vetenskapligt bevisat att CO2 är boven i klimatdramat.

Det är med andra ord ofta svårt att styrka vad som är en vetenskaplig sanning. Därför är det enligt min mening bäst att låta det fria ordet få råda inom forskningen, tillsammans med ordning och reda. Historien ger som nämnts tydligt stöd för detta. Först efter nya forskningsrön, kritik av dessa och alltså tidens gång kan djupare kunskap presenteras, som gör anspråk på att kallas vetenskap. Därför räcker nuvarande svenska reglering i 2:1 RF – dvs opinionsfriheten – tillsammans med rätten till åsiktsspridning enligt grundlagarna om tryck- och yttrandefrihet.

Torsten Sandström

https://www.dn.se/debatt/ge-forskningen-skydd-mot-antidemokraterna/



Stora pensionslöften kan medföra S-seger i valet 2022!

Uncategorised Posted on tis, november 03, 2020 12:05:36

I mina bloggar har jag ofta pekat på att den svenska nationen inte klarar av att lösa en rad politiska strukturproblem, såsom rörande bostadshyra, anställningar, skola, vårdens tillgänglighet, kriminalitet, försvar osv. Följden har blivit det jag kallar ett nationellt förfall, en erodering av den svenska offentlighetens förmåga att lösa politiska problem.

För en tid sedan skrev i SvD Jens Magnusson, från SE-banken, om ytterligare ett viktigt problem i antågande. Det han skriver är superviktigt och har inte fått den uppmärksamhet som enligt min mening behövs. Frågan kan utvecklas till en valvinst för S-partiet 2022. Nu rör det sig om det svenska pensionssystemet, som inte är perfekt, men ändå något av ryggraden i svensk välfärdspolitik. Problemet rör nu inte höjda pensionsåldrar, som nog behövs. Hela pensionssystemet hotas av snyltande vänsterpolitiker, som vill dela ut pengar till behövande, som inte själva deltagit som inbetalare till systemet.

Nuvarande pensionssystem bygger på något som liknar en försäkringstanke. Huvudlinjen är att pensionen ska avspegla vad medborgaren via arbetsgivaravgifter (på drygt 17%) levererat till pensionssystemet, frånsett det pensionstak som finns för högavlönade (med riktigt stora insättningar). Grundprincipen är att utbetalningar från systemet alltså inte ska ske utan täckning i tidigare insättningar.

Sedan flera år manglas frågan om stora förändringar i en blocköverskridande sk Pensionsgrupp. På Regeringens hemsida presenteras få konkreta besked. Men det framgår att S-regeringen bombarderar Pensionsgruppen med reformförslag, som kommer att skuldsätta framtida generationer av pensionärer. Det hela förefaller vara en strategi med sikte på politisk utpressning inför valet 2022. S-partiet kan kanske än en gång ta hem spelet genom att lova skänka bort andras pengar. https://www.regeringen.se/regeringens-politik/hallbara-pensioner/pensionsgruppen/

Magnusson pekar i sin artikel på hur vänsterpolitikerna inte kan hålla fingrarna från syltburken. På område efter område tycks Sverige vara på väg att överge de principer som var vägledande för pensionsreformen för 20 år sedan. Därmed öppnar Pesionsgruppen för att problemen som tidigare lösts kommer tillbaka, skriver Magnusson, SEB, se länken nedan. Magnusson text är av naturliga skäl tekniskt komplex, varför jag sammanfattar den mycket kort så här:

  1. Tanken har hittills varit att statsbudgeten inte ska belastas med pensioner. Nu ska pensioner utbetalas från statskassan och inte från medel som inbetalats till pensionssystemet.
  2. Vidare föreslås att många ska få pensioner från systemet som de inte tjänat in genom avgifter, vilka deras arbetsgivare satt in. Politikerna låtsas så att säga att mottagarna betalt in pengar och detta även retroaktivt. Följden blir att ett belopp på omkring 700 miljarder riskerar att skuldföras. Skulden tvingas förstås de yngre att betala – eller förlora – genom sina framtida insättningar.
  3. Den tidigare samsynen mellan de politiska partierna håller på att ersättas av konfrontation från vänsterhåll, genom löften om den storskaliga underfinansiering som föreslås. Risken är att inget parti vågar säga nej, ty löften om gåvor är ett väl känt sätt att vinna val på.

Magnusson varnar helt enkelt för att det svenska pensionssystem, som funkat rimligt väl, hotas av sammanbrott. Jag tror att S-partiet som ser makten svikta inför 2022 med öppna ögon kan spoliera pensionssystemet för att rädda sin maktställning. Hursomhelst, om Magnusson har rätt väljer den svenska nationen att skapa ännu ett stort strukturproblem. Men Sverige orkar inte med ytterligare politisk mismanagement!

Torsten Sandström

https://www.svd.se/sverige-overger-ett-sunt-pensionssystem



Att starta sin bana som partiledare med en lögn

Uncategorised Posted on mån, november 02, 2020 14:55:23
En partiledare. Bild:Wikicommons.

Ingen kan i vänsterns Sverige ha undgått att V-partiet i helgen fått en ny partiledare. Hon intervjuades i SVT Rapport den 1/11. På frågan om partiets kommunism svarade hon ungefär: ”vi har tagit bort det där” (om jag hörde rätt).

Den som svarade så har för inte så länge sedan varit Ung vänsters vice ordförande. Den som kollar i nu gällande stadgar till Ung vänster (V-partiets ungdomsförbund) kan i 1 § läsa följande:

verkar förbundet för ett kommunistiskt, det vill säga klasslöst, samhälle.

Alltså far partiledaren med osanning. Den partiledare som börjar sin första arbetsdag med en stor lögn kommer med all sannolikhet att fortsätta på samma väg i framtiden. V-partiet är en given fara för det svenska samhället. Just på grund av att V inte driver en ansvarsfull politik, utan lovar att skänka bidrag till alla och envar och för detta ständigt höja beskattningen. V vill inte finansiera bidragen på så att svensk ekonomi hamnar i balans. Ekonomisk jämvikt struntar V i. Underskott är nämligen av godo. Det gör det enklare att rasera nuvarande ekonomiska system.

V vill nämligen åstadkomma ”ett kommunistiskt, det vill säga ett klasslöst, samhälle”. Det drömmer partimedlemmarna om. Men partiets ledning inser att det är inopportunt att säga sanningen. Därför ljuger man. Och därför inleds den nyvalde partiledarens bana med en lögn. Fortsättning följer…

Torsten Sandström



Ångest är nutidens mediala drivkraft

Uncategorised Posted on sön, november 01, 2020 11:48:38
Skriet. Edvard Munch. Wikicommons.

I mitt bibliotek med skärmdumpar från dagspressen syns flera tydliga mönster. Det främsta är utvecklingen från faktajournalistik till åsiktsrapportering från vänsterkanten. Men det finns flera andra mediala tendenser som delvis överlappar andra.

En högaktuell är rubriksättning och rapportering som framkallar ångest hos tidningarnas läsarna. Meningen är förstås att påverka deras åsikter på ett närmast politiskt plan. Tämligen naturliga, men tråkiga, skeenden framställs som krisartade problem. Typexemplet i mitt klipparkiv är förstås skräckskildringar av klimatet, där ett av FN politiskt bestämt scenario om CO2-utsläpp utpekas som osaken till atmosfärens och jordens uppvärmning. Punkt slut! Inga alternativa förklaringar tillåts! Inget om solen, molnen eller andra möjliga orsaker. Så rabiat agerar inte vetenskapens folk. Däremot forskare som vill politisera.

Ångestmetoden används även i alla möjliga andra sammanhang. I ett klipp från SvD (2020-07-13) skriks det ut att ”Många gravida törs inte prata om att de mår psykiskt dåligt”. Intryck skapas av något nytt hänt kvinnor som är gravida. Alltså något själsligt allvarligt som uppstått just på grund av ett nutida havandeskap. Såvitt jag förstår har kvinnor i flera tusen år drabbats av oro samt kroppsliga och psykiska förändringar i samband med graviditeter.

I ett annat klipp, nu från DN (2020-10-09), klagar ett barn med feta rubriker över att farsan hamnat i fängelse. ”Har inte träffat min pappa på sju månader”. Det är förstås trist. Men inte heller här är det något nytt som händer. Pappan måste ha begått ett allvarligt brott som föranlett ett för svenska förhållande så långt fängelsestraff som mer än sju månader. Dessutom måste ju pappans isolering ses som en skyddsåtgärd från statens sida, som bär ett ansvar för att hindra smittospridning inom fängelser och anstalter. Men i journalisterna värld betraktas i allmänhet världen med enbart ett öga – det vänstra.

Det vi ser är simpel skräck- och ångestjournalistik. Det rör sig om journalisters fiskande i människors själsliv. Fokus inriktas mot individens identitet. Vi ska tycka synd om henne eller honom. Att orsaken är glädjande (typfallet graviditet) eller samhällsnyttig (pappan i fängelse) spelar ingen roll.

Enligt min mening ser vi tydliga sjukdomstecken i mediernas värld. I stället för att faktarikt rapportera om en uppsjö viktiga samhällspolitiska problem sysslar svenska journalister med åsikter som framkallar ångest hos det svenska folket. Förklaringen måste bland annat sökas i en undermålig svenska utbildning av journalister. De skolas i att skriva egotrippat i stället för sakligt och samhällskritiskt. Det är nog ingen slump. Att en sådan bristfällig skolning pågått under många år kan inte förklaras på annat vis än att landets vänsterpolitiska etablissemang gillar läget. Och politiker till höger vågar sällan höja rösten. Av rädsla för den journalistiska mobben.

Mediernas ägare tillhör också syndarnas skara. De tillåter att journalismens fana trampas i smutsen. De tycks nöja sig med att statliga bidrag i miljardklassen (sammanlagt) fyller hålen i balansräkningarna på grund av flyende läsare och annonsörer. Detta händer i Sverige, som ser sig om ett föredöme för resten av världen.



Politiska domarutnämningar i USA och Sverige

Uncategorised Posted on lör, oktober 31, 2020 15:43:05
Politiska domare? Wikimedia commons.

Medierna förfasar sig över den nya domare i US supreme Court som Donald Trump utsett. Alltså en kvinnlig jurist med konservativ läggning. Samtidigt hyllas hennes avlidna företrädare, som en enastående domare. Rader av devota sympatier för den senare blottlägger svenska mediers politiskt korrekta värderingar. Det måste stå klart även för den som är måttligt kritiskt sinnad. Det svenska folket har nämligen efter snart hundra år med S-partiets kollektivism lärt sig att gå passgång. Tesen lyder: vänsterdomare är bra, medan högerdomare verkar för orättvisa och därför är onda.

Den amerikanska demokratin byggdes under senare delen av 1700-talet, medan kungligt envälde ännu härskade i Sverige. USA:s konstitutionella lösning, med domare som utses av presidenten, föreföll givetvis då som en högst demokratisk lösning i en värld med despotiska härskare. Idag är däremot nog den sedvanliga bedömningen att en nations högsta domare också ska vara de främsta, dvs ha en odiskutabel kompetens, erfarenhet och framför allt förmåga att visa politiskt oberoende.

Det svenska folk, som i decennier skolats i att S-partiet är skapat för att evigt leda nationen, har normalt en kritisk inställning till Trumps domare, men däremot största tilltro till de svenska motsvarigheterna. Efter många års verksamhet på en juridisk fakultet är min uppfattning inte lika solitt positiv. Förstå mig rätt. Jag menar att svenska domare allmänt sett gör ett mycket gott arbete. De tillämpar med tränad hand lagen utan påtaglig politisk hänsyn varken åt vänster eller höger (eller åt globalism eller nationell slutenhet).

Men när det gäller utnämningen av domare i Sveriges Högsta domstol menar jag att S-partiets långa maktinnehav avsatt spår som är tydliga. Här finns tydliga tecken på att flera domare under senare decennier valts med politisk hänsyn. S-partiet har sett om sitt eget hus, på samma vis som Trump eller Clinton, men utan uttryckligt stöd i svensk grundlag, som vilar på tesen om förtjänst och skicklighet.

I Sverige fattar en Domarnämnd beslut om förslag till utnämning av ordinarie domare. Nämnden består av nio ledamöter, varav fem domare och två som representerar andra juristyrken. De senare sju ledamöterna utses av Regeringen. Övriga två ledamöter (som sägs företräda ”allmänheten”) utses av Riksdagen. Domarnämndens politiska bas är med andra ord grundmurad politisk! Utnämning av ordinarie domare sker genom Regeringen, som alltså bekräftar nämndens förslag. Det bör noteras att innan 2008 fullgjorde en av Regeringen utsedd tjänsteförslagsnämnd de uppgifter Domarnämnden idag har.

Systemet har logiskt nog kritiserats för att ge stort utrymme åt politiska utnämningar. Förslag har väckts om inrättande av en nämnd som enbart innehåller representanter från den dömande professionen. Motiveringen är att Domarnämnden måste sättas samman så att armlängds avstånd uppstår till den politiska makten. Mitt förslag är att nämnden exv består av cheferna för Högsta domstolen (HD), Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) och hovrätterna. Det är enbart fråga om en vilja från landets politiska elit att bestämma sig för en oberoende konstruktion. Denna vilja har hittills saknats.

Under årens lopp har jag funderat över vilka personer som utsetts till höga befattningar som domare. Min allmänna bild är som sagt positiv. När det gäller landets två högsta domstolar – HD och HFD – består de av en majoritet domare med odiskutabel kompetens och högt politisk oberoende. De skriver goda domar på löpande band och agerar oberoende kritiskt i Lagrådet. Vid sidan om dem finns det dock personer som inte fungerar som fullgoda domskrivare och som alltså blivit utnämnda av hänsyn som inte kan knytas till visad hög skicklighet. Jag påstår inte att de tillsatts av partipolitiska skäl. Men sannolikt ibland på grund av politiska strömningar och kontakter – i eller bakom – Domarnämnden.

Min uppfattning är nämligen att Domarnämnden påverkas av ett kotteri av jurister med varierande koppling till huvudstaden, vänskap, examen från Juridiska fakulteten i Uppsala samt inte minst anställning vid Justitiedepartementet (som under många år dominerats av S-partiet). Det förefaller klart att flera personer med nyckelställning inom nätverket haft viktiga positioner på Justitiedepartementet. På departementet syns politiken givetvis i det dagliga livet och anställda juristers vilja till politisk anpassning manifesteras. Men även personer med befattningar inom myndigheter (exv Justitiekanslern) och olika yrkesföreningar (exv Advokatsamfundet) har ingått i det informella nätverk jag talar om. Det är närmast fråga om ett sällskap med vänskapsbindningar och ofta även politiska allianser. Den informella – och alltså ibland den faktiska – makten över utnämningen av höga domare har legat i detta nätverks händer och inofficiellt påverkat Domarnämndens och dess kanslis beslut.

Jag påstår inte att påverkan skett konsekvent, men sannolikt ofta vid tillsättningar av högsta rang. Jag påstår inte heller att någon agerat olagligt. Men nätverket har på ett informellt plan verkat för utseende av flera höga domare som den semipolitiska vänskapsgruppen funnit lämpliga.

Personligen har jag satt frågetecken för ett antal utnämningar där nätverket tycks ha haft inflytande över nämnden (eller den tidigare tjänsteförslagsnämnden). Sten Heckschers utnämning som Justitieråd i HFD är ett exempel, med tanke på hans politiska roll inom S-partiet och ledande arbete på Justitiedepartementet. En liknande bakgrund har Göran Lambertz, utnämnd till Justitieråd i HD, och bekant för att driva misslyckad politik Quick-affären. En intressant person i sammanhanget är även Johan Hirschfeldt, utnämnd till president i Svea hovrätt, med en långvarig och politiskt intim verksamhet inom S-partiets departement för justitieärenden. Samtliga namngivna har skolats vid den Juridiska fakulteten i Uppsala. Jag påstår inte att de agerat som politiska domare i enskilda ärenden. Men deras närhet till ett nätverk för politisk styrning av den dömande makten måste sättas ifråga.

Mot denna bakgrund menar jag att skallet mot politiska domarutnämningar av Donald Trump är dåligt genomtänkt. I USA drivs politiken öppet – i Sverige emellanåt fördolt. Min huvudpoäng är att den svenska Domarnämnden måste reformeras. Moderaterna har visat sådan vilja. Det är bra. Det främjar en svensk rättsstat.

Torsten Sandström



Heidi Avellan måste vara ordblind!

Uncategorised Posted on fre, oktober 30, 2020 12:55:46
Heidi Avellan. Bild Wikimedia commons.

Heidi Avellan skriver på ledarsidan i Sydsvenskan något som överraskar mig. På tapeten har nämligen under flera år varit papperstidningarnas ökande frekvens av värderingar (åsiktsbildning), även när det gäller allmänna reportage om samhälle och nyheter. Dvs att den tidigare centrala skiljelinjen mellan fakta å ena sidan och värderingar/politiserande å den andra håller på att upplösas i nutidens gammelmedier. Allt fler värderande uttalanden sätts på pränt och detta inte alls bara på ledarsidorna. Avellan skriver:

I papperstidningen är det enkelt att ringa in åsiktsbildningen: den stannar på ledarsidan. 

Jag tappar hakan. Hon skriver om hur det borde vara i Sydsvenskan, DN, SvD mfl dagstidningar. Men så är det ju oftare inte alls! Hon skriver att det är enkelt skilja fakta från åsikter. Men problemet är att värderingarna flödar och att det inte alls är så enkelt för otränade läsare att inse detta. Det politiseras, värderas och opinionsbildas på nästan varje sida i de tidningar som nyss nämnts. Mina bloggar är proppfulla med exempel.

Avellan kan alltså inte ha läst sin egen tidnings spalter. Eller snarare är det så att hon är blind för vad som är en värdering. Det hennes kollegor tycker och skriver uppfattar hon antagligen som neutralt, korrekt och faktiskt relevant. Alltså något höjt över värderingar eller åsikter.

Det största svenska mediala problemet i samtiden är journalisternas oförmåga att särskilja sina egna privata åsikter från neutrala uttalanden. En form av politisk ordblindhet. Den är inte biologiskt betingad, utan orsakad av sociala och politisk skäl. Den är också accepterad – och sannolikt påhejad – av mediernas ägare.

Den. som vill läsa mer om detta rekommenderas ta del av min mer än två år gamla text i Det goda samhället, Från fakta- till åsiktsjournalistik, https://detgodasamhallet.com/2018/09/20/gastskribent-torsten-sandstrom-fran-fakta-till-asiktsjournalistik/#more-13346

Torsten Sandström



C + V = sant

Uncategorised Posted on tor, oktober 29, 2020 15:52:19

Vi läser i tidningarna att Annie Lööf (C) och Jonas Sjöstedt (V) har just avslutat en serie av själv valda debatter. Frågan är varför just C för upprepade samtal med V i vänlig anda?

Att V-partiet alltid vill stå i centrum och söka uppmärksamhet är allmänt känt. Det är ingen nyhet. Men varför ställer Lööf upp på gulliga samtal med V?

En tes bakom Jöken har varit att C (och L) varken vill ha med V eller SD att göra. Därför ger C och L som alla vet stöd till S partiets minoritetsregering. Till och med möjligheten att föra sakpolitik med stöd av M, KD och SD efter valet 2018 förkastades. Och följden har blivit två eländiga år med Jöken och samarbete med ett S-parti som spelar krypkasino genom att gång efter annan vränga Jöken och skjuta beslut så länge som möjligt på framtiden.

Men nu har alltså Lööf rest landet kring och samtalat med V-partiets ledare. Man har förstås inte samma politiska åsikter. Men bara genom att ställa upp på en serie träffar med V-ledaren ger man denne en demokratisk legitimitet som C definitivt vägrar att erkänna SD. Visavi SD finns en skräck för beröring från C- partiets sida (trots att C:s föregångare Bondeförbundet hade uppenbara rasistiska sympatier).

Lööf ställer sig alltså bredvid Sjöstedt på scenen och samtalar vänligt, med små ironiska skämt. Hon vet att V-partiets ungdomsförbund i sina stadgar strävar efter kommunism. Ändå ger hon kramgo scenplats till Sjöstedt, V-organisationens chef.

Lööfs agerande är enligt min mening ytterligare ett bevis på att landet styrs av en vänsterregim, trots att L och C menar att de driver liberal politk. Jag vill inte ens kalla Jökens politik vänsterliberal, ty min definition på liberalism är en idépolitik som frigör nationen från auktoritära krafter. Men också en pragmatisk realpolitik. C-stödet till S-partiet är ett utslag av betongpolitik, som resulterar i att ett knippe svenska strukturproblem sopas under mattan.

Och nu har alltså Lööf haft flera diskussionsträffar med partiledaren för V, som har en kedja av företrädare med kontakter med sovjettidens förtryckarstat och med andra skrämmande regimer jorden runt.

Jag driver på min blogg en kampanj mot dubbelmoral. Alltså måste jag kritisera Lööf och C-partiet. Det behövs inte längre något bondeparti. Inte ens 0.2 % av svenska folket sysslar på heltid med lantbruk år 2020. Men C-partiets styrelse och ledande företrädare domineras av personer som själva eller genom föräldrar driver jordbruk. Det är hög tid att lägga ned C!

Torsten Sandström



Bankomaten EU öppnas!

Uncategorised Posted on ons, oktober 28, 2020 15:17:04
Hela EU stormar. Lekstuga för B-lagspolitiker.

Många nationer kämpar med att få det privata och offentliga att funka. Alltså en rimlig blandning av näringslivsfrämjande åtgärder och beskattning för välfärd, utbildning och omsorg. Men också vettiga krav på företag och medborgare att följa gällande spelregler. Det goda samhället är en apparat som ger och tar samt skapar frihet och utövar kontroll. Ett system som är mångfacetterat och där en form av bra balans eftersträvas. Sådana organisationer väcker naturlig respekt inte bara hos medborgarna utan också hos andra nationer.

Jag skriver detta med tanke på den utveckling som den europeiska gemenskapen fått sedan den omvandlats till en union. Jag menar att den naturliga respekten för EU saknas hos många människor i medlemsländerna. Visst är det vanligt att många människor uttrycker förnöjsamhet med att tillhöra en europeisk gemenskap – att vara européer. Men detta innebär inte att man hejar på själva unionsbygget. Om detta vet man för övrigt ofta ganska lite. Vanligast är nog att det hörs irriterade röster över olika korkade detaljregleringar från unionens sida. I och med att många saknar kännedom om att flera regelmonster härstammar från just EU hålls missnöjet med unionen under kontroll.

Som jurist kan inte insikter i EU:s regleringsinferno undvikas. Låt mig först säga att det finns ett bälte med nyttiga normer som härstammar från den tidigare icke överstatliga gemenskapen. Jag tänker främst på direktiv som verkar för en harmonisering av affärer, handel, företag, transporter, arbetssökande osv inom kretsen av nationer. Men sedan antalet medlemsnationer ökats storskaligt – och ett låtsasparlament satts på plats – har sammanslutningen som alla vet förvandlats till en union, med en verksamhetsinriktning som alltmer ska öka federalismen och därmed styra de alltför många 27 medlemsnationerna.

Vi står alltså inför ett snabbygge som inte alls fungerar bra. Det är ett ständigt kiv mellan rika och fattigare nationer, mellan norr och syd, mellan demokratier och ännu inte fullvärdiga sådana, mellan nationalister och federalister, mellan jordbrukare och industriidkare, mellan rättsivrare och korruptionsbenägna osv. EU är idag inte en sammanslutning i harmoni. Och i det parlament in spe som den olycksaliga unionen utrustats med väcker åtta hundra politiker ständigt nya förslag till detaljstyrning, vidgad federalism, ökade kostnader och ännu mer elände. Rådet av ministrar far som tättingar till och från Bryssel för att dra i alla möjliga spakar som ändå inte ger rätt utslag, utan mest skjuter problemen på framtiden.

Coronaepidemin visar tydligt på EU:s eländiga tillstånd. I krisen gör de ledande länderna Tyskland/Frankrike än en gång som de brukar: beslut fattas om storskaliga åtgärder för att öka federalismen. Utan direkt stöd i EU:s konstitution bestäms att unionen ska genomföra en gigantisk upplånings- och bidragskarusell, som kommande generationer ska tvingas betala av. Omkring häften av de många lånemiljarderna ska skänkas bort som gåvor till medlemsnationer, som hittills misskött sina ekonomier. Merparten av upplåningen tvingas de välbärgade medlemsnationerna betala på sikt.

Det som sker är ett gigantiskt hasardspel där en union, som leds av B-lagpolitiker, ska fungera som Bankomat och låta vissa medlemsnationer lyfta ut mängder av sedelbuntar under begränsad kontroll. De nationer/politiker som visat sig absolut sämst att sköta sina finanser ges rätt att plocka ut mest pengar från Bankomaten. Alltså en ensidig storsatsning på unionens sämsta politiker på hemmaplan, ett program som ska administreras av Kommissionens B-lag i Bryssel. Jag tar mig för huvudet.

För mig är det därför självklart att en union av detta slag inte väcker respekt. Det som kännetecknar den goda organisationen saknas helt enkelt, dvs balansen mellan krav och ansvar samt mellan frihet och kontroll. Bakom de högtidliga orden om gemensam europeisk välfärd hotar rader av olösta kriser. Och det mesta talar för att ett ännu större elände kommer att uppstå när det visar sig att Bankomaten är tom på pengar. De politiker som vant sig vid gåvor vill säkert få mer.

Mina enkla slagord blir därför. Lägg ned EU och dess låtsasparlament innan allt blir värre! Återgå till en europeisk gemenskap! Begränsa kraftigt den nya gemenskapens budget! Och inga penningbidrag till odemokratiska eller korrupta nationer!

Torsten Sandström



I mörkret är många statsanställda röda

Uncategorised Posted on tis, oktober 27, 2020 17:27:10
Gradbeteckning för senior politruk. Wikimedia.

Svenska medier presenterar Irene Wennemos och det statliga Medlingsinstitutets ställningstagande till statens utredning om nya LAS-regler som ett av flera objektiva utlåtande från den offentliga sektorn. Det är i praktiken såväl naivt som skrattretande. Även om myndigheterna enligt grundlagen ska agera opartiskt.

För det första är knappast något remissvar utan politisk bäring – i allmänhet råder en vinkling åt vänster, dvs åt den S-partihand som föder myndigheterna. Eller kanske oftare remisskrivarens personliga åsikter.

För det andra leds Medlingsinstitutet av Irene Wennemo. En person som har ett gediget förflutet från S-partiets intressesfär. Hon har bland annat under flera år varit anställd på LO! Och sedan jobbat som statssekreterare på Arbetsmarknadsdepartementet under S-regeringen.

Tala om ett objektivts svar från ett av staten finansierad myndighet! Jag skrattar tills tårarna flödar…



Den politiska klassens legosoldater

Uncategorised Posted on tis, oktober 27, 2020 11:41:43
Carin Götblad på bild från kronprisessan Victorias bröllop. Wkimedia commons.

DN har i ett förtjänstfullt reportage granskat en stiftelse som tillkommit genom en gåva. Stiftelsens styrelse domineras av höga chefer från en statlig myndighet: Polisen. Stiftelsens syfte är enligt stadgarna att stödja behövande polisanställda, arbetsskadade och hjältar i tjänsten. Vidare ska stiftelsen ska främja allmänhetens förtroende för polisen! Stiftelsen äger en central belägen fastighet i Stockholm, med attraktiva hyreslägenheter.

Nu visar det sig att en rad högt uppsatta poliser – bland annat stiftelsens dåvarande ordförande länspolismästare och juris kandidat Carin Götblad – fått hyra fina lägenheter. För att fixa detta har hyresgäst med välgörande verksamhet sagts upp. Med hyreskontrakt sitter även en polischef som är gift med en person i ledningen för BRÅ – som ska granska Polisens verksamhet. I stället för att prioritera stiftelsens ändamål har den alltså drivits för höga chefers egen nytta. Enbart obetydliga belopp har avsatts till verkligt behövande. Vi står inför scenariot till en fars – eller egentligen en politisk kollaps.

Jag har i många bloggar kritiserat framväxten av en politisk klass. De personer som jag nyss nämnt kan inte direkt ses som medlemmar i denna elit. Men deras roller och agerande pekar på att de fullgör en viktig uppgift för den politiska klassen. Det syns i avslöjandena om hur Stiftelsen har hanterats.

Såväl Polisen som BRÅ är myndigheter med strategiska uppgifter i dagens Sverige. På höga poster inom de båda myndigheterna parkerar politikerna tjänstemän som man kan lita på ideologiskt sett. Det behöver inte innebära att de är medlemmar i S-partiet – även om det nog inte är ovanligt. Avgörande är att de är fullständigt lojala mot den politiska elit som satt dem på tjänster, via partibossar i centrala beslutspositioner. Lojaliteten byggs genom attraktiva tjänster och medföljande förmåner. En viss frihet från kontroll följer med uppdragen. Förutsatt att de fullgör sina centrala uppgifter att ta till vara det politiska partiets intressen. Och det ska ske med största noggrannhet. Och då har inte en stiftelses ändamål någon större betydelse.

Man kan kalla denna breda grupp av offentliga tjänstemän på nyckelpositioner inom staten för politruker. De utför dagliga politiska uppgifter utan att det syns att partiet har sina fingrar med i spelet. Jag tror de själva tycker att de agerar korrekt och utför betydande samhällsuppgifter. De ser sig som viktiga kuggar i ett större politiskt svenskt maskineri. För alla inblandade – klassmedlemmar och politruker – är mottagande av belöningarna centrala för sammanhållningen. De senare agerar nämligen som legosoldater med uppgifter som ibland är något obehagliga och skumraskbetonade. För detta krävs det riktigt goda vederlag.

Som DN:s goda reportage visar är alltså inte polistjänster och löner tillräcklig ersättning. Det är ibland också möjligt att tränga sig före till attraktiva lägenheter som en Polisen fristående stiftelse äger med ideell målsättning (välgörande ändamål). Det är utmanande att poliser fattar skumraskbeslut i rollen som styrelseledamöter i en stiftelse som ska främja allmänhetens förtroende för polisen. Det är ett tecken på en maktfullkomlighet. Såväl klassmedlemmarna i toppen som politrukerna längre ned känner sig säkra i sadeln. De vet att det har makten över det offentliga Sverige i sina händer.

Än så länge. Eliter brukar störtas och smädas. Min förhoppning är att det sker snarast – även om de ännu så länge skyddas av betongens Sverige. Det svenska samhället lider av en allvarlig sjukdom, som de politiska klassen således bär ansvar för.

Torsten Sandström



Klimathetsarna hajar inte

Uncategorised Posted on mån, oktober 26, 2020 11:40:57
Källa: Wikimedia commons

Häromdagen läste jag följande rubrik i SvD:

Fler dödades av hajar – kan ha klimatkoppling

Rubriken ackompanjeras med ett läskig hajgap, som uppvisar en rad vassa tänder. På så vis presenteras ett av landet främsta medier en av dagens doser av klimatskräck. Rapporten sägs komma från Australien. Och teorin är att hajarna pga uppvärmningen lockas till varmare vatten med småfisk och därför närmare människorna så att dödliga skador uppstår.

Jag minns min första statistiklektion från ungdomen. Läraren berättade om paradexempel rörande fusk med statistik. Min minnesbild är av förståeliga skäl något dimmig. Men det rörde sig om en person som – via diagram – hävdade ett statististiskt samband mellan frekvensen av solens fläckar och något mänskligt eller samhälleligt fenomen i stil med – säg – magknip. Alla insåg genast att magont inte hade ett direkt samband med solen. Unga killar och tjejer skrattade följaktligen hjärtligt. Och på så vis fick vi en handfast kunskap om missbruk av statistik.

Idag funderar nog många läsare av SvD om tidningens hajteori verkligen beror på en ökad uppvärmning av strandvattnet. Någon säger antagligen att frekvensen hajar sannolikt sammanhänger med en ökad fritid eller turism samt alltså direkt med ett ökat antal badande människor. Med andra ord: fler hajattacker och mer blod. Eller hur?

Den mer logiskt lagde konstaterar kanske att strandvattnet med största sannolikhet bör ha varit varmare än djupvattnet även för mycket länge sedan. Då uppstår frågan varför hajarna länge simmat kvar i kallare vatten för att äta sig mätta på småfisk. Och varför de först nu närmar sig stränderna. Den kallare miljön på djupet ansågs ju tidigare okej för både bytesfiskar och hajar.

Min ungdoms lektion om solens fläckar gör mig obenägen att uppskatta den hajteori som SvD med faktaresistens sprider (förvisso med ordet ”kan” i rubriken som ansats till räddningsplanka). Dessutom känns det naturligare att försöka finna ett svar på ett möjligtvis varmare klimat och vatten just kring den stjärna – Solen – som vår planet färdats kring i miljontals år. Solens omtalade fläckar visar att enorma utbrott av energi sker periodvis. Vi vet också att Jordens elliptiska bana – och planetaxelns lutning mot energikällan – varierat under årmiljonerna. Att varmare och kallare klimat växlat är alltså fullt klart.

Den som är intresserad av klimatet på Jorden borde därför inte spekulera om hajar. Utan naturligtvis starta sina funderingar över ett varmare klimat genom att exv fundera över Solens fläckar och Jordens bana. Men politiker och medier hajar inte vad kunskapsteori går ut på. Eller rättare sagt: man vill nog inte förstå. Ty politisk ledande krafter basunerar ut att det är människan som är orsaken till den ökning av klimatets temperatur som alla talar om.

Liksom under påvedömets era är det nämligen tro, och inte sökande av kunskap, som styr åsiktsbildningen om klimatet i dagens samhälle. Förr präster nu politiker/medier. Nutidens högst prioriterade samtal styrs – liksom förr – främst av skräckteman med svag eller ingen vetenskaplig grund.

Torsten Sandström



Haltande kriminalisering

Uncategorised Posted on sön, oktober 25, 2020 11:47:36
Källa: Kluwer Law och Wikimedia

Samhället ogillar som bekant en rad beteenden och föreskriver straff för att stoppa dem. Därför kriminaliseras en gärningsman och den som medverkat till brottet. Vid bedrägeri drabbas bedragaren – och hans medhjälpare – medan den lurade är målsägande och kan få skadestånd. Det verkar rimligt. Men om den senare personen inte lurats utan slarvat till det så får han/hon skylla sig själv.

Ett sådant schema verkar rimligt. Men när det gäller vissa typer av avtal menar politikerna bakom lagstiftningen ibland att bara ena parten i ett avtal ska drabbas av straff. Jag kan förstå att man tycker synd om en person som på något vis är beroende och känner sig psykosocialt tvingas att agera i strid mot samhällets önskningar. Men i Sverige ser jag inga självklara mönster i kriminaliseringen av vissa heta beteenden. Vad sägs om följande tre fall från verkligheten?

A. Såväl den som säljer eller köper knark begår brott,

B. Såväl den som säljer eller köper en hyreslägenhet begår brott,

C. Enbart den som köper sex begår brott, medan säljaren anses det synd om och går därför fri.

Nu frågar jag:

  1. Är det det bara den svage/utsatte som kriminaliseras? Nej, se A och B.

2. Är det bara den som tillhandahåller något attraktivt som kriminaliseras? Nej, se A och (sedan en lagändring 2019 även) B.

3. Förekommer det att bara köparen av något attraktivt kriminaliseras? Ja, se C.

Vi ser alltså att C-fallet avseende prostitution sticker ut. I min värld motverkas oönskade beteenden mest effektivt om att båda parter i en uppgörelse straffas.

Enligt min mening borde därför A-lösningen med straff för båda parter gälla även i C-fallet. Då blir det sannolikt en något bättre lagefterlevnad. Det är för övrigt tanken bakom kriminaliseringen år 2019 av köp av hyresrätt.

Jag skriver förstås inte detta för att jag gillar straffpåföljder allmänt sett. Orsaken är att jag vill peka på att feminismens enögda syn på prostitution har medför en haltande svensk kriminalisering. Något som svenska politiker dessutom är stolta över!

Torsten Sandström



Sydsvenskan hejar på vänsterns Sverige

Uncategorised Posted on lör, oktober 24, 2020 12:19:50
Källa: Wikimedia commons

Sydsvenskan kallar sig oberoende liberal. Tala om falsk varudeklaration! Kolla följande rubrik den 22/10! Avsikten är att skrämma folk med LAS-spöket, dvs ett påstående taget från luften om att vänsterns snuttefilt ska försvinna. Skrämselbudskapet är oriktigt på flera vis. Några beslut är ännu inte fattade. Och dagens LAS skapar betydande negativa effekter för dem som bor i landet. Så här skriar SDS:

Debattinlägg: ”Centerpartiet och

Liberalerna kan redan korka

upp champagnen.”

Jag tänker nu inte bara på att tidningen numera är vänsterjournalisternas tummelplats. Dessutom. Under beteckningen debattinlägg väljer tidningen att presentera utvalda inlägg från publiken, med åsikter som journalisterna gillar politiskt sett. Detta är en vanlig och raffinerad medial teknik, som inte bara försöker signalera oberoende från tidningen, utan också en metod att framkalla folkligt vänsterstöd.

LAS är förstås inte någon gudagåva. En förstelnad svensk arbetsmarknad stänger ute ungdomar och invandrare (precis som svensk hyresrätt gör). Det är ett stort svenskt strukturproblem. L-partiet, som flaggar sig som liberalt, har delvis förstått detta, men inte helt ut. Möjligtvis har Sydsvenskans ledarsida också koll på detta, men få läser dess spalter (mitt intresse är också i botten). Men genom feta rubriker presenterar tidningen det vänsterbudskap som Bonniers valt att satsa på.

Det har givetvis tidningsägaren rätt till. Men att kalla tidningen oberoende liberal är att bedra publiken. Ett trix från slipade publicister, som lägger huvudet på sned, smilar och säger att de strävar efter att presentera fakta och öka friheten.

Dagens svenska journalistik uppvisar många knep att förvandla svart till vitt. Att lägga ett önskat budskap i en främmande persons mun – en insändare eller ett intervjuobjekt – är ett av de vanligaste. Tyvärr.

Torsten Sandström



Politiker och affärsmän ska inte sitta i samma båt!

Uncategorised Posted on fre, oktober 23, 2020 12:10:11
Motsatsen till svensk korporativism. Källa Wikimedia commons.

Vid många möten under årens lopp med företagare av olika slag har jag mött åsikter som är djupt kritiska mot nationens politik och politiska partier, Främst hårda ord om S, V och Mp.

Men i medierna hörs oftast helt andra signaler. Här frotterar sig höga bolagschefer med politiker av alla slag, framför allt de i ledningen för stat och kommun. Därför undrar jag över vad det är som händer inom affärslivet, från det politiska samtalet privat över vinglaset till de ord vi hör eller läser i medierna. Jag menar nämligen att det syns ett oroande tecken på framväxten av ett affärspolitiskt, som ytterst kan bli allvarlig.

Allmänt sett kan jag förstå att bolagens ledningar ofta väljer att gilla läget i frågor som kan irritera deras kunder och på så vis minska omsättningen av varor eller tjänster. Vidare kan jag förstå att företagen önskar göra affärer på en allt bredare offentlig sektor, som sakta söker effektivare lösningar genom privatisering. Företagen lever självklart inte i ett vakuum. Därför är ibland ett dämpat tonläge naturligt.

Men det jag ser är inte en försiktig anpassning till ledande politikers strävanden. Tvärtom är det fråga om en charmoffensiv – där bolagscheferna privata värderingar lämnas åt sidan. Bossarna försöker med kraft ta tillvara affärsmöjligheter med den offentliga sektorns höjdare. Tillspetsat är det fråga om en korporativ utveckling där det privata och offentliga alltmer smälter samman i ett omfattande maktkomplex.

Ett exempel som jag tidigare bloggat om är storföretagens inval av höga före detta politiker i sina styrelser. Mönstret är tydligt avseende bolag som önskar göra affärer med det offentliga. Det kan exv avse bolags försäljning av varor eller tjänster dit respektive förvärv av egendom från det offentliga (fastigheter eller verksamheter). Också stora investeringar eller finansiering, på områden där det offentliga fattar viktiga beslut, exv om statsbidrag. Följden blir en sammanblandning av intressen. Risken är uppenbar att storbolag med goda politiska kontakter favoriseras framför företag som saknar tillgång till politikens bakdörrar. Risken är att höga politiker i bolagsstyrelser korrumperas. Och att konkurrensen vid upphandling sätts åt sidan.

Även stora svenska medieföretag spelar samman med politikerna. Det är uppenbart avseende SR/SVT, som är den politiska klassens tjänare (samt tvångsbetald av folket). Schibstedtskoncernen uppbär statsbidrag för SvD och ger samtidigt ut S-partiets Aftonbladet. Bonniers har sina fingrar med över hela mediesvergie. Det är uppenbart att opinionsbildningen vinklas från bolagens sida för att passa ledande politiska partier. Statliga presstöd av olika slag fungerar som ett lockbete i den politiska råttfällan. Den tredje statsmakten upphör att fungera som tänkt.

Det är nämligen fråga om en mångårig strävan från S-partiet att bygga ett korporativt politiskt komplex. De traditionella polerna är organisationer på arbets- och hyresmarknaderna samt olika kooperativ inom konsumtions- och bonderörelser. Men nu tycks allt större delar av det svenska affärslivet dras in i S-partiets svenska nationsbygge. Jag menar att utvecklingen är allvarlig. Den är först och främst inte avsedd i de svenska grundlagarna, som baseras på distinktionen mellan det offentliga och det privata. Dessutom är sammansmältningen dysfunktionell. Det offentliga riskerar att bygga betongstrukturer som inte är bra för medborgarna och är svåra att se. Och de privata företagen dopas genom enkla pengar från stat och kommun. Korruptionshotet är uppenbart. Och konkurrensen mellan företagen riskerar att sättas åt sidan.

Premraff är ett tämligen tydligt exempel som visar på vådan med sammansmältningen privat-offentligt. Företaget drar tillbaka sin ansökan om expansion i Lysekil efter att fått inofficiella löften om miljardstöd från Miljödepartementet. Och på så vis klamrar sig Löfvens regering kvar på skattebetalarns bekostnad.

I coronasverige har den korporativa gemenskapen ökat spektakulärt. Visst har statliga bidrag till företag för permitterad personal varit rimliga. Men ett brett statligt stöd till företag för omställning är något annat. Vi har sett en pengaregn utan like. Hundar biter inte den hand som föder dem sägs det. För s-partiet har bidrag varit en historiskt beprövad väg att knyta allianser med väljare. Ett vidlyftigt kommersiellt coronastöd riskerar att flytta pengar såväl till företag som inte behöver något, som till bolag som inte är livskraftiga. Företagen blir beroende av doping från skattebetalarna! Staten tar kommandot och talar om när vinstutdelning blir tillåten. Dessutom suger den ekonomiska kriminaliteten till sig en bit av pengarna.

Staten och kapitalet ska enbart umgås på armlängds avstånd. Ingen av dem kan lita på den andre. Deras uppgifter ska vara delade! De har nämligen skilda intressen, folket respektive aktieägarna. I S-partiets stora båt ska som bekant alla få plats. Att många ledande företagare kliver ombord är tecken på allvarliga problem. Faran med statskapitalism är överhängande. Ett sådant maktblock brukar inte förknippas med åsikts- och tankefrihet.

Torsten Sandström



Jippon om allvarliga problem

Uncategorised Posted on tor, oktober 22, 2020 17:02:09
FN, DN och den heliga ande (Greta T). Wikimediacommons.

Idag är det än en gång lekstuga på landets största morgontidningen. Pojken Wolodarski lämnar över makten till en skolflicka.

Thunberg blir DN:s chefredaktör

– för en dag

DN och andra medier har själva skapat gurun Greta T. Nu ska de tvinga lyssna på henne – för en dag. Vilket skämt. Helige ande ges plats för en dag att sprida sitt budskap.

Greta T:s och klimatkrisens förespråkare talar om att vetenskapligt konsensus råder i klimatfrågan. Det är osant. Fler avvikande uppfattningar finns hos en stor grupp seriösa forskare om relationerna mellan sol, atmosfär och jordens yta. Det är FN som politiskt bestämt att konsensus råder och har då fuskat med statistiken, så att man bara lyssnat till ett fåtal forskare som tycker precis som FN vill. Läs om detta spektakulära bedrägeri på https://klimatupplysningen.se/vetenskap-2/konsensusfragan/

För övrigt har stora vetenskapsmän som Gallilei, Newton, Darwin och Einstein bidragit med upptäckter som rejält rubbat tidigare konsensus. Vetenskap bedrivs alltså inte genom konsensus. Påvekyrkan har därför tagit stryk flera gånger under historien. Nu riskerar den nya FN-religionen att råka ut för samma sak. Det vetenskapliga läget om CO2 och uppvärmning är alltså ännu oklart. Så länge är det realistiskt att tveka. Det gör jag.

Därför är FN, DN och Greta T predikanter för en osäker dogmatik. De sysslar alltså alla mer med politik än med vetenskap. Att Greta T inte inser det är förlåtligt. Men att DN och FN politiserar storskaligt är skrämmande. Att det sker i jippots respektive bedrägeriets form pekar på att de inte agerar seriöst.

Torsten Sandström



Självgoda Me too-svenskar

Uncategorised Posted on tor, oktober 22, 2020 11:54:48
Wikimedia commons
Fel färg i toppen, men  annars ok. Källa: Wikimedia commons

Svenska medier hånar Danmarks sena uppgörelse med sina tafsande politiker. Men ruttna ägg riskerar att stänka tillbaka på kastarna.

I Danmark avgår politikerna med skadad heder. I Sverige sitter en talman från S-partiet kvar mandatperioden ut och ges därefter en ambassadörspost i Kanada som livränta. Den politiska klassen lever nämligen något olika liv i Norden.

Till den svenska bilden hör även att fullvärdiga medlemmar av den politiska klassen behandlas bättre av medierna – och ibland även av rättens tjänare – än andra politiker som ses som parias. Rättegångar mot ledande svenska politiker inom stat och kommun som fångats som sexbrottslingar får endast undanskymd medial uppmärksamhet.

Men en SD-politiker som erkänt att han i fyllan tagit en partivän på brösten drabbas av såväl åtal som mediestorm. Trots att kvinnan ifråga inte reser något krav mot tafsandet och menar att saken är utagerad genom mannens ursäkt. Hon vill inte ens vittna i processen. Men åklagaren visar en gränslös principfasthet i SD-fallet. Den skulle knappast bli aktuell om saken gällde en högt uppsatt S-politiker.

Mönstret är att S-partiet, sedan nästan ett sekel, betraktas som statsbärande. Vi står inför något som liknar ett indiskt kastväsende där den översta klassen, brahminerna, knappast får ifrågasättas. De kastlösa har sedan länge förstås vant sig vid detta. Även de politiska partier som representerar lägre kaster. Sverige är ett underligt och förstelnat samhälle. Särskilt om man jämför med normalitetens Danmark.

Torsten Sandström



Det öppna samtalet lever under dödshot

Uncategorised Posted on ons, oktober 21, 2020 15:34:06
Dante Alighieri, Divina commedia, bild Pico Master, Wikimedia commons

Min blogg har för några år sedan startats för att värna det öppna samhället och det fria samtalet. Det hotas från olika håll. Främst syns allvarliga kränkningar från en liten minoritet invandrare, som i sina nya värdländer fortsätter att upprätthålla sin klankultur. Detta genom olagliga affärer, grovt våld och en egen justis. Alltså ett fullständigt förakt för den nation de anlänt till och uppbär penningbidrag från. Och följden har blivit något som liknar ett samhälle under terror, där oskyldiga lider, skadas och även dör.

Halshuggningen av läraren Samuel Paty i Paris häromdagen är bara ett av flera förfärliga exempel på hur islamister vägrar att acceptera den västerländska demokratins öppna samtal. En vanlig lärare som följer demokratins väg och för sina elever förklarar den fria tanken och fria ordet. Islamisterna upprepar – om än i mindre skala – det åsiktsförtryck och de fasor som auktoritära krafter, svarta och röda, framkallat under förra seklet. En modern vision av Dantes helvete med andra ord.

Men nästan lika förfärligt är hur de politiker och medier – som borde veta bättre – agerar för att tysta det fria samtalet i dagens Sverige. Just på grund av att de i ord hyllar demokratin, men ändå med näbbar och klor försöker snäva åt åsiktskorridoren och dödskallemärker motståndarnas åsikter. Trots att deras rivaler enbart framför budskap som är demokratiska. Alltså kränks det öppna samtalet av personer som anser att deras politiska linje är den enda korrekta. Dörren till ett fritt och öppet samtal slängs följaktligen igen med en smäll. Pang!

Att jag grupperar dessa propagandister bara några trappsteg ovanför halshuggande talibaner och likasinnade i Dantes kretsar av helvetet, beror just på att de har vuxit upp och skolats i en svensk kultur, som under hundra år hyllat det fria åsiktsutbytet. De vet att demokrati innebär att lyssna och diskutera. Nu tänker jag främst på politiskt korrekta vänsterpolitiker och en stor grupp intoleranta journalister. Själva förklarar de ständigt hur eftertänksamt och liberalt de uppträder. Men genom att försöka stoppa andra från att tänka annorlunda måste de enligt min mening ta plats som politiskt korrekta syndare i nutidens poetiska helvetesvision.

Jag menar att halshuggningen av läraren Samuel Paty måste bli en tankeställare för alla människor som uppfylls av ett oförstånd och en ovilja mot oppositionella. Givetvis är dödande och våld mycket allvarligare än tystnad och systematisk vägran att bemöta demokratiska åsikter, som omfattas av många, men som går mot åsiktskorridorens snäva teman. Men det måste vara politikernas och mediehusens uppgift att redovisa och – om man vill sakligt kritisera – oliktänkandes demokratiska åsikter. Även om man ogillar dem.

Torsten Sandström



Modern svensk konst på topp! Eller på soptipp?

Uncategorised Posted on mån, oktober 19, 2020 22:24:07

Bilden är från Lidingö stadshus, där en utställning av ”konst” äger rum fortlöpande, vilket är bra. En del verk är kreativa och krävande vad gäller artistens hantverk och ambitioner. Men ett och annat är det jag kallar demokratisk konst. Det vill säga ting som vem som helst – även av misstag – kan åstadkomma. Skapelser som framstår som rent strunt (eller smutsigt). Alltså som sopor.

På grund av mediernas sk konstkritiker lanseras både det ena och det andra som verkar ha släpats in av katten. Vad sägs om det smutsiga lakan som jag fotograferat häromdagen i stadshuset. Förmodligen har skapelsen en titel som är så djup att den vill få oss att imponeras. Antagligen något om klimatkris. Men jag har inte noterat den, för en officiell förklaring gör inte saken bättre.

För mig är nämligen inte konstbegreppet demokratiskt. Det är fråga om kvalitet. Min åsikt är densamma om vetenskapen, exv vad som är bevisbart rörande orsaken till klimatets uppvärmning. Det är inte fråga om vad FN:s politiskt utsedda klimatpanel anser. Vetenskapliga frågor avgörs inte i politisk ordning – eller genom konsensus – såsom en gång i tiden Påvekyrkan bestämde att solen roterar runt jorden. Vetenskap är en allvarliga sak, som kräver en noggrann och försiktig bevisföring . Orsaken till uppvärmningen måste förklaras genom en kritisk diskussion. Men den vill FN, medierna, nationella politiker och Greta T inte veta av.

Då blir det som utställningen av smutsiga lakan på Lidingö stadshus. Det som borde vara något viktigt förvandlas till pajaskonster.

Jag är medveten om att förstå-sig-påare som Lars Vilks skulle anklaga mig för att inte förstå samhällskritiken bakom verket ifråga. Mitt svar är jag fått nog av sådant tänkande då jag ser den smörja av ting som omgärdar containarna på en näraliggande sopstation. Vad som är god konst är inte heller en fråga om konsensus, utan om existensen av kvalificerade uttryck i bild, färg eller form.

Torsten Sandström



Kolla Klimatupplysningen.se!

Uncategorised Posted on mån, oktober 19, 2020 12:10:11
Tsunami, av Hokusai (1800-talet), Wikimedia commons

Mediernas försöker få oss att tro att katastrofer enbart tillhör nutiden och ett klimat som människan skapat. Varje svensk måste därför följa klimatupplysningen.se! Det är nämligen nödvändigt att skaffa fram motgift till FN:s stora politiska kampanj för en överhängande klimatkris. Idag presenteras följande nyttiga artikel av Ingemar Nordin.

Nej, naturkatastroferna har inte ökat


För en vecka sedan gick FN ut med en skrämmande rapport om en ”staggering rise in climate-related disasters over the last twenty years” (svindlande ökning av klimatrelaterade katastrofer under de senaste tjugo åren). Rapporten heter ”Human Cost of Disasters” och är sammanställd av FN-organet United Nations Office for Disaster Risk Reduction (UNDRR). En auktoritativ källa med andra ord.

Svenska media hakade givetvis på: SvT, SR, TV4, DN, Aftonbladet etc.

Men det dröjde inte många timmar förrän påståendena om en ökande mängd naturkatastrofer stötte på patrull och visade sig vara helt fel. Det visade sig att om man verkligen läser rapporten så motbevisar rapportens egna diagram den alarmistiska titeln. Om något så verkar det som att naturkatastroferna har minskat något:

Fig 5 of UNDRR report ‘Human Cost of Disasters,’ p. 10

naturkatastrofer1

Fig 5 of UNDRR report ‘Human Cost of Disasters,’ p. 10

naturkatastrofer2

UNDRR data shows that “climate-related” disasters have declined over the past 20 years (2000-2019)

Texten är hämtad från GWPF https://www.thegwpf.com/un-disasters-report-is-a-huge-blunder-and-embarrassment/

Även holländska tidningen De Telegraaf har en artikel https://www.thegwpf.com/new-un-climate-row-alarming-report-contradicted-by-its-own-data/  om detta. I den artikeln tas även upp problemen med den databas som förmodligen ligger bakom de alarmistiska uttalandena. Klimatkatastrofernas mästare, Roger Pielke Jr, förklarar att rapporten använt sig av en belgisk databas som länge dragits med metodfel i sammanställningen av data.

Men det är som vanligt. Det är de alarmistiska rubrikerna som får publicitet, medan dementierna överhuvudtaget inte nämns. Och sedan upprepas dessa fejk-nyheter av politiker och deras klimatexperter om och om igen tills det blir en del av den offentliga världsbilden. Det är så vilseledande nyhetförmedling går till. Man lär sig aldrig, eller vill inte lära sig, från tidigare blamager. Här är en sådan i det så förtroendeingivande public service från 2007 https://www.svt.se/nyheter/utrikes/kraftig-okning-av-naturkatastrofer : ”Kraftig ökning av naturkatastrofer”.

Ingemar Nordin

ingemar bild

Ingemar Nordin

Professor emeritus i filosofi. Forskningsinriktning är vetenskapsteori, teknikfilosofi och politisk filosofi. Huvudredaktör för Klimatupplysningen.

PS! Även följande text behandlar ett liknande tema. Här räknas också coronavirus in bland katastroferna. Torsten Sandström.



SvD hyllar en vänsterextremist

Uncategorised Posted on mån, oktober 19, 2020 11:24:01

Så här lyder rubriken i söndagens SvD:

”Klimatrörelsen måste sluta gulla – dags för sabotage”

Trotsky och Stalin (båda med rena vita oblodiga skjortor). Bild: Wikimedia commons.

Att SvD uppbär 40 miljoner kronor årligen i statligt stöd är bekant. Att detta leder till en undergiven behandling av vänsterns åsikter måste anses sannolikt. Hursomhelst ger det tidningens stora skara av vänsterjournalister luft under vingarna. Nu ett läskigt vardagsexempel.

I SvD 18/10 presenterar tidningens hetsande klimatreporter Peter Alestig en hyllning av Andreas Malm. Den dyrkade är en person som förespråkar att klimatrörelsen måste ta till hårda tag mot stater, politiker och företag, som inte anammar Malms syn på att mänsklighetens undergång är nära. Nu räcker det alltså inte med fredliga prostester. Malm förespråkar därför våldsaktioner. Så måste SvD-rubriken (ovan) och följande citat tolkas:

Vi är fler nu, i flera storleksordningar. Det finns en annan ton av desperation i våra röster; vi pratar om utrotning och ingen framtid. Och fortfarande fortsätter allt väldigt mycket som vanligt. När når vi punkten där vi eskalerar? När drar vi slutsatsen att tiden har kommit för att också testa något annorlunda? När börjar vi fysiskt attackera de saker som konsumerar vår planet och förstör dem med våra egna händer?”

Irriterad, men nyfiken googlar jag på våldshetsaren Andreas Malm. I första hand önskar jag kolla om han sysslar med naturvetenskap, så att han har vetenskaplig kompetens att uttala sig om solen, rymden, atmosfären och frågan om jordklotets uppvärmning. Det har han definitivt inte. Läs själv länken som följer:

https://sv.wikipedia.org/wiki/Andreas_Malm

Där berättas att Malm har doktorerat i humanekologi, en vetenskap som inte utför naturvetenskapliga mätningar av vad som sker i atmosfären. Människan står i fokus för disciplinens forskning, som huvudordet ”human” pekar på. Att ämnet vill kalla sig tvärvetenskap är en täckmantel för en ideologisk intresseinriktning utåt mot naturen från människan. Någon egen naturvetenskap drivs alltså inte, utan man faller – som tusentals svenska miljöforskare – tillbaka på politikerna bakom FN:s klimatpanel. Deras bild av uppvärmning pga CO2 gäller mao för humanekologen Malm. För denna anpassning får han och andra forskningsbidrag i miljonklassen. Trots att IPCC inte ens har stöd av majoriteten av världens klimatforskare uttalar sig klimatpanelen tvärsäkert! Och Malm springer med flocken.

Men det som verkligen gjorde mig paff var Malms gedigna förflutna som vänsteraktivist enligt hans egen presentation på Wikipedia (se länken ovan). Han är medlem i det Socialistiska partiet, en trotskistisk organisation. Alltså ingen sosse, inte ens V-partist, utan en maktfullkomlig fullblodskommunist. Därför har Malm stött Hizbollas blodiga kamp mot staten Israel, framgår det av Wikipedia. Malm är uppenbarligen en våldets ideolog. Och nu gäller det klimatvåld.

En söndag i oktober hjälteförklarar alltså SvD och Peter Alestig denne våldets förespråkare. Det är inte bara ett nederlag för det öppna samtalet, som trotskister aldrig gjort sig kända för. Det är ett lågvattenmärke i CO2-hetsarnas ovetenskapliga kamp i SvD under Alestigs ledning. Och för det betalar jag en digital månadsprenumeration! Alestigs text följer i länken nedan.

Detta är inte klokt. SvD mörkar sin hjältes kompakta våldsdyrkan. Därför skriar jag med känd poetisk förebild: ”Jeg er visst kommet på feil klode!”

Torsten Sandström

https://esvd.svd.se/1005/Kultur/339553/2020-10-18/16389497/Klimatrorelsen-maste-sluta-gulla?mainissue=339555



Det nya ståndssamhället Sverige

Uncategorised Posted on sön, oktober 18, 2020 10:19:19

Demokrati är något riktigt stort! Bild: DPLA.

Ståndssamhället anses som demokratins motsats. Idén byggde på att olika stånd (intresseorganisationer) styrde samhället utan allmänhetens eller folkets medverkan. Samhället beskrevs som en kropp. Kungamakten och adeln stod för kunskap, krig och beslutsmakt. Prästerna skötte relationen med högre makter. Och borgarna representerade de som arbetade med händerna. I många stater – dock inte Sverige – saknade bondebefolkningen representation. En majoritet av folket räknades med andra ord inte ens politiskt.

Denna brist på representation i ett framväxande industrisamhälle blev dödsstöten mot korporationernas rätt att styra. Industri- och finanskapitalet saknade formell politisk makt. För att inte tala om den allt bredare kretsen av arbetare som flyttat till staden för en bättre försörjning. Den svenska ståndsriksdagen gick därför i graven 1866. Därefter inleddes kampen för rösträtt eller medborgarskap för arbetare och kvinnor. Sverige var sent ute med full rösträtt. För män först 1909 (i begränsad form), allmänt för kvinnor 1919 och fullt ut för alla myndiga medborgare vid valet 1922.

Ståndsriksdagen gav alltså politisk makt till korporationer. Dessa stånd hade olika privilegier, exv hade adeln skattefrihet och rätt till offentliga tjänster. Viktigt i sammanhanget var borgerskapets (alltså hantverkarnas) skrån, som hade monopol på sina respektive sysslor. Medlemsskap, arbetsvillkor och priser bestämdes alltså genom varje skrå. Över huvud taget reglerades det svenska affärslivet strikt byråkratiskt. Någon näringsfrihet existerade således inte för det arbetande folket. Industrialismen – eller kapitalismen om man så vill – banade således väg för skråtvångets slopande och frihet att driva näring 1864. Alla inser att det var fråga om en dramatisk frihetsreform. En rätt för den enskilde att själv söka lyckan och fritt sluta avtal. Därför betonar dagens svenska grundlag näringsfrihet. I Regeringsformen 2:17 (RF ) sägs: ”Begränsningar i rätten att driva näring eller utöva yrke får införas endast för att skydda angelägna allmänna intressen och aldrig i syfte enbart att ekonomiskt gynna vissa personer eller företag.”

I dag diskuteras sällan frågan om Sveriges statsskick har korporativa inslag. Mitt svar är både ja och nej. Grundlagen tillåter inte att offentlig politisk makt utövas genom privata organisationer. Men å andra sidan har S-partiet i svensk lag format ett faktiskt förhandlingsmonopol för LO-förbunden, som på vis ges rätt att sluta kollektivavtal om alla anställdas löner. Enligt svensk rätt anses nämligen kollektivavtalens löner bindande för arbetsgivarna även gentemot oorganiserade. Dessutom saknar medlemmar i LO-fackens konkurrenter helt enkelt strejkrätt efter en ändring i MBL nyligen! Följden blir att en enskild arbetare saknar rätt att själv förhandla om lön på en arbetsplats där ett LO-förbund har avtalsmonopol.

För övrigt har ett liknade system genom lag formats för bestämmande av hyror i bostadsföretag. Effekten har blivit att S-partiets systerorganisation, Hyresgästföreningen, också erövrat ett förhandlingsmonopol. Den som inte är medlem i Hyresgästföreningen – och menar att den framförhandlade hyran är oskälig – förlorar normalt i hyresnämnden. Hyresgästföreningens avtal anses nämligen normerande. Monopolet för Hyresgästföreningen att bestämma hyran begränsar alltså den enskildes rätt att själv förhandla. Hyresgästföreningen bestämmer alltså även över icke-medlemmar. Dessutom betalar dessa indirekt en avgift till föreningen vis hyresavin. Tala om brist på avtalsfrihet! Kan tvång att gynna en S-organisation bli tydligare?

Svenska statsvetare har i allmänhet gillat sakernas tillstånd. Många forskare ser nämligen rådande samhällsförhållanden som självklara. Nils Elvander förespråkar en snäv definition av korporativism, som främst omfattar överlämnande av offentligt makt. LO-förbundens och Hyresgästföreningens maktställning avseende förhandlingar anses därför inte som egentlig korporativism. Med adress åt S-döttrarnas ingripande förhandlingsrätt skriver han i Svensk Tidskrift 1976: ”Det bör starkt betonas, att den korporativa metoden i och för sig inte är mindre demokratisk än den parlamentariska Man skulle lika väl kunna kalla den ”styrelse genom intresseorganisationer”.

Jag menar däremot att S-partiet genom lagstiftning byggt upp ett monopolsystem som ger medborgare olika rättslig ställning beroende på organisationstillhörighet. Icke medlemmar i S-partiets systerorganisationer fråntas i princip rätten att själv förhandla om lön respektive hyra. Någon säger kanske att en sådan förhandlingsrätt har begränsat värde på en marknad med brist på arbete och bostäder. Det må så vara. Men ingen skulle våga frånta präster eller bönder rösträtt i allmänna val, med hänvisning till att de ändå är så få att de inte bestämmer valutgången.

För mig är statens och lagstiftarens neutralitet till individer, företag eller intresseorganisationer en principfråga. Samma regler ska gälla för samtliga subjekt, oavsett politisk inriktning. Men det rör sig faktiskt inte bara om principer. Risken för politiskt maktmissbruk och korruption är avsevärd ifall staten och lagstiftaren favoriserar subjekt som är närstående till just en politisk rörelse av flera. Det spelar givetvis ingen roll om en lösning hyllas som ”Den svenska modellen”. Det är ju ändå fråga om S-partiets strävan efter att cementera sina egna intressen och makt via svensk lag.

Alltså menar jag att en reell svensk demokrati förutsätter att S-partiets lagmonopol upphävs. För den politiska oppositionen är detta en synnerligen viktig uppgift. Deras rädsla att irritera S-hydran är anmärkningsvärd. Monopolen lägger nämligen en död hand över arbets- och hyresmarknaderna. Även 2:17 RF (se ovan) kan tolkas som ett stöd för min demokratiuppfattning.

Slutligen är det viktigt att betona det historiska perspektivet. Fackföreningsrörelsen bidrog delvis till raserandet av ståndssamhället och skapande av ett friare demokratisk samhälle. Det vi nu ser är en modernare korporativ tendens, som riskerar att hota friheten. Medborgarnas behov av monopolorganisationer är idag inte stort. De har fullgjort sin uppgift, kan man säga. Nu utvecklas de – under ledning av S-partiet – till den odemokratiska Proppen Orvar.

Torsten Sandström



Lurendrejeri med ”Den svenska modellen”

Uncategorised Posted on lör, oktober 17, 2020 10:38:30
Fasad i betongens samhälle! Wikimedia commons

Sedan årtionden har S-partiet lyckats förföra den svenska allmänheten och sina politiska motståndare med mantrat ”Den svenska modellen”. Begreppet framstår som något heligt och orubbligt. Såå fint! Men ingen talar om vad det innebär, mer än att det påstås vara något gott. Genom att bara viska orden ges S-partiet en form av tolkningsföreträde. Till och med oppositionen har anammat bönen: den svenska modellen – amen!

Kärnan i böneutroparnas tal finns i Saltsjöbadsavtalet från 1938. Då enades LO och SAF om en kompromiss, som bekräftade arbetsgivarnas bestämmanderätt samtidigt som de anställdas rätt att tillhöra facket måste värnas. Dessutom – och för framtiden viktigare bestämdes en förhandlingsordning mellan parternas branschförbund för träffande av kollektivavtal och handläggning av lokala tvister. Detta förhandlingssystem har medfört arbetsfred och schyssta löner för dem med jobb. På så vis har en förhandlingsmodell vuxit fram som varit bra för parterna. Antagligen också för svenska nationen. Men den saknar inte problem!

Viktigare är att notera hur förhandlingsmodellen därefter under 1970-talet och framåt har byggts ut genom lagstiftning, som LO beställt och S-partiet levererat. Denna lagstiftning har inte arbetsgivarns organisationer önskat, men tvingats leva med. LAS har skapat en påfallande trögrörlighet, i och med att begreppet saklig grund gjorts ytterst snävt i situationer då en anställd missköter sig. Vid arbetsbrist är det däremot fritt fram att säga upp. Problemet är här att arbetsgivaren i grunden tvingats att i första hand säga upp personer med kortast anställning. Att detta hämmar effektiviteten i näringslivet är uppenbart.

Ett annat av företag och myndigheter oönskat lagprojekt – bland de många som LO beställt – rör LO-förbundens rätt att driva förhandlingspolitik på arbetsplatsen på mycket gynnsamma villkor: arbetsgivaren ska betala full lön för den facklige förtroendemannen. Detta slås fast i lagen om fackliga förtroendemän (FML). I klartext får förtroendemannen alltså betalt för att förhandla och agitera för LO/S-partiet på arbetsplatsen. Alltså en rejäl bonus för S-partiet i varje valrörelse.

Alla de lagar som LO beställt har en politisk udd. Dels en honnör åt S-partiets goda vilja och maktambitioner. Men också en strävan att stänga ute andra fackföreningar från arbetslivet. Konkurrerande fack har ytterst få – om ens några – rättigheter inskrivna i lagtexten till LAS, MBL, FML osv. S-rörelsens monopolställning har med andra ord värnats i svensk lag – om än inlindad i de till synes neutrala orden ”central arbetstagaroganisation”. Endast en sådan, dvs LO- förbunden, ges en favoriserad ställning inom arbetslivet. Det är detta LO- monopol som är sanningen bakom täcknamnet svenska modellen.

Om något ska pekas ut som kännetecknande för en svensk modell så är det alltså inte det gamla och numera mossiga avtalet från 1938, utan 1970-talets beställningar av lagstiftning från S-partiet och den svenska staten. Alltså en tvångslagstiftning som få arbetsgivare har önskat. Ingen politiker som bugar och säger amen talar om lagtvång på LO-beställning! Orsaken förstår alla, lagtvång ger en obehagligt smak och framstår som ett demokratiskt trixande för att gynna den egna S-rörelsen. Därför väljer S-partiet – och förvånansvärt också oppositionen – att tala om en Svensk modell.

Få svenska arbetsgivarorganisationer vågar idag rikta kritik mot denna demagogi, som används för att favorisera S-rörelsen. Inom parentes gäller ett liknande system ägare av svenska hyresbostäder. Inte heller de vågar knysta om det hyreslagsprojekt som S och Hyregäströrelsen byggt. Här syns betongens skadeverkningar ännu tydligare. En skriande bostadsbrist och hyror som inte förslår till underhåll av bostäderna. Eländet är till och med så stort och uppenbart att ingen idag vill tala om en svensk modell för bostadsmarknaden.

Spm framgått är tal om en svensk modell försåtligt. Kärnan är ju LO och S-partiets maktställning över centrala samhällsfunktioner. De två organisationernas medlemmar kan kanske glädja sig åt en tvångslagstiftning på arbetsmarknaden, förutsatt att de har jobb. Arbetslösa svenskar och invandrare samt personer från andra fack gör sig däremot inte besvär.

Den svenska modellen är således en vacker etikett på något som rör tvång och beställd lagstiftning för LO- och S-rörelsens egen nytta. Under ståndssamhället (fram till 1860-talet) bestämde hantverkarnas skrån vilka som skulle få jobba och arbetsvillkoren. Idag dikterar LO och dess förbund villkoren för miljontals svenskar, oavsett om de är med i LO-facken eller inte. Därför har Sverige ännu tydliga korporativa drag. Full frihet för arbetsvilliga medborgare är ännu inte genomförd. Svensk demokrati är med andra ord ännu inte färdigväxt. Hindret är den gigantiska betongklump som kallas Den svenska modellen.

Torsten Sandström



Svensk dubbelmoral rörande invandrare

Uncategorised Posted on fre, oktober 16, 2020 11:28:53

SVT-journalisten Christian Catomeris lämnar SVT:s Agenda efter att han kritiserat redaktionen namnval i Agendas alltför starkt regisserade partiledardebatt häromdagen. Partiledarna ombads nämligen diskutera den fiktiva brottslingen ”Hassan”. Att flertalet grova våldsbrottslingarna idag bär invandrarnamn är klart. Därför anser Catomeris antagligen att den fiktiva brottslingen bort kallas ”Nils”, i stil med SvD:s manus för en tid sedan i en artikel om unga invandrares våldsbrott (se bilden ovan).

Samtidigt läser vi om rektor Hamid Zafar från Afghanistan som gjort bort sig genom att under pseudonym ha uttalat sig rasistiskt i fråga om statens Israels medborgare. Detta gör alltså en person som av västertidningen Fokus utsetts till årets svensk 2018! Vidare ställs Zafars medverkan in i SVT:s struntprogram ”På spåret”. M-partiet spolar honom från sin integrationskommitté. Och Mullsjö kommun, som trott sig anställa en stjärna, sitter nu med Svarte Petter på hand. Den korade hjälten och föredömet trampas i smutsen.

Vad säger dessa två exempel om dagsläget i svenskt politik? Enligt min mening blottläggs en typiskt svensk dubbelmoral, som är ytterst allvarlig. Det är fråga om att den politiska korrektheten blivit en överordnad svensk samhällsnorm.

Å en sidan tycks Catomeris – liksom många andra vänsterjournalister – mena att det är förbjudet att använda ett fiktivt invandrarnamn i en diskussion om allvarlig våldsbrottslighet. Till och med höga svenska polischefer medger att invandrarnas klaner dominerar dagens svenska kriminalitet. Men Catomeris ogillar exempel från verkligheten. Heder år Agendas redaktion att – om ett namn öht behövs i diskussion om våld – välja det påhittade Hassan. Det belyser nämligen en dyster svensk verklighet.

Zafars fall visar på en stark strävan i det offentliga Sverige att stryka invandrarnas klanledare medhårs. SR och SVT gör allt för att kvotera in personer med utländska namn. Av antalet anställda på SR är 20% nyanlända, jämfört med c:a 10% totalt i dagens Sverige. Kontrollen av de korade är svag och ibland obefintlig. Och så visar det sig att att Zafar, liksom många andra muslimer i Sverige, uttalar sig hotfullt mot den judiska staten Israel och dess medborgare. Zafar borde aldrig ha uppnått den hyllade position som endast den politiska korrektheten falskeligen har skänkt honom.

Sådan är verkligheten i Absurdistan.

Torsten Sandström

PS! Min första version av denna blogg bygger på ett beklagligt misstag från min sida. Jag trodde nämligen att Catomeris slutat i protest mot Agendas redaktionsledning, som anklagat honom för att välja namnet Hassan. Det var alltså tvärtom. Catomeris slutar i protest mot redaktionens val av ”Hassan”. Jag ber om ursäkt för mitt misstag! Dålig faktakontroll av mig med andra ord!



Mp:s miljöpolitik är helt åt skogen!

Uncategorised Posted on tor, oktober 15, 2020 11:03:18

Så här säger en ledande Mp- politiker (fd VPK-are) Karin Smith enligt Sydsvenskan:

”Skogsplantering på åkermark

blir lite konstigt”, säger Karin

Svensson Smith (MP).

Först vill jag påpeka att jag är en gammal gröna-vågare. Jag har spenderat mycken tid i skogen, med grönsaksodling, biskötsel och jakt. Så min grundinställningen är att naturen bör leva sitt eget liv, utan att för den skull hindra bönder och markägare från att vanlig mån försörja sig på jorden. Bara det sker via minsta möjliga ingrepp och utsläpp av gifter och onyttiga gaser.

Därför blir det viktigt att skydda naturen från en allt större skara av miljötalibaner, som skriker ut sin klimatångest, utan att försöka diskutera vad ett varmare klimat kan bero på – annat än gaser från fossila bränslen. Deras enögdhet gör att de till och med hyllar CO2 från förbrända skogsråvaror.

Som väntat saknar talibanernas politik logik på flera plan. Som Mp-bossens uttalande ovan signalerar så anses tidigare svensk skogsskövling för uppodling OK, medan miljövänlig skogsplantering och återställande av en naturlig äldre miljö blir fel.

Samma problem har talibanerna med invasiva arter. Ännu har jag inte hört att människan är en sådan art, men i det historiska perspektivet bär det svenska folket ett tungt ansvar för sin inflyttning och skogsskövling. För mig är uppodlingen av landet ett faktum som jag godtar. Men då åkrar står oanvända och uppbär bidrag från EU och staten för att hållas öppna blir jag upprörd. Klart att skogsplantering bör ske – något som dessutom är bra i ett CO2-perspektiv. Men talibaner vill inte se skogen, för i vägen står deras religiöst färgade drömmar om ”åter till naturen” av modell år 1800.

Människor, djur och växters förflyttning av egen kraft över nationella gränser är något naturligt. Men talibanerna vill inte ens prata om saken för respektive mot. De bara skriar om arters inflyttning i vårt land och vill satsa miljarder på att stoppa detta. Intryck skapas av att målet är en gigantisk svensk Sörgård modell slutet av 1800-talet.

Bakom detta syns en kolossal teknikfientlighet, som avspeglas i rader av dåligt genomtänkta miljardsatsningar rörande snabbtåg, elcyklar, elbilar, köp av mark för naturparker, hundratals miljoner till räddningsinsatser för vilda djur osv. Pengar strös över talibanernas altare för miljöoffer. För att inte tala om alla rimliga projekt som Mp stoppar till skyhöga kostnader för Sverige: kärnkraft, Premraff, begränsad invandring, skogsplantering osv.

Mp är ett minoritetsparti. Men pga S-partiets maktlystnad får Mp ett bestämmande inflytande över den svenska nationen. Det är i sanning en katastrof. Detta bär S-regimen ett mycket tungt ansvar för.

Torsten Sandström



Kommers i välgörenhet

Uncategorised Posted on ons, oktober 14, 2020 11:06:56

Annonsen ovan betalas av offentliga och enskilda givare. Svenska UNICEF orkar inte ens att beskriva ett rimligt mål för det penningbidrag man fikar efter. På kanelbullens dag åstadkommer man därför detta elände. Lite tjo och tjim med andra ord.

Förklaringen är att givandet för många svenskar förvandlats till en rit. Oavsett målet eller syftet måste det skänkas pengar. Därför behövs inga rimliga argument. Inte ens ”skänk en slant”. Bara enfaldigt och vulgärt prat om nötkräm, som totalt saknar relevans i sammanhanget.

Sådan politisk korrekthet måste bekämpas! Visst är det okej att ge bort pengar. Men det måste står klart varför och till vilket ändamål pengarna ska användas. Och man måste upplysa potentiella givare att de redan storskaligt bidrar till ändamålet ifråga via skattsedeln. Sverige skänker bort drygt 50 miljarder årligen till många mottager jorden runt, av vilka 43 delas ut av SIDA. Till FN skänker svenska staten (eller du och jag) flera miljarder årligen. Bara UNICEF – moderbolaget bakom annonsen – är största mottagare med omkring 650 miljoner.

Få vet hur många administratörer FN:s UNICEF har. Men bara den svenska stödorganisationen har ett kansli med 50 anställda och väl avlönande (tacka för det om man jobbar med godhetsaffärer)! Den svenska organisationen drar in omkr 600 miljoner från enskilda givare årligen. Affärsidén är att skapa dåligt samvete hos svenska folket – som påstås har råd med nötkräm – för att på så vis kunna mjölka det på gåvor. Därför möts vi på stan av blå-vita ungdomar som avlönas för att samla in skänker. Business as usual. Här blir det inget tal om swish-horor, ty mottagarna på kansliet är sååå goda, ideella och politiskt korrekta!

Torsten Sandström



Daily Mail: Sverige är gangsterparadis

Uncategorised Posted on tis, oktober 13, 2020 13:57:52

I utlandet ser man med öppna ögon på vad som händer i vårt land. Här hemma är vänsterpolitiker och stora delar av gammalmedierna blinda. Läs bara.

https://www.dailymail.co.uk/news/article-8818631/Swedish-police-chiefs-plead-resources-migrant-mafia-gangs-terrorise-country.html



Önnevall – en i vänstergänget på SVT

Uncategorised Posted on tis, oktober 13, 2020 10:26:20
Källa: Wikimedia commons
Källa: Wikimedia

Jag har allmänt sett inget emot Fredrik Önnevall på SVT. Han verkar eftertänksam och välmenande. Men ändå framstår han som en symbol för SVT:s stora problem: den försåtliga vänsterrapporteringen. Trots att han blivit dömd för att i tjänsten olagligt ha smugglat in en flyktingkille så har han en framträdande position hos SVT. Eller rättare sagt kanske på grund av just denna politiskt korrekta kriminalitet.

Önnevall är en i vänstergänget på så vis att han utnyttjar en gemensam arbetsmetod. Den är utstuderad och därför svåråtkomlig för Granskningsnämnden, ifall den mot all förmodan ställs inför problemet. Som intervjuare ger han inte själv de politiskt korrekta svaren åt vänsterns håll. Nej, det sker i stället genom de ämnen och framför allt personer som han väljer i sina intervjuer. Alltså ett intervjuobjekt – ett ombud – som exv är tydligt för vidgad invandring, för existensen av en klimatkris och för feminismens syn på mannen som patriark. På så vis fungerar Önnevall som en effektiv murare av ett bastant värn för den svenska åsiktskorridoren. Och ingen på SVT kritiserar förstås honom – ty detta är vänsterjournalisternas knep, något som även gillas skarpt av PK-ismens chefer.

Häromdagen intervjuade han en popmusiker från Weeping willows. Personen ifråga framförde en hel bunt av de vanliga klimatkrisklichéerna. Rena åsiktsterrorn, från en person som inte gjort sig känd som vetenskapare utan som populärmusiker. Inte ett försök till nyansering. Än mindre underbyggnad med naturvetenskapliga argument om solen, molnens och jordens eventuella roll i sammanhanget. Alltså en repris på Greta T:s eviga spikande av enkla teser på Riksdagshusets dörr. På så vis gjorde Önnevall som intervjuare ännu en insats i den politiska korrekthetens tjänst. Om han förstått sin roll som beroende rapportör vet jag inte. Jag tror han helt enkelt uppfattar åsikterna som 100 % sanna. Och att motsatta åsikter är rena galenskapen. Han utför alltså något av en frälsares gärning.

Enligt min mening har han givetvis rätt att plädera för sina åsikter. Men det ska inte ske i ett publikt medium, som enligt lag ska visa politisk oberoende. Att han – och en stor flock av likasinnade kollegor – systematiskt kringgår reglerna med förbud mot politiskt beroende rapportering i statligt tvångsfinansierade medier är egentligen en rättsskandal. Och det blir inget annat genom att det sker dag efter dag – bara en ännu större rättsskandal. Det visar att landets ledande politiker är slapphänta med att se till att rättsordningen upprätthålls i situationer då de själva gynnas.

Torsten Sandström



Att tänka i Bonniers ledband

Uncategorised Posted on mån, oktober 12, 2020 11:52:27
Surprise! Källa DPLA.

Så här skriver Sydsvenskan idag på nätet:

Per T Ohlsson: Absurt att det

kan bli regeringskris mitt

under en pandemi

I USA pågår som bekant presidentval mitt under en pandemi. I Sverige går folk till fabriksjobbet eller skolan mitt under en pandemi.

Och så ser vi statsvetaren Ohlsson förvånas över att V-partiet hotar med misstroendevotum – som de själva inte vill veta av och sannolikt aldrig kommer att verkställa.

Ofta undrar jag över om journalister lever i en annan värld – helt utanför verkligheten. Men så inser jag att de ständigt drivs av sina politiska agendor i vänsterliberal riktning. Givetvis vet Ohlsson att grundlagen inte gör något undantag för pandemier. Men hans rädsla för att L-partiet – Bonniers skyddsling – ska utraderas i ett extra val är så stor att han förlorar sansen. Om något är absurt så är det hans svårighet som publicist att skilja mellan politiska känslor och verkligheten. Han är tyvärr inte ensam.

. –



Politiker som öppnar bakdörrar

Uncategorised Posted on mån, oktober 12, 2020 11:15:07
EXIT ONLY. Utgör inget hinder för höga politiker. Källa DPLA.

Realtid berättar den 7/10 så här om den kommande börsintroduktionen av Offentliga hus AB:

Med profiler som Carl Bildt och Björn Rosengren i styrelsen gör sig Offentliga Hus redo för en börsnotering på Nasdaq First North Premier Growth Market

Noteringen kommer att ske senare under oktober månad och ska ge bolaget ett ekonomiskt tillskott om cirka 1,2 miljarder kronor, dels genom en nyemission och ägarförsäljning på 750 miljoner kronor, dels genom lösen av en revers på 415 miljoner kronor.

Någon kanske tror att Bildt och Rosengren är affärsexperter och att detta är förklaringen till deras styrelseposter. Det verkar inte alls rimligt.

Alla tänkande varelser inser att de ska agera frontfigurer då storföretaget ifråga ska kommersialisera lokaler för det offentliga (eller köpa fastigheter från det offentliga). Då ska de två herrarna – beroende på den offentliga motpartens partitillhörighet – fungera som dörröppnare. Alltså snacka, smörja, visa vägen, lägga till rätta osv. Givetvis mot fet ersättning.

Det är fullt klart att risken är stor att den offentliga motparten ger partivännen Bildt eller Rosengren en förmån som ett konkurrentföretag utan politisk dörröppnare saknar. De två herrarnas säljer med andra ord ut sitt politiska kontaktnät och smörjer motsidans personer. De rubbar med andra ord en fri konkurrens. Att den offentliga motparten på så vis riskerar att göra en sämre affär än vid en mer öppen affärsförhandling är uppenbar.

Därför är det inte förvånande att de privata storföretagen numera ofta enrollerar höga politiker för kontakter med en alltmer privatiserad offentlig sektor. Jag är en stor vän av privatisering. Men däremot en fiende till politikernas mygel på skattebetalarnas bekostnad.

Det är ruggigt att se hur höga politiker agerar – män som ofta tar stora och fina ord i sina munnar. Men i skumrask dunkar man sina politiska kamrater i ryggen då man hjälper det privata till en god affär med stat eller kommun. Samtidigt tjänar de avsuttna politikerna feta pengar på mygelkontakter med partikamrater. Det är just dörröppningen som de två får betalt för. För att de ser till att det privata – och indirekt de själva – gör en god affär.

Dörröppning har blivit metoden för den politiska klassens elit att tjäna grova pengar. Att effektiv lagstiftning mot detta saknas är enkelt att förstå.

Torsten Sandström



Faran med bidragsfloder

Uncategorised Posted on sön, oktober 11, 2020 11:02:10
Källa: DPLA.

Min bild av ett välfärdssamhälle rör sig om en rätt till bistånd när det gått ordentligt över styr för den enskilde. Eller alternativt en kortare tids stöd vid mindre behov. Långsiktigt stöd bör hursomhelst endast utgå till en person som är helt satt ur funktion att försörja sig själv. Den kanske viktigaste kuggen i maskineriet är att undvika att någon i onödan blir bunden till stödet från det offentliga. Det riskerar att funka som en beroendeframkallande drog. Drivkraften måste därför vara att försörjning på egen hand – alltså utan stöd från det allmänan – är det som gäller. Bidragsnivån måste alltså konsekvent ligga avsevärt lägre än vad en person med låg lön drar in. Och kontrollen av mottagarna måste också vara ingående, i syfte att undvika fusk och slöseri med allmänna medel.

Jag tror att många svenskar delar min syn på saken. Men jag är medveten om att åtskilliga däremot anser att stat och kommun via beskattning ska kunna försörja svenskar som av olika skäl inte vill eller avstår från att försörja sig. För många vänsterliberala politiker blir det senare en signal att dra till sig väljare. Att värva röster vid allmänna val genom bidragslöften är ett fenomen världen sett sedan romarrikets tid – och kanske ännu längre tillbaks. För demokratiska stater riskerar denna lösning att bli förödande. Att röster köps via löften om bidrag är på så vis demokratins förbannelse. För svensk del är detta dilemma uppenbart. Det är S- och V-partiernas återkommande trumfkort. Men när skatterna blir alltför höga skär den gemensamma motorn. Och väljare som lärt sig njuta av bidrag lockas lyssna till vackra ord från populister, som inte kan infria dem pga att resurser inte går att uppbringa.

Lika allvarlig är lockelsen för individen att anpassa sig till bidragsfloran och därför söka efter olika vägar att slippa eget arbete. Alla svenskar vet att det handlingsalternativet står nästan vidöppet i dagens Sverige. Med hänsyn till skatt på lön – och möjligheten till svartjobb i egen regi – blir det ibland till och med ett bättre ekonomiskt utfall för den enskilde att välja arbetslöshet eller sjukskrivning som försörjningsväg – trots att personen ifråga faktiskt är arbetsför. Här ser vi ett annat av den demokratiska väldärdsstatens stora dilemman. Att Sverige i hög grad lider under detta ok är också uppenbart för många. Men för politiker och medier med vänsterinriktning är det tabu att tala om saken. Mina ord uppfattas alltså som kränkande.

Orsaken till denna reaktion sammanhänger med vänsterliberalernas människosyn. Dogmen är nämligen att människan är god. Därför måste den demokratiska staten lita på den enskilde och inte misstro hennes vilja att själv försörja sig. Detta är det tredje stora problem som belastar den demokratiska välfärdsstaten. Alltså den vackra, men naiva godhetsdogmen.

Enligt min bestämda mening är människans godhet inte alls någon naturlag, oavsett om religiösa eller human-rights-rörelser påstår detta. Det är lika fel som att påstå att människan är egoistisk. Individerna är sociala varelser, som i varierande utsträckning kan tänka på såväl andra som sig själva. Framför allt är människan anpasslig. Och om förmåner bjuds är det naturligt att försöka ta dem tillvara.

Hursomhelst är det enkelt att motbevisa de båda teser som nyss nämnts om att människans natur är god eller ond. Det är lätt som en plätt i tider då vi möter extrem våldsbrottslighet samtidigt som folk skänker stora slantar till välgörande ändamål. Det gäller med andra ord att frigöra sig från både normen om individens godhet och själviskhet. I stället måste fokus riktas mot hur människor tenderar att agera i verkligheten då förmåner erbjuds. Här finns statistik att hämta om nyttjandet av den svenska nationens många välfärdsanordningar. Och ännu bättre uppgifter borde insamlas om politikerna bara önskade – eller vågade – ta itu med saken.

Enligt min mening är taktisk sparsamhet och ivrig kontroll centrala uppgifter för en god demokratisk välfärdsstat. Sverige befinner sig enligt min mening idag mycket långt från idealet. Och som jag antytt kommer det inte att bli bättre om en kursomläggning uteblir.

Torsten Sandström



Visa civilkurage – kritisera kontraproduktiv politik!

Uncategorised Posted on lör, oktober 10, 2020 15:08:46
Från Stockholms tunnelbana, röda linjen, idag

Jag är allmänt sett kritisk till att offentliga penningmedel används för att påverka medborgarnas åsikter. Enligt demokratins lagar ska medborgarna via valda politiker styra det offentliga, inte tvärtom. Budskapen blir nämligen enkelt politiskt vinklade eller enbart fåniga. Risken att medborgarna ska tvinga betala skatt för propaganda ligger nära till hands. Möjligtvis kan jag tåla saklig information om regler som släppts från statens lagstiftningsmaskineri, exv om villkoren för allmänna val , vad som är straffbart eller regelinnehållet i olika stöd, bidragsformer och skatter/avgifter.

Däremot är jag definitiv emot moraliska påbud som finansieras genom det offentliga. Lagregler är en sak, men moral är en privatsak. Etisk information innebär en direkt öppning för politisk korrekt propaganda. Förekomsten av dyrbara affischkampanjer är därför ett stort demokratisk problem i Sverige.

Affischen ovan finansieras av Lokalrafiken inom Region Stockhol, SL. Jag har inget alls mot civilkurage, det är bara bra om alltfler vågar höja rösten. Men jag är alltså mot offentliga affischer, som du och jag betalar.

Men affischen uppmanar inte till att visa handlingskraft och mod. Jag blir rent ilsken då jag ser hur affischen utformats. Dvs hur mina pengar slängs iväg på kontraproduktiv propaganda/information. Vad sjutton innebär ”kollektivkurage”? Ordet tycks anspela på kollektiv trafik, men kurage är som alla vet något högst individuellt, alltså civilt! Värst är ändå uppmaningen att ”titta bort”. Rent språkligt är innebörden att vända blicken bort från något obehagligt. Alltså att strunta i att ingripa och agera modigt. Möjligtvis är en lustighet avsedd – den som skrev ”titta bort” har fumlat med språket och menat ”se dig omkring”. Och den politiker som sagt OK till kampanjen är förmodligen ordblind eller har inte sett affischen pga tjänsteresa.

Budskapet är alltså rena rappakaljan. Det förstärker min kritiska bild av de svenska landstingens/regionernas inkompetenta ledarskap. Tydligare kan inte den döda hand jag ofta skrivit om manifesteras. Man säger sig vilja något, men efter byråkraternas hantering (annonsering) tonar motsatsen fram.

Torsten Sandström



A propos Svenska akademins många missar

Uncategorised Posted on lör, oktober 10, 2020 10:24:19
Emil Österman är konstnären. Källa: Wikimediacommons.

Alfred Nobel är verkligen en man i tiden. En uppfinnare av sprängmedel passar som alla vet väl in i utlandets bild av dagens Sverige. Vårt fredsdyrkande land ligger komiskt nog i toppen vad gäller bombkrevader i klanernas krig. Trots eviga drömmar om fred på jorden har svenskarna lyckats ställa till det för sig själva. Eller rättare sagt: svenska politiker har misslyckats kapitalt med att få lugn på gator och torg.

Ett nobelpris till en amerikansk poet är däremot ingen pangnyhet i nobelkrutets anda. Få är intresserade – ännu färre förvånade – de allra flesta bryr sig inte. De personer som öht är kulturintresserade är så vana vid att Akademin lyckas finna okända författare runtom i världen. Därför höjer få på ögonbrynen. Akademins meriter är ju inte heller övertygande och inte alls imponerande. Flertalet av världens största författare har Akademin lyckats missa. Förklaringen är som jag ser det konvenansens makt. Den traditionella synen på litterär smak och samhällspolitik har nämligen hindrat Akademins ledamöter från att kunna vaska fram tidens ledande skribenter. Från sin inskränkta miljö i Gamla stan har man främst valt den kultur som tidigare varit gällande.

Därmed inte alls sagt att Akademin konsekvent lyckats välja traditionella storstjärnor på väg uppåt. Här har ledamöterna typiskt nog propsat på att vara den goda litteraturens spåmän eller spåkvinnor. Att välja en bästsäljare är för simpelt för snillen som påstås ha utrustats med dundersmak. Därför gäller det att göra det banala avsevärt mer komplicerat. Efter att ha lyckats leta fram en okänd person som de arton anser lysande (eller hur många de nuförtiden är) så klubbas ett nobelpris. Att personen ifråga förblir okänd för huvuddelen av världens litteraturintresserade gör inget. Tvärtom. Det blir ett bevis på att Akademins ledamöter sannerligen vet bäst i fråga om litteratur.

På så vis blir även årets val av en poet ett tecken på att några skönandar i tundrans Stockholm – en plats som faktiskt för tio tusen år sedan låg under ett tio kilometers istäcke – verkligen utgör världens navelskådande elit. Och genom att välja en poet blir allt något enklare för spådomsexperterna framför sina kristallkulor eller fiskinälvor. För den moderna poesin talar verkligen inte klartext så att orden enkelt kan tydas. Tvärtom är själva avsikten att tala i bilder och metaforer, som alla kan tolka hur sjutton de vill.

Den den som kollar Akademins träffbild med den internationella litteraturvetenskapens omdömen ser något annat. Akademin har haft en sällsynt förmåga allmänt sett att lyckas missa litteraturens stora förnyare. Tänk bara på Ibsen, Tolstoy, Strindberg, Zola, Joyce, Proust och Plath. Som litteraturkännare måste man säga att Akademin verkligen har åstadkommit ett klent resultat. Man kan kanske säga att uppgiften varit omöjlig. Möjligtvis, men jag tror huvudproblemet varit att Akademin inte förmått bortse från rådande litterära konventioner. Det är just i den kulturella nedisningen som Akademin misslyckats. Devisen om snille och smak borde därför formuleras om till ”Snillen som dillar” eller ”Senila smakdomares smak”.

Utan dynamitkungen Nobels många pengar hade inte någon utlänning haft en aning om vad Svenska Akademin sysslar med. Med all rätt. Vem vill lyssna på litterära spådomar från en institution så helt under isen?

Torsten Sandström



SD vill ge 10.000 kronor – till alla medborgare

Uncategorised Posted on fre, oktober 09, 2020 10:08:38

Gårdagens förslag från SD visar att partiet är av banan – i diket tillsammans med Jökens partier.

Ett rimligt nytänk är sänkta skatter, så att medborgarna får mer pengar i handen. Men inte bidrag som ska finansieras med upplåning. Vi ser nu att SD fångats av Jökens bidragshysteri. Koko! Och populismen skriks ut! Enligt vanliga mått mätt blir det ju fråga om vänsterpolitik. Ropen skalla – bidrag till alla! Så går det när en framtida maktposition ställs framför förnuftig sakpolitik.

Torsten Sandström



Gökboets politik är en samhällsfara

Uncategorised Posted on tor, oktober 08, 2020 11:05:04

Svenska folket hukar. Från regeringshögkvarteret kommer en ström av nya pålagor. För att behålla regeringsmakten måste S-partiet fjäska med Mp och C/L. Utan stöd från dessa minoritetsintressen så pajar regeringen. Det är därför vi just nu ser en miljardrullning utan like, som du och jag ska betala på sikt.

Alltså har Jökens små partier möjlighet att få igenom sina minoritetsfrågor, alldeles oavsett hur kontraproduktiva de är. C och L som initialt ville konkurrensutsätta Arbetsförmedlingen (AF) vänder tvärtom och låter S-partiets heliga ko fortsätta att beta miljarder under några år, dvs låta bli att förmedla jobb till arbetslösa. För S är det viktigaste att AF:s anställda blir kvar oavsett om de utför något nyttigt arbete. I stället ges C/L rätt att låna upp pengar för skattesänkningar och minskade arbetsgivareavgifter för unga. En upplåning som antagligen inte kommer att ge de resultat man hoppas på. Men resultat räknas nu inte. Det gäller att låna upp stora pengar när sossarna ger alla frikort för att få behålla makten.

Särskilt utmanande är Mp-talibanernas makt över svensk politik trots att partiet snart inte stöds av väljare tillräckligt för plats i riksdagen. Varje dag godkänner S att minoritetspartiet Mp tillåts bränna av miljarder efter miljarder – enbart för att möta Mp:s hot att lämna regeringen. Först ett hemligt miljarlöfte till Preem, som vips lägger ned sin idé om utvidgning i Lysekil. Sedan hiskeliga eftergifter till Mp om en fortsatt invandring utan grepp om integrationen. Alltså fler arbetslösa, fler bidragsmiljarder och fler våldsbrott. Det är absurt. Svensk politik vilar på kvicksand, där Mp tillåts peka ut färden ner i gyttjan.

En annan absurditet är Mp:s särskilda skatt på vissa plastpåsar. Snabbt möts skatten med alternativa påsar i plast och papper, som många människor använder för att spara pengar (slippa en punktskatt), trots att miljön inte gynnas av de alternativa förpackningar som en dåligt genomtänkt skatt lockar fram. Men i kanslihuset sitter naiva politiker och drar eller rycker i spakarna, utan att ha tänkt igenom problematiken fullt ut. S-partiet håller god min i elakt spel. Makten framför allt är ju valspråket.

Minoritetspartiet, med den lämpliga förkortningen Mp, har tjogtals med liknande korkade miljöprojekt. I ena ända finns förstås något som är någotsånär bra mot utsläpp eller slöseri med kol/olja/naturgas. Men i andra ända finns ett hiskligt slöseri med nationens och skattebetalarnas pengar. S-partiet och Jökboets andra dårpippis tvingas applådera Mp:s storskaliga slöseri med dina och mina pengar. Rena lekstugan råder rörande bidrag till vråldyra elbilar. Eller till solpaneler som bara funkar molnfria dagar och som Jökens partier ändå tror ska kunna ersätta de kärnkraftverk, som funkat problemfritt i vårt land i decennier.

Hasse Alfredsson gisslade Pastor Jansson, som menade att livet var en påse. Alltså något tomt som man måste fylla med något. Det visade sig att Jansson kunde fylla på med vad som helst för att finna lyckan. Det är precist vad vi bevittnar i nutid. I Mp:s regi fylls Jökens påse med dåligt genomtänkta drömmar. Att miljarderna rullar spelar ingen roll. Målet är att hålla S-partiet vid makten och hindra en sund marknadsliberal politik från att regera landet, med stöd av KD. Någon säger kanske att Jökboets medlemmar vill stoppa konservativa krafter. Det är inte detta saken gäller. Det är fråga om fyra års symbolpolitik mot SD under förhoppningen att minoritetspartierna ska vinna fler väljare. Detta är en fientlig handling mot Sverige och folket! Och en för nationen ofantlig dyr och skadlig politik. Effekten blir att nödvändiga reformer går i stå under ytterligare många år, som exv Arbetsförmedlingens nedläggning, en modernisering av LAS, en friare hyressättning för nybyggande, 22 svenska landstings/regioners nedläggning, en kunskapsskola på plats, klanbrottslingar i fängelse samt ett försvar värt namnet. Sverige faller samman …

S-partiets och Jökens politik är som en tom påse med nötter. Dessutom samhällsfarliga nötter.

Torsten Sandström



Elände, elände … och Trump

Uncategorised Posted on ons, oktober 07, 2020 10:23:35

I tidigare bloggar har jag skrivit att det är svårt att se något gott med Donald Trump. Han är förvisso vald i ett demokratiskt USA-val. Men motståndaren var då – liksom under årets kampanj – en skuggfigurer eller föredetting i en valrörelse som styrs av finanslivet. Hursomhelst, Trump är en översittare, rasist, extrem högerpopulist och oförmögen till mer avancerat intellektuellt tänkande. Världens mäktigast stat styrs av en person med drag av en psykopats själsliv.

Dessutom är han en lögnare. Hans budskap om att covid-19 är ofarligt är ju osant. Det är dessutom cyniskt, med tanke på de vårdresurser han själv förfogar över och den breda allmänheten saknar. Idag skriver den lundensiska historieprofessorn Kim Salomon i SvD om Trumps likhet med Hitler och Göring, som det framgår i deras uttalanden om nyttan av rejäla lögner. Ungefär så här säger de i sammandrag: Små lögner saknar värde för det sysslar alla med. Men stora lögner är att föredra för folk i allmänhet tror att ingen människa sysslar med sånt. Och de får effekt. De två herrarnas linje påminner om Trumps budskap de facto om covid-19 – och många andra meddelanden från presidenten. Därmed förstås inte sagt att Trump är nazist, påpekar Salomon helt riktigt.

Förmodligen får Trump stöd av sina mediala rådgivare att utnyttja covid maximalt till egen nytta. Och de tycker sannolikt att det är bäst att dra till med en rejäl lögn, som skakar om folk, som gärna vill tro att en president i USA talar sanning.

Därför kan jag inte låta bli att tänka på Lars Ekborgs strålande sketch om nyhetsuppläsning i SVT nyheter: Elände, elände, elände …. Idag skulle han sannolikt ha avslutat farsen med …Trump. Undermeningen i hans monolog var en kritik av vänsterliberala mediers indoktrinering av publiken. Och den är förstås aktuell än idag.

Torsten Sandström



Rapport från nomenklaturans klassfest

Uncategorised Posted on tis, oktober 06, 2020 18:34:49
En annan nomenklaturas budskap

EU:s finansministrar har i dag enats om att stödja finansminister Magdalena Andersson (S) som EU:s kandidat för en tung post inom Internationella valutafonden, IMF,  berättar regeringen på sin hemsida.

Den politiska klassen dunkar alltså åter varandra i ryggen. Nu får Sveriges finansminster en klapp på axeln från EU. Den union som nyss har beslutat om en rekordupplåning som våra barn och barnbarn ska tvingas avbetala när de blir vuxna. Alltså beslut om upptagande av krediter för att skänka bidrag (gåvor!) till länder som missskött sin egen ekonomi i åratal och därför hamnat i klistret pga covid. Honnören till Andersson bottnar i en förnöjsamhet hos EU över att hon i sin svenska budget hoppat på tåget om upplåning för tämligen ordinära utgifter. Även här ska 100 miljarders-kredit betalas av framtida svenskar. Hon har alltså kvalat in till positionen som klassens bästa företrädare vad gäller spenderande på kredit.

På min blogg följer jag ett antal av nationens större politiska problem. Därför rapporterar jag ånyo om framväxten av en politisk klass som kan jämföras med forna tids stånd. En elit som försöker göra sig evig och därför håller ihop för framtiden. Alltså nutidens nomenklatura.



Skänk en slant och strunta i om den hjälper någon…

Uncategorised Posted on tis, oktober 06, 2020 10:14:47
van Bree: Förnäm familj ger allmosa i en park. Wikimediacommons.

Ett svårt problem för mig är att hålla tyst när SVT och Radiohjälpen drar igång en kampanj man kalla ”Världen barn”. Visst kallas det välgörenhet och en del insamlade slantar når nog fram. Men ingen talar om vad administrationen kostar. Och hela upplägget är så förutsägbart: Du måste skänka 100, 500 eller helst ännu fler kronor till ”Världen barn”. För att få oss villiga att pröjsa så intervjuas både fattig och rik. På en teveskärm i bakgrunden rullar siffror som visar att många är villiga att skänka stora pengar till Världens barn. Därför skänker kanske du också en slant. Tack och lov! Prisa Gud!

Jag tror inte att just jag är särkilt hårdhjärtat eller oöm inför verklighetens stora problem. Många människor lever i fattigdom – även om världsekonomin stegvis förbättras och folk får det bättre, men inte alla. Barn dör. Samtidigt finns det ledare, i de nationer där fasansfulla scener utspelas, som lever i största överflöd. Men det är även värt att påpeka att ledaren för den svenska insamlingsstiftelsen bakom Världens barn – en dam i vacker ljusblå klänning som manar tevetittarna till ännu fler insatser – är en person som antagligen uppbär en månadslön på över 50.000 kronor för att just se till att pengar slussas till Afghanistan eller annan okänd plats, i syfte att lindra nöden där.

Min poäng är inte att vi ska sluta visa medlidsamhet. Det är naturligt att visa medkänsla. Men samtidigt måste vi försöka vara realistiska och agera med förnuft och utan förvillande tårar. Vi måste se vad vi själva kan bidra med, vad vi redan betalar över skattsedeln. SIDA delar ut 43 miljarder 2020 av dina och mina pengar och en stor del av dessa hamnar fel. Det finns stora risker på mottagarsidan, dvs lockelser hos personer som stoppar svenskarnas generösa pengabidrag i fickan.

Du som läser min text kanske tycker att jag är känslokall och ovillig att hjälpa personer i knipa. Om du själv är villig att betala utan att närmare tänka på resultaten är det självfallet okej för min del. Var och en måste få skänka iväg det som han eller hon äger. Men min poäng är att endast väl genomtänkta bidrag är nyttiga på sikt. Och att fattigas självhjälp ofta är mest effektivt. Att korrupta mellanhänder skor sig innebär en allvarlig systemrisk. Och bara inom Sverige lever några tusen personer tämligen gott bara på att administrera något som liknar välfärdens affärsrörelse. På så vis blir ett storskaligt och illa genomtänkt givande faktiskt kontraproduktivt. Problemen som du vill upphäva består och förvärras.

Det jag skriver är inte enkelt att förstå för en svensk som i årtionden uppfostrats med budskapet att det är ädelt att skänka (utan att närmare fråga sig över hur pengar ska användas). Därför blir huvudpoängen i min text att vi alla måste vara kritiska. Det är fel att lockas med i den svenska globalismens budskap om att givandet är stort och skönt. Det är en gammal religiös myt att generositet är något gott. Det är en förfelad tanke om att en gåva alltid är något bra. Idag är detta vänsterns politiska och globala budskap. Det gäller nämligen att motivera svenska folket till ytterligare uppoffringar! Jag är inte cynisk, utan i grunden realistisk. Så tänk dig för och följ inte bara propagandans budskap. För visst rör det sig om propaganda, som du dessutom själv betalar via avgifter till SR/SVT.

Torsten Sandström



Liberalisering av knarket är rena verklighetsflykten

Uncategorised Posted on mån, oktober 05, 2020 15:01:07
Källa: Wikimedia commons

I Expressen skriver några liberala debattörer att marijuana måste legaliseras för att stoppa de kriminella gängen, med andra ord klanvåldet.

En typiskt liberal kvick fix. Tänk bort knarket och så försvinner själva brottsligheten bakom den. Men ack så korttänkt. Vem tror att klanernas killar kommer att gå till söndagsskolan ifall cannabis börjar handlas på Systembolaget (som liberalerna föreslår). Mest troligt är klanerna kommer att satsa på behovet av tyngre droger då det mildare gräset säljs över disk. Dessutom finns en uppsjö andra kriminella alternativ för gängen att exploatera. Redan idag sysslar de med utpressning under etiketten ”beskyddarverksamhet”. Den som inte betalar får sina fönster sönderslagna. En framtida lukrativ marknad förstås.

Liberalernas dilemma är alltså teori utan praktisk förankring och långa blickar på gammal erfarenhet. Också att de stödjer S-regeringen genom Jöken. Alltså medverkar de tydligt indirekt till LO:s förbud mot låglöner för nyanlända. Nu tror jag förstås inte att alla klanmedlemmar vill jobba skift eller ens åtta till fem till mot låg betalning. Men åtskilliga kommer att se en öppning till en jobbresa bort från förorternas ghetton. Alltså vägen mot assimilering, den lösning som gäller i civiliserade nationer. Men i vårt land ses assimilering som ett övergrepp på de nyanländas klankulturer. Därför är Sverige Absurdistan!



Ett sjukt samhälle offrar en ungdomsgeneration

Uncategorised Posted on mån, oktober 05, 2020 10:10:57

Förr kallades skolbarn – oftast pojkar – som avvek från vanliga normer om ordning och uppförande i skolan för slynglar eller satungar. De åthutades, placerades i skamvrån och till och med luggades eller fick örfilar. I de flesta fall bättrade killarna sig. Andra fortsatte med mindre eller större kriminalitet. Jag talar inte om något idealsamhälle. Ibland gällde alltför hårda tag. Men odygdspåsarna fick klara besked om vad som var fel. Och tydliga instruktioner om att det främst var upp till dem själva att rätta in sig i ledet.

Jag skriver detta efter att ha hört hur det går till i en grundskola i en av storstockholms kranskommuner. Nu utrustas killarna ifråga med intyg på att de lider av ADHD eller annan bokstavsdiagnos. Så fort de ställer till med något trassel så säger de högt ”jag har ADH” för att avvärja ett kritiskt samtal. De får tid hos särskilda lärare. Och går före i matkön (åtminstone i den skola jag talar om). Diagnosen ger dem alltså en form av tolkningsföreträde.

Vi har nu alltså möjlighet att jämföra hur avvikande ordningsstörare behandlades igår och idag. Den unga person som förr kritiserades för sin oförmåga till anpassning får idag en diagnosstämpel, som låter dem åka i en gräddfil i skolan. I slutändan kanske resultaten blir ungefär desamma för vildbattingen ifråga från igår och idag. Några bättrar sig. Men alltfler än förr blir antagligen idag kvar i utanförskap.

Varför har det blivit så här? Om ansvariga kort ska pekas ut så är det landets politiker, pedagoger och läkare med inriktning mot psykiatri. Alltså politiker som tycker allt kravställande är något auktoritärt. Och pedagoger som på synnerligen lösa vetenskapliga grunder menar att ordning, betyg och krav på kunskaper inte är något att eftersträva. I stället beskrivs frihet, självstudier och ständig förståelse som pedagogikens mirakelkur. Och så slutligen läkarna, som genom kvasivetenskapligr hitte-på-diagnoser lägger pannorna i djupa veck och skriver ut läkarintyg som vilar på lösan sand.

Jag har i många blockar kritiserat bristen på krav i kombination med en diffus vetenskaplig idébildning. Jag menar att vi här ser en viktig förklaring till dagens svenska skolkris. Och i förlängningen kanske också till en eskalerande ungdomskriminalitet – även om det här tillkommer en viktig ingrediens: brist på integration av invandrarnas familjer.

Orsaken till min kritik bottnar inte någon vurm för ”lag och ordning” eller en naiv tro att skolan förr var idealisk för fostran av unga och inlärning av kunskaper. Allt var naturligtvis inte bättre förr. Så mitt intresse bottnar inte i någon dogmatisk konservatism. Tvärtom tror jag att min kritik bygger på något allmängiltigt och alltså tämligen tidlöst: en öppen diskussion om hur skolproblem under historien ibland har lösts på ett förnuftigt vis och med höga krav på vetenskaplig evidens. Innan reformer genomförts har lösningarna granskas kritisk, så att det bästa från förr blir kvar och endast det absolut mest trovärdiga förnyelsekraven sätts på plats.

Jag menar att merparten av landets politiker, pedagoger och själsläkare har agerat naivt och oförnuftigt. Allt talar för att de visat god vilja. Men ändå har de konsekvent valt lösningar som är oförnuftiga. Jag tror att många av dem agerat på grund av politisk ovilja mot gammal beprövad erfarenhet. Det nya och inställsamma har drivit på. Framför allt har deras naivitet och humana godtrogenhet lett till en rädsla för krav av nästan alla slag, såsom ordning, tillrättavisningar och betyg. De har besjälats av en naiv vänsterinriktad tro på att avvikarnas beteenden – genom en uppsjö av själsliga diagnosetiketter och allmänt tillmötesgående (dvs kravlöshet) – ska omvandlas till skötsamma unga män. Det är kanske rörande, men faktiskt mycket allvarligt feltänkt. Vi ser nämligen redan hur alltför många människor slutar att anstränga sig för sin egen försörjning. Krav riktas på bidrag från samhället. Sammantaget pekar detta på ett stort svensk dilemma.

Enligt min mening är det som sker i dagens Sverige ett gigantiskt socialt experiment, där riskerna och skadeverkningarna klart överstiger eventuella positiva resultat. Det rör sig om ett farligt hasardspel där riskerna är stora att flera generationer av bångstyriga unga människor – framför allt pojkar – kommer att bli förlorarna. Därför tror jag att historiens dom kommer att bli hård över Sverige. Domen kommer inte att hjälpa de drabbade. Och tyvärr kommer inte heller ansvar att utkrävas av de ansvariga.

Torsten Sandström



Varning för journalister i åsiktsfronten!

Uncategorised Posted on sön, oktober 04, 2020 15:00:26

Björn Wiman: Därför

är domarens död en

katastrof

Rubriken är förstås från DN och skriven av översteprästen för krisfrågor, Björn Wiman, även propagandist för mycket annat. Nu rör det sig om en allvarligt sjuk HD-domares förväntade dödsfall i USA, alltså Ruth Bader Ginsburg.

Björn Krisman använder ord som påminner om jordens undergång, en katastrof. Bara detta borde vara nog för att uteslutas ur journalisternas yrkesetiska sammanslutning, som kräver sakliga proportioner i nyhetsförmedlingen.

Wiman bryter mot dessa moraliska normer. En dödssjuk domares död kan knappast ses som en plötslig förödelse – ett sammanbrott. I Supreme Court´s mångårig historia har domare avlidit med jämna mellanrum och alltid ersatts efter en tid.

Men det är nog inte själva dödsfallet som får Wiman att trycka på nödsignalen, som han alltid tycks ha bredvid sig på skrivbordet. Orsaken till hans alarmism är vänsterpolitisk. Trump förväntas nominera en konservativ kvinnlig jurist som ersättare för Ginsburg, något som även skett i dagarna. Wiman har svårt att acceptera normala spelregler i demokratins USA. Liberala och konservativa domarkrafter växlar nämligen i politikens historiska cykler. Men samhället består ändå i grunden, utan att det finns anledning till att yla om katastrofer som väcker känslor om jordens undergång. Den amerikanska konstitution, som Supreme Court ska tolka, är så lös i kanten att domstolens svar kan gå åt såväl vänster som höger, utan att för den skull anses vara orättfärdiga. Det är denna juridiska oklarhet som är orsaken till HD:s roll i amerikansk rätt.

Wimans agerande överskrider gränsen för en sansad, saklig och politiskt oberoende journalistik – ett gammalt västerländsk ideal. Den nya tidens åsiktsmånglande och sensationsladdade rapportering projiceras tydligt i Wimans skräckbudskap. Jag påstår därför att han är en alarmistisk pajas. I DN:s kulturdel driver han ett hänsynslöst politiserande. Alltid svart-vita skrikande rubriker och ställningstaganden för vänsterliberalismens politiskt korrekta budskap. Sällan några nyanserade för respektive mot argument. Utan pang på Wimans krisscenario.

Vanligtvis hetsar han upp sig själv och läsekretsen med texter om klimatkrisen. Jag har ännu inte sett honom försöka att i naturvetenskapliga termer belägga att utsläpp av CO2 är orsaken till jordatmosfärens uppvärmning. I så fall måste han samtidigt diskutera möjligheten av att solen – sedan den ”lilla istidens” slut i tidsskedet kring slutet av 1800-talet – bidragit med ökande strålning och alltså uppvärmning.

Problematiken är givetvis komplex. Jag kan självfallet inte ge något svar. Allmänt sett är det förstås bra om mindre olja och gas förbränns – resurserna är dessutom ändliga. Men även biodrivmedel bidrar till CO2 vid förbränning. Då det inte alls råder vetenskaplig konsensus om CO2 som boven i dramat – något som FN och dess klimatpanel helt fräckt påstår – förbehåller jag mig rätten att vara skeptisk. Även en alarmist som Wiman måste emellanåt ta upp motsidans argument. Annars framstår han som lika enögd som i kristexten om Ruth Bader Ginsburgs död tyder på.

Torsten Sandström



Politikernas mörkläggning av Estonias last en rättsskandal

Uncategorised Posted on lör, oktober 03, 2020 15:21:56

Tallin, Estonias minnesmärke, Wikimediacommons

Som alla vet förliste m/s Estonia 1994. Först tio år därefter avslöjade Uppdrag granskning (UG) att rederiet i all hemlighet tillåtit transporter från Tallin till Stockholm av kvarlämnat ryskt krigsmaterial efter Sovjetunionens fall. Svenska politiker har bestämt förnekat tidigare kännedom om detta. Men nu finns det uppgifter om att nekandet kan vara osant och att den statliga utredning, som genomförts efter UG:s granskning av hovrättspresidenten Johan Hirschfeldt, kan vara tillrättalagd. Dessutom har utredaren märkligt nog förstört allt sitt bakgrundmaterial.

Detta avslöjar Peter Axelsson i Kvartal från 2019, en text som tyvärr hamnat i glömska på grund av att vårt minne av förlisningen falnat under 25 års tid.

Det är inte så att jag påstår att de två lastbilar med hemligt materiel, som varit ombord på Estonia olycksnatten, orsakat förlisningen. Knappast heller kan de förklara det hål som nu upptäckts i vraket. Men framför allt avslöjar de nya uppgifterna politikernas mörkläggning samt att det svenska folket kan ha vilseletts – i tio års tid – om den svenska regeringens vetskap om lasten i vraket i tiden vid katastrofen. Först talade nämligen regeringen om bärgning, men senare om betongingjutning och gravfrid. Rysslands intresse rörande krigsmaterielen i havets djup kan vara en rimlig förklaring till svenska regeringars desinformation mot såväl de dödas anhöriga som det svenska folket. Just nu står två svenska journalister åtalade för att ha deltagit i kartläggningen av det nyss avslöjade hålet i vraket.

Politikernas agerande påminner om hanteringen av de rättsskandaler som Vilhelm Moberg engagerade sig i under 1950-talet. Då samverkade höga svenska politiker och jurister för att lägga locket på rättsliga oegentligheter, som riskerat att skada den dåvarande S-regeringen. I den tioåriga mörkläggningen av Estonias last har hela det svenska politiska etablissemanget deltagit. Så läs gärna Peter Axelsson intressanta text i Kvartal, nedan!

Torsten Sandström

https://kvartal.se/artiklar/den-militara-smugglingen-pa-estonia-nar-visste-regeringen/



Mona Sahlins eländiga klassresa

Uncategorised Posted on fre, oktober 02, 2020 11:02:48
Bild: Wikicommons

Som bekant har Mona Sahlin nyligen låtit publicera en skrift som tillverkats av en spökskrivare. Bara det faktum att en före detta partiledare för S-partiet inte själv kan hålla i pennan är ett dystert tidens tecken , särskilt som S-partiet skrytsamt talar om nationen som ett utbildningningsamhälle.

De stora mediernas anmälningar av boken är tämligen svala. Mest rör det sig typiskt nog om – vi lever ju under 2000-talets själskriser – försök till att kartlägga Sahlins psyke. Tydligt är att hon själv gärna bjuder in till sådana spekulationer. Men en närmast omöjlig uppgift. Och inte heller särskilt intressant är psykologiska gissningar om varför just hon gjorde si eller så. Förklaringen till personen Sahlin ligger nämligen, som jag ser det, inte främst på ett psykologiskt plan. Det är en sociologisk fråga.

Den läsare som undrar vad jag nu yrar om bör försöka spana efter sociala krafter bakom Sahlins politiska liv och leverne. Närmast kommer en anmälare i DN, Erik Helmersson, som efter i och för sig korrekta tuppräkningar av Sahlins tjogtals små och stora felsteg skriver att S-partiet framstod som ”en institution som fostrade människor att med maktens rätt tycka sig stå över såväl lag som moral. Kanske – förhoppningsvis – blev Mona Sahlin den sista i raden.”

Det är bra skrivet. Men förhoppningen om att hon blir den sista i raden är urbota naiv. Kom ihåg att Helmersson kommer från ett politiskt korrekt DN. Det innebär att han missar ett viktigt sociologiskt fenomen i sin analys av Sahlins liv i bokform. Det är en central pusselbit – förvisso ett tabu – som jag bloggat om åtskilliga gånger, nämligen att Sahlin är en ledande person inom den politiska klass som odlats i Sverige under mer än femtio års tid. Klassen har sin bas inom S-partiets rörelse, men syns också tydligt inom exv den före detta Alliansens partier. Innebörden är att politiker skolas från ungdomen, via politiska ungdomsorganisationer och uppåt inom partierna till allt högre positioner i det politiska livet. Om du talar vitt och brett samt är lojal mot partiet kan det gå bra. Du blir med andra ord yrkespolitiker. Och med detta följer ett liv inom nationens elit, vilket syns i karriär, löner, arvoden, reträttsposter, pensioner mm. Man kan säga att medlemmarna utgör en politisk adel, med de sköna villkor som förr tillkom grevar och baroner.

En medlem av den politiska klassen lär sig med andra ord att ta sin position för given. Han eller hon blir förblindad av sin överordnade sociala roll. Lagar och regler gäller inte fullt ut för politikens furstar. De allra flesta ledande politiker lyckas ändå navigera så att skandaler undviks, med resultat att de slutar på en hög och föga krävande position (sinekur) inom- eller utomlands. En riktigt golden handshake med andra ord!

Men en minoritet inom klassen lyckas inte med det. Där kan vi placera Mona Sahlin, utan att behöva räkna upp hennes alla fadäser och även de brott som kantat hennes liv inom Sveriges politiska klass. Hon är alltså inte typisk som klassmedlem, men ändå ett bra exempel på en politisk person, som föds in i ett parti och lever inom politiken större delen av sitt liv på synnerligen förmånliga villkor, utan att uträtta något som kommer att berömmas i nationens historieböcker.

Hon är förstås inte ensam. Men många manliga klassmedlemmar (och flertalet kvinnor) har klättrat på ett smartare vis, trots en och annan skandal. De kan idag sola sig i glansen från det politiska livets riddarhus. Sahlin får göra det bästa av situationen. Alltså slicka såren, urskulda sina många snedsteg och via spökskrivare försöka casha in bokroyaltyer som fickpengar.

Torsten Sandström



S-syndrom-20 är farligare än covid-19!

Uncategorised Posted on tor, oktober 01, 2020 11:55:53

Förhandlingarna om LAS sprack som väntat. Enligt Jöken ska då en förberedd ny lagstiftning sätta på plats. Men det kommer nog inte att ske. S-partiet kan välja att hota med en regeringskris. Och ingen av gökungarna vågar ta ett nyval med de katastrofala opinionssiffror som nu gäller. Alltså kommer S att ta hemspelet genom att ge de förhandlande parterna längre tid. Alltså dagar, veckor, månader, halvår, år utan den ståtliga och nödvändiga strukturreform som en modern LAS innebär. Och vips är det 2022 och nyval!

Nu händer således samma sak som med den svenska Arbetsförmedling, som i åratal bara lyckats fixa ett par jobb per anställd och därför skulle läggas ned. I Jöken utlovades avveckling och privata lösningar i stil med vad som sker utomlands. Men S-partiet har lyckats att även skjuta upp denna viktiga strukturreform på framtiden.

Vi lär oss att S-partiet har lurat C och L in i gökboet. S motto var: makten till varje pris. För att slippa nyval var de C och L inte svåra att locka, särskilt om S tilläts russia med nyupplånade miljarder att strö ut (pengar som folket själv senare måste betala via skattsedeln). Den viktigaste lärdomen rör dock S-partiets hänsynslösa maktlystnad. Landet har ett tiotal riktigt stora strukturbekymmer. Frågor som legat i träda i många år (även under Alliansen!). En fråga rör LAS en annan Arbetsförmedlingen. Därtill kommer bostäder, skola, sjukvård, kriminalitet, rättsväsende, försvar mm.

För S är regeringsmakten A och O. Resultaten – sakpolitiken – blir enbart bifrågor. Så agerar enbart en politisk klass, som i minoritetsställning, med näbbar och klor, söker klamra sig fast vid statens ledning och feta jobb. Landet måste enligt partiets ideologer styras av S-rörelsens kollektiva och numera döda hand. Att den är är död syns verkligen idag tydligt, då de grundlurade gökungarna C och L tvingas åse att ännu en nödvändig reformering skjuts på framtiden…

Min slutsats är att Sverige lider av en mycket allvarligare pandemi än covid -19. Nämligen S-syndrom – 20 .

Torsten Sandström



Sverige krisar som rättssamhälle

Uncategorised Posted on tor, oktober 01, 2020 10:35:00

Följande rubrik med undertext i Dagens industri 29/9 väcker mitt intresse:

Erik Selin åtalas för folkbokföringsbrott

Fastighetsmiljardären Erik Selin bor inte på kontoret. Ändå har han varit folkbokförd där, varför en åklagare nu åtalat honom för folkbokföringsbrott.

Enligt Erik Selin har han bara försökt skydda sig och sin familj.

”Det har bara varit för att skydda mig och barnen – jag har inte vunnit något på det här, det har tvärtom bara varit krångligt.”

Det är inte så att jag vill försvara den som avviker från svensk lagstiftning om folkbokföring. Dråpligt nog trodde jag först – av misstag – att det var fråga om ”bokföringsbrott” (med tanke på en höjdare från näringslivet).

Men orsaken till att jag reagerade rör en fråga jag bloggat om tidigare. Det finns nämligen många, många tusen invandrare – kanske hundratusen – som fuskar med sin plikt att som boende i landet uppge korrekt adress till folkbokföringen. Många fuskar med dubbel bosättning. Exv genom att vara bokförda i vårt land, medan de i själva verket bor något annan stans, såsom Irak, Iran, Turkiet osv. Problemet är hursomhelst att trixande med boende öppnar för bedrägeri med olika offentliga penningbidrag. Förmodligen rör det sig om fusk i mångmiljardklassen årligen. Men här ligger svenska åklagare lågt!

Det intressanta är alltså att en svensk åklagare väcker åtal mot Erik Selin. Det verkar inte som han undandragit sig skatt genom att skriva sig på kontoret, utan uppger trovärdig förklaring att slippa kriminella besök i familjens bostad. Det som irriterar mig är att åklagare ser mellan fingrarna på fusk i många tusen fall av fifflande invandrare. Däremot hoppar åklagaren på en miljardär som antagligen gjort rätt för sig i övrigt.

I ett rättssamhälle gäller principer om likhet inför lagen. Så om Erik Selin nu åtalas så måste många, många utlänningars brott mot lagen om folkbokföring snarast följa. Här finns ett gigantisk och mycket mer samhällsnyttigt jobb för åklagaren att ta itu med än att plåga en orolig företagsledare!

Nu tror jag inte detta kommer att hända. Och i så fall ser vi klart ytterligare en anledning till att Sverige inte är ett rättssamhälle. Jag har tidigare bloggat om andra exempel (sök på bloggen under ordet ”rättssamhälle”).

Torsten Sandström



Uppvisning i svensk korporativism!

Uncategorised Posted on ons, september 30, 2020 17:08:56

Alla har hört att Preem har återkallat sin ansökan om att bygga ut sitt raffinaderi i Lysekil. Man undrar varför just nu – efter så många år av tvistande?

Preem säger att det rör sig om kommersiella skäl. Det är möjligt att efterfrågan på oljeprodukter är en förklaring. Men det finns sannolikt även andra skäl med i bilden.

Några e-postbrev från Lövins Miljödepartement visar nämligen att statssekreteraren i närtid haft flera kontakter med företagets ledning. Det talas om företagsstöd i miljardklassen för grönare bränslen. Vad som utlovats vet vi förstås inte. Men att Preem de facto fått ett bra bud pekar allt på.

Detta är verkligen en uppvisning i korporativ samhällsstyrning, helt utanför grundlagens regelsystem. Ett statsdepartement nära nog förhandlar med ett företag, som nyss fått klartecken från domstol till utbyggnad. För att regeringen i sista hand ska slippa ett besvärligt tillståndsärende på sitt bord har Mp genom Lövins departement kontakter direkt med med Preem. En regeringskris hotar nämligen om tillstånd beviljas av regeringen. Och för att hålla samman Lövfens kvotering – förlåt regering – utlovas Preem de facto pengar från staten. Enligt skolboken ska ärendet prövas på handlingarna. Men regeringen Löfven förhandlar med vinnande Preem för att få företaget att avstå. Mot bra penningvillkor av allt att döma.

Du och jag ska alltså betala skattemiljarder för att Löfven ska kunna sitta kvar och missköta landets ledning. Svensk miljöpolitik är rena miljardrullningen. Utan minsta nytto- eller effektivitetskalkyl offras miljard efter miljard på klimatets heliga altare. Allt som Mp stämplar Ok anses bra miljö. Och det som Mp vägrar stämpel är en klimatkris.

Det feministiska Sverige gör alltså upp med Preem, som i två företagsled ägs av ett bolag på Cypern. Preem leds av den mycket rike Mohammed (Hussein) Al-Amoudi från Saudiarabien. Den svenska regeringens hantering av ärendet passar väl in beduinernas politiska mönster.

Torsten Sandström



Kejsarens pennfäktare har sig själva att skylla

Uncategorised Posted on ons, september 30, 2020 10:00:44

Så här skriver DN:s chefredaktör Peter Wolodarski den 27/9:

Det pågår ett krig mot journalistiken, ivrigt påhejat av världens mäktigaste person. Attackerna resulterar i rädsla och självcensur, även i Sverige.

Trump är inte alls min favorit. Men som ivrig kritiker av svenska gammelmedier känner jag mig givetvis ändå något träffad av Wolodarskis ord. Jag menar att svenska gammelmedier missbrukar sin position som föregiven tredje statsmakt. Utan tvekan är det så att vänsterns journalister har ett kraftig grepp över medierna och att de använder positionen för att driva åsiktspolitik, om än ofta inlindad eller förstucken. De formar på så vis en åsiktskorridor, som underförstått framför gällande åsikter, från vilka det är tabu att avvika.

Jag tror inte journalistkåren agerar på detta vis enligt en diabolisk plan. Nej, de uppträder som vänsterns ideologer gjort sedan ett par hundra år tillbaka i tiden: via egen övertygelse ser de sina privata värderingar som givna eller självklara. Den som tycker något annat måste talas till rätta, menar de. Av detta följer begreppet åsiktskorridor eller slagordet politiskt korrekta värderingar. Flertalet journalister inser alltså inte själva att de driver en politisk linje mot vilken invändningar måste kunna resas i ett demokratiskt samhälle. Till bilden hör att en en stor del av Sveriges befolkning – förmodligen en bred majoritet – hyser andra åsikter är journalisternas heliga prästerskap gör. Denna motsättning mellan svenska folket och journalisterna är lika uppenbar som att kritiken mot Donald Trump är befogad.

Wolodarski blir på så vis en i mängden av landets vanliga journalister. En man som satts på en alltför hög medial tron och, som kejsaren i Andersens saga, inte förstår hur landet ligger, dvs vad folk i landet verkligen tycker, tänker och ser.

Från tronen syns givetvis bilden av att ett krig pågår mot furstens många skribenter. I själva verket är kritiken av medierna saklig och även berättigad, med tanke på mediernas tänka position som en tredje statsmakt. Jag menar alltså att Wolodarskis gäng har sig själv att skylla. Det är deras mångåriga och samfällda åsiktsmångling i tidningar, radio och teve som är orsaken till att de nagelfars av många kritiker på sociala medier. Deras eget vägval har gjort dem till måltavlor för högst berättigad kritik. Tuffa invändningar är OK. Däremot inte brutala hot förstås.

Tyvärr talar mycket för att Bonnierprinsens klagan kommer att tillta i styrka. Och att närstående politiska intressenter och makter kommer att ingripa till stöd för journalistkåren. I pipelinen ligger särskilt stöd till livvakter för journalister och regler om att högre straff kan utdömas i situationer då en brottslig gärning rör en journalist. Jag försvarar inte alls brott mot journalister. Men jag är definitivt emot att åsiktskorridorens väktare ska ges särskilt straffrättsligt skydd. De har nämligen inte förtjänat detta. De agerar nämligen inte om sakliga kritiker av den politiska eliten, som tänkt var. De uppträder tvärtom som elitens försvarare.

Toirsten Sandström



En blixtbild av mediernas verklighetsuppfattning

Uncategorised Posted on tis, september 29, 2020 14:53:26
Löfven har anledning att vara nöjd med medierna. Han har snappat upp ett rått politiskt budskap från forna tiders furstar. Källa: Newsvoice.

DN frågar idag sina mediala kollegor följande:

”Har ni problem med rasism på

redaktionen?”

Den rätta frågan borde vara:

Har ni problem med vänsterism

på redaktionen?

Sveriges främsta mediala problem är inte rasim mot journalister. Det är i stället journalisternas vänsteråsikter mot publiken.

Torsten Sandström, trött bloggare



Den politiska konsten att trixa med ord

Uncategorised Posted on tis, september 29, 2020 11:48:43

I Sydsvenskan nätupplaga fanns häromdagen följande rubriker:

HEDERNS VAKANDE ÖGON

”Flickan får en annan regelbok än killarna”

Som yrvaken läsare undrar jag vad det är som händer. Är det ett allmänt problem som tidningen lyfter eller rör det sig bara om en grupp, kanske en minoritet? Den främsta orsaken till att mediereportage idag är så svåra att tolka är att orden formats efter den politiska korrekthetens mönster. Klarspråk används alltså inte, det är dödskallemärkt. Det anses förtryckande, lustig nog efter vad jag nu tänker berätta.

Ett försök till närmare undersökning av de egendomliga rubrikerna i Sydsvenskan visar följande. Det handlar om mäns kontroll och våld mot invandrartjejer i skolan. Men det sägs inte klart ut att det rört sig om nyanlända kvinnor och män. Inte heller att det rör sig om klankulturer och deras privata justis. Uttrycket ”hederns vakande ögon” borde egentligen passa på oss alla – svenskar och nyinflyttade – som vill att det ska vara lugn och ro i skolan.

Men ”heder” är ett kodord. Det luktar så gott, heder är ju något fint. Men kodordet brukas för att tona ned – urvattna – olika klankulturers grova övergrepp mot tjejer som vill bryta sig loss och anpassa sig till den svenska majoritetskulturen. Termen ”heder” avser att utstråla förståelse för klankulturernas egna traditioner, som delvis klandras inom åsiktskorridoren, men som det svenska samhället påstås ha ett ansvar för att förstå mekanismerna bakom. Signalen är alltså såväl negativ som positiv, något som jag tror är avsiktligt. Annars skulle ordet ”klanförtryck” användas, ett begrepp som direkt ger en laddning av något gammalt, främmande och grovt fel. Förvanskningen sammanhänger med en gigantisk respekt för invandrarnas kulturer – faktiskt även livsfarliga aspekter eller förtryckande sådana. Tänk bara på hijab och burka.

Unga svenska journalister har ganska länge skolats i pk-ismens språkbruk. Det rör sig om en i grunden politisk träning, som lär den unge hur hon/han bör skriva respektive inte bör uttrycka sig. Efter månader av skolning sitter beteendet i ryggmärgen. Följden blir att många allvarliga problem lindas in i lungnande ord, liksom bindor av bomull. Framställningen fjärmas med andra ord medvetet från verkligheten. Själva tanken är att vissa ord och uttryck anses politiskt förbjudna.

Som exempel följer här en mycket kort ordlista:

Hederskultultur=invandrarklaners förtryck/privatjustis

Rasifierad=person som påstår sig rasdiskriminerad

Ras=dödskallemärkt ord i svenska munnar

Modersmål=invandrares tungomål

Gängbrottslighet=invandrares klanbrottslighet

MC-gäng=motoriserade klanbildningar

Normkritik=kritisk granskning av manliga strukturer

Binär=heterosexuell läggning

Kön= en socialt självvald sexuell position

Struktur=osynlig social relation som påstås vara kraftfull

Uppvärmningen=ökad medeltemp i atmosfären med av vetenskapen ännu obevisad förklaring

Torsten Sandström



Kriminaldebattens tabu vacklar

Uncategorised Posted on mån, september 28, 2020 11:10:03

Ekobrottsmyndighetens åklagare Björn Rosenlöv skriver i Dagens Juridik om att klanerna inte bara hanterar droger utan också driver storskaligt fusk med assistansersättning. Hans bedömning ät att fusket omfattar minst 50% av all utbetald ersättning, dvs omkring 14 miljarder per år. Det har åklagare och polis känt till länge, säger han. Enbart en bråkdel av fallen ureds.

Bara under ett par veckor i september har den svenska kriminaldebatten öppnats upp. Sprickan i tystnadens mur har rämnat. Plötsligt sägs sanningar som tidigare varit tabu. Initierade om brottsligheten har sedan länge haft information från insidan, men det offentliga Sverige från topp till botten har haft munkavle. Sådant hände förr bara när diktaturer föll.

Tidigare har bloggare och andra samhällskritiker fått skit för att de spridit rasistiska fördomar om svensk brottslighet. Vi väntar – förmodligen förgäves – på ursäkter från landets politiska eliter. Och inte minst från deras vapendragare inom medierna. Vi fungerar som den tredje statsmakten. Det gör inte de.

https://www.dagensjuridik.se/nyheter/ebm-aklagare-klanernas-ekobrott-hotar-fundamentet-for-var-valfard/?



Kvotering till döds

Uncategorised Posted on mån, september 28, 2020 10:30:56
SL rullar lika bra oavsett kön, etnicitet och politik. Borde inte medierna ta efter?

Sveriges Radios ledning ställs nu till svars för att SR inte har tillräckligt många olika nationaliteter i sina anställdas led. Det är den anställde Palmira Koukkari Mbenga som leder upproret. Radiochefen svarar att omkring 25%, alltså en fjärdedel, av personalen har utländsk bakgrund. Till saken hör att antalet utrikes födda i landet är 20% av totalbefolningen!

I flera bloggar har jag lyft fram oviljan att stå upp för att det offentliga Sverige måste bygga på kompetens och inte på kvotering. Personer med bäst utbildning och mest erfarenhet ska ges jobb inom stat och kommun. Urvalet ska inte baseras på de som är mest politiskt korrekta. När det gäller SR har därför Koukkari Mbenga inte minsta anledning att klaga. Hon tillhör redan en överrepresenterad grupp. Hennes krav på en bredare representation av olika spridd invandrargrupper – från Somalia, Afganistan och jag vet inte var – är absurt. För mig spelar det ingen roll om jag lyssnar till en smålänning eller till en palestinier – det är substansen, dvs kompetensen och sakligheten jag efterfrågar.

Den fråga som en förvriden svensk diskussion i grunden gäller är alltså kravet på kvotering. I stort sett varenda minoritetsgrupp ska representeras här och där. Enfrågemännsikor kvoteras i alltså in, Sveriges ska på så vis styras eller representeras av de mest jämlika i alla olika avseenden. När det exv gäller regissörer eller journalister bråkas det inte om vem som är bäst utan om vem som är mest jämlik. Därför arrangeras festivaler för kvinnliga regissörer, dirigenter, kompositörer, kockar, konstnärer och nästan alla andra kategorier. De får inte uppmärksamhet för att de är bäst – utan på grund av sin identitet. Jag vet faktiskt inte om jag ska skratta – för det är hög komik – eller gråta över föraktet för konkurrens och kompetens. I bräschen går feminismen som närmast blivit en svensk statsrättsliga dogm. De påminner om den franska revolutionens gormande fiskarkärringar och stickerskor. Längst bak traskar andra som har svårt att komma fram, varför de sluter sig samman och bildar en egen minoritetsgrupp med kravet: kvotering!

Upproret inom SR har ännu en viktig vinkling. Invandrare vill öka kvoten anställda och feminister vill flytta fram sina positioner. Ljudnivån i debatten är hög. Chefer visar förståelse. Tyvärr sker allt i politisk korrekt ordning. Minoritetsgrupperna brukar därför dra längsta strået.

Men ingen chef eller anställd hos SR talar om kvotering av politiska åsikter. Förklaringen är enkel för de ledande. En kvotering behövs inte, urvalet blir ändå sådant på grund av mängden svenska vänsterjouranlister på jakt efter jobb. Omkring 80 % av yrkeskåren är vänsterögd, visar vetenskapliga studier sedan länge. Dessutom påstås med emfas att alla journalister agerar politiskt oberoende. Ha, ha, ha! Politiker och medier uppfattar inte vänstervridning som ett samhällsproblem helt enkelt. Man vill ha det så.

När jag öppnar en tidning eller hör en rapport från SR/SVT blir det därför ibland svårt att avgöra om den mot förmoda rör en faktisk nyhet eller enbart en vanlig signal från någon kvotgrupp. Min slutsats är att Sveriges mediala värld – allmänt sett – är ett stort träsk. I en del av sumpen skriks efter kvotering, kvotering! Och in rekryteras journalister med rätt kön, rätt etnicitet, rätt åsikt osv. Från kvicksanden hörs rop som hävdar att journalister jobbar oberoende trots kön, åsikt politik och andra kvoteringsgrunder.

Jag känner att jag vill skrika. Mitt land är på fel väg. Det enda jag kan göra är att blogga.

Torsten Sandström



Stor parodi: Greta läxar upp medierna

Uncategorised Posted on sön, september 27, 2020 16:08:26
Bloggarens bild av klimatdebatten

I DN den 23/9 ser vi på bild hur Greta T – med en trumpen vet-bäst min – ställer chefredaktören Wolodarski samt tidningens klimatpastor Wiman mot väggen. Stor komik enligt min mening – givetvis helt oavsiktlig.

På ena sidan representanter för en av de många medier som genom intensiv bevakning förvandlat en okänd skolflicka till en världskändis. På den andra finns den lanserade produkten själv, dvs Greta T, i rollen som världens miljösamvete. Tala om av människan skapad klimatkris! Tydligare än så kan vi knappast få se det mediala spektakel som pågår i klimatfrågan. Tre personer som läst sig fördärvade på FN:s klimatbibel uppträder i samma cirkusföreställning. Men nya rubriker skapar förstås nya proselyter. DN är inte längre den tredje statsmakten. I stället krattar man propagandamanegen.

Innan klimathets inleds måste de bevisas vad uppvärmningen beror på. Är det atmosfäriska cykler i relationen solen jorden? Eller är det CO2? Det är den stora fråga som ännu inte vetenskapen lycktas besvara. Ändå har FN och medierna valt Greta T som sitt slagträ.

Torsten Sandström



Budgetlögner

Uncategorised Posted on lör, september 26, 2020 11:50:28

Jökenpartiernas presentation av en historisk stor skuldsättning av framtida skattebetalare utfördes genom rökridåer av reklam och faktiskt lögner. En ”sjuhelvete” skönmålning kan man säga för att citera experter som verkligen vet vad detta innebär, dvs Löfven och Lööf.

I samma anda säger Finansministern i SVT Aktuellt häromdagen: ”Vi har sparat under de goda åren. Dom pengarna ska vi nu använda.” Så talar en person som förvandlar skuldsättning till påstådd användning av redan sparade pengar. Det är för sjutton inte fråga om användning av besparingar, utan om nyupplåning! Rena lögnen alltså! Att det sparats tidigare är en helt annan sak – statens skuld har då minskat. Nu ökar den katastrofalt med tanke på att man i huvudsak gödslar med pengar och hoppas på skörd i kommande val.

Och C-partiets Källström talar om ”en balanserad budget”. Den vanliga betydelsen av en budget i balans är att inkomster täcker utgifter – alltså utan upplåning. Men inte i C-partiets värld förstås. Där lever man gärna på bidrag, som medför att unga och gamla skattebetalare ska tvingas betala. På Wikipedia sägs att han studerat på Handelshögskolan. Fan trót! I vart fall inte redovisning, utan antagligen marknadsföring.

Det sägs ibland att folket förtjänar den politiska ledning man själv valt. Okej. Men är verkligen svenska folket såå fullständigt under isen? Och om C-partiet inte agerat vindflöjel hade Sverige faktiskt haft en regering som bättre speglar väljarkåren! Det är därför affischen ovan medger att C-politiken är felodlad. På denna punkt har de faktiskt helt rätt!

Torsten Sandström



Skottlossning överallt – Sarnecki tvärvänder

Uncategorised Posted on fre, september 25, 2020 12:17:19

Varje dag talas det om dödliga skott. Eller om våldsamma påhopp, knivdåd eller andra kränkningar. Jag måste knipa mig i armen för att försöka förstå det nya som händer. Men det är svårt. Jag är van vid ett åldrigt Sverige, där människor respekterar varandra. Man lyssnar – kanske grälar man – men våldet är fjärran. Eller rättare sagt var något främmande förut. Så är det inte längre som alla vet.

Vi har vant oss vid våldet. Mitt i blodflödet hörs plötsligt s-partiets främsta undfallenhetsideolog Jerzy Sarnecki öppna munnen. Mannen son under tio år tid sagt att det inte finns någon anledning att samla statistik om invandrarnas brottslighet. Dessutom har han menat att hårda straff inte funkar. Och vad säger han nu då? Hör och häpna följande:

Nu krävs det – utöver breda insatser – resoluta åtgärder som långa fängelsestraff samt dessutom avskaffad ungdomsrabatt i kampen mot gängkriminaliteten..

En 17-åring som har begått ett gängmord kan inte låsas in i tre år. En 17-åring som deltagit i ett planerat mord måste låsas in på tio år. Då får man i dessa mycket speciella fall offra ungdomsrabatten, tycker jag, säger han.

Jag som följer samhällsdebatten förstår ingenting. Igår talade Sarnecki om diffusa ekonomiska och sociala problem. Och att kriminella inte blir bättre av fängelsestraff. Plötsligt gäller motsatsen, dvs hårdare straff. Men trots tvärvändningen vill Sarnecki fortfarande inte tala om klanbrottslighetens etniska koppling. Dvs att nyinflyttades släkter bygger nätverk kring brottslighet och befäster klanernas egen rättskipning. Han snubblar framåt, men vill ändå inte erkänna verkligheten fullt ut.

Tacka för det. Sarnecki har under sin livstid endast sagt det som är politiskt korrekt. Alltså har har han konsekvent dolt en uppenbar etnisk aspekt av brottsligheten i förorterna. Enligt PK-normen är det nämligen förbjudet att tala om invandrares kriminalitet. Det anses nämligen stigmatiserande för den laglydiga majoriteten av nyanlända. Sanningen rörande den våldsamma minoriteten är med andra tabu. Om sanningen nämns kan den få svenska folket att se ned på invandrare i allmänhet, tror S-partiet, liberalerna och förstås även Sarnecki. Tystnad om sanningen förespråkas med andra ord. Eliten tror att vanliga människor är dumma.

Förr eller senare tvingas landets makthavare inse att det inte längre går att sopa verkligheten under mattan. Det kommer att bli smärtsamt. Sarnecki har sedan länge förlorat sin heder. Och landets politiker kommer att få det svårt att rädda ansiktet. Sanna mina ord!

Torsten Sandström



Politiska symboler är dagens melodi

Uncategorised Posted on tor, september 24, 2020 17:51:35

Det meddelas idag från USA att Uncle Bens förkokta ris överväger att byta varumärke på grund av att Black Lives Matter.

Från Vita huset meddelas samtidigt att nationalsymbolen – fram till valdagen – ska byta namn från Uncle Sam till Onkel Tom.

Och från Bonnierskrapan berättas att tidskriften BLM kommer att behålla sitt namn.



Covidsnaran dras åt kring Löfven!

Uncategorised Posted on tor, september 24, 2020 12:00:29

Häromdagen snubblade jag över en artikel i SvD som påminner mig om något viktigt jag alldeles glömt rörande coronakrisen. Medierna har varit påfallande tysta om saken. Regeringen har inte sagt ett knäpp, utan bara allmänt hänvisat till att vederbörande statliga myndigheter bär ansvar för strategin rörande covid- 19. Inte regeringen själv.

Men efter Tsunamikatastrofen 2004 och Göran Perssons passivitet inrättades en ny myndighet inom regeringen: Kansliet för Krishantering. Där sitter särskilt anställda och uppbär lön för att samordna regeringens insatser i händelse av just en kris. Uppgiften beskrivs så här i en PM:

Regeringskansliets krishanteringsförmåga bör bygga på ett samspel mellan Statsrådsberedningen och departementen. Statsrådsberedningen bör ha ett tydligt, samlat och departementsövergripande ansvar för krishanteringsfrågor. Därtill har varje departement ett eget ansvar för krishanteringsåtgärder inom sitt verksamhetsområde. Mer om detta i länken nedan.

Själv meddelar regeringen följande om saken på sin hemsida: Regeringen ansvarar för krishanteringen nationellt. Det innebär bland annat att den ser till att centrala myndigheter samordnar och utvecklar sin krisberedskap.

Jag skriver detta med anledningen av att regeringen upprepade gånger i medierna frånhänt sig covid-ansvar och hänvisat till Folkhälsomyndigheten, Socialstyrelsen och MSB. Även juristprofessorn från Örebro Joakim Nergelius samt nationalekonomen Lars Jonung från Lund har i medierna ställt upp till regeringens försvar. Jag är inte imponerad över deras argument rörande Regeringsformen (RF). Myndigheterna är tydligt underställda regeringen, som alltså kan ge dem allmänna direktiv. Men givetvis inte kräva beslut i ärenden som rör namngivna personer eller enskilda åtgärder, se 12 kap RF.

Nu visar det sig alltså dessutom att regeringen sedan 2005 haft ett särskilt organ för krishantering. Dessutom yppas det att denna organisation under covidkrisen fortlöpande rapporterat till regeringen och samrått med olika statsråd och myndigheter.

Snaran om ansvar för den dödliga covidkrisen dras alltså åt kring Löfven. Skam åt en regering som inte klarat hanteringen bättre! En regering – som till och med har en egen organisation för krishantering – försöker alltså smita från det politiska ansvaret för covidkrisens många svenska dödsfall. Alltså har Löfven – trots rader av krisbyråkrater – begått en avsevärt mycket större blunder än Persson julen 2004. Skeendet visar också att en stor statlig byråkrati är kontraproduktiv. Sverige är med andra ord illa ute.

Torsten Sandström

https://www.krisinformation.se/detta-gor-samhallet/mer-om-sveriges-krishanteringssystem/samhallets-ansvar/regeringen

https://www.gov.se/contentassets/b9b5c9f1754b48448a73e7e00e443fe1/krishantering-i-regeringskansliet



Dousa är framtidens politiker

Uncategorised Posted on ons, september 23, 2020 11:54:01

I SvD idag kritiserar Benjamin Dousa, ledare för moderaternas ungdomsförbund, Jökens budget. Det är ord och inga visor. Läs gärna länken nedan.

Hans avslutning är pang på-bra: Regeringen belånar nu min ungdomsgeneration för att ge mer pengar till de som inte jobbar.

Jag hoppas därför att den allvarligt sinnade Dousa ska undvika att dras in i den politiska klassens drömvärld och karriärnät. Håll fast vid din högersyn från Rinkeby! Akta dig för en politisk karriär som tvingar dig att korrumperas av politisk korrekthet!

Det blir förstås inte enkelt. Klassystemet vilar nämligen på att befordran sker stegvis under strikt kontroll av lojalitet mot klassens grundvärdering: anpassning till det korrekta. Möjligtvis kan Dousa bli en av de få som klarar av det. Han har ju också en bra utbildning från Handelshögskolan att falla tillbaka på. Kanske är han mannen som kan driva en politik mot Sveriges stora strukturproblem. Frågor som Alliansen i åratal vägrat att ta itu med.

https://esvd.svd.se/1001/Svenska-Dagbladet/331707/2020-09-23/15813947/Det-ar-min-generation-som-far-betala



Därför kan du inte lita på journalister

Uncategorised Posted on ons, september 23, 2020 11:28:49

Det finns flera skäl att inte lyssna på Sveriges kår av journalister. Huvudorsaken är att de inte har samma åsikter eller värderingar som den genomsnittliga svensken. Journalisterna röstar nämligen till omkr 80 % åt vänster, dvs de stöder V, S, Mp C och L. Jökboets talesmän är just vad de är. Varför detta är ett problem återkommer jag till i slutet av texten.

Den som är vaken märker förstås detta dagligen. Nu ett exempel från samma dag (13/9) i Stockholm morgontidningar:

Kultursidorna skriver alla om böcker som utgetts av Göran Greider, S-partiets och SR/SVT favoritpolitiker. De skriver också om feministen Johanna Ekström, som haft sex med J-C Arnault och sedan gjort karriär inom #Me too. Att hennes pappa akademiledamoten Per Wästberg var kompis med Arnault tillhör bilden. Dessutom recenseras Alexander Schulmans senaste kria, en man som med emfas jagar personer med högeråsikter.

Sydsvenskans bidrag denna dag rör en lundaförfattare med bastant bakgrund inom vänstern. Rubriken lyder Nina Björk: ”Jag förstår ju inte varför vissa människor ska ha mer än andra”. Uttalandet är grotesk och för tanken till sovjetsamhällets kritik av kapitalismen i väster. Meningen var då att lugna en befolkning av nästan lika fattiga (frånsett partieliten i Moskva). Björk ifrågasätter ett i huvudsak välmående västerländskt system. Och pläderar de facto för en dödfödd planhushållning. Och Sydsvenskan ger henne förstås spaltutrymme på en söndag.

Du kanske invänder att tidningarna bara anmäler nyutkommen litteratur och att den ofta råkar vara skriven av vänstermänniskor. Men bokutgivningen har större volym än så – hela den politiska skalan finns representerad. Orsaken till att de fyra namngivna presenteras samma dag är att de är kändisar inom den trånga svenska åsiktskorridoren. Journalisterna väljer ut personer med åsikter som de tidningsanställda själva gillar.

Många människor med kritisk inställning inser förstås detta och läser inte dagens skörd av vinklade texter. Problemet rör att en ganska stor borgerligt röstande mellangrupp, som gärna vill tro på sin morgontidning, varje dag drabbas av den smygindoktrinering som journalistkåren står bakom. Dessa läsare luras var dag att tro att de läser något unikt, bra och sant. Liksom droppen urholkar stenen påverkas läsarna stegvis av de problemformuleringar som vänsterns skribenter ideligen presterar. Många prenumeranter tror att det som skrivs är objektiva budskap. I själva verket är orden personliga åsiktsförklaringar.

Som kritisk mediekonsument väljer jag alltså bort allt som på håll luktar vänsterliberal propaganda. Och så bannar jag mig själv för att jag betalar för skräpet. Jag har mig själv att skylla. Men problemet rör den mindre initierade och kritiska majoriteten. Risken är mycket stor att de blir lurade, som sagt. Man kan nämligen inte lita på att en text i en nutida morgontidning ens har en strävan efter politiskt oberoende eller saklighet. Jag vill påstå att det rör sig om ett politisk kommando – om än inte helt centralstyrt.

Någon invänder att mina exempel rör kulturjournalistik och att andra reportage har ett mer oberoende politiskt innehåll. Det är inte sant. För även på sportsidan finns det feminister som flitigt skriver texter om kvinnosporter som ytterst få personer läser – inte ens kvinnor komiskt nog. Situationen är liknande inom nyhetsförmedling och politisk debatt. Genomgående tydliga vinklingar i vänsterliberal riktning. Även mängden kåsörer som varje vecka skriver en spalt drar i huvudsak vänsterns, feminismens eller klimathetsens lass! Det mesta är alltså förutsebart och det jag kallar PK.

Så när vi öppnar en tidning – eller knäpper på SR/SVT – så utsätts vi alla för ett åsiktsflöde som vill tala om för dig och mig vad vi ska tänka och tycka. Detta är läskigt med tanke på att bara några tusen journalister får så stor makt över en befolkning på omkring 10 miljoner. För Jökboets partier är denna åsiktspåverkan smaskens. Alltså vänsterpropaganda som du och jag själv betalar för!

Det är därför jag skriver att vi inte ska lita på Sveriges journalister allmänt sett. Några är förvisso kritiska och sakligt skickliga. Men den stora majoriteten är eländiga åsiktsvrängare. Någon säger att jag är illojal mot det svenska samhällets grundideologi, dvs att press, radio och teve utgör en tredje kontrollerade statsmakt. Det är inte heller sant. Jag är tämligen lojal. Problemet är dagens svenska medier i huvudsak inte presenterar oberoende fakta och nyheter. Nästan alla reportage färgas av vänsterns ideologi – ofta i smyg, men inte sällan mer rakt på, som min text ovan illustrerar.

Torsten Sandström



Brottsbalkens 29 kap är förklaringen till dagens våldselände!

Uncategorised Posted on tis, september 22, 2020 12:37:10

Varför är svenska domstolar så undfallande och förstående inför den grova kriminaliteten tror jag många undrar. Frågan är väsentlig. Många tror att det sitter rader av vänsterjurister, som på alla vis försöker se mellan fingrarna när det gäller brottsligheten. Detta är i grunden en helt felaktig slutsats.

Domarna följer nämligen svensk lagstiftning. Och ansvaret för denna bärs av landets riksdagspolitiker – framför allt de från S och V, men även delar av den före detta Alliansen. I åratal har de sett till att 29 kap i Brottsbalken (om hur påföljder ska bestämmas) slår fast att milda påföljder måste utdömas normalt. Dels ska fängelse generellt sett vara sistahandsvalet, alltså oavsett hur allvarlig kriminaliteten är. Dels ska domarna i regel inte ta hänsyn till sannolikheten för fortsatt brottslighet. Innebörden är att unga brottslingar ska betraktas som offer och därför behandlas extra milt vid valet av påföljd.

Svenska domare är tränade i att följa lagstiftningens krav. Det finns med andra ord ingen allmän vilja hos landets domstolsjurister att vara slapphänta eller förstående. Jag är närmast hundra procent säker på detta. Ty jag har mött många unga och äldre jurister. Men då lagstiftarna – dvs landets riksdagspolitiker i en deform 1989 under S-regeringen Ingvar Carlsson – i Brottsbalken bestämt att brottslingar ska strykas medhårs så följer domarna de regler som staten bestämt. Mer komplicerat än så är det faktiskt inte.

Vi ska således inte skjuta på pianisten, dvs domarna, utan på de naiva eller godtroende politiker som i åratal av landets vänsterkriminologer fått lära sig att tuffa straff inte fungerar mot brottsligheten. Dessa politiserande forskare bär alltså också de ett tungt ansvar för undfallenhetens påföljdsval som idag tillämpas i landets alla domstolar. Särskilt S-partiet har med näbbar och klor kämpat för milda påföljder. De tror att man gör de kriminella och samhället en tjänst genom att visa förståelse och föreskriva låga straff. I själva verket har samhället genom passiviteten hamnat i dagens våldsinferno. Och brottslingarna har fått en klapp i ryggen för fortsatt kriminalitet. Det är helt enkelt inte klokt!

Jag tror många förstår att det inte är enkelt att omvända kriminella till laglydighet. Deras utanförskap är ofta så befäst att hot och hårda bud inte avskräcker fult ut. Men fängelsestraff innebär ändå att de kriminella låses in – under en längre tid – och på så vis hindras från fortsatt brottslighet. Särskilt om fängelsemiljön stegvis förbättras för skötsamma kriminella – från vistelse i skogen utan mobiltelefoner till låsta anstalter närmare anhöriga och kontrollerad mobilanvändning och datorträning. Dessutom kan kanske hårda straff ändå vara en läxa, som får några klyftiga unga brottslingar att tänka om. Det är enligt min mening det man måste hoppas på. Inte på att de på fri fot ska välja en annan bana än brottets väg.

Nu står nationen inför en skiljeväg. Jag menar att den hitillsvarande politiken grovt misslyckats. Alltså dags för den motsatta lösningen, som många länder – exv Danmark – redan bestämt sig för. På några veckor har debatten delvis förändrats – numera talar till och med vissa journalister om klaner. Ja, inte alla medier förstås – de som finansieras av statliga avgifter är ännu ovilliga att tala klarspråk – kolla särskilt SR:s Monika (S)arinen, som komisk nog av misstag släppte fram sanningen i en Lördagsintervju i P1.

Som forskare kan jag inte låta bli att påpeka att de vänsterkriminologer – Sarnecki, GW Persson mfl – som står bakom misslyckandet måste kritiseras hårt. Framför allt måste de sparkas från inflytande via politiker, myndigheter och då framför allt Brå. Ut med dem! De ha genom sina upprepade signaler till riksdagens politiker om 29 kap Brottsbalken försatt Sverige i ett eländigt tillstånd. De personer som medverkat till försätta nationen i en krissituationär kan omöjligt tillåtas fortsätta med rådgivning till staten.

Till bilden hör att jurister normalt har en konservativ läggning. Jag vet att många domare är övertygade över att Brottsbalken av idag är förklaringen till krisen. Alltså domare som – liksom poliser och åklagare – står mitt i våldskarusellen och ofta möter samma brottslingar som tidigare gång efter gång. Men beslutsfattarna inom rättsvården har skolats i att lojalt följa riksdagens lagstiftning. Många kommer säker att känna stor tillförsikt om de får juridiska muskler att låsa in många fler – och på längre tid – än idag.

Efter alla år med S-regeringar, Alliansen, Sarnecki och GW Persson är det dags att pröva ett nytt och mer effektivt spår mot kriminaliten.

Torsten Sandström



Jökboets budget är ett tecken på ren desperation!

Uncategorised Posted on mån, september 21, 2020 17:02:55

Min förklaring till dagens budget är att det nu är så trångt i jökens bo att desperata satsningar krävs av fågelungarna. S-partiet ser sin framtid som hotad från höger. C är en osäker allians – och två gökungar ser ut att snart inte kunna flyga alls, dvs Mp och L. Därför väljer S en massiv bidragssatsning – till och med sänkta skatter som annars ses som en (s)tyggelse. Allt i syfte att om möjligt vinna valet 2022. En annan nödvändighet för lugn i boet tills vidare är att de andra jökungarna också ges tillstånd att slösa med lånta pengar. Därför ännu en bukett av tämligen osäkra satsningar. De är så muntra att de till och låter S spendera ännu mer inför valet 2022 på några långsökta politiska projekt. Alla passar således på att låna för eget valfläsk när upplåningen ändå är ”gratis” och ska betalas av först i framtiden.

Det är rena upplåningssnurren. Lika hysterisk är mediernas reaktion. Nästan alla tycks nöjda av tjogtals bidragstransfusioner på kredit. Få talar om att en skyhög skuldsättning av staten sker för ändamål vid sidan av covid. Sydsvenskan som ingår i Bonniers vänsterstall citerar berömmande finansministers påstående: ”sossepolitik när den är som bäst”. Sådant är läget i den svenska åsiktskorridoren.

En rimlig budget hade självfallet varit balanserad. Alltså ett stort knippe besparingar på ett antal bidragsformer, SIDA och bantning av personalen på dussintals onödiga statliga myndigheter. På samma vis borde bidragen till landstingens sjukvård villkoras av rejäla administrativa bantningar inom vårdsektorn. Vidare bör stora bidrag till EU förstås slopas. Slutligen borde Jökens ungar åtminstone skissa på hur den gigantiska upplåningen ska betalas av i framtiden – så att väljarna får en färdriktning – förmodligen genom en reformerad beskattning av villor, bostadsrätter och fritidshus. Osv. Så hade en ansvarsfull regering agerat. Men i Jökens bo härskar inte sans. Där råder desperation. Och medierna håller som sagt tyst om eländet.

Sådan är den politiska situationen i världens föregångsland in spe: Sverige. Där köps röster inför politiska val med lånta pengar.

Torsten Sandström



Jökboet gasar mot stupets kant

Uncategorised Posted on mån, september 21, 2020 10:25:13

Idag presenterar landets medier den nya svenska statsbudgeten för 2021. Det kommande valåret 2022 syns tydligt. Utan tydlig anknytning till coronakrisen strösslar nämligen Jökboets partier med skattepengar. Rena välfärdscirkusen, flertalet satsningar rör inte virusets effekter, utan. valfläsk.

Såväl SRP1 Morgoneko som SvD jublar över allt guld som ska ösas ut från Rosenbad. Så ser vänsterjournalister på spenderandet. Jag kunde inte notera en enda kritisk invändning. För säkerhets skull hade SRP1 hittat en nationalekonom från Uppsala som de (pga hans bakgrund) visste skulle säga något välvilligt om pengaregnet. En förr så samhällskritisk tidning som SvD ritade stora diagram över alla pengar som folk påstås kunna stoppa i fickorna. Jag kunde inte ens finna den traditionella översikten om hur kalaset ska finansieras för att budgeten ska ihop (dvs sparande respektive upplåning). Medierna agerande alltså som Jökens partier önskar, dvs att ett massivt regn av manna från himlen ska locka väljare 2022.

Alltså ingen eftertanke eller kritisk analys av de framtida konsekvenserna för staten och skattebetalarna. Att finansiering måste ske genom omfattande statlig upplåning är ett faktum som inte nämns på en ”glädjedag” som denna. Jökens partier har nämligen inte ens försökt skära i åtskilliga idag onödiga statsutgifter. Nej, man till och med sänker skatter och avgifter med lånta pengar! Alla Jökens partier har beretts möjlighet att spendera på framtida skattebetalares bekostnad. Alla i Jökboet rycker – hit och dit – i spakarna, utan att tänka framtida betalning eller landets stora strukturproblem. S-partiet lyckas skänka bort stora a-kassepengar inför 2022-23. Mp ges möjlighet att slänga ut miljarder på ytterst osäkra miljösatsningar. C-partiet lyckas sänka skatter och avgifter på kredit (!). Osv. Notan överlämnas till framtidens skattebetalare.

Visst måste det till extraordinära satsningar på grund av coronaviruset. Men däremot inte ett brett regn av pengar utan minsta tal om att skatterna måste ökas på något vis i framtiden. Rena glädjebudskapet för att muntra upp folk i coronatider. Någon gång efter valet 2022 kommer alltså räkningens tid. Då ska du och jag betala för Jökens hej-och-hå-politik. Var så säker! För de som inte hittills klarat av att spara på utgifter kommer inte att lyckas att skära i statens frikostiga spenderande på andras bekostnad.

Självgoda svenska politiker brukar ondgöra sig över hur deras kollegor i diverse bananrepubliker agerar. Nu sitter Jökens partier vid spakarna och drar och sliter utav ”sjuhelvete”, som Löfven och Lööf själva beskrivit penningsullningen. Rosenbad har blivit rena biljard – förlåt – miljardsalongen! Inte ett ord om besparingar! Inte ett ord om kommande skattehöjningar! Bara populistisk låt-gå-politik är det vi ser från Jökboet.

Mina förväntningar efter Jöken var i och för sig mycket låga. Men detta storskaliga slösande med hänvisning till corona saknar motsvarighet i svensk politik. Näringslivet använder corona för nytänkande och omstrukturering. Så agerar de som vill och kan hushålla. Jökens partier sätter däremot sprätt på på folkets pengar och kör med full gas mot stupets brant…

Torsten Sandström



Under coronakrisen passar Jökboets partier på att låna till allt …

Uncategorised Posted on sön, september 20, 2020 17:32:51
Detta är min friserade version av Lööfs budskap, som på affischen vilseleder publikens tankar. Där talas det bara om skattesänkningar.

Jag har inget mot skattesänkningar eller lägre arbetsgivaravgifter. Men C-partiets snack är rena lurendrejeriet. Statens underskott ökar. Någon plan för att skära i slösande utgifter presenteras inte. Hålen ska fyllas med storskalig statlig upplåning. Och dessa lån måste givetvis betalas förr eller senare.

Hur underskottet i statens kassa ska finansieras (och på sikt elimineras) talar inte Lööf ett ord om. Skattehöjningar ligger alltså i pipelinen. Så typiskt för den felodlade politik partiet för. C-partiet bär ett tungt ansvar för Jöken och för att vi idag har en undermålig S-regering



Varför ständigt detta likhetstänk?

Uncategorised Posted on sön, september 20, 2020 09:22:45

Har du tänkt på hur det svenska samtalet ständigt kretsar kring en upphetsning över att människor i Sverige – och för den delen även utomlands – lever under olika sociala villkor. Politiker, medier, myndighetspersoner och privatpersoner förfärar sig var dag över att individer har sämre betalt än andra, bor mindre bra, har läge pensioner, semestrar mindre lyxigt, deras barn har billigare kläder osv. Det är en formlig svallvåg av daglig ångest över sociala skillnader. Jag kan förstå människors ogillande av att andra lever i nöd eller fattigdom. Men det svenska välfärdssystemet skyddar närmast helt svenskar från att hamna i detta fattigdomsträsk. En annan sak är att sjuka, missbrukare och invandrare ibland riskerar att vara utan pengar för sitt dagliga uppehälle.

Det är i allmänhet inte nöd och extrem fattigdom som bekymrar nationens likhetsvurmare mest. Det är mer vardagliga och mindre skriande skillnader som upprör folk, avseende mat, kläder, boende, skolgång, hjälp med läxläsning, studier od. Ibland framhålls en skilsmässa mellan makar som orsaken. I andra fall utländsk bakgrund. Men i samtliga fall görs det offentliga svenska samhället ansvarigt. Intryck skapas av att stat och kommun är något slags garanter mot all ekonomisk olikhet. Alltså inte bara mot nöd, utan också mot vanliga och naturliga skillnader i välfärden.

Jag tror att det finns flera förklaringar till att det svenska folket förvandlats till likhetskramare in absurdum. En rör missförstånd, en annan och viktigare är politiskt planerad och utbasunerad.

Missförståndet rör det offentligas roll enligt lagstiftningen. De svenska grundlagarna bygger inte på ekonomisk likhet mellan individer. Regeringsformen föreskriver däremot att det offentliga ska tillerkänna varje medborgare samma rättigheter mot stat och kommun. Här ska samma lagregler gälla, varför domstolar och myndigheter måste behandla rik som fattig exakt lika, enligt vad som sägs i landets många lagar. Myndiga medborgare i landet har alltså samma rättigheter. Däremot har omyndiga och utlänningar som bekant inskränkta rättigheter. Det senare har landets många barnrättskramare och asylvurmare svårt att förstå. Rättsordningen innehåller med andra ord en lagfäst och principiellt väl genomtänk skillnad mellan olika individer och deras rättigheter. Ändå förstår jag att det är möjligt att missuppfatta den demokratiska staten som en garant för att alla boende i landet ska samma ekonomisk status. Men denna tes vilar alltså inte rättsordningen på.

Den planerade likhetsdogmen har en politisk grund. Hundra år av svensk S-politik har byggt en bastant kollektiv likhetsgrund. S-partiet och regeringen lovar alla närmast samma levnadsstandard. Detta sker oftast genom att skillnader sägs vara orättfärdiga. ”Så här kan vi inte ha det” säger landets genom tiderna mest populistiska regeringschef (i hård konkurrens). Förklaringen till S-partiet likhetsdogmatik är främst politisk, men också delvis formad av välvilja. Som politiskt vapen är dogmer rena dynamiten, Sedan Rom byggdes har politiker förstått att röster kan vinnas i val genom runda löften. För S-partiet är ekonomiska bidrag deras främst röstmagnet hos mindre välbeställda och invandare.

Någon invänder kanske att det svenska likhetstänket inte kan skada. Jag håller förstås inte med. Jag har givetvis inget emot funderingar om att extrem fattigdom och utanförskap måste motverkas. Men allmän likhet i levnadsförhållanden är däremot såväl omöjligt att åstadkomma som politiskt skadligt. Se bara på de kommuniststater som har provat på likhetstemat. Katastrof för folk i allmänhet och gräddfil för eliten har blivit följden.

Även om det kan tyckas krasst att uttalas av en favoriserad måste ett gott samhälle bygga på spänningar mellan välbeställda och mindre gynnade. Skillnaden är faktiskt nyttig och medför en viktig drivkraft, konkurrens, för förändring och förbättring för den enskilde liksom för samhället. Som sagt talar jag inte nu om extrema skillnader rörande liv och död, utan om de smärre ekonomiska och kulturella differenser som politiker och medier mest ondgör sig över till vardags.

Torsten Sandström



Vilks bekräftar min kritik

Uncategorised Posted on lör, september 19, 2020 15:42:53

En praktisk illustration av Vilks konstteori. ”Laglydighetens gång” heter skapelsen, enligt Wikicommons.

I ett svar på min undran över hans konsten svarar Lars Vilks idag på Projektsanning, https://projektsanning.com. De facto bekräftar Vilks min beskrivning av hans konstsyn, se länken nedan.

Han skriver nämligen att allt är konst bara en expert bekräftar att så är fallet. I huvudsak går han till angrepp mot min person, utan att själv formulera vad konst är, mer än just en expertstämpel. Vilks beskriver mig som dåligt påläst, som en klagande över högt skattetryck, att jag inte förstått experternas roll, att jag stavat namnet fel på getabockens tillverkare osv.

Alltså främst personangrepp, men i sak småsmulor, frånsett just påpekandet att allt som förstå-sig-påarna erkänna som konst måste anses som konst. Alltså ett cirkelresonemang som är pinsamt. Att de sk kännarna ofta historiskt haft fel – och alltså vägrat ställa ut några av nutidens giganter – bevisar att Vilks konstsyn saknar godtagbar teoretisk grund. Det är klargörande på sätt och vis.



”Den svenska modellen” är en samhällsfara!

Uncategorised Posted on lör, september 19, 2020 11:49:27
Källa: Wikicommons

Hjärntvättade svenskar får dagligen höra om ”Den svenska modellen”. Det rör sig om en lovsång till LO:s maktmonopol över lönebildningen på arbetsmarknaden. Att modellen köpts av landets storföretag beror på att LO på så vis utlovar fred på arbetsmarknaden. Jag bestrider inte att lugnet haft sina national- och företagsekonomiska fördelar. Men följden har blivit en svensk arbetsmarknad som byggts i betong, såväl ideologiskt som ekonomiskt. Människors frihet beskärs.

Det är denna betongskapelse som främst avses då politiker och medier ständigt hyllar ”Den svenska modellen”. Alltså en uppgörelse mellan LO och storfinansen bakom Svenskt näringsliv – en kollektiv och korporativ skapelse som bestämmer arbetsvillkoren för miljontals svenskar. Den står inte att läsa i grundlagarna. Men den har murats in i den svenska arbetsrätten. Fackföreningar utanför LO och arbetare som vill förhandla själva räknas inte av det offentliga Sverige. Det är med andra ord fråga om en odemokratisk* betonglösning.

Hyllandet av ”Den svenska modellen” är enligt min mening djupt problematiskt. Inte bara på så vis att staten i lag de facto tar ställning för S-partiets egen LO-organisation och de kollektivavtal som förbunden slutit. Andra fack saknar stridsrätt för egna avtal! Utan också på grund av att betongskapelsen på ett förödande sätt lagt en död hand över invandrings- och integrationspolitiken. Modellen medför stort mänskligt lidande för nyanlända, miljarder av onödiga bidragspengar från skattebetalarnas sida (till invandrare) samt en våg av grova våldsbrott från ungdomar som känner större närhet till klanerna än den stat som står bakom den modell jag kritiserar. Låt mig förklara närmare.

Det främsta misstaget – när det gäller integration av de många hundra tusen utlänningar som sökt sig till Sverige under senaste decennierna – är LO:s vägran att godkänna kollektivavtal med särskilda låglöner för nyanlända. Få arbetsgivare vill givetvis anställda outbildad, ovan och språkligt svag utländsk arbetskraft till vanlig lönenivå. Särskilda kollektivavtal med temporärt lägre löne för nyanlända skulle därför tillvarata såväl de senares intressen som företagens behov av att rekrytera anställda för mindre kvalificerade sysslor. På så vis skulle många tusen invandrare själva kunna försörja sig och sina familjer, enbart med smärre tillskott av bidrag för barn och boende under en övergångstid (tills de ges normal lön). Genom vardagliga jobb skulle de nyanlända dessutom automatiskt slussas in i svenska språket och den svenska kulturen. Och antalet ungdomar som valt klanbrottslighetens väg borde samtidigt rejält reduceras. Även unga svenska medborgare kan inlemmas på arbetsmarknaden denna väg.

Jag inser att det finns ett antal smärre tekniska invändningar mot mitt förslag om hur gränsen ska dras mellan olika kategorier av outbildade utanför arbetsmarknaden (och risker med att nuvarande anställda stängs ute). Men LO:s och S-regeringens konsekventa nej innebär att de påtar sig ett direkt ansvar för det växande utanförskapet bland de många hundra tusen invandrare som S-partiet (och även Alliansen) lockat till Sverige sedan år 2000. ”Den svenska modellen” är alltså den främsta anledningen till att Sverige lyckas sämre än andra nationer med att få nyanlända i arbete. Det måste stå klart att den svenska modellen på så vis inneburit en död hand.

Jag skriver detta för att påpeka att S-partiet måste ta ansvar för ett nytt tänk rörande avtalen på arbetsmarknaden. Då LO tycks vägra kategoriskt att ta ansvar måste regeringen och riksdagen agera. Men här syns ånyo ”Den svenska modellens” döda hand: ingen vågar tänka utanför boxen som det numera brukar heta. Betongmodellen står med andra ord i vägen, trots att temporära låglöneavtal inte alls skjuter den i sank! Modellen är alltså ännu en helig svensk ko. Detta har åtminstone svenska politiker lyckats inbilla folket.

Min oro över den av S skapade handlingsförlamningen stegras i tider då det från EU talas om nya regler, som inom hela unionen ska garantera minimilöner i nationell lagstiftning. Det är i sammanhanget en bra lösning. Sådana lagar finns redan i många demokratiska stater. S-partiets utsände i Bryssel Helen Fritzon avfärdar upprört sådana regler för svensk del – vi har ju vår svenska modell, hörs från hennes mun. Alltså en typisk vägran att lösa nationens integrationsproblem utan statliga bidrag. Det är därför jag talar om en död hand.

Då LO, S-regeringen och hela den bastanta kollektiva rörelsen står handfallen – och landet härjas av utanförskap, brott och höga skatter – måste alla goda krafter i riksdagen agera. Lagstifta snabbt om minimilön under exv tre års tid för nyanlända och ungdomar. Kör över LO i denna för nationen så viktiga fråga!

Men mina förhoppningar om L- och C-partiernas idag nödvändiga medverkan är inte stor. De har nyligen gjort upp med S-partiet om lägre arbetsgivaravgifter för åldrarna 19-23 år under en period av två år. En stor reform påstår en självgod C-ledare. I stället för att tänka stort och vettigt befäster alltså L/C den svenska modellen. Jökens partier blir på så vis del av den döda hand jag talar om. För ifall detta inte stått klart för dig redan tidigare.

Torsten Sandström

*Modellen är odemokratisk på grund av att svensk lagstiftning inte ska favorisera specificerade personer eller organisationer. Modellen gynnar LO-rörelsen och främjar alltså ett korporativt system.



Lars Vilks drömmerier

Uncategorised Posted on fre, september 18, 2020 11:33:32

Med intresse läste jag Vilks inlägg 3100 på ProjektSanning. Hans texter är underhållande, ofta med bra knorr. Men tyvärr blev jag inte så värst mycket klokare denna gång.

Nu undrar jag. Blir det konst om jag pissar på Kungliga Slottet i Stockholm. Nej, antagligen inte. Möjligtvis en polissak. Men om jag kallar mig konstnär och urineringen utpekas av en ”expert” som performancekonst är det antagligen fråga om en finfin konstskapelse. Åtminstone om jag ska tro Lars Vilks.

Jag måste säga att jag har svårt att förstå Vilks konstbegrepp. Det är flera vaga ord i luften då han skriver om saken. Han talar om verklighet å ena sidan och konst år den andra. Det är ju inget nytt ens i ett flertusenårigt perspektiv. Förmodligen menar han att konsten på något för mig oklart vis ska förmedla verkligheten. Men som jag uppfattar honom behöver inte konsten vara ett ting. Han tycks alltså inte ha något krav på bild, form eller färg. Det räcker med ett skeende, exv en mänsklig handling, såsom exv ett uttalande, en påstådd tanke eller en protest. Allting flyter med andra ord.

Det verkar som Vilks inte bara talar om bilder eller skulpturer som ”konst”, utan även om en oändlig mängd olika andra mänskliga aktiviteter och lösa ting. Möjligtvis skriver han om ett ”allkonst”-begrepp som består av bilder, teater/ord och musik. Det vore i så fall bra om han klargjorde detta, så att vi får veta varför han kan uppfatta Oleg Kuliks hund eller Anna Odells psyksjukdom som ”konst”. Jag ser nämligen deras aktiviteter som politisk teater av en föga imponerande natur.

Han skriver om Rauchenberg, mannen med en berömd uppstoppad get som har ett bildäck kring midjan. Tinget har sagts uttrycka något i stil med konflikten mellan storstadslivets bilism och naturen. Den som inte får berättat för sig vad Rauchenberg avsett måste dock uppfatta installationen som rena löjan. Sannolikt finns det ett mer avancerat bildspråk för att kritisera avgasproblem i New York? Möjligtvis anser Vilks att det räcker med själva tanken eller irritationen hos åskådaren för att skapelsen ska ses som konst? Jag är rädd för det.

Vilks text – särskilt sammanfattningen – tyder på att konst kan vara vad som helst förutsatt att verket i ”konstvärlden” (vad nu det är?) stämplas som konst. I så fall en egendomlig cirkeldefinition av vad konst är. Konst är lika med konst. Men jag tror tyvärr att definitionen faktiskt är gällande i nutidens samhälle. Mitt pissande på Slottets väggar är som sagt ingen konst. Men om Vilks urinerar blir det plötsligt ett konstverk, om jag förstår saken rätt. På samma vis blir ett förskolebarns cykelslang kring en hund ett glatt skämt. Medan Rauchenbergs uppstoppade get – av vissa personer – betraktas som stor konst.

Ja, konstens nutida värld är verkligen en tummelplats för ordstaplare och förstå-sig-påare. Temat behandlas i många av mina bloggar. Jag som tror att konst rör sig om unika bilder – eller av människan skapade ting – som via färg och form presenteras på ett kvalificerat vis, av en vältränad och skicklig bildskapare. Självklart kan bilden ha ett syfte att förmedla verkligheten: antingen som en avbildning eller som konstnärens vision av något han/hon känner för. Men bildkonst är inte ord, gester, ljud eller miner. Det är något excellent som det krävs lång träning för att utföra.

Och sen får framtiden utvisa om konsten ska ses som något skönt, revolterande eller annars unikt sublimt. Helt oavsett vad nutidens gallerister, museianställda eller konstvetare tycker. Flydda tiders sk experter har nämligen ofta visat sig ha fel. Mycket talar för att samma sak gäller idag.

Torsten Sandström



Aftonbladets gränslösa vulgaritet

Uncategorised Posted on tor, september 17, 2020 11:20:22

Den svenska kvällspressen är sannerligen inte känd för hög kvalitet. Tvärtom spekulerar kvällstidningarna på människors intresse för skvaller, sex, sensationer och låg nivå på journalistik. I och för sig menar jag att det stora morgontidningarna alltmer lockas följa kvällsblaskorna i spåren. Det sker genom korta texter, enkla budskap, tydliga åsikter i faktareportage osv.

Aftonbladet har en speciell roll som stor kvällstidning med ambition av ständigt försvara S-regeringens och dess många dotterorganisationer runtom i landet. Tidningen har en hög profil avseende den egna rörelsens höga moraliska standard. S-partiet är närapå gudaförklarat i AB:s spalter. Och tidningens chefsideologi, Anders Lindberg, vet alltid bäst vad gäller att vända kappan efter vinden och försvara det egna partiet. Han skriver om flygskam, men blir tagen på bar gärning på Arlanda inför en semesterresa. Alltså den vanliga dubbelmoralen. Det är så förutsägbart och så trist. Men S-politik och sensationsslask är Aftonbladets credo. Liksom dåtidens Pravda är man alltid beredd att försvara partiet.

Att tidningen ägs av Schibstedts är värt att påpeka. Vulgärjournalistik lockar många läsare och alltså många annonsörer. Jag tror Schibstedts struntar i varifrån deras vinster kommer. Pengar från Aftonbladet tycks i vart fall inte lukta, även om borde stinka lång väg. Det är verkligen syndapengar. Överskottet av konstant struntjournalistik. AB är därför Sveriges främsta vulgo-medium – en spekulation i texter som är motsatsen till ”god journalistisk” verksamhet!

Jag skriver detta med anledning av en AB-rubrik häromdagen över en text av en annan man med hög profil, men med eländiga beställningstexter i AB. Häromdagen lyckas han passera ännu ett lågvattenmärke:

Ebba Busch framstår som en

elak liten fan.

Jan Guillou: Hon vill bara gosa med extremhögern.

Du läser rätt. Tala om faktaresistent rubrik. Dels påstås att Busch är ”elak” vilket är svårt att bygga under med sakliga argument. Texten är ett angrepp på hennes personlighet, som varken Guillou eller AB kan känna till närmare. Men än värre är epitetet ”liten fan”. Enligt Google är hon 1,72 cm lång. Enligt samma källa uppges Guillou själv mäta enbart 1,7 – med hänsyn till könsskillnaden är han med andra ord en pjatt. Att han själv uppfattar sig som en bjässe beror bara på dåligt omdöme. Ont om självkritik är det nämligen gott om – för att travestera Blandaren anno dazumal.

Vad gäller AB:s påstående om att hon är en fan – alltså en djävul – möter vi än en gång ett personangrepp som inte går att underbygga. Att många inom vänstern stöter på djävlar i en egna rörelsen kan jag dock förstå. Lika undermålig är underrubriken om att Busch flörtar med extremhögern. Att Guillou själv har sina rötter i extremvänstern är däremot enkelt att styrka. Och att S-partiet i åratal regerat med stöd av kommunisterna är lika klart.

Någon invänder kanske: hur orkar du irritera dig över en tidning som saknar moral och enbart vill stödja S-partiet och Schibstedts vinstintresse? Invändningen är relevant. Men som vän av en öppen och saklig diskussion för jag krig mot alla försök att cementera åsiktskorridoren med osakliga argument. Guillous text i Aftonbladet är ett praktexempel på subjektiv slaskjournalistik.Tala om populism! Hans partivän Fidel Castro sa att ”Historien kommer att frikänna mig”. Det kan han förstås inte räkna med. Inte heller Guillou, som kommer att minnas som en osaklig och egocentrerad partigängare. En liten stöddig fan, som han själv brukar uttrycka sig.

Torsten Sandström



Politisk propaganda – inget annat!

Uncategorised Posted on ons, september 16, 2020 15:45:37
Flyktingläger i Grekland: Wikicommons

Följande rubrik skriks ut i Sydsvenskan:

150 forskare kräver att Sverige

tar emot flyktingar från

nedbrunnet läger

Vad sjutton har invandringen till Sverige att göra med vad en eller etthundrafemtio forskare anser? Nationen har tusentals personer som kallar sig ”forskare”. Det politiska spektrat inom gruppen är brett. Jag gissar att inte ens hälften av dem röstar för det nuvarande Jökboets partier. Hursomhelst är det en obetydlig minoritet som vill öppna Sverige för flyktingar från Lesbos i en situation där nationen står upp till öronen med arbetslösa nyanlända och klankriminalitet!

Vi ser än en gång hur Bonnnierkoncernens ledning väljer den politiska propagandans väg i sammanhang där publiken väntar sig oberoende nyhetsförmedling. Vad 150 svenskar tycker är ingen stor nyhet – inte ens en liten. Naturligtvis vet även Sydsvenskans journalister att 150 personer enbart är en spillra inom den större gruppen svenska forskare. Men tidningen använder sig av deras upprop som en bricka i ett vänsterliberalt spel. Fullkomligt medvetet. Att skribenterna inte skäms beror på att journalisterna själva håller med de 150. Men de borde faktiskt känna skam i egenskap av utstuderade åsiktsmånglare.

Jag måste påpeka att jag inte saknar medkänsla med personer i flyktingläger. Deras liv är eländigt. Men jag förespråkar en reglerad invandring via särskilt utvalda kvoter av flyktingar. Asylrätten är nämligen ett moment 22 då personer som vägras asyl ändå blir kvar på grund av att utvisning mycket ofta inte kan verkställas. Min åsikt anses dock förkastlig att döma av landets medier. Inom dem regerar nämligen journalister (och tidningsägare) som gillar den propagandalösning vi ser i Sydsvenskan idag.

Torsten Sandström



Netflix hånar Malmö med all rätt

Uncategorised Posted on ons, september 16, 2020 10:12:43
Rosengården i Malmö – mängder av paraboler som riktats mot hemländernas kulturer. Bild Wikicommons.

Först måste jag erkänna att jag inte är någon vän av kriminalfilmer. Det är nära nog det sista alternativet då jag zappar framför teven. Men häromkvällen blev det tio minuter med ”Den unge Wallander” på Netflix. Det handlade om en person som avrättades med en handgarant i munnen på Rosengården i Malmö. Det var ruskigt att se. Jag vet inte om historien var påhittad. Men den verkade ändå trovärdig.

Filmen sänds nu ut över ett av jordklotets största medienätverk: Netflix. Hela världen får alltså bekanta sig med Malmös brottslighet. Alltså ännu en sprängning där. I detta fall med dödlig utgång. Netflix skildrar också det som svenska politiker inte hittills velat erkänna, dvs klanbrottsligheten. Alltså några av de nyanländas familjenätverk baserade på hemlandets kulturella värderingar och normer. Med avsikten att skildra det skånska Malmö, så beskrevs en stad med invandrare i brottens brutala nätverk.

Oavsett sanningsvärdet i Den unge Wallander – som för övrigt kändes som en uppvisning i amatörteater – så blir filmen en uppgörelse med den svenska offentliga självbilden. Alltså med Sverige som ett föredöme för världens folk. På miljontals teveapparater globen runt presenteras alltså Malmö, det svenska S-partiets idealsamhälle, upp som en verkstad av våld och hårt polisarbete. OK att polisen löste mordet i filmen (antar jag), men ändå en bild av ett samhälle som inte klarar av att hantera den integration som måste till, ifall nationens politiker fortsätter att slussa in fattiga och dåligt utbildade invandare från främmande kulturer i söder.

På så vis blir Netflix´framställning en levande bild av dagens Sverige. En nation som leds av en S-regering, som inte vågar stå upp för att invandring förutsätter assimilering och tydliga krav. Det stora invandrarlandet USA har alltid haft som utgångspunkt betydande påbud om anpassning till värdlandets språk, kulturella värderingar, krav på sysselsättning (normalt utan bidrag) osv. En amerikansk dörr på glänt har med andra ord förr balanserats med krav på invandrarnas egna aktiviteter och inordning under rådande värderingar, utan ett kraftigt flöde av bidragspengar. I USA har således demokratin kombinerats med tuffa krav. Man hymlar inte – den nyanlände gynnas själv genom anpassning!

I Sverige har däremot S-partiets bild av demokrati förenats med en undfallenhet för de nyanländas kulturer, i form av språk, traditioner, religion osv. Jag har respekt för de nyinflyttades bakgrund allmänt sett. Det är ändå deras privata sak. Men just som nyanländ i en demokrati måste man i det offentliga livet avstå från sitt hemlands politiska kultur, klaner och företräde för det gamla hemlandets språk. Sverige är självfallet inte längre ett klansamhälle, där olika familjer och stånd representerar samhällsmakten. Vårt land är en enhetsnation, en sammanslutning av jämbördiga medborgare, med ett gemensamt språk, en enda lagstiftning, ett unikt system av domstolar och en gemensam välfärd som alla i görligaste mån måste sträva efter att ekonomiskt bidra till. Ingen har rätt till att åka snålskjuts utan stöd i lag.

Därför bekymrar jag mig över ett av Sveriges grundläggande problem. Det vill säga en fundamental oförmåga att värna det som ses som en gemensam kultur. Det är till och med så att vanliga svenska mönster förringas och ibland även hånas. Utan att vara en vurmare för USA menar jag att vi har mycket att lära vad gäller integration. Visst har den amerikanska staten påtagliga problem med de färgades och andra minoriteters anpassning. Men USA har ändå valt en tydlig väg av krav och rimlig frihet och inte – som Sverige – en enkelriktad kravlöshet och en flummig tilltro till att allt kommer att lösa sig, bara staten utan prut betalar ut månatliga bidrag till dem som inte själva vill offra sin åldriga och i vårt land samhällsfientliga gamla klankultur.

Världen betraktar alltså i nutid våldets Malmö via Netflix. En svensk S-ledd storstad med bidragspipeline direkt från regeringens högkvarter. Samtidigt fortsätter de boende i Rosengård att vända sina paraboler mot sina hemländers kulturer i Irak, Syrien, Somalia, Iran osv. Och det offentliga Sverige vägrar att fixa lagstiftning som öppnar för jobb i näringslivet till minimilöner åt outbildade. Vidare ges stora penningbidrag till islamska skolor och kyrkor. Och i offentliga annonser presenteras nyanlända med slöja – en symbol för manlig makt i feminismens svenska oas. Här ser vi Sveriges problem i ett nötskal.

Torsten Sandström



Hållbarhets-tjosan!

Uncategorised Posted on tis, september 15, 2020 14:45:09

Vart jag än vänder blicken idag – såväl i påstått seriösa sammanhang som mot landets medier – predikas hållbarhet. Ska man var lite fin så tals det om Sustainability. Fina grejer hade Jocke från Jokkmokk sagt, Tjosan-tjosan!

Idag måste allt vara hållbart. Vad är innebörden? Möjligtvis betyder det klimatsmart, dvs att miljön inte ska belastas i onödan. Och i så fall är jag med på tåget. Men ordet klimatriktigt eller liknande låter förstås alltför svagt och lite amatörmässigt. Genom att tala om hållbarhet får tanken en vetenskaplig framtoning, vilket också syns i rader av forksningsansökningar, projektbidrag, tjänstebenämningar osv inom universitet och högskolor. Alltså ännu ett verbalt trick för att få något ganska självklart att framstå som ytterst avancerat.

Det påminner mig om en väckelserörelse. Hållbarhet blir för klimatets del en gudi behaglig lösning. Själva ordvalet framtvingar acceptans utan närmare sakargument. Vem vill satsa på något som inte håller? Man behöver alltså inte ens nämna CO2 som boven i dramat. Det blir ändå fullt klart att miljörörelsens traditionella mantran gäller. Stoppa fossilt bränsle! (Men bränn ved!). Håll landskapet öppet! (Men hindra skogsavverkning!) Skydda artrikedomen! (Men stoppa invasiva arter!). Osv. Dvs miljötalibanernas normala dubbelmoral.

Ingenting är ju hållbart för evigt. Varken du eller jag eller för den delen mänskligheten som sådan. Inte ens solens strålning mot jordytan är hållbar. Uppvärmningen har växlat under årtusenden efter varandra. Men för miljörörelsens främsta kämpar måste livet på jorden vara hållbart och konstant spegla jordbrukssamhällets miljöer från slutet av 1800-talet.

Du som läsare inser att hållbarhetspaketet omfattar en rad komplexa och politiskt laddade paroller, som delvis är motsägande. Det är dessa som krängs genom dimridån Sustainability. Jag köper inte en sådan tankeoreda. Det är fråga om kategoriska lösningar som påstås vara de ända rätta. Allt kokar ju ihop till ett rimligt skydd för miljön, som i sin tur kanske är bra för den gigantiska frågan om atmosfären kring jordklotet. Och på det budskapet satsar jag.

Personligen är jag alltså för klimatriktiga lösningar, dvs beslut som skonar miljön i rimlig utsträckning. Det tror jag också alla som pratar om hållbarhet egentligen är. Men genom att använda termen hållbar hoppas man kunna tänja ut syftet till något vidare, dvs till den politiskt korrekta synen i klimatdebatten. Innebörden är att man ska köpa FN:s klimatpanels alarmistiska och ödesmättade bild av planetens undergång i närtid. I brist på bevis håller jag inte med. När – eller bättre om – bevisen finns på plats ändrar jag min inställning till CO2 som orsak till en skadlig pågående uppvärmning. Tills vidare anser jag det mest rimligt att tro på att krisen frammanas skeden i kosmos. Och att FN:s politiska skräckscenario rörande CO2 förefaller vara en kraftig överdrift. Den som lever får se.

I stort sett allt ska vara hållbart. Från energianvändning, till maskiner, företag och myndigheter till förstås utsläpp, jordbrukande och fastighetsförvaltning. Även du och jag ska agera hållbart. Hej och hå! Det verkar som om begreppet även gäller omval av politiker. Kronan på verket tycks därför bli hållbara yrkespolitiker. Tjosan, tjosan!

Torsten Sandström



Den politiska klassens populism

Uncategorised Posted on mån, september 14, 2020 12:23:25

Jag minns min ungdoms politiker. Under 1950-talet var det politiska samtalet stelt och trögt. Ganska trist. Men ändå seriöst för det mesta. Allvarliga farbröder staplade argument och siffror i högtidlig ton. Oftast respektfullt mot varandra, om än med tydlig irritation. Även kommunistledaren Hilding Hagberg behandlades faktiskt artigt, trot att han sprungit i Moskva och pussat höga ledare, liksom många av hans partivänner gjort.

Idag möter vi ett helt annat politisk samtal. Debattklimatet har ändrats. En viktig förklaring är att åsiktsskillnaderna minskat kraftigt. Korridoren av åsikter har med andra ord snävats åt. För att vinna väljare tvingas nutidens yrkespolitiker därför vända ut-och-in på sig själva för att försöka visa på nyanser till sin egen fördel. Det är oftast svårt. Därför bilder mest tomma ord och stora leenden. Den politiska substansen tynar.

En annan förklaring är att dagens elit har den politiska sysslan som ett yrke. Från skolan till pensioneringen. Följden har blivit att de skiljt sig från väljarkåren på flera vis. I och med att erfarenheter från högre studier och vanlig privat eller offentlig anställning blivit en bristvara har de svårt att veta vad vanliga människor tänker och tycker. Denna ovana leder till villfarelser i det politiska samtalet från talarstolarna. Därifrån hörs ett låtsat folkligt samtal. Ofta med inslag av tjohej.

Jag menar därför att det svenska politiska samtalet – på ett allmänt plan – blivit populistiskt. Alltså en populism till vänster- eller högerkant – ofta med antingen en globalistisk respektive nationell inriktning. Men populism är det ändå vanligtvis fråga om. Hur märks det?

Det framgår för det första genom att de politiska ledarna agerar som skådespelare. Deras utseende, minspel, kläder och tonläge är smidigt och inställsamt. Allt är yta – inte längre den strävan efter det seriösa djup jag minns från förr. Det nutida yrkesfolket agerar ungefär som fastighetsmäklare mot sina kunder, dvs du och jag som väljare och skattebetalare. Credot lyder: ju mer estradör en politiker är, mätt i karisma, desto större uppmärksamhet i nationens medier.

För det andra ger mediesamhället den politiska skådespelaren luft under vingarna. Medierna och yrkespolitikerna lever i symbios. Den ene klarar sig inte utan den andre. Sammanväxten är oerhört tydligare än under åren omkring 1950. I dagsläget verkar samtliga stora mediehus – oavsett officiell inriktning – stenhårt för en vänsterliberal politik. Utan medierna hade vi haft en helt annan regering!

Populismen syns för det tredje i de politiska budskapens innehåll och form. Även här framträder förstås anpassningen till radio, press och framför allt teve. Man får en känsla av ett plastartat reklambudskap tonsatt till Sound of Music. Korta ord utan pregnans. Ett tunt budskap i reklamens anda. Alltså inga löften, bara lösa ambitioner. Än en gång påminns man om försäljaren, mäklaren, som försöker kränga sin vara till villrådiga kunder, alltså till dig och mig som ska stå för betalningen.

För det färde har en politisk hätskhet vuxit fram i nutidens politiska landskap. Den förklaras främst av trängseln där – åsiktskorridoren har som sagt krympt. När krubban är tom bits hästarna, brukar det heta. Trängda råttor brukar också gå till anfall, säger kanske någon som gillar hästar. Dagens politiska samtal går därför till stor del ut på hån av motståndaren, som framställs som miltals iväg i politiken. Trots att det bara rör sig om en knapp meter. I stället för sakargument används invektiv och glåpord. Motståndaren – med ungefär samt åsikt – framställs som en marsmänniska. Alla inser att det knappast blir fråga om ett fungerande samtal. Och det är inte heller meningen. Det är fråga om reklam för yrkespolitiker som söker förnyad anställning på din och min bekostnad.

Det kanske mest komiska är att nästan alla anklagar varandra för populism. Ett gäng skådespelarna som var och en försöker iklä sig rollen som hederlighetens vän. Motståndarna framställs följaktligen som skurkar och lögnare. Trots att nästan hela den politiska klassen byggt sin tillvaro på samma politiska samtalsmetod: populism.

Torsten Sandström



Nästa »