Anti-PK-bloggen

Mordet på en fjortonårig flicka i Landskrona pekar enligt min mening på en djup sjuka i mediesamhället. Nu tänker jag inte på vänsterpolitisk indoktrinering genom press, radio och teve, något som är illa nog, utan på den våldskultur som svenska och utländska medier och spelföretag sprider.

För några år sedan var det två tjejer i Vetlanda som dömdes för ett dödligt överfall på en kvinnlig kompis. Och nu ännu yngre tjejer i Landskrona. För att inte tala om det tunga klanvåld som håller Sverige i ett dödligt grepp och där en storskalig invandring – utan chans till rimlig integration – är huvudorsaken.

Min tes i några bloggar (och krönikor i Bulletin) är att människor vänjs vid det våld som ständigt vevas upp i medierna. Våldet framstår som rimliga reaktioner i olika situationer, särskilt från människor som upplever något slags desperation och en vilja att ta lagen i egna händer. Det är givetvis inte vad medieföretagen önskar, men det är ändå en naturlig effekt av det massiva mediala våld som i åratal sköljt över samhället. Dag efter dag, timme efter timme. Även de företag som kallar sig Public service deltar i denna destruktiva skolning av unga och äldre. Man gör det till och med genom eviga sk trailers som spelas upp (i stället för företagsreklam) flera gånger per dag. Och för detta våld tvingas du och jag att betala genom tvångsavgifter!

Okej att det rör sig om en internationell rörelse. Den är självfallet svår att stoppa i och med att den göder gigantiska medieföretag som lockar människor till våldet, på samma vis som till offentliga avrättningar förr i tiden. Men det utesluter inte att vettiga människor startar en rörelse mot det samhällsfarliga och onyttiga dödandet. Det är nödvändigt då kittet mellan medborgarna stegvis löses upp, något som vi ser i Landskrona och i klanernas framfart i storstäderna.

En demokratisk stat måste försvara sig mot skeenden som tär på tilliten till samhället och lagen. Politikernas tystnad visar på deras beroende av medierna. Det rör sig om nåt som påminner om en sammansvärjning, med andra ord.

Torsten Sandström

Mångas tankar går till presidentvalet i USA. Det är inte enkelt att ta ställning, även om man i vårt land gärna talar om liberala demokrater. För mig är det ett val mellan två obehagliga politiska lösningar. Därför gäller det att finna den av dem som trots allt är bäst.

Både Republikanska och Demokratiska partiet har en tydlig konservativ kurs. Frånsett religiösa inslag, antiabortkrav och en sliskigt överdriven kommersialism är detta enligt min mening bra. I detta perspektiv verkar ändå demokraterna mest tilltalande. Mot dem talar dock partiets kulturelit och dess liberalism, som drivit fram mycket av det som idag kallas woke, cancelkultur och politisk korrekthet.

Den senare linjen – den trånga åsiktskorridoren – har i sin tur givetvis gynnat Trump och det republikanska partiet. Även om det finns många intellektuella republikaner mot dessa inskränkningar i det öppna samtalet, är Trump som person för mig motbjudande. Han är nämligen föga intellektuell, egotrippad så det skriker om det, en mobbare, en sexist, en person som ser allt i svart-vitt, någon som inte hyllar det öppna nyanserade samtalet osv. Jag har svårt att finna något vackert att säga om Trump, mer än att han sannolikt är en bättre golfare än Biden, vilket kanske inte säger något viktigt.

Just nu verkar Trump ha övertaget i president-racet. Till stor del beror det på Bidens svaga kampanjande och hans vilja (oförmåga) att ställa upp på ett samtal i Trumps anda. För den senare passar smutskastning som hand i handske. En enkel publik hurrar.

Men nu är Biden ute ur bilden. Och Kamela Harris är kanske inte en politisk stjärna eller skicklig debattör. Det sägs att hon ofta svamlar. Dessutom har hon med sig från Kalifornien en del av den extrema liberalism som är motbjudande för många (även för mig som marknadsliberal). Men hon är kvinna och tämligen välartikulerad och gladlynt (som det verkar). Detta kan komma att visa sig svårt för Trump.

Denne intellektuella mobbare och egotrippade gåpåare har använt Biden som en slagpåse. Alla har hört Trump yra om ”crocked Joe” och om Biden som den värsta presidenten någonsin etc. Nu tvingas Trump möta en kvinna som han inte offentligt kan förtrycka och håna. Dessutom en betydligt yngre motståndare! Trump förlorar ett av sina bästa vapen som populist. Att inte kunna förtrycka sin motståndare, utan att hon får publikens sympati, framför allt kvinnliga väljares. Det här kan Harris bli en match för Trump!

Detta tema kan komma att avgöra presidentvalet. I så fall är det bra för svensk del, såsom jag idag bedömer situationen. Trump som Putinvän, isolationist och tullkramare är inget för mig!

Torsten Sandström

Att ta ställning mellan Biden och Trump i USA:s presidentval är för mig som att välja mellan pest och kolera. En gaggig president Biden vill bli omvald. Och en auktoritär, flummig och moraliskt korrupt Trump vill ta över. För länge sedan borde Demokraterna ha förstått att någon annan än Biden måste vara kandidat. Men partiväldet har bugat för den senile Biden. Och på så vis nu ställt till det å det allvarligaste.

Att låta Bidens vicepresiden Kamera Harris med automatik ta över är ingen lösning för framgång. Hon är förbrukad liksom Biden då hans presidenttid löper ut. Dessutom är hon mäkta impopulär, inte minst på grund av en misslyckad invandringspolitik (som varit hennes uppgift att styra upp), frånsett förstås hos feminister som inte lärt sig något av Hillary Clintons försök att driva politik i kraft av sin makes presidenttid och ekonomiska kontakter.

Nu måste Demokarterna visa att man kan finna en duglig ung kanditat, som kan pressa Trump ut i kulisserna. Alltså en djärv kandidat som känner ansvar att axla USA:s framtid, trots att situationen med kort varsel är pressad och svår. Givetvis finns det en krets mycket skickliga politiker som kan ge Trump en match. En ung person som kan få Trump att framstå som det åldrigt usla spektakel han är.

Jag inser att det blir svårt. Amerikas väljare är något mer styrda av medierna än svenska medborgare. Men det ger samtidigt en modig kandidat en god chans. En folklig talare med skicklighet och djup. En person som inte tillhör storfinansen och vågar distansera sig från eliten, utan att för den skull stöta sig med affärsvärdens finansiärer. En sådan kämpe måste finnas. Om han eller hon träder fram och blir nominerad visar det på det Demokratiska partiets styrka. Detta även om personen ifråga inte vinner över Trump. Han måste få en match, ty USA:s demokrati ligger i vågskålen.

Torsten Sandström

Den fjärde statsmakten – som medierna ibland kallas – har numera fått en annan funktion än att granska politikernas maktutövning. Förvisso pågår i medierna en form av kontroll över offentliga beslut. Men den sker inte längre med armlängds avstånd till politikens beslutsfattare. Journalister sysslar allt mindre med saklig och kritisk granskning. I stället väljer man sida och propagerar för egna sympatier och fördömer oliktänkande. Mediernas anställda utövar politisk makt!

Demokratins essens är inte medier utan medborgare som är aktiva, människor som diskuterar och som väljer. Partierna är inga självändamål, något som de tyvärr utvecklats till. I partierna ska enbart medlemmar samlas för att betala en slant och tillsammans välja riktning. Förr fungerade detta bättre än idag. 1970 var 1,3 miljoner svenskar organiserade i partier (direkt eller indirekt genom facklig anslutning). Idag är endast 0,3 miljoner anslutna till partier (2022). Medlemsantalet har alltså sjunkit med omkring 75 % under ett halvt sekel. I stället har statsbidrag till partierna ökat rejält. Att detta medför en dysfunktionella svensk demokrati är enligt min mening uppenbart. Den politiska eliten har förstärkts.

Jag hör aldrig en en hög politiker peka på denna fara. Ingen talar heller om mediernas allt intensivare politisering på nyhetsplats samt i kulturen spalter. Också landets statsvetare sover sin törnrosasömn och suger nektar från statens politiskt styrda forskningsinstitut. Ingen diskutera med andra ord frågan om hur landets medborgare ska aktiveras och ges möjlighet att mer direkt påverka valen till riksdag och kommuner.

Än värre, de personer som lyfter denna fråga stämplas närmast som samhällsfiender. Vi ses som konspiratörer och spridare av fake news. Så har det även varit i tidigare historiska skeden då den bestående samhällsordningen satts ifråga. De politiska eliterna värnar om sin ställning med medierna som sina vasaller.

Men med tiden brukar det folkliga missnöjet ta ut sin rätt. Risken är dock att det kan slå slint som historiens också ger prov på. Alltså att starka och auktoritära krafter tar över. Därför gäller det att vårda demokratin och att ständigt fundera över om och hur den kan fördjupas. Detta samtal saknas tyvärr i Sverige.

Torsten Sandström

Hörde häromdagen en intervju med Ebba Busch. Hon talade om eventuella ökade satsningar på det som kallas Business Sweden. Dvs en av staten ägd organisation för ökad svensk export. Mer export är väl bra, men frågan är vad Business Sweden kan fixa. Offentliga organisationer är knappast kända för att vara effektiva på annat vis än att ge ut bidrag till dem man vill flörta med.

Hursomhelst. Jag har svårt att bedöma om Business Sweden fungerar bra. Busch verkade tveka, om jag hörde rätt. Hon sade att hon vill se:

Mer pang för pengarna

Svaret visar på en oförmåga att artikulera politiken. Ett flummigt förhållningssätt till det offentliga Sverige. Dvs ännu ett tecken på den politiska klassens slapphet vid landets roder. Givetvis vill jag höra vad som i klartext är svaret rörande pengar till Business Sweden. Även om ”pang”kanske ska tolkas som ”effekt” så är det ändå inte ett konkret svar. Politiker måsta vara mer nyanserade, men det vågar man inte, ty svekdebatter står bakom hörnet. Pang påminner mest om verkan av ett fyrverkeri med pengar, vilket tyvärr är något typiskt för politikers hantering av andras pengar. Så bevara oss för mer fyrverkeri av statliga bidrag! Det har vi redan sett för mycket av, tyvärr.

Min poäng är följande. Om ett diffust ”pang” ska avgöra hur dina och mina skattepengar används så förstår jag varför svenskarnas skattebörda är stor och tung. Flummiga motiv innebär slösande. Det påminner om hur Gudrun Schyman i Almedalen ett år eldade upp 100.000 kronor inför en storögd publik. Det är kanske något liknande som avses med ”pang för pengarna”?

Jag är rädd för det.

Torsten Sandström

Många journalister tillhör ett släkte av politiserande tyckare. Sydsvenskan har flera sådana propagandister anställda. En heter Petter Larsson.

Han rapporterar den 17/7 om en dom mot två gazademonstranter i Lundagård, som motsatt sig en order från polisen att upphöra med sin protest. Då det vägrat order har de burits bort, åtalats och nu fällts. Den sk journalisten Larsson skriver så här om domen:

Vi förlorade just en del av vår demonstrationsfrihet

Jaha. Så en polisorder för upprätthållande av ordningen vid allmänna sammankomst är alltså inte bindande som tingsrätten anser. Larson menar att det finns en frihet att motsätta sin sådan order och att tingsrätten således dömt fel.

Många journalister har alltså sin egen lag. Och den läser man för allmänheten i tidningens spalter.

Jag skriver ofta om journalistikens förfall, från fakta rapportering till fullproppade åsiktsreportage. Bonniers medier deltar numera i denna nedåtgående rörelse. Ty journalister hos Bonniers har alltmer kommit att strunta i sin yrkeskodex. De tror nämligen att de är fria författare, i stil med August Strindberg. De vill förändra världen och åtminstone Sverige. I själva verket agerar de som klåpare och journalistikens dödgrävare.

Redaktionernas ledningar rycker på axlarna och hoppas på fortsatt presstöd då prenumeranterna lämnar dagspressen. Så agerar de dödgrävare jag nyss nämnt.

Torsten Sandström

Det är uppenbart att feminismen är ett hot mot den svenska rätten. Behandlingen av Julian Assange på svensk mark är en uppvisning i hur troende feminister missbrukar rätten. Att Assange i Sverige samtidigt kurtiserat och legat i sängen med flera tjejer är uppenbart. Men när två av dem fått reda på varandra slöt de sig samman i en konspiration. Och så gick de till polisen och kokade ihop en historia om våldtäkt.

Alltså en story i vanlig #Me too-stil. Kvinnliga poliser drog ärendet vidare. Den första åklagaren lade ned anmälan pga brist på bevis. Den andre – en kvinnlig feminist – drev fallet vidare. Och Assange flydde landet till UK. Den kvinnliga åklagaren vägrade typiskt nog att åka till London för att samla bevis och höra Assange. Länge hade Assange hotet om svenskt åtal hängande över sig. Vad som sedan känt honom i London under lång tid är bekant. Han är nu släppt från förvar och på fri fot. Men svenska feminister har hursomhelst utkrävt en rejäl hämnd för sviken kärlek.

När nu Assange frigetts skulle i ett öppet samhälle feministerna hålla käft och slicka såren. Men inte. En av kvinnornas målsägandebiträde, mediernas Elisabet Massi Fritz, vevar som vanligt vidare sin kampanj för att ragga nya #Me too-klienter. I Sydsvenskan 25/6 utropas:

Frisläppt Assange rör upp känslor: ”Bevis fanns”

Bonniers tidning tar på så vis ställning i saken. Det sker genom att låta en feminist backa upp en annan mot Assange. Så fungerar gammelmedierna i dagens mediesamhälle. Propaganda från vänster och frånvaro av saklig rapportering.

Då allt färre står ut med att läsa sådant strunt – och slutar läsa tidningen – måste Sydsvenskan finansieras med 27 miljoner om året i presstöd. Du och jag tvingas alltså betala fortsatt vänsterpropaganda.

Torsten Sandström

Katrine Kielos Marcal sägs vara utbildad ekonom. Det märks sannerligen inte. I DN skriver hon nämligen rubriken:

Jag är inte så säker på att Europa är fattigare än USA

Bevisföringen är i huvudsak en undran om USA:s avancerade datachip den bästa innovationen. Eller om det är en europeisk plastkork som sitter fast i förpackningen?

Man måste ta sig för pannan för en så subjektiv och korkad jämförelse. AI mot irriterande flaskor som bara gynnar miljön i någon mån. Det är som att jämföra meloner med russin. Och vad gäller ekonomisk utveckling rör jämförelsen en skillnad på ett oändligt antal miljarder dollar/kronor.

Det DN gör genom att släppa fram Kielos Marcal är att propagera för vänsterns gröna syn på ekonomin. Men den kan inte användas för att mäta nationers rikedom. Med hennes metod riskerar Sverige bli rikast i världen i och med att Northwolt och LKAB försöker tillverka gröna varor genom ett kolossalt utsläpp av CO2 samt allehanda gifter.

På Kielos Marcals vis räknar givetvis inte heller etablerade organisationer som Världbanken, OECD mfl. Men det gör alltså DN:s reporter med sin futtiga fil kand i ryggsäcken. Om ämnen som miljö- och genuskunskap ingår i examen vet jag inte. Men jag skulle inte blir förvånad.

Hursomhelst. DN sprider fake news! På det fräckaste och mest naiva vis.

Torsten Sandström

SvD den 14/7 innehöll SvD en intervju med samhällsdebattören Henrik Jönsson. En man med många konservativa åsikter, ibland bra, emellanåt märkliga. Hans klädsel påminner om dåtidens bilförsäljares. Och en religiös underton markerar konservatismens problematiska drömsida.

Det är ändå bra att SvD ger plats för hans tankar. Men det sker på svenska journalisters vanliga vis. Dvs genom att i rubriken markera avstånd från texten om Jönsson. Ur intervjun klipps nämligen orden i rubriken:

”Det ser inte jättebra ut för mig”

Tanken hos tidningen är förstås att varna för Jönssons åsikter. Ungefär som en giftvarning på en medicinburk.

Att detta och liknande varje dag sker i SvD är ett tecken på tidningen förfall, en nedgång som bolstras genom ett rejält statligt presstöd. SvD framstår idag som en månadstidning, med hopsamlat stoff från lång tid på lagret. Nästan allt kryddat med PK- eller vänstertänk. Kan man verkligen prenumerera på denna tidning? Om man tvingas att stå ut med vänstersnack kan man ju lika gärna lyssna på SR P1, som normalt dessutom innehåller mer nyanserad och fyllig information än SvD (som alltmer består av tjogtals klipp från TT).

Jag närmar mig därför ett beslut om att – efter åtskilliga år – klippa prenumerationen. Det medium som håller den mest öppna marknadsliberala – och vänsterkritiska linjen är enligt min mening Bulletin (där jag själv är krönikör). Utan att vara språkrör för SD, vilket jag tycker är rätt val, driver Bulletin en bred högerlinje, med öppningar åt olika håll. SvD är däremot idag rena smörjan, frånsett ledarsidan och under strecket. Men det räcker inte för en prenumeration. Jag vill inte hjälpa till att försörja vänsterns skribenter.

Torsten Sandström

Under våren har som bekant många universitet i västvärlden sett omfattande demonstrationer och ockupationer från studenter och vildhjärnor som säger sig sträva efter fred i Gaza. Det vi ser påminner om ett gammalt mönster. Vänsterungdomar skriker ut sitt missnöje. Under 1960-talet inträffade som bekant liknande händelser i vårt land. Kårhus och andra lokaler ockuperades. Intressant är om historien upprepar sig? Eller om det är något viktigt nytt som sker?

En påtaglig likhet är att protesterna emanerar från vänsterkrafter i och utanför universiteten. Varför protesterar inte oliktänkande marknadsliberaler? Svaret är nog ganska givet. Studenter som omfamnar marknadsekonomi och demokrati inser att uppror inte löser motsättningar till det bestående samhällets förmån. Många av dem tror i stället på ett öppet samtal.

Men det finns viktigare förklaringar till studenters Gazaaktivism som beror på skeenden i nutid. Marxismen bygger nämligen på dogmen att vårt samhällsskick är något ont. Tesen är att den bestående ordningen bygger på att en klick kapitalägare suger ut en majoritet av arbetare. Motsättningen ska nödvändigtvis störta marknadens stater sönder och samman samt ersätta dem med de klasslösa samhälle som Marx hoppades på.

Men idag vet en majoritet att Marx´teorier – eller snarare förhoppningar – visat sig falska och att kommunistiska samhällen fungerat dysfunktionellt och odemokratiskt. Men detta har inte påverkat vänsterstudenternas ideologiska övertygelse. Trots misslyckandet anser sig vänstern fortfarande ha ett slags tolkningsföreträde. Historikern Håkan Arvidsson slår huvudet på spiken då han kallar sin berättelse (bok) om 68-vänstern i Lund ”Vi som visste allt” (2008). Unga studenter var förhäxade av marxismens världsbild. Med blind tro skred man till verket.

Som deltagare under 60-talet i den lika vilsegångna – men slätkammade – maoistiska kampversionen kan jag idag instämma i hans betraktelse. På kvasifilosofisk grund var vi – en studentminoritet – övertygade om att vi agerade korrekt. Det bestående samhället var ruttet och ändå dömt att gå under. Men som alla vet hade vi fel. Trosvisshet leder tyvärr alltför ofta till dåraktiga beslut.

En viktig skillnad mellan dåtidens och dagens universitet är att ledande forskare – då jag var ung – inte trodde på vänsterns ideologiska budskap. Socialdemokratins omfattande satsning under 1960-talet på ett kraftigt breddat intag av studenter i Lund och på andra universitet och högskolor har i grunden förändrat denna bild. Universiteten har på lärarsidan närapå förvandlats till vänsterns bastioner i åtskilliga discipliner. Särskilt har mängder av sociologer, psykologer, miljövetare, genusvetare, studenter i socialt arbete, kriminologer mfl fått arbete på lärosätenas olika institutioner. Utan tvekan har detta medfört att vänsterideologin fått en kraftigt vidgad grogrund vid vetenskapliga institutioner, något som idag syns i studieplaner, litteraturlistor och elevsympatier. Några unga stannade alltså kvar som lärare vid universiteten. Många, många fler fick jobb som tjänstemän i en svällande svensk byråkrati. Att en misslyckad marxism på så vis fått förödande verkningar för det svenska samhället är enligt min mening uppenbart. Idag syns det kanske tydligast i det faktum att feminismen – i Marx´svartvita kampvariant – nära nog blivit en svensk statsideologi. Vi ser det också i en flummig antiauktoritär pedagogik som delvisa raserat den svenska skolan. Även i den trosuppfattning som svenska medier dagligen vidarebefordrar.

Det som sker är efterverkningarna av 60-talets vänstervåg. Och vi ser effekterna på svenska universitet och högskolor i högljudda sympatier för Hamas terrorister. Nu är många bland de ledande forskarna och lärarna vänsteranhängare. Alltså personer som saknar fallenhet eller vilja att sprida det öppna samhällets demokratiska budskap. Förståelsen för marxismens teori om ”rätten att göra uppror” finns med andra ord i huvudet hos de trädgårdsmästare som ska odla fram forskningens och demokratins frihetsliga och civiliserande plantor vid landets universitet och högskolor. Det är därför inte att undra på att högre svenska lärosäten har svårt att hantera dagens vänstermobb. Särskilt som demonstranterna normalt har rejält stöd av landets medier.

Torsten Sandström

Publicerad i Bulletin

USA har lärt västvärlden åtminstone två läxor. En god och en tråkig. Först revolutionen mot britterna och den folkliga demokratins etablerande genom konstitutionen 1787. Sedan, i nutid, genom demokratins pågående förfall.

Jag skriver detta sedan en vettvilling i natt försökt mörda presidentkandidaten Trump. Samtidigt som hans motståndare, den sittande presidenten Biden envisas med att fortsätta sin kampanj, trots att den amerikanska nationen tydligt ser att Biden saknar verklighetsförankring och ofta kort försvinner i drömmarnas värld. I en demokrati efter min definition och smak skulle ingen av de två ha en chans. Den ena än förtyckande lögnare. Den andre en senil drömmare.

Vad är roten till det onda i USA? Enligt min mening är det bristen på förnyelse av konstitutionen. Denna 1700-talsskapelse för ett nybyggarland expanderande västerut på andra mark visar sedan länge klart otidsenliga drag. Jag menar att ett valsystem som nästan fullständigt domineras av Big business tydligt kommit att välja bort viktiga reformer. Jag har inget mot det amerikanska näringslivet, som är vitalt och vida överträffar vår världsdels trista skapelse EU och dess centralistiska näringspolitik. Frihet i USA och pyramider med lagar inom EU!

Men att Big business i praktiken genom miljardstöd tillåts bestämma vem som ska utses till president är, som vi ser idag, en katastrof. En sund och nödvändigt strikt reglering av partibidrag saknas i USA. Majoritetsval i enmansvalkretsar har jag inget emot. Det medför ofta nyttiga skiftningar i politiken (som Sverige skulle ha nytta av om inte den svenska högern en gång i tiden valt bort ett sådant system mot Brantings åsikt). Men bidragssystemet i USA hindrar i praktiken kandidater att få framgång vid olika val om de saknar de två partistyrelsernas stöd .

En annan omodern del av konstitutionen är att en del statliga och andra offentliga ämbeten tillsätts genom politiska val. OK, att även svenska politiker i statens ledning ibland ger sina kompisar offentliga jobb (alla minns väl Anna Kindberg Batra och några nu onämnda sossedomare i HD). Men i USA riskerar rättsväsendet att explicit politiseras genom att vissa tjänster som exv domare och åklagare utses via val. Antagligen fungerade detta system väl under expansionen västerut och det sk Emigrant Trail. Men inte idag med ett överflöd av väl utbildade amerikanska jurister. Vi ser det i processerna mot Trump. Vi ser det förstås i domar från Högsta domstolen i USA. Lyckligtvis har en nationell domarunionen i USA på allvar nyligen lyft problemet med politiserande federala domare, vilka genom – ofta högervridna avgöranden – gett sina företagsklienter lönsamma temporära framgångar i väntan på högre domstols beslut.

Slutligen belyser nattens skottdrama i USA ännu en juridisk återvändsgränd i konstitutionen. Jag tänker förstås på regleringen av rätten till innehav av vapen. Även här syns spöket från Wild West. Det är uppenbart att en ny vapenreglering krävs för att hindra skottlossning i nutidens amerikanska städer, skolor och presidentval. Det blev tydligt genom mordet på Abraham Lincoln 1865 och uppenbart genom dödandet av John F Kennedy 1963.

Därför frågar jag: när kommer USA att lära sig sin läxa? When will they ever learn? Alla förnuftiga människor – som kan släppa konservatismens band – måste inse att USA kräver ännu några viktiga ändringar av konstitutionen. Det brådskar. Ett val av Trump kanske gör det fullständigt klart. Men då är det kanske för sent.

Torsten Sandström

Rubriken ovan är ett tema för en text i The Economist (22-28 juni) om EU. Där kritiseras organisationens ledarskap rejält. Det finns många ledare, men ingen som leder är underrubriken. Artikeln slutar med ironiska uttalanden om att den ryssvänliga Mr Orbans land är ordförandeland, med Ungerns slogan ”Make Europe Great Again”. Texten har en udd av britternas val att lämna organisationen, även om The Economist själv varit högst tveksam.

Enligt min mening är det uppenbart att Europas demokrati är i förfall. I stället för att etablera en fast bas för samverkan har EU byggts på lösan grund. 27 medlemsnationer som drar åt devis olika håll. Demokratier och autokratiska kleptokratier om varandra. Ryssfiender och rysskramare i samma gäng. Ett låtsasparlament som föder rader av lagtexter med kvävande verkningar för människor och företag. En europeisk ekonomi i obalans är ”kronan” på verket.

Till detta kommer alltså att EU saknar ny ledning. Det planeras för samma typ av styrning som före parlamentsvalet där det blåste högervind. Inga tecken på att man lyssnar på alla varningstecken. EU ska fortsätta att växa på sin federala väg, trots folkets ointresse och kritik. Nya problematiska stater i öst ska in. Det är inte min bild av hur ett demokratiskt samfund ska fungera. Demokrati växer underifrån – inte genom centralism. Det enda goda är parlamentet kommer att få svårt att enas om nya skräcklagar.

Min slutsats är att de politiska eliterna inom EU har kört fast. Frankrike och Tyskland i kriser och Ungern vid rodret. Egentligen är det inte klokt att inga reformister höjer rösten. Svenska politiker duckar och flyger som skottspolar till Bryssel för onödigt snack om frågor som bäst ska skötas på nationell nivå. I stället ser vi planer om fortsatt centralism, byråkrati och korruption. Den gamla organisationen för fri handel – EEC – gav hopp. Dagens EU är en sorg som närmar sig en skandal…

Torsten Sandström

Medierna är fulla av reportage om ränteläget. Ord som nästan är lika skrämmande som klimatkrisens berättas. Ändå är räntor på 4% tämligen beskedliga jämfört med dem jag upplevt i min ungdom (på 14%). Många inom eliten och övre mellan klass har lånta kraftigt i hopp om boende och vinster på detta. Klart att många klagar. Men att medierna tar deras parti är ett tecken på pressens förfall. Där har sakliga rapportering blivit en bristvara och egna åsikter/intressen hamnat i centrum.

Nästan var dag skriver nyhetsmedierna om hur tungt det är för låntagarna och inte minst att räntan måste sänkas. Alltså personliga drömmar om den egna gruppens intressen.

Ändå häpnar jag över att Dagens industri – som ju sägs syssla med ekonomi – faller in i klagokören. Men även Di:s journalister har förstås bostadslån. Den 10/7 sluter sig SVD:s ekonomiredaktion till den klagande. A propå Riksbankens styrränta skriver tidningen:

Fastighetsveteranens kritik: Människor knäcks

Citatet kommer från en intervju med en direktör för ett svenskt fastighetsbolag. Även han talar förstås i egen sak – bolagen har lånat vilt under den nollränteperiod som nu upphört och blivit kostnadskrävande. Stora krokodiltårar med andra ord. Och så fria direktörens till publiken: Människor knäcks.

Detta händer i dagens mediesamhälle. En epok då en saklig diskussion ersatts av politisk propaganda. Journalisterna har fått fritt fram för navelskådning…

Torsten Sandström

Om jag förstått rätt så har Sverige under årens lopp nominerat ett enda kön till posten som svensk kommissionär i EU:

Anita Gradin (S), Margot Wallström (S), Cecilia Malmström (L) , Ylva Johansson (S) och nu Jessica Rosvall (M).

Alltså inte en enda man. Då svensk grundlag vilar på normen att offentliga beslut om tjänster ska vila på förtjänst och skicklighet framstår det som märkligt att inte en enda man befunnits vara kompetent att föreslås till ett välbetalt EU-jobb. Varför är det så?

Ett skäl är att det rört sig om den vanliga svenska fäblessen för könskvotering, som i realiteten innebär att grundlagens regler om saklighet äventyras. Ett annat skäl är att jobben enbart avser B-laget i Bryssel, förvisso välavlönat, och att man (män alltså) skickar dit villiga inom andrasorteringen (till och med en före detta kommunist och S-karriärist , Ylva Johansson). Ett tredje och enkelt förståeligt skäl är att S-partiet önskat bli av med Ylva Johnsson i en kommande S-regering. Ett fjärde skäl är att mansväldet i sydeuropa inte kan förmås att nominera kvinnor, varför politiskt korrekta Sverige enkelt kan övertalas att ställa upp så att Kommissionen inte ser alltför ruggig ut. Särskilt som den svenska synen är att det rör sig om ett B-lag.

Mycket talar för att dessa skäl samverkar till Sveriges märkliga agerande, som närmast måste ses som en diskriminering av män. Bättre manlig kandidat än åtminstone Ylva Johansson måste ju kunna raggas upp.

Vi ser alltså ett Sverige som ständigt traskar på i samma gamla hjulspår, utan tankar på förtjänst och skicklighet. Alltså statsfeminismens Sverige.

Torsten Sandström

Nystarter är förstås osäkra fenomen. Men om det bara drabbar kapitalister finns det ingen anledning att gråta. De chansar inte sällan med egna pengar. Men i batteribolaget Northvolts fall har stora pengar – minst 88 miljarder – satsats med offentliga medel, dvs dina och mina pengar.

Svenska politiker har alltså i åratal uppmanat Riksgälden, pensionsfonder och andra att satsa på Northvolt och andra så kallat gröna företag. Landets många miljötalibaner hurrar. Men Nortvolts affärer har under ett par års tid gått allt sämre. Bolaget är bokfört till omkring 60 miljarder, trots att enbart en dryg miljard intjänats. BMW tror inte längre på leveranser av batterier från Skellefteå. Northvolt skrinlägger en planerad svensk fabrik i mellansverige. Du och jag har som skattebetalare anledning att räkna med en smäll.

I ett öppet land måste åsikter brytas om viktiga frågor. Enskilda ekonomer och ett fåtal journalister vågar höja ett varningens finger. Men majoriteten svenska politiker traskar i miljötalibanernas fotspår. Så kallad grön ekonomi behöver nämligen inte vara lönsam, den är ju så god, antas det. Därför kommer fortsatt nya offentliga medel att slängas på Northvolt samt till Norrlands svindyra gröna stålföretag som inte kommit igång.

Att ta risker med andras pengar är hur enkelt som helt. Det är just vad som sker i Norrland. Om bolagen går omkull måste dessutom stora stöd utbetalas till de kommuner i norr som gått med på att bli lurade. Tala om dåliga affärer!

Torsten Sandström

Svenska medier är som vanligt naivt okunniga om franska val. Sedan många år finns ett mönster att folket röstar med hjärtat i första omgången och sedan – något uppskrämda. I nästa omgång röstar man med plånboken. Det borgerliga Frankrike (framför allt utanför Paris) anger således till sist sin åsikt. Sammantaget en kraftig majoritet mot vänster, även om vänstern förstås kan vinna fler röster än väntat (från bidragstörstande väljare). Så gick det alltså till den 7/7. Men svenska och internationella medier har dessförinnan spekulerat vilt. För svenska mediers del gäller det förstås att sparka högerut – som vanligt.

Förklaringen ären fransk idealism. Hoppet om bättre politiker är konstant. I botten ligger alltså en uttalad avsky mot de politiska eliter som sedan revolutionen plågat nationen. Den ena har tågat in, för att efter ett misslyckande sedan slängas ut, osv.

Jag ogillar familjen Le Pen och dess parti. Familjefaderns historia är ruggig – i hans gamla kort ligger grövsta rasism (förnekelse av Hitlers illdåd), värsta vulgariteter och till med en misstanke om mord. Hans dotters affärer med Putin är i samma rysliga anda. Varken franska folkets majoritet eller jag kan förlåta sådant. Men Nationella fronten gick tyvärr fram i valet. Det är helt naturligt på grund av avskyn mot Macron, som ändå lyckats med ett antal strategiskt viktiga reformer, vilka såväl väster- och högerpopulister hatar. Med tanke på de mediala förhoppningarna är det ändå fråga om en smärtsam seger för Le Pens folk.

Fransk politik sedan revolutionen 1889 är en oförsonlig kamp mellan olika politiska idéer. Det vi ser är med andra ord antitesen till den pragmatiska lösning som britterna valt hundra år tidigare (1689) genom sin fredliga revolution. I Storbritannien överlevde kungen och parlamentet samt en allt större väljarkår tilläts forma politiken. Det engelska folkets rikedom stegrades, låt vara att den var och ännu är ojämnt fördelad.

Idag förefaller såväl Frankrike som England vara på nedgång ekonomiskt och socialt. Parlamenten – eller demokratin – fungerar inte som idealen påstår. Europa sackar dessutom kraftigt ekonomiskt efter i jämförelse med USA och vissa nationer i öst. Bristen på ett öppet demokratisk samtal i västvärlden – och medier som politiserar åt vänster – medför att grupper till höger i stil med Le Pens folk brukar gatans parlament eller och angriper nationella makthavare. Europas stater lider brist på växling inom kåren av politiker, som bara byter plats c:a vart fjärde år. Och det mesta blir som förr.

Jag menar därför att Le Pens rörelse visar att nationella politiker måste sträva efter att vitalisera demokratin. Närheten mellan väljarkåren och dess representanter måste ökas. Rotationen på politiska poster måste göras tydlig. Partiernas välden måste inskränkas och deras verksamhet finansieras av medlemmarna och inte staten. Att politiken med mer direkt demokrati blir mindre förutsebar är en naturlig följd. Idag är konsekvensen nämligen en politik som fjärmar politikerna från väljarna. Det är denna splittrande spiral nedåt avseende folklig förankring som enligt min mening måste brytas.

Torsten Sandström

På morgonen idag lyssnade jag på SR P1 Morgon. I en nyhetsrapport sades följande a propå temperaturen någonstans i världen:

” Den varmaste månaden som någonsin uppmätts på jorden”

Tanken var förstås att förstärka den pågående FN-propagandan om klimatkräck. Men alla som läst sin historia vet att jordklotet under årtusenden upplevt stora temperaturskiften. För 10.000 år sedan var det ett 10.000 m högt istäcke över stora delar av Sverige! Under de senaste 2.000 åren har flera värmeperioder gått över i kyla med några seklers mellanrum.

Det mest troliga är därför att relationen mellan solen och jorden växlar så att temperaturen under decennier höjs och sänks. Det är möjligt att förbränning av kol, olja och biobränslen påverkar värmen. Men hur mycket är ytterst oklart.

Användningren av ordet ”uppmätt är infernalisk”. Den tar sikte på att termometrar använts först sedan 1800-talet. Ordet uppmätt tolkas av de flesta människor som lyssnar på SR såsom ”konstaterats” eller ”upplevts”. Genom att vränga orden vill samhällets elit – politiker och medier – lura oss att tro att värmen är något nytt som aldrig ”någonsin” inträffat.

Hursomhelst måste uttalandet på Sveriges radio ses som fake news. Och meningen är att sprida propaganda i syfte att skapa rädsla och underkastelse. Lögnen upphöjs således till sanning. Så går det till i PK-samhället. Där är det öppna samtalet stängt. Och public service bluffar.

Torsten Sandström

Som politisk chefredaktör på SvD har Tove Lifvendahl en viktig uppgift. Hennes kollegor på ledaravdelningen tar den på allvar, med alltid tänkvärda och rappa betraktelser. Men inte Lifvendahl. Hon skriver i en författarjargong – långa drapor – med borgerliga svenska ideal. Inte pang på med andra ord. Utan krångliga texter med mycket flum, om än ofta med goda intentioner. Och sällan tuffa angrepp på moderaterna, hennes parti, som sannerligen inte lyfter alla politiska stenar. Exv avseende problem inom den offentliga vården där ett hundratal moderater häckar i toppen på svenska landsting/regioner.

Idag skriver hon en sådan ledare. Den rör betydelsen av privata företag inom det svenska samhället och alltså även på offentlig sektor. Helt riktigt konstaterar hon att sossarna inte klarar av denna uppgift utan bidrar till ineffektiv inom det offentliga. Sossarna står nämligen med ett ben i planekonomin. Det gör för övrigt många inom M, KD, L, C och SD.

Hennes rubrik lockar inte till läsning idag:

Tänk om det privata vore normen

Rubriken är ett tecken på borgerligt – och för den delen även vänsterns – flum. Vilken jädra norm undrar jag? Och vilken privathet avser hon? Dessutom kan rubriken läsas som ett hot – inte en önskan – avseende större fokus på det privata livet – i företag och familj. En politisk god rubrik vore exv:

Fram för företagskonkurrens inom det offentliga

I stället för klartext så lindar Lifvendahl in ledaren i en politik korrekt stil. Bara valet av ordet ”normen” signalerar vänstersnack. Alla som läst några böcker vet att normer kan vara av olika slag, vanligtvis antingen lagliga eller moraliska (där politiken är en undervariant). På vänsterslang betyder normen en öppning för sk ”normkritik”, dvs ett ifrågasättande från vänsterhåll av traditionella värderingar rörande politiska värderingar om ekonomi, politik, kön, privatliv, konst och andra moraliska val.

En ledarskribent på en tidning som är moderat eller marknadsliberal måste vara tydlig. Men SvD är inte längre en tidning för marknadsliberaler. SvD framträder alltmer som en vänstertidning med liberala inslag. På så vis passar Lifvendahls ledare idag som hand i handske. Tyvärr. På så vis har Bulletin – där jag själv medverkar – blivit landets främsta tidning med ideal från höger. Varken moderat eller SD.

Torsten Sandström

Den svenska skolans kunskapskris har som bekant diskuterats efter en rad nedslående internationella mätningar genom OECD. Efter att ha läst en aktuell dom från Högsta domstolen har förklaringsbilden klarnat något. Rättssystemet är dysfunktionellt. Det rör sig om en tvist om diskriminering där en skola i Malmö anklagas för att inte ha gett en elev med funktionsnedsättning tillräckligt stöd, se länken nedan. Lagen beskriver diskriminering följande vis:

att en person med en funktionsnedsättning missgynnas genom att sådana åtgärder för tillgänglighet inte har vidtagits för att den personen ska komma i en jämförbar situation med personer utan denna funktionsnedsättning som är skäliga utifrån krav på tillgänglighet i lag och annan författning, och med hänsyn till

• de ekonomiska och praktiska förutsättningarna,
• varaktigheten och omfattningen av förhållandet eller kontakten mellan verksamhetsutövaren och den enskilde, samt
• andra omständigheter av betydelse,

En ung människa, NN, har (från sju års ålder 2014) under sina fyra första skolår i kommunens skola haft problem med studierna och hög frånvaro. Under flera år har skolan dryftat problemen med målsman och även vidtagit olika anpassningsåtgärder för NN. Först år 2018 fick NN diagnosen autism.

HD konstaterar att NN, redan innan diagnosen ställdes 2018, hade visat tydliga tecken på neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. NN skyddas då av diskrimineringslagen. Domstolen menar i och med det att NN frambringat tillräcklig bevisning för diskriminering. Vidare anser HD – till skillnad från underinstanserna – att Malmö kommun misslyckats motbevisa att diskriminering skett. Kommunen har således inte förmått visa att skolan vidtagit tillräckliga åtgärder för att NN ska anses ha likabehandlats med sina skolkamrater. Här faller domstolen bland annat tillbaka på Skolinspektionens granskning, där det bollas med begreppen och sägs att skolans åtgärder utgör ”extra anpassningar och inte särskilt stöd”. NN tilldöms av HD ett skadestånd på 20.000 kronor från kommunen.

Jag är rejält kritisk till domen. Signalvärdet är beklämmande, som jag ser det. I det moderna Sverige har alla som vill plugga getts rimliga möjligheter till det. Några egentliga hinder av ekonomiskt slag finns inte längre för tillträde till skolan, även om psykiska krämpor och sociala bakgrundsmönster fortfarande gör att unga släpar efter med sina studier. Men eftersläpningen undanröjs sannerligen inte genom skoltvång.

Enligt min mening har en befogad äldre syn på en långvarig skolplikt (från fattigsamhället) numera spelat ut sin roll för unga som själva önskar studera. Plikten har förvandlats till en bromskloss inom grundutbildningen. Alla unga med god vilja till studier tas i skolan emot med öppna armar. Idag hålls ingen utanför möjligheten till utbildning på grund av ekonomiska spärrar. Idag används plikten för att i skolan försöka inlemma unga som inte intresserar sig för studier eller har svårt att – av olika anledningar – tillgodogöra sig studierna.

Därför har skolplikten idag fått uppenbara negativa verkningar för studiemiljön då det gäller förutsättningarna för kunskapsinhämtning. Svenska skolor har under 20 års tid av intensiv invandring fått en bred grupp nya unga – framför allt killar – med vacklande vilja att delta i studierna. Dessutom har tillväxten av unga med en diffus krets av psykiska diagnoser och olika funktionsnedsättningar bidragit till att förvandla skolmiljön till hela havet stormar.

Sammantaget kan man därför tillspetsat säga att två olika minoritetsgrupper förändrat arbetsmiljön i skolan. I syfte att integrera dessa grupper i studier med inriktning på nya kunskaper har skolan tvingats inrikta sig på socialt arbete, dvs på en rad olika kompenserande extrainsatser för att i någon mån försöka få de mindre studiebenägna att vistas i skolan. Denna integration har blivit en alltför svår uppgift för lärarna, som normalt besitter ämnesutbildning (i olika högskolediscipliner, och alltså inte i komplext socialt arbete). Elever från studievana miljöer klarar fortfarande studierna rimligt bra, trots att unga från de två minoritetsgrupperna gör lärarnas roll svår och orsakar oordning och bråk i klassrummet.

Även om huvudproblemet, såvitt jag förstår, är en långt gående skolplikt så har mängden olika lagregler för vardagens skolarbete också påtagligt förvandlat miljön i skolsalen. Den svenska lagstiftaren har i sin stora välvilja – men ännu större brist på praktisk förmåga och vishet – skapat en ogenomtränglig djungel av lagregler, i syfte att styra den svenska skolan enligt jämlikhetens evangelium. Märk att det inte rör sig om avancerade krav på kunskaper eller hur dessa ska inhämtas i klassrummet. Utan framför allt om hur unga från de två minoritetsgrupper som nyss nämnts ska ges stöd. Uppgiften blir med andra ord att studieobenägna ska prioriteras. Det avspeglas som sagt i PISA-resultaten.

Lagstiftningens regler om skola och diskriminering är ett juridiskt inferno. Detta tydliggörs av diskrimineringslagen (se ovan) och av HD:s domskäl. I domen presenteras det ena problemet efter det andra i en anda som påminner om en konfuciansk begreppsanalys. Märk väl att domstolen, i likhet med underinstanserna, har en möjlighet att besluta att kommunens insatser varit rimliga. Citatet ovan från lagtexten ger en tydlig öppning för en sådan rimlighetsbedömning. På så vis hade HD kunnat sätta stopp för att ytterligare resurser flyttas från skolans kunskapsförmedlande verksamhet till dess sociala. Men HD tolkar lagen utan att visa rim och reson. I stället får rektor och skola de facto en spark i baken och anses ha diskriminerat ett skolbarn. I framtiden – efter domen – kommer sannolikt tyvärr ännu större pengaresurser inom svensk skola att satsas på minoritetsfrågor i den heliga likabehandlingens anda.

Dessutom rör inte tvisten en renodlad diskrimineringsfråga, som hävdas från NN:s sida (något som HD godtar). Rimliga åtgärder för tillgänglighet har vidtagits anser två lägre domstolar. Ingen otäck lärare och ingen vrång rektor har heller agerat mot NN i syfte att klämma åt barnet ifråga. Åtskilliga insatser har gjorts under åren, men inte hjälpt i NN:s fall. Domen bör verkligen skapa oro på landets rektorsexpeditioner och kommunalkontor!

Enligt min mening är den överordnade tvistefrågan i realiteten hur skolans medel – dvs skattebetalarnas pengar – bäst ska användas enligt svensk lag. Diskrimineringslagen är som synes inte skriven i sten. Men HD:s dom innebär de facto att lagstiftningen ska tolkas så att rektor och lärare måste satsa på sociala insatser för enskilda – så fort en elev uppvisar problem: Detta i stället för resurser till utbildning av övriga unga i kollektivet. Då en skolbudget självklart inte är oändligt stor – och minoritetsproblemen ökar – måste lärarnas arbete i katedern därför komma att nedprioriteras ytterligare!

Därför menar jag att HD:s tolkning försvårar en upprustning av den svenska kunskapsskola som socialdemokratin länge önskat reducera till en teater för politisk jämlikhetssymbolik. Då en krånglig lagstiftning inte ger tillräckligt klara besked – och Skolinspektionen sysslar med kineseri – borde därför HD ha valt en lösning som mest ligger i samhällets övergripande intresse. Skolan är som bekant inte en vårdinrättning. Inte heller främst ett institut för integration. Den svenska skolan ska försörja samhällets med kunniga medborgare. Och ge de elever som önskar studera – och har förmåga till detta – en god miljö för inhämtande av kunskaper.

Jag anser att den svenska skolplikten – som är tabu – måste mjukas upp. En kortare plikt (ev 6 år), med tydliga undantag svåranpassade unga, som måste skiljas från sina kamrater och särbehandlas. Alltså bör olika skolor för skilda förmågor inrättas. Det är heller inte rimligt med en officiell ambition att alla måste föras fram till en studentexamen, med effekt att kunskapskraven inflateras och högre studier försvåras. Drömmen förvandlas för många till en mara eller ett hån! De som inte önskar studera måste erbjudas lärlingsutbildning eller liknande praktisk träning i kombination med arbete.

Summa summarum måste den svenska jämlikhetsparadoxen inom skolan ses som en återvändsgränd. Låt i stället unga människor växa efter egen vilja och egen förmåga! Lagstiftningshelvetet kring den svenska skolan måste få en ände. Att landets Högsta domstol bestämmer skolmiljön är något högst besynnerligt.

Torsten Sandström

Publicerad på Bulletin

https://www.domstol.se/globalassets/filer/domstol/hogstadomstolen/avgoranden/2024/t-3151-23.pdf

Idag lyfter jag igen ett tema som mediesamhället ignorerar. I en värld av hårda politiska motsättningar -och även krig – saknar västerlandets politiker och medier en analys av sina egna roller. Med rätta kritiseras Ryssland, Kina, Ungern och andra nationer för deras auktoritära regimer. Men samtidigt vill eliten i vårt land och andra stater i väst inte se hur man själv bidrar till en politisk splittring genom att vägra syna demokratins problem. Politiker och medier mörkar tydliga inslag på folkligt missnöje. Genom denna passivitet ges förstås kritiska motståndare vatten på sina kvarnar. Politikerna vevar bara på.

Ett exempel. I CNN:s spektakulära tevedebatt från Atlanta mellan kandidaterna i presidentvalet utspelas rena farsen. Två avdankade motståndare ägnar inför tevekamerorna tid åt att tvista om vem som är den bästa golfspelaren! Inte undra på att ryska och kinesiska medier hånar demokratin i väst. I sanning ett riktigt dollargrin.

Även i Sverige samt i flera europeiska länder sker en uppvisning i hur demokratin brukas på ett sätt som gör många förnuftiga människor besvikna. I och för sig anser jag att tillväxten av extrema högerkrafter är problematisk. Gatans parlament är en vådlig väg. Politik ska drivas genom en öppen diskussion om vilken politik som är nyttig och vad som är skadligt. Det vi ser i Europa är hur den politiska eliten jagar partier och rörelser som ifrågasätter gränsöverskridande invandring. Det sker i världsdel som under senare år drabbats hårt av islamistisk terror och kriminellt klanvåld. Detta gör att folkliga protester mot våldets krafter – och mot politikernas oförmåga i sammanhanget – måste ses som legitima. Protesterna kallas auktoritära, främst för att de avviker från vänsterns ideal. I själva verket måste åsikterna accepteras i en öppen samhällsdiskussion. Det är demokratins essens.

Rysslands anfallskrig i Ukraina är dock en svårare fråga. För mig är det uppenbart att demokratiska krafter måste samlas för att ge Ukraina stöd. Ryssland, Kina och Ungern måste fördömas. Däremot är det fullt legitimt i en demokrati att – utan att ge stöd till angriparen Ryssland – plädera för fredsförhandlingar och mot vapenleveranser till Ukraina. Jag gör det inte. Men det är ju precis vad den svenska och europeiska vänstern länge sysslat med i andra geopolitiska konflikter. Israels försvarskrig kritiseras exv hårt av vänsterns krafter och den islamistiska terrorns heliga krigare backas de facto upp genom krav på fredsförhandlingar. Medierna i väst kritiserar Israel så hårt att jag i mitt stöd till den judiska nation som överfallits närapå börjar känna mig som en person som inte förstått vad demokrati är!

Folkligt normala och lagliga åsikter ska i en demokrati inte angripas med hat eller förkvävas såsom sker i många av Europas nationer. Då EU just nu ska formera ett nytt ledarskap så sker just detta. De krafter till höger som vunnit ökad sympati i EU-valet bör ges medinflytande. I stället sätter vänsterliberaler krafter inom EU upp en spärr mot diskussioner med den unionskritiska högern och lanserar sitt eget politiskt korrekta ledarskapsgäng. Det tycks som man vill förneka vad en stor del av Europas folk önskar, dvs en grundläggande reform av gemenskapen. För mig är det uppenbart att vänsterliberalernas anspråk på tolkningsföreträde väcker motstånd och vrede hos dem som stämplas som demokratins motståndare, trots att de hånade tillhör rörelser som också vill få plats på en demokratisk spelplan. I stället utsätts de för hån – och röda linjer (!) dras upp mot dem. De beskrivs närmast som outlaws.

Därför menar jag att den politiska eliten i väst missbrukar det demokratiska systemet. Än värre, det sker med intensiv uppbackning av många av de medier som påstår sig vara en fjärde statsmakt. Medier som ska granska politiska makthavare backar i stället upp dem. Det är något mycket farligt, anser jag. Följden blir att enbart vissa åsikter anses som legitima, medan andra genast stämplas som odemokratiska, trots att de samtliga måste anses som rimliga åsiktsyttringar i ett öppet samhälle.

Min poäng är att missbruket av demokratin i väst måste ses som en viktig förklaring till det folkliga missnöje som eliten dödskallemärker. Enligt min mening måste dagens demokrati i stället fördjupas. Den politiska eliten måste artigt lyssna på motståndarna och framför allt visa vilja till att utvidga folkets inflytande över parlamenten. Det finns exv goda möjligheter att begränsa flerfaldiga omval till politiska jobb. Det finns även möjligheter att utöka väljarnas personliga inflytande över valen av specifika ledamöter till parlamenten. Dessutom bör rättsliga öppningar skapas för att låta medborgarna via folkomröstning överpröva förslag till lagstiftning. Åtskilliga komplement av typen ”direkt demokrati” har en tänkbar plats i verktygslådan. Men den politiska eliten kör bara vidare i samma hjulspår.

Det som skett i Atlanta vid valdebatten mellan Biden och Trump är ett skräckens exempel på hur demokratin kan förfalla och finansiärer, medier och partistyrelsers tillåtas ta över den politiska scenen. Att vanliga människor reagerar över partiernas oförmåga till öppenhet och självkritik är för mig klart som korvspad. Förvisso är kraven ofta inte tydligt artikulerade. Men missnöjet är uppenbart! Den politiska klassen reaktion borde vara att stanna upp och verka för reformer. Men det är inte detta som sker. Elitens kritiker stämplas i stället som auktoritära krafter. Och det öppna samtalet tynar alltmer.

Det räcker inte längre med att konstatera att demokratin har latenta problem. En reformrörelse måste till för att rädda det öppna samtalet.

Torsten Sandström

Även publicerad i Bulletin

Mediernas rapporter om batteribolaget Northvolts enorma problem är intressanta och har en allvarlig tendens. Förlusten har ökat till mer än 12 miljarder för 2023! Okej, att nystartade bolag inte sällan kan gå med underskott. Men ändå.

På SvD:s ledarsida idag pekar Peter Wennblad på att bolagets årsredovisning för 2023 enbart nämner ordet lönsamhet 3 gånger, medan ”hållbarhet” nämns 314 gånger! Och enligt Klas Hjort i Bulletin häromdagen innebär förlusten att varje sålt batteri skapat ett minus på 31 miljoner kronor. Försäljningen av batterier per kvartal 3 enbart gett kraft till 162 elbilar!

Trosvissa personer säger att den gröna omställningen kräver uppoffringar. Och att vinst kommer att skapas med tiden. Det är möjligt, men marknadens stöd till bolaget sviktar rejält och BMW har nyligen annullerat en mångmiljardorder.

Det särskilt allvarliga är hur dåligt underbyggda och missvisande rapporter från FN och IPCC tas för sanna och medför att hela världen – och även många affärsmän (men inte alla) – anpassar sig till de dogmer som preikas. Svenska offentliga institutioner har satsat gigantiska belopp i Northvolt. När det blåser motvind så tar Northvolt till tjuvknep i stil med de som nyss nämnts. Nämligen att ”hållbarheten” ställs i fokus och ”lönsamheten” hamnar i bakgrunden tillsammans med röda siffror. Hårda ekonomiska fakta har ersatts av storslagna drömmar.

Enligt min mening är det i verkligheten fråga om en utveckling mot något som liknar planekonomi, dvs ett fenomen som borde vara avskaffat tillsammans med Sovjetunionens fall. Vår nuvarande regering vågar inte ens ställa kritiska frågor om lönsamhet i batteriproduktion (eller för den sk grönt stål). Nya miljarder riskerar att hamna hos Northvolt. Den omskrivna nyindustrialiseringen av Norrland är ett gigantiskt riskprojekt. Kommuner i norr och svenska skattebetalare riskerar att drabbas av en supersmäll. Tyska bilföretag signalerar redan ökad produktion av bensinbilar (och hybrider).

I min blogg står det öppna samtalet i centrum. Om en kritisk diskussion tillåtits i riksdag och medier hade IPCC:s trosvissa prognoser antagligen tagits med en rejäl nypa salt. Men det svenska offentliga samtalet är inte öppet! Att ifrågasätta FN och IPCC är tabu. Northvolt blir på så vis ett tecken på en svensk sjuka som är synnerligen allvarlig. I vårt land – mer än i andra nationer – har folket piskats till att anamma FN:s skräcksyn på klimatet, dvs bilden att människan huvudsakligen skapat uppvärmningen.

Den som kan sin historia vet att vår planet haft flera perioder av varmt respektive kallat klimat. Jag har aldrig hört någon av klimatskräckens apostlar nämna eller diskutera detta viktiga faktum.

Torsten Sandström

Något besynnerligt händer i nutid. Med FN-chefens skrianden i falsett pågår en propagandakampanj för mänsklighetens undergång på planeten. Värmen är ett faktum. Men att orsaken främst beror på CO2- i atmosfären är ännu inte bevisat. FN påstår det. Många oberoende forskare (FN tillhör inte gruppen, man vill utöva makt) har alternativa teorier om solens, havens och molnens betydelse. Liknande värmeperioder har som alla kloka människor vet konstaterats sedan exv romarrikets tid. Klimatet har växlat flera gånger långt innan olja börjat brännas.

Jag skriver det mot bakgrund av en rubrik i Sydsvenskan den 27/6 högt upp i nyhetsflödet:

Rekordvärme på Ribban ökar risken att dö med tio procent

Ribban är en badplats i Malmö. Hur kan man påstå att dödsrisken ökar med 10% och inte 0, 5 eller 15%? Varför agerar FN och medierna så läskigt? FN med ännu en sosse i ledningen, António Guterres, vet att det gäller att skrämma människor till underkastelse. På så vis önskar FN bygga global makt. FN:s verktyg är IPCC, som består av ett vinklat urval av forskare. De säger en hel del kloka saker, men publicerar vinklade politiska slutsatser som stärker FN:s kampanj.

Medierna i sin tur är som vanligt förvillade åt vänster. FN antas vara sanningssägare. Och därför beskrivs IPCC:s slutsatser som att konsensus råder inom forskarvärlden – en osanning och ett horribelt påstående. Men naiva vänsterjournalister köper FN-propagandan med hull och hår.

Det öppna samhället sluts alltmer. Åsiktskorridoren snävas åt. Personer som skriver ord som jag gör anses som vettvillingar och högerextremister. I själva verket är det FN som ansvarar för spektaklet. Utan att tänka på kostnader och mänsklig oro tror FN att värmen ska kunna stoppas genom vanskliga mänskliga uppoffringar. Det är FN:s roll i klimathetsen som måste ifrågasättas! Och medier som agerar papegojor.

Torsten Sandström

Som bekant sysslar nyhetsmedier allt mindre med kritisk analys av fakta. I stället florerar åsikts- och nöjesjournalistiken. En följd har blivit att själens schamaner ges livsluft. Med andra ord lägger psykologer ut texten om allt mellan himmel och jord. Här ett exempel från Sydsvenskan den 26/6:

Min chef är en riktig besserwisser – hur hanterar jag det?

Jaha, denna typ av enögd kritik av makthavare har svenska journalister lärt sig på sina prästseminarier. Kritisk granskning borde förstås lika ofta ske av underordnade som är problematiska. Men, det sker inte. Anställda anses nämligen ständigt som förtryckta enligt Marx´schema. Därför får vi inte läsa följande:

Min anställd är riktigt ovillig att jobba – hur hanterar jag det?

Alla anställda är givetvis – liksom majoriteten av chefer – inte vrånga. Det ensidiga perspektiv som journalister väljer – nerifrån och upp – är dock lika problematiskt som det omvända (som vill befästa makt).

Mediernas val av onyanserad kritik av höga bidrar nämligen till luckra upp auktoriteter, som man givetvis – om fog finns – måste ifrågasätta, men annars upprätthålla för att främja en rimlig ordning i samhället. Ett allvarligt exempel är journalisternas vurm för kritik av rektorer och lärare, medan stökiga elever ständigt smeks medhårs. Även busar får alltså stöd i svenska medier. Också av svenska politiker för den delen. Tyvärr.

Torsten Sandström

Det är ingen nyhet att feministerna erövrat Sverige. Till och med staten visar tecken på att könscertifiera nationen efter feminismens budskap.

Att vänsterblaskan SvD går i samma riktning är kanske inget att förvånas över. En ny chefredaktör försöker stoppa tidningens nedläggning med stöd av feminism, vänstersnack och höga statsbidrag.

Idag får hon hjälp av Ann Heberlein. Hon presterar följande ”tänkvärda” rubrik:

”Ni tjejer som klagar – sänk kraven på män”

Jag har ingen aning om hennes val av män. Om hon eller partner har visat sig vissna är alltså oklart. Vem som haft otur eller visat oförmåga till bar val är okänt. Men tänk nu bara på hennes rubrik!

I ett Sverige som ständigt talar om jämlikhet är således en sådan rubrik möjlig. Tänk vilken mediestorm som skulle uppstå över följande rubrik:

”Ni män som klagar – sänk kraven på kvinnor”

Ett vrål om kvinnohat och diskriminering skulle höras över nationen. Men feminismen är en besserwisserideologi. Rörelsen har monopol på sanning i sin svart-vita syn på könen. Det är något allvarligt att svenska medier härjas av denna klick av kvinnor.

Torsten Sandström

Bonnierskoncernen satsar vilt på kommersiellt gångbara projekt. Saklig och kritisk nyhetsrapportering är nämligen för dyrt och svårt att sälja till läsarna. Däremot allt med anknytning till känslor och annat hokus pokus går som smör i solsken.

Detta förklarar varför spalterna numera är fulla med psykologer som tror sig kunna förklara alla mänskliga tankar och attityder. Vissa dagar minst två reportage såväl i DN som SvD! Och allt om motion och hälsa – i rätta mått förstås viktiga frågor – går i fulla drag förstås att stoppa i munnen på folk via struntreportage. Och så sportsidorna förstås. Uppsnack, skitsnack och eftersnack. För att inte tala om nöjen och underhållning!

Ändå blir jag lite överraskad av följande rubrik från Dagens industri (DI) den 26/6:

Ärkebiskop Martin Modéus blir ny krönikör i Dagens industri.

Jag tror kanske inte han kommer att läsa Bibeln för läsarna. Men han kommer liksom Pastor Jansson att vrida och vränga på det kristna kärleksbudskapet utifrån Jesus, som påstås hysa ömma tankar om dig och mig, förutsatt att vi tror på hans projekt.

Detta sker då Sverige och världen står inför stora utmaningar. Viktiga politiska beslut måste fattas. För mig är det därför ett hån att – liksom DI – lämna scenplats till ärkebiskopen. Hans kristna budskap ligger faktiskt närmast vänsterns. Det vill säga en närapå kommunistiskt syn på underkastelse under ledarens evangelium. Anpassa dig och tänk inte själv efter ditt eget huvud.

Det är just egna kritiska tankar som nu behövs i en svår tid. Inte tankar som påminner om ett bönemöte – haleluja. Jag har svårt att tro att affärsmän som bläddrar i DI kommer att fångas av tankar om kollektiv gemenskap på en marknad som vilar på konkurrens. Men det är antagligen denna typ av kommunism man kan förvänta sig av ärkebiskopen. I en tid som skriar efter en ny och fördjupad demokrati menar uppenbarligen DI att en ärkebiskop är anförare. Jag tar mig för pannan.

Utvecklingen visar hur medier och politiker drar åt fel håll. I stället för argument om det svenska samhällets påtagliga brister så lanseras det kristna budskapet. Det känns som ett projekt som redan misslyckats för några hundra år sedan…

Torsten Sandström

Sedan länge har SvD inlett en väg vänsterut. Förvisso har ledarsidan fortfarande en marknadsliberal och kritisk inriktning. Här skrivs åtskilliga beaktansvärda och bra ord av Svensson och Neuding mfl. Men tidningen som helhet seglar åt fel håll med ett rejält statsbidrag i kassan. Det kan inte vara en slump, utan bero på redaktionella överväganden i samspel med ägarna, dvs koncernen Schibstedt som säljer spalter med vänsterinriktning.

Nyligen har SvD fått en ny chefredaktör, Lisa Irenius. Det syns sannerligen att ännu en vänstervåg drar in. Häromdagen sparkades en krönikör med rimlig kritisk framtoning. Och i samma veva enrollerades ännu en vänsterdrabant, Katrine Kielos-Marçal, med ”meriter” från propagandakrig på Aftonbladet och DN. I DN har hon mest sysslat med att kritisera Tories – vilket det finns fog för – utan att samtidigt ha granskat sina åsiktsvänner inom Labour. I SvD påstås hon ska skriva om ekonomi, trots att tidningen har en ekonomidel som ännu är hyfsad. Det tycks som hon fått ett praojobb på SvD i vänsterekonomi. Okej, det rör sig kanske om en satsning på lokal rapportering, som staten numera prioriterar för att ge några stora pension. Jag tänker i så fall på reportage från möten på Sveavägen, S-partiets högkvarter.

Lisa Irenius har således med en rivstart inlett nedläggningen av SvD. Idag hyllas därför högst upp på första sidan en redig sossekvinna, Lavin Redar, som omfamnas av tidningen så här:

Nya fixstjärnan ska utmana Jimmie Åkesson

Alltså rent önsketänkande från SvD:s och Irenius sida. Åkessons framgångar bygger på kritik av ett dysfunktionellt Sverige. Hans parti har lanserat den invandringspolitik som numera Redars sossar driver – åtminstone officiellt…

I stället för att skriva om mediesamhällets allvarliga utveckling – där journalister sysslar med politik och nöjen – och om demokratins kräftgång i västerlandet så hoppas Irenius på att en vänstersväng ska frälsa Sverige och tidningen. Genom att trotsa tidningens traditionella läsare ska nya värvas, tror Irenius. Hennes lansering är desperat och pekar på att hon framöver får en statlig finansierad reträttpost på SR/SVT.

Min prenumeration på SvD hänger nu på en skör tråd. Varje dag överväger jag – reta till max – en uppsägning.

Torsten Sandström

Om demokratin ska fungera måste partierna vara effektiva. Här finns förstås stora risker. Det visar historien. Den ledare som har alltför stor makt över partimaskineriet kan skapa allvarliga problem. Vi ser det i Sverige där partiernas kontroll ofta blivit så stor att parlamentets ledamöter förvandlats till hukande knapptryckare med god lön.

Sedan en tid tillbaka spelas problemet upp i USA. Där ser det just nu ut som om en odemokratisk skurk och mobbare, Trump, ska ställas mot en påtagligt senil Biden. Det demokratiska partiet har uppenbart misslyckats med uppgiften att kontrollera sin ledare. En gaggig president Biden vill fortsätta och förefaller få försöka. Gårdagens valdebatt visade på en katastrof för Biden.

Nu ställs partiet Demokraterna för en ytterst svår uppgift. Då Biden av allt att döma är körd måste en bättre kandidat snabbt vaskas fram. Hur det ska gå till är svårt att säga. Men det är nödvändigt om den amerikanska demokratin ska anses levande. Möjligtvis kan partiets finansiärer, näringslivet, bli räddningen. Inom dess led finns säker starka ledare som är villiga. Biden måste i så fall avpolletteras. För detta krävs antagligen att hans själv övertalas att slänga in handduken. Men det blir i så fall en märklig lösning för att en demokrati ska ges nytt friskt blod. Finansiärerna bestämmer kandidaterna.

Torsten Sandström

Ja, så är skvalet igång igen. Mediesverige går på semester till Visby. Samma gamla ”nyheter” upprepas för ett svenskt folk som är mer intresserat av EM-fotboll. Det gäller alltså inte att lokalisera nationens problem, som sannerligen är många. Utan snarast att dölja dem i dimmor av uttjatade argument som mest påminner om drömmar. En politisk enighet som är påfallande stor presentas för publiken som att nya grepp ska tas (genom återanvändning av gamla).

Politiker och journalister kör tillsammans. För den offentliga sektorn är jippot kostsamt. Massor av statliga och kommunala tjänstemän flyger till Visby för att dricka rosévin. Men inte blir myndighetssverige bättre, enbart mer enkelriktat och dyrbarare för skattebetalarna. Själva problemet med byråkratins omfattande problem är nämligen tabu. Färdriktningen är solklar, nya myndigheter och mer tjänstemän. En spiral som är en vår nations mest förödande.

På så vis är PK-dalen ett bevis på det svenska samhällets politiska sjuka. Viktiga reformer döljs genom dimmor av strunt. Som vanligt råder som sagt tabu. Ingen uppsatt politiker vågar säga att kungen är naken. Givetvis inte heller medierna som får en vecka av billiga reportage som få är intresserade av. PK-dalen är en skapelse av mediesamhället som visar dess omfattande problem.

Så gör en god gärning: lägg ned skräpet!

Torsten Sandström

Man behöver inte vara miljötaliban för att bli arg över den fiskeripolitik som bedrivs i Östersjön. Stora trålar sveper av bottnarna och tömmar sjön på fisk. En stor del av fångsten används sedan som föda i norska laxodlingar. Strandnära fiske i mindre skala får därför inte fångster som förr. Priset på torsk, strömming och sill stiger i handeln. Detta sker samtidigt som politiker, medier och byråkrater skriar över vargar, mördarsniglar, vresrosor och annat som man kallar utrotningshotat respektive invasivt.

Min tilltro till den svenska miljöpolitiken är låg. Det tycks inte spela någon roll vilken regeringen Sverige har, nationen styrs av krafter från EU. Regeringen tillåter det ena och förbjuder det andra i en virvel av dårskap. Jag anar att Östersjön är svår att reglera på grund av geopolitiska orsaker där många staters intressen ska fogas samman. Men ändå. Vem skulle tillåta trålfiske på Vänern? Där finns för övrigt inte tillräckligt med fisk för detta, men det är just vad som håller på att ske i Östersjön.

I dagarna talas det om att den vilda laxen i våra älvar kraftigt minskar. Antagligen beroende på att unga laxar inte får tillräckligt med strömming ute i Östersjön. Jag menar att det vi ser är ren politisk dårskap. Passivt åses hur miljön raseras. En miljöpolitik som direkt leder till miljökatastrofer. Samtidigt som medierna varje dag ylar om andra frågor avseende miljön.

Sverige är uppenbarligen av banan. Detta på grund av att politikerna agerar som vettvillingar. Det är inte klokt!

Torsten Sandström

Som någon läsare kanske minns härskar den S-märkta Kartin Stjernfeldt Jammeh som kommunens ledare i Malmö sedan många år. I mina bloggar har jag längre kritiserat Malmö för att leva över sina egna tillgångar. För att budgeten ska ihop krävs nämligen miljardsatsningar från staten och andra kommuner (via tvångslagstiftning). Det är alltså ingen rolig berättelse om Malmö så långt.

Men den 23/56 meddelar den som vanligt okritiska och vänsterinriktade Sydsvenskan följande:

Ny internationell topproll för Stjernfeldt Jammeh

– ska leda hållbar stadsutveckling

Ska vi skratta eller gråta? Det är bara i Sverige och i kommunistiska medier som en sådan rubrik kan publiceras. Den person som inte ens kan få sin kommuns ekonomi att hålla samman av egen maskin erbjuds alltså en roll som ledare för hållbar stadsutveckling! Tala om att utse geten till trädgårdsmästare!

Men bara det att hon ges uppdraget och stadens till upplagan största medium presterar en så underdånigt hyllande rubrik är ett allvarligt tecken på det svenska samhällets politiska sönderfall. Vad händer med svensk demokrati? Även helt korkade beslut presenteras som politiska bravader!

Läsaren förstår säkert varför jag genomgående är kritisk till nutidens vänsterpolitiker. För länge sedan fullgjorde vänstern en viktig uppgift i värt land. Nu klamrar de sig fast som politiker och drar nationen i smutsen.

Torsten Sandström

Ett av många argument för att visa skepsis mot den pågående skräckkampanjen om klimatet är själva ordet ”hållbarhet”. Allt som för tillfället är gott tycks kallas ”hållbart”. Allt annat är alltså fel, även om definitionen av hållbar är rena tuggummit. Min skepsis ökar genom detta flum tillsammans med FN-chefens billiga och hiskeliga skrän om klimatkris, där adjektiven når en höjd som tyder på mänsklighetens undergång i närtid.

Lund universitet har en personaltidning som kan uppfattas som His masters voice. Inget spännande och nydanande med andra ord. För några år sedan var för övrigt samtliga journalister där kvinnor, som intensivt drev feministisk politik! Alltså massor med rop om hur alla vid universitet ska gå i rätt takt. På ett universitet borde detta skapa förvåning. Häromdagen kom tyvärr en ny upplaga. Där presenteras fyra forskningsprojekt som beviljats pengar för ”hållbarhetsrelaterad” forskning. Termen ”relaterad” antyder ytterligare flumtänkande, ungefär som a propå hållbarhet.

Ett av projekten rör AI-hanterad språktydning av digitala samtal (som för övrigt redan pågår vid brottsbekämpning). Ett annat gäller eliminering av P-fassubstaner. Ett tredje avser biologisk övervakning via drönare. Och det fjärde siktar på tillvaratagande av biologiska restprodukter.

Jag har inget emot någon av dessa uppgifter. Det rör sig allmänt att om goda idéer som kan vara nyttiga för samhället. Men varför är de hållbara? Men det måste finnas ännu fler tänkbara projekt som är minst lika samhällsnyttiga. På svenska har dessutom ordet hållbart en tidsaspekt, med lång utsträckning i tiden. Jag är inte övertygad om att något av projekten har en sådan effekt av nära nog evighetsverkan. Frånvaron av alternativa projekt är bekymmersam. Det saknas över huvud taget en diskussion om kärnkraftens utveckling, en fråga som sannerligen har stor betydelse för framtiden. Men här har förstås miljörörelsen bakom PK-hållbarheten satt stopp. Som sagt, i Sverige ska vi gå i den takt som ledande politiker bestämt.

Just tidsaspekten visar på hur knepig ordet hållbar är inom forskning och politik. Många av gårdagens stora uppfinningar håller idag på att omgraderas till ohållbara, trots att fossila bränslen ännu kommer att användas i många, många år framöver och sannolikt fö evigt för vissa uppgifter. Vidare var före kriget i Ukraina allt krigsmateriel ohållbart enligt officiella bedömare. Men nu har Rysslands och Kinas krig och hetsande medfört att vapen har blivit högsta mode och alltså något hållbart. Till råga på allt menar åtskilliga inom vänstern att lönsamhet – dvs företags jakt efter vinster – i sig är något ohållbart och att en planerad ekonomi är att föredra. Detta trots Sovjetunionen kollaps.

Jag hade kanske väntat mig att Lunds universitet skulle visa sig kritisk till den nya politiskt korrekta terminologin. Men i stället traskar universitet på i upptrampat korrekta spår. Tanken om att låta olika idéer blomma och konkurrera är en viktig drivkraft för all forskning. I stället för öppenhet väljer universitet att snäva åt kraven för penningbidrag, genom att ställa upp fåniga krav i stil med hållbarhet. Det är en marxistisk form av dialektisk analys – antingen svart eller vitt – som redan under 1800-talets senare del varit omodern.

Utvecklingen bådar inte gott. Men den som är kritisk mot hållbarhetsdogmen riskerar förstås att förlora pengar från ministerier i Stockholm. Och det finns för övrigt en hel svärm av legosoldater i Lund, dvs forskare som slaviskt följer det politiska signalsystemet från staten. Sådan människor flockas gärna i ledningarna för landets högre lärosäten. Så var det i slutet av 1800-talet då ett biskopsvälde rådde över universitet i Lund. Mot detta opponerade sig Bengt Lidforss vältaligt. Idag är det annan religion som kräver att folk ska promenera i hållbara led i Lund.

Människor har således svårt att lära. Åtminstone personer som sticker fingret i luften för att känna hur vinden blåser. Förr dem är ”öppenhet” en mara – en ängslan över att inte veta vad man ska tycka och tänka. I det perspektivet blir ordet hållbart förståeligt: följ slaviskt samhällets ledare. Den typen av individer kan givetvis bli farliga – detta har historien utvisat. För forskare som vill vinna bifall till sina projekt gäller det dock tyvärr att satsa på begreppet hållbart.

Visst produceras inte sällan god forskning i Lund. Men det statliga universitetet utsätts ständigt för krav som inte kan kallas vetenskapligt grundade i strikt bemärkelse. Normen om öppenhet hotas ständigt av myndiga politiker och predikas av lydiga medier. På så vis är den närmast religiösa vurmen för det flummiga begreppet hållbarhet ett dåligt tecken i tiden. En signal om inskränkthet, med ett visst inslag av kort tänkande eller till och med dumhet. Alltså något som Lunds universitet inte alls borde främja.

Torten Sandström

I många bloggar har jag pekat på den svenska offentliga vårdens dysfunktionella organisation. Var och en av landets 21 regioner har sina politiker och sina chefer. Alltså travar av politiker som ska försörjas av skattebetalarna. Dessutom är antalet administratörer omfattande och har ökat kraftigt under senare decennier (mellan 2010 och 2018 med 36 % till omkring 44.000). Detta inom en svensk vårdapparat som sammanlagt har en storlek som ungefär motsvarar Storlondon.

Givetvis måste en politisk styrning av vården ske och ett visst mått av administratörer ska se till att folk anställs, fastigheter trimmas samt in- och utbetalningar tas om hand. Men att varje region har sina egna politiker är inget annat än en skandal. Likaså att en separat uppsättning av tjänstemän finns. Till saken hör att det dessutom existerar en topporganisation till regionerna, SKR, med en ledning och koncern som omfattar cirka 1.300 anställda. Vem som helst förstår att den offentliga svenska vården är en jättestor byråkrati. Den illustreras av att SKR med jämna mellanrum sänder ut budskap till staten om ekonomisk nöd (såsom häromdagen).

Ytterligare ett tecken på byråkrati är att svenska läkare har betydligt färre patientbesök och vårdinsatser per tidsenhet än utomlands. Jag anar därför den svenska sjukan sammanhänger med att sammanträda, skriva riktlinjer, fylla i blanketter, förhandla med facken och kämpa med odugliga datasystem (som varje regions byråkrater skapat). Dessutom är frågan vem som egentligen bestämmer inom vården, dvs om det är politikerna, byråkraterna eller fackföreningarna. Till bilden hör att svenska anställda jobbar 15% kortare arbetstid än sina kollegor i USA, men nu strejkar för kortare arbetstid. Oredan skapar förstås stora problem och ekonomiska merkostnader inom den svenska vården. Enligt min mening är politikervälde och byråkrati den främsta bromsklossen för en effektiv vårdapparat. Att fackföreningarna springer sossarnas ärenden gör inte saken bättre.

Strejken visar att de svenska regionerna nått vägs ände. Här måste kraftiga politiska reformer ske så att staten genom – förslagsvis tre – myndigheter tar över vården. Dvs några statliga myndigheter (exv norr, mitten och söder) med personal som är kompetent rörande såväl vård som affärsmässig ledning. Ta med andra ord efter privata Capio som redan idag driver vården c:a 15% mer effektivt (per vårdinsats) än offentliga sjukhus. Inom riksdagen bör ett utskott för vård och omsorg således inrättas. Den politiska kolossen SKR bör läggas ned och ersättas av en renodlad förhandlingsorganisation med muskler att hantera de fackföreningar som ständigt vill bestämma.

Mina förslag drabbar direkt regionpolitiker och onödiga byråkrater. Genom avveckling finns resurser att hämta för att finansiera en tuffare och mer effektiv ledning. Dessutom för att förbättra anställningsvillkoren inom vården. Det gäller att driva vården mer rationellt och alltså till mindre kostnad per ingrepp än idag, där Sverige som sagt ligger illa till. Bara en minskning av antalet byråkrater kommer att frigöra pengar och medföra mer tid för vårdpersonalen att syssla med viktigare saker än att administrera, dvs att slippa lägga ned mycken tid på att rapportera, planera , sammanträda, dokumentera osv. Vården ska stå i centrum – inte administrationen!

Det jag skriver vet redan många kloka människor. Ändå händer inget! Svenska politiker vågar och vill helt enkelt inte ta fajten med regionernas bossar och fackföreningarna. Deras jobb – livräntor – hotas ju genom mina förslag till reformer. Den politiska klassen – jag så ofta skriver om – fungerar alltså som PROPPEN ORVAR. Alla vet att proppar måste lösas upp. Men svenska politiker gör ändå inget mer än att pytsa en miljard hit och dit. Och svenska medier håller som vanligt med facken som nu strejkar…

Torsten Sandström

Så här på midsommarafton finns det anledning av fungera över hur den politiska eliten i alla tider försökt kontrollera folket. Morgondagens helgdag är ett urgammalt exempel, med rötter kanske ett par tusen år tillbaka i tiden (om inte längre). Lövade stänger har länge rests till solens och sommarens ära. Festligheter av olika slag har kopplats till kalendern så att människor i lagom omfattning ges tillfälle att leva ut sina känslor. En metod att lätta på trycket från eventuella omstörtande idéer.

I moderna tider har vi massmedier som fyller en liknande uppgift. Och gör det mer effektivt, tyvärr. Efter nästan hundra år av sossemakt över Sverige har vänstern ett stabilt – men inte oinskränkt – grepp över vårt land. Medierna rapporterar inte längre sakligt om politik – mer än undantagsvis – utan propagerar på ett mycket raffinerat vis. Journalister – vilkas politiska åsikter är anonyma eller rättare sagt inte officiella – pläderar dagligen i spalterna.

Om detta allvarliga samhällsproblem har jag bloggat ofta. Sak samma om den kult som inleds i morgon, då landsplågan ”Sommar i P1” ska släppas loss. Hundra procent PK är slagordet. Att utses till sommarpratet är ungefär som att installeras som biskop. Personen ges rätt att lägga ut den politiskt korrekta synen på tillståndet i nationen. Att majoriteten är slätkammade personer som sover gott om natten tror jag Julius Caesar skulle ha nickat bifall till. Givetvis enstaka modesta kritiker, men framför allt en tsunami av predikanter inom åsiktskorridoren. Alla noga utvalda för att kontrollera folkets tankar på ett lagom vis.

Det rör sig i grunden om befästandet av en antikverad svensk modell, som påminner om de skrån som förr kontrollerade näringarna i städerna. Vänsterns apostlar tar i åtta fall av tio hem spelet. I fokus står en mängd skilda samhällsfrågor. Modellen anses som något heligt. En svensk generaldirektör för medlingsinstitutet är i medierna kritisk till hur Tesla försöker värna sin rätt att vägra sluta kollektivavtal. Men vägran att kontraktera är en upphöjd rättighet i Västerlandet. Det talas nästan aldrig om detta. Ingen säger heller att direktören ifråga tidigare varit anställd som ekonom inom LO! Vi ser Sverige i blixtbelysning mitt i sommaren.

Urvalet av sommarpratare är så hårt styrd så att även de enstaka personer som kvoterats in för att representera tankar till höger framstår som vänsterliberaler. Den svenska modellen är därför enligt min åsikt en samhällsfara då den inskränker ett öppet samtal.

Glad midsommar, om du orkar….

Torsten Sandström

En gammal juristkollega till mig mottog för åtskilliga år sedan följande snubba av en skånsk tulltjänsteman då han försökte att via Öresund bära iland en back med gott och prisvärt danskt öl: har du din egen lag? Frågan är i dessa dagar minst lika befogad.

Som bekant tar sig aktivister av olika slag egen rätt. Nationens jungfruhelgon S:t Greta stoppar trafiken för en påstådd akut klimatkris. Och sensationssökaren Kerstin Ekis Ekman stör en lugn proisraelisk demonstration i Malmö och blir bortförd av polisen. Alltså två kvinnor som båda utnyttjar medierna för att driva politik och odla roller som kändisar. De vill inte erkänna andras rätt – enligt svensk lagstiftning – utan anser sig veta bäst. Att strunta i andra och respektlöst ta sig rätt ger dem en kick. De spottar med andra ord majoritetssamhället rakt i ansiktet. Det är förstås mycket värre än att i distraktion från färjan (?) bära in en back välsmakande öl till Sverige tullfritt.

Väl på plats i Skåne kan jag inte glömma demonstranterna i Lundagård som även de tar sig egen rätt och agerar i strid mot lagen. Dvs åtgärder som de själva anser berättigade på grund av Israels krig mot terroristerna inom Hamas. De bär palestinska flaggor och symboler, men säger inte ett knäpp om Hamas´ muslimska terrorister som dödar, våldtar och håller civila som gisslan samt utnyttjar Gazas civilbefolkning som sköldar. Typiskt nog försvaras demonstranterna i Lund av två personer, Karin Zackari och Anna Lundberg, som säger sig forska inom mänskliga rättigheter. Enögdhet och lagbrott blir en del av vardagens svenska politik. Deras ord är rena dårpippin.

En intressant fråga är vad det är som skapar monster av det politiska aktivistslag jag nyss nämnt. Med minnen från 1960-talets Lund tror jag att en del av svaret är det som gett lundahistorikern Håkan Arvidsson titeln till den läsvärda boken ”Vi som visste allt ”(Bokförlaget Atlantis, 2008). Det handlar om – oftast unga människor – som nyfrälsta är övertygade om att de har svar på livets gåtor. Just frälsningen ger dem en särskild kraft att ställa sig själva i centrum samt ikläda sig skygglappar. Och budskapet blir förstås svart-vitt. De är nämligen säkra på att försvara den rätta tron. Här saknas således sunt tvivel.

Men det finns en annan typ av aktivism som blivit mer framträdande sedan 1960-talet, dvs framfarten av mediesamhällets aktörer och de tillrättalagda teser som de presenterar. Flertalet journalister befinner sig på den vänstra sidan av politiken och predikar marxismens svart-vita budskap om kampen mellan förtryckta och förtryckare. De kvinnor jag ovan nämnt vet mycket väl hur radio, teve och press fungerar. Därför utnyttjas medierna som megafoner för vänsteraktivism. På redaktionerna häckar nämligen åtskilliga av deras åsiktsvänner.

Aktivisterna vet – liksom min vän smugglaren av öl – att de lutar sig mot egen lag. De vet också att medierna kommer att hylla dem i politiska frågor. De utnyttjar alltså medierna så att poliserna ibland ger dem en undfallande specialbehandling samt i vetskap om att brottsmålsdomare inte i spalterna vill framstå som auktoritära. Inte minst vet de att en stor grupp vänsterliberala politiker gärna bidrar till att upphöja dem till stjärnor och kändisar.

I mina bloggar är jag allvarligt kritisk mot mediernas Sverige. Jag anser att vänsterns tolkningsföreträde måste stoppas för demokratins skull. Tyvärr har Göran Hägglunds statliga utredning om svensk public service blivit ett magplask. Han har misslyckats att ta ställning till det svenska samhällsproblem jag ofta skriver om. Hägglund lever alltså inte upp till rollen som företrädare för ”verklighetens folk” (från 20099 då han önskade kritisera den politiska vänstereliten. Public service är idag en fast bas för den elit som tror sig veta allt. Bara bilden eller rösten av Göran Greider eller Erica Bjerström får mig att se rött. Det är medier och politiker som krattar manegen för de aktivistmonster jag nu talar om. Personer som driver sin egen lag.

Därför gäller det för medborgarna att stå upp mot de aktivister som fungerar som den svenska demokratins dödgrävare. Ordet rättssamhälle är inte bara en tom gest. Lan ska med lag byggas! Det är en av flera förutsättningar för ett demokratiskt Sverige! Det gäller att låta spillrorna av verklighetens folk bestämma det politiska samtalet i öppenhetens riktning.

Torsten Sandström

I DN den 10/6 spekulerar Pia Gripenberg om vilka som ska få toppjobben inom EU efter parlamentsvalet. Förutom Ursula von det Leyen nämns endast tre kvinnor.

Det är möjligt att någon av dem kommer att ges ett sk toppjobb. Men vore det inte rimligt att anta att någon man erövrar en födkrok i en maskulin europeisk miljö. Svaret är ganska säker ja.

Det som sker i DN är ännu ett tecken på en medial utveckling där feminismen används som verktyg. Verktyg för vad kan man undra, ty Gripenbergs spekulationer säger nog inget om vad som faktiskt kommer att ske, frånsett att von der Leyen måhända får en födkrok och maktbas. Gripenberg ägnar sig år en allmän könskamp, där hon skriver om sådant som hon personligt vill komma att se. Alltså inte rapportering om vad oberoende betraktare uppfattat eller anser.

Någon säger att det är väl inte så farligt, bara komiskt. Jag håller inte med. Om medier ska kunna göra anspråk på agera statsmakt – ett mål som förr i tiden var aktuellt (alltså inte numera) – så kommer en feministisk rapportering att medföra bristande förtroende. Publiken uppfattar reportage med all rätt som vinklade eller som ren propaganda. En tråkig och kanske till och med allvarlig utveckling. Allvarlig på grund av att åtskilliga människor luras att tro att anonyma feministers analyser är sakligt oberoende.

Min kritik av medier och journalister rör sig på ett område som är belagt med tabu. Just därför är opposition mot mediesamhället så viktig. Det gäller nämligen att främja öppenhet och resonemang som vilar på fakta och inte enbart på eget tyckande, såsom i Gripenbergs fall.

Torsten Sandström

Wall Street Journal har intervjuat 45 personer i president Bidens nära krets. Resultatet är uppseendeväckande dystert. En bild av en person med stora ”kognitiva” svårigheter tonar fram. Jag tror att att sett honom stappla fram på teve. En gamling med skeva anletsdrag och märkliga utsagor.

Häromdagen – vid en insamlingsgala för Demokraterna i Los Angelses – tvingades Barack Obama ta hand om Biden, som oväntat stannat upp och stirrat i fjärran, och leda den gamla mannen av scenen. Många i publiken undrade vad som skedde. Det vi ser är en demokratisk desinformation av väljarkåren. Biden är inte frisk nog för den uppgift som han och partiet vill axla.

Uppenbarligen har Biden makt över det demokratiska partiet och inte tvärtom. Vi ser en person som gärna vill gå till historien med två perioder som president i bagaget. En person som ingen vågar säga åt att stiga åt sidan. Självklart måste det demokratiska partiet ha en handfull lämpliga yngre kandidater, som kunde ge Trump en match. Men respekten för den sittande presidenten tycks vara alltför stor.

Världens främsta demokrati hotas av således av ett nederlag. En dement man ställs upp i ett val mot en politisk och moralsik vettvilling. Det är något som inte får hända i en demokrati. Men USA har ständiga problem med en framgångsrik kapitalism som tar strypgrepp på en hårt ansträng demokrati.

En av mina käpphästar är som bekant kritik av den politiska klassen. En annan är det starka mediesamhällets allt större kommersiella dominans. Vi ser problemen i dagens Sverige i form av vänsterns journalister, som dels getts allt större frihet att dels driva politik, dels förmedla underhållning och annat nonsens. Alltså vänsterflum och nöjen. Det passar den politiska klassen som hand i handske. Kritik mot bristen på demokratisk förnyelse uteblir. Den nya tekniken öppnar dörren för annorlunda former av folkligt inflytande. Mer demokrati kan och bör skapas. Men partiväldet är starkt. Nya aktörer stängs ute. Och framför allt ges de gamla politikerna företräde till köttgrytorna.

På så vis erbjuder Biden en blixtbild av demokratins problem. Putin och Xi Ping gnuggar händerna bakom sina höga murar mot folket. I och för sig har demokratin inbyggda hot som yttrar sig i löften utan grund, korruption, maktmissbruk, bristande insyn och svagt utkrävande av ansvar. Men det rör sig om elände som går att motverka och i allra bästa fall kanske eliminera. Varför håller svenska statsvetare tyst?

Men varken i USA eller Sverige är reformer på gång. En demokrati på tomgång hotar västerlandets framtid. Redan syns sprickor i såväl USA, EU och Sverige…

Torsten Sandström

För några dagar sedan hörde jag på radion SR P1 ett program med ambition att utse ” världens sämsta uppfinning”. Alla som tänker efter inser att det är en omöjlig uppgift. Men det mest häpnadsväckande var ändå den lösning som journalisterna på de offentligt finansierade propagandaradion presterade. Man pekade nämligen ut bensinbilen som sämst i klasen, dvs i praktiken lanseringen av T-forden. Som läsare inser du nu förstås att valet hade med den pågående klimatskräcken att göra. SR använder stora resurser för att sprida FN-chefens politiska skrianden där en stegrad nivå av skrämsel slagit i taket.

I och för sig hade elbilar tillverkats före T-forden. I New York kördes flera taxibilar på el. Men batterierna var dåliga – laddning måste (som idag) ske ofta – och resor blev opraktiska. Men genom bensindrift ökade motorstyrkan, hastigheten och körsträckan samtidigt som ekonomin i bilkörningen blev avsevärt bättre.

Alla bilförare känner till den historiska nyttan av utvecklingen av bensinbilar. Det rör sig om en fantastisk frihets- och rörlighetsframgång. Genom T-forden fick vanliga människor med tiden god möjlighet att göra fina och nyttiga resor på fritiden. Alltså ett stort steg framåt för mänskligheten. Nu spolades denna stora vinning i en handvändning av ett antal flåsiga SR-propagandister på den tvångsfinansierade SR-kanalen. Där ville man slänga en en protest rakt i ansiktet på den vanliga svensken.

Motorer drivna av bensin, diesel, fotogen och andra fossila substanser har för övrig revolutionerat även andra transporter. Allt från fartyg, flygplan , tåg, lastbilar till mopeder och gräsklippare. Med samma korkade journalistlogik borde även allt detta klassificeras som usla uppfinningar. Även lampor, ljus och kök drivna på fotogen, gas eller ved borde slängas på soptippen. Så går det när journallister försöker skriva historia utan ens ett litet mått av förnuft, sans eller eftertanke. Dvs då propaganda släpps loss av politiskt skadade fångar.

Då ska vi även lägga märk till att dagens elbilar knappast är tekniska drömmar för den som vill ge sig ut på snabba och smidiga långresor, särskilt inte i kyliga trakter i glesbygd. Dessutom är bilarna relativt sett dyra. Bensinbilar än alltså ännu konkurrenskraftiga, men framstår förstås som monster för rätttroende journalister. Det viftar med sina Gretas lilla gröna och skriar i takt med António Guterres´ ångestfyllda rop (då han flyger världen runt med jetbränlse i tanken på sin privatjet).

Jag tror läsaren inser vilket stolpskott SR presenterade denna dag då bensinbilen dissades. Om jag hörde rätt ställde förra sk ”vetenskapsjournalisten” på SR, Ulrika Björksten, upp som specialist då detta eländesreporage sändes. Hon gjorde med andra ord – sin vana trogen – bort sig. Den historieskrivning som SR presenterade var med andra ord skräckartat. En synnerligen god teknikutveckling stämplades hundra år i efterhand således som ett stort misstag.

Det rör sig om en skandal – bland många som dagligen vevas upp – på det som kallas public service och som nu presenterar politisk propaganda. Tala om desinformation! Rena dårpippin!

Torsten Sandström

Sydsvenskan berättar att omkring 250 anställda vid Lunds universitet har skrivit en protest mot universitetets agerande gentemot det numera upplösta tältlägret i Lundagård. Protestanterna kräver att rektorn hålls ansvarig för polisens agerande.

Jag har tidigare skrivit om en liknande protest från ungefär samma grupp av anställda. Då riktades kritik mot ledningen och verksamheten vid universitet för att kontakter med Israel tillåts. Någon kritik från dessa anställda mot tältlägrets stöd de facto för terrororganisationen Hamas har vi aldrig hört.

Vi ser således hur vänsteraktivister slår vilt omkring sig. De har med skydd av mötesfrihet och yttrandefrihet tillåtits tälta och störa lugnet i Lundegård (mitt i i stan). Rektorn har till och med bevärdigat dem med ett kort samtal (de krävde dock ett stormöte!). Efter några veckor har de uppmanats av polisen att ge sig av. Men ett gäng har vägrat. Då har polisen lyft dessa personer från platsen, något som givetvis kräver såväl ansträngning som vissa hårda tag. Men allt enligt regelboken.

Därefter riktas således kritik mot rektorn som görs ansvarig för lagliga åtgärder av en helt annan statlig myndighet. Enligt min mening visar aktivisterna bakom skrivelsen till rektorn en total brist på verklighetsuppfattning. Detta beror på att de är ideologiskt renläriga vänstermän och kvinnor. De är uppeldade av svenska mediers partiska syn på Gazakonflikten. Deras mål är att driva politik. Och därför ger de indirekt våldsverkarna inom palestinska folket sitt stöd. Alltså krigare som använder civila – män, kvinnor och barn – som sköldar i det krig som Hamas startat.

Det vi ser är hur långt en indoktrinering kan gå. Hamas illdåd resulterar i att en universitetsrektor i Lund kritiseras. För anställda på landets största universitet borde orsakssambanden framstå som obefintliga. Men vänsterns förespråkare lär sig aldrig något. Det beror på rörelsens fundamentalistiska grund. Om ett offer kan utpekas måste en förtryckare fördömas oavsett om den den senare – som i rektorns fall – inte har det minsta att göra med själva konflikten, utan endast förespråkar ett öppet samtal. Ett orsakssamband byggs på lösan sand. Det rör sig om känslor och inte ett försök att resonera logiskt. Logik är som bekant grunden för all vetenskap.

Torsten Sandström

I en debattartikel i SvD idag kritiserar före detta mini(s)tern Annika Strandhäll de företag som organiserar rekrytering av surrogatmödrar. Hon menar att kvinnor måste skyddas mot avtal om att lämna ut sin kropp till upplåtelse för barnafödande under nio månader. Visst har denna marknad vissa problem, som gjorts synliga genom att dårfinkar av olika typ slutit avtal av detta slag, trots att de inte är lämpliga som uppfostrare och familjeförsörjare. Men hur ska lämpliga föräldrar faktiskt koras? Och att sådana internationella kontrakt ska stoppas är enklare att säga än att göra. Förövrigt har surrogatmammor många gånger en viktig funktion att fylla för barnlösa. Mödrarna får även ofta gott betalt. Som vanligt är sossen Strandhälls andemening att staten ska ta sig an saken genom lagstiftning.

Staten har enligt min mening en uppsjö mer angelägna uppgifter. På tal om surrogatindustri menar jag att en upprustning av den svenska demokratin är en ofantligt mycket viktigare fråga att tackla. Det är dessutom ett ärende där Strandhäll själv varit verksam – eller rättare sagt tyvärr passiv. Jag tänker på det svenska partiväldets framfart som förvandlat riksdagens ledamöter till knapptryckare. Och där val av ledamöter normalt sker utan att folket ges en rimlig möjlighet att vraka och välja, dvs tex utse en viss ledamot eller utkräva ansvar (typ personval i enmansvalkretsar) samt stoppa pågående lagstiftning via folkomröstning (typ systemet i Schweiz). Även 4%-gränsen och statliga parti- och presstöd blir hinder för rekrytering av nytänkande politiker.

Den svenska politiska klassen har på så vis utvecklat Sverige till en bristfällig demokrati där politikerna valt bort olika metoder att främja indirekt folklig makt över riksdagen. Det har skett av egoistiska skäl. Alltså medvetet, i syfte att låta politiker maximalt sitta kvar för att bli försörjda av det allmänna, från skolan till pensionsåldern. På så vis har demokratin fått tydliga inslag av en surrogatindustri. Alltså ett politiskt system som ersätter en bättre fungerande folklig demokrati. Bara tystnaden om denna angelägna fråga är talande. Politikerna kniper förstås käft, men även statsvetare vid landets universitet himlar med ögonen och vill hålla sig väl med den hand som föder dem.

På så vis är Strandhäll en surrogatmoder. Hon ställer upp mot ersättning för att göra något som inte fungerar i verkligheten, dvs att föda en levande och mer fri svensk demokrati.

Torsten Sandström

SD-ledaren Åkesson har än en gång lockat gammelmedierna till anfall. Han har talat om att invandringen till Sverige inneburit ett ”folkutbyte”. Jag som är skadad av juridik har lite svårt för hans term – vad menar han att har bytts mot vad? Men jag förstår hans andemening att en stor befolkningsförändring är på gång eller redan har skett.

Flera gånger har jag pekat på att antalet invandrare till Sverige under de senaste tjugo åren uppgår till 2 miljoner. Från 8 till 10 miljoner inom en relativt kort tidsrymd. Det rör sig om en ökning av folkmängden i den svenska nationen på omkring 25 %! Det är något synnerligen anmärkningsvärt. Ingen så liten nation som vår har utsatts för ett liknande experiment. Dessutom är foltktillväxten något som självfallet skapat rejäla samhällsproblem, mätt i exv skolstök, våldsbrott och offentliga bidrag samt merkostnader. Visst måste man kunna tala om en synnerligen problematisk befolkningsökning.

Den som inte erkänner detta måste vara blind. Men för svenska medier och journalister är ett erkännande tabu. Det är 100 procent inkorrekt. Globala folkvandringar anses av dem som något gott. Vägran att erkänna farliga fakta är ett tecken på att det svenska samtalet är stängt. Och detta sker i ett samhälle som gärna påstår sig vara öppet!

Mediernas passivitet – eller vägran att se sanningen i vitögat – är främmande för en demokrati. Att det leder till ett anfall mot den som bryter mot tabut är beklagligt men på sitt sätt tyvärr logiskt. Medierna sysslar inte främst med upplysning, utan med politisk propaganda.

Torten Sandström

Även om jag inte röstat på SD i EU-valet anser jag mediesvallet kring detta parti – före och efter valdagen – varit skandalös. Nu tänker jag inte på det värsta, dvs att det extremt låga valdeltagandet nära nog negligeras. Jag bloggade igår om att fundamentalistpartier som Mp och V lyckats bra i valet, vilket närmast helt kan förklaras av att deras väljare är troende aktivister och gått till valurnan (detta innebär i runda slängar fördubblade röstetal relativt sett).

Idag vill jag peka på att en exempellös klappjakt på SD ägt rum vid valrapporteringen i medierna. Jämfört med hur V – alltså kommunistpartiet! – behandlats är detta ett tecken på hur svenska medier alltmer politiserar och propagerar än för tjugo år sedan då svenska nyhetsmedier försökte hålla en balanserad saklig ton. Public service har 2024 inte missat ett enda tillfälle att förstora SD:s problem och tapp av röster. Att många av SD:s väljare är kritiska till EU-federalismen är ett rimligt skäl till att många ligger på soffan.

Före valet har TV4 dragit igång ett drev om anonyma SD-konton. Trots att även sossarna och andra partier arbetat med konton som av publiken inte direkt kan kopplas till partiets namn har en svärm svenska medier skandaliserat SD. Att S-partiet som vanligt stått i spetsen för anklagelserna mot SD tillhör bilden.

Efter valet, som SD lämnat utan mandatförlust, har drevet tagit fasta på att partiet förlorat 2,1 % av rösterna till sammanlagt 13,2 %. Att ett stort parti förlorar röster bör förstås påpekas. Men den tsunami av rapporter om SD som inträffat sticker ändå ut kraftigt. Det enda parti som tycks ha förlorat ett mandat, KD, flyger helt under radarn i och med att mediernas älskling, Teoderescu Måve, med råge vunnit röster och förstås plats i EU- parlamentet.

Bilden av Sverige blir en nation där medierna går hand i hand för att bevara traditionella partieliters position. Ny demokrati jagades som bekant på sin tid. Nu förföljs SD. Medier och etablerade politiker har på så sätt lyckats få det svenska folket att marschera i den takt som de gamla partierna bestämt, givetvis med sossarna i spetsen tillsammans med V och Mp. På så vis har den svenska nationen år efter år lämnat allt större makt åt EU, ett inflytande som förr legat under svensk lag och i svensk riksdag. En sådan maktförskjutningen bör normalt ingående granskas och problematiseras. Men inte i nutidens Sverige. Där har globalismens i FN:s regi blivit ett ideal, med Antonio Guterres som främste böneutropare. Vi möter en nära nog religiös dogmatik med medierna som förmedlare. Alla som vågar säga ifrån skandaliseras och kallas vettvillingar, rasister, klimatförnekare osv.

Jag menar att detta inte är en bild av en levande svensk demokrati, där folket själv bestämmer utan propaganda från medierna. Tillspetsat kan man säga iden om folkval ställts på huvudet. Det är i praktiken medierna som styr och folket som hukar och kniper käft. Det låga valdeltagandet – enbart omkring hälften av befolkningen – får på så vis sin förklaring. Och den snackar inte medierna särskilt om…

Torsten Sandström

Min kritik mot svenska medier fortsätter självfallet. Nu gäller det rapporteringen av EU-valet. Få gånger framförs det låga valdeltagandet i Sverige och på kontinenten. I vårt land har bara 50,7 % av väljarna röstat. Det är självklart den främst förklaringen till valutgången.

Om bara hälften av alla väljare röstar, medan anhängare till partier av brinnande troende politiker deltar – alltså personer som vill största Sverige i fördärvet – så är det klart att Mp och V kommer att skörda framgångar. Dessutom är valdeltagande ett hån mot alla EU-kramare, i och med att bara halva befolkningen inte vill rösta, antingen av ointresse eller av olust inför unionen och dess B-lag i parlamentet.

Det jag skriver borde varje media framhålla som en första förklaring till valutgången. Jag lyssnade igår kväll på SVT:s valvaka när såväl valundersökningen som de faktiska resultaten presenterades. I huvudsak snack om stora framgångar för Mp och V. Rader av välbetalda kommentatorer sa inget uttryckligt – vad jag hörde – om det låga valdeltagandet som är nyckeln.

Varför? Jo nu är det fråga om en PK-reaktion. Valet har av experter haussats som en möjlighet för folket att bestämma Europas framtid. När halva Sveriges medborgare avstår uppstår givetvis en förtroendekollaps som måste förtigas. I och för sig är valet högst demokratiskt. Men det är samtidigt något synnerligen intressant att halva befolkningen struntar i valet. Trots år av federal verksamhet från Bryssel visar miljoner svenskar kalla handen. Det är faktiskt den viktigaste nyheten rörande valet igår.

Och den nyheten vägrar svenska medier konsekvent att påtala med tydlighet. Det går inte att komma ifrån att detta är medveten desinformation. Ty nästan alla medier, journalister och politiker säger officiellt att EU och valet till dess sk parlament är något viktigt. Då 49, 3 % av svenskarna struntar i att rösta måste detta sannerligen framhållas och problematiseras. Inte bara förtigas, vilket är vad som skett, i huvudsak.

Slutsatsen är att medierna agerar politiskt och inte sakligt.

Torsten Sandström

PS! Bara två skräckexempel från Sydsvenskans Olle Lönneus, som har rubriken:

Svenska folket gav Jimmie Åkesson en rödgrön smocka

Ingen journalistik, bara politik från en vänsterman…

I DN kan följande läsas idag:

Erik Helmerson: Väljarna vill ha tuffare klimatpolitik – MP:s skräll punkterar bortförklaringarna

Alltså väljare motsvarande drygt 6% av de röstberättigade. Tala om propaganda!DS.

Varför skriar inte svenska politiker om EU:s överstatlighet och lagstiftningsinferno? Eller om EU:s svaga ekonomiska utveckling?

När jag ser regeringens KD-ledamöter uppstår en stor trötthet. Andrasorteringen även i guds B-lag. Om Busch är tämligen framgångsrik i rollen som Måns, framstår de övriga som Bill och Bull (om någon numera minns böckerna om Pelle Svanslös). En samling nickedockor som nu råkat bli KD-ministrar. Och Måns själv har för länge sedan lämnat sitt storstilade och riktiga löfte att reformera landets 21 regioner – för att i stället trassla in sig i energipolitiken. Moderaterna har förstås sagt njet – man får inte ta jobben från 100-tals landstingspolitiker, oavsett om vården stapplar!

Måve Teodorescu är en bra tänkare och en god skribent med en fri och fräck syn på svensk politik. Även en skicklig debattör på högerkanten. Hon kommer antagligen att rädda ett eller kanske två mandat i EU-parlamentet åt KD. I så fall bra gjort . Men hon är minsann inte någon kristen böneutropare i stil med Alf Svensson. Hon är inhyrd av Busch för att slippa ännu en kandidat i klass med Bill och Bull. Eller snarare ingen plats alls i EU-parlamentet. Så funkar svensk politik. Makten framför allt: in med en kändis.

Måve Teodorescu är alltså en räddande ängel för KD. Hon passar också bra in i den nya klädstil som förvandlat frikyrkopartiets kvinnliga hemstickade ylle till de plagg som man ser på catwalken i Paris. Alltså partiets nya mässhakelinje i lyxklass, med ombyten flera gånger om dagen.

På så vis framtonar Måve Teodorescu som en dam av högborgerlig klass, men ändå inte sällan med bra åsikter. Ingen flört med marijuana, nänä, utan den breda moderata vägen. Hon kommer alltså inte att bli reformens spjutspets i parlamentet, utan mer en bänknötare och knapptryckare. Inga uppkavlade ärmar och grova arbetskängor här! Utan en uppstassad legosoldat i KD:s tjänst. Men knappats för partiets egen politik, som är en blandning av ylle och mellanmjölk…

Torsten Sandström

Vänsterliberaler medier klagar ofta över att skribenter på den andra politiska planhalvan fördömer eller förföljer journalister. Det framstår som kritiken är något odemokratiskt och i strid med vårt statsskick. Man har helt fel. Det rör något annat.

Låt mig börja med ett exempel. Idag på SR P1 lyssnade jag strax före kl 11 på ett program som heter Konflikt. Två kvinnliga journalister ville för lyssnarna presentera kriget i Gaza. En av dem intervjuade Israels ambassadör i Stockholm, som på välartikulerad engelska alltså fick komma till tals. Jag förväntade mig att programledarna sakligt skulle resonera för och mot hans ord och på så vis ge publiken en flersidig bild av kriget. Men inte.

De två kvinnorna presenterade genomgående en kritik av Israel och det faktum att civila, män, kvinnor och barn, dödas då Israel i kriget försöker slå ut Hamas. Inte ett ord från deras lära om att Hamas ständigt utnyttjar civila som sköldar och därför gör – bland annat barn – till offer i kriget. Denna strategi från terroristernas sida utelämnades helt, frånsett ambassadörens kloka ord på engelska. De två SR-journalisterna agerade alltså som Hamas – och åtminstone palestiniernas – språkrör. De verkar inte ha förstått – eller vilja inse – att civila tyvärr dödas i alla krig. Även i Israels krig mot anfallaren Hamas, dvs mot terrorister som befolkningen i Gaza tyvärr i stor utsträckning skyddar. Man slog alltså inte fast att Hamas är angriparen och använder folkrättsliga olagliga metoder med civil och sjukhus som sköldar. Inte heller berättade journalisterna att Israel enligt folkrätten har rätt att slå ut fienden. Civila dödsoffer är i Gaza en naturlig följd genom att Hamas blandar sig med icke stridande.

Denna journalistiska enögdhet i SR är bara ett exempel. Svenska medier är fulla med svartmålning av Israel och gullande med demonstranter som trotsar polisen då de för fram Hamas syn på konflikten (under palestinskt täckmantel).

Att journalister i Sverige inte bedriver sitt arbete enligt vedertagna principer om saklighet och kritik är något förfärande och förkastligt. Det måste påtalas. Även mediernas chefer deltar genom samtycke i detta, som jag vill kalla propagandaprojekt. Redaktionsledningar och ägare ser ju vad som händer och låter det ske och ska därför också kritiseras. Dessutom fylls medierna allt oftare med allmän journalistik om åsikter och nöjen i stället för saklig nyhetsrapportering.

Det finns alltså starka skäl för mig att angripa och kritisera svenska medier och journalister.Det är en form av renhållningsarbete och alls inte något odemokratiskt. Min blogg är klart varudeklarerad i denna riktning (och alltså inte något SR, SVT, DN eller SvD). Jag är inte oberoende, även om jg försöker skriva så sakligt jag kan med min inriktning mot PK.

Det är alltså svenska medier och journalister som missbrukar sin roll inom den svenska demokratin. Man är inte någon statsmakt. Det är propaganda som allt oftare drivs av journalister och deras chefer.

Torsten Sandström

I en krönika i SvD skiver Rolf Gustavsson:

Europa kan dö säger Macron – och han har rätt

Saken gäller hot från Ryssland, Gazakriget och Putins lakejer inom EU. De senare ser ut att vinna kraft i det kommande EU-valet. Jag inser att detta är en realitet.

Men så enkelt kan en bataljmålning från nutidens slagfält inte göras. Det är inte rimligt att klumpa samman alla ”onda” krafter och kräva rättning i leden. Varje fenomen måste granskas för sig. Uppräkningen ovan avser äpplen, päron, apelsiner. Och inte minst måste Macrons och EU:s hittillsvarande agerande analyseras. Han driver fräckt Frankrikes agenda och vill leka Napoleon i krigets Norpa, trots att uppgiften för andra nationer ligger på NATO:s axlar. Inte undra på att hans opinionssiffror på hemmaplan är usla.

Det är nämligen enligt min mening klart att EU:s utveckling bär ett tungt ansvar för unionens nuvarande kris. Det är framför allt federalismen och unionens utvidgning ( genom anslutning av en rad icke-kompletta demokratier) som medfört att hela havet stormar. Den högervåg som väntas efter valet den 9 juni är därför högst logisk. Vart den bär hän är dock oklart. Det finns möjligheter till reformer av samverkan, vilket jag starkt pläderar för.

Kampen mot Ryssland är förstås viktig. Men för detta finns som sagt NATO samt enskilda staters engagemang. Här bör ett splittrat EU hålla sig utanför och koncentrera sig på sin egen krisande organisation. Mer eld på brasan i Bryssel är helt fel väg – massor av vatten är bättre. För krisen bär federalisten Macon ett särskilt ansvar. På hemmaplan ser han ut att få en rak höger den 9 juni. Och dessutom vevar Macron på med sitt stöd för palestinierna sak, som i grunden sammanhänger med ett stöd för Hamas från PLO och många europeiska nationer (som inte vill tala klarspråk om Hamas´elände). Europa lider sedan länge av den muslimska invandring som skett från regionen. På så vis bidrar ett stöd till Palestina inte till att främja Europas sak. Islamska krigare måste isoleras.

EU:s död är förstås inte samma sak som Europas, som Gustavssons taffliga rubrik kan antyda. En stark och välmående handelsorganisation räcker och hade stegrat Europas ekonomi och konkurrensförmåga (som idag är dyster). Idag drar tyvärr federalism, byråkrati och laviner av rättsregler ned kontinentens geopolitiska position – som numera påminner om att en planekonomi ligger i pipelinen.

Ska Putin bekämpas så gäller det att få fart på Europas ekonomi. Den nuvarande utförsbanan förskräcker. Om detta borde Rolf Gustavsson rapportera. Men han tycks ha kört fast europadrömmarnas värld. Bara EU:s slogan antyder riktningen: mer storskalighet och mindre nationella makt. Färden barkar åt skogen. Typiskt nog vill EU bestämma över svenska skogar…

Torsten Sandström

Jag blir mer och mer skeptisk till Kristersson regering. I och för sig rör det sig om en koalition. Men ändå syns alltför litet av den reformpolitik som behövs för ett nytt Sverige utan sossarnas tolkningsföreträde. Alt mer mellanmjölk rinner ut från Rosenbad.

Okej att man satsar hårt mot den klanbrottslighet som moderater och sossar själva delar på ansvaret för, tillsammans med den samlade vänsterliberalismen. Men nytänkandet lyser annars med sin frånvaro. Public service bantas något men lämnas i stort sett intakt med sina många miljarder och hundratals vänsterspråkrör. En redan alltför stor byråkrati utökas och landshövdingar saknar grundkunskaper i hur en förvaltning ska drivas.

I EU-frågan hukar regeringen i stället för att tydligt bråka om den federalism som plågar svenska företags frihet och konkurrenskraft. I vårdfrågan – där KD före valet sagt att man vill slå samman landstingen – är regeringen nu tyst och skänker buntar med miljarder till 21 regioner som inte klarar av sin uppgift. Regioner som motverkar en slimmad organisation (med plats för mer vårdpersonal) genom att låta tusen och åter tusen politiker och byråkrater häcka på kontoren. Krisen närmar sig med stora steg – sossarna som bestämmer den politiska takten i landet jobbar snart för 4-dagarsvecka.

I klimatfrågan anar man kanske en försiktig distans till den förra regeringens skräckvision. Men även här agerar den nya regeringen valhänt. Inga tydliga besked mot skräckhetsen. I stället surfar regeringen på de grönas enögda politik som kommer att stå skattebetalarna dyrt. Grönt stål och serverhallar i varje buske och snart ska EU dra åt kranen för vattenkraften. Så var ska all el komma ifrån? Prishöjningar hotar förstås innan kärnkraften är på plats. Och det tycks dröja – på Vattenfall häckar ännu en sossechef.

Mycket tyder på att EU efter valet kommer att hamna i en politisk kris, med ett parlament till höger (inklusive ultra!) å ena sidan och ett par tunga nationalstater med vänsterliberal inriktning å den andra. Parlamentet riskerar att spräcka unionen. Gärna för mig, om resultatet blir en återgång till något som påminner om EEC. Vår svenska regering inser nog problemet, men inte hör jag några krav på reformer av EU?

Summa summarum: sossar och moderater har inte klarat driften av Sverige helt enkelt. En ökad folkmängd med 2 miljoner nyanlända på 20 år är tveklöst en viktig orsak till eländet på flera fronter (även skolan som jag inte skrivit om). En svensk nation har delvis spruckit, innebärande splittring, dödligt våld och mycket stora kostnader. En klok regeringschef borde åtminstone tala klartext om felstegen, som i huvudsak beror på att Moderaterna hukandes följt sossar och Mp korkade politik. Kristersson måste sjunga ut och inte hamna i bakvattnet tillsammans med de ministrar som han snabbt raggat upp.

På svenska flaggans dag – förlåt nationaldagen – finns det tyvärr inte särskilt mycket att fira. I kväll på teve från Skansen ser jag (innan jag stängde av) hur det svenska samhällsmaskineriet – politiker och SVT – framställer kung och makthavare som Mästarnas mästare. Alltså samma ceremonimästare som historiens presenterat för folket under några tusen år för att visa att allt står rätt till. Jag tror mig veta det, ty under många år har jag skrivit på en bok snart är klar och heter ”Ceremonimästarna”.

Torsten Sandström

PS! Rösta på MED i valet på söndag!

Anna Kinberg Batra och Maria Arnholm har båda utan synbara meriter – mer än politisk jobbande – fått höga jobb inom staten med god lön. Den förra anställer sina privata kompisar. Den senare åker taxi hem till sin privata bostad. Moderater och Liberaler måste reagera med avsky!

Jag menar att Kristersson som statsminister måste statuera exempel. Ämbetsmän och ämbetskvinnor ska följa regler som merparten nybörjare i offentlig tjänst känner till. Att de fått sina jobb i egenskap av medlemmar av den politiska klassen tycks uppenbart. Ändå – eller kanske särskilt på grund av detta – måste regeringen visa att den egna partieliten följer normala spelregler. Gräddfiler bidrar till det politikerförakt som är utbrett i vårt land. Särskilt personer som agerat lagstiftare – och satt press på vanliga människor – måste respektera regler man menar att andra måste underkasta sig. Annars visar de förakt mot folket.

Det gäller givetvis folkets förtroende för politiker och ämbetsmän. I ett rättssamhälle måste höga offentliga chefer för det första anställas på sakliga meriter. Och för det andra måste de följa bestämmelse som är självklara för majoriteten av offentligt anställda. Varje student i vårt land känner till de regler som de två struntat i. Även kvinnor måste förstås visa vilja att följa vanliga regler. För vilken kvinna vill få ett högt jobb främst på grund av sitt kön!?

Torsten Sandström

Med avsmak följer jag de traditionella mediernas utveckling. Gammelmedierna tappar läsare. Till och med skittidningar som Aftonbladet och Expressen söker om presstöd som vi skattebetalare ska stå för,. Betalare är personer som normalt inte läser det strunt som rapporteras. En reform av presstödet har beslutats. Sex stora mediehus med Bonniers i spetsen kammar hem 70% av 800 miljoner.

Detta sker samtidigt som bidragstagarna öser ut vinklade texter och annats nonsens. SvD slår den 4/6 helt fräck upp beskedet att Magdalena Andersson vi se en ytterst stram invandring.Hon som i åratal och även nu förföljt SD för sin kritik av flyktingpolitiken. Journalisterna säger inget om detta! Jätten i sammanhanget strunt, DN, har en hel armé med legosoldater med uppgifter att tala om för folket vad som gäller. Det påstår chefredaktören innebär att tidningen verkar för en ”upplyst värld”.

Nu bara ett exempel från DN den 27/5. Följande rubrik anger bottennivån:

Alex Schulman: Jag bestämde mig för att aldrig mer äta odlad lax

Vem i hela världen vill veta vad Schulman vill och inte vill äta? Det vi ser är hur ytligheten upphöjs till medial norm. En person som inte har något annat att tala om borde över huvud taget inte ges plats i spalterna. Men nutida medier vilar tungt på egenodlade kändisar. Dom leder jakten mot botten.

Ska skattebetalarna verkligen tvingas betala för detta mediesverige? Vi som redan tyngs av 9 miljarder till SR/SVT. Kan inte medborgarna själva välja vad de ska betala för?

Förklaringen till politikernas slöseri med skattemedel till landet medier är politisk. Man talar om information till folket. Men det är de egna politiska värderingarna som måste förmedlas. Därför framstår svenska medier som legosoldater. Man får betalt för att sprida husbondens röst. Presstöd innebär rundgång inom demokratin. Existerande politiska åsikter permanentas.

Torsten Sandström

Kanske någon läsare tycker att mina ord om Miljöpartiet och dess kamporganisationer är överdrivna då jag kallar dem talibaner. Men jag envisas. Här kommer ytterligare bevis.

I Paris häromdagen har en ung kvinna klistrat en stor röd lapp på en målning av Renoir som visas på Musé d´Orsay (utan skyddsglas, tror jag). Alltså ännu en olaglig och allvarlig aktion till stöd för klimatskräckens evangelium.

Någon kanske minns hur talibaner och muslimska krigare angripit kulturklenoder i Irak, Syrien och Afganistan. Ovärderliga monument har hackats till bitar av slaviskt troende för att främja sin religion.

Det är ungefär samma anda vi ser då Greta T och hennes anhang stoppar trafiken och stoppar andra människors resor. Alltså handlingar av troende som menar att deras mål är viktigare än lagens krav. Till vardags kanske Mp inte utövar sådant våld. Men den trosvisshet man visar – inte minsta tvivel på att an man rätt – är ett utslag av talibaners tänk. Andras åsikter är inte värde ett uns. Att man liksom Greta T påstår att det gäller att lyssna på vetenskapen blir därför en skymf. God vetenskap går ut på att lyssna på andra samt argumentera sakligt och kritiskt för sin åsikt.

Det senare gäller i synnerhet klimatfrågan. Där är orsaken till uppvärmningen oklar om man ser till omfång och tid. Människan bär inte ensam skuld, även naturliga förklaringar finns. Historien lär oss för övrigt att klimatet skiftat – och detta långt innan olja började förbrännas. Den historiska utvecklingen diskuteras inte i Sverige. Men forskare i ämnet historia tillhör sällan kretsen av skräcken predikanter….

Torsten Sandström

Är egentligen Liberalerna ett svenskt politisk parti? Frågan är berättigad. L har utvecklats från fokus på nationen Sverige till ett slags globalt drömparti, men enligt min mening snarast av varianten mardröm. Förr talade Folkpartiet – som det då hette – om nationen, nationalekonomin och marknadens betydelse för Sverige. Man ställde då krav på folket, inte bara avseende kristendom och nykterhet. Nu framstår L-partiet som en smoothie, i vilken alla tänkbara frihetstankar huller om buller skakats samman. Kravlösheten tävlar med vänsterns värdenihilism och fjäskande för varje människa som själv känner sig mobbad eller förtryckt (utan att på riktigt vara det).

Titta på annonsen! Den är i sosseklass vad gäller målsättningens otydlighet, frånsett ett gränslöst kramande av EU, som enligt min mening definitivt går i fel riktning – unionen borde reformeras till en renodlad handelsorganisation. Men L-partiet köper EU med hull och hår och vill uppenbart se mer av federalism. Komiskt nog säger L sig vilja se både ett starkare EU och ett starkare Sverige. Det är ju omöjligt i praktiken, men inte den frihetsliga hjärtinfarkt som drabbat nutidens vänsterliberaler. Där gäller som sagt huller om buller.

Partiets framtoning med snömosets evangelium toppas av viljan till mindre ”splittring och oro”. Vad som döljs bakom denna floskel vet kanske bara Magdalena Andersson, som på en sosseaffisch driver ett liknande budskap. Möjligtvis är det en honnör åt Tidösamarbetet och i så fall praktiskt bra. Men det vågar partiet inte säga, ty den tynande krets av väljare som ännu finns kvar tillhör de troende vänsterliberalernas sekt. Där är allt Bolibompa. Tusen blommor ska blomma. Men snart kan sympatisörerna räknas på ena handens fingrar.

Att inte L-partiet ser sitt eget dilemma är märkligt, men stämmer med drömmen om stöd till alla som känner sig utanför eller mobbade. En partiledare som haft stor betydelse för partiets framtida kräftgång är Bengt Westerberg, även kallad Vet Bästerberg. Han framstår som symbolen för partiets svanesång. Med sig till skräpkammaren tar han den lagstiftning som mest av allt kännetecknar den nya tidens liberaler: ett gränslöst stöd till personlig assistans. Hjälp till handikappade är bra. Men just Westerbergs ambition om att inte ett enda krav – eller ekonomiska gräns – ska ställas på stöd till en handikappade framstår som sinnebilden av svensk vänsterliberalism. Ingen pragmatism, bara ren ideologi rakt ut i drömmarnas land, oavsett vad det kostar och skatternas höjd.

Därför propagerar jag för att rösta på Medborgerlig samling i valet till EU:s sk parlament. Partiet vill förvandla unionen till en handelssamverkan EEC än gång i tiden var. Alltså bort med federalismen om ditt och datt.

Torsten Sandström

Efter många dagars tältande och stök i Lundagård, Lunds tusenåriga kulturcentrum, har de palestinska sympatisörer, som vägrat följa polisen order om utrymning – under skrik och bråk – burits bort av ordningsmakten. Liksom Rasmus Paludan har de missbrukat den svenska yttrandefriheten, även om han åtminstone hade tillstånd. Liksom Paludan kostar de den demokratiska staten stora pengar.

I Sydsvenskan den 31/5 beskrivs detta missbruk av demokratin – hör och häpna – som ett tecken på frihet!

Elina Pahnke:
Protesten i Palestinagård visar hur friheten hade kunnat se ut

Meningen är uppenbarligen att polisens insatser står för ofrihet. En samling trotsiga ungdomar, som inte protesterar mot Hamas blodiga dödande och våldtäkter, beskrivs alltså som föredömen för en demokratisk frihet. Jag tar mig för pannan. Enligt min mening är Sydsvenskans text ett meddelande från en annan värld. Stöd för ett mångårigt korrupt palestinskt maktmissbruk i mördarsekten Hamas´regi framtonar således i SDS som den bästa av alla världar.

Därför instämmer jag med den norske diktaren Sigbjørn Obstfelders ord från 1880-talet:

Jeg ser, jeg ser…
Jeg er visst kommet på en feil klode!
Her er så underligt…

Att läsa Sydsvenskans rubrik gör att även jag känner mig bo på fel jordklot! En läskig känsla av främlingsskap förmedlad av en förr ofta så beundrad tidning som lästes av många i sydskåne. Nu tvingas den leva på ett kommande statsbidrag på 27 miljarder. Samtidigt som alternativa medier jagas och hånas av tidningen …

Torsten Sandström

PS! I samma tidning (och dag) skriver den politiska chefredaktören Heidi Avellan a propå sympatisörerna till Hamas (som hennes text indirekt rör):

Europas unga behöver ett nytt Woodstock.

Alltså ännu en journalistisk dröm om hippiesamhället. Det Europa – inte minst vårt land – behöver är oberoende och sakligt rapporterande journalister. Mediesamhället är nämligen ur spår.

Alexandra Pascalidou släpps fram i DN den 26/5 för att presentar ett tal av statsminister Kristersson på en sk bokfestival i Rinkeby. Hon menar att han är tyst om det gemensamhetsbudskap som hon kräver. Därför säger hon:

Istället lämnar han oss med en känsla av uppgivenhet.

Man brukar tala om hur fan läser lagen. Här en variant av DN och Pascalidou. Man låter en kommunist anmäla statsministern. I vilket syfte? Jo, DN vet vilka ord en kommunist kommer att fälla. Alla i den riktning som DN tydligt propagerar för.

Hur lågt kan DN falla egentligen? Tidningen skryter om att man verkar för ”en upplyst värld”. I själva verket agerar tidningen som de trollfabriker man annars jagar på högerkanten i politiken. Det är tyvärr inte alla läsare som vet vad Pascalidou står för politiskt. Hon är ju en av mediesamhällets många vänsteränglar. Även de företag som kallas public service – SR och SVT – anlitar därför henne flitigt. Inget slår en kändis -iklädd senaste modet och sminkad upp till öronen. Särskilt om personen predikar Karl Marx budskap från 1800-talet.

Torsten Sandström

Jag har tidigare skrivit om åklagare som i många år slösar statens pengar på ett brottmål om folkmord i Sudan där höga svenska chefer inom Lundinbolaget påstås skyldiga på grund av vad som skett i mörkaste Afrika genom underlydande där. Tvisten har pågått i många år utan att ens första instans, Stockholms tingsrätt, passerats. Många, många miljoner svenska kronor har det kostat skattebetalarna, trots mycket svaga bevis på folkmord genom mellanhänder.

Nu har försvaret inhämtat två sakkunnigutlåtanden – från en svensk professor i folkrätt resp ett före detta justitieråd med inriktning mot straffrätt och presenterat de tvås slutsatser för domstolen. Båda inlagorna innehåller kraftig kritik mot åtalet. I ett utlåtande sägs att åtalet inte kan leda till fällande dom. Samt att det inte är försvarbart att lägga tid och pengar på att höra målsäganden och vittnen.

Utlåtandena ger stöd för min uppfattning att åtalet ska läggas ned. Åklagare ska inte slösa med statsmedel, särskilt inte då en uppsjö andra arbetsuppgifter rörande blodigt svenskt våld finns. Nu tror jag inte att åtalet dras tillbaka. Det är en alltför stor prestigeförlust för åklagarsidan. Viktigare är att det som sker rör sig om åklagaraktivism på statens bekostnad. Alltså en aktivism som blir allt tydligare i vårt land, genom att myndighetspersoner agerar politiskt inom sina ämbeten. Jag tror nog att personerna ifråga inser att de driver politik, men de menar att de verkar för ett högre ändamål, en politik rättvisa som de själva anammat.

Tyvärr är denna form av politisk aktivism inte bara en svensk fråga. Jag har i en blogg från 3/5 i år visat hur Europadomstolen för mänskliga rättigheter driver politik i klimatskräckens tecken. Uppenbarligen lockas jurister att missbruka rätten för politiska syften. Trots att de under juristutbildningen fått inpräntat att land ska med lag byggas. Missbruket är något ytterst allvarligt. Men något som vissa politiska partier till vänster ofta gillar…

Torsten Sandström

Häromdagen meddelades det att Norge, Spanien och Irland erkänner Palestina som stat. Jag menar att det som hänt är något allvarligt. Man skänker det folk – som låtit Hamas´terrorrister starta krig och försätta regionen i olycka – ett erkännande. Mitt under brinnande krig sträcks en hand ut till de islamska krigarna.

Tragikomiskt är att ta del av media som berättar att Margot Wallström – om läsarna minns henne – slår sig för bröstet och menar att hon som utrikesminister (i vår svenska avkrok) haft rätt. Beviset är: Sverige har redan erkänt Palestina. Precis som att en andra olycka bevisar att det första eländet varit något gott.

Genom erkännanden ökas palestiniernas förhandlingsstyrka i någon mån. Det är inte alls vad som behövs. Genom dåraktig hamaspolitik har det palestinska folket försatt sig i en svår situation. Denna svaghet kan vara en bra grund för att tvinga bort Hamas och få ett nytt ungt och förnuftig ledarskap inom regionen. Ett ledarskap som kan driva kloka förhandlingar om fred och kanske en tvåstatslösning. En från islam mer oberoende front måste gynnas. Detta tillstånd främjas inte av kramar till PLO:s korrupta gamla koryféer, vilka tror sig driva en statsbildning, som i själva verket är ett katastrofalt samhälle med svält, ruiner och muslimska dödsoffer.

Margot Wallström har inte lärt sig läxan att en olycka kommer sällan ensam. Hon har i stället tagit täten i eländets parad. Och dragit in Sverige sossarnas och svenska mediers drömvärld. Att den nya svenska regeringen duckar är ett tecken på dess svaghet. Och att det tyvärr är sossarnas ideologi som fortfarande gäller i Sverige.

Jag konstaterar dagligen hur svenska medier utan tydliga förbehåll kritiserar Israel. Förvisso för Netanyahu en bedrövlig inrikespolitik. Men genom kritiken av Israel förminskas terrorregimen Hamas. Genom att gömma sig bland civila – och hjälpas av dem – kommer naturligtvis åtskilliga oskyldiga palestinska barn att dödas. Den grundläggande orsaken är inte Israels folkrättsliga krig, utan Hamas terror som startat kriget och raserat Gaza.

Att SVT Rapport och Aktuellt ständigt rapporterar om civilas död utan denna förklaring är ett tecken på att public service tagit ställning mot Israel. Tyvärr spelar man Hamas i händerna. På svenska skattebetalares bekostnad!

Torsten Sandström

Du som följer medierna har förstås märkt hur individens frihet ständigt hyllas. Normalt är detta förstås bra. Men frihetstanken får ett annorlunda ansikte då identitetspolitiken riktas in mot sexlivet. Det är inte så att jag ogillar fria val eller sex. Var och en måste bli salig på sitt vis.

Men jakten på identitet har åtminstone en baksida. Tänk på hur medierna nu hyllar personer som lever i polyamorösa relationer. Det rör sig om swingers som det så vackert heter, fritt och bra. Alltså rader av skiftande sexpartners. Som sagt, individen väljer själv. Men om medierna hyllar regnbågens alla sexuella relationer så uppkommer ibland kritiska frågor, menar jag. Kan det vara så att individens val – som medierna närmast glorifierar – skadar andra?

Min tanke väcks med anledning av en serie artiklar i SvD om otrohet inom äktenskapet. Som vanligt faller problematiken ut så att frihetstanken renodlas. För mig okända ”auktoriteter” träder fram och säger att otrohet är nyttigt och bra. Frånsett att löftesbrott knappast är något gott – men ibland händer – så kvarstår enligt min mening frågan om skador för andra. Nu närmast den partner som drabbas oförskyllt. Men i förlängningen även gemensamma barn

Alla dessa nya sexuella friheter har sitt pris. Men om detta talar journalister sällan. De surfar bara på tillsammans med frihetens sexuella armé av hej-och-hå-apostlar. Utan att tänka på eller åtminstone våga skriva om partners och barn som drabbas av den nya moderna sexstilen.

Det är som sagt inte själva friheten jag är emot. Det är mediernas enögdhet och kommersialisering. En ung generations vilja att låta sina egna infall – eller ogenomtänkta val – upphöjas till samhällsideal. Det sker i ett ämne som väcker sensation och som förr enbart slasktidningar som Aftonbladet och Expressen intresserade sig för. Nu står SvD, DN och Sydsvenskan på tårna. GP från Göteborg är som vanligt mer kritisk och sund. GP:s ledarsida är för övrigt Sverige bästa pappersvariant.

Samtidigt som gammelmedierna rapporterar om unga människors – alltså barns – problem på grund av familj och psykisk sjukdom så spelas en polyglamorös hysteri upp. Bara denna dubbelmoral kan göra mig ilsken. Men i grunden rör det sig om mediernas önskan att bära fram den sexuella friheten banér, utan att tänka på vilka problem och offer som friheten skördar.

Min dom över mediesamhället är som vanligt hård. Men rättvis, såvitt jag förstår. Att det rör sig om företag som jagar vinster med hjälp av vilsna journalister gör mig ännu argare. Förr hade exv mediefamiljen Bonnier en gedigen kulturell och social heder. Nu har bolagsdirektörer tagit över och håller på att sälja ut familjens bordssilver. Men det rör sig inte bara om denna familj. Det gäller kapitalismens snedsteg och missbruk av lönsamhetens ideal.

Man skulle därför vänta sig att vänstern säger ifrån och skördar framgångar. Men det är ju socialismens journalister, feminister och hbtq-are som ständigt slänger nya vedträn på eländets brasa. Ännu ett utslag av den ”vulgofeminism” som Paulina Neuding – med all rätt – avfärdar i SvD den 21/5.

Torsten Sandström

Jag förundras över trosvisshetens styrka. Historien visar oss förstås hur religiösa sekter kan samla kraft. I nutid är religiösa ämnen ute, frånsett bland muslimer förstås. Men i stället byggs liknande krafter och nätverk upp i andra ämnen av mer politisk natur. Resultatet har blivit en ödesmättad och enögd diskussion. Inga men tillåts och absolut inga alternativa frågor och svar. Därför vet miljöns kämpar bäst, tror man. Man agerar i och för sig inte med mer våld är olagliga demonstrationer. Men agerar ändå maktfullkomligt. Detta säger Mp:s Bah Kuhnke till SvD den 25/5:

Det är i stort sett bara vi miljöpartister som talar om för folk vad vetenskapen säger att vi måste göra

Kuhnke tror att hon sprider vetenskap. Tyvärr har hon blandat samman FN med vetenskap. Hon tror blint på vad FN:s vetenskapliga råd IPCC postulerar. En del är av det rådet säger är nog sant, men en annan del är önsketänkande för att driva på politiken. Det finns nämligen rader av forskare världens runt som är kritiska, helt eller delvis. Uppvärmningen har delvis andra förklaringar. Men dessa forskare lyssnar inte IPCC på. De förtigs. IPCC talar om att konsensus råder. Alltså en samsyn inom IPCC-kretsen av troende.

Historien har lärt oss att enkla ideologier är riskabla. De ger troende en bas för propaganda och farliga lösningar. Farliga i den mening att de förför folket, förslavar det och innebär gigantiska ekonomiska felsatsningar och uppoffringar.

Därför är Bah Kunke farlig. Hon agerar som en taliban. Hennes metoder applåderas av det svenska vänsterliberala etablissemanget. Så illa är det.

Jag läser i tidningen att FN-församlingen i New York hållit en tyst minut för Irans president som nyligen omkommit i en helikopterkrasch. Alltså en hyllning till den man som kallas ”Slaktaren i Teheran” med mängder av politiska frihetskämpars blod på sina händer. Vad är det som sker?

Vidare önskade häromdagen Karim Khan, högste åklagaren vid Internationella brottmålsdomstolen i Haag (ICC), att en häktningsorder skulle utfärdas mot bla Israels premiärminister och några Hamasledare. Motiveringen är folkrättsbrott. Men det är Hamas som har startat terrorn och dödandet. Israel för ett omfattande försvarskrig. Utan tvekan bedriver Karim Khan politik under ICC:s täckmantel. Märk att det ”bara” rör sig om beslut inför en åtalsdomstol, mot en individ, alltså inte att ställningstagande av den internationella domstolen, mot nationen Israel, ICJ. Men vi ser vart vinden blåser, tyvärr.

Ytterligare ett annat exempel. För omkring en månad sedan ansåg Europadomstolen för mänskliga rättigheter i Strasbourg att Schweiziska staten brutit mot den europeiska konventionen för mänskliga rättigheter. Orsaken är att Schweiz inte – enligt domstolen – gett ett antal äldre kvinnor det rättsliga skydd som man menar att de behövde och hade rätt till enligt konventionen. Tillräcklig lagstiftning saknades med andra ord (enligt domstolen!). Motiveringen var bristen på rättsliga åtgärder mot klimatets uppvärmning. Detta hotade kvinnornas ”privat- och familjeliv” – hör och häpna- menade domstolens 14 ledamöter. Vad har privat- och familjeliv med fysiska processer i atmosfären att göra? En brittisk domare protesterade och ansåg att domstolen var obehörig. Läs mer om domen i min blogg från den 3/5.

Det vi ser är inget annat än en folkrättslig cirkus. Folkrätten breder ut sig, på gott och ont. Problemet rör reglernas gummikaraktär och att de därför fungerar som bas för politiskt troende. Därför använder politiska aktivister allt oftare folkrätten för sina egna personliga mål. Jag reser förstås ragg. Rätten missbrukas av politiska skäl. Folkrätten smutsas ned av politiska aktörer som agerar bakom dörrarna för internationella juridiska organ. Deras åtgärder är katastrofalt dåligt genomtänkta. Om folkrätten missbrukas riskerar världssamfundets stater att dra tillbaka sitt stöd för regleringen av umgänget mellan stater. USA är sedan länge skeptiskt!

Ett liknande missbruk av folkrätten sker fortlöpande i Kina och Ryssland. Paragrafer vrängs och vinklas med andra ord för politiska syften. Det är inte Rule of law, utan Rule by law! Land ska byggas med lag! Inte med politik. Men få vågar i västerlandet kritisera folkrättens politiska aktivister. Det rör sig om människor som inte funderat över Rule of law, dvs att lagar tydligt ska styra exakt och inte bara användas som förevändningar för politiska beslut.

Torsten Sandström

Den svenska socialdemokratin saknar bensin i tanken. Motorn stannar hostande. På affischen ovan tittar tre platsmänniskor ned på väljarna. Inför EU-valet har partiet i desperation valt slagordet: gör något stort. Inte ett enda sakargument!

Undertexten innebär en fullständig flykt från partiets verklighet: rösta för sammanhållning, inte splittring. Partiledaren själv har sedan länge – och med stegrad röst efter valförlusten 2022 – excellerat i splittringsargument mot Tidöregeringen och SD (som hånats för en invandringspolitik som nu S -partiet själv tagit till sig). Trots att S-partiet använder sig av anonyma lotterier och småtroll (genom okända organisationer) så har partiet med stöd av TV4 jagat regeringen och SD för trollfabriker. Tala om splittring och infam propaganda.

Det största och bästa socialdemokratin kan göra är faktiskt att lägga ned sitt parti. Bäst-före-datum gick helt enkelt ut redan på 1970-talet. Nu är man slut på idéer. Något man själv faktiskt erkänner genom affischen. Som ensamma sörjande vid partiets grav står en rad medlemmar av den politiska klassen. Med partiledaren i spetsen och de två B-lagspolitiker vi ser ovan i bakgrunden. Det är dem som ska göra något stort. Haha!

Jag kommer i junivalet till EU-parlamentet att rösta för ett parti som vill återföra EU till enbart en handelsorganisation. Rösta du också på MEDBORGERLIG SAMLING! Partiet är inte stort, men för till skillnad från de större en förnuftig reformpolitik.

Sossarnas brist på egen politik är gränslös. Fullständig tomhet råder nämligen. I annonsen ovan vill man påvisa att svenskt public service är en garanti för demokrati. Och att det nyligen presenterade (och tama) förlaget om minskade pengar till SR/SVT hotar svensk demokrati.

För att göra det använder sossarna ett antal länder där statstelevisionen fullständigt driver politisk propaganda (Ryssland) eller åtminstone fått en formell styrning till regeringars förmån (Ungern & Slovakien). Det rör ju sig om formell eller direkt kontroll av medierna. Vad har dessa utländska medier med den svenska verkligheten att göra? Ingenting.

I Sverige kontrolleras SR/SVT informellt. Dels genom de två företagens politiska ägare, dels – och framför allt – genom att anställda journalister i praktiken tillåts göra egna och fria politiska val i strid mot lagstiftningens krav på oberoende rapportering. Alltså via informell propaganda. Dessutom används SR/SVT sina kanaler som sockerbitar – dvs med underhållningsprogram som lockbeten – till de egna nyhetskanalerna som är proppfulla med vänsterjournalister och klimatskräckens hysteriker.

Märk att det svenska lagförslaget endast vill minska SR/SVT:s budgetar i begränsad mån. Det rör sig alltså inte om något existentiellt hot mot det oberoende som i nutid ändå inte efterlevs. Att helt slopa tvångsbetalningar – via lag – till SR/SVT är däremot per definition en frihetsrörelse, i och med att statligt kontrollerade medier försvinner. Det är inte staten som ska sörja för medierna. Du och jag ska fritt välja! En nations medier ska själva fritt konkurrera om lyssnarnas och tittarnas intresse.

Enbart själva fiktionen om att SR/SVT är oberoende är galen. Det – om något – påminner om Ryssland. Vi ser dagligen och stundligen hur svenska public service´ journalister bedriver propaganda genom att rapportera om X och inte om Y eller Z. Var och varannan dag predikar Erica Bjerström klimatskräck. En person, som är uppvuxen inom miljörörelsen, tillåts utan flygskam resa jorden runt för att skrämma SVT:s tittare till underkastelse. Det är ju inte klokt!

A propå det sista. Vad sägs om C-partiets valaffisch som jag stötte på i morse?

Vem förnekar klimatet? Frågan rör uppvärmningens omfattning, timing och delförklaringar.

Torsten Sandström

Man blir trött och irriterad att ta del av DN:s tirader. Som vanligt står numera normalt betraktelser av människans identitet i fokus. Alltså kön, sexualitet, hudfärg, livsstil, tro osv. Tidningens ägare låter sina journalister härja fritt. Och den chansen utnyttjas verkligen. Den 20/2 släppte tidningen fram ännu en navelskådare, dvs psykiatrikern Anders Hansen. Han försöker ta itu med våra personligheter. För att snitsa till det och skapa rubriker möter han oss med parollen:

”Var man står politiskt beror också på gener”

Hans ord bedrar enligt min åsikt läsaren. Han väljer att satsa på ett stickspår i stället för att rota i de viktigare förklaringar som faktiskt finns, satsar han på det marginella. Hade han sagt att det politiska valet beror på sociala relationer hade jag varit med. Men det är ju inte särskilt publikknipande. Genom att välja generna som förklaringsgrund så fråntas såväl du och jag möjligheten att säga att vi valt politisk väg medvetet – och i en social kontext. Alltså väljer han biologin.

I och för sig bygger generna förstås familjer. Och familjers sociala liv färgar förstås våra politiska val delvis – ibland mycket, i andra fall obetydligt. Historien uppvisar rader av vänstermän som stigit fram ur högborgerliga miljöer. Mest kända är kanske Marx och Engels. Eller den under franska revolutionen avrättade Ludvig XVI:s nära släkting, hertigen av Orleans, kallad Philippe Egalité (även han giljotinerad under den stora revolutionära terrorn).

Politiska val rör nämligen i grunden principer och dessa ärvs inte genetiskt, men kanske via familjära samtal och nätverk, i stil med den sistnämnde Philippes son, som blev en tämligen liberal kung 1830, med namnet Louis Philippe. Alltså mannen vars ansikte tecknats som ett päron.

Likaså är det fullt klart att en person – utan genterapi – kan byta åsikt från vänster till höger. Åtskilliga inom min studentgeneration från borgerliga familjer blev vänsteraktivister för att sedan än en gång välja en ny marknadsliberal väg. Jag har själv under 70-talet gått från vänster till höger utan någon genförändring, vad jag vet. Båda valen har skett av övertygelse inom ett svenskt samhälle under inflytande från medier och andra sociala krafter. Rollbytet åt vänster påminner närmast om frälsning.

För Anders Hansen är generna en lekstuga, tycks det. Han väljer den väg som för tillfället är mest medial. Och predikar osäkra fakta som tycks vilja få oss att stanna kvar i ekorrhjulet…

Torsten Sandström

Just nu driver vänstern och vänsterliberala snedtänkare frågan om trollfabriken. Det finns i och för sigg anledning att kritisera SD. Men de hr inte agerat olagligt, såvitt jag kan bedöma utan maxat sin yttrandefrihet. Dessutom har även andra partier – inte minst sossarna – haft konton under namn som ingen normal människa kan identifiera. Om detta är det förstås tyst i pk-ismens Mekka. Där ska nämligen konservativa och marknadsliberala krafter knäckas i EU-valet (där de förväntas gå fram). Kritiken mot ett icke-fungerande EU måste slås tillbaka, menar vänstern.

Som vanligt spelar svenska journalister på vänsterns planhalva. Många problem dryftas därför inte alls. Idag skriar sossarnas partisekreterare Baudin om att SD:s trollkonton måste utredas. Gärna för mig. Men först måste Baudin och Magdalena Andersson tala om vad det gjort – i denna och många andra frågor som de nu bråkar om – under de åtta år som sossarna suttit vid makten med sin satellit Mp?

Denna långa tid av passivitet måste upp på bordet! Men vänstern är som vanligt enögd. Tyvärr reser Tidöpartierna sällan frågan vad sossarna gjort under nästan ett decennium! Mediernas tystnad rörande svaret är en skam.

Torsten Sandström

Efter sina ganska magra och tillrättalagda presentationer talar SVT Rapport varje kväll om att man ger plats åt sina lokala redaktioner från 50 platser runtom i landet. Ibland blir jag kvar och kollar Stockholmsredaktionen nyhetssändning. Om denna bestämmer kvaliteten på nationens lokala nyhetsstoff så är det allvarligt. Påfallande ofta repriser på det som nyss nämnts i Rapport. Och ganska ofta inte alls lokala nyheter, utan allmänpolitisk rapportering. Dessutom i former som påminner om PRAO-elevers träning i sagoberättande.

I stället för rejäla satsningar på en nyhetsredaktion – eller en nyhetskanal – så kör alltså SVT två samt dessutom 50 lokala.Jag tror inte SVT själv valt detta. Det sägs att Olof Palme ville ha en sosseredaktion (Rapport) och en borgerlig (Aktuellt). Om det finns någon skillnad mellan de två – ofta körs faktiskt samma nyhetsinnehåll och även samma inslag. Till detta kommer således de lokala nyhetsinslagen på barnnivå och med lokalt väder som vem som helst snabbare och bättre kan kolla på nätet. Det sägs att Sveriges politiker vill ha lokala nyheter. Och då levererar SVT.

Resultatet har blivit en tafflig nyhetspresentation i SVT till högt pris. Samtidigt ojar sig cheferna på public service över budgetnedskärningar nu och i framtiden. Detta samtidigt som många svenskar som tvingas betala kalaset över skattsedeln inte alls kollar tablåteven via SVT.

Min irritation blir inte mindre genom raden av vänsterjournalister som producerar politiskt korrekta reportage och egna åsikter. På senare tid har jakten på SD:s sk trollfabriker stått i centrum. Men inga ord om sossarnas trollföretag – det finns ett par stycken som i dagarna i smyg fått nya namn (men fortfarande otydliga etiketter). Dessa hemliga organisationer presenterar under neutrala namn egen S-pajkastning mot Tidöavtalets partier. Då SD sprider skit blir det alltså starka ord och skrik om troll. När sossar och andra partier (än SD) gör det anses det som tuff information och inte alls som fake news.

Läser i DN idag att även skepsis till FN:s skräckversion av klimatet – i en publicerad text med namn förstås – anses som trollverktyg från SD. På så vis ligger det mycket i att uppfatta den nuvarande hetsen om trollfabriker som en del av den svenska PK-kulturen. Allt utanför den trånga åsiktskorridoren är trolltyg, helt enkelt. Det är ju inte klokt. Hetsen just nu sammanhänger med EU-valet. Om högervinden håller i sig kan vi förvänta oss en orkan av skräck i juni.

Den radikala lösningen är att lägga ned SR/SVT. Låt folket själv välja vilka medier de vill ta del av och inte minst betala för! Orsaken till att SR/SVT finns till är en rädsla för folkets val. Inom vänstern är rädslans stor för att man ska förlora public service. Det kan väl vem som helt förstå om man tänker efter. Politikerna vill styra medierna, men vågar inte säga det rent ut. För Palme var public service och statlig journalistutbildning två hjärtefrågor.

Torsten Sandström

I vårt land bedrivs en naiv och försåtlig propaganda för islam. Som vän av religionsfrihet hyllar jag förstås ett öppet och kritisk samtal om religion. Trosfrågorna är en privatsak. Medierna ska ha armlängds avstånd till religiösa budskap. Rikta i stället samhällsintresset mot demokratins väsentliga problem.

Det vi ser i dagens Sverige är en tydlig tendens till att ta parti för islam. Kanske inte direkt genom stöduttalanden för Koranen od. Men genom signaler till förmån för viktiga strömningar inom islam. På så vis ansluter sig – eller åtminstone stöder – svenska medier och många vänsterpolitiker en muslimsk rörelse. Jag anar att man inte anser sig stödja heliga krig och kvinnoförtryck. Men man gör det ändå tyst genom att inte dra tydliga gränser och naivt medlöperi.

Allvarligaste är idag de rörelser vi ser vid svenska universitet till stöd för Gaza. I och med att Hamas bestämmer i Gaza blir det förstås ett stöd även för en av världens många blodiga islamska terrorsamfund. Egentligen är det vedervärdigt! Att några svenska universitetsrektorer inte vill ta avstånd från Israel eller ge Hamas stöd är givetvis sunt och riktigt. Men de utsätts för hårda påtryckningar. Och snart öppnar antagligen de mest vänsterinriktade universiteten sina dörrar för flörtande med hamaskramarna – exv den högre utbildningen i Malmö med en stor muslimsk befolkning.

Mediernas rapportörer ger dock ett allmänt stöd till dem som demonstrerar. Och på så vis indirekt stöd till Hamas´heliga krigare. På en mer grundläggande nivå arbetar framför allt SVT för att inlemma muslimsk kultur. Det rör sig förstås inte direkt om pro-hamas-apeller. Men man presenterar den muslimska kulturen precis som den vore något bra i ett demokratiskt Sverige. Att det dödliga våldet emanerar från klanernas kultur förtigs. I underhållningsprogrammen kvoteras invandrare däremot in. Och det tycks fullt naturligt att flera matlagare i SVT-program agerar inbäddade i tunga slöjor i stil med Camilla Hamid och Zeina Mourtada. I ett annars så feministiskt SVT serveras alltså kvinnor på bild iklädda manliga verktyg för förtryck!

Jag menar att det svenska samhället har stark anledning att vända blicken bort från islamsk kultur i de fall den strider mot våra demokratiska ideal. Hamas är motsatsen till Sveriges officiella drömmar. Klankulturen måste lyftas fram, förklaras och fördömas! Kvinnor ska inte i publika medier skändas genom att stängas in i slöjor! Man skapar inte integration genom flåsigt fjäskande och kramande av dåliga exempel. Det är den svenska kulturen som ska flöda. Men också analyseras och kritiseras sakligt.

Torsten Sandström

Den som läser mina texter förstår att jag anser att Sverige är illa ute. Lekar med krånglig och onödig lagstiftning. Skattepengar som äts upp av ineffektivitet, byråkrati och slöseri. En invandringspolitik och integration i fristil. Ett rättssamhälle som vittrar. Ett nära nog nedlagt försvar. En skola som inte sysslar med utbildning utan med inbillning. Massmedier som söver befolkning och lämnar politik och kultur i nästan fritt fall.

En berättigad fråga är varför Sverige utvecklats hit? Det är inte enkelt att ge ett kort svar. Flera samverkande orsaker finns. Allmänt sett kan man säga att den västerländska demokratin kommit att dras med allt större problem. Vackra ord, men tomgång då det gäller verkstad. Så utvecklingen i vårt land är inte unik.

Men den främsta förklaringen för svensk del är enligt min mening socialdemokratins långa maktinnehav över landet. Förvisso initialt med stora och berättigade framgångar från folkets horisont. Nya skikt inom befolkningen har fått sin röster hörda. Men S-partiet har – med socialistiska förebilder – lockats att genom lagstiftningen erövra nationen för sin kollektiva politik. Många privata organisationer har via lag getts makt. Genom tunga skatter på mellanstora inkomster och stora offentliga bidrag till sina egna väljare har sossarna köpt sig inflytande. Via statlig journalistutbildning och miljarder till public service har partiet skaffat sig rader av säkra vänstermegafoner. Och detta har oppositionen inte – då den väl kommit till makten – önskat förändra. Sossarnas ritning för statsskicket kvarstår som en vikarierande grundlag

Det sist sagda visar på en annan förklaring. Under ett sekel har yrkespolitiker vuxit fram, dvs personer som går direkt från skolan till avlönat politiskt arbete. På så vis har en ganska bred politisk elit äntrat scenen. Det rör sig om människor – närmast av plast – som saknar ärlig vilja till reformer, trots att många tecken – dvs allvarliga problem – tyder på ett akuta behov finns. Den nya klassens huvudintresse är – naturligt nog – att bekräfta och befästa sina politiska jobb. Problemet syns inte bara i riksdagen. Det är skriande tydligt inom landets regioner/landsting. Där har travar av yrkespolitiker i 21 regioner anställt tusen och åter tusen byråkrater. Följden har blivit kris för sjukvårdspersonal och patienter i kö. Detta är klart som korvspad!

En tredje svensk förklaring tar sikte på nationens medier. Man kan inte säga att de rapporterar initierat eller kritiskt. För dem blir politiken en lek där vänsterns partier nästan alltid är vinnare. På så vis sker ingen förändring från basen av nationens väljare – deras röster speglas inte i majoritetspolitiken. Just nu angriper landets journalister Israels försvarskrig genom att peka på döda barn som Hamas använt som sköldar. För övrigt tycks underhållning, sport och navelskådning viktigare i press, radio och teve än saklig rapportering om politik. Det svenska folket har på så vis länge drogats av svenska medier till passivitet.

Slutligen måste även nationens statsvetare gisslas. Inte har de försökt kritisera och bevisa hur landets politiker har missbrukat den offentliga makten! Forskarna har nämligen varit fullt upptagna med att skaffa fram bidrag till forskning från organisationer som styrs politiskt.

Alltså behövs en ny generation av politiker och väljare. Någon skulle säga att nationen är i behov av ett nytt folk. Skämt åsido måste bristen på demokrati fyllas genom att låta vanliga människor bestämma mer – förslagsvis via digitala stormöten. Och politikerna ska inte tillåtas att väljas om i all evighet. Målet måste också bli ny lagstiftning – ett mindre antal paragrafer som kan förstås av vanliga människor. Pust, vad skönt att exv själv kunna läsa vad som får eldas i vårstädningen! Om inget sker kommer Sverige att kollapsa genom det terapeutiska regelvansinne som tyvärr är den politiska elitens signum.

Torsten Sandström

Tidningen The Economist målar en trist bild av Europa, Den gamla världen. Man pekar på hur vår kontinent – under ledning av EU – marscherar stegvis saktare än världsmarknadernas utveckling. USA drar ifrån och Kina samt Indien kommer med stormsteg, även om Kina nu drabbats av påtagliga problem. Att amerikanernas arbetstider är 15 % längre och toppar välfärden – om än ojämnt fördelad – så har breda lager av USA:s befolkning ett högre välstånd. Om det innebär ett bättre liv kan diskuteras, men allmänt sett bör svaret vara positivt.

Jag skriver detta samtidigt som den svenska socialdemokratin pläderar för kommande riksdagsvals stora dragplåster: kortare arbetstid. Kan folket inte köpas via bidrag så vill sossarna göra det med kortare arbetstid. Att flera företag och fria yrkesutövare kan fungera bra – och kanske bättre – genom några timmars kortare arbetstid per vecka är kanske riktigt. Men stora delar av det svenska samhället kräver arbete en större del av dygnet. Om 5 timmar/dag ska försvinna som sossarna pratar om måste omkring 1/6-del av nationens arbetsstyrka avseende sysslor som exv vård, omsorg, transporter mm nyrekryteras. Även stora processindustrier måste köpa mer arbetskraft. Det kommer att kräva höga skattehöjningar inom kommuner och landsting. Och högre skatter gör minsann inte det svenska folket rikare! Som politikerna bäddar, tvingas vi ligga.

Ekonomiskt förnuft är alltså en politiks bristvara. Nu gäller det att övertrumfa varandra med populistiska krav. Som vän av demokrati häpnar jag över politikernas dårskap. Men förklaringen är partiernas och den politiska klassens intressen. En slutsats som är tabu i svensk medial debatt. Men som ganska många väljare anar…

Den europeiska och svenska sjukan rör sig om en koncentration på politik. Tron är att mer offentlig planering skapar ett bättre samhälle, trots att sovjetåren borde vara en tankeställare – en rak höger. Men i politikens värd rör det sig om idéer och inte om kritisk analys. Svenska politiker öser på med krav som innebär högre skatter mot mindre krav vad gäller arbete och annat. Det rör sig om en sjuka, ty den svenska välfärdens urholkas stegvis genom lagstiftning som kommer att medföra högre skatter. Med färre arbetstimmar ska samma samhällsapparat drivas runt. Egentligen inte samma. Ökade krav på välfärd medför merkostnader. Och detta måste betalas av dig och mig via skattsedeln.

Även EU och organisationens sk parlament och byråkrati är en bidrag ande faktor. I parlamentet sitter politiker som inte behöver ta något ansvar. Därför levererar EU sjok på sjok med lagregler som i huvudsak skapar mer grus i medlemsnationernas maskinerier. Företag och medborgare stönar. Och jurister tvingas hantera oläsbara texter skrivna för de redan invigda.

I det kommande EU-valet måste du därför göra en insats för stoppa detta politiska casino. Själv tänker jag rösta på Medborgerlig samling. Partiets EU-program innebär en bantning till en handelsgemenskap. Det är rätt väg, som jag ser det. De nuvarande partierna i svenska riksdagen ser mest parlamentet som en diskussionsklubb för B-lagspolitiker. Det stämmer i och för sig. Men en synnerligen samhällsfarlig klubb, som redan börjat nedmontera den svenska friheten och välfärden. Blinda politiker som alltså mest tänker på sitt eget bästa.

Torsten Sandström

https://www.med.se

Media rapporterar om att åklagare startat en brottsutredning mot förre rikspolischefen för vållande av annans död. Det gäller alltså Löfvingfallet. SVT Aktuellt kl 21 igår gick i spinn. En sk expert – arbetsrätt! – verkade tala för att det fanns påtaglig risk för åtal.

Förvisso har polisen agerar klantat i kvadrat i löfvingärendet. Men det är faktisk Löfving själv som – i samverkan med en girlfriend inom polisen – agerat i strid mot svensk rätt (enligt den utredning som presenterats). Att Polismyndigheten sammankallar till presskonferens om utredningen är förstås spektakulärt och urdålig personalledning. Ändå definitivt inget brott.

(1) Men nu ska åklagaren alltså utreda om det räcker för åtal för vållande av annans död. För detta krävs för det första ett dödsfall. I Löfvings fall är det ett självmord! Alltså en effekt som den berörda personen ansvarar själv för. Bara detta gör att jag inte tror på åtal.

(2) Dessutom måste riskpolischefen har agerat oaktsamt, dvs vårdslöst. Som sagt är det Löfving själv som – genom försumliga beslut – dragit igång polisens förfarande. Uppenbarligen måste rikspolischefen gå till botten med Löfvings ärende, som dessutom kraftigt spiller över på honom själv. Han måste äntligen visa någon form av handlingskraft. Den beramade presskonferensen var förmodligen att gå något för långt, men syftet var att med alla rätt peka ut att Löfving som hög chef (!) i botten agerat rejält klandervärt. Trots allt har rikspolischefen agerat försvarbart. Problemet med att påvisa oaktsamhet hos rikspolischefen talar också mot åtal.

(3) Därpå det viktigaste. För att styrka brottet vållande till annans död måste det finnas ett orsakssamband mellan rikspolischefens vållande å ena sidan och Löfvings död å den andra. Vem vet hur Löfving tänkt? Kanske är det förlusten av girlfriend och att han själv fått klander för sina beslut som är orsaken. Vem vet? Ett självmord bygger ju, som ordet beskriver, på egna överväganden – om än ibland under förvirring, besvikelse, ilska osv. Hur sjutton skulle riskpolischefen kunna veta att en rättslig kritik av Löfvings egna – märk väl uppenbara – felsteg skulle leda till ett självmord? Och inte kan man begära att en Löfving på en hög position inom rättsväsendet skulle ges en gräddfil enbart för att undvika någon procents risk för självmord. Även detta talar mot åtal.

Slutligen förvånas jag över hur ett ansträngt svenskt rättsmaskineri slösar med sina resurser. Som bekant pågår sedan många år en svindyr och flummig rättsprocess mot några höga gruvbolagschefer för ett påstått folkmord i Sudan. Även här är bevisningen ursvag. Åklagarna slösar med många, många miljoner i skattepengar för en process som rör beslut som underhuggare till de åtalade eventuellt kan ha varit inblandade i uti mörkaste Afrika. Processen måste skrivas på den heliga folkrättens konto. Och nu övervägs ett åtal på den lika heliga svenska ohälsans konto. Löfvings självmord under depression ska stjälpas över på den hösta polischefen, som agerat för att visa att Löfving agerat jävigt mm. Svensk polis och åklagare tycks var i fritt fall. Det rör sig om politik!

Har inte svenska åklagare annat att syssla med? Svenska politiker och medier måste reagera! Men de hukar och vill se skurkar över allt. Utom i egna led förstås.

Torsten Sandström

Det är uppenbart att svenska medier nu fortsätter på vägen att försöka slå hårt mot SD, som för en politik som flertalet journalister hatar och övriga partier är oroade över. Jag röstar inte med SD. Men nu gäller det att tänka fritt och öppet.

TV4 – som annars mest sprider senationer och svammel – har som bekant gjort ett reportage i Kalla fakta om SD:s så kallade nättroll. Jag har sett inslagen och är föga imponerad – slarv och snack hit och dit utan ordning och reda. Ibland undrar jag om SD eller TV4 agerar som troll.

Troll är en delvis förskönande metafor för det som SD:s partiarbetare sysslat med. Genom falska identiteter på sociala medier har fake news spridits, blandat med allmän propaganda och skämt. I några fall har man sökt efter att kasta skit på en viss politiker. Att använda oriktiga identiteter är något allvarligt och falska ord eller citat från en person är också något vedervärdigt. Det rör sig om smak eller moral i en demokrati. I min världs hjälper det inte att skylla på att detta är politikens spelregler, vilket det tyvärr i många fall tycks vara. Men hemliga meddelanden är inte något olagligt, så länge de ord som framförs inte är brottsliga.

Men vad ska vi säga om den person från TV4 som med hjälp av falsk identitet skaffat sig insyn? Är hans klantiga reportage något bra i stil med en Walllraffare? Så tycks svenska medier uppfatta personens lögner vid anställning och vardagsarbete för SD. Att avslöja enstaka fuskinslag tycks gå före journalistisk hederlighet. SD-bluffare avslöjas med andra ord genom en TV4-bluffare. Här blir det svårt att ta ställning. Då måste man se på hur svenska medier i allmänhet funkar.

För mig är pudelns kärna nämligen att svenska journalister påstår att de rapporterar om skeenden objektivt. I många fall jobbar de på tidningar som säger sig vara ”liberala” eller på radio/teve som påstår sig vara politiskt ”oberoende”. Ändå tar merparten av journalistskrået ställning för vänstern. Märk: inte alla, men flertalet. Det finns personer som sakligt och kritiskt rapporterar om nyhetsflödet. Men mängden medieanställda sprider vänsterns åsikter. Ett enkelt bevis är vilka som – i dagarnas debatt om en statlig utredning om public service – vill bevara SR/SVT intakt. Således med rätt för företagen att sprida politiska åsikter på skattebetalarnas bekostnad. Den nyligen presenterade minireformutredningen har mangrant fått tummen ned från de rödgröna! De vet nämligen vad vänsterns icke anonyma troll är värda för partierna S, V och Mp! Tala om smygpropaganda bakom lagens krav på oberoende!

I exv SR/SVT, SvD, DN och Sydsvenskan sprider namngivna journalister sina egna politiska åsikter varje dag. Tittare, lyssnare och läsare förleds tro att de tar del av sakliga analyser, men proppas fulla med vänsterpolitik. Detta sker förvisso inte genom falska konton. Men likafullt rör det sig om massiv propaganda. Det som sker är värre än det fåniga ordet troll pekar på. Det rör sig om monster, dvs en bred medial rörelse, som den svenska eliten smeker medhårs.

Torsten Sandström

Det ena spektaklet inom medierna öppnar för det andra. Nu är EU-kommissionen missnöjd och klagar medialt. Man rasar över att EU:s flagga inte visats vid Mellofestivalen i Malmö. Kommissionen kritiserar Eurovisionarrangörens (EBU:s) beslut att stoppa alla flaggor förutom deltagarländernas vid lördagens final. EBU:s förbud kom alltså även att gälla EU-flaggan.

För det första är EBU (European Broadcasting Union) en organisation som samlar fler länder än EU, dvs sammanlagt 56. Flera av dessa är inte medlemmar i EU, exv Storbrittanien, Norge och Schweiz. För det andra är Mellot en tävling mellan nationer, inte internationella organisationer som EU. För det tredje vill EBU undvika politiska ställningstaganden, vilket EU tyvärr i högsta grad är. Så EU agerar ologiskt och fel.

Men unionen är fanatiskt upptagen av sin egen påstådda storhet. Och rädd för att den ska ifrågasättas. Det finns nämligen uppenbara skäl till det senare. Många demokratiska stater är ju inte med i EU! Dessutom blåser det en stark anti-EU-vind – från höger! – över Europa just nu, inför sommarens val till låtsasparlamentet.

EBU handlar alltså helt korrekt och EU korkat. En reaktion värdig pampar av betong. Men det är som sagt ett tecken på ett förvuxet EU. EU-eliten saknar kontakt med verkligheten. Man bygger sitt eget dubbelsamhälle mitt i Europa. Det sker med näbbar och klor.

Som kritiker av EU:s utveckling från en bra handelssamverkan är jag förstås nöjd över detta självmål från EU:s sida. och detta bara en månad före valet! Det visar just hur en federal hydra vill göra anspråk på hela den europeiska kontinenten och kulturen. Och man gör det till och med i en politisk skitsak, dvs i en fråga om EU:s flagga.

Därför uppmanar jag igen alla läsare att rösta i junivalet så att EU bantas åter till en organisationen handel och fria transporter inom Europa. Såvitt jag kan bedöma är Medborgerlig samling vårt bästa val!

Torsten Sandström

Den 12/5 publicerade SvD en lång text där två forskare från Lund, Erik J Olsson och Magnus Zetterholm, intervjuades. De två är grundare till Academic Rights Watch 2012 (ARW). En organisation som vill värna den akademiska friheten i tider då åsiktskorridoren blir allt trängre och cancelkulturen klipper av det samtal som inte är politiskt korrekt. Utan att känna närmare till ARW har jag sett flera synnerligen goda initiativ och yttranden från medlemmars sida.

Texten har skrivits av Elisabet Andersson på SvD. Det intressanta är hur den lanseras. Rubriken lyder nämligen:

De ser kvinnor som ett hot mot universiteten

En så försåtlig presentation! Hade rubriken lytt De ser feminismen som ett hot mot mot universiteten hade jag varit nöjd. Ty kvinnor utgör inget hot, medan kvinnorörelser ibland kan göra det och feminismens gäng, slutligen, driver kamp mot det manliga könet.

De två forskarna driver inte könskamp utan en rörelse som vill att universiteten ska värna fria tankar på vetenskapens grund. Genusvetenskap är en form av kvasikunskap som dessutom kväver ett öppet samtal. Den politiskt korrekta synen i rubriken representerar däremot svenska journalisters vanligtvis inskränkta syn på samhället. ARW:s kritiska och demokratiska ambitioner förvänds till kvinnohat. De två inbjudna och deras rörelse skandaliseras. Det är för djävligt, helt enkelt!

Torsten Sandström

Som alla vet dödas barn i kriget i Gaza. Hamas som inlett terrorn och dödandet bär ytterst ansvaret (frånsett FN:s beslut 1947 om att öppna upp andra människors territorium för bosättningar). Israels försvarskrig går ut på att utplåna Hamas, vilket den judiska staten har rätt till enligt folkrätten (dvs att besegra den anfallande fienden). Israel måste – trots allt – kunna falla tillbaka på FN-beslutet för snart 80 år sedan.

Det är klart att även jag förfäras över de döda och blödande barn som syns på teve. Men förnuftiga människor måste ändå kunna göra en kall analys över ansvaret. Att unga palestinier dödas har sin orsak i det egna folkets stöd till Hamas och i islams propaganda om ett heligt krig. Bakom Hamas finns den förskräckliga regimen i Iran. Det finns alltså flera tunga skäl för att anklaga Hamas och även det palestinska folket. De begår nu ett självmord, i en fanatisk (eller desperat?) religiös tro om muslimsk seger och fördrivande eller dödande av 9 miljoner judar.

Det finns alltså anledning att rikta allvarlig kritisk mot den palestinska ledningen, dvs PLO åldriga diktatorer samt Hamas fanatiska terrorister. Under sjuttio år har befolkningen i Gaza kraftig ökat och trots miljarder och åter miljarder med humanitära bidrag har religiösa politiker inte förmått lösa befolkningens framtid. Ty deras tanke har varit att utplåna Israel i stället för att finna samexistens. Ett ärligt samarbete med Israel hade varit en säker väg till trygghet oh ekonomisk välfärd. Men muslimska krigare kan inte kompromissa. Religionen förbjuder det och uppmanar palestinierna till kamp för att tvinga judarna ut i Medelhavet. Palestinierna bär ett tungt ansvar för vägra att kompromissa. Valet att vilja vinna allt – påhejat av muslimska galningar – har inneburit krig och förskräcklig barnadöd.

Om inte palestinierna förstår bättre hade jag hoppats på att människor i västerlandet hade kunnat se nyktert på eländet i Gaza. Barn dödas i alla krig, även i det som Israel bedriver med stöd av folkrätten. Israel kämpar för sin existens! Västvärldens ungdomar tycks inte kunna se klart utan stöder en rörelse som riskerar att leda till ännu ett folkmord på judar!

Placeringen av en sk Europvisionsfestival i Malmö är något synnerligen oförnuftig. Svenska sossars stöd till palestinier har nämligen sitt centrum just i Malmö. Detta gör att unga européers vurm för palestinierna just nu får kulturjippot i Malmö att koka. En popshow håller på att förvandlas till en islamsk protestaktion. Många vanliga människor från olika nationer i Europa som samlats i Malmö har inte tänkt så mycket över verkligheten – men sett döda barn – och ger plötsligt stöd till Hamas förskräckliga terrorister och mördare. Det senare är något verkligen skrämmande.

Så långt har denna blogg skrivits innan tevefestivalen startats i Malmö lördag kväll. Idag, ett halvt dygn senare, alltså söndag , är jippot över. Det Mello som teves chefer kallar ”en samling vid lägerelden” är slut. Röken, som blev mindre kraftig än väntat, har skingrats. Den svenska mediala eliten har serverat en soppa på låg kulturell nivå, kryddad med massor av trassel , bråk och vänsterpolitiska skrik mot Israel. En teveshow med psykedeliska färger och blixtar av digitalt slag i ett tempo som inte ger minsta plats för eftertanke. Allt till en påver ljudkuliss med inslag av vrål och rappande från sångare som tycks hämtade direkt från gatan. Var finns de kulturella värden och goda tankar som ska skapa sammanhållning i en kritisk tid? Eftersmaken är bråk, skrianden, blixtnedslag och tomhet fylld med digitala ångor eller ångest.

För detta SVT-spektakel har det svenska samhället betalat några hundra miljoner i skattepengar för arrangemang och inte minst en storskalig polissatsning. Alltså en uppvisning i kulturellt lågvatten. Allt passande till Malmö kommuns politiska ledning, som är van att slösa andras pengar.

Torsten Sandström

Det sk Klimatrådet och det sk Finanspolitiska råder framstår som två socialdemokratiska legosoldats-organisationer för S-partiets politik. Under sosseregeringar ligger man lågt och framför bara mild kritik. Men under den nuvarande ministären blir den förda politiken närmast helt fel. Båda organisationer leds av trogna sossar. Så det är his/her masters voice vi tvingas höra. År efter år.

I veckan var finansiella vänsterrådets ordförande Lars Heikensten till och med ute och drev klimatpolitik! Regeringens politik sågades förstås. I såväl regeringsställning som opposition fungerar dessa sk råd till sossarnas fördel. Och en tandlös opposition duckar och ser fånig ut.

Jag menar att de måste slopas. Staten ska inte stötta organisationer med politiska funktioner. För detta finns regering och riskdag. Kritiska synpunkter förväntas enskilda samt medierna framföra. Tyvärr är svenska medier överlastade med vänstersympatisörer. Så det räcker med det sosse-tugg som demokratin ändå serverar. Särskilt stöd till officiella kritiker blir inte en garanti för kloka synpunkter. Däremot en öppning för ytterligare vänsterorganisationer att framföra åsikter som är förankrade vänsterns korporativa ideal.

I sovjetsamhället fanns en uppsjö med riggade organisationer som hade till uppgift att stödja politbyråns strategi. Även under Hitler och Mussolini riggades samhällets organisation och rader av spjutspetsogainsationer med utvalda aktörer användes som megafoner för diktaturens ledare. De sades representera olika grupper av folket och gjorde offentliga val betydelselösa. Medborgarna förlorade sin maktställning och förvandlades till en skock rädda ja-sägare. Alla vet hur resultaten blev.

Sverige ska vara en demokrati. Där ska staten inte vänslas med särskilda grupper av utvalda och ge dem plats på mediala plattformar. Men i vårt land har sossarna inte kunnat hålla fingrarna från syltburken. Partiets olika satelliter har getts stöd i lagstiftning och pengar från det offentliga i olika former. Dessutom tillåts staten annonsera i dagspressen och genom skattebetalarnas pengar stödja initiativ som den politiska eliten gillar. För att inte tala om alla miljarder som skänks till SR/SVT för att hålla det mediala samtalet politiskt korrekt.

I dåligt ekonomiska tider finns särskild anledning till att spara på statliga pengar till farliga politiska initiativ. Men i vårt land byggs genom offentligt stöd ett skuggsamhälle där särskilt utvalda personer avlönas för att driva en smygpolitik, som i själva verket fungerar som en basun för vänstern. Medborgarna förvillas tro att de handplockade apostlarna är neutrala. I själva verket är de legosoldater för vänsters dogmer. De upprepar husbondens krav.

Snart är Sverige politiskt infekterat från topp till tå på detta raffinerade vis. Det har skett via en medveten strategi. Enligt min mening ger detta inte en bild av en nation under frihet och öppenhet.

Torsten Sandström

Ett tillfälligt och mycket trevligt möte i en kassakö på ICA Lidingö är startpunkten för denna blogg. Vårt samtal hamnade raskt i ord mot Ryssland. Min kamrat i kön kom från en estnisk familj som flytt till Sverige 1944 efter att ha betalt en stor summa i guld för att resa ut. Mannens släkt hade alltså en högre position i dåtidens Sovjet.

Han berättade att det funnits ett ministerium – eller kanske ämbetsverk – i Sovjet med fem hundra anställda som enbart sysslade med ”Försvunna tåg”. Uppgiften var att jaga fatt på tåg och järnvägsvagnar som inte fanns i verkligheten utan bara i myndighetens eget register! Det kan förefalla märkligt. Men orsaken var egentligen inte så svår att förstå. För det första innehöll registret en förteckning av tåg och vagnar som baserats på vad planen utvisade för viss dag. Men då denna utrustning inte levererat uppkom förstås ett underskott! Och orsaken till denna brist i förhållande till planen var så att säga en statshemlighet.

En annan hemlighet var att människor på avlägsna platser i detta stora sovjetrike helt enkelt stal utrustning från rälsen. Folket var med andra ord fattigt och desperat. Järnvägsbytet kunde exv styckas och avyttras eller användas för framtida behov av transporter som man gärna ville bestämma över för att få nyttiga saker snabbt gjorda.

Därför går min tanke förstås till EU detta valår. Denna betongklump av politik, planer och byråkrati! I och för sig inser jag att ett modernt samhälle behöver en viss grad av planering. Men den måste hållas begränsad och regional (nationell) ty risken för socialistisk storskalig planering är uppenbar.

Men sedan EU ersatt en tidigare europeisk handelssamverkan har en ständig federalism utvecklats med jättelika planer från Bryssel. Nu ska Sveriges skogar läggas under regler från EU så att skogsägarnas egna beslut om avverkning kan stoppas. Klimatet – dvs skeenden i natur och atmosfär – ska också bestämmas centralt. Likaså ska Sveriges älvar och andra vattendrag som skapar elkraft styras av skogsmullar från Bryssel som vet bäst (tror dom) om biologisk mångfald samt att denna måste styras centralt. Vi ser alltså planeringsivern växa fram.

Värst är att Europas företag och enskilda individer redan ligger under EU:s regelhysteri. Fria beslut hindras genom ofanliga lagsamlingar från Bryssel med texter som är närmast oläsbara för andra än byråkraterna som själva skrivit paragraferna. Europas affärsliv har därför fått en solklar negativ ekonomisk tendens jämfört med USA och Kina. Men från Bryssel hörs – liksom i dåtidens Sovjet – enbart rop på mer och mer regler och kontroll. Medan korruptionen är svår bland de sk europaparlamentarikerna så står EU:s egen mutpolis tämligen handfallen. Och snart ska nya odemokratiska stater in i EU!

Det vi ser är en skrämmande utveckling som alltså följer en idiotisk politisk plan. Därför måste förnuftiga människor rösta i kommande EU-val så att samarbetet återvänder till en europeisk organisation för handel. Till denna ska Storbritannien inbjudas. Och Ungern, Slovakien, Malta – och dessutom flera andra nationer i pipelinen – måste hållas utanför. Mitt tips är att rösta på Medborgerlig Samling. En stabilt demokratisk organisation som just vill det jag efterfrågar rörande EU.

Det är hög tid att förändra EU. Tänk på ministeriet för förvunna tåg i Sovjet!

Torsten Sandström

Euruptionerna inför Mellofestivalen börjar skaka Malmö. Otäcka scener riskerar att utspelas. Jippot har oklokt nog placerats i en av Sveriges mest muslimtäta kommuner. En S-riksdagsman med kontakter till Hamas kommer från Malmö. Och kommunstyrelsens S-märkta ordförande heter förstås Katrin Stjernfeldt Jameh och är kraftigt engagerad för muslimernas sak. Jag skriver detta bara som en inledning till en text som ska handla om muslimsk extremism. Malmö kan komma att skämma ut Sverige i världen…

Västvärlden har glömt Hamas gisslantagande och terrordåd i Israel. Rättare sagt vill man inte förstå att Hamas – i nutid – har inlett detta krig. Ett dåd av muslimska vettvillingar och inkrökta troende.

När Israel därefter försvarar sig för att – en gång för alla – utrota dessa terrorister så väljer vänsterungdomar i väst att sätta på sig palestinaschalar och gå till anfall mot institutioner och människor som försvarar Israels rätt tillgripa våld mot sin motståndare i kriget. Att Hamas valt en strategi att gömma sig på sjukhus, hos civilpersoner samt i tunnlar under Gaza försvårar Israels krigsinsats och – inte minst – utsätts vanliga palestinier för ett dödligt hot. Tyvärr stödjer många palestinier i Gaza Hamas. Detta innebär en möjlig dödsdom för deras familjer och barn. Detta följer av krigets lagar. Israel har rätt att bekämpa den fiende som inlett kriget och som nu försöker smita undan. Hamas ska inte tillåtas använda civila som sköldar.

De protester som nu ökar i väst är en följd av vänsterns propaganda och oförmåga att förstå gällande folkrätt. Den som attackeras av terrorister har rätt att försvara sig. Terroristerna kan inte skylla på att deras familjer och barn utsätt för krigiska aktioner. Ungdomar i väst förleds av nationella medier som inte heller klarar av folkrättens principer: den terrorist som anfaller måste räkna med dödliga motaktioner. DN är var dag full med reportage som vinklas mot Israel. Familjen Bonniers tycks har förlorat sitt grepp över DN. Där härskar vänsterns legosoldater med pennan i hand.

Mediernas fokus på oskyldiga barn som dödas är således bara ihåliga argument till stöd för terrorism. Det klanvåld vi ser i Sverige rör sig också delvis om muslimska förvillelser, dvs att den som handlar för Islam – och offrar sitt liv – alltid har rätt och blir ett helgon i himlen tillsammans med Gud. Jihadsoldaten tillåts i himlen – enigt en kvinnoförtryckande religion – älska många vackra kvinnor i sitt nästa liv.

Det är för mig nästan ofattbart att propaganda kan gripa moderna människor så att de inte förstår att de främjar Hamas terrorister. Förvisso är Israels historia och regering inte alls fläckfri. Men Israels soldater dödar inte för att bli helgonförklarade av fanatiska muslimer. De försöker följa krigets lagar. Man försvarar sin demokratiska stat – Israel! Och sina familjer som angripits av Hamas terrorister.

Torsten Sandström

Svenska gammelmedier är just nu i färd mett att skria om Trollfabriker. Orsaken är att SD agerat anonymt över internet, anonyma konton, vilket förstås är mycket svagt av ett parti som vill vara demokratiskt. Man borde inse risken med att – som nu skett – bli avslöjad och uthängd. Det är rätt åt SD anser jag. Enligt min mening ska journalism och partiarbete bedrivas med blanka vapen.

När detta är sagt måste jag ta itu med något allvarligare i samma genre. Termen ”trollfabrik” är barnsligt löjlig och har främst använts för rysk och kinesisk manipulation mot västvärldens samhällen. Alltså fientlig åsiktsbildning eller propaganda via metoder där dolda identiteter används. Närmast krigiska aktioner (hybridkrig).

Att dolda identiteter även används av journalister utomlands och i Sverige för avslöjande reportage är väl bekant. Då svenska medier menar att det politiska syftet är gott så blir dessa journalister knappast kallade troll och deras redaktioner inte heller fabriker. Flera svenska medier har studerat SD via dolda metoder – bland annat via falska identiteter – utan att ordet troll tagits på några läppar då redaktionerna därefter hylla sina mediala ”hjältar”. Här ser vi vilka troll som platsar och inte gör det inom åsiktskorridoren.

Dolda identitter tycks vara kärnan i det mediala problem jag nu diskuterar. I så fall finns det ett extremt allvarligt samhällsproblem som definitivt påminner om de troll som medierna ondgör sig över. Det är hur journalister – i och för sig namngivna – på svenska tidningar, radio och teve diskuterar viktiga samhällsfrågor utan att klargöra sina egna allmänpolitiska positioner (normalt till vänster). Även här rör det sig om åsiktspåverkan där avsändarens namn som sagt är klart men hans/hennes allmänpolitiska identitet har dolts. Detta sker varje dag och timme i stora svenska medieföretag. I mina bloggar har jag ägnat mycken tid åt hundratals skräckexempel. Denna propaganda är utbredd och farlig för svenska folket.

Men dessa propagandister kallas aldrig troll. Det skulle förstås kasta en skugga över de mediala fabriker som betalar för vänstervridningen. Här agerar rader av stora medieföretag i Stockholm och Malmö. Om det fåniga begreppet troll verkligen ska accepteras så är det här i alla fall fråga om monsterfabriker.

Torsten Sandström

Enligt statistik från EU beslutades 2023 att 429 790 irreguljära migranter från länder utanför unionen måste lämna EU. Men bara en fjärdedel, 109 085, återvände faktiskt. Tre fjärdedelar levde med andra ord kvar inom unionen, med stora variationer mellan olika medlemsnationer.

Asylrätten har blivit en form av roulettspel med få vinnare och många förlorare. Många illegala invandrare lever alltså kvar illegalt eller försöker flytta till ett annat land inom Europa. Häromdagen rapporterade medierna – i syftande ordalag – om en irakisk familj som för tredje gången försökt ta sig över engelska kanalen – en dotter drunknade. En asylrätt utan motsvarande möjlighet till utvisning är lika med moment 22.

Idag har tillströmningen till Sverige som bekant minskat, men ännu har vårt land en avsevärd krets illegala invandrare kvar. Inför riksdagen säger minister Maria Malmer Stenergard att bedömare räknar med att över 100 000 personer vistas i Sverige illegalt. Det utanförskap och inte minst den kriminella potential som finns inom denna stora grupp är något allvarligt. Det är ju detta som kriminaldebatten handlar om, men få vågar berätta om.

Inom EU vistas sammanlagt omkring 25 miljoner människor från nationer utanför unionen, dvs drygt 5 % av EU:s befolkning. Inget tyder på att invandringen kommer att minska. Tvärtom innebär unionens oförmåga att repatriera illegala invandrare ytterligare en lockelse för farlig flykt över Medelhavet. Och om det för länderna i norra och mellersta Europa räcker med att betala några tusenlappar till EU för att slippa invandring uppstår ett svårt problem i söder. EU klarar inte av sin uppgift att värna Europas folks materiella intressen!

De internationella flykting- och asylkonventioner som tecknats efter andra världskriget har således blivit helt otidsenliga genom nya drivkrafter och kommunikationsmedel för invandring. Problematiken löses inte genom EU-politikernas skryt om en asylpakt. Europa måste vända helt om och enbart tillåta kvotinvandring efter prövning på plats utanför unionen. Offentliga bidrag till illegala invandrare ska givetvis inte betalas och anställningsavtal ses som olagliga och drabbas av påföljd. Sluta med att i debatten använda invandrarnas barn som gisslan för asylrätt!

Det låter kanske grymt. Men för Europa är det något av en kultur- och ödesfråga. En växande invandring av oskolade och ivriga muslimer bådar inte gott. Vi ser redan i dagens Sverige hur klanernas kulturer – som vänstern, andra politiker och medierna envisas att beteckna som ”heders” – håller på att förstöra sammanhållningen i vårt land via våld, kriminalitet, skolbråk osv.

Det vi ser är ett självförvållat svenskt och europeiskt problem. Förnuftiga politiker hade kunnat förändra utvecklingen. I stället har såväl vänstern som moderater talat om öppna dörrar och öppna hjärtan. De har inte klarat av sin uppgift och alltså med dunder och brak brustit i ansvar.

Torsten Sandström

DN har utan tvekan gjort ett planerat val i kampen för sin vänstervridning av Sverige. Det är skrattretande med tanke på att tidningen beskriver sig som liberal. Men i själva verket är det något allvarligt att en till upplagan stor dagstidning ständigt driver åsiktspolitik. Meningen med en fri press är att låta olika åsikter konkurrera. Därefter kan ett väl underbyggt ställningstagande för en inriktning presenteras. Men ständigt måste öppenhet råda.

Det är alltså inte DN:s modell – för övrigt agerar flera medier som DN. I DN bankar journalisterna igenom sina åsikter. Problemet är att man tror att man redovisar den enda sanningen. Och då kan förtigande – eller till och med skandaliserande – av motståndarnas åsikter legitimeras, menar man.

Vad sägs om följande rubrik av DN:s kulturchef Björn Wiman den 5/5?

Hetsjakten på kvinnliga klimataktivister är högerns nya vapen

Wiman tar direkt ställning för en position i klimatdiskussionen, dvs den som FN fattat politiska beslut om och driver propaganda för. I detta perspektiv blir avvikande åsikter fel och de som framför åsikterna anses bedriva ”hetsjakt”. Ordet hets måste tolkas som hån, hugg och slag visavi motståndaren. Jag – som noga följer media och särskilt klimatdiskussionen – har inte sett eller hört ett enda skandaliserande anfall. Visst har Greta T fått på pälsen för sina många illegala aktioner på sistone, även genom ord från mig, men det har varit fråga om att påtala odemokratiska – och dåligt underbyggda – handlingar från hennes och kamraternas sida.

Wiman tillhör kretsen troende klimataktivister. Han använder DN som verktyg för sina skräckrapporter. Han är inte liberal, ty i DN ges aldrig seriösa klimatdebattörer utrymme. Landets främsta och mest erfarna klimatprofessor (och nota bene naturvetare!), Lennart Bengtsson (författare till boken ”Vad händer med klimatet?) har mig veterligen inte ens nämnts i tidningen. Bengtsson godtar principen om att CO2 i atmosfären lägger ett värmande täcke över jorden. Men han erkänner inte skräckens scenario. Det finns nämligen andra källor till värmen och dessutom är omfattningen och timingen av människans CO2-utsläpp oklara. Till bilden hör även att en omställning stegvis och tämligen raskt är på väg.

Bengtssons ståndpunkt kan inte viftas bort som Wiman och svenska medier samt politiker gör (genom sin tystnad). Hans ståndpunkt är inte en högerinställning. Hans ord rör naturvetenskapliga fakta. Wiman och DN lägger dock ett eget lock över klimatdebatten för att få den att koka. När jag nu pekar på detta så sällar jag mig förstås – i Wimans ögon – till högerns vapendragare.

Klimatskräckens scenario visar att den politiska diskussionen är skandalöst förvriden. Den påminner om beteendet hos en skock nyfrälsta troendes framfart. Människor som begår lagbrott hyllas för den ”goda saken” de driver. Vi som kritiserar och manar till öppenhet och lugn kallas mörkrets män. Om något är farligt av dessa två läger så är det Wimans och klimatskräckens apostlar.

De är enögda och maktfullkomliga – en historiskt sett farlig kombination. De driver ett perspektiv som framför allt hyllas av den svenska vänstern. Tyvärr brukar en troende inte ändra åsikt förrän man ställt till med allvarliga problem. Och skadorna för det svenska samhället ökar.

Torsten Sandström

Medierna är med all rätt upptagna med rapporter av en handfull övertramp som Anna Kinberg Batra på kort tid gjort sig skyldig till vid sin ämbetsutövning på Länsstyrelsen i Stockholm. Hon gör uppenbarligen som hon vill på en hög post inom staten, trots att lagstiftningen innehåller andra och tydliga regler om hur offentliga organisationer ska drivas. Det är troligt att hennes studier vid Handelshögskolan förblindat henne. För henne gäller frihet från lagen. Hon har därför struntat i tunga offentliga regler som hon borde känna till som fd partiledare och ledamot av Sveriges lagstiftande församling.

Vidare tillkännagavs häromdagen att Liberalernas partisekreterare och riksdagsledamot Gulan Avci hade fått ett statligt jobb av regeringen som ”nationell samordnare mot utanförskap”. Alltså ännu en sinekur inom den politiska eliten. Jag har förgäves försökt finna vilken utbildning eller erfarenhet Avci har för detta jobb, men har inte funnit något annat än att hon är uppvuxen i Skärholmen med bakgrund som liberal invandrare. I nutida svensk politik är förstås detta en stark grund för avancemang. Men det gäller förstås bara om nytta uppstår för den grupp av politiker som hon – och Anna Kinberg Batra – tillhör.

Inom den politiska klassen har glassiga och föga arbetskrävande reträttjobb som bekant blivit en självklarhet. För de politiska beslutsfattarna gäller det uppenbarligen ofta att konstruera svepskäl till att en kamrat ges ett välbetalt jobb. Avci kan knappast heller misslyckas med att styra upp det svenska utanförskapet. Vem kan ändra den sociala misär som drabbat en mängd personer inom den miljon som anlänt under de senaste drygt tio åren? Utanförskapet är betongfast – alltså nästan orubbligt – efter ett par decennier av politiska misslyckanden med invandringspolitiken. För ett sådant jobb som samordnare kan faktiskt varenda svensk som slumpvis väljs ut uppfylla förutsättningarna för anställning. Och på så vis ges en lön på c:a 90.000 i månaden. Om några positiva resultat blir följden från Avcis sida blir det en stor sensation.

Enligt min mening är det ingen slump att jag i denna text nämner två kvinnor. Även inom den politiska klassen drivs nämligen en rörelse för jämställdhet. Så en inkvotering leder normalt till att personer utan kvalifikationer men med rätt kön utses. Tyvärr kan man nog se detta som en vanlig konsekvens av senare årtiondens rättsliga strävanden efter inkvotering i olika sammanhang. Jag menar givetvis inte att kvinnor är dummare än män. Inom skola universitet är deras prestationer i topp, jämfört med männens.

Men kvinnors val av arbetsinriktning är som bekant annorlunda genomsnittligt sett. Intresset för ledande tjänster har i allmänhet varit mindre. Antalet kvinnliga chefer är i genomsnitt 37% (2022) – dock lägre inom privat sektor och lägst på toppen (ledningsgrupper och VD). Däremot dominerar kvinnliga chefer inom vård, skola och omsorg. Så om en kvotering på politiska meriter sker leder det – oavsett kön – inte sällan till de resultat jag skriver om i denna text, dvs att styrkta meriter saknas för jobbet ifråga. Det är därför inte heller förvånande att den politiska klassen struntar i traditionella befordringsgrunder i stil med ”förtjänst och skicklighet” som Kinberg Batra uppenbarligen gjort.

Inom den politiska klassen gäller alltså egna regler för avancemang och framgång. De formas av partiernas kanslier. Och syftet är att trygga försörjningen av den politiska kader som partiet har. Ytterst rör det maktutövning. Även närstående personer omfattas av klassens spelregler. Med risk för att bli stämplad som kvinnohatare – något jag bestämt förnekar – vill jag bara peka på Anna Corazza Bildt, som avses få plats för Avcis parti i EU:s låtsasparlament (efter att ha sparkats från M). Detta parlament är för övrigt en vanlig P-plats för den politiska klassens B-lag.

I min text dominerar som framgått hittills kvinnor inom den politiska klassen. Men de utgör bara toppen på ett isberg som domineras av män inom det politiska yrkeslivet. I och med att kvinnor sticker ut får de en mer prekär medial position. Manliga politikers bristande kvalifikationer och driv efter ledande befattningar är närmast rutin – något som inte förvåna – och hamnar alltså ofta i medieskuggan. Märk även att åtskilliga män lämnar politiken för affärer. Det är viktigt att komma ihåg att grundlagsregler inte åsidosätts om privata företag kvoterar in manliga politiker.

Därför kan man undra över vilka kvalifikationer egentligen Göran Person, Björn Rosengren, Karl Bildt och Anders Borg har för ekonomiskt viktiga beslut inom näringslivet? Det är en bra fråga, som man brukar säga. Ofta fungerar de som dörröppnare för ett privat företag som ska träffa feta avtal med det offentliga. Politikernas kontaktnät är guld värt. Några av de män som nämnts måste – ifall de granskats närmare – ses som tämligen misslyckade affärsmän. Mediernas tystnad är här besvärande, exv rörande Anders Borgs styrelseuppdrag i Viaplay Group, ett bolag som nyss närapå gått helt överstyr och där ledningen i vart fall allvarligt skadat aktieägarna. Märk att Borg i dagarna föreslås ta över Göran Persson jobb som ordförande i statliga LKAB! Göran Persson fick 795 000 kronor i arvode för jobbet 2022. Ryggdunkning och vänskapsgåvor tillhör yrkespolitikernas vanligaste ritualer.

Därför tror jag att många håller med mig om att den politiska klassens framfart är ett viktigt samhällsproblem. Att Sveriges statsvetare är tysta säger en del om hur forskningsbidrag utdelas. Åtskilliga politiker – som nått en högre politisk nivå – ges offentliga reträttsysslor som de inte skulle ha fått om konkurrens gällt och Regeringsformens regler om ”förtjänst och skicklighet” hade tillämpats. Den vänskapskorruption vi ser utgör rättssamhällets skuggsida.

Därför är uppmärksamheten kring Kinberg Batras klantiga beslut bra. För den politiska klassen blir det ytterst pinsamt. Därför talar trots allt mycket för att ett exempel kommer att statueras efter JO:s kritik av Kinberg Batra. I väntan på JO:s utredning blåser det politisk motvind mot M-partiet. Därför faller hon sannolikt på sina egna regelvrängande beslut.

Torsten Sandström

Ett upprop underskrivet av ”50 forskare” vid Lunds universitet avser uppenbarligen att skapa respekt hos allmänheten. Men vid universitet där har nu en sådan apell lanserats av ett spektrum lärare med eller utan doktorsgrad. Det är inget mindre än en protest mot statsminister Kristersson och hans kritik av att studenter vid en studentafton i Lund avbrutit honom och bland annat ropat att den svenska regeringen är medskyldig till folkmord och för att stödja Israels krig i Gaza. I uppropet påstås att statsministern tagit ”steg mot fascism”.

I SR P1 Morgon försvarade idag den ende undertecknaren av uppropet med titeln professor uppropet. Hon heter Anna Lundberg och är professor i rättssociologi (märk väl ett ämne inom samhällsvetenskaplig – och inte juridisk – fakultet). Hon uppger att ”mänskliga rättigheter” är hennes profilområde.

Med detta sagt kan jag direkt konstatera att hon inte förstått vad mänskliga rättigheter innebär juridiskt. Enligt folkrätten ska yttrandefrihet respekteras – en offentlig talare i en demokratisk stat ska inte avbrytas. Vidare har Israel enligt folkrätten utsatts för grov och dödlig terror från Hamas samt därefter inlett ett dödligt försvarskrig. Kriget riktas mot Hamas – som tyvärr ännu inte lagt ned sina vapen. Och kriget har också stöd i folkrätten, även om omfattningen i tid, rum och dödlighet förstås kan diskuteras.

Att tala om att Sverige är på väg mot fascism är något oerhört. Det tyder på att människorna bakom uppropet inte vet vad fascism innebär. Kristerssons regering står på demokratins grund och är vald av representanter för svenska folket. Den klick demonstranter som avbröt statsministern agerar däremot klart i strid mot demokratins och folkrätten principer. Och nu försvaras de av Lundberg, som uppenbarligen inte vill kännas vid folkrättens reglering. Hon tycks mena att kriget mot Hamas ger personer rätt att avbryta och klandra statsministern.

Hon må personligen tycka vad hon vill. Men i egenskap av professor vid Lunds universitet måste en hög grad objektivitet visas då Lundberg agerar publikt i ett upprop eller på SR. Argumenten måste byggas under med sakliga skäl, i detta fall hur Kristersson och hans regering agerat under Israels krig mot Hamas samt vad folkrätten säger om yttrandefrihet och försvarskrig. Vad gäller saklighet har Lundberg inte ett enda rimligt skäl av icke-subjektivt slag. Att många barn dör i Gaza kan eventuellt jämföras med USA atombomber mot Japan för att få slut på ett blodigt anfallskrig. Oerhörda lidanden förbjuds inte i sig genom folkrätten. Det är avsikten som räknas samt om den är befogad.

Lundbergs agerande befäster min återkommande kritik av hur mänskliga rättigheter missbrukas i svensk debatt. Vad som helst som en person tycker illa om påstås stå i strid mot folkrätten. Dess juridiska källor blir alltså irrelevanta då en saklig tolkning av dem inte sker. Ett sådant övertramp borde en professor rättssociologi undvika. Får övrigt: hur ska den som inte ens rimligt klarar av rättens innehåll kunna förklara dess samhälleliga funktioner?

Torsten Sandström

Häromveckan (2024-04-09) avkunnade Europadomstolen för mänskliga rättigheter (MR) en oenig dom som kan få stor betydelse.  Domen gäller talan av en krets schweiziska kvinnor i 70-årsåldern som hävdar att deras ålder och kön gör dem särskilt utsatta för farliga värmeböljor i Schweiz! Damernas organisation – KlimaSeniorinnen – åberopar mot schweiziska staten ett flertal artiklar i Europakonventionen om mänskliga rättigheter (EKMR).  Varje ansluten stat är skyldig att följa EKMR, alltså även Sverige.

I sin dom slår domstolens majoritet fast att EKMR kan tillämpas på klimatförändringar, trots att de senare som alla vet rör naturliga fenomen såväl i rymden, atmosfären, luften, haven och på jordens kontinenter. Att även mänskliga aktiviteter kan bidra till klimatets uppvärmning är dock ett faktum, även om graden av medverkan är mycket svår att bestämma i omfattning och tid.  

För att läsaren själv ska kunna bedöma domstolens avgörande vill jag först citera de artiklar i EKMR som tvisten främst rör.

Artikel 6 – Rätt till en rättvis rättegång

   1. Var och en skall, vid prövningen av hans civila rättigheter och skyldigheter eller av en anklagelse mot honom för brott, vara berättigad till en rättvis och offentlig förhandling inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk domstol, som upprättats enligt lag. Domen skall avkunnas offentligt, men pressen och allmänheten får utestängas från förhandlingen eller en del därav av hänsyn till den allmänna moralen, den allmänna ordningen eller den nationella säkerheten i ett demokratiskt samhälle, eller då minderårigas intressen eller skyddet för parternas privatliv så kräver eller, i den mån domstolen finner det strängt nödvändigt, under särskilda omständigheter när offentlighet skulle skada rättvisans intresse.

Artikel 8 – Rätt till skydd för privat- och familjeliv

   1. Var och en har rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens.

   2. Offentlig myndighet får inte inskränka åtnjutande av denna rättighet annat än med stöd av lag och om det i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till statens säkerhet, den allmänna säkerheten, landets ekonomiska välstånd eller till förebyggande av oordning eller brott eller till skydd för hälsa eller moral eller för andra personers fri- och rättigheter.

Artikel 32 – Domstolens behörighet

   1. Domstolen är behörig i alla frågor som rör tolkningen och tillämpningen av konventionen och protokollen till denna vilka hänskjuts till den enligt artiklarna 33, 34, 46 och 47.

   2. Om en tvist uppkommer rörande domstolens behörighet, skall domstolen avgöra frågan.

I ett rättssamhälle ska naturligt nog den som läser en lagtext tämligen enkelt kunna bedöma betydelsen av sina egna handlingar, dvs om de är rätt eller fel i relation till lagen. Det är åtminstone ett ideal som måste eftersträvas. Även i stater som är anslutna till EKMR måste politikerna kunna bedöma konventionens ord, dvs om klimatfrågor verkligen rör familj och privatliv. Jag tror många delar min åsikt att avgörandet måste ses som en stor överraskning jämfört med art 8 i EKMR.  De regler som citerats ovan måste anses som gummiartade. Om reglerna tolkas utvidgande kan EKMR i princip tillämpas på allt mänskligt och även icke-mänskligt. Därför är art 32 särskilt viktig. 

I en mångordig och svepande skriven dom blandar domstolen en handfull tänjbara rättsliga principer i EKMR med rader av internationella kontrakt (exv Parisavtalet) och andra dokument (från exv FN och EU) med ytterst diffusa rättsverkningar. Många av texterna måste rättsligt uppfattas som rekommendationer, vilkas räckvidd nationerna tillåts själv hantera. Ett antal artiklar i EKMR kokas på så vis av domstolen samman med ett icke-juridiskt material av synnerligen diffus rättslig karaktär. Och brygden resulterar i att schweiziska staten – som är bunden av EKMR – måste respektera domarnas politiska argument om klimatets fysiska status.

Låt mig hastigt se på domens kärna. Domstolen menar – angående art 8 – att det i Schweiz´ lagstiftning saknas en CO2-budget. Staten Schweiz har därför enligt domstolen misslyckats med att i god tid agera via lämpliga medel för att implementera ett legalt och administrativt ramverk avseende klimatet.  Såvitt jag förstår är detta domens främsta princip. Klimatet anses som en materiell fråga enligt EKMR. En stats beslut som rör klimatet anses av domstolen tillhöra människors ”privat- och familjeliv”.

I nästa steg prövar domstolen en formell fråga. Nämligen om den rättsliga proceduren i republiken Schweiz ger kvinnoorganisationer där möjlighet att få en saklig prövning av sina krav hos nationella domstolar eller myndigheter, art 6.1 EKMR. Beträffande denna regel menar domstolen att Schweiz brustit vad gäller skapandet av en domstolsprocess som kan ha behövts för att reglera ”climate change”. Och en sådan procedur ska enligt domstolen ge såväl enskilda som civilrättsliga organisationer rätt att föra talan. Märk att den aktuella kvinnoföreningen KlimaSeniorinnen – enligt domstolen – förefaller ha haft problem med att få sin sak prövad av rättsliga instanser i sitt hemland.

Lägg även märke till att domen inte är enhällig. Den stöds av 15 domare. En brittisk domare, Tim Eicke, vill inte godta majoritetens långtgående krav med stöd av särskilt art 8, dvs den materiella frågan om ”privat- och familjeliv”. Han menar att domstolen överskridit sin behörighet enligt art 32 EKMR att tolka europakonventionen och dess protokoll. ”…In my view, the majority clearly ´tried to run before it could walk´ and, thereby, went beyond what was legitimate for this Court…”

Jag instämmer i minoritetsdomarens slutsats. Varje nation under EKMR ska, såvitt jag förstår, själv forma vedertagna och trygga demokratiska materiella former för människors samliv och juridiska anspråk. Tanken bakom EKMR måste enligt min uppfattning vara att lagstiftarna i en demokrati ska ges handlingsfrihet och svängrum så länge inte tydliga övertramp eller övergrepp sker, som vederbörande stat på förhand klart bort kunna inse.  Demokratiskt sinande politiker ska således fritt kunna välja klimatverktyg som är ekonomiskt och politiskt förnuftiga utan att en MR-domstol lägger hinder i vägen. Som nämnts är frågan om ens art 8 är avsedd för att reglera klimatfrågor, som rör jorden, haven och miljön i ett komplext samspel med människan som biaktör. Värme, kyla, nederbörd eller vind är fenomen som ligger långt från ordalydelsen i art 8. Orden här måste enbart anses ta sikte på frihetsbegränsningar för individen som har sin grund i demokratiska övergrepp. Fossila och biologiska bränslen som alla avger CO2 har historiskt sett visat sig nödvändiga för människans överlevnad och har bidragit till ett storartat välstånd på vår planet jämfört med tidigare epoker. Att förklara växthusgaser som ett hot mot konventionen kräver därför helt enkelt uttryckligt stöd i EKMR!

Alltså menar jag att naturvetenskapliga processer av mindre känd natur avseende CO2 inte bör läggas till grund för slutsatser via tänjbara regler i EKMR i stil med art 8. Klimat och natur rör i grunden inte sociala aspekter av ”privat- och familjeliv”, utan – som sagt – effekter av en fysisk miljö som i huvudsak styrs av naturvetenskapligt betingade processer och bara delvis av människor. För att en stat ska tvingas vidta åtgärder krävs därför exakta bevis – om uppvärmningens orsaker, omfattning och tempo – med bäring på människans roll för klimatet. 

Frågan har förstås även en politisk dimension. För varje stat gäller det att välja verktyg som är lämpliga såväl rättsligt som ekonomiskt. Det är inte en domstols uppgift att välja färdväg. Därför är inte EKMR ett lämpligt instrument för denna förändring. Europadomstolen MR visar faktiskt i sina skäl att man inser detta. Men man ger sig tyvärr ändå ut på svag is – man försöker springa innan man kan gå, som den skiljaktige Eicke skriver. 

Därför anser jag att Europadomstolens 15 domare gjort ett uppenbart politiskt övertramp. Domen vilar i grunden på FN:s i huvudsak politiska syn på klimatets uppvärmning. Jag tror många nationella politiker som länge flörtat med FN:s politiska påståenden – om att vetenskaplig konsensus råder – nu känner oro. Den MR-domstol, som i skuggan världskriget inrättats 1950 för helt andra ändamål, har plötsligt tagit sig makt, liksom anden som släppts ur flaskan. Politiska lösningar i frågan om klimatet riskerar nu att pressas fram från Strasbourg. 

Domens betydelse – särskilt om liknande domar följer – kan komma att få omfattande skadeverkningar för Europas rättsstater. Innebörden är nämligen framväxten av en form av politisk dogmatik som via EKMR ska tvinga de konventionsslutande nationerna att följa Europadomstolen MR:s pekpinnar. Enligt min mening finns det således starka rättsstatliga skäl att – liksom den brittiska domaren Tim Eicke – förkasta den dom som majoriteten skrivit under. Som bekant ska land med lag byggas. Det ska inte ske via bakdörren, där en blandning av EKMR, uppvärmning och FN-politik kommer att styra den nationella rätten.

Jag tror, som Tim Eicke även antyder, att domslutet kommer att medföra att Europas stater väljer att via ny reglering klargöra och begränsa Europadomstolens behörighet enligt EKMR. Det är enligt min mening nödvändigt om inte domares klimataktivism ska ta över rättssamhället. 

Jag skulle inte heller bli förvånad om Europas nationer i framtiden ser till att välja skickligare jurister som domare i Europadomstolen, i syfte att eliminera risken för fortsatt politisk rättstillämpning på klimatområdet. Tyvärr väljs idag ofta domare bland jurister som specialiserat sig på MR, en gummiartad dogmatik, i stället för att excellera i rättsstatliga principer samt respekten för en domstols armlängds avstånd till politiken. 

Slutligen är domen en läxa för Europas politiker. Så här går det då man länge och naivt driver en kampanj på klimatskräcken grund. Man sänder flummiga signaler till jurister med en svag respekt för traditionellt korrekt rättskällelära och en läggning för juridisk aktivism.

Torsten Sandström

Publicerad på:

Bulletin.se och anti-pk-bloggen.se

Mörkets extremhöger slår till i Gubbängen. Högerstollar stör och skändar ett politisk möte mellan V och Mp. Även om våldet varit begränsat, jämfört med vad vi är vana i söderorter, så är det fråga om ett uppenbart angrepp på demokratin.

Jämfört med aktuella skeenden avseende blodigt våld och dödande inom- och utomlands är Gubbängen ändå en parantes. Upphetsade av vänsterorganisationen Expo går vänsterns medier och journalister i spinn. Ett exempel är DN:s Åsa Beckman som för tillfället lyfter blicken från sig själv och sin hud via följande rubrik:

I Gubbängen tog de våldet in i vår vardag – de vill att vi ska vara rädda

Att avsikten med attacken i Gubbängen varit att sprida skräck är klart. Men att våldet där hamnat i vår vardag är rena nyset. Att det trätt in i vänsterns vardagsrum i Gubbängen är kanske klart. Partierna V och Mp är närmast sektliknande och ser vad de vill. Däremot har blodigt dödande och spänningar sedan länge terroriserat vanliga människor i Sveriges förorter. Alltså klanvåldet. Det kan inte på samma dag jämföras med attacken mot ett partimöte via rödspray, vrål och slag.

Beckman gör alltså som vänsterns journalister brukar. Man passar på tillfället att vrida blicken från det stora våldet i nutiden, dvs kriminalitet i svenska förorter, Hamas´terror, Israels blodiga försvarskrig, Putins terror i Ukraina osv. Särskilt när det Hamas bär vänstern just nu en tung börda då man demonstrerar för Palestina. Palestinska folket har tyvärr till stor del backat upp Hamas. Man har således sått våld och skördar nu eget blod.

Som vänsterman i min ungdom känner jag till vänsters dogmatik väl. Verkligheten betraktas genom ett öga där bara två motstående problem tillåts styra svaren. Det kallas för dialektik, med ett fint ord. En bipolär syn på livet. Antingen ser man en frihetskämpe eller en förtryckare. Komplexa skeenden såsom i Palestina reduceras och måste förpackas antingen i ett svart eller vitt paket. Dödsfall i Gaza – särskilt av barn – förklaras därför som israeliska brott mot mänskligheten.

På samma vis diskuterar Beckman våldet på ett vänstermöte i Gubbängen jämfört med klanernas storskaliga och blodiga dödande i Sveriges städer.

Torsten Sandström

Ericsonbolagets VD Börje Ekholm säger till Financial times ”att Europa är på väg att bli ett museum, med god mat och vin, fin arkitektur och vackra landskap men där ingen industri är kvar.” Enligt Ekholm är det ständiga EU-regleringar fel. Dvs att EU satsar på byråkrati och inte på att stödja ett frihetligt företagande som Europas näringsliv önskar. Rubriken i en stor affärstidning talar sitt tydliga språk:

Ericsson chief says overregulation ‘driving Europe to irrelevance’

Continent ‘at risk of falling behind’ on digital infrastructure, undermining its competitiveness

Som jag bloggat om tidigare sysslar USA och Kina med att utveckla hög teknik, medan EU begränsar företagens frihet. EU är inte bara på efterkälken. USA:s företag blomstrar. EU:s marknadsandelar bara krymper. EU har kört fast i den heliga hållbarhetens träsk. Detta på grund av unionens politiska fokus på regler och åter regler.

Detta ske samtidigt som ett val till EU:s B-lagsparlament står för dörren. Ett antal politiska B-lagsspelare tävlar om att få välbetalda jobb i ett korrupt sk parlament. I pressen pläderar Mp-parlamentarikern Bah Kuhnke i huvudsak för Frankrikes förslag att reglera textilmarknaden så att lågpriskläder från H&M och Zara får det svårare (och fransk varumärken gynnas). Vi ser alltså hur inflödet av politiska vildhjärnor till EU:s sk parlament innebär en åsiktslösa som skapar problem. Följden blir ständigt vidgad federalism: det är EU som ska reglera och bestämma i stort sett allt (idag omval vi får slänga på majbålet!). Följden blir att svenska företag och det svenska folket skadas av en tsunami av överstatlighet från Bryssel.

Så med krig i Europa – och en konflikt mellan Kina och västvärlden under uppsegling – är vår del av världen illa ute. Medierna fokuserar på de politiska hejdukar som vill till Bryssel fö att rösta fram ännu fler regler. I stället fördela EU-vansinne borde vidgad handel vara målet. Europa behöver inte en lagstiftare om stort och smått. Däremot behövs en handelsorganisation, punkt och slut. Stöd till Ukraina bör Europas stater kunna leverera genom egna överenskommelser inom eller vid sidan om NATO.

EU är på käpprätt fel väg! I valet tänker jag rösta på Medborgerlig samling, som är det enda parti som talar klartext i EU-frågan. Se länken: https://www.med.se/var-politik/eu/

Glad valborg eller sista april (som man säger i Lund)! Däremot är första maj tyvärr den dag som numera symboliserar Europas utveckling till en politisk hydra… Lyssna inte på politiker, utan på kloka affärsmän, innan det är för sent! Annars är ett nytt gäng av maktfullkomliga lagstiftare är på väg att väljas.

Torsten Sandström

Ekbladet symboliserar fasta värden. Rösta på Medborgerlig samling!

Sanna Wolk, ordförande för Universitetslärarförbundet angriper i SvD den svenska regeringen. Det rör sig om rena påhoppet, som luktar vänsterpolitik. Rubriken talar för sig själv:

”Stoppa Tidöpartiernas angrepp på akademin”

Huvudlinjen är att akademin själv ska bestämma utbildningsutbudet och forskningen. Wolk menar att Tidöpartierna detaljstyr. Det är taget ur luften vad gäller forskning som socialdemokraterna länge försök t styra. Däremot har Tidöpartierna reagerat över att slappa universitet och högskolor satsar på snuttkurser för personer som egentligen inte pluggar, utan fördriver tiden.

Wolks syfte är att skandalisera utbildningsminister Mats Perssons krav häromveckan att universiteten måste sluta med kurser om trivialiteter där deltagarna dessutom inte avlägger examen. Han passar även på att slå ett slag för samhällsviktiga utbildningar i teknik, som hamnat i skuggan av kurser om allsköns småttigheter. Kurser som alltoftare lokaliserats till småstäder och inte kräver någon särskild kreativ aktivitet. Många ”deltagare” tentar inte ens för betyg. Inte så sällan betalar staten ut bidrag som ska kallas studiemedel!

Låt mig citera från den längre text som utgör Wolks påhopp:

…Att detaljstyra utbildningar gör inte svenska universitet och högskolor attraktiva för våra ungdomar, det gynnar inte heller svenskt näringsliv att lärosätena blir en fabrik med klonade studenter där eget tänkande, kreativitet och innovationskraft minimerats.

Tidöpartierna pekar också ut vilken forskning som ska bedrivas på våra universitet och högskolor.…

Det är nonsens att Tidöparterna vill detaljstyra högre utbildning. Däremot vill man höja kvaliteten och begränsa populistiska satsningar på kurser om ölkunskap, idrott, konst och liknande. Här kan intresserade själva – om de orkar – köpa och läsa en bok! I stället erbjuds studiemedel och lärosätena spenderar pengar på rena underhållningskurser. Den högre utbildningen ska syssla med forskning och kurser på en avancerad grund. Det är en självklar uppgift för politiken att sätta stopp för slöseri med statsmedel. Försörjning av universitetslärare måste ta sikte på kvalitet – inte på nonsenskunskaper.

Wolk agerar som den legosoldat hon är. Lärare vill att hon ska rädda deras jobb på enstaka kurser om ditt och datt. Och så skriver hon en drapa. En beställd politisk inlaga. Detta är en vanlig metod för fackliga företrädare som vill rädda lågpresterande. Som fackpamp måste man agera populist och förvandla svart till vitt.

Extra ledsen är jag att Wolk som jurist nedlåter sig till sådant simpelt strunt.

Torsten Sandström

Svenska medier försöker, trots stora svårigheter, att dölja den stora vålds- och dödsvågens koppling till massinvandringen. Man talar nästan alltid om ”gängvåld”, en etniskt neutral term. På så vis vill man undvika att peka ut vad som är typiskt för gängen, nämligen att det rör sig om klaner från exv Mellanöstern eller Afrika. Detta är mediernas bidrag till den ”upplysning” som DN säger sig bedriva. Det rör sig i själva verket om motsatsen, nämligen en vilja att dölja verkligheten. Ty den är inte korrekt att avslöja.

Nu ännu en mörkläggningsvariant. Tidningar, radio och teve skriver fortlöpande om en klanledare som man kallar ”Jordgubben”. Han heter Ismail Abdo med för mig okänd härkomst i Österlandet. Han tros ha fått sitt alias ”Jordgubben” på grund av att han varit involverad i ett livsmedelsföretag. Namnet Jordgubben är förstås ett smeknamn i ordets fysiska bemärkelse. Det är en metod för att förminska mannens bakgrund och verksamhet inom sin klan.

Mediehusens dubbelmoral är en av mina käpphästar. Journalister har som alla vet hög profil. Man vill till och med se sig som en statsmakt. Hahaha! Men i själva verket sysslar många inom detta yrke med propaganda. Man vilseleder publiken och döljer på så vis nationen verkliga problem. Detta för att framföra sin politiska åsikt.

Torsten Sandström

I Sydsvenskan den 26/4 säger Rasmus Törnblom, moderat kommunalråd i samarbete med sossarna i Lund, följande ord om varför han allierat sig med S-partiet och V (i stället för med borgerligheten):

”Mina äldre partikamrater har, med rätta, utkämpat en kamp mot det man på 80-talet

beskrev som en sosse-stat eller DDR-Sverige. Få personer under 40 år har upplevt att de

har levt i sosse-Sverige”.

Orden kommer från munnen på en före detta MUF-ordförande. Han har alltså inte upplevt att han levt i ett sosse-Sverige. Det är en man som nu är hög kommunalpolitiker i akademistaden Lund. Han måste ju vara störd på något vis. Han har inte märkt hur sossarna i decennier genom lagstiftning riggat partiets maktposition?

Som en sömngångare måste Törnblom ha lett landets MUF-are. För att komma till den maktgryta han spanat in i Lund har han alltså gjort upp med S-partiet. Och sedan legitimerar han sin blindhet med orden ovan. Mannen är lika blind som Stefan Löfvén, som inte såg hur kriminaliteten kom över Sverige…

Jag tror inte jag på länge läst något så aningslöst som de ord Törnblom uttalar. Med en sådan partivän är landets moderater illa ute. Man driver sossepolitik Light.

Torsten Sandström

Om två personer under 1800-talet ska pekas ut som skapare av Europas politiska öde så blir det antagligen Klemens von Metternich (1773-1859) och Otto von Bismarck (1815-1898). Den som vill förstå historiens breda och långa linjer gör bäst i att studera deras liv. De båda männen personkontakter och framför allt gärningar pekar ut lärorika mönster.

Mest illustrativ är förmodligen Metternich´s livshistoria. Från en central position i habsburgska riket redan under unga år har han haft närkontakter med såväl Napoleonkrigen under franska revolutionens slutfas samt omvälvningarna kring 1848 års stora europeiska uppror. Det finns knappast någon viktig politisk makthavare under denna period som inte Metternich samtalat med. Om detta kan vi numera läsa mycket i en tjock och välskriven biografi, av en känd tysk historiker Wolfram Siemannn, med titeln ”Metternich – strategist and visionary”, Harward University Press, 2023.

Adelsmannen Metternich hade redan från ungdomen insyn i Habsburgska imperiets högsta skikt via sin grevliga fader, vars diplomatiska huvudroll man kan säga att han övertog och utvidgade. Att resan i huvudsak varit ytterst framgångsrik framgångsrik bekräftas av att sonen erövrat en titel som prins.

Under studieåren med inriktning på statskunskap – bland annat i Strasbourg – kunde han på nära håll studera franska revolutionens spridning till de burgna och folkrika småstaterna längs Rhen. Man kan säga att Metternich förstod de grundläggande orsakerna till utvecklingen. Dvs en fransk monarki som tappat sin styrförmåga samt en ny borgerlig politisk klass´krav på politiskt inflytande. Utan tvekan var de franska antirojalististernas budskap en eld med stor spridningskraft. Demokratin knackade så att säga sakta på dörren och lockade till konstitutionella reformer i staterna längs Rhen. Samtidigt såg Metternich en allvarlig hotbild. Den rörde hans egen familjs jordegendomar inom regionen. Han förskräcktes också över det blodiga våld – militärt och politiskt – som de franska truppernas framfart innebar.

Under studieåren – och resten av livet – var Metternich en hängiven förespråkare för Storbrittaniens oskrivna konstitution, dvs en parlamentarism med bibehållen kunglig representation. Med anledning av Edmund Burkes eldfängda tal i parlamentet 1793 mot Frankrike och Jakobinernas våldsverksamhet utnämnde Metternich honom till Storbrittaniens ”Cato” (efter motståndaren till kejsardömet i antiken Rom). Men Metternich´s konstitutionella dröm tycks inte ha gällt habsburgska kejsardömets ställning.

Redan före Napoleons statskupp i Paris hade den franska armén framgångar. Men till ytterst högt pris på grund av Napoleons fruktansvärda offer av soldater på den revolutionära andans altare. I kriszonen hamnade initialt ett antal furstendömen längs Rhen samt det habsburgska Nederländerna (nuvarande Belgien). Några år senare – som ambassadör i Paris – kom Metternich vid upprepade tillfällen att med kejsaren på nära håll diskutera den franska expansionspolitiken. Han uppskattade Napoleons intellekt, receptivitet och analysförmåga, men avskydde hans diktatoriska offer av franska och utländska medborgare på slagfältet. Under Metternich´s liv kom den kraftigt negativa bilden av den maniskt maktfullkomliga kejsaren att förstärkas.

Metternich utvecklades till en centralfigur i koalitionskrigen mot Napoleon. Vid åtskilliga fältslag fick han andas krutrök och framför allt – som han innerligt beklagar – se miltals med vägar strödda med lemlästade människokroppar och hästkadaver. Den besegrade Napoleons landsförvisades till Elba men återvände med en hoprafsad armé. Men hans ”hundra dagar” resulterade som bekant i Napoleons nederlag vid Waterloo.

Mest känd är Metternich sannolikt för sin skickliga hantering av den sk Wienkongressen 1815. Här skapades ett system för samverkan mellan å ena sidan de segrande allierade (bla Sverige) och Frankrike å den andra. Syftet var att krig skulle undvikas genom att framtida aggression gemensamt skulle bemötas och vid behov slås ned. Inledningsvis fungerade överenskommelsen hjälpligt. Men i Wien hade man inte haft för avsikt att lösa uppenbara europeiska problem med nationella strävanden inom tyska furstendömen, Polen (Preussen, Ryssland och Österrike), Italien (Österrike), Ungern och Balkan (Österrike, Ryssland och Ottomanska riket), Irland (Storbritannien) eller Norge (Sverige). Här flammade snart konflikter upp. Och i många huvudstäder – bla Paris och Wien – utbröt revolter med konstitutionella följdverkningar 1848.

1848 sprack Metternich´s dröm om en maktbalans. Han tvingades av en ny regim i Wien att fly till London. Här mottogs hans väl av gamla politiska vänner och stannade på deras nåder omkring ett år. Han välkomnades dock tillbaka till Wien av den unga kejsaren Frans Josef I (vars första år och äktenskap med Sisi för övrigt kan följas på Netflix första säsong av Kejsarinnan, tidernas kungliga kostymdrama). Sina sista år spenderade en trött Metternich åter i Wien under ivrig skriftväxling.

Här hyllades han som kejsardömets grå eminens. Men han lämnade livet utan att – som det förefaller – ha förmått inse den nödvändiga lösningen för Habsburgs del. Wienkongressen vilade på deltagarstater som alla var konglomerat, dvs bestod av folk av en rad olika nationaliteter, språk, traditioner osv utan reellt inflytande. Dessa oförnuftiga kejserliga system resulterade naturligt nog i ännu fler krig och våldsam död. Men då var Metternich – en man med begränsade perspektiv – sedan länge död. Hursomhelst ger hans biografi viktiga nycklar till Europas problem

Först i samband med slutet på första världskriget 1919 sattes de facto punkt för såväl de kejserliga imperierna i Österrike, Tyskland som Ryssland (genom separat avtal under ryska revolutionen året tidigare). Som bekant hade Norge redan 1905 skakat av sig ett oönskat svenskt herravälde med smak av Wienkongressen.

Torsten Sandström

I Lunds kommun styr en ohelig allians mellan vänstern och moderaterna/KD. Här bedrivs som vanligt sandlådepolitik – oavsett partifärg – något som helt harmonierar med den akademiska småstadens anda. Vad som helst kan orsaka en skandal.

Tidigare har en spårvagnslinje till en forskaranläggning (med pengar från staten och EU) långt ut på på vischan orsakat bråk. Transporterna hade kunna lösas med bussar. Men det var inte fint nog för dåvarande majoriteten. De nya spårvagnarna funkade dessutom dåligt. Jag antar dessutom att de utländska forskarna tog taxi dit direkt från Kastrup i Köpenhamn.

Nu slängs det sand från lådan på folk som försöker försörja sig med torghandel på det stora och klassiska Mårtenstorget, mitt i Lund Det sker genom att kommunledningen vill arrangera SM i boule på torget i sommar. Därför ska torghandlarna förvisas. Politikernas jippo anses uppenbarligen viktigare.

Torghandlarna är förstås arga och besvikna. Flera hotar att lägga ned sin handel i Lund. Man vill att boulespelarna i stället ska portas från torrget.

Vi ser alltså hur lokalpolitiker negligerar näringsidkares intressen. I stället vill man satsa man på jippoartade tidsfördriv för pensionärer med metallklot.

I min ungdom var handeln på torget livlig. Alla möjliga färskvaror såldes. Närodlat till hög kvalitet med bra priser. Sedan dess har stat och kommun gjort livet svårare för torghandlare. Regler om livsmedel har gjort att många färskvaror som kött, fågel och delvis fisk försvunnit. ICA och COOP har tagit över.

Nu ska slutligen SM i boule sätta press på handeln att sluta.

Torsten Sandström

Sydsvenskan meddelade för en tid sedan att Lunds Universitet utsett skådespelaren och regissören Pernilla August till hedersdoktor vid den konstnärliga fakulteten. Detta tillsammans med den internationellt kända konstnären Nairy Baghramian (vem nu detta är?).

Kändiseriet har sedan länge spritt sig till vetenskapens värld. Skådisar, tevejournalister och en S-märkt statsminister (Göran Persson) har utsetts till hedersdoktorer. Utvecklingen harmonierar med mediesamhällets utveckling. Och den politiska elitens makt.

På så vis blir underhållning och kändiseri målet. Och verksamhet med kvalitet för samhället nedgraderas. Det vi ser är hur forskarsamhället begår harakiri. Det är inget Lundaspex jag talar om utan blodigt allvar.

Det är som sagt mediernas samhälle vi ser. Fy sjutton säger jag.

Torsten Sandström

Min kritik av den nya tidens journalister är outtröttlig (nästan). Den 10/4 åstadkommer Elaf Ali i SvD följande rubrik som får mig att studsa:

När övergår hedern i att bli brottslig?

Hur kan något så grötigt och oklart skrivas, även om författaren ändå måste ha tänkt till något. Det nya svenska språket följer den politiska korrekthetens kodning. Och i den dogmatiken är utpekande av handlingar som invandrare ibland gör sig sig skyldiga till tabu. Därför blir språket ofattbart om det inte omkodas till normal svenska. En korrekt rubrik på normal svensk skulle lyda:

När övergår klankulturen i brottslig verksamhet?

Enligt vanligt språkbruk är heder något mycket gott. Det heter exv: Var hederlig! På heder och samvete osv. Orden honorera och honnör är av samma språkliga stam. Men genom import av ordet heder från utländska kulturantropologer – som skriver om åldriga folkstammar – har vänsterns journalister nått sitt mål att undvika tabu. Men språket blir givetvis förvridet. Heder är motsatsen till brott! Ohederlighet är däremot ofta kriminellt. Därför vränger svenska journalister i Elaf Ali ´s stil det svenska språket. Hon är förvisso inte ensam inom sitt märkliga skrå, tyvärr.

Klankultur, klanförtryck och klanbrottslighet är korrekt språkbruk. Ord som talar om vad saken rör. Det gäller ju åldriga seder inom olika klansamhällen, dvs något fullständigt främmande för ett Sverige som sedan länge byggts med lagstiftning.

Detta borde Ali förstå. Men det finns en propagatanke bakom språkbruket som förstås gillas i vänsterkretsar. Och dagens nyhetsmedier är inte främst längre förmedlare av nyheter, utan av politiska åsikter. Att svenska politiker tagit över detta tabu gör inte saken bättre. Svenska folket himlar med ögonen och suckar tungt.

Torsten Sandström

DN:s kulturredaktion lever sitt eget liv i vänsterliberalismens regi. Den 17/2 lanseras en lång intervju med en självutnämnd skådis som heter Karin Dreijer, en person helt lever ut sin egen sexuella fixering på hbtq. Då hon talar om sitt pågående scenprojekt säger hon:

”Det här är kanske sista gången vi får göra

något roligt i Fascistsverige”

Jag undrar om hon och DN:s kulturredaktion lever i samma land som jag? Fascistsverige tycks så självklart att det lyfts upp i en stor rubrik. Tidningen sätt att resonera påminner om Putins. Det man inte gillar sätts en otäck stämpel på, även om man saknar rimligt fog för etiketten: Fascistsverige! Det är alltså i ett sådant Sverige som journliasterna på DN lever? Det är således så man lärt sig att analysera samhället vid nationens journalistseminarier.

Det är så grovt och förvrängt att till och med jag häpnar, som läser mycket strunt varje dag i svenska medier. Hade det rört sig om en intervju med en mentalpatients hade jag kanske inte blivit så förvånad. Men nu är det med en person som påstås tillhöra kulturens sfär. Det intressanta är att rubriken säger något om jargongen inom en kår av journalister. Idealet är socialismens Sverige. Allt annat blir fascismens land.

Detta skrivs i DN som smickrar sig själv med att verka för ”upplysning” Det tidningen sysslar med är exakt motsatsen. Rena propagandan. Dessutom i en unikt förvriden form. Det är tragiskt att se en förr så excellent kvalitetstidning som DN nu kräla omkring i dyngan. Det är förklaringen till att min prenumeration nyligen sagts upp.

Torsten Sandström

Tyvärr kommer på kort tid allt fler allvarliga fakta fram kring landshövdingen Anna Kinberg Batras framfart på Länsstyrelsen i Stockholm, nationens viktigaste.

Allt pekar på att hon agerat systematiskt fel i flera personalfrågor samt även i en fråga om betalning av ovidkommande representation. Hon har under kort tid som chef agerat som om hon företrädde ett eget bolag. En fatal avsaknad av kunskap har visats om hur offentlig förvaltning ska bedrivas. Alltså brister avseende den kompetens som grundlagen kräver för anställning av en myndighetschef. Initialt har hon dessutom med ett smil avvisat kritik. Bilden av en politisk furstinna tonar med andra ord fram.

Moderatregeringen har således begått ett allvarligt misstag genom att utse en avsutten partiledare för M-partiet till landshövding. För statliga jobb krävs mer än Handelshögskola och politiska uppdrag. Det är förtjänst och skicklighet saken gäller avseende Batra själv och dem hon anställt. Regeringens beslut att ge Kinberg Batra jobbet på Länsstyrelsen visar i sig nämligen ha baserats på vänskapskorruption. I en rättstat måste en regering klargöra att så kan statlig förvaltning inte bedrivas.

Märk att den tidigare regeringen tvingats backa från att ge Thomas Bodström samma jobb. Trots att residenset redan renoverats på hans begäran. Reträtten har skett på skäl som sammanhänger med tal om oegentligheter.

Därför måste Kinberg Batra skiljas från tjänsten som landshövding. Det gäller förtroendet för rättsstaten. Och för Kristersson som moderat regeringschef. Även den politiska klassens intressens hotas på sikt av Kinberg Batras framfart, något som ökar möjligheten att hon sparkas…Man kan därför säga att hon agerat otroligt korkat.

Torsten Sandström

Man blir så trött över att bara tänka på DN. Än värre förstås att läsa det som presenteras.

Igår en text av Katrine Kielos-Marçal, med rubriken:

AI skriver poesi medan jag blev kvar med tvätten

Alltså den vanliga mixen av navelskådning, feminism och vänsternaivism. DN lanserar Kielos-Marcal som ekonomireporter. Förvisso har hon studier i statsvetenskap och ekonomi på grundnivå. Det syns knappast. Hennes texter har på senare år från London oftast handlat om att angripa den konservativa regeringen. Ett antal ministärer som förstås haft stora problem, vilka dock bleknar jämfört med Labours socialisters och deras idéer. Om de senares kvalitet är hon förstås tyst. Kielos-Marcals texter har alltså mest varit snömos.

Därför är gårdagens text belysande och egentligen komisk. Udden mot AI är den vanliga vänsterswingen. Vänstern menar att AI medför att jobb förloras. Enligt min mening skulle AI utan tvekan kunna ersätta Kielos- Marcals vänstertexter. Till det bättre. Och på så vis skulle hon kunna koncentrera sig på tvätten, som hon förmodligen också har maskinell hjälp med (åtminstone som jag).

Så vips. Plötsligt har Kielos-Marcal inget att skriva om. Det lilla som hon idag bidrar med till glädje för DN:s läsare försvinner. Tala om teknikens framsteg!

Torsten Sandström

Vid sidan om mediesamhällets dominans är sannolikt identitetspolitiken nutidens svåraste samhällsproblem. Båda har sina rötter i något gott, dvs den demokratiska kapitalismens bas i individens beslut. Med andra ord fria avtal.

Men individens frihet innebär inte nödvändigtvis en satsning på frågor om identitet, såsom feminism, hbtq, kön, ras, minoritet, livsstil osv. På detta område har medierna slugt valt att bygga en fästning som harmonierar med möjligheten att anställa journalister med tveksam kompetens till lägre pris. Dvs personer som kan skriva eller tala om sina egna åsikter och inte behöver analysera svåra samhällsfakta kritiskt. På så vi öppnas samhället för en tsunami av simpelt tyckande i propagandastil. Ord om egot cirklar kring journalisternas navlar.

SvD var tidigare – liksom DN förr – kvalitetsmedier med höga krav på kritisk analys. Nu är det närmast tvärtom. Här bara ett ett exempel i mängden. SvD har under våren envisats med att idyllisera en ung dalmas som hoppat fallskärm från en norsk klippavsats och avlidit. Stora bilder och fåniga kommentarer. Det skrivs bland annat att berget är farligt. Men faran ligger ju i själva hoppet, som alls inte är nödvändigt för människor som vill leva ett rimligt gott liv.

Tidningen odlar familjens sorg och krisreaktion. Om saken över huvud taget bort uppmärksammas så är det väl i negativa avfärdande ord rörande bristen på samhällsbehov rörande detta slag av livsfarliga utmaningar.

Så blir det då tanken om identitet och självförverkligande gått miltals för lång.

Torsten Sandström

På onsdag sker röstning i riksdagen om den nya könstillhörighetslagen. Min paroll är att var och en får välja sex efter sin egen fason. Alltså måste staten visa försiktighet med att skriva regler i frågan. I bloggar har jag därför argumenterat mot lagen. Juridiskt trixande om kön riskerar att leda till problem, särskilt för omyndiga.

Enligt uppgifter är 80 % av svenska folket mot den föreslagna lagen. Men den politiska eliten i riksdagen vill nu visa sig på styva linan. Om och när problem senare uppstår för ungdomar och föräldrar – det är närmast givet att så sker – kommer samma politiker att ducka. Deras teori är rätt menar de. Hur står det till med demokratin egentligen i vårt land.

Demokrati innebär folkvilja. Och som regel bör man lyssna på folket. Att RFSU och andra enögda minoritetsorganisationer skriar är en sak. De tror att makt till omyndiga innebär mer demokrati. RFSU mfl bär ju inget ansvar för praktiska problem. Det tycks inte heller en stor grupp av riksdagens ledamöter göra. En sosseledamot, Yasmine Bladelius, säger ”Jag tänker att hur man är kvinna, är hur man känner sig”. Biologin slängs alltså i skräpkammaren och tillfälliga känslor ska styra. Tala om populism!

Så går det när minoriteter tillåts styra politiken. Vi ska enligt grundlagen leva i ett samhälle som styrs efter majoritetens önskningar. Men i Sverige jobbar medier och politiker stenhårt för små gruppers problem och skapar särregler som med stor sannolikhet kan visa sig problematiska. Fram till myndighetsåldern ska föräldrar bestämma. De kommer nu att hamna i en svårare position då de säger till sitt vilsna bara att ”vänta till du känner dig mer säker på din könsroll”.

Så går det när minoritetspolitik bedrivs i stället för viktiga reformer av politiska surdegar. Vi ser ett mönster av demokratiskt förfall.

Torsten Sandström

Häromdagen meddelades det att det statliga Alma-priset på 5 miljoner kronor utdelats till den läsfrämjande organisationen ILF, Indigenous Literacy Foundation. Motiveringen är att ILF bedrivit ett innovativt arbete med Australiens urfolk, aboriginerna. Priset kan tyckas vara en stor nyhet i Sydney, men den svenska ”godheten” avspeglas närmast inte alls på organisationens hemsida.

Om stipendiet i stället getts med 200.000 skattefria kronor till 25 svenska kulturarbetare hade det antagligen avsatt tydligare spår, åtminstone i Svergies kulturliv. Jag tvekar över om prispengarna kommer att främja Australiens urfolk och läsningen bland dem. Typiskt nog har ett avlägset och diffust mål valts ut av priskommittén. Dessutom en skänk till fattiga. Men vad som sker i bushens Australien är svårt att bedöma från kultureliten i Stockholms horisont. Däremot har några kommittéledamöter där säkert fått trevliga arvoden. Så funkar den politiserade elitkulturen. Mycket skrik, men lite ull, som bonden sa när han klippte grisen.

Alma-priset har inget rimligt syfte att skapa bred och synbar kulturnytta. Det visar tidigare års belöningar. De är enbart gester eller symbolhandlingar. Pris som ska visa hur vidsynta och vänsterliberala kommitténs ledamöter är. Priset är nästan jämförbart med Gudruns Schymans brasa i Visby då hon eldade upp 100.000 kronor. I ett syfte som få komiskt nog inte minns idag. Alltså rena slöseriet. Idén bakom Alma-priset hade således aldrig realiserats utan vetskapen om att Sveriges skattebetalare skulle tvingas stå för notan. Dvs du och jag.

Av detta skäl är givetvis många skeptiska till svenska kultursatsningar. Som vän av kvalificerad litteratur, konst och musik blir jag bedrövad. Etablissemanget förstör kulturens framgångar i samhället genom sina sjuka satsningar. Jag gillar bland annat opera, även om musikformen är elitär. Men irriteras över kulturmaffians eviga skrianden om att ett nytt operahus måste byggas i Stockholm. Man kan inte stjälpa miljarder i sjön bara för att eliten ska få ett skrytbygge att sola sig i. Även om lokalerna vid Gustav Adolfs torg har sina problem så har operakonstens ett skönt och historiskt unikt hus som inte går av för hackor (ett bygge på en plats där för övrigt ett kungamord skett med avtryck i Verdis musik). Så reparera och njut i stället för att slösa så att människor förklarar kulturen menings- eller sanslös, som Alma-priset tyvärr bidrar till.

Det går för övrigt bra att se och lyssna på opera över internet.

Torsten Sandström

Skolskjutningen i Helsingfors är givetvis ännu en tragedi. Oskyldiga skolkamrater dödas av en person som känner sig mobbad eller på annat vis missnöjd med sin skola. I medierna framställs det inträffade som något ofattbart. Såsom en slumpvis snedtändning från en ung mans sida.

Märk min markering av könet på gärningsmannen. Det är nämligen ett av flera spår till dådet, tecken som kan förklara varför det skett. I mina ögon finns alltså en förklaring som är rimligt logisk och möjlig att med politiska verktyg angripa.

Det finns flera förklaringar som tillsammans kan göra dådet möjligt att förstå. Unga killar sysslar i stor utsträckning med dataspel. En stor del av deras vakna tid tillbringas framför något att de stora datoriserade spelprogrammen i sitt med Counterstrike. Alltså våld och död. Ofta vet föräldrar inte vad de sysslar med, utan är mest nöjda med att de är hemma och knappar på tangentborden. På skärmen dödar den unge minst 20 figurer per timme. Det är rena kriget som utspelas i pojkrummet eller på datorn. Kanske inget blod eller dödsskrik, men personer likvideras hursomhelst i en tämligen naturtrogen datamiljö på löpande band. Alltså avlivas figurer som beskrivs som motståndare. Att ”döda” dem är helt enkelt spelets regler. Rätt handlat med andra ord. Ett sätt att vinna framgång och att lösa fiktiva problem. En duktig spelar kan dessutom tjäna stora pengar.

Många unga och välbegåvade människor med starka familjerelationer inser att det bara är ett skuggspel de ser på dataskärmen, en lek som inte betyder något i verkligheten. För majoriteten är det ingen fara att ”döda” på skärmen. Men vilsna ungdomar – med få framgångar i skolan och bland kamraterna – dras naturligt nog enkelt med i spelprogrammet. Genom upprepningen blir det en livsstil för en kille på glid från samhälle och verklighet. Dödandet framstår som nästan verkligt. Då skolan för denne krisar och kompisarna framstår som mobbare (vilket de kanske faktiskt är i några fall) så agerar den unge mannen enligt de rutiner han lärt sig framför dataskärmen. Han fixar ett riktigt vapen och dödar dem på ett vis som han tidigare framför dataskärmen uppfattat som oblodigt och riktigt hemma.

I mina texter intar det nutida mediesamhället en central position. Min kritik är hård. Jag menar alltså att de affärsföretag – och konstruktörer – som tillhandahåller dessa livsfarliga spel bär ett stort ansvar. Ansvariga är förstås också nationella politiker som utan att ingripa låter denna onödiga och för enskilda män farliga verksamhet fortgå. Statliga pengar bidrar till och med till spelutveckling! Spelen är för övrigt inte nyttiga för någon egentligen, annat än säljarföretagen. Bättre alternativa fritidssysslor finns det gott om (som inte är skadliga, jfr unga tjejers fritidsintressen av olika slag). Massmedierna som rapporterar om dessa grymma spel såsom vore de hej och skoj bär förstås också sin del av skulden.

Mediernas tystnad om den teori jag lanserar är en del av problematiken. Liberala journalister till vänster tenderar att negligera mediernas skapande av samhällsfientliga ideal. Varje dag deltar de ju press, radio och teve i byggandet av olika farliga drömmar för folket i stil med kriminaldramer som är proppfulla med våld och blod. Att medierna i fler år skapat en till samhället fientlig ung tjej som Greta Tunberg är för mig uppenbart. Utan medierna hade hon inte varit något. Men medial hjälp öppnas tyvärr alla dörrar för henne. Hon ser sig själv som sanningssägare i alla ämnen. Men på senare tid har hon visat sin rätta ull. Demokrati är inget för henne. Hon gör som hon själv vill – ”upplyst” som hon är av FN-chefen i egen ”hög” person och han gälla skrikande om ständigt stegrade hot.

Nu ställer jag en tillspetsad fråga. Kan inte den unge skytten i Finland sägas agera enligt Gretas självvalda, men ytterst flummiga, ideal eller egoism då det gäller politiken? Båda är förblindande. Och deras aktioner är samhällsfientliga. Skillnaden i våldsanvändning – och stoppande av trafik – är självklart jättestor. Men nu talar jag om principer. Den självvalda övertygelsen baserad på indoktrinering är i grunden i grova drag densamma.

Det intressanta är hur två ungas handlingar speglas i svenska medier på helt olika vis. Killen beskrivs som en psykiskt darrig vettvilling. Och Greta framställs som ett trosvisst helgon. Även om den ene är en våldsman så agerar båda samhällsstridigt. Det vi ser är en politisk logik i ett samhällsdrama som ständigt utspelas på mediernas scen. Den ene framställs som dödlig. Den andre som befriare. Det är som sagt mediesamhällets logik vi ser. I vänsterns samhälle finns nämligen bara skurkar eller hjältar.

Därför måste mediernas samhälle nagelfaras. Det leder dag efter dag människor vilse. Bakom spelet agerar redaktioner och smarta företagare. Public service hänger som vanligt förstås på.

Torsten Sandström

För mig framstår den ursprungliga marknadsliberalismen som ett ideal. Alltså en politik som styrdes av marknadens behov. Friheten för handlingskraftiga stod i centrum och anpassades efter fungerande produktion, konsumtion och människors välfärd. Detta innebar även att fria val kunde begränsas om starka skäl presenterades. Detta var majoritetssamhället nyttiga politik, som inte fjäskade för olika minoriteter eller långtgående krav på individuella ytterligheter. Minoriteter skulle förstås respekteras, men inte normalt tillåtas styra samhällets sätt att fungera. Respekten för åsikter och tro var viktiga, men mest central var det öppna samtalet. Alla som respekterade demokratin skulle få komma till tals. Även åsikter som var nonkonforma skulle tillåtas och artigt refereras eller kritiseras.

Jag menar att denna marknadsliberalism inte längre existerar på den politiska skalan i vårt land. Den är åtminstone hårt trängd här liksom på annat håll i Europa. Jag menar att man i den nuvarande liberala huvudfåran påverkats av vänsterns megafonpolitik och extrema individualism. De nationella marknaderna och samhällsekonomins intressen har alltmer underordnats politiken (och inte som förr tvärtom). På så vis har nationens politiska frihet drastiskt underordnats globala ambitioner.

Förvisso innebär internationella marknader i sig ett markant inslag av ”globalisering”. Men nutidens vänsterliberaler har således stegvis och medvetet nedprioriterat det nationella och folkliga beslutsfattandet och det frisinne som tidigare dominerat. Som sagt har man anpassat sig till vänstern retorik där formandet av samhället baseras på politisk planering. Detta har skett via betoning av politikens roll för nationen i en utsträckning som alltmer förpassat marknadernas intressen till periferin. Inslaget av planekonomi syns allt tydligare i och med att politikernas samhällsmakt ökar år efter år. Idén om att marknaderna ska försörja nationen håller på att ersättas av folket ska försörjas genom politikerna.

Bara en hastig blick på den politiska samverkan inom dagens Europa bekräftar att marknaderna hotas av politisering. Redan efter napoleonkrigen växte under 1800-talet frihandel fram genom att gränserna öppnades mellan enskilda tyska stater. Även i efterkrigets Europa framstod gränslös fri handel som en språngbräda för ekonomisk och kulturell utveckling. Samverkan inom EEC (1959) raserade nationella tullmurar och införde fria strömmar för kapital, varor, arbete och transporter mellan de medlemsländer som tidigare varit fiender i Europas mitt. Även Sverige drogs 1960 som bekant in i ett av Storbritannien dominerat frihandelsområde, EFTA. Båda EEC och EFTA var i grunden ett utslag av gammalt marknadstänkande. Varje nation behöll sin maktstruktur och det politiska beslutsfattandet inskränktes till snäva gemensamma intressefrågor. Marknaderna och ekonomin blomstrade. En kulturell integration mellan Europas mogna stater växte på så sätt fram i lugn takt.

Men Europas politiska eliter nöjde sig inte med fri handel. EEC utvidgades till en Europeisk gemenskap (EG) och i sin tur till en union mellan staterna (EU). Innebörden är att inslaget av politik ökat dramatisk från Bryssel, med verkan på en nationell nivå inom medlemsländerna. Den centrala motorn i Bryssel har därmed skapat mängder av politiska ringar i periferins vatten. För medlemmarna har ledordet blivit anpassning. Och anpassningen har medfört en kraftig tillväxt av rättsliga regler, som begränsat företagens och människornas nationella frihet inom hela EU. I nutid ser vi hur politikerna på det centrala planet sätter sina kollegor på den nationella i hårt arbete. Vi ser även en ökad grad av folkliga protester.

Jag hade inte skrivit detta om EU:s expansion som federation varit framgångsrik. Men centraliseringen har tvärtom varit i hög grad problematisk. Unionen har ökat sitt medlemstal genom anslutning av en rad stater som knappast kan anses som fullvärdiga demokratier. De interna politiska stridigheterna inom EU har därför ökat kraftigt. En kamp mellan betalande välsituerade nationer och fattigare gratisåkare har inletts. En storskalig upplåning har nyligen genomförts genom skuldsättning av EU och därmed på sikt de rikare medlemmarna. Vidare har laviner av rättsliga regler sköljt över medlemsstaterna. Från Bryssel utgår idag mängder av rättsliga påbud som rör ett brett spektrum av samhällsfrågor som nationerna tidigare själv skött. Tydligast är detta avseende klimat- och miljöpolitiken. EU vill numera reglera svensk vattenkraft och svenska skogar. Om denna politiska centralisering visat sig ekonomiskt lönsam vore den kanske uthärdlig. Men EU-staternas ekonomiska tillväxt hänger numera inte alls med i konkurrensen med USA och Kina. På så vis håller unionen stegvis på att bli en jättelik återvändsgränd.

För EU:s del tillkommer ett eventuellt nytt medlemskap för en rad icke-demokratier med korrupta inslag samt även ett krig i Ukraina. Jag menar därför att EU:s utveckling är ett stort misslyckande. I mina ögon är det Europas vänster-liberala eliter som bär ansvaret för krisen. Det har rört sig om ett politiskt högmod – eller naivitet – i stor skala. De nationella marknaderna har satts under förmyndare från Bryssel. Då teknikföretagen i USA genererar gigantiska innovationer och överskott i dollar slår sig europeiska politiker för bröstet då man visar fram hundratals med oläsbara paragrafer rörande GDPR och AI. På så vis framstår EU som marknadens fiende och politikernas bästa vän. Jag vet inte om man ska skratta eller gråta?

Som en ytterligare sorg ställs vi nu inför ett val inom EU. Alltså av ledamöter till EU:s parlament för politisk drömmande. På ena sidan en rad kandidater från den vänster-liberala kår av politiker som skapat den hydra jag menar att EU är. På den andra sidan en mängd politiker från den yttersta högern, med Le Pens parti, Orbans vänner, AfD mfl i spetsen. Enligt min mening är det ett val mellan pest och kolera. Inget talar för att vänsterliberalerna kommer att reformera EU. Snarast är mer av överstatlighet att vänta från dem. Alltså mer av det elände vi sett sedan unionen bildades. Å andra sidan kandidater som är kritiska till EU men riskerar att spela Putins Ryssland i händerna. Om de får hållas är risken stor att även nyttigt ekonomiskt samarbete kommer att försvåras.

I båda fallen rör det sig med andra ord om ett val av politiker som är rena rama riskprojekten. Till den dystra bilden hör att europas politiker ser EU-parlamentet som en plattform för planering av Europas framtid. Alltså i en politisk rörelse från centrum och inte från periferin, dvs nationerna. Enligt min åsikt ska en framtida ekonomi och kultur byggas av friast möjliga marknader och politiskt engagemang på nationell nivå. Alltså genom mer handel, öppen debatt och samarbete regionalt. Med andra ord en mindre mängd av den stora mängd politik som sedan skapandet av EU visat sig misslyckad. Men som ECC och tidigare organisationer för handel åstadkommit.

Torsten Sandström

Rösta på Medborgerlig samling!

Visste du att EU förbjuder majbrasor och vanlig våreldning i trädgården? Tillstånd från kommunen måste inhämtas. Det har EU samt svenska politiker och myndigheter bestämt. Snart har du och jag inget kvar av den gamla och rimliga friheten att sköta oss själva i privatlivet. Därför börjar folk köra i bilkaravaner för att baxa av stora plastpåsar med avfall på kommunala tippar. Enbart invasiva arter tillåts du själv tutta på!

Det vi ser är hur EU:s federalism håller på att ta död på svenskarnas gamla frihet att sköta vardagliga och nyttiga sysslor själva. Att försiktigt elda upp kvistar och löv är såväl rationellt som bra för miljön jämfört med EU besvärliga regler. Jag tar mig för pannan då jag ser vad Avfallsförordningen kräver av dig och mig i vårstädningen.

Dessutom förvånas jag över att byråkraterna tror att reglerna kommer att följas. Vilken lantbrukare orkar följa dem? Kommer inte flertalet människor i Europa att strunta i reglerna? Reglerna är så stela och snedvridna att människor kommer att strunta i dem – särskilt i medlemsnationer där det offentliga knappt klarar av minsta ordning. Jag blir så irriterad över hur juridik kan missbrukas.

Nu ska du via ett exempel få insikt i hur korkade jurister kan tänka. Man staplar begrepp och ord i högar och kräver att du och jag ska följa. Läs själv så förstår du vad byråkrater numera kräver att du ska behärska juridiskt då det gäller att sortera avfall av olika slag. Varning för hjärnblödning! Jag citerar 3:1 i Avfallsförordningen.

Bioavfall

1 § Den som har bioavfall ska sortera ut åtminstone följande avfallsslag och förvara dem skilda från varandra och från annat avfall:

1. biologiskt nedbrytbart trädgårds- eller parkavfall som innehåller parkslide eller invasiva främmande arter som finns upptagna på unionsförteckningen enligt förordningen (EU) nr 1143/2014,
2. annat biologiskt nedbrytbart trädgårds- eller parkavfall än sådant som avses i 1, och
3. biologiskt nedbrytbart livsmedels- eller köksavfall.

Första stycket 3 omfattar ätlig olja eller liknande flytande ätligt fett men inte annat flytande bioavfall.

Om det finns ett beslut om dispens från separat insamling enligt 13 b § av de avfallsslag som anges i första stycket eller föreskrifter om undantag från kraven på separat insamling som omfattar avfallsslagen ska utsortering i stället göras på ett sätt som möjliggör en insamling enligt beslutet eller föreskrifterna. Förordning (2022:1871).

Förordningens text är enligt min mening ännu ett bevis på att EU och svenska politiker nu kommit till vägs ände. Miljöbyråkratin har slagit till igen. Det är orimligt att lägga ned så mycket juridiskt arbete och kraft på regler som dels är oläsliga, dels är kontraproduktiva, dels är korkade. En svensk lag måste vara förankrad i befolkningens allmänna medvetande om vad som är rätt och fel. Den lagstiftningen som enbart skapar förvirring och ilska är totalt off side. Det är sånt som medför samhällsskador, förfall, uppror och liknande.

Det är därför hög tid att omvandla EU till en enkel handelsorganisation. Rösta i sommarens EU-valet på rörelser som vill slopa EU:s överstatliga kraft! Medborgerlig samling är ett vettigt alternativ.

Torsten Sandström

Adam Cwejman, skriver i GP den 9/4 en ledare med rubriken ”Sveriges dolda korruptions avslöjas”. Svenskarna tror som vanligt att vi är bäst i världen vad gäller hederlighet. Men särskilt den offentliga sektorn läcker som ett såll via mutor och bestickning. Det rör sig om belopp på många miljarder årligen. Detta är förstås tecken på en röta i rättssamhället. Men med hjälp av AI kan skurkarna jagas på ett effektivare vis. Bara viljan finns. Detta genom ny teknik som utvecklats av Jens Nylander.

Men bovarna upptäcks bara om myndigheterna och regeringen anstränger sig. Cwejman skriver om Vinnova, en statlig myndighet som ska främja innovationer. Men denna myndighet agera uppenbarligen i korrupta spår. Jag citerar:

Det senaste exemplet är hur statliga Vinnova köpte in en konsult som skulle hjälpa generaldirektören två till tre dagar i veckan. Trots att avtalet bara avsåg en kortare tidsperiod fakturerades 8,6 miljoner kronor. Timkostnaden var långt över ramavtalets takpris och fakturor fortsatte att komma in långt efter att arbetet skulle varit slutfört. Vinnova svarar inte trots förfrågningar på Nylanders frågor. Granskningen av Vinnova är förhoppningsvis bara en försmak av de många gräv och avslöjanden som Nylanders tjänst kommer att hjälpa till med den kommande tiden.

Tack Adam för dessa tuffa men bra ord! Ska jag skratta eller gråta över myndighetens devis: Vi arbetar för att Sverige ska vara en innovativ kraft i en hållbar värld. Myndigheten – liksom många andra offentliga organisationer – bara radar upp floskler. Det finns starka politiska och ekonomiska krafter som främjar korrupta beteenden. Trots politikernas vackra stora ord. Därför vill jag gärna vidarebefordra Cwejmans ord om Vinnova. På samma vis som jag kritiserat Anna Kindberg Batra för vänskapskorruption i egenskap av landshövding i Stockholm. Idag vet jag att hon anställt ännu en kompis som hög chef utan normal annonsering. Och på teve Batra tillsammans med en fånig KD-minister med nyfriserat CV. Batra borde se allvarlig ut över en kommande utredning. Men hon storsmilar, precis som hon äger den svenska nationen och gör som hon vill. Hon behöver inte vara räd för en utredning. Det är bara en formalitet. Hennes leende är på så vis tyvärr helt logsikt.

Att detta sker sammanhänger med den politiska klassens styrka. Om regeringen skulle följa lagboken och rejält kritisera Batra faller detta i opinionen tillbaka på M-partiet. Därför denna parodi med en skrattande landshövding och en fånigt glad minister. Alltså fortsätter korruptionen. Alla vänner av demokrati måste därför bekämpa demokratins och rättssamhällets korrupta fiender.

Först och främst måste den politiska klassens ställning skärskådas och kritiseras! Vad sjutton håller alla statsvetare på med? De duckar. Statliga forskningsbidrag tycks viktigare än vetenskap.

Torsten Sandström

Idag såg i Bulletin idag (11/4) ett foto på de två ledarna för det som kallas Folklistan. Till vänster den vanliga modedockan Skyttdedal. Till höger Robinsonjanne. Så långt inget märkvärdigare än själva alliansen mellan personerna.

Emanuelsson framtoning väcker mitt intresse. Han ser mer ut som en hippie eller festprisse som av naturliga skäl tvingas spendera mycken tid på ett gym. När jag tittar närmare på bilden förstärks mitt intryck av honom något. På hans vänsterhands ovansida – nedanför en guldklocka som stämmer med mina fördomar om Robinson – har en handgranat av ananas-typ tatuerats.

Tatueringar är förstås vanliga i nutiden. Dock kanske inte så ofta hos svenska politiker. Men fråga måste ändå uppstå om vilket ideal som en handgranat avspeglar? Och i vilken mån det passar sig för en svensk politiker att hylla ett vapen som väcker tanken om alla sprängningar som sker i nutidens Sverige genom klanernas gäng.

I förlängningen uppstår alltså fråga om vad Emanuelsson vill åstadkomma inom svensk politik. Den vitsiga svarar en explosion. Handgranaten har kanske inte någon betydelse för bärarens målsättningar. Men den ger ändå upphov till berättigad tvekan om förtroendet för Emanuelssons och hans politiska rörelse. Det är en fråga om mannens karaktär.

Torsten Sandström