Sverige är ett skönt välfärdsland. Friheten är omfattande. Men politiker, myndigheter och media talar alltmer om vad du och jag får tycka och säga (och vad vi inte får tala om). Fram växer en ny religion med ett nytt prästerskap. Nu predikas inte längre Bibelns budskap, utan det goda samhällets politiskt korrekta moralvärderingar. PK-lärans bas är de mänskliga rättigheterna. Från dessa rättssregler flödar nu knippen med moraliska värderingar, i form av PK-normer, som rör minoriteters rättigheter, feminism, klimatförstöring, invandring, auktoritetskritik mm. Värderingarna står alltså i allmänhet på en rimlig grund.
Men problemet är att PK-eliten - liksom flydda tiders präster - hävdar ett åsiktsmonopol. Den som inte anpassar sig fullständigt hånas. Hon och han påklistras alla möjliga slags nedsättande etiketter. Media pläderar betongfast för den nya PK-läran. Debattinlägg som går emot refuseras. Banne den som säger nå´t annat! Samtalet vid kaffebordet på jobbet tystnar. Du blir osäker...
PK-läran och PK-samhället blir på så vis ett allvarligt hot mot vår åsiktsfrihet. Anti-PK-bloggen vill problematisera och kritisera den nya PK-religionen och dess predikanter. Min blogg står nämligen på det fria ordets sida! Templet från antikens Aten får symbolisera det fria samtalet.
Sossarnas kriminalpolitiska talesman, Ardalan Shekarabi, menar att regeringen är saktfärdig med reformering av kriminalpolitiken. Uttalet innebär en häpnadsväckande dubbel moral.
Han har själv sedan 2014 suttit i S-regeringar som inte blivit färdiga med nödvändiga reformer. Man har de facto tyckt synd om klanernas mördare. Alltså åtta år av passivitet mitt under blodigt dödande och annat våld. Denne man – och jurist – har nu alltså mage att kritisera en regering som med TIDÖ gått bräschen för omfattande nya brottslagstiftning. En regering som jobbar hårt med öppna ögon.
Det är märkligt hur politiker kan förvandla svart till vitt. Det förklaras av en kamp inom den politiska klassen. Lika konstigt är det att människor går på sådan usel propaganda. Socialdemokratins opinionssiffror stiger. Men partiet för en politik mot stupet baserad på ovederhäftighet och lögner. Jag hoppas att det på sikt kommer det att slå tillbaka mot S-partiet.
I fallande läge utser Centern idag den turkiska medborgaren Demirok till partiledare. En kusin till honom är en av Erdogans nära medarbetare. Själv har han två domar för misshandel på sitt samvete.
Idag kallar han sig en ”förortstkille”. Det kanske går hem hos ett fåtal invandrare där. Viktigare är att landsortens väljare – de som förra året röstat på C – får klart för sig att man måste på ett annat parti i nästa val. Det är ju bra.
Centern är ett parti vars ungdomsförbund under Lööfs tid förespråkat månggifte. C förnekar sig således inte vid dagens val av ledare…
Varning! Jan Jonsson VD på dataföretaget Mullvad, varnar oss i SvD häromdagen för nya storskaliga krav och regler från EU. Han utropar ”Stoppa förslaget om massövervakning i EU”.
Jonsson skriver att EU-kommissionen planerar att införa en digital övervakning vars motsvarighet bara går att hitta i totalitära stater som Kina. Det sker utan bred europeisk debatt, säger han.
Ett lagförslag är således på gång inom Kommissionen som innebär att alla medborgare i EU ska få sin kommunikation övervakad och granskad. Systemet kallas för ”Chat control” och omfattar samtlig kommunikation enligt Jonsson:
”alla dina telefonsamtal, varje gång du ringer i videoläge, alla dina sms, varenda rad du skriver i olika meddelandeappar (även krypterade tjänster), dina mejl, rubbet – allt kommer att kunna filtreras i realtid och potentiellt fastna för djupare genomgång. Det här gäller även bilder och filmer som du sparar i molntjänster, alltså i princip allt du gör med din smartphone. Med andra ord: ditt privatliv står helt naket inför statlig beskådning.”
Tystnaden omkring detta ruskiga projekt är oroväckande. Ansvarig EU-kommissionär för förslaget är Ylva Johansson, före detta sosseminister och före detta riksdagsledamot för Kommunisterna. Det är typiskt att en person som Johansson står bakom ett förslag som för tankarna till Karin Boyes bok ”Kallocain” samt till författare av andra dystopier som ”Du sköna nya värld ” (Huxley) och ”1894” (Orwell). För att dölja sanningen motiveras lösningen av ett behov av att hålla koll på barn. Är dom galna i Bryssel? Här finns ju redan olika appar för den som vill! B-laget inom EU förefaller såväl korkade som dåraktiga.
Skeendet belyser min starka kritik av EU:s utveckling till en överstatlig hydra. Det är dags att vrida EU:s klocka bakåt. Det Europa behöver är en gemensam marknad – inte en vildvuxen polisstat.
SvD är på alla plan utom ledarsidan en vänstertidning. Journalisterna bråkar nämligen dagligen med regeringen och kramar sossarna. Och idag – mitt under regeringens kraftsamling mot klanernas dödliga våld – ger SvD plats åt en advokat, Jakob Lindgren, som vill att att kriminella barn bör ses som brottsoffer, ungefär som när utländska tjejer rekryteras för sexhandel. Han skriver:
”Synen på barn som förövare måste ändras. Ett viktigt steg i den riktningen är att låta brottet människohandel innefatta rekrytering av barn till kriminalitet. Redan idag gäller detta för rekrytering för sexuella ändamål eller tvångsarbete. Samma reglering borde gälla dem som rekryterar barn till kriminalitet. Då läggs ansvaret där det ska läggas.”
Advokaten måste vara av banan. Vad har sexhandel med den inhemska klanbrottsligheten att göra? Att rekryterare kan straffas är en sak, och bra, men sexhandel är ju för unga kvinnor lagligt, tyvärr! Till saken hör att ungdomar som deltar i klanernas kriminella och blodiga nätverk inte direkt är tvingade, utan lockas av skilda ekonomiska och personliga skäl till ett eskalerat deltagande.
Dessutom innebär advokatens plädering att inget straffansvar kan utkrävas av de unga gärningsmännen – han talar om åldrarna 15-17 år. De ska alltså få frikort ifall advokaten får som han vill och som SvD uppenbarligen verkar önska backa upp. Enligt min mening bör däremot straffbarhetsåldern – 15 år – sänkas något. Och påföljder ska givetvis utdömas och verkställas i effektiva ungdomsfängelser. Slutligen måste nyrekryteringen minskas genom begränsad invandring och inriktas enbart mot planerad kvotering.
Min uppmaning till Schibsted (SvD) – och för den delen även till Bonnierkoncernen – är att man måste ta ett nytt grepp om journalistiken, så att den någotsånär anpassas till en tidnings ”officiella linje”. För SvD:s del råder idag en uppenbar konflikt. För DN och Sydsvenskan finns åtminstone en djup klyfta. Journalisterna inom båda koncernerna skriver nämligen efter egna politiska åsikter. Är det detta som menas med ”oberoende” journalistik?
M-regeringen under anfall av den politiska klasen. Wikimedia
Vi har haft en ny regering under snart en tredjedels år. Jag förstår att den har mycket att göra. Men tystnaden om tänkbara reformer är stor. Och det är bråttom på flera fronter.
En av mina käpphästar är en dysfunktionell svensk vårdapparat. Alltså 21 regioner (landsting) där politiker och byråkrater var för sig försöker lösa problem. Att köerna blir långa är en självklarhet med så många krångelpellar i farten. Man har inte ens kunna lösa ett nationellt datasystem för journaler! Och där sitter flera tusen högavlönade som drar åt olika håll. Rena vårdeländet!
Men regeringen har inte sagt ett ord om detta efter valet efter vad jag – som är en spejare – har sett. Frågan är givetvis en het potatis inom den politiska klassen. Där är rollen som regionpolitiker en del av karriärsystemet, som jag beskrivit i andra bloggar. Om 21 regioner politiker ska slås samman till en statlig styrelse (med förslagsvis tre nämnder) försvinner självklart massor av jobb för politiker. Och ännu fler byråkratjobb går också upp i rök. Skattepengar kan sparas för bättre syften.
Det är KD:s plikt att hissa flagg i denna fråga, som man talat sig varm för under valrörelsen (om än något dämpat jämfört med Busch´s tidigare kraftfulla ord). Men nu måste den nya sjukvårdsministern från Jönköping snarast tala om hur en tänkbar färdplan ser ut! En utredning bör snabbast möjligt tillsättas och en reform ska kunna inledas under nuvarande mandatperiod.
Det är bråttom. Många väljares bild av den nya regeringen är tyvärr skakig. Man har inte haft tu med sig i starten – och dessutom klantat en hel del. Därför är det extra angeläget att visa muskler nu. Alla inser att 21 regioner med egna politiker och byråkrater är en skadlig lösning, ekonomiskt och rationellt.
Så nu gäller det för minister Acko Ankarberg att snabbt visa framfötterna! Hon har den politiska klassen mot sig. Men folkets och det sunda förnuftets stöd. Mitt grundtips är tyvärr att politikerväldet tar hem spelet.
Jesus om fariséerna: ”De är blinda ledare som leder andra blinda, och om en blind leder en blind, så faller båda i gropen.” Wikimedia
Nättidningen Kvartal är ofta läsvärd. I ett nyhetsbrev skriver sajtens Jörgen Huitfeldt om en kommande artikelserie som ska heta ”Föregångslandet som försvann”. Den rör förstås Sverige. Han menar att våra växande problem har vänt en tidigare skönmålning till sin motsats. På många håll utomlands ”används Sverige allt oftare som ett skräckexempel. Okontrollerad invandring, växande otrygghet och en alltmer brutal gängbrottslighet är några av de områden som ofta tas upp när Sverige beskrivs i utländska medier” skriver alltså Huitfeldt.
Upplägget är enligt min mening lovvärt. Men det har minst två problem. Frågan är nämligen om Sverige någonsin varit ett föregångsland som många svenskar tycks vilja tro. Dessutom måste Huitfeldts förhoppning om möjligheten av det svenska föregångslandets återkomst tas upp till diskussion.
Det kan inte råda någon tvekan om att Sverige – som stått utanför det senaste världskriget – fick särskild uppmärksamhet då vapnen tystnat och den svenska industrins hjul snurrade utav bara sjutton. Ett plågat Europa såg den svenska välfärden kraftigt öka. Arbetsfreden under de goda svenska efterkrigsåren väckte också intresse. Och socialdemokratins långa maktinnehav uppmärksammades förstås, låt vara med viss förvåning och undran över en socialism – som ofta utvecklats med kommunistpartiets stöd.
Det talades ibland om Sverige som en ”medelväg” mellan systemen för marknads- och planhushållning. Bakom detta låg en svensk politik med ovanligt stark statsstyrning jämfört med vad som varit vanligt i västvärldens nationer. Det var delvis socialdemokratins korporativa lagstiftningsmönster som framkallade förvåning. Det vill säga LO och arbetsgivarnas samverkan och den av parterna sammansatta arbetsdomstolens nyskapande reglering inom de tunga kollektivavtalens sfär. Redan före kriget fanns regler om semester, hyresreglering, bostadsbidrag och barnbidrag. Efter kriget genomfördes en omfattande socialdemokratisk lagstiftning rörande utbildning, sociala stöd, hyror mm.
Trots en omfattande arbetsrättslig reformlagstiftning förlorade socialdemokratin under 1970-talet vinden i seglen. Till detta bidrog allvarliga strukturkriser inom den svenska industrin, framför allt avseende tillverkning av skepp och textilvaror. Tydliga tecken syntes på att socialdemokratin tycktes ha kört fast i sin egen svenska modell! Från och med Palmes tillträde och riksdagsvalet 1970 har det stegvis gått utför. Än idag kan man säga att Sverige lider under rader av olösta strukturproblem, framför allt avseende bostäder, vårdens tillgänglighet, sysselsättning, försvar mm. Även nya samhällsproblem har tillkommit, såsom svagare resultat inom ett kommunaliserat skolväsen (genom Göran Persson) samt massinvandring med därmed följande skenande våldsbrottslighet (under de senaste åtta åren på grund av bristande integration som främst baserats på statsbidrag). Dessutom en energikris på grund av nedlagd kärnkraft och skyhög beskattning av el och olja.
Något tillspetsat har femtio år av olösta strukturfrågor i nutid skapat en bild av bristerna i det samhällsbygge socialdemokratin stått bakom. Roland Huntfords kritik från 1970-talet av Sverige i boken ”The New Totalitarians” har enligt min mening ännu ett rimligt förklaringsvärde. I den svenska versionen säger baksidestexten:
Huntford visar hur effektivt Sverige har gjort sig beroende av det socialdemokratiska partiet, som har uppehållit makten, utan betydande avbrott, sedan år 1932. Detta parti har framgångsrikt underminerat svenska riksdagen dess roll och ersatts av en väldig byråkratism som har bidragit till fast pakt mellan fackföreningspåvarna och staten. Han visar också hur svensk historia har gjort svenskarna motsträviga inför avgörande frågor eller att sticka av från den stora massan.
Istället har svenskarna blivit det lydiga och fogliga numret i en stadsplanerares eller socialists dröm. Allt i svenskt liv är anpassat efter utvecklingen av ett effektivt regeringsmaskineri. Till gengäld har svenskarna fått framgång, hygien, social säkerhet och det ovanligt andefattiga nöjet av sexuell frihet.
Enligt min mening är det därför tveksamt om Sverige någonsin framstått som ett föregångsland för utländska betraktare. Det rör sig tvärtom om svenska politikers självbild. Främmande länders socialister och radikaler har kanske känt en lockelse. Men flertalet sansade betraktare har nog förhållit sig avvaktande.
Idag blir detta hursomhelst klart. I en text i nättidningen ”Det goda samhället” samlar Gunnar Sandin ett antal färska kritiska åsikter om vårt lands utveckling. Tyska Bild skriver den 5/1 om att klanernas våld uppstått genom ett ”dödligt integrationsmisslyckande”. Sandin pekar även på att liberala Jyllandsposten den 10/1 i en ledare kallat Sverige en ”uppenbar tragedi”, detta med sikte på nationens invandrings- och kriminalpolitik.https://detgodasamhallet.com/2023/01/13/gunnar-sandelin-dansk-press-beskriver-sverige-som-en-tragedi/
Svårare är det att diskutera realismen bakom Huitfeldts förmodade önskan om att se Sveriges som ett framtida föregångsland. En grundläggande förutsättning är förmodligen att politiker och folk har en sådan ambition samt har förmåga att realisera den med verkan på utländska betraktare. Det tragikomiska är att politikerna bombarderar väljarna med ord som att vårt land är ett föredöme och en moralisk stormakt. Till saken hör att den svenska politiska åsiktskorridoren är trång och inga tydliga tecken syns på nytänkande. Medier och politiker tycks tyvärr gå i samma takt.
Undantaget är kanske SD, som hittills vuxit stadigt i väljaropinionen. Men frågan är vad partiet har att bidra med, frånsett berättigad kritik av massinvandringen och dess konsekvenser. I grunden tycks SD:s ambition vara att bygga ett slags nationellt och socialinriktat folkhem. Detta kräver en stark stat och kontroll över marknaderna. För SD saknar begrepp som liberalism och konkurrens (marknad) politiskt värde. I strukturella frågor rörande socialförsäkringar och arbetsmarknad tycks man dela socialdemokratins betongartade mål. Vi har därför nyligen sett hur SD vill att staten ska spendera pengar på höjda pensioner till personer som inte själva tjänat in en sådan rätt. Dessutom har SD visat kalla handen till EU-direktivet om minimilöner – en reform som skulle kunna motverka den svenska korporativismen på arbetsmarknaden samt öppna dörren för löner som gör att arbetsgivare uppmuntras att anställa mindre kvalificerad arbetskraft (framför allt nyanlända i utanförskap).
Min slutsats är därför att vi även i fortsättningen kommer att från politiker och medier höra ett skryt om Sveriges storhet. Det sker ju för internt bruk, i syfte att vilseleda svenska folket om Sveriges reella position i utländska betraktares ögon. Men med tiden bör utlandets förvåning och kritik ändå gröpa ur förträfflighetens vackra sten. Resultat blir en projektion av den svenska nationen som ett samhälle av betong. Svenska folket börjar redan idag inse att politiker och byråkrater inom vården, skolan, välfärden, löne- och hyresbildning, u-landsbistånd mm skapat ett förstenat och delvis dysfunktionellt samhälle. Alltså en högskattenation som folk utomlands – ifall de ens bryr sig – skrattar och skakar på huvudet åt. Alltså något av den svenska tragedi som Jyllandsposten talar om.
Eget beröm luktar illa, heter det. Vidare sägs det att beröm måste man tjäna in. Men svenska politikers självförhävelse är som sagt ett vapen som är avsett för inhemskt bruk: man vill bedra svenska folket.
Just nu bråkas det om regeringens besked att kommande energibidrag ska sekretessbeläggas. Det reser frågan om offentliga utbetalningar ska hållas hemliga över huvud taget.
Jag förstår att sjukdomar och hälsa är frågor som rör den enskildes personliga integritet. Säkert finns det även en del andra känsliga skäl, såsom exv olika former av vårdbidrag som utbetalats samt mistankar om brott som ännu inte medfört prövning. Här rör det sig om kroppsligt och själsligt känsliga uppgifter om en viss person som kan ha varit hur skötsam som helst. Allmänheten har heller ingen anledning att snoka i uppgifter av detta slag.
Som vän av en välfärdsstat är jag för sociala stöd i pekuniär form. Men då mina skattepengar används menar jag att huvudregeln måste vara öppenhet och att ribban för sekretessbeläggande därför måste placeras synnerligen högt. När det gäller elbidrag till husägare, företagare och andra privata subjekt finns det enligt min mening inte ett uns av skyddsbehov. Att bidraget formas efter förbrukningen storlek är inte ett tillräckligt skäl för sekretess. Stora boendeytor – och företags energibehov – syns ju redan från gatan, så att omfånget av bidrag kan uppskattas. Offentliggörandet av bidragsbeloppen i pengar skadar därför ingen. Öppenheten främjar enbart en rimlig kontroll av att allt gått rätt till och hur bidragen fördelas socialt inom landet.
En viktig del av det svenska samhällets problem är enligt min åsikt en synnerligen överdriven sekretesslagstiftning. Ansvaret för detta har förstås främst nuvarande L-partiet, som ständigt jagar myggor och sväljer kameler. Vi ser problemen inom flera samhällssfärer. Brott döljs genom att myndigheter inte tillåts kommunicera med varandra om penningutbetalningar. Och myndigheter kan i många sammanhang inte ge raka och snabba besked till privatpersoner på grund av att ”det råder tystnadsplikt om saken” som det brukar heta. Ansvarstagande från offentliga tjänstemän undviks på så vis i många fall.
Därför måste sekretesskälen som finns i lag bantas kraftigt! Min åsikt är att den som i pengafrågor tar emot något från det offentliga – frånsett utlägg för vård od – måste tåla att penningbeloppet blir offentligt. Den mottagare som vill vara hemlig kan enkelt meddela att han/hon inte önskar ta emot slantarna.
Vi ser nu hur Finland kanske överväger att köra vidare ensam i racet för medlemskap i NATO. Jag förstår våra grannar.
Skeendet belyser hur svenska folket drabbats hårt av sossarnas år vid makten. Dels har NATO-frågan förhalats till en minut före tolv. Medlemskap har varit tabu, även efter ryssarnas första anfall mot Ukraina 2014. Först förra året fick S-ledningen upp ögonen. Stora delar adderas väljarkår förstår ännu inte vad som hänt.
Viktigt är också hur sossarna försvårat nationens inträde genom år av gullande med kurdiska kommunister. Omkring 100.000 flyktingar har tagits emot med öppna famnen i vårt land, medan våra nordiska grannar varit mycket mer försiktiga. Många kurdiska väljare till S och V har såldes rekryterats. Och Kakabaveh fick en plats i riksdagen.
Dessutom har polisen varit slapphänt vid beviljande av tillstånd till demonstrationer. Paludan har tillåtits resa land och rike runt. Redan i påskas (2022) har han fått mer utrymme än vad en rimlig yttrandefrihet kräver. Varför då nyligen tillåta en demonstration framför turkiska ambassaden? Hade inte en mer avlägsen plats varit tillräcklig för den femtioelfte koranbränningen? Som sagt, har inte hans yttrandefrihet på svensk mark erkänts tillräckligt?
Sverige betalar nu priset för år av vänsterpolitik – och röstköp. Samt för en förvriden syn på yttrandefrihet. Medierna hurrar. Men jag har fått nog. Varför klarar sig det demokratiska Finland från turkisk kritik?
Medierna är fulla med dödsskott och sprängdåd. Människor hukar under kulor och splitter. Men politikerna vågar inte ge några svar på frågan varför Sverige har blivit en stat där – liksom i Mexico – brottsligheten jagar nationens folk.
Men svaret är tämligen enkelt. Det kan sammanfattas i fem ord. Massivandring, islamism samt utebliven integration.
Varför svaret inte syns i den mediala debatten är att det kan missuppfattas som rasism, dvs att invandrande muslimer främst sysslar med kriminalitet. Så är det förstås inte. En jättestor majoritet nyanlända är givetvis inte brottslingar. Men genom att ivandringen passerat 1 miljonstrecket under tio års tid blir det sammanlagt många kriminella. Till saken hör att utrikesfödda och deras barn har 2,5-3 gånger oftare varit brottsmisstänkta än svenskar med svenskafödda föräldrar, enligt en ganska färsk BRÅ-rapport. Då statistiken visar att omkring 4% av den invandrade befolkningen begår brott blir 4% av 1 miljon cirka 40.000 personer. Detta gäller dock alla typer av brott, såväl lindriga som allvarliga.
Men svaret blir ändå ganska klart. En kraftigt ökad invandring har alltså skapat flera tusen mycket allvarliga brottslingar, dvs de klanmedlemmar som idag dödar och bombar. Via islam göds mao ett klanbeteende hos åtskilliga nyanlända. En kulturell klyfta har uppstått där religion och klan är viktigare än statens krav. Denna kulturella barriär är det också tabu att prata om.
Enligt min mening måste varje gott samhälle tala klartext om sina allvarliga problem. Det faktum att en etniskt och kulturellt anonym grupp nyanlända utpekas som särskilt ansvarig är inte ett skäl för tystnad. Ty i så fall kommer tystnaden att dölja det faktum att invandring utan integration även i framtiden kommer att skapa ökad kriminalitet. Alla politiker som har makt över invandringen och dess omfattning måste därför öppet tala om de statistiska riskerna. Vad ska vi annars med BRÅ-statisk till? Hur ska annars folk vid allmänna val kunna rösta mot partier som tar uppenbara risker med invandring?
Ändå vågar nästan ingen politiker eller inget massmedium ge det tämligen enkla svar jag nyss räknat fram.
Slutligen vill jag som medlem i en gammal invandrarsläkt – valloner och finländare – peka på nyttan av reglerad invandring. Planering av kulturellt och lättintegrerad invandring ska alltså ske. Det är nutidens slappa låt-gå-invandring jag kritiserar – ett område där Sverige också statistiskt sett visat sig vara en förlorare jämfört med våra grannländer. Orsaken är en närmast religiös vilja från politikernas sida att öppna svenska folkets hjärtan. Detta sker i en nation som officiellt kallar sig ett föredöme och en moralisk stormakt. Jag får dåndimpen!
Vänsteraktivisten Olle Lönneus förnekar sig inte. Han driver som vanligt Bonniers vänsterlinje. Vad sägs om denna rubrik på nyhetssidorna : Kristerssons första 100 dagar – därför tappade han folkets förtroende
Det han menar är uppenbarligen att regeringen är körd redan efter 100 dagar. Hur han vet det är en gåta. Förmodligen någon opinionsundersökning. Jag vill minnas att Kristersson var den partiledare som fick högst förtroende?
Hursomhelst äger just nu den förväntade klappjakten rum på den nya högerregeringen. Vänsterns journalister driver stenhård politik mot Kristerssons regering. Var det meningen att den tredje statsmakten skulle propagera och föra partisk inrikespolitik på nyhetssidorna? Något likande har vi inte sett från bonnierpressen då sossarna under åtta år kört nationen i botten. Det vi ser är vänsterpropaganda, helt enkelt.
Ändå påstår nationens journalister och deras arbetsgivare att man driver saklig och oberoende journalistik. Den som tror på det måste var en stolle. Därför måste SR/SVT omformas. Jag vill inte betala skatt för smygpropaganda som liknar Lönneus skrönor. Nya regler för Granskningsnämnden och företagens egna kontroll måste till! Och SVT:s tal om samling vid lägerelden är lika töntigt som korvgrillning i ABF:s regi.
Ett av mina bidrag till regeringsskiftet i höstas! En retuscherad sosseaffisch.
Riksdagsmannen Jakob Olofsgårds berättelse nedan blixtbelyser hur Magdalena Andersson agerar för att splittra svenska folket. Saken gäller en skolklass som L-partisten Olofsgård vänligt guidat i riksdagens hus. Då kan inte Magdalena Andersson (utan att tillfrågas) låta bli att säga några splittrande ord till de häpna ungdomarna. Här en skärmdump från Twitter, som Dan Korn i Bulletin pekat ut:
Att det rör sig om splittring från Andersson sida är fullt klart. Hon har häromdagen i SVT:s nyhetsprogram anklagat statsminister Kristersson för att låta SD driva utrikespolitik i frågan om Turkiet som försvårar ett svenskt NATO-inträde. En uppenbar lögn – ty SD driver en hård linje av kritik mot Erdogan, medan regeringen tvingas till att undvika kritik, som man nog annars gärna uttryckt. Det är rena dubbelmoralen från Anderssons sida och ett försök att splittra folket. Hon knystar förstås inte om att Erdogans missnöje främst bottnar i åratal av sossepolitik visavi mängder av inflyttade kurdiska kommunister och annat vänsterfolk. Än mindre vill hon erkänna S-partiet samarbetat med V-partiet i en rad frågor som rör Turkiet. Alla minst vill hon prata om hur Andersson valdes till statsminister genom att fjäska för Kakabaveh – ännu en kurdisk kommunist. Vi ser alltså hur en fd statsminister sjunker så djupt att hon inte ens kan lämna en skolklass ifred från sossarnas splittringsaktion. Det är ett lågvattenmärke! Så agerar ett parti som tror att man äger landet Sverige. Inte undra på att vänstern i senaste skolvalet (2022) inte ens fått 30% av rösterna. Det är bra att det går utför för S, Mp och V.
Vänstern brukar tala sig varm för att ena det svenska folket. Men förutsättningen är att nationen i så fall måste rösta rött. Det är sosselogik det!
Universitetet i Malmö har ett orört statsbidrag liggande i sin redovisning de senaste 5 åren. Kontot tar sikte på ett bolag som universitetet äger och tanken är att ge bolaget en möjlighet till kommersialisering av uppfinningar från den högskola som numera kallas universitet.
Min första tanke var: inte en enda utvecklingsbar idé på fem år. Det ligger möjligen något i detta. Men min andra idé var kanske att det fanns ett bra tänk. Malmö universitet är kanske emot att amatörer ska syssla med affärer och på den vägen bränna skattebetalarnas pengar.
Vad ska man tro? Tyvärr är min slutsats en förmodan om att kommersiella idéer saknats i fem års tid. Universitetet i Malmö är ju ett sossepåfund. Partiets eget fäste, Malmö kommun, har ju numera såväl skyskrapa (Turning Tower), tunnelbana (Pågatåg) som eget universitet. Dessutom är staten och ett antal kommuner mångmiljardgivare (genom lagtvång) till Malmö kommun för att dess ekonomi ska gå runt.
Det på så vis befästa fattighuset, Malmö kommun, blir alltså en symbol för en mångsidigt statligt subventionerad verksamhet. Det är således inte den rätta platsen för ett livskraftigt start-up-företag.
”Ett grönare, säkrare och friare Europa”anger statsminister Kristersson som mål för EU under Sveriges ordförandeskap. Jag har förstås inget emot slagorden. Men detaljerna är oklara. Och motsättningarna inom EU stora. Dessutom rullar som vanligt en utvidgning av unionen vidare åt sydöst. Där väntar ruggiga stater med stora demokratiska problem. Detta gäller tyvärr även Ukraina. Låt mig vrida och vända på statsministerns ord.
Vad gäller det gröna ordet är det pågående helvetet rörande hållbarhetsdogmen särskilt oroande. Just nu ser vi på nära håll i vårt land hur denna tes har inneburit storskaliga investeringar i ny teknik, som är såväl oprövad som osäker vad gäller tillgången till energi. Det rör sig om ett planekonomiskt tänk, med de uppenbara risker som en marsch av alla i samma riktning ständigt innebär.
Vad gäller säkerheten har vi sett hur EU drar åt olika håll politiskt sett. Framför allt Ungern och några länder kring södra Medelhavet har samverkan med Ryssland. Och Frankrikes roll är alltid knepig. Landets nuvarande Napoleon vill gärna spela en roll i kläder som är alltför stora för honom och hans nation. Alla minns hans egna möte med Putin. För min del räcker det med att Nato driver försvarspolitik. Att EU skickar pengar (eller materiel) till Ukraina är förstås bra. Men trassla i övrigt inte in en oenig union i ukrainafrågan.
Vad gäller friheten känns Kristerssons och EU-ledarnas slagord mest oroande. Alla är ju för frihet, förstås. Men EU:s praktik är inte bara frihandel. Just nu laddar unionen upp för ännu en stor och synnerligen kostnadskrävande satsning för EU:s nettobetalare, såsom exv Sverige. Federalismen byggs ut på nästan alla plan, såsom grönskan, försvaret och alltså enskilda medlemsnationers frihet. Just nu lanseras inom EU ett megaprojekt som avser att ta upp kampen med USA om stöd till hemmaproduktion och press mot inflation. Snart kommer vi att få höra talas om gigantiska belopp i euros som svenska folket ska betala en del av. Alltså ännu fler storbidrag till EU:s syd och öst. Och därför ännu mindre fri handel. Följden blir ökade krav på de rikare nationerna att betala samt ännu en öppning för de ”fattigare” att bränna av pengar som gratis regnar från himlen.
Jag är sedan länge rädd för EU:s federalism. En organisation för fri och marknadsinriktad handel är vad jag vill se, som en gång i tiden. Inte den monolit där Europas politiska B-lag tillåts styra med en överdimensionerad byråkrati. Bara sammansättningen av kommissionärer är ett exempel på planerat misstyre. De sämsta reser till Bryssel! Och i ett grälsjukt parlament lanseras rader av förslag som för varje månad spär på federalismen. Ett parlament som inte ens förmått slopa en av dess två palats i Strasbourg respektive Bryssel ska alltså leda oss in i framtiden.
Denna oförmåga är unionens kainsmärke tillsammans med dess storvulna ambitioner och oeniga medlemskrets. Vi ser ett EU med punka och nästan tom bränsletank (eller energitänk) som är på väg mot en betongvägg. Den svenska regeringen tycks inte kunna hindra – om man ens vill med liberalerna i baksätet – denna färd.
Fy sjutton säger jag än en gång. Släpp loss kreativiteten genom konkurrens på en fri marknad!
Torsten Sandström
PS! Papperstiger var ordförande Maos ord för en fiende som saknade riktigt vassa tänder, såsom USA under kriget i Vietnam. DS.
Vi har alla hört talas om Lex Sara och uppmaningen att tillkalla statliga kontrollanter då det går fel. I samma anda funkar Lex lilla hjärtat. Och snar kommer Lex åttaåringen i Luleå. Regeländringar kan vara bra, men en storskalig rättsapparat är svår att styra upp. Byråkratin ärrs tung. Dessutom finns en planerad slapphet i systemet som kanske först borde uppmärksammas. Alltså en åt-gå-anda som i sin tur ger upphov till de problem som Lex X avser åtgärda.
Jag tänker på att förövarna i många fall redan är kända på grund av problem med kriminalitet, svår psykisk sjukdom osv. Men här finns höga murar som gör att potentiella åtrerfallsmänniskor inte tas om hand i tid och hålls inlåsta. Om lilla hjärtats föräldrar inte lättvindigt släppts fria hade deras knarkproblem inte medfört dotterns död.
Det problem jag är ute efter är den svenska snällismen. Eller rättare sagt mentaliteten att tro gott om människor som begått brott och ännu tvingats få tid att kvalificera sig för frihet. Med andra ord talar jag om behovet av en lagreglerad metod om försiktighet vid beslutsfattande där barn är med i spelets utkant. När det finns risker för barn ska inte ett brott sonas alltför snabbt. Till rollen som förälder hör enligt min mening en hög grad av skötsamhet, varför allvarliga problem som yppats inte ska medföra rätt till vårdnad eller umgänge, utan att en god tid av skötsamhet tydligt visat att personen ifråga klarar sin uppgift som förälder. Kanske bör systemet rättsligt formas som en stark presumtion för förlorad vårdnad/umgänge, som endast kan brytas med tidens gång och starka bevis på skötsamhet.
Någon tycker kanske att jag är grym. Men det jag skriver är egentligen bara sunt förnuft, som för övrigt ofta redan tillämpas. Men snällismen och byråkratin motverkar detta emellanåt. Det gäller alltså att bryta tycka-synd-om-mentaliteten i Sverige avseende människor i riskzonen för problem. Alla individer är inte goda per definition. Historien och verkligheten bevisar detta. Men hundra år av sossemakt har vänt sanningen upp och ned. Och ersatts av tanken om att det gäller att vara god och hygglig oavsett om den person saken gäller har misskött sig grovt.
Jag tycker inte att samhället ska lita på en sådan person då det gäller barns bästa? Följden blir bara nya Lex lilla hjärtat.
Framtida användning av svenska vindkraftverk? Wikimedia
I Bulletin svingar Erik Lidström sitt svärd åt alla håll så att det går hett till. Rubriken är:
Riv vindkraftverken innan kallduschar blir vår nya religion
Lidström är ofta läsvärd i och med att hans analyser är djupa och har skärpa. Men vad vill han egentligen åstadkomma i texten om vindkraft och religion? Det verkar som han på samma gång vill återställa en urmodig kristendomen i Sverige som att riva fungerande vindkraftverk i tider av elbrist. Många bollar i luften alltså, även om några är säkra.
Likt Don Quijote slåss Lidström för ett mål som förblir dunkelt. En massiv utbyggnad av kärnkraft verkar vara hans mål. Det kan jag hålla med om. Och att klimatrörelsen blivit något av en ny religion tycker även jag och många andra. Men hans rallarsvingar åt alla håll skapar inte en förnuftig bas för samtal, såvitt jag kan se. Man tappar tilltro till sådan kritik av samhället.
Gör inte befintliga vinkraft nytta när det väl blåser? Och vilket värde har den kristna religionen dagens samhälle? Den har för övrigt delvis ersatts av na dogmer, som Lidström berättar om.
Så kom igen Erik och renodla kritiken! Skjut in dig på enstaka problem eller tydliga frågor för reformer!
Häromdagen hörde jag polismästare Carin Götblad intervjuas i SR P 1 Morgon. Hon är feministernas favorit: en mjukispolis som gjort karriär med politiskt stöd från vänster. Alltså en av många polischefer. Också den bakgrund som främst förklarar den svenska polisens oförmåga.
Men mediepolisen Götblad tycks inte ha minsta koll på läget. Budskapet var ungefär: vi ska nu fixa det dödliga våldets problem. Efter åtta år av klanernas krig och dödliga framfart är det alltså dags nu säger hon alltså som chef. Vem ska tro på henne, mer än naiva feminister och rödskinn. Om hon och hennes kollegor inte förmått göra rätt tidigare, varför ska vi tro på dem nu? Förvisso har den nya regeringen några bättre verktyg jämfört med Götblads sossar. Men det är ju samma oföretagsamma kompischefer som ska göra jobbet. Och springande i flock pekande på andras ansvar.
Götblads analys av brottsligheten är också den typiskt svenska ytliga korrekthetens. Inte ett ord om att kriminaliteten är importerad. Så länge nyinflyttning sker utan integration kommer klanerna att fyllas på med nya vilsna ungdomar som ser snabba cash inom räckhåll. För Götblad – som ideligen hänvisade till forskningen hör och häpna – är det tyvärr förbjudet att prata om invandring. Roten till det onda är alltså tabu. Efter åtta år av sossestyre!
Med sådana polischefer kommer den nya regeringen förstås få det svårt att verkställa den kriminalpolitik som behövs. Särskilt som mediernas journalister spelar på Götblads planhalva. Med geten som trädgårdsmästare går det troligtvis fortsatt åt skogen…
Min fasta övertygelse är att exv DN, SvD, Sydsvenskan, SR och SVT sedan ett par decennier alltmer satsat på åsiktsjournalistik samt att faktarapporteringen därför fått stryka på foten. I denna text vill jag påvisa vilka mekanismer som jag tror ligger bakom detta. Jag kommer dessutom argumentera för att effekten allmänt sett har blivit att gammelmedierna kommit att drivas åt vänster.
Skådande affischer i T-banan eller på busshållplatser i Stockholm slår det mig vilket starkt grepp mediala ämnen kommit att få. Jag ser reklam om nya filmer, streamingtjänsters släpp av serier, kommande sportevenemang, underhållande teve- och radioprogram osv. Därför tycker jag mig skåda in i en viktig del av det nya mediasamhällets upplysta maskinrum. Märk att det inte längre är varusamhällets prylar som huvudsakligen utannonseras för folk som färdas kommunalt i storstaden. Det som exponeras är numera i huvudsak lättviktiga nöjen eller underhållning för folk i farten.
I dagens mediala samhälle kan man därför säga att pappersmediernas påtagliga ekonomiska svårigheter tagit ut sin rätt. Läsare av papperstidningar möter således också allt mindre av färska eller för dagen producerade nyhetstexter, men däremot alltmer material som för veckor sedan skrivits för lagerhållning och som publiceras för att fylla bladet med underhållning. Som spaltfyllnad används TT:s texter som tillverkas kommersiellt för publicering i åtskilliga medier. Den expansion inom pressen jag talar om rör rapporter om livsstil, sjukdomar, psykologiska spekulationer, egotrippade krönikor, Human Rights, bilar, bostäder och förstås rena nöjen som sport, film, teve och annat lättviktigt tidsfördriv. Min poäng är att den nya inriktningen av gammelmedierna lever i symbios med de kampanjer jag ser i Stockholms tunnelbana och busskurer. De två mediala fenomenen befruktar varandra i rundgång: annonsen på stan, tevereklamen och papperstidningens lättsmälta gods. Det rör sig totalt sett om en gemensam kör där solisterna växlar.
Den dominerande mediesatsningen är alltså numera att kränga en ny underhållningskultur med sikte framför allt på rörliga bilder, men även satsningar på klatschiga radioprogram och poddar. Det är nämligen här som reklampengarna numera finns att hämta. Producenter av varor och tjänster har nämligen insett att köp av reklam ger bäst intäkter om köpen sker i anslutning till underhållning av enkel karaktär. Och därför har de gamla pappersmedierna anpassat sitt textutbud till det som kan alstra reklamintäkter i det egna företagets tidningar eller – vilket är centralt – i andra delar av mediekoncernen ifråga (framför allt deras streamingtjänster). En liknande inriktning mot underhållning syns i radio och teve – med något undantag för SR/SVT som balanserar mellan ett äldre reklamförbud å ena sidan och intäkter från sponsring å den andra. SVT:s tjatiga annonsering av det egna programutbudet följer helt klart den kommersiella trenden.
Den mediala industrin gynnas och expanderar genom detta givande och tagande mellan reklamföretag, varuproducenter och medieindustrins olika aktörer, såsom tidningar, teve samt inte minst leverantörer av olika arrangemang (såsom film, sport, nöjesprogram mm). Det är alltså den nya mediala affärskulturens symbiotiska system vi ser i blixtbelysning. Dess drivmedel är som sagt lättviktig underhållning av olika slag. Ett handfast exempel på mediasamhällets hittillsvarande kulmen är att Elvis Presleys dotters bortgång häromdagen förvandlas till en förstasidesnyhet.
Så över till mitt svårbevisade påstående att systemet allmänt sett främjar vänsterpolitik. De stora nyhetsmedierna – press, radio och teve – har som sagt insett att faktareportage med nyhetsambitioner är såväl dyrbara att producera som inattraktiva för den genomsnittliga mediekonsumenten. Därför har pressens företagsledningar bestämt sig för att begränsa det dyrbara nyhetsflödet och satsa på den kravlösa underhållning som jag nyss beskrivit. Med öppna ögon görs givetvis detta val av medieföretagens chefer.
Allt tyder på att deras val samtidigt förskjutit tidningarnas politiska linjer vänsterut. Den åsiktsjournalistik som hamnat i fokus passar nämligen inte särskilt bra samman med konservativa budskap innehållande hårda fakta. Särskilt inte som journalistkårens hjärtan – enligt genomförda vetenskapliga studier – till omkring 70 % bultar åt vänster. Konsumenterna av lättsam underhållning efterfrågar nämligen sällan politiska principer samt mångordiga texter med krav på effektivitet inom den offentliga politiken (eller om tuffa besked till medborgarna). Däremot samvarierar nöjeskonsumtion ofta med krav på offentliga bidrag och globala satsningar till nödsatta. Till saken hör att den billiga underhållningen generellt sett oftare slukas av människor i lönelägen som inte drabbas av statliga inkomstskatt. Mottagandet av bidrag passar därför väl samman med sövande nöjesprogram framför tevesoffan.
Medieföretagens stora aktieägare har stillatigande godtagit denna vänstervridning. Inte för att man allmänt sett gillar den, flertalet av dem är högervänner, utan för att det nya utbudet är ekonomiskt lönsamt. Underhållning säljer helt enkelt bättre, särskilt om den kryddas med en kravlös och flummig vänsterpolitik inriktad till en bred och bidragshungrig folkmassa. Mediernas koncerner kontrollerar dessutom ofta olika typer av företag och genom att inrikta rapporteringen i pressen mot texter om sport, livsstil och annat med nöjesriktning maximeras företagsgruppens totala intäkter. Journalisterna blir följaktligen fria att driva åsiktspolitik samtidigt som mediekoncernens vinster hålls uppe. Ägare och journalister är således nöjda.
Jag pekar alltså på en utveckling som, enligt min mening, är påtaglig inom den svenska mediesektorn allmänt sett. Men satsningen på underhållning av lönsamhetsskäl går förstås stick i stäv med nyhetsföretagens roll som tredje statsmakt, dvs den tidigare ambitionen att agera som kontrollör av regering och riksdag. Men skiftet i mediernas utbud – till åsikts- och nöjesproduktion – följer enbart marknadsekonomins logik och företagens behov av vinster.
Utvecklingen hindras inte heller av en tendens till ökning av statens bidrag till medier av skilda slag, något som exv belyses av att SvD årligen mottar 45 miljoner i presstöd för en rapportering som följer den utveckling mot underhållning jag talar om (med undantag för ledarsidorna). Tvärtom tycks en bred grupp av politiker med vänster- eller vänsterliberal inriktning gilla att bidragens och kravlöshetens evangelium predikas i spalterna. För breda folklager fungerar nämligen mediesamhället numera som en perfect time-killer. Slätkammade människor som sover gott om natten har i alla tider uppskattats av den politiska eliten.
Som avgående partiledare ville Annie Lööf delge riksdagen och det svenska folket några sanningens ord. Det hon sade var också riktigt, nämligen att vi måste ”minska splittringen ” inom svenska politik.
En okritisk lyssnare kunde kanske uppfatta henne som en politiker med ledstjärnan att just överbrygga splittringen mellan rörelser i svensk politik. Men Lööfs oöverstigliga problem är ju att hon själv inte alls levt inom politiken som hon lärt. Hon har inte drivit sak- eller resultatpolitik under de senaste åtta årens tid. I stället har hon främst hetsat mot SD. Hon har kallat partiet för rasistiskt och ännu värre, utan annat stöd än att kunna peka på enskilda personer från förfluten tid (hennes eget parti har liknande personer från bondeförbundets dagar). Framför allt har hon inte samarbetat med SD, utan valt att stödja S-partiet, trots att C och SD har flera gemensamma politiska mål. Det Lööf sysslat med är just splittring inom politikens Sverige, i syfte att själv framstå som en förgrundsfigur för mitten.
Splittringen har varit olycksam under åtta års tid. Den är antagligen en delförklaring till att C-partiet förlorat stor i valet 2022. Väljarkåren vill se resultatpolitik och inte invektiv mot politiska motståndare. Lööf avslutar alltså sin karriär inom politiken med ett misslyckande som är fullständigt självförvållat och orsakat av en form av hybris – eller blindhet – som till råga på allt tycks ha odlats i Värnamo. Hon är nämligen en motpol till smålänningens idoga praktiska gnetande i samtal med andra. Men hon vill inte lyssna, ty hon vet redan bäst.
Hennes hycklande slutord blir den bild som hon kommer att få leva med då hon nu träder in i den politiska klassens mausoleum. Visst lever hon. Men nu ska hon försörjas av det svenska folk som hon tillsammans med sossarna lyckats splittra rejält. Något dåligt samvete kan vi inte räkna med att hon har. Ty hon tillhör en personlighetstyp som aldrig gör fel.
Det är politikernas sak att översiktligt – och bara punktvis i detalj – reglera polisiär verksamhet genom lagstiftning. Därefter ska politikerna ta bort händerna från hur polisens chefer sköter sin organisation. I princip ska polisledningen självständigt ansvara för polisverksamheten.
I det lilla och politiskt genomsyrade Sverige fungerar det inte så. Här utses cheferna inte för att det ska agera självständigt – det är bara den vackra förpackningen som ser sådan ut. I själva verket väljs den högsta chefen inte för sin självständighets skull, utan för att personen visat sig smidig inför politiker, fackföreningar och medier. Jag menar inte att chefer ska väljas för att de är kända för att egensinnigt köra sitt eget race. Men valet av ledare ska ske av personer med största integritet, god juridisk utbildning samt erfarenhet av hur en stor organisation effektivt ska ledas mot verklighetens mål.
Givetvis ska han/hon lyssna på omgivningens krav och synpunkter. Men numera saknar polischefen en styrelse ovanför sig. Ledningen är alltså direkt underställd regeringen. Det är inte bra enligt min mening. Bäst vore om polischefen öppet kommunicerar med en styrelse, som inte valts efter partifärg eller facklig tillhörighet, utan på grund av ledamöternas erfarenhet av svåra beslut på hög nivå i det svenska samhällets verklighet. På så vis minskas graden av inofficiell politisk styrning som vi sett alltför mycket av på senare år. Palmeutredningen är ett tydligt skräckexempel.
Jag menar även att dagens kompetenskrav på polisens anställda måste förändras. Frågan är om dagens 2 1/2 års utbildning på polishögskola är den optimala lösningen, då ändå en rad människor med annan utbildning är anställda inom organisationen. Jag menar att en kortare men mer differentierad utbildning för olika polisiära uppgifter borde vara en mer effektiv lösning. Skillnaden mellan uppdrag för exv utryckning, trafikkontroll, pass, samhällsinformation samt utredning (av svåra brott) är så stor att en formell specialisering av polisrollen på allvar bör kunna genomföras vid utbildning i polisens egen regi. Självklart bör möjlighet till vidareutbildning också arrangeras för effektivisering och karriärmöjligheter. Redan idag är omkring 13.000 av sammanlagt 35.000 vid Polismyndigheten sk civilanställda (och inte medlemmar i Polisförbundet).
Genom att minska inflytandet från politiker och fack över det dagliga polisarbetet – och lämna de operativa och strategiska problemen till självständiga höga chefer med juristutbildning och hög administrativ kompetens – bör många av polismyndighetens sjukdomar kunna botas. Vi måste se chefer med egen auktoritet och inte bara politiska ledsagare. På så vis kan arbetet i flock kunna minskas. Och polisen måste kunna ges en förbättrad utrustning (utan dagens många sidoblickar till den politiskt korrekta mjukheten).
De katastrofala kriminella skeenden som utspelas i dagens Sverige är tecken på minst två svenska politiska sjukdomar. Dels en fallenhet för invandring utan annan integration är penningbidrag. Dels drömmen om mjukischefer som styrs av politiker och fackföreningar.
DN inleder nu en kampanj för det man kallar en ”upplyst värld”. Chefredaktören säger:
– Det är ett försök från vår sida att uppmärksamma värdet av fri och oberoende journalistik. Kanske mer än någonsin behövs det reportrar och fotografer som med hjälp av frågor och kameror lyser upp skeenden och gör dem mer begripliga.
Jag har inte det minsta emot upplysning. Det behövs mycket av den varan i Sverige. Men problemet i dagens mediesamhälle är att oliktänkande utestängs. Om det inte blir någon fri debatt kan ju inte åsikter mötas för att främja tankeutveckling. Världshistorien känner sannerligen till vådan av slutna tankesystem, inte bara inom Hitlers, Stalins och Maos diktaturer, utan både tidigare och efteråt under exv kristendomen och islam.
Det är därför stora filosofer efter senaste världskriget pläderat för det ”öppna samhället”. DN:s spalter är långt ifrån öppna. Journalisterna driver vänsterpolitik, genom att ständigt framhålla röda argument och kritisera blåa. L-partiet som just klarart 4%-spärren till riksdagen genom Johan Persson uppryckning hånas av DN bara för att man samtalar med SD.
Och klimatskräckens vetenskapliga opponenter stängs ute från DN. I stället jagas den L-märkta minister som driver en pragmatisk energi- och miljöpolitik. Heidi Avellan i bonnierkollegan Sydsvenskan har i e-post till mig skrivit att tidningens klimatlinje bygger på ”försiktighetsprincipen”. Skulle det vara oförsiktigt att släppa fram kritiker till FN:s ödessymfoni?
Därför är jag inte det minsta imponerad av DN:s tal om en upplyst värld. DN verkar i praktiken idag inte för upplysning (det skedde däremot i min ungdom). Det som DN och andra gammelmedier behöver är en upplyst journalistik där olika åsikter kan komma till tals. Alltså öppna spjäll! Men se det vill inte journalisternas skrå höra talas om! Det är här som skon allvarligt klämmer. Peter Wolodarski är en farlig åsiktsmånglare. Han ser det inte själv, vilket inte gör saken bättre.
En nästan utdöd dinosaurie som jagar svenska folket. Wikimedia
I en bra artikel i dagens Bulletin kritiserar Mats Skogkär medierna för att krypa för den ”flinande” Magdalena Andersson. Han skriver bland annat:
Världen längtar efter “mindre konfrontation och polarisering”, förkunnade Andersson i sitt installationstal som partiordförande. I opposition har konfrontation och polarisering istället blivit Anderssons främsta kännetecken.
Det är så sant som det är sagt! Förklaringen är att hon och medierna surfar på ett gammalt fenomen, nämligen att socialdemokratin ska uppfattas som det parti som formar den svenska politiken och formulerar vilka problem som är relevanta för nationen. I en partiledardebatt nyligen slog hon sig för bröstet och rekommenderade motståndarna att agera lågintensivt. Själv använder hon sig av mobbing och politiska anfall. Hon och hennes parti är svenska mästare på att smutskasta andra och trixa med sanningen. Hennes härskarteknik är inte könsbunden – något som feminister däremot menar är ett manligt kännetecken – den är en produkt som odlats inom socialdemokratin från begynnelsen. I partiets ungdom fanns det i och för sig grund för stark tilltro för den nya rörelsen. Men inte nu längre. I och med Olof Palmes tid vid regeringsmakten har partiet utvecklats till en maskin för maktfullkomlig kontroll av Sverige – alltså inte längre en politisk befriare av nation och folk. Deras främsta metoder är röstköp och allianser med journalister.
Sveriges främst problem är att medierna domineras av vänsters journalister. Det är medierna som gett sossarnas deras stora svängrum. Först då mediernas ägare ser till att de anställda vid press, radio och teve agerar politiskt oberoende vid all nyhetsförmedling kommer Sverige att komma på fötter.
Det svenska samhället skakas av klanernas krig. Våldet stegras. Blodet flödar. Svenskar i städerna hukar av skräck inför detta av politikerna vållade inferno. Jag anser att framför allt Reinfeldt ,Löfven och Andersson (Magdalena) bär ett tungt ansvar för den storskaliga invandring som är den yttersta roten till våldet (som uppstått pga frånvaron av reell integration). Detta våld och dess orsaker måste sannerligen påtalas.
Men nu förefaller dessutom ordet våld ha inflaterats. Kanske för att det används så ofta. Men snarare på grund av politiska skäl. Jag tänker nu på svenska feministers bruk av ordet mot svenska män. Visst använder tyvärr en minoritet män allvarligt fysiskt våld mot kvinnor. Det är ett faktum som måste angripas. Men kvinnorörelsen missbrukar ordet genom att tala om psykiskt våld. Det sker i stället för att tala om fenomen som indoktrinering, bedrägeri, hjärntvätt eller terror. Våld innebär däremot ett oönskat kroppsligt angrepp. Häromveckan hörde jag en journalist på SR P1 till och med tala om ekonomisk våld, som beteckning på handlingar utav män som för ekonomisk vinning lurat kvinnor att skriva på papper.
Min uppfattning av den svenska journalistkårens genomsnittliga kompetens är som bekant att den håller en låg nivå. Åtskilliga kårmedlemmar missbrukar det fria ordet. Det är förstås viktigt att ord används med pregnans och inte för att vränga eller politisera. Stor skillnad råder mellan att mörda någon och att lura denne. Men om våld används för att beskriva båda skeendena förvrids givetvis berättelsen om verkligheten.
Det är därför avsikten att driva propaganda som är orsaken till att ordet våld används i så skilda sammanhang. Därför är våldmissbruk allvarligt.
Statssekreteraren och journalisten PM Nilsson har tjuvfiskat ål i Blekinge. I stället för att snabbt erkänna och betala böterna drar han på Facebook en lång vals om att han som uppväxt i regionen har någon slags medfödd fiskerätt till ål. Trots ett tydligt lagförbud.
Många pojkar har nog – liksom jag själv – tjuvfiskat en del. Man har tagit en uppenbar risk och haft kul. Men nästan ingen skulle – om man tagits på bar gärning med rejäla fiskeredskap i hand såsom Nilsson – komma på idén att försvara sig med att man har en naturlig rättighet att fiska ål. Det verkar nästan som Nilsson tror att han tillhör en ursprungsbefolkning. Nej Nilsson, det är bara böja sig och erkänna misstaget. Nu är det för sent. Han bör lämna sin post inom statsrådsberedningen.
Varför agerar PM Nilsson annorlunda? Jag känner inte alls till hans själsliv. Han verkar inte dum, utan närmast smart, trots det skedda. Men han tillhör dels gruppen kända journalister, dels numera gruppen svenska politiker i högt uppsatt ställning. Det är en farlig kombination .
Jag menar att hans agerande är ett läskigt tecken på elitärt agerande. Han tycks tro att han har en rätt som ingen annan har lagligen och detta pga sin ställning som uppvuxen i skärgården. Min kritik av den politiska klassen i Sverige är seg och hård. Nilssons agerande påminner om att han anser sig tillhöra en skyddad grupp. Blir han kvar på Rosenbad bekräftas detta.
Att han ännu är statssekreterare hos Sverges statsminister är illavarslande.
Tyvärr behövs tuffa straff för skräckens våldsmän. Wikimedia
Det är förunderligt hur blinda Stockholms universitets krets av professorer i kriminologi är. Häromdagen sablade Henrik Tham i SvD ned regeringsförlagen till en stramare kriminalpolitik under följande rubrik:
Det handlar om kriminalitet – inte terrorism
Hans angrepp riktar sig mot den nya justitieministerns tal om att klanernas våld är en form av terrorism. Thams ord publiceras samma dagar som bomber sprängs framför rader av husdörrar i Sverige! Anledningen är förstås en vilja att med hot skrämma någon. Att svenska folket oroas kraftigt är ju självklart. Rädslan sprider sig. Om inte detta är terror så säg.
Och Thams slutsats blir därför så korkad som rubriken meddelar. Det vi ser är föstås såväl kriminalitet som terrorism.
Varje samhälle har behov av ett effektivt straffsystem. Det gäller att finna en fungerande lösning mellan rehabilitering och inlåsning. Då den förra formen av många förbrytare ses som en eftergift från samhällets sida så att de kriminelle tillåts fortsätta sitt beteende återstår fängelse som den normala formen av straff för grövre brott, även om denna metod normalt inte heller förvandlar den dömde till laglydig. Men inlåsning skyddar åtminstone temporärt samhället tills vidare. Detta är bra, även om det är en dyrbar form av straff. Och några fängelsekunder kommer faktiskt på bättre tankar.
Med kriminologer av Thams och Sarneckis dignitet är det sannerligen inte underligt att svenska sossar i åratal gått vilse i kriminalpolitiken. Typiskt är att att Löfven inte ens ”såg det komma” – dvs vågen av våld. Detta visar att landets politiker och kriminologer helt enkelt gått vilse i pannkakan. Men stöd i landets gammelmedier har de. Tyvärr.
Tham påstår att den nya regeringens politik är kontraproduktiv. Men det är kriminologerna som i åratal spritt icke fungerande läror. Idag ha vi mängder av kriminella, otillräckliga fängelser, slapp inlåsning av unga och en skrämmande brottslighet. Och så blinda kriminologer förstås.
Häromdagen skrev jag om Sydsvenskans medlidande rubrik om en person som klistrat fast sig för att stoppa en flygavgång. Idag kommer tidningen igen med ännu en hetsande rubrik i exakt samma fråga:
Pontus Bergendahl Jag handlade i nöd inför klimathelvetet – idag åker jag i fängelse
Det finns inte minsta anledning att TVÅ GÅNGER rapportera om att straffet ska verkställas och detta i ordalag som strålar av sympati visavi förövaren. Det räcker nämligen med att slå fast att mannen ifråga dömts, vilket redan skett för länge sedan.
Det vi ser är alltså renodlad propaganda till förmån för brottslighet eller rätten att bryta mot svensk lag om man vill. I förtäckta ordalag manar tidningen med andra ord till aktivism och kriminalitet. Med samma logik har klanerna rätt att ta till våld – det är synd om killarna – de vill ju bara försörja sig och samhället har förnekat dem integration genom studier och jobb.
Det som sker visar att Sydsvenskan inte längre kan betecknas nyhets- eller faktatidning. Tidningen, som sägs av Bonniers, är ett propaganda blad. Risken för fake news blir stor. Den som läser tidningens nyhetssidor kan alltså inte vara säker på om man tar del av nyktert rapporterade faktiska skeenden av vikt eller om Sydsvenskan sprider propaganda. Är det journalisterna som ytterst ska styra tidningens innehåll?
Jag frågar därför än en gång: vem kan lita på att Sydsvenskan förhåller sig objektiv i sin rapportering? Mitt svar blir: ingen.
Jag har i denna blogg tidigare kritiserat SR:s långkörare ”Sommar i P1”, som jag menar förmedlar konsekvent politisk korrekthet från utvalda kända tyckare, framförallt personer från det vänsterhåll som SR:s egna journalister favoriserar. Nu får jag vatten på min kvarn. Det visar sig nämligen att redaktionen klipper bort sådan som kan förarga en korrekt tänkande krets av lyssnare i hängmattan.
Enligt SvD har sommarprataren Hana Al-Khamris – som SR uppenbarligen valt för att fylla en kvot – i somras fått höra att SR ur hennes program klippt bort en jämförelse mellan svenske och saudiske kungens syn på kvinnlig tronföljd. Inte en detta anses tillåtet. Det folk som lyssnar ska inte störas med samhällskritik i ett evigt sommarflöde av trivialiteter och tillrättalagd politisk information…
Det är avtackning av Annie Lööf i riksdagen idag. Frågan är bara om det finns något att tacka för?
Under åtta år med sossestyre har hon bidragit till landets kräftgång. Dagens problem med stora nedläggningar av kärnkraft och hejdlös brottslighet bär hon faktiskt ansvar för genom DÖ och Jöken. Och särskilt som hon backat upp S-partiets med Löfven som fantastiskt nog påstått att ”vi såg inte problemen komma”.
Det enda jag därför kan tacka Lööf för är att hon slutar, efter en bedrövlig valrörelse där bondeförbundets gamla ideal delvis offrats för att få partiet att passa städernas vänsterliberala kvinnor.
Nu kommer nästa steg. Som medlem i den politiska klassens högre division ska Lööf försörjas med uppgifter som inte behöver vara viktiga, tunga, men galanta och väl betalda. Låt oss se vad livräntan blir för att ha medverkat till att förstöra nationen. Egentligen borde hon betala skadestånd, förutsatt att lagen varit annorlunda skriven.
I Sydsvenskan den 15/1 ser vi stor bild på en allvarlig man. Allt är upplagt för en deltagande journalistisk insats, som ömmar om personen ifråga. I samma riktning talar rubriken underförstått:
Limmade fast sig på landningsbana – nu ska han avtjäna sitt fängelsestraff
Upplägget är alltså inte en allvarlig kritik av en person som gör något allvarligt. I så fall kunde man säga det tydligt eller helst inte skriva om brottslingen ifråga. Men fallet ska upp på bordet. Ty tidningen menar att mannen ifråga handlat politiskt korrekt,
Dag efter dag bearbetar vänsterns journalister allmänheten med sina personliga politiska åsikter. Många i publiken går tyvärr på propagandan. Men minst lika många slutar att tro på medierna och sluter sina ögon och öron för dem. Medierna får alltså en position som inte alls varit tänkt.
Allt som den nya regeringen gör tycks vara fel – av medierapporteringen att döma. Okej att det finns anledning av kritisera punkter i Kristerssons politik, särskilt bidragshelvetet kring höga energikostnader (i stället för raka rör med sänkta skatter). Men TIDÖ-ambitionen är god och mycket annat som regeringen vill.
Just nu skriar västerns många journalister – inklusive pajasen Alex Schulman på DN – över att regeringen uppvaktar sin Turkiska motsvarighet i syfte att få NATO-anslutningen i hamn. I själva verket vill vänstern inte att Sverige ska vara med i NATO. Men det vågar man förstås inte säga av rädsla för folkets opinion. I stället kritiseras livfullt regeringens uttalande om demonstrationen häromdagen då en docka av Erdogan i Stockholm avrättats genom hängning. Regeringen har bara sagt att det är en smaklös demonstration. Men då går vännerna av de svenska kurdiska kommunisterna igång. Stolliga journalister påstår löjeväckande att det är odemokratiskt att kritisera en demonstration.
Det högst oklart varför det vore odemokratiskt. Att ministrar kritiserar ett domstolsavgörande är en sak. (Apropå det är SD:s Richard Jomshof inte minister utan folkvald med fri rätt att kritisera, såsom Annie Lööf i egen hög person också gjort en gång i tiden gjort.) Men att regeringen i allmänna ordalag säger sanningen om att avrätta en namngiven docka är förstås något helt annat – det rör inte om ett angrepp mot maktfördelningen i samhället, utan just kritik av en smaklös inrikespolitisk händelse.
Jag återkommer därför till konstaterandet att den svenska nationens största problem är en vänsterpolitiserad kår av journalister. De rapporterar inte fakta, utan för fram egna politiska åsikter stup i ett. En högervridning vore i och för sig lika illa. Men ganska få journalister är marknadsliberaler eller högerinriktade. Dessutom har de normalt respekt för mediernas roll som en tredje statsmakt. De försöker därför avhålla sig från att skriva i egen sak om verkliga skeenden i samhället. Men vänsterns journalister gör tyvärr motsatsen. Ty de menar att de har rätt i sin analys. De kan med andra ord inte ens skilja mellan fakta och åsikt.
Det är därför jag menar att den tredje statsmakten – de svenska medierna – är döende. Till och med en dödsprocess som stöds med statsbidrag! En märklig form av medialt harakiri.
Kan det vara ökad solstrålning och minskad reflexion som svarar för den mesta uppvärmningen? Wikimedia
Här följer en länk till en intressant text från Klimatupplysningen.se. Docent Gabriel Oxenstierna är en flitig och skarpsynt skibent. Han pekar här på att det kan finnas andra förklaringar till uppvärmningen än bara CO2, dvs minskad solreflexion (albedo).
Att han är på rätt spår bekräftas av två kommentarer från min klimatguru, dvs meteorologiprofessorn Lennart Bengtsson). Läs dem! Tänk om svenska politiker och journalister ville ta av sig sina ögonbindlar och ta del av kritiska synpunkter! Det krävs förstås en del ansträngning, som följande text visar. Men det öppnar ögonen för att verkligheten inte är så enkel som FN:s ledare skriar om
En effekt av den nutida samhällsutvecklingen – individualiseringen – är att alltfler människor känner sig kränkta, trots att de själva kanske försatt sig i klistret. En annan följd är att Human Rights-tänk kommit att ersätta kristen ideologi. Jag har egentligen inget mot denna utveckling.
Utan att veta vad som hänt i Lund ser jag hur dessa tendenser flätas samman. Eventuella fuskare är upprörda. Och de hänvisar till sina mänskliga rättigheter.
Något underligt bör ha inträffat i och med att Lunds universitet reagerat. Om de berörda har handlat helt korrekt hade nog inget bråk uppstått, tror jag. Om de handlat på gränsen har de själva tagit en uppenbar risk.
Det svenska samhällets överdrivna tal om mänskliga rättigheter avspelas alltså även i det underligaste situationer. Det är dags att skala ned. Men det sker ju inte. I Lund har till och med en ny statlig myndighet inrättats för Human Rights. Så fler rubriker av detta slag är tyvärr att vänta…
Sist en undran över Sydsvenskan attityd. Rubriken talar för att tidningen närmast tar ställning för eventuella fuskare. Det är synd om dem. I vanlig vänsteranda.
I Sydsvenskan idag intervjuas den före detta S-ministern Shekarabi med rötter i Iran. Han är, som man kan förvänta sig, inte nöjd med den nya regeringens politik i Iranfrågan. Den har varit alltför flat. Han säger: ”Det är en skandal”.
Visst ser vi en skräckregim i Iran. Men vi ser också ett hoppfullt uppror. Det är det iranska folkets sak att göra uppror mot den otäcka islamska regim som mullorna skapat. Såvitt jag förstår har den ny svenska regeringen uttryckt sin avsky. Och svenska medier också.
Frågan är vad det avlägsna Sverige mer kan göra? Sossarnas mångåriga metod har varit att locka invandrande revolutionärer till Sverige. Exempelvis finns cirka 100 000 kurder i Sverige och de ger som vi ser omkring oss vänstern ett stöd i allmänna val. Lika illa är att många gånger fler invandare har lockats till Sverige genom uttalanden om att vår nation kan erbjuda asyl eller Reinfeldts tal om att ”öppna våra hjärtan”. Även denna globalisering genom inflyttning har blivit ett sätt att fånga in nya väljargrupper, med statliga bidrag som sockerbitar.
Jag är inte mot invandring. Men den ska vara kontrollerad, kvoterad och helst bygga på nationens behov av arbetskraft inom vissa sektorer. Det är dessutom en fördel om invandringen är kulturstyrd – historiskt sett har inflyttning av kristna visat sig klart överlägsen jämfört med inslussningen av svagt utbildade islamska flyktingar. Det rör sig om förmågan till integration. Kvoterad invandring är alltså att föredra.
Däremot är jag en motståndare till vänsterns uppmaningar till fattiga och förtryckta att flytta hit. Vi har under åtta års tid med sossestyre sett hur det svenska samhället skälver genom en omfattande våldsvåg, som i huvudsak har sin rötter i en misslyckad integration under en storskalig invandring som just lockats fram.
Att det finns partitaktiska överväganden bakom invandring är tyvärr en sossespecialitet. Detta – i kombination med massiva bidrag – skapar nya väljargrupper för en vänster som annars har svårt att rekrytera väljare. Få medier talar om att i det senaste skolvalet uppnådde partierna S och V inte ens 25% av rösterna dvs (16 resp 8 % av ungdomarnas röster). TIDÖ-partierna samlade däremot omkring 60%! Det är främst mot den bakgrunden man måste se S-partiets och Shekarabis strävan att locka människor att flytta till Sverige…
Vad sägs om gårdagens rubrik av Olle Lönneus i Sydsvenskan om Turkiets reaktion på demonstrationen i Stockholm mot Erdogan:
Hängda dockan visar att det inte är lönt att fjäska för Erdogan
I sann vänsteranda säger tidningens rubrik inget om det osmakliga att vilja hänga en politisk motståndare. Demonstranterna tar alltså ställning för de kurdiska revolutionärer som förmodas glädja sig åt hängningen.
Uppenbarligen har demonstrationen retat Erdogan. Men den nya regeringen har inte ”fjäskat” för denne diktator som Sydsvenskan och Lönneus påstår. Regeringen driver enbart angelägen svensk politik för att vinna ett NATO-medlemskap, som jag anar att Lönneus personligen, i sann vänsteranda, är emot. För den svenska nationen är NATO-medlemskapet däremot av högsta prioritet och demonstrationen därför oönskad. Att gå Turkiet till mötes är därför inte fjäsk så länge Sverige håller på sina egna principer, vilket skett.
Det vi ser är hur journalister tar över politiken i Sverige. Deras skepsis till NATO gör att de struntar i vad folkflertalet anser. Vi ser också de negativa konsekvenserna av att socialdemokratin gjort vårt land till parkeringsplats för revolutionärer, som betalar tillbaka gästfriheten genom att hurra över hängningen. Fy sjutton!
När ska vänstern lära sig? Svaret är tyvärr: aldrig.
Talmannen kan ses som riksdagens ordförande. Det gäller att se till att beslut fattas enligt gällande regler. Det är bra! Idag heter han som bekant Andreas Norlén och verkar vara en synnerligen ceremoniellt intresserad moderat. Typiskt nog är han jurist. Han agerar med stort ego i en öppen men ändå utpräglad rituell stil. Inom parantes ser jag på Twitter att han i kyrkan efter tio års äktenskap förnyat sig vigsellöfte med hustrun! En stark tro på ceremonier. Ordning och reda ska det alltså vara.
Men nu verkar det som om ceremonierna har stigit honom åt huvudet. Som bekant avsåg han att besöka Turkiet och tala med sin kollega i parlamentet där. Men det blev inget av. Turkarna sa nej. Det var bra anser jag.
Min undran är vad Norlén hade där att göra. Som representant för den svenska demokratin finns inget att hämta eller fira gemensamt med Turkiet som närmast måste ses som en diktatur, där Erdogans motståndare fängslas på rad. Och riggade val, som går ute på att ge Erdogan makten.
Någon säger kanske att lite fjäsk för Turkiet kan inte skada om vi snabbast ska med i NATO. Nog behövs det artighet, men det ska regeringen stå för i så fall, något som idag sker oklanderligt enligt min mening. Talmannen ska däremot värna demokratin. Ingen tror väl att Norlén tänkt åka till Ankara för att kritisera Turkiets bristande demokrati? Eller att Erdogans koryféer kan övertala att släppa sitt maktspår.
Nej, det skulle bara bli en meningslös turistresa för ytterligare ceremoniella uppvisningar. Lite norlénskt bugande efter att talmansdockan vridits upp och börjat sprattla. Så fånigt. Inte alls roligt.
Den som googlar kring bokstavsbeteckningen ADHD slås av förundran. En formlig explosion av sajter som erbjuder privat hjälp. Det gäller kurser, utredning, medicinering , terapi osv. Minst hundra hjälpsamma företagare ställer upp för att analysera dig och säger sig erbjuda hjälp till bot. Det måste röra sig om en mångmiljonindustri på ADHD:s altare. Detta trots att de inte tillhandahåller några exakta vetenskapliga metoder som byggts under med medicinska prover, tester, röntgen/screening ed krav som likar vanliga läkemedels hårda tester. I centrum tycks bara stå insamling av sociala data kring den person som tror sig ha ADHD. Och på det för han/hon normalt en bekräftelse.
Om det har rört sig om exakt vetenskaplig diagnosticering hade jag inte knystat. Men nu rör det sig ju om troende ADHD-schamaner som gräver guld och profiterar på människors okunskap och rädsla för en sjukdom som kanske inte ens finns.
Jag skriver detta i kölvattnet av den artikelserie i SvD där nya trosvissa bekännare av egna ADHD-symptom träder fram. Det påminner närmast om en väckelserörelse under SvD:s ledning. Och det underliggande temat är: vi har nog alla våra psykiska sjukdomar såsom ADHD. Utan tvekan har vi samtliga olika psyken (jag bortser nu från svår psykisk ohälsa), men en ofantligt stor majoritet har bara små psykiska variationer inom det normala. Trots detta driver svenska medier, särskilt nu SvD av alla, en kampanj som skrämmer upp, men försöker trösta med diagnosen ADHD. Detta med år av läkarbesök och pillerätande som följd.
Jag undrar hur människor klarade att leva för fyrtio år sedan? Svaret måste vara att alla var sjuka utan att veta om det. Nu ska däremot alla bli medvetna om sin själsliga svaghet och följden har blivit att den psykiska ohälsan hamnat i topp, med diagnosen ADHD i spetsen.
Vilka är vinnare på denna utveckling? Knappast svenska folket i allmänhet. Men däremot läkare, psykologiska schamaner och pillersäljande företag som alla gräver guld. Och svenska medier hejar på. Politikerna osså. Jag tror de senare hellre vill se sjuka individer än att folk inser att samhället är sjukt. Min förmodan är hemsk. Men tänk om den är sann!
På Lunds universitet för länge sedan kallade (i all vänlighet) en kollega – som jag samarbetade med – mig för ”outsider” . Jag minns inte riktigt vad saken gällde. Antagligen för att jag i något avseende gick min egen väg och att de inte var första gången. När jag nu som krönikör och bloggare sitter framför datorn klingar kollegans ord helt rätt. Till saken hör att hon med tiden utvecklats till en tämligen känd insider inom universitetslivet! Hursomhelst var hennes analys korrekt avseende min roll som en mer civiliserad Tjalle Tvärvigg, ifall någon mot förmodan minns denna seriefigur.
På äldre dagar har jag försökt reda ut hur jag kommit att hamna i positionen som en motvalls man. Det är inte enkelt att klargöra. Till saken hör nämligen att jag inte är en hundraprocentig outsider. Exv mitt yrkesval samt intresse för golf och det goda livet – i form av mat, rödvin och solen på Rivieran – pekar ju direkt på att jag inte är någon genuin Hillbilly. Inte heller tror jag mitt självförtroende är överdrivet grundmurat i stil med Tjalles. Jag tror därför att resultatet av min självanalys stannar vid att jag helt enkelt dragits till den intellektuella positionen som outsider genom känslan av motstånd mot politiska eliter. Mitt gymnasiala möte med Vilhelm Mobergs bok ”Därför är jag republikan” (1955) har kanske pekat ut färdriktningen. Mobergs rättvisepatos och hans angrepp mot kungafjäsk, kyrka och ärvda statliga positioner formade mig. Ett motstånd mot kungliga, statliga och religiösa eliter blev därför min politiska startpunkt. Och i den tycks jag fast.
Med den bakgrunden blev jag under studieåren i Lund på 60-talet ett självklart byte för vänsterns rörelser. Man kan säga att marxismen beskriver den historiska kampen mellan eliter och outsiders, varvid växlingar sker genom klassernas kamp tills det ideala socialistiska samhället segrat. Därför framstod den svenska arbetarrörelsen historia som en lovsång för de som utifrån lyckades eliminera elitens politiska makt.
Men för mig som ung juriststudent blev gruvstrejken i Kiruna, Svappavaara och Malmberget 1969/70 en bekräftelse på att arbetarna tyvärr behållit rollen som outsiders i relationen till den socialdemokratiska staten, dvs den elit som förvaltade ägarskapet över LKAB. Den nytillträdde statsministern Olof Palmes bakgrund och framtoning var också överhetens. Till bilden hör även att Palmes ord om Medbestämmandelagen (1976) – ”den största demokratireformen sedan den allmänna rösträtten” – helt klart framstod som elitens förljugna röst för mig som ung doktorand i juridik.
Min kritiska inställning till Socialdemokratin har sin grund i att partiet utvecklats till ett organ för en politisk klass. Partiet har inte i praktiken utvecklat demokratin för att skapa det goda samhället där vanliga människor ges maximalt inflytande. I stället har S-partiets funktionärer byggt ett samhälle med fem trappsteg mot egen makt över staten, dvs positionerna som fackföreningsledare, kommunpolitiker, regionpolitiker, riksdagsman samt statsråd. Än idag är detta den socialdemokratiska elitens trappa för befordran till makt (och delvis även för andra partiers politiker). Till S-partiets position för inflytande hör även en i lag fastslagen metod för att kontrollera det svenska samhället. I förskönande ordalag utpekas alltså en ”svensk modell”, i vilken partieliten på olika trappsteg ska verka för att locka till sig väljare. Genom korporativa lagregler ska fackföreningar, hyresgästföreningar, kulturföreningar, statsbyråkrater och politiker på hundratals plan samverka i syfte att behålla makten över statsapparaten i den heliga socialdemokratins händer. Det är faktiskt inte fråga om något annat än att insiders tillsammans verkar för att kontrollera en bred väljarkår bestående av outsiders.
Min vänstersväng blev på grund av detta och andra skäl övergående. Det är möjligt att jag idag – liksom andra byggare av politiska strategier – överdriver något i min strävan att få texten att hålla samman. Eliter av olika slag finns som bekant i nästan alla samhällen där de kämpar för att nå makt. Men nu är min poäng att just de politiska eliternas inflytande bör begränsas genom regler i en nations författning (grundlag). Alltså bör politiska insiders hållas så kort det går för vidga folkets inflytande. Men för svensk del har rotation inom politiken inte eftersträvats! 4%-spärren till riksdagen stänger tämligen effektivt uppstickare ute. Politiker lever allt oftare hela yrkesliv i partiernas tjänst. Vidare har inslag av direkt demokrati valts bort. Och medlemsavgifter för partiernas finansiering har ersatts av statligt partistöd. Den svenska politiska klassen biter sig alltså fast.
Därför är det ständigt av fundamental vikt att fundera över frågan om samhällets in- och outsiders. Näringslivets makthavare sköter sig efter omständigheterna bra. För mig har det följaktligen blivit en angelägen uppgift att diskutera den svenska politiska eliten. Som jurist gör jag det på yrkets vägnar då basen rör den politiska klassens roll inom lagstiftningens ramar. Det är alltså en självklarhet för min del.
Med viss förvåning – jag anar orsakerna – noterar jag dock att flertalet svenska statsvetare tycks ha avlagt tystnadslöfte om att delta i debatten om vidgad demokrati. Forskare inom ämnet ”political science” – om några – borde nämligen ta på sig ledartröjan. Men inte. Samma passivitet visar den tredje statsmakten, dvs nationens medier. Är det något av gammelmedierna som över huvud taget nämnt orden ”politisk klass” eller ”politiska eliter”? I stället sjungs ofta hyllningskörer till ”Den svenska modellen”. Med sådana mäktiga vänner blir det förstås gärna feststämning i den politiska elitens maskinrum.
Steven Jörsäter skriver i den gratis nättidningen ”Det goda samhället” – alltid läsvärd – hur svenska politiker enats om en sammansvärjning rörande sk grönt stål. Det är inte fråga om en bättre produkt funktionellt sett, men betydligt dyrare. Företag och politiker hoppas nämligen på att EU ska lägga höga avgifter (kanske förbud) på annat stål. Bingo för svensk affärsverksamhet inom planekonomin.
Så funkar miljötalibanernas tänk. Utan att ha klara forskningsbesked om verkan av CO2 satsar svenska politiker och statsföretag på ett kostnadskrävande projekt, som kanske inte ens lyckas pga tekniska skäl eller en bristen på de massor av el som projektet kräver.
Rövare i Kamomilla stad – välj bara partifärg. Wikimedia.
Visste du att 52 procent, eller 10,23 kronor, av priset vid bensinmacken utgjordes av skatter? Lika illa är beskattningen på el. Nästan lika illa är det rörande köp av el, 39,2 öre per kWh vid elkontakten. Boende i ett antal kommuner i norra Sverige har dock ett avdrag på 9,6 öre per kWh.
Jag blir därför förbannad då jag hör politikernas snack om energibidrag och klagan över inflationen. Varje liter bensin eller kWh medför alltså beskattning till nässtan hälften av priset. I stället för att prata om krångliga bidrag till folket – eller yra om hög inflation – vore det såväl enklare som mer effektivt att sänka skatterna och därmed priset på energi. Då svenskar har högre priser vid macken än nästan alla EU-länder måste vi kunna strunta i vad Bryssel eventuellt har att säga om en svensk skattesänkning.
Den svenska politiska eliten tycks således ense om ett superhögt skattetryck. På så vis slipper man fatta politiskt känsliga beslut om sänkning av olika bidrag respektive minskning av den ofantliga statsbyråkratin. Det är bara att höja skatten – hej och hå! Och medierna – politikernas bundsförvant – kniper käft och diskuterar bara bifrågor, såsom bidrag hit eller dit – idag eller i morgon – i stället för strategiska skattesänkningar.
Den svenska politiska klassen har grundlurat ett svenskt folk som i århundraden hukat under skiftande eliter. Vi är slavar under Kasper, Jesper och Jonatan, som vi olyckligtvis själva utsett i allmänna val. Sverige behöver därför mer direkt demokrati – raka rör mellan dig och mig och riksdagens ledamöter. Tillåt oss välja politiker och inte bara välja mellan partiernas långa listor av trogna klättrare!
DN öppnade häromdagen sina spalter för politisk propaganda från ett gäng närstående till socialdemokratin, dvs Christina Jutterström, Jan Scherman, Leif Pagrotsky, Allan Larsson och Lotta Fogde. Som du kan ana gäller det ett försvarstal för något som de fem vill kalla pulla public service. Alltså de skattefinansierade företagen SR och SVT som enligt min mening alltför ofta driver vänsterpolitik.
De fem vill stärka SR/SVT:s självständighet och önskar få verksamheten skyddad i grundlag. Olof Palme hade – något förvånad – blivit supernöjd att läsa att en skattefinansierad opinionsbildning ska ges författningsskydd.
Det är intressant att se hur de fem uppfattar TIDÖ som ett hot mot SR/SVT. Det är en del av deras politiska tricksande. Så här står det nämligen i TIDÖ:
Public service Mediernas frihet ska värnas, och mångfalden av olika medier ska främjas. Public service- mediernas oberoende ska bestå och dess långsiktiga finansiering vidmakthållas. I ett delvis nytt medielandskap behöver public service-verksamheten utvecklas, som en del av den demokratiska infrastrukturen. Detta ska vara inriktningen inför den kommande tillståndsperioden 2026–2033.
Givetvis måste TIDÖ läsas som ett principiellt försvar för SR/SVT. Det som vagt efterfrågas i TIDÖ är en allmän översyn i takt med tiden. Det politiska samtalet idag rörande SR/SVT gäller dels utbudets omfattning (ska exv underhållning tvångsfinansieras), dels huruvida journalistiken verkligen är oberoende som nuvarande lagstiftning kräver.
Det är därför högeligen intressant att de fem agerar tillsammans genom en text i DN. Varför citerar de inte TIDÖ? Vill de tvinga dig och mig att betala för nöjen och sport via SR/SVT? Har de något emot lagstiftningens krav om att företagens rapportering ska vara saklig och oberoende? TIDÖ kan endast tolkas som att dessa två frågor möjligtvis kan komma att undersökas. Vem önskar inte det? Jag har i flera bloggar lämnat förslag till reformer i denna riktning. Såvitt jag förstår vill de fem däremot i Olof Palmes anda bevara status quo och låta SR/SVT drivas utan egentlig samhällskontroll, men med full tvångsfinansiering via våra skattsedlar. Dessutom pläderar man för stöd i grundlag.
Det är karaktäristiskt för dagens svenska gammelmedier att man trixar med sanningen. Den text som de fem skrivit visar klart hur man medvetet misstolkar TIDÖ, som inte uttrycker ett hot mot sk public service, utan möjligtvis pekar på behov av reformer.
I klartext menar jag att de fem pläderar för fortsatt vänsterkontroll över SR/SVT. Som sagt i Olof Palmes anda.
Först tre månader efter riksdagsvalet vågar DN säga sanningen om sossarnas politik. I sin ledare den 9/1 utropar nämligen tidningen:
Pensionerna används för att köpa röster
Det som många länge känt till – och jag bloggat om många gånger – konstaterar alltså DN:s ledarredaktion den 9/1. Bättre sent är aldrig, kan man säga. Men sossarnas iver att få sin variant av pensionshöjning igenom för att verkställas bara några dagar före valdagen borde har föranlett en snabb kritik från DN. Mönstret med bidragsköp är för övrigt ingen ny metod för S-partiet.
DN är således en papperstiger. Man ger sig ut för att vara liberal och tuff. Men är i själva verket sossarnas bästa vän. Egentligen agerar tidningen som konservatismens främsta vän, i den meningen att en slutkörd socialdemokrati hyllas medan partiets kritiker hånas. I det perspektivet blir TIDÖ radikal.
I Bulletin 10/1 skriver August von Seth en krönika som går till ilsket angrepp mot alla som reagerat på den svenska kungens fåniga ord om en grundlagsändring till kvinnlig tronföljd. von Seth talar om en skamlig kampanja mot ”vår” kung.
von Seth argumenation baseras på idén om att lagstiftning inte ska få retroaktiv verkan. Det kan tyckas övertygande, men gäller enbart strafflagstiftning enligt åldriga principer, numera 2:10 Regeringsformen. Så här har von Seth fått juridiken om bakfoten. Den som tänker fritt anar att angelägna samhällsförändringar riskerar att gå i stå om förbud mot retroaktiv verkan införs visavi alla tänkbara bärare av förmåner av olika slag. I politikens värld är nämligen reformer nödvändiga för en rimlig samhällsutveckling. Och olika gynnade subjekt – nu politiskt förhatliga – ska inte ha möjlighet att förskjuta en demokratiskt beslutad reform framåt i tiden. Märk att jag inte nu talar om äganderätt och liknande principer som brukar anses okränkbara (med några viktiga undantag).
Mina argument mot kungens oförnuftiga och förvirrade resonemang kan sammanfattas så här:
Monarki står i strid mot demokratins principer om alla medborgares principiellt lika ställning.
2. Könsneutral tronföljd är därför bättre än enbart manlig.
3. Grundlagen i en rättsstat ska vila på logiskt sakliga principer och inte på traditionens makt.
von Seths argumenation i sin text strider mot punkterna 1 och 3. I grunden tycks det vara traditionens makt som är hand ledstjärna – inte demokratin eller folkväldet genom riksdagen. Han försvarar en murken monarki och gråter inga tårar över förlorad meritokrati. Talet om respektlöshet mot ”allehanda auktoriteter” känns närmast patetiskt. Hur är det med respekten för demokratin?
I slutet av texten går han i spinn:
Den hatstorm som nu eskalerar i samhällsdebatten tyder på en respektlöshet mot allehanda auktoriteter i Sverige och riskerar att långsiktigt hota tilliten till staten – en farlig utveckling, minst sagt. För låt oss vara ärliga: den nyligen uppblossade kampanjen mot Sveriges kung grundar sig inte i vad han eller någon annan kunglig har sagt – utan på ett sug bland vissa att riva ned och förstöra allt historiskt, kulturellt och hierarkiskt i landet. Men utan de värdena försvinner Sverige som vi känner det.
Direkt falska är orden om att debatten inte handlar om vad kungen sagt.
I många bloggar har jag frågat om man kan lita på svenska medier eller på forskare? Frågan är nämligen om de framför egna personliga åsikter eller faktanyheter. Det blir enligt min mening allt svårare att avgöra om de som yttrar sig pläderar för en egen åsikt eller om det är obestridliga fakta som presenteras.
Här ett tydligt exempel från Sydsvenskan den 31/12. Rubriken talar för sig själv:
”Ny forskning visar att konsumera mindre gör oss lyckligare.” Våra nyårslöften kan minska det miljöavtryck vi lämnar efter oss, samtidigt som vi känner oss lyckligare och mer tillfreds med våra liv, skriver Tullia Jack, biträdande lektor vid institutionen för tjänstevetenskap i Helsingborg.
Det vi ser är en horribel blandning av olika skeenden och påståenden. Hur kan en forskare veta det som rubriken säger? Svaret är antagligen genom intervjuer. Men dessa säger ju inget om svarspersonen verkligen talar sanning eller om han eller hon vet vad som gäller. Det kanske bara rör önskningar, som det blir intet av. Han eller hon vill kanske försvara sitt eget dåliga samvete. Vem vet? Vetenskaplig sanning är nämligen oåtkomlig genom intervjuer. Det vet varje person som lyssnat på förhör i domstol. Samma sak bör gälla utanför domstol – ty människor vet normalt vad som bör sägas.
Och hur säkert är sambandet mellan nyårslöften och lycka? Jag tror tvärtom att konsumtion gör många lyckliga, något som tyvärr kan resultera i problem med ekonomi och med bristande kulturella eller politiska ambitioner. Dessutom vet vi att nyårslöften ofta bryts, med påföljande känslor av besvikelse eller bedrövelse.
Min slutsats är att Tullia Jack egentligen bara gissar. Hon agerar faktiskt som spågumma. Tullia Jack uttrycker sina personliga åsikter, dvs hennes önskningar om framtida klimat och konsumtion. Att Sydsvenskan bort veta bättre än att tala om ”ny forskning” är således fullt klart. Men många journalister har inte ett hum om vad vetenskap är. Man tror ju på de sagor som Tullia Jack berättar med hänvisning till sina frågeformulär fyllda med halvsanningar. För övrigt delar Sydsvenskans journalist antagligen hennes åsikter. Och så lurar man läsarna med att forskning (på lösan grund i detta fall) är lika med sanning. Mediernas hantering av fakta respektive åsikter är således beklämmande.
Verkligheten kring den så kallade forskarens utsagor flyter med andra ord. Då ska man knipa käft. Men hon ställer upp i Sydsvenskan med foto iklädd lagerkrans. Dessa löv må ha vissnat snabbt. Hon kunde lika gärna fotograferats med en kopp kaffesump. Men löven är ännu ett tecken på att hon vill få önskningar att framstå som vetenskap. Löven har tyvärr utdelats av något universitet som har samma syn som Tullia Jack på vad vetenskap är.
Elsa Widding har efter många påhopp skrivit en text som såväl DN och SvD vägrat att publicera. Du måste läsa vilka ord som alltså är förhatliga i nationens medier! Det säger nämligen i klartext hur smal den svenska åsiktskorridoren är. Samt hur nationens PK-medier agerar, samtidigt som de som lismande präster talar om öppenhet mm. Texten är förstås publicerad på Klimatupplysningen.se.
Sydsvenskan gläds över att Malmö så kallade universitet fyller fem år. Grattis!
Men nu har sossarna backat upp sina Malmöbossar med skyskrapa, tunnelbana (Skånetrafiken) och alltså universitet. Men inget tyder på att Malmö kommun själv klarar sin ekonomi utan miljardbidrag från statskassan och några uppsvenska kommuner.
På så vis är Malmö ett flaggskepp för att det är möjligt att leva flott på andras pengar. Man kan säga att detta är sensmoralen av hela S-partiets politik, dvs lev väl på andras tvångsbidrag. Det är trist.
Jag läser att Roger Akelius i en intervju med Dagens industri (Di) uttalat sig i utbildningsfrågor. Han är kritisk mot betyg i skolan. Och säger:
”Krav är översitteri”
Akelius må vara en skicklig finansman. Men vad vet han om skolan, mer än att han själv genomgått en hel del utbildning med teknisk inriktning. Därför verkar han inte vara den Intervjuperson man först ska välja då det gäller betyg i skolan. Han kanske menar att han klarat sig bra utan toppbetyg. Men man måste kräva bättre argument om man generellt ska uttala sig om betyg.
Krav kan som bekant vara små, mittemellan, stora eller helt enkelt överdrivna. Att allmänt säga att krav är översitteri passar förstås på överdrivna krav. Men att dra alla nivåer över en kam är förstås fel. Det hajar nästan varje elev. Särskilt i ett land som Sverige , där kraven i skola och annan utbildning tenderar att ligga på den lägre sidan av mittemellan. Det är alltså ett dumt uttalande av Akelius, som borde ha snackat mer nyanserat. Betyg är ju en viktig drivkraft för många som studerar. Det är också en god service till potentiella arbetsgivare då de försöker finna en lämplig person för anställning. Akelius är alltså ute på hal is. Men med alla sina pengar klarar han sig nog från kritik.
Min kritik riktar sig främst mot Di, som plockat ut ett enskils uttalande ur en bredare kontext. Och sedan slås Akelius ord upp i en fet och svulstig rubrik. Varför gör Di så? Någon säger kanske att tidningen vill vara populär. Men det tror jag knappast, ty läsekretsen – främst anställda inom näringslivet – delar nog min uppfattning att krav och betyg är något positivt.
Min slutsats är därför att Di – vilket tyvärr blivit en allt vanligare vana sedan Bonniers köpt tidningen – vill driva politik på vänsterkanten. Kommunister, sossar och vänsterliberaler gillar att tala negativ om betyg. Deras pedagogiska vision är friheten. Och så går man till överdrift och menar att krav och betyg ungefär leder till den lärarroll som Stig Järrel spelar i Bergmans film Hets. Di driver alltså politik på vänsterkanten, dvs framför teser som vänsterns pedagoger länge upprepat i vårt land med en sjunkande kunskapsnivå som följd.
Göran Persson skadade skolan allvarligt genom kommunaliseringen. Nu bidrar Di alltså till fortsatt nedgång i framtida PISA-mätningar. Tacka Bonniers för det! Eller rättare sagt, kritisera den förlagskoncern stenhårt som driver en felaktig vänsterpolitik genom olika tidningar!
Författaren och fd ordföranden för PEN, Ola Larsmo, är en av många vänstergängade inom vänsterns elit. I Sydsvenskan utbrister han idag genom följande rubrik:
”Högerrollen på twitter låter sig inte tigas ihjäl”
Det må så vara att trumpismens i USA uppvisar ödesdigra tecken och att en stor del av det amerikanska folket håller på att förvandlats till demokratins fiender. Eller att den breda publiken snarare är förblindad av en onyanserad och alltså delvis dåligt underbyggd kritik av den politiska klassen i USA (som sannerligen är värd att kritisera).
Larsmo är förblindad av sitt hat mot konservatismen. Därför ser han inte vad som händer i vårt land (och delvis i USA). Här har vänsterns krafter – med kommunister i täten – i huvudsak erövrat det politiska samtalet. Han själv är en av dessa, som med PEN som organ, basunerar ut sin ständiga kritik mot liberaler och högerkrafter. Detta sker genom ett nära samarbete med nationens journalister som normalt befinner sig på samma politiska linje.
Såväl i USA som i Sverige är det medierna som driver politikerna framför sig. Alternativt agerar de som elitens megafoner. Därför menar jag att journalistikens åsiktsinriktning vänsterut bär en del av ansvaret för reaktionen, dvs det elände som odlas inom Twitter och en del andra sajter för fåordig och onyanserad kommunikation. Larsmo är alltså – utan att själv veta det – ansvarig för en osund utveckling. Han och andra medlemmar inom PEN måste vända sig till den egna yrkeskåren och desarmera den politiskt enögd propaganda som pågår. Dagens rubrik i Sydsvenskan – med adress högerut – tyder på att detta inte kommer att ske.
Snart inleds det som kallas ”Folk och försvar” på en skidort norrut.
Med anledning av Sveriges ansökan om inträde i NATO – och en begynnande svensk upprustning (efter en storskalig nedrustning) – menar jag att det är dags att byta namn på tillställningen. Jippot bör kallas:
”Folk med försvar”.
Okej, det är en liten reform som inte kommer att störa elitens skidsemestrande på andras bekostnad. Men ändringen är en viktig tidsmarkör.
Allo, allo – hemliga arméns tid är snart över…
Torsten Sandström
PS! Bloggaren har gjort lumpen och är alltså ingen vapenvägrare som sossarnas nyss avsuttne försvarsminister, dvs dalmasen som aldrig vill se en anslutning till NATO. Mannen är nu försvarsutskottets ordförande. Allo, allo, hemliga armén. DS
SvD, som kallar sig obunden konservativ, kör nu i sämsta veckotidningsstil en artikelserie med budskapet att även vuxna och åldriga personer sannerligen kan ha ADHD. Rader av övermogna män och kvinnor ställer upp och vittnar i tidningens bönemöte. Intressant är att man i en annons söker efter nya intervjuobjekt, så serien kommer nog att räcka minst ända fram till påska.
I annonsen – rubricerad ”Är du äldre med ADHD” – letar tidningen efter personer som känner sig ”annorlunda”. Hurdå annorlunda? Alla människor känner sig väl emellanåt som avvikare i något avseende! Bara frågan avslöjar det flummiga vi står inför.
Frågan tyder på att SvD:s journalist inte tänkt igenom problematiken tillräckligt. Eller att hon (Johanna Aggestam) inte vill tala om sanningen, nämligen att ADHD kanske inte är en riktig sjukdom, utan bara en diagnos som klåfingriga amerikanska läkare och psykologer bestämt för folk som ibland agerar som man själv – men inte andra – vill. Några blodprov eller medicinska tester av hjärnan finns nämligen inte för att vetenskapligt bevisa vad som krävs för ADHD. Detsamma gäller kanske vissa allvarliga själsliga symtom, men här talar personens förvirring, ångest och verklighetsfrånvaro sitt tydliga språk. ADHD tycks däremot kunna stämplas i pannan på vem som helst.
Redan idag har diagnosen ADHD ökat lavinartat. Och genom SvD och andras påhejningar kommer skaran av ADHD-personer förstås att vidgas än mer. En orolig människa – eller personens föräldrar – tycker ju normalt att det är skönt att få ett papper och medicin mot livets vedermödor. Samhällets kostnader för läkare, psykologer, speciallärare och inte minst piller är ansenliga. Och högre ska de bli om SvD lyckas i sin kampanj.
Märk ordet kampanj. Det SvD gör är en påtaglig del av den nya journalistiken. Den påminner om myndigheters information till folket. Tidningen avser nämligen att styra det läsande folket. Tidningen vill framman en väckelserörelse till förmån för ADHD. Det rör sig med andra ord om propaganda – som i detta fall bygger på föga vetenskaplig grund.
I min naiva ungdom trodde jag att medierna skulle analysera och kritisera faktiska händelser. Så är det inte längre. Nu talar tidningar, radio och teve myndigt till publiken. Och det man talar om – i detta fall ADHD – är kanske ingen annat än etikett på människor som ibland agerar annorlunda i situationer som är så allmängiltiga att det kan röra vem som helst.
Låt unga och gamla uppsöka sin vårdcentral och säga att han eller hon känner oro. Jag har inget emot att besöket leder till ett recept på lugnande piller. Men för detta behövs väl ingen särskild diagnos i bokstavskombinationens form. En tablett och några välmenande ord om att ta´t lugn eller att ta nya tag räcker väl bra? Det sker redan idag genom kloka lärares försorg, utan att man talar i tungor om bokstäver. Men inte genom ett visst kompani av psykiatriker och psykologer som bara flyter med strömmen från USA och vill förklara det tämligen normala som en särskild sjukdom.
På så vis kan man spara diagnoserna för allvarliga tecken på själsliga störningar. Och kanske få medierna att nöja sig med en diskussion om verkliga sjukdomar.
Det är intressant att se hur Sveriges kung missat demokratins tåg. Hans farfars far tvingades förstå bättre och tog faktiskt lärdom. Nuvarande monark borde således sedan länge ha förstått att kvinnlig tronföljd beslutats i demokratisk ordning. That´s it! En omedelbar anpassning måste därför ske om inte republik ska införas. Så håll inne med egna politiska åsikter!
Lika trist är att se hur kungen i praktiken motverkar sin kvinnliga efterträdares jobb. Det kan ju inte vara roligt för henne att höra att jobbet i framtiden bäst utförs genom en broder, som mest verkar intressera sig för sportbilar och en brud från en såpopera. Men för kungen är traditionen viktigare är demokratin!
Som inbiten republikan finns alltid införandet av ett presidentämbetet med på min dagordningen. Givetvis inte högst upp – Sveriges strukturproblem är alltför svåra och många – men monarkin hägrar ändå för min del. Alltså ännu ett steg för en utbyggnad av svensk demokratin, dvs att nationens högsta ämbete inte längre ska ärvas.
Torsten Sandström
PS! På förekommen anledning vill jag tillägga att enbart retroaktiv strafflagstiftning är förbjuden i svensk grundlag, 2:10 Regeringsformen. DS!
I teve rapporteras under 2022 nästan alla mord som klanernas gangsters står bakom. Ofta har vi fått se tämligen intetsägande rörliga bilder från själva brottsplatsen. Men ändå kan man konstatera något viktigt rörande polisens arbete eller organisation efter det att långa blåvita plastband satts upp kring platsen där dådet begåtts och tekniker ska jobba. Massor av polisbilar och långa rader av poliser som ofta i klungor samtalar med varandra. Detta sker medan brottslingarna är på en helt annan plats.
Likaså möter man numera nästan aldrig en ensam polis på staden, såsom konstaplar förr sågs komma gående. Om poliser alltid agerar två och två måste ju antalet unikt bevakande ögon i praktiken halveras. Någon invänder kanske att det är en säkerhetsfråga att poliser alltid åker ut i flock. Men utomlands syns ibland ensamma poliser på gatorna. Polisernas ”närvaro” – som den laglydiga allmänheten uppskattar – dubbleras förstås om de ofta jobbar var för sig.
Enligt min åsikt ser vi hur svenska fackföreningar önskar att polisarbetet ska bedrivas: alltså i flock. Och detta har förstås socialdemokratin upphöjt till en norm. Dessutom har polisernas höga chefer rekryterats utifrån viljan att normalt gå facket till mötes. Sossarnas aversion mot hårda tag mot brottslingar – som betraktas som offer för samhällets orättvisor – syns därför i stora brister i polisens utrustning. Vid påskkravallerna förra året visade det sig att polisen saknade vattenkanoner, tårgas, elvapen och flera andra verksamma verktyg. Man tycktes även sakna planer för attack utan hukade bakom brinnande bilar. Men brottslingarna och sossarnas ideologer ledda av Jerzy Sarnecki var förstås nöjda.
Att svensk polis inte klarar upp våldsvågens brott beror antagligen främst på att man är dåligt organiserad. För detta svarar de högsta cheferna och de politiker som utsett dem. Antagligen behövs inte ännu en stor och tidskrävande utredning om eländets orsaker. Med nya administrativt skickliga och självständiga chefer samt sunt förnuft – dvs att tycka-synd-om-syndromet slängts i papperskorgen – kan stora reformer komma att ske. Och betala gärna poliserna bättre, men kräv att de normalt ska sluta agera i flock.
Varje dag levererar SVT ett inplanerat propagandainslag med klimathets. Ofta med översteprästinnan Erica Bjerström som officiant. Liksom en pastor vet hon precis hur läget är. Trots att högt utbildade vetenskapare i stil med meteorologiprofessorn Lennart Bengtsson i skrift förklarat att någon klimatkris inte existerar så predikar Bjerström FN:s surrealistiska eländesbudskap. Inte minsta tveksamhet om den roll som CO2 spelar! Hon lyssnar alltså inte ens till moderata klimatrealister. I sin hemkokta roll som expert känner hon nämligen sanningen. Detta utan djupare utbildning i eller kunskaper om klimatfrågor. Hon är enbart en miljöpartist som kommit upp sig.
Det allvarliga är att det genom staten tvångsfinansierade SVT propagerar enögt (något som även SR gör). Vetenskap baseras däremot på öppenhet, dvs på att åsikter bryts mot varandra. Men detta gäller inte SVT. Det är därför jag menar att SVT är ett organ för politisk propaganda.
Givetvis smärtar det mig att lyssna på Bjerström. Likså att jag tvingas betala lön till henne via skattsedeln.
Svaret är enkelt. Sosseregeringar har under åtta år med Miljöpartiet bestämt att skatter och avgifter på energi ska vara höga. Det krävs av det heliga klimatet, har man sagt. Man har till råga på allt kopplat beskattningen till index, så att skatten ökar då inflationen brakar vidare. Därför är det tragikomiskt att sossarna igår i riksdagen föreslagit en elakut, så att folk som inte klarar sina räkningar ska få lagligt uppskov, med statlig garanti till elleverantören.
Den nya regeringen är lika stollig. I stället för att sänka skatter och avgifter så att folk direkt vid leveransen får ett lägre pris så jobbar regeringen på ett komplext bidragssystem, som närmast retar folk och företag. Några bidrag kan vara okej. Men det gäller ju att stoppa eländet med höga priser från leverantörerna , dvs el- och oljebolag, som tvingas lägga på höga skatter.
Jag anar – men verkligheten är en djungel – att EU har regler som hindrar eller kan komma att hindra skatte- och avgiftssänkningar. Även här syns EU-hydrans ambition att försöka driva miljö- och energipolitik, trots att man redan katastrofalt tagits på sängen genom nedläggningar av kärnkraft och av utvecklingen i Ukraina (sedan 2014!).
Att den nya regeringen tyvärr vill hålla skatterna på energi uppe tyder på att man hamnat i sossefällan: höga skatter är bra så att bidrag till folket och u-länder kan betalas ut. Jag har i tidigare bloggat varnat för en sådan låt-gå utveckling med en ny borgerlig regering som syntes i pipelinen. Regeringen har nu hamnat i SD-fällan. Denna är att SD vinner röster på att stå utanför en regering som just nu håller på att skinna det svenska folket genom skatter och avgifter. Naturligtvis kommer SD att utnyttja läget och kritisera regeringen vid nästa val. Men ändå tar sossarna förstås hem spelet.
Felet är alltså att Kristerssons regering för en sossepolitik light, i stället för att sänka skatterna och statens många, många onödiga utgifter. Men regeringen vågar inte ta fajten med sossarna. Man vill hålla skatterna uppe för kommande bidrag…
Det är eländigt att se.
Torsten Sandström
Här följer statistik om de höga svenska priserna på bensin respektive el:
Än en gång återkommer jag till den svenska vården och att någon form av sammanslagning eller centralisering av de 21 svenska regionerna sedan länge är nödvändig. Ett stort gäng politiker och många gånger fler byråkrater gör nämligen i huvudsak samma jobb, men i 21 olika kontorslokaler. En centralisering eller någon form av förstatligande måste därför ske.
En viktig förklaring är att de berörda politikerna inte gör sitt jobb – vilket bevisas av vårdens kostnader, bristande tillgänglighet, läkarnas få patientbesök, allt i relation till utlandet där OECD:s siffror är dystra för svensk del. Men inget händer. Väl på plats i regeringen är Ebba Busch knäpp tyst.
Att regionpolitikerna inte vill rationalisera bort sig själva är enkelt att förstå. Men deras svaga handhavande av vården i varje landsting för sig är ett uppenbart problem. Staten tvingas skjuta till miljarder varje år. Att inget sker beror på politikernas eget intresse. De vill helt enkelt inte avskaffa sig själva.
Att allt rullar på i gamla hjulspår är således ett tecken på en form av korruption. För att fortsätta på samma dåliga väg som hittills mottar politikerna ekonomisk ersättning. Att regeringen inte tycks våga ta tag i saken pekar på en allvarlig följ av sammanhållningen inom den politiska klassen. Det är många politiker som försörjs genom det elände jag nu talar om. Landstingen är P-platser för många mediokra politiker som stannat i karriären.
Häromdagen innehöll SvD en lång artikel som rörde människans tarmflora, dvs hur bakterierna i vår matsmältningsapparat utvecklats under många tusen års lopp. Till det yttre var det förstås fråga om den vanliga rädslan för livets historiska utveckling. Greppet var nämligen ”den hotade tarmfloran”, dvs att människor från förr – nu med släktingar på avlägsna plaster – har en annan och bättre biologisk sammansättning i sitt tarmsystem. Alltså ungefär samma tema som dagens tjat om hotade biologiska arter på grund av människans framfart.
Jag pustar förstås vid läsning av sådant. Visst har människans biologi förändrats något under årtusendens lopp. Långsamt men säkert har en anpassning skett till miljöns utveckling. Tänk bara på Syd- och Nordamerikas indianer och deras katastrofala hälsa då de mötte invandrare från Europa med en annan biologi och immunitet än folken på kontinenterna på andra sidan Atlanten! Indianerna smittades och avled i mängder.
Det är därför närmast självklart att västvärldens folk idag även har en annorlunda tarmflora än våra forntida släktingar som levde under annorlunda betingelser vad gäller, föda, miljö, medicinsk behandling osv. Följden blir sannolikt att vi har svårigheter att klara av de påfrestningar som dåtidens folk och deras magar pallade för. Än sedan då? Jag hoppas nämligen att vi ska slippa återvända till deras utvecklingsstadium.
Min poäng är att många människor som skrämts av det ideliga talet om hotande arter, bristande mångfald och klimatskräck tycks vilja föra oss tillbaka till Sörgården, dvs ett samhälle av helt annat slag än dagens moderna. Troligtvis har detta drömsamhälle friskare luft, färre gifter och ett lugnare tempo än det vi lever i. Men samhället har inte alls samma välfärd, ekonomi, teknik, kultur och inte minst framåtanda än vad vi vant oss vid. Då inga får odlas eller kossor tillåts (de fiser ju CO2) i framtidens Sörgården kommer såväl kläder, mjölk och kött vara borta. Sak samma med fisken då fångster måste upphöra för att bevara mångfalden. Likt väderkvarnar gestikulerar dagens miljötalibaner efter ett återvändande till en förelegad, jobbig, kall och hungrig livsform.
Jag hoppas att den inte blir av. Inte minst på grund av att vår tarmflora inte är förberedd på den nya kosten. Jag tilltalas inte heller av den nya kulturen med skambelagda resor, igenvuxna skogar och avståndstagande från livets guldkant. Jag vill helt enkelt inte leva i talibanernas Skansen-Sverige. Nu är förvisso mina år räknade, så jag slipper lyckligtvis. Men jag tror inte att mina barn, barnbarn osv kommer att leva ett gott liv om talibanerna tillåts regera tillsammans med sossarna.
Vi får ofta höra att ett samhälles intresse för sina minoriteter är ett tecken på civilisation. Det ligger naturligtvis något i detta. Men egentligen är det inte själva minoritetsaspekten som skiljer gott från ont. Det är istället själva öppenheten eller vakenheten – inklusive frånvaron av tabun mot avvikande – som leder samhällsutvecklingen i en bra riktning. Eller med ett sammanfattande ord: upplysningen. Alla relevanta problem måste uppmärksammas, men hur de ska graderas inbördes måste bedömas från en politisk utgångspunkt, så att effektiv ekonomisk utveckling, kultur, välfärd, miljö främjas.
Jag har i många år studerat aktiebolaget som juridisk konstruktion. I aktiebolagslagen (ABL) renodlas en beslutsapparat för kontroll av ekonomisk tillväxt inom organisationer på aktier med framför allt flera ägare. Meningen är att det inför varje beslut mellan ägarna ska vara fullständigt klart vem som bestämmer. Den övergripande principen är som bekant att den som har flest aktier – eller snarare röster (om aktierna har olika röstvärde) – ska bestämma bolagets beslut.
I syfte att locka småsparare och ge dem ett rimligt skydd kompletteras dock majoritetsmakten med ett brett bälte av normer i ABL om skydd för minoritetsägare. Tanken är att minoritetsägare inte otillbörligt ska kunna särbehandlas. ABL innehåller därför en rad skyddsmekanismer som kan motverka maktövergrepp från majoritetens sida i speciella fall. Till saken hör att dessa minoritetskyddsregler formats restriktivt, så att inte en normal maktutövning från majoriteten hindras. I den praktiska rättstillämpningen brukas därför minoritetsreglerna sällan. Oftare funkar de dock som ett återhållande maktmönster. Till saken hör att småägare normalt tycker att majoritetens ska bestämma.
Ett av den svenska nationens många politiska problem är, enligt min åsikt, att skyddet av allehanda minoriteter utvecklats så långt att det stör effektiva samhällsbeslut. Att detta skett sammanhänger delvis med tanken om att minoritetsvärn är ett tecken på civilisation. Men det beror också på att svenska politiker – i jakt på röster vid allmänna val – lanserat rader av lagprojekt som avses värna olika särgrupper. Det har enligt min mening gått så långt att likabehandling utvecklats till en rättighetsdogm. Även små minoriteter kräver att få bestämma. Fokus flyttas därför från ett kunskapsmål i skolan till att alla elever ska behandlas likvärdigt där – hur nu det ska gå till i en stökig skolmiljö.
Till detta bidrar att hundratals intresseorganisationer var för sig driver sina medlemmars gruppintressen. För minsta särfråga finns åtminstone en förening som kräver en rätt att kunna stoppa ett visst beslut eller att få offentliga penningbidrag. Några av dessa minoritetsprojekt är i sina detaljer naturliga och nödvändiga, såsom vissa regler om diskriminering eller skydd för så kallad ursprungsbefolkning.
Men utvecklingen har, som man kan vänta sig, kommit att inta proportioner som allvarligt begränsar det svenska samhällets beslutsförmåga. Typisk är socialdemokratins sluga slogan om ”att alla ska vara med i båten”. Detta trots att många vet att beslut till majoritetens eller effektivitetens fromma är bäst. I samhällsdebatten kräver därför nästan varje grupp inflytande. På så vis flyttas samhällets fokus från centrala problem till bifrågor. Och följden blir att landets domstolar korkas igen av rättstvister. Verkställighet av viktiga projekt avseende samhällsbyggnad går därför i stå. Den svenska tidsrymden från byggplan till spaden i jorden är extremt lång. Enligt samma mönster proppas offentliga styrelser fulla med minoritetsföreträdare. Vidare riskerar krav på kvotering till exv bolagsstyrelser medföra att brister på kompetens uppstår. Och så vidare.
Tydligast syns problemen inom miljöområdet. Nödvändiga investeringsprojekt dras långbänk på grund av omfattande möjligheter för särintressen att driva talan inför rätta. Givetvis ska den närmaste grannen till ett miljöprojekt ges talerätt. Men i vårt land har de berättigades krets vuxit lavinartat. Att byggprojekt tar extremt lång tid till inflyttning är alltså självklart.
Liknande köer uppstår i allehanda domstolstvister där enskilda getts rätt att besvära sig över exv ett offentligt bidragsbeslut som inte beviljats. Idag gäller i flertalet situationer en rätt att få avslaget överprövat i åtminstone två instanser, oavsett om tvisten bara rör sig om några hundralappars värde.
Jag menar att effekterna sammanlagt blir allvarliga för ett smidigt fungerande samhälle. Tidsfördröjning. Massor av onödigt juristarbete. Och inte minst en förödande utveckling av den svenska mentaliteten. Inte har det svenska minoritetsskyddet skapat rader av trygga och nöjda medborgare. I stället har följden blivit ett folk av missnöjda rättshaverister, som anklagar det svenska samhället för att kränka deras rätt. I dagarna vill socialdemokraterna följaktligen skapa en bidragsakut för de svenskar som dignar under alla energiskatter som partiet själv hittat på tillsammans med Mp.
På så vis har svenska politiker bundit ris till sina egna ryggar. Och folket blivit gnällspikar. Utan att tänka på konsekvenserna har man gått nationens mängder av intresseorganisationer till mötes. Och folket har förförts av vackra ord och accelererade krav om minoriteters rätt. Ena dagen rör det gamlas rätt, den andra dagen ungdomars utanförskap. Och varje dag står sexuella minoriteter högst på agendan. Följden har blivit en ineffektiv svensk beslutsapparat och missnöjda medborgare. Någon lärdom av minoritetsskyddet i ABL har förstås inte tagits.
Det pratas mycket om behovet av en svensk litteraturkanon, alltså en lista över de viktigaste svenska böckerna under historien. Det sägs att en sådan lista skulle vara bra för skolan. I min värld vore kortare, tydligare och mer praktiskt inriktade läroplaner att föredra. Framför allt tycks träning behövas i att öht läsa böcker samt att kunna läsa och skriva för hand – inte bara knappa på en mobil eller en dator. Men snacket om en kanon visar hur den svenska dubbelmoralen funkar. Höga mål om en kanon i drömmarnas värld. I praktiken vacklande kunskaper och förmågor.
Min ingång till idén om en litteraturkanon är som vanligt historisk. Ordet är grekiskt och betyder ungefär rättesnöre, dvs något som ser till att en byggnad hamnar vågrätt och lodrätt. För hus är detta givetvis nödvändigt. Men knappast inom kulturen. Där ska ”tusen blommor blomma” för att citera en i och för sig synnerligen allvarliga dubbelmoralist (ordförande Mao). Särskilt tänkvärt är att begreppet kanon använts inom kristenheten för att nagla fast den korrekta trosuppfattningen och mängder av krav mot enskilda. Alltså en föga vacker historia.
En svensk litteraturkanon blir således en officiell åsiktskorridor rörande läsvärda böcker. Hur den ska se ut kan nästan vem som helst få bestämma. Det är en smaksak. En kanon blir ju ändå bara en politiskt korrekt lista över böcker.
I stället för att ständigt fokusera på det korrekta bör svenska folket övas i öppenhet och självständigt tänkande. Att läsa är bra, men att göra det fritt är bättre. Men av detta är den svenska politiska eliten förstås ointresserad. Man vill nämligen ha slätkammade väljare som sover gott på natten och röstar på Socialdemokraterna…
Från EU väller det ut miljöregler som ska begränsa utsläppen av CO2. Hej och hå! Politikerna och den centrala byråkratin i Bryssel vill reglera massor av detaljer hos medlemsnationerna, trots att man talar om att regionala beslut ska fattas på nationsnivå.
Dubbelmoralen är alltså stor. Dessutom följer EU inte ens sina egna ambitioner vad gäller CO2. Med anledning av att Sverige ska vara ordförandeland för unionen under kommande halvår ska tusentals flyga till Arlanda för snabba möten. Ambitionen är inte ens att visa upp Sverige (frånsett ett fånigt besök i Kiruna och ishotellet för EU:s högsta toppar – rena semesterresan alltså). Men på Arlanda ska mötena nämligen ske i en specialbyggd sammanträdeshall.
Man kunde lika gärna träffas i Bryssel. Alltså stora ord om miljö och klimathot. I praktien stort onödigt slöseri med CO2 och skattepengar! Vem kan påstå att EU imponerar?
Att svenska staten år 2022 skänkt bort 47 miljarder av skattebetalarnas pengar bara genom SIDA är något högst allvarligt. Varför skänker vårt land bort omkring dubbelt så mycket per medborgare jämfört med rika länder som Frankrike och Tyskland?
Dessutom propagerar svenska medier i fördömande ordalag mot att villkora de gåvor som ges till utlandet. I Dagens SvD sker det än en gång. Dagens rubrik säger vad det är fråga om:
Så vill regeringen pressa länder – via bistånd
Tidningen klagar över att biståndet används för att tvinga mottagarländer att ta emot sina egna medborgare ifall de utvisats från vårt land. Det minsta man kan begära är väl att de – som en gest av tacksamhet mot givarnationen – ska hand om sitt eget lands folk? Det går ju alltid att tacka nej till en gåva.
Jag tror att en stor majoritet av svenska folket håller med mig. Men SvD:s journalister driver förstås sin egen linje – dvs det vanliga spåret till vänster. Min avsikt är således att påvisa att journalister driver politik som sannolikt står i strid mot folkflertalets önskningar. Är detta journalistens roll? Mitt svar är i detta fall ett rungande nej!
I en text i dagens SvD delger Theresa Küchler läsarna sin oro över SD. Förvisso något inlindad – genom en svepande hänvisning till EU:s medlemmar – men ändå. Vad sägs om rubriken:
SD:s inflytande väcker oro inför ordförandeskap
Utan att vara anhängare av SD menar jag att hennes syn är kraftigt vinklad åt vänster, något som tyvärr numera är brukligt även i SvD. Har vi någonsin sett följande rubrik under decennier av sossestyre i landet:
Kommunisternas inflytande väcker oro inom EU
Nej, det har vi förstås inte trots år av samarbete mellan S- och V-partierna (även under tider då det senare partiet officiellt var kommunistiskt). Dessutom undrar jag hur Küchler mätt upp oron inom EU. Vilka nationer är oroade efter år av vänsterpolitik i Sverige?
Det vi ser är alltså den vanliga indoktrineringen som pågår i Sverige. Landets journalister silar mygg och sväljer kameler. I stället för saklig och allsidig rapportering smygs ett vänsterbudskap nästan ständigt fram. Tidningen bidrar till att bygga en klyfta mellan väljare till vänster och höger genom att stigmatisera SD. V-partiet har som sagt inte utsatts för häxjakt, trots att ledningen än idag sitter kvar i Stalins gåvohus på Kungsgatan i Stockholm…
Denna propaganda ger förstås min blogg ett ständigt tillflöde av material att kritisera. Men jag vill slippa detta och se ett öppet medialt landskap.
Kan man lita på medierna är en fråga jag ofta ställer mig. Rörande rapporteringen om klimatskräck är frågan om bristande tillit uppenbar – dagligen produceras nämligen reportage om mänsklighetens undergång. Och rörande den politiska debatten vet man inte om journalistens egna åsikter styr framförda slutsatser eller om det rör sig om faktiska politiska skeenden. Till och med på sportsidorna är det svårt att skilja mellan fakta och personliga åsikter hos rapportören. Tydligast syns det i reportage om kvinnliga prestationer. Är ett framhävande resultat beroende av feminism eller en faktisk bragd? På senare år har feminismen erövrat halva sportens kungarike, trots att det ännu till största delen är en manliga arena.
Min dystra bild på nyårsaftonen 2022 är att svensk journalistik passerat flera lågvattenmärken och nu närmar sig bottnens gyttja. Initialt – och något naivt – trodde jag att SvD:s chefredaktör Anna Careborg i sin nyårshälsning till läsarna var självkritisk och ville lugna mig med att det skulle bli mindre privata åsikter i SvD från journalisternas sida 2023. I en oklar text snubblar jag dock raskt över följande citat:
”Vi kommer även att sträva efter att förmedla flera perspektiv, och inte ge dig som läsare en ensidig bevakning som bara bekräftar din världsbild eller stryker dig medhårs.”
Med en sådan ambition kommer naturligtvis åsiktsjournalistiken att vinna kraft. En oroad skribent kommer att fortsätta att bombardera läsarna med sina personliga politiska val. Och därför kan läsaren inte veta om man kan lita på SvD.
Min poäng är att mediernas huvudfokus ska vara riktat mot verkligheten, dvs faktiska skeenden. Dessa ska de stora mediernas skribenter saklig beskriva. Politikernas ord ska förvisso kunna prövas mot deras egna officiella yttranden och partiets program. Men politiska uttalanden från partiernas företrädare ska citeras korrekt och i huvudsak tala för sig själva, så länge de inte rör sig om olagliga påståenden. Läsaren ska nämligen själv bedöma politikernas ord och handlingar. Bedömningen ska inte journalisten sköta – låt vara att försiktiga men kritiska kommentarer är på plats, utan att journalistens eget alternativa val för den skull anges.
Idag upprätthåller inte svenska journalister – allmänt sett (undantag finns alltså) – distinktionen mellan fakta och egen personlig åsikt. En krönikör har förstås vidare frihet. Det framgår av själva uppdraget eller formatet. Men även den som agerar berättare i medier med officiell politisk inriktning har ett krav på sig att hålla sig inom den arena mediet signalerat utåt till läsekretsen. Vad gäller de medier jag främst följer – SvD, DN, Sydsvenskan och Dagens industri – saknas normalt minsta koppling mellan krönika och mediets officiella politiska linje. Det mesta som skrivs är tyvärr inom vänsterns trånga åsiktskorridor.
I en ledarliknande artikel i SvD på juldagen skriver statsvetaren Katarina Barrling om cancelkulturens elände, dvs det nutida systemet för att stänga ute oliktänkande från positioner där de kan göra sina politiska röster hörda. Det är i och för sig bra att hon tar upp ämnet och kritiserar några mönster som driver fram den politiska korrekthetens nya samhälle och stänger motståndare ute. Men i molnet av några vackra dimmor glömmer Barrling utestängningens centrala orsaker. Hon tycks ansluta sig till åsikten att skeendet bottnar i en slags ”kollektiv masspsykologisk process”, men vill inte se att fenomenet har en uppenbar koppling till det mediesamhälle som hon som vetenskapsutövare blivit en följsam del av.
Cancelkulturen växer ju inte fram som en svamp från jorden. Den odlas inom olika rörelser till höger och framför allt vänster. Det kan röra sig om organisationer som driver feminismens budskap riktat mot män, som vågar ta upp kritiska argument. Eller om sammanslutningar som pläderar för globalism och invandring och som därför gärna vill tysta eventuella opponenter. Ytterligare ett exempel är klimatrörelsen heliga dogmer. Fy den som vågar ifrågasätta FN-chefen Guterres skräckskildringar eller IPCC:s rapporter. Och i USA möter vi det kanske mest extrema mönstret i Donald Trumps påståenden om valfusk – påståenden som framställs som absoluta sanningar – något som inneburit en stormning av Capitolium, landets parlament.
Men alla inser att ingen av dessa nutida rörelser kunnat få övergripande samhällskonsekvenser utan mediernas breda deltagande (i Trumps fall både för och emot). Genom tusentals journalistiska rapporter formas budskap som påminner om en stormvind. Varken feminismen eller klimatskräcken hade aldrig blivit statsreligioner om inte villiga medier blåst under. Vad vore Greta Tunberg utan mängden av rapporter i tidningar, radio och teve? Svaret är en skolflicka med patetiskt protestplakat. Och om inte dessa medier ständigt predikat öppna hjärtan och nationsgränser hade sannolikt dagens invandrardiskussion fått mer sakliga och öppna former. Sannolikt hade socialdemokraterna förlorat regeringsmakten redan för fyra år sedan utan partiets utfrysningskampanj mot SD. Förbudskulturen göds med andra ord på otaliga redaktioner genom inlägg från journalister som inte är sakliga rapportörer utan framför allt politiska aktivister.
I steget efter medierna sker alltså själva uteslutningsprocessen. Universitetslärare som vågar bryta feminismens dogmer stängs ute och får svår att nå befordran. Forskare som kritiserar FN och IPCC.s klimathets ges inget utrymme alls i debatten (och beviljas inga projektpengar). Och invandringsskeptiker förvandlas i den politiska debatten till rasister och brunsmetas. Med andra ord ser vi de facto en insnävning av åsiktskorridoren. Och detta med effekten att det politisk korrekta budskapet vinner terräng.
Jag menar att Barrling bort inse dessa mediala mekanismer, dvs hur press, radio och teve fungerar som cancelkulturens megafoner. För statsvetare borde detta vara ett fenomen som står högt på dagordningen. Det är ju samhällsvetenskapens roll att kartlägga och kritisera den politiska maktens mönster. Som statsvetare har Barrling därför ett särskilt ansvar. Men förförd av sin roll som mediesamhällets härold väljer hon att sprida dimmor om ett av nutidens kanske viktigaste politiska problem.
Att hon inte vill se mediernas centrala roll är allvarligt. Hon är givetvis inte dum. Hon är bara själv en vanlig gäst i nationella medier. Om hon agerat enligt statsvetenskapens ideal hade hon försökt avslöja uteslutningskulturens rötter. Men hon stannar halvvägs och talar om masspsykologi som enbart är fenomenets farliga konsekvens men inte dess främsta verktyg. Min förklaring är att hon tycks vilja skydda sina egna allierade, dvs de medier som eldar och driver på utestängningskulturens motor.
Sverige lever under ett planhelvete. Byggåtgärder stoppas på grund av oklara planer och lagregler. Därför långa byggtider och höga byggkostnader. Nu krävs inga bevis på problem, tycks det. Här ett viktigt medialt meddelande:
Hackspett stoppar detaljplan Miljöverdomstolen: Då mindre hackspett har setts i närheten av planområdet går det inte att bedöma om detaljplanen kan genomföras utan att komma i konflikt med artskyddsförordningens regler. Därför saknas förutsättningar för att anta planen.
Det räcker alltså med misstankar, dvs att en mindre hackspett synts tidigare , men inte längre …
På Lidingö finns sedan länge ett sk rysshus. Ett höghus på 8 våningar fullt med ryssar. Där bor så kallade ryska diplomater. Till vardags rader av lyxbilar med ryska skyltar. Varför så många? Måste verkligen en opålitlig, krigsförande och spionerande nation ha så många diplomater i Sverige?
Jag ser två ihåliga svar på min fråga. Dels en gammal svenska vilja att ligga lågt. Alltså ett neutralitetssyndrom som numera inte är ett godtagbart skäl. Dels en gammal vilja att att leka stormakt. Dvs en förvriden och naiv syn på Sverige som diplomatins hemland sedan Westfaliska freden 1648.
Till saken hör att huset ockuperas av Ryssland. Det ägs av ett svensk bolag, men ryssarna vägrar flytta. Är det inte hög tid att kraftig begränsa antalet ryska diplomater på svensk jord? Inte undra på spioner smyger i många buskar och skaffar sig informatörer mot Sverige och svenska företag. Och detta under pågående krig i Ukraina där Sverige ska tillse NATO:s intressen mot Putin.
Vänsterns journalister klagar på den nya regeringen och struntar i det tomma bord Ulf Kristersson tvingas ta över från Magdalena Andersson. Rader av svåra missförhållanden och allvarliga strukturproblem lämnar sossarna helt enkelt över efter åtta år. Se bara på denna provkarta:
Nedlagd kärnkraft som vållar elkris.
Storskalig invandring utan integration har skapat utanförskap och dödligt våld.
En skriande och mångårig bostadsbrist lämnar passiva sossarna över.
Bristande underhåll av tågens banor skapar dyrbara förseningar.
Åratal av skatteslöseri har medfört att folket i dyrtider fryser, parkerar bilen och inte får den mat som man önskar.
Detta är alltså bara ett motbjudande smakprov.
Sveriges folk lider med andra ord efter sviterna av åtta års sossestyre. Samtidigt pläderar Sveriges till upplagan största morgontidning idag på ledarsidan för höjd skatt i Stockholm, så att pengar kan överföras till fattiga kommuner, som i flera fall (exv Malmö) redan lever över sina tillgångar. Huvudstadens politiker ska alltså fråntas den rätt som är kvar att besluta om kommunalskatten. Vips försvinner det kommunala självstyret.
Svenska medier lever med andra ord sitt eget liv vid sidan av det svenska folket. De kritiserar inte en sosseregering, men spyr galla över den borgerliga. Frågan är om man kan lita på svenska medier. Mitt svar är tyvärr nekande. Gammelmedierna axlar inte längre rollen som en tredje statsmakt. I stället politiseras det för full rulle.
Sedanminst ett halvår tillbaka pågår en medial kampanj i feminismens tecken. Nu gäller det att förändra mansrollen, som ses som hård och avsaknad av känslor. Det må vara att mäns biologiska gensystem har sådana drag. Men vad säger att kvinnorörelsens har en rätt att ändra dem. Och framför allt vad har nationens journalister med saken att göra? Särskilt som deras yrkeskår inte kan anses som opolitisk, utan snarast verkar för vänsterns regemente.
Jag skriver detta efter rader av texter i DN och SvD på temat att mjukare män är önskvärda. Så här ropar SvD på annandag jul:
”Att få höra att män får gråta var omvälvande”
Texten är förvisso skriven av en man, tycks det. Men min åsikt är att mäns utveckling ska bestämmas genom enskildas val eller av män i samråd. Framföra allt ska inte medier genomföra politiska propagandakampanjer.
Såvitt jag vet gråter män ibland. Och visar även mjuka känslor. Men om meningen är att feministernas kår ska bestämma mansrollen säger jag stopp. Tänk bara om män skulle utfärda likande pekpinnar om hur kvinnor ska uppträda! Vilket j-a rabalder det skulle bli. Feminismens kvinnor tycks tro att de har något slags tolkningsföreträde.
Det svenska mediala samhället börjar alltmer ta form av en lång marsch av personer som fostrats att gå i samma takt och hysa samma åsikter. Det är inte en promenad mot öppenhet eller frihet. Utan tvärtom steg mot konformismens hårda samhällsideal.
Orden i rubriken sjöngs som bekant av Hoola Bandola Band under 1970-talet. Då rörde det sig om kritik av kapitalismen och plädering för ett kommunistiskt Sverige. Nu när sovjetsamhället gått i graven måste man ändå fortsätta att fråga sig vem man kan lita på.
Orsaken är att vi numera lever i mediernas samhälle. Medieföretagen verkar nämligen inte längre för kritisk och hårt faktabaserad analys av samhället, utan sysslar med ämnen (eller varor) som medieföretagen själva levererar och tjänar pengar på, nämligen teve, film, streaming, sport, bilar, bostäder osv. I tidningarna bereds vägen för dessa kommersiella produkter vilka mediehusen – ofta i andra delar av sina rörelser – skapar profit av. Press, radio och teve domineras på så vis numera av medieindustrins egna intressen. Något som påminner om en evighetsmaskin.
Följden har blivit att journalisterna getts stor frihet att sprida sin åsiktsjournalistik, dvs ständigt nojs som bidrar till populärkulturen och främjar marknadsföringen av medieföretagens affärsnät. Det är således ingen slump att Bonniers och Schibstedts dominerar den svenska marknaden för tidningar och andra förlagsprodukter i stil med film, teve osv.
Effekten av de nya digitala medierna har alltså i förlängningen blivit att en tydlig förskjutning skett till vänster på åsiktsskalan. Från en mer saklig och kritisk modell av nyhetsrapportering i landets gammelmedier har en egotrippad rapportering vuxit fram. Då journalister diskuterar samhället sker det följaktligen alltmer från vänsterhållet. Hårda och kritiska fakta -som kostar pengar att prestera – lyser alltmer med sin frånvaro inom dagspressen. Mediehusen ägare nöjer sig med att tjänar pengar. Därför ges frikort till journalisterna som önskan att få skriva precis vad de önskar.
I denna glädje hamnar givetvis mediernas roll som granskare av politik och samhälle i bakgrunden. Alltså idealet att press, radio och teve ska fungera som en tredje statsmakt. För den viktiga uppgiften blir utrymmet var dag mindre. Visst förekommer fördjupande analyser emellanåt. Men alltför sällan. Svallet av egotrippade reportage liknar däremot numera en tsunami. Skräckexempel är Björn Wiman, Hanna Hellqvist, Åsa Beckman och Alex Schulman. De har svårt att se längre än till sina egna kroppar och förträffliga tankar.
En kritisk medborgare upptäcker förstås detta. Men människor som bara flyter med strömmen luras däremot. Så därför undrar jag – som stor mediekonsument – vem i hela Sverige kan man lita på?
Kandidaterna till ny partiledare i Centerna är som jag redan blommat om ursvaga. En har två brottsdomar om misshandel mot sig, en annan vill inte viga samkönade och den tredje Elisabeth Thand Ringqvist är expert på sätta sprätt på andras pengar. Först Vattensfalls stora förluster i Holland. Sedan bland annat som ordförande i styrelsens för Storskogen AB. Fondbolag som satsat pengar i Storskogen har nämligen tvingats se att satsningarna gått åt skogen. Läs följande rubriker från Dagens industri 27/12:
Ankarinvesterare kapitulerar i Storskogen – säljer allt En lång rad profilerade fondbolag har tillsammans bränt upp miljardbelopp för andelsägarna på kurskollapsen i Storskogen.
Thand Ringkvist har nu tvingats avgå. Men tusentals innehavare av fondandelar – där placering skett i Storskogen AB – har förlorat pengar. Men hon är alltså kandidat som C-ledare.
Nej, nu måste C-partiet göra om och göra rätt. Låt medlemmarna rösta fram kandidater! Det är inte Lööfs sak att bestämma ersättare. Omdömet har än en gång tyvärr klickat…
Ulf Ivarsson pedagogiska recension av Elsa Widdings nya bok är viktig och nyttig läsning. Vi får en balanserad syn på uppvärmningen. Jag rekommenderar texten som helglektyr.
En kriminell gängledares ord toppar SvD:s första sida annandag jul:
Mindre våld om jag varit fri
Det budskap som via denna rubrik bryter julefriden är att andra klanbrottslingar tar över och dödar då gängledaren sitter inne. ”Det hade varit bättre om jag varit kvar där ute”. Inne i tidningen förstärks budskapet genom att en forskare i kriminologi bekräftar kampen mellan nya bossar då de äldre sitter inne. Den allmänna bild som SvD projicerar är alltså att inlåsning av gangsters inte är lyckad.
Än en gång möter vi alltså vänsterns budskap om att fångarna bör släppas loss. Eller snarare aldrig låsas in, utan behandlas på något annat vis som journalister och forskare inte kan beskriva.
Avsaknaden av en förklaring hur klanerna och deras mördande ledare ska stoppas är alltså total. De ska uppenbarligen vara kvar i frihet om vänsterns journalister får som de vill. Grunden är att de kriminella betraktas som oansvariga. De ses som offer för social misär.
Jag inser givetvis att kriminaliteten på ett generellt plan har en social bakgrund. Men bara en minoritet av alla inflyttade sysslar med brott, trots att deras ekonomiska förhållanden allmänt sett är svagare än genomsnittet. Det finns alltså ett personligt ansvar för den kriminelle. Därför måste lagbrytare straffas. Och straffen ska självfallet svida. Syftet är att skydda samhället från farliga element.
Journalister som – liksom SvD:s – pläderar för att fängelsestraff ökar kriminaliteten måste tala ur skägget. Hur tänker de sig att brottsligheten ska bekämpas? Genom sin tystnad och propaganda mot fängelsestraff går de faktiskt brottsligheten till mötes. Detta resulterar i att gängledaren tillåts sprida sitt budskap ”Det hade varit bättre om jag varit kvar där ute”. Givetvis skriver rapportören inte explicit under på gängledarens ord. Men genom textens helhetsbild och frånvaron av analys och praktiska lösningar hamnar SvD i träsket bland dem som tycker synd om brottslingar.
Jag tycker däremot synd om brottsoffer. Och vill därför låsa in gangsters som dödar eller använder våld. Tyvärr måste fler fängelser byggas. Och framför allt måste invandringen begränsas så att de nyanlända effektivt kan integreras. Kvotinvandring är det enda raka, såsom under senare delen av 1900-talet.
Den mördade gangsterrapparen har i media – som exv Expressen – behandlats med positiva förtecken och alltså tillåtits spela allan. Men att han på listan över sina brott har en grov våldtäkt där en ung tjej skadats allvarligt talas det inte om. Just mediernas mönster att de facto ta ställning för brottslingen och inte hans offer är vad min text idag vänder sig mot.
I dessa tider då forskare från landets universitet knäböjer för FN-chefens ideliga utrop om klimatskräck är lundaprofessorn Dick Harrisons ord en god motvikt. I dagens SvD skriver han en text med rubriken:
Lugn – världen har ”gått under” förr
Med historikerns perspektiv visar han på hur otaliga undergångsprofeter visat sig vara falska. Han pekar mycket riktigt på en skillnad. Förr var det religiösa ivrare som fick bita i gräset. Nu är det personer som tolkar vetenskapen som hotas av detta öde. Ordet tolkar är centralt. Ty vetenskapen är delad. Att FN-sidan inte medger detta, utan påstår att konsensus råder är enligt min åsikt ytterligare ett tecken på att FN politiserar. Att FN lyckats skrämma skolbarn till ångest har gjort Greta T känd som ett svenskt helgon. Detta med hjälp av medier som bort känna till de skeenden som Harrison beskriver.
Harrison slutar med följande om hetsarnas ord: Endast framtiden kan utvisa hur vederhäftiga dessa verkligen är.
Ebba Busch hade sannolikt möjlighet att välja ministerpost i Kristerssons regering. Men hon valde fel – ett allvarligt misstag. Hon trodde kanske att energi- och näringsministeriet skulle bli en politisk språngbräda. I stället har det blivit ett getingbo där den nya regeringen har svårt att leverera. Nu har Busch det jobbigt.
Enligt min åsikt borde Busch ha valt KD:s profilfråga, dvs vårdens tillkortakommanden och KD linje om ett förstatligandet av landstingen/regionerna. Men där anade hon sannolikt motstånd från den politiska klassen, som har regionerna som ett andra trappsteg i karriären, upp från den lokala kommunalpolitiken (steg tre är riksdagen och steg fyra i toppen är rena livräntor som funktionär utomlands). Många politiska pampar – betongrövar – sysselsätts och försörjs nämligen som regionpolitiker. Ett stort motstånd är därför att vänta mot en synnerligen angelägen vårdreform, som hade kunna bli Busch´ hjältesaga.
Busch insåg antagligen att hon inte ville skaffa sig fiender inom sin egen klass. Genom att låta frågan hamna i frysbox under en av hennes partivänner i regeringen valde hon i stället bidragsgivande till elprisdrabbade som taburett i regeringen. Hon underskattade alltså sprängkraften i energipolitiken och regeringens beredskap. Att svänga en falukorv är en sak. Men att navigera mellan svensk skattepolitik och EU:s federala normer är ingen barnlek. Man skulle kunna tro att Sverige själv bestämmer över skatter och energi. Men tyvärr har EU ett federalt regelsystem som nu slår tillbaka på den naiva svenska energipolitik som länge bedrivits samt nationens kraftiga beskattning av el och drivmedel. Fy sjutton vilken sörja! Tacka EU för den!
Nu står Ebba där och får ta emot den ena smockan efter den andra. Vänsterns medier är superglada och gör som vanligt allt för att skära pipor i vassen. För dem ska nämligen energipolitiken skötas av Mp:s talibaner som iklädda vadmal och utan läppstift strävar efter en återgång till 1800-talets SörgårdsSverige – frånsett förstås hästar, kossor och allt annat som släpper ut CO2. Men bönor, vaxljus och lintyg kommer kanske till pass för att nationen ska slippa frysa ihjäl i Nedkylningens samhälle – trots alla CO2-utsläpp…
Sydsvenskan idag. Så här går det då en gammal kommunist tillåts forma de inrikespolitiska budskapen efter stastministerns jultal. Olle Lönnaeus skriver:
Ulf Kristersson höll jultal – och fick underkänt i betyg
Vi ser med andra ord hur en politisk legosoldat via Sydsvenskan ska informera läkarkåren om statsministerns jultal. Från början är det klart att han inte kommer att godkänna talet. Hur skulle det vara om svenska media försökte anställa journalister som har förmågan att politiskt oberoende analysera skeenden inom det svenska samhället?
Svaret är att vi skulle få ett mer öppet samtal i landet. Men det vill vänstern inte åstadkomma. Man kräver tolkningsföreträde. Bonnierkoncernen äger såväl DN som Sydsvenskan och många andra tidningar. Det innebär ett ansvar för en rapportering som är politiskt oberoende. Förr var också Bonniers i praktiken för det liberala åsiktsutbytet. Nu är det rättning vänster som gäller. Det ill säga mindre öppenhet och politisk frihet.
Omtänksamhet är en dygd! Men i Sverige har det blivit en samhällsform, som syftar till storskalig omfördelning av människors inkomster via beskattning. Att vi ständigt påminns om Jesus i sin krubba eller Karl Bertil Jonsson – den potentiella kommunist som närs vid nationens barn – är alltså ingen slump. Man kan säga att det rör sig om propaganda.
För de 13 % svenskar som betalar statlig inkomstskatt och huvudsakligen finansierar SIDA:s mångmiljardgåvor till utlandet är kommunismen i hög grad en verklighet. Man tvingas åse hur staten kräver in höga skatter för att sedan kunna konstatera att pengarna bara skänks bort på tämligen lösa boliner.
För mig är omtänksamhet en fråga om individens eget val. Därför är den statsstyrda gåvoideologien en styggelse. Det är ju enkelt att vara generös med andras pengar. Genom det årliga hyllandet av av Karl Bertil Jonsson stölder har roffande upphöjts till en statligt välsignad norm. Varför ska Sverige vara världens största givare mätt per medborgare?
Så frågan är: vem kan lita på tomten? Det är kanske en hälare som döljer sig bakom skägget?
Regeringens beslut om att statens muséer måste kräva inträdesbiljett, verkar rimligt rimligt enligt min mening. Besöker bör kunna avkrävas ett bidrag. Detta sker utomlands. Alla bör bidra till kulturens bevarande och presentation.
Nu säger muséets ledning att detta kommer att medföra ett besökstapp och att intäkterna inte blir tillräckliga. Det är inte enkelt att veta hur muséet räknar. Men det intressanta är hur man svarar på regeringens beslut: muséet stängs ytterligare en veckodag. Samlingarna ska alltså enbart visas 5 dagar i veckan i stället för 6 som idag. Vad är det för en kulturpolitik som muséet ledning ställer sig bakom?
Plötsligt faller själva idealet om allmänhetens tillträde samman. I stället för att skära i personalbudgeten – förslagsvis chefer som sysslar med politiskt vinklade specialutställningar – ska besökarnas frihet att välja veckodag begränsas. I blixtbelysningen ser vi att muséet inte bedrivs för konstens eller folkets skull, utan för personalens bästa. Man sparar inte på de anställda, utan låter samlingarna stå tomma för besök under ytterligare en veckodag.
Så agerar bara förnäma personer från kultureliten. Alltså dessa självgoda kulturbyråkrater som inte tar idealen om kulturens tillgänglighet på allvar. Man talar om öppethållande för folket, men de högsta cheferna stänger dörrarna ännu en veckodag för besökande. Det rimligaste beslutet vore att göra sig av med ett antal chefer som inte sysslar med de fasta utställningsföremålen. Alltså personal som inte är absolut nödvändig för att samlingarna ska kunna visas upp ännu en dag. Börja uppifrån i chefspyramiden och hugg med macheten…
Det vi ser är en museiledning som försöker sätta press på statens politiker för att få behålla sina jobb. Det är unken kulturpolitik. Dessutom i strid mot demokratins tanke om att en folkvald regeringen ska styra landet.
Kramandet av kriminella är en av vänsterns specialgrenar sedan länge. Medierna ligger förstås i täten. Sydsvenskan rubrik idag är ett smakprov där tidningen tar ställning för den åtalade och inte brottsoffren:
Sprängningar i Malmö
Åtalad gängledare:”Jag skulle aldrig placera en bomb mot familjer eller utomstående”
Vad den misstänkte säger har förstås inget sanningsvärde i sig utan måste prövas mot bevisningen. Att han har goda skäl att spela oskyldig är ett faktum som alla känner till. Ändå väljer Sydsvenskan att plädera för hans oskuld. Tidningen står rent logiskt nämligen inför tre alternativ.
1. Att inte skriva något i väntan på dom
2. Att ta ställning för brottsoffren.
3. Att skriva som man gjort.
Men Sydsvenskan väljer alltså att ta ställning för brottslingen. Så agerar medier som styrs av vänsterns folk. I stället för kritisk och saklig rapportering så driver man politik. Det gjorde även tidningen Pravda (”Sanningen”) under sovjettiden. I Sverige växer alltså PK-samhället sanningar fram…
Efter två år som inletts med interna stridigheter, smutskastning från gammelmedierna och konkurs har en omstrukturerat Bulletin idag fyllt två år. Nättidningen har funnit sin egen stil.
I Bulletin kan läsas ord som inte ryms i de stora tidningarna och de tvångsfinansierade SR/SVT:s snäva åsiktskorridor. På så vis har nättidningen blivit ett viktigt frihetsprojekt. Alternativa åsikter ges plats.
Man kan säga att tidningen framför åsikter som varudeklarerats till höger eller i konservativ riktning. På så vis fyller Bulletin ett stort tomrum som uppstått genom gammelmediernas nutida utveckling. Hos de senare ges mediesamhällets egna krafter fritt spelrum – dvs massor av film, teve, sport, bilar, bostäder och andra kommersiellt inriktade texter. Nyhetsrapporteringen har här överlåtits till vänsterns journalister och deras underhållningsinriktade rapportörer, varvid de senare excellerar i navelskådande berättelser om det egna jagets alla trivialiteter. Den som bara tar del av gammelmediernas samhällsnyheter får en garanterat politiskt korrekt bild av Sverige – alltså en snedvriden version av landet. Att detta bidragit till att den svenska socialdemokratin länge förmått behålla regeringsmakten är sannolikt sant.
Bulletin står alltså tydligt för värderingar på högersidan av det svenska politiska åsiktsfältet. Det är just denna tydlighet som jag tror läsare frågar efter. Att åsikterna retar nationens många PK-medier och deras rapporterande legosoldater är självklart. Båda tydligheten och irritationen är synnerligen välbehövlig, anser jag.
Tidningarnas telegrambyrå, TT, har tidigare haft status som ett sakligt rapporterande nyhetsorgan. Men inte längre. Detta sammanhänger med vänstervågen inom svensk journalistik. Samt att svaga chefer inte vågar hålla emot utan vill öka förtjänsterna genom att sälja texter till medier som har det ekonomiskt svårt.
Om man ska döma av SvD så måste TT:s affärer gå bra. Varje dags köper SvD ibland ett dussin texter från TT- Inte bara små notiser. Utan också längre reportage. Därför liknar SvD idag alltmer ett annonsblad, med vänsterinriktning (frånsett ledarsidan).
Häromdagen skrev Olle Lindström på TT en längre text som SvD tryckte upp. Den handlar om att Sverige håller på att bli elimportör, från att tidigare ha kunna exportera sitt överskott av el. I texten skriver Lindström att ”huvudorsaken är enkel”. Men han säger inte ett ord om att svenska staten har avvecklat den kärnkraft som fram till 2020 gett ett överskott.
Detta är den verkliga huvudorsaken enligt Strålsäkerhetsmyndigheten:
Oskarshamns kärnkraftverk stängde två av tre reaktorer 2017 och vid Ringhals
kärnkraftverk stängdes två av fyra reaktorer 2019 och 2020.
Jag har tidigare bloggat om att mediesamhällets huvudproblem är att man inte längre kan lita på att journalister strikt försöker presentera fakta sakligt. Även om TT:s text tar sikte på framtida svensk import av el så är ju huvudorsaken ändå de beslut som sosseregeringen fattat 2017-2020. Enorma mängder kärnkraftsel har stängts ned. Det kan inte råda någon tvekan att detta är huvudorsaken till nationens prekära läge kommande år.
Såväl TT som SvD bär ett djupt ansvar för sin desinformation av allmänhet. Tyvärr ser inte dagens journalister en oberoende rapportering som ett ideal. Målet är vänsterns egna politiska drömmar. Där är kärnkraft fortfarande en mara.
Igår meddelade landets medier med SR P1 i spetsen att nya statliga satsningar – pengar och tjänster – ska satsas mot prostitutionen. I denna far särskilt utländska kvinnor illa. Nu speciellt många från Ukraina.
Det är inte enkelt att få bukt med sexhandeln. Men bara det faktum att kriminaliseringen är ensidig – endast män kan straffas – gör att försäljningen av sextjänster blomstrar. Utländska kvinnor sugs till Sverige och rätten att sälja sex. Med dem följer manliga hallickar.
Jag upprepar därför min ståndpunkt som måste anses som logisk. Kriminalisera försäljningen av sex! Motverka att kvinnor dras ned i smutsen. Svenska feminister måste alltså upphöra med propagandan för nuvarande avkriminalisering. Många kvinnor reser långväga för att komma till Sverige där handel med sex är laglig för säljande kvinnors del. Och stora resurser inom polis och socialvård brukas därför på att plåstra över en korkad svensk sexköpslag som enbart förbjuder män att handla. Det slösas alltså med pengar för att upprätthålla rätten att sälja sex.
I realiteten är det svenska budskapet tinternt och externt:
SÄLJ SEX – DET ÄR LAGLIGT I SVERIGE!
Den svenska dubbelmoralen blomstrar som sagt. Det är således hög tid att förbjuda försäljning av sextjänster!
I en intern process har C-partiet vaskat fram tre kandidater till posten som partiledare. Alla trogna följare till den avgående ledaren – några kritiska namn har uteslutits, bland annat damen på bilden ovan, Helena Lindahl. Så gör ett parti som inte förstår folkets beslut i ett allmänt val. Som inte vill förstå, rättare sagt.
Nu visar de sig att de alla tre efter granskning faller som käglorna i bowlinghallen. Den ena på grund av motstånd mot samkönade vigslar. Den andre på grund av två domar om misshandel. Och den tredje – Elisabeth Thand Ringqvist – har i åratal förstört andras pengar på synnerligen urusla affärer. Först som rådgivare till Maud Olofsson med exploderade förluster kring statsägda Vattenfall. Många miljarder av skattebetalarnas pengar brann helt enkelt upp. Och därefter har hon tvingats lämna företag för att hon inte klarat jobben – senast i det förlustomsusade bolaget Storskogen AB. Enbart ett vettlöst parti kan lansera en så misslyckad person partiledare.
Centern var redan före årets val illa ute. Nu har partiet riktigt hamnat i klistret. Man närmar sig 4%-gränsen. Så går det när ett förbund av bönder ska leka storstadsliberaler. Det går åt storskogen… Enligt min mening vore det bättre att återgå till partiets ursprung: landsbygdens folk. Här finns en väljarbas med väl samlade åsikter. Mycket finns att lära av SD, som har en liknande politisk nisch. Möjligtvis är riksdagsledamoten från Norrland, Helena Lindahl, en modig och bra kandidat. bra namn.änningen Helena
I bästa fall tvingas C att låt valberedningen börja om. Men att de lärt sig något är tveksamt. Centern kan mycket väl försvinna ur riksdagen.
Några kanske minns Povel Ramels sång: ”För jag är Ittma Hohah Om butn Baba, självplågaren, och jag har kommit ända hit från Chitn Potn Bah, strax bortom Potn Chitn Buh, i Indien.”
Sverige har i några årtionden plågat sin befolkning dels med ytterst kostsamma klimatrestriktioner, dels slagit sig för bröstet och menat att man är ett föredöme för världen. Sverige är alltså Ittma Hohah. Fakiren som plågar sig nästan till döds. Okej, det har gett resultat som syns i internationell statistik. På flera fronter är Sverige i fronten vad gäller kampen mot CO2. De e´la bra, som man säger i Götet. Kolla statistiken nedan i länken Electricity maps.
Det är ett danskt företag utvecklar och förvaltar appen Electricity Maps. Den rekommenderas av min klimatguru meteorologprofessorn Lennart Bengtsson, som har en sund skepsis mot dagens krisbudskap. Målet med appen är ”att hjälpa mänskligheten att nå ett hållbart samhälle genom att samla in och tillgängliggöra klimatpåverkan från våra dagliga val.” På grund av att Sverige nu befinner sig i en akut elkris har vi således för stunden ansträngt oss tillräckligt. Det går att pausa.
Det som oroar mig är att klimatspäkningen leds av en elit som tror sig veta bäst och dessutom ofta är så välbeställd att man enkelt klarar de besvär som vanligt folk drabbas av. På morgonekot SR P1 (15/12) predikade hör och häpna chefen för Svenskt näringsliv, direktör Jan-Olof Jacke, att Sverige ska vara ett föregångsland och ta på sig ”ledartröjan” vad gäller klimatomställning. Jag ryser när jag hör honom eller politiker som – med närmast religiös iver – vill ställa om miljö och produktion i landet utan annat stöd än FN:s och IPCC:s tämligen lösa analyser av uppvärmningens orsaker och effekter. För detta ska svenska folket tvingas till stora uppoffringar. Mina tankar går till medeltida flagellanter som lurades piska och gissla sig för trons skull.
Särskilt illa är det när chefer inom näringslivet löper amok och kräver att andra ska tvingas till asketism. Flera svenska direktörer vill nämligen nu rädda sina svagt underbyggda men extremt storskaliga investeringar i exv stålproduktion via vätgas. Alltså investeringsbeslut som till råga på allt tagits under socialdemokratins och miljöpartiets offertid (nedläggning) vad gäller kärnkraft. Mycket pekar på att de jättemängder av elektricitet som krävs för stål via vätgas kommer att saknas. Och ändå hör vi politiker och direktörer som talar om att Sverige måste gå före och ställa om. Vad ska elektriciteten komma ifrån och hur mycket ska folket tvingas betala? Inom affärsvärlden är således ett lägre tonläge angelägen. Det gäller att låta resultat- och balansräkningar tala i stället för lösa och dyrbara planer. Men dagens självgisslare är som förblindade. Det vi ser pekar mer på tro än på genuint vetande.
Det sägs att fakirer sällan lever ett lyckosamt liv – åtminstone inte i majoritetssamhällets ögon. Därför skadar det inte att Sverige gör som den nya regeringen rekommenderar vad gäller klimathetsen. Dvs en anpassning till nationens akuta el- och drivmedelsproblem. Alltså är regeringens budskap nödvändigt. Nämligen att politikerna måste sluta med att skryta om att Sverige som lilleput-land ska satsa på projekt som riskerar att vilseleda och skada befolkningen.
Budskapet riktar sig till hennes kulturkollegor som påstås ha angripit några av den egotrippades egna kvinnliga favoriter.
Den som följer kulturdebatten av idag har annars klart för sig att känslokorrigering är ett ideal inom journalistkåren ifall den riktar sig mot män. I reportage på rad krävs nämligen att män måste ta till sig mjukare så kallade kvinnliga värden.
Feministerna har nämligen svårt att se klart i sin indignation över motsatta könet. Å ena sidan anses könen som sociala konstruktioner som människan väljer allt efter smak. Å andra sidan anses män uppenbarligen vara en särskild biologisk art inom homo sapiens släkte. Alltså en vildare människoart som inte kan styra sin känslor utan tar till muskler och nävar.
För den senare biologiska tolkningen talar starka argument. Människan härstammar från djuren och har förstås – på ont och gott – genetiska drag som skiljer män och kvinnor åt. Det är därför enkelt att se hur mannen har sina rötter i jakt och vakt. Inte varje man, men många av oss. Medan kvinnor å andra sidan länge varit disponerade för omhändertagande och konsensus (fortfarande generellt sett). Att våra sociala relationer historiskt sett har påverkats av miljö och kultur är uppenbart. En form av civilisationsprocess med andra ord. Inget säger heller att rollerna man-kvinna måste vara biologiskt konstanta. Men fortfarande finns DNA-skillnader mellan könen som tar ut sin rätt.
Under feminismen är biologiska samtal om könen tabu. Då professor Germund Hesslow i Lund föreläst om relationen mellan biologi och kön har han anmälts till högre ort inom universitetet. Men om ordföranden för en kvinnoorganisation säger att ”män är djur” anses det som en sanning. Feminismen bygger nämligen inte på logik, utan på politik. Sociala förändringar mellan män och kvinnor i vardagen kan vara nödvändiga politiskt sett. Men tyvärr har kvinnorörelsen fått feminismen att framstå som vetenskap. Detta är djupt tragiskt.
Åsa Beckman tillhör en grupp feminister som flyter med vänsterströmmen. Några djupare tankar om biologi och kön är mer än vad hon orkar med. Hon har nog med att tala om sina egna reaktioner. Hennes krönikor i DN är därför helt egotrippade och flummiga.
Feminismen är ett känslosvall, inte en vetenskap utan ren politik.
Idag är dags att avslöja en hemlighet för bloggens läsare. Jag är landsman med Messi. Detta genom att jag råkade födas av föräldrar som var utsända av Svenska tändsticksaktiebolaget till Argentina under brinnande världskrig.
Det är klart att jag känner en viss stolthet över Messis framfart i Qatar. Men frågan är om det finns så mycket annat att berömma Argentina för. Det skulle i så fall vara deras kultur avseende biffkött i stora mängder och finfina röda viner av druvan Cabernet sauvignon. Men i det politiskt korrekta Sverige ska köttätare snart spärras in och drinkare av rödvin genast förlora körkortet.
Argentinas politiska utveckling har fler rötter i en storskalig invandring från Italien under 1800-talet. Man kan kanske säga att dagens stora problem i södra Italien har en förstorad spegelbild i Argentinas politiska liv. En uppvisning i fascistisk och bananrepublikansk oreda. Storskalig korruption och breda löften som inte avses att infrias. En ekonomi där landets valuta i praktiken ersatts av dollarn. Och storstilade projekt avseende statlig upplåning som ständigt misslyckas, ifall meningen över huvud taget varit att krediterna ska betalas.
Om man vågar tala om lovande nationalkaraktärer så finns det alltså ett gammalt och stort underskott i nationen Argentina. Ett folk som lever i drömmarnas (och mardrömmarnas) värld. I stället för att bygga en god demokrati går politiken ut på löften som aldrig infrias. Därför har fotbollen i Argentina blivit ett opium för för folket av en helt annan dignitet än i andra länder – även om södra Europas nationer också visar tydliga tecken på att demokratiska brister döljs via fotbollsplanen. Alltså något att den antika romerska versionen av att skapa lugn genom bröd och skådespel.
Genom mediesamhället har dörren öppnats ytterligare för ett fastare grepp om folket. Därmed banas en väg bort från ett öppet politiskt samtal. Folket får Messi och Zlatan i stället för allsidig och kritisk information om samhället. Tyvärr.
I samband med regeringsväxlingen i vårt land har plötsligt termen paradigmskifte dykt upp i den svenska politiska diskussionen. Det blir något snedvridet. Ty paradigmskifte rör en central åsiktsövergång inom vetenskapen, i stil med att solen – och inte jorden – är vårt planetsystems medelpunkt. Eller att Gud inte skapat vår planet och dess fysiska och biologiska verklighet, utan att utvecklingen kan förklaras av skeenden inom världsrymden och arternas biologiska framväxt. Jämfört med dessa skeenden blir en omlagd svensk flyktingpolitik inte mycket att tala om, även om ett nytt fokus på vådan av en storskalig invandring utan krav på integration naturligtvis är något viktigt.
Närmast ett exempel på ett vetenskapligt paradigmskifte står idag dogmen om att utsläpp av CO2 inneburit ett globalt klimatskifte. Innebörden är – från hetsarnas sida – att om inte utsläppen stoppas hotas den nuvarande civilisationens existens. En stor grupp inom forskarvärlden skriver under denna dogm. Ifall de har rätt står vi inför ett vetenskapligt paradigmskifte.
Frågan är bara om dessa forskare har rätt vetenskapligt sett. Det finns nämligen en inte oväsentlig grupp forskare som är kritiska mot krisdogmen. De menar att sambandet mellan CO2-utsläpp och värmekris inte har belagts med vetenskapliga metoder. Invändningarna är av flera slag. Exv att uppvärmningen helt eller framför allt delvis inte beror på CO2 utan har andra förklaringar. Eller att takten och omfattningen av värmestegringen inte är alarmerande. Några hävdar även att klimatskiften är en del av jordklotets historia och inte något som människan skapat.
Alla inser att ett vetenskapligt paradigmskifte ännu inte skett inom klimatvetenskapen, även om många forskare – framför allt rader av samhällsvetare – hävdar att så är fallet. Orsaken till att jag vågar påstå detta är att en öppen vetenskaplig debatt ännu inte ägt rum i frågan. Varken FN eller dess allierade IPCC kan på egen hand tillåtas bestämma vad som ska anses som konsensus inom vetenskapen (såsom påvekyrkan förr bestämt relationen mellan jorden och solen). Först måste alla argument upp på bordet och systematiskt diskuteras utan användande av skamgrepp i stil med krisbudskap eller att enighet råder.
Från den svenska horisonten kan man konstatera att politiker och medier inte eftersträvar öppenhet. Tvärtom stegras ständigt den rådande hetsen om klimatskräck. Inga initiativ tas till att låta kritiska forskare få ordet. Däremot ständiga jippon i krisens anda, trots att undergången borde varit här redan för trettio år sedan – om man lyssnat på FN:s profetior. Det intressanta är att FN:s experter inte alls är tvärsäkra i sina analyser. Detta trots talet om konsensus. Det verkar snarats som om man tillämpar någon slags försiktighetsprincip.
Innan ett paradigmskifte kan sägas ha skett måste en öppen vetenskaplig diskussion ske om orsak och verkan i frågan om klimatets uppvärmning.
Först lägger sossarna på bred front ned svenska kärnkraftverk och ser dessutom till att skatterna och avgifterna på el och drivmedel är skyhöga.
Sedan förlorar de förstås valet.
Nu propagerar partiet för en elräkningsakut, dit folk kan vända sig för att få bidrag till de skyhöga fakturor för el som man inte kan betala. Det är en skamlös tanke. Sossarnas felräkningar ska nu kompenseras med skattepengar till de egna. Vi ser en felaktig politik under många år som nu ska mötas med bidrag från staten. Och så ska alla givetvis förstå vem som är givaren…
Det är något ruttet i den svenska staten. Närmare bestämt sossarnas skamlösa politik.
Sen 1700-talskritik av ryska maktanspråk. Wikimedia
Det ligger mycket sanning i detta ordspråk. Att tala i egen sak framstår normalt som distanslöst och kasst. Lyssnaren lägger av. Varför talaren lockas till att ännu mer framhäva sig själv och sina åsikter.
Det egendomliga är att framhållande av det egna jaget ändå är så vanligt. Det kan ju beror på att många snackare är dumma helt enkelt och inte förstår bättre. Men förklaringen kan också vara att delar av publiken tror att skrivaren talar sanning.
Sverige har – liksom flera andra nationer – en lång historia av skrävlande. Svenska stormän och kungar har under många hundra år byggt politiskt stöd genom att framhålla sina egna förträffliga tankar och handlingar. I 1600-talets Uppsala ägnades åtskillig tid vid universitetet åt fria fantasier om det svenska folkets storhet. Liknande sysslor ägnade sig eliten åt i flera europeiska stater. Så mycket tyder på att skroderandet har haft inhemska syften, dvs att vilseleda folket om ledningens förmåga och få det att agera följsamt.
I dagens Sverige är antinationalism en officiell dogm. Gränser mot andra människor och folk förklaras som en styggelse. Men ändå sysslar politiker stundligen med att skräppa. Sverige sägs vara ett politiskt föredöme för andra nationer. Man påstår att Sverige är en biståndspolitisk stormakt. Hela världen ser upp till vårt land vad gäller klimatpolitik och hantering av miljön – sägs det. Trots den proklamerade antinationalismen försöker alltså svenska politiker glänsa och sola sig i glansen av något som inte existerar. Ty inte är våra närmaste grannar imponerade – inte ens deras vänskap hindrar dem från att höja på ögonbrynen och skaka på huvudet åt den svenska storvulenheten. Det tycker med andra ord att det som berättas från våra politiker är korkat. Och det har de förstås helt rätt i.
Men ändå fortsätter det svenska politiska självberömmet. Ty det riktar sig inte mot utlandet utan har en inhemsk destination. Det påminner om svenska sportjournalisters fåniga nationalism. Inför ett mästerskap är svenska segrar att vänta. Efter tävlingarna måste förlusterna bortförklaras. Det är med andra ord fråga om svensk nationalism. Samma metod använder Sveriges ledande politiker – låt vara att den nya regeringen, tack och lov, hittills har visat ett annat tonläge. Men den svenska socialdemokratin är skrävlandets högborg. Mångårigt regeringsinnehav har gjort skrytandet till en nödvändighet. Man räknar kallt med att endast få inser att det rör sig om självförhävelse. Och om det börjar mullra i leden så utfärdar sossarnas ledning raskt ett knippe löften om nya bidrag. Den svenska välfärden är ju så beundrad heter det.
Att Sverige i flera avseenden har många allvarliga olösta problem spacklas på så vis över. Att vi är en medelmåttig välfärdsnation ser bara våra grannar och några andra nationer som orkar bekymra sig över skrytmånsen från Norden. Men, som sagt, det gäller ju inte att övertyga utlänningar genom att skrodera. Avsikten är – idag liksom igår – att vilseleda den svenska befolkningen. Det är syn om det svenska folket!
Häromdagen läste jag en kallelse till ett seminarium i straffrätt rörande en text av Federica Coppola.
Seminar ”The Pain of Social Exclusion: Changing Perspective on Punishment and Justice”, the 13th of December Federica Coppola (Senior Researcher in Criminal Law at the Max Planck Institute for the Study of Crime, Security and Law).
Hennes tanke är att brottslingar bör inkluderas i samhället i stället för att exkluderas och låsas in
Abstract The talk makes the case that the mechanisms of social exclusion that are innate to and fueled by mainstream philosophies, practices and corollaries of punishment constitute the ultimate cause of the failure of criminal justice systems to adequately address crime and deliver justice to individuals and society. By contrast, the talk proposes the adoption of a paradigm of criminal justice that embraces social inclusion as its overarching value. The proposed argument builds on the combination of empirical and normative arguments emphasizing 1. that the suffering that punishment-related social exclusion imposes on justice- involved individuals runs afoul of any legitimate normative justifications and prevents criminal justice from achieving its proclaimed goals of fairness, proportionality and public safety; 2. that social inclusion is a fundamental human need, and critical to effectively dealing with criminal behavior under any relevant penological perspective. The talk then proposes a model of criminal justice absent the element of social exclusion. Such a reimagined model draws upon a multilevel integration of the philosophies, aims, and practices of social justice and restorative justice into typical criminal justice ones.
Tänk att samma politiska idéer ständigt återkommer. Ibland för att förpackas som vetenskapliga genidrag. Jag tror att den svenska klanbrottsligheten hälsar Coppolas lösning med High five! Bravo mera frihet! Sådana tankar odlas främst i elfenbenstorn. Av forskare som inte rör sig bland vanligt folk. Men idéerna återkommer i svensk debatt varje dag genom höga rop om att orsakerna till brott måste ställas i fokus. brott måste förebyggas skrias det, men ingen säger hur det ska gå till. Vad innebär inkludering av brottslingar, dvs personer som strävar efter att själva avskilja sig från samhället och smälta samman med sin klan. Enligt vänsterns ideal blir allt bra bara man smeker de kriminella medhårs. Släpp fångarna lös det är vår! Vackert tänkt, säger någon. Men belöning är väl ändå helt fel väg att gå. En helkorkad lösning såväl idag som förr.
Jag menar inte att inlåsning frälser kriminella. Men det håller dem åtminstone borta från gatan eller samhället. Så att laglydiga människor får frid.
Sydsvenska Dagbladet, som förr var en seriös nyhetstidning för södra Skåne, har idag förfallit till ett propagandablad som enkelt kan förväxlas med de trycksaker som ICA-handlare med flera distribuerar. Ändå inbillar sig tidningens journalister att de sprider riksnyheter. Och man gör det förstås med sina uppblåsta röda tuppkammar. Enbart när texterna är extra dumma blir därför några rader på min blogg nödvändiga.
En del av Sydsvenskans vänsterpolitiska linje är att försöka hålla sig väl med Malmös och sydskånes många arabiska invandrare. Vad sägs om den kvinnliga journalisten Hibba Abbas rubrik med anledning av att Maroccos fotbollslag slagits ut från final i fotbollsVM?
Ingen tvekan om vem som vunnit VM – hela världen ser det
Annars skäller svenska politiker och gammelmedier dagligen på nationalister. Men skallen gäller bara nationalism till höger, exv mot en kritik av den storskaliga invandring som under tio års tid fått omkring en miljon människor att vandra in till Sverige. Åtskilliga av de nyanlända gör förstås nytta. Ännu fler lever på bidrag. Och en minoritet står för klanernas allvarliga och blodiga dödande. Om dessa problem skriver Sydsvenskan nästan inget. Det anses inte korrekt att peka på arabiska förklaringar. Bara att föreslå ett slöjförbud i offentlig tjänst anses som rasism.
Däremot muntras de nyanlända upp med korkade rubriker om arabnationernas storhet. Att Marocco faktiskt inte vunnit VM i fotboll spelar ingen roll. Sydsvenskan avser ju endast att göra en politiskt korrekt nationell gest.
Komiskt är ändå att tidningens arabiska läsekrets är mikroskopisk. Men svenska journalister skriver ju främst för sina kollegor och liknande folk till vänster.
Ivar Arpi är en av mina favoriter i rollen som opinionsbildande journalist. Hans texter är normalt väl underbyggda med fakta. Hans analyser fördjupar och får mig att tänka efter. Förvisso är inte hans ämnen alltid nya – det kan man ju inte begära. Men Arpi går sin egen väg med öppna ögon och vass penna. Hans raka höger är stilboxarens. Den skapar virtuella blåmärken på en stor del av dagens svenska journalistkår. Alltså den majoritet som traskar i åsiktskorridorens trängsel.
Idag delar jag en länk från Arpi om vänsterns åsiktsmonopol. Han kritiserar den vanliga borgerliga uppgivenheten eller – om man vill – de konservativas högdragna ovilja att smutsa ned sig genom att ägna sig åt politik för att ta upp kampen med de röda. Dvs rädslan att uppträda politiskt inkorrekt. Arpis text är en uppmaning till kamp mot vänsterns påstådda och faktiska tolkningsföreträde. Läs den nedan!
I DN häromdagen nedtecknas ett idolporträtt av en för mig helt okänd journalist, miljöjöaktivsten och veganen George Monbiot. I rubriken utropas vad saken gäller:
”Moraliskt misslyckande att inte vara aktivist”
Det är alltså fel att vara en passiv men saklig berättare. Egen aktivism är det rätta. Jag är indignerad över budskapet, men knappast förvånad. Det journalistyrke som förr baserades på oberoende rapportering har idag tagits över motsatta ideal, dvs en politiskt beroende rapportering. Fast det sker i allmänhet ännu förstås i smyg , även om de personliga åsikterna ofta lyser igenom. Men för Monbiot och journalisten bakom texten, Alexandra Urisman Otto (som är jurist hör och häpna), är det naturligt att mediernas journalister ska ta personlig ställning.
Det är just detta som gör mig indignerad. Att en författare eller bloggare på sin egen plattform politiserar är en sak. En helt annan är om detsamma sker i en tidnings spalter, som officiellt utannonserats som politiskt oberoende, om än med viss inriktning. Tanken bakom detta är ju att tidningens läsare ska ska kunna förlita sig på att budskapet normalt håller sig inom de angivna åsiktsgränserna. Det är alltså fråga om tilltro till att tidningen sakligt eftersträvar en rak linje.
Men när journalisterna blir aktivister försvinner givetvis detta ideal. Journalistens jobb är att gräva efter sanningen som den syns då olika åsikter möts. Om varje rapportör tillåts att enbart framföra sina egna åsikter vid berättelser om nyheter och andra skeenden gäller inte längre den officiellt förklarade linjen. Den mediekonsument som inte förstår detta, dvs att det är privata åsikter som presenteras, blir alltså vilseledd. Han eller hon får läsa eller höra subjektiva berättelser i tron att det rör sig om sakliga rapporter.
Det stora problemet inom dagens medievärld är därför: vem kan man lita på? En kritisk läsare kan förmodligen med lite erfarenhet sålla agnarna från vetet, dvs skilja aktivister från objektivister. Men det blir allt mer svårt. Den nutida generationens journalister anser att de har rätt att framföra sin egen privata syn på omvärlden. De tror till och med att det privata tyckandet är sant, vilket är eländets kärna. Därför har en märklig situation uppstått. De gammelmedier som anklagar de nya digitala medierna för att agera som nättroll presenterar själva fake news på rad. Detta sker dagligen i flera texter på DN, nationens till upplagan största morgontidning. Tidningens läsare är att beklaga.
Så här säger Klimatpolitiska rådets (KR) ordförande, dvs Cecilia Hermansson (en trogen sosse) i Sydsvenskan (13/12):
Regeringen har skapat sig en uppförsbacke
I själva verket är det KR – dvs den statliga klimatmyndighet som hon placerats i för att bevaka vänsterns intressen – som befinner sig i en nedförsbacke. Utan att ta armlängds avstånd tror myndigheten på IPCC:s gissningar. Dessutom gissar myndigheten själv om vad Sverige behöver. Att svenska folket just nu har stora bekymmer på grund av att myndigheten inte värnat kärnkraften utan bara verkat för att göra livet dyrare att leva medför inte minsta eftertanke. Miljötalibanism alltså. Vanliga människors liv innebär intet jämfört med den heliga tron på frälsning från en CO2-kris som knappast syns ens.
Det vi ser är alltså hur en politiserande statlig myndighet till vänster angriper landets nya högerregering. Hur länge ska regeringen behöva tåla denna smutskastning?
Jag upprepar därför min uppmaning till regeringen: tillsätt nya medlemmar i detta pajasråd!
Den svenska kultureliten är just nu upprörd över att två transsexuella män stoppas från att läsa sagor för barn på ett kommunalt bibliotek i Trelleborg. De två uppträder under höggradigt sexualiserade artistnamn. Det måste därför vara vederbörande politisk beslutsfattare för kommunens kulturförvaltning som har makt att besluta i saken. I Trelleborg verkar en SD-politiker ha sådan behörighet.
Principfrågan är inte – som SvD:s kulturchef Lisa Irenius påstår den 15/12 – ifall vederbörande politiker har rätt till detta. Inte heller om det finns någon svensk princip om att kulturen ska vara politiskt oberoende. TIDÖ är ju inte bindande för Trelleborgs kommun – överenskommelsen är ju inte ens ett bindande kontrakt juridiskt sett. Valet av lämplig kulturyttring måste vara en uppgift för en kulturnämnd – varför skulle annars en sådan finnas i Trelleborg.
Frågan om politiskt oberoende är alltså inte en rättslig norm för kulturfrågor. Enbart påståendet är patetiskt i vänsterns Sverige. Här tillhör sedan länge S-märkta kulturarrangemang mer regel än undantag. Liksom inom svenska media tycks ordet ”oberoende” närmast vara synonymt med vänsterns åsiktsbälte. Irenius är alltså blind på vänster öga.
I trelleborgsfallet ställs vi däremot inför en lämplighetsfråga, avseende politiseringen av sagostunder på offentligt ägda bibliotek. I Trelleborg var det tänkta budskapet till små barn följande: ”Med Lady Busty och Miss Shameless får du uppleva en sagostund där världen får vara precis så olik, stor och kärleksfull som den faktiskt är”. Så må det vara. Men det som förväntas ske under en sagostund på ett kommunalt bibliotek är inte ett samtal om sexualitet. Idealet är snarast att just barn ska hållas utanför vuxenvärldens politiska och kommersiella hantering av sexualiteten. Barnen ska uppleva något annorlunda, dvs sagornas värld. Lady Busty och Miss Shameless är självklart ute efter en sexualisering av en sfär som tillhör barnens föräldrar. Men både föräldrar och barn efterfrågar enbart den litterära sagan, inte en smygande hbtq-indoktrinering.
Sexuell jämlikhet och frihet är förvisso en viktig princip. Men det är inte samma sak som att frågan måste genomsyra varje nivå av små barns vardag. I det politisk korrekta Sverige vägrar dock kultureliten tillåta minsta skrymsle dit den officiella ideologin inte når. Därför rycker SvD:s kulturchef ut.
Jag kan förstå om författare och poeter romantiskt talar om ”våra svenska skogar”. Deras ord går ju inte att missförstå. De reser inga anspråk på att bestämma över skog och mark. Annat är det då politiker, medier, miljörörelser och miljötalibaner pratar om ”vår” skog och mark. Talet tar då inte bara sikte på av staten ägda skogar. Utan går ut på att alla ägare av berörda fastigheter inte vet sitt eget bästa utan verkar för att förstöra sina tillgångar i fast egendom. Orden vill således att föra tanken till baggböleriets och rövarbaronernas tid för länge sedan.
Genom att tala om ”vår” skog genomförs med andra ord en virtuell expropriation: skogen är i samhällets och inte den enskilde ägarens händer. Det är därför med glädje jag läser skogsägaren Karl Hedins befriande ord i Dagens industri den 13/12:
Sågverksmiljardären: ”Det är inte ’vår’ skog – det är min”
Hedin lägger ett fundamentalt faktum till rätta. Det är bara ägaren själv som kan peka på sin skog och säga att den är min.
Sanningen är faktiskt att expropriationen inte bara är virtuell eller tänkt. Genom en omfattande svensk miljölagstiftning har markägarnas makt över sin egendom kraftigt begränsats. Detta till råga på allt genom flummiga lagregler som ger myndigheter rätt att peka på annans mark samt bråka och kräva ut påföljder. Och mer av sådan reglering är i pipelinen ifall EU och svenska miljötalibaner får hållas.
Just nu tycks tanken från EU:s sida vara att svenska privatägda skogar ska användas som kolsänkor för hela unionens bästa. Därför förväntas ytterligare regler om inskränkningar i privata ägares rätt att nyttja sina skogar. Sverige måste med andra ord underkasta sig det federala EU:s storskaliga klimathushållning. Ändå är det fortfarande många som vägrat förstå och erkänna att EU utvecklats till en federal union, som getts rätt att bestämma över medlemsnationernas medborgare.
Den svenska regering som nyss bordlagt en riskfylld EU-kontroll av svenska kraftverksägares hushållning måste därför nu också förbereda sig på strid rörande rätten att bestämma över privat skogsmark i Sverige. Över huvud taget måste nationens miljötalibaner få raka besked om att lugna ned sig. Sverige kan inte vara ett föregångsland vad gäller självplågeri av de egna medborgarna. En återgång till Sörgården är ändå utesluten.
Vicerektor Per Mickwitz på Lunds universitet, LU, sysslar med miljöforskning, sägs det. Han står bakom LU:s leverans av ett av nationens många beställningsprojekt som baseras på den heliga hållbarhetens dogm. Lunds universitet fattade beslut om detta för fjorton (14) dagar sedan, dvs den 1/12. Nu anklagar han i personaltidningen FLUM – förlåt – LUM den nya regeringen för att inte ha reagerat: ”på Lunds universitet är det verkstad, från regeringen är det tyst”. Alltså ännu ett exempel på hur en statlig tjänsteman politiserar i sin roll som myndighetsrepresentanter. Han skriar över den nya regeringen.
Dessutom är hans uttalande förstås korkat. En ny regering har sannerligen annat att göra – efter år av styre med Mickwitz politiska kompisar – än att reagera på ett beställningsjobb som LU levererar. Att han kräver att reaktion ska ske med vändande post – inom 14 dar – är ännu ett bevis på hur politiskt insnöad Mickwitz är.
I verkligheten är det nog precis tvärtom mot vad som hävdas från den skånska ankdammen: Inom regeringen är det verkstad, från ankdammen upprepas politiska beställningsjobb.
Orden i rubriken sjöngs som bekant av Hoola Bandola Band under 1970-talet. Då rörde det sig om kritik av kapitalismen och plädering för ett kommunistiskt Sverige. Nu när sovjetsamhället gått i graven måste man ändå fortsätta att fråga sig vem man kan lita på.
Orsaken är att vi numera lever i mediernas samhälle. Medieföretagen verkar nämligen inte längre för kritisk och hårt faktabaserad analys av samhället, utan sysslar med ämnen (eller varor) som medieföretagen själva levererar och tjänar pengar på, nämligen teve, film, streaming, sport, bilar, bostäder osv. I tidningarna bereds vägen för dessa kommersiella produkter vilka mediehusen – ofta i andra delar av sin rörelser – skapar profit av. Press, radio och teve domineras på så vis numera av medieindustrins egna intressen. Något som påminner om en evighetsmaskin.
Följden har blivit att journalisterna getts stor frihet att sprida sin åsiktsjournalistik, dvs ständigt nojs som bidrar till populärkulturen och främjar marknadsföringen av medieföretagens affärsnät. Det är således ingen slump att Bonniers och Schibstedts dominerar den svenska marknaden för tidningar och andra förlagsprodukter i stil med film, teve osv.
Effekten av de nya digitala medierna har alltså i förlängningen blivit att en tydlig förskjutning skett till vänster på åsiktsskalan. Från en mer saklig och kritisk modell av nyhetsrapportering i landets gammelmedier har en egotrippad rapportering vuxit fram. Då journalister diskuterar samhället sker det följaktligen alltmer från vänsterhållet. Hårda och kritiska fakta -som kostar pengar att prestera – lyser alltmer med sin frånvaro inom dagspressen. Mediehusen ägare nöjer sig med att tjänar pengar. Därför ges frikort till journalisterna som önskan att få skriva precis vad de önskar.
I denna glädje hamnar givetvis mediernas roll som granskare av politik och samhälle i bakgrunden. Alltså idealet att press, radio och teve ska fungera som en tredje statsmakt. För den viktiga uppgiften blir utrymmet var dag mindre. Visst förekommer fördjupande analyser emellanåt. Men alltför sällan. Svallet av egotrippade reportage liknar däremot numera en tsunami. Skräckexempel är Björn Wiman, Hanna Hellqvist, Åsa Beckman och Alex Schulman. De har svårt att se längre än till sina egna kroppar och förträffliga tankar.
En kritisk medborgare upptäcker förstås detta. Men människor som bara flyter med strömmen luras däremot. Så därför undrar jag – som stor mediekonsument – vem i hela Sverige kan man lita på?
Sedan begynnelsen har samarbetet inom Europa haft bekymmer med korruption och annan röta. Industristaterna i norr har ryckt på axlarna och satsat på produktion för export. Marknaden har hägrat och skymt rötan. Det är den latinska sydliga kulturen som excellerat i oegentligheter och mygel. Genom gemenskapen och dess enorma tillgångar samt flummiga planer för att sprida ut pengarna har sydlänningarna fått en egen marknad för fiffel och korruption. Vidare har expansionen österut till en union med 27 medlemmar fyllt på samverkan med allehanda stater som knappast lever upp till demokratins standarder och som främst sett EU som en källa till försörjning. Och vid skapandet av en union har de politiska ledarna slarvat och låtit bli att skriva in spärrar, exv i form av möjligheten att utesluta en skurkaktig nation genom majoritetsbeslut.
Igår blixtbelystes eländet. Viktiga beslut om pengar till Ukraina var på agendan. Men Ungern – som kramar Putin – jobbade emot. Vad gör då unions ledare? Jo, man tillåter utbetalning av frysta jättebelopp till Ungern – gåvor i mångmiljardklassen – enbart för att landet ska säga ja till det som är nödvändigt, dvs pengar till ett Ukraina som bekrigas av Putins diktatur.
Därför måste enligt min mening kloka politiker i nordländerna lägga fram ett förslag till en ombildning av unionen till två organisationer. Den ska alltså bestå av två lag. Gemensam för alla ska vara frihandelssamverkan i stil med det ursprungliga EEC. Detta är basen. Sedan har varje nation rätt att välja mellan federalism eller nationell självständighet. I handels- och transportfrågor ska lagar kunna utvecklas som idag via direktiv, vilka alla medlemmar måste implementera i egna lagar. Kostnaderna för detta viktiga samarbete om handeln ska betalas och fördelas mellan alla. Men i övrigt ska de självständiga länderna inte tvingas betala något för federalisternas samverkan och lagprojekt. Varje stat måste välja om man ska vara med i det federala projektet eller bara i handelsorganisationen.
Och det sk EU-parlamentet – som inte är ett egentligt parlament utan en diskussionsgrupp som fungerar för vidgad federalism – ska bara bestå av stater som valt överstatlighetens linje. För min deI får detta parlament bestå av extrema mutkolvar, vilket några socialdemokrater från syd nyligen visat sig vara (även någon från nivån som talman). Ty jag menar att Sverige inte ska delta i det federala samarbetet.
Vi ska nämligen bestämma över oss själva och enbart av fri vilja ansluta oss till internationella lösningar. Ungefär den linje som de kloka nationerna Norge och Schweiz valt…
Idag meddelar den åklagare, Bengt Åsbäck, som tidigare lagt ned en utredning med anledning av det pågående spektakulära händelseförloppet inom den högsta polistoppen. Plötsligt menar han att det nu finns anledning att tro att brott förövas. Förmodligen avseende oegentligheter bakom polismyndighetens beslut om att befordra Linda Staaf.
Åklagaren menar att nya omständigheter framkommit. Det må så vara. Men min tolkning är att åklagaren börjar känna olust över sin egen tidigare utredning. Höga interna krafter inom polis och åklagarväsende tycket sannolikt att de hade goda skäl för att lägga locket på de polisanmälningar som skett. Det gäller ju den svenska rättsstatens och polisens goda rykte. Nu, då en god tid förflutit, ställs åklagaren ifråga inför samma problem. Nu gäller det att utreda och väcka åtal i syfte att rentvå sig själv från misstankar om otillbörligt hänsynstagande.
Det vi ser är ett klassiskt scenario för en rättsaffär. Först dolda oegentligheter inom staten. Skumrask och lagöverträdelser. Då oförmodat den kamratliga sammanhållningen spricker så gäller det för de inblandade att rädda sina skinn. I det senare skedet kommer vanligtvis nya omständigheter fram. Och så slutar det med en rättsskandal.
Den som lever får se. I bästa fall kan detta resultera i en politisk reform av den svenska polisens ledning, som redan innan mordet på Olof Palme haft allvarliga problem. Myndigheten har under decennier av sossemakt fått alltför starka kopplingar till regeringen. Det gäller nu att slutligt klippa banden. Och anställa en kvalificerad jurist som chef. En person med hårda nyper och politisk oberoende.
I teorin hyllas antikorruption. Men i praktien? Wikimedia
I DN säger Linda Staaf, hög polischef som (fram till den 13/12) varit på väg till Justitiedepartementet:
Det är uppenbart att många män inte klarar att en kvinna får makt och inflytande. Det som sker nu är skamligt.
Tala om att försöka byta ämne. Staaf vill inte förstå att ifall hennes två senaste jobb – inom polisen och på Justitiedepartementet – sammanhänger med kärleksaffärer kärleksaffärer så står vi inför en rättsskandal. Mycket tyder på att så är fallet.
Det Staaf och DN gör är inget annat än att blanda bort korten. Dvs den svenska feminismens slitna könskort! Att orden kommer från en polischef bekräftar därför misstankar om att hon verkligen saknat rättslig kompetens för två höga jobb i juridikens värld.
Jag hoppas att denna olustiga affär kan bli en drivkraft att rusta upp ett svenskt rättssamhälle på deken.
Utklädda kvinnliga SVT-journalister har Me tooat färdig för detta år. Folket ser ändå på fotbolls VM.
———o———–
Nobelfesten är den svenska mediala finkulturens årliga höjdpunkt. Liksom i fotbollsstudion är det försnack, uppsnack, eftersnack och massor av skitsnack rörande pristagare och gäster. Den officiella förklaringen är att Sverige ska vara en kunskapsnation .
Men ingen säger sanningen. Det är prissummans storlek – dynamitkungens kvarlåtenskap – som får Stockholm att lysa. Om det bara rört sig om några tusenlappar – vem hade då brytt sig? Forskarna hade inte ens åkt till Sverige.
Nu har medierna förvandlat Nobels priser till ännu en tillställning som ska få deras eviga pristävlande att rulla – dag efter dag, månad efter månad osv. Medieföretagen planerar och journalisterna rapporterar med liv och lust.
Men ingen vågar säga att Sverige inte längre är någon riktig kunskapsnation. Visst finns det åtskilliga goda forskare. Men det finns tyvärr ännu fler som sysslar med PK-forskning. Och sedan Göran Persson lämnat grundutbildningen till kommunalpolitikernas händer krisar rekryteringen av nya forskare. Sosseregeringen tvingar Skolverket att fuska med PISA-statistiken så att det svenska resultat ska se godkänt ut. Studentmössor delas förstås ändå ut. Jämlikt ska det vara. Men tala inte om kunskapssamhälle! Tack!
På ledarsidan i DN 25/11 utropar Lisa Magnusson: Vem vill dejta en SD:are?
Bakom denna grova åsiktsjournalistik döljer sig något allvarligare. Till det yttre handlar texten om dejtingappars konsekvenser. Men innerst rör det ett mycket större problem. Ledaren är ett utflöde av vänsterns ambition att att rädda sin samhällsform – sin politiska maktställning – varför vilka angrepp som helst tycks kunna användas mot motståndarna till höger. Syftet är att stigmatisera dem. Det rör sig med andra ord om politisk polarisering.
Nu har det slumpat sig så att jag nyligen läst Tobias Berglunds och Niclas Sennertegs välskrivna bok ”Finska vinterkriget” från 2017. Här berättas en grym och blodig historia. Den handlar om hur den röda vänstern gjort revolution mot en demokratiskt vald finsk högerregering (kallad vit), efter det ryska kejsardömets störtande 1917. Följden blev ett knappt halvårs finskt inbördeskrig 1918 där båda sidor gjorde sig skyldiga till vettlöst dödande.
Här kan man nämligen tala om de yttersta konsekvenserna av en politisk polarisering. Finlands röda menade – efter Lenins uppror i Ryssland – att man hade rätt att med våld bekämpa det man kallade klassfienden, dvs den folkvalda regimen, de vita. Den ena sidan övergrepp födde därefter svar från den andra med samma mynt.
Mitt intresse väcktes av ord som juristen Carl Lindhagen skrivit ned, dvs en person från yttersta svenska vänstern och en man som fraterniserat med Lenin. Han återger ett meningsutbyte med en röd revolutionär. Här är ett citat ur Berglunds och Sennertegs bok på plats:
Pacifisten Lindhagen undrade om denne [den röde] hade dödat någon människa och fick ett korthugget ja till svar. Rödgardisten medgav även att han hade dödat med sina egna händer.
”Är det icke fruktansvärt?” utbrast Lindhagen förfärat, men den andre var helt oberörd:
”Nej, det gör mig ingenting. Jag skulle med lugn kunna döda hur många människor som helst, om det gäller arbetarklassens befrielse”.
Vi får med andra ord en blixtbild av vad marxister faktiskt menar med klasskamp. Det påminner om dagens islamisters heliga krig. Fienden ses som ett djur. Till saken hör som sagt att de vitas soldater, demokratins försvarare, provocerats att agera lika djuriskt mot röda fångar.
Min avsikt är nu att tillspetsat belysa vådan av politisk polarisering. Det vill säga hur en beskrivning av motståndaren som en person som saknar människovärde bidrar till att försätta en nation i krisläge. Jag menar därför att Lisa Magnusson på DN:s ledarsida använt ett skamgrepp i den svenska vardagspolitiken. Men poängen är att hon inte är ensam. Hon använder socialdemokraternas synnerligen skadliga metod.
Som bekant har S-partiet länge organiserat en stigmatisering, som riktats mot SD och partiets väljare, dvs mot omkring en femtedel av den svenska väljarkåren. Under ett par decennier har S-partiet systematiskt framställt SD som en fara för nationen och hatiskt pekat ut partiets företrädare som fiender närmast utan människovärde. Mer än 70 år efter andra världskriget har således SD:s aktiviteter i nutiden hatiskt brunsmetats. Häxjakten har inte byggt på tydliga bevis om att SD:s partiprogram eller rörelsens ideologi är jämförbar med tysklands nazisters. Meningen har varit att framställa SD:s företrädare (och därmed dess väljare) som parias. Andemeningen är att det är något gott att göra sig politiskt kvitt sådana personer. I en tidigare krönika har jag visat att den liberala tidskriften The Economist uppfattat de svenska socialdemokratins agerande mot SD just på detta vis. https://bulletin.nu/the-economist-utdelar-en-kaftsmall-mot-etablissemangets-sd-strategi
Min avsikt med denna krönika är inte att jämföra svensk nutidspolitik med historiska skeenden i Finland eller Tyskland. Däremot menar jag att socialdemokratins mångåriga häxjakt på SD skapat en en klyfta mellan två läger i det svenska samhället, ett till vänster och ett till höger. Vänsterns avsikt har varit att skrämma den svenska väljarkåren att rösta mot de SD-parias som utmålats som farliga för samhället. Efter höstens regeringsskifte fortsätter denna stigmatisering med full kraft, något som medfört att partierna M och KD dragits in i häxjakten. Klyftan vidgas mellan två grupper av politiker som vardera representerar halva nationens väljarkår.
Detta är en vänsterpolitik som är ovärdig den svenska demokratin. Den skärper således polariseringen inom nationen. Härmed tar vänstern avstånd från den överordnade idén om folklig sammanhållning. Ingen vet vad nästa steg blir i häxjakten eller om de kastlösa kommer att slå tillbaka. För detta tillstånd ansvarar socialdemokratins ledning.
Alltså bär den svenska socialdemokratin ett ytterst tung ansvar för den splittring jag beskriver. Men skyldiga är även svenska medier som agerar springpojkar.
