Mediernas eviga vevande av skräckrapporter om vädret i nutid är tröttsamma. Det är även rena propagandan ty dagens väderkriser säger lite om det stora som sker i relationen mellan människor, mark, hav vatten å ena sidan och rymden å den andra. De borde politiker och journalister veta, men de är okritiska och tror blint på FN – precis som folk trodde på kyrkan förr.

Nu är det iskallt kring Svalbard och norrut mot Nordpolen. Den stolta svenska isbrytaren Oden kör nämligen fast och flyter irrande omkring med packisen. Man har hundra mil kvar till polen i norr. Jag hoppas verkligen inte att det blir en repris på Andrés ballongfärd.

Men en smocka mot miljötalibaneras skrianden är det hur som helst fråga om. Dvs de som blandar samman dagsväder och klimat. Det senare ska diskuteras i perspektiv som är 30 år eller mer. Inte genom rapporter av journalister i regnrock en kort flygresa från Stockholm. Men forskare som kört fast i isen får hursomhelst helst en nyttig läxa.

Om isbrytaren Odens resa kan man läsa i Klimatupplysningen.se. Gabriel Oxenstierna håller klokt och fyndig i pennan – som vanligt.

Bonnierpressens vänstervridning är hänsynslös mot sin läsekrets. Jag hoppas att familjens mediern förlorar läsare på grund av sin extremism. Vänstern journalister firar dagligen fester genom angrepp på den nya regeringen. Vad sägs om denna rubrik från journalisten Elina Pahnke i Sydsvenskan?

Låt oss fira Lena Anderssons haveri till text

Undertexten lyder:

Högern står naken då den plötsligt tvingas tala om ett klassamhälle där människor hungrar

För det första är Lena Anderssons artikel i SvDär inte något haveri. Hon diskuterar däremot ett populistiskt haveri från Socialdemokraterna, vars ledare Magdalena Andersson från talarstolar påstår av svenska barn hungrar. Lena Andersson menade att det inte fanns någon anledning att tala om hunger i det svenska samhället, där varje familj antingen har råd att själva köpa billiga kolhydrater för att mätta sina barn, dels att välfärdens lagsystem annars ger hjälp via kommunalt stöd.

Men Pahnke skriver som en vettvilling som vill frammana en stämning av klasskamp. Den nya regeringen har enligt min mening ingen anledning att tala om klasser – och gör det inte heller nota bene. Det finns redan ett system för att lösa en högst eventuell brist på kolhydrater: genom att hushålla eller söka socialt bistånd. Om någon hungrar är det således föräldrarna som ska tillrättavisas. Men det vågar ingen göra i kravlöshetens Mekka på jordklotet.

Pahnke bara löper amok. Hon är besatt och renons på saklig argumentation – något som däremot Lena Andersson excellerar i. Pahnke bara skriar och försöker så politisk splittring mellan människorna i Sverige. Så agerar idag svenska journalister. Det är inte fakta och saklighet som gäller, utan politisering och splittring som eftersträvas då Pahnke fattar pennan. Hon är med andra ord pank på journalistiskt vett och förmåga. Det är förstås inget att fira, utan bara att beklaga. Men så funkar det svenska mediesamhället!

Torsten Sandström

Sveriges 21 regioner – som ska hantera landets sjukvård – skriar ständigt efter ökade statsbidrag. Än den ena än den andra anledningen är orsaken till att andra måste betala regionernas verksamhet. Idag framförs ropen angående fenomenet att inflationen ökar regionernas pensionsskuld, om jag förstått saken rätt. För några års sedan uppgavs skulden vara omkring 480 miljarder för landets regioner och kommuner.

Problemet är att landsting och kommunerna länge skjutit sina egna pensionskostnaderna framför sig och undvikit att fortlöpande samla pengar i särskilda försäkringsfonder. Alltså en kortsiktig lösning i stället för att ta kontroll över kostnaderna för tilläggspensionerna, som många privata arbetsgivare självklart tvingas till och gör.

Metoden att återkommande kräva pengar av riksdagen är således politiskt bekväm. Men den är del av ett katastrofalt mönster vad gäller skötseln av de 21 regionernas vårdapparater. Politiker och byråkrater där saknar ett rimligt grepp om vad de ska göra. Det är således nödvändigt att riksdagens politiker snarast fattar beslut om en stor reform där vårdsektorn centraliseras och utförandet läggs ut på anbud, i stil med vad som skett på St Görans sjukhus, där Capio AB driver verksamheten till lägre kostnader (omkring 15%) än andra stora sjukhus i Stockholm.

Det värsta är följande. Vilken offentlig organisation vill effektivisera sin verksamhet om man var dag bara kan ropa på pengar från staten. Byråkratin inom regionerna har svällt i stor skala, men den politiska ledningen och den stora mängden underhuggare (byråkrater) lever i sina elfenbenstorn. Liksom böneutropare skriker man fler gånger under dagen – nu alltså efter andras pengar.

Torsten Sandström

I en text på DN-kultur oroar sig Kristoffer Ahlström för hur AI kommer att innebära en tsunami av desinformation genom att bilder och röster kan förvanskas via falska intervjuer. Förvisso är detta ett allvarligt hot. Men hur ska den nya teknikens onda sidor hindras undrar jag? Vilka är lösningarna? Det gäller som jag ser det att främja ett öppet och kritiskt samtal. Alltså en medial kultur där många röster tillåts och där inte bara ord från elitens snäva åsiktskorridor tillåts. Och där gnälls det just nu om AI.

Än värre är att Ahlström inte ser det hot från de inhemska svenska medier som redan sysslar med olika typer verklighetsförvanskning. Som framgår av mina bloggar är DN och Bonnierkoncernen en viktig aktör i kretsen av medier som politiskt lägger verkligheten till rätta. Genom att utestänga kritiska personer samt att ständigt framföra det politiskt korrekta – men vanskliga – budskapet sysslar DN och många andra svenska gammelmedier med green- och redwashing av verkligheten. Ahlström själv står faktiskt i främsta ledet genom sin personliga åsiktsmångling med armlängds avstånd till kritisk analys.

Den svenska nationen har sedan decennier rader av svårlösta problem. Det rör bostäder, skola, vårdens tillgänglighet, ett förvridet skattesystem, a-kasseutbetalningar trots massor av lediga jobb, slöseri med andra bidrag osv. Här har kritiska journalister verkligen något att bita i. I stället har exv Ahström själv i text bidragit till klimatskräckens utbredning. Öppen och kritisk journalistik ersätts med andra ord av flummiga politiska åsikter som journalister vill stoppa i halsen på svenska folket.

Torsten Sandström

Malmö, en kommun med stora ekonomiska problem och påtagligt beroende av miljarder i statsstöd, håller ändå fanan högt. Även om skattebetalare i andra landsändar, framför allt Stockholmsregionen, tvingas finansiera Malmös extravaganser så fortsätter propagandan för stadens spenderande av pengar på alla möjliga jippon. Vad sägs om följande rubrik från Sydsvenskan som, i vanlig naiv och lokalpatriotisk stil, gärna solar sig i glansen av kommunala skrytprojekt:

Nu öppnas dörren igen till att Malmö kan bli kulturhuvudstad

Det rör sig förstås om ett upprop från 45 så kallade kultur- och näringlivsprofiler. På detta nappade Centerpartiet för att lyfta frågan om att Malmö ska bli europeisk kulturhuvudstad. Då hävdar kulturkommunalrådet Janne Grönholm att en vidgad ”extern finansiering” kan vara det som löser knuten.

Alltså. En kommun som inte ens kan klara sin egen ekonomi, utan lever på bidrag från annat håll, ska ställa upp i en kostsam tävlan om att bli Europas kulturhuvudstad. Tanken är lika befängd som sossarnas självsyn modell storhetsvansinne. Det vill säga att det S-parti som länge regerat Malmö önskar – genom sina partivänner runtom i landet – utvinna ännu mer statsbidrag för ytterligare ett jippo. Dessutom ett projekt som ska visa på någon form av kulturell excellens. Den kultur som Malmös sossar är bäst på är ju att leva på bidrag från andra än sina egna medborgare.

Ordet sparsamhet finns inte i sossarnas ordbok. Med expansion via externa bidrag vill man lansera Malmö som Europas kulturella centrum. Ska man skratta eller gråta? Det lokala mediesamhället genom Sydsvenskan slår knut på sig själv genom sin oförmåga till kritisk självsyn.

Torsten Sandström

Nu ser vi ännu en dödsryckning från en tynande vänster i Sverige. Förutom en handfull politiska partier återskapar medierna just nu en våg av feminism. Vågen formas av mediernas journalister och ännu en minoritet inom universitets- och kulturliv. Megafonerna är alltså ett fåtal kvinnor. Ledarna för de politiska partier som inte direkt verkar för feminism vrider sig som maskar. Mediernas makt är som bekant stor och används ofta på ett infamt och svårbemött vis.

Majoriteten svenskar är dock inte feminister i den ideologiska mening som språkrören driver. Svensken i gemen är sannolikt för jämlikhet mellan män och kvinnor. Det vill säga vill man att uppenbara orättvisor måste angripas för att komma närmare ett diffust mål om jämlikhet. Däremot är många svenskar mot kvotering och även mot idén om en sammansvärjning mot kvinnor genom onda patriarker. Jag är övertygad om att många – liksom jag – anser att det faktiskt existerar könsroller på en outtalad biologisk nivå. Om dessa roller öht kan krossas är högst tveksamt. I vart fall är det enligt min mening farligt att via feministiska slagord försöka tvinga föräldrar att uppfostra sina barn som om kön saknas. Själva det svenska samhället präglas nämligen i grunden av skillnaden mellan man och kvinna – en biologisk klyfta som har moderskapet som centrum. För feminister framstår mina ord som rena svordomen i kyrkan!

I nutid försöker alltså vänstern än en gång att på många vis återställa sitt vacklande tolkningsföreträde över svensk samhällsdebatt. Genom den aktuella debatten om att barn är hungriga vill man således driva sin politiska agenda om ökade bidrag och mer byråkratisk styrning av samhälle och skola. Genom att snacka om transfrågor drivs vänsterns identitetsfrågor in absurdum – i nutid genom fokus på utspökade och vulgära kvinnospöken (det gäller alltså inte vardagens svårigheter för transvestiter). Feminismen är som sagt ännu ett slitet verktyg. I det svenska mediasamhället råder däremot närmast tystnad om rader av allvarliga strukturproblem, rörande bostäder, arbetslöshet trots lediga jobb, köer inom vård, en skola utan kunskaper, ett vanskapt skattesystem, enögd klimatskräck osv. I stället för attackera de verkliga problemen strider således nationens journalister – liksom Don Quijote – mot imaginär ondska i syfte att visa sin ideologiska övertygelse.

Torsten Sandström

SVT och SR har som bekant rader av journalister som sprider klimatskräck, exv namn som Bjerström, Kristola osv. I stället för att läsa på vad forskare som är kritiska till FN:s skräckvisioner hävdar – och på så vis skaffa sig en balansera bild – reser de världen runt för att på plats förmedla det politiskt korrekta budskapet om en akut klimatkris. Så agerar politiserande journalister. Man behöver inte ens besöka Sveriges geologiska undersökning, SGU, på plats i Uppsala. Det räcker med att surfa på nätet för att förstå att klimatväxlingar tillhör världens historia.

Så här skriver SGU på internet om uppvärmningen som pågått sedan den senaste istidens slutfas för 22.000 år sedan:

När inlandsisen drog sig tillbaka från Sverige etablerade sig växter och djur snabbt i de isfria områdena. Först etablerade sig de mest köldtåliga arterna och därefter successivt mer värmekrävande arter. Temperaturen ökade fram till för cirka 6 000–7 000 år sedan då sommartemperaturen var ett par grader högre än dagens och klimatet i Sydsverige liknade det som idag råder i norra Frankrike. Södra halvan av landet täcktes då i stor utsträckning av ädellövskog. Denna period brukar ibland kallas för det holocena klimat-optimat, då stora delar av världen upplevde ett varmare klimat under denna tid. Därefter sjönk temperaturen successivt för att stabiliseras på en lägre nivå för ungefär 2000 år sedan. Det kallare temperaturerna ledde i Sverige till att barrskogen bredde ut sig på bekostnad av ädellövskogen.

Även ur ett historiskt perspektiv kan vi se att klimatet uppvisar förändringar över tiden. Under den så kallade Lilla istiden var till exempel klimatet i Sverige kallare än nu och glaciärerna i fjällkedjan ökade i storlek. Denna kallperiod kulminerade under 1700–talet och klimatet har därefter successivt blivit varmare.

https://www.sgu.se/om-geologi/ett-klimat-i-standig-forandring/klimatets-forandringar-over-tiden/

Myndigheten skriver alltså om ”ett klimat i ständig förändring” (min kursivering). Det är möjligt att CO2-bidragit till de senaste hundra årens något varmare klimat, där vi alltså sett växlingar upp och ned i temperatur med kanske 1-2 grader. Har detta att göra med CO2 eller finns det även andra förklaringar? SGU skriver inget om detta i länken ovan. Bilden som ges är att solens påverkan av jorden (vars axel roterar sakta) är den centrala klimatfaktorn, inte de tillfälliga perioder av värme, torka, översvämning eller för den delen kyla som till och med nu levande människor upplevt.

I stället för att presenterat ett öppet samtal om klimatets växlingar så väljer SR/SVT:s journalister rollen som handelsresande i skräck genom att ta sida för FN:s ståndpunkt. FN uppfattas som 100% oberoende, man ifrågasätter inte att FN driver politiska intressen. Journalisterna reser för brinnande livet – och sprider flygskamston av CO2 av bara sjutton. Detta i stället för att på hemmaplan främja ett öppet och kritiskt samtal. De agerar med andra ord som politiska handelsresande i skräck och dubbelmoral.

Torsten Sandström

I svenska medier fortsätter uppståndelsen över SD. Socialdemokratins bild av ondska kastas mot SD. Partiet brunmålas och tillskrivs nazikaraktär. Det finns förvisso enligt min mening anledning att kritisera SD för överdriven nationell inriktning i kulturella frågor samt en fäbless för bidragslösningar i socialistisk riktning. Men här liknar SD delvis sossarnas eget parti. På kultursidan hyllar S-partiet nämligen det egna Sverige (utan anledning). Och vad det gäller bidragslöften är man svenska mästare. Därför visar S-partiet själv ondska genom att stigmatisera 20% av nationens väljare enbart i syfte att själv kunna återkomma till makten.

Denna svaghet hos den svenska och västerlandets vänster är mer än hundraårig. Den bottnar i en i och för sig god tro på befrielse. Alltså en idealism, närmast kristen, som vill tro att människan är hundra procent godhjärtad, dvs välmående, mild och hygglig. Det farliga med denna attityd är att man som nyss nämnts inte ser ondskan hos sig själv, exv hur S-partiet hänsynslöst sprider ett budskap för egen nytta.

Ännu farligare är att man inte ser ondskan hos olika politiska makthavare. Historiskt har en del av den svenska vänstern inte velat förstå de skadliga effekterna av att krama Lenin, Stalin, Mao mfl. De har därför fått många anhängare i vårt land. Likaså den uppenbara ondskan hos Hitler har inte i tid framhållits tillräckligt. En stor del av vänstern i Sverige och utomlands – har i början av 1930-talet hoppats på fredliga uppgörelser med denna psykopat och hans regim. Churchill kritiserade länge Labour och grupper inom de egna leden för denna idealism. Lyckan över ”Peace in our time!” förbyttes därför snabbt då Hitler på riktigt visade sina vargtänder. Den konservativa Churchill tog alltså hem spelat genom sin tydliga bild av ondskans hot.

Igår kväll såg jag på SVT Rapport hur en ung svensk reporter från Hiroshima spelade ut den vanliga formen av idealism som glömt ondskans existens. Hennes tro på avrustning gav plats åt en attack på kärnvapen via intervju av en japan från denna ändlöst härjade stad. Det är enkelt att säga och skriva Fred, men överdriven tro som leder till handling är något verkligen skadligt!

Problemet är således att idealister spelar onda och hänsynslösa makthavare i händerna. De senare är givetvis själaglada om motståndarna avrustar. Själva tvekar diktatorer knappast att ytterst använda kärnvapen. Tvekar gör däremot pragmatiska demokrater.

Genom att inte vilja se hotet från ondskan spelar vänstern och dess liberala fraktioner antidemokratiska krafter i händerna. Därför är vänsterideologin samhällsskadlig.

Torsteen Sandström

Susanne Linder, fysioterapeut och VD på ett konsultbolag inom vårdsektorn, publicerade häromdagen en debattartikel i SvD om att stor arbetsbörda sällan är orsaken till ohälsa. Det är modigt att våga svära i pk-Sverige. I många bloggar har jag sagt något likande. Men Linder är mer pang på rödbetan. Hon säger förbjudna saker då hon klargör de sannolikt korrekta orsakerna till otaliga sjukskrivningar. Här följer hennes tre punkter i min kortare översättning:

1. Låg motivation för arbetet. Den anställde trivs inte med eller godtar sin jobbroll.

2. Ett ohållbart privatliv. Detta exv på grund av bristande jämställdhet, relations­svårigheter, våld, olika typer av missbruk, ekonomiska svårigheter eller ofrivillig ensamhet.

3. Otillräcklig fysisk aktivitet. Detta tex orsakat av ohälsosamt knappande på mobiler och datorer.

Det känns sannerligen befriande att läsa ett budskap från en initierad som vågar tala klartext. En person som var dag sysslar med vårdens praktik. Enligt min åsikt är hennes påstående riktiga och närmast självklara. Bara det faktum att de behöver presenteras i en debattext är ett tecken på hur sjukt det svenska samhället blivit. Varken medier eller makthavare vill se eller erkänna sanningar. Det tycks som man gärna vill sjukförklara människor i stället för att i klartext ställa krav.

Men det är bra av SvD att publicera texten. För landets otaliga psykologer – som aldrig vågar se klart i skuggan av sina flummiga teorier – måste Linders ord framstå som svordomar i kyrkan. Detta gör hennes budskap så mycket bättre!

Torsten Sandström

En tsunami av dödligt våld översvämmar landets större städer. Ökning sker även i mindre tätorter. Att den i huvudsak sammanhänger med invandring och misslyckad integration (till och med kanske ovilja till politiska lösningar) är något som det råder tystnad om i medierna.

Medierna vill uppenbarligen att invandringsfrågan inte ska lyftas i samhällsdebatten. Då domstolens dom faller över skjutningen i Botkyrka och dödandet av flickan Adriana fokuserar följaktligen medierna i stället rapporteringen på berättelser från flickans mamma samt hennes skollärare och kamrater. Mamman säger att småflickor visst ska gå ut mitt i natten i Botkyrka. Jag kan förstå allas smärta. Men man kan inte ständigt fokusera på offrens upplevelser och närmast fullständigt placera identiteterna hos klanernas våldsutövare i skuggan. Mediernas förklaring är den vanliga: invandrare ska inte stigmatiseras. Men hur ska invandringsdebatten någonsin bli klargörande om medierna inte presenterar relevanta detaljer från verkligheten.

Okej, i folkliga kretsar snackas det redan sedan länge tämligen brett om de kategorier av invandrare som deltar i klanernas våldsutövning. Men även detta blir en form av skuggsamtal i och med att våldsutövarnas namn – även efter domstolarnas ställningstaganden – ofta mörkas publikt. Jag menar att det är mediernas sak att bena upp den blodiga makt som klanerna utövar. Man måste därför tala om att det är invandrare som står bakom, utan att för den skull behöva avslöja deras identitet. Nu mörkas detta eller så används svenska täcknamn, som Bo, Ulf eller Nils (med en hycklande slutkommentar att gärningsmännen egentligen har andra namn). Tala alltså klarspråk om brottslingarnas kulturella bakgrund och påpeka gärna sanningen att de kriminella är en minoritet av den miljon som anlänt de senaste tio åren! Men det blir ändå en förfärande mängd brottslingar, något som är poängen med denna text.

Man måste också diskutera hur fortsatt invandring ska hanteras, ty det är full klart att många tusen nyanlända väntas i år och kommande år. Just nu strömmar båtar över Medelhavet fullastade med flyktingar från Afrika. Och EU:s invandringspakt lär få svårt att hindra en upprepning av den folkvandring vi sett under de senaste decennierna. En svensk debatt om kvotering måste därför till så att ett inlemmande i planerade och allmänt ordnade formar kan uppnås. Men det råder som sagt medial tystnad om såväl invandringens problematik som om andra integrationsformer än statliga bidrag. Till den dystra bilden hör propåer om ett mångkulturellt Sverige samt en ovilja på flera håll att förespråka anpassning till svenska värderingar och språk.

Det är fullt klart att invandringsproblemen under många år till stor del – men inte helt – är självförvållade av svenska politiker. Även medierna bär ett tungt ansvar genom sin partiella mörkläggning och propaganda för särkulturella lösningar. Om den svenska eliten hade talat öppet om invandringens vådor (och inte bara dess eventuella möjligheter) hade svensk riksdag idag knappast haft ledamöter som är SD-märkta. Frågan om att lyfta fram invandringens problem har i stor okunskap från elitens sida överlämnats till SD. Men då SD pekat på ett viktigt dilemma har de hånats och behandlats som outlaws. Detta är den trista sanningen om en naiv invandringspolitiks följder.

Enligt min mening ser vi med andra ord dårskapens svenska politik. Tre av fyra partier bakom TIDÖ tycks ha förstått hur verkligheten ser ut (L lever ett eget liv i skuggan). Men landets gammelmedier gör allt man kan för att slänga skit på ministären Kristersson. Sverige är med andra ord illa ute.

Torsten Sandström

Den 7 maj tillät DN sin favoritpolitiker komma till tals på debattsidan. Inte L-partiets ledare förstås, utan Magdalena Andersson. Rubriken lyder:

”SD:s högerregim hotar grunderna i vår demokrati”

Artikeln är ett frontalangrepp på SD – och därmed den moderatledda regeringen. SD beskrivs som ondskans bastion, ettskräckens parti som styr Sverige. Även om jag inte röstar på SD måste jag reagera på de fundamentala överdrifter som Andersson presterar. Hon hoppar på ett parti som inte ens sitter i regeringen utan enbart utövar viss makt från baksätet via TIDÖ-avtalet. SD agerar således närmast som partierna V, Mp och C gjort under Anderssons tid i vid regeringsmakten. Då var avtalssamverkan i riksdagen bra för landet. Nu är den däremot ett hot mot demokratin. Anderssons syfte är förstås enbart att åstadkomma splittring och få SD-väljare att rösta på S-partiet.

Tyvärr erkänner hon inte att hon talar för sin sjuka mor, dvs ett S-parti som i åtta år regerat landet med förödande verkningar. Det goda är dock att hennes partis väg åter till makten tycks alltmer blockerad. Vänstern går tillbaka. Och om nuvarande ungdomsgeneration röstar som skett fjolårets skolval så blir det bara omkring 40 % osäkra vänsterröster i framtiden. Det vet naturligtvis S-partiet och därför använder man desperat metoden att smutskasta sin främsta konkurrent, dvs SD. Vid söndagens partiledardebatt i SVT fortsatte hon på utfrysningen väg varvid de fyras gäng bemötte Åkesson med brutala hånflin i stället för en rimligt anständig neutral debattstil.

Hennes ord i den debattartikel jag nyss nämnts innebär en grov överdrift vad gäller all sans och måtta. Så här skriver hon:

”Det är någonting fundamentalt som står på spel de kommande åren. Vårt lands själ. Vilka vi är här hemma, och i omvärldens ögon. Det Sverige som vi älskar och är stolta över. Där demokrati och tillit frodas. Och där människor möts för att samtala, debattera och utveckla vårt gemensamma samhälle.”

Uppenbarligen menar hon att S-partiet representerar det goda gemensamma samhällets själ och att socialdemokratin ständigt agerar propert. Hennes grova smutskastning av SD för att försöka vinna väljare är helt enkelt oanständig. Vad hennes parti vill politiskt sett mörkas, medan mängden ostyrkta invektiv slungas mot SD, regeringen och TIDÖ-avtalet. Anderson agerar således inte som en politisk tänkare, utan som en brutal politisk hantlangare. Statsminister Kristersson yttrande tevedebatten bekräftar i stort min åsikt om Andersson, om än på det balanserade vis som tillkommer en statsman.

Det är alltså Andersson själv som hotar svensk demokrati och det öppna samtalet. Hon respekterar inte rösterna från 20% av väljarkåren. Hennes bild av Sverige är så förvrängd att den enbart kan förklaras av missmod och desperation. Att svensk socialdemokratin är körd är därför min tro och åtminstone min förhoppning.

Torsten Sandström

Visste du att tidningen som påstår sig verka för en upplyst värld sänder olika signaler i sin pappersversion jämför med den digitala till allmänheten? Så är det. Kolla här rubriker av Hanna Hellkvist i pappersversionen som jag läste på morgonen:

Det var så så länge sen jag befann mig i ett heterosexuellt förhållande att jag nästan glömt bort hur störiga män kan vara

I den digitala versionen har hennes budskap en annan nyans:

Går det att ha sex med någon som inte kan torka av ett matbord?

Jag kan inte förstå hur mina vänner kan ligga med sina män

Det kan inte råda någon tvekan om att vulgariteten skruvats upp för locka en bredare publik till läsning av ett ändå helt ointresset budskap. Det ångar hursomhelst av vulgaritet och egofixering. Författarens personliga ångest siffer på ytan och serveras läsekretsen i brist på andra viktiga skeende, tycks det. Man kan inte beklaga att hon försatt sig i ett så eländigt läge, men det förefaller helt självförvållat.

Och hur är det med logiken i DN:s så kallat upplysta värld? I stort sett alla män dras över samma kam och hennes vänner likaså. Männen är störiga och karaktäriseras av att inte rengöra matbordet. Att hennes erfarenheter kan bottna i besvikelser och författarens sexuella läggning förstår läsaren direkt, men uppenbarligen inte Hellkvist och DN.

Det vi ser är ännu ett exempel på åsiktsjounalistik av värsta slaget. Man får ett intryck av desperation. En tidning som inte förmår att presentera kritiska fakta tvingas satsa på det undermåligt lättsmälta på ett vis som Expressen och Aftonbladet sedan länge gjort. På samma vis som medierna kan skrämmas med skräckreportage om exv klimat och våld försöker man ragga läsare genom tevekändisar och ytterst personliga åsikter av det intima slaget.

Om svenska gammelmedier ska fortsätta på denna väg så hoppas jag på deras undergång. Att staten tvingar medborgarna att betala för liknande inslag i SR/SVT är inget annat än en skandal för en demokratisk nation.

Torsten Sandström

Just nu råder som bekant en medial hysteri om artificiell intelligens, AI. Arbetslöshet hotar enligt press, radio och teve om datorerna ges ytterligare makt. Prov i hemmet kommer att leda till fusk om maskinerna får hållas – de gamla proven i skolsalar tycks otänkbara. Även andra problem med AI förs fram i en upphetsad debatt.

Min åsikt är att upprördheten i huvudsak är obefogad. Visst är framväxten av ett kontrollsamhälle via ansiktsigenkänning och liknande något allvarligt. Men samtidigt tycks den före detta kommunist som utsetts till svensk kommissionär i EU få sin vilja igenom att storebror – via EU-lagstiftning – ska få rätt att kontrollera innehållet i all svensk kommunikation över nätet.

Vad gäller att komma åt fusk i skolan är själva kravlösheten ett viktigt problem. Lärare och byråkrater är alltför passiva och fega att sätta hårt mot. Nej, nu gäller det att slopa viktiga prov i hemmet. Utför prov i särskilda skolsalar, som sagt. Det är den slappa och rädda attityden som är det stora problemet. Skandalen vid gymnasiet på Campus Manila med inflaterade betyg tyder på att rektorer och lärare framstår som naiva dödgrävare åt kravet på kunskaper. Det rör sig närmast om ett moraliskt problem, som odlats fram av vänsters pedagoger vilka alltför länge vägrat att ställa krav och ständigt menar att man måste tro gott om varje elev. Myglare, bråkstakar och fuskare betraktas som gulliga barna som måste ges stöd. Att tala klarspråk med dem förkastas som högafffektivt bemötande!

Och inte nog med detta. Det svenske samhällets främsta problem idag är inte AI. Nationen har två händer fulla med strukturella problem som inte lösts under rader av år. Kunskapsskolans nedgång, en haltande hyresmarknad, en orättvis bostadsbeskattning, en vårdapparat tyngd av byråkrater (och brist på vårdpersonal), frånvaron av ett försvar, en politisk klass som inte vill se klart (men biter sig fast) samt inte minst medier som motverkar öppenhet i det politiska samtalet. Detta är bara ett smakprov på eländets yttringar.

Att i detta läge fokusera den mediala diskussionen på AI är därför ett tecken på politisk och medial dårskap. Politiker, medier och pedagoger mfl vill inte se klart. Att en åldrig juristprofet tvingas att påtala dessa fakta är bedrövligt.

Torsten Sandström

Ett problem jag tidigare skrivit åtskilliga gånger om är hur sossarna genom lagstiftning och statliga pengar byggt ett nätverk för att konservera sin egen maktställning över Sverige. Det är ett ämne för en helt bok, ty framför allt sedan Olof Palmes tid har lagstiftningen varit ett allt vanligare medel för att konservera S-partiets egen ställning. Alltså en metod som i princip är grundlagsstridig, dvs att använda rätten för ett enskilt subjekts nytta. Alla ska ju vara lika inför lagen, brukar det heta.

Värst är förstås lagstiftningen som ger S-partiets systerorganisationer laglig makt över arbete- och hyresmarknad. Andra exempel är inrättandet av myndigheter som ger makt över svenska kulturpolitik, skola, universitet osv och där följden blir att rader av sossar kan parkeras i ledande ställning som spjutspetsar för partiets ideologi. Likaså är lagstiftningen om public service en dimridå för vänsterns maktställning i och med att granskningsnämnden som ska kontrollera övertramp inte alls fungerar i praktiken. Uppräkningen kan som sagt bli lång. Tänk bara på att det i en annars sträng svensk lotterilagstiftning görs undantag för de politiska partierna – där sossarna länge varit aktiva och tjänat stora pengar (utan att tydligt ange att överskottet går till S-partiet, i form S-lotter eller dylikt).

Idén till dagens text fick jag då jag häromdagen läste att det sk Finanspolitiska rådet kritiserade den nya regeringen. Nyligen har ett annat sk råd – det klimatpolitiska – gjort samma sak. Förklaringen är förstås att rådens sammansättning formats av S-regeringar. I toppen av dessa politrukråd sitter trogna sossar och resten av ledamöterna är handplockade. Svensk lagstiftning fungerar alltså inte neutralt i praktiken. Det är en metod för sossarna att skapa makt över nation, byråkrati och ytterst folkets hjärnor.

Det vi ser är sossarnas kontrollapparat. I åratal har akademiker i karriären enrollerats i sossarnas maktstruktur. Antalet administratörer är tyvärr mycket stort – särskilt på toppnivå har de ökat – och följden har normalt blivit att sossevänligt folk har utsetts. De vill göra karriär och det sker bäst genom att lydigt titta uppåt och fråga vad den politiska klassens ledning vill. Så beskrivs inte byråkrati i svenska grundlagar – där är avsikten meritokrati dvs de skickligaste sakligt sett. Vad sossarna önskar är bekant, nämligen att behålla makten över Sverige. Hittills har de tyvärr lyckats ganska bra, även om deras tid nu förefaller vara på sluttampen.

Torsten Sandström

Som bekant skriver jag ofta om mediernas alltmer tydliga vänsterinriktning. Normalt används sublima eller infama metoder. Alltså inte något socialistiskt skrikande och bankande. Ett vanligt knep är att välja en populär intervjuperson med radikal läggning. Och så låta dennes ord föra fram det budskap journalisten önskar. Detta även om orden bara är förflugna. Detta sker i princip i alla medier. Även Dagens industri således, som med Bonniers som ägare har utvecklats till ett vänsterorgan med tydliga drag av populism. Vad sägs om denna rubrik till en frågestund med Thomas von Brömssen:

Folkkära skådespelaren: ”Ville inte bli en sådan där kapitalist”

På så vis vill tidningen att läsaren ska ta ställning mot nuvarande svenska ekonomiska system. Det är närmast komiskt. Vad vore Dagens industri utan kapitalismen? Ingenting! Fria initiativ och en fri marknad har som bekant skapat sällsynt goda ekonomiska förhållanden i vårt land, dvs resultat som socialdemokratin i åratal stenhårt beskattat och delat ut i bidrag till sina vänner.

Genom att lyfta fram ett udda uttalande från en reko kille som Brömssen vill vänsterjournalister alltså driva politik. Ett nålstick eller en droppe som urholkar stenen. Det är så uselt och påklistrat. Men det är typiskt för mediesamhällets tragiska utveckling, dvs vänsterpopulism.

Jag tror inte att den gamla skrothandlaren Albert hade gillat detta knep. ”Nej, Hebbe lille! Har man med journalister att göra måste man vakta sin tunga….”

Torsten Sandström

Dagens juridik har idag en märklig rubrik som kännetecknar svenska medier:

Kriminologerna: ”Kriminalpolitiken svagt förankrad i forskningen”

Trots att jag är garvad väcker rubriken berättiga förvåning. Så här borde det nämligen se ut om allmänheten ska upplysas:

Svenska folket: Kriminologisk forskning svagt förankrad i verkligheten

Rubriken högst upp är alltså ännu ett exempel på att svenska medier ständigt väljer att släppa fram åsikter från vänsterns sida. Dvs de eviga påståenden som går ut på att straff inte gör någon nytta. I vart fall innebär en tid i fängelset att den berörde under momentant hindras att begå brott – ifall staten bara kan se till att personen effektivt hålls inlåst. Risken är förstås att vederbörande under lås och bom skolas till ny brottslighet. Men vad ska samhället göra? Det gäller att åtminstone temporärt skydda medborgarna.

Torsten Sandström

Jag funderar nu över välfärdens baksida. Att social service och vissa former av bidrag är nödvändiga i industrisamhället tar jag för givet. Men nackdelen är att offentliga gåvor lockar till överdrifter. Frågan är vilka bidrag som är värst?

Beloppsmässigt är antagligen slöseri inom vårdens administration samt a-kasseersättning till människor som faktiskt kan jobba – men inte vill – de utgifter som belastar samhället hårdast. Men konkurrensen är stenhård. Enbart de gåvor – som inte sällan försnillas till u-länder och deras herrar – är gigantiska, omkring 25 miljarder per år hanteras av Sida och lika mycket av andra statsorgan.

Att bestämma vilka enskilda kostnader som sticker mest i mina ögon är lika svårt. Alltså vilka som är mest omoraliska sett från skattebetalarnas perspektiv. Låt mig bara peka ut två,.Årliga sk sk Alma-pris till en barnboksförfattre på 5 miljoner och ett så kallat nobelpris till en forskare i nationalekonomi är hänsynslöst fräcka beslut. Omkring 10 miljoner i kulturpengar vräks alltså bara ut till kanske två personer årligen – dessutom ofta mottagare av utländsk nationalitet. Tänk så mycket fint som kunde arrangeras för detta belopp. Eller som – del av andra besparingar – en skattesänkning. Många bäckar små brukar ge en hel å brukar det ju annars heta.

Välfärden tycks alltså per automatik leda till missbruk. Politiker som hanterar skattepengar lockas till slöseri. Förr kallade sossepolitiker detta för stöld från folket. Nu står de först i kön för att kräva liknande onödiga utgifter.

Det är hög tid för att återvända till sparsamhetens dygd. Men politiker vill inte spara. De vill ge bidrag som gör att de återväljs. Problemets grund är alltså den svenska politiska klassens behov. Om detta talar varken medier eller statsvetare. Det är de facto själva en del av dagens politiska system…

Torsten Sandström

Just nu debatteras regeringens beslut om att förkorta mandattiden för styrelseledamöter i universitet och högskolor. Kritikerna anar politisk styrning, medan regeringen talar om säkerhetsaspekter. Möjligtvis finns det en vilja att låta SD vara med att påverka valet av några av de ledamöter som ska utses av staten. Det är oklart.

Kritikerna skriar om politisk styrning. Kanske ligger det något i detta. Men påståendet är ändå faktiskt sanslöst. Ta fram statistik och kolla vilka ledamöter som hittills utsetts av staten! Här finns rader av politiker från hög partipolitisk nivå. Låt mig bara nämna tre. Förut Trallan – förlåt – Allan Larsson och Vanja Lundby Wedin i styrelsen för Lunds universitet. Och nu Anna Ekström som kommer att få förkortad tid i Umeå universitets styrelse. Och då har jag inte nämnt rader av politruker, vilkas politiska åsikter S-regeringar alltid gillat, såsom Ann Ramberg, ordf i Uppsala universitets styrelse.

Sedan årtionden har socialdemokratin använt sig av metoden att via partibok eller kontakter styra det offentliga Sverige utanför kanslihus och riksdag – alltså även universitetsvärlden. Om detta har politiskt korrekta medier varit tysta. Under åren har således en enorm makt utövats av formellt opolitiska uppdragstagare, såväl över universitet som andra samhällspolitiska områden. Det är denna tystnad som är den stora skandalen. Det som händer nu är närmast en bagatell.

Viktigt är också att förstå vad ”akademisk frihet” innebär. I grunden rör det sig om den enskilda forskaren och lärarens frihet att tänka, skriva och tala som han eller hon vill (inom brottsbalkens gränser). I vilken mån personer i ledande befattningar ska omfattas av denna frihet är högst oklart. Att dessa – då de utes av samhället – skulle ha något slags brett skydd för sina uppdrag har knappast något med vetenskaplig frihet att göra. De bedriver ju ingen forskning, tack och lov! Friheten skulle ju i så fall betyda att det ges skydd åt politiker och politruker, som inte har mycket med forskning och ett öppet samtal att göra.

Torsten Sandström

Idag tänker jag åter på Ilija Batljan och det fastighetsbolag som han styr, Samhällsbyggnadsbolaget, SBB AB.

Det är inte så svårt att göra hyreshusaffärer i nollräntetider om man har banker och aktieägare som beviljar stora lån resp deltar i emissioner. Att han backats upp av andra sossepolitiker som sålt kommunmedlemmarnas fastigheter till SBB tillhör bilden av hänsynslös girighet. Det rör sig med andra ord om list, mygel och hybris. Den före detta sossepolitikern Batljan har utnyttjat denna affärsidé till max. Utan att ta varning av tidigare imperiebyggares problem med att genomföra många storaffärer under kort tid med goda räntor har Batljan byggt ett företag på lerfötter.

Så går det när politiker vill syssla med affärer. Man kör sitt eget race och missbrukar omgivningens förtroende. Särskilt allvarligt är Batljans maniska vilja att snabbt bygga ett företagsimperium. Historien lär oss att risken då ofta blir skyhög. Under ett års tid fram till idag har B-aktien sjunkit med 72%. Därför bör kanske Batljans bolag – om det inte först hinner gå i konkurs – byta namntill SSB, Samhällsskadebolaget…

Torsten Sandström

I en serie annonser påstår DN som bekant att man verkar ”för en upplyst värld”. Det vill åtminstone redaktionen – och kanske ägarna om de bryr sig om innehållet – få oss att tro. Jag fnyser – trots att förvisso några få journalister gör goda insatser. Vad sägs om följande rubrik idag:

”Räkna med konflikter om du lever med andra”

Vilken djärv analys! Det är en i mängden av landets många psykolog journalister som står för denna stora vishet. Rubriken är så dum så att även jag häpnar över vad DN kan åstadkomma. Om jag lever ensam på en öde ö uppkommer förstås inga konflikter i mitt liv – låt vara att livet blir trist och man kan bli galen. Så fort andra flyttar till ön finns självfallet en risk för konflikter.

För att åstadkomma denna självklara slutsats behövs inte en utbildning i flera terminer vid ett universitet eller en högskola. Det kan faktiskt ett småskolebarn lista ut.

Därför är jag skraj för vad DN menar med upplysning. Begreppet tycks även omfatta truismer och politiskt korrekta uttalanden. Detta förklarar DN:s hjälp att matcha Greta Tunberg till idolstatus. Det förklarar också tidningens kamp för vänsterns åsikter eller jakten på alternativa medier (alltså de som verkar för kritiska analyser från höger och inte bara pajkastning och hån).

På så vis måste man säga att DN tar ledningen för det svenska samhällets dummerjönsar.

Torsten Sandström

Sossarna för en förljugen politik. Nu i opposition. Man försöker proppa vilka galenskaper som helst i folkets halsar. Vad sägs om följande uttalande av Magdalena Andersson i samband med 1 maj? Hon föreslår statsbidrag till mat och jobb för ungdomar under sommarlovet:

”Vi kan inte låta den här sommaren bli en

rekryteringsfest för de kriminella gängen”

Efter åtta år vid makten menar nu sossarna att detta är ett rimligt förslag. Varför inte långt tidigare? Under åtta år har Andersson suttit i ledningen för det parti som misslyckats kapitalt med att regera nationen. Brottsligheten har ökat katastrofalt. Jag undrar dessutom om vilken betydelse statsbidrag till sommarmat och jobb kan få för att stoppa kriminaliteten? De kriminella klanernas ungdomar lockas ju av större och mer lättförvärvade pengar från knarkhandel och annan brottslighet.

Det ärliga hade varit att säga att socialdemokratin misslyckats med klanvåldet under två mandatperioder samt med den invandring som kriminaliteten bottnar i. Men det gör inte S-partiet. I stället försöker man att ge den nya regeringen goda råd. Och vilken vettig regering vill lyssna på svenska sossar, som inte har förstått hur landet ska styras annat än med en politik som går ut på statsbidrag åt alla…

Ändå envisas svenska medier med att undvika kritisk rapportering om S-partiet. Orsaken är att medierna styrs av vänsterns journalister. Det är bedrövligt. Mediesamhället får pågå vis ett tydligt kännetecken. Vänsterns anhängare propagerar via privata och offentliga medier.

Och folket hukar sig.

Torsten Sandström

Svenska gammelmedier är tröga och sover politisk Törnrosasömn. Först den 5 maj börjar man inse och rapportera allvarliga saker. Som Bulletin skrivit redan den 2 maj så berättar den ryske professorn – statsvetaren – Sergei Medvedev att han anser att Ukrainakriget är starten på ett nytt världskrig. Kampen är ett resultat av något som pågått under lång tid inom den ryska nationen.

Kriget har ideologiskt förberetts i omkring 15 år. Det är fråga om en revansch pga förlusten av ära efter sovjetsamhällets sönderfall. Alltså en nationell kamp för historisk självhävdelse. Man söker återta en grym position som kraschat. Kampen riktar sig inte främst mot Ukraina utan mot västerlandet och dess – enligt Putin – liberala och kulturellt förslappade samhällen. Enligt Putin rör det sig om en minst tvåhundraårig kamp mot fiender från väst. Oavsett utgången i Ukraina kommer striden att fortsätta så länge den nuvarande regimen i Ryssland härskar.

Om man betraktar Ryssland på kartan så framgår det tydligt att nationen förfogar över stor geografisk potential. Men ekonomiskt – mätt i handel – är nationen en tämligen begränsad aktör. I vissa avseenden även tekniskt efter. Moraliskt är landet i botten på grund av obeskrivlig indoktrinering och sträng repression.

Rysslands innehav av kärnvapen gör förstås skeendet ytterst allvarligt. En hänsynslös Putin – ensam och möjligtvis sjuk – medför att läget kan bli extremt explosivt – framför allt för nationer som förut varit under den ryska kulturens kontroll.

I Sverige sysslar enkelriktade medier med FN:s propåer om klimatskräck. FN-chefens grova tirader om undergång pga CO2 döljer tyvärr ett förmodat större problem: storkrig med kärnvapen. Världens tycks gå under pga uppvärmningen, påstår FN-chefen och svenska medier. Det är möjligt på mycket lång sikt om övergången till eldrift mot förmodan uteblir. Men risken för ett världskrig är långt större och detta i närtid. Alltså hamnar allvarligare skeenden i mediernas skugga. Den lilla digitala tidningen Bulletin – av vänstern så hånad – är tre dagar tidigare på hugget om Medvedevs varning. Likaså finska tidningar. Annars så högröstade – och självgoda – svenska medier förmår alltså inte hänga med på grund av deras politiska korrekthet och vana att gå i flock (exv i klimatfrågan). Just nu har man för övrigt fokus på en skenhändelse i London.

Torsten Sandström

Kungakröning i London 2023. Mannen ifråga är redan monark. Men nu ska han smörjas enligt medeltida ritual. Saken är alltså obetydlig politiskt sett.

Men den upphöjs av medierna till något riktigt stort. Det kryllar av rapporter på radio och teve. Och tidningarna berättar detaljerat om alla de ointressanta saker som sker i Westminster Abbey.

För medierna är spektaklet bingo. Timtals rapportering utan att det krävs analys eller annan ansträngning. Man ger publiken en underhållning som är av mindre vikt än en fotbollsmatch. Mediernas karusell snurrar alltså. Lättviktiga time-killers på rad. Inga tråkiga frågor om hur skattebetalarnas pengar används. Eller hur undersåtarna bjuds in att på distans iaktta överhetens värld.

Det är mediesamhället i ett nötskal. Inte undra på att väldens auktoritära regimer fnyser åt demokratin. Eller snarare att de försöker efterlikna den genom sina apspel.

Torsten Sandström

Den svenska ungdomskulturen håller på att spåra ur. Tjogtals intervjuundersökningar visar att barn klagar över sin bräckliga position i samhället. Men som man frågar får man svar, brukar det heta. Det tillhör förmodligen den vanliga ungdomsrollen att kryssa för missnöje i enkätformulär, trots att barnet ifråga är ungefär lika nöjd som de som fått frågan för tjugo år sedan.

Det vi ser är med andra ord en samhällsstyrd urspårning. Det är i huvudsak curlande politiker, medier och föräldrar som bär ansvaret för nutida dogmer om ungdomlig oro och ångest. Denna politiska styrning får naturligtvis allvarliga problem. Det ligger förstås nära till hands att tro att rapporteringen om oro blir en självuppfyllande profetia. Så fort en ungdom känner att livet tar emot – vilket sker för de flesta människor under uppväxtåren – så för söker omgivningen finna en sjukdomsförklaring. Det räcker alltså inte med med uppmuntrande ord – ta´t lugnt, ganska upp dig osv – utan i vårt land kopplas en bred kår av psykologer och psykiatriker in. Och då är det fara i färde. Vad som helst kan faktiskt ske. Medierna spinner då loss om ungdomars sjukdom.

Om jag bortser från mängden diagnoser fulla med bokstäver – så räcker det med att betrakta frekvensen av utskrivning av lugnande mediciner, sk psykofarmaka. I vårt land skrivs nämligen tre (3!) gånger oftare lugnande medel ut än i vår grannländer. Är alltså svenska barn sjukare än danska, norska och finska? Det har jag svårt att tro. Däremot har vår nation många fler psykologer och läkare med inriktning på själens krämpor. Och de är – liksom nationens politiker och medier – naturligtvis fångade av de alltmer spridda teserna om ungdomlig ångest och oro. Många gånger är detta tyvärr professionernas livselixir. Det bidrag till nya vårdjobb och ökad försäljning av psykofarmaka.

Jag påstår att även den svenska skolans problem delvis sammanhänger med en liknande darrig samhällsanalys. Rädslan för oro och ångest har inneburit att kravlöshetens evangelium predikats i åratal inom utbildningsväsendet. Den som underpresterar rår inte för detta, ty orsaken är själsliga krämpor. I syfte att hjälpa den enskilde lindas hela skolverksamheten in i bedövande bomull. På vis tenderar kunskapsnivån att drabbas. Och den traditionella lärarrollen förvandlas till vårdarens. Om höga kravs inte ställs på elever behövs naturligt nog inte skickliga kunskapsförmedlare. Osv.

Det vi ser är en svensk ungdomskulturell spiral i nedåtgående riktning. Jämförelsen med våra grannar – både vad gäller lugnande mediciner och skolprestationer – visar att Sverige skaffat sig ännu ett självförvållat strukturproblem. För detta ansvarar främst den svenska socialdemokratin. Det är huvudsakligen sossarna som länge drivit den svenska vård- och socialdogmatiken. Genom social ingenjörskonst tror S-partiet att man kan bygga en trygg ungdomskultur. Följden har blivit allvarliga överreaktioner och en generation av oro och psykiska diagnoser.

Det är därför det svenska samtalet om Sverige som en moralisk stormakt vad gäller ungdomars liv och hälsa påminner om kejsarens nya kläder. Och än värre. Som sagt, genom allvarliga snedtramp – kravlöshet och överreaktioner – hotas generationer av barn att skadas. Detta i ett land där i åratal pengar strömmat till skola och vård.

Torsten Sandström

Den som är politiker anförtros ett stort ansvar. Efter bästa förmåga ska han eller hon hushålla med folkets pengar. Signalen borde alltså vara försiktighet och sparsamhet i och med att andra ska tvingas betala. Man kan kanske säga att brottet ”trolöshet mot huvudman” beskriver hur ett politiskt uppdrag inte bör gestaltas, dvs hur det bör gå om förtroende missbrukas:

Om någon, som på grund av förtroendeställning fått till uppgift att för någon annan sköta en ekonomisk angelägenhet eller självständigt hantera en kvalificerad teknisk uppgift eller övervaka skötseln av en sådan angelägenhet eller uppgift, missbrukar sin förtroendeställning och därigenom skadar huvudmannen, döms han eller hon för trolöshet mot huvudman till böter eller fängelse i högst två år.

Men tyvärr gäller inte denna regel i 10:5 Brottsbalken för beslutsfattande i en politisk församling. Detta på grund av att besluten där antas vara välmenande och välgrundade av politiska skäl. Annars hade också polis och åklagare fått häcken full med att utreda politikernas framfart.

Ändå menar jag att många politiker måste ses som vaneförbrytare då det gäller att missbruka förtroende. I diktaturer saknar folket ofta tillit till nationens politiker, varför uppkomsten av trolöshet mot huvudman är en naturlig följd som få förtryckta irriteras över. Demokrati bygger däremot på förtroende. De fria valen förutsätts vara baserade på denna tillit. Men ändå blir tilliten en fiktion, något som i sin tur avspeglas i ett utbrett folkligt förakt för den politiska eliten. Till vardags klagar nästan alla på svenska politiker. Många känner sig svikna. Tyvärr ofta med all rätt.

Demokratin har med andra ord flera skuggsidor. Väl känd är Churchills fyndiga tes: ”Demokrati är den värsta formen av styrelse, bortsett från alla andra former som man prövat tidigare.” Hans uttalande ska ses mot år av egna erfarenheter från det brittiska parlamentet. Där har han förstås sett politiker som svikit löften till sina väljare. Och antagligen har han själv lockats till förtroendesvek. Dessutom har han sett otaliga beslut som fattats med effekt att pengar förslösats från nationens huvudmän. Han är även bekant med den värsta formen – röstköp genom löften om ekonomiska bidrag till några och beskattning av andra. Han har alltså sett hur demokratins lackmuspapper funkar. Och det färgas ofta rött, såväl i Storbritannien som i Sverige.

Visst finns det ärliga politiker. Men tyvärr är det så att de hederligaste kommer till korta vid kampen om jobben inom politikernas karriär. De ansvarsfulla vägrar att köpa röster som konkurrenternas väljare ska tvingas betala. Därför tycks det tyvärr som de mest kallhamrade och sluga politikerna tenderar att ta hem spelet. Så är det såväl i Storbritannien som i Sverige.

En sådan hänsynslös person var i min värld Olof Palme. Utan att tala om hur och varför läroprocessen gått till listade han ut ett antal grundprinciper för hur folket skulle bedras vid allmänna val. Den främsta tesen var förstås att riktade penningbidrag till vissa grupper skulle säkra socialdemokratins väljarstöd (i synnerhet som det angavs att de välbeställda skulle betala högre skatt för att finansiera bidragen). Palme visste även att manipulera demokratin i korporativ riktning, så att hans falanger utanför riksdagen – dvs bossar inom fack- och hyresgästföreningar samt trogna byråkrater – via lagstiftning gavs vidgad makt. Han insåg också hur SR och SVT enkelt kunde användas som allierade i kampen om väljarna. Genom att satsa på statliga journalisthögskolor och en i lag riggad styrelseform över företagen SR/SVT kunde han ge svenska medier en rejäl skjuts i vänsterns riktning. Till den mediala bilden hör skapandet av en Granskningsnämnd som – främst till namnet – sysslar med kontroll av journalisternas vänsteravvikelser i public service´ regi. Bakom Palmes politiska strategi fanns även hans vurm för den ”starka staten”, något som gjorde att privata företags nytta och de enskildas frihet närmast sågs som demokratiska hinder som måste övervinnas.

För att begränsa det utbredda politiska förtroendemissbruk jag nu skriver om måste svensk demokrati moderniseras. Den starka svenska staten måste växlas om till en demokratiskt effektiv offentlig apparat, som maximalt försöker hylla frihetens mål. En väg är vidgad rotation på politiska poster samt en öppning för inslag av direkt folklig demokrati. En annan viktig väg är att ge Riksrevisionen ett rejält utökat mandat och en faktisk maktställning inom stat och kommun. Liknande ett domstolsförfarande bör övervägas att Riksrevisionens kritik måste bemötas av regeringen och – vid skiljaktig mening – ges möjlighet till en slutlig prövning i sista instans i Högsta förvaltningsdomstolen ( eller hellre direkt i en nyinrättad Författningsdomstol). Mina förslag kräver förstås flera lagreformer, främst avseende Regeringsformen.

Min mening är alltså att en svag svensk rättsstat måste stärkas. Det är nödvändigt och bråttom. Nationen befinner sig nämligen i en rättsstatlig kris med flera andra dimensioner.

Torsten Sandström

I DN 2/5 syns en rubrik högt upp på hemsidan:

De vill skapa en värld bortom kapitalismen

I reportaget beskrivs hur det norrländska Skogsnäskollektivet inspirerats av Kerstin Ekmans ”Händelser vid vatten”. Tidningen vill beskriva hur det är att bo där och varför medlemmarna av kollektivet gör det.

Jag undrar varför DN lyfter denna fråga just nu. Det kan knappast ha att göra med Ekmans bok eller SVT:s filmatisering. Artikeln och efterföljaren om ett kollektiv på Östermalm i Stockholm pekar på att tidningen vill rapportera om alternativa livsstilar som man tycker är intressanta och i tiden. Delvis rör det sig förstås om kritik av kärnfamiljen. Men det är också en fråga om politiskt systemkritik, dvs en attack mot nutida svensk produktionssätt. Det är där rubriken (se ovan) kommer in och passar som hand i handske.

Det är alltså kapitalismen som kollektivisterna i Skogsnäs tycks vilja ersätta. Frågan är med vad? Att man drar sig tillbaka i skogen tyder knappast på en vilja att plädera för storskalig planekonomi. I stället tror jag att det rör sig om miljörörelsens pågående skräckvision om klimatförändringar. I handling vill vissa protestera genom att klistra fast på allmänna ytor för att stoppa människors vardagliga rörelser och sysslor. Andra drar sig tillbaka till ödemarken och lever på vem vet vad – kanske ärvda eller besparade pengar.

I båda fallen rör det sig om förakt för en svensk ekonomi som skapat hög välfärd för massor av medborgare i vårt land. Okej att välfärden är ojämnt fördelad. Men även många som inte bidrar med eget arbete till samhället – ev bosättare i olika kollektiv ute i skogen – får skola, vård och mycket annat genom den gemensamma skattefinansierade välfärden.

Genom att okritisk presentera dessa alternativa rörelser – även de som via lagbrott klistrar fast sig och stoppar trafiken för andra – propagerar SvD:s (och andra mediers) journalister faktiskt för en form av kommunism eller flummig landsbygsgemenskap. Egentligen rör det sig om stöd till samma anda som uttrycks av dem som vill leva på andras bekostnad, ty kollektivisterna kan räkna med samhällets och skattebetalarnas pengar då det gäller exv vård.

Är SvD:s och landet journalisterna naiva och omedvetna? Kanske, men definitivt inte alla – det finns flera lysande kritiska skribenter. Men jag vet att många inom kåren är vänstersocialister, av vilka flera jobbar för att skapa en nutida planekonomi, som innebär att vår moderna industriella marknadsekonomi ska omformas. På så vis blir de människor som drar sig undan samhället – i kollektiv eller inte – reformister eller revolutionärer.

I deras tänkande ligger förstås en god portion naivitet. Hur ska den moderna offentligheten finansieras om medborgarna inte lönearbetar i tätorternas industrier? Vem ska sköta skolor och vård? Hur ska pensioner och äldreomsorg fixas? Frågorna hopas över de barnsliga idealister som tror sig veta bäst och därför rekommenderar flykt från dagens lönearbete?

Stora delar av den svenska journalistkåren måste lämna vänstertänket. Om de inte kan skriva sakligt och kritiskt om dagens samhällsproblem måste de lämna sina mediejobb och gå in i en lämplig kyrkorörelse, som vill betala dem för att drömma om framtiden. Det är dock synd om deras barn, som får en knepig start i livet.

Torsten Sandström

Just nu dras den återkommande säsongen igång om krisen rörande semestervikarier inom svensk vård. Vi har lärt oss att ställa klockan efter ett semesterproblem som kunna undvikas genom annorlunda administrativa (och arbetsrättsliga) regler som för länge sedan bort genomföras rörande uttaget av semester inom vården. I Finland tycks det inte vara ett stort problem. Och varför klarar privata svenska företag detta någotsånär – och inte svensk vård?

I nutid är dessutom medierna fulla med rapporter om långa köer inom exv cancervården och väntan på operationer där.

Likaså har det nyss dragits igång ett mediala intresse för att tandvården gå på knäna. Barn får inte besökstider och vuxna hänvisas – av regionerna – till privata tandläkare.

Men ingen försöker finna förklaringen till eländet. Det finns nämligen en gemensam nämnare för problemen: Sveriges 21 regioner/landsting som var för sig utför samma jobb. Pengar saknas inte vilket bilden ovan antyder. Vi kan se det genom att utav omkring totalt 300.000 anställda så dominerar den stora grupp som utför administrativt arbete av olika slag. För att inte öppet tala om detta har gruppen byråkrater fördelats på en lång rad undergrupper, i stil med ledningsarbete, handläggare, administratörer mfl. Sammanlagt till en mängd som antagligen överstiger antalet sjuksköterskor (överst i bilden), dvs omkring 70.000. Sedan 2010 har mängden administratörer vuxit med omkring 36 procent, se https://timbro.se/smedjan/debatt-landstingens-doda-hand/. Kontentan är en stenhård tro på att byråkrati ska hjälpa 21 olika regioner. Men så är ju inte fallet.

Alla inser att en mer centraliserad sjukvård i Sverige, dvs en bantning av regionerna till kanske tre, kan innebära en rejäl besparing inom byråkratin och ett koncentrerat administrativt arbete. Här finns således en stor potential för fler tjänster inom själva vården. Detta enbart genom att använda regionernas pengar mer effektivt. Ändå ropar alla chefer inom regionerna efter nya pengar från staten.

Verkligheten är ju inte klok. Men det är Sverige i nötskal. Inom den politiska klassen håller man varandra under armarna.

En bra regering borde inse problemet och därför genast inleda en översyn av regionernas organisation! Ebba Busch har lovat detta i valrörelsen, vad nu det var värt…

Torsten Sandström

I förra veckans DN skrev den olycksaliga propagandisten Peter Alestig en artikel som ger näring åt ett stort svenskt problem. Han hyllar nämligen forskare och högskolor som främjar aktivism i klimatrågan.

Den högre utbildningens frihet är viktig. Varje forskare ska ha rätt att välja ämne och perspektiv – låt vara att den vetenskapliga metoden utesluter rent politiskt tyckande. Däremot måste ledningarna för universitet och högskolor ovillkorligen hålla sig till det som är vetenskapligt bevisat som sant. FN:s politiserande i klimatskräckens tecken är självfallet inte att se som sanningar. Däremot innehåller IPCC:s studier block av vetenskap, exv rörande uppvärmningen som ett faktum och att CO2-utsläpp är en trolig delorsak. Men stora delar av IPPC:s påståenden om CO2-utsläppens omfattning och verkan i tiden är däremot vetenskapligt osäkra och bygger på modeller som är omdiskuterade. Alltså bör svenska forskningsinstitutioner varken främja FN:s eller IPCC:s slutsatser. De är inte ren vetenskap, utan en mix av tro och vetande. Däremot bör oberoende forskare uppmuntras till egna studier.

Alestigs propagerande i DN för att svenska forskningsinstitutioner ska visa aktivism för FN och IPCC är därför en väg mot en forskning som baseras på politik och tro. I slutet av 1800-talet hade biskopar och teologer den högsta makten över svenska universitet, dvs de två enda dåtida i Uppsala och Lund. Detta kritiserades med stor kraft av radikala vetenskapare i stil med socialdemokraten Bengt Lidforss. Hans kritik bidrog till att biskopsväldet slopades.

Nu pläderar Alestig för en utveckling med liknande konsekvenser. Universitet och högskolor ska bli säten för klimatskräckens spridande, en tendens vi tyvärr redan tydligt ser. Risken är stor att FN:s politiserande kommer att få makt över universiteten och deras forskare. Även om IPCC har funnit goda vetenskapliga korn är organisationen befläckad av samma aktivism som prästerna förr drev.

Läsaren av mina bloggar har sett att jag använder hatordet ”talibaner” om dem som driver trosviss politik. Alltså dömer jag ut aktivister som anser att ändamålet främjar medlen, dvs att FN-propaganda är ett godtagbart verktyg för framtiden. Alestig är så fångad av sin tro på FN:s och IPCC:s ord att han till varje pris vill föra ut sitt budskap. Så gör en taliban. Men inte person som vill kalla sig vetenskapsjournalist. Så agerar en ”alestigare”. Och tyvärr även ledningarna för flera universitet, exv det i Lund och Växjö genom sina vicerektorer. Öppenhet – inte enögdhet – är vetenskapens signum.

Slutligen måste tyvärr regeringens minister för högre utbildning, L-partisten Mats Persson, kritiseras. I vanlig vänsterliberal ordning flummar denne doktor i ekonomisk historia omkring. Med ena handen pekar han på behov av öppenhet vid svenska lärosäten och kritiserar PK-kulturens utestängning av oliktänkande. Det är bra. Men med den andra handen jagar han klimatrealister som – i likhet med Elsa Widding – vill främja en öppen debatt och klimatskräckens darriga grunder. En enögd minister är en stor samhällsfara.

Torsten Sandström

Tider förändras. Nya samhälleliga metoder för försörjning av befolkningen skapar annorlunda politiska förutsättningar. En hård och överhetlig kapitalism bidrog till att fackliga organisationer blev viktiga spelare i samhället. När dessa och andra frihetliga krafter får rollen som politiska eliter växer förstås nya politiska ideal fram. Så länge dessa politiska funktionärer fyller viktiga funktioner för samhället kommer förstås en del av fackföreningsrörelsens pampar leva kvar och utöva makt. Det är just det som kännetecknar situationen för dagens socialdemokrati. Den framstår som ett slags politisk blindtarm, utan nyttig betydelse för samhällskroppen. Den kan till och med agerar skadligt.

Det är detta jag kommer att tänka på då jag på statsradion och statstelevisionen hör talas om dagens demonstrationståg på 1 maj. Glesa överlevare – många av dem pensionärer – marscherar för den samhällstyp som tjänat ut, men vars politiker ändå vill bita sig fast. Nutidens tåg av vänsterfolk är enbart en skugga av dem för femtio år sedan. Så går det. Och så går de på rad. I konservativ anda marscheras det bara…

Alltså framförs Socialdemokratins gamla paroller. Ropen skallar, bidrag åt alla. Nu gäller det bidrag till sommarlovslediga barn.

Om femtio år, alltså 2073, har kanske 1 maj förlorat status som helgdag. Ingen vet nämligen då vad som firas. Tro mig, sossarna makt är då bruten. Hur samhället då styrs vet inte jag. Men jag hoppas på en bättring, utan att se några tydliga tecken i den riktningen.

Torsten Sandström

SvD har i dagarna en artikelserie om det politiska samtalet i Sverige. Det kan låta lovande – om öppenhet varit målet. Men så är det inte. I stället tar journalister och intervjuade ställning för den politiska elitens rop på att slippa höra grov kritik från motståndare på alternativa medier, exv twitter och bloggar. Jag försvarar självfallet inte sådana kräkningar. Dock sker SvD:s rapportering genom att perspektivet snävas åt så att enbart makthavarnas rop på skydd beaktas med hänvisning till demokratins behov.

I centrum för artikelserien står begreppet affektiv polarisering. Låt mig citera:

Affektiv polarisering gör att parterna inte är mottagliga för motståndarsidans argument och anses därför vara ett hot mot demokratin. Det demokratiska systemet bygger på att grupper med olika åsikter kan samarbeta. Affektiv polarisering är också ett växande forskningsfält.

Även om begreppet, som det nu beskrivits, framstår som neutralt är framställningen vinklad mot sociala medier där demokratins busar påstås finnas. Syftet blir alltså att frammana lågaffektiva beteende från busarnas sida så att ett demokratiskt samtal ska uppnås.

Det faller däremot inte SvD:s journalister in att fråga varför en polarisering sker i Sverige. Enligt min mening bär eliten ett tungt ansvar för splittringen. I flera bloggar har jag pekat på hur socialdemokratin under ett par decennier jagat SD med direkt skymfande tillmälen. Detta i syfte att hindra SD:s stegvist ökade inflytande över svensk politik och – väl att märka – sossarnas väg mot en ökenvandring i svensk politik. Såväl The Economist har pekat på denna antidemokratiska strategi som jag alltså själv i många bloggar pekat på. Splittringsmetoden är ett allvarligt angrepp på det öppna samtalet (en frihet som jag utan att vara SD-anhängare pläderar för).

Den metod som sossarna använt kan också betecknas som affektiv polarisering, även om den kanske inte används med särskilt hög röst. Många som sympatiserar med SD uppfattar sossarnas metod som orättvis och gravt taktisk: partiet vill skapa splittring för att själv vinna röster. Det är inte att undra på om denna besvikelse inom SD-leden mot vänstereliten avspeglas på sociala medier och att därför röstläget av naturliga skäl skruvas upp. Men att fåtal går till skamliga övergrepp är bara att beklaga.

Liksom i sandlådan gäller det enligt min mening även inom politiken att försöka utreda vem som bär skulden för ett politiskt bråk samt vem ”som börjat” som det heter när barn träter. I min värld – jag noterar ett uppskruvat tonläget på ömse sidor – är det ingen tvekan om att det är sossarnas splittringsstrategi som är grundorsaken. Deras grova tal om nazism och rasism är skulden till polariseringen och utlåningen av SD som parias.

Man väntar sig knappast att SvD ska vara fanbärare för eliten, eller nu den politiska klassens behov av skydd mot uppstickarrörelser i stil med SD. Men faktum är att rader av svenska journalister med vänsteråsikter driver politik för grön socialism. På landets universitet och högskolor finns det även åtskilliga forskare som i samma anda bedriver forskning. Inte undra på att resultatet blir artiklar i SvD att det slag jag nu kritiserar.

Vad gäller SvD är problemet ytterst att ägarföretaget Schibstedt struntar i politikens sakliga innehåll. Man önskar endast åsikter som kan sälja annonser och andra mediala produkter. Då passar tydligen slagord från vänstern in – i kombination med en billig men underhållande åsiktsförmedling.

SD:s valframgångar pekar på att sossarnas strategiska polariseringspolitik inte fungerar. På sikt kommer den förmodligen att bidra till att sossarna måste välja en ny väg. Jag tror man tvingas välja mellan en påtagligt mer vänsterliberal politik än idag eller att försöka nå någon form av allians med SD. Redan idag röstar omkr 28 % av LO:s medlemmar på SD. Den senare vägen kan idag tyckas stängd. Men då S-partiet är ett utpräglat maktparti kan den ändå vara lockande. Partiet säljer gärna ut sin gamla ideologi för att nå Rosenbad. Hursomhelst står sossarna inför en dyster framtid. Det har man sannerligen förtjänat genom att under de senaste åtta åren valt maktens väg och skapat rader av politiska surdegar genom samarbete med framför allt Mp och V.

Torsten Sandström

Det öppna samtalets sajt Klimatupplysningen.se rapporterar om de grönas frälsningsceremoni, den sk Earth Day. Det är en föreställning som går ut på att hålla de troendes krisbudskap varmt. Alltså inte bara att en smygande uppvärmning är på gång, utan att den är nära förestående. Just krisen i närtid är en viktig del i frälsningsbudskapet. Undergången måste vara nära i tiden för att skrämma människor.

Filosofiprofessor Ingmar Nordin på Klimatupplysningen.se har gått igenom en rad hiskeliga påståenden om den blivande krisen från 1970-talet, alltså för omkring 50 år sedan. Du måste läsa hans genomgång av astronomiska överdrifter. Att denna rörelse påstår sig bygga på vetenskap är rena humbuget.

Självt tror jag att det finns en vetenskaplig sanning i att uppvärmning pågår. Men dess omfattning, förlopp i tiden samt faktiska orsaker är knappast vetenskapligt klarlagda. Nordins genomgång av tokiga påståenden klargör detta. Krisbudskapet är sannerligen inte vetenskapligt belagd. I så fall hade mänskligheten idag levt i den yttersta miljökrisen, nära slutet på mänsklighetens existens. Så är det ju inte.

Alltså finns det stark anledning att ifrågasätta krisbudskapen i svensk politik och svenska medier. Det vi ser är ett storskaligt politiskt propagandamaskineri. Avsikten är att via skräck skrämma folket till underkastelse. Historien visar prov på liknande rörelser för frälsning. Bakom står rörelser som strävar efter makt.

Vetenskapens svar måste vara öppenhet och kritisk diskussion. Tyvärr ser vil litet av detta idag. Men i bästa fall syns en tillnyktring. Miljötalibanernas politiska inflytande har under energikrisen kraftigt minskats. Många politiker har börjat förstå att rörelsens överdrifter baserats på ett falskt budskap. Nedlagda kärnkraftverk i Sverige svider idag i medborgarnas plånböcker.

Läs Nordins katalog över hisnande påstående för femtio år sedan. Den kommer att förändra din syn på påståenden om att krisen är nära förestående. Antingen fräls du från ondo. Eller så får du en bekräftelse på din tidigare skepsis mot talibanernas framfart.

Torsten Sandström

Äntligen har generaldirektören på Skolverket fått besked om att uppdraget avslutas. Han som fått tjänsten på grund av politiska meriter får alltså sluta av samma anledning. Han är en sosse som i denna egenskap – alltså inte av ”förtjänst och skicklighet” som grundlagen kräver – fått jobbet som chef för Skolverket. Naturligtvis förnekar sossepartiet att han är deras agent i myndigheten. Men i dagens SR P1 intervjuades han och sa så här:

”Skolverket är politikens verkstad”.

Han försade sig med andra ord. Kan det sägas tydligare att han ser sitt jobb som politikens vindflöjel, dvs i hans fall en vägvisare för vänsterpolitik. Hade han sagt att ”Skolverket är kunskapens värn” hade han kanske klarat sig ifrån etiketten vänsterpedagog. Men det är den rollen han axlat. Och för vänstern är det viktigt att Skolverket ska driva den kravlösa politik som sossarna i åratal propagerat för. Genom låga krav har skolan utvecklats till en politisk förvaringsplats, där jämlikhet är viktigare än kunskap. Resultatet har främst drabbat dem som bäst behöver tydliga krav för att göra karriär i samhället. I skottgluggen har alltså i första ledet stått barn till invandrare som inte får den hjälp i hemmet som räddat många infödda.

Nu är det upp till den nya regeringen driva en ny skolpolitik med kunskapen som ledstjärna. Då gäller det att välja en politiskt oberoende pedagog som chef. Dvs en person som vågar fatta beslut som innebär att kravlösheten monteras ned. Det blir Skolverkets uppgift att skära i snårskogen av normer och ställa ett antal tydliga krav. Slå gärna samman myndigheten med Skolinspektionen (en uppdelning som bara skapar oklarhet och befäster flum). Skolverket bör anordna rader av nationella prov och se till att de åtlyds vid betygsättningen, utan dagens svepande undantagsskäl som gör att enskilda lärare kan inflatera betygen. Undantag ska endast göras vid synnerliga skäl och med godkännande av rektor, som terminsvis ska tvingas rapportera antalet undantag. Rättningen av proven bör dessutom göras av annan lärare än den som ansvarar för klassen ifråga. Genom fler nationella och lokala prov ska kunskapsnivån drivas uppåt. Vid sidan om kunskapsmålen ska ordningskrav givetvis drivas stenhårt. Den som på gymnasienivå inte sköter sig ska efter varning och upprepning avstängas och tvingas gå om. Vid upprepning efter avstängning ska eleven ifråga lämna gymnasieskolan.

Allt detta skulle för länge sedan vara på plats i vårt land – efter utländska förebilder från nationer med hög rankning i Pisa- undersökningarna. Men det har medvetet underlåtits av rader av chefer vid Skolverket, som drivit vänsterns slappa och kravlösa linje rakt in i krisens vägg. Läs gärna min tidigare blogg: ”Skitskolan i Botkyrka som försvann” och där bifogad text av Anna Dahlberg från Expressen. Nu är hon statssekreterare åt statsministern, vilket är lovande. Läs här:https://anti-pk-bloggen.se/?s=dahlberg

Pust, så mycket arbete regeringen har med att styra om sossarnas Sverige till en normal västeuropeisk stat!

Torsten Sandström

Sverige lever i en efterkristen tid. Det är enkelt tt förstå varför budskapet om Jesus inte tilltalar nutidens befolkning. Medierna skapar ju redan berättelser som är mer trovärdiga och rafflande än Kristus agerande visavi lärjungarna, låt vara att press, radio och teve vinklar reportagen hårt och ofta till vänster. Dessutom har kyrkans krav på tionde flera gånger om övertrumfats av en tung statlig beskattning. Ett förenklat kyrkligt budskap har med andra ord ersatts av mediesamhällets svammel och nöjen. Jag sörjer inte kristendomen, men irriteras av nöjesindustrin.

I stället för kyrkans åldrigt stela dogmer lever vi idag under mediernas flummiga tortyr. Där upphöjs Greta Tunbergs barnsliga protester till ”hållbar” svensk politik. Och public service spär på med ”lägereldar för folket” – så säger SVT:s chefer – i stil med Mellot, Mästarnas mästare och Gift vid första ögonkastet. En punkterad svensk tredje statsmakt ansluter sig alltså till dansen kring kring en flummig nöjeskarusell. I landets till upplagan största tidning – Dagens nyheter – talar Hanna Hellqvist (den 18/4) om för läsarna att hon har fått en ADHD-diagnos. Kan egotrippande underhållning inom svenska medier nå en högre nivå?

Allt detta sker under svenska politikers beskydd. Deras tanke verkar vara att sovande medborgare framför teven och inför mediernas utbud är bättre än ett kritiskt och öppet samtal om politik. På så vis fungerar mediesamhället som ett politiskt sömnpiller. Eller som en bedövande narkos. Så vill uppenbarligen politikerna ha det. Den nutida politiska klassen – liksom sina historiska föregångare – vill således bita sig fast vid makten.

Ändå tror jag historien lär oss att de som tillskansat sig alltför stor politisk makt sitter löst. Tyvärr är mediesamhällets strategi om underhållning till slöa medborgare svår att bekämpa. Men jag tror att de politiska schamanernas undergång ändå är schemalagd i tiden -liksom numera kristendomen. Jag jobbar så gott jag kan för detta.

Torsten Sandström

Många oroas just nu över AI, dvs den artificiell intelligensen vådor. OK, här finns kanske något att bita i. Men svenska folket har så många andra mer näraliggande problem, som i första hand borde betas av. Jag tänker förstås på skola, vårdbyråkrati, hyresmarknad, våldsbrott, skatter, bidragsslöseri osv.

Ett föga påtalat problem är mängden svenska kravmaskiner, som via mediernas benägenhet talar om för svenska folket att vi genom höjda skatter måste fixa både det ena och det andra. I särklass värsta syndaren är föreningen SKR, Sveriges kommuner och regioner. I stort sett varje dag berättar SKR inför mediernas kolportörer att ökade bidrag måste betalas av staten till än det ena, än det andra. Ingen journalist tycks förstå att SKR talar för sin sjuka mor. Budskapen framställs som sanningar. Kommuner av olika slag tar förstås helst emot statsbidrag – då slipper man höja kommunalskatten. Och bara genom att hota, dvs kraftigt påtala ett problem, kan SKR åstadkomma bingo för sina medlemmar, dvs kommuner och regioner. SKR är en evighetsmaskin som ständig säger samma sak: ökade bidrag!

Märk att det finns många andra kravmaskiner. Jag tänker nu på mängden av sk allmännyttiga föreningar som ofta bara för fram en enda fråga, klimat, u-hjälp, miljö, en viss sjukdom samt dessutom många andra politiska specialproblem. I medierna behandlas dessa påtryckningsorganisationer som om de vore vetenskapliga institutioner. I själva verket är många av dem affärsrörelser, som skörtar upp medborgarna för att få sin egen personal försörjd på en lönenivå ovanför genomsnittet. Välgörenhet har jag inget emot, bara det tydligt framgår att stora pengar avsätts till administrationen samt att medierna klargör att organisationerna framför egna politiska åsikter och inte vetenskapliga sanningar. Alla minns kanske Bengt Westerbergs miljonlön från det skadeskjutna Röd Korset. Korruption?

Nästan var dag presenteras Svante Axelsson i svenska medier, dvs mannen som lobbar för den statliga organisationen Fossilfritt Sverige – grönstämplad av Mp i regeringsställning. Ingen talar om att Axelsson större delen av sitt liv jobbat för olika påtryckarorganisationer inom miljö- och klimatsektorn. Han är inget annat än en reklammakare för politiska åsikter, som bara delvis kan anses som sanna. Jag har hört honom plädera för reduktionsplikt i drivmedel. Han medger att skogsråvaror ökar CO2-utsläppen liksom förbränning av olja gör. Men det goda enligt Axelsson är att det rör sig om förnybar CO2! Jag tycker också att oljan bör ransoneras – den behövs för tunga maskiner – men tala för sjutton inte om CO2-kris i detta sammanhang.

Många fnyser åt påtryckare som jobbar i Bryssel för att tjäna pengar. Men få reagerar mot de svenska lobbyister jag nu talar om, dvs kravmaskiner som från hemmaplan jobbar för att höja dina och mina skatter. Det är för jäkligt! Okej, vi lever i ett fritt samhälle, men det bör formuleras hinder då lobbandet medför rubriker i public service eller att skattepengar ska brännas av på din och min bekostnad.

Torsten Sandström

En dominerande tes i den svenska politiska och mediala debatten är ”alla människors lika värde”. Den svenska regeringsformen slår i 1:2 fast följande: ”Den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet.” Märk att budskapet inte är likvärdighet, utan att staten ska försöka respektera tesen att alla människor i vårt land har lika rättigheter. I grunden är alltså tanken att människor kan behandlas olika bara det finns lagliga skäl till detta.

Att en särbehandling följer via lagstiftning är enkelt att konstatera. Exv har småbarn ingen rättshandlingsförmåga. Vidare tjänar det föga för högavlönade att klaga över att de tvingas betala högre skatt än många andra. Underförstått kan alltså lagstiftningen särbehandla människor om det finns rättsliga grunder för detta. Men individer i exakt samma position måste däremot behandlas lika.

Men den mediala diskussionen i Sverige tar sällan hänsyn till den senare distinktionen, dvs att olika position kan innebära särbehandling och att så ofta följaktligen måste ske. Denna ignorans från press, radio och teve går kanske att förstå – förmågas att se juridiken i vitögat är inget som kännetecknar journalistkåren. Här tuggas i stället teser som att ”alla människor har lika värde och lika rättigheter”. Det är givetvist naivt. Men det är följden av en dröm – en politisk önskan – som inte fungerar fullt ut i ett samhällsperspektiv.

Med min rimliga åsikt blir därför bevakningen av svenska medier jobbig. Det politiska åsiktsmånglandet står mig ofta i halsen. Häromdagen gav SR P1 stort utrymme åt en stackars mamma vars son hade blivit dödad i en intern skjutning mellan två gäng. Hon förtvivlades över att hon inte kunde få brottsskadeersättning från svenska staten pga sonen död. SR:s journalister föreföll tycka samma sak. Men ingen – mer än kanske justitieministern som yttrade sig i vanlig seg stil – försökte förklara varför, nämligen enligt talesättet att ”den som sig i (den brottsliga) leken ger” får skylla sig själv och går miste om penningbidrag från samhällets sida.

En annan situation som medierna inte heller klarar av att hantera rör könsbyten av män som önskar tävlingsidrotta med kvinnor. Här dras ofta vapnet lika värde. Att könsbytet medför sämre rätt för medtävlande med mindre muskelmassa förefaller vara omöjligt att förstå i den svenska moralens djupa djungel.

Självfallet är det en svår – kanske omöjlig – uppgift att dra rättsliga gränser kring de rättigheter en människa ska ha då han eller hon själv försatt sig in situation som kräver kostsamma insatser från samhällets sida. Därför behandlas rökning, alkoholism, narkotikabruk, självmordsförsök och vårdslösa självskador på samma vis inom sjukvården. Lagstiftning saknas som bekant för att det offentliga ska neka vård eller kräva ersättning för vård som getts.

Men i detta gränsland frestar samhällsutvecklingen enligt min mening lagstiftarens välmenande betalningsvilja enligt principen lika för alla. Den nya individualismen har nämligen främjat utvecklingen av sysslor som innebär ett påtagligt risktagande för – som jag förstår det – aktiviteter som enbart baseras på nöjesintresse (eller för att i tävlingssammanhang tjäna pengar, exv boxning och bilsport). Typiska exempel är bestigning av berg eller skidåkning off pist i lavinmiljö, sysslor som om skador inträffar medför exceptionellt höga kostnader för räddningsinsatser. Jag menar att det vore rimligt att i lag försöka begränsa samhällets kostnader för räddning och vård genom lagregler om plikt för den enskilde att ersätta samhällets kostnader i sammanhanget. Alltså en lagparagraf om plikt att utge ersättning för samhällskostnader vid utövande av uppenbart farliga kroppsaktiviteter i nöjessyfte. Den som i affärssyfte driver farlig verksamhet är normalt ansvarig för de kostnader som vållas andra.

Jag är medveten om att mitt förslag kan uppfattas som grinigt och trist. Men den kravlöshet som idag kombineras med individers villighet att ta risker bör motverkas. Även om jag inte är någon vän av ny lagstiftning – i ett Sverige som redan är till bredden fullt med regler – finns det pedagogiska rättviseskäl bakom min idé. Det gäller i grunden att visa att människans rättighetssfär har sina naturliga begränsningar, dvs något som kommit i skymundan av mediesamhällets rop på människans frihet och mänskliga rättigheter.

Torsten Sandström

Den 20/4 kunde man i DN läsa ett vänstermanifest – i form av en debattartikel – som egentligen inte är värld att uppmärksammas, utan att snabbt glömmas. Men den helgalna ambitionen och undertecknarnas status gör att några ord måste sägas. Rubriken är att Sverige inte längre kan styras som ett företag. Ett annat slagord är att besparingar inom staten måste stoppas. Dessutom krävs att en ”Myndighet för god förvaltning” måste inrättas.

Texten är undertecknad av följande akademiker plus en gammal sosseminister, numera fackboss inom Statstjänstemännens förbund:

Shirin Ahlbäck Öberg, professor i statsvetenskap, Uppsala universitet
Jonna Bornemark, professor i filosofi, Södertörns högskola
Louise Bringselius, docent i företagsekonomi, Lunds universitet, gästforskare vid Handelshögskolan Stockholm
Patrik Hall, professor i statsvetenskap, Malmö universitet
Anders Ivarsson Westerberg, professor i statsvetenskap, Södertörns högskola
Britta Lejon, förbundsordförande, Fackförbundet ST
Johann Packendorff, professor i industriell ekonomi, KTH
Jon Pierre, professor emeritus i statsvetenskap, Göteborgs universitet
Göran Sundström, professor i statsvetenskap, Stockholms universitet
Kerstin Svensson, professor i socialt arbete, Lunds universitet

Det enda goda jag kan se i artikeln är att den högsta byråkratin – toppskiktet som står utanför ST! – vuxit starkt på de yrkesprofessionellas bekostnad. Men det noteras inte att även byråkratin på mellan- och lägre nivå vuxit och att ett otal nya myndigheter inrättats. Under de senaste 20 åren har omkring 40.000 nya tjänstemän – motsvarande en mellanstor stad – tagit itu med att sortera papper och åka på tjänsteresor. Författarna passar dessutom på, som nyss nämnts, att önska inrättande av ännu en korstågsmyndighet med ett synnerligen fånigt namn.

Hela texten är en plädering mot besparingar inom staten – dvs nya pengar måste avtvingas skattebetalarna för att öka administrationen av Sverige. Detta skriver alltså flera professor som genom egen forskning kommit fram till denna politiska nödvändighet. I centrum av artikeln står en kritik av företagsekonomiska ambitioner att öka effektiviteten och kontrollen inom en redan uppblåst statsförvaltning. Att den kommunala administrationen – särskilt inom en vårdsektor med 21 separata regioner – har vuxit utöver alla gränser håller man förstås tyst om.

Det är som sagt särskilt intressant att notera undertecknarnas forskningsinriktning. Rader av statsvetare, som inte förstått faran med den svenska offentliga byråkratin. Gruppen verkar sammanfalla med sossarnas rörelse för att minska bolagiseringen av svensk offentlig förvaltning. Jag medger att dagens snack om New public management ofta kan framstå som en marsipanros på en ineffektiv offentligt förvaltning. Jag menar inte heller att all verksamhet lämpar sig att drivas i bolagsregi. Men om manifestet ska följas kommer ännu mer pengar att pumpas in i en redan alltför ineffektiv och vildvuxen statsförvaltning.

Jag anser att statsförvaltningen – och även regionernas byråkratier – kraftigt måste begränsas. Utländska förebilder talar för att stora block inom nuvarande offentlighet – såsom exv försäkringskassan, pensionsmyndigheter, länsstyrelser, skatteförvaltning – bör kunna lägga ut på företag i syfte att mana fram en effektivare och pengaanvändning. Då Capio AB kan driva St Görans sjukhus omkring 15% billigare än exv storsjukhusen Danderyd, Karolinska i Solna och Huddinge borde företagsekonomiska principer kunna spara pengar även åt den svenska staten och skattebetalarna. Försäkring, administration, kontroll och pengahantering sköts som bekant med framgång av stora bolagsjättar världen runt. Det räcker således inte med dagens lösa New public management-snack. Det krävs rejäla ingrepp och reformer av statsförvaltningen. Målet måste vara tydliga ekonomiska incitament och lika tydlig kontroll. Då kan skattepengar sparas och mer nyttigt jobb göras av färre byråkrater. För att detta ska bli följden måste tuffa politiker ta makten och slänga nuvarande vänsterapparat i papperskorgen (tillsamman med manifestet i DN).

Vänstern skäller som alla vet ofta på konservativa. Men författarna till manifestet borde inse att deras vägval sannerligen är tillbakasträvande i den meningen att nya pengar ska slängas på något som inte funkar. Den som läser författarnas manifest inser snabbt att de lyckats göra ett fundamentalt magplask genom ännu en av de vänsterpiruetter som sossarna under åren gjort. Man vill vrida klockan tillbaka och öppna kranarna till beskattning av det svenska folket. I själva verket kommer deras text att bevara ett system där att ännu mer skattepengar pumpas in i en groteskt överdriven och ineffektiv svensk byråkrati.

Och dett bedrövliga manifest ges publicitet genom DN!

Torsten Sandström

Det är klart att svensk ambassadpersonal i Khartoum bör ges hjälp att fly från krigets Sudan. Borde inte detta bäst ske i på-platsen-regi eller externt i samverkan mellan några EU-stater eller England? Svenska militära operationer i Sudan är vanskliga med tanke på vårt otränade manskap.

Att praktiskt oerfarna svenska militärer ska ge sig iväg på ett eget räddningsuppdrag i mörkaste Afrika förefaller mig som att skicka Åsa Nisse ut på ett farlig uppdrag. Han hade åtminstone Klabbarparn som medhjälpare. Det som är kvar av det en gång i tiden breda försvaret ger jag inte mycket för.

Det talas om att 150 svenskar i Khartoum är i behov av räddning. Är det verkligen svenska statens uppgift att ta hand om alla människor som själva valt att bo i en farlig sudanesisk miljö? En snäv krets diplomater med familjer – det kan väl inte röra sig om mer än tio som avlönas av staten – bör förstås svenska riket visa omsorg om i samverkan med andra ambassader i Sudans huvudstad. Men alla andra privata risktagare – med eller utan medborgarskap i Sverige – bör enligt min mening vända sig till sina egna uppdragsgivare och ropa på hjälp.

Jag menar att regeringen dessutom tar en stor politisk risk. Om uppdraget i Khartoum misslyckas kommer en redan skadskjuten svensk regering att kritiseras hårt. Om svenska soldater tvingas – eller lockas – offra sina liv för en räddningsinsats i ett land där svenska staten inte alls bör hålla till kommer Kristerssons regering att framstå som regissören av en dålig Åsa-Nisse film.

Det vi ser är den moraliska stormaktens dilemma. Svenska diplomater flödar runtom i världen. Scenariot är en följd av vänsterliberal globalism, där grundtanken är att att gränser är till för att överskridas och svenska staten därför måste finnas överallt. Jag menar däremot att svenska politiker måste inrikta sig på det som är dem närmast, dvs det som sker här. Och här finns minsann många problem att lösa. Okej, vi måste principfast vända oss mot förtryckare och kränkande ideologier. Men det ska främst ske från hemlandets horisont. Att åka till Afrika för att reda ut problem där måste vara den yttersta undantagslösningen, som normalt bör undvikas. Det hade till och med Åsa-Nisse hållit med om.

Torsten Sandström

Läsaren av mina bloggar har många gånger hört mig klaga över det som kallas svensk ”public service”. Visst finns det en och annan godbit att hämta i SR och SVT. Men det genomsnittliga utbudet är svagt. Dessutom är det starkt politiserat – normalt åt vänsterhållet. Vänstervridning förnekas med emfas av radions och tevens chefer. Men det tror jag också bossar för Nordkoreas radio och teve gör – låt vara att deras politiska propaganda är mycket grövre och i allt styrt från det enda vänsterpartiets ledning.

Politiseringen är en öm tå för de svenska statsfinansierade medieföretagen. Då Twitter nyligen klassificerade om public service företagen i väst kallades de helt korrekt offentligt finansierade. Svenska PK-medier envisas som bekant att kalla sig ”oberoende”. Även om de på många vis knappast är oberoende politiskt sett. Vad gäller SR/SVT rör det sig självklart om företag som är beroende av statsmakten – inte direkt så att ministrar beställer program. Men indirekt genom ett brett politiskt kontaktnät samt framför allt genom en kår av journalister som politiska preferenser åt vänster. Att rapportörerna ofta ger uttryck för sina politiska värderingar syns och hörs på olika vis. Vanligtvis genom valet av nyheter och framför allt intervjupersoner. Många mer sublima medel används för att vinkla utbudet åt vänsterkanten.

Att SR/SVT lever i tron att man agerar politiskt oberoende är en sjuk syn på verkligheten. Som sagt det finns mycket fina reportage på områden där samsynen inom Sverige är stor, såsom exv rörande Rysslands anfallskrig mot Ukraina. Här är SR:s rapportering outstanding i Sverige, såsom i dag efter lunchekot. Men då det gäller politiska reportage om laddade problem – dvs frågor under politisk splittring – tränger normalt vänsterinriktningen igenom. Att rapportörerna kan tro att de förhåller sig objektiva eller oberoende beror enbart på att det som uttalas överensstämmer med de egna åsikterna, som anses som sanna.

En vanlig mekanism som används är fiktionen att public service utbud liknas vid en lägerled. Man vill samla publiken inför inslag som är rena haderittan, typ ”Mellot” , dvs Melodifestiven. Tanken är förstås reklamens försök skapa närhet och folklighet. Detta sker givetvis i syftet att underlätta förmedlingen av politiskt korrekta värderingar framför brasan. Särskilt SVT:s framfart saknar botten vad gäller kvalitet. I ett samhälle där det bla gäller att skapa en ”hållbar” familjebildning – med tanke på eventuella barn – så satsar SVT på spektakel i stil med ”Gift vid första ögonkastet”. Vulgariteten är skriande. Och skilsmässor lär komma som brev på posten (som man sade förr i tiden). Syftet är som sagt att att locka publiken till lägerelden. Möjligtvis stannar flera kvar några minuter och tar del SR/SVT:s åsiktsförmedling. Det är det som saken gäller, dvs att bygga politiskt förtroende så att styrningen av medborgarna underlättas. I Nordkorea behövs ingen dylik hänsyn. Alternativa medier och åsikter saknas ju i denna diktatur. Svensk public service måste därför lirka och manipulera. Äktenskapliga småkriser omkring första ögonkastet vid lägerelden är en perfekt miljö att hålla publiken kvar i tevesoffan då Rapport och Aktuellt förr eller senare slår till med sin manipulerade syn på verkligheten.

Hursomhelst är Twitters etikettering av svensk public service som beroende av statens pengar korrekt och rimlig. Det är nämligen främst en gradskillnad – inte artskillnad – mellan SR/SVT:s åsiktsförmedling och världens auktoritära massmedier. Att SR/SVT i dagarna avslutat sin medverkan på Twitter är en tydlig bekräftelse på att man känner sig trampad på tårna genom mediejättens klassificering. Public service vill själv sätta politiskt korrekt etiketter på andra, dvs sina motståndare, men klarar inte av att bli kritiserad av Twitter.

Torsten Sandström

Sverige är som bekant under stark ekonomisk press. Tillväxten antas bli negativ många månader framöver. Inflationen har ett kraftigt grepp över landet och människors vardag. Arbetslösheten är omkring 8 % och samhället tvingas inte minst försörja de 16% invandrare som står utan jobb. Den svenska kronans värde har sjunkit katastrofalt sedan 2013. Fastighetsmarknaden skälver – priser på privatbostäder sjunker samtidigt som belåningen till tidigare låga räntor kanske snart visar sig ödesdiger.

Varför pekar nästan alla svenska ekonomiska indikatorer i fel riktning? Den som funderar över vad som hänt i nationen under de senaste åtta åren inser att svaret i korthet är: sossepolitik på villkor som styrts av Mp och V.

Under denna tid har förts en skadlig politik helt enkelt. Stora behov av strukturreformer från förr har uteblivit, vilket avspeglats i bibehållen korkad bostadsbeskattning och ökade storskaliga statsbidrag. Särskilt inflyttningen under sosseåren av omkring 800.000 människor främst från islamska nationer har vållat hög arbetslöshet och ökad våldsbrottslighet. Vidare har svenska statens Riksbank länge fört en extrem lågräntepolitik och därmed underlåtit att värna kronans värde så att den nu även inom Norden blivit en skräpvaluta. Viktigt är också att Miljöpartiet och vänstern har drivit sossarna att föra en skadlig klimatpolitik, som medfört nedlagda kärnkraftverk samt högre skatter och priser, framför allt avseende elektricitet och drivmedel. Man har spelat upp en bild av akut klimatkris, trots att Sveriges andel av CO2-utsläppen är extremt låga jämfört med andra staters. En överdriven ambition att var bäst i klassen har visat sig synnerligen skadlig för staten – ett antal storbolag har tjänat stora pengar på kronans låga värde. Under varje år har dessutom omkring 50 miljarder kronor pytsats ut till vanskliga u-landsprojekt. Alltså gåvor från ett Sverige som tvingas hålla uppe skatterna för att slippa redovisa budgetunderskott.

Den nya svenska regeringen ställs alltså inför allvarliga ekonomiska problem. I huvudsak har dessa vållats av Stefan Löfvens och Magdalens Anderssons regeringar, som för att erövra statsmakten valt att göra upp med framför allt Mp, men även V och C. Detta har resulterat i en eländig svensk ekonomisk politik. Till bilden hör att den framställts som den rätta vägen till framgång för ”den moraliska stormakten” Sverige.

Lubbe Nordström talade på sin tid om Lortsverige och Zeth Höglund om nationen som ett befäst fattighus. Dessa vänster män har oväntat – för dem – fått rätt i dagens nedgångna sossesverige. Att den svenska oppositionen – nu i regeringsställning – har haft sitt finger med i spelet är tyvärr också klart.

Torsten Sandström.

Dagens nyheter, DN, har på senare år utvecklats till en eländig vänsterblaska. Åsikter man förr kunde läsa i kommunistiska tidningar – som Gnistan och Nya dag – framförs idag i DN och andra massmedier varje dag. Sannolikt är DN det tydligaste exemplet. I tidningen igår utropade Gurgîn Bakircioglu följande i en rubrik:

Danderyds utsläpp drabbar Sveriges mest utsatta

Andemeningen är att den minoritet människor som bor i Danderyd – bla via sina större bilar – bidrar till ökade CO2-utsläpp som i sin tur drabbar nationens fattiga. Det är ett hiskeligt påstående avseende orsak och verkan kvantitativt sett. Antagligen gäller det motsatta, med tanke på att den lilla gruppen välbärgade har bättre bilar som totalt sett släpper ut kolossalt mycket mindre CO2 än de större befolkningsgruppernas sämre fordon od från förorterna i norr och söder. DN:s resonemang är ett tecken på utvecklingen till en blaska. Ingen kritiskt distans och logik, enbart politik åt vänster.

Varför vänsterblaska? Det finns minst två förklaringen enligt min mening. Den ena är att journalistkårens sympatier, som vanligtvis i vårt land ligger åt vänster. Den andra sammanhänger med mediesamhällets utveckling. Läsarna flyr nämligen alltmer tidningar som kräver faktatung journalistisk. Denna del av pressen har fått det svårare ekonomiskt. Därför tror jag att Bonniers ledning har bestämt sig för att i huvudsak lämna faktajournalistiken och satsa på en framtoning som är mer lik kvällstidningarnas. Då krävs inte längre välutbildade, kritiska och dyrbara skribenter. I stället platsar populistiska åsiktsaktörer.

Tyvärr är det en sådan, Bakircioglu, som skrivit den artikel som rubriken ovan för fram. Lite klasskamp kanske kan locka några vilsna väljare. Mer seriösa och liberala läsare undrar däremot vad som står på. Men det är inte de seriösa som DN numera vänder sig till. Man vill attrahera unga människor som flummar omkring i mediesamhällets träsk. Där är sensationer, kamp, sport , snuttifiering och annan simpelhet drivande teman. Detta säljer abonnemang på mängder av medieföretagens streamingstjänster. Det är där Bonniers och andra medieföretag cashar in de stora pengarna.

Detta är hutlöst ty samtidigt snackar DN:s chefredaktör om att tidningen jobbar för ”upplysning”. Mitt resonemang visar att detta är en lögn. DN driver nämligen vänsterpopulism av de skäl jag nyss angivit.

Torsten Sandström

Länge har jag förundrats över den låga kvaliteten i SVT:s nyhetssändningar, särskilt Rapport. Sändningarna är snuttifierade, barnsliga och meddelar ord som kan får Expressen att framstå som nyheter från Högsta domstolen. Politiseringen sker dessutom vilt genom journalisternas ord. Och varje kväll minst ett klimatreportage i skräckens och den flummiga forskningens tecken. Vidare är nyheterna i båda kanalerna normalt kopior av varandra. Till bilden hör dessutom att sändningarna under helgtid är extremt korta och underbemannade – samma journalist predikar i SVT1 som 2. Med tanke på journalisternas höga tankar om sitt eget skrå framstår skeendet som eländig dubbelmoral. Eller med andra ord som den tredje statsmaktens förfall.

Min ilska över det jag tvingas delta i finansiering av ökar genom att SVT numera har 50 lokala teveredaktioner, som är ännu mer snuttifierade och förskolemässiga i sin framtoning. Här syns tydligt politikernas fåniga dröm om att sända lokalteve. Resultatet är bedrövlig kvalitet och ännu mer politik. Bara tanken att ett surfande svenskt folk skulle orka se denna prao-verksamhet visar på en desperat vilja att försöka servera lokalpolitik. Min tro är att svenskarna väljer annat – man glor alltså på många gånger sämre nöjeskanaler.

Emellanåt följer jag BBC och CNN, som i och för sig har större resurser. Men här politiseras sällan. Och fylligheten väller över teveskärmen. Skillnaden mellan dessa kanaler och SVT:s är alltså slående. Orsaken till att vi har ett statsfinansierat tevebolag framstår tyvärr ändå som klar. Liksom i Nordkorea gäller det statens kontroll över medierna. Förvisso är den svenska tonen och det officiella språket helt annat än i Nordkorea. Men syftet att försöka kontrollera folket är detsamma. Detta bevisas av Olof Palmes långa starka intresse för svensk teve under statens kontroll. Det vi ser är mediesamhällets utveckling från fakta- till åsiktsjournalistik.Därför reagerar vaken politiker eller medier…

Torsten Sandström

En god regering måste motstå kraven från vänstern om bidrag till alla och envar. Man måste försöka förklara att bidrag har nackdelar i form av systemfientlig anpassning till gratispengar. Resultatet blir med andra framväxten av det som Högerpartiet – föregångaren till Moderaterna – förr kallade en ”bidragstagaranda”, dvs en smittsam idé om att det är bättre att ta emot pengar från det allmänna än att anstränga sig och satsa för framtida välfärd av egen maskin.

För vänstern är bidragsgivande en politisk grund av betong. Vanan har alltså blivit en dogm. Det är fråga om att köpa röster i framtida val. I realiteten använder man alltså skattebetalarnas via arbete förvärvade slantar till att vinna val. Detta är en av demokratins mest uppenbara nackdelar, något om bevisats sedan urminnes tider vid försök med folkstyre. Därför måste alla partier till vänster kraftigt kritiseras. Det gäller att svartmåla deras frestelse att köpa röster via bidrag. Här har svensk höger, enligt min mening, en stolt tradition.Att bidrag enbart ska användas på ett klokt vis förstår redan Otto von Bismarck. Men följden av försiktigheten har tyvärr blivit röstförluster i val.

Därför är regeringens annonserade förslag om en 100% ökning av antalet dubbeldagar inom föräldraförsäkringen något positivt. Inom ramen för antalet skattefinansierade dagar, totalt 480 per barn, ska sammanlagt inte bara 30, såsom idag, utan 60 i framtiden dagar kunna tas ut. Innebörden är alltså inte en offentlig kostnadsökning per familj, utan en frihetsfråga för föräldrar så att de ges ökade möjligheter att tillsammans hantera sin omsorg om barnen. Alltså en smidigare och rättvisare familjeförsäkring. Som dessutom inte pengamässigt drabbar ensamföräldrar, som tyvärr har en tuffare barnomsorg, men i gengäld flera dagar att fördela.

En klok reform alltså från den nya regeringen och SD. Inte ens Aftonbladet kan finna kritiska synpunkter.

Torsten Sandström

Liberalernas Johan Pehrsson, arbetsmarknadsminister, har varit så frispråkig att han våga kritisera den svenska arbetslöshetsförsäkringen. En arbetslös kan få upp till 80 % av sin tidigare inkomst. I tider med underskott på media jobb är a-kassa bra (även om de borde skötas av Försäkringskassan). Men i goda jobbtider blir uppenbarligen effekten ett dämpat tryck för att söka nytt jobb. Enligt SCB finns det under ”Andra kvartalet 2022 …cirka 192 100 lediga jobb på arbetsmarknaden, en ökning med 45,5 procent jämfört med motsvarande kvartal 2021 då antalet lediga jobb uppgick till cirka 132 000.”

Det stora antalet lediga jobb kan kan knappast enbart förklaras av höga krav från arbetsgivarna på kvalifikationer. Många arbetsföra väljer helt enkelt att inte ta jobb inom transport- och servicesektorn för att det går bättre med a-kassepengar plus ett inslag av svartjobb och hemarbete. Även om Pehrsson kanske ångrar sina ord är det bra att sanningen förs fram.

Delar av det svenska bidragssystemet är således kraftigt kontraproduktivt. Sossarna har länge blåst på bidragsflödet. Och partiet har inga planer på att ändra färdriktning – nya bidrag är sossarnas credo, trots att samhället lider under pengaströmmen till dem som inte vill jobba (bidragen betalas av de som jobbar). Utvecklingen visar på sossarnas vrångbild av demokrati. Ropen skallar bidrag åt alla!

Nu är det den nya regeringens otacksamma uppgift att skära i slöseriet. Men heder låt den som vågar!

Torsten Sandström

Om jag ska spå tror jag Högsta domstolen (HD) ställs inför en vansklig begäran om prövningstillstånd från Riksåklagarens sida i det sk Snippamålet. För vägran att bevilja prövning talar minst tre argument.

Det första är att HD är en prejudikatsdomstol. Tanken är alltså att domstolen inte ska pröva bevisfrågor, dvs vad som påstås ha skett, utan principfrågor om hur rättens innehåll ska tolkas. Hur ordet snippa ska uppfattas är uppenbart en fråga om bevisning, med endast indirekt betydelse för brottet våldtäkt. Ordets innebörd är det åklagarens sak att precisera och underrätternas sak att bestämma. Det har alltså nu skett.

Det andra skälet är att den aktuella åklagaren i målet uppenbarligen missat att yrka på en brottsrubricering som är mildare än våldtäkt. Åklagaren har varit stensäker på att ett krav på våldtäkt räckt för fällande dom, trots att begreppet snippa kan omfatta flera delar av ett kvinnligt könsorgan, enkelt talat såväl yttre som inre. Från en rättslig synpunkt tyck en precisering härvidlag vara nödvändig. Utan att utveckla denna sak – och yrka på det mildare brottet sexuellt övergrepp – har åklagaren tagit en stor risk. Frågan är vem som ska bära ansvaret för denna: staten (genom åklagarmyndigheten) som ska tillvarata målsägandens intresse eller den tilltalade mannen (som ovillkorligen måste skyddas om brott inte kan styrkas).

Det tredje argumentet är att den tilltalade endast kan dömas för en specifik gärning som åklagaren i detalj beskrivit i sitt åtal och utvecklat under processen genom exakt bevisning. Om åklagaren varit försumlig i något avseende – vilket tycks ha varit fallet – ska åtalet inte bifallas. HD ställs med andra ord inför en bevisfråga som hamnar i konflikt med den tilltalades rättssäkerhet. Man må tycka vad man vill om mannen i brottmålet, men åklagaren måste prestera sin del av en rättvis rättegång i brottmålet. Åklagarens miss bör inte medföra att HD äventyrar den tilltalades säkerhet genom att utvidga en i grunden oklart beskriven gärning.

Jag menar med andra ord att HD står inför problemet om en yvig gärningsbeskrivning verkligen uppfyller kravet på våldtäkt. Svaret tycks vara nej och då inget alternativt brott beskrivits/yrkats ska en frikännande dom meddelas. Jag har således svårt att tro att tolkningen av ordet ”snippa” är en tillräcklig anledning för HD att bevilja tillstånd för överprövning av hovrättens dom. Givetvis bortser jag nu förstås från det mediala tryck som riktas mot HD av alla feminister och medier som skriar ”jag vet vad en snippa är”.

Torsten Sandström

Det pågår som bekant en diskussion om den nya regeringen ambitioner i klimatfrågan. En statlig organisation, Klimatpolitiska rådet som tillsatts av den förra regeringen, har som bekant nyligen underkänt den nya regeringens planer. I dagarna har Naturvårdsverket, en statlig myndighet med omkring 600 anställda, meddelat att regeringen inte kan klara Sveriges mål utan fortsatt reduktionsplikt, trots att lika mycket CO2 blir följden med skogsråvaror i tanken som med diesel.

Många statliga myndigheter – med allsköns uppdrag -har under Mp:s år i regeringen fått krav att driva klimatpolitik, den heliga hållbarhetens mantra med andra ord, fastän ingen av myndigheterna har något att göra med rymd- eller meteorologifrågor.

Naturvårdsverkets basuppgift rör som alla inser den fysiska miljön, dvs mark, djurliv och växter. Men genom den tidigare regeringens sammansvärjning med Mp har myndigheten blivit en av Mp:s allierade i den rörelse som driver klimatskräck. Det är orsaken till verkets inhopp i landets politiska debatt om reduktionsplikt. Verket har inget att göra med priset på drivmedel, men väljer ändå de mer dyra skogsråvarorna som alltså sprider lika mycket CO2 som fossil olja, men enbart har fördelen att den är sk förnybar.

Det vi ser är således en stor nationella politisk sammansvärjning. En svärm av underordnade statliga organisationer som talar om för landets regering hur den ska styra landet. Myndigheternas kritiska politiska ord är smaskens för Mp och alla deras miljötalibaner. Därför rapporterar även landets medier om den enda rätta klimatpolitiska vägen, trots att reduktionsplikten som sagt inte medför minskade CO2-utsläpp. Myndigheten är även skeptisk till kärnkraft. Osv. Det vi ser är en författningsmässig härdsmälta – myndigheternas uppror mot regeringen.

Med andra ord har en svensk minoritetsrörelse tillskansat sig tolkningsföreträde och driver stenhårt sin politiska klimatsyn. Liksom afghanska talibaner brukar göra menar de sammansvurna att deras krav är ovillkorligt de rätta. Man erkänner inte ens att kritiska motargument kan minsta värde. Ty man känner till sanningen och besitter den rätta vägens politik.

Som jurist och vän av demokrati- och grundlagsreglering tappar jag hakan över att svenska myndigheter inte håller armlängds avstånd till politiken. Orsaken är förstås den skräckstämning som FN och IPCC piskat upp. Innebörden är att mänskligheten är utsatt för ett akut hot. Stämningen påminner om den under ett frälsningsmöte i Maranata i Jönköping på 1960-talet. Naturverkets generaldirektör, en gammal fältbiolog, betraktar sig som allvetande. Halleluja. Statliga organisationer som enbart ser en enda lösning är ett hot mot det svenska statsskicket. Personer som vill frälsa världen ska inte syssla med pragmatiskt utvecklingsarbete.

Vi står alltså inför miljötalibanernas sammansvärjning. Regeringen har en mångarmad bläckfisk som motståndare. En antagonist som inte viker en tum från den heliga rätta lära som de anser sig ha förmåga att uttolka. En religiös motståndare viker inte en tum. Därför är Sverige illa ute. Det öppna samhället framtid blir på så vis dyster. Auktoritära krafter – som inte förmår diskutera sakligt och balanserat – är ett hot mot svensk demokrati.

Torsten Sandström

Homo byråkraticus. Wikimedia.

Fritagningen av en ung mördare utanför Folktandvården i Södertälje blixtbelyser den svenska byråkratins kravlöshet och ineffektivitet. Hur kunde killens kriminella kompisar veta att han skulle till tandläkaren? Han måste i god tid på förhand fått reda på sin tandläkartid samt meddelat sina kompisar per telefon eller mejl.

För en byråkrati som har till uppgift att stoppa farliga interners flykt måste det vara grundkurs att stoppa kontakter med utomstående för fritagning. Myndigheten måste själv bestämma vårdtider och meddela internen med någon halvtimmes varsel att det är dags. Den intagnes möjligheter till kommunaktion med folk utanför anstalten måste självklart kontrolleras strid då det gäller allvarliga brottslingar.

Enligt min mening är en byråkrati som ska hantera farliga män värdelös om den inte kan förstå och reglera det jag nyss nämnt. Att man inte klarar av det beror på att kraven på effektivitet hamnat i skuggan av dunkla resonemang om mänskliga rättigheter. Det vanliga politiska budskapet lyder nämligen att det är synd om fängelseinterner samt att de ska ges möjlighet att leve ett så vanligt liv som möjligt. Det gullas därför med ungdomar som inte för en sekund skulle rätta sig och anpassa sig till samhällets normer. Gullandet uppfattas tvärtom av dem som en svaghet som bidrar till deras hån av Sverige. Jag kan tänka mig hur nöjd den unga mannen var med att bara få tre års ungdomsvård för att att ha avrättat en man på ett gym. Hans tanke var: därifrån kommer jag snabbt ut.

Vår nation kommer inte att fortsätta som välfärdens samhälle så länge svenska politiker inte kan ta ett fast grepp om den svällande byråkratin. Den läcker sjöar av oförmåga och pengar. Dessutom tycks utvecklingen gå i den riktningen att byråkrater läxar upp hukande svenska politiker. Det senaste exemplet är att Naturvårdsverkets chefer talar om vilken politik som måste föras vad gäller inblandning av skogsråvaror i svenska drivmedel. Trots att utsläppen av CO2 är lika stora med varor från skogen som när det gäller olja från underjorden så ställer myndiga byråkrater krav på hur svensk politik ska utformas.

För högskattesamhället är därför stora besparingar på byråkratin nödvändiga. Men rädslan hos kåren av svenska politiker är stor. Byråkraterna är nämligen den politiska klassen bästa vänner, näst svenska medier. Särskilt partierna till vänster kramar byråkratin. Men även moderata politiker vägrar att se hur den svenska offentliga administration slukar skattepengar, något som är en orsak till att vården går på knäna.

Sverige har åtskilliga strukturproblem. Men politisk och byråkratisk oförmåga kapslar in dem. Sverige är sannerligen inte det föredöme som politikerna påstår för inhemskt bruk…

Torsten Sandström

DN är en riktig blaska. Men använder stora ord om sina insatser. Det vis ser är journalistik i kvällstidningsklass, alltså låg nivå, med inriktning mot trivialiteter, vilka framställs som sensationer eller livsviktiga. Hela tiden garneras rapporteringen med det politisk korrekta och det som rör individers intresse för navelskådning. Denna rubrik från idag är således bara ett smakprov:

Elias insåg att han var narcissist: ”Sa till min flickvän att jag är livsfarlig för henne”

Ordet narcissist används som om det var vetenskapligt exakt. I verkligheten bara flum för en egoistisk läggning, som många av oss har periodvis i livet. Användningen påminner om nutidens alla lösa bokstavsdiagnoser, ADHD osv. Människans psyke går det att skriva spaltkilometer om, utan att nå det som brukar kallas faktanivå.

Dessutom ser vi förstås pk-mixen i rubriken. Märk att det är en man som beskrivs – inte Greta T, som är mer känd och möjligtvis lika självcentrerad. Och så den stackars flickvännen. Kvinnans kön tillhör ju samtidens berättelse om lidande om man ska tro svenska politiker och medier. Alltså förlorarens kön, trots dagliga ”Me too”-insatser.

Vi kan med andra ord genom DN läsa dagens predikan om individualitet och kön. Allt kokat samman med nutidens umamikrydda, dvs åsiktstjournalistik. En flummigt insmickrande ton.

Förr hade vi nyhetstidningar med faktaredovisning tydligt skild från djupa analyser. I och med presskrisen och mediesamhällets framväxt har detta ideal blivit alltför dyrt. Därför tävlar medierna idag med känsloreportage på förskolenivå. Det blir som sagt billigt – i ordet alla bemärkelser.

Detta sker med personal – en yrkeskår – som anser sig ha synnerligen hög kompetens och status. Visst finns ett fåtal skickliga journalister. Men kåren sedd som helhet har låg analytisk skicklighet om man mäter med den måttstock som begreppet ”den tredje statsmakten” anvisar. Idag liknar journalistens yrke mer siarens, gyttjebrottarens eller svärdsslukarens, dvs den rollbesättning man möter på en cirkus. Det rör sig ju om underhållning och endast i liten mån om samhällsanalys, frånsett kanske clownen. Till detta kommer cirkusdirektörens storslagna presentation, som förvandlar tveksamma sanningar till renodlad propaganda för den cirkus verksamhet han bedriver: ”Får jag be om största möjliga tystnad, i morgon dödlig klimatkris”

Torsten Sandström

Som bekant har Macron varit i Kina och besökt president Xi. Med sig i bagaget har han bjudit in EU-kommissionens ordförande Ursula von det Leyen. Och på det visas hamnar alla medlemsnationer i Macrons famn. Alltså kommer unionen att befläckas av den franska nation som envisas med att ifrån NATO:s plattform driva en högst egen nationell utrikespolitik. Nu har Macron alltså i förhandlingar ”kramat” såväl Putin som Xi. Snart dikterar antagligen Macron villkoren för fred i Ukraina.

Den läskiga följden av Macrons resa är att han efter samtalet med Xi basunerar ut att EU inte bör lägga sig i en eventuell konflikt mellan Kina och Taiwan. Man undrar verkligen vad han och Xi enats om? Ska Europas stater inte längre ta sida med USA? Vad händer i så fall – spricker kanske NATO?

Frågorna hopar sig över vad denna karikatyr av Napoleon kan ställa till med utrikespolitiskt. Och att von der Leyen inbjudits som någon slags EU-gisslan ökar mitt obehag. Vad har hon där att göra i samverkan med just Macron?

I mina bloggar tjatar jag om att Europasamarbetet förvandlats från en handelsorganisation till ett jättelikt överstatligt komplex som kännetecknas av ineffektivitet, byråkrati, korruption och politisk splittring. Att just Macron – som själv har svårt att hantera Frankrike – ska visa vägen för EU är inte bara komiskt, utan också ett synnerligen allvarligt tecken på att EU håller på att spricka.

EU måste alltså ovillkorligen reformeras! Handels och industrins intressen måste åter hamna i fokus. Och den komiska unionen – med ett låtsasparlament – måste snarast raseras och inriktas mot gemensamma affärsintressen. Hela det överstatliga komplexet måste pausas och överlämnas till medlemsnationernas inhemska beslut.

Tyvärr förefaller min EU-kritik omodern med tanke på opinionen inom svensk politik och svenska medier. Jag vidhåller att EU:s federalism är en fara. I bästa fall kan Macrons franska nationalism hjälpa Europas stater att kräva reformer och bantning av den EU-hydra som inte vet vad som är bäst för vår världsdel.

Torsten Sandström

Sverige har köpt EU i säcken. Unionen utvecklas för varje månad till en allt mäktigare hydra. Häromdagen var det tal om storskalig avlyssning av internetmeddelanden (se tidigare blogg). Igår meddelades att EU ska bestämma människors arbetstider för bland annat vårdpersonal och brandmän (omkring en miljon svenskar). Ingen att dessa frågor har egentligen behov av central reglering från Bryssel. Men ändå maler det federala maskineriet vidare varje sekund. En ostoppbar politisk-byråkratisk process, tycks det, som till råga på allt leds av personer som tillhör medlemsnationernas politiska B-lag.

Det vi ser är tydliga steg i planekonomisk riktning. Storebror EU vet således alltid bäst. Den storskaliga avlyssningen av mejl och liknande meddelanden över internet förklaras med ett behov av att stoppa meddelanden om barnsex. Enbart denna krystade motivering visar hur illa den europeiska unionen är ute. Frågor om integritetsskydd och effektivitet måste vika då EU:s byråkrater vill att den egna apparatens makt ska öka.

Detta sker samtidigt som Wallenbergsfamiljens ledning kritiserar unionen för att inte klara av industrins och handelns utveckling i kampen med USA och Kina. Tacka för det! Den som bygger politisk makt över människor har inte tid för att koncentrera sig på de handelsfrågor som ursprungligen varit tanken bakom det som förr kallades EG, dvs en gemenskap för ekonomiskt samarbete. Nu gäller det politisk styrning av Europas nationer. Och Wallenbergarnas kritik är högst befogad. Att politisk styra nästan 30 nationer med olika språk, rätt, kultur och affärskompetens visar sig allt tydligare omöjligt. En rimlig nystart vore att försöka ena de splittrade medlemsnationerna i grunden och därefter börja om med frågor samverkan om handel och industri.

Vad gör EU då? Inte fattar man kloka beslut om att begränsa den politiska styrningen av Europas folk. I stället gasar EU på och satsar alltmer på detaljstyrning. Förvisso talas det om en huvudprincip om att EU-beslut måste tas på regional och lokal nivå. Men det är lika tomma ord som att barnsex ska stoppas genom att människors internettrafik ska kontrolleras och granskas.

Oron över AI:s utveckling – dvs den artificiella intelligensens vådor – är ingenting jämfört med den självspelande evighetsmaskin som EU alltmer liknar. I Bryssel finns sannerligen en samhällsfarlig maskin! Till denna skadliga apparat skickas bugande och väl avlönade svenska politiker av andra sorteringen. De borde enligt min mening i stället sitta inom lås på vatten och bröd.

Det mest skrämmande är hur medierna rapporterar. Förvisso framhålls i allmänhet problem med EU-förslagen. Men sedan rycker många ledarskribenter på axlarna. Ungefär som ett tecken på att det är inget att göra åt saken. Men syftet med EU var aldrig federalism. Då unionens ledning numera lanserar rader av överstatliga regler måste någon säga stopp. SvD:s ledarsida får normalt godkänt av mig. Men DN agerar som federalismens bästa vän. Och SR/SVT hänger i allmänhet på vänsterns tåg som går i socialismen riktning, dvs mer överstatlig planering från EU. Och vad den svenska regeringen vill verkar bara vara att säga ja för att slippa bråk. Läget är med andra ord allvarligt.

Torsten Sandström

Man förväntar sig att ett till upplagan stort massmedium som DN ska hålla armlängds avstånd till politiken. Alltså att en kritisk analys av ett officiellt uttalande alltid måste ske. Detta innebär att den politiska bakgrunden måste klarläggas. Så agerar man inom den upplysta värld som DN tror sig vilja främja, se sista raden i bilden ovan (i övrigt ser vi min tolkning av tidningens annons).

I DN häromdagen presterade skräckens orakel Peter Alestig ännu en text som fundamentalt avviker från detta grundläggande krav för journalistiskt arbete. Kolla följande rubrik, som oavsett vem som satt den Alestig måste bära ansvaret för:

”Regeringens egna experter dömer ut klimatpolitiken”

Det rör sig alltså om det Klimatpolitiska rådets uttalanden häromdagen om svensk klimatpolitik. Den politiska laddningen är således hög varför Alestig bort vara särskilt kritisk och försiktig med orden. Rådets bakgrund är nämligen Mp-ministrars politik inom Löfvens regering. Följden blev en sk Klimatlag, som enbart omfattar regler om utredning av klimatets utveckling. Därför tillskapades ett Klimatråd, med ledamöter som Mp sett till att välja. Alltså personer med kopplingar till de miljötalibaner jag ofta bloggar om.

Rådet är alltså politiskt riggat på flera olika vis. Dess uppgift är – kan man påstå – att ständigt kritisera utvecklingen i den riktning som talibanerna förespråkar. Till saken hör att sammansättningen av rådets ledamöter speglar den regering som Mp och sossarna samverkat i.

Att Alestig därför påstår att det är ”regeringens egna experter” är således närmast en lögn. Det är den förra regeringens politiska råd, som handplockats för Mp:s syften. Endast ett fåtal av dem kan kallas experter i meteorologi. Deras politiska kontakter är flera. Att dessa personer kommer att döma ut varje svensk regerings åtgärder är enbart vad som kan förväntas. Hade rådet varit sammansatt av oberoende granskare hade deras uttalanden varit intressanta. Men nu säger de enbart det som klimatskräckens apostlar vill.

Att Alestig och alltså även DN tillhör skräckens krets har alla tidningens läsare redan kunna konstatera. Inte en enda av de ganska många svenska kritiker av FN och IPCC kommer till tals i denna tidning. DN:s självpåtagna uppgift har tyvärr därför blivit att dölja kritiska synpunkter på den aktuella uppvärmningen. Då svenska folket är tämligen ointresserad av skräckens scenario vill DN försöka piska in FN:s trosuppfattning. Den ska till varje pris framstå som riktig och oomstridd.

Det som sker är motsatsen till det öppna samhällets ideal. Det sker i DN som i annonser uppger sig verka för upplysning. Detta är helt sjukt!

Torsten Sandström

I påsktider är märkliga budskap tillåtna. Risken är ändå stor att jag blir korsfäst för denna spekulation.

Min utgångspunkt är att socialdemokratin som regeringsmakt nyligen passerat ännu en fas i sin mångåriga nedgång. Förvisso 30% i valet 2022 och vissa framgångar i opinionen därefter. Men den historiska tendensen talar sitt tydliga språk. Och skolvalet 2022 pekar brant nedåt. Till detta kommer att partiets allierade, V, Mp och C, alla är mycket illa ute. Partiets stegvisa tapp av LO-väljare till SD kastar därför en mörk skugga över S-partiet. Framtiden är synnerligen dyster. Taktiken att splittra svenska folket har enbart haft temporära effekter att stoppa partiets blödning.

Under åren har socialdemokratin visat sig vara en extrem maktorganisation. Partiet har krokat arm med olika tidigare motståndare för att erövra regeringsställning. Sedan många år har följaktligen kommunisterna deltagit i styrningen av nationen. Och under de senaste åtta åren har dessutom Mp samregerat med S, med resultat att Olof Palmes vurm för atomkraft förvandlats till en nedläggning av dyrbara kärnreaktorer. Det visar på S-partiets benägenhet att vända kappan efter maktens vind.

Ett socialdemokratiskt parti som samverkat med kommunister kan givetvis även byta fot och närma sig SD ifall det behövs. Att S idag brunsmetar SD kan sannolikt förvandlas till vänskap ifall sossarnas väg till makten annars stoppas. Det kommer förstås inte ske i en handvändning. Splittringen som sossarna byggt upp gentemot SD är bastant och har skapat ovilja hos de senare. Men suget efter makt är så grundmurat och omfattande att mycket talar för att samverakn kan komma att ske. Och SD är knappast bekväm som fjärde hjul under en borgerlig vagn.

Skillnaden mellan partierna S och SD är i grunden frågan om globalism visavi nationalism. Både S och SD har socialistiska ambitioner på var sina egna villkor. Och båda partierna vurmar för korporativism. Ingetdera partiet är främmande för politisk kontroll genom Svenska kyrkan. Man kan säga att socialdemokraterna fundamentalt misslyckats med svensk sakpolitik under de senaste åtta åren, trots regeringsställning. Nato-omsvängningen på en femöring visar att märkliga saker kan ske snabbt.

Att de två partierna i framtiden krokar arm är därför alls inte omöjligt. Som en påskberättelse är den minst lika trolig som Jesu lidande på korset med efterföljande uppståndelse.

Torsten Sandström

Wikimedia

Det är tröttsamt att höra klimtatskräckens talibaner orera om faran för mänskligheten med gaser från kossor. Avsikten är förstås att vi alla måste avstå från att hålla kor och sluta äta mjölk- och köttprodukter. Om fundamentalisterna får hållas så är det antagligen snart slut med även hästar, hundar och katter. Allt som över huvud taget har en förbindelse med människans nutida livsval måste utraderas, tycks det. Att detta kommer att bli ett dråpslag mot människolivet på vår planet är klart.

Ännu har jag dock inte hört argumentet att människans ras, homosapiens, också måste utrotas. Men det ligger uppenbarligen i tangentens riktning, som man brukar säga. Efter kort tids sökande på internet har jag nämligen funnit att varje människa dagligen släpper ut omkring två liter gaser av växthuskaraktär. Detta konstaterar Per Hellström, professor i gastroenterologi och hepatologi vid Uppsala universitet i Forskning och framsteg, 2013/10.

https://fof.se/artikel/2013/10/fyra-liter-vader-per-dag/

Med 8 miljarder människor på Jorden blir det alltså 16 miljarder liter människoprutt per dag. Jag antar att den dagliga omfattningen gasutsläpp vida överstiger de mängder som jorden kossor ger upphov till.

Varför talar inte den av FN ledda skaran av talibaner om detta ofog? Svaret är självklart. Klimatskräcken riktas mot människans aktiviteter för näring, affärer, fritid och nöjen. Enbart sådan propaganda fungerar anser Rockströms klimatpolitiska kompani. Skräcken ska bli största möjligt. Men om den även riktar sig mot själva människolivet är risken stor att folk i allmänhet slår dövörat till. Därför talas aldrig om att planetens befolkningstillväxt skapar stora utsläpp av CO2 från mat, energi osv. Det blir alltså omöjligt att varna för de stora riskerna med människoprutt.

Miljörörelsen säger sig stå på vetenskaplig grund. Det är alltså skitsnack. Det vi ser är främst en slug politisk rörelse som enbart har några procent rätt, dvs att CO2 i atmosfären funkar som ett värmande lock. Men hur omfattande faran är – och dess utveckling i tiden – förblir omstritt vetenskapligt sett. Alltså sysslar miljörörelsen med politik. Man vågar inte prata om prutt från dig och mig.

Torsten Sandström

Kompositör och pianist. Wikimedia

Svensk politik är inte längre fokuserad på samhällsnytta. Snarare gäller kontroll över medborgarnas själsliga liv och deras roll vid valurnan. Medierna agerar lydigt som politikens drabanter. Det vi ser är tyvärr en av staten finansierad ideologisk missil som siktar på människorna i syfte att ta kål på den öppna politiska debatten.

Så här skriver Sydsvenskan i sitt sedvanliga skräckperspektiv på ämnet:

Klimatvarning: Svensk politik ökar utsläppen

Klimatpolitiska rådet, som finansieras med skattemedel, driver inte vetenskap, utan politik. Rådet sysslar alltså inte med forskning – dvs analyser inom vetenskapens ram, utan med propaganda som baseras på beslut av FN och dess klimatpanel IPCC. Det faktum att svenska utsläpp – med hänsyn till våra skogar – är kanske de minsta i Europa tar klimatpolitiska rådet inte hänsyn till. Meningen är nämligen att det alltid ska bli lägre utsläpp eller minskad förbränning av fossila bränslen, detta oavsett att reduktionspliktens skogsråvaror leder till lika höga CO2-utsläpp per ton.

Rådet är med andra ord ett politiskt organ, som driver miljötalibanernas enögda mål. Bara rådets påstående att det är statsministerns roll att driva miljöpolitiken framstår som politiskt hokus pokus eller rentav nonsens. Statsministerns roll bestäms av Regeringsformen, en grundlag, och inte av rådets talibaner. Om rådet kommer fram till att ett framtida krig innebär miljöförstörelse, vilket är sant, så skulle rådet alltså kunna förespråka att Sverige inte ska försvara sig med vapen, utan ge upp. Så fungerar talibanernas trosuppfattning: ett heligt krig.

Det är föga demokratiskt att bara låta ena sida av klimatpolitiken komma till tals. Men sådan är verkligheten. Öppenheten i samtalet är närmast obefintlig. Det rör sig om ett politiskt korståg. Fienderna är utpekade. Nu ska de förintas. Det är därför jag skriver om miljötalibaner.

Enda trösten är att det ständiga skräckropen förmodligen kommer att slå tillbaka i ett utbrett ointresse. Den som ständig ropar på vargen drabbas nämligen av bakslag, säger ordspråket.

Torsten Sandström

Ibland är orden så slitna att vi inte funderar över deras innebörd och därför inte reagerar. Häromdagen studsade jag till över ett ord som jag själv använt tusentals gånger, nämligen namnet: ”Landsorganisationen”, dvs LO. Det rör sig som bekant om topporganisationen för sossarnas fackföreningsrörelse, med 14 förbund som tillsammans har 1,4 miljoner medlemmar (inkl pensionärer) – en minskning på omkring 400.000 sedan 2006.

Alla inser att namnvalet bygger på en gammal politisk dröm om att vara den enda fackorganisationen i Sverige. En facklig bas för överbyggnaden, dvs sossarnas parti. Namnet LO är oförändrat trots att man gått bakåt och flera andra fackliga rörelser vuxit fram, såsom exv TCO, SACO och SAC, idag med sammanlagt större medlemstal än LO.

Men namnet Landsorganisationen är inte bara en politisk dröm. Dvs en vision av ett socialistiskt Sverige. Namnet är delvis också en juridisk verklighet i den meningen att LO har rättslig makt. Detta privata subjekt har med sossarnas vilja närmast inlemmats i staten. Lagstiftning som framför allt MBL – medbestämmandelagen – har skapats under LO:s tydliga medverkan för att främja den egna korporativa maktstrukturen som sossarna länge byggt över Sverige. Något medbestämmande i verkligheten är det inte tal om. Det rör sig i huvudsak om förhandlingsrätt för i lagen godkända fackföreningar.

Till saken hör att LO tillfrågas om såväl det ena som det andra innan viktiga samhällsbeslut fattas. Genom armkrok med ett dussin andra sosseorganisationer styr LO och ställer över Sverige utan att behöva sitta i någon regering. Medierna bugar inför LO. I riksdagen sitter ett stort antal ledamöter med LO-bakgrund. På så vis är organisationen en spindel i sossepartiets mäktiga spindelnät. Detta trots att LO:s bästföredatum löpt ut för snart 20 år sedan. Det är detta nätverks önskvärda avveckling jag skrivit krönikor om många gånger. Ty det har skapat ett Sverige i betong, en nation med rader av olösta strukturproblem.

Varje dag framför alltså svenska medier ord från LO:s ledare om såväl ditt som datt. Trots sin nuvarande mindretalsposition anses LO fortfarande representera svenska anställda. Precis som hyresgäströrelsen säger sig representera alla svenskar i hyreslägenheter. Märk dock att om företagen COOP, Folksam och Swedbank – som också är med i sossarnas nät – råder det numera tystnad. Med dåliga affärer – eller höga matpriser – tycker sossarnas ledning att det är bättre att skälla på andra företag, som utmålas som gigiriga. Alla de nämnda företagen leds av trogna sossar, av vilka två är Göran Persson samt LO:s nuvarande boss. Men i glädje och sorg håller sossarna sitt nätverk igång.

Emellertid knakar det lyckligtvis i fogarna. Frihetens dag kommer med största sannolikhet. Men det är segt. Delvis på grund av att den nya regeringen uppträder som sossar light.

Torsten Sandström

Wikimedia

Att bedöma affärsframgångar är givetvis enkelt i efterhand. Men då själva affärsavtalet sluts tar normalt förhoppningarna över riskerna. Jag skriver detta efter pensionsbolaget Alectas nu konstaterade megaförluster. Totalt sett har många miljarder gått åt skogen. Men i förhållandet till Alectas hela förmögenhet bara en blygsam andel.

Det som irriterar mig är emellertid den högsta ledningens kritik av den chef som svarat för aktieköpen i de amerikanska bankerna. I stället för att själva ta på sig en tydlig del av ansvaret för bristande kontroll väljer höjdarna ett bondeoffer i syfte att rädda sina egna karriärer. Jag klandrar alltså styrelseordföranden Ingrid Bonde för sin kritik av den aktuella chefen några snäpp ned i företagets ledning. Bonde borde ha hållit inne med sitt klander. Självkritik hade varit klädsam.

Det kan knappast råda någon tvekan om att Bonde under sina tre år som ordförande i Alecta haft möjlighet att ta ställning till hur förnuftiga köpen av de amerikanska bankaktierna varit. På ett tidigare stadium kunde hon ha initierat en försäljning. Men hon har såvitt vi vet inte agerat. Klart är att hon i efterhand dömer ut den aktuella chef som genomfört affärerna.

Det är dåligt och fegt. Bondes affärskarriär är knappast lysande – mängden uppdrag inom den offentliga sfären förskräcker. Att hon inte vågar stå upp för sin underordnade chef är ett tecken på ynklig strävan efter obefläckad karriärism. Under hennes tid på toppnivå inom statliga Vattenfall rullade minsann förlustmiljarderna genom köp av aktier i skandalbolaget Nuon. Hennes närhet till den svenska staten har hittills fungerat som en skyddsängel. Men nu drabbas en underordnad av bondeoffer. Jag undrar om verkligheten inte nu hunnit ifatt den person som hittills lyckats balansera på tunn is. Hon borde avgå. Det vore i så fall i grevens tid.

Torsten Sandström

Häromdagen dömde Stockholms tingsrätt svenska staten skyldig att betala 100.000 kronor i skadestånd till en kvinna, Linda Karlström. Det intressanta med domen är att allvarlig kritik riktas mot Sverige – dvs svenska staten – för brister i vårt rättssystem. Ännu mer märkligt är att bristerna tar sikte på reglerna för Granskningsnämnden kontroll av SVT. Alltså just en fråga som faller under direktiven till den utredning som den nya regeringen just tillsatt.

Bakgrunden är SVT-journalisternas användning av en dold kamera i ”Dokument inifrån: Vaccinkrigarna”. Karlström kände alltså inte till att hon emellanåt filmades i smyg. Inte heller att intervjuarna – dvs SVT:s journalister – dolt sina identiteter vid samtal med henne som spelats in och använts programinslaget, som dessutom lagts ut på SVT Play. Hon trodde att hon snackade med åsiktsvänner. Därför menade hon att staten kränkt hennes privatliv. Som skäl angav hon Europadomstolens praxis vid tillämpning av Europakonventionen om mänskliga rättigheter, EKMR. Hon pekar på att hon vägrats skydd av såväl Granskningsnämnden som Justitiekanslern, JK, trots begäran därom.

Låt mig bara saxa och citera en liten bit av de långa och mycket intressanta domskälen:

Sammanfattningsvis anser tingsrätten att det i Sverige saknas ett tillräckligt adekvat och effektivt skydd för Linda Karlströms privatliv såvitt avser vissa av de ingrepp som Linda Karlström utsatts för, nämligen publiceringen av material från inspelningar med hjälp av en dold kamera samt genom användandet av falska identiteter och vilseledande i det journalistiska arbetet.

Såsom tingsrätten har uppfattat statens talan har staten gjort gällande att staten ändå inte har kränkt Linda Karlströms rätt till privatliv enligt artikel 8 EKMR om journalisternas rätt till yttrandefrihet enligt artikel 10 EKMR i detta fall väger tyngre. —

Tingsrätten delar inte denna uppfattning.—

Domen blir på så vis en käftsmäll mot det svenska systemet för Public service. Därför måste den tillsatta utredningen se till att SVT utsätts för en rejäl granskning till skydd för medborgarna och deras mänskliga rättigheter. Statens undanflykter är uppseendeväckande: för journalister som wallraffar gäller en egen oskriven rätt.

Jag har – med många covidsprutor i kroppen – ingen särskild sympati för sk antivaxxares argument. Men deras juridiska rättigheter måste ovillkorligen skyddas. Smygfilmning för SVT:s räkning är en kränkning av privatlivet. Men det skyddet förvägrades således Karlström av politiskt korrekta SVT-journalister. Indirekt även av den svenska staten som lanserat ett otillräckligt rättsystem för granskning. Detta trots att kritik länge riktats mot Granskningsnämndens anmärkningsvärda passivitet i rader av ärenden.

När det passar journalistkåren gråts det krokodiltårar över deras uppgift som tredje statsmakt. Men bara då de finner det lämpligt avseende yrkets politiska ambitioner. I övrigt struntar svenska journalister ofta i att kritisera den offentliga makten och sin egen mediala apparat. Färdriktningen bedöms på politiska grunder.

Det är därför jag gläder mig åt tingsrättens dom. Bakom kränkningen av Karström syns en politiserande aktivism inom journalisternas skrå: att ta sprutor anses korrekt, ovilja till vaccinering måste stigmatiseras. Journalisterna rapporterar alltså inte enbart fakta, utan vägrar att visa respekt för den enskildes åsikter och privatliv. Utvecklingen sammanfaller med svenska mediers färd från fakta- till åsiktsjournalistik. Att public serviceföretagen SVT och SR verkar i denna riktning är allvarligt.

I sammanhanget bekymrar mig dessutom ännu en sak. Som framgått krävs det att staten bevisligen överträtt en rättighet som är reglerad i EKMR för att krav om skadestånd ska kunna riktas mot det offentliga. Jag skriver detta i perspektivet av att statsmakten i nutid driver en historiskt omfattande och enastående politisk kampanj med grunden i den bara delvis styrkta vetenskapliga tesen om att utsläpp av växthusgaser förstör vår värld. Bevisen är oklara, men radas likväl upp av FN och dess klimatpanel IPCC såsom fastställda vetenskapliga sanningar. Därefter basuneras FN:s ord ut av nationens medier och statens klimatpolitiska tråd. Motsidans argument ges inte minsta plats i offentligheten. Kritikerna smutskastas och kallas ”klimatförnekare”.

Ett så storskaligt och kostnadskrävande propagandaprojekt i statens händer tycks inte kunna stoppas genom en domstolstalan i stil med Karlströms process vid Stockholms tingsrätt. Det är allvarligt att bristen på ett medialt öppet samtal inte sanktioneras i svensk rätt, i situationer då statens resurser brukas för propaganda.

Torsten Sandström

Wikimedia

Johans Strang, professor i nordisk kultur vid Helsingfors universitet, pekar ut en svensk öm tå som få svenskar ännu insett, trots påtagliga smärtor. Om detta finns mer att läsa i Bulletin. Detta apropå det finska snabbspåret till Nato, jämfört med att vår nation fortfarande står utanför. Strang menar att Sveriges problem är en långvarig småstatsidealism. Vi ger gärna andra länder kritik för deras tillkortakommanden, men ser inte våra egna. Finland har däremot en tradition av ligga låg, bita ihop och se tiden an.

Jag menar att Strang har helt rätt. Vi har låtit våra politiker inbilla oss att vi är en moralisk stormakt. Olof Palme har varit idealismens främsta banerförare. För att dölja svenska demokratiska problem har han talat högljutt om andra nationers problem. Men även flera borgerliga politiker vill gärna skryta om nationens framgångar in spe. Vi ser idag följderna. En stor skara politiska dissidenter har tagit plats i vårt land – många försörjda genom svenska bidrag (men inte alla förstås). Det är uppenbart att kurdiska kommunister har varit en nagel i ögat på Erdogan. Finland har däremot agerat mer försiktigt och i grunden visat att den som kritiserar andra måste vara fri från klander.

Jag hoppas och tror att den nya regeringen insett att denna moraliska aktivism har skadat vår nation. Respekt från utlandet vinns inte genom stora ord, utan genom försiktighet och handlingar som manar andra till efterföljd. Skrytet funkar tyvärr mest på hemmaplan, inför svenska valrörelser. Svenska vänsterpolitiker måste inse att vår nation är en pyttestat med modesta framgångar internationellt sett. Att lilleputten tar munnen full med kritik mot andra – trots våra egna tillkortakommanden – väcker löje och har alltså skadat oss i den Nato-ansökan som sossarna efter år av passivtet till sist tvingats till.

Sverige måst därför ta efter våra grannländer. Ta itu med våra många strukturproblem. Och knip käft ifall ett uttalande inte har högsta prioritet och antas få betydande effekt.

Torsten Sandström

Frågan om en svensk folkräkning får DN att plocka fram nassevapnet. Det är kultursidans Kristina Lindqvist som brunsmetar SD i vanlig stil. För henne är det fråga om snokande i hemmen och nära nog marsch mot koncentrationslägren. Alltså vänsterns vanliga sätt att argumentera. I bakgrunden finns tanken om öppna hjärtan och öppna gränser. Alltså det som faktiskt är grundorsaken till den våldsvåg vi nu lever under.

Det är troligt att några SD-are sagt något mindre lämpligt eller överdrivet om att den svenska nationen håller på att förvandlas till ett muslimskt land. Men att därför slänga en folkräkning papperskorgen är ett synnerligen svagt argument. Under det senaste decenniet har den svenska folkmängden officiellt ökat med omkring en miljon nyanlända., dvs c:a 10% av populationen. Detta reser förstås rågan hur många som dessutom inofficiellt vistas i landet och håller sig undan Invandrarverket kontroll och polisen som ska verkställa beslut om utvisning. Det finns alltså mycket goda sakliga skäl för att genomföra en folkräkning, hur nu detta ska ske. Det gäller ju att kartlägga människor som vill hålla sig undan. Även kostnaderna kommer att blir dryga. Men i mitt Sverige gäller det att hålla ordning på vilka som vistas i landet inofficiellt och olagligt. Alltså personer som försörjer sig en gråzon nära brottsligheten.

Men Lindqvist tycks inte ha förstått att Sverige befinner sig i krig med de utländska klanernas våldsamma ungdomar. Därför gäller det enligt min åsikt för nationen att bringa klarhet i frågan om inflyttningens reella omfattning. Men DN och Lindqvist pläderar de facto för passivitet, dvs att bara att köra vidare i gamla slappa hjulspår.

Då ordning och reda påkallas plockar tidningen raskt fram naziargumenten. En öppen diskussion måste förbjudas är andemeningen. Det är ursvagt av DN att ge rum för en sådan diskussion. Men öppenhet är inte tidningen starka sida. Här gäller sannerligen politisk kontroll av orden. Man pratar stort om upplysning. Men när det gäller att ta reda på vilka som bor i den svenska nationen gäller mörkläggning, tycks det. De ljusskygga ska lämnas ifred för att leva ett på många vis farligt liv i vårt land

Torsten Sandström

Många miljötalibaner anklagar kapitalismen för att orsaka en storskalig klimatkris i kolets och oljans tecken. Det är bakgrunden till snacket om en antropogen tidsålder. Följden blir den skräckrapportering vi idag hör från politiker och medier. Alla minns säkert helgonet Greta T:s hatiska ord mot mänskligheten.

En annan konsekvens av vänsterns drama är i sig själv synnerligen antropogen. Jag tänker på tusentals miljöbyråkraters strävan att styra miljön in i spår som de själva anser kloka. Visst, begränsning av gifter och andra skadliga emissioner har jag inget emot. Men när byråkraterna ska bestämma vilka arter som ska leva och vilka som ska dödas då drar jag i nödbromsen. Tala om en samhällssyn där människan (byråkraten) utnämner sig själv till naturens herre.

Min grundtes är att människa och natur aldrig varit harmoni. Arternas kamp och utveckling har genom Darwin biologi blivit naturens Höga visa. Människan tar för sig när hon behöver naturen för sin överlevnad. Självfallet måste övergrepp från nutida Homo sapiens regleras på ett övergripande plan. Men kampens olika detaljer är det inte politikernas och byråkraternas uppgift att lägga sig i. Ingen vågar tala om att stoppa befolkningsökningen på planeten, eller folkvandringar, men olika djur- och växtarters framfart vill nitiska prussiluskor styra upp. Kosta vad det vill, tyck devisen vara. Miljarder slösas på futtigheter i ett globalt perspektiv. Politiker och byråkrater levererar miljödekret på ett löpande band för att på så vis göra sig till herrar över naturen avseende rena småsaker (i det stora hela).

Det är mot denna bakgrund som vi måste ta del av Sydsvenska dagbladets rapport från sydvästra Skåne. Rubriken lyder:

Invasiv mussla i Saxtorpssjöarna ska utrotas – med 150 ton salt

Ett ödesmättat beslut för denna art av mussla. Även andra biologiska arter påverkas antagligen också av saltningen. Men statens och kommunernas byråkrater – som avlönas för att döma över liv eller död – hurrar. Skattebetalarna tvingas inte bara finansiera deras löner. Utan även kostnaderna för projektet och dess följdverkningar.

Märk att få talar om den mest ödesmättade invasiva arten på svensk botten: byråkraten. En i sanning antropogen varelse. Han eller hon agerar som politikernas torped i kampen mot naturen. Med högstämda röster försöker de styra upp arternas kamp.

Det rör sig om survival of the politcal fittest.

Torsten Sandström

Bild från en utställning av ”konst” på Lidingö stadshus. Foto: TS.

På svenska mediers kulturredaktioner händer dagligen saker som får mig att undra om jag är på mars. Många gånger är det så egendomliga ord som hörs/ses att man inte en orkar tänka efter vad som sker.

Igår på SR P1 talades om behovet av ”intimitetsexperter” inom teater och film, dvs personer som kan se till att skådespelarna i kärleksscener behandlas etiskt korrekt. Min undran är om inte den enskilde aktören själv bäst kan pröva vad han eller hon tål, dvs hur långt man vill gå då det gäller att leva ut sexualitet på scenen. Men i det svenska PK-samhället finns det prussiluskor för alla ändamål. Specialister och särskilda regler – åhh, alla dess värdegrunder – som ska styra individernas agerande i grupp. Dvs självutnämnda experter som vet bäst. Allt i #Me too´s kölvatten.

Efter att ha lyssnat på kulturpersoner som helt accepterar den nya PK-ismens alla påbud slog det mig hur stora dramatiker skulle reagera om de utsattes för en ”intimitetsexpert”. August Strindberg hade blivit tvärarg och skrivit en tidningsnotis om saken. Ingmar Bergman hade skrikit DJÄVLAR och smockat till experten in spe.

Det intressanta är hur nätet av begränsande normer växer kring svensk kultur. Frihet är det inte fråga om, frånsett att gestalta det som ska kallas konst, varvid vad som helst kan presenteras. Olika experter måste ge sitt tillstånd innan kulturprojekt kan visas upp. På så vis får vänsterns svartrockar ytterligare ett grepp om kulturlivet. Och den svenska kulturen uppvisas i ett alltmer tillrättalagt skick.

Detta är ännu ett utslag av armlängds avstånd inom kultursfären. I själva verket rör det sig om myndig kontroll genom förståsigpåare.

Torsten Sandström

Wikimedia.

Som gammal universitetsräv framstår min fråga antagligen som provocerande. Mitt svar är givetvis att man lyssna. Men det gäller att ta del av samtala med sanna vetenskapare och inte med de som har en politisk och aktivistisk agenda. Tyvärr tillhör alltför många klimatforskare den senare gruppen. De går lydigt i IPCC:s ledband, en organisation vars medlemmar FN har sett till att handplocka och därvid uteslutit alla med en oberoende kritisk ståndpunkt.

Jag skriver detta med anledning av en text i Klimatupplysningen.se. Det rör sig om korallrevens hälsostatus. Rader av pk-forskare har länge skriat om att korallreven är dödsdömda. Svenska medier har basunerat ut det som ett faktum. Men en sann expert, den australiska professorn em Peter Ridd, visar att korallreven mår alldeles utmärkt. I kallt vatten mår de inte så bra. Men uppvärmningen bidrar till deras goda hälsa.

Jag menar att bristen på en öppen diskussion om klimatets utveckling leder det svenska samhället vilse. Och det kostar pengar samt förvrider diskussionen om vetenskap. Det påminner om auktortära nationers framfart i historien. Det är idag nämligen oklart vad som är vetenskap och vad som är FN-politik. Därför måste den svenska regeringen se till så att det Klimatpolitiska rådet får en oberoende och saklig sammansättning. Bara valet av ordförande är illavarslande. Hon är en sosse, avsutten från Swedbank, med synnerligen dubiös vetenskaplig bakgrund avseende frågan om klimat. Rådet måste ovillkorligen kompletteras med riktiga forskare som vågar kritiskt granska IPCC:s urval av dogmer. Detta så att svenska folket informeras sakligt. Kristerssons kabinett kan inte fortsätta med ett gäng av statliga torpeder mot sig, som i Rådet som ständigt driver politik mot regeringen själv, utan grund i oberoende kunskap.

Peter Ridd tillhör denna krets. Och professorn em i klimatlära Lennart Bengtsson vore förstås ett lämpligt val då det gäller att peka ut oberoende och öppna forskare, som skulle få det svenska Rådet att förvandlas från dogmatiska apologeter till verkliga granskare. Idag är det bönemöte som gäller, tyvärr.

Läs mer om Peter Ridds slutsatser om korallreven i följande länk:

https://klimatupplysningen.se/korallreven-mar-utmarkt/

Torsten Sandström

Det är uppenbart att Sverige behöver vindkraft som en komplettering till kärnkraft och andra energislag. Särskilt nu då elbrist plågar landet. Vindkraft liksom solel är ju naturliga källor till energi, med få nackdelar, frånsett då det inte blåser eller är mörkt förstås.

Därför kan jag inte förstå SD:s supernegativa inställning, som till råga på allt går ut på en nedmontering av befintlig vindkraft. Det är klart att vindsnurrorna har några nackdelar förr människor och natur. Men detta gäller flera andra energikällor. SD:s inställning är rena snurren.

Det tycks som om SD:s inställning bottnar i en populistisk flört med en minoritet individer som säger sig störas av vindsnurrorna. Kanske räknar SD med att de ändå blir kvar, på grund av TIDÖ, något som gör populismen än värre. Alltså en trångsynt flört med människor som är rädda för allt i stil med vaccinering, mediciner, mobilstrålning osv. Det finns ett inslag av vetenskapsfientlighet bakom inställningen. Samt dessvärre en fläkt av Mp:s talibanism i miljöfrågor: åter till 1800-talet.

SD gör med andra ord bort sig. Partiets snedsteg här och en darrig inställning till Putin – samt ovilja att kritisera Ungerns Orban bekräftar mitt beslut sedan lång tid att inte rösta på SD. Partiet kan fungera som regeringsunderlag. Då är det sakpolitik som gäller. Men inte i regeringsställning.

För mig är SD borta med vinden…

Torsten Sandström

Även om den digitala tekniken ibland förbryllar har jag stort intresse för vad som sker. Min förvirring är av gammalt datum. Svenska universitet var tidigt ute på nätet. Jag minns 1980-talets stora maskiner och de första vackra Mac-arna. Det blev plötsligt bland annat enklare att skriva texter utan att behöva sudda på papper.

I dagarna har jag köpt en Google Home Nest hub, se bilden. Tyvärr en något dålig bruksanvisning. Men när jag förstått att jag måste börja samtalet med apparaten med ”Hej, Google … och så frågan” har jag jag haft mycket roligt för den tusenlapp som tingesten kostar. Siri kan slänga sig i väggen! Man måste bara installera appen Google Home i mobilen för att det ska funka.

Det hela känns som ett verkligt steg det tråkigt in i AI-eran. Jag frågar om radiopram, musik, uppslagsord, You Tube osv. Och betjänten levererar villigt för en totalkostnad omkring tusenlappen. Vettigt ljud och bild till en storlek av ett glasspaket är helt rimligt. Du kan få apparaten att utföra uppdrag i hemmet såsom att tända lampor och kolla din sömn. Tyvärr ännu inte städning.

Möjligtvis känns samtalen – som kan bli frekventa – med Googles apparat fåniga, dvs fenomenet att ofta behöva be en tingest om hjälp. Men det är enbart en följd av teknikens framsteg vad gäller samlandet av information. Tråkigt dessutom att AI förstås kan missbrukas, exv användas i smyg för fusk vid prov av olika slag. Men det gäller ju inte denna hub som man måste tala högt med.

Roligt är det hursomhelst att leka med Google Home Hub. Pröva själv.

Torsten Sandström

Som stor medieslukare är jag proppmätt på vår svenska version av public service. Delikatesserna är få. Men snabbmaten så trist och stabbig. Det funkar förstås inte lika övertydligt som det vi kan höra från Nordkorea. En påträngande militär ton skulle givetvis inte funka i vårt samhälle. Men ändå påminner framtoningen om det SVT-inslag från förr som kallade ”Anslagstavlan”, dvs rader av officiellt korrekta nyheter. Dvs lyssna och lär! Men numera med en mer insmickrande vokabulär.

Det som oroar och irriterar mig mest är just denna listiga form för kommunikation med publiken. Bakom den finns rader av redaktionsmöten där olika journalister medverkat för att skapa det för stunden mest politiskt korrekta samtalet med dig och mig. Tydligast syns detta avseende klimatfrågan. Nästan varje samhällsfråga bryts mot den officiella linjen om hotet från CO2 – växthuset goda gas. Alternativa perspektiv hörs aldrig.

Men för en känslig gom märks propagandan i nästan samtliga inslag. Mest samhällsskadlig är den förstås avseende rapportering om inrikespolitik. Här väljs ämnen, innehåll och intervjupersoner normalt efter journalisternas egna politiska preferenser. Att detta är ett hot mot svensk demokrati kan alla förstå.

Den inställsamma och manipulerande ambitionen framgår även i många andra inslag. Också vid en medial skithändelse som bråket kring fotbollslandslagets ledares förhastade uttalanden då han provocerats av kritik från fyra sk journalister efter en vinst med 5-0 mot Azerbadjan. Nu blir den mediala tonen som om ett världskrig brutit ut. Medierna skapar samtal om sig själva. Perfekta time-killers med andra ord.

Förklaringen till de olika problem jag nu pekar på är makten hos de svenska journalistens heliga skrå. Dessutom politikernas behov av kontroll. Omkring 70% av svenska journalister röstar till vänster. De vill gärna se sig som en tredje statsmakt. Innebörden har blivit en kontroll av svenskt samhällsliv från vänsterns perspektiv – dvs det enda synsätt som journalisterna de facto respekterar.

Att svensk demokrati hotas är klart. Och detta genom att medborgarna själva över skattsedeln tvingas betala före eländet. Att Olof Palme varit en stor försvarare av SR/SVT kan alla förstå.

Torsten Sandström

Igår lanserade S-partiet en kampanj för att återvinna regeringsmakten. Hur det skall gå till framstår som oklart. Likaså vad som var nyheten. Magdalena Andersson talade i vaga ordalag om ”stärkt samhällsgemenskap”. Det verkade mest röra sig om mer vänsterpolitik och mindre frihet för enskilda människor och företag. Sossarna hajar inte att deras offentliga byråkratier inte fungerar och därför delvis måste ersättas med privata initiativ.

Talet om ”stärkt samhällsgemenskap” är i grunden ett tecken på en utstuderad dubbelmoral. Gemenskap är motsatsen till splittring. Och vad har socialdemokratin sysslat med under det senaste decenniet? Man har med rader av tillyxade argument försökt svartmåla SD:s rörelse som vunnit omkring 20% av rösterna vid senaste valet – i huvudsak väljare från S-partiet som sedan Palme vid makten tappat tungt. Sossarna har förstås insett fakta: med fortsatt SD-tillväxt är det egna partiet kört i regeringsställning för all framtid.

Mot denna bakgrund är smutskastning av 20% av väljarkåren måhända logisk. Men påhoppen slår förstås bakut. Folket ogillar nämligen pekpinnar – särskilt från prussiluskor. Ty det rör sig om ett infamt försök till splittring av det svenska folket i två grupper: rättskaffens respektive parias. En femtedel anses som kastlösa och ska förföljas politiskt.

Det är bara i Sverige som en liknande dubbelmoral inte kristiseras. I vårt land röstar nämligen 70% av journalistkåren åt vänster!

Torsten Sandström

Nu sker saligförklaringen officiellt. Att Greta T av medierna utnämnts till helgon har jag sedan länge ofta bloggat om. Bilden ovan klippte jag då från Schweiziska Weltwoche och tidningen är fyra år gammal.

Sedan dess har Greta T såväl välsignats av påven som 2023 utsetts till hedersdoktor i teologi vid universitetet i Helsingfors. Kyrkans män har verkligen fingertoppskänsla för helgon på gång. En person som Greta T med stark tro på något som är oklart passar som hand i handske för rollen som helgon. En gest till ungdomen har dessutom en kristendom på nedgång alltid haft ett gott öga till.

Frågan är dock om medierna hittills lyckats att väcka tilltro till sin rabiat enögda syn på frågan om uppvärmningen. Trots heliga småflickor och upprepade skräckkampanjer förhåller sig folket ljummet till propagandan. Eller kanske just på grund av den iögonenfallande ensidigheten har budskapet lika svårt att övertyga som tron på Jesus härlighet. Om samtalet varit öppet hade folk antagligen blivit klokare och Greta T inte beatifierats. Ett bättre samhälle hade vi med andra ord sett.

Historien har skådat åtskilliga sektledare som förklarat mänsklighetens undergång. Ännu har det som bekant inte skett. Min tro är att vår civilisation inte kommer att elimineras pga CO2 och förbränningen av olja. Greta T:s och FN:s tajming med tidtagaruret i hand kommer att visa sig fel. Mer troligt är att vår civilisation förr eller senare går under av andra skäl, såsom krig, meteoriter eller annat ont. Den som lever får se (döden i vitögat).

Men ändå måste medierna gisslas för sin listiga lansering av ett helgon i klimatskräckens pågående kampanj. I stället för det öppna samtalet – för och mot FN:s hotfulla scenario – har medierna satsat på ett helgon! Det är inte första gången det offentliga – präster, kungar och presidenter – väljer att satsa på fel häst…

Torsten Sandström

Identitetspolitiken i västvärlden accelererar. Kön, sexualitet, hälsa, sjukdom är på allas läppar. Psykologernas yrke utvecklas alltmer till siarens. Hela människolivet spås i kaffesump och medierna flödar av uttalanden om personers egon. Krönikörer skådar dagligen sina egna navlar. Och var dag inbillar sig så kallade experter kunna lösa relationsproblem i spalterna.

Sedan tar politikerna över stafettpinnen genom att lova ytterligare lagstiftning, exv om ett självvalt nytt juridiskt kön.Varpå medierna spär på med stöd till ungdomar som är missnöjda med sin könsposition och genom operation hoppas att förbättra den. Sydsvenskan presenterar en före detta tjej (antar jag) – vid namn Joel – som i Malmö efter ett kort läkarsamtal fått sina bröst bortopererade. Joel tyckte den offentliga vården tog för lång tid på sig.

Till denna lavin av mänsklig egofixering syns även en stegrad uppmärksamhet åt andra biologiska arters ”rättigheter”. Sedan länge har olika djur getts ett skydd som närmast liknar den juridiska roll människan tilldelats. Miljörörelsens framfart bidrar på så vis till att ge hela jordklotet ett själsliv, något som FN naturligtvis villigt tar på sig att utveckla genom översteprästen Kaifas, förlåt António Guterres´, svavelosande predikningar. Hans metod belyser socialdemokratins ständiga ambition att förvandla alla samhällsfenomen till maktfrågor och vänsterpolitik.

På så vis upphöjs politiker till domare över naturen. I sin kristallkula tolkar homo politicus människans och andra biologiska arters existens i lagstiftningens termer. På ofta bristfällig grund utfärdas maktfullkomliga regler. Effekterna för planetens invånare av alla slag blir ingripande. Människor tvingas att anpassa sig och inrätta sina liv efter skeenden lång inne i skogen eller högt uppe i atmosfären (och ända ute i kosmos). Vargar tillåts äventyra bönder boskap. Miljoner satsas på skydd för en grodart. Amerikanska humrar ska utrotas. Veganism utpekas som en mänsklig ödesfråga. Genom skambeläggning som redskap vill FN styra individernas vardag. Via delvis riggade vetenskapliga teorier blir följden att enskilda – människor, djur och växter – förvandlas till leksaker i makthavarnas händer.

Moralfilosofen Martha Nussbaum ställer villigt upp som uttolkare och talesperson för en biologisk syn på makt. Hon menar att alla biologiska varelser, som har ett medvetande och kan känna, bör ha rätt att få leva liv där de kan utveckla sina förmågor. Budskapet som låter så vackert är i realiteten förskönande naivt. Människan – liksom andra biologiska arter – lever sällan i harmoni utan ofta i konflikt. Vi ser hur människor slits i stycken i Ukraina. Och vilda växter och djur kämpar med varandra för sin överlevnad. Det rör sig om en gigantisk strid för överlevnad. Lika fullt ställer Nussbaums anhängare villigt upp som domare i kampen mellan biologins olika arter. Vissa ges juridiska rättigheter, andra arter anses som invasiva och ska utrotas – eller betraktas som själlösa och ska ätas upp av människan.

Som läsaren anar är jag djupt kritisk såväl till såväl ett stegrat fokus på identitetsfrågorna som till utvecklingen att ge djur och växter juridiska rättigheter. Enbart människan kan skapa rätt och detta för sin egen art. Det sammanhänger med vår förmåga att bära rättigheter och skyldigheter. Varken djur eller växter förmår resonera i begrepp som befogenheter och plikter. I princip kan däremot barn detta och har följaktligen juridiska rättigheter, som normalt ska förvaltas av deras föräldrar.

Därmed inte sagt att naturen, såsom djur och växter, ska skövlas, skadas eller utsättas för orimliga påfrestningar. Men jämfört med människan är de närmast själlösa biologiska varelser som vi måste försöka vårda – framför allt till nytta och glädje för oss själva. Vi behöver dem för vår överlevnad. Men vår glädje över hundar, katter, kossor och blommor ska inte lura oss att tro att de kan var bärare av rättigheter och skyldigheter. För dem rör det sig givetvis om begrepp som de själva varken förstår eller kan ta tillvara. Därför är det ägarna till djur och mark som bestämmer efter rättsordningens allmänna riktlinjer.

Den utveckling jag är kritisk mot drivs av aktivister inom vänster- och klimatrörelsen. Deras nya tro kräver nämligen en ny dogmatik. Den yttrar sig i en närmast religiös syn på livet på vår planet, Jorden. För att främja sin strävan menar dessa aktivister att nya regler krävs om rättigheter för djur och växter. Jag menar att detta är politiskt och vetenskapligt humbug. Dessutom är risken stor att rörelsen utvecklas i auktoritär riktning. Redan nu ser vi hur FN – i sin strävan efter global makt – via skrämsel använder människans liv, biologin och naturen som slagträn. Jag protesterar. Enbart genom ett öppet samtal kan utvecklingen ledas i goda banor. Men i klimatfrågan råder minsann ingen politisk och medial öppenhet!

I USA pågår just nu en rättsprocess inför kalifornisk domstol rörande en ung tjej som på en klinik opererats för könsdysfori. Alltså en ingripande åtgärd. Efter ett fåtal år har hon ångrat sig. Och nu vill hon ha ett stort skadestånd av den klinik som utfört ingreppen. Vi svenskar borde minnas historiens vådor av att människor – med stöd av politiker och lagstiftning – utsatts för medicinska ingrepp, mätningar och skadlig uppväxt dåliga fosterhem. Rätten måste skyddas från politikernas klåfingrighet! Vi måste i görligaste mån låta bli att framkalla nya risker för kränkningar. Juridiken ska främja människan, inte vara ett verktyg för experiment avseende ideologi, identitet och biologi. Enbart genom större frihet för medborgarna kan vi bygga ett bättre samhälle.

Torsten Sandström

Sedan länge pågår ett brottmål i Sverige som irriterar mig. Det rör ett åtal för folkmord i Sudan. Åtalet riktas mot personer i högsta ledningen för gruvkoncernen Lundin. Det rör sig alltså om en ryslig anklagelse. Möjligtvis har cheferna haft fingrarna i syltburken på så vis att man haft agenter i Sudan som agerat för gruvbrytning i koncernbolagets intresse. Men cheferna har inte själva agerat som folkmördare. De har sannolikt ingen aning om vilka övergrepp som skett genom deras mellanmäns försorg. Och agenterna kommer förmodligen att fortsätta att jobba i samma anda, men för nya uppdragsgivare.

Jag är givetvis ingen vän av affärer som kräver våld och dödande. Det tror jag inte cheferna i Lundins ledning heller är.Vem är det, mer än agenterna i Sudan. Men lönsamma affärer kan förstås locka till risker, som Lundinbolaget kan ha finansierat utan att känna till detaljerna på plats i Sudan. Jag antar att processen drivs med ambition att avskräcka svenska bolagschefer från liknande illdåd. Men hur troligt är det att affärsmän genomföra projekt som de vet – eller misstänker – kan medföra folkmord?

Min grundläggande invändning mot åtalet rör frågan om behovet av att Sveriges rättsväsende ska blandas in i skeenden i Sudan samt hur stora pengar skattebetalarna ska tvingas betala för brottslighet i Afrika.

Behovet av svenskt ingripande måste mätas mot chanserna för framgång i processen respektive möjligheterna till alternativa satsningar mot kriminalitet inom Sveriges gränser. Bevisproblemen i Sudan gör chanserna till framgång minimala. Händelserna som åtalet rör ligger omkring 25 år tillbaka i tiden. Att svenska åklagare idag är överlastade med utredningar om vår inhemska klanbrottslighet är dock ett faktum. Därför bör pengarna i stället satsas mot svenska mördare.

Kostnaderna för denna enskilda – och i grunden politiska process – mot Lundinkoncernen är enormt stora. Processen har redan rullat i mer än tio år innan man ens kommit till huvudförhandling! Och nu förbereds bevisupptagning i Afrika på platser utanför Sudan. Omkring 20–30 personer – såsom rättens ledamöter, åklagare, försvarare, målsägandebiträden och tolkar – ska resa till samt vistas i okänt land i Afrika under omkring en månads tid. Alltså tusentals juristtimmar till högst osäker nytta. Miljoner på miljoner satsas med andra ord på ett vanskligt projekt av tveksam rättspolitisk framgång, om ens någon alls.

Förklaringen till detta oförnuft är att svenska politiker vill se Sverige som en moralisk stormakt med rättskipande ambitioner runtom jordklotet. Detta trots att alla vet att vi har tillräckligt med juridiska problem på hemmaplan. Enligt min mening rör det sig om en skrämmande dålig användning av svenska samhällsresurser. Eller rakt på sak: slöseri med skattemedel. Vinnare är juristernas yrkeskår som avlönas i rollen för att skipa rättvisa i Afrika. Invändningen att resultatet blir en bättre värld fnyser jag bara åt. Närmast religiösa drömmar är inget för jurister – det kan teologer och psykologer fördriva tiden med.

Genom denna oförmåga att rikta begränsade resurser mot centrala inhemska mål menar jag att Sverige förtjänar att kallas en omoralisk pyttenation. En teatermonarki där juristerna ges roller som påminner om doktor Bartolo´s i operor av Mozart och Rossini. Ska vi skratta eller gråta?

Torsten Sandström

Tystnad råder om en av Sveriges flera nyckelfrågor inom politiken. Jag tänker nu på att 21 regioner saknar initiativkraft för viktiga reformer. Medierna är fulla med rapporter om brist på vårdpersonal och sängar, medan en ofantlig mängd byråkrater enbart genom sin passivitet spär på folkets oro. I och med att Busch väljer bort vårddepartementet – för att satsa på elbidrag – gör hon en politisk dundertabbe. Via Skyttedalsaffären och sparkandet av partisekreteraren gör hon ännu en. Enbart på lösa rykten om gamla händelser offrar hon en kraftfull politiker och låter Skyttedal fortsätta med marijuana i Bryssel (dit hon sökt sig för att det är lagligt där).

Partiets kristna bas undrar vad som händer inom KD. Sex, spritorgier, knark och fula påhopp ger sannerligen inte en sann bild av Jesus heliga efterföljare – det liknar mer gamla testamentets domedagsgubbar.

Abraham Lincoln sa ungefär att man ”kan lura folket en eller annan gång, men inte hela tiden.” Frågan är om KD nu har förbrukat sitt politiska krut? Och Busch måste sluta med symbolpolitiken och ta tag i vårdfrågan. Annars är hon definitivt körd – alldeles oavsett Jesu´hjälp.

Torsten Sandström

Finansminister Svantesson är ansatt för passivitet avseende stegrade matpriser. Vad gör då hon och regeringen då? Välj ett av följande alternativ:

1. Sänker momsen på mat med 10% eller
2. Anslår 10 miljoner kronor till Konkurrensverket för att skärpa konkurrensen på livsmedelsmarknaden.

Den första lösningen ger dig 10% rabatt på varje livsmedel över disk och begränsar inflationen. Den andra göder byråkratin på en redan tungrodd myndighet – i övrigt händer inte mycket.

Svaret är att Svantesson, en medlem av den politiska klassen, väljer den byråkratiska lösningen nummer 2. Dvs den modell som används i syfte att lugna folket och förmå människor att tro att allt ska bli bra. I själva verket försvinner pengarna in i myndighetens redan stora kassa. Kanske anställs en ny chef, som i sin tur behöver tre underchefer, som gör jobbet samt måste ha åtta personer som administrerar och talar om vad som påstås ha blivit gjort. Och nästa år äskas ett högre belopp. Osv.

Varför blir det så? I många år har socialdemokratin vägra att sänka skatterna – deras mantra är i stället höjda skatter och nya byråkrater. Regeringens partier stirrar på TIDÖ och har få andra kloka idéer i huvudet. Därför gör Svantesson som sossarna alltid gjort. Hon ökar byråkratin. Och Busch lämnar ifrån sig partiets centralfråga – vårdpolitiken – till en B-lagsminister, medan KD blöder under hela havet stormar (Skyttedal). Vad statsministern gör är svårt att veta. Han pratar NATO i ett läge där två utländska skurknationer stopper, de driver bazaar-politk för att förvandla en principfråga till pengar och valvinster. Folket väntar på en uppsjö handfasta reformer. Tala åtminstone om dem! Men regeringen slänger iväg 10 miljoner i tron att det ska visa handlingskraft.

Var det så väljarna tänkte då de röstade för byte av regering? Svaret är givetvis nej. Det som händer styrker mitt bloggande om den politiska klassen. Den lever ett mest behagligt liv ifall den gör ungefär som klasskamraterna inom oppositionen förr gjort. Det är nämligen jobbigt och svårt att tänka kritiskt framåtriktat. Att exv genomföra reformer i 21 landsting/regioner innebär bara bråk med klasskamraterna där, dvs politikerna där som vill få sin försörjning tryggad.

Därför tror jag historieböckerna i framtiden kommer att beskriva vår nutida svenska politiska elit som proppen Orvar. Alltså en klass som för sitt eget bästa bitit sig fast vid politiken och undvikit nödvändiga strukturreformer i Sverige. Över detta kommer framtidens skolungdomar att häpna. ”Tänk att politikerna beter sig som forna tiders furstar”, kommer skolbarnen att säga.

Torsten Sandström

Det är inte vildsvin, harar, kaniner eller möss jag varnar för. Det är Länsstyrelsen och deras byråkrater.

I Kalmar klagar nämligen länsstyrelsen över pengabrist vad gäller jakten på sk invasiva arter. På SR p1 Lunchekot meddelas idag detta samt att en av mina absoluta trädgårdsfavoriter numera anses som invasiv, nämligen Vresrosen, Rosa rugosa.

Så funkar en galen nation. Där låter korkade politiker galna byråkrater bestämma. Det gäller politiker som för en tid sedan lagt ned fem kärnkraftverk och även i övrigt låter miljörörelsens talibaner härja. Landet heter Sverige.

Tyvärr bor du och jag där.

Torsten Sandström

Elisabeth Hand Ringkvist från Centerpartiet är vice ordförande i näringsutskottet. Detta trots att hon skadat svenska skattebetalare som rådgivare till Maud Olofsson i affärer som lett till miljardförluster. Sedan dess har hon bytt jobb som andra byter strumpor. Förklaringen är sannolikt svag kompetens. För en tid sedan tvingades hon lämna Storskogen, vars aktie rasat mot botten. Nu läser jag att hon nyss också lämnat Nortical efter att bolaget gått i konkurs. Största fordringsägare är Almi , ett statligt företag som lämna pengar till bolaget. Och i riksdagens utskottsverksamhet är hon vice ordförande.

Att Thand Ringkvist är vice ordförande för näringsutskottet säger en hel del om hur statens företagsaffärer sköts i praktiken. Ungefär som pilkastning på en pub.

Någon invänder kanske att affärer är risktagande. Ja så är det förstås. Men med offentliga medel ska man vara försiktig. Och en person som ständigt gör dåliga satsningar ska inte syssla med affärer. Märk att Thand Ringkvist varit en av tre kandidater till posten som partiledare i C. Partiet närmar sig konkursens brant tycks det. Så bra!

Torsten Sandström

Nu gäller det för regeringen att leva upp till Tidöavtalet! Där står att reduktionsplikten – dvs inblandning av skogsoljor od i diesel – ska sänkas till EU:s miniminivå. Där är det noll plikt till inblandning.

Idag innebär reduktionsplikten att c:a 30% skogsolja ska blandas in i diesel. Det är fördyrande och ger något sämre motoreffekt. SD kräver att reduktionsplikten i enlighet med TIDÖ snarast ska sänkas till noll. Man hotar med regeringskris om inte TIDÖ följs. Dvs helt bort med inblandning. Regeringspartierna famlar efter att ha kvar en inblandning till olika procentsatser. Allt tyder på att de inte har en aning om vad EU kräver.

Sällan hör man medierna förklara att en förbränning av 1 liter diesel ger precis lika stora CO2-utsläpp som förbränning av 1 liter skogsolja. Skillnaden för miljön är enbart att diesel pumpas ur underjorden medan skogens råvaror förnyas. Det är förstås bra att spara på den fossila oljan. Men från klimatsynpunkt är det egalt – där gäller det att sänka CO2-utsläpp. Då inlandningen är kostsam för konsumenten bör den med andra ord tas bort så snart som möjligt.

Nu gäller för regerringen att tala om sanningen och våga ta strid med miljötalibanerna inom politik och medier. Ta bort inblandning av dyrbar skogsolja!

Torrsten Sandström

Jag använder mycken tid till att följa nationens större mediehus, frånsett kvällstidningar och vulgo-TV (framför allt läskiga nöjesinslag i SVT och TV4). Som gammal frankofil ökas samtidigt mitt intresse då det rapporteras från Frankrike. Bilden därifrån är i dessa tider tämligen entydig och – för mina känsliga tankespröt – vinklad.

Till Paris skickas nämligen journalister som vet hur den franska revolutionens anda ska hållas igång. Den gamla regimen ska störtas. Detta gäller även numera, trots att den vill genomföra pensionsreformer som är ekonomiskt nödvändiga för ett folk som lönearbetar kortare livstid än många andra folk. Därför har nationen självfallet en jättetung skuldbörda – budgetunderskotten ligger – tillsammans med flera andra medelhavsländer – i topp. Franska folket vill inte jobba, men ändå få längre tid men pension än i andra (och klokare) nationer.

Om jag lyssnar till rapporteringen från Paris av SR, SVT och DN så blir det tydligt att journalisterna – som man säger mellan raderna – sympatiserar med den populistiska opinion av kommunister och Le Pen som manar på för att störta Macron (som nyligen valts till president med pensionsfrågan på sitt program).

Detta är helt i stil med den svenska journalistkårens tydliga – och i vetenskapliga undersökningar klart belagda – skäll på statlig högerkontroll av medier i Polen och Ungern. Kritiken är klart berättigad. Men i Sverige behövs inga statliga fingrar i den mediala syltburken. Trots att vi har flera journalistiska regler av olika slag om saklig och oberoende rapportering gör journalisterna ändå som de vill: 70% röstar och agerar åt vänsterhållet. Här hotas inte medierna av staten utan av vänsterns journalister! Därför har vi alltför länge haft sossestyre i Sverige.

Det är därför jag i min bloggar menar att SR och SVT är ett av nationens största dilemman i nutid. Även andra medier är problematiska , men där måste ju ägarna få bestämma och tillåtas vara passiva mot vänsterdominansen.

Torsten Sandström

Den 24/2 omfattade SvD (del 1) 60 sidor. Drygt 25 sidor upptogs av reklam, tablåer och korsord od. Kvarstår alltså 35 sidor för text, med resultatet drygt 50 % korta notiser och längre reportage och notiser. På dessa omkr 18 textsidor återfanns sammanlagt 30 texter som skrivits av Tidningarnas telegrambyrå (TT) i form kortare reportage och notiser. I genomsnitt nästan en text från TT per helsida i denna dags SvD.

Sammanlagt kan man säga att tidningens innehåll delades ungefär lika mellan SvD egna journalister och TT:s legotyckare. Kan ett så tungt gynnande av TT kallas oberoende rapportering?

Därför undrar jag om min prenumeration avser SvD eller TT:s skribenter? Hursomhelst är det en tunn klipp och klistra-soppa som SvD normalt serverar. Trots ett statsstöd på 45 miljoner. Endast ledarredaktion och ett fåtal andra journalister glimmar till. Men Alestig mfl miljötalibaner sprider klimatskräck varje dag:. Den 23/3 talar SVD om i en fet rubrik att ”Vattnet kan ta slut delar av året”. Texten förstås köpt. från TT. Det visar sig inte röra Sverige, utan nationer söderut där vattenbrist sedan länge råder vissa tider om året.

Vem kan ha respekt för en tidning som till så stor del förlorat gängse journalistiska ideal om fakta och oberoende rapportering. En tidning som alltmer liknar Expressen och Aftonbladet.

Torsten Sandström

Denna text har filosofiprofessor em Ingemar Nordin på Klimatupplysningen.se tipsat om. Det gäller statliga LKAB:s storsatsning på vätgasstål. Utifrån en text i Affärsvärlden av Staffan Salén, VD för Salenia AB, se länken nedan, ställs en rad kritiska frågor om Hybritprojektet. Tex:

Är Hybrit det bästa sättet att använda 400 miljarder för att nå klimatmålen?
Finns det en efterfrågan på produkten?
Vems är pengarna?
Är det en bra affär?
Har staten ett bra track-record vad gäller enorma investeringar?
Var skall all el komma ifrån?
Går projektet ens att stoppa?

Under år av sossestyre har svenska folket bibringats uppfattningen att vi är något slags stormakt, som kan riskera miljarder av statliga (skattebetalarnas) medel på synnerligen osäkra satsningar.

Göran Persson – om någon minna mannen som förstörde svenska skolan – har plötsligt blivit företagsledare. Därför svingar han ordförandeklubban i såväl LKAB som skamfilade Swedbank. Och nu spelar han roulette med Hybrit-stål. När det brakar samman ska du och jag betala. Så agerar den omoraliska stormakten.

Torsten Sandström

https://www.affarsvarlden.se/kronika/det-maste-ga

Efter att ha lyssnat på dagens luncheko SR P1 – om att Greta Tunbergs Aurora stämt svenska staten – skrev jag följande mejl till SR:s så kallade Vetenskapsredaktion:

Hej!

Min syn på SR:s sk vetenskapsredaktion blev inte mer positiv efter dagens rapport i lunchekot.

Ett antal domar som Aurora själv framfört i tvisten meddelades lyssnarna. Men inte den dom som antagligen är mest representativ för en tvist med staten med grundlagen som grund, dvs den norska HD-domen, Rt 2020:34, se länken https://www.regjeringen.no/contentassets/4a0732c2360c4f7ca197ce19986f8f0f/dom-hoyesterett.pdf . Domen rör en tvist mot norska staten av liknande slag som i Aurora. Käranden förlorade!

Den som ska ta ställning till vetenskap kan givetvis inte bara lyssna på folket bakom Aurora och deras jurister. De är ju alla klimataktivister, i stil med professor Ebbesson.

Jag betraktar mig själv som klimatrealist och ansluter mig därför närmast till internationella Clintel och svenska Klimatupplysningens linje. Om dessa organisationers kritik rapporterar inte svenska medier, inte heller SR/SVT förstås. Det ger anledning till stark misstro mot public service.

Jag har lyssnat länge på den sk Vetenskapsradion. Bara en sida kommer till tals. Inte undra på att många människor saknar tilltro till SR:s rapportering. Den är varken saklig , kritisk eller oberoende.

Vänligen

Torsten Sandström

På Fenix-avdelningen på Kumla sitter några av nationens svåra förbrytare, dvs Anders, Emil, Olle mfl. Märk att de egentligen heter något annat, så att ingen kan anklaga mig för förtal. Nyligen har Fenix renoverats och då blir det förstås trångt, stökigt och bullrigt. Dessutom hindras delvis fångarnas rörlighet och dubbelboende blir nödvändigt. Det senare särskilt på grund att tillströmningen av de intagnas kollegor inom klanernas nätverk, dvs Kalle, Bengt, Nisse mfl – (alla i behov av vård och alla med fiktiva namn). Förmodligen ökar boendestandarden när ombyggnaden är klar.

Men nöjda var inte Emil, som till Justitieombudsmannen, JO, anmälde kumlabunkerns buller, trängsel och begränsade rörlighet under den kortare tid som renoveringen pågick. Emil menade att det rörde sig om tortyrliknande förhållanden. Naturligtvis fick Emil – den lilla buspojken – medhåll av JO, som häromdagen skriver bland annat följande i ett sjusidigt (!) beslut:

Sammanfattningsvis är det min bedömning att förhållandena för de intagna på avdelning S2A under renoveringsarbetet bitvis måste vara oerhört påfrestande. Jag konstaterar att avskildheten, dvs. inlåsningen två och två i samma cell, enligt anstaltens planering kan uppgå till 20 timmar per dygn. Om det hade varit fallet under flera dagar i rad och ett intensivt bilningsarbete under de beskrivna omständigheterna samtidigt pågått, skulle behandlingen av de berörda frihetsberövade personerna enligt min mening ha framstått som närmast omänsklig.

Lägg märke till JO:s – för den klagande Emil tillmötesgående – oklara och hypotetiska sätt att skriva! Detta sker i ett rättsligt sammanhang! JO borde givetvis ha skrivit att problemen varit tillfälliga och kortvariga och därför inte särskilt anmärkningsvärda. Men nu väljer JO att formulera sig som om Emil närmast utsatts för tortyr. Vad kan hennes listiga ord ha kostat skattebetalarna, vilka i genomsnitt sannolikt inte känner särskild sympati för Emil och hans kompisar på Kumla?

Jag är förstås ingen vän av omänsklighet. Även brottslingar ska behandlas korrekt. Däremot förespråkar jag raka ord i samhällsdebatten. Straff är straff, dvs något mindre behagligt. Den som hamnat i fängelset i Kumla måste naturligtvis underkasta sig rimliga besvär. Frihetsbegränsning är ju själva meningen med ett straff, även om det politiskt korrekta samtalet väljer att tala om vård.

Med tanke på vad JO:s kumlaärende kostat skattebetalarna vore det bästa antagligen att inspektionen ställts in. Redan av Kriminalvårdverkets skriftliga svar borde nämligen JO ha förstått att problemen inte varit anmärkningsvärda. Men i vänsterns Sverige formas svaret som om det närapå varit fråga om tortyr på Kumla. Man får ett intryck av att riksdagens ombudskvinna ber om ursäkt å svenska folkets vägnar. Emil är måhända nöjd. I vart fall skrattar hans kamrater inom vården på Kumla glatt och ropar att den svenska staten har fått sig en spark i röven.

Slutligen en liten knorr. Många journalister har svårt för att förstå juridiska texter. De uppfattar formuleringen som om JO slagit fast att fångarnas behandling faktiskt varit ”omänsklig”. Det hoppas kanske JO att Emil och hans kompisar på Kumla också ska göra? JO:s språkliga trick gick alltså hem! Kolla SvD:s rubrik den 20/3:

JO kritiserar fängelse – ”omänsklig” behandling

Slutligen vill jag bara notera att JO heter Katarina Påhlsson och inte något annat.

Torsten Sandström

Sverige har nyligen genomlevt ännu en runda av snack om huruvida en riksdagsledamot får kritisera en domstols dom. Det rör sig om ett uttalande om hovrättens dom i det sk Snippamålet, dvs ord från Rikard Jomshof, ordföranden från SD i riksdagens justitieutskott. Resultatet av debatten är tämligen förvirrande. Låt mig försöka reda ut saken.

Enklast är att börja från grunden, dvs med lagtexten i Regeringsformen (RF) 11:3:

3 § Ingen myndighet, inte heller riksdagen, får bestämma hur en domstol ska döma i det enskilda fallet eller hur en domstol i övrigt ska tillämpa en rättsregel i ett särskilt fall. Ingen annan myndighet får heller bestämma hur dömande uppgifter ska fördelas mellan enskilda domare.

Läsaren ser genast att ett förbud finns för myndigheter och riksdagen som (kollektiva) organ uppställs. Märk alltså att enskild ledamot av riksdagen ligger utanför lagens formella räckvidd. Detsamma gäller i princip även ordföranden i ett utskott av riksdagen. Utskottet är inte identiskt med riksdagen som 11:3 RF pekar på. Utskottet är ett kollektivt organ under riksdagen vari ärenden bereds åt riksdagen under enskild ledamots ordförandeskap.

Man ser även att RF -bestämmelsen formats med sikte på ”det enskilda fallet”, dvs hur en pågående tvist ska dömas i framtiden ”i ett särskilt fall”. När tvisten dömts är bestämmelsen alltså överspelad. Ifall ett överklagande har skett gäller således motsatsen. Är ett överklagande möjligt så blir svaret antagligen detsamma.

Även om en ordförande i riksdagens justitieutskott kanske bör vara försiktig, så är det knappast oklart om dennes rätt att för egen räkning uttala sig. Ordföranden är varken myndighet eller organ. Det tillhör för övrigt enskilda riksdagsledamöters mandat att kritisera praxis och plädera för alternativa lösningar genom lag. Hur skulle det annars se ut? Att ett överklagande kan komma ske av Snippadomen medför såldes inte att Jomshof överträtt RF.

Vad jag har sett tycks Riksåklagaren ljummen till ett överklagande – det är ju (den kvinnliga!) åklagaren som som gjort en dundertabbe genom att inte framföra ett alternativt (mildare) brottsyrkande. Vi får vänta några dagar för att se.

Tyvärr har debatten inte styrts av RF:s innehåll, utan mer av vem som framfört kritiken och vilket parti han eller hon tillhör. Under årens lopp har enskilda ledamöter och partiledare i många fall kritiserat olika aktuella domar. Något större oväsen har inte blivit följden. Därför är det svårt att befria sig från misstanken att kritiken mot Jomshof är ett resultat av vänsterns klappjakt på SD.

Att kritiken kommer från S-partihåll är särskilt beklämmande. Sossarna är nämligen inte svenska mästare på att värna rättsstaten. Flera höga domare – även i HD – har under årens lopp fått sina jobb på grund av goda kontakter med partivänner i departement och regering. Och det som nyligen skett i Botkyrka bekräftar socialismen som en ständig fara för den svenska rättsstaten.

Torsten Sandström

Sedan en tid har svenska medier fokus på dogmen om att politikerna ska hålla armlängds avstånd till kulturen. Det ska ske genom att institutioner och tjänstemän bestämmer kulturens innehåll, medan politikerna ser till att kalaset betalas. Genom armlängdens tes lyckas medierna slugt odla en form av kritik mot politikerna själva. De ska hålla fingrarna borta från kulturens sfär! Talet om armlängder tenderar därför att bli populärt i ett folkligt Sverige där aktierna för prussiluskor inte står särskilt högt i kurs. Mediernas knep tycks därför få medvind. Men i grunden är snacket om armlängder huvudsakligen ett trick för att blanda bort korten.

Tricket bygger nämligen på en sammanblandning av privat och offentligt. Den som driver en privat kulturinstitution ska självfallet ha rätt att egensinnigt välja vilken kultur han eller hon vill erbjuda publiken. Detta gäller exv Bonnierägda DN och koncernens övriga åsikts- och kulturyttringar. Men friheten omfattar självfallet inte av folket finansierade SR/SVT, det vill säga medier som har fått sin yttranderätt beskuren genom lagstiftning som kräver objektivitet och politiskt oberoende vid valet av innehåll.

Om man ser på det offentliga Sverige så gäller därför en principiell rätt för anslagsbeviljande politiker att lägga fingrar i blöt och styra den verksamhet lagstiftaren tvingar folket att betala för. Detta är ett utflöde av demokratins grundprinciper. Men från fall till fall kan förstås politikerna via lagstiftning avstå från sin rätt till styrning, ifall man anser det finns rimliga skäl för detta. Detta har alltså skett rörande SR/SVT som regleras i särskild lag. Men någon generell rätt att kräva armlängds avstånd till politiker – eller omvänt frihet för byråkrater – finns inte inom kultursfären som helhet.

Armlängds-tricket byggs ibland på idén att vissa offentliga tjänstemän är bättre lämpade än allmänheten att bestämma verksamhetens innehåll. Jag har sett vänsterpolitiker hävda att kulturens chefer ska ha frihet – på samma vis som läkare och jurister – att i egenskap av experter bestämma muséers utbud. Argumentet är helt snedvridet. Att läkare och jurister ges makt sammanhänger ju med att de utövar (offentlig) myndighet och att särskilda ansvarsregler i lagstiftning kan sättas i spel om de agerar regelvidrigt. För kulturens byråkrater finns inga motsvarande bestämmelser om vad som är rätt respektive fel, dvs fint eller fult. Inga påföljder heller vid övertramp.

Till saken hör att kulturbyråkraternas arbetsuppgifter faktiskt inte är av expertkaraktär. Vad som är konst, litteratur etc – eller bra sådan – bestäms inte genom en vetenskaplig skolning såsom för läkare och jurister. Om man ser till delar av dagens kulturutbud tycks det närmast vara bestämt av slumpen. En kvinna ställer flera dagar ut sig själv i en bur och blir bums berömd för sin konst att presentera livets gåtor. Och miljonbidrag beviljas en utställning i Norrland som vill presentera insekters och daggmaskars kultur i underjorden. Vidare samlas skräp samman och uppvisas offentligt – med högstämda titlar som vill få oss att tro vi ser något stort – allt detta betalt av det allmänna under beteckningen ”installationer”. Vi stöter även på vulgärt utspökade drag ladies som uppmanats läsa sagor för barn med uppspärrade ögon. Nu är det alltså byråkraterna som politiserar kulturen, i den meningen att deras värderingar släpps lösa. Utan tvekan kan sådana verksamheter styras av vem som helst (med överdrivet självförtroende).

Att den beslutande byråkraten ifråga möjligtvis har några betyg i konsthistoria gör inte saken mer kompetenskrävande. Det vi ser är nämligen kravlöshetens konst. Genuin kultur skapas inte genom byråkraternas val, utan av personer som har verklig förmåga till skapande av litteratur, konst, teater, musik och mycket annat av samhällets andliga liv. Studier av konsthistoria eller motsvarande humaniora på ett universitet ger således inte personen ifråga företräde att tolka vad som är bra eller dåligt i en så skiftande och oklar mångfald som konstens. Tolkningen rör nämligen något helt annat än vetenskap. Det vill säga något som man inte behöver ha expertutbildning för – enbart konstnärligt intresse och förmåga krävs. Jag kan förstå att kulturens byråkrater irriteras över att kallas vänstervridna. Men det beror främst på att de tror sitt budskap vara sant och inte alls politiskt.

Därför menar jag att snacket om armlängds avstånd bara är ett trick för att låta självvalda ”experter” hållas. Att de ska ges ett monopol är ett utslag av byråkratisk hybris och skråtänkande. Med detta sagt menar jag inte att politiker ska tillåtas detaljstyra den offentliga konstens sfär, som de faktiskt har laglig rätt till. Politikers kompetens på området är nämligen oftast lika slumpartad som dagens myndiga konstexperter in spe. Detta bevisas genom Hitlers och Stalins missbruk av konsten. Men politikerna bör kunna ge tydliga uppdrag till de chefer som i slutändan ska arrangera och verkställa det offentliga kulturutbudet. Det är som sagt användningen av skattebetalarnas pengar saken ytterst gäller. Uppdragen ska förstås ges utan partipolitiska pekpinnar, men med insikt, ödmjukhet och försök att förstå konst bättre än dagens självkrönta förståsigpåare. Praktiken visar, som redan nämnts, att de senare många gånger balanserar sina beslut mellan vänsterpolitik och rent spektakel.

Politikerna ska alltså inte lämna fältet fritt till dagens besserwissers inom den offentliga kulturen. De folkvalda måste ha rätt att i svepande ordalag peka ut vad folket vill ha och inte vill se eller höra. Resultatet behöver, som sagt, inte bli sämre än vad vi idag ser på landets offentliga konstmuséer, bibliotek etc. Där finns redan storslagna samlingar från förr. Men också massor av skräp från åtskilliga av nutidens konstnärer som – utan förmåga – känner sig kallade och som typiskt sett backas upp av dagens experter in spe. Det vi ofta ser är konst för konstens egen skull. Att politiker med öppet sinnelag skulle göra sämre val har jag svårt att tro.

Slutligen menar jag att tricket om armlängds avstånd framför allt odlas av anhängare till vänsterns budskap. Tyvärr visar arbetare, tjänstemän, företagare, tekniker, sjukvårdspersonal, jurister mfl alltför litet intresse för kulturstyrning. De jobbar för sin egen välfärd och betalar skatt som andra kan glädjas åt. Därför har kulturen blivit vänsterns arena. Och där tar vänsterliberaler sannerligen för sig. De breder ut sig som om de vore Einsteins likar inom kultursfären. Ändå är det bara hitte-på de sysslar med. Att de skulle ha en rätt till detta via armlängds-teorin är bara en våt dröm om monopol. Om någon har tolkningsföreträde över offentlig kultur så är det politikerna, som försiktigt och förnuftigt måste hantera folkets skattepengar i enlighet med allmänhetens kvalificerade önskningar.

Torsten Sandström

Att vinna Vasaloppet är något stort. En fläkt av kungliga sägner från forna tider. Individen som flera timmar kämpar mot fientlig övermakt. David mot Goliat. Länge har jag följt detta traditionella skidlopp i tevesoffan.

Men vad händer. Nu har kommersiella krafter tagit över denna individualismens stora kamp. Vid sidan om – eller snarare framför – mängden enskilda åkare tävlar ett antal lag, som med taktiskt åkning ska lotsa fram en vinnare. Segrare bli i allmänhet den som hjälpts fram från ”lugnet” i bakgrunden för att på upploppet spurta sig fram till vinst. Möjligtvis hade Gustav Vasa gillat sådan slug taktik. Men samtidigt hade han varit ovillig att dela med sig av äran. Såväl historiens spår som dagens tävlingen ska ju vara en individuell prestation. Den allsidigt bästa långåkaren ska vinna av egen kraft och list.

Nu har den kommersialiserats liksom mycket annat. Men följden har blivit att den vassaste spurtaren normalt tar hem spelet. Inte den som för egen del satsar djärvt, länge och listigt liksom Gustav 1. Utan den skidlöpare som matchas fram av ett lag som sponsras av företag. Det talas om lag X, Y och Z.

Någon säger att så är det – Den nya tiden. Som ständigt motvalls menar jag att så borde det inte vara. Loppet avgörs ju under den sista kilometern. Varför sitta framför teven mer än fem minuter? Varför ens glo på´t?

För SVT blir sändningen en av årets så kallade lägereldar. Målet är att samla svenska folket för politiskt korrekta mål. För socialdemokratins kollektiva samhällsideal är kanske lagtävling något vackert. Men för mig känns detta som en förlegad lösning i nutidens alltmer individuella Sverige. Häri instämmer säkert Gustav Vasa. Tror jag.

Torsten Sandström

Jag vill än en gång peka på Sveriges största samhällsproblem: partiska journalister. I dagarna ser vi tydliga prov på detta varje timme vid rapporteringen om Turkiets utmanande fördröjning av vårt lands inträde i NATO. Att Finland tycks få företräde från turkarnas sida rapporteras igår kväll av SVT Rapport som ”en förlust för regeringen”. I samma anda tillåts Magdalena Andersson kritisera regeringen för senfärdighet och SD-strul som orsaker till att Sveriges ansökan ännu inte gått i mål.

Inga frågor ställs till Andersson för att utröna sanningen. Journalisterna låter henne bara hållas. Men sanningen är ju att sossarna i regeringsställning haft flera år på sig sedan kriget i Ukraina inleddes 2014 för att begära inträde i NATO. Men det ville man inte. Försvarsministern i Löfvens regering sade att han skulle lämna regeringen i så fall. Först 2022, fem i tolv, bestämde sig Anderssson för att helt byta fot och begära inträde. Detta hade M-partiet i flera år redan krävt!

Ingen journalist frågar Andersson om detta idag! I stället angrips M-regeringen. Ingen journalist frågar henne heller om varför S-partiet i åratal haft den svenska dörren öppen för revolutionära kurder, som ju är Erdogans främsta skäl till att förhala Sveriges inträde i NATO. Till saken hör att Andersson själv blev statsminister på grund av kurden Kakabavehs utslagsröst via ett röstavtal i riskdagen mellan henne och S-partiet. Inte undra på att turkarna går i taket!

Men om detta ställs inga frågor idag. I stället samlas vänsterns journalister för att smutskasta den nya regeringen på alla plan. Jag medger att regeringen visat saktfärdighet och framför allt bristande politisk karisma eller smidighet. Men regeringen har en gigantisk motståndare mätt i tillgången av medieutrymme. Kåren av svenska vänsterjournalister kan nämligen mala ned vilken regering som helst. Bara genom attt låta bli att ställa rimliga och kritiska frågor till sossarnas ledare.

Det är ynkligt och eländigt.

Torsten Sandström

DN som påstår sig vurma för ”upplysning” försöker, som jag redan nämt många gånger, skrämma sina läsare till politisk lydnad. Vad sägs om följande rubrik av Jannicke Kihlberg för en tids sedan:

Världshavets öde avgörs de närmaste veckorna

Det rör sig om klimatskräck förstås. Läsarna ska inbillas att tro att paragraferna i en kommande internationell havsrättskonvention betyder allt. Måhända kan enskilda regler i ett avtal få avsevärd betydelse i praktiken. Vem vet? Men internationella avtal får sällande så stor konsekvenser. Vi ser till exempel hur det omtalade Parisavtalet knappast kan sägas vara på plats i den meningen att samtliga parter följer dess bestämmelser. Verkligheten tar över. Kriget i Ukraina och inflationskrisen rubbar alla cirklar. Till viss del bär miljötalibanernas egna krav ansvar för nuvarande samhällsproblem.

Det vi ser är alltså att Kihlberg politiserar. Hon manar på spridandet av klimatskräck. Hon vill fösa tidningens läsare i en viss riktning som hon personligen tror är jätteviktig, även om avtalet kanske inte får något större praktisk betydelser alls.

Det är ledsamt att journalister missbrukar det fria ordet på ett sådant vulgärt vis. Samtidigt som DN ordar vitt och brett om betydelsen av ”upplysning”.

DN själv borde öppna upp sina spalter för oliktänkande. Och vädra ut den mentalitet av besserwissertyp vi dagligen ser. För DN tycks upplysning däremot vara liktydigt med propaganda. Världshavets öde avgörs snart. Skräcken tar över. Journalistiken tar armkrok med poltiken.

Torsten Sandström

För att muntra upp landets politiker – som gärna ser till att med tvång låta folket betala för SVT – finns idag 50 lokala redaktioner som sänder några snuttar teve ett par gånger om vardagarna. Få tittare söker självmant upp dessa sändningar, tror jag. Flertalet råkar bara se snuttar då man ändå sitter kvar i soffan efter Rapport i SVT1.

OK för en handfull regionala nyhetsredaktioner. Men att slänga iväg pengar på 50 enheter, många med egna lokaler, personal och administration är enligt min mening främst pengar i soptunnan. Dessutom mina och dina pengar. Vilket privat företag skulle satsa pengar på en så galen idé. Inget. Men för att det ska låta som public service får det kosta vad det vill. Och så fixar SVT sysselsättning till sina vänner, dvs en kår med journalister (som enligt min mening bort försörja sig av egen kraft genom nyttiga jobb).

SVT – liksom SR – är besjälade av att visa att man finns till. På så vis tror man folket ska gilla tvångsbeskattning för teve och radio. Ännu viktigare är att man hoppas att folket ska snappa upp företagens presentation av svensk politik och kultur i den vänsterinriktning som Olof Palme och andra kramare av statsteve så högt önskat. Politisk korrekta budskap lanseras också var dag. Tanken är att svenska folket ska gå i politikernas takt. Inte i egen.

Numera sprids PK-ismen även på så lokal tevenivå att få personer ens tittar och lyssnar.

Torsten Sandström

Alla förfasar sig över inflationens höga priser på många varor och tjänster. Sossarna snackar om mera bidrag. Den nya regeringen förhåller sig passiv – man tycks inte kunna göra något. Det är kanske så det är, men det finns mycket som talar för att ingjuta tillförsikt hos folket. Det finns ett viktigt politiskt inslag av att visa förståelse och vilja till aktivism. Särskilt som den nya regeringen nu har medierna mot sig och driver politik i motvind. Jag pläderar därför för lägre skatter på mat, el och drivmedel. Alltså raka rör med pengar till folkets bästa – med lägre skatt blir några pengar kvar i börsen för den som köper samma varor som idag.

Då nödvändiga varor som mat, el och bensin/diesel går upp i pris spär punktskatterna på inflationen. Med lägre skatter kan folket köpa mer varor för samma slant. Därför måste regering och riksdag verka för skattesänkningar!

Jag såg finansministern på Aktuellt kl 21 igår kväll. Mina tankar gick till regeringen Bildt och försvaret av kursen för den svenska kronan. Regeringen satsade på teorierna. Det sprack. Finansministerns brist på pragmatism och folklig attraktion förskräcker.

Torsten Sandström

Efter att mer än åtta år har förflutit från den påstådda händelsen polisanmäler Skyttedal en hög partikollega inom KD för något som möjligtvis rör ett ofredande. Om inte händelsen är preskriberad så blir en utredning synnerligen svår efter så lång tid. Varför har Skyttedal väntat så länge? Hon lär själv hänvisa till egna våndor över ett övergrepp. Hur trovärdigt är detta då många år förflutit sedan den blöta kvällen på hotellrummet 2014? Jag har därför svårt att tro att Skyttedals personliga känslor är den verkliga orsaken.

Den som följt hennes karriär inom KD ser en person med sikte på toppen av den politiska klassen. Som 16-åring blir hon medlem i KD:s ungdomsförbund med riktning uppåt. Hela hennes framtoning är synnerligen egotrippad. Efter universitetsstudier – förstås utan examen – rakt in i kommunal politiken. Strax ordförande för KDU, följt av diverse politiska satsningar uppåt av olika slag. Stockholmaren Skyttedal kammar hem politiska uppdrag på kommunal nivå i Växjö och senare en post som kommunalråd Linköping. Hon har givetvis smak för mer politisk makt som kan ge avstamp uppåt. Nästa pinnhål är därför en post som B-lagspolitiker i EU-parlamentet. Där sitter hon nu.

Nu är det snart dags (2024) för nyval till låtsasparlamentet (för säkerhets skull med två palats i Bryssel resp Strasbourg). Min teori är att Skyttedal ser sig om efter en högre politisk position än den i B-laget. Hon vill till politikens A-lag. För en person som säljer sig själv via allt slags personlig reklam kan därför ett bråk med KD:s näst högste företrädare – den manlige partisekreteraren – var lockande för att närmas sig toppen med Ebba Busch i trubbel.

Det är möjligt att hon lyckas. Men jag tror inte det. Hon kan förlora allt i sitt politiska spel. Det känns alltför utstuderat – och något sliskig – att efter mer än åtta års väntan placera sig i rampljuset med hänvisning till en skum händelse på ett hotellrum efter en fest.

Politiska race är förstås den politiska klassens livsnerv och ständiga dragkraft. Men Skyttedals ambition är alltför tydlig och hennes val av slagfält är ett träsk. Drabbad av hybris kommer hon antagligen att gå under i sumpmarken. I gyttjan syns en vimpel: #Me too.

Torsten Sandström

Att staten ska ha en övergripande kontroll över statsföretagen är självklart. Ingen detaljstyrning förstås. Alltså en klargörande insyn och möjlighet att dra i nödbromsen.

Då det rör sig om hundratals kontroversiella miljarder i nya investeringar måste saken upp i regering och riksdag. Jag tänker nu på de enorma satsningar som LKAB vill göra i koldioxidfri brytning och produktion. Riskerna är stora och kostnaderna avser många, många miljarder (kanske omkring tusen miljarder). Riksrevisionen har tidigare pekat på riskerna med statsföretagens enväldiga satsningar, exv avseende Maud Olofssons skandalffär i NUON för Vattenfall. Nu rör det om mycket större belopp för LKAB:s del. Men där sitter pamparnas pamp Göran Persson som ordförande. Han struntar i den tidigare S-regeringen och sak samma gäller förstås den nuvarande.

Affären måste upp på regeringens bord och genomlysas offentligt. Inte för att politikerna är bra på affärer. Men det är ju skattebetalare som får ta smällen om risktagandet misslyckas. Frågan gäller faktisk svensk demokrati.

Läs ledaren i SvD av Peter Wennblad den 7/3 på länken nedan.

Torsten Sandström

https://esvd.svd.se/shared/article/sa-blev-regeringen-rundad-av-lkab/Xen2uAbk

En journalist på SR har fördrivit tiden med att läsa många domar i rättsfall om tvångsomhändertagande av unga. Resultatet har blivit ett stort skri i statsradion: diskriminering av flickor! Sexualiteten har – menar journalisten och SR – framhävt många gånger fler för tjejerna än för killarna i domskälen. Aja baja! Fy skäms!

Genom upprepade reportage tycks SR var synnerligen nöjd över att man avslöjat en sensationell sanning. kvinnliga jurister som intervjuats (även forskare från Lunds universitet) förefaller att instämma i kritiken.

Men man behöver inte fundera länge för att förstå orsaken till domstolarnas ord. Omhändertagande av killar med tvång sker normalt på grund av kriminalitet. Att tjejer tas om hand beror därmed inte sällan på att de startat sin likaså sjävvalda bana inom prostitution. I det senare fallet blir det ju självklart att sexualiteten står i centrum för domstolarna! Och frekvensskillnaden mellan killar och tjejer rör inte diskriminering av det slag som SR skriar om.

Men ändå rör det sig faktiskt om en form av könsdiskriminering. Tjejernas prostitution är laglig, vilket i sig är förklaringen till att sociala myndigheter vill skydda dem genom tvång. Killar som köper sex är däremot brottslingar.

Vi ser alltså lager av svensk dubbelmoral på tal om sexhandel. Är det något kön som diskrimineras är det faktiskt mannens.

I tidigare bloggar har jag pläderat antingen för ett könlöst straffrättsligt förbud mot sexhandel – eller för en total avkriminalisering.

Torsten Sandström

Ja, tänk efter. Om S-partiet vid Rysslands första anfall 2014 mot Ukraina förstått att stor krigsrisk var på gång för hela Europa hade vi antagligen varit med i NATO idag. Men sossarna har vägra att se verkligheten i vitögat fram till 2022. Fem i tolv – och till partimedlemmarnas förvåning – bytte partiet fot och blev realister i stället för drömmare. Om S-partiet varit förutseende borde man för länge sedan ha inlett kampanjen för NATO. Sossarna bär för framtiden således ett tungt ansvar för om ett krisläge inträder för Sverige utan att vi hunnit bli medlemmar av alliansen!

Dessutom ser vi idag en beklämmande sossekritik mot en ny regering – ledd av moderater – ett parti som länge varit för ett NATO -inträde. Regeringen spelar korten fel påstår Magdalena Andersson, som själv varit statsminister på den revolutionära kurden Kakabaves utslagsröst. Sossarna är maktspelare. För dem betyder sanning och förnuft inte mycket. Det gäller att smutskasta och bedra väljarna.

Förr röstade hårt arbetande män och kvinnor på S-partiet. Dessa människor är idag pensionärer eller bortgångna. Nu är sossarnas bas människor som inte vill jobba eller inte kan arbeta på grund av invandring eller sjukdom. Vi ser alltså bidragstagarna parti framför oss då vi hör Andersson tala.

Hon vet att gruppen pensionärer av naturliga skäl är tynande. Därför borde hon byta S-politik eller lägga ned sin rörelse. Men nedläggning är utesluten på grund av den politiska klass som hon måste försörja. Och ny politik är också svår då hon i så fall skulle förlora bidragstagarna röster. Resultatet blir maktspel och röstköp i eländig kombination.

Enda lösningen för Andersson är alltså att föra en politik för fler och större bidrag. Och för att skapa politisk splittring i partiets tjänst.

Hur ska man förklara att landets medier inte rasar över hennes politik? Enda orsaken är, såvitt jag förstår, att den tredje statsmakten är närmast död samt att press, radio och teve blivit förlamade medspelare till maktens S-parti.

Torsten Sandström

Vänsterpartiets ledare Dagostar avslöjar idag partiets nygamla politik: V vill se lägre matpriser.

Vem vill inte det? Men vänsterpolitik leder till motsatsen: dyrare mat, högre skatter, stegrat pris på energi, bostadsbrist, sämre kunskaper i skolan och allt annat som sammanhänger med en planekonomi.

I drömmens värld är planen kanske vacker – det är vänsterns ständiga lockelse att peka på kartan trots att verkligheten är moster. På så vis blir planen en samhällsfara om den är övergripande. I verklighetens samhälle är den alltså skrämmande. Vänsterpartiet är fortfarande ett kommunistiskt parti. Ungdomsförbundet har det inskrivet i sina stadgar. Men för framgång i riksdagen gäller det för V att dölja sanningen, dvs vådorna av kommunism. Målet är att mörka sovjetsamhällets kompletta misslyckande.

Dock syns ännu spåren av decennier av planekonomi i olika nationer Jorden runt. Avtrycken är förfärande. Men V-partiet insisterar. Alltid kan någon luras är tesen. Och tyvärr bedras många. Alltför många.

Torsten Sandström

Förre Scania-chefen Leif Östling gör politisk nytta. Detta efter att han kölhalats av svenska medier för att våga ifrågasätta det svenska högskattesystemet. Alla minns säkert hans uttalande: vad fasen får jag för pengarna. Häromdagen skrev han i Dagens industri (Di) att den svenska byråkratins måste beskäras kraftigt. Rubriken säger vad hans beska medicin går ut på:

Avveckla alla ”pyttemyndigheter”

Östling skriver att anslagen för svenska myndigheter har ökat från drygt 133 miljarder kronor år 2009 till drygt 215 miljarder kronor år 2021. Ökningen med 82 miljarder kronor innebär 62 procents stegring. Hans poäng är att de fasta kostnaderna totalt för många tjog små myndigheter sprungit väg. De bär alla var för sig utlägg för lokaler, löner och omkostnader. Det är ohållbart. Det är slöseri.

Hans kloka ord i Di är värda att begrunda, se länken. Svenska staten måste välja besparingsvägen. Så fram med macheten! Många myndigheter är onödiga eller kostar mer än vad de smakar. I stället för att spara – dvs ta fram rödpennan och lägga ned/slå samman – har rader av regeringar bara spätt på floran av små korstågsmyndigheter. Politikerna tror sig tyvärr visa aktivism genom att skapa nya myndigheter.

Den nya högerregeringen måste visa musklerna och ge trötta skattebetalare hopp. Den enda säkra effekten av en ny myndighet är att högre anslag kommer att äskas kommande år och nya byråkrater anställas. Man kan bli desperat för mindre.

Torsten Sandström

https://www.di.se/debatt/avveckla-alla-pyttemyndigheter/

I DN pläderar chefredaktören idag till skydd för sin – samt nationens – kår av politiserande journalister. Rubriken lyder:

Peter Wolodarski: Tips till Ulf Kristersson: angrip samhällsproblemen, inte journalisterna

DN:s påhopp sker med anledning av att regeringen fnyst åt ett reportage i DN för en tid sedan, där bland annat klimatskräckens reporter Peter Alestig anklagat regeringen för att ha varit senfärdig med elstödet till svenska folket. Hur det förhåller sig med passiviteten är svårt att reda ut – utbetalning av pengar i mångmiljardklassen är sannerligen inte enkelt.

Däremot är det rent hyckleri av DN att låta Alestig agera åklagare. Alestig tillhör en skara ytterst politiskt aktiva journalister närstående till de svenska miljötalibanernas krets. Två exempel.

Vad har Alestig gjort för att få ned priset på el? Han har stött en rörelse som pressat fram höjda skatter och krav på inblandning av dyr skogsråvara (som dessutom bidrar till CO2-utsläpp!).

Vad har Alestig gjort för att Sverige ska öka produktionen av el (så att priset hålls i schack)? Han har stött talibaner som sett till att kärnkraftverk lagts ned.

Det är självklart att en regering måste ha rätt att säga emot landets förenade kår av vänsterskribenter. Men då yrar Wolodarski om samhällsproblem. Ett av nationens främsta tillkortakommanden är bandet av politiserande journalister. I stället för att ta itu med detta gäng så angriper DN regeringen. Samtidigt talar tidningen var dag om att man jobbar för ”upplysning”. Det DN sysslar med är mörkläggning och desinformation! Fast man vill inte förstå detta.

Jag vet det. Ty jag tar del av skräpet var dag.

Torsten Sandström

Nicaragua har under många år med svenskt sossestyre fått stora bidragsslantar på de svenska skattebetalarnas bekostnad. Stora Sida-pengar har gått till Daniel Ortegas kända diktatur och småsmulor har möjligtvis nått behövande. För några år sedan blev detta till och med alltför känsligt för vänsterns politiker, varför anslagen slopades. Men sedan en tid är Sida igång igen. På Sidas hemsida talas om 10 miljoner per år i demokratistöd. I realiteten tvingas svenskar betala det som Ortegas hejdukar vägrar fixa. Sverige framstår på så vis som en vän till Ortegas regim i latinamerikanernas ögon.

A propå demokrati. Den 9/2 utvisade Ortega 222 medborgare, som är politiska motståndare till hans regim. Efter decennier av stöd från Sida har alltså nationens ledning sjunkit så djup. Hur tar Sida ansvar? Aldrig. Man skickar bara mer pengar i tron att allt ska bli bra.

En dyster sanning är att Sida under många, många år har slukat alltför mycket pengar från skattebetalarna. Sanningen är att Sidas anslag är så stora att man tvingas slänga iväg dina och mina pengar enbart för att bli av med anslagen. Bland annat stöder Sida diktaturer, såsom i Palestina. Lurendrejeriet kallas enprocentsmålet. Jag kallar det bondfångeri riktat mot det svenska folket.

Torsten Sandström

I en tid då de kriminella klaner sysslar med orgier av vettlöst och blodigt våld intervjuar Dagens Juridik den socialdemokratiska klättraren Sten Heckscher. Just mannen som är bilden av en jurist som via sin partibok fått rader av höga statliga jobb av sina vänner i partiets ledning. Under lång tid har han – liksom Löfven – inte sett våldsvågen komma, dvs klanvåldet som uppstått till följd av partiets misslyckade invandringspolitik.

Denna man har nu mage att döma ut den nya regeringens politiska försök att reformera Brottsbalken mm. Utan att nyansera samtalet nämnvärt säger han om den nya politiken:

”En orgie i hämningslös repression är vettlöst”

Detta får vi höra från en person som själv – förstås via partibok – varit rikspolischef och på så vis bidragit till en svensk kultur där man ska tycka synd om illgärningsmän. Man kan också se hur Dagens juridik undergivet hyllar denna politruk, som fått rader av jobb främst på grund av sina täta kontakter med partiets etablissemang.

Det är sannerligen inte en man som verkat för att stärka den svenska rättsstaten. Tvärtom har han bidragit till dess förfall. Under många år har han haft fingrarna med i spelat vid tillsättning av rader av höga domartjänster och på vis främja jurister i partiets smak. Att hans själv blivit domare i den högsta förvaltningsrätten är ett tecken på partiets infiltration av rättsapparaten. På en lägre nivå ser vi i dagarna spegelbilden av denna styrning i eftersvallet till det sk Snippamålet, där två s-märkta nämndemän som dömt med domarmajoriteten i realiteten tvingats avgå av politiska skäl.

Om du orkar läsa hur Mr Partibok skrävlar om sina insatser på S-partiets klätterstege så har du länken här:

https://www.dagensjuridik.se/nyheter/en-orgie-i-hamningslos-repression-ar-vettlost/embed/#?secret=GG41eVqE1h

Artikeln framstår som en orgie i hämningslöst skryt.

Torsten Sandström

En professor från Luleå pläderar i DN 8/3 mot all kärnkraft.

Johan Hansson: Åtta skäl till att kärnkraft är dåraktigt

Det framgår att han anser uran farligt och att han är kritisk till ekonomisk tillväxt. Vidare menar han att el från solen är oändligt mycket effektivare.

Bara dessa smakprov på hans åtta skäl för kärnkraftens dåraktighet visar på att mannens klokskap måste ifrågasättas av alla som bor i ett modernt samhälle.

Det finns förstås många synnerligen farliga ämnen vid sidan om uran som – om de hanteras klokt – är till stor del nytta för mänskligheten. Tänk bara på strålbehandling mot allvarliga sjukdomer. Och hur ska krigiska fiender som Putin kunna bekämpas av skogsnissar av lulelåtyp?

Den som är mot ekonomisk tillväxt, som profeten från Luleå, riskerar dessutom sin egen och andras kvalitativa överlevnad då det gäller att försörja en växande befolkning på jordklotet. Det behövs el i massor om vi ska bort från oljeberoendet.

Det han skriver om solens el är kanske uppmuntrande för den som inte efterfrågar energi i mer potent form, exv det som behövs för trafikflyg eller likande utrustning som svårligen kan drivas med el från skyn. Visst finns det troende som hoppas att trafikflyg ska komma upp i luften – med passagerare och bagage enbart med elmotorer. Men hur realistiskt är detta egentligen? Här krävs sannolikt synnerligen potent kraft från olja.

Att DN publicerar hans dåraktiga argument är intressant. Det kan knappast förklaras av DN strävan efter ”upplysning” som chefredaktören yrar om. Det är snarare fråga om en uppslutning kring miljöjtalibanernas rörelse. Det vill säga den krets kring tidningen som – till vuxna läsare och via Björn Wiman och Peter Alestig – berättar sagor i Greta Thunbergs klass.

Det rör sig inte om upplysning utan i luleåprofessorns fall om dåraktiga argument. Samt om en fräck politisering av DN som nyhetsorgan.

Torsten Sandström

Hjälp! Det går inte att med tre veckors framförhållning boka biljetter till påsken med statliga SJ.

Vad är orsaken. Jo det statliga Trafikverket har ännu inte fatta beslut om underhållet av de järnvägsspår som svenska staten äger.

Kan egentligen den statligt svenska byråkratins problem bli tydligare? Hur många liknande händelser krävs innan en svensk regering griper tag i macheten och hugger upp en gata i det offentliga tjänstemannaväldet?

Vart fjärde år går vi till val och då lovas ett bättre Sverige. Efter valet kör regeringar och politiker bara på i samma gamla hjulspår. Även nya fallgropar grävs. Tidigare var SJ och spåren i samma hand. Nu hanteras de av två statsägda kolosser.

Värst är trafikverket. Organisationen tycks inte klara av det enklaste, dvs en framåtriktad planering av underhåll tågens banor.

Regeringen Kristersson måste ta itu med samtliga gamla svenska surdegar. Jag förstår att alla inte kan fixas på en gång. Men man måste tydligt ange ambitionen. Att det finns stora pengar att spara gör antibyråkratiska reformer än mer viktiga. Så inled snarast en stor översyn av svensk byråkrati!

Torsten Sandström

Den politiska utvecklingen i USA oroar mig djupt.

Dels för att Demokraterna har en överårig – lätt gaggig – president som inte verkar vilja lämna arenan till en duglig ung smart kandidat i kommande presidentval. Partiet måst ha flera duktiga och välutbildade ledare. Men de verkar inte ges plats för att Biden behärskar de gamla partibossarnas alla knep!

Dels är jag oroligt för att den förra presidenten, Trump, tycks ha en chans att väljas till president än en gång. Tänk om denna anti-demokrat – och förtryckargestalt – ska komma åter och utkräva hämnd för alla oförrätter som han tycker sig ha drabbats av! Det kommer att bli elände.

Samtidigt pågår ett krig i Ukraina – som kan dra ut på tiden – samtidigt som konflikter hotar kring Taiwan. Vad riskerar hända om Trump återkommer? Allt möjligt. Han är ju polare med auktoritära krafter. Han tycks kunna komma överens med Putin. Dessutom ogillar Trump NATO. Ett USA under Trump kan innebära att han struntar i Europa och NATO. Och även när det gäller Kina kan Trump verkligen ställa till det. Enda trösten är att det finns unga välutbildade republikaner som kanske kan slå både Trump och Biden.

Vad sker om NATO spricker? B-laget i EU kan ju inte ta över. Hur ska EU-medlemmarna kunna enas med Ungern och andra Putinvänliga krafter i båten? Kvar står rader av europeiska stater som inte satsat värst mycket på sina försvar (här är Trumps kritik befogad). Och Sverige som rustat ned i många år och inte hunnit ändra kurs.

Hur har egentligen svenska politiker unde r flera decennier spelat sina kort rörande försvarspolitiken? Alla vid makten har ju rustat ned (och alltså inte följt Finlands modell). Och sossarna har sannerligen segat med att satsa på NATO – det skedde först fem i tolv!

Biden måste säga adjö och med kraft lansera en duktig ung kandidat med karisma. Vad ska ske med Sverige om Biden inte ger sig och agerar så att Trump vinner? Det är detta som skrämmer mig.

Torsten Sandström

Häromdagen redovisade SVT Rapport en opinionsundersökning från NOVUS om svenska folkets uppfattning om ett eventuellt kommande svenskt OS. Den visade att 48 % var mot, 37% sade ja och återstående hade ingen uppfattning. Man kan alltså tala om att nästan en majoritet var mot.

Vad hände sedan? Jo, det följde vanligt SVT-bruk. En journalist gick runt på någon okänd plats och frågade omkring en handfull människor vad de tyckte. Möjligtvis var en person kritisk till OS i Sverige. Övriga var mycket eller ganska intresserade av ett svenskt OS. Enligt SVT:s intervjumetod var alltså en klar majoritet för.

På så vis vändes alltså det större personurvalets kritiska opinion till sin motsats, dvs ett bifall till svenskt OS.

Så agerar inte professionella journalister. Men det gör det tevebolag vi tvingas finansiera över skattsedeln. Det kallas av SVT för oberoende rapportering. Jag kallar det offentlig propaganda.

Torsten Sandström

En av mina svärsöner som är fritidspolitiker tipsade mig om en artikel av Janan Ganesh i brittiska Financial Times (FT 31/1), med rubriken Konservativa människor är alltför pigga på pengar för att vinna kulturkriget (min fria översättning). Möjligtvis översändes texten till mig något retfullt, på grund av att jag ofta skäller på vänsterns ambitioner att gjuta sin makt över det svenska samhället i betong.

Ganesh poäng är inte att borgerlighet och konservatism numera blivit ett medialt skällsord som gör att de förlorar makten över kulturens institutioner. Han menar helt enkelt att brittiska marknadsliberaler inte vill engagera sig i samhällspolitiska frågor. De är mer intresserade av att driva företag, främja sin inre utveckling och tjäna pengar. Därför tar vänsterliberalerna normalt hem spelet och tillåts härja tämligen fritt inom kultursektorn. Han menar att alla som klagar över vänstervridning inom universitet, byråkratier, public service, teater, konst osv måste skylla sig själva för sin strävan efter mer lukrativa och egotrippade sysslor. Då Boris Johnson lämnade Downing Street 10 försökte han enligt Ganesh inte skaffa sig uppdrag för exv ett museum. Johnson var mer intresserad av att för pengar propagera för kryptovalutor.

Enligt min mening ligger det mycket i det Ganesh skriver. Egentligen är det ingen nyhet heller för svensk del. Våra muséer, den nationella kulturdebatten och landets utbildningsinstitutioner flödar av vänsterns navelskådande ideal. De facto vänder många akademiskt utbildade ryggen åt kultursektorn och jobbar hellre med affärer, teknik och andra penningstinna sysslor. Många av dem struntar kanske rakt upp och ned i kulturens frågor. Andra – liksom jag – irriterar sig över att vänsters folk tillåts driva sina personliga intressefrågor där.

På ett bredare plan syns tyvärr samma utveckling inom det svenska politiska systemet, dvs riksdag och kommuner. Ytterst få affärsmän, läkare, advokater, professorer, ingenjörer, datatekniker mfl ägnar sig åt politik. Man lämnar alltså walk over åt den politiska sfären. Och resultatet blir förstås att vänsterns folk och intellektuella tar för sig.

Jag tror att många skickliga människor inom den politiskt passiva gruppen inser att deras handlande får oönskade och negativa konsekvenser. Åtskilliga företagare och akademiker svarar undvikande på frågan om deras bristande engagemang inom fritidspolitiken. Man får höra att de saknar tid, att aktieägarintresset riskerar hamna i kläm, att politik är något smutsigt, att man är besviken på yrkespolitiker, att hem och familj kräver stora slantar osv.

Den fara jag beskriver har en än allvarligare aspekt. Den sammanhänger med att många människor med sympatier åt vänster saknar alternativ till en god försörjning med tydlig maktställning utanför politiken! Därför blir greppet om det offentliga, lagstiftningen, beskattningen, bidragspolitiken till de egna väljarna mm inkomstbringande och därför rena livsluften och för socialister och vänsterliberaler. Jag har många gånger pekat på hur den svenska socialdemokratin med tydlig planritning byggt en egen fästning av betong för framtida kontroll av Sverige.

På så vis förstärks dilemmat att kloka oliktänkande människor tenderar att lämna walk over åt politiken. I grunden sammanhänger problemet förstås med samhällets differentiering – dvs specialiseringen av människors olika sysslor . Därmed även en följd av politikens professionalisering, dvs framväxten av mäktiga partier, yrkespolitiker och den politiska klass jag ofta skriver om. Här återfinns huvudorsaken till att politik blivit en speciell livsform i sig för människor med dragning åt vänster. Alltså personer som har svårt att försörja sig på egen väg.

Men hypotesen att det rör sig om ett olösligt problem är som jag ser det inte korrekt. Det finns nämligen en möjlighet att bredda den svenska demokratin så att många fler ges tillfälle att på sin fria tid vara med och styra. Här har IT-samhället bidragit med nya geniala lösningar för politiska beslut på distans, exv genom röstning via det som kallas BankID. Även de suspensiva folkomröstningar som äger rum i Schweiz kan vara en förebild, om än mer komplex genom röstning i pappersform och breda kampanjer. Jag tror att inslag av sådan direkt demokrati skulle vitalisera den svenska demokratin. Särskilt en modell där ett visst antal medborgare har möjlighet att – via sin mobil eller dator – använda suspensivt veto mot särskilt viktiga beslut (förslag) från riksdagen. Som nämnts behövs det en balanserande funktion gentemot en utveckling mot att vänsterns sympatisörer styr landet via politiska monopol för partier och personer som utses vart fjärde år. Alltså fyra år utan medverkan av landets kanske skickligaste och mest välutbildade medborgare.

Frågan är dock om de idag statsbärande partierna – och den omgivande politiska klassen – är intresserad av reformer av detta slag. Socialdemokratins skriande från sin idag utsatta fästnings topp är nämligen illavarslande. De är beredda till nästan vad som helst för att behålla makten. I mer än ett decennium har socialdemokratin splittrat landet. Detta genom att i samverkan med V-partiet (!) förklara SD som parias. Baktanken är ju uppenbar: om SD blir rumsrent är socialdemokratin definitiv förlorad. Manövern sker alltså med uppbackning av före detta kommunister!

Torsten Sandström