I mediesamhället exponeras en liberal konstsyn. Grunden är individens frihet att själv välja sin identitet oavsett vad följden blir. Detta i kombination med en vänsterliberal ovilja att formulera krav samt peka ut mål som bygger på kompetens eller kvalifikationer.
Den som vill bli konstnär ska alltså ha frihet att få verka inom kulturen oavsett frånvaro av fallenhet, träning eller uppvisade prov på duglighet. Detta är ett av den nya vänsterliberalismens steg ut i dimman. En frihetsambition utan spärrar. Inställningen kan förvisso ses som demokratisk, men folkstyre brukar inte ha målet att utveckla ting och skeenden utan krav på märkbar kvalitet. Men antagligen har den svenska – och västerländska – demokratin här byggt ett stickspår ut till ingenstans.
Vi ser resultaten på konstutställningar och recensioner av dem i svenska medier. I stort sett vad som helst presenteras som något snillrikt och utmärkt. Vi ser det också i diskussionen om att konst och kultur ska ha ”armlängds avstånd” till politiken. För att en nihilistisk syn på konsten ska kunna frodas krävs en kuvös där den ska skyddas så att intigheten tillåts bilda stil. Därför tvingas politiker knipa käft och bevilja kulturpengar till de nya liberalernas skyddade verkstäder för produktion av det som inte är någon konst alls att skapa.
Den som vill utvidga resonemanget om vådan av liberal nihilism i dagens samhälle har mycket att skriva om. Med avstamp i demokrati och identitetspolitik kan åtskilliga svenska politiska misslyckanden analyseras. Oviljan att ställa krav har öppnat rader svenska slukhål som värnas av kravlöshetens dogmer. Skola och högre utbildning är förmodligen ett svenskt praktexempel på en planerad sänkning av ambitionsnivån (förvisso förklarad med mängder av ord). Själva rekryteringen av politiker för styrning av nationen följer samma mönster, där god utbildning och erfarenhet av arbete i samhälle nedvärderats för att partikanslierna ska tillåtas plocka den nya tidens yrkespolitiker direkt från skolbänken. Också framväxten av många storskaliga svenska byråkratier menar jag bottnar i en flummig syn på vad som verkligen kan åstadkommas genom administration – med resultatet att själva kärnverksamheten, evx vården, hamnar i bakgrunden och förlorar resurser vid politiska beslut.
På liknande vis kan även den nedläggning som i stort sett skett av det svenska försvaret förklaras utav en missriktad värdenihilism.
Jag kallar mig själv marknadsliberal bland annat för att anamma ett politiskt ideal utan flummig nihilism. Dagens vänsterliberaler missbrukar enligt min mening den traditonella liberalismens vilja att sätta ned foten i viktiga sammanhang. Därmed inte sagt att jag tror att marknaden kan lösa alla problem på politikens bord. Den kravlöshet som stat och kommun visar då man lägger ut skola och vård på kontrakt med privata intressenter förskräcker. Privatiseringen kräver kloka, inskränkande och kontrollerande kontraktsbestämmelser. Avtal med företag förutsätter djupa juridiska kunskaper. Som framgått ovan är nutidens politiker inte ägnade att ställa förnuftiga krav.
Torsten Sandström
