Det tycks som om Sverige på senare år gått hand i hand med krisens Tyskland. Stor invandring. Energikris. Låg tillväxt. Och politisk turbulens. Jag har inte sett någon som i svenska medier vill se ett gemensamt mönster mellan de två stater som – trots skillnad i folkmängd – har påtagliga problem sedan några år. Låt mig försöka.
Den uppenbara likheten är att båda nationerna upplevt några år med socialdemokratin i regeringskoalition med de gröna. Såväl i vårt land som i Tyskland har S-partiets desperata önskan efter regeringsmakt resulterat i att man tvingas regera med partier som kallar sig gröna. Detta har för Sveriges del blivit synnerligen kostsamt under åtta år med Lövfen och Andersson vid statens roder. Mp har idkat utpressning på sossarna, som delvis (men bara delvis) motvilligt fört en extrem invandringspolitik utan integration, lagt ned ett antal fungerande kärnkraftverk samt i övrigt lagstiftat om energilösningar och miljökrav som stått det svenska folket dyrt.
Man kan säga att Tyskland hamnat i en liknande rävsax, något som förstärkts sedan Olaf Scholz bildat regering med de gröna och vänsterliberalerna. Den stora tyska industrinationen har hamnat i såväl en energi- som finanskris. För att blidka de gröna har märkliga beslut fattas om fortsatt vägran att satsa på kärnkraft samt en mängd lika stolliga miljökrav som de gröna dikterat, med påföljd att regeringen skuldsatt nationen i strid mot gällande federal lagstiftning (något nu som fastslagits genom domstol).
En annan viktig gemensam nämnare är en ogenomtänkt invandringspolitik. En sådan måste bli ännu mer problematisk då de gröna hamnar vid makten och kan blockera förnuftiga lösningar. I och för sig har Tyskland en politik för låglöner till okvalificerade, men å andra sidan har invandringen fortsatt till landet i en omfattning som skapat problem. Om problemen i vårt land rört utanförskap och våldsbrottslighet så har de i Tyskland manifesterats genom stora folkliga demonstrationer från AFD, ett högerpopulistiskt parti, som för en hård nationalistisk invandringsfientliga politik. AFD stöds av unga, manliga arbetare och har snabbt vuxit inom den folkliga opinionen (idag med stöd av omkring 22%). Likheterna med svenska SD är påtagliga. Men gatudemonstrationerna är en skillnad, som väcker otrevliga minnen för såväl många tyskar som svenskar. Detta till trots har den rödgröna regeringen numera enbart stöd av 36% av folket.
Den öppna dörrens invandringspolitik har i båda länderna hittills stötts av vänsterns partier. Men för att erövra makten har socialdemokratin tvingats göra eftergifter till de gröna som driver en klart industrifientlig politik, riktad mot fossila bränslen och mot kärnkraft, samt en uppsjö andra symbolpolitiska miljökrav. Att jag är djupt kritiks mot svenska Mp är ingen nyhet. Men Mp följer ändå sitt program. Min återkommande hårda kritik mot socialdemokratin baseras på att partiet driver en linje som missgynnar den arbetande befolkningens grundläggande intressen. Det är något mycket allvarligt att alliera sig med Mp, enbart för att S-partiet ska erhålla ministerposter – en allians som pågått under hela åtta år i vårt land!
Vi ser således ett vilset svenskt S-parti som valt extrema lösningar för att klamra sig fast vid makten över den svenska staten. I grunden ser sig socialdemokratin som skapare av det moderna Sverige – att liberaler och konservativa bidragit i betydande omfattning vill man inte erkänna. Det är därför S-partiet fört den katastrofala politik som vi skådat fram till 2022. Bara de nedlagda kärnkraftverken – och de höjda energiskatterna – borde vara tillräckligt för en fällande dom. Magdalena Anderssons kvinnliga stöd inom opinionen har hittills räddat partiet från undergång.
Torsten Sandström
