Häromnatten slog vargen till igen i norra Skåne. Den tog 13 av en odlares får. Detta var vargangrepp nummer nio i år för Skånes del, enligt Sydsvenskan. Sammanlagt har 31 tamdjur dödats eller skadats. Allt på grund av statens beslut om att gynna en invasiv art – vargen – på de tama odlade djurens bekostnad.

Byråkraterna säger: odlarna får ju skadestånd från staten. Men ingen sund människa odlar för att få statliga stöd – uppfödning av boskap är en hård och nyttig livsstil som måste främjas. Det begriper inte en tjänsteman med fast lön och anställningstrygghet.

Nu undrar jag om Sverige är ett civiliserat lantbrukssamhälle? Eller en nation där miljötalibaner härskar? De senare är en stor flock vettvillingar som lismande skriar mantrat ”hållbarhet”. Genom sin framfart gör de uppenbarligen uppfödning av får ohållbar.

Detta sker i dubbelmoralens – och dubbeljuridikens – förlovande land, dvs Sverige. Det är hög tid att tillsätta en utredning som ska se över svensk miljölagstiftning och nationens omfattande miljöbyråkrati, som till och med backas upp av polismakten! Tänk så många röster en kommande regering kan vinna på att gå landsbygdens folk till mötes. Även många förnuftiga väljare från stan skulle hurra!

Det gäller dessutom att sluta predika om miljön utan att förankra den i verkligheten. Och slutna använda flummiga ord som exv invasiva arter och hållbarhet. Och polis samt åklagare måste med lagens hand hindras från att jaga hederliga människor som Karl Hedin i Fagersta, som bara vågat kritisera rättsväsendets framfart i vargfrågan. Läs om detta i Björn Törnvalls välskrivna, spännande och aktuella bok ”Jakten på Karl Hedin”!

Torsten Sandström

Flera högt uppsatta liberaler – exv Bengt Westerberg och Birgitta Ohlsson med feta avgångsvederlag – säger sig ha röstat på Centerpartiet i höstens val. Detta trots att Lööf sagt sig vilja sitta i en S-regering.

Jag tror att Bertil Ohlin vänder sig i sin grav. Så djupt har liberalismen alltså urvattnats idag att man vill stödja ännu en socialdemokratisk betongregering. Har man inte förstått något av sossarnas gamla och ännu levande idé om att bygga ett samhälle där S-partiet – tillsammans med sina många stödtrupper inom partiets basorganisationer och byråkratin – håller på att bygga den svenska nationen i juridisk betong?

Det tycks som om en mängd sk liberaler, så till den grad förläst sig på idealistiska budskap om frihet, att man inte ser den röda krokodil som välkomnar dem ned i betongens damm. Tidigare hedersord såsom den svenska nationen och medborgaren har liberaler snabbt bytt ut mot världen och globens alla människor. Frihet har bytts mot den starka staten. Och marknaden mot ”hållbarhet” i EU:s regi. Osv. Den nya tidens liberaler lever således i drömmarnas land där allt är guld och gröna skogar. Jag som trodde att kritik av staten var ett liberalt hedersord av högsta rang.

Det verkar följaktligen som om många liberaler inte lärt sig något av DÖ och JÖKEN under de senaste åtta åren. Låt därför den nya generation av liberaler gå under! Det vill säga gå upp i socialdemokratin, som flörtar vilt med alla som vill hjälpa S-partiet att härska över Sverige.

Torsten Sandström

Idag berättas det att statens myndighet Finansinspektionen (FI) uppmuntrar hushåll att försöka undvika det amorteringskrav som myndigheten själv infört. FI ber den skuldsatte att kontakta sin bank och be om uppskov. Detta uppges ha medfört att bankerna blivit nedringda av kunder.

Först fattar alltså det statliga FI sitt beslut om obligatorisk amortering. Sedan uppmanar FI låntagarna att begära uppskov. Så fungerar byråkrati. Så fungerar Sverige. Kafka hade smilat bekymrat.

Torsten Sandström

Varje morgon till mitt te med två mackor bläddrar jag igenom SvD och DN:s tidningar på min storpadda. Då jag läst den första går den andra snabbare, på grund av att innehållet delvis likriktats. Så långt min ostmacka.

Mest slående är förstås medialiseringen. Det vill säga att en tidnings innehåll alltmer formas efter medieföretagens egen kultur och egna ekonomiska behov. Särskilt tydligt syns det i expansionen av nöjen och underhållning i spalterna, dvs film, musik och sport. I stället för nyhetstidningar bör man numera tala om nöjesprodukter. Det är underhållning som ska dra in reklamintäkter till medierna. Så därför öses det på med lättsmält haderittan, det vill säga sånt som de stora varu- och tjänsteföretagens upphandlare av reklam gillar. Alltså sånt som multinationella medie- och sportorganisationer vill sälja

Till dessa enkla tidningsbudskap kommer rader av lättviktigt prat om livsstil, hälsa, god ton (etikett), bilar, mat, vin, karriär osv. Även dessa ämnen gillas av reklamfolket i och med att diverse produkter enkelt kan smälta samman med reportagen och fånga läsarnas ögon, så att han eller hon vill shoppa.

Alla som är förnuftiga inser att denna utveckling givetvis även formar journalistens yrke. Allmänt sett också i den riktning som medieföretagen vill, dvs skapande av lojala och billiga anställda. Och underhållning kräver förstås mindre kvalificerade journalister vad gäller studier, kunskaper och erfarenhet. För att återknyta till haderittan räcker det med framåtvilja, brist på självkritik och enögdhet.

På så vis har mina morgontidningar blivit mycket mindre tidskrävande att läsa. Den kvalificerade nyhetsbevakningen – som är dyrbar för medieföretagen – har nämligen krympt rejält. Och spalterna har som sagts fyllts med enklare tankar och ord. Effekten har förstås blivit att åsiktsjournalistiken därmed kommit att se gyllene tider. I och med att varje journalist tillåts ösa ur sitt ego ser han eller hon sig förstås ofta som författare in spe. De anser att de har rätt att själva tycka och tänka och få se resultatet i tryckt! I och med att sambandet mellan de dagliga tidningarnas innehåll och viktiga dagliga nyheter närstan upplösts kan skribenterna också alltmer sitta hemma och leverera sina privata tankar om ditt och datt. Texterna hamnar i hög på medieföretagets lager och portioneras ut under kommande månads tid. Därför undrar jag om det inte räckt med utgivning av SvD och DN månatligen (men inser snart att det förstås gäller att dra in reklamintäkter).

Då jag till marmeladsmörgåsen avslutar min läsning på paddan känner jag numera en viss tomhet. Visst hajar jag till och gläds över de enstaka fördjupningar som kan skådas. Inte sällan är det då någon extern skribent som fått ett alster tryckt. Men den normala känslan av tomhet tröttar och jag irriteras samtidigt över stormen av åsikter – av politiskt eller annat slag. Tidningarnas beskrivning av sig själva som ”obunden moderat” respektive ”oberoende liberal” är nästan helt ovidkommande och ofta rentav falska, frånsett möjligen i fallet med SvD:s ledarsida (DN är närmast en ”beroende sossetidning”).

Under mitt morgonmål har jag således mött ett medieföretags presentation av sina egna och journalisternas behov. Att läsarna alltmer försvinner och tidningarnas ekonomi pressas är kanske enkelt att förstå. En nedåtgående ekonomi – som hålls uppe genom statsbidrag på 40 miljoner per år – syns särskilt för SvD:s del i en alltmer tunn utgåva. I syfte att det inte ska uppstå skriande vita spalter i SvD är tidningen numera fylld med skåpmat som tidningen köper från TT. På TT finns nämligen AJ, dvs anonyma journalister, som skriver spaltutfyllnad för brinnande livet. Åsikterna är kanske mindre framträdande, men värderingarna kan ändå ofta läsas i eller mellan raderna. Ibland undrar jag varför jag varje dag utsätter mig för tristessen att se hur den goda idén med en daglig morgontidning missbrukas.

Nej, nu är det dags att ställa tekoppen i diskmaskinen och uträtta något viktigt.

Torsten Sandström

Som stor konsument av mediala intryck har jag på sistone reagerat över en skrämmande tendens hos SVT, framför allt Rapport , men även Aktuellt. Att SVT agerar politiskt korrekt vad gäller klimatkrisen är förstås ingen nyhet. Som bekant har ofta reportage presenterats i skräckens tecken. Men nu är jag tämligen säker på att något nytt inträffat. Förmodligen har skeendet utvecklats under flera månaders tid, utan att jag hunnit reagera. Men nu tycks ett steg mot propaganda tagit.

Det tycks nämligen som om såväl Rapport som tvillingen Aktuellt via redaktionsmöten bestämt att de sk nyhetsprogrammen var dag ska ha ännu en fast punkt vid sidan om vädret i den interna tablån – klimatskräcken. Varje kväll ett eller två reportage om klimatets fasor. I allmänhet utan direkt anknytning ens till en veckoaktuell händelse.

Du kanske inte tycker att det är något anmärkningsvärt i ett politiskt styrt medieföretag. OK, men tänk efter. Ett nyhetsprogram ska avspegla aktuella och faktiska händelser utanför tevestudion. Det är inte journalisterna som i förväg ska forma agendan vad gäller olika inslag i utbudet. Det ska formas av verkligheten varje dag som den utvecklar sig.

Om nu SVT bestämt att dagliga reportage om klimatet måste presenteras så innebär det ett uppenbart politiskt ställningstagande. Det vill säga ett formellt beslut om att ”Var dag ska klimatskräck spridas.” Innebörden är att redaktionen tvingas söka efter inslag som stöder denna politiska linje. Och att reportage som pekar på att det inte föreligger någon överhängande risk med uppvärmningen öht inte kommer att publiceras. Ty den senare typen av programinslag sänder SVT aldrig, trots att det finns seriösa forskare som nästan dagligen presenterar rapporter om att krisen INTE står framför dörren. Se exv följande länk med en forskningsrapport från fyra italienska vetenskapare som Klimatupplysningen.se låtit publicera häromdagen.

https://klimatupplysningen.se/ny-studie-visar-att-det-inte-finns-nagon-klimatkris/

Min poäng är alltså att SVT beslutat att sprida propaganda var dag rörande en viss politisk fråga. Att väderleksrapporten måste vara ett obligatoriskt inslag är enkelt att förstå. Men att en statsfinansierad tevekanal på förhand bestämmer att en viss politisk fråga måste presenteras i en viss riktning – skräcken eller krisens – är faktisk något mycket allvarligt. Liknande fenomen uppträder endast i diktaturer.

Resultatet blir helt enkelt att statlig propaganda – lätt förklädd i ett aktiebolags regi – beslutas och sprids.

Torsten Sandström

DN:s ledare den 17/11 säger allt om politisk omoral och/eller naivitet. Rubriken är talande:

Ledare: Synd att Kristersson inte nappar på

Anderssons erbjudande

Efter en lång valrörelse med intensiv samverkan i ett gäng som kallat sig de gul-blå och som krönts med framgång för Kristersson (om än via SD:s valvinst) så menar DN att han ska göra tvärtom och göra upp med sossarna. Antagligen med Magdalena Andersson som statsminister.

Det vore förstås ett politiskt självmord från M-ledarens sida. Något i stil med det som Centerpartiet har presterat under åtta års tid , dvs en utdragen dödsprocess under kramande av S-partiet.

Jag undrar om DN:s ledarredaktion och jag lever i samma värld. Eller om tidningens vänsterliberaler blivit fullkomligt desperata på grund av valutgången? Snart hälsas antagligen en regeringssamverkan med V-partiet välkommen! Allt för att slippa se verkligheten i vitögat – att SD har fått 20, 5 % av medborgarnas röster.

Torsten Sandström

Ingeman Arbnor, känd ekonom, forskare och författare om bla kreativ företagsledning, har sänt mig följande intressanta brev, som bör ses som ett inlägg mot en klimatdebatt i krisens tecken. Han har godkänt en publicering.

För många år sedan ägnade jag tid åt att förstå hur Watson/Crick löste ut gåtan med DNA. Här finner vi en del intressanta iakttagelser relativt hur klimatforskningen kan gestalta sig. Watson/Crick lämnade varje form av ”presuppositional truth”, ”theory ladenness” och den etablerade självreferens som då fanns inbyggd i de metoder av röntgendiffraktion som forskarmajoriteten utgick ifrån, och löste gåtan. När väl Watson/Crick presenterat strukturen med sina pappmodeller upptäckte övriga att bilden hela tiden funnits framför dem på skärmarna, men de hade inte noterat den, upptagna som de var i sina ”teori-ockuperade-sinnen” som föranledde inobservation av fenomenet – spiralen. Vetenskap handlar om att ifrågasätta – inte jamsa med!

Klimatmodellerna lever också under det vetenskapliga villkoret ceteris paribus (allt övrigt oförändrat) varför fältet för alla som inte förstår vad det innebär ligger öppet i allahanda riktningar för ”government opinion”. Tyvärr har det väl blivit så att de enda som är tvärsäkra, det är de som vet minst – våra politiker och journalister + Greta-generationen. Och här är det viktigt att vetenskapen står emot detta och påvisar att klimatmodellerna är till för forskning och vetenskapens utveckling på området och inget annat. Inte som förutsägande instrument av vårt klimat! Som sedan kan ligga till grund för en vettlös grön revolution och skatteuttag.

Om vi samtidigt betänker att dessa modellscenarier bygger på antaganden (gissningar) och matematiska modeller som matematiker kritiserat så blir det än mer oroväckande när de används av politiker som sanningar. Matematik- och fysikprofessor C. Essex frågar sig om det överhuvud är möjligt att med datormodeller förutsäga klimatet, och svarar efter en lång och mycket komplicerad matematisk beskrivning som övergår mitt förstånd: ”In terms of normal science, this is fantasy. Following it ensures that we only fool ourselves.” Dessa modeller har alltid som slutkläm ceteris paribus, dvs att all övrig påverkan sätts till 0,0. Det är nog bara politiker som kan inbilla sig att vi genom att ändra en enda variabel i dessa modeller kan styra detta enorma system som klimatet utgör. Och naturligtvis det av politiker styrda IPCC och alla de forskare som med ”presuppositional truth” och pengar som ok på sina axlar vandrar in i det som Watson/Crick kastade av sig.

Det jag oroas över är något som en vän, professor i nationalekonomi, skrev till mig för en tid sedan: ”… som det nu är börjar jag känna något som närmast liknar existentiell ångest. Det finns en gräns bortom vilken dumheten får riktigt allvarliga konsekvenser. Jag tror vi är där nu!” Och då tänker jag på den gröna omställningens ”vansinniga” kostnader och hur media har fått den globala uppvärmningen på hjärnan utan att vara speciellt kunniga. Det är nu värmeböljor, översvämningar och skogsbränder man jagar med total inobservation av allt som naturligt kan förklaras. Det är således i det närmaste en omöjlig vetenskaplig uppgift att förutsäga klimatet utan att avsluta med just ceteris paribus. Vi kan öka förståelsen via forskning men aldrig förutsäga klimatet. Då blir det ett uttryck för ”Government opinion”.

Som samhällsvetenskaplig forskare ser jag just nu detta som ett värre hot än klimatförändringen. Vi investerar helt galet, raserar vårt elsystem samtidigt som vi ska elektrifiera allt. Politikerna jobbar med lösningar utan att fastställa vad problemet är. Med mer vindkraft utan reaktiv kraft och svängmassa har vi nu nått gränsen för ett elsystem i balans och då förespråkar våra politiker mer av det som skapar obalans. Man söker lösa ett problem med samma tänkesätt som skapade det.

Vill Du läsa något bra? Då måste du klicka på länken nedan från Klimatupplysningen.se , i vilken Gabriel Oxenstierna, docent från KTH, skickligt utvecklar tesen om klimatskräcken som en religion. Den som inte hänger med på hans tankelinje saknar enigt min mening förmåga till kritiskt samhällstänk. Det är en text helt i den upplysningsanda som fått kraft sedan 1700-talet, men som nu förefaller politiskt avsomnad.

Hur det än förhåller sig med uppvärmningen – dess orsaker och verkningar – måste en öppen och kritisk diskussion föras om denna viktiga samhällsfråga. Inte bara – som idag – presenteras av politiker och medier i skräckens tecken som vetenskapliga fakta. Alternativa åsikter och förklaringar tigs ihjäl. De är nämligen tabu.

Läs och njut!

Torsten Sandström

HC Andersens saga Kejsarens nya kläder fån 1837 är ännu lärorik. Här i en modern modern version. Låt mig citera den affärsidé som två bedragare hade enligt sagan då de sökte upp kejsaren, som hade stor makt över riket:

De gav sig ut för att vara vävare och sade, att de kunde väva det vackraste tyg  som man kunde tänka sig. Inte nog med att färgerna och mönstret var ovanligt vackert, de kläder, som syddes av tyget, hade även den underbara egenskapen, att de var osynliga för de människor, som misskötte sitt arbete eller var riktigt dumma.

Alla vet att kejsaren nappade på anbudet om osynliga kläder. Beskrivningen påminner mig om vänsterliberalernas mångåriga marknadsföring av sin falska syn på SD. Förvisso har detta parti ett skumt förflutet. Det har inte fått min röst i allmänna val. Och flera företrädare utanför toppen avslöjar emellanåt åsikter som luktar 1930-tal. Även om det är ett svagt bevis så styrks kanske idealen av den frisyr som flera manliga företrädare valt. Totalbilden är alltså inte bra, men knappast alarmerande. Den visar bara att nutidens politiska metod är att måla upp skräckvisioner.

I grunden är SD ett nationellt populistiskt parti med inriktning mot vanliga människors behov och farhågor. Partiet påminner med andra ord mer om Ny demokrati än om den bruna smuts som de vänster-liberala kastar mot SD. Till saken hör att vänstern inte alls riktar samma anklagelser mot Vänsterpartiet, som är en direkt efterföljare till de svenska kommunister som länge backat upp Stalins blodiga terrorregim! Ungdomsförbundet stadgar talar alltså ännu om kommunismen som mål. Detta är ytterst intressant. Vänstern har valt en helt annan argumentation mot kommunisterna än mot det parti man menar driver nazism eller fascism. I själva verket har Socialdemokraterna länge regerat med stöd av kommunister. Det kan tilläggas att Centerns moderparti , Bondeförbundet, har en skum historia från 30-talet! För att inte tala om Aftonbladet!

Jag menar alltså att vänstern medvetet valt en bedräglig metod för att motverka SD:s inträde på den svenska politiska scenen. Och man har länge lyckats hålla SD utanför finrummet. Särskilt kvinnliga väljare tycks ha haft en benägenhet att lyssna på vänsterns ohederliga argumentation. Den har framkallat ljudet av stöveltramp och bilder av koncentrationsläger. Osäkra väljare som längtar efter trygghet har kastat sig i vänsterns famn.

Till saken hör således att argumentationen mor SD inte inriktats på sakpolitiska åsiktsskillnader. Om jag tillåts leva kvar i sagornas värld menar jag att vänstern ropat på vargen, som väljarna aldrig sett till. Även om metoden att dödskallemärka SD initialt haft framgång har den med tiden uppenbarligen tappat slagkraft.

Jag menar att ett gott demokratiskt samhälle ska kännetecknas av en ärlig debatt och argumentation. Enligt min mening har de vänsterliberala agerat oärligt. Att det varit fråga om listig taktik är fullt klart. Inriktning mot bruna personargument har gjort att sakpolitiken kommit i skymundan, något som förnuftiga väljare med tidens gång genomskådat.

På så vis är utgången av höstens val logisk. Nu har fokus riktats mot regeringen många problem. Väljarkåren har polariserats. Och utfallet har blivit att de röd-gröna sammanlagt straffats för en ohederlig politisk taktik.

Torsten Sandström

Jag har flera gånger skrivit bekymrade bloggar om Riksbankens minusräntor och efterföljande uppköp av företagsobligationer (med låga räntor). Exv har flera fastighetsbolag gett ut obligationer som ingen vill ha då räntorna som bekant har stegrats på sistone. Sådana obligationer har Riksbanken köpt på sig i massor, tycks det. Det förefaller som om Riksbanken sysslat mer med hej-och-håpolitik än med god hushållning med statens ekonomi. Genom sin politik har Riksbanken bjudit in näringslivets spekulanter och på så vis skjutit aktiekurser (i exv fastighetsbolag) i höjden. Det tycks som om banken lekt med elden, som olyckligtvis också tagit fyr.

I en intervju i dagens DN säger lundaprofessorn i nationalekonomi Lars Jonung att Riksbanken ”dopat” svensk ekonomi. Han noterar:

Den ”dopade” ekonomin har lett till kraftigt stigande tillgångspriser, framför allt på fastigheter och på aktier. Men konsumentpriserna har hållits nere genom den globala konkurrensen.

Jonung menar att problemets kärna är att att Riksbanken och andra centralbanker fixerats vid sina egna inflationsmål, dvs i Riksbankens fall 2 procents inflation.

Därför menar jag att det är intressant att notera följande. Så här lyder nämligen ett pressmeddelande igår från Sveriges Riksrevision:

Riksbankens användning av tillgångsköp

Riksrevisionen förbereder en granskning av Riksbankens användning av tillgångsköp som penningpolitiskt verktyg.

Riksbanken har under perioden 2015–2021 köpt tillgångar, i form av värdepapper, i mycket stor omfattning. Vid utgången av 2021 uppgick tillgångarna till 975 miljarder kronor. Syftet har varit att stimulera inflationen, som då låg under det så kallade 2-procentsmålet. Under pandemin syftade köpen även till att stabilisera de finansiella marknaderna och trygga kreditförsörjningen. Flera aktörer har påpekat att effektiviteten i dessa åtgärder är osäker, och att köpen kan ha oönskade sidoeffekter. Riksrevisionen avser att granska om Riksbanken använt tillgångsköp i penningpolitiskt syfte på ett effektivt sätt.

På tal om ”oönskade sidoeffekter” kan det enligt min åsikt vara nyttigt att del av Riksbankens eget meddelande om en del av problematiken. Följande länk är intressant, inte bara för att den använder den skönmålande rubriken ”Riksbankens balansräkning har vuxit.” Mer rättvisande vore nog ord om att balansräkningens tillväxt avser luft, dvs ett stort lager av uppköpta och osäkra (förlustbringande?) företagsobligationer.

https://www.riksbank.se/sv/press-och-publicerat/publikationer/ekonomiska-kommentarer/riksbankens-finansiella-resultat-och-kapital-paverkas-av-hogre-rantor/riksbankens-balansrakning-har-vuxit/

Såvitt jag förstår innebär detta att statens kassa riskerar att belastas med flera tiotal miljarder avseende den egna riksbankens luftaffärer. Detta vid sidan av det samhällselände som Riksbankens affärer bidragit till. Som historiskt intresserad påminns jag om oppositionella riksdagsmäns kritik av bankens skötsel under den svenska frihetstiden, exv 1746-47 och 1765-66.

Torsten Sandström

Annie Lööf meddelar idag sin avgång. Det ljusnar alltså något för Kristersson. Och Magdalena Anderson får en käftsmäll som heter duga. Som jag nämnde häromdagen kommer antagligen C-partiet att dämpa sin vänsterliberala sväng. I stället kommer man att fokusera på partiets traditionella väljare, dvs landsbygdens folk. Och där har det flesta numera en dragning åt SD-hållet. Detta kan nog ganska snart hjälpa Kristersson. Tack för det!

Vid sin avgång betonar Lööf att hon förföljts av högerkrafter. Okej, hon har fått skäppan full. Men det tillhör spelets regler om man, som hon har gjort, fört sitt parti ut på vänsterliberalismens tunna is. Hon bär ett ansvar för DÖ och JÖKEN. Och honhar nyligen i valet backat upp S-partiet och dessutom länge stött dem i nedläggningen av svensk kärnkraft. På så vis har hennes agerande blivit ett objekt för hat. Och även som person måste hon därför tåla hårda smällar.

I mina bloggar har hon blivit en symbol för ett svek. Någon uppäten vänstersko har vi inte sett till, som hon en gång lovade då hon sade sig vilja stänga dörren till S-partiet. Hennes parti har – tillsamman med L – varit orsaken till att den socialdemokraterna fått regeringsmakt i åtta års tid. Hon har stängt dörren till förnuftig sakpolitik. Därav min stora irritation.

Jag hoppas nu att Centern nu kommer att välja en kurs som närmar sig Kristersson regering. Medlem i denna kan man inte räkna med att bli under överskådlig framtid. Men C kan förmodligen göra stor sakpolitiks nytta, särskilt som L-partiet har ett antal dårfinkar och uppbackare av sossepolitik.

Nu tror jag inte fler av mina bloggar kommer att handla om Annie Lööf. Hon har gjort sitt i svensk politik. Och inte är det som hon gjort av den positiva dignitet att vidare rapportering måste ske. Enda möjliga undantaget blir kanske en framtida blogg om hennes livränta, dvs den reträttpost som hon kommer att beviljas av regeringen Kristersson och den politiska klass hon själv tillhör.

Hennes reträtt är förvisso värd ett halvt kungarike. Men hon har redan kostat svenska folket multum.

Torsten Sandström

Magdalen Andersson avgår! En röd exit åt vänster!

Efter åtta års vanstyre lämnar sossarna alltså scenen. Hopp finns om ett bättre Sverige. Men det kommer att bli politiskt svårt att få M, KD, L och SD att agera i klok samverkan. Särskilt oroar mig L-partiet, som är kluvet!

Att jag skriver vanstyre har flera skäl. Men i närtid att S-partiet medverkat i nedläggning av en stor del av svensk kärnkraft. Samt att man satsat på inblandning av dyr skogsolja i dieseln, trots att den också ger CO2 vid förbränningen.

Två enkla skäl. Men viktiga tecken på en kass S-politik som varit beroende av Mp! En S-regering som mer tänkt på MAKT än sakpolitik.

Nu gäller SAKPOLITIK! Lycka till!

Torsten Sandström

Välj själv! Wikimedia

Igår såg jag en bedrövlig journalistisk produkt från det annars ofta så bra UG. Det rörde en kommuns hantering av en svårt autistisk unga man, som till sist avlidit.

Skandalen var en totalt rörig behandling av ett långdraget förlopp där en kommuns tidigare vanskötsel i ett boende ersatts av vård genom anhöriga (men med kommunal samverkan) i ett privat boende som de anhöriga ägde. Ofta blev det omöjligt att bestämma vilket boende som diskuterades av UG. Bilder visades huller om buller.

Lika illa var att programledningen under 90% av programtiden tog parti för de anhöriga och deras olika stolliga rådgivare, som ofta talade i egen sak. Därför undrade jag varför en av de anhöriga blivit åtalad för pojkens död. Brottet som åtalet gällde avslöjades inte förrän i sista minuten av programmets 60 minuter. Vad åklagaren hävdade framgick inte alls. Jag var därför hundra procent säker på att den anhörige skulle frikännas, tills det på sluttampen visade sig att den anhörige tillhandahållit några kartor av Tramadol och ett glas vatten till den kille om strax därpå avlidit. Det drog alltså ihop sig till något som liknade mord eller snarare vållande till annans död.

Först då kunde tittarna ana utgången. Under de sista minuterna visade det sig också att den anhörige dömts (i tingsrätt och hovrätt) till långa fängelsestraff.

Slutligen. Inte minsta kritik från UG:s sida av det faktum att de anhöriga – som envist sagt nej till kommunal vård i gruppboende – länge försörjt sig på att ”ta hand” om den sjuke, tillsammans med ett helt gäng av assistenter som skötte vården.

Jag har inget emot att kritik riktas mot det offentliga och en omfattande svensk byråkrati. Det behövs verkligen. Men när det sker genom att förminska enskildas privata ansvar blir jag ilsken. Då blir det journalistik som Aftonbladet och Expressen brukar syssla med.

Rätt ska vara rätt!

Torsten Sandström

På valnatten var alla partiföreträdare nöjda med sina insatser – trots att många av dem drabbats av kännbara förluster. Man vågar inte säga den sanning som väljarna ser.

Sak samma i de politiskt korrekta gammelmedierna – som i nästan alla sammanhang under valrörelsen genomgående -men ibland bara som sig bör på ledarsidorna – stött de röd-gröna. Här plockas nu enbart fram de positiva korn som kan finnas för journalistens egna åsiktsinriktning. Slutligen, om utfallet i det nationella sk skolvalet, som häromdagen visat på en synnerligen kraftig blå-gul övervikt – är det inte sällan helt tyst, som på exv SVT.se. Eller så så letas några ”ljusglimtar” fram för skolor som röstat rött, såsom i Sydsvenskan. Om det blivit vänsterseger i skolvalet hade det blivit en toppnyhet.

Så funkar tyvärr det politiska Sverige. Så borde det inte vara. Varför är det så? Kan förklaringen vara att den politiska klassen är hårt sammantvinnad med nationens journalister, som till omkring 70% röstat röd-grönt? De bildar tillsammans en form av elit. Därför agerar man egoistiskt och vill inte tala om sanningen.

Därför är en utredning om SR/SVT:s framtid av högsta prioritet. Banta utbudet till samhällsanalys (sport, underhållning och allt fånigt nöjesflams kan de privata kanalerna sköta). Viktigast är ny lagstiftning om kontroll av public service oberoende. SR/SVT:s företagsledningar ska åläggas att forma tydliga riktlinjer och själva kontrollera deras efterlevnad (exv genom kvartalsvisa rapporter). Och granskningsnämnden måste få skärpta regler om kontroll inte bara efter anmälan utan också självmant (avseende exv vissa typer av program). Vidare måste kännbara påföljder mot företag och journalister införas. För de senare ska likande regler gälla som för en domare som avviker från lagens regler. Ytterst måste ett ärende om anmälan och påföljd kunna drivas till Förvaltningsdomstol.

Någon undrar om inte detta är en inskränkning av journalisternas frihet. Jovisst. Men det rör ju inte vilka mediabolag som helst, utan två företag som skattebetalarnas tvingas betala för.

Torsten Sandström

En sidolinje i vänsterns skräckscenario avseende vår planets framtid är snacket om invasiva arter. Bara själva begreppet visar att det i grunden rör sig om skrämselpolitik och inte vetenskap. Bilden av något otäckt som anfaller människan blir på så vis ett viktig komplement till delvis obevisade påståenden om uppvärmningens effekter. Skräck föder än mer otäcka bilder och politiska förbud.

Därför njuter jag i fulla drag över det politiska tumult som enligt SR P1 Morgon (16/8) utbrutit i Polen. Här har en forskare – som sysslar med invasiva arter – kommit fram till att tamkattens art är invasiv. Det verkar vara en högst rimlig slutsats för den som tagit kineseriet avseende invasiva arter på allvar. Tama katter som art har sedan flera tusen år utbrett sig över Polen – och tidigare även över andra delar av världen – genom människans försorg. Därför åsätts de närapå dödskallestämpel i den politiskt korrekta miljöforskningens register i Polen.

Anledningen till att jag njuter är att polska kattägare självfallet blivit så tvärförbannade att forskaren måste tillägga att han inte vill se katter utrotade, men att de ändå är invasiva och att de dödar 130 miljoner småfåglar i Polen per år. Det som sker visar med största tydlighet att talet om invasiva arter är rena hokus pokus. Det visar också att miljörörelsen är bankrutt på förnuft.

Förstå mig nu rätt. Visst finns det många arter som spridit sig genom människans eller sin egen försorg till nya miljöer där de historiskt inte tidigare funnits. Människan är själv en sådan art. Det är ju i själva verket något högst naturligt att arter breder ut sig respektive konkurreras ut under tusentals år av biologiskt liv på Jorden. Men det blir ovetenskap då invasion kopplas till skräck och utrotning i samhällets och skattebetalarnas regi. En god del av invasionen har varit synnerligen nyttig, som olika sädesslag, grönsaker, frukter, tamdjur mm visar, dvs något som inte minst hästar, katter och hundar är ett bevis på. Därför förefaller definitionen som invasiv vara onödig. Det verkar rimligare att nöja sig med att peka ut arter som är tydligt skadliga för människa och samhälle.

Men poängen med invasions-snacket är ju att politisera och åstadkomma skräck för att kontrollera människor. Därför finns det starka samhällskrafter som intensivt värnar klassificeringen av arter som invasiva. Politiker och medier yrar om saken var dag. För att inte tala om Sveriges hundratusentals byråkrarter. Och det svenska Naturvårdsverket – en jättestor statlig byråkrati med tentakler till många andra myndigheter – sysslar på skattebetalarnas bekostnad med det hokus pokus jag nu talar om. Alltså ännu ett av många exempel på samhällsskadlig byråkrati!

Därför måste en synnerligen allvarlig invasiv art pekas ut: den statliga byråkraten. Visst är många administratörer nödvändiga i en modern välfärdsstat. Men i vårt land har det vuxit ut till en landsplåga, som är synnerlige kostsam dessutom. Ett par hundra svenska myndigheter har enbart legitimerande funktioner, dvs att visa att samhället fungerar bra , även om motsatsen gäller (några nyttiga och viktiga beslut fattas alltså inte). Visst är den invasiva byråkraten skapad av människan och till råga på allt genom politiska beslut. Före Gustav Vasas tid var han- eller honbyråkrater sällan synbara i Sverige. Byråkratens ursprung står att finna i länderna kring Medelhavet, förmodligen åtminstone sedan faraonernas, romarnas och Karl den stores tid. I socialdemokratins Sverige har de en tydlig vänsterpolitisk funktion. De ska backa upp partiets politik och indirekt locka väljare. Tyvärr har denna invasiva människoart numera en djup kontroll över det svenska samhället. Detta innebär att de ofta går i socialdemokratins ledband.

Många av dessa skadliga individer borde nationen upphöra att sysselsätta. Att det i stället ständigt anställs nya byråkrater sammanhänger med att politikerna vill kontrollera folket, så att det går i takt med statsledningens behov. Så var det under antiken. Så är det också idag.

Torsten Sandström

Landstingen eller regionerna har levt 21 olika liv i ett Sverige med bara 10 miljoner invånare. Varje Region har sina välbetalda politiker och inte minst en uppsjö av byråkrater som också utför parallella uppgifter, men på olika vis (som exv datasystemen och journaleländet visar). Det är inte klokt.

På regionerna har politikerna hittills suttit tryggt även om de gjort bort sig flera gånger. En långsittare med många klavertramp är Svenonius. Bland annat ett superdyrt och glassigt karolinskt sjukhus, med maken som konsult i bakgrunden. Och senast ADHD-tester av invandrare.

Efter valet sitter hon löst.* Det verkar självförvållat. Väljarna är ilskna. Vad ska M-partiet lära av detta?

Mitt svar är M-partiet måste lyfta den känsliga frågan om den politiska klassen. Det är ett ämne som väljarna vid kaffebordet säger otroligt elaka saker om. Det irriterar som sagt miljoner svenskar, liksom det satt Trumps läskiga rörelse på marsch. Som väljare till M-partiet kräver jag att M problematiserar frågan om yrkespolitikens baksidor. Och att lösningar med inslag av direkt demokrati, rotation, majoritetsval i lokala kretsar mm förs upp på bordet. Att detta sker är nödvändigt för att vitalisera den svenska demokratin. Och för att rädda Moderaternas framtid. Dessutom häller det att slå tillbaka populister till höger och vänster.

Torsten Sandström

*Ja, löst och löst. Hon kanske förvandlas till oppositionsråd med bra månadslön… Ännu en uppfinning av den politiska klassen.

Svaga majoriteter innebär svaga regeringar. Det är troligt att Kristersson vid en valvinst för de blågula kommer att bilda regering med bara KD. Jag tror att SD egentligen helst står utanför och väntar på sin chans i kommande val spela ut kortet att borgarna inte klarar av att regera. M-regeringen är nämligen ett riskprojekt. Dessutom är en låg profil i regeringsfrågan en metod för SD att skapa förtroende, på så vis att sakfrågorna väger över ministerposterna. Enda skälet för att låta L vara med i regeringen är Lyndon Johnsons gamla tes: det är bättre att ha dem med i tältet pinkande utåt, än att låta dem stå utanför och pinka in.

För att kunna bilda regering ensamma måste M och KD förstås lova Åkesson guld. Och det blir säkert stora löften. Men för att få igenom viktiga beslut rörande invandring, asylrätt, utvisning, SIDA-pengar mm krävs förstås stöd från Liberalerna. Inte bara från partiledaren Persson, vilket blir svårt nog, utan från hela riksdagsgruppen. Vem kan leda en trupp själsligt kluvna vänsterliberaler som alla kräver frihet att själva bestämma? Det verkar enklare att få en kamel genom ett nålsöga, än att få vänsterliberaler att gå i samma takt.

En dark horse i sammanhanget kan förstås Annie Lööf vara efter valförlusten som kostat Centern många, många miljoner i annonsutgifter. För att rädda sitt ansikte och Centern kan hon avgå och ersättas av en mer jordnära politiker, som förmår ta fajten med SD och KD om landsbygdens väljare. Centern har rasat till och med i Värnamo säger jag med sann skadeglädje (dvs med nästan 4% , i en kommun där SD och M gått fram rejält). Hennes liberala politik har riktats till städernas folk och särskilt kvinnor som tycker synd om att klanernas killar ska straffas hårt. Bara hennes utspel för många år sedan om införande av månggifte i svensk rätt pekar ut mentaliteten. Nu är hennes position definitivt skamfilad. Om Lööf blir landshövding eller ambassadör kan Kristerssons position komma att underlättas.

Ändå talar mycket för tider med fortsatt politisk cirkus rörande ännu en överenskommelse i stil med DÖ och JÖKEN, som ändå hade mycket bredare stöd i riksdagen. Därför är alltså turbulens att vänta. Kristersson och hans rådgivare måste förstås inse detta. Men Kristersson måste rädda sin och partikamraternas närmaste framtid inom den politiska eliten. Därför kan en flört med sossarna vara lockande, trots att M riskerar att bli nära nog uppätet, liksom då L och C drabbats av S-kramar. Det är inte otroligt att en hänvisning till en europeisk kris – och en påföljande samlingsregering S plus M – kan ligga i korten och ”rädda” ansiktet för ledarna av Moderater och Socialdemokrater. Den svenska politiska klassen har nämligen en tendens att ogilla nyval. Inte minst om det visar sig att SD lurar i vassen.

Tyvärr har Kristersson kanske – med hänvisning till antikens Grekland – vunnit det man brukar kalla en Pyrrhusseger.

Torsten Sandström

Efter en omvälvande och trolig blå-gul seger i gårdagens riksdagsval har Sydsvenskan (oberoende liberal!!) följande rubrik högst upp på hemsidan idag:

Malmös valresultat sticker ut – V ökar och SD minskar

Även om uppgifterna är korrekta i sig är det ju fråga om att dölja den röd-gröna förlust som ligger i pipelinen. Den sopas under mattan.

Så agerar inte duktiga journalister. Men vänsters språkrör gör det. Om man vill ge ske av att Malmö är en föregångskommun är det skrattretande. En kommun som lever på statsbidrag och pengar från några välskötta kommuner i Stockholmregionen. Fy sjutton!

Torsten Sandström

Statsminister Magdalena Andersson snackar efter valnatten om att visa stor respekt för den svenska demokratin. Det är faktiskt bara en läpparnas bekännelse. Hennes parti har i åratal demoniserat SD och framställt partiet som nazistsikt. Detta för att säkra S-partiets makt. För en vecka sedan utmålades SD av sosseregeringen som en nationell säkerhetsrisk. Målet har länge varit att skrämma svenska folket. Ty socialdemokratin har känt till att om SD behandlas som sina systerpartier i Danmark och Norge är det slut med S-partiets långa makt över Sverige.

Jag röstade igår inte på SD, utan på M och KD. Orsaken är att jag hör ord från partimedlemmars läppar som tyder på unkna agendor. Men jag är ändå glad över att sossarnas motbjudande demonisering av SD förefaller ha brutits och att deras vänsterliberala satelliter i huvudsak backat eller hållits små. Förklaringen till att den röd-gröna sidans ras inte blivit större sammanhänger med ett stort stöd från kvinnliga väljare – beroende som jag tror på deras större benägenhet för konsensus. Att sossarna inte vunnit större framgång och S-regeringen tycks falla verkar ytterst bero på att S-partiet förlorat många röster i landets invandrartäta utanförskapsområden, där det islamistiska Nyans vunnit stor framgång. Det är ödets ironi att sossarnas bidragsregn över invandrarnas grupper besvarats med valförluster i förorterna! Och att klanernas våldsutövning nu fått en partiförankring i islam.

Om det nu – som jag hoppas – blir en blågul regering återstår nästa steg. Vid en seger måste de enas om en stor bukett strategiska reformer. Det gäller alltså slakt av många heliga svenska kor! Högst på min önskelista ligger minst följande elva reformer:

1 En grundlagsutredning om inslag av mer direkt demokrati, om domartillsättningar utan politiskt inflytande samt om införande av en konstitutionsdomstol

2 Beslut om återinförande av offentligt tjänsteansvar

3 Snabbutred lagstiftningen om hyra och anställning (MBL och LAS)

4 Begränsa antalet statliga myndigheter

5 Låt staten bli huvudman får vården och slopa regionerna

6 Genomför en effektiv skärpning av kraven på public service´s (SR/SVT:s) politiska oberoende

7 Avskaffa partistöd och statligt presstöd

8 Återinför kunskapsskolan

9 Sänk skatten på arbete och höj den på fast egendom

10 Sänk SIDAS budget till fransk och tysk nivå (dvs med 50%)

11 Och slutligen: enas för sjutton snarast om att sluta skryta om Sverige som ett föredöme för andra nationer – visa det i stället genom praktisk politik!

Torsten Sandström

Timmarna innan vallokalerna stängs känns ödesmättade, även om det ytterst endast är fråga om vilken del av den politiska eliten som ska vinna över denna andra.

Det är uppenbart att svenska folket är kluvet politiskt sett. Den ena halvan, som under åtta år representerats av socialdemokratin och vänsterliberala, är allvarligt bidragsberoende. Resignerat röstar man grönrött. Något alternativ till fortsatt statliga bidragsförsörjning tycks man inte se. Och för många blir en övergång från bidrag till eget arbete helt enkelt olönsamt och motbjudande, även om bidragen inte erbjuder lyx.

Den andra halvan av nationens medborgare är de som betalar tunga skatter. ”Halvan” är egentligen inte korrekt, ty enbart omkring 15% av befolkningen betalar under sin livstid statlig inkomstskatt, dvs idag skatt på inkomster över 46.200 kr i månaden. De betalar sammanlagt 55 miljarder kronor per år. Härtill kommer att det normalt är denna grupp som betalar skatter på kapitalinkomster, på totalt omkr 340 miljarder per år. Men moms och kommunalskatt betalar förstås alla. Härtill kommer att arbetsgivaravgift på utbetald lön erläggs av nationens arbetsgivare, för samtliga löntagare, dvs sammanlagt 2000 miljarder kr (inklusive moms mm).

Hursomhelst kan man förenklat tala om en närande och en tärande del av befolkningen. Enligt demokratins spelregler har Riksdagen rätt att beskatta medborgarna och även att beskatta dem olika. Jag tror många svenskar i grunden tycker att de välbärgade ska betala en större skattebörda. Men jag tror också att flertalet svenskar ogillar att socialdemokratin utlovar höjda bidrag till icke arbetande månaden före en valrörelse, medan man utan preciseringar varslar om en opreciserad skattehöjning för den närande delen av befolkningen. Röstköp inför val har blivit socialdemokratins maktinstrument nummer två, efter en listigt uträknade kontroll över nationens medier genom svärmar av vänsterjournalister (och förstås bidrag till medierna).

I årets valrörelse ser vi ånyo dessa mekanismer i spel, dvs röstköp och bidrag från mediernas politiska språkrör. Detta talar för fortsatt regeringsmakt för S-partiet efter dagens val. Men å andra sidan drabbas större delen av det svenska folket just nu av höga kostnadsökningar som delvis beror på samma partis misshushållning avseende nedlagd kärnkraft och höga energiskatter. Det splittrade folket kommer inte att enas vid valurnorna. Men kanske kommer S-regeringens misshushållning att fälla avgörandet ikväll, så att en ny blågul regering ser dagens ljus. Det hoppas jag förstås.

Ifall en blågul regering kommer att klara nationens problem återstår att se. Jag väntar mig att en eventuell ny regering lanserar en diger lister av strategiska reformer. Om detta har jag länge bloggat. Utan tuffa reformer har nationen snart tillbaka det röstköpande S-partiet och dess mediala proselyter vid rodret för regeringsskutan.

Torsten Sandström

Statsminister Stefan Löfvens ord kommer förmodligen att bli klassiska. Vänsterns politiker såg inte kriserna kring kärnkraftsnedläggningar, coronadödlighet och klanvåld komma. Den politiska ledningen agerade blint.

Det ryktas i dagarna om ett högt deltagande i dagens val. Ska det förklaras genom att folket sluter upp bakom socialdemokratin, som enligt min mening länge agerat blint och maktfullkomligt? I det politiskt märkliga och medialt enkelriktade Sverige är denna tolkning inte alls omöjlig. Men jag som är demokrat och skeptiker tror inte att denna slutsats är rimligast.

Enligt min mening bör den svenska väljarkåren äntligen ha förstått konsekvenserna av politiker som – liksom Stefan Löfven och Magdalena Andersson – inte ser sanningen i vitögat. Ett möjligt högt valdeltagande är kanske en protest? Och i så fall en lycklig och demokratisk sådan. Folket bör såvitt jag förstår vara trött över en inkompetent svensk vänsterpolitik som länge har skapat svåra och kostsamma problem för nationen.

I så fall kommer svenska vänstermedier att gråta floder över det man gärna kallar auktoritär populism. Enligt min mening är detta en helt felaktig analys. Den svenska krisen – är liksom den i USA – självförvållad. Det rör sig om att vänsterliberala yrkespolitiker länge – och egoistiskt – missbrukat demokratins spelregler. Och att medierna agerat som deras politiska språkrör. Alltså om PK-samhällets farliga mekanismer.

Torsten Sandström

Min avsikt är att på sikt bygga upp en nysvenska ordlista. Här några första vanliga ord från vardagen:

JOURNALIST Politiskt språkrör

TIPPNINGSPUNKT Hasardföretag, casino

SOPSTATION Tippningspunkt

SÄKERSTÄLLA Försöka

INVASIV ART Människa

MILJÖPARTIST Klimattaliban

VÄNSTERINRIKTAD Oberoende liberal

SÄNGVÄTARE Statsvetare

VI SOM INTE SÅG DET KOMMA. Vänsterns politiker och sympatisörer

Socialdemokratin för en infam debatt om företagen roll i svenska samhället. Deras ensidiga bild är att företagen enbart ska sysselsätta lönearbetare inom industrin. Där tillåts vinster tas ut till aktieägarna. Här erkänner vänster motvilligt att produktionen sker effektivare – och bättre för anställda och samhälle – än genom tillverkning i kommunal eller statlig regi. Så långt tänker sossarna också rätt.

Men när det gäller företagens roll utanför industriproduktionen uppstår en vallgrav, ja rentav en djup klyfta. Här hajar vänstern ingenting. Inom vård, skola och omsorg blir företagsdrift och vinstutdelning liktydigt med en stöld från samhället. Detta har folket till leda tvingats höra var dag under en lång valrörelse från statsminister Anderssons mun.

Tystnad råder helt om att exv. vårdföretaget Capio – ägt av franska intressen – driver St Görans stora sjukhus till en för det allmänna lägre kostnad på kanske 20% än vad de offentligt drivna sjukhusen i Danderyd och inom Karolinska gör. Skattebetalarna tjänar alltså pengar på Capio! Så om Capio gör en aktieutdelning till sin ägare är det helt ovidkommande i sammanhanget. Ingen klagar på Capos vårdkvalitet. Privat drift är helt enkelt effektivare och medför normalt högre löner och större trivsel för personalen. Färre och tuffare administratörer är en viktig anledning.

När det gäller skolverksamhet tycks situationen vara liknande. Genom priset per elev har kommunerna möjlighet att styra upphandlingen av tjänster. Man har också möjlighet att kontrollera kvaliteten och dra in uppdrag till skolföretag som missköter sig. Mycket talar för att privata skolor medför en effektivare drift. Intäkter och kostnader syns direkt i resultaträkningen. Och missnöjda elever eller föräldrar blir en dödsstöt åt företaget. Givetvis finns då en risk för överbetyg. Men det är ju statens sak att genom svärmar av centrala prov stämma i bäcken! Men i sossarnas Sverige är antalet centrala prov alltför få – och lärarna tillåts genom rättsliga föreskrifter enkelt frångå utfallet. Vänstern och dess forskarproselyter menar nämligen att betyg och ingripande krav är auktoritära fenomen. Och i denna vänsterhymn instämmer givetvis de lärarfack som S-partiet har nära band till.

Så problemet i skolan är inte vinstutdelning, utan att de kommunala skolorna ofta – inte alltid – är svagt organiserade med starkt inflytande från lärarnas fack, som inte har en aning om sann pedagogik, utan bara vill ha fler medlemmar, dvs lärare och kringpersonal av alla slag. Jag medger att kommunala skolor fått ett tyngre elevmaterial genom en omfattande invandring från främmande kulturer. Men kommunala skolor får en högre elevpeng som kompensation. Att den inte skapar tillräckligt god studiemiljö är ett faktum som S-partiets ursvaga integration måste bära störst ansvar för. Så skyll inte på privata skolföretag! Reformera i stället de kommunala och inför metoder för att mäta kostnaderna där på ett rimligt vis och belöna effektiva skolor!

Allt som jag skrivit kan en förnuftig medborgare själv ta reda på. Men i sossarnas samhälle gäller inte förnuft. Där styr vänsterns dogmer, dvs förutfattade meningar och hjärnspöken. På så vis är vänsterns ideologi faktiskt samhällsfarlig. Den genomsyrar och skadar demokratin. Det är deras opedagogiska skolpolitik som för elever och föräldrar vilse. I stället för att ta lärdom av Finlands kloka pedagoger har de svenska vänsterpedagogerna och landets S-politiker i åratal utsatt den svenska skolan för allvarliga övergrepp.

Inte undra på att elever och föräldrar söker efter fria skolor! Sverige behöver inte mer politik. Vi behöver sunt förnuft och fria människor.

Torsten Sandström

Rätten i det förindustriella samhället brukar av forskare ofta beskrivas med ordet status. Tanken är att avtalet som regleringsform ännu inte dominerar samhället. Människors relationer styrs i stället av regler som är givna av högre makter, dvs kungar, kristna präster och andra eliter. Genom sådan reglering blev inte bara äktenskapet heligt, utan också stånden gavs makt att utfärda regler för hur lagar skulle stiftas och näringslivet normeras. Om status samhället ska förstås rätt måste dess motsats presenteras, nämligen nutidens reglering genom kontrakt eller avtal.

Inom rättshistorien kan på så vis industrialismens eller kapitalismens triumfer ses som en frihetsrörelse. Det började med krav på reformer inom hantverk och makten över näringslagstiftningen. Frågor väcktes om varför borgarnas stånd skulle bestämma över tillverkningen av varor, bemanningen, utbudet och varupriserna. Samt varför aristokrati och präster skulle ha rätt att lagstifta trots att de enbart representerade en liten minoritet av befolkningen. Den franska revolutionen 1789 blev på så vis en mäktig protest mot statussamhället och en bred manifestation för näringslivets reglering genom kontrakt, låt vara att britternas gloriösa revolution hundra år tidigare redan öppnat dörren till vidgad folklig frihet, parlamentarism och ökad avtalsfrihet.

För svensk det är kontraktssamhällets införande en fråga för andra halvan av 1800-talet. På många plan avvecklades åldrig lagstiftning om stånd, om tillstånd för näringsidkande, om plikt att gå till kyrkan samt om kunglig makt över statsapparaten och ny lagstiftning. Det kan man verkligen kalla reformer! Även om statusregler med religiösa rötter länge fanns kvar via kristenhetens makt över äktenskap och familj kom samhället alltmer att styras via avtal och idéer om konkurrens. Nutidens vision om ett samhälle som i görligaste mån styrdes av kontrakt och marknader spel växte alltså fram.

Det kan inte råda minsta tvekan om att en stegvis övergång från reglering genom status till kontrakt har varit den viktigast politiska händelsen i svensk historia sedan mitten av 1800-talet. Det svenska samhällets nuvarande välstånd bygger närmast helt och hållet på denna grund.

Men på vissa samhällsområden har statusregleringen tenderat att bita sig fast. Detta gäller framför allt inom den samhällssfär som rör kyrkans historiska inflytande och traditionella värderingar om äktenskap och familj. Men vad gäller medborgarnas försörjning och idkandes av näring har kontraktens makt närmast totalt fått överhanden.

Nu över till intressanta. Den svenska socialdemokratin har initialt bejakat avtalssamhällets dominans. Man har gärna sett – eller godtagit – det nya samhällets rättsliga syn att medborgarna agerar som avtalsslutande parter i arbete, boende, köp av livsmedel osv. Även inom äktenskap och familj har en frihetsbaserad avtalssyn anammats av liberaler och socialdemokrater. Och kyrkans tvångsmakt har sent omsider avvecklats och den enskildes trostillhörighet närmast blivit reglerad genom kontrakt (låt vara att staten klåfingrigt ännu vill vara med).

Men det egendomliga är att nya statusmönster samtidigt vuxit fram genom socialdemokratins önskan om makt över samhälle och riksdag. Officiellt har motiveringen varit att exv arbetare och hyresgäster kräver ett särskilt skydd, som ska verkställas genom arbetarpartiets egna organisationer, dvs fackföreningar och hyresgäströelser. Vidare har på en rad viktiga samhällsområden lösningar via kontrakt avvisats, för att i stället regeras genom statens försorg. Stora områden av välfärden, pensionerna, skolan, vården, kulturen har lagts under gigantiska offentliga byråkratier. I mångt och mycket har den svenska nationen centraliserats genom den nya statusreglering jag nu talar om. Även över den svenska kyrkan har S-partiets stat sedan 2000 kvar en kontrollerande hand, då man arrangerar val till kyrkomöte och samlar in kyrkoavgifter (Wanja Lundby-Wedin är typiskt nog högste kyrkopolitiker!). Jag menar att det således att svensk politik inte gjutits i avtal, utan i socialdemokratisk betong. I bakgrunden finns en ambition från socialdemokratins att styra samhället.

Min uppfattning är att kontrakt normalt är en bättre – om än inte alltid möjlig – grund att bygga ett samhälle på. Vi kan se det tydligt i dag. Den svenska skolbyråkratin har allmänt sett misslyckats med att bygga en skola för kunskaper genom ordnade studier. Dessutom härjas vårdsektorn av ett tjugotal landsting/regioner, som inte heller lyckas göra vården till en nyttighet för alla och i rätt tid. Även inom andra samhällssfärer – såsom bostäder och arbete – har socialdemokratins statuslagstiftning visat sig kontraproduktiv. Bristen på okvalificerade låglönejobb och bostäder är tydliga sjukdomstecken som medfört arbetslöshet och att folk saknar tak över huvudet.

Givetvis kan ett samhälle inte totalt styras genom avtals- och marknadslösningar, jfr försvar och rättsvård. Men den storskaliga svenska byråkratin är inte heller någon patentlösning, särskilt som den misslyckats i flera viktiga avseenden. Jämfört med socialdemokratins döda hand över skola, vård, sysselsättning och bostadsproduktion är marknad och kontrakt utan tvekan ett viktigt stöd för människor som önskar fria val, frihet och ett bättre liv.

Jag menar därför att det i dagens Sverige än en gång är tid för en frihetsrörelse, som riktas mot socialdemokratins ineffektiva statussamhälle. Liksom äldre tider eliter har Socialdemokraterna nutida bygge av Sverige kört fast, helt enkelt. Sverige behöver således något som liknar de stora reformrörelser som efter mitten av 1800-talet verkade för ett samhälle i samklang med människornas behov. Än en gång reses krav på färre lagregler och fler kontraktslösningar. Än en gång behövs ett öppnare samhälle.

I toppen behövs en riksdag med färre ledamöter, som snabbare växlar position och alltså utövar makt under mer begränsad tid (för att därefter återgå till sina civila sysslor). Majoritetsval i lokala valkretsar bör ersätta proportionella val på riksnivå. På mellanplanet behövs det färre, slimmade och effektiva myndigheter, som inte agerar som marionetter i regeringens hand och som fått rätt att lägga sig i människornas liv. Och i basen ska medborgarna maximalt ha rätt att själva sluta avtal i frågor som rör deras liv och slippa tyngas av socialdemokratins statusreglerade inferno. Om August Strindberg var oroad över byråkratin på sin tid – vad skulle han skriva idag?

Torsten Sandström

Vänstern erbjuder en trist och kostsam framtid för Sverige. En fortsatt sosseregering kommer att innebära höjda skatter som Magdalena Andersson nu mörkar. Men bakom sig har hon nationens mest kostnadskrävande gäng V och och Mp. Och så vindflöjeln Annie Lööf – som efter åtta är av uppfostran av sina egna barn – det nu passar att äntra en ministertaburett. Och där kommer hon att sitta för att -liksom under de senaste kvällarnas valdebatter – hundra gånger mekanisk upprepa ordet ”säkerställa” liksom den tristaste byråkrat. Om hennes idéer över huvud kan säkerställas på bredare front är det ju i saklig samverkan med den blå-gula sida och inte med den röd-gröna.

Vem kan tro att sossar, som i åtta år har sagt nej till rimliga reformer, veckorna före valet kommer att föra en helt annan politik. Jag anar att hennes utspel igår om att EU kommer att fixa energin om några veckor kommer att visa sig vara bara en dröm. Då hoppas Andersson sitta kvar vid regeringens roder och under ytterligare fyra år plåga det svenska folk som arbetar och betalar statsskatt på sina inkomster.

Alltså hotar fyra framtida år med vårdbyråkarti, bostadslöshet, arbetslöshet (trots efterfrågan på anställda), bidragsslöseri, skolförfall osv. Men först en kall och dyrbar vinter med energikris i bostäder och bilar.

Fy sjutton om inte folk – som inte lever på bidrag – sansar sig och röstar bort S-regeringen på söndag!

Torsten Sandström

Läsaren av min blogg har kanske har reagerat över att jag använt detta ord på Mp: s ledare. Men jag har noga tänkt på saken. Min förklaring är att partiet argumenterar som om inga alternativ finns till dess politik. Deras tal hörs som den nyfrälstes, som jag har viss erfarenhet av sedan mina gymnasieår i Jönköping på 1960-talet. De teser som IPCC spikat upp på FN:s port är heliga för Mp-folket. Trots att tolkningen ger stort utrymme för olika politiska lösningar. Men för Mp finns bara en – den rätta vägen. Alla oliktänkande ses som förtappade dumhuvuden som inte förstår sitt eget bästa.

Till detta kommer ett annat skäl. I gårdagens partiledardebatt på TV4 framträdde Märta Stenevi som en person som går i talibanernas fotspår. Med en förhäxad blick rabblade hon leende partier ur IPCC/FN:s katekes. Ingen av de närvarande partiledaren hade förstått något om hur miljön ska hanteras, sade hon rakt på. Hela hennes person var den frälstes. Enda skillnaden mot talibanerna var den hypermoderna och dyrbara klädseln, utan burka.

Jag ryser. En person som inte förstår att nationell politik är kompromissernas konst ska inte syssla med just politik. Och att sossarna länge regerat med talibaner är en skam för landet. Och en ytterst tung börda för folket och skattebetalarna.

Torsten Sandström

Den politiska klassen håller som bekant ihop, även om de näbbar om stolarna i finrummet. På bilden en person, Aida Hadzialic, som gjort snabb karriär på sin partibok. Efter att kört berusad och blivit sparkad ur sosseregeringen så dyker hon ändå snart upp igen. Denna gång i Stockholmsregionen, nu som boss för socialdemokratins vårdpolitiker i landets största landsting.

Vad vet hon om vårdens behov? Hon som har mage att i en valaffisch tala om varsel för uppsägning av vårdpersonal, i en region där bristen på arbetskraft är skriande (jag har bytt ut ordet vårdanställda mot yrkespolitiker). Hon känner ju inte ens till verkligheten inom vården! Möjligen har hon minnen från en alkoholklinik?

Så agerar sossar. Och då funkar den politiska klassen av yrkespolitiker. En person i den politiska karriären stoppas slumpvis in för att få fortsatt försörjning av det allmänna, dvs skattebetalarna. Sossarna är ett parti som styrt landet alltför länge. Nu gäller det att pröva nya politiker. Så rösta bort Hadzialic!

Någon som läser min blogg tycker kanske att jag med mina personangrepp agerar osmakligt. Då det gäller att peka ut ett stort nationellt problem är det nödvändigt att lyfta fram exempel som människor känner till. Tyvärr. Sanningen om samhället är överordnad enskildas intressen i karriären.

Torsten Sandström

Kristofer Ahlström räknar i DN häromdagen upp en rad påhopp mot miljöpartister från människor på högerkanten. I slutet av hans skräckskildring nämns även ett mord – i Brasilien! Texten har rubriken: Därför är klimatet del av valrörelsens kulturkrig.

Det är säkert så att hårda ord byts mellan klimattroende och klimatrealister. Ahlström tillhör uppenbarligen den förra gruppen. Han säger inledningsvis helt korrekt att klimatet borde ha varit en vetenskapligt neutral fråga. Men han förmår inte att problematisera hur vetenskapssamhället fungerar och hur tveksamma dominerande åsikter ofta tillåts härska, tills de visar sig mindre väl underbyggda. Tänk bara på frågan om solen eller jorden som universums centrum eller om Bibelns teori om livets utveckling före Darwin.

Ahsltröm är på så vis synnerligen naiv. Han utgår – utan att säga det – uppenbarligen från att IPCC:s syns på klimatet är 100 procent korrekt vetenskapligt sett. Hans trosvissa inställning framgår bla av att han påstår följande (som svar till värmeskeptiker): ”I själva verket har de senaste sju åren med klar marginal varit de sju varmaste som uppmätts, globalt.” Detta säger han utan att ange någon som helst tidsram i mänsklighetens historia. Jag läser just nu Jonathan Lindströms fina bok ”Sveriges långa historia” (2022) och får på många sidor ta del om hur klimat och därför väder växlat bara de senaste 4000 åren.

Om man, som Ahlström tycks tro, att det bara finns ett enda korrekt svar om uppvärmningens orsaker och framför allt effekter i tid och omfattning blir vetenskapsteori en barnlek. Själv är jag förvisso lekman, men skeptiker till politiska organisationer syn på vetenskapen, i stil med FN/IPCC:s självsäkra proklamationer i skräckens form. Professor em i meteorologi Lennart Bengtsson lyssnar jag därför gärna på. Han ansluter sig till effekten av ett ”CO2-lock” i atmosfären, som sakta värmer upp klimatet. Men han är ändå optimist och menar att många osäkra moment finns som gör att skräckbilden blir felaktig. Det han skriver i sin populärvetenskapliga bok ”Vad händer med klimatet” (2022) har uppenbarligen varken Ahlström eller mängden svenska klimattroende tagit del av. De dyrkar ju IPCC och Greta Tunberg! Dessutom är Bengtsson inte ensam bland världens klimatrealistiska vetenskapare. Om deras existens råder också ”största möjliga tystnad” i vårt land. Det är faktiskt skamligt!

En person som Ahström, som fortlöpande erbjuds utrymme i DN att plädera för sin tro, borde faktiskt skämmas. Han är sannerligen inte ensam i skamvrån. Flera av de svenska forskare han hänvisar till – alla tycks vara samhällsvetare!! – ignorerar de olika andra läger som alltså finns inom den naturvetenskap som sysslar med solen, rymden, jordens atmosfär och dess mångtusenåriga växlingar mellan varmt och kall väder på Jorden.

Enligt min mening finns det därför anledning att döma Ahlström hårt. Okej att människor på högerkanten ibland gör övertramp. Men det gör faktisk – i än större skala – IPCC:s proselyter, med eller utan vetenskaplig examen i ämnen fjärran från det som sker i atmosfären. Ahlström borde skämmas över hur han missbrukar sin roll som journalist vid bevakning av den viktiga fråga han snackar om.

Torsten Sandström

Det gäller att granska och slå tillbaka sossarnas eländiga propagandaaffischer inför kommande val! Ofta är de formade som en spottloska i motvind. Alltså slår de snabbt.tillbaka på sossarnas maktparti!

Särskilt denna affisch som vill att du ska rösta för att samma gamla yrkespolitiker ska får fortsatt försörjning i ledningen för de svenska landstingen. Ut med politikerna. Bort med 75% av byråkraterna. Och låt sedan staten – med exv tre regionala myndigheter – samla vården i en hand. En självständig myndighet (utan sossar eller andra politiker styrelsen). Riksdagen ska naturligtvis reglera myndigheten genom lagstiftning, men inte låta den styras genom klåfingriga politiker och fackpampar.

Konkurrensutsätt sedan vårdgivarna så att vården funkar lika flinkt som många privata organisationer. På privata Capio eller Kry beställer jag snabbat tid och får besked efter några timmar. Affärer och transporter funkar som bekant även under semestertid (men inte de svenska landstingen). På så vis kan antalet anställda och lönerna för vårdpersonalen öka utan att vården blir dyrare för dig och mig. Tala om win-win!

Torsten Sandström

Rätt ska vara rätt! I gårdagens sk statsministerdebatt skåpade Ulf Kristersson formligen ut Magdalena Andersson. Han slog in det ena servesset efter det andra och Andersson såg ofta uppgiven ut. Och vad ska hon säga med en så usel politik, full med tvära kast bara veckor före valdagen.

Jag har tidigare kritiserat Kristersson för att vara tam och nästan handfallen. A alltför respektfull inför sossarna, som däremot inte tar hänsyn till någon motståndares åsikter. Men i går kväll var Kristersson verkligen på hugget. Inga trista och vänliga tirader. Utan pang på rödbetan. Och han överglänste Andersson vad gäller politiska idéer. Hon sa nästan hela tiden: jag tycker som Kristersson!

Nu anar jag en taktiskt list bakom Andersson låga profil – eller nästan fullständigt utslätade attityd. Henne rådgivare vet nämligen vilka som röstar på sossarna, dvs främst kvinnor. Och känner jag det könet rätt – vilket inte alls är säkert – så har konsensus hög prioritet. Därför ogillas en anfallande stil. Många kvinnor tror jag röstar på den svage bara för att man tycker synd om personen ifråga. Men jag hoppas verkligen att nutidens kvinnor kan skilja sak från person. Den svenska nationen har misskötts politiskt å det värsta under åtta års tid. Tänk bara på mannen Stefan Löfven, som dödligt hanterade covid och klanernas brottslighet! Så Kristersson har helt rätt. Och därför måste sossarna röstas ned!

Jag hoppas därför att mina läsare gör heroiska insatser de sista dagarna inför valet för att övertyga kvinnliga bekanta att en röst på S-partiet är en röst på fortsatt eländiga politik. Sitt inte med armarna i kors, utan ta fajten med potentiella S- och C-sympatisörer!Igår hade jag på bloggen 1.800 besök. Om alla kan värva några osäkra väljare så bidrar vi kanske till en ny regering, som i varje fall är bättre än den sittande.

Torsten Sandström

Jag ser på stan valaffischer som tyder på att centerpartisten Elisabeth Thand Ringqvist är på väg tillbaks i politiken. Det är tråkigt. Hon har nämligen kostat Sveriges skattebetalare miljarder som sakkunnig hos Maud Olofson i näringsfrågor. Flera allvarligt misslyckade affärer, som jag tidigare bloggat om. Typiskt nog har hon sedan jobbat med riskkapitalsatsningar och har sannolikt lyckats bränna ännu mer pengar här och där. Hon har nämligen ofta bytt jobb! Nyligen senast som ordförande i AB Storskogen, som i dagarna noteras all time Low för affärer helt åt snårskogen. Detta uppdrag har hon alltså också tvingats lämna.

Nu ska hon uppenbarligen frälsa Centern och i en planerad koalitionsregering med sossarna få ett jobb där hon kan fortsätta att förstöra andras pengar. Skattebetalarna är i farozonen än en gång. Huvaligen!

Så jag säger som Tage Erlander: ”Huk er gummer och gubber – nu laddar hon om”.

Alltså finns det ytterligare en anledning att hoppas på att Centern ska sänkas under 4%-spärren. Det ska till skräckpolitiker Annie Lööf och Elisabeth Thand Ringqvist för det! Och Sverige behöver sannerligen en politisk riskminimering.

Torsten Sandström

Annie Lööf tycks av opinionsundersökningarna att döma fått luft under vingarna. Efter att ha varit ett sänke för sitt parti förefaller hennes position som misstänkt mordoffer i en galnings huvud ha vänt på vindriktningen.

Nu är det uppenbart att hon satsar på en post i en eventuellt kommande sosseregering. För några år sedan skulle hon äta upp sin sko om hon gjorde upp med S-partiet. Ny gullar hon med Magdalena Andersson, som desperat söker stöd från alla håll. Det skulle inte förvåna mig om sossarna till och med skulle kunna regera med SD – enbart för att partiet ska få posten som regeringschef!

Såväl S-partiet som Centern har trassliga röda linjer. Min teori är att Lööf just nu vill ha en ministerpost. Hon födde barn i anslutning till såväl valåren 2014 som 2018. Därav henne bristande intresse att sitta i en regering. Och så blev det i stället de eländiga uppgörelserna med socialdemokratin i form av DÖ och JÖKEN. Hon avstod alltså av familjeskäl från att fullgöra det som många väljare väntat. Men nu passar en regeringspost den maktsugna damen med obegränsat självförtroende.

Den skarpa kritik som Lööf fått har på senare tid har liknats vid förföljelse av hennes person. Jag menar däremot att kritiken är befogad. Familjeskäl är en privatsak – alltså en personlig grön linje. Men ord och löften i en valrörelse har en statsrättslig karaktär med bäring på ett folks bästa. Därför kan man tala om ett svek. Och att skarp kritik av Lööf är i hög grad befogad.

Torsten Sandström

En sådan här rubrik skriver DN den 5/9, några dagar före valdagen:

Per Svensson: Ulf Kristersson är en förlorare hur han än gör

Tanken tycks vara att han Moderaterna antagligen förlorar valet i antalet röster eller vinner det och samtidigt drar på sig skam för samverkan med SD.

Så tänker en av DN:s mest uppblåsta journalister. På tidningens kultursida löper nämligen vänsterliberaler ständigt amok. Även om inslag finns i hans text av fakta så dryper den av hans personliga åsikter och antipatier mot svensk sakpolitik, dvs kompromissande i speciella frågor med en meningsmotståndare. Alltså den typ av resultatpolitik som socialdemokratin i åratal bedrivit med kommunisterna, nu V, utan att den ådragit sig den typ av kritik Svensson riktar mot SD. Detta trots att kommunismen har en minst lika blodig historia som nazismen, en bakgrund som SD åtminstone i ord tagit avstånd från.

Enligt samma logik som Svensson presenterar borde han han alltså kunna åstadkomma följande rubrik:

Per Svensson: Magdalena Andersson är en förlorare hur hon än gör

Men se denna rubrik passar inte in i Svensson och DN:s politiskt korrekta vänsterpolitik.

Som bloggare har jag fri rätt att politisera och framföra mina åsikter. Det har även Svensson om han håller sig på ledarsidan i DN. Men utanför den gäller vanliga journalistiska krav om saklighet och kritisk faktagranskning. Detta struntar Svensson i. Han tror sig nämligen sprida sanningar. Och då är det rätt att döma ut en viss politiker men underlåta att säga samma sak om konkurrenten då hon agerar precis på ett sätt som Svensson hånar.

I kraft av tidningens upplagas storlek tycks DN:s journalister uppfatta sig som svenska mäster i journalistik. Därav den hybris man dagligen får ta del av i tidningens spalter. Några fina undantag finns förvisso. Men DN är ändå åsiktsjournalistikens svenska mekka. Här är vänsterjournalistiken lika grundmurad – om än mindre vulgär – än hos Aftonbladet. För mig är det en gåta hur någon kan vara stolt över ett sådant arbete.

Alltid lurar nog Svensson i sin högfärd en eller annan läsare. Men han vinner knappast respekt hos tidningens hela läsekrets.

Torsten Sandström

Dan Korn skriver i Bulletin den 19/6 en intressant text om mångkulturalismen förutsättningar, dvs om möjligheterna att öppna ett lands gränser för att genomföra en storskalig lyckosam invandring, se länken nedan. Artikeln måste ses mot bakgrund av den senaste decenniets fatala svenska misslyckande med att realisera en storskalig integration av invandrare med framför allt islamskt ursprung.

https://bulletin.nu/korn-hayek-forstod-det-reinfeldt-inte-forstod

Korn menar – med hänvisning till Friedrich Hayek – att ett framgångsrikt inlemmandet i ett nytt samhälle förutsätter en gemensam moralisk övertygelse mellan de nyanlände och det mottagande samhället. Alltså anser han att offentliga tvångsåtgärder inte är en framgångsrik väg, utan att det måste till gemensamma kulturella mönster mellan staten ifråga och de individer som ska inlemmas. Att dessa gemensamma mönster saknats blir, om jag tolkar Korn rätt, förklaringen till att det liberala svenska samhället misslyckats med ambitionen att integrera den miljon invandrare som anlänt till Sverige de senaste dryga tiotalet år.

Jag tror att Korn har rätt i huvudsak. Och Hayeks tanke är säkert riktig. Men Korn tycks använda idén som ett bevis mot att liberala samhällen inte kan åstadkomma en integration av personer från andra kulturer. Alltså som ett angrepp mot liberalismens sak. Detta kan jag inte acceptera.

Under och efter andra världskriget skedde en betydande invandring från utlandet, såsom från Tyskland, Finland, Baltikum, Italien, Grekland, Jugoslavien, Turkiet m.fl. länder. Man måste säga att påtagliga kulturella, språkliga och religiösa skillnader funnits hos de nyanlända jämfört med svenska folket i stort. Trots vissa problem med kriminalitet och utanförskap måste man ändå säga att denna invandring lyckats allmänt sett. Förklaringen är att en mängd jobb fanns i Sverige och att många anlände utan familjer. Kraven på bostädernas kvalitet var vid denna tid inte så hög, jämfört med det nuvarande Bostadsverkets allomfattande målsättningar. Viktigt att notera är dessutom att pengar till större bidrag inte heller utlovades.

Därför är en lyckosam integration inte enbart en fråga om moral eller om det liberala samhällets tillkortakommanden. Invandringen efter kriget skedde från främst kristna nationer. Och antalet nyanlända var till omfattningen anpassad till den svenska nationens behov och resurser. De senaste decenniets invandring har nästan uteslutande avsett muslimer från fattiga förhållanden i Västasien, Somalia, Afghanistan mfl länder. Alltså folk från platser med i grunden annorlunda kultur, språk och moraliska traditioner. En sådan omfattande och problematisk invandring klarar inget samhälle av, oavsett om det är liberalt eller inte.

Enligt min mening kan uppenbarligen en invandring vara bra för Sverige. Men det som inte är bra är det öppna hjärtats ambitioner och en fri asylrätt. Märk att efterkrigstidens invandring hade ett tydligt reglerande upplägg, i och med att svenska myndigheter medverkade till företagens sökande efter arbetskraft utomlands. På så vis kom invandringen att anpassas till den svenska nationens behov och dess resurser att ta emot nyanlända utan omfattande permanenta statsbidrag.

Som marknadsliberal av den gamla stammen – det sista är ett viktigt påpekande – menar jag alltså att ett frihetligt samhälle visst kan arrangera framgångsrik invandring. Men förutsättningen är att omfattningen anpassas till mottagarlandets önskningar och resurser samt att krav ställs på att de nyanlända maximalt verkar för sin egen kulturella och språkliga anpassning. Ingen invandring kan därför vara helt fri. Så var det inte heller i USA under åren omkring slutet av 1800-talet.

Torsten Sandström

Igår syntes följande rubrik på DN:

Katrine Marçal: När Storbritannien har stora problem tar en kvinnlig ledare över

Sedan länge enrollerar DN Marcal som skribent från London. Hennes anknytning till socialdemokratin är bekant och syns varje dag som hon rapporterar. Hon har under våren haft högtidsstunder på grund av Boris Johnson klantiga och omogna ledarstil. Alltså mycket galla från Marcal, till hennes eget stora nöje.

Igår blev det känt att Liz Truss blivit Tories kandidat till posten som premiärminister. Då blir feministen Marcal så yr att hon måste plocka fram könsfrågan och jämföra med Thatcher. Det unika exemplet Thatcher bli på så vis en strukturfråga i stil med att det krävs kvinnor för att reda ut Storbritanniens problem.

Min undran är om det inte på DN finns någon som kan styra upp journalisternas envetna åsiktsjournalistik. Svaret är antagen: jo, det finns någon. Men denne är antingen själv åt vänster eller menar att varje journalist själv ska bestämma tidningens position. Därför tvingas de som valt att prenumerera på DN nästan ständigt tugga vänsterteser.

Jag har skrivit det förr, men det tål att upprepas: Sveriges främsta politiska problem i nutiden är journalistkårens närmast konsekventa vänstersnack. Förmodligen kommer det tyvärr att avspeglas i söndagens valutfall.

Torsten Sandström

Det är bara en knapp vecka till valet. Energikrisen håller på att fånga svenska folket. Det kan innebära en valvinst för den liberal-konservativa sidan.

Många minns husmödrarnas Matuppror från 1972 som initierades av kvinnor från Skärholmen. Protesten gällde höga matpriser. Den fick stor uppmärksamhet och satte press på regeringen Palme.

Varför genomför inte den samlade oppositionen en likande protest exv på Sergels torg? Kom igen alla partisekreterare till höger!

Det gäller att få maximalt antal väljare att förstå att energikrisen är skapad av såväl sossarna (genom nedläggning av fyra kärnreaktorer sedan 2017) som Putin. En olycka kommer sällan ensam, brukar det heta…

Skenande energipriser visar att sossarnas politik har skadat landet!

Som surströmmingsälskare lider jag med de konservfabriker som nu har ont om strömming. Allt tyder på att rejäla politiska krafttag måste tas rörande fisket, exv genom att förbjuda trålning efter fisk i nordliga Östersjön, där danska fartyg håvar in det mesta som sedan förvandlas till fiskmjöl åt norsk laxodling. Det är ju inte klokt helt enkelt.

På teve ser jag en svensk fiskeminister – som jag inte ens vill komma ihåg namnet på – säga att fiskeföretagarna måste få bidrag till stöd åt sina rörelser. Alltså bidrag till verksamheter som saknar fisk till surströmming! Jag tar mig för pannan.

Detta är bara en miniatyr av sossarnas bidragselände rörande svensk invandring. Alltså ett politikområde som ytterst är orsaken till det dödliga svenska klanvåldet (som en minoritet unga nyanlända sysslar med). Då S-politikerna saknat effektiva idéer om integration – i stil med låglönelagstiftning, språkkrav, skärpt kriminallagstiftning, punktvis begränsade bidrag osv – har lösningen blivit sossarnas vanliga: ett fullt flöde med olika statsbidrag. Och så blir de nyanlända kvar i sin ensamhet och utanförskap. Och barnen där ser sin ekonomiska framtid inom klanernas dödliga nätverk.

Det svenska samhället måste därför välja en ny färdriktning. Visst måste en grundläggande välfärd erbjudas. Men bidragen till allt och alla måste dras ned så att friska människor manas på att försörja sig själva maximalt. Här krävs nya lagar och massor med moraliska pekpinnar. Det rör sig om en kulturrevolution i det sossesamhälle som baserats på grundprincipen om den enskildes frihet från ansvar.

Nu gäller tyvärr det omvända, dvs dogmen om att staten tar ansvar för dig. Bidragen är som bekant ofta så pass höga (om än inte gigantiska) att det knappast lönar sig för en frisk person att med kraft söka efter jobb för egen försörjning. Bidragen har blivit det svenska samhällets Proppen Orvar. Och med denna betongkoloss håller just nu socialdemokratin på att försöka vinna nästa söndags val med.

Brist på surströmming är kanske inte en valvinnare. Men jag hoppas innerligen att svenska folket genom den brutala energikrisen fått upp ögonen för att punkt måste sättas för sossarnas epok. Bidrag och inkompetent politik kan inte längre tillåtas regera Sverige.

Torsten Sandström

När coronaepidemin för omkring två år sedan växte i kraft och spred död över svenska äldreboende skyllde S-regeringen ifrån sig och hänvisade till Folkhälsomyndigheten och andra ämbetsverk. Pyttsan sa många, som visste att Regeringen hade skarp kontroll över sina byråkratier, vilka man i toppen normalt fyllt med trogna sossar (om än inte alltid med partibok). Regeringens egen krissamordare stod helt handfallen inför coronaviruset på kommunala boenden. Efter lång tid lyckades myndigheterna ändå något så när få grepp över epidemin, men det tog tid att ta till sig vad medicinens och grannländernas experter redan kände till.

Myten om de självständiga myndigheterna sprack definitivt häromdagen då Regeringen mitt under brinnande valrörelse kallade till presskonferens om kreditgarantier till energibolag, som under kommande vargavinter riskerar brist på likviditet (en penningbrist som väl måste bero på att svenskarna inte förmår betala för den dyra elen, även om det sista inte nämndes en vecka före valet).

Detta tekniskt okontroversiella säkerhetsmeddelande borde Regeringen ha lämnat utan närvaro av två höga myndighetschefer, från Riksbanken respektive Finansinspektionen. Det hade räckt med att berätta vad dessa myndigheter hade att säga. Men nu var det valrörelse. Och ett alltmer förbannat folk börjar förstå att det är sossarna som delvis framkallat en svensk energikris genom nedlagda kärnkraftverk och höga skatter/avgifter på energi. Därför stod Ingves och Thedéen med på sossarnas valpodium. En närmast unik händelse mitt under brinnande valrörelse. De två skulle skänka legitimitet till S-regeringens position.

Det hade som antytts räckt med korta pressmeddelanden från myndigheternas sida. Men nu var de personligen närvarande via sina chefer. Dessa två borde ha protesterat mot att kallas i och vägrat ställa upp inför medierna med statsministern. Men då de knappast kan sägas vara självständiga så stod de båda på podiet på var sin sida om stats- och finansministern (energiministern, dvs mannen som när han talar far omkring bar, hade lämpligtvis utegångsförbud).

Enligt min mening är självständiga och politiskt oberoende myndigheter något bra. Men detta gäller enbart i svenska böcker för folkskolan (om det nu läses böcker fortfarande). I praktiken har Sverige en alltför stor byråkrati och den är inte alls politiskt oberoende, utan i huvudsak närstående till socialdemokratin.

S-partiet vill nämligen emellanåt frånsäga sig ansvar och peka på sina byråkrater. I andra fall vill man gärna ha med dem i båten, som häromdagen. Och då agerar socialdemokratin med vanlig slughet för att vinna sympati hos allmänheten. Man låter de egna byråkraterna legitimera sitt politiska beslut och vinna röster i valrörelsens elfte timme. Det gäller att imponera på folket.

Att två höga chefer faktiskt ställde upp en vecka före valet kommer säkert att nagelfaras i framtiden. Redan nu hörs kritik. Tyvärr är dock landets statsvetare knappast att lita på, frånsett Bo Rothstein och några andra frifräsare…

Torsten Sandström

Bilden av en skicklig politiker är en person som är såväl principfast som öppen för kompromisser i sakpolitik. Mina ord kan låta motsägelsefulla. Men partiernas program anger främst allmänna principer. Sakpolitiken rör specialfrågor som inte direkt kan knäckas genom allmänna teorier.

Jag skriver detta på grund av en fin text i dagens SvD av Nora Karlsson och Kajsa Dovstad, från det alltid goda Timbro. De skriver att man tydligare bör skilja på universitetens och högskolornas uppgifter, se länken nedan. Författarna vill att en utredning ska tillsättas om vilka nya universitet som ska dras in (och alltså åter kallas högskolor, som de rätteligen är).

Som namnet utvisar är ett universitet en bred inrättning för forskning och lärande i närmast alla vetenskapens discipliner. Högskolor – i stil med landets gamla goda tekniska – är däremot specialiserade och inriktade mot forskning och utbildning i ämnen som är direkt yrkesinriktade. Universiteten ska därför vara tunga inom forskning – på grund av hög samlad kompetens. Det är också där som mängder av duktiga forskare samlas.

Så har det länge varit i vårt land. Tills kunskapsignoranta sossar kom till makten. På senare år har högskolor runtom i landet med smal kompetens i många, många ämnen fått rätt att kalla sig universitet. Detta efter propåer från lika okunniga lokalpolitiker. Alla minns säkert hur statsminister Göran Persson i Örebro belönades med en doktorshatt för sin typiska sosseinsats på oförnuftets altare.

Problemet med att mindre högskolor kallas universitet är framför allt att stora statliga penningresurser slussas till mycket små grupper av forskare där. Och ofta är det inte de vassaste tänkarna som hamnar på dessa institutioner. Alltså slösas det med forskningspengar genom sossarna okunniga kunskapspolitik. Till bilden hör att flera av dessa nya universitet – såsom det i Malmö – har en tydlig vänsterinriktning och därför kan lämna socialdemokratin stöd genom rapporter som stämplas som ”forskning”.

Därför vill oskickliga och korrumperade politiker ständigt skapa fler svenska universitet. Jag menar att denna politik är ett tecken på avsaknad av principer. Politikerna har inte förstått finessen med stora universitet. Det är inte heller fråga om bra sakpolitiska kompromisser. Ty goda pengar kommer att slussas till högskolor med svag kompetens. Det är rent ut sagt ett billigt sätt att köpa stöd för det egna partiets intressen inom strategiska kommuner i landet.

Därför blir frågan en het potatis för den nya svenska regering som förhoppningsvis tillträder efter hösten. Nu undrar jag om dessa nya makthavare kommer att visa sig vara skickliga politiker? Grundtipset är tyvärr att de rullar vidare i sossarnas spår. Allmänt sett tornar alltså ett stort svensk politiskt dilemma upp sig, vad gäller en ny svensk regerings vilja att reformera landet. Nämligen rädslan, dvs att man inte ens vill stöta sig med politiska intressen som är urdåliga. Mitt grundtips pekar därför tyvärr på fortsatt politik enligt sossarnas svenska modell.

Torsten Sandström

https://esvd.svd.se/p/svenska-dagbladet/2022-09-04/a/dra-tillbaka-statusen-for-flera-universitet/1001/572687/30571687

eller

Statsminister Magdalena Andersson säger efter den senaste avrättningen i på Emporia i Malmö att dådet är fruktansvärt. Visst. Men en ärlig politiker måste ändå kunna samla sig till självkritik. Det blodiga dödande som pågår i Sverige har ju ändå i grunden en politisk förklaring (det ser annorlunda ut i grannländerna), för vilken den svenska socialdemokratin har ett tungt ansvar. Och Andersson själv bär en del av denna börda som framstående S-politiker under många år.

Vilket ansvar talar jag om? Jo, klanernas inbördes krig är en logisk följd av den storskaliga invandring som skett under de senaste tiotalet av år. En miljon nyanlända innebär en mängd problem som en nation av Sveriges storlek inte klarar av, även om enbart några procent ägnar sig åt kriminalitet.

En tydligt negativ inställning till invandring borde i tid ha signalerats till utlandet. Dessutom borde ett omfattande program för verklig integration ha satts på banan. Särskilt borde sossarnas satellit LO ha enrollerats för en låglönepolitik som riktats till nyanlända utan språkkunskaper, utbildning och industriell erfarenhet. Speciella program för ordning i skolan borde ha satts på plats. Och bidragspolitiken skulle snabbast möjligt ha anpassats – alltså begränsats – så att generösa bidrag skurits ned och varje nyanländ tvingats till tuffa ansträngningar för eget arbete. Dessutom borde kriminalpolitiken snabbt ha skärpts för att resolut ta tag i de unga som inlett sin kriminella bana.

Men Svensk politik har i åratal gått i fel riktning. Här har i stället invandring främjats genom mer bidrag. Och stökiga ungdomar från förorterna har behandlats med silkesvantarna. Rättsapparaten har i huvudsak kört på i gamla slappa hjulspår som regleras i Brottsbalken. Till saken hör att mördaren på Emporia i Malmö nyligen flytt från en av statens anstalter, som inte har önskat att låsa in sina brottslingar. Även om det är tråkigt att behöva säga har jag ett intryck av att socialdemokratin sett invandrarna som potentiella väljare. Och alltså inlemmat dem i S-partiets traditionella poltik att köpa röster med skattebetalarnas pengar.

Därför borde statsminister Andersson be det svenska folket om ursäkt. I stället slingrar hon sig och rabblar oppositionsförslag på reformer som borde ha varit på plats redan för sex-sju år sedan. Det är skamligt. Men som sagt en del av sossepartiets vanliga metod att desinformera sina väljare och köpa stöd från dem genom nya statsbidrag.

Ordet populism brukas i vårt land främst mot politiker på högerkanten. Precis som en vänsterpolitiker inte kan syssla med teaterpolitik och svepande ihåliga löften. Men alla som studerat exv Nordkorea, Kuba och Venezuela vet att vänstern sannerligen exakt vet hur man ska lura enkla människor till valurnorna. Den svenska socialdemokratin är nordiska mästare i denna trista gren. År efter år lyckas man – med benäget bistånd från landets medieägare och journalister – lura väljarkåren att rösta på Partiet utan egenskaper.

Det finns alltså en dagsaktuell parallell mellan Robert Musils klassiska roman (Mannen utan egenskaper) och Magdalena Andersson övertagande av oppositionens politik under bara några månader före valet 2022. Glömda är alla dödliga övertramp under coronaepidemins inledning. Glömda är alla ord som ser klanernas unga mördare som offer för sociala orättvisor. Hon och S-partiet har i stället desperat sökt efter olika möjligheter att behålla regeringsmakten. Nu ska plötsligt Sverige med i NATO och de unga brottslingarna låsas in och lära sig svenska. Och nya statsbidrag utlovas var dag veckorna före höstens val.

Så agerar populistiska maktpolitiker. Förr eller senare brister det förstås då väljarna inser att de i grunden lurats. Men den som saknar egenskaper ser enbart nya möjligheter. Att lova ny politik lika snabbt som blixten.

Torsten Sandström

Magnus Henrekson, professor i nationalekonomi, skriver en idag en gästledare i SvD som är läsvärd. Han jämför Sverige med Italiens svårigheter att klara maffian. Och säger att det krävs fasta tag och hårda bud mot den dödliga gängbrottsligheten.

Man kunde förstås också jämföra med maffian i USA en gång i tiden. Men då uppstår det politiskt känsliga problemet med att brottsligheten varit importerad i såväl dåtidens USA som i dagens Sverige, i och med att en utländska kultur med klaner levt kvar i båda länderna. Men denna utlandsaspekt är inte politiskt korrekt att tala om. Men det gör jag. Liksom att man i USA förr i tiden talade om brottslighet från Italien.

Slutligen är jag inte förtjust i beteckningen våldskapital, som inspirerats av den intressanta franska vänstersociologen Pierre Bourdieu. Att klanerna har resurser är ju givet, mätt i pengar, vapen och kontakter. Men själva ordet kapital tenderar att föra tanken bort från att det är människor av kött och blod som agerar kriminellt. Och dessutom riskerar vänsterns hatord kapitalism att hamna i skottgluggen. Ordet våldskapital är inte nödvändigt, utan ett traditionellt försök att blanda bort korten via snack om strukturer.

Hursomhelst är Henreksons artikel bra. Se länken nedan.

Torsten Sandström

https://esvd.svd.se/p/svenska-dagbladet/2022-09-03/a/valdskapital-ar-det-nya-guldet/1001/572453/30549795

eller

https://www.svd.se/a/MowPkm/valdskapital-ar-det-nya-guldet

DN låter Rocket man, alltså Johan Rockström, bestämma tidningens rubriker. Och då blir det förstås helt galet. DN skriar:

Det finns inget vetenskapligt stöd för de svenska klimatmålen i dag, säger Johan Rockström.

Ordagrant sägs det egentligen att svensk klimatpolitik saknar vetenskapligt stöd. Och det kan jag hålla med om. Sverige förlitar sig på IPCC, som delvis sysslar med vetenskap, delvis med politik. Uppvärmning verkar vara ett vetenskapligt faktum, däremot inte värmen omfattning och verkan över tiden. Rockström är däremot frälst för allt som IPCC skriver – alltså även det omfattande skräckscenariot om värmens verkan i tid och rum. Därför glädjer det mig att intervjun med Rockströms blivit missvisande och att tidningen faktiskt skriver att vetenskapligt stöd saknas för svensk klimatpolitik.

Det Rockström vill få fram i intervjun har egentligen inget med uppvärmningens forskningsstöd att göra. Han önskade – i sann miljöbyråkratisk anda – att staten inte bara skulle nöja sig med det ”klimatpolitiska råd” som redan inrättats. Han vill att staten dessutom ska skapa ett ”klimatvetenskapligt råd”.

Man undrar vad det rådet skulle syssla med? Att Rockström själv skulle ha en ledande ställning utgår jag från – han är ju redan svensk klimatjesus. Tanken tycks vara att vetenskapligt kolla om det klimatpolitiska rådet handlar vetenskapligt korrekt.

Enligt min mening skulle det råd som Rockström efterfrågar bli en nationell vetenskaplig nämnd vid sidan om IPCC:s internationella. Alltså någon av en nationell kyrka vid sidan av den påvekyrka som IPCC redan är. Risken är överhängande att Rockströms idé enbart innebär att ännu ett legitimerande statlig råd inrättas i syfte att tala om för folket att politikerna och IPCC har rätt vad gäller klimatets utveckling.

När det gäller klimatet påminner den svenska miljörörelsen som ett bönemöte i Maranatakyrkan under Målle Lindbergs ledning. I toppen vetenskapsmän som inte sysslar med forskning om vad som sker i atmosfären, utan med miljöpolitiska studier i samhällsvetenskaplig anda (såsom Rockström själv). På golvet talibaner som limmar fast sig på E4 mitt under stockholmsk rusningstid.

Hursomhelst är jag glad över att DN i rubriken – helt ofrivillig – säger motsatsen till vad Rockström menat. Och det man säger i rubriken blir oförmodat helt sant, dvs att svenska klimatmål saknar forskningsstöd!

Torsten Sandström

Så här skriver Emma Høen Bustos i en fet rubrik i gårdagens DN:

Det går inte att blunda för

radikaliseringen av M och KD

Rubriken är så infam att man tappar andan. Att två högerpartier börjat samtala och samarbeta så smått är väl ingen radikalisering. För övrigt kan inget att partierna anses radikala med traditionella mått mätt.

Däremot lever den politiserande vänsterkraften Bustos själv upp till en mer korrekt rubrik om svenska medier, nu särskilt den fd liberala tidningen DN:

Det går inte att blunda för radikaliseringen av svenska journalister.

Denna rubrik uttrycker en av det svenska samhället kanske största nutida problem. Det vill säga att hopar av vänsterjournalister inte kans skilja mellan fakta och deras egna politiska åsikter.

Torsten Sandström

Propparna har gått. Sossarna håller på att kortslutas. En valförlust andas nämligen S-partiet i nacken en dryg vecka före höstens val. Partiets usla politik under två mandatperioder har nu blivit en tungt sänke. Självförvållade dyrpriser på el och drivmedel jagar sossarna varje dag. Deras älskade ”plånboksfrågor” har förvandlats till ett stort hot mot dem själva, trot alla statsbidrag som utlovats.

Vad gör S-partiet då? Jo man kallar till en officiell presskonferens där huvudmotståndaren SD utmålas som en säkerhetsrisk för den svenska nationen! Det är en unik händelse då ett parti som Sverige fått omkring 20% av väljarnas röster utpekas som odemokratiskt och inte värdigt att delta i svensk politik. Inte sjutton har vi hört något likande om sossarnas mångåriga kelgris kommunisterna, som länge kramat sovjetstatens rysliga koryféer. Eller om Mp, som i sina led hyser alla slag av miljötalibaner, dvs personer som exv limmat fast sig i rusningstid på E4 vid infarten till Stockholm. Alltså kriminella som förväntas sitta i regeringen om det går som vänstern hoppas.

Sossarnas rädsla för SD är enorm. Därför tar man till vilka tjuvtrick som helst. Dags att ta bort ordet demokrater från partinamnet och bara använda Socialisterna. Hursomhelst, vad gäller demokrati tycks man vara av samma skrot och korn som antagonisten SD.

Att jag hoppas på att sosseregeringen ska falla om söndag åtta dagar är redan väl känt. Men jag upprepar det gärna. Bilden ovan med ett förstört elsystem ger en blixtbild av S-partiets ställning. Man har kapat ledningarna och plockat ut säkringarna till nationen Sverige.

Torsten Sandström

Under sommaren har jag läst Fredrik Bööks fina bok om Verner von Heidenstam (1959). Böök berättar om det som brukar kallas Strindbergsfejden, ett skeende från 1910 fram till Strindbergs död 1912. Till det yttre ett anfall från dennes sida mot krigarkungen Karl den XII. I realiteten ett försök från Strindberg att krossa det kulturella etablissemang som Heidenstam företrädde, en rörelse för ett klassiskt människoideal – präglat av förfining och konservativ pietetstro – samt med udden mot den realistiska litteratursyn (naturalism) som bar Strindbergs signum.

Den senares sjukliga känsla av missnöje och förföljelse fick honom då att alliera sig med den allt starkare socialdemokratin. Följden blev en uppsjö av tidningsartiklar där han smädade sina motståndare. Resultatet blev också att Brantings socialdemokrater kom att ta parti för Strindberg.

För Heidenstam blev påhoppet från Strindbergs sida en anledning att omvärdera synen på Socialdemokratin som han dittills i grunden haft en nyfiken positiv inställning till. Han förstod nämligen partiets historiska mission. Att rörelsen nu tog Strindberg i famnen blev därför för mycket för Heidenstam.

I flera skrifter – bland annat ”Proletärfilosofins upplösning och fall” – vände sig Heidenstam mot S-partiet som han menade i Strindbergs efterföljd hyste ett barbariskt hat till det sköna och upphöjda samt till den andliga kulturen över huvud taget. Han menade att S-partiet tagit ställning för Strindberg senare skrifter, som enligt Heidenstam hade ett innehåll liknande en ”smutshink”. Strindbergs vulgära glåpord – och hans vidskepliga och magiska religiositet – blev på så vis enligt Heidenstam ett tecken på moraliskt och kulturellt förfall.

Jag skriver detta mot bakgrund av den valrörelse som just nu pågår i Sverige. Enligt min mening är det uppenbart att vi kan se något av det Heidenstam betecknade som proletärfilosofiens förfall. Efter åtta år av passivt regerande lanserar S-partiet en månad före valet 2022 plötsligt en rad förslag till reformer med innehåll man tidigare förnekat och till och med bespottat.

Trots att fyra kärnreaktorer lagts ned under senare år säger sig S-partiet vilja satsa på atomkraft. Med en kommunal skola i långvarig kris jagar partiet de privatskolor som föräldrar och ungdomar väljer. Vidare möter vi ett S-parti som utan blygsel försöker köpa röster via stora löften om bidrag från skattebetalarnas sida.

Heidenstam menade att vänstern bakom Strindberg har svikit nationen och att rättvisans vandringspokal därför glänser i andra händer, dvs de liberalkonservativas. Efter mer än hundra år är Heidenstams analys ännu giltig.

Torsten Sandström

Veckorna inför valet laddar sosseregeringen upp med nya massiva statbidrag. Det är S-partiets självförvållade energikris som hastigt måste skylas över innan folk går till valurnorna. Vi kan nämligen räkna med att nedlagda kärnkraftverk och höga skatter på drivmedel kan komma att fälla avgörandet om regeringens framtid under kommande tiodagarsperiod.

Regeringen talar nu om massiva bidrag till landets villaägare. Kanske i klassen omkring 90 miljarder! I stället för att ändra lagstiftningen så att skatter och moms sänks – alltså lägre pris på energin vid källan – så vill S-partiet i vanlig ordning betala ut bidrag till landets villaägare. Ett stort kollektiv som hittills i huvudsak röstat borgerligt ska nu köpas av socialdemokratin. I huvudet på S-partiet finns bara följande ord: kontroll av folket genom statsbidrag.

Deras dröm är att göra varenda svensk till bidragstagare! Först ska pengar in till statens kassa från vanliga svenskar och sedan ska alla få prydliga gåvor i form av statsbidrag. Tänk så utstuderat! Rena röstköpet.

När jag var ung talade dåvarande Moderaterna – alltså Högerpartiet – om ”understödstagarandan”. Det vill säga att människor skulle lockas att lita på statens bidrag och inte på sig själv. En ny typ av människa skulle odlas fram – en lydig och partitrogen svensk Homo sapiens. Tyvärr lever denna våta dröm ännu kvar inom S-partiet. Nu ska en kris som partiet själv delvis framkallat bli starten för en massiv gåvopolitik under kommande vinter med skyhöga priser på allt.

Och dressyren av svenska folket ska ske genom gåvor – inte genom sänkta prislappar på basvarorna! Fy sjutton säger jag.

Torsten Sandström

Medierna berättar idag att den tidigare ledaren för Folkpartiet Bengt Westerberg har bestämt sig för att rösta på Centerpartiet i kommande riksdagsval. Jahaja!

I min värld blir hans besked enbart en bekräftelse på att Centerpartiet bör sänkas i höstens val. Vet Bästerberg, som själv gärna talar om vad han uträttat för svensk välfärd, har som bekant tillskansat sig en miljonlön från Röda Korset efter att ha fått alla pensionsförmåner som riksdagsman och minister. Så ideell är han! Westerberg saknar trovärdighet i politiska frågor. Att han röstar på Centern är helt logiskt.

Till saken hör att han varit ansvarig för en av Sveriges mest kostsamma politiska lagstiftning, nämligen reglerna om assistansersättning. Han har lanserat tanken att sådana ersättning ska betalas utan tak. Själva idén om gränslösa bidrag har uppenbarligen smittat av sig. Kriminaliteten och fusket med assistansersättningar har blivit epidemisk. Det ska vi hålla Westerberg ansvarig för.

Vill du få ett ansikte till den politiska klassen, så tänk på Bengt Westerberg.

Torsten Sandström

Det ser darrigt ut för en borgerlig seger i valet om tio dagar. Trots lysande förutsättningar genom den svagaste S-regeringen i mannaminne samt rader av grov misskötsel av landet från dess sida. Sossarnas synder syns i form av självförvållat rekordhöga priser på el och drivmedel (via nedläggning av fyra kärnkraftverk och höjda skatter), dödligt våld i förorterna samt mångårig senfärdighet med NATO-ansökan. Om inte oppositionen kan vinna ett val med dessa trumfkort på hand måste högern tänka om. Och även om man lyckas vinna höstens val är nytänkande nödvändigt.

Och vad är i så fall förklaringen till att sossarna prenumererar på regeringsmakten? Här är mitt svar.

1. Den svenska modell som S-partiet byggt under nästan hundra år ger partiet ett juridiskt företräde, som är en viktig hävstång för evig makt vid allmänna val. S-partiet har kontroll över två centrala marknader – bostäder och arbete – som partiets satellitorganisationer hanterar (på så vis att dysfunktionerna döljs). S-partiet har också genom lagstiftning skapat ett medialt klimat som ger dem inflytande och många röster i alla val. Jag tänker på SR/SVT och det statliga stödet till pressen. Mediernas vänsterröstande journalister är nämligen sossarnas starkaste kort i valtider.
2. Dessutom finns det lagstiftning som direkt främjar vänsterns inflytande över Riksdagen. Jag menar statliga bidrag till existerande partier – i stället för pengar från medlemmarna i dem – bidrar till politisk status quo. Vidare är själva valsystemet i Regeringsformen och Vallagen byggt för att den politiska klassen ska sitta tryggare kvar. Inslagen av direkt demokrati är otillräckliga. En övergång från proportionella val till majoritetsval (i olika valkretsar) vore av godo på så vis att väljarna tvingas ta ställning till kandidaternas personliga kvaliteter, dvs utbildning och erfarenhet (och inte bara partiernas ofta tomma ord och långa anonyma valsedlar). Hjalmar Branting förespråkade en gång i tiden detta, men kördes då över av högern som önskad få in så många som möjligt av sina gamla ledamöter i Riksdagen. Det finns även andra direktdemokratiska verktyg som bör utnyttjas efter en lagändring. Särskilt vurmar jag för den schweiziska modellen som låter en stor grupp medborgare genom folkomröstning stoppa ett lagförslag.

Jag menar att den svenska modell, som i huvudsak byggts av socialdemokratin under många år, ovillkorligen måste slopas. Den skapar inte en fullgod svensk demokrati, utan bara en representativ hybrid som riggats för att den bestående makten ska segra och styra landet (och försöka hålla uppstickare utanför riksdagen).

Om oppositionen lyckas bilda regering efter höstens val måste den ovillkorligen ta itu med att montera ned den svenska modell som alltför länge gynnat S-partiet. För de reformer jag önskar krävs tuffa tag – ty vänstern kommer sannerligen inte att ge sig frivilligt. Knappast heller några mindre partier som riskerar att förlora representation (vid majoritetsval). Men om Sverige ska bli en modern och levande demokrati krävs det hårt arbete och mod. Åtminstone några delar av min önskelista borde kunna realiseras, särskilt punkt 1.

Min skräck avser Moderaternas rädsla för en tuff politiska kamp mot socialdemokraterna. M tycks nämligen i grunden ha accepterat S-partiet Svenska modell enligt punkterna 1-2 ovan. Med den inställningen från oppositionens sida är risken stor att sossarna bli kvar för evigt, med hjälp av partiets system för köp av röster via statsbidrag. Ett system som vänsterns medier normalt gillar.

Torsten Sandström

Såväl statsminister Andersson som centerns partiledare Annie Lööf gör en jättestor affär av SD:s ansvar för en påstådd förberedelse att mörda den senare. Någon som helst grund för att utkräva ansvar av SD – för en manlig vettvillings påhittade ord eller syner – saknas helt. Hans eventuella galenskap måste skiljas från SD:s befogat fräna kritik av Lööf. Hon har ju själv kastat lass med skit på SD.

Däremot är aktionen från S och C politisk och en del i en mångårig strategi att smutskasta SD, i syfte att hålla partiet utanför det politiska finrummet. Det har man ju delvis lyckats med. Mot den bakgrunden är åklagarens avslöjande mitt i pågående valrörelse en skänk till S och C, som får ytterligare bränsle på den brasa som ska bränna häxorna från SD.

Jag är ingen vän av SD. Partiets ledamöter och dess relation till Putin lämnar mycket övrigt att önska (vilket för övrigt även Bondeförbundets historia gör). Men ändå måste jag ta avstånd till den mångåriga häxjakt som nu kulminerar veckorna före ett val. Då S och C inte lyckas slå tillbaka kritiken från SD om att Sverige misskötts under decennier så försöker Magdalena Andersson och Annie Lööf skrämma upp svenska folket med lösa påståenden om förberedelse till mord. Det är ursvagt!

Den gamla tesen gäller med andra ord: Om argumenten tryter så höj rösten.

Torsten Sandström

Förr sade folk: ”ära vare Gud i höjden”. Det hade man inte mycket för. Nu säger elitens män och kvinnor att allt ”ska vara hållbart”. Precis som det finns krafter i samhället som strävar efter ohållbarhet. Vi ställs med andra ord inför makthavares närmast politiska åsikter. Ett fånigt skådespel där oklara ordlekar ska styra politiken.

Jag menar därför att hållbarhetens mantra faktisk är ohållbart. Ordet hållbar har blivit som ett ”amen i kyrkan”. Det vill säga något diffust men förmodligen positivt. Att ordet återkommer på tusentals valaffischer landet runt är därför enkelt att förstå. Inget löfte ges således – bara en önskan om att allt ska bli okej. Det vill säga affischernas vanliga budskap.

Men i vissa partiers munnar blir ordet hållbar särskilt farligt. Jag tänker på Miljö- och Vänsterpartierna. Ty dessa partier har storskaliga ambitioner om att i grunden förändra Sverige med hjälp av exv hållbarheten som slagträ. Dessa partier hyllar nämligen politiska ideal som, om de skulle realiseras, innebär att den nuvarande svenska civilisationen går under. Båda partierna vill nämligen rasera den fria marknadens samhälle och ersätta det med ett planekonomiskt system. En av staten kontrollerad ekonomi och miljö är nämligen deras ideal, även om de inte vågar säga det rent ut under den pågående valrörelsen.

För Vänsterpartiet är det ett gammalt ideal med rötter i kommunismen, som numera dolts bakom mer frihetliga ridåer (frånsett ungdomsförbundet förstås). Trots sovjetsamhällets kollaps – och Putins diktatur – så tror V att man ska kunna skapa ett eget nytt samhälle socialistiskt samhälle, som i propagandan utmålas som ett underverk.

Minst lika farliga är Miljöpartiets troende skara, som jag menar måste kunna jämställas med en rörelse bland talibaner. Ifall deras blinda tro ska realiseras kommer det svenska industrisamhället att gå under. Partiet tror att svenska näringslivet ska kunna försörjas med elektricitet från vindsnurror och bakelitstavar som gnids med kattskinn (förlåt syntetiska fibrer, förlåt torrt gräs). Elbrist, företagsnedläggningar och arbetslöshet blir följden. Till bilden av Mp – och V-partiet – hör att de redan vill att människor ska arbeta mycket mindre. Deras ideal är att A stickar strumpor åt B, som odlar morötter åt C, som bakar bröd åt A osv, osv. Medan Bolund och Stenevi tuggar sina teser förväntas nationen går runt på att alla byter hemlagade ting med varandra. Det blir ett på alla vis kyligt samhälle mitt i uppvärmningens klimat, vilket antagligen ska ses som meningen.

Nu över till det viktigaste. Båda partiernas politiska tankar är som sagt samhällsfarliga. Det tragiska i dagens berättelse är att dessa två partiers stöd är en förutsättning för fortsatt socialdemokratisk regeringsmakt! Vi har redan under åtta år fått en försmak om vad som komma skall. Om var och en av läsarna av min blogg värvar fem personer – som lovar att låta bli att rösta på S, V, Mp eller C – och löftesgivarna i sin tur går på i samma anda kommer Sverige att bli ett bättre land. Åtminstone slipper vi dagens skräckkabinett.

Så därför är min uppmaning att rösta bort alla dessa fyra partier från makten över Sverige sannerligen en god gärning.

Torsten Sandström

Ett mycket stort och viktigt samhällsproblem har mörkats under pågående valrörelse. Gällande lagstiftning om finansiering av politiska partier har kringgåtts av majoriteten av riksdagens partier. Enbart V, Mp och C tycks har följt lagens regler och vägrat vara med på upplägg som baserats på pengar från bulvaner av olika slag.

Det vi ser är en en eländig brist på respekt för lagens ord från politiker som borde veta bättre. Personer som med näbbar och klor borde kämpa för rättsstaten har visat sig korrumperade. Vi ser alltså hur den politiska klassen än en gång tar för sig. Det går så länge som det går, tycks tanken ha varit.

Ursprungligen var det partiernas medlemmar som genom avgifter finansierade de politiska partierna. Men antalet medlemmar har sedan 1960-talet kraftigt minskats med nära nog 9/10 fram till 2020! Därför inleddes 1966 nuvarande period med statliga partistöd. Skattebetalarna tvingas alltså finansiera de politiska partier, som genom grundlagens regler stänger ute minoritetsorganisationer från politiskt inflytande.

Partierna egoism är alltså lika stor som den politiska klassens ambitioner. Att partierna inte vill tala om saken är klart. Men alla elitära samhällsklasser måste ändå begrunda det historiska faktum som visar att deras framtid normalt är utmätt. Deras rykte är redan anfrätt.

Torsten Sandström

Valrörelsen visar allt tydligare på Moderaternas svårigheter. Partiet når inte ut till den yngre generationen helt enkelt. Man kan inte tala politik på ett effektivt sett med folket. Människor retar sig på köer i vården, höga skatter, påträngande byråkrater, bostadsbrist, höga energipriser vid pumpen och elkontakten (och inte kompensation genom bidrag i efterhand), en skenande inflation, dödligt våld på stan, SIDA-pengar till förtryckarnationer osv. Visst talar M-politiker om detta. Men knappast pang på rödbetan så att folk lyssnar och tror att M kommer att reformera Sverige .

Varför har det blivit så? Den viktigaste orsaken tror jag är att M-partiets ses som en högborg för bättre förmedlade yrkespolitiker. Vem vill lyssna på dessa? Särskilt som de välbärgade talar på politikernas eget halvbyråkratiska fikonspråk. Det är särskilt tydligt när man hör Ulf Kristersson och partisekreteraren Gunnar Strömmer. Många ord, men vad snackar de egentligen om att de ska ändra?

När dessa personer uttalar sig projiceras bilden av personer som levt alltför länge i det politisk livet eller annars ett gott liv. De talar som om de vore officiella representanter för kungariket Sverige och inte heta och driftiga politiker för ett nytt Sverige utan socialdemokratin.

Nyanser och fakta i all ära. Men i en valrörelse där konkurrenterna slänger käft och använder tjuvknep framstår den gråblåa yrkespolitikern som en komisk person från förr. Och om man till råga på allt representerar ett parti som har – i och för sig goda – konservativa idéinslag blir det föga lockande för nya unga väljare. Till saken hör att alla konkurrerande partiledare visar upp ett effektivare språk och en vilja att slåss för sina idéer. Kristersson och Strömmer framstår inte som några som tränger sig på med bra tankar. De blir sinnebilden av män som som vill förvalta ett kungarike, som sagt. Det konservativa idealet tar över formen för samtalet med publiken. De framstår som karikatyrer på en äldre generation av politiker.

Jag som skriver detta menar att det definitivt är möjligt att kombinera en konservativ grundsyn med en mer populistiskt framtoning. Men om man har rädsla för att säga något som inte är hundra procent passande blir framförandet av ett effektivt budskap till en ung publik knappast möjligt. Det krävs nämligen det (i och för sig diffusa) som brukar kallas jävlar anamma.

På så vis framtonar många moderata politiker främst som företrädare för en politisk klass. Och det är ingen vägvinnande lösning i konkurrens med politiker som är mindre nogräknade och mer sluga.

Torsten Sandström

Svenska företag hukar inför statsmakten. Det tycks som man är rädd för att socialdemokratin ska straffa näringsidkare som är kritiska genom ännu fler krånglig regler och ekonomiska pålagor ifall man knystar. Eller så är man skraj för att vänsterväljare ska sluta köpa varor och tjänster eller upphöra att var aktieägare. Men något positivt är att företag i södra Sverige inlett något som bör växa till ett energiuppror mot den sittande regeringen.

Som bekant står Sverige just nu inför en energikris. Den är större än den som Putin vållat i och med att S-regeringen lagt ned fyra fungerande kärnkraftverk under de senaste fem åren. Denna skadliga politik måste klandras så att försumliga sossepolitiker inte än en gång kan bilda regering efter höstens val. Frän kritik av socialdemokratin på flera punkter är således nödvändig och en god gärning i näringslivets perspektiv. Även det brutala våldet och rättsstatens upplösning måste kritiseras. Dessutom måste den svällande svenska byråkratin nagelfaras.

Så kom loss med annonser i tidningar och flygblad till den egna personalen. Företagen måste varna svenska folket att rösta på det rödgröna! De företagsanställda riskerar ju att förlora jobb! Att tala om sanningen avseende S-partiets olyckliga beslut tillsammans med Mp är knappast ens en politisk handling. Att nationens medborgare och företag tvingas betala sossepriser på högbeskattad el och drivmedel är ju bara en beskrivning av verkligheten i Sverige.

Torsten Sandström

Olle Lönneaus åstadkommer idag en rubrik i Sydsvenskan som bör gå till historien. Inte på grund av ordens kvalitet, utan på grund av att rubriken är så populistiskt infam. Så här heter det i tidningen:

Olle Lönnaeus: Därför får SD skulden för mordplanen

mot Annie Lööf

Påståendet är ju inte klokt, särskilt mitt under en brinnande valrörelse. Att knivmördaren ifråga, han som dödat en psykiater, har allvarliga psykiska problem är fullt klart. Men han har inte något samröre med SD. Något angrepp mot Lööf har dessutom inte skett. Knivmannen har bara inför polisen nämnt att Lööf varit ett mål. Men ändå stämpar Sydsvenskan kavat personerna bakom SD närmast som medverkande till en förberedelse till mord.

I Sydsvenskans försök att rädda den socialdemokratiska regeringen saknas det uppenbarligen gränser för vilka politiska metoder som tillgrips. Att lättvindigt lägga ansvaret för en utsaga om ett tänkt knivdåd på ett politiskt parti måste vara ett lågvattenmärke inom politiken.

Skam över den journalist som hållit i pennan!

Torsten Sandström

Enligt Sydsvenskan säger S-partiets ledare Magdalena Andersson följande:

”Jag vill inte leva i en värld där bara Ryssland har kärnvapen”

Efter alla kursomläggningar som sossarna gör fem i tolv före valnatten verkan hon fullständigt snurrig i bollen.

För det första har ju sossarna under massor av år drivit en politik mot kärnvapen. Genom idén om att vapen ska avtals bort har de trott sig finna vägen till fred och lycka. Detta har S-partiet sysslat med sedan länge. Man har glömt Hitlers krig och även vad Putin sysslat med sedan 2014. Denna politik har Andersson stött i minst tio år. Plötsligt – på en dag – har hon svängt till att förespråka NATO. Detta i och med att hon inte vill få NATO-frågan i valet. Fem i tolv före valet väljer man alltså oppositionens gamla politik! Och säger sig vara stolt över detta – som ju är ett tecken på mångårigt feltänkt.

För det andra har väl aldrig problemet varit att ”bara Ryssland har kärnvapen”. Grunden för NATO är ju sedan sjuttio år en”terrorbalans” som baseras på atombomber. Tanken är hemsk, men ändå säkert mycket bättre än vänsterns hopp om att avtala bort kärnvapen i en värld där diktatorer fullständigt struntar i ord på papper.

Därför snurrar Andersson hela tiden till det. I stället för att säga rakt ut att kärnvapen tyvärr kan vara ett bra skydd för Sverige, så säger hon det korkade som citerats ovan.

Min slutsats är att det är dags för sossarnas parti att stiga åt sidan och utanför regeringsmakten fundera över framtiden. Låt oss pröva en annan regering , för sjutton!

Torsten Sandström

Polens premiärminister Mateusz Morawiecki skriver den 24/8 ett brev till Europa. Det publiceras i SvD den 24/8 och är enligt min mening ytterst läsvärt, trots berättigad kritik mot Polen för interna demokratiska problem.

Han skriver att EU formellt sett är en demokrati, men att makten ligger hos de starkaste. Valet av mer överstatlighet är fel väg framåt för EU. Ifall EU låtit Tyskland bestämma färdväg hade det visat sig vara högst problematiskt i och med nationens val av rysk energipolitik och svaga stöd till Ukraina.

Hans poäng är federalismen – dvs överstatligheten – är en börda för EU, som gör samverkan svagare och inte starkare. Friheten är det bästa vapnet mot rysk imperialism.

Läs gärna Morawieckis brev:

https://www.svd.se/a/AL43Kj/polens-premiarminister-fel-att-overge-sann-demokrati-inom-eu

Statsminister Morawieckis slutkläm är värd att citera:

Problemet är emellertid inte att vi går för sakta framåt med integreringen (av EU, min anm.) eller att vi snabbt borde påskynda den processen. Problemet är att den här vägen per se är felaktig. Istället för att ta två steg framåt är det ibland bra att ta ett steg bakåt och betrakta en fråga på avstånd. Perspektivet att återvända till de grundläggande principerna för Europeiska unionen framstår som det bästa.

Torsten Sandström

En synnerligen viktig fråga har plågat den svenska nationen under de senaste åtta åren. Det märkliga är att frågan inte står högst upp i debatten inför valet nästa månad. Det är närmast knäpptyst om att sossar för att erövra regeringsmakten gett Mp – Sveriges miljötalibaner – en oproportionerligt stor politisk makt.

På Mp:s begäran har fyra fungerande kärnkraftverk lagt ned, med de mycket stora problem vi idag ser i den svenska elförsörjningen. Folk och företag har stora problem. Vidare har Mp tvingat igenom höjda skatter på drivmedel, vilket alla lider av då de tankar på macken. Dessutom har sossar och talibaner sett till att horder av byråkrater tillåts förfölja markägare, jordbrukare och skogsägare med hiskeliga naturkrav som grundats på en Miljöbalk som är halare än en ål. Följden har blivit en stor rättsosäkerhet för många – särskilt inom skogsnäringen – och att landets jägare av många oskyldigt ses som fiender till miljörörelsen.

I valet nästa månad måste därför sossar och miljötalibaner röstas bort! Närmast ett decennium har förlorats i svensk politik. För detta bär också L och framför allt Centerpartiet ett tungt ansvar, via de bedrövliga överenskommelserna om DÖ och JÖKEN. Därför måste också dessa partier bestraffas.

Du som läser detta har ett ansvar för att rösta bort S, C och L! Sprid mitt budskap bästa du kan. Sätt upp lappar på jobbet! Snacka med kamrater! Övertyga din hustru eller man att inte rösta på Annie Lööfs svikare! Du kan göra mycket mer än du tror via e-post och inlägg på internet.

Engagera dig för att äntligen få Sverige på en bättre köl! I slutändan blir du vinnare!

Torsten Sandström

I dagens SvD intervjuas justitierådet Mats Melin. Alltså den modiga man som lett den sk coronakommissionen. Han och kommissionen har djupt kritiserat sosseregeringens saktfärdighet och bla pekat på att regeringen har ett ansvar för en ökad dödlighet bland äldre i epidemins inledningsskede. Genom klantig hantering av sin egen splittrade byråkrati har ytterligare problem skapats för det svenska folket.

Mats Melin undrar blygsamt varför inte den bristfälliga hanteringen av coronaepidemin tagits upp i valrörelsen. Att en hög jurist vågar säga något sådant är ett tecken på oro. Men, som sagt, också ett bevis på Melins mod. Bravo!

Torsten Sandström

I riksdagen finns det två partier – C och L – som själva kallar sig liberaler. Då jag själv betecknar mig marknadsliberal undrar jag vad det är som kännetecknar dessa egendomliga liberaler. För mig är liberalism nämligen en tro på marknaden och fria företag, en tvekan inför en stark stat, en vilja att hålla skatterna låga och framför allt att låta människor bestämma över sina liv (och undvika lagstiftning om allt mellan himmel och jord). I detta ligger en strävan efter förutsebarhet och rationella beslutsfattande.

Enligt min mening måste Centerpartiet direkt diskvalificeras från de liberalas krets. Förvisso talar C mycket om företagsamhet, men tycks i praktiken främst avse ägandet av jord- och skogsbruk. Viktigare är att C i sin praktik under åtta års tid i praktiken har spelat samman med socialdemokraterna, som för en politik som definitivt inte är liberal, utan har tydliga ambitioner om statlig intervention, korporativa beslut och höga skatter (för röstköp). Vidare är C – liksom vänstern – mot kärnkraft. Att C-partiet dessutom under påhejande från Lööf flörtat med månggifte och i sina led av politiker har en påtaglig hög frekvens av män som gillar barnporr förstärker bilden av ett parti som i sin tankeoreda står utanför den traditionella banan för liberaler.

Johan Pehrssons liberaler har däremot en ståtlig historisk bakgrund som pådrivande kraft och en av huvudmännen bakom den första svenska demokratin. Men sedan många år tillbaka har partiet hamnat under press från socialdemokratins bygge av kollektivens Sverige. Detta har inneburit en omfattande splittring inom L-partiet avseende synen på individens frihet. En stark och högröstad falang inom L-partiet har fångats av socialdemokratins locktoner om välfärd genom statsbidrag till alla. På så vis har skatter höjts och företagen plågats av S-partiets lagstiftning om arbetsmarknad och hyra. L-partiet har genom denna falang kommit att framstå som mini-sossar. Partiets närmast totala underkastelse inför EU medför att partiet framstår som motståndare till frihet för nationen Sverige.

Pehrssons korta tid som partiledare har förvisso inneburit ett kort uppsving i liberal riktning. Tydliga och rappa ord om kärnkraft, skatter, kriminallagstiftning mm har gett partiet en pragmatisk luft under vingarna. Framför allt har Pehrsson tagit ställning för bred sakpolitik i samverkan med SD. Men så fort opinionssiffrorna för L stegrats över 4%-spärren har falangen av sossevurmare fått nytt liv. De ser framför sig en fortsatt tid med vänsterliberal politik i stil med DÖ och JÖKEN. Det är synnerligen illavarslande. Som helhet kan därför knappast inte heller L-partiet kvalificera sig för etiketten liberal.

Därför blir röster på såväl C som L synnerligen riskfyllda. Till det yttre uppfyller partiernas program några – men absolut inte alla – krav som traditionellt brukar ställas på ett liberalt parti. Men båda partierna, särskilt C, har breda grupper av liberaler långt ute på vänsterkanten. Det rör sig om politiker som inte kan tänkas att kompromissa brett. Risken blir därför att rader av principryttare liksom under DÖ och JÖKEN kommer att blockera ett förnuftigt borgerligt samarbete och alltså än ge socialdemokratin trumf på hand i höstens val. Den nya tidens sk liberalsim är alltså en variant av sossarnas politiska program.

Torsten Sandström

Jag läser noga när professorn i metereologi Lennart Bengtsson skriver något. Hans förnämliga bok Vad händer med klimatet? (2022) bör alla ta del av! Så här skriver han under Ingemar Nordins inlägg om Värmeböljor på dagens Klimatupplysningen.se

Man förväntar sig att landets press och statskontrollerade medier ständigt skulle fråga Lennart Bengtsson till råds. han borde sitta i studiosofforna varje kväll (om han orkat). Men det sker inte. Varför? Jo, han uttrycker budskap som inte är politiskt korrekta i en svensk nation under hårt centraliserat politiskt åsiktstryck.

Torsten Sandström

I början av augusti lade den gamle moderaten Mats Svegfors fram ett nytt förslag till presstöd, numera kallat mediestöd. Han vill att skattebetalarna även i fortsättningen årligen ska ska ge ett drygt miljardstöd till framför allt svensk press. Svegfors rullar med andra ord i huvudsak på i gamla hjulspår. Och tystnaden om förslaget är stor, förutom god kritik från Timbro i DN den 3/8 2022. https://etidning.dn.se/p/dagens-nyheter/2022-08-03/a/svegfors-forslag-gynnar-bara-de-etablerade-mediebolagen/2357/559879/29889833

På många håll utomlands anses statligt stöd till medierna som demokratiskt omöjligt. Men inte i Sverige. Här vill i stället staten hålla vissa medier under armarna trots att den tredje statsmaktens uppgift är att kritisera politikernas maktutövning. Under en slöja av fina ord om behovet av journalistik gör i stället staten strategiska medier beroende av bidrag från skattebetalarna. Du och jag ska alltså tvingas att betala pengar till medier vi inte tror på.

Givetvis har frågan en koppling till den politiska klassen. Genom att göra strategiska medier beroende av bidrag får den politiska klassen en indirekt kontroll över den press som ska kritisera politikerna yrkesutövning. Enligt liknande mönster har staten redan ekonomisk kontroll över SR och SVT. Därför är Sverige på väg mot ett system där en kritisk tredje statsmakt tynar bort. Den politiska klassen sitter allt säkrare i sadeln.

Att välja Svegfors till utredare är alltså en smart åtgärd i den politiska klassens smak. Hela hans liv är präglat av tjänster åt den politiska klassen – inte minst avseende SR och SvD. Och såväl sossar som oppositionen har på så vis förtroende för att han fattar politiskt korrekta beslut. Svegfors är en typisk samhällsbevarande av trist konservativt snitt.

SvD är som bekant stor mottagare av statsstöd (40 miljoner årligen i Schibstedts ficka). Att tidningen är beroende av stödets syns var dag. Vänsterns debattörer får ett lika stort utrymme i tidningens spalter som motsidans, tror att tidningen kallar sig ”oberoende moderat”. Beteckningen avser dock enbart ledarsidan. I övrigt är det nämligen vänsterns journalister som i huvudsak bestämmer SvD:s innehåll på ett vis som måste glädja en sosse.

Enligt min mening måste stödet till svenska medier upphöra. Åsiktsfriheten kräver att politiska idéer måste tävla med varandra av egen kraft. Landets politiker ska hålla fingrarna borta från medierna! Främsta vinnare på ett stöd är vänsterns journalister på gemmelmedierna, som ges statsbidrag för att trumpetera ut sina personliga åsikter. Låt i stället nationens medier tävla på sina egna meriter och tro inte på snacket om behov av lokal politisk bevakning. Skattebetalarnas pengar ska inte används för stöd till press, radio och teve. Det är i grunden odemokratiskt.

Torsten Sandström

Som bekant är den svenska dubbelmoralen skriande i synen på prostitution. I stället för att som vanligt är i utlandet antingen kriminalisera såväl köpare som säljare eller släppa prostitutionen fri så har Sverige med utmanade stolthet valt att enbart straffbelägga köparen, dvs normalt mannen. Kännetecknande för den svenska enögdheten är ett uttalade av en kvinnlig utredare från BRÅ som häromdagen på SR P1 utfärdar följande varning rörande kritik mot en ung tjejer som säljer sex: vi får ”inte skambelägga flickan!”

Detta tydliga politiska val skapar stora problem jämfört med ett ömsesidig förbud mot såväl köpare som säljare. Det främsta problemet är att säljaren, alltså kvinnan, så att säga kommer att verka under radarn. Hennes utmanande utbud av sextjänster är ju lagliga. I och med att hennes verksamhet är grön kan polisen inte med full aktivitet jaga efter brottslingar. Den som lockar till köp av sex – och faktiskt medverkar till prostitution – får så att säga samhällets stöd och engagemang. Dessutom främjar lagligt säljande av sex invandring (trafficking) samt att unga tjejer och barn dras till intima möten med män under sockrade förhållanden (sugardating). Sammantaget medför alltså den svenska dubbelmoralen stora problem. Polisens resurser slösas bort. Jag påstår att rättsläget till och med ökar sexhandeln i Sverige.

I en Rapport 2022:4, ”Utnyttjande av barn genom köp av sexuell handling” lyfter BRÅ kortfattat fram sugardating på samma enögda svenska vis. I sammanfattningen skriver Brå:

Utnyttjande av barn genom köp av sexuell handling är ett allvarligt brott och mörkertalet bedöms som stort. Brås bedömning är att polis och socialtjänst gemensamt behöver säkerställa att ett uppsökande arbete kommer till stånd.

Visst är sexköp ett brott enligt gällande rätt. Och till följd av den svenska dogmen om kvinnans straffrihet blir brottet förstås större ju yngre säljaren av sex är. Men BRÅ trampar bara vidare i feminismens spår vad gäller sugardating. I rapporten föreslås följaktligen att våldtäktslagstiftningen måste prövas mot sugardaddies som lockat till sig unga tjejer.

Enligt min mening har således den svenska sexbrottssynen hamnat i en återvändsgränd där stora samhällsresurser förslösas och sexhandeln tycks öka (av samhällets uppmärksamhet att döma). Om rättvisa ska skipas och en minskning av sexköpen verkligen ske måste antingen säljaren, dvs kvinnan, dras in i förbudszonen eller så måste sexköp legaliseras, såsom i Tyskland. Jag känner stor osäkerhet inför detta val, men stannar för ett ömsesidigt förbud, i syfte att motverka trafficking och sugardating. I båda fallen innebär en kriminalisering en tydlig och allvarlig signal till kvinnan samt till polisen.

Det gäller alltså för lagstiftaren att skingra den feministiska dogmatiken kring sexhandel i syfte att finna ett säkrare fotfäste än dagens dubbelmoral avseende sexköp. I och med att mitt budskap närmast är belagt med tabu kommer det antagligen bara att leda till ilskna angrepp på en förstockad äldre man. Men ämnet är viktigt och ett typexempel på hur politisk ideologi kan löpa amok och medföra att en rättslig principfråga får en lösning som sannolikt försvårar ambitionen att begränsa sexhandeln. Vi ser än en gång hur en kontraproduktiv feminismen skapar allvarliga samhällsproblem.

Torsten Sandström

Magdalena Andersson säger att staten måste utreda vilka som äger privata svenska skolor. Det är dags att dra upp svensk skola ur marknadsträsket, säger hon. Hon menar att skolor inte ska ägas av utländska intressen.

Socialdemokratin populism är enorm. Utländska intressen – som i det globala samtalet är tabu att kritisera – jagar sossarna närhelst det passar deras kortsiktiga politik, dvs att vinna höstens val.

Vad gäller skolan verkar det vara högst angeläget att undersöka om privatägda skolor är bättre eller sämre än mängden kommunalt ägda. Men se det vågar sig inte sossarna på. Min spontana bild är de företagsdrivna skolorna genomsnittligt sett håller en högre utbildningsstandard än sina kommunala motsvarigheter. Annars skulle knappast söktrycket vara större till de förstnämnda. Och få rapporter kommer från elever eller lärare om oordning eller stök i de företagsledda skolorna.

Dessutom har jag av en vän blivit påmind om att omkring 1/5 av det svenska beståndet av vindkraftverk – som är nyttiga ifall det blåser – ägs av kinesiska intressen. Härom ska förstås inte någon utredning tillsättas. Ty även detta problem är tabu i sossarnas samtal. Vindkraftver är nämligen heliga – det är ju dessa som sossar och miljötalibaner tror ska rätta Sverige. I stället har den ensidiga satsningen på vind ställs till kaos i svensk energipolitik i och med att fyra fungerande kärnkraftverk sagt ned sedan 2017.

Sossarna talar gärna och och brett om högerpopulism. Men deras egen politik – som i valrörelsen är sprängfylld med med förslag till reformer (av problem som de själva skapat under senaste åtta åren) – är så populistisk att det skriar om det.

Torsten Sandström

Jerzy Sarnecki har ägnat en stor del att liv som kriminolog att backa upp vänsterns syn på brottslingar, dvs att de ska ses som offer för samhällets tillkortakommanden.

I dagens SvD säger han sig inte förstå varför en ung man mördat två personer på en galleria i Malmö häromdagen.

Han säger. ”Hur i hela världen kan det komma sig att en 15-årig pojke är villig att döda en människa och skada andra människor. Vad är det för mekanismer som finns bakom att pojken blivit så.” Sedan påstår han att det plötsligt handlar om något helt annat än polisiära insatser. Och avslutar med att denna typ av analyser och långsiktiga åtgärder fortfarande är mycket eftersatta.

Enligt min mening har haft decennier på sig att forska om våldets mekanismer. Det vill säga om vilka faktorer som vid sidan av sociala problem skapar våldsbrott. Han har haft tiotalet år på sig att fördjupa sig i invandrarklanernas våldskriminalitet, dvs hur vissa främmande kulturer systematiskt skapar en egen syn på vad som är rätt eller fel (hos en mindre del av gruppen invandrare) . Men inte har han forskat om det, utan ständigt sysslat med sina offerpredikningar. Det klanvåld som många kunniga påtalat har jag aldrig hört Sarnecki ens nämna. Likaså har han struntat i att kritisera straffmyndigheternas slapphet då det gäller att låsa in ungdomar (mördaren i Malmö var på flykt från en statlig institution).

Därför kan man faktiskt påstå att Sarnecki som S-regeringarnas mångåriga rådgivare – och boss inom BRÅ – bär ett tungt ansvar för det svenska våldseländet. Det är hög tid att lägga av Sarnecki!

Torsten Sandström

I dagens tidning ger DN plats för två S-ministrars försök att dölja det egna partiets allvarligt samhällsskadliga energipolitik. Man skriver i rubriken att ”kärnkraften blir viktig under lång tid framöver.”

Efter åtta års samregerande med Mp har sosseregeringen lagt ned fyra kärnreaktorer. Oskarshamns kärnkraftverk stängde två av tre reaktorer 2017 och vid Ringhals kärnkraftverk stängdes två av fyra reaktorer 2019 och 2020.

Det rör sig om en planerad och våldsam minskning i det svenska samhället sannerligen ”hållbara” energiproduktion. Nu skriver S-partiet motsatsen, dvs att kärnkraften blir viktig under lång tid framöver. Varför lade man i så fall ned 4 av 10 fungerande reaktorer under åren 2017-2020? Varför ska vi tro på sossarnas sluga ord nu?

Socialdemokraternas demagogi får således groteska proportioner. Och denna uppenbara dubbelmoral ger DN utrymme för i sina spalter.

Därför måste alla förnuftiga människor lyssna till min paroll om att rösta bort den regim som blivit en landsplåga!

Torsten Sandström

I tidigare bloggar har jag kritiserat landsplågan i SR som kort och gott heter Sommar i P1. Visst finns det emellanåt något gott i de berättelser som sprids. Men urvalet av pratade och den regi de får säger en hel del om hur SR:s politiskt korrekta journalister arbetar. Metoden är att indirekt – och delvis fördolt – sprida politisk propaganda om Sverige.

Till det yttre eftersträvas ett sken av att de ”korade” ska vara representativa för Sverige. Men det är bara nys. Den dolda agendan kan enkelt fastställas med penna, papper och miniräknare. När den lilla minoritet av landets företagare väljs ut kan man exv vara säker på att de avkönas så att det visar sig företräda åsikter som journalisterna gärna vill att ledare ska syssla med, såsom munkliv, välgörenhet, vanlighet, öppna famnen mot problematiska medarbetare osv. På så vis får publiken sällan en bild av näringslivets viktiga vardag och vilka svåra beslut som konkurrensen på marknaden kräver. På ett liknade vis kan fängelsekunder tillåtas breda ut sig så att lyssnarna bibringas tron att de agerar som mänsklighetens apostlar. Journalisternas vänsterbild presenteras således genom strategiskt utvalda pratare. Och en tillrättalagd bild av Sverige framträder.

Häromdagen hände det förstås igen. Nu skulle den svenska jägarkåren representeras av en man som var anställd på Jägarförbundet. Som före detta jägare lyssnade jag till och väntade mig en bild av jakten som renodlat folklig syssla. Men så hände det som brukar hända i PK-Sommar. Mannen ifråga sysslade med den politiskt korrekta uppgiften att jaga den invasiva arten mårdhundar. På så vis blev han förstås ett populärt inslag i det korrekta tänkandets Sverige.

Min undran blev varför inte min vän, företagsledaren och storjägaren Karl Hedin, tilläts prata om sitt liv. Han kan sannerligen berätta spännande saker om verklighetens Sverige. Karl Hedin är en mycket god berättare. Han kunde tala om hur det varit att åtalas för grovt jaktbrott enbart på grund av att han i böcker kritiserat den svenska politiken att importera vargar i marker som sedan länge inte skådat sådana farliga djur. Han kunde också tala om hur det varit att sitta i häkte en månads tid enbart för denna politiska misstanke. Och förtälja hur Västmanlands tingsrätt frikänt honom i en dom med (indirekt) svidande kritik av åklagaren i målet.

Men inte har SR valt Karl Hedin. Ty han platsar inte i vänsterjournalisternas förvridna samhällssyn. Karl Hedin kunde ju få folk att tro att Sverige inte fullt ut är ett rättssamhälle. Sådan viktig information är förstås tabu i det Sverige som skryter vitt och brett om det man kallar public service. Det platsar givetvis inte i PK-Sommar.

På så vis förklarar PK- Sommar programmets existens. Det tydliggör också hur vänsterns journalister sprider myter med hjälp av särskilt utvalda pratare.

Torsten Sandström

I valtider samlas den socialdemokratiska maffian. Att de kan kallas maffiosi beror på att de deltar i en sammansvärjning.

Kommunals rosaröda affisch har du antagligen sett i dagspressen. Visst är det fackliga krav i vården som reses. Men de är hårt vinklade. Och talar inte ett knyst om att socialdemokratin i många regioner länge varit vid makten och alltså bär ansvar för eländet. Inte heller att kraven ytterst går ut på höjda skatter.

Viktigare är att många medlemmar i Kommunal – som tvingas betala för annonsen – inte alls backar upp S-partiet i kommande val. Ändå måste man vara med och betala för annonsen! Typiskt för maffian är just att man har sina egna egoistiska lagar. Att sno andras pengar för egen nytta är tillhör alltså rutinen i maffiakretsar.

Därför har jag rättat Kommunals annons så att budskapet slår tillbaka mot maffians organisation. Förr försökte svenska fackföreningar agera seriöst (även om LO länge stött S-partiet med penningbidrag). Men nu är landets fackföreningar mest att uppfatta som politiska stödorganisationer för vänsterns politik.

Torsten Sandström

Centern har under åtta års tid visat sig synnerligen skadligt för den svenska demokratin och för vår nation. Jag menar att det främst sammanhänger med partiledaren Annie Lööf´´ s påfallande hybris. Partiet har bara två linjer. Dels att strunta i sakpolitik för att hata SD. Dels att marknadsföra Lööf som politikens Madonna.

När hon under åtta år struntat i regeringsmakten – förmodligen på grund av födseln av två barn (alltså ännu ett utslag av superegoism från en partiledares sida) – har hon äntligen genomskådats av svenska folket. Och partiet sjunker som en sten. Det är hoppingivande. Därför är det bra att C-partiet fortsätter att envist marknadsföra hennes person i alla sammanhang. C gräver sin egen grav, kan man säga.

Ovan syns ett av min många bidrag till att slå ut Centern.

Torsten Sandström

I valtider funderar man gärna över nationens stora politiska problem. För Sveriges del är de som bekant många och långvariga. Man kan säga att de sammanhänger med socialdemokratins hundraåriga byggnadsritning. Steg för steg har s-partiet via makt över regering och riksdag byggt en rättslig och kollektiv maktstruktur. Ett röster som blivit alltmer kontraproduktivt, men upprätthålls genom just den ideologi som sossarna impregnerat landet med.

Vi ser idag hur dysfunktionellt detta bygge blivit. Att det inte är hyresgäst- och fackföreningar som behövs för ett gott samhälle inser många svenskar som saknar bostad eller jobb. Ändå fortsätter socialdemokratin att veva sin slitna reklamfilm om ”Den svenska modellen”. Dag efter dag säger partiets ledare att Sverige är ett föredöme för andra nationer. Även oppositionen instämmer tyvärr ofta i jubelropen. Vafalls? Utomlands talas det däremot om ett omfattande och blodigt svenskt klanvåld. Och man förundras över att Sveriges skolor hamnat i strykklass vid OECD:s årliga mätningar. Ett närmast nedlagt försvar väcker löje. Våra grannar skrattar skadeglatt åt alla svenska politiska skrytmånsar.

Den som funderar vidare inser varför socialdemokratin ständigt slår sig för bröstet. Genom talet om Den svenska modellen vill S-regeringar förstås ge ett ske av att s-partiet lyckats. Man försöker med andra ord dölja sina misslyckanden och inbilla nationens väljare att man är ett vinnande lag. Genom en storstilad biståndspolitik vill socialdemokratin – såväl internationellt som på hemmaplan – sprida bilden av en framgångsrik svensk nation.

Det intressanta är som sagt att den borgerliga oppositionen hukar och inte vågar höja rösten. Även från Moderater, Kristdemokrater och Liberaler hörs ord om att Sverige är en humanitär stormakt. Förvisso pekar många på att SIDA-pengar förslösas och göder förtryckarregimer. Men ingen inom oppositionen säger sanningen rakt ut: kungen är naken – Sverige är inget föredöme.

Det är denna typ av kulturrevolution som jag är ute efter i denna text. Om socialdemokratins motståndare inte skjuter sönder partiets ideologiska planritning av Sverige som ”Lyckans land” kommer vi under en lång framtid tvingas se regeringar där S-partiet styr med hjälp av än den ena och än den andra politiska spillran. Och detta har redan kostat Sverige stora pengar, i stil med exv två nyligen nedlagda fungerande kärnkraftverk.

I min önskan om kulturrevolution ligger också ett rop på att den kollektiva och korporativa svenska styresformen bör ersättas med förnuftiga reformer mot vidgad demokratiskt inflytande för individerna. Jag menar att avtalsfriheten måste kunna vidgas på såväl bostads- som hyresmarknaden – en idé som nationalekonomen Lars Jonung nyligen vältalig pläderat för i SvD. Reformer bör även avse reglerna om valet att ledamöter till riksdagen och enskildas möjlighet att sluta sig samman för att genom folkomröstning slopa lagförslag. Majoritetsval i enmansvalkretsar – som Hjalmar Branting en gång i tiden förespråkat – borde vara målet.

Svenska politiker måste framför allt sluta skryta! Jag förstår givetvis att det kan vara lockande. Men skryt är som framgått inte vägen till nationell framgång. Genom ödmjukhet och förnuft byggs ett bättre och effektivare samhälle. Detta krävs för att en överbyråkratiserad offentlig vårdapparat ska komma på rätt köl. Och om den svenska skolan ska komma på benen igen måste vänsters pedagoger sparkas. Det är största oförnuft att inte styra upp politikområden som länge drabbats av allvarliga problem. Skryt är fördärvligt och tecken på dumhet.

Slutligen måste den svenska rättsstaten värnas efter åratal av socialdemokratisk mismanagement. Den enskilde medborgarens skydd bör stärkas. Sverige måste omedelbart införa det tjänsteansvar som Olof Palme slopade för omkring femtio år sedan. I socialdemokratins vackra samhällsmodell passade regler om tufft ansvar förstås inte. Men i framtidens goda samhälle är det en nödvändighet.

Torsten Sandström

Det är intressant att se hur partierna agerar i valrörelsen avseende medborgarnas ilska över höjda el och bränslepriser. Ilskan är befogad i och med att S-regeringen har lagt ned kärnkraftverk och sett till att höja skatter och avgifter på flera energikällor.

Vi ser hur den borgerliga oppositionen normalt söker lösningar närmast roten till det onda för boende och bilägare. Det vill säga man försöker finna legala former som direkt minskar dina och mina kostnader i räkningen från elbolaget eller bränslepumpen. Alltså gäller det raka rör utan konstiga omvägar.

Socialdemokratin väljer däremot konsekvent bidragsformen. Efter att du själv köpt dyrbar energi ska du av staten få ett mindre bidrag. På så vis framstår sossarna som givare av goda gåvor. Deras starka stat visar sig välvillig. Och så blir det enklare att återgå till det S-partiets ser som normalläget, dvs höga priser på el och drivmedel genom moms och energiskatter.

Det är således inte någon slump att sossarna väljer bidragsvägen. Orsaken är S-partiets gamla ambition att kontrollera medborgarna via antingen skatter eller bidrag. Liksom en cirkusdirektör vill Magdalena Andersson domptera det svenska folket. En nation av omyndiga är enklast att hantera. Om folket får vänja sig vid låga skatter och avgifter kan det få för sig att vanliga människor ska bestämma i Sverige. I så fall är det slut med S-partiets hegemoni.

Torsten Sandström

Slapphäntheten breder ut sig inom det svenska rättsväsendet vad avser hanteringen av våldsbrott. Det är ingen nyhet eller överraskning. Utan beroende på ett mångårig fokus på att finns ursäkter hos gärningsmannen. Detta vänsterns speciella syssla. I debatten framställs brottslingen ofta som ett offer för sin sociala bakgrund. Därför tycks det synd om honom. Och på så vis kommer rättsväsendet – med stöd av Brottsbalkens regler – ständigt att sträva efter mildast tänkbara påföljd.

Mina tankar om detta föddes då jag hörde åklagaren som leder förundersökningen av det brott då en ung kvinnan blivit skjuten i magen under en spårvagnsresa i Göteborg. Efter att polisen fått tag på mannen, som som av berättelsen att döma rör sig i kretsar av utanförskap, ser jag på teve en lättad åklagare säga att det rör sig om en ”olyckshändelse”. Skottet tycks med andra ord ha gått av genom våda.

I ett land med rigorösa regler om innehav av kniv på staden – för att inte tala om illegala vapen – måste jag säga att åklagarens ord och framtoning blir ännu ett bevis på att den svenska kriminalrätten inte är medborgarnas bästa vän. Vem skjutton har ett skjutvapen med sig på en spårvagn så att ett skott kan avlossas genom ett misstag (en olyckshändelse)? Personen ifråga måste ju ha största anledning att förstå att fingrandet på ett vapen i en spårvagn riskerar att få ödesdigra konsekvenser.

Kan det vara så att mannens närhet till ett samhällsnyttigt nätverk som säljer tidningen Faktum kan ha betydelse för åklagarens välvillighet? Den allvarligt skadade kvinnan tvingas nästa be om ursäkt för att hon stod i vägen för vådaskottet.

Torsten Sandström

Hittills har jag trott på det officiella beskedet att en spärr på 4% för representation i Riksdagen begränsar mängden små partier och förenklar bildande av fungerande regeringar. Nu är jag inte längre säker.

För det första har svenska folket upplevt åtta eländiga år av ständig splittring, trots existensen av en spärr på 4%. Man kan tala om åtta förlorade år där det faktiskt funnits utrymme för en effektiv borgerlig sakpolitik, men där Liberaler och Centern förstört samverkan genom att vägra alla kontakter med SD. Knappast hade ytterligare ett antal mindre partier förvärrat situationen och ställt till större oreda än den vi senast sett Kakabaveh åstadkomma

För det andra ser vi hur 4%-spärren i realiteten kringgås genom att större partier mer eller mindre tydligt signalerar till sina trogna väljare att det är okej att stödrösta på partier som riskerar att falla under spärren. Det tydligaste exemplet är Miljöpartiet, som. den samlade vänstern har alla anledning att hålla under armarna inför hösten val. På så vis hålls alltså ett parti kvar som rimligtvis bort fall för spärren och genom sitt försvinnande bidragit till ordning och reda. Liknande kringgåenden – alltså stödröster – tycks kunna rädda L från att drabbas av spärren eller centern att locka till sig röster från sossar.

Man kan därför säga att spärrens reella funktion är att hindra nya partier från att träda in i Riksdagen. Och detta är ju en allvarlig och odemokratisk effekt. Men det är förstås en önskan som är fast etablerad inom de politiska klassen, som strävar efter att bevara status quo.

Effekten av 4%-spärren riskerar alltså att bli att det goda partiet Medborgerlig samling får en fortsatt uppförsbacke för inträde i Riksdagen. Det är mycket tråkigt och allvarligt från demokratisk synpunkt. Partiet har ett bra program och många kloka politiker. Partiledaren Ilan Sadé uttalar på organisationens hemsida de förlösande orden: ”De partier som har skapat dagens problem kan knappast lösa dem.” Han slår huvudet på spiken, med andra ord.

Läs gärna mer om partiet på dess hemsida: https://www.medborgerligsamling.se

Svensk demokrati har mycket att vinna på att ett principfast Medborgerlig samling tar plats i Riksdagen. På längre sikt måste 4%-spärren bort!

Torsten Sandström

Höstens riksdagsval ser till det yttre ut att bli en repris på tidigare täta valresultat med bara smärre politiska förändringar. Men det intressanta är att valet 2022 faktiskt har en potential till att bli en sprängning av socialdemokratins förmåga att via politiskt trixande suga sig fast vid makten. Vad är det som öppnar för denna enastående möjlighet?

Jo, det är att sossarna under de senaste åren inte bara fortsatt underlåtit att knäcka nationens gamla strategiska problem, utan dessutom visat prov på allmän oförmåga. Viktigast är en självförvållad energikris. Man har inte klarat av Sveriges energiförsörjning, utan för att få regeringens Mp-talibaner att hålla sig lugna har regeringen fattat beslut om att lägga ned två fungerande kärnkraftverk i södra delen av landet. Dessutom har man höjt beskattningen på drivmedel. Energikrisen drabbar redan Europa hårt och till vintern väntas hiskeliga priser. Detta i en inflaterad svensk ekonomi, med många oroande tecken. Svenska hushåll riskerar att drabbas hårt.

Lika viktigt är en självförvållad kris inom rättsvården. En omfattande invandring utan tuffa grepp för integration har släppt ett blodigt klanvåld löst. Till detta kommer en desorganiserad polisorganisation och en slapphänt kriminalprocedur. Dessutom brist på nödvändiga och effektiva fängelser. Blodigt skjutande och våldtäkter gör svenska folket med fog oroat. Förr var våldet mindre framträdande, nu hotas det öppna samhället.

Betydelse har även NATO-frågan. Det är inte regeringen som drivit fram en ansökan till NATO-alliansen. Pådrivande är en rad borgerliga partier plus att Sverigedemokraterna inte längre kramar Putin (förr kunde inte Jimmie Åkesson ens välja mellan Macron och Putin!). Ett skadeskjutet socialdemokratiskt parti har tvingats till en historisk utrikespolitisk kursändring – inte minst inför höstens val.

Med tre så starka politiska kort på hand kan oppositionen tyckas oövervinnlig. Så är det förstås inte riktigt. S-partiet har mediernas stöd, inte bara flertalet ledarskribenter utan också vänsterns armé av journalister, som alltid är på marsch i täta led. SR och SVT är sannerligen oblyga i sitt stöd till vänstern.

Vad värre är att oppositionen i åratal visat den största respekt för sin motståndare, som suttit så länge vid maktens köttgrytor. Ebba Busch och Johan Pehrson har dock visat goda tecken på att ha förstått situationen rätt. Man har insett att det inte går att komma åt en drake genom artig respektfullhet (som draken själv aldrig skulle visa andra). Det krävs således tuffa takter till anfall för att besegra en ärrad rödsprängd fighter. Och en skadad motståndare på maktens arena anses farligast. S-partiet byter åsikt som andra kläder i sommarvärmen.

Det gäller alltså att inte låta socialdemokratin vilseleda folket genom sina vanliga löften om bidrag och bättre tider. Partiet får inte som tidigare lyckas med att blanda bort korten! Med tre ess i rockärmen måste alltså oppositionen banka in hos folket att sossarna har misslyckats och att de måste släppa makten över Sverige. Ibland får jag en känsla att Moderaterna nöjer sig med att vara en viktig spelare inom nationens politiska klass. Det räcker självklart inte. Nu gäller det att visa att man besegra en skadad drake som har ytterst svaga politiska kort på hand.

Torsten Sandström

Vid politiska samtal som jag deltar i får man ofta höra – exv då Magdalena Anderssons presenterar vallöften efter åtta års tystnad – ”detta måste hon ju säga”. Även om den som säger så inte själv gillar socialdemokratin, så tycks meningen vara att Andersson inte har något annat alternativ än att säga det hon tidigare med emfas förnekat.

Jag menar inte att hennes nya uttalanden i denna stil är ologiska. Men att de accepteras av dem jag samtalar med vittnar om en politisk förstening. Med andra ord att hon i dagens politiska klimat inte anses ha något alternativ.

Märk att den mening jag skrev sist inte är sann. Hon har faktiskt ett helt spektrum av alternativa lösningar (eller att stå fast vid åtta års snedvriden politik). Problemet är bara att alternativen sannolikt saknas om hennes politiska parti ska behålla makten. Därför är talesättet att en politiker måste säga något visst enbart sant just under förutsättningen att partier till varje pris ska behålla makten.

Någon tycker kanske att jag är fånig och invänder att det är en självklarhet att politiska partier önskar behålla makten. Men jag menar att detta inte heller är en naturlag. En annan sak är att det håller på att bli en självklarhet i det praktiska politiska livet att partier vill prenumerera på makten.

Orsaken till att det inte är en naturlag är att det fina begreppet demokrati inte kan definieras som att existerande partier alltid ska bestå. Tvärtom är det ett demokratiskt ideal att växling sker vid makten och att politiker kommer och går.

Att orden ”detta måste hon säga” allt mer framstår som en naturlag sammanhänger således med framväxten av en politisk klass omkring ett parlament där partier konkurrerar. Den politiska klassens intressen strider nämligen ganska ofta mot folkets preferenser. För en politisk klassbildning är nämligen bevarad makt prio ett. Därför måste det talesätt jag nu kritiserar omformuleras för att bli sant och lyda så här: ”detta måste Andersson som medlem i den politiska klassen säga”.

Ty om den politiska klassens behov inte längre är styrande – dvs att Andersson mycket väl kan strunta i sitt partis framtid – kan hon ju lika gärna säga vad som helst som är bättre för nationen än det hon nyss sagt. Hon kan tex säga att oppositionens kriminalpolitik är att föredra. En väl fungerande demokrati förutsätter inte bevarad makt för en politisk klass och dess olika partier. God demokrati är de politiska beslut som bäst främjar folkets intressen.

Om alla svenskar anstränger sig att studera och kritisera den svenska politiska klassen är det möjligt att vi på sikt kan få politiker som verkar för det bästa beslutsalternativet för nationen – oavsett politikernas och partiernas egna egoistiska intressen.

Torsten Sandström

Regeringen har haft åtta år på sig att sätta ned foten mot klanernas våld. Nu, knappt en månade före valet, vill man se hårdare straff mot de gängkriminella.

Hur mycket bevis behöver egentligen svenska folket för att rösta bort denna regering? Men valprognoserna tyder på att många väljare uppträder som zombies. Man tror på syndarens budskap.

Alltså ett tecken på att sossarnas samhällsbygge funkat i deras eget egoistiska perspektiv. Deras lagreglerade ritning för en närmast evig svensk maktposition har lyckats. Partiet dominerar landet och inte minst vänsterns journalister gör resten av jobbet.

Fy sjutton säger jag.

Torsten Sandström

I ett Europa med ett pågående blodigt ryskt anfallskrig mot Ukraina har Sveriges freds- och konfliktforskare fått det svårt. Krig går nämligen inte att avtala bort eller är ens enkla att samtala bort. Det rör sig ju om rå makt, ofta mellan en elit och ett förtryckt undre skikt. Och ondsinta krafter – som Putin och hans krets kan inte någon försöka snacka bort.

Så vad gör de akademiska fredskramarna då? I Uppsala har några tomhänta fredsivrare fattat pennan och skrivit en debattartikel i söndagens DN som skriar att:

En snabbare klimatomställning kan förhindra fler krig

Alltså ännu ett skräckreportage som andras klimatångest. Ett av de tusen som svenska medier lanserar var dag. Tanken är nu att olja och fossila bränslen är maktfaktorer som länge gett upphov till många krig. Alltså blir slutsatsen: mindre fossila bränslen innebär en fredligare värld.

Det är sant att bråk om naturresurser och andra ekonomiska tillgångar i eviga tider gett upphov till konflikter och krig. Men är det verkligen så simpelt – som man tycks tro vid skrivborden i Uppsala – att om ekonomiska incitament elimineras så uppstår fred, varefter människan träder in i härlighetens land?

Om man – som sker i Uppsala – tänker bort värdefulla materiella resurser så skulle möjligtvis en och annan konfliktanledning försvinna. Men det finns åtskilliga viktiga invändningar.

Krig har under historiens lopp orsakats även av ideologiska intressen. Mängden religiösa konflikter med blodiga följder stämmer till eftertanke. Alltså behöver inte pengar vara orsaken till strider. Putins krig i Ukraina tycks inte i första hand vara pekuniärt, utan sammanhänger med förvridna historiska och moraliska tankar påminnande om Hitlers, på hans tid. Hos människan finns med andra ord dumhet, hänsynslöshet och ondska.

Om kampen om energikällorna i klimatångestens tecken elimineras (vilken tanke att världens politiska ledare frivilligt skulle spela bort korten!) återstår ändå åtskilliga centrala förmögenhetstillgångar och marknadsandelar att strida om. Vågar jag upplysa det uppsalienska elfenbenstornets författare om att andra råvaror och immateriella tillgångar också kan ge upphov till svåra konflikter (inte minst då satsning sker på eldrift). Jag antar att svaret från Uppsala kan bli att även dessa måste elimineras.

Så vad blir kvar efter fredsforskarnas brainstorming i DN? Jo, en värld av fattigdom. Själva tanken om att främja fred genom att angripa teknisk och kommersiell utveckling är ett grundskott mot människans mångtusenåriga strävan efter ekonomisk välfärd. I dagens DN lanseras alltså en katastrofalt dåligt genomtänkt idé.

Kvar blir enbart ett uselt försök att använda klimatskräcken som verktyg för den egna disciplinens önskan efter fred. Att ämnet freds- och konfliktforskning vilar på en darrig vetenskaplig grund är uppenbart. Man får ända vara tacksam för att akademikerna från Uppsala ger oss ett tydligt bevis för detta.

Torsten Sandström

Mot bakgrunden av ett stor prunkande sädesfält i gult samt en knallblå sommarhimmels skriker DN Kultur på sin första sida ut skräckbudskapet:

JORDEN VI ÄRVDE PÅ VÄG ATT TA SLUT

Jaha, så var det sagt, dvs dagens skrämselbudskap från en av landets till upplagan största tidningar. Samtidigt berättar andra medier om att en rekordstor skörd av spannmål och annat väntas i Sverige i höst. Bönderna är superglada. Resultatet blir uppenbart: enkelriktad propaganda från DN är lika med fake news.

Varje seriöst medium måste beskriva skeenden och göra påståenden baserade på en analys för och mot. Tyvärr har svenska medier i stor utsträckning upphört med detta, särskilt vad gäller miljö och klimat.

Man kan tycka att journalister borde känna skam över så usla prestationer. Men troende personer – alltså de som frälsts av ett åsiktsbudskap – brukar inte känna skam, utan stolthet. De tror sig nämligen säga sanningen.

Jag undrar hur länge denna hållbarhetsångest ska fortgå. Än ser jag inte kulmen, även om den skriande elbristen – som för Sveriges del i huvudsak vållats av ett antal av S-regeringen nedlagda kärnkraftverk – tycks skaka om politikerna och väljarna. Men de och deras allierade i medierna ger inte upp. Att skrika klimatkris tio gånger om dagen lockar väljare till vänsterns lekstuga i höstens val. Sverige är illa ute.

Dessutom finns få tecken på att en eventuell vinst för högersidan i valet kommer att medföra viktiga strukturreformer. Möjligtvis kan landstingen/regionerna komma reformeras (men här finns starka motintressen från den politiska klasen för bevarande av omkring 1000 topposter med god lön i sammanlagt 21 regioner). Dock inte ett knyst om de kanske största ideologiska frågorna om public service, hyreslagen eller arbetslagstiftningen. Det är illavarslande. En i sadeln trygg politisk klass tycks gilla läget. Fortsatt försörjning förefaller vänta.

Torsten Sandström

Hörde i morse på SR P1 morgon en nyhet som fick mig att nästan tappa andan. Moderaterna i Stockholm har beslutat att verka för att alla barn i kommunen ska testas för ADHD. Alltså en form av screening som ska sker utan eventuella tecken på problem. Det uppgivna syftet var att minska gängkriminaliteten.

Nyheten stämmer med min uppfattning att Moderaterna nu – liksom Reinfeldt – försöker presentera sig som ett slags minisossar. Alltså presenteras en linje om att det offentliga i stort och smått ska försöka styra upp människornas vardag.

Beslutet från M är korkat av minst två skäl. Det första är det enbart leder till jobb för psykologer och psykiatriker. Då diagnosen ADHD enbart är ett skuggfenomen – tydliga medicinska tester saknas på en verklig sjukdom – kommer alltså de två yrkeskategorierna att leta efter diffusa personlighetsdrag hos barn som agerar inom normalpopulationen och ännu inte funnit sina roller som unga vuxna. Alltså något som påminner om att leta efter en osynlig nål i en höstack. Läs mer om detta i min blogg häromdagen om att ”Snart får via alla en psykisk diagnos”.

Det andra skälet är minst lika viktig. Gängkriminaliteten rör sig till största delen om skeenden inom invandrarnas kulturer. Det allvarliga våldet utvecklas inom deras klaner, dvs kriminella affärsnätverk. Hur ska en screening av mängden barn i Stockholm kunna kartlägga kulturella fenomen, som att hålla sig till fädernas normer, att hata det svenska samhället och att själv ta sig rätt via via våld och dödande?

Det olustiga är alltså att Moderaterna i Stockholm vill att det offentliga med förment medicinska metoder (som alltså vilar på synnerligen diffus grund) försöka finna kulturella avvikelser hos barn. Liksom sossarna länge varit försöker Moderaterna nu ansluta sig till Prussiluskans samhällsideal, dvs fram med den politiskt korrekta pekpinnen! Detta i stället för att kritiskt analysera den verkliga bakgrunden till ett viktigt samhällsproblem. Man kan bli ledsen och trött för mindre. Politikerna tycks själva skapa fler samhällsproblem än att försöka fixa de många gamla olösta.

Torsten Sandström

Det är skönt att se hur Centern dalar i opinionsmätningarna och hur L fått nytt blod genom Johan Perssons raka liberalism. Det ska en jurist till för att få styrning på ett parti slank det ur mig – tills jag kom att tänka på Åsa Romson och Nooshi Dadgostar- oj,oj,oj…. Men så glädjer jag mig åt Jarl Hjalmarsson inom dåvarande Högern, en på många vis skicklig och rolig politiker.

Åter till Centerns svanesång. Förklaringen är enkel. Centern satsar i alla sammanhang – varje valaffisch – på Lööfs ansikte, trots att hon genom sitt trixande och gullande med sossarna blivit ett sänke i ögonen hos en bred del av folket. Inte minst på landsbygden är missnöjet stort och berättigat på grund av Lööfs svikliga stöd åt socialdemokratin.

När så Persson lagt om Liberalerna i toppen av sin organisation – tyvärr finns en stor del av de gamla predikanterna kvar ! – så faller C följaktligen som en sten, trots partiets alla pengar i sin stora kassa. Men lyckligtvis bränns annonsering på Lööfs självgoda ansikte. Denna självdestruktion roar mig mycket.

Om C trycks ned i botten är det bra. Nackdelen är antagligen att Lööf tvingar partiet att knyta fastare band med sossarna. Men för en framtida överlevnad tvingas kanske ett rejält stukat C att återvända till högersidan utrustad med en ny partiledare.

Perssons framgångar med L är förstås bra, men ändå något oroande. Om partiet räddar sig in i Riksdagen kommer som nämnts en flocka av de gamla vänsterliberalerna att än en gång ta plats. Alltså personer som är beredda att gå i döden för bidrag till alla – inte minst från SIDA. Och dessa människor – som tror att just de själva vunnit valet – är lika besvärliga som Lööf.

Torsten Sandström

Ständiga rubriker om att många unga och gamla lider av ADHD oroar mig. Allt fler drabbas av denna sjukdomsdiagnos. Och får medicin för detta. Den psykiska ohälsan skjuter med andra ord i höjden i det svenska samhället, tycks det.

Enligt min mening rör det sig inte om en sjukdom utan snarare om en normalavvikelse inom befolkningen. ADHD står nämligen för Attention-Deficit/Hyperactivity Disorder och beskrivs som en funktionsnedsättning som innebär svårigheter för en individ att koncentrera sig och/eller reglera sin aktivitetsnivå och hämma sina impulser.

Varför är det inte en riktig sjukdom? Diagnosen ställs nämligen uteslutande genom iakttagelse av personen ifråga och inte genom några vetenskapliga fysiska tester av hans eller hennes kropp, blodvärden, hjärnfunktioner, annan biologisk provtagning osv. Den som enbart vacklar mellan något frånvarande beteenden eller något överdriven aktivitet riskerar alltså att stämplas som psykiskt sjuk. Det räcker med andra ord att vara stökigare än människor i genomsnitt är.

Jag inser förstås att nästan alla själsliga åkommor är svåra att diagnosticera. Men å andra sidan måste ett betydande säkerhetsintervall brukas, så att inte tämligen normala individer stämplas som sjuka. För att hindra feldiagnoser bör därför endast allvarliga själsliga avvikelser – såsom exv diagnoserna borderline, bipolär, manodepressiv – listas som psykiska sjukdomar vid sidan av flera andra lika och mer allvarliga åkommor. Varför?

I broschyren i länken nedan framgår tydligt hur vag och alltså osäker diagnosen ADHD är. Det talas om normala variationer. Enligt min mening är det inte samhällets sak att bland människor med vanliga växlande förmågor – av ett slag som är svåra att med visshet konstatera – peka ut vissa individer som sjuka.

https://www.socialstyrelsen.se/globalassets/sharepoint-dokument/artikelkatalog/kunskapsstod/2014-10-28.pdf

Liksom för personer, som av yttre händelser känner oro, bör förvisso medicinering ibland kunna ske mot tecken som i tydliga fall överensstämmer med ADHD. Läkare skriver ju redan idag ut läkemedel mot rubbat lugn, såsom vid oro och familjekriser. Det är förstås bra och någon särskild akademisk diagnos från USA behövs inte. Existensen av diagnosen ADHD riskerar snarast att öka frekvensen sjukdomsfall, i och med att oroliga föräldrar och vuxna lockas att gripa efter etiketten för att särbehandla sitt barn inom den normala populationen. Att ADHD bara rör sig om smärre avvikelser framgår tydligt av broschyren i länken.

Varför växer det fram nya diagnoser? Utvecklingen tycks styras från USA. Forskare där och i vårt land vill gärna skaffa sig alltmer speciella arbetsområden för att på så vis pinka in nya revir, som kan bli en bra försörjning och intressant grund för samarbete med läkemedelsindustrin. Det är förstås normalt. Men då det gäller ytterst svårbestämbara personlighetsskillnader får drivet mot specialisering negativa effekter. Det faktiskt friska riskerar att förvandlas till något sjukt. Det som förr oftast rättades till genom goda samtal, vänliga dunkar i ryggen eller en tablett har numera ersatts med en magisk sjukdomsdiagnos: ADHD.

Det är främst magien som skrämmer mig. På osäkra grunder stämplas en person som sjuk. Och unga eller gamla som har nedsatta förmågor lockas att tro att de är sjuka. En ödesbestämd magisk diagnos stämplas i deras pannor för framtiden (trots att beteendet kanske snart förändras).

I första hand är det läkarvetenskapen som måste hålla rent i sitt rum för psykiska diagnoser. Det händer tyvärr inte, utan ständigt nya bokstavskombinationer uppstår. I så fall måste politikerna reagera. Men inte heller detta händer tyvärr. I stället skrias det om stigande psykisk ohälsa i Sverige, trots att inget annat hänt än att samhället förändrats och nya diagnoser uppfunnits. Med tanke på alla som stämplats med diagnoser framstår vårt land idag som ett av västvärldens sjukaste länder!

I dystra stunder tror jag att många politiker är nöjda med situationen. Dels kan de fatta beslut som uppmuntrar oroliga föräldrar: man erbjuder vård, medicinering och särbehandling. Dels kan politikernas egna misslyckanden med att bygga förnuftiga skolor, agera mot familjesplittring, minska samhällsvåld osv enkelt sopas under mattan genom simpla diagnoser.

”Så kan vi inte ha det” brukade en nyligen avsatt statsminister utan talang för självkritik eller humor säga. Han skulle nog inte förstå att jag tar orden på allvar då det gäller ökningen av antalet själsliga diagnoser.

Torsten Sandström

Enligt Dagens industri uppmanar Magdalena Andersson svenska företag:

”Plocka inte hit arbetskraft

från andra delar av världen”

Hennes motivering är att företagen borde anstränga sig för att hitta sin arbetskraft bland personer i utanförskap.

Jaha säger jag. Hennes önskan är visa sig på styva linan inför LO. Men naturligtvis vet hon att efterfrågan på anställda från utlandet är högst avseende väl utbildade och kompetenta och dessa finns inte i utanförskapsområdena.

Hon borde också veta att jordbrukets företag söker anställda för enkla skördeuppgifter. Utan dessa arbetare blir maten förstås dyrare för svenska konsumenter. Men dessa tidsbegränsade och tunga jobb vill normalt inte arbetslösa invandrare från förorterna ta. Inte heller arbetslösa svenskar. Det är ju mer gynnsamt och bekvämare att leva på bidrag (som riskerar att försvinna för den som tar ett jobb).

Andersson vill nämligen inte förstå att mängden bidrag till nyanlända i utanförskapsområdena försvårar ett inlemmande av dessa personer i vanligt lönearbete. Då hon misslyckats med integration bidragsvägen måste hon skälla på företagen.

I grunden är det sossarnas planering av arbetsmarknaden samt deras massiva bidragspolitik som gjort såväl svenskar som invandrare alltmer obenägna att försörja sig själva. Bidragspolitiken har blivit en fälla. På denna punkt har Moderaterna helt rätt. Och sossarna ger prov på dubbel moral.

Torsten Sandström

Häromdagen publicerade jag en text i Bulletin och på bloggen om ”Schizofren svensk politik”. Igår anlände följande brev till en av mina e-postlådor.

Hej Torsten!

Det här mailet kommer från Intresseföreningen för schizofreni i Göteborg (IFS). Vi har startat ett projekt som heter StigmaWatch, och som syftar till att verka för korrekt rapportering om psykisk sjukdom i svenska medier.

I en artikel i Bulletin (utlagd på nätet den 2:e augusti i år) talar du om det svenska politiska landskapet. Artikeln har rubriken ”Det schizofrena tillståndet i svensk politik”. Vi spårar bakom ordvalet ett tyvärr inte alldeles ovanligt missförstånd och skulle vilja fästa din uppmärksamhet på det.

Vi vill bara påtala att schizofreni inte betyder personlighetsklyvning eller multipla personligheter. Att använda det så kan verka stötande och stigmatiserande. Människor med egen erfarenhet av schizofreni och deras anhöriga reagerar starkt mot det. Den klyvning som diagnosen syftar på är en klyvning mellan kognition och emotion.

Schizofreni är en sjukdom som utmärks av allvarliga psykossymtom, stora funktionsnedsättningar och ett ofta livslångt lidande. Det finns idag ca 30-35 000 personer i Sverige som är direkt drabbade. Schizofreni är en diagnos, inte ett vedertaget uttryck.

Schizofreniförbundet (som IFS är en del av) organiserar personer med egen erfarenhet av schizofreni och deras anhöriga. Om du vill veta mer om projektet StigmaWatch, om schizofrenisjukdom, psykosbehandling, stigma, psykiska funktionsnedsättningar och anhörigas situation så är du välkommen att kontakta oss.

”Stigma kan vi leva utan”

Vänliga hälsningar
Peter Georgsson
Administratör StigmaWatch

StigmaWatch / IFS Göteborg
Lasarettsgatan 1 • 411 19 GÖTEBORG
TEL. 031 – 15 51 14
E-POST peter@ifsgoteborg.se
WEB www.stigmawatch.se

Det var en intressant upplevelse att som upphovsman till Anti-pk-bloggen.se ta emot detta budskap. Därför tackade jag så här (via gmail).

Hej Peter!

Tack för brev på min jobbmail!

Jag känner till den psykiska diagnosen. Men själsliga tillstånd används som bekant ofta i vardagsspråket i överförd bemärkelse, exv stollig, tokig, bindgalen osv. I talspråket talas det om man känner sig schizofren eller till och med skizzig. Uttrycket används dessutom i samhällsdebatten i Sverige och utomlands och alla inser att det tar sikte på egenskaper hos föremålet ifråga (exv ett samhälle)  och inte sjukdomsdiagnoser avseende enskilda individer. Avsikten är alltså inte att skada någon. Det tror jag nästan alla läsare inser, som tänker fritt. 

Men jag anar att Stigma vill ändra på det, liksom att Pippis pappa inte längre får kallas negerkung eller att ursprungsbefolkningen i Lappland inte får kallas lappar. Som kanske är bekant driver jag en samhällsblogg med namnet ”anti-pk-bloggen”. Den tar just sikte på negativa tendenser till likriktning av samhället – om än det sker i välvillig mening. Innebörden är att människor till sist endast vågar tala och tänka som den politiska eliten för stunden tycker är rätt. Alltså en tendens till framväxten av storebrorssamhället. 

Därför beklagar jag ditt brev. ”PK måste vi nämligen försöka leva utan.”

Med vänliga hälsningar
Torsten

_ _ _

Till saken hör att organisationen Stigma åtminstone delvis finansieras med offentliga medel, såsom bidrag från Allmänna arvsfonden. Vi ser alltså hur det offentliga vill påverka samtalet i Sverige och peka finger på användningen av ord som makthavarna anser otillåtna. Alltså förbjuda val av ord som är helt lagliga och egentligen helt oförargliga. Existensen av en offentligt finansierad språkpolis är förstås precis motsatsen till definitionen om hur ett fritt och öppet samhälle bör se ut.

Torsten Sandström

Häromdagen hörde jag en moderat politiker på SR Morgon P1 – Camilla Waltersson hette hon om jag minns rätt – diskutera surrogatmödraskap med en socialdemokratisk motståndare. Jag tyckte Waltersson hade rätt som inte ville förbjuda. Men det är inte sakfrågan som väckte mitt intresse. Utan Walterssons samtalsstil och varför den var så konstlad så att budskapet nästan inte gick fram (sossen var mer pang på).

Problemet var att Waltersson inte förde ett levande och språkligt naturligt samtal, utan krånglade till det . Hon använde ordet ”säkerställa” i var och varannan mening. Trots att hon enligt min mening hade rätt gjorde hon dåligt ifrån sig i själva sakfrågan, som uppenbarligen intresserade henne.

Varför blir det så? Naturligtvis är människor olika med skilda förmågor. Men jag tror inte att detta är det bästa svaret. Mitt svar rör rekryteringen av medlemmar till den politiska klassen, ett ämne om tillhör mina favoriter.

Enligt svensk lag är det endast registrerade partier som kan agera för att nominera kandidater till svenska offentliga val. Partierna bestämmer alltså sedan vilka personer som ska finnas med på valsedlar och slutligen ha möjlighet att bli exv riksdagsledamot, såsom i Walfridssons fall.

Partiernas kanslier blir på så vis den politiska klassens maktcentra. Här följs undgomar upp i åratal från ungdomsförbunden och framåt. Den som har goda kontakter med kansliet – centralt eller regionalt – och god vilja behöver egentligen inte skaffa sig utbildning eller god arbetserfarenhet för att bli politiker. Man behöver varken förnuft eller excellens. Det räcker med ett mångårigt umgänge med andra medlemmar av det egna partiet, särskilt ledande sådana. Arbetsvilja blir på så vis en befordringsgrund, inte faktiska och naturliga meriter. Den som vistats i denna miljö länge riskerar att tala som just Waltersson. Alltså en person som inte säger ”nu måste vi se till”, utan mekaniskt upprepar ordet ”säkerställa”. Hennes ord var kanske förnuftiga, men det försvann i den byråkratiska oredan.

Den politiska klassen skapar alltså sitt eget språk. Det funkar kanske internt. Men genom en allmän likriktning är det inte alls säker att språket blir rappt eller tydligt för publiken. Partiets kansli väljer ändå ut sina trogna arbetare i den politiska vingården. Där finns tydliga karriärvägar, precis som om politik vore ett yrke. I och med andra politiker i karriären har liknande bakgrund och ofta liknande kompetens och förmågor bildas en gemensam kultur inom den politiska klassen. Så funkar även andra eliter. I grunden är man sig själv nog. Klyftan till folket blir därför bred och tydlig.

Ju mer jag tänker på detta blir min lösning att antingen måste val kunna ske utan partitillhörighet – alltså på vilken individ som helst – eller så måste lagen reglera partikansliernas organisation och förvaltning. Det första frihetsalternativet kan tyckas tilltalande. Men risken är Sveriges alla kändisar kommer att befolka de politiska församlingarna. Lasse Berghagen utses antagligen till talman.

Däremot bör en generell rättslig reglering av partiernas kanslier kunna genomföras i vallagen. Kanslierna måste förnyas regelbundet. Dessutom måste de valdas mandattider begränsas i regeringsformen till säg 2 perioder. Lika viktigt är att 4%-spärren begränsas nedåt, så att nya partier ges en sportslig chans att komma fram i riksdag och andra forum. Dessutom krävs att steg mot att val främst sker på person – och inte på valsedelns långa lista av tämligen anonyma kandidater, som fått kansliets dunk i ryggen.

Svensk politik måste således ges ett nytt och friskare liv på många plan. Politik är rörelse och inte betong. Om jag skriver att Moderaterna måste ta initiativ till detta skrattar antagligen många. Men jag menar allvar. Partiets måste ovillkorligen förnya sig. Annars kommer inte Sverige många problem att knäckas. Det gäller att regera landet och inte bara städa lite här och där.

Torsten Sandström

Jag har tidigare bloggat om hur internationella och svenska välgörenhetsorganisationer i en rent affärsmässig stil jagar kunder som man vill avkräva månadspengar. Internationellt rör det sig i om en mångmiljarindustri med synnerligen omfattade reklamkostnader. Målet är att finansiera en stor krets av anställda, som jobbar för mänskliga rättigheter, klimat, fredsarbete i u-länder osv.

I dagens SvD lyfts problematiken med detta affärsmässiga politiserande fram förtjänstfullt. Inte så att själva godhetsindustrin i sig kritiseras. Men väl för att Amnesty alltmer utvecklats till moraliserande organisation som tar ställning till rent politiska frågor. Idag hudflängs Amnesty för att man genom utvidgande tolkning av krigets regler kritiserat Ukraina för att inte skydds sin civilbefolkning. Detta på grund av nationens egna militära baser i närheten av områden där folk bor. Den allvetande och moraliserande organisationen Amnesty gör detta trots att Ukraina är angripet av ett mordiskt och terroriserana Ryssland. Det är ju ren dårskap av Amnesty.

Amnesty som verkar för mänskliga rättigheter har under senare år dessutom tagit sig friheten att utvidga sin uppgift till att jobba för människors rätt till goda bostäder. Dessutom har organisationen instämt i FN:s skräcksånger om hotet mot klimatet och således skrivit under den flummiga hållbarhetsdogmen. I ett annat sammanhang har man kritiserat den ryska samvetsfången Navalny för urgamla uttalanden som Amnesty ser som hatpropaganda.

Så går det när jakten på moralisk godhet samt på bra affärer ta överhanden. Sunt förnuft försvinner bakom heliga politiska principer. Därför det bra att Amnesty än en gång tagits med byxorna nere. Det är en läxa för ett naivt och godhetsälskande svenskt folk.

Torsten Sandström

I mina bloggar bekymrar jag mig ofta över en tilltagande politisk planering av samhällslivet. Marknadskrafter underifrån ersätts av politiska beslut från ovan. Som en tsunami sveper utvecklingen fram över västvärlden. På en internationell nivå är FN, EU, OECD med flera organisationer ledande av marschen för planering. Och inom det svenska samhället – som sedan länge har en fäbless för klåfingrig politisk styrning – rasar planeringen inom snart sagt alla samhällssfärer. Tydligast syns den förmodligen avseende den flummiga hållbarhetsdogm som dagligen tillåts styra människornas vardag. Hållbart betyder som betkant CO2-fritt, med undantag för då skogsråvaror förbränns.

Man kan därför inte vänta sig annat än att det svenska forskarsamhället utsätts för den politiskt korrekta styrning som jag nu talar om. Jag skriver detta med anledning av Lunds universitet nyligen spikat en handfull profilområden för riktig forskning. Så här listas det kort:

1 Human Rights in a Polarized World,
2 Light and materials – from fundamental understanding to industrial and societal needs,
3 Natural and artificial cognition: 1, 2, many,
4 Proactive Ageing: Brain & Movement – From Molecular Changes to Engagement with Life and Society,
5 Sustainable solutions in the climate change – biodiversity – social nexus – ClimBioSis

Alla inser att forskningsprofilerna är tämligen tänjbara, rentav flummiga, men detta är förstås avsikten. Meningen är förstås att andra forskare ska kunna rätta in sig i ledet. Samtliga profiler är politiskt korrekta i och med att de utformats vid hundratals planeringsmöten. Systemet bygger förstås på att det finns forskningspengar att vinna för de vetenskapare som nappar på betet. Planeringen bygger på att varje fakultet själv väljer under vilka forskningsämnen man önskar delta i. Då många – unga som äldre – ständigt jagar forskningspengar kan man vänta sig att Lunds universitets ranking får styrkraft. För övrigt måste man räkna med att landet andra högskolor i huvudsak kommer att lista liknande profiler.

Min oro bygger på att planekonomier visat sig dysfunktionella vad gäller att fatta viktiga beslut. I stället för att släppa individerna fria så bygger plansamhället på politisk styrning. Det liberala samhällets ideal är däremot att unga forskare ska själva ta initiativ till lämpliga uppgifter. Genom konkurrens och tävlan ska de visa vilka projekt som verkligen är goda eller dåliga. På så vis uppfostras självständiga och kritiska unga forskare. Alltså inga nickedockor, som hukar för överheten. Däremot verkar statligt planerad forskning i motsatt riktning, dvs för framväxten av opportunistiska och politiserande män och kvinnor inom vetenskapens värld.

Min oro är inte ogrundad. Historien visar flera skräckexempel. Ett tillspetsat men väl känt exempel är den sovjetiska genetikern Lysenko. Han trodde att förvärvade egenskaper kunde gå i arv och att man därför kunde lära djur, växter och människor att anpassa sig. På så vis skulle staten kunna ge en individ vissa egenskaper under livet i tron om att egenskaperna automatiskt föras vidare till avkomman. En helt politiskt perfekt tanke – om än hemsk och ovetenskaplig.

Nu är Lunds universitets forskningsprofiler självfallet långt ifrån Stalinerans styrning av forskningen. Men för mig gäller det nu viktiga principer. Närmare bestämt att politisk styrning av forskning riskerar att leda till dåliga resultat. Och att skattebetalarnas pengar slösas bort. Svenska lärosäten bör upphöra med den styrning som anbefalls från ovan. Och låta alla vetenskapare fritt själva bestämma vilken forskning som är angelägen.

Torsten Sandström

Jag lyssnade på Medierna i P1 häromdagen. Alla svenska vänsterjournlisters ikon Jan Guillou fick breda ut sig (i ett reportage från förr). Han beskrev sin egen journalistiska stil ungefär så här: Alltid korrekt, men inte opartisk.

Enligt min mening kan en kritisk journalistik inte byggas på två så motstående ambitioner. En partisk ambition medför att aktören per definition lyfter fram fakta och skeenden som passar den egna berättelsen. Alltså tenderar personen att bortse från argument som inte passar det egna budskapet.

I programinslaget kritiserades Guillou för att han använt din egen mamma som källa i ett reportage. Mannen som alltid vet bäst själv svarade att det var inte minsta problem, ty det gäller att använda källor som man litar på och sin mamma är ju den person man känner bäst.

Slutsatsen måste bli att Guillou alltid är partisk och att han använder sig av källor som han själv litar på, men som många andra inte alls skulle kalla korrekta i sammanhanget. Med andra ord bygger han sin journalistik i grunden på subjektiva fakta.

Överhuvud taget är hans debattstil besserwisserns ensidiga tilltro till sig själv. I Aftonbladet förväntar sig läsekretsen enbart att möta Guillou i rollen som stålpojken. Men när han agerar i public service – där han varit mycket aktiv – gäller som bekant en legal ram som förbjuder partisk journalistik. Det struntar med andra ord Guillou i. Det gör för övrigt merparten av de anställda på SR/SVT också. Men de säger det inte rakt ut som Guillou vågar göra. Därför har han antagligen svenskt rekord i fällningar vid Granskningsnämnden.

Att det är tämligen ovanligt att anställda vi SR/SVT fälls i Granskningsnämden sammanhänger nog med att de förnekar sina lagbrott – även de åberopar korrekta fakta. Dessutom har Granskningsnämnden i realiteten inte uppgiften att sopa rent från vänsterpropaganda. Nämndens roll är att ge ett ske av reell prövning. Nämnden är ett organ för legitimering. Främst gäller det att dölja det faktum att vänsterns journalister – liksom Guillou – inte kan skilja mellan egna åsikter och fakta.

Torsten Sandström

Det råder stor turbulens inom socialdemokratins led inför höstens val. Mångåriga dogmer som partiet evigt hyllat överges tvärt. Och de gamla västersossar som trott att slagorden varit sanna vet inte alls vad de ska tänka.

Tydligast är exemplet med NATO-ansökan. Under bara några veckors tid ändrar statsminister Andersson kursen 180 grader. En ansökan som skulle verka instabiliserande blev plötligt den enda rätta. Tusentals gamla sossar på marsch mot kärnvapen befanns sig med ens på väg mot en allians som baseras på atombombshot.

För några dagar sedan överger inrikesministern tesen om att det blodiga våldet i samhället enbart beror på socioekonomiska faktorer, i stil med fattigdom. Nu menade Ygeman att det även kan finns en etnisk koppling, så att vissa invandrare har en fallenhet för brottsligt våld. Reaktionens inom sosseleden blir som en saftig svordom i kyrkan. Dogmen man tidigare trott på – ekonomisk utsatthet – trampas i smutsen, ropar många. Idén om den goda människans grusas.

Båda kursomläggningarna från S-ledningens sida är 100 procent taktiska. Man vet vad folkflertalet tycker i de båda frågorna och önskar därför eliminera troliga minor i valrörelsen. Mindre kloka människor köper nog sossarnas trixande utan att tveka. Och om bara valrörelsen kommer att handla om att den goda fen Magdalena Andersson ska dela ut bidrag tror sig sossarna kunna vinna valet. Tanken är smart och riskerar att fungera.

Den som tänker efter blir kritisk till sossarnas eviga förändring av sina trossatser. Vi ser ett parti som länge haft en felaktig kurs – och minst ett dussin allvarliga problem – som fem i tolv försöker anpassa sig till oppositionen. Man har alltså i åratal fört en tokig politik och påstått saker som man senare tar avstånd ifrån. Partiet framstår i mina ögon som en svängdörr.

Den förre statsministern – läsaren kanske minns vingelpettern Löfven? – tog avstånd från tanken om att etniska grupper hade betydelse för det blodiga gatuvåldet. Han skyllde till och med våldet på att brats från Danderyd var köpare av det knark som låg bakom kriminaliteten. Så agerade då en troende sosse.

För mig är det viktigt att slå fast att enbart en minoritet inom gruppen invandrare sysslar med klanvåld. Men med så stor invandring som en miljon under tio års tid blir det sammanlagt alltför många våldsverkare som den svenska statens ledning öppnat landets dörrar för. Utan kraftfulla integrationsåtgärder har staten alltså gjort ett gravt misstag. Politiker har med andra ord själva skapat ett synnerligen allvarligt samhällsproblem. En klok beslutsfattare vet att klanernas kultur existerar och att den riskerar att föda allvarlig brottslighet. Detta är ett etniskt faktum som de som sagt jag till en miljon inflyttare bär ett tungt politiskt ansvar för.

Det är bra om sossarna lämnar sina förljugna dogmer. Men man önskar att det svenska folket genomskådar sossarnas makthunger. Låt därför S-partiet förlora valet! I så fall måste oppositionen förstå att sossarnas planritning över Sverige måste ändras. Grundlagen, reglerna om public service och om arbets- och hyresmarknaden måste genast ses över. Vi kan inte fortsätta med att lagstiftningen hyllar ett system som per automatik gynnar socialdemokratin.

Torsten Sandström

Dagens industri skriver att Sverige är på väg att bli en supermakt inom batteritillverkning. Det påstår åtminstone näringsminister Karl-Petter Thorwaldsson, som jublar över AB Volvos besked om en ny batterifabrik i Mariestad. Det rör sig om investeringar för många tiotals miljarder kronor och i storleksordningen 10.000 nya arbetstillfällen. Det låter väl bra?

Men det rör sig om samma sosseskryt som vanligt om föregångarlandet Sverige. Mängden svåra gamla samhällsproblem sopas snabbt under mattan genom påståendens som snart kan visa sig synnerligen bistra. Solen skiner på Sverige menar alltså förre LO-bossen Thorwaldsson en dryg månad före valet. Vad är problemet?

Jo, alla gigantiska satsningar bygger på tillgången till billig el. Sedan sossarna lagt ned flera fungerande kärnkraftverk finns inte längre något överflöd på el. I södra Sverige finns vindsnurror som står stilla då det inte blåser. I själva verket är det en skriande elbrist som gäller och höga elpriser för privatpersoner. Min tro är att det är medborgarna, dvs nationens skattebetalare, som tvingas stå tillbaka i kön efter el i framtiden. Och dessutom kommer du och jag att tvingas betala skyhöga priser jämfört företagens låga eltariffer.

Här sitter en fd LO-chef och leker industrialist. I själva verket saknas säkringar i sossarnas proppskåp. Men fåniga ministrar finns det gott om.

Torsten Sandström

Häromveckan sa finansminister Damberg att det inte ska erbjudas några gratis luncher i Sverige. Sociala kostnader ska få full täckning av medborgarna. I min blogg om detta visade jag skepsis över hans ord, rentav hånade jag honom.

Bara för någon dag sedan erbjuder nu Magdalena Andersson i en pamflett på DN debatt Sveriges skolelever gratis resor under kommande sommar. Märk att det inte rör nyttiga skolresor! Nej nu gäller det skojiga möten. Motiveringen är att samhället måste skapa klimatsmarta resor och att föräldrarnas plånbok inte ska bestämma resandet.

Som jag skrev om Dambergs dösnack senast ser vi klart att socialdemokratins credo är att köpa röster inför allmänna val. Man köper helt öppet via reklam i DN. Partiet vill alltså använda hårt arbetandes skattebetalares pengar för att sitta kvar vid makten efter höstens val. Ungdomar får klart för sig att statens kassa ska täcka allt. Man försöker alltså inte se sig om och kartlägga de stora problem som finns i samhället. Dem struntar man i nu, liksom tidigare. Nu ska väljare köpas för andras pengar.

Sossarna har just nu många problem. Men lösningen är alltid samma. Genom bidrag ska medborgares röster köpas. De ska tro att sossarna erbjuder något gratis.

Torsten Sandström

Sverige har länge stått inför en ideologisk klyfta mellan socialdemokratins och vänsterns kollektivism å ena sidan och liberalismens individualism å den andra. Det liberala tänket är äldst och har i Sverige drivits fram inför införandet av tvåkammarriksdagen omkring mitten av 1850-talet. Här är grundkomponenten medborgaren och hans rättigheter och skyldigheter. En stor del av individernas privata liv var då på många plan till stor del oreglerade i svensk lag.

Men med kollektivismen blev det andra bullar. Dess credo är en följd av dogmen om arbetarnas intressen som en särskild klass, en grupp utan tydliga individuella ansikten. Regleringsivern syns ännu tydligt i dagens svenska samhälle. I lag har breda sektorer av samhällspolitiken överlämnats till Socialdemokratiska partiets många samarbetsorganisationer. Ofta med följden att dessa i lagstiftning utpekats som avtalsmotparter såsom arbetsgivare, hyresvärdar, kulturorganisationer mfl.

Det intressanta är hur folkets och väljarnas sympatier över tiden växlat mellan de två ideologiska poler som nyss nämnts. Efter första världskriget tog kollektivismen allt mer över som herre på täppan. Kulmen inträffade i tiden efter det andra världskriget. Den sista stora kollektiva reformen avsåg allmän pension i statens regi (och inte genom försäkring).

Från och med ungefär Olof Palmes tillträde som statsminister börjar i grova drag S-skutan att sjunka. Starkare liberala krafter kunde då noteras ideologiskt och politiskt tappade S-partiet såväl medlemmar som väljare. Thorbjörn Fälldin blev logiskt nog ledare för den första borgerliga regeringen. Centerpartiet stod nämligen med en fot i bondeklassens gamla samhälle och den andra i den självägande bondens individuella intressen. Där står Centern som bekant än idag, utan att partiet numera i ord – men väl i handling – vill kännas vid sin bondekollektivism.

Trots S-partiets stora reträtt har Sverige i grunden fastnat i socialdemokratins kollektiva politiska ideal. Partiets många år som lagstiftare har medfört att rätten i ännu i grunden vilar på korporationernas makt. Enskildas behov av inflytande har fortsatt hållits tillbaka. Mot den bakgrunden är det paradoxalt att allmänhetens tänk sedan länge utvecklats till förmån för individens intressen, något som syns i rader av särfrågor avseende kön, etnisk bakgrund, skilsmässor, rollen som barn, psykisk ohälsa, brottslighet, mediekultur, osv.

Man kan på så vis säga att svenska samhället blivit schizofrent – två diametralt skilda ideologier härskar – den ena inom den offentliga politiken och den andra på vardagens individplan. Följderna är synliga och ibland tämligen dramatiska. Typiska individuella skeenden, som man förväntar sig ska analyseras på ett personligt plan, förvandlas till krav på det offentligas ingrepp. Tänk bara å skolan. Enskilda barns problem avseende anpassningssvårigheter, stök, ohälsa mm möts konsekvent med rop med krav på att stat och kommun ska göra insatser. Detta i stället för ett samtal om just den unga individens egen status eller föräldrarnas roll i sammanhanget. Det paradoxala är alltså att enskildas beteenden inte analyseras på egoplanet, utan på den offentliga samhällsnivån.

Mordet på två lärare i Malmö behandlas exempelvis i medierna på ett lika splittrat vis. Å ena sidan beskrivs ingående skolans och hälsovårdens försummelser att upptäcka kristecken – hur nu det ska gå till rörande vansinnesdåd. Å den andra briljerar medierna med att framhålla den unge gärningsmannens stora ånger på det personliga planet och att han egentligen önskade begå självmord. Han framstår närmast som ett offer.

Tyvärr tror jag att vänsterns politiker tycker att utvecklingen är bra. Klasser och grupper befästs på så vis i samklang med bestående kollektiva strukturer. Det ivriga talet om en generellt stegrad psykisk ohälsa förefaller närmast vara ett sätt att skyla över individers missnöje och oro över ett samhälle och en skola som inte fungerar på det sätt politikerna lovat. Visst har skolan och andra institutioner sitt ansvar i sammanhanget – där syns tydliga kollektiva och byråkratiska dysfunktioner. Min poäng i denna text är att kravlöshetens höga visa är oförenlig med ett modernt liberalt samhälle där unga individer ska utvecklas till fria medborgare. En stegrad välfärd ska inte tillåtas medföra ett minskat ansvar för individen.

Det tycks alltså som Sverige ännu inte vill ta avsked till socialdemokratins kollektivism. Att partiet själv gärna vill permanenta status quo för fortsatt maktutövning är helt naturligt. Men oppositionens partier måste ta individualismen på allvar. Jag tror det måste ske genom en fortlöpande diskussion om individens ansvar. En lämplig start är att tala om krav på föräldrar och skolelever. Samt om brottslingars skyldigheter gentemot individer. Även frågan om det som idag kallas ”psykisk ohälsa” har som antytts en tydlig individuell aspekt, som resolut måste frigöras från de rop på offentliga ingrepp som ständigt hörs nuförtiden tiden.

Framför allt måste ansvarsfrihetens mantra överges. I Sverige måste ett samtal föras om krav på unga och gamla visavi andra medlemmar i samhället. I en liberal demokrati måste enskilda – även ungdomar – tvingas bära ansvar för sina val och handlingar. För barn gäller det däremot kontroll via föräldrar.

Det jag nu skriver kommer förstås av mina kritiker att stämplas som auktoritärt och konservativt oförstånd. Men jag menar självfallet inte att samhällets roll helt ska upplösas. Men de ska begränsas rejält. Min avsikt är att individens ansvar måste renodlas och få betydligt större plats i samhällsdebatten i vårt annars så individuella Sverige. Så länge individen hålls omyndig kommer socialdemokratin att regera nationen.

Torsten Sandström

Den alltid kloke Benjamin Dousa publicerar i Dagens industri en text som visar hur illa ute socialdemokratin är i energifrågan. Se länken. Framtiden för svensk el är synnerligen dyster efter år Mp-politik och gröna drömmar. Priserna på el rusar som bekant. Och mer är att vänta. I södra Sverige planeras till och med stopp i eldistributionen under kommande vinter enligt olika scheman.

Här har oppositionen verkligen en fråga som de kan vinna valet med om den hanteras bra. Men inte de mediala debatterna vänsterjournalister blanda bort korten och hindra en fri energidebatt. Om korten spelas tufft och med iver kan Sverige belönas med att partiet sparkas från regeringsställning. Oj vilken framgång!

Torsten Sandström

https://www.di.se/ledare/socialdemokraterna-slacker-sverige/

En demokrati kännetecknas bland annat av fri medier som inte styrs av staten. I vårt land har vi som bekant medier som formell är självständiga. Ändå råder ett tydligt demokratiskt underskott, menar jag. Detta på grund av att mediernas anställda i grova drag har en samsyn. De ser samhället i vänsterns perspektiv. Detta är statistiskt kartlagt av modiga medieforskare. Men mediernas ägare och journalister förnekar detta och menar att allt står väl till.

Ändå maler medierna var dag och timme på med sina tillrättalagda vänsterargument, som naturligtvis främjar den sittande regeringen. Nu bara ett av många exempel. Dagligen meddelar i olika sammanhang svenska medier med emfas att energikrisen och ”det stegrade elpriset beror på kriget i Ukraina och bristen på rysk gas.” Detta får svenskar höra dagligen från SR, SVT och de stora tidningarna. Men det är ju till stor del faktiskt en lögn. Att två fungerande kärnreaktorer lagts ned av sosseregeringen under senare år har för svensk del större betydelse än rysk gas. Energikrisen är alltså delvis vållad av sossarnas själva för att behålla Mp i regeringen.

Vidare hör eller läser jag aldrig någon som säger att omkring halva priset för el, diesel och bensin som vi betalar går direkt in i statskassan. Sossarna vinner med andra ord på krisen! Om det är det som sagt tyst.

Det är tröttsamt att leva i ett förljuget mediesamhälle. Värst är alla skräckreportage om att jorden håller på att värmas oss till döds. Därför menar jag att den svenska demokratin inte fungerar väl. Enkelriktad propaganda har ersatt mediernas roll som kritisk tredje statsmakt. Medierna har blivit den politiska klassens bundsförvant. Värst är de statskontrollerade medierna. Enligt vanliga regler ska den som äåjävig inte yttra sig publikt. Men i alla svenska medier är det organiserade miljötalibaner som skriver eller pratar.

Det är något allvarligt som sker.

Torsten Sandström

Det är rent komiskt att läsa hur sossevänliga Bonniers tidningar är inför valet. Man slår upp ”flotta” erbjudande från S-ministrar att göra upp i en rad ämnen, främst förstås NATO-frågan där S-partiet bytt fot och nu även om kärnkraften. Även den misslyckade invandringpolitiken och dess resultat i blodig kriminalitet vill man gärna diskutera med oppositionen. För övrigt har man efter åtta års väntan tagit över rader av oppositionens krav inom kriminalpolitiken.

Enbart korkade journalister tycks inte kunna förstå sossarnas fräcka taktik. Efter åtta långa år med nedlagda kärnkraftverk och andra dumheter tror man att dessa heta potatisar ska elimineras från valrörelsen. Självklart har oppositionen förstått strategin. Att två fungerande kärnkraftverk offrats för att hålla Mp kvar i regeringen är en skandal. Och den kommande energikrisen kan bli den fråga som slår ut sosseregerigen i valet.

Om sossarnas många tillkortakommanden elimineras fem i tolv före valet så blir det förstås fritt fram för sossarna att vinna valet med alla löften om bidrag. Men jag hoppas att röstköp inte ännu en gång ska funka!

Torsten Sandström

Framssidan i söndagens SvD är färggrann. Det är ett reklambudskap från försvaret. Att det närmast rör sig om Pride-festivaler är fullt klart. Allmänt sett har jag inte det minsta mot att hbtq-minoritetens intressen förs fram i Sverige.

Däremot vänder jag mig mot att Försvarsmakten än en gång satsar skattebetalarnas pengar på en reklamkampanj av detta slag . Varför? Mina skäl har inte något med fördomar att göra. Jag har vänner som stöder Pride för att det berör dem själva. Jag vill att alla ska finna sin väg till lycka.

Det som irriterar mig är däremot att det svenska försvar som lider brist på såväl, vapen, ammunition och inte minst personal annonserar för Pride. Min känsla är att vi ser en försvarsmakt, som inte klarat av att skydda nationen vid händelse av anfall, nu lägger resurser på denna annonsering. För mig blir alltså budskapet: vi har inget försvar – men vi tror på mänskliga rättigheter. Alltså blir annonsen en mångfärgad rökridå för att landets politiker lagt ned största delen av ett förut respektabelt försvar.

Jag kan tänka mig annonser som lockar fler svenskar att vilja göra värnplikt eller att ta anställning i försvaret. Men det är ju inte detta som vi ser på bilden. Annonsen vänder sig som sagt till en liten hbtq-minoritet, som kanske förväntas vilja ta vapen i hand.

Det Försvarsmakten i grunden gör genom annonseringen är alltså att hjälpa svenska politiker att dölja en misslyckad försvarspolitik. Man försöker med andra ord blanda bort korten. Och detta trixande ska de redan lurade skattebetalarna tvingas bekosta. Till råga på allt en månad före höstens val.

Att mänskliga rättigheter prioriteras i Sverige är gott. Men det vet ju redan nästan alla svenskar. Medierna är proppfulla med uppmaningar. Jag tror därför inte att många dras till human rights genom just annonsering via försvaret, som för övrigt fortfarande dras med löjets skimmer från 91:a Karlsson och liknande lumparhumor. De flesta tycker nog – som jag – att försvaret har en annan och lika viktig huvuduppgift inom en demokrati, nämligen att försvara nationen. Bara för att Sverige saknar vapenresurser ska inte officersmakten annonsera för Pride.

En sak är jag säker på. Rysslands krigsmakt läser annonsen och skrattar.

Torsten Sandström

Den som följer nationens medier tydligt ser hur kriget i Ukraina matchas med allt fler skrämselrapporter om klimatet. Allt dåligt väder – även god svensk värme – framstår som livshotande, bar det vinklas i IPCC:s anda. Frågan är närmast om jorden inte kommer att gå under före valdagen i höst.

Det är alltså fullt klart att svenska medier driver en kampanj för att med klimatet som vapen föra vänsterpolitik. Även traditionellt borgerliga medier skramlar med klimatskräckens vapen å det värsta. Oppositionens politiker duckar. Men vänsterjournalisterna bara marscherar vidare. Ska de verkligen tillåtas påverka höstens val till ännu en vinst för socialismens vänner?

Torsten Sandström

DN:s ledarskribent Susanne Nyström utropade häromdagen att Moderaterna och KD måste ”sluta att skrämmas” i valrörelsen med framför allt olika argument om problem med Sveriges misslyckade invandring. Vafalls? Jag undrar om hon tappat sansen, inte minst med tanke på hur DN varje dag förmedlar det en skräckreportaget efter det andra om att uppvärmningen håller på att ta kål på mänskligheten, dvs argument som framför allt vänstern odlar. Hon vill ha ett sakligt samtal. Okej, men inte bjuder DN någonsin in nån kritisk forskare, exv meterologprofessorn Lennart Bengtsson. Nyströms texter är sånger till dubbelmoralens lov.

Dagens senare slog en annan ledarskribent i DN till i samma anda. Emma Höen Bustos menar att de konservativa har släppt Thatcher attityd mot nedsmutsning av miljön. I stället hånas Miljöpartiet. Bustos kan inte ens förmå sig att inse att det finns olika sakliga alternativa argument mot vänsterns klimatskräck i FN:s och IPCC:s efterföljd.

Vad är det som händer på DN? Tidningen kallar sig ”oberoende liberal”, men framstår som motsatsen. Man köper rakt av budorden från klimatskräckens apostlar. En ärligare positionsbeskrivning för DN:s del vore för ledarsidans del ”osakligt liberal”. För större delen av övrig journalistik i DN gäller etiketten ” beroende vänstervridning” eller ”beroende vänster”. Tidningen framstår alltså från första till sista sidan som ett propagandaorgan. Till och med sportsidorna hyllar var dag feminismen.

Så var inte tidningen i min ungdom. Bäst vore därför om DN försökte se sig själv i backspegeln, som Bustos uppmanar Moderaterna att göra. I sin iver att predika ser inte Bustos sin egen dubbelmoral. Detta är usel journalistik. Den sanna liberalismen är sedan länge död i DN:s spalter.

Torsten Sandström

På Klimatupplysningen – forum för klimatrealisterna – skriver tekn dr Lars Thylén idag klokt om hur den traditionella synen på naturvetenskap hotas av den infernaliska klimatskräck som sprids av politiker och medier.

Med traditionell menar jag den hittillsvarande naturvetenskapen krav på rigorösa undersökningar och kritisk granskning, så att enbart teorier som kan testas mot  en mät- eller beskrivbar verklighet tas för vetenskapligt sanna. FN och IPCC:s teorier är inte sådana. De bygger enbart på hypoteser om lösa samband mellan uppvärmning och CO2. Varken relationens betydelse, omfattning eller bestämning i tiden är klarlagd. FN och IPCC:s teorier kan alltså inte tas för sanna, i naturvetenskaplig mening.

Vi ser alltså ett hot på bred front mot naturvetenskapen vid världens universitet. Det som sker är alltså något mycket allvarligt. År av felaktiga, riskabla och kostnadskrävade beslut av forskare och samhällsinstitutioner hotar alltså.

Förenklat kan man säga att naturvetenskapen står inför ett paradigmskifte, där hypoteser och trosföreställningar styr vad som anse som sant. Således ett skifte bort från hittillsvarande stenhårda krav, till mer eller mindre rimliga gissningar. Till utvecklingen hör att tusentals samhällsvetare blandat sig i leken. För svensk del är Johan Rockström ett exempel, en man som inte har en karriär som naturvetare bakom sig. Samhällsvetarnas tankar är mindre komplexa, varför politiker och journalister har det enklare att ta dem till sig.

Torsten Sandström

Det skrias om brist på anställda i försvaret. Samtidigt klipps hör och häpna militära anställningar där av på grund av ett lågt åldersstreck. Och snart måste försvaret utvidgas rejält på grund av NATO-inträdet. Det rör sig om en politisk härdsmälta.

Och varför? Jo den socialdemokratiska ledningen är tagen på sängen genom att oppositionen drivit fram en NATO-ansökan. Lika illa är att nationen under många år haft den vapenvägrande dalmasen som försvarsminister. Och bakom S-partiet ropar rader av vänsterväljare efter nedrustning och ventilerar fredsdrömmar, som man hoppas Putin ska inse är bra.

S-regeringen har under många år spelat korten helt fel. Man har försatt nationen i knipa. Och kan sedan – då de militära leden nästan tycks tomma -kan man inte ens låta duktiga anställda vara kvar i försvaret tills läget är under kontroll. Med andra ord saknar regeringen duglighet att hantera Sveriges intressen. Inte bara i försvarsfrågan utan även avseende rader av andra gamla strukturproblem, inom skola, boende, kriminalitet, vård, beskattning mm.

Därför måste sossarnas vänsterimperium brytas i höstens val. Och inte heller Centern ska tillåtas föra fram svensk vänsterpolitik. Jag hoppas därför att du jobbar hårt för denna sak och inte bara sitter och surar i väntan på ännu en sosseregering i september. Särskilt måste nationens kvinnor vägra att stödja C – sossarnas gamla allierade Bondeförbund. Lööf är inte någon liberal fé. Hon är en maktspelare på vänsterkanten som i grunden jobbar för lantbrukets frågor. Andra politiker kan sköta dessa uppgifter, som är betydelsefulla, men inte nationens viktigaste.

Torsten Sandström

Hanna Kjöller är en god fritänkare. En av få på DN, där annars rader av PK-journalister häckar och skriver helt förutsebara texter.

Idag har hon bra krönika om hur avgångna svenska politiker – som normalt brukar tala om vikten av att jobba och inte missbruka statliga bidrag – inte sällan fortsätter att lyfta stora belopp från skattebetalarna. Kjöller nämner flera kända namn, inte minst från vänsterns partier. Se länken.

https://etidning.dn.se/p/dagens-nyheter/2022-07-28/a/om-alla-behandlade-bidrag-som-dinamarca-hade-sverige-varit-bankrutt/2357/559121/29770723

Det är bra att Kjöller sprider denna information. Men det hade varit ännu bättre om hon utvecklats varför vi ser denna trista utveckling. Hon tycker kanske att det självklart. Men enligt min mening är varken framväxten av yrkespolitiker eller en svensk politisk klass en naturlag. Det går nämligen att balansera betydelsen av goda politiska representanter å ena sidan och rimlig rotation bland parlamentets ledamöter å den andra. I många bloggar behandlar jag detta ämne. Min slutsats är att intresset från riksdagen i denna riktning är närmast noll. Det har just att göra med begreppet ”politisk klass”. Historien visar att eliter tenderar att bita sig fast. Egoismen verkar i denna riktning. Följden blir att de måste sparkas ut…

Därför tillhör det god demokratisk politisk kultur att ständigt verka för rörlighet, dvs rotation, bland riksdagens ledamöter. Men den kulturen saknas i Sverige. Därför anser jag att det är viktigt att tala om den politiska klassen och kritiseras dess framfart.

Torsten Sandström