Sverige är ett skönt välfärdsland. Friheten är omfattande. Men politiker, myndigheter och media talar alltmer om vad du och jag får tycka och säga (och vad vi inte får tala om). Fram växer en ny religion med ett nytt prästerskap. Nu predikas inte längre Bibelns budskap, utan det goda samhällets politiskt korrekta moralvärderingar. PK-lärans bas är de mänskliga rättigheterna. Från dessa rättssregler flödar nu knippen med moraliska värderingar, i form av PK-normer, som rör minoriteters rättigheter, feminism, klimatförstöring, invandring, auktoritetskritik mm. Värderingarna står alltså i allmänhet på en rimlig grund.
Men problemet är att PK-eliten - liksom flydda tiders präster - hävdar ett åsiktsmonopol. Den som inte anpassar sig fullständigt hånas. Hon och han påklistras alla möjliga slags nedsättande etiketter. Media pläderar betongfast för den nya PK-läran. Debattinlägg som går emot refuseras. Banne den som säger nå´t annat! Samtalet vid kaffebordet på jobbet tystnar. Du blir osäker...
PK-läran och PK-samhället blir på så vis ett allvarligt hot mot vår åsiktsfrihet. Anti-PK-bloggen vill problematisera och kritisera den nya PK-religionen och dess predikanter. Min blogg står nämligen på det fria ordets sida! Templet från antikens Aten får symbolisera det fria samtalet.
Läsaren av min blogg har kanske har reagerat över att jag använt detta ord på Mp: s ledare. Men jag har noga tänkt på saken. Min förklaring är att partiet argumenterar som om inga alternativ finns till dess politik. Deras tal hörs som den nyfrälstes, som jag har viss erfarenhet av sedan mina gymnasieår i Jönköping på 1960-talet. De teser som IPCC spikat upp på FN:s port är heliga för Mp-folket. Trots att tolkningen ger stort utrymme för olika politiska lösningar. Men för Mp finns bara en – den rätta vägen. Alla oliktänkande ses som förtappade dumhuvuden som inte förstår sitt eget bästa.
Till detta kommer ett annat skäl. I gårdagens partiledardebatt på TV4 framträdde Märta Stenevi som en person som går i talibanernas fotspår. Med en förhäxad blick rabblade hon leende partier ur IPCC/FN:s katekes. Ingen av de närvarande partiledaren hade förstått något om hur miljön ska hanteras, sade hon rakt på. Hela hennes person var den frälstes. Enda skillnaden mot talibanerna var den hypermoderna och dyrbara klädseln, utan burka.
Jag ryser. En person som inte förstår att nationell politik är kompromissernas konst ska inte syssla med just politik. Och att sossarna länge regerat med talibaner är en skam för landet. Och en ytterst tung börda för folket och skattebetalarna.
Den politiska klassen håller som bekant ihop, även om de näbbar om stolarna i finrummet. På bilden en person, Aida Hadzialic, som gjort snabb karriär på sin partibok. Efter att kört berusad och blivit sparkad ur sosseregeringen så dyker hon ändå snart upp igen. Denna gång i Stockholmsregionen, nu som boss för socialdemokratins vårdpolitiker i landets största landsting.
Vad vet hon om vårdens behov? Hon som har mage att i en valaffisch tala om varsel för uppsägning av vårdpersonal, i en region där bristen på arbetskraft är skriande (jag har bytt ut ordet vårdanställda mot yrkespolitiker). Hon känner ju inte ens till verkligheten inom vården! Möjligen har hon minnen från en alkoholklinik?
Så agerar sossar. Och då funkar den politiska klassen av yrkespolitiker. En person i den politiska karriären stoppas slumpvis in för att få fortsatt försörjning av det allmänna, dvs skattebetalarna. Sossarna är ett parti som styrt landet alltför länge. Nu gäller det att pröva nya politiker. Så rösta bort Hadzialic!
Någon som läser min blogg tycker kanske att jag med mina personangrepp agerar osmakligt. Då det gäller att peka ut ett stort nationellt problem är det nödvändigt att lyfta fram exempel som människor känner till. Tyvärr. Sanningen om samhället är överordnad enskildas intressen i karriären.
Kristofer Ahlström räknar i DN häromdagen upp en rad påhopp mot miljöpartister från människor på högerkanten. I slutet av hans skräckskildring nämns även ett mord – i Brasilien! Texten har rubriken: Därför är klimatet del av valrörelsens kulturkrig.
Det är säkert så att hårda ord byts mellan klimattroende och klimatrealister. Ahlström tillhör uppenbarligen den förra gruppen. Han säger inledningsvis helt korrekt att klimatet borde ha varit en vetenskapligt neutral fråga. Men han förmår inte att problematisera hur vetenskapssamhället fungerar och hur tveksamma dominerande åsikter ofta tillåts härska, tills de visar sig mindre väl underbyggda. Tänk bara på frågan om solen eller jorden som universums centrum eller om Bibelns teori om livets utveckling före Darwin.
Ahsltröm är på så vis synnerligen naiv. Han utgår – utan att säga det – uppenbarligen från att IPCC:s syns på klimatet är 100 procent korrekt vetenskapligt sett. Hans trosvissa inställning framgår bla av att han påstår följande (som svar till värmeskeptiker): ”I själva verket har de senaste sju åren med klar marginal varit de sju varmaste som uppmätts, globalt.” Detta säger han utan att ange någon som helst tidsram i mänsklighetens historia. Jag läser just nu Jonathan Lindströms fina bok ”Sveriges långa historia” (2022) och får på många sidor ta del om hur klimat och därför väder växlat bara de senaste 4000 åren.
Om man, som Ahlström tycks tro, att det bara finns ett enda korrekt svar om uppvärmningens orsaker och framför allt effekter i tid och omfattning blir vetenskapsteori en barnlek. Själv är jag förvisso lekman, men skeptiker till politiska organisationer syn på vetenskapen, i stil med FN/IPCC:s självsäkra proklamationer i skräckens form. Professor em i meteorologi Lennart Bengtsson lyssnar jag därför gärna på. Han ansluter sig till effekten av ett ”CO2-lock” i atmosfären, som sakta värmer upp klimatet. Men han är ändå optimist och menar att många osäkra moment finns som gör att skräckbilden blir felaktig. Det han skriver i sin populärvetenskapliga bok ”Vad händer med klimatet” (2022) har uppenbarligen varken Ahlström eller mängden svenska klimattroende tagit del av. De dyrkar ju IPCC och Greta Tunberg! Dessutom är Bengtsson inte ensam bland världens klimatrealistiska vetenskapare. Om deras existens råder också ”största möjliga tystnad” i vårt land. Det är faktiskt skamligt!
En person som Ahström, som fortlöpande erbjuds utrymme i DN att plädera för sin tro, borde faktiskt skämmas. Han är sannerligen inte ensam i skamvrån. Flera av de svenska forskare han hänvisar till – alla tycks vara samhällsvetare!! – ignorerar de olika andra läger som alltså finns inom den naturvetenskap som sysslar med solen, rymden, jordens atmosfär och dess mångtusenåriga växlingar mellan varmt och kall väder på Jorden.
Enligt min mening finns det därför anledning att döma Ahlström hårt. Okej att människor på högerkanten ibland gör övertramp. Men det gör faktisk – i än större skala – IPCC:s proselyter, med eller utan vetenskaplig examen i ämnen fjärran från det som sker i atmosfären. Ahlström borde skämmas över hur han missbrukar sin roll som journalist vid bevakning av den viktiga fråga han snackar om.
