Ledarsidan i DN talar sedan en tid sig varm för en samregering mellan Sossar och Moderater. Att partierna har flera gemensamma mål är klart. Men en samregering blir förstås under det största partiets ledning, dvs S. Alltså kommer sossarna att få fortsatt tolkningsföreträde i en majoritetsregeringen mellan S och M.

Detta anser ”oberoende liberala” DN uppenbarligen är bra. Det säger en hel del om vad tidningen menar med ”människors fria val” som måste ses som kärnan i begreppet liberal. På så vis blir fortsatt sossebetong en frihetsrörelse. Ja, DN sysslar som vanligt rödmålning…

Torsten Sandström

Min ständiga kritik av socialdemokratin och vänster kan kanske tolka så att jag tycker att den samlade borgerligheten är bra. Så vill jag inte alls uppfattas.

För det första är oppositionen inte samlad. När valet är över riskerar allt att bli som hittills. Splittringen består. Och sossarna tillåts bita sig fast, med hjälp av C-spillran (om den inte hamnar under 4%, som jag hoppas). Enigheten om samverkan med SD är skriven i stjärnorna. Men en borgerlig minoritetsregering är förstås bättre än fortsatt S-betong.

För det andra är samtliga partier tungt belastade av de många åren av politik i S-partiets skugga, för att inte säga ledband. Moderaterna har exv varit med om att i Riksdagen besluta om de höga skatter på drivmedel som nationen har. Den dyrbara inblandningen av biobränsle har godtagits, trots att förbränning av skogsråvaror också ger utsläpp av CO2. Moderaterena. har inte velat – eller vågat – säga emot landets samlade miljötalibaner. Och nu vill Moderaterna ta bort skatten – tillfälligt om jag förstår saken rätt. Partiets ledning imponerar knappast i sin strävan att ständigt visa artighet mot sossepolitiker som byggt Sverige i betonglagstiftning. Den trista verkligheten är att M framtonar som mini-sossar.

Mer imponerande är Ebba Busch, som vågar ta fajten med S. Dessutom sjunger hon ut om landstingen/regionerna som vårdens döda hand. Men KD har ändå ofta suttit i Moderaternas sidovagn och politiskt korrekt röstat som sossarna vill. Dessutom syns KD:s kristlighet tyvärr alltför tydligt i partiets uppbackning – tillsammans med den tidigare Allianen – av SIDA och målet att 1% av BNI ska skänkas bort årligen. För mig är Jesus inställning till gåvor rena löjan. Jag undrar om han ens kunde räkna i procent?

Sverigedemokraterna är mest problematiska. Partiet tycks sträva efter att föra en nationell socialistisk politik där liberalism är en svordom (här syns en mörk skugga från trettiotalet). Åkessons vägran för ett par år sedan att välja mellan Putin och Macron säger allt. Den senare är ändå för ett liberalt och marknadsorienterat Frankrike. Putin är inget annat än en diktator av nationalistiskt snitt. Det visste många kloka redan vid första invasionen av Ukraina, men inte SD. Först i våras tog Åkesson avstånd från Putin. Vem vågar rösta på SD?

Kanske väntar läsaren några ord om partierna C och L? Men C är ju svensk politiks största svikare, som under åtta år köpts av sossarna mot handfasta bidrag till lantbruket. Vidare är det faktum att L fått en ledare som tydligt pekar bort från S inte någon garanti mot att de gamla vanliga vänsterliberalerna väljs och ställer till med splittring. När man lyssnar på många liberaler framstår de närmast som sossar.

Slutsatsen är att mitt politiska val blir prekärt i september. Medborgerlig samling känns bäst, men hotas rejält av spärren på 4 %. Min lösning blir därför att rösta mot Socialdemokraterna, som jag betraktar som upphovet till det svenska politiska eländet (läs mina bloggar). Därför tror jag slumpen får fälla avgörandet i valet mellan M och KD.

Torsten Sandström

En del svenskar – några till och med som har universitetspositioner – talar vitt och brett om den svenska statsindividualismen. Pyttsan säger jag än en gång med tanke på det som sker i Almedalen. Individualismen utbreds inte där, utan i andra mer privata sammanhang.

Inte är den svenska politiska eliten inriktad på enskilt fritänkande. Nej, man traskar dagligen på i den kollektiva svenska vardagen, till vilken S-märkta regeringar i decennier målat upp kulisserna till. Vid denna årstid gäller det Almedalen.

Varför en Almedal varje år? Och varför ska alla svenska medier stå på tå just nu i Visby? Svaret är: det har sossarna bestämt som ett minne till Olof Palmes semesterboende på Gotland. Korstecken och amen! Och då ställer förstås alla medier samfällt upp, precis som på den tid då Svenska kyrkan bestämde över folks vardag och fritid. Särskilt de medier – SR/SVT – som övertagit Kyrkans uppgift och till vilka alla tvingas betala avgift.

Hela Almedalshelvetet är egentligen ett politiskt övergrepp. För mediernas del förvisso ett efterlängtat jamboree – i julis nyhetstorka ska alla vänsterliberala scouter förmås att hälsa sina ledare. Och de konservativa krafterna lufsar med i traditionens spår utan att bråka. För min del får de gärna göra scouthälsningar i Visby och rapportera händelser som egentligen inte är några nyheter.

Värre är att alla statliga myndigheter känner sig tvingade att ställa upp på skattebetalarns bekostnad. Det ser lydiga chefer till, med eller utan partibok i S. Till och med de svenska universiteten – exv det stora i Lund – skickar ditt ett gäng som inte har något att göra där. Mer än att fjäska och ställa sig in för fortsatta bidragspengar från den politiska klassen. Det är närmast en medeltida rit att ställe upp med häst och följe vid rännarbanan. Att det kostar miljontals kronor spelar ingen roll för någon, ty det rör sig om en politisk cirkus som måste få kosta…

Summa summarum ett för nationen ett helt onödigt stormöte i PK-dalen. Men för den politiska elit som härskar över landet ett forum för kontroll av sina drabanter. Medierna rapporterar förstås pliktskyldigt varje dag, timme och minut. Och byråkraternas Sverige – således inkluderande personer från universitet och andra förvaltningar – hjälper till för att få den socialdemokratiska versionen av det lyckliga landet Sverige att gå ihop. Möjligtvis kommer den politiska vilden Kakabaveh att förevisas i cirkustältet för att tillställningen ska ges en doft av Kiviks marknad.

Men liksom på Bombi Bitts tid händer i själva verket inget viktigt i Almedalen. Några av de som har makten infinner sig givetvis. Och de som inte har makten infinner sig för att det förväntas så. Och svenska folket tvingas via medierna lyssna till eländet. Tala om ett folk som topprids av sina eliter. Men förmodligen struntar folket mest i hela spektaklet och vänder dövörat till.

Så går det till i Sverige. I svenska medier förefaller den största händelsen i juli vara Almedalen och SR:s Sommarpratare. På så vis ska folk ges en PK-uppfostran. Något liknande sker också i bananrepubliker världen runt. Låt oss därför kalla det Banandalen…

Torsten Sandström

Många politiker förespråkar en stark stat, utan att tala om vad det egentligen betyder. När orden kommer från de offentliga beslutsfattarnas munnar finns det anledning till oro. Historien visar nämligen många allvarliga exempel på stater med stor styrka. En alltför stark stat medför ju ett hot mot enskilda individer och företagens möjlighet av driva verksamhet, som i sin tur är nödvändig för beskattning.

Därför är det ett måste att beskriva hur staten ska fungera och inte bara tala om att den ska vara stark. En fri stat är en intressant möjlighet. Men själva statens funktion är att förvalta friheten och även att inskränka den ifall det är nödvändigt. Då näringslivspersoner talar om en fri stat vill de förstås ha större svängrum, vilket i grunden är gott, men i särskilda fall riskerar att bli synnerligen problematiskt.

En bra start är därför att tala om en rättstat, dvs en stat under lagstiftning och domstolar till skydd för enskilda. Märk att den svenska socialdemokratin – som olycksbådande predikar den starka statens lov – knappast varit någon förespråkare av en stark rättsstat. I mina bloggar redovisas en rad mer eller mindre allvarliga brister. För socialdemokratin är ”den starka staten” närmast en förevändning för höga skatter, inte bara för nödvändiga utgifter, utan särskilt för att kunna köpa röster mot olika penningbidrag, såsom nyligen skett i pensionsfrågan inför höstens val. Då Moderaterna – liksom Fredrik Reinfeldt gjort – talar om den starka staten ryser jag därför.

En bättre – om än också luftig – slogan är därför ett krav på en effektiv stat. Innebörden är dels en korrekt hantering av lag och rätt, dels en förnuftig hushållning med de pengar som medborgarna i skatter och avgifter tvingas betala till det offentliga. Alltså en stat som formats för rimliga resultat.

Därför är varken utrop med krav en stark eller svag stat någon bra idé, utan snarast i båda fallen en fara. Staten måste ges rimliga muskler, såväl juridiskt som ekonomiskt. Bakom ropen på styrka riskerar alltså juridiken – dvs en stat under lagar och domstolar – att negligera såsom delvis skett länge i vårt land. Dessutom är faran stor för att den enskildes frihet att bestämma över liv och egendom inskränks. Det är därför hög tid att dödskallemärka dagens slappa svenska tal om en stark stat. I vårt land gäller det snarast att öka individernas frihet, inte att stärka Jätte Gluff-Gluff. På den fronten finns mycket att göra, såväl inom lagstiftning, beskattning samt politikers och mediers ställning.

Torsten Sandström

Är jag ensam att reagera över svenska gammelmediers likriktning? Samhällsbevakningen tunnas ut och marschen in i en allt trängre åsiktskorridor förstärks. Ifall en journalist uttrycker åsikter åt höger så hajar jag till. Det blir som om en gonggong ljuder i den allmänna kören till vänster.

Det blir alltmer uppenbart att tidningarnas ekonomi pressas. SR och SVT har ju sitt på det torra i statens – dvs skattebetalarnas – tvångsupplåtna famn. I såväl DN som DN dras det ned på utlandsbevakningens detaljer. Antalet djupa analyser minskar i rask takt. I stället erbjuds längre fördjupande reportage om ditt och datt a propå skeenden i tiden. Alltså texter som skrivs på lager för publicering flera veckor senare. Billigare förstås, men samtidigt mer ofräscht. Den kunniga journalistkåren ersätts av brödskrivare med vänsteråsikter.

Samtidigt förstärks utvecklingen från fakta- till åsiktsjournalistik, som är den övergripande tendensen i svenska gammelmedier. En annan genre som har kraftig tillväxt är individualismens långa rad av reportageteman, allt från själen, sexualiteten, könsvalet, rättigheterna (dock inte plikterna), stilen, etiketten till boende, heminredning och bilköp. Rena tsunamin av navelskådande egotrams och tyckande. Särskilt intensiv är psykologernas framfart, alla med sina nischer, rörande familj, otrohet, samlevnad, shopping, semester, lycka mm. Till och med klimatpsykologer släpas in i medierna för att tycka till. Antagligen till lågpris löner.

Det kan ju inte bara vara jag som reagerar. Gammelmediernas sämre ekonomi kan inte bara bero på minskade reklamintäkter. Även den yngre generationen vänder sig bort från dem och slutar köpa gammelpapper. Det är logiskt att man söker upp nya medier som passar individen. Därmed inte sagt att dessa medier har högre kvalitet faktamässigt eller intellektuellt. Men variationen är å andra sidan mycket större än gammelmediernas enkelriktning. Den som tex läser Dans Korns texter i Bulletin ser direkt att analysens djup håller god klass.

Nu det viktigaste. Traditionella mediers tillbakagång är ett hot mot den politiska klassens intressen. Ifall de försvinner så upphör också en viktig del av den politiska elitens möjlighet till daglig inpissning av sina politiska revir. Vi kan därför räkna med att staten tillför gammelmedierna ökade bidrag, sänkt moms mfl resurser jämfört med idag. Det är allvarligt.

Som kritiker av den svenska samhällsutvecklingen ser jag nämligen den svenska demokratins sönderfall. Alltså statliga bidrag till såväl de politiska partierna som till den före detta tredje statsmakten (medierna). Utan såväl partimedlemmar som människor som läser traditionella tidningar måste den politiska klassen ge järnet för att hålla alternativa medier stången. Stödet till gammelpolitikerna och deras medier motiveras just av hotet från de nya medierna. Även om man i stället talar om behovet att bevaka lokala skeenden.

Det svenska samhälle som växer fram påminner om 1940-talets litterära dystopier. En stor jätte som jagar den lilla människan och begränsar hennes frihet. Människors fria val hindras genom kraftiga statliga satsningar på det som politiska och mediala eliter själva anser korrekta. Demokratin som via fria folkliga initiativ ska verkar underifrån vänds med andra ord upp och ned. I stället för att reformera partiväsendet, öppna upp demokratin i direktbeslutande riktning, återinföra rejäla medlemsavgifter till partierna samt slopa alla bidrag så kör den politiska klassen rakt in i väggen i hundra knutars hastighet.

Ja, det är verkligen skrämmande. Det är dystert. Men är redan på väg att vara sant.

Torsten Sandström

Det svenska NATO-spektaklet illustrerar tydligt vänsterns politiska slarvsylta, som tyvärr regerat landet under de senaste åtta olyckliga åren. Tala om politik hit och dit av en socialdemokrati som påstår sig vara regeringsduglig. Hela farsen bevisar motsatsen. S-regeringen sa under våren först att ett NATO-medlemskap var destabiliserande. Till partimedlemmarnas häpnad och skräck gjorde Regeringen plötsligt helt om och kramade Moderatledaren under en veckas tid. Alltså en kortvarig flirt för NATO.

Strax därefter skulle sossarna – som sedan omkring ett halvår tillbaka är en ministär på Kakabavehs mandat – försöka få sina stora röstköp via pension och budget igenom i Riksdagen. Då måste man än en gång lova Kakabaveh att stryka åtminstone en kurdisk organisation medhårs. Och vilden nappade förstås och blev än en gång sosseregeringens frälsare. Tacksägelsen till Kakabaveh hade knappast avklingat förrän Magdalena Andersson igår gör upp med den turkiska sultanen och lovar honom motsatsen till det Kakabaveh nyss fått höra. Löftet till sultanen tycks innebära ett slut för S-partiets kramande av kurdiska kommunister och andra extremister. Tusentals svenskar med kurdisk bakgrund oroas säkert.

Vad lär vi oss av detta? Först och främst att den leninistiska tesen med den förljugna beteckningen ”demokratisk centralism” de facto gäller inom S-partiet. Partiledaren – och några lojala styrelseledamöter – pekar nämligen ut färdlinjen – och ändrar den vid behov tvärt om – varvid partiets medlemmar tvingas hänga med och ställa upp på ett försvar. I första ledet bland de dagsfärska NATO-kramarna stod förstås Anders Lindberg på Aftonbladet! Några mindre flexibla gammelsossar lämnades överkörda längs vägkanten…De får trösta sig med de förmåner som utkvitterats under årens lopp för insatser inom den politiska klassen.

A propå överkörning så lär vi oss också att vänsterns maktambitioner från ledningens sida utsläcker all kamratskap och sedvanlig redbarhet. Under de långa knivarnas nätter i juni har rader av trogna sossar offrats för partiets vilja att till varje pris regera fram till valnatten. Att Kakabaveh också offrats framstår mer som ett lustmord mellan vänsterns rörelser.

Åtta års elände i Riksdagen får nu med andra ord ett stilenligt slut. Just nu jobbar Andersson för att få NATO-frågan att framstå som en seger för S-partiet. Dessutom övertar sossarna plötsligt rader av oppositionens åttaåriga krav på reformer. Nu gäller det att under två månaders tid lura den svenska väljarkåren. Efter åtta års kris ska S-partiets framställas som landets frälsare.

Via partiets röstköp – pensioner som utbetalas veckan före valet – är det stor risk att sossarnas uppseendeväckande och fräcka trixande kommer att lyckas. Men man måste ändå hoppas att svenska folket har några procent förnuft kvar trots åratal av sossepropagande från svenska medier.

Torsten Sandström

Sveriges politik och medier är så förutsebara. Rena ankdammen! Ett avgörande från USA:s högsta domstol häromdagen får Centerpartiet och andra att propagera för en grundlagsfäst rätt till abort. Det räcker således inte med vanlig lag, såsom idag.

Som bekant har ett domstolsutslag från 1973 – Wade vs. Roe – nu tyvärr spelats över i USA:s Högsta domstol. Sverige fick 1974 moderna abortregler, som i grunden påminner om dagens. Dessförinnan hade svenska kvinnor ofta tvingats resa till Polen för att motverka oönskade graviditeter! I det katolska Polen är aborträtten idag trängd.

Men allt pekar på att den svenska rätten till abort inte alls är ifrågasatt. Inget alls pekar på att religiösa stämningar liknande dem i USA eller Polen är på väg hit. Men ändå vill således svenska feminister skära pipor i vassen inför hösten val.

I stället för att peka på den svenska nationens mångåriga och olösta politiska strukturproblem jobbar Centern för en svensk icke-fråga. Varför har inte de befintliga problemen städats under då Centern de facto varit med vid S-maktens bord under åtta år? Men nu vill man slänga in abortfrågan i grundlagen trots att den kräver flera detaljer och inte ens är hotad! Sverige lider redan av ett överflöd onödig lagstiftning, medan stora behov finns att röja upp i många gamla surdegar som socialdemokratins släpat in. Den svenska politiska eliten tycks ha kört fast i sossarnas betong. Det verkar som man är nöjd med rollen som evig opposition. Så funkar den politiska klassen. Det vi ser är bara lite abortsprattel inför höstens val.

Det är därför inte så underligt att Sverige blivit ett problemsamhälle. Ledande politiker förefaller ha satsat på att byta ut det svenska folket eller åtminstone späda ut det genom invandring. Det duger inte. Därför måste nya svenska politiker väljas . Jag hoppas läsarna minns att Annie Lööf för flera år sedan propagerade för lagstiftning om svenskt mångifte. Sådan är Centern, det parti som agerar vindflöjel. Rösta mot dem i höstens val, för sjutton bövlar

Torsten Sandström

Den svenska offentliga självgodheten äcklar mig. Ett föredöme för världen?Den framstår som ren politisk propaganda. Ett budskap som syftar till att dölja uppenbara brister i vårt samhällsbygge. Varje framgångsrik nation försöker kritisera sig själv eller åtminstone vill man upptäcka brister i den egna politiska strukturen. Men så inte i Sverige, alltså. Det finns historiska skäl till detta. Från Gustav Vasas starka stat till den svenska socialdemokratins snart hundraåriga blueprint för det centrala korporativa samhället. Sossarna är arkitekterna, men de svenska väljarna bär ytterst ansvaret för att de låtit sig bli vilseledda.

Jag skriver detta efter att ha läst en sansad hyllning i The Economist till Schweiz, en stat som har några förutsättningar gemensamma med vårt land. En historisk och geografisk position – en till folkmängden liten nation vid sidan om, så att säga. En stark kristen reformationsrörelse. En flerhundraåriga strävan efter alliansfrihet. Och inte minst länge ett tämligen fattigt jordbrukssamhälle.

Men idag är Schweiz överlägset vårt land i de flesta avseenden – även vad gäller välfärd. I alplandet har man valt en decentraliserad ledning av staten, med starka och tämligen självständiga kantoner. Den centrala regeringen har sju ledamöter, som varje år växlar vid makten och därför blir ganska anonyma. Även i övrigt har man byggt en rättsstat – där folket via inslag av direkt demokrati kan stoppa klåfingriga politiska hugskott.

Det är som sagt på kantonal nivå som flertalet viktiga beslut fattas i konkurrens mellan dessa regioner. Det vi ser är en verklig decentralisering, som tidigt valts bort i Sverige och som den svenska socialdemokratin senare betäckt med gråaste betong. Förvisso har Sverige såväl länsstyrelser som landsting/regioner (på samma gång), men båda strukturerna framstår idag enbart som statsfinansierade satelliter för politisk legitimering och kontroll av nationen (betänk statens ständiga ingrepp i och penningbidrag till sjukvården).

Schweiz ekonomi och stabila valuta utklassar vår nation. Värdet av noterade aktiers värden i Schweiz toppar internationella index. Likaså antalet företag per medborgare. Och bolagsskatten är i snitt kring 15%. Flera välfärdslösningar administreras inte av offentliga institutioner, utan i privat försäkringsform. Förvisso har nationen vissa nackdelar i sin position utanför EU och med en sekretesslagstiftning som återkommande skapar kriser i skatteparadiset. Men Schweiz är helt enkelt det verkliga föredöme för andra nationer som sossepropagandan bara yrar om att Moder Svea är.

Vad är det som i grunden skiljer Sverige och Schweiz åt? Påstå inte att det är inställningen till invandring. Schweiz´ regionala struktur är flerspråkig och nationen har stegvis tagit emot rader av medborgare av olika nationaliteter, inte minst judar. Sverige har under de senast tiotals åren däremot blivit hijackad av islamsk inflyttning i miljonklassen – en invandring som delvis slagit ut samhälle och rättsväsende. Här sitter vi med eländet medan politikerna skryter om sina framgångar!

Skillnaden mellan Sverige och Schweiz rör helt enkelt politiskt förnuft. I Schweiz intar vänstern en bakgrundsposition. Trots att den svenska arbetarrörelsen spelat ut sin historiska roll (om sådana roller nu finns) så är Sverige i grunden format för S-partiets ständiga maktutövning. Visst har vi haft några borgerliga regeringar, men de har inte i grunden angripit socialdemokratins statsbygge, utan bevarat S-partiets lagreglerade tolkningsföreträde avseende hyra, anställning , bistånd, bidrag och skatter.

Schweizarna har däremot visat liberalkonservativ klokskap. Det syns i de framgångar som The Economist lyfter fram. Men i Sverige har socialdemokratins vänsterprogram fört landet ut på ett gungfly. Det läskigaste är att färden ut i träsket sker med locksånger om den svenska nationen som ett föredöme för andra runtom i världen. Den moraliska stormakten – fy sjutton så falskt! Det rör sig enbart om socialdemokratins stora livslögn. Det är dags för svenska folket att slänga bidragspolitikens bojor och reformera den svenska nationen i frihetlig riktning. Annars kör vi fast i kvicksanden.

Torsten Sandström

Efter mina många skriverier mot socialdemokratins bygge av kollektivens Sverige kanske läsaren undrar hur man bör tänka i valet mellan kollektiv och individ?

Enligt min mening är det inte fråga om ett antingen eller. Men en bestämning av position på skalan mellan kollektiv och individ måste bygga på det klassiska begreppsparet stat respektive medborgare. Före framväxten av den svenska enhetsstaten – mot mitten av 1800-talet – präglades nationen av ståndens försök till kollektiv kontroll av samhällskroppen. Tillkomsten av 1866 år tvåkammarriksdag innebar därför ett viktigt steg till en bredare individuell offentlig maktutövning. Genom fråntagande av politisk makt från stånden kan man säga att den enskilda medborgaren blev en svensk politisk verklighet.

Därmed inte sagt att kollektivens Sverige plötsligt gick i graven. Stånden ersattes av nya sammanhållna och mer folkliga kretsar av makt. Det vill säga partier, kyrkliga organisationer, rörelser för nykterhet och andra samhällsintressen samt inte minst de svenska böndernas gemensamma strävanden i det huvudsakligen agrara Sverige, dvs Bondeförbundet (alltså det nuvarande Centerpartiet).

Resultatet blev naturligt nog en politik som kom att domineras av landsbygdens kollektiva frågor, i stil med skatter, tullar och sociala frågor där intressen hos markägare och de som gjorde jobbet på landsbygden stod i centrum. Konfliktytan breddades väsentligt genom industrialiseringen och arbetarrörelsens framväxt. Stora kollektiva problem måste alltså lösas rörande skolor, vård, bostäder, pensioner och en rad andra sociala frågor. Sverige tog därmed sina första steg mot en välfärdsstat. Låt mig i denna skiss påstå att vi då skriver år 1945.

Så långt hyllar jag personligen den svenska resan i kollektiv politisk riktning. Men den svenska socialdemokratin har inte stoppat där. Bakom en ridå av ord om individens frihet och rätt har man fortsatt bygga arbetarklassens stat (och inte de enskilda medborgarnas). Som ofta händer vill makthavare inte släppa greppet och låta andra styra och ställa, trots att välfärdsstatens grundläggande behov realiserats. Socialdemokratin har bara fortsatt att bygga en egen maktposition genom sina många kollektiva maktsfärer, som jag ordat mycket om i mina krönikor. Ambitionen har varit att låta dessa kollektiv styra nationen genom lagstiftning, byråkratier, höga skatter och statskontrollerade etermedier. På så vis har givetvis individernas frihet att själv bestämma sina liv kringskurits i hög grad.

Socialdemokratins kollektiva ambitioner har således medfört en omfattande svenskt maktkoncentration till politik och byråkrati. Höga skatteuttag har använts för att köpa röster genom stora bidrag i statlig eller kommunal regi – bidrag som till stor del inte alls varit nödvändiga. Utomlands har nämligen motsvarande och bättre lösningar åstadkommits genom samverkan med privata initiativ, jfr exv Tyskland, Schweiz och Danmark.

Mellan tummen och pekfingret har alltså en mindre effektiv välfärd i den svensk socialdemokratins skepnad kostat nationen många hundratals miljarder kronor. Till saken hör att en bred svensk byråkrati inte förmått att lösa raden av strukturproblem, som andra nationer kunnat lösa bättre på grund av frånvaron av korporativ offentlig kontroll. Socialdemokratins makt över nationen har på så vis kraftigt pressat fria oppositionella intressegrupper bakåt. Ett bidragshungrigt svenskt folk har vant sig vid återkommande penningstranfusioner. Och medierna har inte förmått att befria sig från S-partiets kollektiva ideologi. Varje dag sprids tex tragikomiska budskap om Sverige som något slags föredöme eller stormakt. Omkring hälften av befolkningen har därför i allmänna val röstat för fortsatt kollektivism.

Där står Sverige idag inför höstens val. Vi ser en med ekonomiska mått mätt ineffektiv högskattestat om pressat individens frihet och rättsliga skydd tämligen långt tillbaka. Den enskildes frihet hotas genom den offentliga maktens extrema tillväxt samt genom medierna fallenhet för att framföra vänsterns budskap. I några avseenden vacklar till och med den svenska rättsstaten, som. exv saknar effektiva påföljder mot offentliga tjänstemäns lagstridiga maktutövning. Även en onyanserad barnkonvention har i egenskap av lagstiftning skjutit en oklar kollektiv pil rakt in i föräldrarnas och familjens sfär av frihet (förvisso med ambitionen att skydda det enskilda barnet).

I vårt land har en rimlig balans mellan kollektivens och individens rätt med andra ord rubbats. För att reformera Sverige måste därför socialdemokratins politiska makt och byråkrati pressas tillbaka. Och medierna måste åter axla rollen som en tredje statsmakt, som kritiskt kontrollerar den politiska utvecklingen. Här finns mycket att göra. Men sjukdomsinsikten är tyvärr ytterst låg. Detta gäller inte bara politiker och medier, utan tyvärr också många statsvetare som borde veta bättre.

Torsten Sandström

Transkvinnan Lia Thomas tävlar med framgång som simmare i damklassen (hon är född som man). Medtävlarna är med alla rätt kritiska. Nu har internationella simförbundet fattat beslut om ett nytt regelverk som inkluderar transpersoner men tydliggör kvalifikationer för att ha möjlighet att tävla. Beslutet går ut på att enbart transpersoner som genomgått könskorrigering före tolv års ålder tillåts tävla med damer.

Det är en intressant lösning, som gör oss uppmärksamma på en baksida av den nya ohämmade individualismen i könsfrågor. Många politiker och läkare ställer nämligen upp på en alltför fri rätt att byta kön medicinskt i ung ålder.

Men enligt min mening måste givetvis individens egna val ställas mot andra tävlandes intressen. Fri rätt till tävlan efter könsbyte blir ett hot mot en rättvis sport i damklassen. Mäns kroppar är biologiskt annorlunda än kvinnors, som nästan alla förstår.

Men simförbundets lösning att förespråka en tidig könskorrigering (före tolv års ålder) är ändå dålig, då ett så viktigt och oåterkalleligt kroppsligt ingrepp enbart bör ske i relativt mogen ålder, så att personen verkligen fattar ett väl överlagt beslut. En gräns på tolv år lockar fram förhastade medicinska beslut.

Därför är det bättre med tävlingar enbart mellan personer med samma biologiska kön eller att alla – oavsett kön – tävlar i samma klass. Den som vill korrigera sitt kön måste tvingas att själv ta ställning och måste i så fall acceptera att inte alls tävla i damklassen under självvalt kön.

Det är möjligt att könskorrigering – medicinskt sett – inte är optimal vid mogen ålder. Men i så fall måste personen ifråga avstå från tävlande. Det är ju ingen mänsklig rättighet.

Framför allt måste samhället friskriva sig från påtryckningar om rätt till könsbyte i unga år. Verkligheten visar på att människor ångar sig. Och då riskerar samhället tvingas lägga ned flera tiotusentals kronor på om-operationer och skadestånd.

Torsten Sandström

I valrörelsen – efter åtta års passivitet – säger sig nu S-partiet vilja genomföra flera av oppositionens gamla krav. Det gäller inte bara NATO, utan om kärnkraft, språkkrav för invandare, fler utvisningar och mycket annat. Och detta efter att inte ha agerat på åtta år och inte heller snackat om NATO efter det första anfallet på Ukraina 2014. Så sent som för några månader sedan talade Magdalena Andersson mot NATO.

Varför ska man tro på dem nu – det rör sig ju om ämnen som S-partiet inte trott på under decennier aldrig trott på.

Varje seriös journalist borde peka på sossarnas oändliga dubbelmoral. Men i stort sett alla papperstidningar applåderar. Och statens två mediebolag, som skattebetalarna tvingas finansiera, är knäpptysta om att åtta års passivitet nu förvänts till rader av flummiga krav som kopierats från oppositionens gamla budskap.

Politik är förvisso inte alltid rent spel. Men den svenska socialdemokratins agerande – med kniven på strupen – är ändå ett lågvattensmärke. Man tycks villig att sälja ut alla gamla krav för att få sitta kvar efter valet i höst. Så här kan vi inte ha det sa en nyss avsutten statsminister. På denna punkt hade han rätt.

Torsten Sandström

De senaste tio årens invandring har förändrat Sverige i grunden. En miljon nya svenskar har satt sina spår – i och med att socialdemokratin och vänstern inte lyckats integrera många av dem. Stora utanförskapsområden som påminner om ghetton har vuxit fram runtom i landet. Trångboddhet, passivitet och radbandspillande. Och skolor där flertalet inte talar svenska och inte hänger med i utbildningen. Vidare flera hundra tusen som måste få sin försörjning genom bidrag eller fattigpensioner. Och så inte minst den minoritet unga som försörjer sig genom klanernas brottslighet och mördar på löpande band.

Det är på så vis helt följdriktigt att Svea rikes ödesfrågor om NATO och pensioner bestäms genom Kakabaveh. I stället för att lämna scenen åt oppositionen klamrar sig socialdemokratins supersvaga Regering fast vid statens roder och ändrar sin politik för att överleva nu och i höstens val. Magdalena Andersson och Kakabaveh gör upp. Och landets minoritet av feminister klappar händerna åt nationens nya Moder Svea. Världens mest jämställda nation – pyttsan!

Sådant är läget i det land som påstår sig vara ett föredöme för andra. Svenska politiker måste inse att grannationerna skrattar åt oss. Och de skrattar med all rätt. Men om det rapporterar inte den svenska statstelevisionen, som just nu har fullt upp med att yrvaket redovisa de rader av politiska frågor som sossarna efter åtta års regering tvärvänt på för att anpassa sig till oppositionens åsikter…

Glad midsommar Moder Svea om du kan!

Torsten Sandström

Någon har kanske reagerat över min dödskalle som symbol mot politiska idéer i gårdagens blogg? Kanske en osmaklighet eller åtminstone en överdrift? Jag tror faktiskt inte det.

I valtider sker mycket värre proklamationer från vänsterhåll. Exv att vänstern och centern sista dagen i Riksdagen fattar beslut om höjda pensioner med första utbetalningsdag bara någon vecka före valdagen i september. Tala om avsiktligt röstköp! Vänsterns partier valde tidigt denna lösning (oppositionen tvingades lägga fram ett alternativt förslag) som kostar landets skattebetalare massor med pengar. Jämfört med detta är min bild knappast osmakligt.

Jag menar att vänsterpolitik och ineffektiv byråkrati är nationens främsta problem. I åtskilliga bloggar har jag förklarat varför. Socialdemokratin har genom lag byggt en evighetsmaskin, dvs en politisk struktur som syftar till evig kontroll och makt över nationen. Om inte detta är värt en dödskalle så säg. I ett demokratiskt samhälle ska partierna verka för förnyelse och inte använda lagstiftningen för att försvåra maktväxling. Det är precis vad som skett genom exv hyreslagstiftning, arbetsrätt, public service och stöd till kulturorganisationer. Och nu sker det genom pensionslagstiftning i form av röstköp fem i tolv före valdagen.

Sossarna evighetsmaskin bygger dessutom på en storskalig byråkratisk kontroll över samhället i partiets regi. Hundratals myndigheter med chefer som har partibok. Och som har styrelser fullproppade med fackföreningsfolk. Denna byråkrati topprider svenska folket. Tydligast syns det inom skatteförvaltning, polis/åklagare och miljöbalkens tillämpningsområde. Byråkrater som alltför ofta inte ger folket det död som behövs i en rättsstat. En ineffektiv byråkrati som dessutom kostar skattebetalarna miljarder.

Inför höstens val är det viktigt att – i analyser och med slagord – peka ut vad som måste ändras. Enligt min mening måste vänstern och centern röstas bort. Och en handlingskraftig opposition måste bilda regering som monterar ned sossarnas evighetsmaskin i svensk lagstiftning. Ett fritt Sverige kräver detta!

Vill du använda och sprida min enkla affisch som klistermärke så fritt fram! Se nedan! E-posta det till vänner och bekanta om du vill. Klistar upp det på anslagstavlor. Det gäller vinst i höstens val. Och många små droppar kan urholka stenen.

Torsten Sandström

Efter åtta år svänger sossarna. Igår talades på SVT om förlängd användning av befintliga reaktorer och eventuell satsning på små modulära reaktorer. Det är jäkligt sent och har skadat svenska folket, men är rätt väg.

På gårdagens SVT tilläts alltså sosseregeringen tillkännage sin omsvängning. Helan och Halvan – vilka ministrar som avses är upp till läsaren att bestämma – fick sannerligen gott stöd inför valet i en fråga som partiet misskött under åtta års tid. Nu framstår de som fixare.

Det bedrövligast var ändå att SVT:s inte lät sina reportrar ställa frågan: varför först nu – efter 8 år? Tystnaden visar klart hur SVT driver regeringspropaganda. Och man gör det i vetskap om att Granskningsnämnden är impotent. Och i sin tur vet nämnden själv detta – ty ledamöterna har valts just i syftet att sopa mängden vänsterproblem under mattan.

Sådant är sk public service 2022!

RÖSTA BORGERLIGT I HÖSTENS VAL – ALLTSÅ INTE PÅ CENTERN!

Torsten Sandström

Detta säger Gina Dirawi många gånger i trailers till SVT:s hyllade serie om henne själv. Förmodligen har hon rätt i sin självanalys. Vad vet jag?

Men det intressanta är hur det tvångsfinansierade SVT väljer att samtala med svenska folket. Nivån är låg, såväl språkligt som intellektuellt. Hela tiden finns en politisk baktanke, som i allmänhet uttalas lagom i smyg. På SVT:s marionetteater dras det ständigt i trådarna så att ett flummigt vänsterbudskap presenteras…

Lika viktigt är hur den svenska kulturen utvecklats under mediernas era (under omkring 40 års tid). Från finkultur till motsatsen: skräpkultur. Och public service har anpassat sig till utvecklingen mot nonsens och smörja. Från SR/SVT:s kulturredaktioner kan vad som helst sägas utan anspråk på kritisk analys eller förnuft. Ifall Dirawi används för att fånga en form av invandrarkultur är det beklagansvärt. Det finns ju flera nyinflyttade som klarat sig avsevärt bättre än henne genom hårt och seriöst arbete. Men för SVT gäller medialismens kändiskultur fullt ut. På din och min bekostnad. Fy sjutton!

Torsten Sandström

Sydsvenskan berättar idag under en fet rubrik om budskapet ovan. Det gäller en skola i centrala Malmö, nära Möllevångstorget. Varför är resultaten så usla i en avgångsklass från 9:an i Malmö?

Rektorernas svar är som vanligt PK. Man pekade på en hög elevomsättning, dvs att ”starka elever lämnar och ersätts av elever med sämre förutsättningar”. I detta ligger det säker något. Studiemotiverade elever lämnar en hopplös omgivning och söker sig till en bättre skolmiljö.

Men rektorerna vågar förstås inte tala klarspråk i nutidens Sverige. Särskilt inte i Malmö, sossarnas Mekka. Jag skulle nämligen tro att det finns några mycket mer träffsäkra svar. Här två.

För det första att skolan rekryterar en stor del elever från invandrarfamiljer. Alltså nyanlända med språkproblem och därmed ofta låg studiemotivation. Klanernas kulturer tar alltså ut sin rätt. Såklart. I ett Sverige där en miljon nya flyttat in under senaste tio åren.

För det andra en svensk skolsyn som är fullständigt förvrängd. Trots att många (inte bara invandrare) saknar studiemotivation – de har kanske mer praktiska ambitioner – envisas nationens politiker med fel lösningar. Dels är studentexamen det officiella målet. Dels saknas breda satsningar på god yrkesutbildning med integrerad praktik, något som andra förnuftiga nationer länge satsat på. Och hyllat.

Jag menar att en mångårig skolplikt inte längre är en nödvändighet. Ingen som vill hindras idag från studier. Skolornas dörrar är vidöppna. Däremot låses ointresserade in i en skolmiljö som blir kontraproduktiv. Följden blir ett skolsamhälle som faktiskt är sämre än det som fanns efter att industrialiseringen slagit igenom. Då fanns ett differentierat utbildningssystem, teoretiskt respektive manuellt. Nu bara ett centralt tankefoster, alla ska bli studenter, en lösning som slår ut de unga som vill jobba manuellt.

Sverige är en politisk och byråkratisk katastrof vad gäller grundläggande utbildning. Det värsta är att katastrofen är planlagd. Verklighetsfrämmande planer måste nämligen slopas. Men det har ännu inte skett. Rektorer vågar inte tala klartext. I deras roll ligger att gilla läget. Även om det är uselt.

Antingen måste Sverige byta politiker. Eller så måste politikerna byta svenskt folk. Det tyck som den senare ambitionen är den väg som valts. Nationen trappar stegvis ned. Med öppna ögon.

Torsten Sandström

I höstens val finns en fråga som bör få flertalet svenskar att rösta mot S-partiet. Nämligen energikrisen.

Nedlagda kärnkraftverk och ensidig satsning på vindkraft har kraftigt ökat svenskarnas kostnader för el. Det syns i varje elräkning samt i varje tankning av bilen. Dessutom har sosseregeringen med bibehållna skatter på elektriciteten – också på bensin/diesel – ytterligare plundrat folket. De ”bidrag” som utbetalts är alltför små och dessutom enbart ytterst begränsad återbetalning av för hög skatt. Sossarnas skattehunger är oändlig – den driver deras politiska huvudlinje, dvs att köpa röster med nya bidrag.

Den borgerliga oppositionen bör i höstens val ställa regeringen – och dess stödpartier, framför allt Centerpartiet – till ansvar för onödigt ökade energikostnader. Om det svider i plånboken kan säkert massor av röster vinnas för en ny Regering. Och det är just vad nationen behöver efter åtta års elände…

Torsten Sandström

I grundskolan är betygsskalan sexgradig, med fem godkända (A-E) och ett icke godkänt betygssteg (F).

Idag hörde jag något av det mest korkade jag hört på länge – och det vill inte säga litet. Den som orsakade min hick-up var den socialdemokratiska skolministern, vilkens namn jag helst glömmer.

Hon hade hört att många skolelever mår dåligt och funderat över att det underkända skolbetyget, F, kunde vara orsaken. I ministerns hjärna föddes tanken att problemet kunde avhjälpas genom att slopa betyget F. Detta enligt en S-märkt uppfinnarjocke med vanlig uppfostran inom partiets skola.

Om alla godkänns – trots att de inte håller måttet- så måste lägsta betyget logiskt nog bli E. Hur kan man tro att detta sämsta betyg ska muntra upp en skoltrött ungdom, som ändå vet att hon/han inte duger?

Och hur ska de t svenska skolsystemet fungera om man förnekar kunskaper på underkänd nivå? Kommer inte gymnasierna få ändå större problem med elver som inte hänger med?

Enligt min mening är skolministerns verklighetsuppfattning fullkomligt förvrängd. Hon framstår som ett rekord på posten som skolminister under senare decennier, vilket verkligen är ett dyster besked. Genom att helt enkelt ta bort ett begrepp hon inte gillar tror hon sig kunna förändra skolans många problem. Det påminner om att förbjuda begreppets dödförklaring. Inte sjutton blir en person mer levande genom sådan pappersexercis.

Och det är just liv som måste blåsas i en svensk skola som lider sotdöden. Det gäller behovet av kunskaper. Det gäller lärarens roll som ledare av samtalet i klassrummet. Det gäller ordningen där. Och inte minst gäller det att den som anstränger sig ska få betyg på det, samtidigt som den som inte klarar av skolan och ska meddelas detta så tydligt (men skonsamt) som möjligt. En framtida arbetsgivare kanske vill se ett bevis på vad eleven inhämtat under skoltiden?

I framgångsrika skolsamhällen ställs krav och talas klartext. Men sossarnas skola strävar inte efter höga mål, utan ”att även den sämste ska anses hålla måttet”. Det sägs inte rakt ut förstås, men det är resultatet av en sjuk och feg teori. Det är nämligen fråga om en felaktig tillämpning av jämlikhetsdoktrinen, som i grunden inte är tänkt att användas för skolarbete, där alla individer deltar med olika för utsättningar. Om den ungdom som har det svårast med inhämtningen av kunskaper ständigt ska godtas får skolan ett helt felaktigt riktmärke. Dvs att noll kunskap är okej. Och att ordet okunskap – underkänt – inte får uttalas. Det påminner om de samhällen som gisslas i dystopier som 1984, Du sköna nya värld eller Kallocain, dvs böcker som speglar samhällsformer som är farliga för demokratin.

Torsten Sandström

I en krönika den 22/5 har jag kritiserat en artikel i SvD av tre statsvetare med den populära rubriken ”Är kärlekens tid över i politiken?”. Texten är en hyllning till socialdemokratins försök att styra landet via decemberöverenskommelsen (2014) och jöken (2018). Den är också ett försök att presentera nutidens Sverige som en oas för individuell frihet. Min kritik gick ut på att de tre författarna försöker blanda bort korten, genom att tala om individualism. Socialdemokratins ideal är än idag inte den enskildes frihet, utan skydd för den egna korporativa rörelsens kollektivism.

Men nu måste jag säga några ord om den ”kärlek” som de tre pläderar för. Till skillnad från beslutsfattande över staten i Riksdagen rör kärlek och sexualitet givetvis frågor som avser individens frihet. Förvisso har bondesamhället kollektiva och inskränkta syn på erotik sedan länge övergetts. Och visst har Strindberg och arbetarrörelsen sitt finger med i spelet för den nutida utvecklingen.

Jag tror att de tre statsvetarna bygger sitt kärlekstänk på ord i en bok av historikerna Henrik Berggren och Lars Trägårdh, med den egendomliga titeln ”Är svensken människa?” (2006). Även dessa två författare talar nämligen om en svensk väg mot politisk individualism – till och med ordet statsindividualism lanseras. Dessutom talar de vagt om ”en svensk teori om kärlek”. De menar att Sverige utvecklats bort från kollektivets beroende till en ren kärlek på den individuella autonomins grund. Om jag förstår dem rätt är det en plädering för enskildas frihet att söka kärlek – inom eller utom äktenskapet – samt bryta upp en familjerelation om man så önskar. Det är statens uppgift att stödja den enskildes väg tillkärlek, tycks författarna mena.

Det ligger nog en del i detta. Jag tänker dock inte nu kommentera denna juridiska och moraliska fråga. Som sagt har bondesamhället många religiöst färgade sexuella tabun avseende kontroll över män och framför allt kvinnor med all rätt krossats. Det intressanta är nu att samtliga fem författare pläderar för individuell kärlek i det svenska samhälle som socialdemokratin regerar via kollektiva maktstrukturer med rötter som snart är hundra år gamla.

Många människor världen runt anser att sexuella preferenser är en privatsak. Var och en har rätt att styra över detta lyckorike efter bästa förmåga. Vi står alltså inför en frihetssfär som staten ska hålla fingrarna borta ifrån. Men så är det inte riktigt i Sverige.

Det intressanta är att den svenska socialdemokratin satsat på individualism och frihet just inom sfären för kärlek och sexualitet. Inom området för familj och samlevnad har alltså S-partiet utvecklat en politik för frigörelse (låt vara att barnkonventionen blivit ett problem i frihetssången). Här gäller inte kollektivens gråa betong, utan politiska ideal om öppenhet, fria val, abort, barnrättigheter, nakenhet för den som vill osv. Sverige har till och med visat officiell stolthet över att vara den fria sexualitetens förlovade land. Filmer som Nyfiken Gul och andra har visats världen runt.

Min poäng i denna text är att peka ut den s-märkta frihetsoasen i ett annars så kollektivt, korporativt och byråkratiskt Sverige. Varför har det blivit så? Ett svar är förstås att kärlek svårligen kan regleras genom staten och lagstiftningen, även om det förstås länge skett tidigare i auktoritär form. Men då så mycket annat regleras i Sverige känns svaret otillräckligt avseende nationens kärleksliv.

Jag vill därför peka på den förklaring som den brittiska författaren Roland Huntford lanserat i sin bok ”Det blinda Sverige” (”The New Totalitarians”, 1971). För Huntford är sexualiteten – liksom för övrigt alkoholtraditionerna – att se som säkerhetsventiler i socialdemokratins nationsbygge. Hyllandet av friheten att älska ska enligt Huntford ses som ett nödvändigt frihetligt mönster i ett annars så kollektivt, korporativt och byråkratisk statsbygge. Han skriver om hur RFSU och skolmyndigheter på S-regeringars uppdrag utvecklat den frigjorda sexualitetens nation.

Huntfords läsvärda bok är dock delvis föråldrad och återger inte helt korrekt den svenska verkligheten. Men boken beskriver tydligt de olika verktyg som den svenska socialdemokratin använt vid bygget av kollektivens Sverige. Även om Huntfords mönster har sina brister är själva helheten, enligt min mening, synnerligen viktig för förståelsen av dagens Sverige. Boken finns i sin helhet på den länk som anges nedan.

Det finns alltså mycket att foga till Huntfords syn på svensk sexualitet rörande svensk lagstiftning och kultur sedan hans bok kom ut för femtio år sedan. Detta utvecklas i boken Betongväldet, av Jakob E-son Söderbaum (red), Carl- Johan Ljungberg och Christian Swedberg.

Det intressanta är alltså hur fem vetenskapligt skolade författare (som nämnts inledningsvis) i socialdemokratisk anda hyllar den fria kärleken, samtidigt som de talar om om att individualismen också präglar dagens samhällsstruktur. På så vis trollas förstås socialdemokratins kollektiva betong bort genom dimmiga ord. Och hundra år av liberalers kamp för sexuell öppenhet försvinner också i kärlekens dimmor (eller reduceras blott till stödtrupper för socialdemokratiska regeringar).

Enligt min åsikt är det nödvändigt att studera dagens svenska korporativa strukturer med öppna ögon. Och inte försöka tränga in dem i en förvrängd berättelse om socialdemokratins syn på samhället.

Torsten Sandström

Här följer länken till Huntfords verkligen läsvärda bok, trots att den är från 1971. Då boken kom ut sågs den som en främmande svordom i socialdemokratins heliga samhälle. Idag bör jordmånen vara bättre. Så ladda ned och njut av intressant och viktig samhällskritik!

https://archive.org/details/detblindasverige_201912

I det politisk korrekta Sverige händer inte följande: den stora tyska dagstidningen Die Welt från Hamburg publicerar nämligen en intervju med den svenska meterologiprofessorn Lennart Bengtsson! Han säger än en gång att det inte finns någon klimatkris. Se länkarna nedan.

Bengtssons åsikt kontrasterar alltså mot FN:s och IPCC:s upprepade skrianden om en nära förestående kris. Jag menar att detta stödjer min ståndpunkt att FN utnyttjar CO2-debatten för sina egna politiska syften att försöka skaffa sig kontroll över världssamfundet.

Många av jordklotets vänsterregimer ser klimatfrågan som ett verktyg för att utveckla planekonomi i den flummiga hållbarhetens kölvatten. I centrum för denna rörelse står FN. Det som sker är således något mycket allvarligt, dvs katastrofal socialism och enorma ekonomiska belopp kastats i sjön. Vi ser alltså hur en förvrängd vetenskaplig syn används för politiska syften, dvs mål som dessutom är mycket farligare för Världen än utsläpp av CO2.

Torsten Sandström

https://www.welt.de/wissenschaft/plus239362235/Lennart-Bengtsson-In-100-Jahren-wird-der-Klimawandel-kein-Thema-mehr-sein.html?mc_cid=8a533cb9f0&mc_eid=85b9459f9f

Svensk kommentar:

Solna tingsrätts dom verkar klar och rimlig. . maccharini döms till vållande av kroppsskada avseende den tredje och sista operationen med en medicinsk metod som inte var vetenskapligt korrekt. Maccharini gjorde fel, men alltså saknade avsikt att skada. De föregående två operationerna bedöms som försvarliga pga bla nöd (det sista halmstrået för två svårt sjuka patienter). Straffet blev villkorlig dom, vilket måste ses som okej, inte minst med tanke på hur milda domar klanernas unga våldsutövar drabbas av.

Mer intressant är att rättegången på sätt och vis är en skådeprocess. Maccharini är boven, trots att han omgetts av höga chefer som borde veta bättre, men gått på Maccahrinis drömmar (trots att en lekman undrar hur odlingar av vävnad på plaströr går till och därför borde ha satts ifråga).

Men Karolinska är en offentlig svensk stolthet. Situationen påminner om några av de fall av rättsröta som Vilhelm Moberg förde till torgs. Glansen kring nobelpris får inte befläckas. Därför åtalas enbart Maccharini. Cheferna bakom honom har förvisso kritiserats och i några fall avgått. Men likväl kvarstår frågan om deras straffrättsliga ansvar. Det är en fråga om ansvaret för tjänstemän i en rättsstat. På det området har Sverige inte mycket att vara stolt över.

Torsten Sandström

Jag bloggade häromdagen om en journalist på Sydsvenskan Kuprijanko, som skriver om politiska händelser kring Stortorget i Lund. Mannen är sjögalet politiserande för ett socialdemokratiskt styre. För några dagar sedan kasserade han Lunds borgerliga styre. Idag hyllar han Uppsala framför Lund. En snabbkoll visar att S-partiet styr Uppsala i en grönröd koalition. Alltså en planlagd propagandaaktion.

Jag hade inte sagt ett knäpp om detta skett i en tidning som säger sig vara för sossar eller vänsterut. Men sydsvenskan kallar sig ”oberoende liberal”. Att dagligen vinkla sina reportage så att de passar Kuprijankos privata vänsteråsikter är faktiskt rena rama sossepropagandan.

Jag är lyckligtvis inte prenumerant på Sydsvenskan. Men jag tycker att lärdomsstaden kan kräva en högre klass på journalistiken än daglig propaganda från Sydsvenskans lundaredaktion. Dessutom tycker jag att tidningen borde beteckna sig som ”socialdemokratisk”. Antalet prenumeranter skulle förmodligen minska rejält i så fall. Det är säkert därför man smyger i vänsterbuskarna kring Folktes hus, ifall man nu kan kalla Kuprijakos krumbukter för smygning. Det är ju propaganda…Rena Köpenickiaden alltså!

Torsten Sandström

Man vill inte gärna se dödsrunor som arenor för politisk åsiktsförmedling. Avskedsord bör ju rimligtvis peka ut den bortgångnes liv, personliga förtjänster och karaktär. Särskilt ogärna vill man veta av politisk hänsyn i de medier som staten tvingar medborgarna att finansiera. Men det händer förstås ändå. Såväl i auktoritära nationer som i vårt land.

Häromdagen tillkännagav SVT Rapport och Aktuellt att reportern och sedermera TV-chefen Ewonne Winblad gått ur tiden. Anledningen till att detta nämndes borde rimligen förankrats i något viktigt som hon uträttat av egen maskin. Men hör och häpna. Den insats som SVT lyfte fram var att ”hon var den förste som i TV rapporterade om Olof Palmes död”. Alltså i egenskap av nyhetsuppläsare.

Jag baxnar. Vad sjutton har mordet på Olof Palme att göra med Ewonne Winblad? Egentligen ingenting mer eller mindre än hans död har för varje svensk medborgare. En dödsannons som var menad att markera Winblads samhällsstatus framstår i stället som tragikomiskt. Egentligen blir ju effekten degraderande för den avlidne. Hennes främsta insats i dödsrunan var något som hon inte själv styrde över.

Man kan ju spekulera över varför det gick som det gick med nekrologen över Winblad i SVT. Jag kan inte befria mig från att det än en gång rör sig om ett utslag av S-partiets maktsfär över svenska medier, särskilt de ”egna”, såsom exv SVT. Liksom man talar om skeenden år 2022 efter Kristus mäter statsmedierna tiden efter det tragiska mordet på Olof Palme. Rollen som nationalhelgon framhålls med andra ord.

Någon kanske tycker att jag blåser upp en detalj som saknar politisk betydelse. Okej, men egentligen rör det sig inte om en slumpvis bagatell. Jag menar att indoktrinering givetvis kan ske genom namedropping. Genom den avlidnes koppling till en känd politiker får S-partiet ytterligare reklam. En droppe urholkar stenen, brukar det ju heta. Genom dödsrunan markeras förstås än en gång Palmes politiska betydelse enligt S-partiets syn på saken. Ett särskilt smart knep i tider av allmänna val. Om Winblad var sosse förtäljer inte historien. Men statistiskt sett talar mycket för att så var fallet. Jag tänker på frekvensen vänsteranhängare inom den svenska journalistkåren.

Torsten Sandström

En färd genom ett sommargrönt svenskt landskap väcker förstås tankar. Naturen är så skön. Lupinernas rikliga blomflöde tjusar, trots att Trafikverket försöker utrota dem från vägen kanter. När man färdas längs landvägar har man svårt att tro på klimatskräckens mediala reportage. Vad tror alla undergångsprofeter egentligen kommer att ske? Och framför allt, vad vet de egentligen med stöd av forskning om atmosfär och rymd?

En annan sak som jag har svårt för är klimatkramarnas strävan efter att bevara naturen vid en tänkt diffus tidpunkt. Man vill så att säga ställa ut landskapet på ett museum eller en hembygdsgård. Avsikten är att bevara naturen i intakt skick per ett visst datum. Men frågan är vilken tidpunkt som ska väljas. Frågan är förstås central för bedömning av vilka arter som ska ses som ursprungliga, vilka som ska ses som hotade samt vilka arter som ska ses som inkräktare (eller invasiva som det heter i dagens skräckscenario). 

Ska för svensk del landskapet före istiden, under istiden eller efter istiden för omkring tio tusen år sedan utpekas som avgörande? Om detta råder det fullständig tystnad. Under tusentals år har artrikedomen minskat respektive ökat i en enorm omfattning. Och människorna har uppfattat detta som naturligt. Människans själv som art har för övrigt varit såväl frånvarande respektive närvarande efter isens tid genom invasion. Nya arter av djur och växter har tillkommit och försvunnit huller om buller.

Artvariation är förstås i grunden något bra, men naturens eget förlopp baseras inte på något bevarande. Naturen är nämligen arternas biologiska livsrum och kamp för sin framtid. Och klimatet styrs i huvudsak genom skeenden i solsystemet och galaxen (även om CO2 kan ha såväl negativ som positiv betydelse).  

Därför blir det upphetsade samtalet om bevarande knappast vetenskapligt, utan mer en väckelserörelse med ett synnerligen oklart budskap. Det förvånar mig knappast att människor, som inte reflekterar över tillvaron, kan luras att i takt marschera in på miljötalibanernas stora hembygdspark, Sörgården.

Men att vetenskapligt skolade forskare – om de nu verkligen har studerat kunskapsteori – ansluter sig till bönerörelsen är svårare att förstå. Men det har kanske att göra med att forskning av vissa uppfattas som ett kall, något som ska bedrivas trosvisst och inte med kritisk eftertanke. Jag har viss förståelse för denna attityd av kamp – i min ungdom smittades jag nämligen själv av vänsterns ideal att förbättra världen. Men risken för ovetenskap blir mycket stor. Med stigande ålder och fortsatta studier har jag därför kommit på bättre tankar. 

Torsten Sandström

Därför blir det upphetsade samtalet om bevarande knappast vetenskapligt,

Men risken är att vetenskapen får stryka på foten, viket sannerligen sker just nu under klimatskräckens mantel.

Torsten Sandström

Så här skriar inrikesminister Damberg idag i SvD:

Damberg: Inflationen kommer från utlandet

Visst drivs inflationen i Sverige delvis utifrån på grund av energipriser, matkostnader, transportkostnader, krigsoro mm. Men sossen Damberg nämner inte med ett ord att när drivmedel och el stiger i pris så tar svenska staten ut omkring 50% i pålägg via skatter. Det rör sig om ofantliga belopp!

Från Tyskland meddelas att Regeringen där har beslutat att sänka skatterna på energi. Syftet är att dämpa prishöjningarna och backa upp konsumenterna. Men det gör inte de alltid lika skattehungriga svenska sossarna. De nöjer sig med en liten gest på några tusenlappar och stoppar resten av skattehöjningen i statens läckande kassakista.

Att oppositionen inte krigar med sossarna om energiskatter och moms förvånar mig storligen. Det är samma gamla vanliga flathet som tyvärr kommer att medföra att sossarna förmodligen än en gång biter sig fast vid regeringsmakten efter höstens val.

Såväl sossar som opposition dansar tillsammans något som påminner om en dödsdans. Man får ett intryck att den politiska klassens intressen sätter en ram för maktspelet i höstens val. Bättre att sitta kvar vid matbordet – och hoppas på påfyllning – än att stenhårt jobba för så väl behövliga svenska reformer på åtskilliga områden.

Torsten Sandström

Den rödgröna röran i Riksdagen skämmer ut nationen. Det gäller en socialdemokrati som – trots sin minoritetsställning – med näbbar och klor kämpar för att söka få sista ordet och bestämma. Nu ska man fem över tolv lägga fram ett nytt pensionsförslag, sedan det första budet var dömt att misslyckas.

Det vi ser är en desperat kamp om att få ut ett pensionsförslag med vilka S kan köpa röster i höstens val. Förmodligen ska de nya pensionerna betalas ut veckan före valdagen. Då gäller inte längre formella regler. Sossarna har blodsmak i munnen efter många smällar under de senaste åtta åren. Därför gör man vad som helst för att ösa ut pengar till sina väljare.

”Paragrafrytteri” säger en indignerad statsminister Andersson. Ett förbluffande uttalande då det rör ett parlamentsbeslut i ett Sverige som vill kalla sig rättssamhälle. För sossarna är juridiken ett dragspel, till partiets fördel, vilket hanteringen av justitieminister Johansson så tydligt visat. Andersson hotade att avgå om Riksdagen godtog ett misstroendevotum mot honom.

Vilket elände! Därför är det hög tid för S-partiet att klippa dagissnöret och slänga in handduken. Detta efter att i minst åtta år förvandlat Riksdagen till en riskdag. Rena cirkusen! Får jag be om största möjliga tystnad….Om han levt hade Målle Lindberg varit avundsjuk i sitt frälsningstält.

Torsten Sandström

På SR P1 talar en man om hur ”vi ska få världens bästa skola”. På samma radiokanal meddelar eko-nyheterna två minuter senare att två skolor i har Malmö ställt in sina avslutning grund av hot om våld.

Detta är Sverige i ett nötskal. Politiker och medier talar om Sverige som bäst i världen och som ett föredöme för andra nationer. Samtidigt staplas nationens problem på varandra. Det vi upplever är inget annat än propaganda och självförhävelse. Sanningen är nämligen att svensk skola har stora problem och är tämligen medioker internationellt sett. Samt att våldsbrottsligheten – inte minst inom skolan – är omfattande. Skolan producerar inte tillräckligt med kunskap, men ett överföd av slapphet, oordning och även våld.

Hur ska den svenska nationen någonsin kunna lösa många av de strukturproblem som tynger samhället då den officiella synen på Sverige är så in i bänken okritisk och förvrängd? Att vänsterns politiker och journalister är blinda eller hänsynslöst okritiska är ett problem i sig. Ett annat problem är de privatägda mediernas ägares handfallenhet då de ser hur vänsterns journalister härjar i tidningarnas spalter. Man bara släpper dem lösa!

Jag tror att det svenska samhället är det mest genompolitiserade i västeuropa. I och med att så mycket står under en tät kontroll av lagar och politikermakt blir reaktionen naturligt nog att allt står väl till (motsatsen vore ju ett misslyckande). Därför måste nationen befrias från mängder av offentlig kontroll. Alltså krävs ett helt nytt skikt av politiker, som inte på livstid försörjer sig med att styra andra. Och den kontroll som kvarstår – och är nödvändig – måste vara saklig och kritisk. Sverige behöver en gigantisk frihetsreform!

Torsten Sandström

Jag har ett ont öga till Ilja Batljan, som är storägare och VD för SBB, dvs Samhällsbyggnadsbolaget AB. I tidigare bloggar har jag kritiserat hur han som gammal sosse låtit bolaget köpa upp kommunala fastighetsbolag. Detta via sina kontakter med kommunala pampar och med massor av lånta pengar till superlåga räntor. Dessutom har SBB på kredit köpt mycket annat. Nu är räntorna som bekant på väg upp och SBB med Batljan har det synnerligen svettigt med en kraftigt sjunkande aktiekurs. Många som lockats köpa aktier i SBB riskerar stora förluster.

Idag dyker SBB-kursen med ytterligare 11 %. Ett australiskt värderinginstitut, Viceroy, menar nämligen att SBB kraftigt övervärderat sitt aktieinnehav i byggnadsföretaget JM. Värderingen är 36 miljarder och överstiger med råge de 14,5 miljarder kronor som JM-bolaget anses värt om man räknar in för börsvärdet och nettoskulden.

Den saftiga värderingen får …Viceroys företrädare Fraser Perring att gå till attack genom att kalla den för absurd, rapporterar Dagens industri.

Perrings slutsats är att SBB “helt enkelt (befinner sig) i en kris och dess ledning verkar säga vad som helst för att stoppa rötan”.

Det verkar alltså som om Batljan straffas och bekräftar att det gamla talesättet ”upp som en sol och ned som en pannkaka” gäller. Min tilltro till sossars förmåga att leda landet eller syssla med affärsverksamhet är – som framgått av mina blogger – lika med noll. Sossar är däremot bra på att lura folk och förstöra deras pengar.

Torsten Sandström

Nu har sossarna fått det man önskat. Makten har erövrats under åtta år. Dessutom har man via locksång lyckats sänka antalet röstande på C och L rejält. Och dessa två partier har med öppna ögon gått i S-fällan, bara för att man valt bort förnuftiga kompromisser högerut och i stället skriat om en diffus rasism hos SD. Svenska folket har därför i opinionsundersökningar rättvist straffat C och L, och det med besked (även Mp har nästan raderats ut).

Lyckligtvis har L – tillfälligtvis kanske – nyktrat till och vips ökar L:s stöd i opinionen. Däremot sjunker C steg för steg, vilket är såväl logiskt som rättvist. Och idag gör man upp med S om pensionerna…

C har i åtta år – mätt i två barnafödslar för partiledaren – självmant valt att stå vid sidan om maktens centrum ). Där har man gjort upp med S och i gengäld fått några minoritetsintressen tillgodosedde för landets bönder. Fy sjutton för denna kohandel! Jag hoppas nedgången för C fortsätter, tills partiet tvingas skaffa sig en ny partiledare som har det nationella förnuftets känselspröt och inte bara hemgårdens intressen (men som C-ledningen ser ut blir det inte enkelt).

Lika intressant är de svenska statsvetarnas svaga analys av händelseförloppet under åtta års tid. Ett gäng statsvätare från Göteborg (märk stavningen som inspirerats av Lasse O´ ´Månssons finurligt nedsättande ord ”sängvetare”) har hyllat de två luriga uppgörelser som träffats 2014 respektive 2019, se min tidigare blogg nedan. Statsvätarna talar nämligen om ”kärlek” från S-partiets sida, då det i själva verket rört sig om brutala kompromisser utan bindande verkan. Min totala avsmak för en sådan analys från de tre forskarnas sida motiverar mitt val av epitet, som bottnar i att de vattnar sina resonemang ända till den rena propagandans sfär. De misslyckas totalt avläsa socialdemokratins politiska strategi. Förmodligen för att de själva är sossar. Sällan ser man, enligt min mening, ett så grovt misslyckande att genomföra en sakligt underbyggd analys.

Hursomhelst har C och L:s dansande med S under lång tid förhindrat en rad viktiga reformer för nationen. Visserligen har S nyligen tvingats följa Finland på NATO-vägen, vilket en stor del av borgerligheten länge krävt, men även detta har av regeringen skett i former som gjort Turkiet än mer oppositionellt.

Den rödgröna röran visar på en nation i kris. En kris som ett gäng statsvätare från Göteborg alltså inte förmår diskutera på ett vetenskapligt rimligt vis. Men deras vetenskapliga kollegor kniper käft och kramar på så vis om sossarnas betongsamhälle.

Torsten Sandström

Alla måste läsa Inger Enkvists kloka ledare i SvD den 11/6! Med rader av fakta visar lundaprofessorn hur S-partiet i åratal drivit en politik mot kunskaper eller i bästa fall a propå kunskaper. Skolan har blivit en förvaringsplats i jämlikhetens tecken. Likvärdighet framstår som viktigare än resultaten. Detta betyder rättning nedåt vad gäller kunskapsförmedling. Jämlikhet är i och för sig något gott, men det är ett ideal eller ett instrument som inte funkar som ledstjärna i en skolmiljö som är en smältdegel av ungdomar med olika förutsättningar.

I och med att alla officiellt ska lyckas kommer den grupp som klarar av studier sämre att utbildas till förlorare. I och med att inga vassa krav tillåts ställas kommer alla att trubbas av och tycka att skolan är trist. I och med att lärarna inte tillåts sätta betyg enbart efter centrala prov kommer såväl privata som kommunala skolor att dela ut glädjebetyg. Skolbyråkratin och deras politiska väpnare – vänstern pedagoger – har riggat en experimentskola som inte fungerar.

Den svenska skolan är ett kapitalt misslyckande. Många har insett detta. Men få vågar säga att sossarna är nakna vad gäller förnuft och sans.

Torsten Sandström

https://esvd.svd.se/p/svenska-dagbladet/2022-06-11/a/public-service-far-underkant-i-saklighet/1001/543823/28846109

Det berättas att Ann Linde, alltså utrikesministern, är arg över begreppet ”politisk vilde”, som enligt henne är nedvärderande. Den numera partilösa kommunisten Kakabaveh håller förstås med. ”Det är kränkande. Jag är en människa”, säger hon.

Ingen betvivlar att hon är en människa. Men nästan alla undrar över vad hon har att göra i riksdagen. Och varför en invandrare från mellanöstern med kommunistiska sympatier ska utöva inflytande över den svenska nationens öde inom inrikes- och utrikespolitiken.

Jag klandrar inte Kakabaveh. Felet ligger ju hos V-partiet, som inte erkänner att man är ett kommunistiskt parti (det gör V:s ungdomsförbud däremot), och som följaktligen en gång i tiden hjälpt Kakabaveh till en välbetald riksdagsplats. Som vanligt råkar rödskinnen i luven på varandra, varför Kakabaveh spelar rollen som en ännu vildare – samhällsomstörtare – än de övriga kommunisterna i riksdagen.

Nu har således Kakabaveh utövat makt och hjälpt Ann Lindes parti med tydliga besked. Det är just det som är så jäkligt. Och då yrar Linde om kränkningar och tycks närmast vilja få diskrimineringsombudsmannen att ingripa.

Så drivs det politiska maktspelet. Ann Linde talar för ”sin sjuka mor”, dvs för Magdalena Andersson som på kort tid åsamkat den svenska nationen stora politiska problem. Hon är inte kompetent för rollen som statsminister.

Torsten Sandström

Du kanske tror att jag tänker på klanernas våldsbrottslighet, som omstörtar ett tidigare lugnt Sverige. Tala om yrkesmässig kriminalitet! Den skada klanernas ligister åsamkar nationen är stor. Men jag tänker faktiskt inte på följderna av en storskalig invandring (utan motsvarande omfattande politik för integration).

Än värre är journalistkårens politiska framfart. Förstå mig rätt. Omkring en tredjedel av kåren gör ett gott kritiskt arbete i den tredje statsmaktens tjänst. En honnör åt dem alla! Men 2/3-delar skapar däremot elände. Jag talar om vänsterns trosvissa frälsarskribenter, som inte kan skilja mellan fakta och åsikt – eller i vart fall inte vill göra det. I rollen som journalist ger de sken av att rapportera sakligt och politiskt oberoende, medan de i själva verket jobbar målmedvetet för vänsterns sak (inklusive miljötalibanismens).

Det farliga är just att de agerar som ulvar i fårakläder. De jobbar partipolitiskt mot en publik som – i allmänhet troskyldigt – förväntar sig oberoende nyhets- och faktaförmedling. Egentligen uppträder de bedrägligt. Medvetet manipulerar de den verklighet som de ska beskriva, en uppgift de inte klarar av. De inser dock inte att de far med osanning, ty i deras ögon är vänsterns politik rättfärdig och sann.

Hursomhelst har en majoritet av kåren journalister faktiskt blivit samhällets fiender. Deras agerande är nämligen ett svek mot demokratins ideal om en politiskt oberoende rapportering (om åsikter framför ska avsändarens politiska ambition först noteras). Visst har alla rätt att säga vad man önskar. Men den som jobbar för massmedier måste hålla rågången öppen mellan egna värderingar och sakligheten.

När inte detta sker är det befogat att tala om samhällsfarliga beteenden. Själv varudeklarerar jag normalt mina egna åsikter på bloggen (där ambitionen för övrigt är tydligt politisk och inte avser nyhetspresentation). Den trista majoritet av journalister jag nu talar om skriver – eller pratar för SR/SVT:s del – däremot i allmänhet under mediernas officiella plattformar om ”oberoende”.

Torsten Sandström

Journalistens Alexander Kuprijanko är så smått berömd inom Stortorgets gränser i Lund. Han är anställd av Sydsvenska Dagbladet, som Bonniers äger och som numera måste ses som en sossetidning. Och Kuprijanko är syn för sägen.

Idag stoltserar han med med rena sosserubriken:

Sega Lund skäller ut Morgan Johansson

Tanken är förstås att kritisera de borgerliga i Lunds ledning med anledning av hur s-partiets superdåliga justitieminister behandlas. Kuprijanko vill försvara sin åsiktsfrände. En lokalblaska som Sydsvenskan driver med andra ord partipolitik på Stortorget i Lund. För detta kan Kuprijanko förstås få ett bättre betalt jobb på Aftonbladet eller som politisk sekreterare i Stockholm.

Men det kostar på. Alla förnuftiga medborgare förstår att han är en politruk, som för tillfället iklätt sig journalistens fårakläder. Den tredje statsmaktens uppgift är saklig och oberoende samhällskritik. Det Kuprijanko åstadkommer är rena motsatsen. Ett fräckt försök att värva röster till sossarna och vänstern i höstens val. Han förstår inte att han agerar oetiskt. Ty han inbillar sig att han talar sanning…

Fy sjutton!

Torsten Sandström

I utkanten av Lunds stadskärna löper en bullrande och gasångande motorväg i riktning mot Malmö. Det är ju ingen nyhet, utan en sedan länge planerad lösning. Nu vill politiker i Lund – särskilt den svenska varianten av talibaner, Mp-folket – att motorvägen ska grävas ned och att miljardnotan ska skickas till staten. Bara själva reflexen att ständigt begära att någon annan än den som vill något ska betala har sannerligen blivit ett svenskt syndrom.

Än värre är skriandet på höjda pensioner, trots att den svenska genomsnittspensionen ligger i europatoppen. Huvudproblemet tycks vara att invandrare inte jobbat i sådan utsträckning att det svenska pensionssystemet slår till och ger (tillräcklig) kompensation. Men ska de som faktiskt jobbat och betalat inkomstskatt stå även för denna nota?

Beskattning och offentliga utgifter har i grunden blivit nationens huvudproblem. Pengar tvingas ut från skattebetalarnas fickor till alla tänkbara ändamål. Det är nödvändigt att diskussionen vänds till att avse ökat arbete och ökad självförsörjning. Men under de senaste tio åren – varav åtta under sossestyre – har en miljon invandrare fullständigt förvridit nationens förmåga till försörjning. Om detta talas det inte mycket (det jag skrivit anses kanske rentav rasistiskt). I stället vill nu alla riksdagens partier höja pensionerna. Sossarna vill bara höja för de fattigaste, dvs sina egna väljare i bidragssvängen. Oppositionen menar att många andra pensionärer – som faktiskt jobbat – också ska få en extra pensionsbonus. Det goda allmänna statliga försäkringssystemet håller på att kollapsa i händerna på klåfingrig politiker.

Sverige kan inte fortsätta med att bifalla raden av rop på skattefinansierade reformer av alla de slag. I grunden är problemet att bara en minoritet betalar statlig inkomstskatt till sammanlagt höga belopp. Majoriteten känner med andra ord inte av de skatteuttag som bidragsälskande politiker ständigt ropar på. Det är ett stort politisk bekymmer att människor belönas av det offentliga genom att ropa på bidrag som andra ska tvingas betala. Hade det rör sig om mindre summor hade nog få invänt mot att betala skatt. Men då de svenska betalarna av statlig inkomstskatt utvecklats till en överansträngd mjölkkossa håller systemet på att haverera.

Svenska politiker måste ta en titt på hur nationen Schweiz löst välfärdsstatens dilemma. Folket lever där väl så gott som i vårt land. Men mycken välfärd drivs via försäkringar och andra privata lösningar. Mycket mindre finansieras i detta land genom skatteuttag. Att medborgarna dessutom kan protestera mot skattelagstiftning och – om de får tillräckligt uppslutning se till att det hålls folkomröstas om ett lagförslag – bidrar förstås till en annan utveckling än det svenska elände vi ser med ständigt ökade statliga bidrag. Folkomröstningar (som är bestämmande) och privata välfärdslösningar stärker medborgarnas övertygelse om att man själv måste engagera sig och ge järnet! Och många miljarder sparas även genom slopade statliga byråkratier. I alplandet lönar sig rop på höjda skatter dåligt. Snart kommer en blogg om den verkliga välfärdsstaten Schweiz.

Torsten Sandström

Min politiska position kan beskriva som marknadsliberal. Alltså liberal i den gamla meningen som vände sig mot en stegrad offentlig makt samt ökad statliga styrning. Jag är marknadsinriktad, med tilltro till att privata aktörer ska sköta så mycket som möjligt i samhället i intensiv konkurrens. Alltså även vård, skolor, pensioner, transporter mm, som gärna finansieras och noga rättsligt kontrollerad från det offentligas sida. Frånvaron av rutiner för förebyggande kontroll verkar just nu vara samhällets akilleshäl, exv inom skola och vård.

Häromkvällen befann jag mig över ett glas på en populär sportbar i centrala Stockholm. Alltså hög stämning och massor med teveskärmar med direktsänd fotboll. I halvmörkret flammade ett dussin monitorer i regnbågens alla färger. Två engelska lag med ytterst välbetalda spelare. Och så ideliga inslag av reklam.

Hur kan det komma sig att en fattig kille – vit eller svart – kan bli så förmögen på att spela fotboll? Eller att fotbollsklubben X köps av den stenrika finansiären Y för tiotals miljarder kronor? Och vilken samhällsnytta har de extrema penningbelopp som betalas till aktörerna?

Att svaren utan tvekan främst finns i marknadens mekanismer är tydligt. Efterfrågan på bra spelare är högre än tillgången, varför betalningen till lirarna skjuter i höjden. Men varför var då spelarlönerna avsevärt lägre förr i tiden? Jo, efterfrågan från företag på reklammarknaden riktade då inte in sig på de digitala världsomfattande massmedierna, som inte existerade, utan på sport i nationella och lokala tidningar av papper. Det var där annonsörerna slogs om utrymme. Men nu satsas alltså på digitala tevesändningar.

Reklamens digitalisering och marknadernas globalisering har skapat en penningstinn efterfrågan på vissa tjänster, särskilt idrottens elitaktörer. Efterfrågan har samtidigt skapat organisationer som agerar som mellanmän mellan företag och den fotbollsspelande eliten, dvs proffsklubbar, agenter, teve- och nätverksbolag. Allt detta har vuxit fram på grund av varu- och tjänsteföretagens behov av reklam (samtidigt har som sagt pappersburna medier gått tillbaka eller slagits ut från marknaden). Allt följer marknadens så kallade lagar.

Min undran är om denna utveckling verkligen är bra? Eller om det inte finns påtagliga negativa aspekter? Jag antar att de stora företagsjättarna vet varför de satsar gigantiska pengar på reklam. Svaret är att digitala sportsatsningar normalt lönar sig gott i ökad försäljning. Naturligt nog har företagen frihet att själv fatta beslut. Detta bekymrar mig inte. Marknaden sköter utbud friare, bättre och billigare än politikerna i en planekonomi.

Mer oroande är de samhällspolitiska och kulturella följderna av reklammarknadens expansion och globalisering över internet. Utan tvekan leder ett ökat tittande på sport- och underhållningsteve till en påtaglig passivisering av miljardtals människor jorden runt. I stället för att studera, diskutera, sporta, läsa böcker, umgås och engagera sig politiskt ägnar sig medborgarna i jordklotets många länder kväll efter kväll åt att glo på något tämligen lättsmält.

Att klåfingriga politiker inte hårt beskattat denna orgie i reklam går enbart att förstå så att den politiska eliten vill vara i fred. Ett framför teven passiviserat folk är för den politiska klassen en önskedröm. Ändå skulle kanske en beskattning av företagsjättarnas annonsering kunna visa sig aktiverande och samhällsnyttig? Men skattekostnaden skulle förstås i slutändan övervältras på folket framför teveskärmarna. Vad vet jag?

Mest bekymrad är jag över reklamens nya stjärnkultur på individplanet, dvs den ideologi som vuxit fram och påverkar den unga generationen. Det ideal som sprids är att du som sportreklamens hjälte kan bli störtrik. Man blir ju normalt inte rik genom att studera och jobba i för samhället nödvändiga yrken, utan just genom att hoppas på på guld och gröna skogar i en framtid som sportens stjärna. Den goda sidan är förstås engagerande träning och tävlande. Men den negativa sidan är att enbart ett mycket, mycket litet fåtal når en välbetald status som elitidrottare. Om de ratade ungdomarna i stället valt utbildning och yrkesverksamhet hade det kanske varit nyttigt för både dem själva och framför allt samhället.

Jag har svårt att säga emot den som säger att alla människor måste ha frihet att odla sina privata drömmar och själva ta smällen av eventuella misslyckanden. Det är som sagt inte det offentligas sak att styra vad den enskilda ska tycka, tänka och göra (inom lagens gränser). Men ändå är jag skeptisk till om reklamens sport- och nöjestsunami verkligen är nyttig för individ och samhälle. Reklamen fördyrar produktionen av varor och tjänster och det är inte givet att en ökad omsättning medför lägre varupriser generellt sett för åskådarna.

Att reklamen fungerar medialt fördummande för publiken kan jag dock ta gift på. Och reklamens i huvudsak passiviserade koppling till idrottens stjärnkultur är inte heller nyttig, menar jag. Varken för individ eller samhälle.

Torsten Sandström

Den ceremoniella klassens diskreta charm. Wikimedia.

Idag avslöjas att skatteutskottet ordförande (märk att han svarar för skatter!) har fått bostadsbidrag från Riksdagen på 700.000 kronor som kompensation för dubbelt boende i och med att han valt att skriva sig i ett ruckel på hemorten (som inte bebotts).

Och häromdagen avgick en moderatpamp av högsta dignitet från ett mångårigt toppjobb inom vårdsverige på grund av misstänkt sexköp. Vid samma tid avgick en sosse från Riksdagen på grund av liknande misstankar.

Vilka politiska skojare, som officiellt spelar en roll och privat har sin egen moral. Störst är skammen för socialdemokratin som ständigt försöker framhålla sin egen överlägsna moral och motståndarnas usla.

Jag menar inte alls att alla politiker är lagvrängare och fifflare. Men skolningen, urvalet och sammanhållningen inom den politiska klassen får elitens politiker att ta sig friheter och att bryta mot lagar som man själv varit med om att skriva. En enkel och naturlig lösning är rotation efter viss tid. Det är ju uppenbart att den politiska klassen inte vill uppmärksamma eventuella övertramp inom den egna gruppen, utan helst talar tyst om problemet och låter syndarna smyga ut, ofta med bibehållande av ”intjänade” förmåner… Ingen inom den politiska eliten vill tala om att man förvandlats till en privilegierad adel, som har ambition att styra folket.

Därför måste alla Sveriges statsvetare sluta med att krama den politiska eliten och börja analysera vilka negativa effekter en sammansvetsad politisk klass får. Den svenska konstitutionens baksida måste diskuteras!

Torsten Sandström

Dagens partidebatt i Riksdagen understryker existensen av en supersvag sosseregering, som klamrat sig fast vid makten över nationen och den omoderna politiska modell man själv format under hundra år.

Nu gäller det makten framför allt. Tunga strukturella reformbehov kvarstår och nya har skapats av regeringen själv, genom partiet oförmåga att tackla det blodiga våldet och ett tidigare NATO-inträde (än det man nu talar om).

Man väntar sig – naivt förstås – en statsminister som ber om ursäkt. Men inte. I debatten sa hon flera gånger:

Nu ska vi blicka framåt!

Nu måste vil lägga problemen bakom oss!

Vi ska vända alla stenbar!

Alla som älskar Sverige måste samarbeta!

Hon har under åtta år varit medlem i sosseregeringar som inte vänt några stenar. Regeringar som inte gjort annat än trampat vatten och lovat penningbidrag till alla som vill rösta på partiet. Men strukturproblemens mängd har bara utökats. Nu svamlar hon om ”kärlek” och samarbete, i en situation då partierna i hennes jökbo är hängande utanför fågelboet eller ligger utslagna på marken.

I höstens val finns en möjlighet för klartänkta realister, som inte bara suktar efter bidrag, att rösta bort den sosseregim som blivit en långvarig belastning för Sverige. Så rösta antingen på M, KD eller SD! Så får vi se om de förmår montera ned sossesamhället och reformera rättsstaten.

Torsten Sandström

Dagens blogg ska bli kort. Men budskapet är tungt. Socialdemokratins krav på makt över det svenska samhället saknar gränser. Då ett historiskt viktigt avtal med NATO hänger på Turkiets godkännande godtar S-partiet stöd från en kurdisk fiende till Erdogan för att klamra sig fast vid regeringsmakten i orubbat bo.

Vem kan vara stolt över en sådan statsminister och regering? Ett politiskt parti som använder statens framtid som spelplan för överenskommelser som enbart ska säkra socialdemokratins egna politiska intressen.

Torsten Sandström

Häromkvällen agerade som vanligt Erika Bjerström FN-predikant i SVT. Hon förmedlar på så vis den s-märkta FN-chefens herdebrev till sin församling, ett evangelium som osar både eld, rök och översvämningar. Allt på grund av en enda sak: människans utsläpp av CO2.

Att några andra alternativa eller bidragande förklaringar kan finnas till olika väderfenomen är något som helt saknas i såväl FN:s som Bjerströms katekes. Väder växlar som bekant ständigt och klimatet måste rimligtvis inte bara styras av CO2 , utan också av skeenden uppe i rymden, dvs på grund av händelser i solsystemet samt i vår galax, Vintergatan.

Genom sina otaliga flygresor – med onödiga CO2-utsläpp – rapporterar Bjerström denna kväll från Svalbard om skeenden som hon lika väl kan skaffa sig kunskaper om hemifrån via tidskrifter, teve eller internet. Bara genom ett förnuftigt funderande skulle hon kunna komma avsevärt längre. Men sådana tankar blir ju inte så tillspetsat kontrastfyllda som bilden av en kritvit fjällräv mot bakgrund av en stenig strand där isen smält. SVT:s förmedling av det lidande helgonet Bjerström tycks kräva en sådan tårdrypande bild. Det gäller ju att skrämma folk till nästa bönemöte på Rapport eller Aktuellt. Den påstådda temperaturhöjningen på Svalbard var stor enligt SVT, men knappast större än den i SVT-studion på Östermalm.

Till saken hör att Bjerström lyckats finna en skäggig svensk apostel på Svalbard som kan tala om hur illa det är där. ”Vi förlorar en del av världsarvet” säger denna lidande jesusfigur från Longyearbyen.

Min undran är om inte Jordens klimat alltid fluktuerat och då beroende på skeenden inom galaxen? Bergkedjor har till och med höjt sig så att fossila skelett från valar idag finns inuti berget högt uppe i Anderna. Och som bekant har värmeperioder växlat med istider. Vilka skäggiga istidsmänniskor klagade för 10.000 år sedan över avsmältningen i Sverige och det världsarv som försvann? Liksom idag var sannolikt några människor glada över ökad värme, medan folk på annat håll sannolikt upplevde annat. Man tog förmodligen förändringarna med jämnmod. Vad vet jag?

Dagens klimatapostlar bygger sin makt över människor på skräck. På så vis ska FN få in mer pengar och mer att bestämma om. Folk ska skrämmas att gå i FN:s ledband – kosta vad det vill i pengar och oförnuft. Ingenting är bättre för FN än upphetsade berättelser om hur miljön förändras, vilket den i grova drag ständigt gjort sedan planeten Jordens tillkomst. Men förändring är något som de kortsynta klimataktivisterna inte vill förstå. För dem ska alla arter bevaras och inga nya tycks kunna uppkomma. Idealet verkar vara ett enda stort museum av bevarad dåtid från 1800-talet, trots att många vet att fossil berättar om tidigare död och nya arters uppkomst. I Bjerströms följe samma tevekväll klagade för övrigt en annan SVT-profet om en invasiv buskart som ovillkorligen måste utrotas! Ty den hotade friden i klimataktivisternas tvåhundraåriga sörgårdsparadis. Man kan bli trött för mindre.

Jag är för ett förnuftigt värnande av miljön. En balanserad slutsats är färre gifter och mindre förbränning av olja/gas, men mycket mer av kärnkraft så att vi får el till allt som nu planeras för eldrift. Därför är det trist att behöva uppleva hur enögda klimatskräckens aktivister är. Ännu värre är det att skåda hur SVT ger plats åt Bjerström och hennes skäggiga vittne från Grönlandshavet. SVT ska ju enligt lag rapportera sakligt och politiskt oberoende. Då krävs det balans, dvs tankeverksamhet, studier och kunskapsteori, så att skeenden sätts in i korrekta större vetenskapliga sammanhang. I så fall duger förstås inte Bjerströms snuttkurser från en journalistutbildning samt i övrigt år av politik inom miljörörelse och medier. Jag undrar om Bjerström ens läst den svenska meterologiprofessorn Lennart Bengtssons bok ”Vad händer med klimatet?”. Eller åtminstone denna mer populära text av hans hand i i tidskriften Kvartal, där han torrt konstaterar ”att undergången inte är nära”: https://kvartal.se/artiklar/undergangen-ar-inte-nara/

Tillsammans med FN – samt Jesus från Svalbard – tror sig Bjerström kunna försöka stoppa galaxens utveckling! Allt detta på tevetittarnas bekostnad och fördärvelse. Genom att enögt fokusera på CO2. Hej och hå!

Torsten Sandström

Som mångårig prenumerant på DN har jag följt tidningens nedgång länge och noga. Förvisso många liberala krumbukter på temat att en liberal är kluven – emellanåt helflängd. Men nu släpps fördämningarna loss.

På tidningsredaktionen huserar ett helt kompani av vänsterjournalister, som formellt har till uppgift att informera läsarna, men i praktiken indoktrinerar dem med socialistiska teser. För en tidning som säger sig vara liberal är detta svek något uppseendeväckande allvarligt. Fakta struntar de i. Varför? Förklaringen är att vänsterns journalister tror att deras värderingar är de rätta och sanna. Punkt slut.

En bedrövlig representant för journalistkåren på DN, men typisk, är Catrine Marcal. Hennes rapportering från London är sedan hon kom dit till närmast 100% riktad mot Torypartiet och till sossepartiet Labours förmån. Varje dag sänder hon rapporter som jagar Boris Johnson och hans parti. I och för sig är Johnson en omdömeslös slyngel. Men hans kollega i ledningen för Labour är av samma skrot och korn. Om detta är Marcal oftast tyst.

Att `DN som arbetsgivare inte vågar huta åt Marcal är talande. Redaktionsledningen måste därför tycka att det är bra att DN de facto – men inte enligt självdeklarationen förstås – driver sossepropaganda. Nu ännu ett talande exempel. Efter gårdagens partiledardebatt i TV4 utropade DN:s Susanne Nyström angående misstroendefrågan mot Morgan Johansson: ”Ebba Buschs erbjudande är ett skambud som går rakt genom rutan”. Busch och oppositionen menar med all rätt att man bör avsätta en urdålig justitieminister samt att statsministern enkelt kan lösa problemet genom att uppmana Johansson att själv hoppa av sitt uppdrag. Plötsligt blir ett rimligt påpekande om att statsministern enkelt kan lösa krisen ett skambud enligt Nyströms ord!

Efter dagens mediala rapporter om att statsminister förmodligen kommer att utnyttja Busch påpekande tror jag Nyström tycker att skriandet om skambud var en allvarlig felbedömning. Jag skulle skämmas om jag som representant för tredje statsmakten agerat som Nyström. Det är helt enkelt pinsamt att som journalist agera politruk och S-kramare på en tidning som formellt säger sig vara liberal.

Att Sverige idag har stora politiska problem beror enligt min mening främst på en journalistkår där majoriteten missbrukar rollen att sakligt och rimligt oberoende rapportera om vad som händer inom nationen. Om detta kommer kritiska böcker att skrivas i framtiden, tror jag. Åtminstone hoppas jag det. Det finns många exempel på korkade vänsterjournalister att vänta sig böckernas personregister. Bland andra Marcal och Nyström.

Torsten Sandström

En sosse ger sig aldrig. Morgan Johansson, som komplett misskött kriminalpolitiken (och mycket annat) i många år, förstår förstås inte att det finns anledning för oppositionen att avsätta honom genom en misstroendeförklaring. För att klandra Moderaterna försöker Johansson och hans chef Andersson dra en vals om att samling kring NATO är viktigare. Det är ju sant, men Johansson kan ju för sjutton frivilligt avgå för att Sverige ska undgå skador. I stället talar Johansson om att Kristersson är ”barnet i rummet”. Den som är omogen är förstås Johansson själv – en man som levt i den politiska klassens vakuum alltför länge. Ändå ett barn på dagisnivån.

Det allvarliga är att Sveriges leds av en inkompetent och desperat socialdemokratisk regering. Först vill man inte veta av NATO, veckan senare gäller det in i NATO. En fråga om misstroende mot en inkompetent justitieminister förvandlas snabbt till ett hot mot NATO-inträdet. Kommunisten Kakabaveh är mot NATO, men sossarna hoppas att hon ska trycka rätt och rädda Johanssons taburett. Regeringens troliga räddning via henne gör att Turkiet får mer vatten på sin kvarn, varför NATO-inträdet ytterligare senareläggs. Allt beroende på S-regeringen.

Vi har helt enkelt en brutalt inkompetent Regering. Att den sitter på fel plats sammanhänger med att svenska medier ständigt sprider vänsteråsikter. I stället för att skriva något i stil med det som jag nu gör ger gårdagens SvD stort och beundrande utrymme åt Magdalena Andersson och hennes gårdsodlade piga Annie Lööf. Och statsmedierna vevar på i samma riktning. Med statligt presstöd, statligt finansierade medier, statliga partibidag och en byråkrati i socialdemokratins händer kommer Sverige aldrig att komma på rätt köl, varken politiskt, kulturellt eller ekonomiskt.

Sverige framstår alltså som vänsterns kindergarten. Så vakna svenska folk till höstens val!

Torsten Sandström

Orsaken till att jag kallar mig klimatrealist är flerfaldig. Främst att IPCC:s och FN:s prognoser är alltför lösa i kanten och alltså förefaller osäkra. Särskilt att FN ständigt använder sig av skräckens ord verkar i samma riktning. Den som ständigt skriker efter hjälp mot vargar förlorar som bekant snart i förtroende. Likaså den som inte bemöter skeptikernas argument om att FN:s teoretiska modeller inte speglar faktiskt uppmätta data.

Ytterligare ett viktigt skäl är användningen av en synnerligen oklar – flummig helt enkelt – begreppsbildning. Såväl orden hållbarhet (sustainability) som ekologisk motståndskraft (resilience) är två typiska exempel, som ständigt brukas i medier, reklam och av FN-sympatisörer. Det sker faktiskt varje sekund! Jag menar att användningen av dessa termer i hög grad bidrar till min avoghet mot det politisk korrekta hyllandet av den nu rådande klimathetsen.

Den som funderar över de två begrepp som nyss nämnts inser att de i grunden bygger på psykologiska faktorer. Alltså inte på naturvetenskapliga bedömningar om exv verkan av CO2 eller solens strålning eller dess återreflexion från jordklotets yta. Termerna tar i stället sikte på subjektiva och politiska bedömningar av fenomen i samhället, tex så att en uppvärmning med X grader antas skapa en rad negativa effekter för människan Y. Att samma uppvärmning kan medföra positiva effekter för samhället eller för individen Z på andra platser riskerar på så vis att hamna utanför samtalet.

Vad som är hållbart eller motståndskraftigt blir med andra ord öppet för en känslomässig och subjektiv politisk diskussion. Bruket av olika energikällor är illustrativa exempel. De har samtliga sina för- och nackdelar. Olja och gas sinar och förgiftar samt släpper vid förbränning ut CO2, vilket även förbränning (inblandning) av biomassa förstås gör. Men olja har däremot högsta potens som energikälla åt flygplan och lastfartyg. Kärnkraft har mest fördelar, men riskerna vid haverier och hantering av förbrukat uran är uppenbara. Sol, vind och vatten kan förefalla optimala källor, men som bekant går solen i moln, och vinden står stilla samt vattnet i floder sinar emellanåt.

Jag menar att svåra bedömningar (åsikter) om plus- och minusfaktorerna riskerar att kapslas in – och gömmas – genom det flitiga bruket av en svepande terminologi som hållbarhet eller motståndskraft. Begreppen framstår som ett dragspel, hej och hå. Värderingarna riskerar att döljas genom sluga demagogers samtal. I stället för hårda data talas om politiska känslor.

Ytterst rör det sig alltså om psykologi, dvs hur individen själv uppfattar olika faktorer i den omgivande miljön. Alltså känslor om förståelse av sig själv i en viss miljö. Vissa faktorer – såsom gifter – är givetvis klara faror, men om problemen kan hanteras kan – som kärnkraften visar – även till synes livsfarliga fenomen vara ytterst nyttiga.

Därför menar jag att det ständiga talet om hållbarhet egentligen är något mycket farligt. Det påminner om en ande som släppts ur flaskan. Mitt besked blir därför. Fram för hårda data som uppmätts! Fram för bevis att uppvärmningen uteslutande beror på CO2! Osäkra data öppnar dörren för manipulatörer, som med hjälp av psykologiska dimslöjor vill dölja X , men själv plädera för Y. Jag är helt enkelt rädd för att FN har en egen politisk agenda.

Vidare används dessa flummiga begrepp för att placera in den lilla människan – du och jag – längst ned i ett långt biokemiskt skeende från solsystemet, via atmosfären och ned till samhällslivets teknik, biologi och ekonomi. Man kan säga att människors hjärnor attackeras av krafter, såsom de förklaras av FN och IPCC. Detta angrepp riskerar att bli ytterst traumatiskt för den enskilda individen som har svårt att bedöma komplexa skeenden. Den oroliga individen framstår som en lekboll för listiga makthavare med oklara politiska agendor.

Därför försöker jag vara klimatrealist, med armlängds avstånd till politiken.

Torsten Sandström

Så här säger statsminister Andersson idag a propå Moderaternas stöd för en misstroendeförklaring mot Morgan Johansson:

”Kristerssons ledarskap håller inte i situationen”

Det är ett fantastiskt påstående. Statsminister baserar just nu sitt svaga ledarskap på en enda riksdagsledamot, Kakabaveh, en kurdkramrare och kommunist. Däremot bygger Kristersson sitt motstånd mot Johansson på att mannen kapitalt misskött svensk kriminalpolitik under flera år och dessutom sagt flera grodor.

Bedömare utomlands måste tycka att svensk politik är rena sandlådan. Och detta i ett läge där Andersson måste visa för Turkiet och NATO att Sverige inte fullt ut kramar kurdiska kommunister. Anderson är inte vuxen uppdraget som regeringschef. För att visa Sverige och omvärlden att hon har fokus på NATO-inträdet kan hon inte lita på och smussla med en kommunistisk vingelpetter som Kakabaveh. Det är klart att statsministern sätter sitt partis och sina egna intressen före den svenska nationens! Andersson måste genast säga åt Johansson att slänga in handduken.

Torsten Sandström

GAME OVER- slut för Morgan Johansson. Wikimedia.

Kakabaveh är en stor belastning för vänstern och socialdemokratin. I sin maktlystnad blev Magdalena Andersson statsminister med hjälp av Kakabavehs röst. Nu ska hon – än en gång – rädda Anderssons regering. Det är ju inte klokt att en kommunist med band till kurderna ska bestämma svensk politik. Vi ser ännu en följd av en felaktig svensk invandringspolitik.

Den som lyssnar på Kakabaveh – och hon är sannerligen inte enkel att förstå – anar att hon är blint fientlig till Turkiet och riskerar att ställa krav på Magdalena Andersson som hotar den svenska Nato-ansökan. Hur gärna hon vill rädda Johansson, S-partiets rejält misslyckade justitieminister, kan Andersson inte våga att lämna avgörandet i Riksdagen till den politiska galenpannan Kakabaveh.

Jag tror därför att vi snart får se Johansson själv begära avsked (för att sannolikt med hans egna ädla ord rädda landet). Han blir i så fall ännu ett offer för sossarnas vanvettiga strävan efter makt över staten. Denna ambition har skadat nationen djupt i åratal. Alltså bra om han går. Men värre att sossarna inte frivilligt avstår från en millimeter makt över den svenska staten, för att i stället lämna NATO-frågan till oppositionen, dvs till en ny regering, som verkligen vill se ett svenskt inträde.

Torsten Sandström

Morgan Johansson är en riktig sossepamp. Och en person som har vuxit fram inom den politiska klassen, från tidig ungdom ända fram till idag. Han har manövrerat skickligt för egen del och är typiskt nog sambo med en annan politisk klättrare och minister.

Men som justitieminister sedan 2014 har han en trist historia. Han har inte åstadkommit några tuffa juridiska verktyg mot klanernas Sverige, utan främst saktfärdig anpassat sig till oppositionens initiativ om brott och straff. Orsaken är hans vänsterposition inom partiet. I den rollen är klanernas brottslingar olyckliga stackars människor som på grund av grymma ekonomiska villkor inte har något annat val än brottets stig. Han vill inte förstå att de i själva verket är dödens hänsynslösa entreprenörer, som är väl utrustade med pengar och vapen. Johansson ansluter också till till sin vänsterkompis Sarneckis syn på att straff inte lönar sig då brottslingarna ändå fortsätter med kriminalitet efter sin tid i fängelset. Tanken att medborgarna vill slippa ha de farliga brottslingarna omkring sig och därför gärna ser dem inlåsta har inte fallit Johansson in.

En sådan man som Johansson kan inte tillåtas ha högsta ansvar för en rättsstat. Men det är just vad som sker i svensk politik. Denna misslyckade justitieminister tyck nämligen räddas från en misstroendeförklaring i Riksdagen. Särskilt intressant är att det än en gång är bondeförbundet som backar upp en sosse kris. Jag menar att svenska folket måste ta lärdom av C-partiets återkommande kramar till S-partiet, mot vederlag i bidrag till landets spillra av jordbrukare. Så rösta inte på Lööfs parti i höstens val. Det är en röst för fortsatt misskötsel av svenska staten.

Torsten Sandström

Socialdemokratin har i sin heta åtrå för regeringsmakten manövrerat in sig och nationen i en återvändsgränd. I stället för att efter Löfvens avgång låta Kristersson bilda regering har Magdalena Andersson köpt stöd för sin regering genom löften till Centern respektive den kurdiska avhopparen från V, dvs Kakabaveh. På så vis har Andersson med skohornets hjälp klamrat sig fast som chef för ännu en S-regering.

Nu försöker hon ännu en gång bita sig fast i motvinden. Igår talade hon på SVT om världens tre kriser – krig, klimat och svält – och försökte skrämma upp allmänheten avseende frågor som inte rör nationens interna problem, och de inhemska är som bekant många.

Idag får hon ännu problem på halsen i och med att oppositionen med all rätt tröttnat på hennes justitieminister, Johansson, som i åratal visat passivitet och under våren genom sin politik fått se många döda pga klanernas våld samt deras upplopp mot polisen under påskhelgen. Johansson klarar inte av sitt jobb, helt enkelt. Statsministern måste offra honom, trots att hans politik varit en följd av partiets vanliga passiva syn på kriminaliteten. Hon kan ju själv sitta kvar med sitt skadeskjutna kabinett.

Hon bör dessutom sitta kvar för att ro NATO-avtalet i land, ett avtal som hon genom partiets och sin egen senfärdighet schabblat till. Turkiet är av förståeliga skäl missnöjt ty hon har ju köpt sin regeringsmakt av kurden Kakabaveh, en kommunist som Turkiet vill få utelämnad.

Vad gör då Andersson denna eftermiddag? Jo, i ett våldsamt anfall på oppositionen anklagas den för att under brinnande krig utnyttja grundlagens regler om misstroendevotum mot hennes olycksalige justitieminister Johansson. Plötsligt menar hon att det är oppositionen som hotar nationen. Då det i själva verket är hennes och S-partiets försumliga politik som är roten till det onda.

Häftigheten och orden i hennes reaktion visar på att hennes nerver är överansträngda. Men det mest troliga är att hon räddas av C och Kakabaveh. Men till vilket pris. Annars kommer hon att sitta kvar utan Johansson – antingen av egen vilja eller efter som expeditionsministär efter att Johansson röstats bort. Dagens löfte om avgång kan en sosse för övrigt alltid ändra med hänvisning till nationens bästa…

Sossepolitiken har med andra ord nåtts vägs ände. Partiet hänger kvar som regering främst genom vänstermediernas stöd. Detta utspelas i ett Sverige där politikerna envisas med att tala om nationen som en moralisk stormakt och ett föredöme för världen. Ska man skratta eller gråta?

Torsten Sandström

Det är svårt att sluta fundera över vad det är som händer inom en stor del av dagens konstliv. Jag följer sedan ungdomen tidningarnas konstspalter (SvD och DN framför allt). Och tappar var och varannan dag hakan. Inom det som sker syns två tydliga huvudlinjer. En där upphovspersonen är tekniskt skolad och utnyttjar en inlärd och tränad förmåga att skapa något som kräver skicklighet. Den andra linjen är motsatsen. Rakt på sak gäller det ”verk” som inte är någon konst att framställa. Det är denna variant – Okonsten alltså – som jag oroar mig över.

Den senaste veckan har två utställningar inom den senare genren fångat min blick. Den första och mest oroande är från Konsthögskolan, som jag antar tyvärr kommer att spegla de närmast årens konstliv. På bilderna i DN får vi bara se slumpartade föremål, som inte kräver någon särskild förmåga att joxa ihop, men som ändå getts pretentiösa titlar för att ge sken av några högre tankar. På en bild syns fem staplar av sammanlagt ett trettiotal plastlådor i 5-40-litersklassen, vilka tycks innehålla vatten, stenar mm. Den anspråkslösa titeln är ”Sånt som flyter”. Lådorna kopplas samman via någon form av elutrustning. En annan nyskapelse består av en vit plastmassa – liknande en mask – som flyter med för en marmortrappa i utställningen lokaler (”En vetsaga om metamorfosen” heter det elände som städarna snart kommer att avlägsna).

Någon dag senare återkommer DN med nya bilder. Upphovspersonen – en kvinna – har fotograferat en rad olika kvinnor med knallröda läppar och iklädda samma eller liknande blonda peruker. Fotografen säger: ”Tjejerna är offer för en blick, med de har även makten över din blick”. Så fantastiskt intelligent sagt. Och så politiskt korrekt att lansera offerkoftan. Pust!

Om denna modetrend inom Konsten överlever så kommer vi snart att runtom i Sveriges offentliga byggnader få se skräp av liknande slag med de löjligaste titlar. I de flesta fall kommer förstås barn och renhållningspersonal att snabbt att plocka bort dessa ting som ligger i vägen för folks framkomst, liksom bilden ovan från Odenplans T-banestation 2019, med bildelar i en höstack (”Storstriden” är den upplysande men sannolikt samhällskritiska titeln). Tyvärr kommer offentliga regler att tvinga statens och kommunernas byggherrar att betala för Okonsten.

Envar sin egen professor utbrast lundahumoristen Falstaff fakir. Tänka fritt kan ju var och en. Men att få publiken att lyssna och applådera är svårare. Det vi ser på Konsthögskolan och andra ställen måste vara en följd av tanken om ”Envar sin egen konstnär”. Det vill säga att alla i jämlikhetens Sverige har rätt att bli respekterad som skapare av Okonst.

Torsten Sandström

Statistiska centralbyrån (SCB) har medverkat vid publicerat av nordisk statistik om covids verkningar. Många intressanta och detaljerade siffror och diagram, kolla själv länken nedan. Synd att texten är engelska – men det är ett samnordiskt projekt och inte något skumt syfte.

Sverige sticker ut på några vis. Främst avseende den höga dödligheten i epidemins inledning. Negativt är även den höga – och ökande – svenska arbetslösheten. Även där är Sveriges sämst. På pluskontot noteras dock att svenska företag visat sig mest nöjda med statens insatser.

Enligt min mening måste dessa fakta upp på bordet i den kommande valrörelsen. S-partiets regeringar har ju inte bara visat år av passivitet med anslutning till NATO. Dessutom visar nu SCB:s siffror att Regeringen alltför sent kommit i startblocken under epidemins början. Vad gjorde Rosenbads krisansvariga? Antagligen satt man och hoppades på att alla svenska byråkrater skulle klara saken. Men det gjorde inte myndigheterna, ssk den med ett tragikomiska namn som tar sikte på ”Folkets hälsa”.

Här finns alltså fakta som tydligt pekar på bristande regeringsduglighet för socialdemokratin. Jag hoppas nu verkligen att M, KD och SD hoppar på statsministern och hennes parti. Ge järnet! Huta åt dem! Här kan faktisk lite populism vara nyttig – sossarna hade sannerligen inte själva missat en liknande möjlighet.

Det är alltså dags för Kristersson att visa tänderna! Busch har redan skickat flera smockor mot statsministern, inte minst mot vårdens politiska byråkratisering*. Men det förefaller som Kristersson inte vill ställa till en dramatiskt diskussion, utan tror att väljarna vill se honom i tassa omkring vid mysträffar med sossarnas ledare. Han agerar nu närmast som vice statsminister. Säkert har han vissa kvaliteter. Men problemet tycks vara att han saknar det som brukar kallas jävlar anamma. Därför har han sedan skolåren levet ett skuggliv inom M.

Jag är säker på att Magdalena Andersson ytterst kan tänka sig att behålla regeringsmakten genom en samregering med M. Hon positionerar sig för det, tycks det mig. Och så får Kristersson även formellt bli vice statsminister. Och de svenska väljarna blir än en gång snuvade på konfekten…

Torsten Sandström

*Med glädje minns jag även Busch i senaste SVT-debatten. Hon gisslade tydligt hur Andersson för att bli statsminister tvingats köpa stöd från såväl C som V.

https://www.scb.se/contentassets/c63c858f7c014073bc209edda9c4daf2/the-nordics-and-covid-19.pdf

:

I några av mina senare bloggar diskuteras tre statsvetares och två historikers mediala påståenden om att socialdemokratins har drivit den svenska nationen i en individualistisk riktning. De två senare talar till och med om det märkliga begreppet ”statsindividualism”. Man menar att Sverige tillhör västvärldens mest individuella nationer.

De fem talar också i närmast poetiska ordalag om en flykt från ett äldre – i deras mening kalla och främlingslika gemenskap – till en nation byggd på kärlekens teori. Ömsesidigt beroende har ersatts av autonoma människor. Alltså tankefoster som försöker förklara ett nytt socialdemokratiskt samhälle utan överordnade krav på samverkan. Pyttsan!

Enligt min mening är påståendena tagna ur luften och ett uttryck för en vilja att förvandla S-partiets – i praktiken kollektiva styrning av nationen – till en strävan att öka den enskildes frihet, där således familj, intresseorganisationer, byråkrati och inte minst bidragspolitik påstås retirera för att släppa fram just individens behov.

Som jag ser det försöker personerna i fråga – alla med hög vetenskaplig utbildning från några av landets universitet – via vetenskapliga ord dölja verkligheten, dvs att sossarnas kollektiva betongstat fortfarande är vid liv, om än ifrågasatt av en stegvis starkare opposition. Alltså borgerliga partier som delvis lyckats sätta pinnar i S-partiets hjul och punktvis – men knappast helhjärtat – strävat efter en politik mer riktad mot individens fria val.

De fem personer jag kritiserar tycks blinda för att socialdemokratins underorganisationer – fack, a-kassor, hyresgästföreningar, kulturorganisationer – ännu via lagstiftning ges avgörande inflytande över statens politik. Bara själva ordandet om solidaritet har givetvis sina rötter i en kollektiv grundsyn, som går ut på att alla ska vara med i båten. Det är inte individen som ska bestämma båtens färdriktning – hur skulle det gå till – utan till syvende och sist Socialdemokratiska partistyrelsen.

På åtskilliga politikområden drivs dessutom en politik som inte förankras i den enskildes makt att själv bygga inflytande över sitt liv genom studier, arbete, sparande osv. Tvärtom är det staten, dvs sossarna, som genom lag och bidrag ska slussa resurser till olika kollektiv av mindre bemedlade, som förvandlas till passiva mottagare.

Inom skolan drivs ingen individualism alls egentligen, frånsett det fria skolvalet som sannerligen inte är en S-märkt historia. Barn och ungdomar ses av vänstern som maktlösa kollektiv som sossarnas stat måste hjälpa. Inget tal om eget ansvar här alltså! Själva tanken om barnens rätt är väl inget annat än ett naivt försök till byggande av en gemenskap inom gruppen ”utsatta” minderåriga. Några större enskilde krav ställs som sagt inte inom skolan, utan lärarnas uppgift är att se till att det stora flertalet – kollektivet – ska få godkända betyg, oavsett om det innebär att kunskapskraven inflateras successivt.

De tecken på individualism som de fem författarna hyllar avser dessvärre snarare en upplösning av kollektiv verksamhet som i grunden är riktig och nyttig, såsom äktenskaplig gemenskap och föräldrars rätt att själv bestämma över sina barn. Vad gäller statens makt över barn som far illa syns för övrigt ytterligare en kollektiv statlig maktsfär, på gott eller ont.

Slutligen menar jag att de fem S-märkta skribenternas plädering i själva verket är en hyllning av kollektivismens Sverige. Inte i ord förstås – de ser ju individuella spöken som påstås uppbackas av S-partiet. I stället försöker de att dölja själva maktens maskineri i sossarnas Sverige, dvs korporativism, byråkrati och tusentals partijobbares kollektiva styrning av landet.

Torsten Sandström

Socialdemokratins ovana att utnyttja statens – eller skattebetalarnas -pengar för partiets egen propaganda är stötande. Nu tänker jag inte på köp av röster med statsbidrag. På ett utstuderat vis slösas medel just nu – inför höstens valrörelse – på ett stort propagandajippo, som kallas Stockholm +50. Än en gång plockas nationalhelgonet Palme fram i ett försök att visa hur goda och förutseende de svenska sossarna har varit sedan 1972 och fram till idag vid hanteringen av miljö och klimat (precis som det senare begreppet rörande atmosfären och rymden ligger under lagstiftningen). Liksom i sovjetiska propagandaskrifter tonar med andra ord sossarnas ledare fram som ytterst kloka och framåtblickande ideologer (i Sovjet skrevs samma saker ständigt om Lenin och Stalin).

Till detta kostsamma skryt- och valmöte har alla partiets demagoger nu kallats fram. Igår fick historikern Sverker Sörlin en lång och glorifierande text i denna anda publicerad i DN under den förhärligande rubriken ”Så blev Stockholm en världsstad i kampen mot miljöförstörelsen”. Till saken hör att han arvoderas frikostigt av staten för att på olika vis framföra sossarnas linje i en rad vetenskapliga sammanhang. Bland annat i det Klimatpolitiska rådet, som förstås kallar sig ett ”oberoende expertorgan”. Han är verkligen en lojal partiarbetare, modell S.

Till mötet har således kallats alla S-rörelsen hel- och halvgudar från när och fjärran. En självskriven ceremonimästare är FN-chefen, som givetvis kommer att läsa upp ett nytt svavelosande skräckevangelium till församlingen i Stockholm. Amen!

Det som irriterar mig mest – frånsett slöseriet med mina och dina pengar på ett S-politiskt jippo – är just hur svenska politiker fått klimatfrågan avpolitiserad och hur de kan beskriva den som en vetenskaplig sanning som inte kan ifrågasättas. Jag menar att mediernas anpassning till FN:s ord – det som kallas ett sanningsbudskap – rör sig om stor naivitet. Man tror att en organisation som FN inte sysslar med politik.

Jag ifrågasätter inte att CO2 kan ha betydelse för planetens uppvärmning, men varken omfattningen eller tajmingen är fastställd. Dessutom kan bidragande förklaringar finnas inom vårt solsystem och galaxen. Men för FN, politikerna och medierna finns inga reservationer. Inte ens den minsta! Förklaringen är självklar. Det rör sig om en politisk ambition att genom FN-organisationen erövra makt över världssamfundet. Just detta maktövertagande är något som sossar länge önskat och jobbat hårt för. I detta perspektiv ska Stockholm +50 ses, även om historikern Sörlin inte vill erkänna detta.

FN framstår därför som ett projekt som den internationella socialdemokratin odlar. Här sysselsätts tusentals sociallister. FN-chefen – den högste predikanten i Stockholm +50 – är förstås gammal sosse från Portugal (fd statsminister).

Att FN bedriver politik syns i dagarna genom en annan känd sosses agerande i Kina, nämligen Michelle Bachelet, fd statsminister i Chile och nu FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter. Trots Kinas kränkningar av de mänskliga rättigheterna i Xinjiang har hon på plats i Kina undvikit att kritisera stormakten. Det sammanhänger förstås med politik. Med andra ord om FN:s maktställning i och utanför Kina. Inte heller här passar kritiska ord FN:s agenda.

Därför bekymrar FN mig rejält. Jag är givetvis för fredliga lösningar. Men alla politiska kort måste upp på bordet och göras tydliga. Flera tunga västerländska stater är tveksamma eller fientliga till FN, alla minns säkert Donald Trump. Detta ointresse – eller vakuum – har världens socialister utnyttjat. De tillåts på så vis driva dold partipolitik inom FN:s ramar, på din och min bekostnad.

Jag menar att dessa fakta måste upp bordet. Veckans bönemöte i Stockholm är ett lämpligt tillfälle att peka på hur sossar använder FN som murbräcka för sina egna ambitioner för hegemoni. Därför måste den svenska borgerligheten markera mot förheligandet av FN! Syna i stället organisationens politik. Det finns gott om bevis för mygel, slöseri, korruption osv. Så sluta att krama FN som organisation – det är fredens ord som ska odlas! Bidra åtminstone till att förändra FN genom kraftig kritik! Och se för sjutton till att andra än sossar utnämns som chefer inom FN!

Torsten Sandström

PS! S-partiets användning av dina och mina pengar för sina egna politiska affärer belyses i SvD 31/5. Statsministerns nya statssekreterare – en gammal sosse som blivit ambassadör i Chile – har nyligen värvats till det nya jobbet i på Rosenbad genom att UD gett hans hustru ett icke utannonserats jobb med goda villkor för henne och barnen. DS

På dagens ledarsida i SvD skriver den annars läsvärda krönikören Lena Andersson att Sverige måste ta tillbaka sin ansökan om inträde i NATO. Motiveringen är att nationen inte ska kröka rygg för Turkiet. Det hon säger är ju inte klokt. Hennes slutsats innebär ju att vi kröker rygg för Ryssland.

När Sverige väl valt färdväg mot NATO – efter alltför många års tvekan – så släpper SvD, av alla tidningar, således fram ett krav på reträtt. Bara för Turkiets reaktion. Precis som om Erdogan åsikt skulle vara okänd för initierade svenskar. Andersson måste leva i en slags liberal skuggvärld där snabba beslut är nödvändiga även om Sveriges frihet skulle kunna vara hotad genom ett ryskt anfall. Där sitter hon vid sitt skrivbord och ropar på en reträtt efter bara några veckor efter en svensk inträdesansökan. Man får ett intryck av att hon ännu inte vuxit ur studentpolitikens svärmiska växlingar…

Ifall det är är en ledare som talar för SvD eller en personlig åsiktsförklaring är oklart, som tidningssidan ser ut. Men likafullt är det ett tecken på att Schibstedts grepp över tidningen kraftigt är i tilltagande. Genom åsikter som är mer vänsterliberala än moderata vill Schibstedt värva fler läsare. Innebörden är att tidningens officiella profil som ”obunden moderat” är hotad. Moderaterna har länge med all rätt drivit frågan om en anslutning till NATO. Men så plötsligt släpper ledarredaktionen fram denna dolkstöt, från en person som knappast kan kallas varken konservativ eller moderat.

Enligt min mening är det som sker ett exempel på en tilltagande enkelriktning i den svenska åsiktskorridoren, dvs något som utgör ett allvarligt hot mot svensk demokrati. Vänsterliberala åsikter har närmast 100-procentigt tolkningsföreträde. Och nu släpper ledarredaktionen lös en virrig fritänkare i en för nationen så viktig fråga. Jag tror jag tuppar av!

Det förnuftiga samtalet är med andra ord hotat i grunden. Och detta i en nationella säkerhetsfråga, som ryssarna noga följer. Okej att Putin har fullt upp i Ukraina. Men det är ändå oförsvarligt från SvD:s ledarredaktion att öppna sina spalter för en så bisarr ståndpunkt som att den svenska NATO-ansökan måste dras tillbaka efter två veckor.

Torsten Sandström

Med besk smak i munnen såg jag lördagens SVT-reportage om Povel Ramels hundraårsjubileum. Mina farhågor från den tidigare presentationen av Hasse &Tage besannades. https://anti-pk-bloggen.se/2019/12/31/sr-forvandlar-hasse-och-tage-till-pk/

Jag menar att vi såg en liknande framställning av jubilaren Povels artistliv. I stället för att ösa ur arkiven med Povels tusentals egna framträdanden, av vilka många är lysande, så envisades SVT med att låta andra framföra hans sköna visor. Dessutom genom artister som knappast kan mäta sig med Povel i sång och musik. Tanken var väl att visa att Ramels artisteri är högmodernt, vilket det förstås inte är. Men så funkar SVT.

Genom att inte släppa lös Povel fullt ut visar SVT än en gång sin fundamentala politiska korrekthet. I programmet visades rader av personer upp som besjälades av en vilja att marknadsföra sig själva, mot bakgrund förstås av artiga hyllningar till Povel. Att Povels dotter platsade är en sak, hon var cool. Men raden av bugande självgoda besserwissrar förvandlade jubiléet till två timmars ganska trist snack a propå Povel Ramel.

Höjden var förstås alla PK-kommentarer! På så vis fick vi reda på att Brita Borgs Fat mammy Brown var rasistiskt samtidigt som det klargjordes att Povel på många vis i själva verket var en korrekt vänsterliberal och klimatkämpe (långt före IPCC:s tid). Att han var en stor humorist nämndes knappast alls. Inte heller att humorister normalt struntar i korrekt politik.

På så vis förvandlades jubiléet till ännu ett SVT-harakiri. Ett antal självutnämnda pk-lustigkurrar begick ett utdraget självmord. Att Povel Ramel även drabbades var det riktigt trista.

Torsten Sandström

Sedan upplysningstiden har statens hantering av brottmålsprocessen kritiserats. Övergreppen mot enskilda har varit otaliga. En av de framväxande demokratiska staternas främsta uppgifter var därför en nation under lagarna, dvs att noga regera rättsstatens principer i syfte att motverka övergrepp mot enskilda individer. Följden harbland annat blivit en långt gående reglering av brott och straff samt själva proceduren från misstanke till domslut.

I dagen Sverige talas mest om ett dåligt organiserat polisväsende, om unga brottslingar som släpps efter ett snabbt besök på polisstationen, om höga rabatter åt kriminella vad gäller strafftid och fängelsevistelser osv. Det är bra att svenska tillkortakommanden påtalas, ty medborgarna måste få skydd av lagarna mot kriminella. Men enligt min mening måste ett ett samtal om den svenska rättsstaten även innehålla kritik av åklagarväsendets organisation. Idag driver normalt en och samma åklagare ett brott från själva misstanken, via rättsutredningen och beslut om åtal till själva brottsprocessen inför domstol.

I många rättsstater utomlands har denna synnerligen viktiga och breda uppgift delats i två faser och lagts på två olika statliga funktionärer. Inledningsskedet, dvs själva rättsutredningen, sköts av en undersökningsdomare eller liknande (tillsammans med polisen). Det eventuella beslutet om åtal samt processen inför domstol handhas däremot av en annan myndighetsperson, en åklagare.

Det kan förstås invändas att uppdelningen utomlands framstår som byråkratisk med två olika jurister som parter i olika skeden av statens handläggning av ett eventuellt brott. Det må så vara. Men samtidigt finns en viktig tanke om rättssäkerhet bakom ett tvåstegsförfarande. En och samma statliga myndighetsperson ska inte utreda om ett brott verkligen föreligger samt vid domstol utkräva ansvar.

Bristen i det nuvarande svenska systemet har påtalats av jurister. Bland annat har hovrättslagmannen Håkan Lavén i SvD 2004-12-04 pläderat för en svensk anpassning till den vanliga europeiska lösningen med två faser so har skilda uppgifter. Man kan säga att huvudargumentet är att den opartiska rättsutredningen bör skiljas från rollen som anklagande åklagare i domstolsprocessen. Inledningsvis gäller öppen neutralitet. I det senare skedet ska staten få den tilltalade fälld av domstol.

Det är uppenbart att dagens sammanhållna förfarande har incitament som riskerar att framkalla en ambition hos åklagaren att bortse från argument som talar till den misstänktes fördel. Följden tenderar att bli att åklagaren initialt binder upp sig för att se den misstänkte som skyldig. Beslut om anhållande, häktning och likande beslut av åklagaren (under själva utredningen) förstärker den jävsliknande position som åklagaren riskerar att hamna i. Sak samma med åklagarnas allt mer frekventa agerande inför medierna under utredningsfasen. Flera nationellt uppmärksammade brott visar hur starkt ett engagemang kan utvecklas hos en åklagare redan under förundersökningen. Och hur galet det kan gå. Många minns säkert Hans Holmérs mediala tillställningar under Palmeutredningen. Eller de happeningartade presskonferenser som utspelas – redan innan rättegången – då ev poliser misstänks ha avlossat dödande skott. Tanken att tillåta en sådan medial åklagare väcka åtal kan inte kallas rättssäker.

Låt mig tillfoga ett exempel från senare tid om hur en och samma åklagare kan driva ett kampanjliknande förfarande mot en tilltalad. Jag tänker på åklagaren Lars Magnussons uppmärksammade talan mot företagsledaren Karl Hedin för ett påstått grovt jaktbrott eller alternativt bara för förberedelse till grovt jaktbrott. Åtalets grundades på Hedins – i böcker och medier – publicerade åsikter i vargfrågan. Någon varg som dödats av Hedin pekades alltså inte ut. För denna lösa struntmisstanke sattes således medborgaren Hedin i häkte under en månads tid! Dessutom dröjde åtalet orimlig tid och först efter tre år som utpekad kriminell frikändes Hedin av av Västmanlands tingsrätt och fick sina jaktvapen tillbaka. Domskälens utformning kan inte uppfattas som annat än grav kritik av åklagarens hantering av ärendet. Min bild blir en åklagare som – av politiska eller annars ovidkommande skäl – envist bitit sig fast vid tanken om Hedins skuld. Det som skett är sannerligen ruggigt.

Starka rättsäkerhetsskäl talar alltså, enligt min mening, för att brottmålsprocessen inför domstol drivs av en annan myndighetsperson än den som initialt skött själva utredningen. Bäst är om förundersökningen sköts av en separat myndighet – en undersökningsdomare – bestående av personal med god juridisk kompetens. Om brottsmisstanke bekräftas ska sedan själva åtalet föras av en åklagare.

Det kan som sagt tyckas att en sådan reform kan förefalla byråkratisk. Någon menar kanske också att den idag kan bli ett trumfort för klanernas våldsbrottslingar. Jag tror inte detta, ty här är redan utredningsarbetet synnerligen omfattande. Den kriminella miljön är dessutom allvarligt tung. Däremot kan reformen öka enskilda medborgares skydd mot brottsanmälningar som är osakligt grundade. Särskilt mot brottspåståenden som har en koppling till samhällskonflikter och politik. Just detta är en knutpunkt i regleringen av rättsstaten.

Därför kräver rädslan för en tilltagande politisering av polisens och åklagarnas verksamhet, enligt min mening, att den svenska rättsstatens status utreds av en särskild kommission. Den bör pröva en klyvning av åklagarnas kompetens. Det finns åtskilliga exempel på jävslikande politiska kopplingar inom myndighetssverige som i rättsmaskineriet riskerar att skada enskilda medborgare . Socialdemokratiska regeringar har faktiskt sökt påverka förundersökningar i exv Palmemordet och Kevinfallet. Under socialdemokratins långa tid vid statens roder har höga och låga myndighetspersoner getts alltför stort spelrum för politisk maktutövning. Och det straffrättsliga vapnet mot tjänstefel av myndighetspersoner har som bekant avrustats – till förfång för enskilda medborgare.

Det är således hög tid för reformer!

Torsten Sandström

För en tid sedan kritiserade jag tre statsvetare som försökte legitimera regeringens politik under de senaste åtta åren via termen ”kontraktsparlamentarism”. Dessutom menar de att s-regeringen agerande präglas av försök att skapa ”kärlek” visavi tänkbara politiker/partier från oppositionen, i syfte att styra landet. De menar att det rör sig om en strävan från sossarna efter individualism. Min åsikt är att de talar i s-tungor, eller med andra ord för sina sjuka mor, dvs det parti som alltför länge regerat landet med hjälp av sina kollektiva och korporativa allierade. Det vi verkligen sett är framväxten kollektivens betongsverige, se länk nr 1 nedan.

Av närmast en slump har jag i dagarna läst något som jag tror bidragit till de dimmor som de tre sprider. I en besynnerlig bok ”Är svensken en människa?” (från 2006) driver nämligen de två kända forskarna Henrik Berggren och Lars Trägårdh en linje som liknar statsvetarnas. Bara själva titeln gjorde mig först nyfiken – med efter studiet av boken besviken. Det intressanta – eller rättare sagt egendomliga – är att de två skriver om en svensk nation som präglas av ”statsindividualism”. Dessutom påstår de att denna individualism har sina rötter i ”en teori om kärlek”, dvs om individer som agerar kärleksfullt inbördes (och utan som jag förstår det att tillmötesgå ambitioner från olika kollektiv i samhället).

För mig är allt detta rena grekiskan. Eller snarare ett försök att finna förklaringar i idéernas värld och inte i faktiska samhällsskeenden. Effekten är snarast en vilja att försöka dölja de kollektiva visioner som ständigt spritts från socialdemokratins ledning, byråkratin och partiets många satellitorganisationer. Boken har lyckligtvis inte blivit någon större succé, såvitt jag kan bedöma. Detta sannolik på grund av de socialdemokratiska dimmor som sprids. Den välkände statsvetaren Olof Pettersson har följaktligen skrivit amper kritik av den bok, som inte ens genom sin titel, speglar författarnas huvudtankar, se länk nr 2 nedan.

Att åsikter bryts i ett samhälle är nödvändigt. Men samtalet måste vara öppet i den meningen att analysen kan prövas av andra mot verkligheten. Därför är det trist då medlemmar av forskningssamhället försöker legitimera statsmakten med idealistiska dogmer i flower-power stil. Mina exempel visar på hur tre statsvetare och två historiker i smyg försöker rättfärdiga en utveckling mot kollektivism/korporativism genom att helt fräckt påstå att den måste ses som en form av individualism.

En helt annan sak är att socialdemokratin stegvis tvingats retirera från sina kollektiva ideal. Men bara delvis. Och inte heller av fri vilja, utan genom att landets befolkning inte längre tror fullt ut på långtgående normer om solidaritet, jämlikhet eller maktutövning genom byråkrati och andra korporationer. I takt med sossarnas förlorade röster har individualismen spritt sig, även om tydliga tecken fortfarande finns på vilja till kollektiv gemenskap inom familj, föreningsliv, miljö osv. Det är bra, även om en renodlat idealism har sina egna problem. Men det är en annan historia, som det brukar heta.

Torsten Sandström

länk 1.

länk 2.

https://olofpetersson.se/_arkiv/skrifter/timbro120925.pdf

Färska opinionsundersökningar visar att Centerpartiet har förlorat hälften av sina väljare och nu närmar sig 4%-spärren till Riksdagen. Hurra! Det är verkligen goda nyheter. Ty centern har trott sig kunna agera vågmästare, vilket man försökt med katastrofalt resultat under åtta års tid. Att Lööf, partiledaren, vill dra upp sin familj i lugn och ro utan position i Regeringen kan jag förstå. Men hon har ju för sjutton ansvar för nationen politik! Trots detta har hon under nästan ett decennium gett sossarna fritt spelrum – mot vissa sockrade löften till landets spillra av bönder. Lantbruket är förvisso viktigt, trots att få sysselsätts där. Men C-partiets bondeförbund kan inte tillåtas svika den samlade borgerlighetens behov av att säga adjö åt sossarnas betongsamhälle. Om landet blir kvitt sossarna kommer Sverige på verkligt grön kvist!

Annie Lööf framstår därför på flera vis som en förrädare mot en ny svensk borgerlig politik, som syftar till att lösa nationens mångfald av gamla politiska problem. Därför måste alla – särskilt kvinnor som tyvärr förförts av Lööfs lantliga vänsterfeminism – rösta mot hennes politik, som hindrat en förnuftig svensk politisk utveckling. Hennes djupa famntag med sossarna kommer att gå till historien som ett politiskt svek och ännu en politisk kohandel med S-partiet. Så rösta gärna Lööf ut ur Riksdagen!

I höstens val gäller det alltså att minimera Lööfs inflytande! Det är den säkraste vägen för att bli kvitt socialdemokratin i landets ledning. Jag hoppas därför att landets kvinnor – men även männen förstås, landets kår av fria jägare – kommer att visa vägen mot Lööf i höstens val.

Torsten Sandström

Hela nationens politiker är just nu på tårna pga att Sveriges ansökan till NATO hamnat i den turkiska frysboxen. Nästan alla vet att Ryssland – ifall de har några miltära resurser över – när som helst kan anfalla och ockupera Gotland. Vad händer då?

Jo, den stora byråkratin i Karlstad med det storstilade namnet Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap, MSB, klurar ut något listigt som måste basuneras ut i medierna: Väntan på en NATO-anslutning är farlig.

Detta innebär såväl stor komik som stor tragik. Det komiska är att MSB, med myndig röst, säger det alla redan vet. Det tragiska är att socialdemokratins nationsbygge skapat ett antal byråkratiska kolosser i stil med MSB. Om MSB för åtta år sedan – då ryssarna först anföll Ukraina – börjat varna för bristande beredskap vad gäller olika samhällsbehov eller blockerade skyddsrum landet runt, så hade myndigheten kanske levt upp till sitt övermaga namn. Men inte har MSB klarat av detta. Men när alla i dagarna redan insett Sveriges prekära läge visavi Ryssland, så proklamerar MSB en varning som till och med Turkiets regering redan har förstått och utnyttjar sig av. Det är åt skogen när statliga organisationer, som ska ha framförhållning, reagerar först när allvarligt elände redan inträffat. Bortkastade skattepengar helt enkelt.

Det är hög tid att omstrukturera svensk beredskap som spritts på ett otal olika myndigheters händer. Det är dags att lägga ned MSB, dvs Myndigheten för Skandalös Beredskap. Eller för att travestera Ludvig Holbergs påpekande om Jeppe med spriten: alla vet att Sverige politiskt sett är av banan, men ingen talar om varför. Men jag försöker ändå beskriva de svenska Jepparnas problem.

Slutligen. Inte undra på att svenska skatter är höga då nationen satsar på inkompetent byråkrati. Dvs rader av myndigheter som ska legitimera en trygghet som inte existerar.

Torsten Sandström

Utvecklingen av den svenska regeringens plötsliga och tvära vändning i NATO-frågan blottlägger gamla socialdemokratiska problem inom politiken. Sedan snart hundra års tid har sossarna odlat myten om det alliansfria Sverige och försökt sätta nationen på en piedestal (trots långvarig smygsamverkan med NATO). Självbilden av en moralisk stormakt har därför varit pinsam och våra grannars skratt åt oss berättigade, men bittra att uppleva. Emellanåt har förvisso andra partier i Riksdagen har deltagit i den globala hyllningskören, som kostat nationen många hundtals miljarder (ev via stora gåvor från SIDA). Men det är främst S-partiets teaterföreställning vi skådat på en scen som folket tvingats betala dyrt över skattsedeln.

Men nu slår den överdrivna sosseglobalismen tvärt tillbaka (bara för en månad sedan var en NATO-anslutning fel enligt sossarnas statsminister). Sverige som i praktiken saknar försvar tvingas – helt följdriktigt- att krypa till NATO:s frälsande kors. Den organisation som tidigare kritiserats av vänstern har på några veckors tid blivit en räddningsplanka. Antiamerikanismen inom vänstern gör att deras anhängare varken vet ut eller in. Sossarnas parti står under ledning av statsministern i skamvrån.

Och plötsligt blir Turkiet, som i och för sig är en förtryckarstat, Proppen Orvar för det nödvändiga NATO-inträdet. Just Turkiet har i åratals – i onödigt hårda ordalag – häcklats av sossepolitiker, vilka ständigt vill visa sig vara bäst i globalisternas politiskt korrekta klass. Kritik av Turkiets politik är enligt mi åsikt helt korrekt, men Sverige som en nation långt upp i norr behöver inte vara en samlingsplats för med svenska statens pengar finansierade kurdiska dissidenter. Okej för de många flyktingar som funnit jobb i Sverige, det talas om hundra tusen, men varför ska just vår nation finansiera rader av ledande kurdiska kommunister och journalister?

Och då Sverige nu vill träda in ti NATO måste vi förstås efter bästa förmåga stödja våra nya allierade in spe. Vapen måste väl säljas till vår kommande partner? Och vi måste väl efter bästa förmåga förstå den turkiska partnerns säkerhetsintressen i deras krig mot kurdiska kommunister?

Hursomhelst, nu får sossarna sin heliga globalism och sitt självgoda storhetsvansinne slängt tillbaka rakt i ansiktet. Det allvarliga är att S-partiets i huvudsak privata politiska intressen nu skadar nationens alla medborgare, även de som länge ropat på en NATO-inträde.

Det som sker är ett tydligt tecken på att Sverige behöver en ny regering efter höstens val. Vi hade behövt den redan för åtta år sedan. Men varför vi tvingats vänta så länge måste du utkräva ansvar av Annie Lööf för. Hon och hennes parti är svensk politiks största skurk, näst efter S-partiet förstås, som tror att det äger den svenska nationen.

Torsten Sandström

Kloka människor är förstås kritiska till alarmistiska rapporter av olika slag. Nu tänker jag inte på de vanligaste skräckrapporterna, dvs de om vädret, som numera allt oftare märkligt nog sägs handla om ”klimatet”. Idag reagerar jag över nutidens oändliga antal av opinionsundersökningar som i medierna var dag presenteras som vetenskapliga sanningar. Det tycks inte finnas minsta hejd över vad landets enkätnissar kan förutspå.

Igår hade nämligen Dagens industri (Di) en rubrik som ropar:

Ny rapport: Svenskar mår sämre på jobbet

Jahaja! Så är det dags igen. Revisionsföretaget PWC – av alla – har mätt opinionen hos anställda inom en rad nationer. Svenskarna utropas som mer nöjda med jobben än det internationella snittet. Däremot påstås det att vi mår sämre fysiskt och psykiskt. Detta är vad kristallkulan visar.

Jag undrar hur ett medium – såsom Di – som vill kalla sig seriöst har mage att lyssna på sådana spådomar? Det är ju självklart att nästan alla som tycker att det är trist att behöva gå till jobbet eller som är missnöjda med sin betalning eller ogillar chefens beslut kommer att kryssa negativt på frågor om vad man tycker om jobbet eller hur man själv mår. Men då svaren sammanställs i en sk ”undersökning” eller ”studie” får resultaten plötsligt karaktären av sanningar. I stil med Di:s rubrik och rapport.

Jag menar att mediernas chefer bör inse det vanskliga i rapporter av detta slag och därför lägga av. Ändå presenteras liknande spådomar som sanningar dag efter dag. Det rör sig förmodligen om mediesamhällets logik eller snarare sammanbrott. Allting går att sälja och krisrapporter säljer som smör. Finns inget att berätta om så varför inte en opinionsundersökning?

Men samtidigt är det fullt klart att mediernas redaktörer har sina politiska agendor. Di:s vänder sig alltmer bort från företagschefernas värderingar till socialdemokratins anhängare i ett strategiskt syfte att påverka läsarnas tankar. Sedan Bonniers köpt tidningen är utvecklingen uppenbar. Och de många journalister som vill stödja vänsterns politik laddar förstås upp rubriker i stil med Di:s. På så vis sätts läsarna i rörelse mot valurnorna med s-märkta valsedlar.

Vidare ger spådomar av detta slag Sveriges alltför många myndigheter vatten på sin kvarnar om tron på en ökande svensk ohälsa. Vi kan därför förvänta oss att ännu fler byråkratiska resurser riktas mot den ohälsa, som förmodligen inte finns, utan bara är ett utslag av allmän kverulans och korkade enkäter. Det är sånt som förmår Arbetsmiljöverket att satsa miljoner på helsidesannonser i DN, SvD, Aftonbladet och Expressen. På så vis visar myndigheten sina klor, tror man…Men skattebetalarna gråter.

Värst av allt är att människor, som inte tänker fritt, tar åt sig krisbudskapen. Och så börjar man deppa till. Den som inte har ont i kroppen börjar känna sig stel och tung. Och den som är frisk i knoppen börja känna sig psykiskt sjuk. Allt på grund av spådomar i kaffesump eller teblad. Allt på grund av landets journalisters jakt på nyheter som förmår folk att – än en gång – rösta på det parti som styrt landet under de senaste åtta åren.

Om bara mediernas chefer vore förnuftiga skulle de sätta stopp för svallet av opinionsundersökningar av olika slag. Alltså lämna folk i fred från enkätspekulationer om ditt eller datt. Men man vill styra folkets tankar via uppgifter som inte innehåller fakta i form av säkra sanningar, utan bara lösa gissningar. Det medierna sysslar med är inget annat än indoktrinering eller propaganda.

Tyvärr bär många sk forskare vid landets universitet och högskolor ett ännu tyngre ansvar för spådomar som baseras på enkätundersökningar. Inom vetenskapen måste man ju kunna kräva kritik av i vilken mening individers svar på frågor skapar sanningar i vetenskaplig mening. Menar personen som kryssar i en ruta verkligen det han/hon pekar på? Eller finns det ovidkommande skäl till ett kryss? På landets universitet bör ju kunskaper finnas om hur gedigna kunskaper blir till (detta kallas kunskapsteori). Men inom åtskilliga discipliner inom svensk forskning är härvidlag okunskapen stor och bristen på kritik utbredd, inte sällan skriande. På så vis förvandlas vetenskap till en gissningslek. Och det är givetvis något mycket allvarligt. Men det händer tyvärr varje dag vid landets högskolor och universitet.

Torsten Sandström

De statliga medierna SR/SVT, som i praktiken ligger under socialdemokraternas händer, för just nu en flummig pedagogisk kampanj. Många vänsterjournalister ställer villigt upp. Vänsterns ideal är basen för debatten. Nationalekonomen Jonas Vlachos kritiserar ivrigt företagsdrivna skolor utan att själv redovisa sina politiska sympatier eller varför kommunala skolor fungerar bättre. Ett viktigt tema i skoldebatten är att sänka kraven – vad gäller kunskaper och betyg. För övrigt speglar ny regler om antagningen till polisutbildningen den svenska skolmodellen: genom att sänka kompetenskraven ska fler poliser kunna utbildas.

I debatten pekas det alltså på att skolor i privat regi – sk friskolor – riskerar att ge sina elever alltför höga betyg. Såvitt jag förstår är detta den enda relevanta invändningen mot skolor i privat regi. Men i grunden finns liknande risker inom skolor i kommunal drift, låt vara att kopplingen till pengar inte är lika tydlig här. Svaga lärare i kommunala skolor vill – naturligt nog – gärna kompensera eleverna med höga betyg.

Men ingen talar om samhällets kontrollerande roll i sammanhanget. En förnuftig kontroll kan begränsa de risker jag nu talar om. En naturlig lösning är att hålla flera centrala prov. En annan är att proven rättas av annan person är elevens ordinarie lärare. Ett tredje krav är att lärarna slavisk måste följa resultaten vid de centrala proven och inte som idag ha rätt att ta hänsyn till rader av förmildrande omständigheter. Proven ska peka ut slutbetygen, såväl i kommunala som privata skolor.

Jag hör inom mig vänsterpedagogernas samlade protester. En kör av skrin till kravlöshetens lov, i stil med att elven annars är bättre än de centrala proven visar, att han/hon på provdagen haft en dålig dag, att sjukdom finns med i bilden, att eleven varit stressad osv.

Jag struntar i vänsterpedagogernas skrik. De har inte förstått pedagogikens elementa, nämligen att krav inspirerar till framgång normalt sett. Skolan ska inte ha den svagpresterande som riktmärke (särskilda stöd är lösningen). Skolan ska odla kunskap via glädje och förnuftiga kontroller. Alla som studerat – på allvar – vet att motstånd och krav medför ansträngning och ofta leder till framgång.

Det svenska grundfelet är en skola som vilar på dogmen om jämlikhet. Effekten blir normalt sänkta krav. En klok skola vilar därför på principen om differentiering. Alla behöver inte ta studentexamen eller läsa vidare på universitet och högskolor. På så vis får den svenska jämlikhetsdogmen kontraproduktiva effekter. Vi ser det i dålig studiemotivation i skolan. Vi ser det i dåligt förberedda elever som anländer till orter med högre utbildning. Vi ser det i brist på praktiska utbildningar i ett Sverige som skriar efter elektriker.

Vi ser det alltså i en galen skolpolitik. För denna bär vänsterns politiker och pedagoger ett tungt ansvar.

Torsten Sandström

Igår såg jag på SVT:s Rapport 19.30 något nytt och verkligen bra. Inslaget rörde Turkiets vägran att godkänna Sveriges NATO-ansökan. Under en intervju med en kvinnlig turkisk journalist – i slöja – hade SVT monterat en skylt med hennes namn samt nu den stora nyheten. Man kunde läsa: ”regeringsvänlig journalist”.

Det var förstås en helt korrekt upplysning för SVT:s tittare, dvs de som inte själv kunde dra denna slutsats (av vilka flertalet röstar på vänstern). Den stora glädje jag nu uttrycker sammanhänger med att jag hoppas att denna information även i fortsättningen ska lanseras inom de statsfinansierade medierna. Låt tittare och lyssnare veta den politiska övertygelsen hos raderna av intervjupersoner!

I framtiden kommer vi kanske att varje dag då Göran Greider intervjuas – och det är sannerligen ofta – på en namnskylt kunna läsa ”regeringsvänlig journalist”. Och likaså då någon från Aftonbladet yttrar sig i statsmedierna – vilket förstås sker dagligen (såsom Anders Lindberg) kommer vi att få veta att han är en :”regeringsvänliga journalist”. Så bra, eller hur? Risken för att tittare ska se honom som ojävig undanröjs med andra ord.

Men varför kommer vi inte att få uppleva detta? Jo, för att i turkexemplet vill SVT göra klart att intervjuoffret uppenbart är jävigt. Men när det gäller Greider och Lindberg vill statstelevisionen just undvika att ge tittarna en korrekt produktinformation. Man vill ju dölja att de är jäviga.

Så förklaringen till att vi inte kommer att få se Greider och Lindberg politiskt varudeklarerade är just att SVT inte vill avslöja att man använder sig av jäviga intervjupersoner.

Så agerar förstås bara medier som sysslar med propaganda. Det gör SR och SVT. Varje dag.

Torsten Sandström

Mina ögon dras vid morgonkaffet till en debattartikel i SvD den 18/5 med den populistiska rubriken ”Är kärlekens tid över i politiken?” I texten talar sig tre svenska statsvetare – Ulf Bjereld, Cecilia Garme och Jonas Hinnfors – sig varma för vad de kallar ”kontraktsparlamentarism”.

De hyllar med andra ord de överenskommelser som sedan valet 2014 styrt såväl regeringsmakt som riksdagsarbete under i storts ett åtta år, först via decemberöverenskommelsen (DÖ) sedan genom jöken. Författarna verkar nöjda med detta tillstånd, så jag läser texten som en förhoppning inför framtiden. Det är besynnerligt. Av deras profession hade man annars väntat sig en diskussion av hur den svenska Regeringsformen ska tillämpas. I stället gräver de ner sig i en grumlig avtalsidé, kryddad med ett fånigt snack om ”kärlek” mellan vissa politiska partier. Förklaringen kan förstås vara att de alla tre är socialdemokrater – åtminstone Bjereld är känd som vänsterpolitiker – och att de således ber för sin sjuka mor.

Jag häpnar över deras naiva debattstil. Varken DÖ eller jöken är kontrakt i juridisk mening, låt vara att socialdemokraterna givetvis vill tala om bindande avtal. Alla inser att det bara rör sig om tillfälliga kompromisser, som kan brytas utan några som helst rättsverkningar. Att tala om ”kontraktsparlamentarism” måste därför ses som ett försök att legitimera det politisks elände som utspelats alltför länge i Riksdagen. Regeringsformen känner enbart ”extra val” om en slagkraftig regeringsbildning inte kan ske. Eller med andra ord att låta folket genom ett nytt val söka överbrygga den klyfta som man olyckligtvis själv skapat.

Samma retoriska nivå håller författarnas tal om politisk kärlek, ett för vetenskapen helt okänt begrepp, såvitt jag förstår. Även här tycks det gälla att klä ett rått kompromissande om makten i dimmiga ord. Metaforer i stil med ”kohandel” har förstås ett rimligt informationsvärde. Men kärlekstankar är ännu ett försök från författarnas sida att legitimera den politik man själv hyllar, utan att för läsarna beskriva vad den går ut på.
För mig framstår texten alltså inte som ett försök till vetenskaplig analys, utan som en flummig reklamtext för en nyutgiven bok. Det som stöter mig mest är författarnas förklaring till varför socialdemokratin valt att regera framför en kuliss bestående av juridiska dimmor. Deras tes är att svensk politik präglas av frihetlig individualism:

Skälen till det svenska undantaget finns i Sveriges starka frihets¬tradition, baserad på individualism och tillit. Den svenska frihets-traditionen – trots den nya, auktoritära retorik som präglar debatt¬klimatet – lever kvar och gör Sverige till ett ovanligt land i Europa.

Jag undrar om jag befinner mig på samma planet som författarna. Förvisso har en stegvis utveckling skett mot individualism, samtidigt som socialdemokratin retirerat. Men ännu präglas det socialdemokratiska bygget av kollektivens betong. S-partiet vaktar som en spindel över sitt starka korporativa nät där noder finns i rader av systerorganisationer, medier (särskilt DN, Aftonbladet, SR och SVT) och inte minst en svensk byråkrati i den egna rörelsens ledband. Att nätverket tyvärr även har sin förankring inom universitetsvärlden ger författarnas text tydliga bevis på.
Debattartikeln är alltså i sak en hyllning till socialdemokratins Sverige. Utan att nämna nationens många olösta problem – varav flera skapats av partiet själv – förklaras nationsbygget i vackra ord som närmast helt döljer verkligheten.

Jag har i tidigare texter framhållit att många statsvetare är okritiska till utvecklingen inom stat och politik. Man önskar att forskare inom ämnet ”political science” ska kunna bidra till att analysera det svenska samhället problem. Men i stället målar de tre författarna rosa kulisser som förskönar hur Riksdag och Regering bör fungera. Min slutsats är att alltför många statsvetare är socialdemokratins fångar och därmed framstår som forskare på politikens gungfly.

Torsten Sandström

På SVT lyckas mysmannen Önnevall varje vecka intervjua en likasinnad, som framför det budskap som intervjuaren själv uppfattar som sant. I kväll en hip-hopare. Programmet heter visst ”Kultur Sverige” och bakom en sådan kuliss kan vad som helst hända. Men resultatet blir ändå alltid som Önnevall vill. Det kallas nämligen oberoende rapportering enligt den officiella svenska synen på saken.

Kultur är ett milsvitt begrepp. Så varför kan inte Önnevall intervjua vanliga människor? Sådana som är missnöjda över svensk vänsterpolitik? Eller personer som jobbar i verkstäder, gruvor eller på kontor? Några företagsledare kanske kan framföra ord som som sätter sig i halsen på Önnevall. Mannen som annars ständigt ler och håller med intervjuobjektet. Varför visar Önnevall inte minsta strävan efter politisk eller värdemässig balans?

Därför att vänstern journalister av SVT har fått ett tyst medgivande från företagets ledning att indoktrinera tittarna. Önnevall behöver inte anstränga sig. Det vänsterbudskap som han ständig framför tycker han själv är lika med sanningen. Och vänsterns politiker – inom och utanför regeringen – håller helt med Önnevall. Han gör som han vill inom det som förskönande kallas public service. Den rätta termen på det som sker är dock ”political indoctrination”.

Därför måste det som kallas ”public service” reformeras å det kraftigaste. Eller avvecklas. En rättstat kan nämligen inte ha en skattefinansierade megafoner.

Torsten Sandström

Jag har sagt det förut. Men det måste upprepas. DN kallar sig ”oberoende liberal”. Även om ordet ”oberoende” missbrukas flitigt i vårt land av flera stora medier är DN varken oberoende eller liberal.

I dagens DN slås proteströrelsen mot svenskt NATO-medlemskap upp stort, på framsidan och inne i tidningen. En typisk sossefråga. S-linjen följs upp av en ledare som skriker ut: ”Just nu är det lätt att var stolt över Sverige”. Med bild på statsministern hyllas S-partiets ofrivilliga övergång till NATO.

I ännu en ledare bankar Sokolnicki som vanligt på SD och bidrar på så vis till att sänka oppositionen. Och på DN debatt får TCO presentera sin syn i pensionsfrågan. Alltså frågor på rad som sossarna gillar. Därefter en lång intervju med Ingvar Carlsson, före detta statsminister S.

Bland Kultur DN:s vänstersvall kan nämnas en text om Maja Ekelöfs författarskap, dvs omkring boken ”Rapport från en skurhink”. Bland andra vänsterskribenter som ges plats i denna del av tidningen kan Göran Greider nämnas, som i en dikt – lagom oklart – gråter över sitt partis förespråkande av NATO.

Inte kan detta kallas oberoende liberal journalistik. Det är närmast fråga om propaganda, dvs ett beroende av socialdemokratin, dess koryféer och politiska intressen. Jag hade inte skrivit detta om det rört sig om en eller två vänsterfrågor. Men när mönstret etsar sig fast i tidningen måste jag reagera. En tidning som förr – i min ungdom – bar fram traditionella liberala värden, tassar nu omkring i sosseträsket. Och har dessutom mage att kalla sig oberoende!

Tala om bondfångeri av Sveriges största (till upplagan!) morgontidning. Jag vill påstå att DN tillsammans med SR/SVT och Aftonbladet backar upp S-partiet inför höstens val. SvD snubblar efter, men har ännu en ledarsida som håller stånd.

Varför socialdemokratin regerar landet har alltså ett enkelt svar. Man behöver inte fråga statsvetarna från Göteborg för att förstå. Frånsett den gode Rothstein traskar för övrigt flertalet av dessa i sossepartiets ledband. Mer om detta i morgon.

Torsten Sandström

Vi ser just nu ett lärorikt spektakel i en av den svenska nationens viktigaste stunder. Socialdemokratin har som bekant oförväntat gjort en tvärvändning i NATO, sedan det visat sig att Sveriges nedrustade försvar inte håller. Plötsligt får sossarna – den krossade tomatens parti – hela ketchupflaskans innehåll rakt i ansiktet. I åratal har partiet nämligen kramat systerpartier jorden runt. Bland många andra avlägsna oppositionsrörelser har kurderna fått en särskilt stor puss & kram av S-partiet på skattebetalarnas bekostnad (som vanligt).

Jag har sympati för kurdisk självständighet från Turkiet (som dessutom bär ett tungt ansvar för folkmorden på armenierna (omkring 1 miljon döda, 1915). Men enligt min mening är det inte ett svenskt statsintresse att överallt i världen peka ut vad som är ont och vad som gott. Vi har tillräckligt många gamla inhemska onda problem att i första hand styra upp. Och mängden strukturproblem ökar dessutom för var dag. Nu blir det överdrivna engagemanget för kurdiska partier ett hinder – om än kanske temporärt – för en viktig snabb svensk NATO-anslutning. Jag talar alltså om ännu ett problem som sossarna under sitt långvariga och glupska maktbegär vållat vårt land.

I centrum står plötsligt kurden Kakabaveh, som sossarnas stödparti V – kommunistpartiet – hör och häpna gett en riksdagsplats. Som vanligt råkar vänsterns sluga val i motvind och en arg Kakabaveh lämnar V-partiet. Eländes, elände – sossarnas regeringsmakt hotar att spricka och jöken att spricka då L-partiet ångrat sig (L är ännu en uppköpt S-satellit)!

Vad gör då det makthungriga S-partiet? Jo man lovar Kakabave någon belöning (ännu okänd), varefter Kakabaveh lovar att rösta på Magdalena Andersson som statsminister. Dessförinnan har sossarna köpt upp C-partiets röster, med löften om två reformer som efterfrågats spillran av landets bönder (1,3 % av antalet sysselsatta i Sverige). Bondeförbundet bedriver som bekant ännu kohandel med sossarna.

I dagarna får maktsugna sossar vindflöjeln Kakabave rakt emot sig. Hon är kommunist och NATO-hatare och hotar att inte rösta för S-partiets kommande budgetförslag om Regeringens kramande av kurderna blir svalare. Nu är Sveriges situation rörande NATO sämre än om ett annat parti än S regerat landet!

Dessutom lär S-partiets utrikesminister Ann Linde – en person som i denna roll bör agera diplomatiskt för nationens intressen – ha provocerat fram ett helt onödigt feministgräl med Turkiets utrikesminister. Ett internt sosseintresse – feminismen är inte grundlagsreglerad (ännu) – gör nu Sveriges ansökan ännu mer problematisk. Sossarnas egna intressen har alltså konsekvent manövrerat Sverige offside.

Min berättelse visar hur socialdemokratin missbrukat sitt inköp av makten över regeringens taburetter (med statliga medel) så att en svensk NATO-anslutning hotas eller senareläggs. Det är rena maktmissbruket enligt min mening!

Alla som hittills röstat rött måste förstå att socialdemokratins förmåga att leda landet är överspelad. Partiet är kört. Rösta därför borgerligt i höstens val – men förstås inte på C – så får vi se vad en löst enad borgerlighet förmår! Min prognos är att det kan inte bli sämre.

Torsten Sandström

Sedan unga år följer jag sändningar från SR och SVT ganska flitigt, särskilt nyhets och samhällsprogram. Periodvis knappar jag in på BBC World, som är toppen, exv under kriget i Ukraina. BBC ger mig också insyn i hur ”public service” kan bedrivas på ett annorlunda -och mer politiskt oberoende – vis än i vårt land. Skillnaden är stor. Journalisterna på BBC avslöjar sällan vid ämnesval, intervjuer och uttalanden värderingar som kan sorteras in på skalan vänster-höger. Framför allt skiljer man på faktaredovisning och analys/värdering av fakta.

Distinktionen fakta/värdering är alltså sällan tydligt närvarande i SR/SVT. Här sammanflätas ofta fakta med journalistens egna värderingar av skeendet, ty man tror sina egna värderingar är lika med sanningen. Lyckligtvis inte alltid. Men när det gäller inhemsk svensk politik kan den som kritisk lyssnar ofta förstå vilka politiska värderingar som finns bakom en rapport.

En viktig orsak till denna politisering är i allmänhet själva urvalet av det faktastoff som presenteras samt vilka personer som journalisterna väljer att intervjua. Vissa ämnen får generellt sett en svagare bevakning, trots att de måste sägas ha stor samhällsbetydelse. Affärslivets många skeenden är nämligen i strykklass, vilket i sin tur betyder att företagsamhetens beslut och avgöranden får en slapp bevakning och förståelsen för svensk ekonomi försvagas. I vårt land rapporteras främst företagskriser och då ställs ofta chefer mot väggen, medan fackföreningarnas åsikter ges bredaste plats. Effekten blir att nära nog att ett vakuum uppstår om de bekymmer som stora och små företagare har att göra affärer med hänsyn till lagar, skatter och andra offentliga hinder. Trots att företagen håller svensk ekonomi igång!

Omvänt får ett antal mjuka – eller om man vill mer flummiga – samhällsfrågor största betydelse. I dessa tider med en svensk eventuell NATO-anslutning tänker jag främst på det enorma medieutrymme som samtal om nedrustning och fred fått (och hur fredsänglarna efter NATO-beslutet får utrymme). Jag menar inte alls att fred är oviktigt. Men som den pågående NATO-diskussion visar måste fred ställas mot existerade onda statsmän och vad de kan hitta på. Under decennier har SR/SVT konstant bidragit till att göra det svenska folket sjukligt fredsälskande. Eller med andra ord fredsskadade då man inte förstått betydelsen av ett starkt försvar mot onda krafter. Hursomhelst har vänsterns fredskramande fått en enorm politisk genomslagskraft i de statsfinansierade medier, SR/SVT, som enligt lag ska agera oberoende.

Att samma enkelriktning sker i miljörapporteringen tror jag nästan alla vet. Att klimatskräcken bitit sig fast hos många svenskar – särskilt de unga – förklaras genom avsaknaden av alternativ till de värderingar som FN och IPCC lyckats förvandla till ”vetenskapliga fakta” och ”konsensus”. Att det finns viktiga alternativa förklaringar framhålls tydligt av sajten Klimatupplysningen.se , som typiskt nog aldrig nämns i SR/SVT. Även i klimatfrågan bedriver således SR/SVT en form politisk propaganda.

Mest propaganda av politisk natur bedrivs anmärkningsvärt nog av journalister som intervjuar gäster i en uppsjö nöjesprogram. Jag talar alltså om utfrågning av särskilt utvalda personer. Att de valts ut har i allmänhet ett tydligt mönster, vid sidan om ett större eller mindre kändisskap. Mönstret är nämligen att personernas politiska värderingar sammanfaller med utfrågarens, som därför intar en devot position till det intervjuobjekt som tillåts breda ut sig. Häromdagen tillät sig programledaren för SVT:s Ikväll presentera sig själv och Kuba i positiv riktning. Strax därefter gav Fredrik Önnevall – själv dömd flyktingsmugglare – i ett annat programinslag FN-diplomaten Stefan Dimistura frikort att breda ut sig som fredskramare. Allt under Önnevalls ödmjuka och okritiska leenden. Många anser nog detta som lördagsmys. Jag kallar det propaganda från statsteven på grund av att mönstret upprepas dag efter dag.

Hur länge kommer detta att fortgå? Kommer SR/SVT att kunna fortsätta med att systematisk bryta mot lagkravet på oberoende sändningar? Mitt svar är att så länge socialdemokratiska regeringar har makten kommer allt att bli som nu. Men på den borgerliga sidan syns lyckligtvis vissa tecken på att insikten vuxit fram om betydelsen av vänsterns grepp över SR/SVT. Min förhoppning är att SR/SVT antingen ska läggas ned eller att bolagen från topp till tå ska bantas och förses med en rättslig kontrollsystem värt namnet.

Torsten Sandström

Frankrikes president Macron är som bekant omvald. Men kraftigt försvagad. Han tvingas erkänna detta, om han nu menar allvar, vilket man aldrig vet inom politikens värld. Han åker nu runtom Frankrike och talar om att politikerna inte kan besluta allt från ovan (là-haut). Jaja, vi har hört det förr så vi får väl se. Orden kom från munnen på en centralist.

Jag skriver detta på grund av utvecklingen inom EU. Där är Frankrikes ställning politiskt stark, även om nationens ekonomi inte alls håller samma klass. Det vi sett av Macron inom EU är precis motsatsen till det han nu reser runt i Le Pens väljartrakter och säger. Inom EU vill han se mer av Frankrike och mer beslut från ovan, dvs Bryssel. Han vill gärna se mer av EU-lagstiftning av federalt slag och mer av EU-militärt samarbete. Frankrike trycker också på med klimatskräckens hållbarhetsflum. På plussidan måste man dock notera nationens stora satsningar på kärnkraft, något som kan visa sig bli Frankrikes guldkalv.

Risken är alltså stor att EU fortsätter sin federala expansion och sina satsningar på ingrepp i planekonomisk inriktning. Sverige som nyligen nyktrat till och bestämt sig för att söka om medlemskap i NATO bör upphöra med sitt ohejdade kramande av EU. Låt NATO sköta det militära!

Och inled en federal nedrustning av EU! Ett första lämpligt steg vore en nedläggning av EU:s låtsasparlament, som fungerar som om en målsökande missil för ökad överstatlighet från EU:s sida. Där sitter rader av globalister, som inte platsar på toppnivå i sina hemländer, men som i egenskap av B-lagsspelre ändå tillåts förändra Europa just från ovan, dvs från Bryssel. Det är tyvärr fara för att Ukraina ska få frikort in i EU, trots att nationen är långt borta från grundläggande demokratiskt styre och härjas av korruption. Alla tycker syn om Ukraina, men det är inte tillräckligt, utan en grogrund för trubbel (som Ungern, Polen, Rumänien, Malta och Cypern redan visat).

Märk att det finns krafter inom Europa som även vill ha Turkiet med i EU. Det är ju inte klokt. Jag har inget mot islam, men är en fiende till den islamism som sprider sig över Europa och nyligen skapat blodiga uppror i vårt land. Islamismens hyckleri stötande i och med att religionen konsekvent går före demokratiska principer och det förnuftiga samtalet. Det är tragiskt att se hur den Turkiets president Erdogan försöker suga ut någon procents profit på Sveriges NATO-inträde, som övriga NATO-medlemmar verkar vara eniga om är något bra och till nytta för alliansens militära syften. Erdogan förkroppsligar dåtidens ottomanska klädeshandlare i bazaaren . En person som inte har några andra principer än egennyttan.

EU:s närmaste framtid ska enligt min mening inte vara en utvidgning med fler korrupta regimer. Det gäller i stället att förvandla EU till en ekonomisk och demokratisk samarbetsorganisation av den typ EEC än gång i tiden var. Om överstatligheten slopas i huvudsak – undantag kan göras av ekonomiska handelsskäl – kan kanske britterna lockas tillbaka. Deras export till EU har nämligen sjunkit allvarligt efter Brexit. Det var just det federala – alltså tvingande EU-lag i allsköns frågor – som med all rätt irriterade britterna mest. Federalismen är också ett sänke för tanken om att demokrati måste byggas underifrån. Alla som i likhet med mig oroas över en ständigt ökad byråkratisering av samhällslivet måste jobba mot den rådande centraliseringen inom EU.

Om en samling kring NATO kan stoppa en oroande militär tillväxt från EU-högkvarteret är det således bra. Fria nationer ska göra affärer och därigenom bygga välfärd. Politiken måste försiktigt handhas av människor från hemmaplan av människor som är nära samhällets problem. Ett minimum av politik är ett gott mål.

Torsten Sandström

Den 17/5 har DN har a propå en svensk natoansökan i Finlands kölvatten följande rubrik:

Från föregångare till efterföljare – har Sverige tappat självförtroendet?

Enligt min mening bygger rubriken på en förutfattad mening, nämligen att Sverige verkligen varit ett föregångsland en gång i tiden. Möjligen efter andra världskrigets slut då svensk industri under 1950-talet boomade. Men om vårt land i övrigt varit ett exempel för andra nationer är helt enkelt en fråga om vilket öga historien betraktas med – vänster eller höger. Och då 7 av 10 svenska journalister är vänsterögda blir rubriken i DN enkel att förstå. Att det rör sig om en inbillad och egotrippad svensk syn bevisas av rubrikens slut, som pekar på någon form av tappat självförtroende (inom vänstern).

I själva verket har Sverige under flera decennier befunnit sig någonstans i mitten av ligan av Europas välfärdsnationer. Många ligger före oss, bland annat våra nordiska grannar, åtskilliga ligger bakom oss. Så rubriken är sannerligen inbilsk, men följer de svenska PK-mediernas vanliga självgoda metod att hylla Sverige som en moralisk stormakt. Man gör det av det enkla skälet att medierna är mer beroende av de politiska partierna än fria rapportörer som en tredje statsmakt bör vara.

Mönstret återkommer i den nuvarande mediala lovsången till ”200 år av svensk militär alliansfrihet”. Vafalls? Hur sjutton kan Sverige påstås ha varit neutralt eller fritt från allianser annat än på ett synnerligen formellt plan: dvs rörande ord från regering och riksdag. I praktiken har vi under bordet samverkat smidigt med NATO under större delen av efterkrigstiden! Att vi dessförinnan underkastat oss tyska påtryckningar under världskriget tillhör också bilden av en nation som säger ett och gör något annat. Ryssarnas tämligen lugna reaktioner efter beslutet om svensk NATO-ansökan bevisar att de inte anser att vår position som förändrats i nämnvärd mån.

Den reella orsaken till att Sverige hankar efter i välfärdsligen (men tillhör toppen rörande skatter och avgifter) är att Socialdemokratin har tappat förmågan att föra en förnuftig politik. Om vi bara ser på de senaste tjugo åren så har man misslyckats med bostadspolitiken, inte förmått kapa vårdköerna, inte åstadkommit en skola med fokus på kunskaper eller lyckats stoppa det blodiga våldet från klanernas sida. I närtid har S-partiet åstadkommit överdödlighet i covids inledningsfas och dessutom motvilligt ansökt om NATO-medlemskap, först sedan Finland snabbt gjort sitt val.

Det finns alltså en rad verkliga tecken på att Sverige, under sossarnas ledning, tappat greppet över landets politik. Ytterligare ett skäl är att grupper inom borgerligheten – framför allt Centern och Liberalerna – sannerligen bidragit till landets eländiga position. Dessutom har landets medier – såväl medvetet som aningslöst – desinformerat allmänheten om det verkliga tillståndet i landet.

Det är inte möjligt att vara stolt över Sverige som politisk enhet samtidigt som våra grannar smilar åt nationen som har mage att vara så självgod. Moralisk stormakt – fy sjutton!

Torsten Sandström

Som jurist är jag självklar bekymrad över att den svenska rättsstaten på flera fronter förfaller. Idag tänker jag diskutera en särskilt viktig del av detta problemområde, nämligen bristen på ansvarsutkrävande.

Det är självklart att ”ett samhälle under lagstiftningen” måste ha effektiva påföljdssystem, i syfte att begränsa risken för att människor sätter lagens ord åt sidan. Detta har historiskt sett varit en grundläggande målsättning vid framväxten av västerlandets demokratier.

Initialt kan man säga att problemet närmast varit alltför hårda påföljder. I takt med civilisationens framsteg tillhör detta nu en förfluten tid. Expansionen inom samhällsvetenskapliga ämnen som sociologi, kriminologi, psykologi mfl har öppnat dörren för tankar om att individen endast är en bricka i samhällsstrukturernas stora spel. Därför hävdas det att den enskilde sällan kan bära ansvar. Vidare har rop på ansvar betraktats som auktoritärt. På grund av vänsterns grepp om politik och forskning kan man därför säga att Sverige drabbats av en tilltagande juridisk ansvarslöshet.

I dagens samhällsdebatt avspeglas bristen på ansvarsutkrävande främst i kritiken mot en ökad våldsbrottslighet och otillräckliga straff mot kriminella. Det är en viktig startpunkt. Men jag menar att för rättsstatens del är problemet avsevärt bredare och mer allvarligt. Inom en lång rad samhällsområden har den svenska nationen nämligen avrustats systematiskt vad gäller sanktioner mot personer som avviker från lagstiftningens explicita eller underförstådda krav på efterlevnad.

Särskilt allvarligt i rättsstatens perspektiv är förstås den avveckling av ämbets- eller tjänsteansvaret som skett 1974 under Olof Palmes regeringstid. Dessförinnan betraktades vårdslöst beslutsfattande av en offentlig tjänsteman som ett brott och åtal kunde ofta väckas inför domstol. Efter 1975 krävdes att beslutet, för att ses som brottsligt, måste avse myndighetsutövning mot enskild – ett begrepp som rättsligt sett är tämligen snårigt. Det uttalade syftet med Palmes ingrepp var – märkligt nog – att sanktionssystemet inom det offentliga skulle anpassas till den privata sektorn och dess avtalsreglerade disciplinpåföljder (varning, suspension, löneavdrag etc). Numera har därför tjänsteansvaret gått i stå. Thomas Bull, ledamot av Högsta förvaltningsdomstolen, har jämfört den rättsliga hanteringen av tjänstefel med antalet cykelstölder som klaras upp, dvs 1 procent.

Jag hävdar att ansvarets nedrustning har inneburit ett dråpslag mot rättsstatens idé, där just de offentliga tjänstemännens efterlevnad av regler till skydd för samhälle och medborgare är en fråga av största vikt. Detta särskilt som den svenska förvaltningen utövar stor makt och sysselsätter omkring en tredjedel av landets förvärvsarbetande. Tjänstemännens tilltagande närhet till politiska makthavare talar också för en vidgad kriminalisering. Behovet av påföljder måste även ses i perspektivet av att lagstiftningen inom det offentliga blivit alltmer gummiartad, där tjänstemän ställs inför tolkning av oklara ramlagar och generalklausuler. Det allmännas makt mot medborgarna har alltså allmänt sett flyttats fram. Att den enskildes rättsosäkerhet ökats får anses som uppenbart.

Den svenska nedrustningen av systemen för utkrävande av ansvar har dessutom en betydligt vidare dimension, som går utanför grundlagens krav på att land ska med lag byggas. I skärningspunkten mellan det privata och det offentliga syns sedan länge en tendens att ett utkrävande av ansvar uteblir. Jag tänker nu på föräldrars barnuppfostran och skolans hantering av elevers uppförande. Också här kan man säga att propåer om fasta krav – som inte ens är strikta eller hårda – av politiker och medier uppfattas som auktoritära och skadliga för det uppväxande släktet. Det är ingen tvekan om att vänsterns politiker och forskare här än en gång har sina fingrar med i spelet. Ofta skapas intryck av att fasta krav mot unga ska ses som något fult, närmast jämförbart med aga (märk att psykologer numera talar om psykiskt våld!). Enbart vänsterns bastanta motstånd mot prov och betyg i skolan ger tydliga besked om frånvaron av substans i det svenska ordet ”ansvar”.

Min text kanske framtonar som en konservativ dystopi. Men den som inte ser vart den svenska utvecklingen är på väg kan knappast samtidigt hylla en svensk rättsstat. I stort och smått fjärmar sig det svenska samhällslivet från tanken att en avvikelse från regler ska medföra sanktion. Juridiska fakulteten vid Lunds universitet har i åratal utsatts för ett ständigt krypskytte från pedagoger, vårdpersonal och elever som inte vill se graderade betyg inom juristutbildningen, utan förespråkar lägre krav och skydd för lågpresterande. Okunskapens om juristyrkets betydelse i en stat under lagarna blottläggs med andra ord.

Vidare visar medierna stor förståelse för människor som fuskar med bidrag – frånsett då utvecklingen gått så lång att man tvingas tala om ekonomisk brottslighet. Även samhällsdiskussionen om ungas psykiska ohälsa respektive könsdysfori sker enligt min åsikt faktiskt i ansvarslöshetens tecken. Ensam och utelämnad – efter en kvick-fix via diagnos eller könsbyte – står en ung människa som inte fått möta tillräckligt motstånd, på grund av att krav nu för tiden allmänt sett betraktas som något auktoritärt och odemokratiskt i vårt land.

Även den statsfinansierade televisionen bidrar förstås till kravlöshetens lovsång. Om än ett perifert exempel är ändå programinslaget ”gift vid första ögonkastet” illustrativt. Förvisso är stabiliteten i svenska äktenskap en annan än för femtio år sedan – på gott och ont. Men att statsteven bidrar till att hylla äktenskap som ingås på grund av intrycket vid det första mötet måste ändå ses som extremt osmakligt och ansvarslöst (med tanke på eventuella följder för avkomman).

Min slutsats kan inte bli någon annan än att den svenska samhällsutvecklingen fört nationen ut på ansvarslöshetens gungfly. Att en av rättsstatens grundläggande principer är hotad måste hursomhelst ses som klart. Efter snart 50 år av elände vore därför en återgång till det äldre tjänsteansvaret en bra och enkel start. Därutöver krävs en kulturrevolution inom framför allt skolans värld. För att den ska lyckas måste politiker, medier och inte minst forskare fjärma sig från vänsterns teorier inom samhällsforskningen. I individualismens samhälle måste den enskilde bära ansvar för sina handlingar!

Den som bryter mot svensk lagstiftning är inte en person man ska tycka synd om eller dalta med. Jag förespråkar inte stenhårda straff, men en mycket snabbare och effektivare lagföring, särskilt av våldsbrottslingar. Det offentliga Sverige måste visa musklerna och inte bara hukande betrakta den som missköter sig som ett offer för samhällsmiljön.

Torsten Sandström

Man ska vara tapper om man står ut med vänsterbombardemangen från SVT. Jag gör det nätt och jämnt för att jag vill finna kritiska argument. I går kväll hade båda kanalernas (det var bevars söndagsledigt!) nyhetsprogram på kvällen samma vänstertugg, i två rejäla doser.

Först ondgjorde sig producenten över att omkring 9% av eleverna lämnade grundskolan med underkänt betyg. Det är förstås inte bra, men efter omständigheterna kanske naturligt. En elev som spelade gitarr klagade själv. Hennes mamma grät. Reportern talade om framtida arbetslöshet och psykisk ohälsa. ”Ska man verkligen slåss ut innan livet börjat?” sades det. I vanligt ordning fick två vänsterforskare avkunna dom. Deb gick ut på att det borde vara förbjudet i jämlikhetens samhälle att meddela underkänt betyg.

Efter denna socialistiska tsunami utlöstes raskt ännu en. Nu riktades anfallet mot världens oljebolag som anklagas för skyhöga priser (norska Statoil syntes inte på listan!). Genast släpptes ett par apostlar för klimatskräck in på arenan, så att tevetittarna riktigt kunde förstå hur illa det är. Men inte ett ord om att omkring hälften av prishöjningarna hamnar i staten fickor via skatter och moms. Eller att inblandning av dyra skogsprodukter i dieseln och skapar CO2-utsläpp.

Så funkar statsteven. Det rör sig faktiskt om lagstridig indoktrinering. Ifall du inte redan förstått det.

Torsten Sandström

Ett klokt gammalt råd är att ”man inte ska sätta bocken som trädgårdsmästare”. Sossarna är som vanligt renons på klokskap. Därför är det inte förvånande att man har satt en gammal vapenvägrare som försvarsminister. Inte heller att denna lösa patron länge satts att hantera NATO-frågan, i en riktning som han bestämt pekar ut som negativ.

Först när Putin ännu en gång (alltså efter 2014) visar vargtänderna i Ukraina vaknar fredskramaren Hultqvist upp. Dessförinnan har hans chef Magdalena Andersson predikat om att en anslutning till Nato instabiliserar Norden. Sossarna bär ett tungt ansvar för sin senfärdighet i och med att den borgerliga oppositionen länge verkat för ett inträde i NATO. I höstens val måst ansvar utkrävas S-partiet!

Sveriges senaste militära duster österut har hanterats av stolliga kungar för mer än 200 år sedan. Idag hanteras nationens risker av ett sosseparti som tror både på Gud och evig fred, trots att världen är full av ondska.

”Så kan vi inte ha det” brukade en nyligen avsutten statsminister säga, trots att han ständigt fortsatte med samma politik. Även han är alltså ansvarig för misskötsel av försvarspolitiken och NATO-frågan. Men inte heller från den sittande regeringen kommer vi att få höra självkritik.

Torsten Sandström

Efter många decennier av fredsdogmatik – ”inget krig, vi lever in i en god värld” – gör som bekant den svenska socialdemokratin en u-sväng på bara någon månad. Nu är budskapet att Sverige ska ansluta sig till NATO. Det var sannerligen på tiden!

Det har varit en tuff tid för alla fredsskadade vänsterpolitiker och medborgare. De S-ledare som – trots massor av historiska bevis – inte sett att ondskan struntar i fredsparoller har nu fullt upp att vika ut sig i medierna för att tala om att ett medlemskap i NATO är nödvändigt. Okej, det är nödvändigt, men inte ska man väl behöva höra det från dem som närmast varit ansvariga för en galen politik – nationen borde åtminstone sedan minst 2014 varit medlem!

I främsta ledet står förstås sossarnas super-prussiluska: Margot Wallström. Med ett stort smil ges hon utrymme i SvD för att locka dem – som hon i åratal tidigare förvillat – att hoppa på NATO-tåget. Rubriken säger allt:

Man kan inte sura och se tillbaka

Uttalandet håller dagis-nivå, dvs en anpassning till – femåringar. Alltså ord till dem som sedan Palmes dagar fått höra att nedrustning, fred och kamp mot kärnvapen är den rätta läran. Inte ett ord om att socialtanten under en lång rad av år lett nationens i fel riktning. Plötsligt har hon i drömmens uppenbarelse skådat den rätta sanningen. Och då gäller att få hela församlingen av troende sossar att göra helt om och ropa: ”in i NATO!” Det är närmast absurt att se hur vänsterns troende kan byta fot. Till sossarnas försvar bör man notera att V och Mp står kvar på perrongen då tåget går.

Den som analyserar Wallströms ord i rubriken förstår hur ihåligt hennes politiska liv varit. Hon menar att hon tidigare haft rätt. Men att det gamla budskapet inte duger efter Putins anfall mot Ukraina 2021. Därför ska ”man inte sura och se tillbaka.” Men om hon och större delen av sosseledningen och medlemskåren – inklusive statsminister Andersson – sett framåt och agerat med förnuft hade Sverige inte behövt hamna i det nödläge som en NATO-ansökan fem i tolv innebär.

Det är just denna realism och framåtblick som S-partiet saknat sedan första början. Sverige stod svagt rustat 1939 och Per Albin Hansson hade inget annat val för nationen än att försöka vara neutral (det gick sannerligen på skruvar). Under kalla kriget var rustning nödvändigt, under fjäskande mot både Sovjet och NATO. Efter Sovjets fall har avrustningen varit nästan total – frånsett några u-båtar och JAS Gripen. Än en gång (efter 1939) står sossarna med byxorna nere! Och Wallström har minsann inte varit den som ropat på svenska försvar. Hon har i stället hyllat naiva avtal om förbud mot kärnvapen – ord som varit skön musik i en smilande Putins öron.

Och så tvingas jag idag – i SvD av alla tidningar – läsa att det folk som gått vilse i fredens pannkaka inte ska sura och se tillbaka. Alltså ännu ett lågvattenmärke i svensk politik. Förstås signerat av Prussiluskan.

Torsten Sandström

Det har sagts förr, nämligen att socialdemokraterna fullgjort den uppgift man kan säga att industrialiseringen gett partiet. Den svenska välfärden är idag tillräckligt bred och i en nivå som flera av Europas ledande nationer har (fast till högre svenska skatter). Man kan tycka att S-partiet då ska träda åt sidan och låta andra partier – mer i samklang med den nutida individualiseringen och marknadernas spel – styra det svenska samhället för att tackla de många problem som sossarna under många år på tomgång lämnat efter sig i strävan efter makt.

Som bekant visar socialdemokraterna ingen sådan vilja. Man ser sig som statsbärande. Och partiets många ledare har gjort sig beroende av medlemskapet i den politiska klassen. Hur ska partiets koryféer annars försörja sig?

Det som behövs av landets opposition är en samling för en handlingskraftig nedrustning av S-partiets snart hundraåriga apparat för kontroll av svenska folket, via moroten (bidrag) och piskan (skatter och byråkrater). I princip har väljarstöd för ett maktskifte funnits sedan 2014, då betydligt mer än halva folket röstade för M, C, KD, L och SD. Men genom skickligt manipulerande från S-partiet har SD brännmärkts som en folkefiende, medan V och MP behandlats som folket vänner.

Att sossarnas lyckats med denna taktik beror förstås på att de sedan länge tyvärr erövrat makten att formulera nationens problem och lösningar. Efter valet 2014 lämnades till och med regeringsmakten frivilligt över till en sosseminoritet (decemberöverenskommelsen). Vid valet 2018 hade M och KD som bekant skakat av sig rädslan för sossarnas stigmatisering av SD. Men kvar under S-partiets – i huvudsak egoistiska – skambeläggning av SD var alltså C och L. Följden blev ännu en minoritetsregering S (via jöken).

Inför höstens val har sossarnas grepp ytterligare försvagats över sin påstådda rätt att formulera landets framtid. Just nu finns nämligen en möjlighet att även L – under en ny och mer handlingskraftig ledare – kan tänka sig någon form av samverkan med SD. Dessutom tycks lyckligtvis MP inte klara 4%-spärren.

Min tanke idag är att sossarnas mångåriga motstånd mot en svensk NATO-anslutning kan bli droppen – eller störtfloden – som kommer att spola bort S-partiets från regeringsmakten för överskådlig framtid. Nationen kan inte ha en statsminister som för en handfull veckor sedan ansåg att en svensk NATO-anslutning skulle destabilisera östersjöregionen. För att i dagarna säga att det är en bra lösning. Den typen av studentpolitiska resonemang visar att S-partiet nått en historisk punkt på resan bort från makten över Sverige.

I höstens val gäller det alltså att skapa en handlingskraftig borgerlig regering. Detta betyder en regering som får ett brett stöd i Riksdagen. Just nu är C-partiet den svagaste länken. Partiet för en extremt bondevänlig politik, något som betyder att de gör upp med S så fort de kan tänkas få morötter åt nationens lantbrukare. Som påstått liberalt parti har C ingen annan uppgift än att just kohandla med S.

Därför måste alla kloka väljare, som i höst önskar sänka S-partiet, vägra att rösta på C-partiet! Även bonderörelsen har – liksom sossarna – gjort sitt i svensk politik. Och under de senaste åtta åren är det C som agerat Proppen Orvar i svensk politik och på så vis gett S-partiet alltför många år vid makten. Kom ihåg att det var stödet från C – mot gåvor till landets bönder – som i höstas gav Magdalena Andersson regeringsmakten! Glöm inte det!

Sprid därför budskapet om att en handlingskraftig borgerlig regering efter höstens val främst gynnas av att C-partiet försvagas. Jag menar att jord- och skogsbrukets intressen självfallet måste främjas på ett rimligt vis. Men inte genom en politik via stöd åt S, som bara har en tanke i huvudet: att behålla regeringsmakten.

Torsten Sandström

Bilderna av svenska ledande politiker från dagen möte om en NATO-anslutning är talande. En rad nedstämda politiker som – tillsammans med övriga i Riksdagen – försatt Sverige i ett försvarspolitiskt nödläge. Man har haft åtta år på sig att ta ställning till Putins aggressioner. Men inte fixat NATO förrän fem i tolv, och först efter att Finland fattat beslut. Så går det när alltför många dåliga svenska kockar lagar politik.

Att det är skyldigt gäng som syns genom kamerans lins är tydligt. Ledsna med uppgiven blick och kroppshållning står de där på rad. Under galgen skulle man kunna säga. Förmodligen kommer svenska folket inte närmare en ursäkt än vad bilden visar. Skamsenhet med andra ord.

Det styrker mig i tron att Sverige i framtiden måste få färre riksdagsledamöter, men med högre kompetens (utbildning och arbetslivserfarenhet). Alltså inte dagens broilers från partiernas ungdomsförbund. Om vi får bättre politiker, som väljs närmare folket (alltså mer direkt demokrati) – och med rotation efter någon period – ska dom gärna för mig få mycket bättre betalt.

Torsten Sandström

PS! Vissa ledamöter från Liberalerna, KD och M har länge tjatat om ett NATO-inträde. Heder åt dem! Men vad har SD gjort? Bu!

Kriget i Ukraina har blivit en ögonöppnare för Sveriges många idealister, som drömt om vårt land som ett Sörgården i Europa. Många har alltför länge trott att Sverige står utanför vidrigheter som krig och folkmord. Eller att Gotland är ett tryggt svenskt territorium. Trots Putins förvarning genom krigsstarten 2014 ville få tro på att krig kunde drabba vårt land.

Och så plötsligt – bara under en månads tid – har den svagaste S-regeringen någonsin under ledning av en skärrad Magdalena Andersson lagt om den säkerhetspolitiska kursen 180 grader. På bara några veckor har hon gått från att ett inträde i NATO skulle ”verka destabiliserande” till att det NATO nu är det enda rätta.

Rader av hennes trogna fredskramare – eller NATO-hatare – har tagna på sängen just nu fullt upp med att anpassa sig till kursändningen i toppen av Partiet med stor bokstav. Enbart de värsta kommunistkramarna – som liksom Pierre Schori och andra alltid trott på fredens ord från diktatorer och terrorister – vägrar att hoppa på NATO-tåget. Bilden av röran inom Partiet för tanken till ett nederlag för socialismen.

Det som skett är alltså något synnerligen märkligt. Tron på svensk alliansfrihet imploderar inför allas ögon – på bara några veckor. En av sossarnas stora affischfrågor om oberoende och fred av egen kraft går upp i rök. Per Albin Hansson, Tage Erlander och Olof Palme voltar i sina gravar. Inte undra på att Magdalena Andersson i senaste valdebatten på SVT var närmast mållös.

Jag menar att det sannerligen var på tiden att illusionsfritt betrakta Sveriges förmåga att ensamt försvara sig, i en tid då man till råga på allt lyckats avveckla större delen av svensk förmåga till motstånd med vapen.

Det goda med skeendet är att det står klart för allt fler att S-partiets nått vägs ände. Organisationen är inte längre den folkets rörelse man varit från Branting till Erlander. Partiet är inte längre vad man utger sig för att vara, nämligen världmästare i politik. Inte ska ett Parti som så i grunden misskött en nationell frihetsfråga fortsatt tillåtas regera landet. S har misslyckats och borde själv bestämma sig för att ligga lågt i höstens val för att slicka såren och fundera över en ny politik. Nu kommer inte detta att ske.

Inte heller det borgerliga alternativet tycks idag kunna lova någon ny politik. Flera av dessa partier bär också ansvar för nedrustning och flummig tal om att fred är en viljefråga (med Putin som en hänsynslös maktspelare i grannskap). Vidare saknar borgerligheten klara och goda besked om hur raderna av svenska strukturproblem ska hanteras. Besked saknades 2014, de är ännu olösta och flera nya har tillkommit. Borgerlighetens anpassning till S-partiets makt att formulera rådande politiska frågor och svar är enligt min mening patetisk. Ironiskt nog tycks det vara så att S-partiets oförmåga är borgerlighetens starkaste kort i höstens val. Men det räcker inte.

Därför måste, enligt min åsikt, borgerligheten ge järnet nu, de sista tre månaderna inför valet! Det politiska vakuum som uppstått efter krevaden av NATO-bomben måste utnyttjas för ett antal politiska utspel, som visar att Sverige verkligen kommer att lämna S-kollektivens förlovade land, för att satsa på en upprustning av rättsstaten och en utvidgning av den svenska demokratin (med direktdemokratiska punktinsatser). En förstärkt medborgarrättska måste bli en följd av inträdet i NATO. Utrymme saknas för allt skryt om Sverige som en moralisk stormakt eller föredöme för Världen. Den sagan är slut! Nu gäller att:

• rusta upp försvaret
• bekämpa byråkratin
• avveckla S-organisationernas lagfästa kontroll över arbete och hyresbostäder samt hela den svenska kultursfären
• avveckla landstingen: låt stat, kommuner och företag ta över vård vård och transporter
• avveckla vänsterpedagogernas tolkningsföreträde över skolan
• avveckla feministernas tolkningsföreträde över universiteten
• avveckla klimtatfanatikernas tolkningsföreträde
• avveckla – eller banta kraftigt – SR/SVT som länge varit S-partiets främsta språkrör
• ta fram rödpennan och stryk några hundra miljarder av onödiga statliga utgiftskronor
• reformera bostadsbeskattningen.

Det finns hur mycket som helst att göra inom politiken för att göra Sverige till ett frimodigare och bättre land, där inte längre alla ska marschera i kollektivens takt till toner av visan om den heliga jämlikheten. Medborgarna måste befrias från politikens bojor.

Torsten Sandström

Några läsare är missnöjda över mina ord nyligen i en krönika i Bulletin (och en blogg), där jag i förbigående kritiserat den svenska bostadsbeskattningen för att göra ägare av villor och bostadsätter rika jämfört med boende i hyresrätter.

Det verkar vara ett känsligt ämne. Jag förstår att många gillar sina sköna bostäder, med många fina minnen från förr. Det gör förstås också jag. Många känslor finns knutna till hem av olika slag, såväl i staden som på sommarlandet. Det svenska skattesystemet har även hjälpt många att fixa tak över huvudet i bostadsbristens Sverige. Ändå menar jag att den svenska bostadsbeskattningen är högst problematisk och måste kunna kritiseras.

Jag trodde det var allmänt känt att många svenskar med medelinkomster under flera decennier tjänat pengar på att köpa en bostad till ett lägre pris, för att kanske tio år därefter sälja den till ett mycket högre pris, ibland mer än det dubbla. Mina föräldrar gjorde under 1950-60-talen goda förtjänster på en villa, som de köpt och sålt efter tio år (på den tiden helt skattefritt). Jag har själv gjort en eller två liknande bostadsresor, som det numera brukar heta. I min naivitet trodde jag flertalet svenskar förstod hur det går till att bli rik som bostadsresenär i Sverige samt att man vågade erkänna detta utan att sjunka in nostalgi över det egna goda hemmet.

Varför är jag kritisk? Utgångspunkten är en brist på bostäder i landet, framför allt i storstäderna. Efterfrågan har därför varit konstant högre än utbudet. Att själv äga sitt boende är attraktivt inte bara psykologiskt, utan också ekonomiskt – man betalar till banken och till sig själv för det egna hemmet.

En viktig drivkraft är förstås beskattningen. Du finansierar ditt köp med ett större banklån samt en mindre egen penninginsats. Så här skriver mäklarfirman Svensk fastighetsförmedling om beskattningen av räntan på din privata skuld:

Ränteavdraget innebär att du får göra avdrag med 30 % av räntekostnaderna upp till 100 00 kr på den totala skatten. Har du haft högre räntekostnader än så under året så är avdraget istället 21 % på den del som överstiger 100 000 kronor.

Nästan alla köpare av egna hem räknar med att efterfrågan och inflation ska medföra att fastighetspriserna stiger. Erfarenheten har hittills bekräftat detta antagande, ofta med råge. Fastighetsskattens slopande gav tyvärr bostadsresenärerna en rejäl skjuts. Den ersattes av nuvarande årliga fastighetsavgift, som är försumbar för boende i dyra villor, maximalt 0,75 procent av fastighetens taxeringsvärde (men aldrig mer än 8 874 kronor per bostadsbyggnad).

Efter bostadsresans slut kan alltså resenären normalt räkna med en god vinst. Denna beskattas avsevärt förmånligare än inkomsten för lönearbete, där en lönehöjning utöver en årslön över 650.000 drabbas av omkring 53% skatt. Vinsten på bostadsförsäljningen är därför mycket gynnsam då den bara uppgår till 22%, med goda möjligheter till uppskov för att finansiera en ny bostadsresa.

Detta gäller bostadsresor fram till skrivande stund. Vad som gäller avseende bostadspriser – upp eller ned – i framtiden vet ingen, mer än att bostadsbristen fortfarande är svår och skattesystemet gynnsamt. I morgon kan en finanskris förstås påverka verkligheten. Resenären riskerar i princip konkurs. Kris och konkurser är också en sak att komma ihåg då staten favoriserar bostadsresenärer.

Jag måste tillfoga att det svenska skattesystemet allmänt sett är problematiskt. Orsaken är slösaktig politik vad gäller statens spenderande. År av socialdemokratiska satsningar på inte bara nödvändiga bidrag utan också köpa av röster och statliga byråkrati har skjutit skattetrycket i höjden. Och mer är att vänta via moms på el, drivmedel, mat mm.

Detta utesluter inte att bostadsbeskattningen måste kritiseras. Ska man inte kunna bli förmögen på eget lönearbete? Måste det ske genom en bostadsresa via lånta pengar?

Torsten Sandström

Inom den svenska socialdemokratin sker just nu inför öppen ridå ett spel som påminner om kommunistiska partiers metod att legitimera och rättfärdiga beslut som redan fattats av en central kommitté. Jag tänker förstås på NATO-anslutningen.

Allt tyder på att sossepartiets styrelse redan tagit ställning för en anslutning. Det är bra, men beslutet är minst åtta år för sent (Putins första krig i Ukraina startade 2014). Det intressanta är nu hur S-partiet – i stil med moskvakommunisternas kampanjer – försöker klä beslutet i en skrud av omfattande demokratisk legitimitet.

Statsministern har under flera veckors tid förankrat en anslutning till NATO hos ledande nationer inom organisationen. Finland är redan med på tåget – det är ju denna nation som föranlett den hastiga svenska kursomläggningen. Nu gäller det att ge S-rörelsens många fredsänglar tid för att basunera ut att de plötsligt kommit på bättre tankar, dvs att NATO skapar större trygghet än tusentals ord och böner om fred, i en värld som man menar plötsligt blivit krigisk. I rad efter rad meddelar nu S-partiets koryféer – ärrade av åratals fredsskador – att medlemskap i det förr så hatade NATO nu har blivit den enda rätta lösningen.

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta över hur bedrägligt tillrättalagd den nuvarande sossekampanjen framstår. Parisekreteraren vet föstås att det ska bli ett ja till NATO, men försöker få hanteringen av frågan att framstå som oviss, enligt bästa demokratiska mönster (han har redan spikat dagen för ja-beslutets fattande).

Så går det till när en socialistisk organisation ändrar färdriktning 180 grader. Ingen kan förvänta sig någon avbön från ledarna för den stora gruppen fredsskadade partivänner. Alltså de som i åratal utsatt den svenska nationen för krigsrisker. Det som var fel igår blir rätt idag. Detta enbart på grund av att partiets högsta ledare bestämt sig för NATO på grund av att nedrustningspolitiken nu visat sig medföra katastrofala faror.

Att utan protest lyda ledningen är en socialistisk dogm. Inom kommunismen kallas det helt fräckt för demokratisk centralism. Det har inte mycket med demokrati att göra, utan mer med centralism.

Torsten Sandström

Sverige står just nu inför flera stora problem, förutom mängden självförvållade allvarliga svårigheter, inom vård, skola, arbete, boende, rättsväsende mm. Inte minst avsaknaden av ett effektivt försvar i förhållandet till nationens resurser oroar pga kriget i Ukraina.

Som samällspolitisk bloggare är jag lika utmattad som sosseregeringens ledare Magdalena Andersson. I valdebatten häromkvällen såg hon kraftigt bekymrad och åldrad ut. Och hennes anföranden försvann i en stor trötthet på hennes sida. Om detta kan leda till ett regeringsskifte i höstens val är det bra.

Värre är Centerpartiet och dess ledare Annie Lööf. Hon surfar sedan länge på positionen mellan sossarnas krav på att som vanligt styra landet och bondeförbundets inskränkta intressen rörande 3% av de personer som är sysselsatta inom jordbruket. Det är något mycket allvarligt med tanke på sossarnas långvariga maktambitioner,

Att blott 3 % av landets jordbruksarbetande (totalt 166.000) medborgare ska tillåtas styra den svenska nationens framtid måste alla inse är något fullständigt galet. Antalet muslimer är omkring tre gånger större. Och om de av sossarna ska ges anspråk på makt över Sverige framstår det som illavarslande. Även invandrarna, som till antalet är vida större än lantbrukarna, har ambitioner att öka sitt inflytande. Och sossarna kan tänka sig stöd från alla minoriteter fö att behålla makten över Sverige.

Under senare tid har Annie Lööf – som häpnadsväckande kallar sig liberal – helt fräckt lanserat böndernas intressen för att att göra upp med sossarna om strandskydd, jordbruksbidrag och andra pekuniära intressen hos lantbrukarminoriteten. Därför har vi en statsminister från Socialdemokratin. Även V-partiets och Dagostars pensionslöften till dem som inte har arbetat in någon pensionsrätt är med i sammansvärjningen mot Sverige.

I sin position som vågmästare ägnar sig Lööf åt att favorisera den minoritet som hennes parti allt sedan Bondeförbundets tid gynnat. Skandalen är att svenske folket inte förstått denna allvarliga politiska missrepresentation. Orsaken är att sossarna blivit beroende av Lööfs anhang – för att behålla makten – och därför inte vill tala om varför man ger Centern inflytande. Enligt min mening kan inte svenska folket tycka att det är rimligt att lantbrukets minoritetsintressen – då det är skarpt läge – ska bestämma Sveriges politik.

Centern och Lööf agerar således som utpressare inom svensk politik. Det har de tyvärr lyckats med under ett antal år. Men räkenskapens tid närmar sig. Historien kommer att döma ut Lööf. Att bondecentern ska bestämma Sveriges politiska framtid är något oerhört. Ett parti som styrs av en spillra inom lantbruket kan inte tillåtas agera vågmästare och bestämma nationens framtid. Svenska folket kan inte låta två traditionella klasspartier – bönder och arbetare – bestämma politiken i landet, trots att det var många decennier sedan bönder och arbetare utförde dominerande sysslor för folkets bästa.

Var tog inflytandet från de många svenskar som betalade procentuellt mest skatt på de egna inkomsterna vägen? Sossarna manövrerar sedan länge Sverige så att partiet ska klamra sig fast vid makten med hjälp av splittrade minoriteter, vilkas röster ivrigt köps med bidragspengar från de som betalar mest skatt. Sossarna har nu lyckats konstruera en stat där en vid krets bidragstagare suger ut dem som verkligen arbetar och betalar skatt. Historien visar att denna typ av samhällen förr eller senare kommer att brista.

Torsten Sandström

Jag är inte kristen det minsta. Men desto mer demokrat. Frågan är därför hur jag ska ställa mig till valet mellan Moderaterna och Kristdemokraterna? Det är inte enkelt.

Men om man ser på partiernas framtoning i media blir det enklare. M har en långa rad trötta klassmedlemmar, som år efter år låter sig återväljas för att som yrkespolitiker få en god försörjning i förhållande till kompetens och ansträngning. Det finns säkert trötta koryféer också inom KD, men inte så många. Och tyvärr även KD-företrädare som surfar på sin familjs politiska klasstillhörighet. Namnet Pethrus bådar inte gott.

För mig tycks det därför avgörande att se på politiska ödesfrågor och partiledarnas ambitioner. Här vinner KD min sympati. Religionen är en ändå en bifråga i det svenska samhället, åtminstone den kristna (däremot är islam något oroande). KD:s stora satsning på en rejäl reformering av de svenska landstingen/regionerna är verkligen något som tilltalar mig. De svenska regionerna funkar helt enkelt inte bra i förhållande till vad de kostar och antalet ledare och byråkrater. Om detta har jag länge bloggat. Ebba Busch har korrekt pekat på detta och föreslått en avveckling av regionerna och övergång till statligt ansvar. Dessutom har hon modigt iför tevetittarna sagt att det kommer att smärta många landstingspolitiker runtom i Sverige som förlorar jobben.

Buschs agerande inför tevekamerorna är föredömligt. Jag tänker då inte främst på hennes trevliga och avspända yttre. Utan på att hon ger järnet mot socialdemokratin och vänstern! Kristersson duger inte alls här. Innan han ens kommit närheten av en valvinst försöker han spela landsfader – en alltför stor överrock för hans format. Han har varit i M-karriären sedan skolbänken och nu vuxit fast i rollen som tyvärr påminner om sossarnas vice statsminister. Han försöker agera som statsbärande politiker och ligger därför lågt inför storebror S. Inte mycket dynamik, desto mer trötthet och inställsamhet visavi det parti som länge agerat Proppen Orvar i svensk politik, dvs sossarna.

Just nu talar alltså mycket för att jag kommer att ge KD min röst i höstens val.

Torsten Sandström

PS! För övrigt är det min åsikt att L-partiets Johan Pehrson gör sitt bästa för att rädda ett parti som tycks ohjälpligt splittrat i en S-halva och en borgerlig del. Han gör vad han förmår för att angripa sossarna. Det är bra! Även han framstår som mer på hugget än Ole-dolyckan Kristersson.

Kloka tänkare som Bergson, Popper och Hayek har ägnat mycket tid åt att fundera över vad som är det goda samhällets mål. Som man kan vänta sig är de inte helt eniga. Men samsyn råder om kritiken av alla totalitära eller auktoritära samhällen. Motsatsvis växer en positiv bild fram: det öppna samhället. Den äldsta av de tre, Bergson, hyllade fria politiska val och krav på det offentliga samhällets transparens. Popper var allmänt sett tveksam till utpekande av krav på samhällsmål i viss riktning. Såväl kommunister som fascister hyser drömmar om samhällens rätta utveckling och hjälper gärna till på vägen dit. Popper avstår därför från att ange en önskad färdriktning. Men han är kritisk till all storskalig statsmakt. Och förespråkar ett individuellt och fritt meningsutbyte. Alltså det fria samtalet. Man kan säga att Hayek fullföljer denna frihetslinje på ett nationalekonomiskt plan. Han är mot statlig reglering och för privata initiativ inom traditionell offentlig verksamhet. 

Vilka krafter är idag det öppna samhällets fiender? Det är ingen tvekan om att en rad länder under kommunistiska regimer står i främsta ledet. Jag tänker förstås på exv Kina, Vietnam, Kuba, Venezuela och Nicaragua. Här räcker det med en samhällskritisk åsiktsyttring för polisingripande, frihetsberövande och ytterst dödshot. En central aktör bland världens auktoritära regimer är Ryssland, som just nu visar tänderna genom ett orättfärdigt anfallskrig i Ukraina. Det kommer inte på fråga att säga att nationen är en demokrati. Valen är inte fria. Centralmakten varken kontrolleras eller utövas via parlamentet (duman), utan av en snäv elit kring en diktatorisk president, Putin. Likvidering av obekväma journalister och fängslande av partiledaren Navalny talar sitt tydliga språk. Vidare agerar rättsapparaten inte alls oberoende från statsledningen. 

Den andra raden av icke-öppna nationer är mer omdiskuterad. Jag tänker till exempel på Ungern och Polen. Båda nationerna har demokratiska statsskick. Men samtidigt finns det tydliga tecken på att auktoritära statsledningar varken respekterar en traditionell maktdelning mellan olika statsorgan eller oberoende domstolar. I båda länderna har således via parlamentsbeslut gjorts ingrepp i den dömande maktens självständighet och oberoende. I Ungern har en till det yttre neutral lagstiftning skapats enbart för att sätta stopp för CE-universitetet i Budapest, som finansierats via mer än 1 miljard US dollar från finansmannen och filosofen Soros Open Society Foundation. I grunden rör det sig om president Orban och hans partis nationalism och ovilja mot yttringar av västerländsk liberalism. Orbans tankebas påminner om Putins. Till saken hör att Soros är en av huvudaktörerna bakom rörelsen för ”Det öppna samhället”, som en gång i tiden startats av Popper och Hayek. Enligt min uppfattning finns det även mönster som tyder på att Orban i smyg samspelar med antisemitiska grupper inom nationen. 

Därefter över till frågan om hur Sverige ska bedömas på skalan mellan vänner och fiender till det öppna samhället. Att bara ställa frågan, som jag nu gör, ses närmast som ett helgerån i vårt land. Men det är nödvändigt att fundera över saken för att bedöma det som händer i Ryssland, Polen och Ungern. Polen bättrar just nu definitivt på sitt luggslitna rykte genom sitt förbehållslösa parti för Ukraina mot Ryssland. 

Jag menar att en traditionell västerländsk maktdelning i huvudsak fungerar inom den svenska staten. Här finns alltså en armlängds avstånd mellan regeringen och den dömande makten, låt vara att vissa tecken finns på ovidkommande hänsyn ibland tas vid tillsättning av högre domartjänster. Likaså måste noteras att svensk lagstiftning ibland kan brukas med neutrala formuleringar men mot tydliga enskilda mål – liksom i Ungern mot CE-universitetet. Jag tänker på svenska S-regeringars tydliga inlemmande av sina närstående fackföreningar i den svenska arbetslagstiftningen. 

I svenska medier har särskilt kritiserats att ungerska statsdepartement har gjort ingrepp i nyhetsförmedlingen hos såväl privata tidningsmedier som public service radio/teve. Det är svårt att bedöma vad som faktiskt skett. Men aktuell kritik inom Ungern verkar tyda på att kretsen kring Orban har fingrarna i syltburken. Det verkar röra sig om Orbans ovilja mot en oberoende och kritisk rapportering samt om de ungerska nationalisternas allmänna aversion mot liberala krafter. 

Jag anser att kritiken mot Ungern förefaller befogad. Men samtidigt måste jag notera att svenska mediers intensiva ungerngranskning får ett sken av dubbelmoral. I vårt land är behovet litet för statsdepartementen att öppet eller i smyg inskrida mot kritiska medier. I allmänhet klarar nämligen kåren av svenska journalister själva av uppgiften att förmedla de åsikter som makthavarna önskar inom den vänsterliberala åsiktkorridoren. Vetenskapliga studier visar att omkring 70% av svenska journalisterna röstar till vänster.

Dagligen presenteras därför i vårt land mediala kommentarer med vänsterstöd. Även på ett mer spektakulärt plan. Ett exempel är SVT:s uttalande mot Åkesson under den pågående slutdebatten, dagen före valet 2018.  Ett annat är en artikel i DN av vänsterfilosofen Tännsjö, där han pläderar för diktatur i syfte att lösa klimatkrisen (samma åsikt har för övrigt tidigare framförts av Pär Holmgren, Mp-kandidat till EU-parlamentet). Ännu ett exempel är den nästan totala mediala tystnaden kring Arnstbergs väl skrivna och djupt samhällskritiska bok ”PK-samhället”, 2017. Vad gäller existensen av en rörelse mot PK tycks en inofficiell munkavle ha pålagts landets journalistkår från redaktionernas ledningar. 

Jag anser att det verkar rätt att kritisera Orban och Ungern (och självfallet även Ryssland). Men det öppna samhället har också ett antal fiender även i Sverige. Det intressanta är att de leds framför allt från tre stora mediehus. Först Bonniers med exv DN, Sydsvenskan och Expressen. Sedan Shibsteds SvD och Aftonbladet. Och sist – men inte minst – den mediejätte som står staten nära, dvs SR och SVT. Förvisso brukar Orban staten som vapen mot det öppna samtalet. I Sverige existerar ett medialt företagskomplex som å ena sidan för en kampanj mot Orban och hans nationalister. Å andra sidan driver svenska medier en massiv vänsterliberal front, som inte ger rimligt utrymme för en öppen samhällsdiskussion från höger. Samtidigt som svenska medier jagar Orban kastar man alltså sten i glashus. Möjligtvis inser Orban att han agerar som det öppna samhällets fiende. Men det gör inte de svenska stenkastarna. 

Torsten Sandström

Publicerad på min blogg 2019- 01-01 i samverkan med ”Det goda samhället”. Idag i en delvis omarbetad version.

Just nu bråkas det om hur Sveriges radios arabiska redaktion översatt Ebba Buschs relevanta kritik av polisens agerande under påskkravallerna. Hon undrade varför så många poliser skadats och så få olagligt agerande ”islamister”. Radion har till arabiska översatt hennes ord så här:

”Varför har vi inte 100 skadade muslimer?”

Buschs ord islamist har av redaktionen tre gånger översatts till muslimer. SR:s ledning försöker ursäkta sig och talar om misstag. Men detta kan absolut inte vara sant, utan är en ren lögn.

Förklaringen är enkel. För varje arabisktalande är distinktionen mellan islamist och muslim 100 procent klar. Islamismen är en politisk rörelse, som ofta använder sig av våldsmetoder, precis vad som skedde under påskens olagliga uppror. Själva religionen, islam, utövas av troende muslimer. Skillnaden är som alla inser ofantlig då islamist har en kraftigt negativ politisk laddning (som Busch var ute efter).

Alltså är översättningen inget slarv, utan en medveten förvrängning – politisering – av orden från det kristdemokratiska partiets ledare. Därom kan inte råda minsta tvekan. Ett sådant avsiktligt förvrängande är såvitt jag förstår en grund för uppsägning av den eller de personer som står bakom överträdelsen av sitt anställningsavtal med SR. Detta på grund av de allvarliga och skadliga effekter – för SR och nationen Sverige – som desinformationen kan få.

Händelsen – och SR-ledningens flummiga svar – ger dessutom en bild som kanske har ändå större samhällsbetydelse. Det gäller efterlevnaden av kravet på saklig och oberoende nyhetsförmedling. Vi ser hur journalister inom SR tar frågan om oberoende med en klackspark. Journalisterna är således vana att ta sig likande friheter. Och om någon av översättarna skulle vara muslim så avser förstås han eller henne att rättsstridigt försvara sin religion och uppmana andra att inskrida. Att felöversättningen avser att sprida ett felaktigt budskap gör det skedda så allvarligt.

Också SR-ledningens överslätande svar ger oss viktig inside information om hur stort politisk svängrum man ger åt sina journalister från vänster. Detta är i och för sig ingen nyhet. Men nu ser vi i realtid hur vänstervridningen tillåts ske inom de medier som vi tvingas betala över skattsedeln.

Torsten Sandström

Först bestämmer sig den svenska politiska klassen för att utsläpp av CO2 håller på att koka ihjäl jordens befolkning. Ty detta har FN sagt, som fått höra det av IPCC:s spåmän. Alltså behövs en mängd ytterligare elkraft.

Då bestämmer sig den svenska politiska eliten till vänster för att lägga ned två fungerande kärnreaktorer samt att inte satsa på forskning och utveckling av den nya generationens små kärnkraftverk, som utvecklas av kloka forskare och affärsmän på många håll runt jordklotet. Följaktligen kan svensk elbrist förväntas bli långvarig och dyr för svenska folket.

Den svenska elbristen avser den svenska regeringen avhjälpa genom vindkraft samt förbränning av biomassa (som skogsägarna gärna levererar till mycket högt pris jämfört med olja/gas). Då visar det sig att vindkraftverken inte snurrar ifall det är vindstilla, vilket ofta är fallet vid högtryck. Dessutom inser kloka män och kvinnor (alltså inte politiker och klimathetsare) att förbränning av biomassa givetvis också innebär utsläpp av CO2 i atmosfären. Den inblandning som alltså måste ske i diesel släpper alltså ut lika mycket växthusgas som vanlig diesel (dessutom till sämre effekt/miltal). Detta har svenska politiker bestämt. I stället för klimatkris uppkommer alltså en politisk kris rörande energi och slöseri med skattebetalarnas pengar.

Vad gör då den politiska eliten? Jo, man drömmer om kommande blåsiga dagar så att det blir snurr på kraftverken. Dessutom vill man inte tala om att förbränning av skogsråvaror medför ökade utsläpp av CO2 (man väljer att snacka om fossilfri förbränning). Dessutom framförs tydliga propåer om att kommuner och enskilda inte ska ha rätt att stoppa utbyggnaden av vindkraft med hänvisning till natur och miljö (som annars är något heligt). Energikrisen fördjupas och svenska folket tvingas således betala dyrt för de två kärnkraftverk som lagts ned.

Allt detta sker på grund av de teoretiska modeller som IPCC ser i sin spåkula. Många av IPCC:s varningsskrik baseras alltså intepå faktiska mätning (utan på teorier som är enkla att lägga till rätta). Om deras antaganden visar sig vara felaktiga blir följaktligen värmeökningen inte alls så hög eller snabb som FN gärna vill tro (för att med skräck kontrollera jordens befolkning). Då undrar jag – och många med mig – varför inga svenska politiker och medier har lyssnat på raden av hundratals forskare som världen runt kritiserar IPCC:s studier?

Häromkvällen hade SVT en timmes klimatkris på bästa sändningstid under medverkan med de vanliga troende (bla en från Greenpeace samt en som olagligt stoppas trafiken i rusningstid). Dessutom på motsidan (?) en märkligt sammansatt grupp av tekniskt svaga skeptiker. Men inte en enda av de vetenskapligt skolade kritiker som samverkar inom Klimatupplysningen.se eller inom den internationella sammanslutningen Clintel.org. Inte en enda!

Detta kallas av SVT oberoende nyhetsförmedling. De rätta orden är katastrof och intellektuell härdsmälta.

Torsten Sandström

De kloka orden är Esaias Tegnérs. Jag kom att tänka på dem när jag hörde på SR P1 och Kulturnytt idag kl 13. I ett inslag som skulle handla om ”mellanchefer” sade en kvinna som intervjuades följande:

Det finns ett slags teatral metadiskussion kring mellanchefer.

Vad sjutton menar hon. Jag förstår svenska ganska hyfsat, men inte den moderna kulturens kodade fikonspråk. Hur många lyssnare kan tolka vad hon menar. Förmodligen är innebörden något mycket simplare än de ord hon valt.

Jag är rädd för att hon försökt forma en mening som ska framstå som vetenskaplig. Dålig vetenskap bygger enligt min erfarenhet ofta på syften att få något enkelt att framstå som komplicerat. God vetenskap kännetecknas av det omvända, dvs en ambition att tala klartext.

Men det struntar nog kulturredaktionen på SR i (med några kloka undantag, exv Gunnar Bolin). Annars yttrar sig här en liten krets av navelskådare. Antalet lyssnare är dessutom få, dvs personer som liksom jag själv glömt att stänga av radion.

Så blir det tyvärr med public service, dvs medier som folket tvingas betala för och inte själva väljer…

Torsten Sandström

Den politiska diskussionen om en eventuell NATO-anslutning är tecken på såväl något viktigt som något mycket allvarligt. Det viktiga är den framväxande övertygelsen om att det är bråttom för nationen att skaffa sig ett försvar värt namnet. Putins krig i Ukraina har tagit svenska vänsterpolitiker på sängen, trots att Ryssland sedan 2014 ockuperat en stor del av östra Ukraina. Nu står en stor grupp av naiva – fredskramande – från vänstersidan med brallorna nere. På några veckor har en stor del av vänstern tvingats byta åsikt i NATO-frågan. Det är bra, låt vara att åtskilliga är mot anslutning till NATO och hoppas på fred.

Nu över till det allvarliga. Det är att många svenska politiker i många år tillåtit en avrustning nära nog av Sverige, utan att söka skydd hos NATO. Det är alltså frågan om en politisk misskötsel av Sverige som till sin omfattning nästan saknar motstycke i svensk nutidshistoria. Ett dödligt risktagande på den svenska demokratins bekostnad.

Bakgrunden till att såväl socialdemokrater som moderater (under Reinfeldt) rustat ned landet är en form av idealism om att fredens era inletts efter Sovjetunionens fall. Våra finska grannar har däremot inte avrustat. Och danskar och norrmän är rimligt trygga inom NATO. Men den svenska politiska eliten har i huvudsak lagt ned vapnen. Därför mitt tal om en naiv svensk politisk idealism, som medfört storskaliga risker för Sverige som fri och demokratisk nation.

När NATO-beslutet väl fattats är det enligt mening därför tid för räfst och rättarting. Då påföljder saknas gäller det politiskt och moraliskt ansvar. Många måste lämna sina uppdrag! Ett svenskt politiskt etablissemang måste erkänna sitt misstag och vidtaga åtgärder mot fortsatt idealism med åtföljande risk för fredsskador. Det gäller enligt min mening att med rödpennan i statens budget inskrida mot en fortsatt planering för fred i en god värld. Jordklotet är inte en fredsplanet. Här härskar diktatorer vid sidan om demokrater. Människan är inte till sin natur god. Det finns självfallet ingen särskild gen för godhet. En del människor är blida, andra är likgiltiga eller längtar efter makt och ytterligare åtskilliga är hänsynslösa. Sådan är verkligheten.

Därför har faktisk många av vänsterns fredsapostlar länge visat sig farliga för det svenska samhället. Framför allt enögda fredsmissionärer som Jan Eliasson och Margot Wallström bär tillsammans med rader av socialdemokrater sedan åtminstone Olof Palmes tid ansvaret för att vårt land – till skillnad från våra grannländer – drabbats av fredskoma. De namn jag nyss nämnt hyllas just för sin syn på fred som en individuell viljefråga. Vad betyder enskildas vilja om hänsynslösa diktatorer är på marsch? Jo, risken för att nationers dörrar öppnas för fientliga arméer.

Nu måste alltså vänsterns naiva fredsdimmor strykas ur statens budget (och pengar satsas på försvaret). Bort med den farliga drömmen om att alla måste tro på fagra löften från stater som leds av hänsynslösa diktatorer. Jag menar att detta måste ske exv genom stora röda streck i statens biståndsbudget. Varför ska Sverige ge miljarder till Palestina, som de fakto leds av en grupp onda islamister? Varför måste vårt land pumpa in pengar i rader av institut och stöd till fredsorganisationer* som förvaltar den naiva fredsidealism som misslyckats i vårt land genom avrustning utan NATO-inträde? Här behövs förnuft och inte bara drömmar!

Läsaren kanske tror att jag är en krigshetsare och motståndare till fredens sak. Det är jag förstås inte. Även jag vill se mina barn och barnbarn leva i ett fint och gott Sverige. Men för att realisera denna naturliga dröm gäller det att tänka förnuftigt och föra en realistisk politik rörande samhälle, ekonomi och försvar. Den svenska nationens politiker – som nu riskerat att utsätta landet för en allvarlig krigsskada – måste tänka om. Idealismen måste därför kritiseras och ibland hånas. Realism och förnuft är det rätta vägens politik. Ta lärdom av historien säger sund konservatism. Och det håller jag verkligen med om.

Torsten Sandström

*Den naiva fredspropaganda som exv Svenska freds- och skiljedomsföreningen bedriver bör inte – som för år 2021- ges fortsatt statligt stöd (direkt och indirekt) med mer än 6 miljoner kronor per år. En verksamhet som visat sig helt kontraproduktiv med tanke på den skadliga nedrustning som skett. Också ett tecken på Sveriges storskaliga slöseri med skattepengar.

I dagens SvD presenterar Torbjörn Nilsson en devot intervju med EU-minister Hans Dahlgren. Rubriken säger allt om nutidens naiva och politiserade journalistik:

Tar Palmes sista pojke Sverige in i Nato?

Vi får veta hur nära vänsterkarriäristen Dahlgren stått nationalhelgonet S:t Olof och vilka storstilade insatser Dahlgren gjort för Palme och Sverige. Däremot får vi inte veta att Dahlgren varit en frontalperson inom SVT:s nyhetsprogram och på den vägen visat upp vad som i vårt land menas med en politiskt oberoende journalistik.

Men priset vad gäller fjäskig journalistik gentemot en fd kollega tar ändå rubriken. Alltså en antydan – förvisso med frågetecken – om att Dahlgren tar in Sverige i NATO. Jag har aldrig hört talas om någon mångårig kampanj från Dahlgrens sida om ett NATO-inträde. Varken i den fleråriga rollen som statssekreterare på UD eller som statsråd sedan 2019. Han har haft många tillfällen att visa upp påstått mod sedan Rysslands första anfall på Ukraina 2014. Ven har hört Dahlgren sjunga ut om kärleken till NATO? Han har däremot genom sin tystnad bidragit till det svenska försvarets minimala och bedrövliga tillstånd i nuläget. Han borde ju kritiseras för detta!

Tala om vänskapskorruption när Nilsson krypande intervjuar sin äldre kollega Dahlgren. Om de båda är sossar vet jag inte. Men den som skriver såsom Nilsson gör i denna text hamnar definitivt i farozonen för en sådan (s)tämpel.

Som mångårig prenumerant på SvD (för att inte tala om DN!) känns det svårt att se hur åsiktsjournalistiken breder ut sig i nyhetssammanhang. Att texten dessutom är fullständigt okritisk avseende Dahlgrens insatser som klättrare inom S-partiet – från SVT ! – och rörande NATO-meriter är rentav stötande. Fy sjutton skriver jag.

Torsten Sandström

Nästan var dag hör vi en politiker säga att ”vi måste följa forskningen”. I och med att orden kommer ur en politikers mun rör det sig förstås inte om atomteorier eller svarta hål. Uppmaningar till lyssnande gäller samhällsforskning. För den som inte funderat så värst mycket över forskning kan en propå om lyssnade verka övertygande även rörande samhällsfrågor. 

Själv lyssnar jag gärna på naturvetare av olika slag. Det vore egendomligt om jag som vistats vid ett universitet en stor del av mitt liv skulle slå dövörat till. Men om man tänker efter blir det ändå klart att det kan finnas risker med att lyssna på vetenskapen. Inom samhällsvetenskapen sysslar nämligen forskarna med tolkning av olika samhällsdata. Självklart kan en noggrant genomförd tolkningsoperation bidra till ökad kunskap. Men jag tror många inser riskerna med att data inte samlats in på ett betryggande vis. Eller att forskaren inte är neutral, utan vinklar data vid sin tolkning, så att utfallet blir som han eller hon personligen önskar politiskt sett. 

Jag skriver detta pga att uppmaningar om lyssnande främst sker avseende två forskningsfält. Det ena rör åtgärder för att styra upp en svensk skola som kört fast och inte ger de resultat som vi önskar. Det andra rör klimatforskning, där stor oklarhet råder. 

Vad gäller pedagogiken ställs vi inför renodlad samhällsvetenskap. Här är det närmast omöjligt att oberoende, dvs utan att klargöra sina politiska basvärderingar, uttala sig om nyttan av betyg, kunskapsinlärning, läxor mm. De många pedagoger som under årens lopp ändå gjort tvärsäkra analyser – och fått svenska skolmyndigheter på sin sida – har enligt min mening kört skolan i botten. Detta har också bekräftats genom rader av OECD:s så kallade PISA-mätningar. Därför bör pedagoger ställas till ansvar för sina dåliga råd. Och de politiker som inhämtat dåliga råd måste skämmas. Men det gör de ju inte. Ty rådgivningen harmonierar med beslutsfattarnas egna politiska åsikter.

Svårare är det att ta ställning till lyssnandet på klimatforskare. En del av forskningen avser naturen, dvs förändringar på jordytan och sfärer ovanför den. Här kan hårda data tas fram och analyseras. Allt tyder på att växthusgaserna är under tillväxt sedan ganska många år. Det godtar jag. Här lyssnar jag helt klart på forskarna. Men mycket svårare är det att bedöma ökningstakten samt effekterna av ökad CO2. Här kommer nämligen olika samhälleliga ställningstaganden in i bilden.  Avgörande är som jag ser det dels tidsfaktorn och dels nya tekniska lösningar för framställning av god elenergi. Om vi talar om risker 50-100 år framåt i tiden vet vi alltför litet om hur klimatet då ser ut. Därför tror jag att vi kan vara ganska säkra på att alarmistiska uttalanden om en kris inom 1-20 år måste ses som kraftigt politiskt vinklade. Sådana forskarråd ska man vara mycket försiktig att lyssna till. 

En och annan läsare känner sig nog förvirrade av mina ord. Du undrar: vilken forskning ska jag då lyssna till? Mitt svar är att det gäller att hålla huvudet kallt och försöka avgöra om ett uttalande är huvudsakligen baserat på samhällsdata eller på fakta om vad som sker på jorden eller sfärer därovanför. Klimatexemplet visar att detta kan bli knepigt, ty där möter vi dels uttalanden om att samhället ska omställas, dels att detta måste ske pga en CO2-tillväxt under en tidsrymd som är mycket osäker. 

Min slutsats är att man inte ska lyssna på pedagogisk forskning rörande fenomen som gäller exv nyttan av betyg, kunskapsinlärning eller läxor. Här ska varje beslutsfattare försöka bortse från sina egna politiska drömmar och bygga ett ställningstagande på sunt förnuft och erfarenheter hos allmänt sett kloka människor med erfarenhet från skolan. Råder osäkerhet är det många gånger bättre att välja en sedan gammalt beprövad lösning, än att lyssna på en politisk fantast. 

Vad gäller klimatet måste vi också försöka navigera med hjälp av eget och andras sunda förnuft. Naturvetarnas observationer väger som sagt tungt rörande CO2, men slutsatserna är ingalunda överensstämmande. IPCC och FN sysslar med modeller eller hypoteser. Kritikerna pekar däremot på mätdata, som inte är alarmerande. Men framför allt måste vi göra klart för oss vilken tidsram en problemlösning avser. Att vi måste bekymra oss över klimatet tycker jag verkar rätt. Men alarmismen uppfattar jag som ett utslag av politiska överdrifter från grupper som inte tänker kyligt och klokt, utan driver diskutabel egen åsiktspolitik. De har en egen politisk agenda helt enkelt.

Som vanligt hoppas jag på ett öppet samtal och en god portion sunt förnuft. Redan upplysningens goda tänkare, med Diderot i spetsen, gjorde det. Det räcker många gånger fortfarande.

Torsten Sandström

Publicerad 2018-12-20, nu något omarbetad.

DN har nyss besökt Sveriges mest skadliga* före detta näringsminister Maud Olofsson i hennes hem i Norrböle. Som vanligt saknar hon grepp om den politiska verkligheten. Hon tycks mena att hennes C-parti befinner sig nationens centrum då hon menar att demokratin angrips från både höger och vänster. Som vanligt är hennes analys skarp som en smörkniv av trä:

– Det sitter en massa självupptagna jävla gubbar och bestämmer över vad kvinnorna ska göra. Man kräks när man lyssnar på dem, säger hon.

Hon artikulerar självmant feminismens problem. Brist på kunskap, nyanser och förankring i verkligheten. Och någon självkritik avseende egna katastrofala misslyckanden är förstås inte att vänta.

Centerpartiet har visat sig vara en landsfara genom såväl decemberöverenskommelsen som jöken. I åtta års tid har partiet lämnat plats åt sossarna och som vederlag fått en handfull löften om bondereformer. Så går det när Annie Lööfs gäng lovar att driva borgerlig politik. Därför måste C dödskallemärkas i hösten val. Därför ska du rösta på ett borgerligt parti som kan driva handfast politik för Sveriges bästa!

Torsten Sandström

* Jag tänker på hennes makt över statens företag, exv genom besluten om Vattensfall företagsköp i Holland med mångmiljardförluster som följd. Så går det när affärer ska drivas med feminin kompetens från Hushållningssällskapet i Norrböle.

I en rättsstat ska en lag vara tydlig och alltså ha en förutsebar räckvidd. Medborgarna ska kunna räkna ut hur lagen kan beröra dem själva och vilka följderna alltså kan bli. Domstolar ska enkelt kunna tillämpa lagen.

Jag menar att svensk lagstiftning i åtskilliga fall inte uppfyller detta rättsstatliga krav. Det har att göra med en maniskt politiserade ambition att lagstifta mot alla tänkbara samhälls- och individproblem. Samt att kritiska jurister inte skriker till, vilket ändå händer, men inte bekymrar korttänkta politiker nämnvärt.

Den svenska arbetsmiljölagen, AML, är ett exempel på en lagstiftning som kan användas på närapå vart enda samhällsproblem. Det går att påstå att en arbetsgivare – privat eller offentlig – i sin verksamhet utsätter sina anställda för skador av de allra mest olika slag. Vi har nyligen sett hur en fackförening funderar på att anmäla Polismyndigheten till Arbetsmiljöverket för de risker som ett stort antal anställda utsatts för under påskens kravaller. Klanbrottslighet förvandlas på så vis till en en fråga om arbetsvillkor (som samhället och polisen redan noga känner till). Jag har själv sett ett fall där en rullstolsbunden bibliotekarie i Simrishamns kommun anmälts som ett arbetskadeproblem i och med att andra anställda på biblioteket tvingades utföra visst arbete som den handikappade kollegan inte klarade av (högt upp på bokhyllorna).

Orsaken till att AML framtonar som landets i praktiken överordnade lagstiftning är dess vidsträckta tillämpningsområde. Lagen gäller för allt arbete i landet, utan att vissa särskilt beaktansvärda undantag görs för exv skolor, sjukvård, polis, försvar osv. Dessutom gäller lagen inte bara fysiska risker på grund av farliga maskiner, verktyg och tekniska eller kemiska risker. Även en lång rad psykiska risker – mer eller mindre långsökta – som en anställd kan drabbas av omfattas av AML. Att detta medför en lång rad rättsliga tvister blir såklart följden.

Tekniskt är det såvitt jag förstår möjligt att låta det offentligas myndigheter bära ett särskilt internt ansvar för skaderisker i sin miljö, något som de redan har och för övrigt kan preciseras (eller begränsas) genom lagstiftningen för skolan, vården, polisen mm. Vad gäller psykiska skaderisker kan AML:s tillämpning begränsas till situationer där risken är uppenbar eller likande.

Av politiska skäl vågar inte lagstiftaren begränsa lagstiftningens räckvidd. Den framstår som orubblig grundlag. Reglerna är ju beställda av fackföreningar som vill visa sig på styva linan för att rekrytera nya medlemmar. Främst ansvarig är förstås S-partiets på grund av dess betongallians med sina underorganisationer, där fackföreningarna givetvis är centrala kuggar.

Jag menar att en kommande borgerlig regering måste våga ta itu med många juridiska surdegar som år av sossemakt skapat. Det tycks dock inte som om det inom borgerligheten finns någon kritisk ådra vad gäller värnet för rättsstaten. En trolig förklaring är att landets politiska elit har en stor samsyn om lag och samhälle. Låt gå är därför lugnare för den politiska klassen än hands-on till skydd för rättsstaten. Det är enklare att låta byråkratin och regelmängden växa än att röja i djungeln av dysfunktionell lagstiftning. Detta är en viktig anledning till att antalet svenska strukturproblem tornar upp sig.

Sverige har således blivit något av en juridisk bananstat. Främst syns detta i avsaknaden av straffregler rörande ett effektivt tjänsteansvar för den offentliga sektorn. Men även AML är ett avsevärt problem som sossestaten själv beställt.

Torsten Sandström

På första maj i år är det som vanligt dags för sossarna och vänstern att lova nya köp av röster inför höstens val. Nu gäller det att betala mer till personer som inte arbetar. Statsministern lovar att permanenta den tillfälliga 80% ersättningsnivå som gällt under nedstängningen för coronavirus. Reformen under corona var lämplig för att hålla samhället igång temporärt. Men inte nu, för framtida drift av ett redan dysfunktionellt Sverige.

Dessutom. Förutom 80%-garantin lovar såväl sossar som V-partiet högre pensioner till pensionärer och även till dem som inte ens jobbat i vårt land. Alltså ytterligare löften om köp av röster i höstens val.

I båda fallen avser således vänsterns att favorisera dem som är arbetslösa respektive inte intjänat pensionsrätt genom tidigare arbete. Signalen kan inte bli tydligare: satsa inte på jobb – du kommer ändå att bli försörjd av staten till 80% av din tidigare lön. Efter skatt blir skillnaden mellan den arbetande den som går på a-kassa försumbar!

Ett starkare vallöfte kan knappast ges till landets medborgare. 80 % av lönen och rätt till förskola för barnen med 15 timmar i veckan! Vilket incitament finns kvar för att jobba vitt (öppet) om grundförsörningen är så hög och skillnaden mot full lön snabbt vägs upp genom fritid, svarta extraknäck och brödbakning eller andra hemsysslor? Vilket underbart incitament att flytta till Sverige – från utlandet – för att få pengar för dagen!

Det tycks därför som om s-partiet nu nått vägs ände. Den minoritet av befolkningen, 16% som betalar statlig inkomstskatt (jfr däremot moms), ska alltså tvingas att jobba än mer för att försörja alla de som kommer att utnyttja sossarnas röstköp inför valet i höst, för att sluta jobba och stanna hemma för att se på teve eller ägna sig åt annan improduktiv verksamhet för samhället. Alltså ska en mindre del av folket på sikt betala den större del som inte jobbar. Löftet till lättjefulla kan knappast bli tydligare: det lönar sig inte för dig att anstränga sig – du kan ändå räkna med att få ut rejält mer än 80% av din tidigare inkomst.

Med ryggen mot väggen tvingas alltså sossarna till reformer (deformer) som är skadliga för den svenska nationen. Löftena utfärdas enbart i ett syfte: att s-partiet ska lyckas klamra sig fast vid makten över regeringsmakten. Det är möjligt att löftet kan gå hem genom ett tillräckligt antal röster i höstens val. Men det hela är tydligt tecken på missbruk av svensk demokrati i och med att befrielsen från skyldighet att arbeta kommer att få allvarligt samhällsskadliga effekter. Vi ser alltså att socialdemokratin är beredd att göra nära nog nog vad som helst för att behålla makten. Det är sannerligen bedrövligt.

Svenska nationens bäst-före-datum datum är passerat.

Torsten Sandström

Landets stora krets av naiva fredsälskare på vänsterkanten staplar argument mot en svensk NATO-anslutning. Dagligen hör vi att ett snabbt inträde inte medför någon garanti för skydd över huvud taget och i vart fall inte under tiden för väntan på att NATO:s medlemmar säger ja. Så är det förstås, vi vet inte detta.

Men vad vi vet är däremot att Sverige idag – med ett nära nog avvecklat försvar – inte har minsta chans att kämpa ned ett ryskt anfall. Det vet vi. Vi vet också att ryssarna på några timmar eller dagar skulle kunna erövra Gotland, för att få en åtrådd strategisk position i Östersjön.

Gruppen NATO-fiender agerar inte bara naivt, utan också vårdslöst i sitt envisa tal om att avvaktan krävs med ett svenskt NATO-beslut. Bland gruppens medlemmar finns de som inte höjt rösten mot svensk nedrustning. Alltså de personer som försatt Sverige i dagens prekära försvarspolitiska knipa. Åtminstone sedan Putins anfall mot Krim och östra Ukraina har vi känt till risken för ett ryskt anfall mot Sverige. Putin struntar i lag och rätt. Han är hänsynslös.

Det är så enkelt att drömma om fred. Vem vill inte det. Men drömmar om fred är enligt min mening något allvarligt i en ond rysk närhet.

Torsten Sandström

Gäsp! Man blir så trött. Varje svenskt medium har en armé av journalister som värnar om vänsterns intressen. Ämnesval, intervjupersoner, krönikor och framför allt slutsatser som talar för socialdemokraterna, vänsterpartiet eller Mp. Alltså är det svenska folket under vänsterjournalisternas ständiga dressyr. Okej, det finns anständiga skribenter, som avviker från bönemötets linje. Men de är tyvärr få.

Just nu tänker jag på en bok som skrivits av Andreas Cervenka. Hans budskap är att höga inkomstskatter inte har stoppat miljardärsklicken i Sverige från att växa. Över detta är Cervenka frustrerad. Besvikelsen har fått honom att skriva boken ”Girig-Sverige”.

Jag vet inte hur man ska bemöta hans analys. Är svenska finansiärer girigare än de man möter utomlands? Vem kan tro att höga skatter är någon slags patentmedicin för att få ett bättre företagande i Sverige?

Det vi ser är en typisk vänstermedial svensk åsiktsprodukt. Jag menar att Sverige visst har en rad problem. Men det rör sig inte om alltför låga skatter. Utan tvärtom av en vänsterpolitik, som inte lyckas lösa nationens stora strukturfrågor. I stället väljer vänsterns att värva röster genom riktade skattebidrag till potentiella väljare. Att lösa strukturproblemen tycks nämligen alltför konfliktfyllt. Då är det enklare att peka ut aktieägare som giriga, dvs de personer som leder företag som betalar schyssta löner till sina anställda. Det Cervenka sysslar med rör sig om en typ av vänsterpopulism. Att det finns rika i Sverige betraktas som orättvist, trots att de normalt betalar skatter som skulle få vanliga svenskar att blekna.

Därför får Cervenka uppmärksamhet av horden av vänsterkollegor. Han skriver det som journalistkåren (dvs dn stora grenen till vänster) tycker. Jag har levt länge i Sverige och noga följt landets politiska utveckling. Visst finns det direktörer som berikar sig. Men ett större nationellt problem är faktiskt nationens kår av journalister, som i samlad takt marscherar åt vänster för att förmå befolkningen att satsa på ännu mer av den vänsterpolitik som skapat rader av strukturella problem, nu senast avsaknaden av försvar då ett krig från 2014 fördjupas allvarligt.

Det är inte mer politik Sverige behöver, utan mer frihet för enskilda och företag att själva bestämma över sina egna pengar. Ifall någon är girig i Sverige så är det vänsterns politiker som inte löser landet problem, för at i stället via statsbidrag köpa röster i höstens val, så att de kan väljas om.

På tal om vinningslystnad. Om den svenska nationen en regering – som inte påhejats av en journalistkår på vänsterkanten – hade förmodligen en mer resultatinriktad politik blivit följden. Cervenka representerar därför nationens grundläggande svårighet att lösa en lång rad av svåra strukturproblem. Och så har han mage att klaga över girig-sverige! En spekulation i vänsterpopulism är just vad det är fråga om.

Torsten Sandström

I dagens DN Debatt har Adam Danieli och Benjamin Dousa, båda från Timbro, en fin text om hur betongsveriges sossar kontrollerar höstens valrörelse, se länken nedan. Följande mekanismer nämns av de två (i mina korta sammandrag):

1 Partiets kassa är överlägset störst störst, exv genom lotterier.

2 Fackföreningarna backar upp s-partiets maktställning, delvis genom svensk lagstiftning (eller avsaknad av reglerande sådan rörande ideella föreningar).

3 Hyresgäströrelsen backar upp S med makt och pengar.

4 En snedvriden utnämningspolitik skapar stöd för sossarna.

5 Svenska domstolar – exv AD och Hyresnämnder – ger sosssepampar makt över pengaflödet till S.

6 slussar pengar till ABF och andra sosseorganisationer

Det dom skriver har jag och även andra delvis sagt länge. Sossarna har byggt en hajbur som stänger sina politiska konkurrenter. Det skett länge. Och riskerar att hända i höst. Att det sker med staten och lagstiftningens hjälp är inte förenligt med en europeisk rättsstat!

Läs mer om detta i boken på bilden ovan!

Torsten Sandström

https://etidning.dn.se/p/dagens-nyheter/2022-04-30/a/sa-snedvrids-valrorelsen-till-socialdemokratisk-fordel/2357/529355/27960195

Hörde häromdagen en intervju på ett statsfinaniserat tevebolag, med en kvinna som framställer sig som ”språkvetare”. Personens ifråga har alltså studerat några kurser i svenska på något universitet.

Hon utlät sig om en språkfråga som jag nu glömt bort (kanske rörde det sig om flummet kring ”särskrivning/sammanskrivning” i svenska språket). Men det som väckte mitt intresse var att hon – utan direkt samband med ämnet – plötsligt uttalade att hon var ”lesbisk”.

Det är inte hennes val av sexuell inriktning som förvånar eller irriterar mig. Hur kunde den det? Jag har flera goda vänner som är homosexuella. För mig får alla göra sina val av sexinriktning. Den måste givetvis även få offentliggöras genom sedvanliga annonsering om äktenskap mm. Det som retar mig är själva fenomenet att en fråga för individen plötsligt basuneras ut som en samhällsangelägenhet. Det sker som det mest naturliga i världen. En privatsak (i grunden) förvandlas således till ett publikt eller medialt ärende.

Om jag extrapolerar hennes offentliga uttalande kan mycket märkliga saker inträffa. Exv att en kung säger i sitt nyårstal till folket att han är bög. Eller att en domare skriver under sin dom med angivande av sin sexuella position eller hudfärg. Eller att en person på en valsedel i stället för yrke anges som transsexuell. Många andra märklig effekter kan den nya individualismen ge upphov till då den nu sprids som en löpeld.

Min inställning må vara traditionell eller konservativ. Men om gränsen mellan det privata och det publika suddas ut riskerar det offentliga att drabbas av en våg av helt ovidkommande intimitet inom det publika livet. Den form av vulgära offentlighet som Aftonbladet och Expressen säljer sina lösnummer på. Dessutom hjälper medierna individer att sälja ut sig själva, sitt innersta.

Torsten Sandström

Mina upprepade anfall mot den svenska politiska klassen kan behöva en förklaring. Det rör sig inte om att jag anser klassmedlemmarna som onda människor. Inte alls, de flesta är säkert hyggliga. Men deras agerande styrs av ambitioner som kolliderar med uppgiften att driva förnuftig politik. Nämligen egots och den egna gruppens intressen. Det är faktiskt logiskt att en människa vill trygga sin ekonomi och status. Men det blir så fel när det gäller just politiker, som har till uppgift att på bästa sätt verka för samhälle och demokrati.

Det är uppenbart problematiskt om ledamöter i offentliga organ vägrar att prioritera politiska positioner som kolliderar med den egna klassens intressen. Likaså att förnuftiga sociala och demokratiska lösningar tenderar att väljas bort. I stället ser vi ofta satsningar på populism, där typexemplet är bidrag som formats för att locka väljare. Vidare lämnas dessutom komplexa politiska surdegar åt sidan, i stil med beskattningen av villor och bostadsrätter, trots att rådande system riskerar att skapa finansiella kriser samt bygga djupa klyftor mellan bostadsresenärer och andra, som inte tillåts bli rika på sitt boende.

Att en politisk klass existerar måste anses fullt klart. Politik har blivit ett yrke från skolan till livets slut. Rekryteringen sker ofta på grund av familjetillhörighet. Äktenskap mellan politiker är vanliga. De ekonomiska villkoren är mycket goda. Karriären leder från skola, via fackföreningar till först kommuner, sedan till landsting och därefter till riksdagsplats som knapptryckare. Partiernas styrelser agerar nämligen adelshus åt tryckarna. Och karriärens slutpunkt är som bekant för elitens del glassiga pensioner och uppdrag på den internationella scenen. Att få talar om klassbildning är alltså enbart ett utslag av politisk korrekthet.

Att även en juridisk klyfta byggts mellan den politiska klassens intressen och väljarna avspeglas i grundlagsregler om val samt i frånvaron av punktvisa bestämmelser om direkt demokrati i vårt representativa system (regler som finns i andra rättsstater). Detta blottläggs omedelbart om man ser på vårt system med val på parti där, partiernas kanslier nominerar valsedlar med listor på ledamöter till riksdagen för de kommande fyra åren. Följden blir att väljarna ges alltför begränsade möjligheter att göra sin röst hörd, så att en misskötsam kandidat petas eller en impopulär lagstiftning hamnar i soptunnan (efter folklig begäran om obligatorisk omröstning). Ifall sådana folkliga röster gavs utrymme – något som svensk lag idag alltså hindrar – skulle partierna och den politiska klassens medlemmar leva ett avsevärt mer otryggt liv, ekonomiskt och socialt.

Genom röstning på riksdagspartier (och i grunden inte på en person som i Finland) – samt frånvaron av folklig rätt att via tydlig opinion stoppa en lag som är på gång – säkras med andra ord den politiska klassens position. Förslag om en vidgad direkt demokrati strider nämligen mot klassens gemensamma intressen. Trots att ökad demokrati i hög grad är något som behövs i vårt land.

Även i övrigt främjar klassens intressen politiska beslut som motverkar en mer fri och effektiv demokrati. Dagens svenska statliga partibidrag är sannerligen inte något som bidrar till ökat folkligt engagemang. Men bidragen kompenserar för ett katastrofalt tapp av betalande partimedlemmar. Bidragen fungerar som den politiska klassens hjärtstartare, genom att nya partibildningar får en brant uppförsbacke. Vidare är regler om rotation för ledamöter i Riksdagen – efter en eller två valperioder – förmodligen något som folket önskar, men i högsta grad något som den klass jag nu kritiserar vill undvika.

Det brukar sägas att goda politiska villkor är nödvändiga för att få fram kompetens inom politiken. Något kan det ligga i detta. Men om man ser hur politiker idag rekryteras via en intern karriär – och inte pga hög utbildning eller god erfarenhet – så förändras bilden. Dagens politiker är inte de vassaste knivarna från folkets stora kökslåda! Personligen menar jag att Riksdagens ledamöter (gärna färre till antalet) ska ha mycket bättre ekonomiska villkor under en kortare tid, på grund av rotation. Och sedan tvingas konkurrera med alla andra svenskar om sin försörjning.

Det gäller nämligen att i grundlag motverka framväxten av en klass av politiker med egna intressen. En klass som riskerar att bygga hinder för en effektivare folklig demokrati. Den omdiskuterade sk 4%-spärren kan tyckas odemokratisk då nya partier stängs ute, men spärren främjar möjligheten att bilda effektiva Regeringar. Enligt min mening vore det nog bättre om grundlagen ändrades så att majoritetsval i enmansvalkretsar infördes, i stil med det brittiska systemet. Där växlar makten i praktiken ganska ofta.

Även om den politiska klassens medlemmar må vara hyggliga människor, har de skapat en nationell försvarsmur i betong, som motverkar att folkliga rörelser gör anspråk på att styra riket. Det är just därför som framväxten av politik som yrke – och lagregler som motverkar en mer effektiv demokrati – måste kritiseras.

Historien visar att eliter tenderar att bita sig fast. Men den lär oss också att dysfunktionella maktstrukturer kan förändras om folkliga krafter släpps lösa.

Torsten Sandström

Alla med historiska kunskaper känner till V-partiets eländiga historia. Partiet har förr i tiden officiellt hyllat Sovjetstaten och därmed morden på miljoner och åter miljoner ryssar. V har i åratal befäst S-partiets maktställning i Riksdagen, något som gett många V-ledare feta uppdrag i svenska staten. Numera har V bytt namn från SKP och börjat smyga med drömmen om kommunism, som dock ännu Dagostars ungdomsförbud har inskrivet i sina stadgar. Ett förbund som hon själv lett.

Däremot känner ganska få till att V av Stalin och hans mördaranhang i gåva fått nuvarande partihögkvarter på Kungsgatan 84 i Stockholm. Idag är fastigheten värd mer än 100 miljoner kronor. Bakom en rödmålad grind – en sann gated community – tronar Dagostar själv. Som rena kapitalister förvaltar partiet stora ytor i huset i syfte att inbringa vinst. Ändamålet helgar medlen. Att teori inte betyder något i praktiken bekymrar sällan kommunister. Se länken för mer information.

Idag vet vi att Putins krig i Ukraina baseras på tankar med rötter i Stalins ideologiska syn på det ”stora” ryska riket. Mot Putins brottsliga krig står NATO via stora insatser av vapen. Putins hot mot ett avrustat Sverige gör ett omedelbart inträde i NATO nödvändigt för svensk del.

Men det tycker inte Dagostar och V. Man vill vänta på en svensk folkomröstning. Helst efter hösten val. Kanske ska Dagostars vägval ses som en sentida pay-back till Putin, som idag för Stalins solkade fana runt jordklotet? Att Putin och Dagostar tillhör samma andas barn är dock helt klart.

Torsten Sandström

https://norran.se/ledare/artikel/nar-stalin-fixade-lyxfastighet-till-vansterpartiet/4r18dwxl

Rysslands folk har ovetande blivit en internationell paria genom sin statsledning. Visserligen backas Putin upp av många folkrika nationer – direkt eller indirekt, såsom China, Indien, Brasilien och en rad auktoritära regimer. Men ändå är Putins beredvillighet att tillåta sina soldaters skamliga övergrepp på Ukraina och dess medborgare något som kommer att sätta synnerligen mörka spår i framtidens historieböcker.

För mig personligen är det ett skrämmande faktum att Ryssland leds av en juristutbildad Putin. Förvisso är hans examen stämplad under sovjettiden och därför inte mycket värd. Men ändå blir diktatorn Putin en skymf mot tanken om en stat under rule of law. För honom är juridiken i bästa fall en fråga om rule by law, dvs där det avgörande inte är att rättsstatens ideal efterlevs, utan att det räcker med att den ryska lagens förvrängda bokstäver åtlyds. En stor skugga vilar över den ryska nationens jurister, som faktiskt kan vägra att tillämpa regler som gör att samhällets fiender regerar medan dess sanna vänner sänds till fängelser. Klart är dock att Putins motståndare framstår som fru Justitias rättrådiga tjänare. All heder åt dessa modiga kvinnor och män!

Den som ser hur staten härjas i Ryssland borde ta sig en rejäl funderare över om det inte finns möjligheter att bygga ut den svenska rättsstaten, så att den fungerar bättre. Tydligast syns tecken på dysfunktioner i att ett effektivt påföljdssystem saknas mot lagvrängande politiker och deras stora svenska byråkrati. Också i att domstolar för lagprövning inte finns samt att tillsättningen av högre domare ännu sker genom politikernas medverkan. Det övergripande problemet är en stegrad sammansmältning mellan beslutsfattande inom politik och myndigheter. I mina bloggar försöker jag visa på hur rättsstaten kan värnas. Samt hur den svenska demokratin ska kunna förstärkas. På så vis blir negativa exempel som Ryssland märkligt nog nyttiga.

I höstens val kan du själv göra insatser. Sprid kritiken från alternativa medier till vänner och arbetskamrater! Övertala C-röstande närstående att i stället välja ett rejält borgerligt parti! Det gäller nämligen att rösta så att Annie Lööfs farliga vingelpettrar inte än en gång kommer att rädda sossarna kvar vid statens roder. Så sitt inte bara och klaga – kom igen!

Torsten Sandström

Det finns inte minsta skäl för att staten ska dra in mer skattepengar bara för att priserna på mat, drivmedel och el stiger! Den högre skatten blir ju en sten på folkets börda. Därför borde varje politiker arbeta för en sänkt skatt på konsumtion i tider då människor har det svårt att familjens budget att gå ihop.

Alla vet att sossarna alltid vill dra in mer skatt än vad som egentligen krävs. Partiets styrs ju av tanken att köpa röster vid bidrag. Ökad skatteintäkt är lika med ökade bidrag , som i sin tur är lika med nya röstköp. Detta är därför S-partiets målsättning nummer ett.

Men alla borgerliga partier borde idag genast välja sänkt skatt. I stället för dårskapen som som nu gäller, dvs nya statsbidrag för folk i dyrtider. Det svenska sjukdomssyndromet lyder alltså: för att kunna betala skatt måste du få bidrag från staten.

När det gäller ägare av privatbostäder kan märkligt nog räntor – som behövs för upplåning utöver låntagarens förmåga – till 30% dras av på skattsedeln. Alltså skatteavdrag för självvald konsumtion. Någon motsvarande bonus finns inte för vanliga människor, som bor i hyreskåkar och inte får bostadsbidrag.

Summan av kardemumman är att Sverige sedan länge behöver ett nytt skattesystem. Det vågar inte den politiska klassen ta itu med. Därför lider nationen under en skamfilad skatterätt.

Torsten Sandström

Var dag rapporterar svenska medier om dåligt väder runtom i världen. Det är ingen hejd på hur illa det är – för mycket vatten eller för lite, vinden blåser av sjutton eller så står den stilla. All som sker tolkas negativt och som att klimatet är orsaken. Man skiljer definitivt inte mellan väder och klimat. Det förra fenomenet är i vetenskapens värld kortsiktigt (c:a 10 dagar), medan det senare är långsiktigt (flera decennier). Men det struntar landets kår av journalister i. Allt som händer mitt i veckan tolkas som orsakat av klimatförändringar.

Att tolkningen är enögd har sin logiska förklaring. IPCC:s budskap – som riggats av FN- rör förmedling av ett politiskt budskap (klädda i ord om klimat). Det rådet nämligen inte konsensus inom vetenskapen om CO2-effektens omfattning eller timing. Därför agerar de troende som frälsningsrörelser alltid gjort. Man blåser upp skeenden i närtid – nu vädret – så att de blir framtida världskatastrofer.

På så vis överskuggas de verkliga förklaringarna till uppvärmningen samt dess utveckling i tiden. Allt väder blir krisskeenden för dagen vilka anses bero på klimatet. Det är bedrövligt att motståndarna till IPCC:s skräckrapporter aldrig ges medial plats, så att en kritisk diskussion upptår. Inte en sida i pressen. Inte ett ord i radio. Och teve är helt tyst om den vetenskapliga kritik som finns inom olika internationella organisationer. Men tystnaden är logiskt. Troende är i princip enögda. Det gäller även politiska klimatevangelister.

Torsten Sandström

Våldet mot polis- och blåljuspersonal tydliggör flera allvarliga fenomen i det svenska samhället. Först och främst att den svenska rättsstaten inte respekteras av invandrande islamister. De kräver – med all rätt – att deras religionsfrihet ska respekteras samtidigt som de vägrar att erkänna andras frihet att yttra sig och demonstrera. Och för sin kamp tar de till grovt olagligt våld mot ordningsmakten, flera än hundra poliser uppges skadade.

Dessutom utspelas det hela mot en polis som av politiker och chefer sagts till att inte ta till hårdhandskarna för att värna angreppet på rättsstaten. Det anses uppenbarligen bättre att av stryk än att göra det som rättsordningen säger: upprätthåll rättsstaten även om det kräver hårda tag och även dödsfall inom en grupp som struntar i svensk lag.

För det andra ser vi hur politiker och medier förfasar sig över Ebba Busch sanna fråga varför hundra poliser skadat men inte någon olaglig våldsverkare. Busch´ undran uttrycker enligt min mening rättsordningen syn på vad som bort ske när huliganer olagligt tar sig rätt och dessutom utövar grovt våld.

Men reaktionen mot Busch från politiker och medier är ett uttryck för det svenskan samhällets vanliga kravlöshet. För ordningsmakten gäller striktaste återhållsamhet trots allvarligt hot och blodiga skador, medan våldsverkare ska ha rätt att behandlas med silkesvantar. Enligt rättsordningens syn på saken gäller det omvända. Nämligen polisens rätt till våld i nödvärn, samt angriparnas skyldighet att tåla vapenvåld i en mycket allvarlig situation. Det är också upp- och nedvända världen att Polisförbundets ordförande Lena Nitz är upprörd över alltför hårda bud från Busch´ sida (hon är mer politiker än jurist).

I kriser av detta slag blottläggs allvarliga brister i ett samhälle. Vem bär ansvar enligt lagen för krisen? Vad är lagens inställning avseende ordningsmaktens rätt till motreaktion. I Sverige förmår varken ledande politiker på vänsterkanten eller flera av deras hantlangare inom medierna föra en principiell diskussion. Så när Busch – liksom barnet som ser sin kung naken – säger sanningen så möts hon av våldsam kritik.

Det vi ser är PK-ismen i sin värsta form. Det är ren populism att ösa ovett över Busch samtidigt som huliganerna måste värnas. Händelsen visar hur ansvarslöshetens svenska samhälle fått ett nytt ansikte och ett nytt lågvattenmärke. Enligt min mening proklameras vänsterliberalismens credo: utkräv varken ansvar av den lilla människan eller av de myndighetspersoner som är satta att sköta det svenska samhället.

Att tesen är en frontal kollisson med den vanliga synen på en rättsstat är solklart, särskilt i en situation som rör grundläggande fri- och rättigheter i samhället.

Torsten Sandström

Efter att så länge som jag kan minnas ha spelat en svensk fredsfars – med påståenden om att fridens tecken och symboler är avgörande – har Socialdemokraterna på två veckor helt bytt fot. NATO-nästa!

Det är bra. Men för bara en handfull veckors sedan talade statsminister Annika Andersson om att en svensk NATO-anslutning skulle få destabiliserande effekter för regionen. Nu gäller snart motsatsen.

Ledande sossar är därför nu upptagna med försöka sprida dimridåer över tvärvändningen till en förnuftig svensk säkerhetspolitik. Hurtiga orakel som Margot Wallström delger svenska folket – om det orkar lyssna – nyheten om att hon är på väg att stödja en svensk NATO-ansökan. Wallström som bara häromveckan gått i spetsen för vänsterns fredskramare som tror att bara några fridfulla ord på ett papper – en internationell överenskommelse – skulle stoppa en diktator som Putin från att anfalla ett fredligt folk. Han, som just nu är ansvarig för storskaliga krigsbrott i Ukraina! Wallström orerade om att NATO-kramarna pinkade på Sverige och hennes parti. Sossarnas mångåriga och urbota idealism har alltså försatt den svenska nationen i en ytterst prekärt militär situation.

Vem minns inte att orden från sossarnas sk försvarsminister – dalmasen som vägrat göra värnplikt – om att han inte skulle kunna tänka sig att vara minister i en regering som går med i NATO? Det är snart dags för honom att meddela partivännerna och svenska folket sin avgång! Det är faktiskt rena skandalen hur sossarna misskött svensk säkerhetspolitik, genom sin naiva barnatro om att Putin och andra diktatorer avser att hålla sina ord. Förvisso med viss uppbackning från ett nästan lika naivt M-parti under Reinfeldt.

Enligt min mening är det som sker en grund för regeringsskifte. Men i Sverige händer inte detta utan nederlag i val. Betongpartiet sossarna sitter kvar och styr landet med mindre än 30% stöd från nationens väljare. Att det tillåts ske med hjälp av V, L, C och Mp är en lika stor politisk skandal.

Man kan därför säga att Sverige är nation som är skadad av politiska skandaler. Svenska folket är således skandalskadat.

Torssten Sandström